RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1885:6)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1885. Första Kammaren. Nio 6.

Onsdagen den 4 Februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.

Justerades protokollen för den 26, 27 och 28 sistlidne Januari.

Friherre von Essen, Fredrik, anmälde, att han infunnit sig för att
deltaga i riksdagsförhandlingarna.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Friherre Ericson under 4 veckor från den 1 i denna manad,
Herr Bengtsson under 3 veckor från den 6 i denna manad, samt
Herrar Widén och Malmström under 3 veckor från den 8 i denna
månad. __

Företogs val af fem ledamöter i Kammarens Tillfälliga Utskott
N-o 1 till hvars behandling hänvisats de inom Kammaren vackla motionerna
Hus 12, 26, 38 och 40; och befunnos, efter valförrättningens
slut, dertill hafva blifvit utsedde:

Herr Adelsköld ........................... med 56 röster,

» Biesert................................. * ^6 »

Grefve De la Gardie .................. » 5b »

Herr Koch.................................... » 56 »

» Pettersson ........................... » 5b »

Företogs val af fem ledamöter i Kammarens Tillfälliga utskott
N-o 2, till hvars handläggning hänvisats de inom Kammaren vackla motionerna
Hus 22, 46 och 47; och befunnos, efter valförrättningens slut,
dertill hafva blifvit utsedde:

Herr Carlheim-Gyllensköld, A. T., med 52 röster,

» Cavallin .............................. * 52 »

» Forssell, O. H...................... * 52 »

» Stjernspetz ........................... » 52 »

» Stråle, W............................ » 52 »

Första Kammarens Prot. 1885. N:o 6.

6. 2

Onsdage den 4 Februari.

ÅT FÖ1Ä,S val, af fe“ ledamöter i Kammarens Tillfälliga Utskott,
N .o 3, till hvars behandling hänvisats de inom Kammaren Täckta motionerna
Nas 35, 50 och 58; och befunnos, efter valförrättningens slut,
dertill hafva blifvit utsedde:

Friherre Ericson.......................... med 47 röster,

Herr Fogelin................................. » 47 »

» Lundin................................ » 47 »

» Nordlander........................... » 47 »

» Storckenfeldt........................ »47 »

Företogs val af två suppleanter i Kammarens Tillfälliga Utskott,

U/° V °ch befunnos> efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit
utsedde:

Herr Rääf .................................... mec] 3g röster,

..................... » 37 »

Cederberg

Företogs val af två suppleanter i Kammarens Tillfälliga Utskott
utsedde- befunnos’ efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit

Herr Malmström........................... med 38 röster,

» Bexell ................................. » 37 »

Företogs val af två suppleanter i Kammarens Tillfälliga Utskott,
utsedd • befunnos’ efter valförrättningens slut, dertill hafva blifvit

Herr Bengtsson .......................... med 27 röster,

» Sundström ........................ » 27 »

sedan ordningen dem emellan blifvit genom lottning bestämd.

Herr Forssell, Otto, yttrade: Tacksam för det förtroende, Kammaren
behagat visa mig genom att välja mig till ledamot af Tillfälliga
Utskottet N:o 2, vågar jag dock vördsamt anhålla om befrielse
tran detta uppdrag och aberopar till stöd derför följande läkarebetyg:

Det åberopade läkarebetyget, som härpå upplästes, lydde sålunda:

Att Herr Hofrättsrådet 0. H. Forssell till följd af försvagadt nervsystem
och numera framskriden ålder icke kan utan fara för sin helsa

UtsSott betygar™ ansträugande ^dagsarbete, som åligger ledamot i

Stockholm den 16 Januari 1885.

A. Werner.

Med. Lic. •

• Hammaren bi.fö11 Herr Forssells begäran och beslöt, på framställnm
af Herr Grefven och Talmannen, att vid nästa sammanträde välja
en ledamot 1 Tillfälliga Utskottet N:o 2 efter Herr Forssell J

Onsdagen den 4 Februari.

3 N:o 6.

Herr Forssell, Otto: Jag bär begärt ordet för att framställa

en interpellation till regeringen rörande den nuvarande embetsman^- Jannabild_
bildningen, så vidt den afser administrativa och juridiska embetsman. ningen.

Innan ja<* ingår i sjelfva saken, vill jag dock till undvikande åt
missförstånd erinra, att interpellationen icke i ringaste man rigtas mot
någon viss person, allra minst mot den regering, som jag nu nar den
lyckan att se framför mig, helst denna regering icke räknar små anor
från längre tid tillbaka än åtta manadei. , 0

Interpellationen är ensamt och uteslutande rigtad mot var samhällsförfattning
och de brister, som, enligt mitt förmenande, deri förefinnas.

Nu till saken. . ,

Redan den 13 Mars 1874 tillsatte regeringen en komité, bestående åt
Herr Erkebiskopen och Prokanslern för Upsala universitet och afskaf liga
professorer från de båda universiteten, bland dem en från hvardera åt
de båda juridiska fakulteterna. Denna komité hade i uppdrag att afgifva
förslag till ändring i universitetsstatuterna och, i sammanhang
dermed, i gällande examensstadgar. Komiténs betänkande anemnades
till Kongl. Maj:t den 12 Oktober 1874.

I sitt utlåtande, så vidt det angår embetsexamma, yttrar denna
komité, bland annat, att klagan tid efter annan forsports öfver en
mindre tillfredsställande beskaffenhet af den juridiska bildningen och
embetsmannaskickligheten i vårt land. Komitén har val icke uttryckligen
förklarat, att den instämmer i denna klagan, men da komiten
sedan föreslår betydligt skärpta fordringar för ratt att bekläda högre
platser inom administrativa och rättegångsverken, torde deraf följa, att
komitén delat samma åsigt. Herrarne finna således denna klagan redan
då för tio år sedan, vara allmänt känd och af komiten aberopad. Det
är således icke jag, som är upphofvet dertill. Jag har icke gifvit någon
anledning dertill. Den är gammal. Jag ar endast en barare af denna
klagan och upprepar den. Då nu efter mer än 10 ars väntan komiténs
förslag icke föranledt någon åtgärd, är detta anledningen till mtei peHationen.

denna komité framstält för att afhjelpa bristerna. Yigtigare ar att
söka utreda, hvaruti bristerna bestå, ty känner man dessa, sa ar ock

deras afhjelpande lätt funnet. . , , , ,

Som bekant är, finnas två särskilda examina for blifvande embetsman,
nemligen en så kallad kansliexamen för ratt att tjenstgora i
Ivono-1. Maj:ts kansli, med undantag dock for Justitiedepartementet.

