RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1884:51)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1884. Andra Kammaren.

N:o Öl.

Tisdagen den 13 Maj.

Kl. 1 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 6 i denna månad.

§ 2.

Foredrogs och bifölls Konstitutions-Utskottets Utlåtande N-o 18
i anledning af vackt motion om ändring af 107 § Regeringsformen. ’

§ 3.

vt ™ behandling förekom härefter Konstitutions-Utskottets Utlåtande
rs.o iy, i anledning af vackt motion om ändring af SS 7 11 1? 98
•32 och 105 Regeringsformen samt § 38 RiksdagirdJngen. ’ ’ ’

Motionären, Herr A. Hedin, hade föreslagit:

“Lo) att § 11 Regeringsformen må erhålla följande lydelse:

1311 M,lnlS; f,rif a mäl\ hvarmed förstås alla de, som angå rikets förhållande
till främmande makter, skola af ministern för utrikes ärendena
beredas och inför Konungen i Statsrådet föredragas. Alla meddelanden
i ministeriella mål till främmande makt eller Konungens
ntan^ff \ utla?det skola? efter föregående behandling i Statsrådet
äiendena ^ & arendets beskaffenhet ske genom ministern för utrikes

2:o) att § 12 Regeringsformen må erhålla följande lydelse:

matt,, -Unsen fSer 1 afhandlingar och förbund med främmande
makter ingå, sedan, enligt 8 §, Statsrådet deröfver blifvit hördt.

lydelse? ^ 1 f°jd haKlf § 7 ReSerinSsformen må erhålla följande

Alla regeringsärenden, med undantag af sådana, som i 15 8 omförmäla^
skola inför Konungen i Statsrådet föredragas och der afgöras
Andra Kammarens Prof. 1884. N:o 51.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.

N:o 51.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
\behandling.

(Forts.)

Tisdagen den 13 Maj.

4:o) att § 105 Regeringsformen må erhålla följande lydelse:
Lagtima Riksdags Konstitutions-Utskott ege att äska de protokoll,,
som uti Statsrådet blifvit förda, utom dem, som angå kommandomål,
livilka endast i det, som rörer allmänt kända och af Utskottet uppgifna
händelser, må kunna fordras;

samt att följaktligen orden “ministeriella ärenden och11 i forsta
punkten af andra mom. af § 38 Riksdagsordningen uteslutas.

5:o) att § 32 Regeringsformen upphäfves, att orden “inom riket*1
i första punkten af § 28 uteslutas, samt att, till undvikande af tubbning
i Regeringsformens paragrafers antal och ordningsföljd, senare
momentet af § 28 förvandlas till en ny paragraf, som får nuvarande
trettioandra paragrafens plats och nummer/

Utskottet hemstälde, att förevarande motion ej måtte af Riksdagen
bifallas, men hade häremot reserverat sig Herrar L. Jönsson,,
S. F. Norén, Sant. Johnson, C. Johanson, J. Andersson i Häckenäs,
F. T. För g och A. T. Wallenius.

Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Hedin: Herr Talman! 1809 års män, hvilkas minne helt
visst skall hållas i helgd och vördnad, så länge ett sjelfständigt och
fritt Sverige eger bestånd, satte sig till mål att i vårt land befästa
ett sant konstitutionelt statsskick. Bland de främsta garantierna för
uppnående af detta syftemål räknar jag bestämmelserna i Regeringsformen
om Konungens förpligtelse att, innan han fattar ett beslut
eller vidtager någon åtgärd, höra råd åt ett behörigt antal ansvarige
rådgifvare. Konstitutions-Utskottet vid 1809 års riksdag lade, i sitt
berömda memorial med förslag till regeringsform, stor vigt deruppå
att, såsom orden lyda, “Konungen måste i alla mål låta sig upplysas
af ett offentligt statsråd11, och att “den förenade kraften af hans rådgifvares
föreställningar" skulle utgöra skydd mot en egenmäktig vilja.
Sådan är i detta afseende grundsatsen, den stora grundsatsen, i 1809
års regeringsform. Men, Herr Talman, så stark var ännu traditionen
från kabinettspolitikens dagar, så starka voro ännu fördomarne från
den tid, då kriget var en furstlig sport, och leken med folkens blod
och penningar ett främsta bland kungliga prerogativ, att 1809 års
grundlagsstiftare sjelfve på ett väsentligt område afveko från sin egen
stora grundsats, då de nemligen i fråga om formerna för handläggningen
af de mål, som angå rikets förhållande till främmande makter,,
skapade blott svaga, för att icke säga nästan inga garantier för eu
klok och fosterländsk ledning af landets angelägenheter. Konstitutionsutskottet
vid 1809 års riksdag yttrade sjelft i det åberopade memorialet
N:o 1 med förslag till ny regeringsform, att “de flesta . krig äro började
i kabinetten, innan de utbryta på fälten". Nå val! Kan man
anföra ett starkare skäl mot de bristfälliga bestämmelserna i 1809
års regeringsform angående formen för handläggning af ministeriella
mål? Kan man anföra starkare motiv för de af mig påyrkade ändrmgarne?
Dessa förändringar hafva ju till en väsentlig del påyrkats r

Tisdagen den 13 Maj. 3

aara nog trettio års tid; och anmärkningsvärdt är, att detta yrkande
,“ “7, första gången vid den riksdag, som egde rum näst efter
uet löoo ars traktat med vestmakterna afsiutats! Men, Herr Talman
,. äf ockl säkert, att icke blott beträffande frågor om rent

politiska allianser, om sådana traktater och fördrag, som omedelbart
kunna mveckJa oss i krig, icke blott om sådana ministeriella mål,
utan älven vid frågor om andra traktater, t. ex. handelstraktater,
som ju kunna vara af löga mindre vigt, det är af nöden, att de
konstitutionella garantierna blifva starkare, än de som nu finnas stadgade
1 Regeringsformen. Jag vill, Herr Talman, i edert minne återkalla,
huru en svensk utrikes minister, Grefve Manderström, vid 1866
års riksdag under debatten om den franska bandelstraktaten förklarade,
att, sedan man inlåtit sig på underhandlingar, det skulle
hafva vant politiskt vådligt att låta dessa underhandlingar falla. Såunda,
vare sig att jag tänker på rent politiska allianser eller särskildt
på sådana, som komma att inverka på utöfningen af riksdagens lagstiftnings-
och beskattningsmakt, synes det mig vara af lika stor vigt,
att man sörjer för verkliga konstitutionella garantier. Och dessa
vinnas icke derigenom, att man förlägger den sista handläggningen af
frågor om allianser och fördrag till Statsrådet, ty, såsom jag många
gånger förut i denna Kammare både skriftligen och muntligen anmärka
sedan man kommit så långt att blott den formella afslutningen
återstår, då kan det stundom vara lika svårt att säga nej om
man så önskar och finner att landets väl så fordrar, som att säga ja.
Valet star då icke längre öppet. Det stod icke längre öppet, då
regeringen framlade sitt förslag och Riksdagens båda kamrar diskuterade
den första bandelstraktaten med Frankrike. Ännu mindre kan
man föreställa sig, att valet står öppet, när en politisk allians är å
bane, som ställer i utsigt svenska stridskrafters uppträdande på främmande
mark och blott det sista steget återstår efter förutgående,
bindande förhandlingar. Sålunda, ett förslag om ändring af blott 12 8
Regeringsformen i den nu antydda rigtningen är knappast ens en half
morna, bär att fullständiga den och göra den effektiv, måste också
Regeringsformens 11 paragraf undergå en förändring derhän, att alla
orberedande steg och åtgärder från första början äfven måste underkastas
Konungens samtlige rådgifvares ögon och — jag må väl tilllagga
underkastas pröfning af deras samveten.

^en en® denna förändring af 11 § i Regeringsformen är
n°g- 11 § Regeringsformen innehåller nemligen ett stadgande, som
man må säga hvad man vill om lagstiftarnes möjliga, ursprungliga
mening, och man må, huru mycket man vill, söka tolka denna 8° i
olverensstämmelse med Regeringsformens konstitutionella anda i öfrigt
är så affattadt, att det öfverlemna!’ åt Konungen att, med
förbigående af alla konstitutionella rådgifvare, pläga underhandlingar
med främmande makter och föra ärendena fram till en punkt från
™lkfV‘“gen återgång är möjlig. Faktiskt är äfven, att denna S
biff vit tillämpad på sådant sätt. Visserligen har Friherre de Geer för
nagra år sedan i Kammaren mot detta mitt påstående åberopat, att
rågan om Novembertraktaten 1855 framlades i “ministerielt statsråd11,

N:o 5!.

-Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.

(Forts.)

N:o 51.

Tisdagen den 13 Maj.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
mmisteriella
ärendens
■behandling.

(Forts.)

bestående af justitiestatsminister!!, statsministern för utrikes ärendena,
och eu ledamot af norska statsrådet, den 30 Oktober samma år, således
tre veckor före traktatens afslutande; men denna uppgift bekräftar
blott mitt påstående, bekräftar att traktaten framlades först
då, när underkandlingarne derom så långt framskridit, att allt i hufvudsak
redan var afgjordt. Det är för öfrigt ingen hemlighet, ty det är
röjd t af eu författare, som utan tvifvel haft tillgång till Franska
Utrikesministeriets papper, att Konung Oscar I inledt underhandlingar
rörande denna traktat redan på sommaren 1854, ehuru Europa först
1855, då dessa underhandlingar på våren förnyades, började erhålla
någon kännedom derom genom den bekanta artikeln i Times i Mars
månad samma år. Dessa underhandlingar fördes genom diplomatiske
mellanlöpare, obetydliga personer och oansvarige, af livilka en till och
med i början lär i Tuilerierna hafva betraktats såsom rysk spion. I
det ögonblick då denna traktat, som är en skymf för vårt land, slutligen
kom till stånd i November 1855, hade redan hela förutsättningen
för densamma ramlat. Man vet nemligen ur den anförde författarens
uppgifter, att Oscar I:s framställningar gingo ut på, att Yestmakterna
skulle uppträda vid Östersjön med eu styrka af minst 100,000 man,
för att der krossa den östra kolossen; men vid den tidpunkt, då
novembertraktaten afslutades, hade redan en fredlig strömning börjat
göra sig gällande, så att det var temligen klart, att fred snart nog
skulle komma till stånd mellan Yestmakterna å ena samt Ryssland å
den andra sidan. Iunan novembertraktaten slöts hade Frankrikes
minister i Wien med Österrikes utrikesminister undertecknat det memorandum,
som i påföljande månad framlades för Ryssland såsom ultimatum
och kraftigt bidrog att snart nödga detta land till fred. Vid
sådant förhållande kan man säga, att vi små makter — Sverige och
Norge — fingo tjenstgöra såsom falska vittnen i en process; vi fingo
ingå ett förbund med syfte att visa Ryssland, att kanske snart hela
Europa skulle vara med vestmakterna, Sardinien och Turkiet allierad.
Vår traktat skulle tjena att påskynda fred. Den ingicks i Paris i
Mars månad 1856, och sedan den väl kommit till stånd, lemnades vi
af våra buudsförvandter på den farliga punkt, dit de fört oss fram
— farlig, ty ingen, åtminstone i Ryssland, var okunnig om, hvilka
förutsättningarne, åtminstone i Konung Oscar Ds tanke, varit för denna
traktat.

Med anledning af hvad jag nu anfört vill jag fråga, om dylika
underhandlingar under ett och ett hälft års tid skulle hafva kunnat
få skötas så som de sköttes, derest denna sak på ett tidigare skede
af frågans utveckling måst framläggas för det svenska och norska
statsrådet? Månne det icke under sådana förhållanden skulle inom
svenska statsrådet hafva funnits nog många män, som rätt uppfattat
situationen, som egt omdöme och mod att motsätta sig dessa äfventyrliga
planer? Samma förhållande, Herr Talman, gäller äfven i fråga
om 1863 års händelser. Vi hade vid denna tid en utrikesminister,
som lefde i den föreställningen, att han för godt köp, d. v. s. genom
ett antal diplomatiska depescher, skulle kunna förvärfva sig namnet
af en Nordens Cavour. Under hans ledning börjades underhandlingar

Tisdagen den 13 Maj.

om en allians med Danmark i syfte att mot de tyska stormakterna
eller tyska förbundet försvara Ejder-politiken. Jag frågar med anledning
häraf, huruvida det icke skulle hafva varit väl för oss och äfven
för Danmark, om dessa underhandlingar icke hade kunnat börjas utan
det svenska och norska statsrådets vetskap, om desse fått i sitt fosterlands
intresse, såsom ä$ven i Danmarks, ingripa i frågan allt ifrån
underhandlingarnes första dag?

_ När omsider i Augusti månad 1863, vid det bekanta mötet på
Ulriksdal, Friherre Gripenstedt ingrep, hade man redan gått så långt,
att man icke ville öppet draga sig tillbaka. Derefter fortsattes förhandlingarne
utan statsrådets kontroll genom samma utrikesminister,
hvars namn tyvärr skall lefva i Sveriges och Norges historia genom
den diplomatiska dubbeldepeschen af den 5 Oktober 1863. Jag tänker,
Herr Talman, att vi icke så lätt glömma denna tilldragelse. Vid
underrättelsen om danska regeringens plan att framlägga förslag till
ny helstatsrepresentation för Kongeriget jemte Slesvig skref han till
svensk-norska sändebudet i Köpenhamn den 5 November 1863, att han
blifvit öfverraskad af denna underrättelse, att han visst icke ansåge
att danska regeringen derigenom skulle öfverträda sin rätt eller sina
förpligtelse^ men att åtgärden skulle kunna komma att uttolkas såsom
innebärande ett syfte till Slesvigs inkorporation, som den danska
regeringen förbundit sig att icke företaga. Han yttrade ock, att det
vore betänkligt för Sverige—Norge att fastställa en solidaritet i grundsatser
och intressen med eu makt, som från den ena stunden till den
andra visade sig kunna förrycka ställningen. Men denna depesch
skulle åt Sverige—Norges sändebud icke öfverlemnas till danske
utrikesministern, icke ens för honom uppläsas, utan man skulle meddela
den danska regeringen det mindre gynsamma “intryck11, man
rönt i Stockholm vid underrättelsen om danska regeringens afsigt att
framlägga ett förslag till reform i riksrådsförfattningen. Samma dag,
den 5 Oktober 1863, skref han eu annan depesch, deri han bemyndigade
svensk-norske ministern i Köpenhamn att just i de ordalag,
som i depeschen anfördes, tillkännagifva för danska regeringen
att, derest mot all förmodan och i trots af de föreställningar,
man gjort Tyskland, detta land skulle försöka eu invasion i Slesvig,
“vi tro oss tillitsfullt kunna försäkra, att Danmark kunde med full
trygghet räkna på ett verksamt stöd af mer än en makt; och för vår
del, vare sig en traktat blir afslutad eller icke, tveka vi icke att på
det uttryckligaste sätt förklara att, i händelse af ett tyskt angrepp
på Slesvig, vi fortfarande befinna oss i samma sinnesstämning (“les
mémes dispositions“) som förut, och att vi efter måttet af våra krafter
och tillgångar skola erbjuda Danmark det bistånd, som det kan göra
anspråk på från vår sida“. Detta var den s. k. dubbeldepeschen af
den 5 Oktober 1863. På sådant sätt uppmuntrade man Danmark att
fortgå på den beträdda banan, på sådant sätt blef novemberförfattningen
en verklighet, på sådant sätt bereddes en förevändning för
Tyskland att göra ett öfverfall, på sådant sätt förbereddes Danmarks
styckning och på sådant sätt drogs skammen ned öfver våra hufvud.
Jag tror, att det icke är för tidigt, om vi önska att, så vidt sådant

N:o 51.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.

(Forts.)

N:o 51.

Tisdagen den 13 Maj.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
minister kila
ärendens
behandling.

(Forts.)

genom grundlagsbestämmelser kan ske, ett hinder sättes emot att
landets yigtigaste angelägenheter lemnas såsom leksaker i händerna
på vare sig odågor till diplomater eller andra klåfingriga politici.
Frågan om eu förändring i vår Regeringsforms nuvarande stadganden
angående formen för handläggningen af ministeriella ärenden har varit
å bane bragt redan vid 1856—1858 års riksdag. Det är må hända
icke för tidigt, om en ny Riksdag efter 17 år skulle skrida till att i
detta fall afhjelpa eu af de största bristerna i det för öfrigt i så
många stycken beundransvärda verk, som stiftades af 1809 års män.

Det har blifvit sagdt i ett aktstycke, som jag i Herr Ministerns
för utrikes ärendena frånvaro icke skall för tillfället närmare qvalificera,
att det vore orimligt att föreställa sig, att underhandlingar med
andra makter någonsin föras på någon annan väg än den officiella.
Hvilka officiella agenter användes då af Oscar I under loppet af år 1854
och största delen af året 1855? De voro icke officiella. Äfven under
förhandlingarne med Danmark 1863 har man sagt, att icke officiella
agenter anlitades. Och detta är visserligen icke något nytt. Icke
heller något som förekommit blott i vårt land. Med Herr Talmans
tillåtelse skall jag erinra om en af de märkvärdigaste förhandlingar,
som under de sista decennierna egt rum, nemligen den, som föregick
afslutandet af fransk-engelska handelstraktaten 1860. Historien derom
är i många hänseenden märklig. Det är väl bekant att om någon
någonsin haft en lydig lagstiftande corps, så var det kejsar Napoleon
III under de första 10 å 12 åren af andra kejsardömet. Men då han
år 1856 framlade för den lagstiftande corpsen ett förslag angående
upphäfvande af prohibitivtarifferna, rönte detta i den lagstiftande församlingen,
som dock till största delen bestod af politiska betjenter,
ett mottagande, hvilket, såsom Michel Chevalier yttrat, var så “brutalt",
att den kejserliga regeringen nödgades återkalla sitt förslag.
Hvad var då att göra? Michel Chevalier har derom berättat, att under
vissa förhandlingar mellan lagstiftande corpsen och statsrådet, af hvilket
Michel Chevalier var ledamot, från den förras sida framstäldes det
yrkandet att, om man ginge in på ett upphäfvande af de prohibitiva
bestämmelserna, den kejserliga regeringen skulle afstå från sin i konstitutionen
grundade rätt att, utan lagstiftande maktens bifall, afsluta
handelstraktater, som innebure tariff-förändringar. Men just denna
kejsarens makt att utan den lagstiftande corpsens mellankomst afsluta
handelstraktater fann Michel Chevalier vara enda medlet att kunna
bryta det prohibitiva systemet, mot den allmänna meningen i landet
och mot representationens vilja. Så började de förberedande underhandlingarne
mellan Michel Chevalier, å den ena sidan, samt Gladstone,
Cobden och Bright, å den andra; och sedan grunddragen blifvit
faststälda, skreds till de “officiella", i djupaste hemlighet förda
förhandlingarne, från hvilka finansministern Magne och generaltulldirektören
blefvo uteslutna. När slutligen alla bestämmelserna till
det mesta voro så till form som innehåll faststälda, då först framlade
Napoleon III traktatsfrågan inför ministerkonseljen. Men då var allt
motstånd för sent. Äfven detta bevisar, att andra traktater än poli -

Tisdagen den 13 Maj.

N:o 51.

tiska allianstraktater, att äfven traktater om handelsförbindelser kunna
användas för att kufva en representations konstitutionella rätt.

Således, Herr Talman, torde hvad Plans Excellens Herr Utrikesministern
funnit lämpligt och nödigt att förkunna för brödrafolkets
representation, att det nemligen vore ett misstag att föreställa sig,
det förhandlingar med främmande makter icke föras annat än på
officiel väg, detta torde, säger jag, vara vederlagdt af hvad jag nu
anfört så väl ur vårt eget som ett annat lands nyaste historia.

Af det anförda lärer jemväl tydligt framgå, att hur mycket man
än må tala om den konstitutionella anda, som gör sig gällande inom
regeringen och representationen, hur mycket man på grund deraf än
hoxxle kunna hoppas, att förhandlingar med främmande magter icke
egde rum, utan att statsrådet derom finge kännedom, det lätt kan
hända, att man icke dess mindre just i de mera ömtåliga frågorna
begagnar sig af den utväg, som bestämmelsen i vår nu varande
Regeringsform anvisar, att utsluta dylika fördrag med vetskap af så få
som möjligt samt förbereda dem med vetskap af icke ansvarige personer.

Jag inskränker mig, Herr Talman, till dessa anmärkningar. Och
.anhåller jag, jemte det jag yrkar utslag å Konstitutions-Utskottet nu
föredragna betänkande, att Kammaren behagade besluta antagandet
af min motion i hela dess vidd att hvila till grundlagsenlig behandling
vid nästkommande riksdag.