Samma fordran gäller för rätt att tjenstgora i eu del under departementen
lydande verk och för rätt att bekläda en mängd andra underordnade
platser, hvarom jag nu icke vill tala.

Den andra examen, som i förfättnmgarne kallas examen till rikets
rättegångsverk, men är mera känd under namnet hofrättsexamen, erfordras
för rätt att inträda i Justitiedepartementet och rättegångsverken.

Ända till år 1872 hade den, som aflagt hofrättsexamen, icke rättighet
att tjenstgora i öfriga departement inom Konungens kansli... t örst
då, för 13 år sedan, erhöll han denna rättighet genom en särskild
Kongl. förordning.

N:o 6.

Onsdagen den 4 Februari.

ningen.

(Forts.)

Kovända insigt* i politi* ekonomi,
mannabild- JuucUs5 eacjklopedi, folkrätt, svensk statsrätt, administrativ rätt samt
*“"• f''l *«ägandena i civilrätten ich i rättegånmorininZ

LtSä mS “° ile,i5rri;ri r juridik 4,CS

historia, tolkratt, svensk statsrätt, civilrätt, kriminalrätt rättegåno-sördmngen,
kyrkolag, krigslag, sjölag och administrativ rätt. ° °

.. ba^des, mine herrar, finna vi här, att de personer, som skola biträda
Konungen vid utofvandet af den lagstiftningsrätt som enligt
grundlagens bud tillkommer honom i administrativa och’ ekonomiska

Tckl’ jC lf be i°!f-r laf^ kanif dom om vår samhällsförfattnings historia
Icke heller behöfva de, då de inträda på den praktiska banan hafva

anr£rr T ll''fllarall! h™rmf ^ kär afser den filosoSpfn
it, i sa™hallslaran, utan den positiva rättslära!!, som utaibetades
och grundlädes under de fem första seklerna af vår tidräkning
och sedermera utgjort grundvalen för den positiva lagstiftningen
alla civiliserade samhäl eu, d. v. s. jas romans, hvilken just deS
att deri tjenst till grundval för den senare lagstiftningen3 kallas jus

ä”2fe™ hg"absokt att tiim“*-• —

no fullända ar också förhållandet, ehuru i något mindre grad i
fråga om dem, som aflagt hofrättsexamen. De ma kunna, så o£dt sig
goia laier utan kännedom om nyssnämnda båda discipliner skipa lair
men skulle det anspråk komma att ställas på dem att stifta ko- då
aro _ de alldeles redlösa och måste, för att fullgöra ett sådant nppSrat

imd^et- liema åt le^fö0? ^ kemi?astadda oc]l förtrogna icke blott

ståmflTs i°SofnU ? tini llVilka följderna blifva af detta sakernas tillstånd,
dJs i afseende pa konungamakten och regeringen, dels i afseende

pa lepiesentationen och dels i afseende på embetsmannacorpsen sjelf

härvid måste i eder! mitm/äta,killa
nagla allt för val banda_ fakta ur vår samhällsförfattnings historia
a troi nemligen att en jemförelse emellan det förflutna och närva
rande iuMandet är nödig för att kunna åskådliggöra de^rS, Wf

Deu ar bekant, att vår nuvarande administration livilar på 1(134 års
regeringsform, ehuru den blifvit under tidernas lopp förändra? till nåS
helt annat an lagstiftaren då åsyftade. Enligt 1634 års regeringsform

arSS rar **

f.. 0 da T* andra funktioner än nu. Innehafvarne af de b

höga riksraasembetena voro då presidenter, hvar och en i sitt så kal
lade kollegium och hade riksråd till bisittare i koHegiema

i’ian misstager sig högeligen, om man vill likställa den tidens så
kallade kollegier med våra nuvarande. De hafva ingenting annat
gemensamt an namnet. Den tidens kollegier voro endast bvråer i

hadeUIÄS lkaUSi1’ ii"h deraS Terksamhet var derefter lämpad. Derför
både också dessa kollegier, åtminstone tvä eller till eu början tre af dem

sm arbetslokal pa slottet. Konungamakten hade då till sitt omedelbara

mandom vom ‘n sakkunniSe- erfame och bildade embets man,

som voio samlade i kollegierna. Riksråden åhörde deras öfver -

Onsdagen den 4 Februari. s

läggningar och erhöllo af dem råd och upplysningar; men någon beslutanderatt
hade icke medlemmarne af dessa byråer, åtminstone så
vidt handlingarna utvisa utan frågorna afgjordes sedermera dels af
]n e^ulenten ^i kollegium, dels af regeringen. Dessa förhållanden fortfoio
under Hela sjuttonde seklet. Nogsamt är kandi, hurusom Carl XI

1- JrolleP’ierni\ocl1 arbetade der från
morgon till qväll. Da behofdes icke någon skriftvexling för att ett

till C''T)etH tf fä tlUfälle att utlåta sig, utan allt gick muntligt
till. Detta system, som var eu fullständig ministerstyrelse, bröts genom

luO ms iegermgsform, och denna brytning hide också grunden till
konungamaktens vanmakt under följande period.

■ i f förklarades, att så fort något dåvarande riksråd, som var president
i ett kollegium foll bort, afskedades eller dog, skulle riksrådet
skiljas från all omedelbar befattning med kollegiet, och eu person, som
var riksråd, utnaninas till president. Kollegierna skulle således
i eika sjelfständigt och oberoende af regeringen, hvar inom sitt område.
Det dröjde icke länge, förr an man lyckades att på sådant sätt vrida
åt! makt och myndighet ur konungens hand, och konungamakten blef
”“S g“‘ embetsmannacorps