'' Herr Friherre Nordenskiöld: Jag skall anhålla att få redo göra

för hvad som föranledt mig att vid denna frågas afgörande inom
Konstitutions-Utskottet skilja mig från de flesta af denna Kammares
öfriga ledamöter och jemte ledamöter af Första Kammaren tillstyrka
afslag å den föreliggande motionen. Som herrarne torde erinra sig,
''väcktes sistlidne riksdag af Herr Asklöf en motion om grundlagsförändringar,
som i allt det väsentligaste voro identiska med den
framställning, som nu gjorts af min kamrat till höger. Jag säger i
allt det väsentligaste; ty det finnes några obetydliga skiljaktigheter,
•dock endast i det hänseendet, att den nu förevarande motionen är
fullständigt utarbetad och har fått en form, som skulle, så vidt jag
förstår, kunna möjliggöra dess direkta antagande. Herr Asklöfs motion
behandlades länge och omsorgsfullt af Konstitutions-Utskottet, hvilket
afgaf ett vidlyftigt betänkande öfver densamma, hvarvid Utskottet dock
kom till det resultat, att motionen ej kunde i sin helhet tillstyrkas.
Men i stället framlade Konstitutionsutskottet ett annat förslag, hvari
det sökte nå det mål, motionären åsyftat, ehuru, om jag får så säga,
i en förmildrad form. Mot detta förslag fäns en reservant från Första
Kammaren, som yrkade, att ingen förändring måtte ega rum, samt
några reservanter från denna Kammare, hvilka dock icke reserverade
sig mot sjelfva klämmen, utan blott mot några uttryck i motiveringen.
Sedermera behandlades betänkandet i Kamrarne. I Första Kammaren
bifölls Konstitutions-Utskottets förslag efter en kort diskussion mellan
reservanterna och Utskottets ordförande, i Andra Kammaren utan
•någon diskussion och utan votering, således enhälligt. När nu den

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.

(Forts.)

N:o 51,

Tisdagen den 13 Maj.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.

(Forts.)

ärade motionären säger: “Det af Konstitutions-Utskottet förlidet år
afgifna förslag, hvilket af Kamrarne antagits att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling, afser en sken-reform, hvilken är sämre än ingen
förändring i de nu gällande bestämmelsernaså kan man fråga:
hvarför sades icke detta vid förra riksdagen, då denna fråga förut
behandlats, och då de flesta af de exempel, som vi nu hört så vältaligt
anföras, redan voro allmänt kända, — kanske på ett undantag
när? Då således den förändring, som motionären nu föreslagit,
behandlats vid föregående riksdag, och icke blifvit antagen i oförändrad
form, men gifvit anledning till ett förslag af Konstitutionsutskottet,
som af båda Kamrarne blifvit antaget till grundlagsenlig
behandling vid nästa riksdag, så kan jag icke inse, att det nu är möjligt
att å nyo komma fram med ett förslag, som då af Kammaren
icke godkändes.

På grund häraf har jag icke kunnat instämma med reservanterna
mot Konstitutions-Utskottets förslag. Jag är också fullt öfvertygad
derom, att majoriteten låtit bestämma sig af samma skäl som jag..
Personligen skulle jag kanske haft större sympatier för förslaget i
denna form än för detsamma i den form det antagits hvilande från
förra riksdagen; men då vi nu en gång tagit ett steg i den rätta rigtningen,
så låtom oss taga det steget fullt ut, innan vi taga ett nytt.
Det händer eljest ganska lätt att, då vi vilja med ens springa alltför
långt framåt, slutresultatet blir att vi icke kommit ur fläcken.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr J. Rundbäck: Då jag inom Utskottet har på de skäl, som
den föregående talaren anfört, röstat för det resultat, hvartill Utskottet
kommit, så hade jag ansett mig böra här tillkännagifva skälen
derför; men då nämnde talare så fullständigt redogjort för dessa skäl,
hvilka jag i allo delar, vill jag icke upptaga tiden med något anförande
i saken, men ber få nämna, att jag anser mig förhindrad af
det hvilande grundlagsändringsförslaget att nu lägga ett alternativt
förslag till hvad Riksdagen redan beslutat i samma sak, något som
jag också hoppas att icke heller Kammaren skall göra. Då Första
Kammaren redan afslagit hela förslaget, så kan naturligtvis icke heller
ett Andra Kammarens beslut i motsatt rigtning leda till något resultat,
hvilka åsigter man än må hafva om sjelfva saken.

Jag vill icke ingå i vare sig någon vederläggning eller något försvar
af förslaget; Utskottet har icke icke ansett sig kunna eller böra
pröfva detsamma. Jag anser mig emellertid, som sagdt, förhindrad
att upptaga frågan, och jag vill än en gång inskärpa, hvad den siste
talaren sade, nemligen att när frågan förra inksdagen förelåg, hade
man haft tillfälle att stiga upp och föreslå de ändringar man önskat.
Men då Konstitutions-Utskottets betänkande den 2 Maj 1883 här i
Kammaren behandlades, talade ingen alls för bifall till motionen. Det
heter derom i protokollet endast: “§ 5. Föredrogs och bifölls Konstitutions-Utskottets
Utlåtande i anledning af motion om ändring af
§§ 4, 7, 11, 12, 13 och 105 Regeringsformen samt § 38 mom. 2
Riksdagsordningen." Jag står icke i ringaste ansvar för detta Kon -

Tisdagen den 13 Maj. 9

stitutions-Utskottets betänkande, tv jag var icke ledamot af Utskottet
den tiden, men såsom riksdagsman hade jag icke någon anmärkning
att framställa mot förslaget; och jag kan icke bestrida att, om icke
fullständig rättelse vinnes med det förslag, som är hyllande, så är det
dock min fulla öfvertygelse att, derest det hyllande förslaget blifver
antaget, ett ganska godt steg är taget framåt till det mål, hvarefter
vi sträfva. Jag hoppas ock, att vi sedermera, så vida sådant skulle
komma att behöfvas, kunna utveckla detta ansvar i afseende å diplomatiska
ärenden, likasom att, derest Riksdagen visar enighet, dess
önskan skall varda uppfyld.

Jag har ingenting vidare att tillägga, utan hoppas att Kammaren
vill bifalla Utskottets förslag.

Herr Hedin: Herr Talman! Nu för tiden får man i sanning höra
rätt underliga saker af majoriteten inom Ivonstitutions-Utskottet. Den
siste talaren uttalade mera tydligt, hvad den näst föregående redan
antydde, nemligen att det skulle finnas några formella hinder eller
betänkligheter emot antagandet af mitt förslag såsom hvilande till
nästa riksdag, emedan Riksdagen redan förut förklarat ett förslag till
ändring af ifrågavarande paragrafer i Regeringsformen hvilande till
grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag.

Het var i sanning oväntadt att hos ledamöter af Konstitutionsutskottet
erfara en så bristfällig kännedom om våra grundlagar och
om konstitutionel praxis.

Het torde väl icke hafva fallit någon ur minnet, att till grundlagsenlig
behandling vid 1865—66 års riksdag jemte det nya representationsförslaget
äfven hvilade åtskilliga förslag till partiella ändringar
så väl i Regeringsformen som i Riksdagsordningen. Het borde icke heller
hafva fallit ledamöterne af Konstitutions-Utskottet ur minnet, att en
gång förut, nemligen till 1859—60 års riksdag, funnits hvilande till
grundlagsenligt afgörande två alternativa förslag til! förändring af
§§ 5 och 6 Regeringsformen; det ena afseende, att Statsrådet skulle
bestå af 12 ledamöter, deraf 4 utan departement, det andra, att Statsrådet
skulle bestå af 11 ledamöter, deraf 3 utan departement. Jag
kan nu icke uppräkna alla sådana fall, som inträffat, utan inskränker
mig till de nu nämnda, men, om så skulle påfordras, skall jag söka
stå till tjenst med anförande af några till.

Hen ärade ledamot af Konstitutions-Utskottet, som först yttrade
sig, påstod, att det redan förut till grundlagsenlig behandling hvilande
förslaget, angående formen för behandlingen af ministeriella mål, skulle
vara väsentligen lika med det af mig nu framlagda förslaget, ehuru
visserligen till formen, att så säga, mildare. Jag protesterar på
det bestämdaste emot en sådan beskyllning, som att den skenreform,
som det hvilande förslaget innebär, skulle öfverensstämma med hvad
jag i min motion afsett; hvadan jag ock skall med all kraft söka
motsätta mig detta förslags antagande. Häraf drager jag emellertid
den slutsats, att majoriteten af Konstitutions-Utskottet icke läst igenom
motionen. Samme ärade talare frågade, hvarföre jag icke, då ärendet
vid föregående riksdag var före, begagnade tillfället att framställa

N:o 51.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.

(Forts.)

N:o 51.

Tisdagen den 13 Maj.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministerietta
ärendens
behandling.
(Forts.)

mina inkast i detta hänseende. Skälet dertill var helt enkelt, att jag
i hufvudsak anfört dessa invändningar redan vid 1877 och 1878 årens
riksdagar, och dessutom icke ansåg det nödigt att då brådska med ett
nytt förslag, då ju en riksdag af valperioden ännu återstod. Jag
fortfar i mitt förra yrkande om afslag å Utskottets hemställan och
bifall till min motion.

Herr Borg: Då jag tillhör deras antal, hvilka reserverat sig emot
majoritetens inom Utskottet beslut, anhåller jag få yttra några ord.

Den siste talaren har redan visat, att Konstitutions-U tskottet har
formel rätt att framlägga ifrågavarande förslag, oaktadt ett förslag
i samma fråga redan hvilar på Kammarens bord till afgörande vid
nästa riksdag. Samme talare har också i sitt första anförande på ett
fullt öfvertygande sätt visat faran af den bestående lagstiftningen i
detta fall och behofvet af större garantier för behandlingen af ministeriella
ärenden.

Ingen lärer väl kunna bortresonera de historiska fakta han anförde,
men ehuru jag skulle kunna ytterligare stärka vigten deraf,
vill jag dock icke förlänga diskussionen och riksdagen genom att vidare
upptaga tiden i denna fråga.

Jag skall endast taga mig friheten anmärka, att det är i hög
grad oroande för landet att veta, det rikets utländska angelägenheter
äro ordnade på sätt nu är händelsen, och jag påstår bestämdt, att
detta ingifver den största oro och mången gång underhåller i hög
grad upprörande och bedröfliga rykten angående ett och annat, som
tillhör våra utländska angelägenheter.