.. , _Pet F ,val bekant, att 1809 års lagstiftare icke gjorde någon förändring
i den administration, som ärfdes från den sä kallade frihetsticen.
Att konungamakten ändock icke dukade under, hade sill orsak
pfV S?‘ deTn dels genast togs om hand af en så kraftfull konung som

i ii i?,.’ dels atJ man da annu både statssekreterare att tillra
och dels slutligen att Riksdagen ej sammanträdde mer än hvart femte
F “ de;. lat S1g .Sora) fager jag, att under sådana förhållanden genom
skriftvexling använda kollegierna, då fråga uppstod om att stifta lag
ellei verkställa reformer i samhällsförfattningen. Det var möjligt ocksl
att gorå betyda riksdagarne icke återkommo mer än hvart tredje år.
sedermera, nar riksdagarne. återkommo hvart år, blef detta medel allt
mer oanvändbar och omöjligt. Hvad har följden blifvit? Jo, föliden
ar den, att regeringen sett sig tvungen, och man må ej förtänka henne
aet att tillgripa eu extra utväg på sidan om samhällsförfattningen,
lÄen komitesystemet. Då man naturligtvis icke kan vänta, att
statsråden sjelfva skola, skrifva lag, och då de underordnade myndigheter,
som dervid skulle biträda, måste vara i hög grad dugliga och
insigtsfulla men regeringen saknat sådana, har den på eu konstlad

fall t?7 S^ffa Slg dem> odl derigenom har den lagstiftande makten
i stiq tatS flan .regeringen till komitéerna. Denna makt, som enligt
1809 ars regeringsform tillhör konungen, utöfvas nu af tillfälliga
onnteer. Huru vida denna apparat är nyttig och gagnelig för det allmänna,
lemmar jag derhän. Det finnes många skäl, som göra, att den
icke kali gagna. Man kan icke vänta att personer, som" ryckas från
ana dagliga bestyr, skola vara beredda att ensamt och uteslutande
e0na_ sig åt det lagstiftningsärende, som man uppdragit åt dem. Man
fian icke vänta, att mom en sådan komité skall herska den harmoni
och enhet i grundsatser, som fordras för att åstadkomma ett fruktbärande
arbete och jag tror att många af de produkter, som kommit
ui en komites hand, visa prof pa, att maskineriet icke är lämpligt för

N:o 6.

Interpellation
ang. embetsmannabildningen.

(Forts.)

g_ g Onsdagen den 4 Februari.

interpellation sitt ändamål. Icke heller har detta vant till någon besparing för
ang. embete- statsverket, ty, om jag ej misstager mig allt för mycket, lära komitemannabiid-
erna » sigta tiden hafva kostat statsverket en million kronor hvart
femte år. Skulle nu så vara, att de egentliga embets- och tjensteman,

°r S'' som nu stå regeringen till buds, tyckas vara otillräckliga, och jag befarar
att så är, för att fullgöra de uppdrag, som numera lemnas åt
komitéer, så vore det ju ingen förlust för staten, om till aflömngar för
ett ökadt antal tjensteman anslås ett par hundra tusen kronor om året i
stället för att lemna dem till komitéledamöter. . Såsom, ställningen nu
är, och då regeringen anförtrott lagstiftningen i dess särskilda detaljer
åt komitéer, har den, i samma stund den satte, sig ned och fattade
beslut om tillsättning af en komité, på samma gång utfärdat ett ofhcielt
betyg om embetsmannacorpsens andliga fattigdom, ty den kan
eller vill icke anförtro åt embets- och tjensteman att verkställa^ det
arbete, som anförtros åt en komité. Annorlunda kan jag icke fatta
det, och det måtte kännas häråt och förödmjukande för embets- och
fjenstemannacorpseu att så bemötas. Helt annat, mine herrar, var förhållandet
i forna tider. Äfven dä behöfde regeringen personer, som
hjelpte till vid utarbetandet af lagförslag. Det arbete, som förelag den
lagkommission som utarbetade 1734 ars ännu gällande lag, var alldeles
icke en mindre eller lättare uppgift än någon som förekommit
under nittonde seklet, fast hellre svårare. Huru gick man då till väga?
Jag minnes ej säkert, men jag tror, att det var 1686 som denna kornmission
tillsattes, och den bestod nästan uteslutande af tjenstemän.
Den arbetade till 1711, utan att dessa tjenstemän fingo ledighet en
enda timme från utöfvandet af sina tjenster. De fingo. arbeta med
lagstiftningen på lediga stunder. Först 1711, då Cronhjelm insattes
till ordförande i komitén, lyckades han utverka ledighet från embetscöromål
under en dag i veckan, nemligen Onsdagen, och. sedermera
blef denna ledighet så småningom utsträckt. Hvad som lät sig gorå
i sjuttonde och i början af adertonde seklet, torde också låta sig göra
i det nittonde.

Jag vill nu öfvergå till representationen. Här har mer an eu
gång framstälts proposition att Riksdagen skulle tillsätta utskott, med
uppdrag att arbeta mellan riksdagarne. Ett utskott är också en komité,
det är blott namnet som skiljer dem åt. Det har blifvit afslaget, såsom
icke lämpligt. Nu åter tillsättas sådana utskott af regeringen,
för att arbeta mellan riksdagarne i åratal. Detta är ju att kringgå
grundlagens tydliga bud. Vi kunna häraf se, huru man i brist pa
organ för lagstiftning nödgas tillgripa åtgärder, hvarigenom man
trampar grundlagens bud under fotterna.

Tända vi oss nu till embetsmannacorpsen, måste det, såsom jag nyss
nämnde, för densamma kännas förödmjukande, att de uppdrag, som den
förut ensamt utöfvat till det allmännas gagn, nu skola vridas densamma
ur händerna. Den skönaste och vigtigaste uppgiften i samhället är
utan tvifvel lagstiftningen, och om embetsmannacorpsen ej. far deltaga
häri och i dermed sammanhängande reformer af samhällsförfattningen,
nedsjunker den snart till ett maskineri, beherskadt af vana och slentrian,
och förlorar allt intresse för högre syften. Jag har lefvat och
verkat i 40 år inom denna embetsmannacorps, både inom administrationen

Onsdagen den 4 Februari. 7 j(:o g,

och i domstol, och jag behöfver icke säga — herrarne känna det sjelfva interpellation
mer än väl huru med afseende på redbarhet och pligttrohet denna an9- embetscorps
är höjd öfver allt beröm. Men ännu mer — jag tror mig kunna mannabildförsäkra,
att det icke finnes en enda bland dessa embets- och tjenstemän,
åtminstone på de högre platserna, som icke skulle kunnat med (lorts‘)

yttersta lätthet förvärfva de för olika arter af lagstiftningsarbete nödiga
kunskaper, om sådana anspråk varit stälda på dem i deras ungdom.
Men då de kommo till universitetet såsom unga studenter, hade
de att välja på kansliexamen, hofrätts- och juris kandidatexamen.