Äfven denna lilla punkt förtjenar att tagas i öfvervägande, och
jag anser det för nationen vara i högsta grad nödvändigt att få dessa
förhållanden ordnade i det syfte motionären föreslagit. Jag anhåller
nu endast att få yrka bifall till motionen och afslag å Utskottets
hemställan.

Herr Norén instämde med Herr Borg.

Vidare anförde:

Herr Lindmark: Det är första gången jag tager till ordet i en
konstitutionel fråga och om jag än fruktar, att jag icke är lämplig
person dertill, kan jag dock icke nu underlåta att säga några ord.

Hvarje grundlagsförändring skall, såsom bekant, enligt grundlagen,
befinnas “högst nyttig och nödig“, innan den af Kiksdagen för dess
del godkännes. Här måste man äfven taga i betraktande tidsförhållandena,
och icke allenast hvad som förelupit under gångna tider —
man hade äfven bort fästa något litet afseende vid de tidsomständigheter,
under hvilka en motion sådan som denna framlägges. Ät den
ärade motionären vill jag nu säga, att jag erkänner att han visat
mycket mod, men jag beundrar icke hans mod vid detta tillfälle, och
jag beklagar, att han i sina exempel endast hänvisat till förgångna
tider, intill år 1863. Vi befinna oss emellertid nu i år 1884, och
motionären har, synes det mig, icke tagit i betraktande nu rådande

Tisdagen den 13 Maj.

N:o 51.

tidsförhållanden, när han framlade sin motion. Frågan gäller emellertid
huru vida Sverige nu skall afstå från det enda företräde det har,
det enda unionella band, som i någon mån gifver Sverge den predominerande
ställning, det intager i unionen, det galler, huru vida Sverige
nu frivilligt skall afträda från denna ställning. Jag tror icke att
tiden är dertill lämplig, och jag förvånar mig deröfver att motionen
kommit fram från eu svensk man.

Motionären yttrade nyss, att “de förenade krafterna hos konungens
rådgifvare skulle skydda landet mot en konungs egenmäktiga
vilja*1. Motionens syfte går ut på att landets diplomatiska angelägenheter
skola behandlas i gemensamt statsråd, svenskt och norskt, hvars
förenade kraft följaktligen skulle förhindra en från statsrådets skild
mening att göra sig gällande. Men jag fruktar att, långt ifrån att
denna förenade kraft blefve en enad vilja, den snarare komme att
blifva en söndrad vilja. Ty man kan tänka sig — jag ber om ursäkt att
jag kommer in på dagens förhållanden, men det är motionären som
bär framtvingat det — ett storting, som sträfvade efter att förena all
makt inom sin sessionssals väggar, och man kan tänka sig en norsk
ministére, som blott vore ett eko af ett sådant stortings vilja och som
endast från ultra-norsk synpunkt uppfattade landens gemensamma
utländska angelägenheter. Det kunde då hända, att i en diplomatisk
fråga af mycken vigt det ena landets ministére komme att stå emot
det andras, och i så fäll blefve det konungen, som hade afgörande
rösten. Men denna ställning skulle för honom oftast blifva ytterst
brydsam och ansvarsfull och kunde lätt leda till förvecklingar emellan
de båda folken. Man kan nemligen tänka sig, att han väljer det
svenska statsrådets åsigt i frågan, och, om sedan ett följande storting
genom sin protokollskomité komme i kännedom af den diplomatiska
brefvexlingen, så är det icke svårt att se, hvartill sådant kan leda.
Ty om det norska statsrådet, såsom jag förutsatt, är en af stortinget
så godt som helt och hållet beroende ministére, kan detta gifva anledning
till ganska skarpa stridigheter inom det sammansatta statsrådet
och derifrån utvecklas till en schism emellan de båda landen,
som kan blifva af ganska ödesdiger betydelse.

För min del är jag öfvertygad att, såsom det nu är ordnadt, de
unionella angelägenheterna skötas på ett fullt betryggande sätt för
båda folken, men komme motionärens förslag att antagas, så vore detta
enligt mitt förmenande ett sätt att spränga bandet dem emellan.

Jag tror visserligen nu mera icke mycket på unionens framtid,
men vill dock icke för min del vara med om att bidraga till densammas
upplösning, och det är just af sådant skäl, som jag yrkar bifall
till Konstitutions-Utskottets förslag.

Herr Hedin: Den talare, som nu satte sig, har afstyrkt Kammaren
från att bifalla en grundlagsförändring, påkallad af omsorgen om Sveriges
egna intressen, derför att den på samma gång skulle medföra en rättelse
i en af de största bristerna i våra unionella förhållanden, i så måtto,
att åt norrmännen medgåfves den af unionens likställighetsprincip
fordrade inflytelsen å afgörandet af utrikes angelägenheter, att, säger

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.

(Forts.)

N:o 51.

Tiadagen den 13 Maj.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.
(Forts.)

jag, den föreslagna grundlagsförändringen, på samma gång, komme att
göra rättvisa åt våra norska bröder. Om det vore så, att hans ord
betydde något, så skulle jag säga, att sådana ord kunna göra sitt till
för att spränga bandet emellan de förenade rikena. Men jag är öfvertygad
att, detta band skall hålla och att det skall hålla äfven i
trots af dylika bittra ord, som af den talaren fäides. Hvad angår
hans anmärkningar mot mig personligen och hans förklaring, att han
icke beundrade mitt mod, så svarar jag härtill en gång för alla, att
jag i denna så väl som i alla andra frågor hädanefter som hittills
ämnar gå min väg fram, utan hänsyn till vare sig Herr Lindmarks
eller andras ogillande eller gillande.

Herr vice Talmannen Ifvarsson: Jag borde kanske icke upptaga
Kammarens tid med att yttra mig i en fråga, som redan fallit i
Första Kammaren. Jag hade icke heller för afsigt att göra detta,
men då man här har vidrört frågan om norrmännens förhållande mot
Sverge, så kan jag icke tiga längre. Jag vill blott hemställa till Kammaren,
huru vida icke, om, i fråga om en grundlagsförändring, som
skulle kunna lända till gagn för Sverige, man skulle afslå densamma
derför, att äfven brödrafolkets fördel skulle genom en sådan reform
varda befordad. Ett sådant förfaringssätt skulle gifva norrmännen
anledning att misstänka, att vi svenskar vore afvogt sinnade mot dem.
För min del vill jag hafva till . protokollet nedlagt min protest mot att
man här skulle gifva anledning till eu sådan uppfattning å norrmännens
sida, att vi skulle låta våra egna fördelar stå tillbaka af fruktan
för att gå deras önskningar till mötes. Jag är förvissad om att vi
alla högakta Norges folk och att vi gerna vilja stå i godt förhållande till
detta vårt broderland. Jag hoppas och tror, att samma förhållande eger
rum i Norge gent emot Sverige, äfvensom att vi å ömse sidor inse
både att unionen är till gemensamt gagn och att densamma bäst betryggas
genom ömsesidig vänskap. Likaledes tror jag, att hvartdera
landet både kan och bör hvart för sig sköta sina egna enskilda angelägenheter
och att, när det gäller frågor, som nära beröra båda nationernas
intressen, det ena landet icke borde rygga tillbaka för att tillgodose
det andra landets fördelar, till och med om dessa hufvudsakligen
skulle komma detta senare landet till godo. Det är denna omständighet,
hvilken man här vidrört, som uppkallat mig och gifvit
mig anledning att uttala mina åsigter. Jag skulle mindre hafva fäst
mig vid det beslut, Kammaren skulle kommit att fatta i denna fråga,
om icke nämnda omständighet kommit på tal. Denna Kammares beslut
skulle för öfrigt icke kunna blifva af någon betydelse, då frågan
fallit i Första Kammaren, men nu anser jag det beslut Kammaren
går att fatta, vara af vigt, på det att icke norrmännen må få den
uppfattningen, att detsamma vore framkalladt af afvoghet mot dem.

Ett godt förhållande emellan brödrafolken torde, såsom jag redan
sagt, bäst befordra deras väl. Låtom oss fasthålla vid denna åsigt,
i stället för att onödigtvis inblanda oss i hvarandras angelägenheter,
men må vi å andra sidan icke heller rygga tillbaka, då det gäller
brödrafolkens gemensamma väl.

Lördagen den 13 Maj.

N:o 51,

Jag förenar mig således på nu anförda skäl med motionären i
det af honom gjorda yrkande.

I detta anförande instämde Herrar O. B. Olsson, Magn. Jonsson,
P. Pehrsson i Törneryd, Olof Andersson, Björkman, Magnusson, J.
Pettersson i Alfvesta, Ola Månsson, A. P. Und, Marcuson och G.
Jansson i Krakerud.

Herr Grefve Sparre yttrade: Då jag begärde ordet, hade den
siste talaren ännu icke yttrat sig, och då han nu uttalat hufvudsakligen
detsamma, som jag ämnade säga, skulle jag kunna inskränka mig
till att helt enkelt åberopa hvad han yttrade. Men jag anser det
dock vara lämpligt, att mer än en röst inom Kammaren höjes för uttalande
af den åsigt, att det beslut Kammaren i denna fråga går att
fatta, icke har det ringaste afseende på broderlandet, att vi tvärt om
tillönska det de garantier, den trygghet och den utveckling af dess
författning, som kunna vara nyttiga och gagneliga. Det är af största
vigt att, i synnerhet i ett ögonblick som det närvarande, Kammarens
beslut får en naturlig förklaringsgrund, och att hvarje försök att gifva
det en annan färg eller ett annat syfte måtte tillbakavisas.

Hvad sjelfva saken angår, så skulle jag, om jag ansåge det
behöfiigt, instämma i motionärens förslag, men jag tror att i ett
konstitutionelt land som Sverige med en så gammal författning, med
en regeringsform, som nu har praktiserats i öfver 70 år, behöfves icke
sådant tillägg till densamma, icke sådana garantier, som motionären
önskar. De gifvas, mine herrar, af sig sjelfva. De framgå ur författningen
genom häfd och långvarig praxis. Det är deri våra garantier
ligga. Jag kan omöjligt föreställa mig, att Konungen af Sverige
numera skulle inlåta sig i underhandlingar med främmande makter
utan att förut hafva hört sitt statsråd, om också icke in pleno, och
inhemtat dess råd och upplysningar.

Det är på dessa skäl, jag anser att Kammaren kan afslå motionärens
förslag, så mycket mera som frågan genom Första Kammarens
beslut i alla fall har förfallit. Hade jag, jag upprepar det ännu en
gång, ansett den föreslagna förändringen behöflig, så skulle jag hafva
förordat densamma, men jag tror, som sagdt, att de ifrågavarande
garantierna gifva sig sjelfva “par la force des choses“, och då jag således
icke finner förändringen hafva den för en grundlagsförändring
erforderliga förutsättning af att vara “högst nödig eller nyttig11, anser
jag mig kunna yrka bifall till Konstitutions-Utskottets hemställan.