Det är naturligt att de fleste taga den, som är lättast att aflägga och
kostar minst pengar, och deröfver må man ej förvåna sig. Men om
staten, på sätt komitén föreslagit, hade stält på dem den fordran, att
de skulle förvärfva högre kunskaper, så skulle detta hafva den verkan,
att de med yttersta lätthet, och jag vågar påstå, äfven på samma tid
skulle hafva förvärfvat dessa kunskaper, åtminstone så vida de onödfoa
preliminärexamina varda afskaffa^. Det är icke deras fel; de behöfva
intet försvar, långt derifrån.

Men säger man: »allt är nu väl bestäldt, allt går sin jemna gång;
det behöfves icke mer kunskaper och bildning hos våra embetsman;
lagstiftningen är alldeles ypperlig och deremot är alldeles intet att anmärka».
Må det tillåtas mig att på förhand söka besvara denna invändning.
Jag har rik tillgång på exempel att åberopa, hemtade dels
tran lagstiftningens, dels från lagskipningens område, men herrarne inse
mer än val, att det senare området för mig är stängdt, ty grannlagenhet011
förbjuder mig att ingå derpå. Det är visserligen sant, att domaren
är underkastad kritik i samma stund en skriftlig dom eller ett utslag
kommer ur hans hand, men eu annan sak är det med domstolens laga
kraftvunna beslut. Det får icke blifva föremål för kritik. Således är
jag begränsad till lagstiftningens område.

Jag vill då först åberopa det faktum, att den kommission, som
1686 fick i uppdrag att kodifiera vår samhällsförfattning, fullgjorde
detta arbete redan 1734, således på 48 år, och detta fastän landet under
liden led af de ^mest förödande krig. På samma sätt tillsattes efter
1809, något af åren 1810 eller 1811, ja" minnes ej hvilketdera, en
komité i syfte att kodifiera vår samhällsförfattning och i sammanhang
dermed reformera densamma. Detta arbete har fortgått under djupaste
fred i 75 ar, och hvad har följden blifvit? Kodifiering af missgernings-,
straff- och utsökningsbalkarne, samt ett principbetänkande öfver en
fjerde balk, eller rättegångsbalken. Sex balkar återstå. Detta är allt
som blifvit gjordt på 75 år. _ Skall arbetet fortgå på samma sätt och
nied samma krafter, som hittills, så måste man tåligt vänta i mer
än 200 ar, innan man får se slut derpå. Jag tror att detta ensamt är
ett talande bevis på, att lagstiftningsförmågan i vårt land icke står på
goda fotter.

Efter jag kommit att nämna den sista och nyaste lagstiftningsprodukten
eller principbetänkandet, ber jag att derur få hemta ett
annat exempel. Då 1734 års lagstiftare föreslogo, att domaremakten
i underrätt pa landet skulle förenas och sammanslås med notarie-, registrator-,
aktuarie- och arkivariebefattningarne till en enda, var skälet
dertill ett ganska naturligt, nemligen att domaren såsom sådan hade

jj.q gt g Onsdagen den 4 Februari.

Interpellation ingen lön på (lön tiden. Staten både i sin fattigdom ingå penningar att
ang. embets- dermeci aflöna domarena på landet, utan deras aflöning måste ske genom
mannabild- rtler_ Men domaren kunde i denna sin egenskap naturligen ej upp77;
bära sportler, utan endast såsom notarie och arkivarie, och derför
U’° blefvo dessa heterogena funktioner hopfogade i eu enda persons hand.

Ett par andra skäl funnos äfven, dels den glesa befolkningen, som var
knappt en tredjedel af den nuvarande, dels de svara kommunikationerna,
som gjorde att man behöfde använda en dag för att förflytta sig pa
ett afstånd, som nu tager två timmar med tillhjelp af jernvägen. __ Alla
dessa hinder äro nu till största delen undanröjda. Statskassan är nu
jemförelsevis rik; med afseende å kommunikationer är åtminstone största,
delen af Sverige väsentligen förändrad; befolkningen bär under tiden
till antalet tredubblats. Ändå har lagberedningen föreslagit, att samma
anordning skall fortfarande och i en obestämd framtid vid underrätterna,
ega rum. Allt skall hädanefter vara såsom hittills, det vill såga alla
dessa heterogena funktioner, domaremakten med dess produktiva verksamhet,
notariens reproduktiva samt arkivariens och registrator^ till
största delen mekaniska göromål skola sammankopplas i en och samma
hand. Jag föreställer mig, mine herrar, att detta vore detsamma, som
om vår generalstab skulle föreslå, att regementschefen på samma gång
skulle fungera såsom musikdirektör och regementstrumslagare. I öfngt
har lagberedningen genom detta förslag gifvit en ohjelplig örfil åt den
första och vigtigaste af arbetets lagar, lagen om arbetets fördelning;
en lag, som icke kan åsidosättas, utan att sådant sker på bekostnad af
arbetets intensitet och produktens värde.

Må det tillåtas mig att blott åberopa ett ytterligare exempel, och
det vill jag hemta från det sätt, hvarpå aktiebolags-lagen under de senast
förflutna 30 åren blifvit tillämpad. Hvarje gång densamma tillämpas
af regeringen, hvarje gång regeringen oktrojera!'' en aktiebolagsordning,
utöfvar hon lagstiftande verksamhet; jag vill nu icke uppehålla tiden
genom att fästa mig vid alla de olägenheter, olyckor och förluster, som
förorsakats genom oktrojerandet af aktiebolag på felaktig ekonomisk
grund, och Indika sedermera ramlat öfver ända af det helt naturliga
skälet, att de lidit brist på nödigt förlags- och grundkapital; jag vill
blott fasta uppmärksamheten på ett förhållande, som efter mitt för- ♦
menande är ett af de vådligaste och farligaste för oss svenskar.

Det är nogsamt kändt af eder, mine herrar, att i hela den civiliserade
verlden intet annat land så tidigt som Sverige frigjorde sig från
träldomens och lifegenskapens band. Idet skedde redan i medlet af
1335, det vill säga för 550 år sedan, och sedan dess hafva vi icke vetat,
hvad lifegenskap och träldom innebära. — Då jag sade 550 år, vill jag
dock, för att icke blottställa mig för anmärkning, erinra, att jag för
ögonblicket icke känner, huru vida icke lifegenskap fans inom de tre
provinser, som i medlet af 17:de seklet eröfrades från Danmark, och i
sådant fall fortfor till 1683, då Carl XI införde svensk lag^ i samma
provinser. — Detta har gjort, att förhållandet mellan arbetsgifvare och
arbetare i vårt land liar" varit hjertligt, vänligt och förtroendefullt. Icke
nog med att den nu gällande tjenstehjonsstadga!! lemnar vittnesbörd
derom, utan den allmänna seden har gått ännu längre i mildhet och
välvillighet mot tjenare, än stadgan medgifver. Också är det ganska

9 N:o 6.

Onsdagen den 4 Februari.

bittra klagomål, som föras af en och annan ungdom, som sökt tjenst i Interpellation
Danmark och Tyskland. När de efter några månader återkomma, klaga a2n°Xidde
förskräckligt, och det helt naturligt, ty de äro vana vid andra seder ningen.

och annat bemötande i Sverige, och de hade icke eu aning om, att de (Forts.)

skulle annorlunda bemötas i främmande land än här. Förhållandet är
emellertid ganska naturligt både i Danmark och Tyskland, der lifegenskapen
ännu är i friskt minne. Denna afskaffades i vart grannland
1780 och i Tyskland först i början af detta sekel. Ja några lemningar
af lifegenskapen fortforo i Danmark ända till 1835. Det är utan tvifvel
minnet från denna lifegenskapens tid, som utgör grundvalen till den
förskräckliga samhällssjukdom, som fått namn af socialism och kommunism.
Deri har den sin rot. Helt och hållet främmande för dessa
rörelser, hafva vi hittills kunnat med likgiltighet åse dem, och hos oss
hafva de åtminstone hittills icke fått insteg, men i samma stund genom
aktiebolagslagens tillämpning stora bolag blifvit oktroj erade, som icke
kunna drifva sin verksamhet och sin rörelse utan en massa arbetare,
såsom till exempel jordbruks-, bergverks- och sågverksrörelse, i samma
stund är också det paternella förhållandet mellan husbonde och tjenare
ohjelpligt förstördt, ty gent emot sig har arbetaren då ingen husbonde
utan blott en juridisk personlighet, en kassakista. Det är nogsamt
kändt, att de stora bolagen taga sina arbetare från gatan och landsvägen,
utan att en gång fråga, efter prestbetyg. Det har till och med
händt, att personer, som uppgifvit origtigt namn, blifvit tilltalade för
förseelser, stälda inför domstol och fälda under detta namn. Då domen
skolat verkställas, hafva de presterat bevis på helt annat namn och sålunda
gått fria.

Yi hafva haft oordningar bland sådana arbetare, som mast stäfjas
med militärmakt. Det blir minsann icke det sista, och jag fruktar
högeligen, att om denna lagstiftningsmetod fortsattes, vi inom en mansålder
eller något mer hafva kommunism och socialism midt i hjertat af
vårt land.

Jag skulle kunna sluta här, men då inser jag mer än val, att
man skulle mot mig kunna göra den anmärkningen, att det är lätt att
kritisera och klandra, men det är icke lika lätt att föreslå något bättre.

Jag erkänner rigtigheten af denna anmärkning och ber om Kammarens
öfverseende, i fall jag upptager dess tid med mina ringa tankar
i detta ämne, och jag anhåller derjemte att fa erinra derom, att.jag
varit ledamot i en kollegial domstol och der blifvit van att, om icke
dagligen, åtminstone hvarje vecka se min mening öfverröstad, sa att
jag är icke behäftad med allt för mycket sjelfförtroende eller öfvermod.
Således om jag framställer ett förslag, är det. blott de första,
allmänna dragen, och jag är tacksam om .någon har bättre förslag att
göra, men visst är, att en förbättring måste ske. Jag behöfver icke,
såsom beklagligen är vanligt nu för tiden, för sadant ändamål ga öfver
ån efter vatten, jag behöfver icke till föredöme åberopa utlandets experiment;
vi hafva tillräcklig erfarenhet af var egen samhällsförfattnings
historia att rätta oss efter.

1 veten nog, mine herrar, på hvilken ståndpunkt den medicinska
bildningen stod för ett 50-tal af år sedan. Vid denna tid var det en
enskild person, som blifvit öfvertygad om felaktigheterna vid den då

tf:o 6. 10

Onsdagen den i Febrnari.

interpellation gängse läkarebildningen. Först skulle man ligga i Upsala och läsa,

0,710. 671l06tS~ nlnn n4-4- -På —. ,1 _ ____ O n • p.. • .. . . . _ ''

orig. embets
mannabildningen.

(Forts.)

utan att få ett enda sjukdomsfall inför sina ögon, och utan att i det
praktiska lifvet få se någon motsvarighet till sina studier. Öfvertygad
om det felaktiga häri och drifven af nit för saken, företog sig denne
person han lefver ännu denna dag i hufvudstaden — att på egen
bekostnad inrätta en klinik. Denna fick snart ett otroligt tillopp, och
den skicklige läraren gick der, omgifven af en skara unge läkare, från
säng _ till säng och undervisade praktiskt i sin vetenskap. Snart tog
regeringen saken om hand och nu föreskrefs både praktik och studier
för rättighet att aflägga medicine licentiatexamen. Studierna skulle
ga hand i hand med praktik, och det en ganska grundlig praktik till
på köpet. Läkarekandidaterna måste nu tjenstgöra en viss tid på sjukhusen
^ och behandla sjukdomarne under öfverläkarens inseende, och
detta är i alla hänseenden rigtigt. Hvad har följden blifvit? Följden
är den, att vart land är nog lyckligt att vrara utrustadt med en af de
yppersta läkarecorpser i hela den civiliserade verlden.

Ma det tillatas mig att åberopa ett annat exempel.

Jag mins ej årtalet rätt, men jag tror att det var ännu 1836 man
kunde blifva officer i vaggan!