Herr Gumselius: Jag skall be att få på de premisser, som
innefattades i förra delen af den siste talarens anförande, yrka bifall
till motionen.

Herr Wieselgren: Herr Talman! Jag har begärt ordet, icke för
att tala om den ärade motionärens styrka — den talar tillräckligen
tydligt för sig sjelf — utan om hans svaghet; ty en sådan förefinnes
onekligen i det faktiska förhållande, att han i en så vigtig fråga som
denna framlägger en motion först mot slutet af riksdagen och dertill

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.

(Forts.)

N:o 5!.

Tisdagen den 18 Maj.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.

(Forts.)

rörande ett ämne, i hvilket en föregående Riksdag antagit ett ändringsförslag
att hvila till slutlig behandling nästkommande år. Hade nya
skäl under den gåDgna tiden tillkommit, skulle jag icke tillåtit mig
någon anmärkning mot hans tillvägagående; men nu har han icke
förebragt ett enda nytt motiv för det förslag, han på sagde sätt framlagt,
och vill man säga ut hela sanningen finnes för förslaget att åberopa
icke ett enda skäl, som icke lika väl stått motionären till buds vid
riksdagens början. I frågans sakliga del kunna många meningar
med mer eller mindre fog drifvas och göra sig gällande — jag vill
vid detta tillfälle angående dem säga hvarken ja eller nej, hvarken
gilla eller af slå; men i formelt afseende häftar, på sätt jag anmärkt,
vid motionärens förslag en svaghet, som vid dess bedömande hvarken
kan eller bör förbises.

Den ärade vice Talmannen drog i sitt anförande en slutledning,
mot hvilken jag måste opponera mig. Han förklarade nemligen, att
man för att icke synas fiendtlig mot unionen måste bifalla förslaget;
några här fälda ord skulle nödvändiggöra en sådan åtgärd. Härpå
kan jag icke gå in. Jag håller på unionen så bestämdt som någon;
så länge jag är i stånd att tänka en politisk tanke och förmår försvara
den, skall jag häfda unionens bestånd såsom det allra vigtigaste
lifsvilkor för läde Sverige och Norge. Men oaktadt denna min ståndpunkt
skall jag känna mig fullkomligt oförhindrad att yrka afslag å
den föreliggande motionen; och emot herr vice talmannen vågar jag
påstå mig ega den tillräckligaste grund för detta mitt yrkande i det
förhållandet, att Kammaren genom att godkänna hans åskådningssätt
redan nu afgör det till nästa år hvilande ändringsförslagets öde, icke
derför att detsamma anses böra förkastas, utan derför att man finner
sig benägen för afgifvande af en “opinionsyttring“ till förmån för
unionen. Jag kan icke biträda eller gilla ett sådant tillvägagående,
utan instämmer i yrkandet om afslag å motionärens ifrågavarande
förslag.

Med Herr Wieselgren instämde Herr Otterborg.

Herr N. Petersson: Det har här blifvit sagdt, att man ej bör
göra några ändringar i grundlagen, utan att de äro högst nyttiga och
nödvändiga. Hvad den nu ifrågavarande saken beträffar, tror jag
dock, att man ej behöfver vara villrådig i det afseendet. Den, som
med uppmärksamhet afhört motionärens yttrande och den som genomläst
våra grundlagar samt tänkt efter, huru saker och förhållanden
kunna gestalta sig, tror jag ej skall kunna förneka, att den föreslagna
ändringen är både nyttig och nödvändig. Men, säger man, den är ej
behöflig, emedan vid sådana eventualiteter, som här kunna komma
i fråga, statsrådet i alla fäll blir hördt. Men om så förhåller sig,
hvarför fruktar man då att göra ändringen? Det är väl bättre att
grundlagen är så skrifven, att den öfverensstämmer med det förfarande,
som vanligen iakttages, ty, ett annat förfarande än det vanliga kan
ega rum, derpå har man exempel.

Jag vill blott yttra några få ord och jag ämnar ej ingå så djupt

TiBdagen den 13 Maj. 15

i saken. Men ett skäl för bifall till motionärens förslag vill jag ändå
anföra. Det skälet är att, då vi varit nära att få en omorganisation
af vårt försvarsväsende, och det säkert ej skall dröja länge innan en
sådan fråga åter kommer å bane, torde det för hvar och en vara af
ganska stor vigt, på hvilket sätt denna grundlagsparagraf är affattad.
Det är icke något gyckel, att det står i vår grundlag, att Sverige
onödigtvis kan kastas in i saker och förhållanden, som kunna åstadkomma
stort obehag, eller att våra söner onödigtvis kunna utsättas
för att få gå ut i krig. Jag tror att om man vill vinna trygghet i
detta afseende, man bör se till, att denna hotande grundlagsparagraf
ej må stå qvar oförändrad. Jag anser derföre, att vi, just emedan vi
hoppas att få en ändring i vårt försvarssystem, böra lugna Sveriges
invånare och ungdom med att vi vilja vara ett fredligt folk och att
vi ej onödigtvis vilja kasta oss in i krig. Detta är en af de anledningar,
som gör, att jag kommer att rösta för bifall till motionen och
för afslag å Utskottets hemställan.

Herr Rydin: Om man på det sätt, motionären föreslagit, skulle
i något afseende bättre, än nu är fallet, kunna förekomma en politik,
som kunde vara för landet skadlig, vore jag den förste att rösta för
detta förslag. Men jag ser ej, huru detta mål i ringaste mån genom
förslaget skall kunna vinnas och detta af det skäl att, om man ändrar
11 och öfriga §§ Regeringsformen, såsom motionären föreslagit,
så qvarstår den makt, utrikesministern nu eger, kanske ännu större,
ty då får han ensam rättighet att bereda dessa ärenden, utan att ens
något annat statsråd behöfver deri deltaga. Detta följer af hans ställning
som utrikesminister. Han kommer såsom sådan i samma ställning
som hvarje annan departementschef i afseende på regeringsärendens
beredning, d. v. s. han skulle blifva enväldig inom sitt departement,
sköta korrespondenser o. s. v., huru han behagar, och först
när ärendet vore af honom efter hans uppfattning färdigberedt, skulle
han komma att framlägga det till den behandling i statsrådet, som
motionären föreslagit. Är han då eu person, som har betydelse och
kraft, skall han, likasom andra departementschefer nu göra, drifva
igenom sin vilja i statsrådet. På detta sätt skulle han äfven efter
motionärens förslag kunna vara lika mäktig som han är nu, om icke
mer. Den 11 § Regeringsformen har den fördelen, att utrikesministern
ej kan efter behag bereda ärendena, utan just i de särskilda stadierna
af ärendets beredning har att inhemta Konungens beslut, och kan således
ministeriel! föredragning ega rum, så snart sättet för beredningen
anses vara af någon vigt. Man invänder att Konungen nu kan
låta bereda dessa ärenden, huru han behagar. Ja, men hvilken är då
konungen? Är det konungen personligen? Hvad svara de främmande
hofven, och hvad ha de svarat i sådant fall? Jo, de svara: vi inlåta
oss ej i förhandlingar med Konungen personligen; detta är blott konfidentiella
förhandlingar utan någon officiell karakter. Först när i utrikesministerns
närvaro Konungen fattar sina beslut, och förhandlingarne
medelst honom ske genom de särskilda sändebuden, erhålla
dessa officiell betydelse. På det sättet skall det enligt grundlagens

N:o 51.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.

(Forts.)

N:o 51.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.

(Forts.)

13 Tisdagen den 13 Maj.

bestämmelser, sådana de nu äro, gå till, och motionären har ej visat,
att det icke så gått till.

Jag anser det derför ej för behörigt att inlåta mig på någon
belysning af motionärens historik öfver vår politik, kryddad som den
var med åtskilliga utfall, mer eller mindre skarpa — jag vill ej använda
hårdare ord — om det sätt, på hvilket redan affidue personer
skött denna politik. De äro nu svarslöse och kunna icke inlägga någon
protest mot hvad som yttrats och det sätt, hvarpå deras historia
blifvit af motionären framstäf. Jag vill icke åberopa en föregående
tids oskrifna historia, men så mycket vet jag, att hvad än motionären
anfört om sättet för underhandlingar mellan Sverge och främmande
makter, så har aldrig några officiella förhandlingar kunnat
komma till stånd utan att någon ansvarig minister dervid medverkat,
och man behöfver ej länge leta efter bevisen. Från samma tids historia,
som talaren vidrört, och hvilken blifvit åberopad såsom bevis
på nödvändigheten af hans motions antagande, finnas ju bekanta
exempel derpå, att s. k. underhandlare, som varit konfidentiella, men
velat uppträda såsom officiella, mötts af svaret: var så god och skaffa
utrikesministerns kontrasignation för edert bemyndigande.

Till följd af dessa förhållanden tror jag icke, att några skäl kunna
hemtas utur de motiv, som motionären hemtat från vår utländska
politik, för att borttaga nuvarande bestämmelser om det ministeriella
statsrådet ur denna 11 §. Sådan densamma nu lyder, lägger den
mera band på konfidentiella förhandlingar, än som skulle ega rum
med den ändring, motionären föreslagit. Hvad beträffar borttagandet
af den rätt, Konungen nu eger att i ministerielt statsråd fatta beslut,
som förpligtar riket, och enligt § 32 att utnämna sändebud samt särskildt
enligt § 12 att afsluta traktater med främmande makter, så
anser jag, att det visserligen kunde en och annan gång vara af vigt,
att flere statsråd vid dylika tillfällen vore närvarande, till följd hvaraf
en grundlagsbestämmelse, som gåfve särskild garanti derför, kunnat
vid grundlagens stiftande hafva varit på sin plats. Saknaden deraf
har dock numera ingen betydelse. La force des clioses — sakens
natur — är sådan, att Konungen icke kan undgå att höra flere statsråd
i sådana ärenden. Och hvarför? Jo, derför att hvarje ärende af
vigt, som fordrar ett staten förpligtande beslut, innebär i sig och medför
åtgärder inom administrationen, lagstiftningen eller beskattningen,
till följd hvaraf dessa ärenden icke kunna i allenast traktatmessig
väg afgöras, utan fordra äfven öfverläggningar i statsrådet, så snart
traktaten fordrar några serskilda lagstiftnings- eller beskattningsåtgärder,
särskildt sådana, för hvilkas vidtagande fordras Riksdagens samtycke.
Således oaktadt enligt grundlagen Konungen kan synas hafva
större makt i dessa än i andra frågor och garantierna för deras
mogna öfvervägande synas mindre, än för andra regeringsärenden, så
är detta dock ej de facto förhållandet, ty omständigheterna hafva utvecklat
sig derhän, att statsrådets medlemmars förhållande sinsemellan
fordrar, att hvarje vigtigare ärendes afgörande i verkligheten föregås
af öfverläggningar i statsrådet in pleno. Hvad dessa ärendens
beredning angår, så skulle efter motionen borttagas den särskilda ställ -

N:o 51.