Då föreslogs det och föreskrefs, att man för att blifva officer skulle
hafva tagit studentexamen eller ock gått igenom skolan å Karlberg.
Huiu är förhållandet nu? Jo, för att blifva generalstabsofficer, hvilken
befattning är jemförlig med de högsta platserna inom embetsmannacorpsen,
måste man först gå igenom en volontärskola på en 9
manader innan man blir underofficer. Det är en praktisk öfning!
Sedermera skall man genomgå en kurs i krigsskolan på, om jag ej
misstager mig, 14 till 16 månader, innan man blir utnämnd till officer.
Derefter skall man hafva tjenstgjort på 2 möten, det vill säga under
mer än ett år, innan man får anmäla sig till inträde i krigshögskolan,
der man genomgår en kurs på 2 år och under tiden har praktiska öfmngar
vid alla de särskilda vapnen. Derefter kommer en praktisk
öfning under 2y2 år såsom aspirant vid generalstaben — allt studier
och praktik i förening.

hvad har nu följden häraf blifvit? Jag behöfver såsom exempel
blott åberopa det härordningsförslag, som framlades år 1883. Man
ma ilig stiga hvad man vill om förslaget i det stora hela, men i tekniskt
hänseende väckte det allmän beundran, och detta icke minst hos
dess motståndare.

Öppnar ° man den nuvarande Kongl. statsverkspropositionen, som
vi nyligen fått emottaga, och genomgår de der förekommande anförandena
till 4:de hufvudtiteln, så är deri en doft af vetenskaplighet, sådan
att man med. glädje och beundran tager kännedom om desamma —
en vetenskaplighet, som icke skyr och icke skytt att kasta handsken
åt alla de fördomar, som militärisk vana och slentrian ovilkorligen
framkalla.

_Det är med tillämpning af dessa grundsatser som jag tror att,
sa vidt man vill vänta att få några lagstiftare inom embetsmannacorpsen,
man maste afskaffa kansli- och hofrättsexamina. Ty förhållandet inom
embetsmannacorpsen är alldeles detsamma som inom militärcorpsen;
der fordras det embetsman af helt olika bildning. Till och med inom

11 N:o 6.

Onsdagen den 4 Februari.

ett och samma rättegångsverk finnas ju platser, som kräfva olika bild- interpellation
ning. Der finnas notarie-, aktuarie-, registrators- och arkivariebefatt- a"gaJabild-''
ningar, hvartill man icke behöfver hafva så vidlyftiga kunskaper. Till ningen,
sådana platser behöfves just ingen sträng examen; men väl mästerman (f>9rts.)
fordra en sådan för rättigheten att sitta till doms och döma öfver
menniskors lif och gods.

Äfven på det administrativa området finnes en massa platser, der
högst ringa kunskaper egentligen erfordras. En lindrig och lätt examen,
som utan föregången så kallad preliminärexamen kan absolveras
på 2 eller 3 terminer, är allt hvad en student behöfver för. att sköta
dessa lägre tjenster. Men innan han sedermera far aflägga sin examen
rigorosum, bör han hafva varit ute i det praktiska lifvet och sett sig
om. Då — icke förr — lär han sig förstå hvad han läser.

Min afsigt med denna interpellation är således den att, efter det
nationen nu i mer än 10 år — jag beder att fa förklara, att detta
säges alldeles icke såsom någon anmärkning emot den nuvarande ministéren
—■ väntat på lösningen af komiténs af år 1874 uppgift, bär
få vördsamt framställa den frågan, huru vida regeringen är betänkt pa
att lösa denna vigtiga reform i vår samhällsförfattning. Och jag tror
att detta vore så mycket mer nödigt och behöfligt, som den nuvarande
lagberedningen på goda grunder föreslagit, bland annat, att den nuvarande
lagliga bevisningsteorien skall afskaffas, så att åt domaren
lemnas en fri bevispröfning. Men en sådan kräfver dock helt andra
domarekrafter än dem som nu finnas; och en sådan reform kan icke
genomföras förr, än vi få en annan domarecorps.

Herr Statsrådet Hammarskjöld: Da den föregående ärade ta laren

haft godheten att på förhand underrätta mig om det förslag,
som han nu framstält — om han också naturligtvis icke på samma
gång underrättat mig om alla de grunder, hvarmed han ville stödja
sitt förslag — så anser jag redan af detta skäl det vara min skyldighet
att med anledning af hans yttrande här säga några ord... Jag
finner detta angeläget äfven derför, att om också, såsom den ärade
talaren behagade antyda, regeringen i sin nuvarande sammansättning
bestått i endast 8 månader, dock jag, som i detta ärende skulle vara
föredragande, redan några år haft den nåden att vara en af Konungens
rådgifvare. Om någon försummelse i det ifrågavarande afseendet blifvit
begången, så skulle densamma falla rätt allvarsamt pa mitt hufvud.

Jag ber då först få säga, att jag icke kan instämma med den
ärade talaren i det stränga omdöme, som han fälde öfver den juridiska
bildningen i Sverige. Jag vill visserligen icke pasta, att. ej denna
bildning kunde vara bättre än den är. Man kommer ju aldrig derhän,
att det konkreta tillståndet är det bästa tänkbara. Jag. vill icke heller
bestrida, att ju en eller annan person utgår från universitetet ..med
sämre kunskaper än önskligt vore. Sådana misstag ega rum allestädes,
hafva alltid egt rum, och komma helt säkert icke heller att huru
än lagstiftningen förändras — uteblifva. Men jag tror,. att, öfver
hufvud taget, den juridiska bildningen, sådan den vid universiteten meddelas,
är rätt tillfredsställande. Man får naturligtvis icke begära, att
en person, som nyss afslutat sin examen, skall hafva den mogenhet,

N:o 6. 12

ningen.

(Forts.)

Onsdagen den 4 Februari.

!ZrPe^etsnin e?areMet’ deu b„ePröfvade juristen och embetsmannen besitter.
mannabild- Man kan ^ke af honom fordra mer, än att han har ett visst mått af
vetande, och att hans förstånd är till en viss grad uppodladt, särskilt
i fråga om bedömandet af juridiska spörsmål; och i det fallet tror jas,
att universiteten, öfver hufvud taget, tillfredsställa skäliga anspråk.

Jag vet visserligen, att det föreslagits att skärpa fordringarna.
"T311, bar föreslagit att för tillträde till domareembete skulle fordras
att hafva aflagt juns kandidatexamen; men jag för min del har aldrig
gillat denna tanke. Icke derför, att de mera vetenskapliga studier!
som ingå i juns kandidatexamen, icke af mig anses vara af stor vigt*
utan derför att jag tror, att de unga männen i allmänhet komma för
sent ut i det praktiska lifvet.

Om man nu uppstälde den fordringen, att ingen skulle få blifva
domare, som icke aflagt högre examen, eller hvad den ärade talaren
kallade en examen ngorosum, så skulle följden blifva den, att de medelmåttiga
eller sämre begäfvade, hvilka dock kanske kunna utbildas
till ganska god praktisk duglighet, skulle nödgas qvarligga vid universiteten
till dess de uppnått en sådan ålder, att de förlorat förmågan
att sedermera tara i det praktiska lifvets skola; och jag tror, att man
da vunne_fordelen af en större teoretisk bildning på''bekostnad af något.
, som ar mycket vigtigare.

Man får icke fordra af den unge mannen, då han utgår från universitet,
att han skall hafva vunnit vana att tillämpa de rättssatser,
som han mhemtat, på de konkreta fallen, som sedermera komma under
ha"? behandling Han bör visserligen hafva sträfvat att fatta rättssatserna
i ° förhållande till lifvets konkreta företeelser, men sedermera kommer
något mera till, och det är vanan att, när de konkreta fallen förekomma,
genast och säkert kunna subsumera dem under de allmänna
rattssatserna. Något sådant kan icke universitetsundervisningen meddela.
. Jag tror mig för öfrigt veta, att denna undervisning mer och
mer söker antaga eu praktisk karakter. Men det är alldeles omöjligt
att vid universiteten bilda fullfärdiga domare i det hänseendet. Det
blifva de först genom att i lifvet tillämpa hvad de lärt. Derför finnes
benofvet af eu praktisk undervisningskurs. En sådan kan icke meddelas
vid universiteten sjelfva. Den meddelas först under tjenstgöring
vid vara domstolar; och derför är det ju också vanligt att den unge
juristen, sedan han lemnat universitetet, söker erhålla denna praktiska
undervisning hos någon underdomare — »han följer med på tina»,
som det heter. r ° ’

Jag. vill icke påstå, att icke den praktiska undervisning, som sålunda
vmnes, kan lemna åtskilligt öfrigt att önska. Anmärkningar
. unna no§ goras mot densamma; men jag vet icke någon utväg, hvarigenom
man skulle ställa saken bättre än den för närvarande är. Åtminstone
med den organisation, som vårt domstolsväsen nu har, ser jag
icke någon möjlighet att åstadkomma något lämpligare. Och min erfarenhet
om de unga embetsmannen, äfvensom den, flere andra personer
meddelat mig, ar alldeles icke så ofördelaktig som den ärade talarens.

Denne talare sökte bjuda bevis för att embetsmannabildningen är
myc e ca ig. Jag ma bekänna, att dessa bevis mycket öfverraskade

Onsdagen den 4 Februari.

13 N;o 6.

ang. embetsmannabildningen.

(Forts.)

“j1^; ,D® åt ett ,sa »högpol itiskt» håll, att jag icke derifrån interpellation

vantat anmarkningar mot embetsmannabildningen.

Man kan val ändå icke begära, att personer, som utgå från uni Zwl’

Sk°-a fäodiga tiU att vara lagstiftare. Dertill

oidias mera an att hafva last åtskilliga böcker och åhört föreläsnin gai,

äfven om det vant i romersk rätt eller svensk rättshistoria. Hvilka
examensfordringar man an må uppställa, så lärer det väl ändock fordi
as nry eket mera för att vara lämplig till det kallet.

Den ärade talaren sökte emellertid bevisning för sin sats deri att
under de senare tiderna man tillsatt så många komitéer. Jag må då
bekänna, att jag icke inser, att dessa hafva sin grund i den bristande
embetsmannabildningen. Ty äfven om denna vore större än förhållanSm11
ar’Ja’, a”e“ °m, antalet tjensteman i departementen ökades, så
skui e utan tvifvel . behofvet af komitéer ofta inträda. Det behöfves
nemligen för utredning af ömtåligare, vigtigare frågor en mångsidig ms

w!rk»ape\°f 011 mrgfald af erfarenheter, som icke alltid vinnas
blott pa embetsmannabanan. Derför är det ofta nog af nöden att

S“8“a fom *r r* l?fter'' lem“e«” <*& o“ åde“ pl

det att alla de olika sidor af kunskap och erfarenheter, som behöfva
medverka for ett godt resultats åstadkommande, må komma till sin rätt

användasentiT’-u aST d<f talf e“ föresl°g. 200,000 kronor skulle

anvandas till okande af antalet embets- och tjensteman i kanslierna

att bönhöra ag’natt beh°fvf af komitéer derigenom icke skulle komma
upphora. Om nu riksdagsman sättas in i dessa komitéer, så är det

-t8 - w mlg att derl finna uagot brott mot grundlagen; ty den
mstandigheten, att eu person är riksdagsman, kan vill icke gorå ho S“ot111an3et-entiaft-af

f8®™80? användas i ett komitéuppdrag; och
aff-jj ai .dej,Ju icke regeringen gjort, då den vid tillsättandet
af konnteer anvandt jemte embetsman och andra utom riksdagen staben6
haefvånSttafT -eni I®1 nksda§sman- Nog torde väl ända Konungen
hat™ rabt att 1 detta afseende söka lämpliga personer hvar de
hnnas, äfven om dessa skulle hafva den lyckan att af någon valkrets
hedi as med uppdraget att vara riksdagsmän.

r i''iade 1talarf? gJorde ridare många anmärkningar emot resultatet
åt dessa komitéarbeten. Det torde ursäktas mig, om ia<r ef inlater
mig pa bemötandet af den stränga dom, han deröfver falde; och

o-od°t arbete1 Jk "1 TT*® lagbm''«lmnk''<ms principbetänkande är ett

manli g dlf ^ f °Ck skallgen höra diskuteras i annat sammannang
an det närvarande.

afven 111 pa det satt> hvarpå regeringen tillämpat

def unnDt niet0 agSlag; »Set 5mde ,ic¥ vara Kammaren obekant, att
den uppfattning man i aldre tider hade om regeringens ställning till

nb i iStt’ °Ch fr llVdkeU a^yen vår nuvarande aktiebolagslagstiftfritt8
r var delb att man borde låta den privata verksamheten

itt lada efter behag, blott den icke laederade annans rätt.

i e j . '' blifvit en följd, att regeringen vid sin pröfning af aktie i

desamma “fik'' 1ingalund.a "j- Li i pröfning, huru vida bestämmelserna

LemW ön f V-°ru kD]pllga ° ler icke’ °m aktiekapitalet med afseende
pa bolagets ändamål var tillräckligt stort eller ej o. s. v. Re öenngen

har i allmänhet inskränkt sig till att tillse, om bolagsordnin -

N:o 6. H

Onsdagen den 4 Februari.

eller icke. Jag vet

ningen.