Tiadagen den 13 Maj.

ning utrikesministern nu har i afseende å dessa ärendens förberedande
behandling. Hans makt skulle utvidgas. Nu är lian, likasom också
föredraganden i kommandomål, inskränkt i sin rättighet att gifva verkställighetsföreskrifter
och i sättet lör beredning af dessa slags ärenden
af den förpligtelse, Konungen särskild! åligger att öfvervaka detta.
Med motionens antagande skulle utrikesministern erhålla samma myndighet,
som andra departementschefer ega i afseende på regeringsärenden,
nemligen att oberoende af Konungens särskilda pröfning vidtaga
de åtgärder han finner för godt i fråga om upplysningars inhemtande
och verkställighetsföreskrifters meddelande.

Motionen synes mig derför icke rätt väl genomtänkt, ty motionären
har icke sett på, huru förhållandena i verkligheten gestalta sig,
utan har velat genom ett penndrag ordna allt. Genom att föreskrifva,
det dessa ärenden skulle beredas i statsrådet, Jar motionären trott
sig ega garantier för samma förberedande behandling som öfriga
ärenden, hvilka behandlas i statsrådet, men han har dervid förbisett,
huru förhållandena på grund al andra bestämmelser i grundlagen, än
de af honom granskade, skulle komma att gestalta sig. Hetta hvad
gäller den ifrågasatta grundlagsändringens inbytande på Sverges statsrättsförhållanden
utan afseende på föreningen med Norge. Ilade den
ärade motionären velat åstadkomma en verklig förbättring i detta
rättsinstitut, då hade han bort taga till uppslag för sitt förbättringsnit
det andra af honom anförda argumentet, eller de unionella brister,
som finnas i afseende å dessa ärendens behandling. Det är nemligen
fullkomligt rigtigt, att dylika unionella brister förefinnas, och att
Norge saknar erforderliga garantier för utrikes ärendens behandling.
Men huru skola dessa garantier vinnas? Jo, på ett enda sätt: genom
förändringar i riksakten. Utrikes angelägenheterna måste vara gemensamma
för båda rikena, ty, man må resonera hur man vill, så äro
bock båda rikena förenade till en politisk enhet och uppträda såsom
sådan i förhållande till utlandet. Det är eu nödvändig följd häraf,
att utrikes angelägenheterna äro gemensamma, äfven om de angå det
ena riket mera ån det andra, ja, äfven om de angå det ena riket
såsom sådant allena, likasom om de rörde blott en viss ort inom ettdera
riket. Den nu lagligen bestämda gemensamheten i dessa ärendens
behandling måste vi allt fortfarande hålla på. Vill man tillse,
att gemensamhet i dessa ärendens behandling blefve bättre, än nu är
iallet, och till båda rikenas illfredsställelse ordnad, så har man naturligtvis
att gå till riksakten och der föreslå förändringar. Och
man behöfver icke göra sig stort besvär med att leta efter förslag i
detta hänseende, ty det är på ett utmärkt sätt utredt i förslaget till
föreningsakt, huru dessa utrikes ärenden på ett för båda rikena gagneligt
sätt och med lulla garantier för båda rikena kunna gemensamt
behandlas. Att denna väg varit den rätta för motionären att beträda,
inser hvar och eu, som följt med denna grundlagsfrågas föregående
behandling. Herrarne torde erinra sig, att när dylika frågor
som denna varit å bane, hafva de städse fallit derpå, att man ansett
jig icke kunna taga det föreslagna steget till följd af dess inflytande
på de unionella och norska förhållandena. Vill man en förändring,
Andra Kammarens Prof. 1884. K:o 51. g

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriel!.''

ärendens

behandling

(Forts.)

N:0 51.

Tisdagen den 13 Maj.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.

(Forts.)

som låter sig utan rubbning af nu gällande unionella förhållanden
genomföras, så har man att vända sig till riksakten. Öfverenskommelse
derom måste ega rum mellan de båda folken. Och på denna
grundval skulle jag vilja gå ganska långt. Ja, jag skulle gå in på
ett beslut, som Norges storting kunde komma att fatta derom, att utrikes
ärenden skola behandlas i unionelt statsråd, och att riksakten
borde derhän ändras. Jag skulle vara med om detta, ty hvad vi
möjligtvis derigenom kunde förlora i afseende å eu departementschefs
formella ställning, hade vi vunnit i den princip, som derigenom skulle
hafva uttalats.

Men hvad skulle åter följden blifva, om vi antoge det förslag, Herr
Hedin framlagt? lian vill, att vi skola stryka bort ur vår regeringsform
11, 12, 32 m. fl. §§. Härvid möter oss den frågan, äfven förutsatt,
att man vill en sådan grundlagsändring, som den af motionären
föreslagna; går det an att utan vidare åtgärd stryka dessa §§, såsom
de nu lyda? Yi skola undersöka verkan deraf på Norges statsrätt
och det unionella förhållandet. Eu naturlig och nödvändig följd af
denna grundlagsändring blefve, att ur Norges grundlag § 28 komme
att strykas det undantag, som der är gjordt för diplomatiska saker
i fråga om regeringsärendens behandling i norska statsrådet. Hvad
blefve följden? Jo, för Sverige skulle gälla enligt den svenska regeringsformen,
att utrikesärenden skola behandlas i statsråd, och för
Norge skulle gälla den norska § 28, som skulle föreskrifva att alla
norska regeringsärenden, kommandomål undantagna, skulle behandlas
i norskt statsråd. Om det nu befintliga undantaget för diplomatiska
ärenden borttages, skulle utrikesärenden blifva föremål för behandling
i norskt statsråd enligt Norges grundlag § 28, och som denna §
föreskrifter, att regeringsärenden skola föredragas af den statsrådsmedlem,
till hvars fack de höra, så skulle särskild föredragande för
utrikesärenden nämnas. Som vidare i § 15 norska grundlagen säges,
att i norska statsrådets medlemmars närvaro allena skola åt Konungen
afgöras norska angelägenheter, så skola de utrikesärenden, som
anses röra Norge allena, komma att der föredragas och kunna undandragas
unionel behandling. Således skulle såsom eu oeftergiflig följd
af antagandet utaf motionen i dess närvarande skick blifva, att på
sidan om föreningen en särskild utrikesminister för Norge och eu
särskild behandling för norska utrikesärenden skulle komma till stånd.
Ett fåtal ärenden blott skulle i enlighet med norska grundlagen § 38
och riksakten § 5, det vill säga de ärenden, om hvilka båda rikena
kunde komma öfverens om att de skulle vara gemensamma, komma
att behandlas i sammansatt statsråd. Ty de i dessa lagbud begagnade
ordalag: “ärenden, som angå begge rikena", hafva varit och
komma fortfarande att vara egnade att väcka tvister om detta statsråds
kompetens. Den strid, som man vid vissa tillfällen hör omtalas
i den norska pressen derom, att Norge borde hafva sin egen utrikesminister
och egna utrikesangelägenheter, den striden kommer då att
blossa upp igen, och skulle med antagande af motionärens förslag
och deraf följande ändring i norska grundlagens §.28 intet stod i
samma rigtning kunna åberopas i någon grundlagsbestämmelse, för att

Tisdagen den 13 Maj. jg

icke en sådan mot unionens anda och mening stridande rätt skulle
kunna under vissa omständigheter fordras. Ty hvad skulle efter dessa
grundlagsändringars antagande finnas för stöd för den gemensamma
handläggningen åt de utrikes angelägenheterna? Låt oss se. En sådan
gemensamhet följer visserligen af 4 § riksakten, som säger, att
Konungen skall ega sammandraga trupper, begynna krig och sluta
re , ingå ocn upphäfva förbund, affärda och emottaga sändebud, men
denna paragraf säger icke, med undantag af hvad rörer krig, huruledes
dessa ärenden skola behandlas. Man kan visserligen för den gemensamma
behandlingen af utrikesärenden åberopa 7 § riksakten som
bjuder att vår utrikesminister skall föredraga utrikesärenden, och

i a S-0m, angå bäda nkeDa’ i interimsregering. Men med

dessa båda §§ i riksakten och den förut åberopade § 5 kommer man
icke längre an att dess paragrafer förutsätta, att eu för båda rikena
gemensam handläggning af alla utrikes angelägenheter skall ega rum
Denna gemensamhet kan äfven orubbad qvarstå, så länge den ej kommer.
.1 stod med någon paragraf i någotdera landets grundlag, såsom

fn. nsn a !et'' De.r/or, är det af viSfc atL fdl dess riksakten ändras,
bibehålla de grundlagsbud, som hafva dessa ämnen till föremål oförändrade.
Det är just 11, 12 och 32 §§ Regeringsformen, som noggrant
angtfva huru svenska ministeriella ärenden skola behandlas,
och 28 § norska grundlagen, som ger Konungen full makt och myndighet
att handhafva diplomatiska ärenden för Norge, huru honom
oi godt synes, som låtit riksaktens fordran blifva en sanning. På
den i dessa grundlagsbestämmelser inneburna rätt för Konungen att
unionelt ordna de utrikes ärendenas handläggning har den unionella
behandlingen af dessa ärenden blifvit grundad och har, sedan genom
Kongl. resolutionen 13 April 1835 grundsatsen om tillträde för medlem
af norskt statsråd till ministerielt statsråd blifvit erkänd, en nära
oO-årig praxis stadgat sig på ett sätt, som med tillgodoseende af båda
rikenas berättigade intressen med föreningen införlifvat, såsom ett
unionelt rättsinstitut, gemensamt utrikesministerium och gemensam
behandling af utrikesärenden. Vill man bibehålla detta, så måste
man tillse, att man icke rubbar de grundlagsbud, som uppbära detsamma,
och hvi kas fortfarande gällande kraft äro väsentliga vilkor
för dess bibehållande. Skulle norska grundlagens § 28 undergå ändnng
i den riktning, som motionären föreslagit i fråga om ändring
åt Sverges Regeringsform, och dess bestämmelser tillämpas i antiunio ■

rigtai.“f’ \°rf.. föreningen utsatt för en konstitutionel konflikt, som
ej vore lätt att losa.