(Forts.)

Interpellation gen stått i öfverensstämmelse med allmän lag r ----- - o

ang. embets- ytterligen mycket väl, att nu för tiden en annan åsigt vill arbeta si0
mannabild- £ram den nemligen, att staten i detta hänseende skall utöfva ett slags
förmynderskap; men denna åsigt är hemligen ny, och sa länge den
icke tagit sitt uttryck i den nuvarande aktiebolagslagen, sa länge torde
det icke visa brist på embetsmannabildning, att lagen tillampas sådan

Dermed torde jag äfven hafva besvarat den ärade talarens farhågor,
att denna bristande embetsmannabildning skulle hos oss åstadkomma
spridning af socialistiska åsigter och läror; ty jag kunde icke
tätta, att socialismen, som omnämndes i hans föredrag, hade något
annat sammanhang med embetsmannabildnmgen, an att de taststalda
bolagsordningarne skulle föranleda socialism. .... ,

Den ärade talaren framstälde förslag om huru den juridiska undervisningen
skulle omordnas. Detta hans förslag är icke nytt; jag a erfinner
det i den värde talarens yttrande ar 16 <7 till protokollet i
Kongl. Svea hofrätt, då hofrätten skulle uttala sig öfver det förslag,
som 1874 års komité framlade. Denna föreslog, dels att juris kandidatexamen
skulle blifva obligatorisk för utöfvandet af domarevarf, dels
ock att efter afläggandet af denna examen den unge juristen skulle
under 2 år hafva praktisk tjenstgöring samt aflägga ett praktiskt prof;
och först efter detta skulle han få sjelf fungera såsom domare.

Öfver detta förslag, i hvad det rörde den praktiska tjenstfri ngen
och det praktiska profet, hördes rikets samtliga liofrätter Hotratten
öfver Skåne och Blekinge afstyrkte enhälligt förslaget Gota hofrätt
afstyrkte detsamma med en mycket betydande pluralitet bvea hofrätt
afcraf icke något gemensamt utlåtande, utan inskickade endast protokollet
öfver de yttranden, som af hofrättens ledamöter afgifvits. Men äfven der
ansåo- flertalet förslaget såsom olämpligt eller obehöflig!, AndiaAiilstvrkte
detsamma med eller utan modifikationer. Den arade talaren framstälde
dervid det förslag, han här framlagt; men, så vidt jag kunnat finna,
var han ensam om den meningen. Det torde sålunda icke vara den allmänna
uppfattningen inom embetsmannacorpsen, åtminstone icke inom
Svea hofrätt, att detta hans förslag vore lämpligt att losa den fråga,^som
här diskuterats. Jag tror icke heller att det vore det. Forslaget gar ut
pa en lägre examen för lägre befattningar och en högre för de högre
befattningarne. Efter att hafva aflagt den första examen skulle den
unge juristen komma ut i praktisk verksamhet nagra ar. Vilie han
sedan göra sig kompetent till högre befattningar, skulle han återvända
till universitetet och aflägga eu s. k. examen ngorosuni. Jag fruktår,
att detta förslag icke står i öfverensstämmelse med tidens åskådning
om det lämpliga. Vi hafva ju haft en likartad anordning inom det
ecklesiastika området i den s. k. pastoralexamen. Pa detta område
fans först en examen, som berättigade till vissa lägre platser; men för
att o-öra sig kompetent till kyrkokerdeembete, maste man dessutom
aflägga en ny examen, pastoralexamen. Men detta har pa senare tid
ansetts olämpligt, hvarför också kyrkomötet begärde ändring deruti.
Eu sådan ändring har ock skett. Äfven denna Kammare uttalade
för lid et år sin mening, att pastoralexamen borde afskaffas. Och nu
skulle vi på det juridiska området återkomma till en likartad anord -

15 N:o 6.

Onsdagen den 4 Februari.

ning!? Jag tror vidare icke att något godt dermed skulle vinnas
e fleste unge man, som efter aflagd examen kommit ut i det praktiska

för at*kTr“ -■« återvända till universitetet

Män™ skalle S b? “S sysselsättning till blott teoretiska studier.
iVlanga skulle låta bil att återvända, taga dagen som den kom och

söka den lämpligaste plats, de kunde få. De bland dessa, som ådagalade
framstående duglighet, skulle antingen vara stängda för befordran

Nu, säger den ärade talaren, att det till vissa platser behöfves insigter
i rattshistoria och romersk rätt, men att icke alla, som hinna

hU ^ ?latser’ hafva idkat sädaua studier. Jag får då
ndast saga, att jag tror, att den svårigheten löses mycket lätt Tv
den omständighet, att en person är formelt kompetent till en befatt .

foranlede^ lcke dertl11 att tan till densamma utn ämnes, om han
icke i öfrig! finnes lämplig dertill; och till de platser, som kunna
ki rifva kunskaper i romersk rätt och rättshistoria, lärer regeringen icke
utnämna andra personer än sådana, som man ve ega de nödla kum

^ ^ ^i-tskandidafexatii

m,dra^fe^im^tai^d^1^a^d^r^dl’J d1®^" jattdNka^examensväsendetr mnbl™fe’
lemnande alldeles oafgjord!, huruvida under förändrade förhållanden
något kan goras för förbättrandet af detsamma.

ledamöter! anförande motto& med bifallsrop af flere bland Kammarens

Anmäldes och
ning af verkstäld
embetet.

bordlädes Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1, i anledgianskmng
af förvaltningen af justitieombudsmans -

Justerades tre protokollsutdrag för detta
Kammaren åtskildes kl. 1 e. m.

sammanträde,

hvarefter

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Interpellation,
ang. embetsmannabildningen.

(Forts.)