Det ar derför att det icke är så lätt att inse, hvad följden af
en ensidig förändring af vår grundlag, hvilken omedelbart skulle medföra
en motsvarande ändring i Norges grundlag, skulle blifva, som jag
anser det vara betänkligt att bifalla motionärens förslag. Jag anser
att, derest man ar intresserad för föreningens uppehållande, detta motionaiens
förslag bort rigtas på riksakten, och att derest båda folken
anse en grundlagsändring i den rigtning. motionären föreslagit, af behofvet
påkallad, ep öfverenskommelse dem emellan för att ordna saken
trallas, men icke att man söker ställa så till, att det ena riket

N:o 51.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.

(Forts.)

N:o 51.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.
(Forts.)

20 Tisdagen den 13 Maj

fattar ett beslut, som med ett skickligt begagnande deraf i det andra
af dem, som ej se unionen med blida ögon, kan föranleda att banden
mellan de begge rikena göras ännu lösare, än de nu lagligen äro.

Herr Hedin: Herr Talman! Till en början nödgas jag anmärka,

att den talare, som nyss satte sig, naturligtvis icke hört på hvad jag
nyss sagt, efter han antydde nödvändigheten eller åtminstone lämpligheten
af en protest mot de skarpa ord, jag skulle fält mot en numera
afliden man, som icke vore i tillfälle att försvara sig. Jag har
kallat atiidne utrikesministern Manderström för grefve och utrikesminister;
möjligen har jag äfven kallat honom för excellens, men i
öfrigt har jag icke angående honom användt något annat uttryck. Jag
har endast tillåtit mig att karakterisera den svenska regeringens politik
år 1863 och visat till hvilka följder den ledde.

Den ärade talaren behagade derefter påstå, att min motion icke
var väl genomtänkt. Jag vill gorå honom ett förslag. Jag föreslår
att han, alldeles utan något mitt deltagande, må ensam tillsätta en
kompromissrätt af hvilka och huru många ledamöter som helst och
för kompromissrätten framlägga min motion vid sidan af hans nyss häfda
anförande, sedan detsamma hunnit blifva af referenterne upptaget. Jag
underkastar mig på förhand kompromissens dom.

Den ärade talaren har naturligtvis icke läst min motion, vet icke
alls hvad den innehåller, eftersom han gång efter annan talar om mitt
förslag att “stryka", att “taga bort" den och den paragrafen, den 11,
den 12 och kanske ännu flere. När har jag föreslagit detta? icke i
min motion åtminstone. Om den ärade talaren icke ansett sig behöfva
genomläsa motionen, så hade han genom att åtminstone genomläsa det
sammandrag af densamma, som Utskottet meddelat i sitt betänkande,
kunnat undvika att på detta sätt inlägga i motionen hvad hvar och
en utom talaren vet, att jag icke har föreslagit.

Vidare kom talaren till det märkvärdiga antagandet, att mitt förslag
skulle leda till att Norge skulle få en särkild utrikesminister. Detta är
väl profvet på, hur ett resonnement tager sig ut, när man väl »genomtänkt»
hvad man säger! Följderna af förslaget — de fasansfulla följderna

_ om hvilka talaren emellertid förklarade att de icke vore så lätta

att se på förhand, de skulle nu komma deraf, att man, enligt mitt
förslag, i grundlagen inskrefve hvad som hittills i många fall varit
praxis, hvad som, enligt den ärade talarens påståenden, skall komma
att för framtiden iakttagas, äfven om det icke intages i grundlagen!
När det icke står i grundlagen, men man ändock iakttager det, då
är det således nyttigt; men det skall blifva skadligt, om man intager
det i grundlagen! Skall jag verkligen, Herr Talman, fortsätta att
diskutera slika utlåtelser? _ _

Talaren sade: inga former hjelpa; det finnes ingen möjlighet att
skaffa bättre garantier. Det är således af ingen betydenhet, att man
låter dessa ärenden liksom de mest obetydliga inrikes ärenden underkastas
behandling af hela statsrådet och att man borttager de tvetydiga
ord, som förekomma i 11 § Regeringsformen och som bemyndiga
Konungen att på sätt han finner för godt låta bereda de mim -

Tisdagen den 13 Maj

N:o 51.

steriella målen till afgörande! Skulle en sådan förändring vara betydelselös,
så förutsätter man, att, sedan grundlagen i denna del blifvit klar
och tydlig, Konungen ändock skulle i strid med grundlagen låta de
utrikes ärendena fortfarande behandlas såsom hittills skett, ty förutsätter
man icke det, kan man icke heller påstå, att denna grundlagsförändring
skulle vara betydelselös. Till sist yttrade den ärade talaren,
som naturligtvis ej gjort sig möda att läsa en enda rad i min motion,
att genom »borttagande» af 11 § Regeringsformen skulle följden blifva,
att utrikesministern finge en ännu större, en alldeles okontrollerad
myndighet att handhafva de ministeriella målen. Men för det första
har jag icke föreslagit borttagande utan endast omredigering af 11 §
Regeringsformen; och för det andra, såsom den värde talaren skulle
veta, om han hade användt endast några sekunder till att genomläsa
hvad jag i denna del föreslagit, skulle 11 § enligt min motion blifva
så lydande:

“Ministeriella mål, hvarmed förstås alla de, som angå rikets förhållande
till främmande makter, skola af ministern för utrikes ärendena
beredas och inför Konungen i statsrådet föredragas. Alla meddelanden
i ministeriella mål till främmande makt eller Konungens sändebud
i utlandet skola, efter föregående behandling i statsrådet, utan
afseende å ärendets beskaffenhet ske genom ministern för utrikes
ärendena".

Men, det är orimligt att vidare diskutera sådana invändningar.

Herr Rydin: I anledning af den siste talarens yttrande, deri

han visade sig icke hafva hört hvad jag sagt, vill jag fästa uppmärksamheten
på, att jag i mitt förra anförande talade om resultatet af
hans förslag, och resultatet blir det, som jag nämnt.

Herr Sjöberg: Om någonsin, Herr Talman, det i en vigtig fråga
varit af nöden att passionsfritt afhandla det ämne, som förelegat, så
vore det väl i den nu förevarande frågan. Jag måste dock beklaga, att,
efter min uppfattning, man icke i allmänhet stält sig vanlig parlamentarisk
sedvänja till efterrättelse under den diskussion, som hittills pågått. Jag
tillåter mig derför säga, att öfverläggningen blifvit förd in på ett område,
. som^ borde vara alldeles fridlyst. Hade man helt enkelt hållit
sig vid Konstitutions-Utskottets utlåtande, hade deraf blifvit följden,
att man icke, såsom nu skett, kommit att beröra eu fråga, som, efter
mitt förmenande, med den här förevarande icke eger ringaste samband.
Frågan nu gäller helt enkelt ändring af Sveriges grundlag i några §§
af Regeringsformen, en ändring, som, enligt hvad de fleste torde hafva
sig bekant, många gånger förut varit föremål för Kammarens öfverläggningar.
För de få af Kammarens herrar ledamöter, hvilka tillhört föregående
riksdagars Konstitutions-Utskott och der handlagt denna fråga,
hvilket vid två särskilda tillfällen varit mig förunnadt, torde det icke
vara obekant, att saken i och för sig, det vill säga frågan om utsträckning
af statsrådets deltagande i behandling af de ärenden, som omtalas
i 11 och 12 §§ Regeringsformen, inom Utskottet haft de mest
varma förespråkare, och i detta fall har icke funnits något undantag

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.

(Forts.)

N:o 51.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
mmisteriella
ärendens
behandling.
(Forts.)

22 Tisdagen den 13 Mai

från vare sig den ena eller andra sidan, det vill säga vare sig från första
eller Andra Kammarens utskottsmedlemmar. Men man har ansett, att
denna principiella förändring till följd af särskilda förhållanden vore
af den beskaffenhet, att densamma icke kunde i sin fidla utsträckning
genomföras, och att det af alla eftersträfvade målet skulle hufvudsakligen
och lättast kunna vinnas genom en mindre omfattande förändning
af grundlagens stadganden i nyss nämnda delar. Det är af sådan
anledning det förslag från föregående riksdag framkommit, hvilket nu
hvilar till grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag, för att då slutligen
antagas eller förkastas. Den ärade motionären har visserligen
förklarat detta förslag innebära endast en skenreform, men då han
begagnar detta uttryck, hvilket ändock är något mildare än det han
nyttjade, när vid föregående tillfälle samma sak var före, får jag såga,
att han försvagar kraften af detta uttryck derigenom, att han förmäler
sig anse att genom det nu hvilande förslagets antagande skulle
den reform, han eftersträfva^ komma att motverkas. Jag tror icke,
att någon med erfarenhet om grundlagsförändringar här i Sverige kan
säga, att eu sådan farhåga må anses grundad, men, äfven om den det
vore, hemställer jag, om icke en förändring till det bättre af grundlagens
stadganden — och jag föreställer mig att de fleste måste erkänna
att det hvilande förslaget innebär en sådan — är ett steg framåt,
hvilket man icke bör underlåta att taga, då det är möjligt, i stället
för att genom ett fasthållande af motionärens förslag uppskjuta den
önskade förändringen till eu obestämd framtid; ty det lider väl icke
något tvifvel, att den mera djupgående grundlagsförändring, hvartill
motionären framstält förslag, icke kan tänkas så snart kunna genom drifvas.

Motionären har väl till stöd för sin motion framdragit tva exempel
från förflutna tider, det ena snart trettio och det andra mer än
tjugu år gammalt, men, under förutsättning af att omständigheterna
i de angifna fallen i verkligheten varit sådana, som i allmänhet antagits,
kan väl med skäl frågas, om man har rättighet att på dessa
exempel ensamt fota den grundlagsförändring, hvarom bär är fråga,
under förmenande att likartade fall kunna äfven hädanefter och när
som helst upprepas, Yi hafva, så vidt jag vet, i den senaste tiden
icke grund till ett sådant antagande, och det vill vid sådant förhållande
synas, såsom om de der ofta omtalade fallen borde få öfverlemnas
åt historiens dom. Jag påstår äfven, att den grundlagsändring,
som vid nästa riksdag kan genomföras, icke är allenast en skenreform,
ty under förutsättning af att statsministersembetet har den betydenhet,
Riksdagen velat tillägga detsamma genom införande af en sådan institution
i Sveriges grundlag, är dock genom det hvilande grundlagsförslaget
fastlåst den princip, att statsministern skall vid de i 11 och
12 §§ Regeringsformen omförmälda tillfällen höras. Motionären har
vidare sagt, att resolutionen af år 1835, hvarigenom är bestämdt, .att
den norske statsministern skall tillkallas vid alla de tillfällen, då ministeriella
ärenden behandlas, kan när som helst upphäfvas, och att för
öfrigt denna resolution icke behöfver så noga tillämpas. Jag vet icke,
om den värde motionären har någon särskild anledning till ett sådant

Tisdagen den 13 Mai.

antagande; jag har det icke. Jag tror mig tvärt om kunna antaga,
att, derest det nu hvilande förslaget varder grundlag, skall just 1835
års resolution blifva utsträckt derhän, att ytterligare en ledamot af
norska statsrådet skall tillkallas vid de tillfällen, hvarom 11 och 12
■§§ Regeringsformen förmäla, och då skulle ju i sådana ärendens behandling
komma att deltaga två medlemmar af det svenska statsrådet
och två af det norska förutom utrikesministern, som väl får anses
vara en unionel embetsman.

Jag bör icke längre upptaga Kammarens tid, ehuru jag kunde
Kafva åtskilligt att tillägga. Jag vill endast till sist fästa Kammarens
uppmärksamhet på hvad som framför allt är väsentligt i hvarje fråga,
som angår förhållandet emellan Konungen och hans rådgifvare samt
•emellan Regeringen och Riksdagen, eller att det icke ligger så synnerlig
vigt uppå antalet af de rådgifvare, hvilka öfvervara ärendenas
behandling i statsrådet, utan fastmer derpå, att desse rådgifvare hafva
•de egenskaper, hvilka grundlagen förutsätter och den nuvarande tiden
fordrar. Eu konung kan sålunda i min tanke icke genom något grundlagsbud
hindras att i fall, hvarom nu är fråga, gå utom de af grundlagen
utstakade gränser och bestämningar, äfven om vid hans rådsbord
sitta mångdubbelt flere rådgifvare än nu, och således kan jag
icke heller häremot finna någon så synnerligen stark garanti i det
förslag, motionären framlagt. Det är på rådgifvarnes fosterlandskärlek,
sjelfständighet och insigter, man i förekommande fall måste lita! Jag
vill äfven erinra om, hvad en föregående talare redan anfört, att då
1883 års förslag förekom till afgörande i denna Kammare, höjdes icke
en enda röst mot dess förklarande att hvila till grundlagsenlig behandling.
1 ett antagande af motionärens förslag skulle sålunda ligga
endast en opinionsyttring. Men jag förstår ej för hvad ändamål
denna opinionsyttring skulle ske! Genom ett godkännande af motionärens
förslag skulle också Kammaren redan på förhand bestämma
utgången af det förslag, som nu hvilar. Jag vågar alltså antaga, att
Kammaren skall finnas benägen att bifalla Konstitutions-Utskottets
föreliggande förslag, och på de skäl, jag anfört, instämmer jag med
dem, hvilka yrkat bifall till detsamma.

Herr Hedin: Endast några ord! Jag måste anhålla derom med
anledning af det ytterligt envisa missförstånd, som här visat sig.
Återigen har det sagts, att Kammaren genom att antaga mitt förslag
skulle uttala domen öfver det redan hvilande förslaget. Har då icke
den siste ärade talaren kännedom om, att man förut låtit alternativa
förslag till grundlagsförändring hvila till grunlagsenlig behandling vid
eu kommande riksdag? Den ärade talaren betviflade att 1835 års
resolution kan, såsom jag sagt, af Kong! Maj:t i tillämpningen inskränkas
eller till och med upphäfvas. Om jag får förutsätta, att Professor
Aschehoug räcker till såsom auktoritet för honom såsom för mig i
frågor, som röra Norges konstitutionella rätt, så skall jag tillåta mig
nämna, att lian anser, att ingen kan hindra Kongl. Maj:t att återkalla
den resolution, som Kongl. Maj:t af egen makt och myndighet utfärdat.
Den ärade talaren yttrade vidare, att icke så mycket berodde på an -

N:o 51.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om,
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.
(Forts.)

N:o 51.

Tisdagen den 13 Maj.

Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriella
ärendens
behandling.

(Forts.)

talet af rådgifvare som fast hellre på desses egenskaper. När det
rörer landets vigtigaste, största ärenden, då är det således icke angeläget,
men när det är fråga om de futtigaste inrikes angelägenheter,
då finner man det vara af största vigt, att minst fyra statsråd skola
vara tillstädes och gifva råd. Den ärade talareD klandrade också, att
jag åberopat hvad som passerat för tjugu år sedan. Är det då icke
nog, att en sådan sak passerat en gång, skall den nödvändigt behöfva
upprepas ännu en gång? Hvad historiens dom vidkommer, så hjelper
den oss föga, då olyckan en gång skett.

Herr Sjöberg: Den näst föregående talaren har behagat yttra
åtskilligt om missförstånd. Jag öfverlemnar emellertid till Kammaren
att bedöma, om icke han sjelf gjort sig skyldig till missuppfattning
åtminstone i ett afseende af hvad de ledamöter af Kammaren yttrat,
hvilka uppträdt emot förslaget. Han behöfver icke lära mig, att förslag
kunna ligga Kälande jemsides till grundlagsenlig behandling. Det är
mig väl bekant, och någon upplysning uti detta hänseende behöfver jag
icke. Men då Första Kammaren redan godkänt Utskottets förslag,
vågar jag oförbehållsamt uttala, att denna Kammares bifall till motionärens
förslag endast skulle innefatta en opinionsyttring, och detta
synes mig af redan anförda skäl vara synnerligen olämpligt. Jag vidblifver
också, att då motionären icke har något färskare exempel på
grundlagens kringgående, än dem han åberopat, han icke har någon
rätt att säga, att en förändring, sådan som den, hvilken genom motionen
åsyftats, för ögonblicket är nödvändig, och jag står fast vid mitt
förra påstående, att för de särskilda fall, hvilka i motionen afses, det
icke ligger någon afgörande vigt på, om flere eller färre af Konungens
i grundlagen bestämde rådgifvare deltaga i sådana ärendens behandling,
utan förnämligast eller uteslutande på de egenskaper, desse
rådgifvare besitta.

Herr Ola Andersson: Slutet af diskussionen har hufvusakligen
rört sig om den större eller mindre nyttan af, att hela statsrådet, eller
blott ett mindre antal deraf, skulle få hafva med förevarande slag
af ärenden att skaffa. Detta har gifvit mig anledning att taga reda
på ett anförande, som hölls vid 1871 år riksdag, då det var fråga om
Konungens rätt att börja krig och sluta fred. En Konungens förutvarande
rådgifvare, som uttalade sig mot den föreslagna grundlagsförändringen
ehuru han ogillade och vederläde Konstitutions-Utskottets
motivering för afslag, ordade om sin långa erfarenhet såsom statsråd,
på grund af hvilken han erkände behofvet af garantier i sådan retning,
som dem motionären åsyftade, men han ville i stället på ett annat
sätt söka vinna dessa garantier. Han sade nemligen på ett ställer
“En föregående talare har emellertid redan antydt, att det finnes en
annan väg, på hvilken dessa garantier böra sökas, nemligen derigenom,
att inom den första statsmakten, inom sjelfva regeringen, denna garanti
skulle förläggas. Ja! mine herrar! detta är rigtigt. På sådant sätt
är det, som garantien måste sökas. Jag tror att vi lyckligtvis hafva
kommit till den politiska ståndpunkt, att representationen numera har

Tisdagen den 13 Maj, 25

förmåga att alltid åstadkomma en duglig, aktad och fosterländsk
regering, och deri ligger vår förnämsta trygghet. Men den regering,
hvars styrka och fosterlandskärlek jag förutsätter, måste då också
vara berättigad att i dessa frågor utöfva ett behörigt inflytande. Jag
är visserligen öfvertygad om, att, derest de män, som sitta i Konungens
råd, äro vuxna sin ställning och hafva den styrka, det mod och
den moraliska kraft, som vederbör,[så skall det numera ej kunna hända,
att frågor af sådan vigt, hvilka kunna leda till landets försättande i
krigstillstånd, kunde komma att afgöras utan statsrådets kännedom
och medverkan; men det torde dock vara oförnekligt, att en sådan
rättighet och skyldighet för statsrådet att deltaga i dylika ärendens
behandling, så framt den anses nyttig, äfven bör vara i grundlagen
uttryckligen föreskrifven, och jag anser det vara en väsentlig brist, att
så icke är förhållandet, utan att ledningen af dessa angelägenheter,
hvarpå frågan om krig och fred så ofta kan bero, är öfverlemnad
endast åt Konungen och Statsministern för utrikes ärendena samt en
tillkallad ledamot af statsrådet".

Han säger vidare längre ned: "I sådana fall — nemligen då fråga
är om förbund med främmande marter, eller då det gäller något sådant
beslut, som i sin utveckling kan blifva orsak och begynnelse till krig —
anser jag det vara, icke allenast med vårt konstitutionella statsskick
fullt öfverensstämmande, utan ock, såsom en ökad tx-ygghet för landet,
ganska välbetänkt, att hela statsrådet, hvilket skall inför sig sjelf!,
inför nationen och inför historien ansvara för de ödesdigra beslut, som
vid dylika tillfällen fattas, äfven mä vara lagligen berättigadt att deltaga
i ledningen af de angelägenheter, som härpå utöfva inflytande''1.

Detta yttrande har fälts af Herr Statsrådet Friherre Gripenstedt.
Jag tror att efter det beslut, som fattades af Kamrarne i fjor, det
skulle vara bra, om nästa års Riksdag hade att välja mellan två alternativa
förslag, och önskar, att denna Riksdag måtte bereda tillfälle till
ett sådant val. Frågan har visserligen redan fallit genom Första
Kammarens beslut, men detta skall icke hindra mig att rösta så, som
jag skulle gjort, om frågan der icke fallit, nemligen för bifall till
motionärens yrkande.

Öfverläggningen var slutad, Herr Talmannen gaf propositioner dels
på bifall till Utskottets hemställan, dels på afslag å densamma och
bifall i stället till Herr Hedins i ämnet väckta motion; och ansåg
Herr Talmannen den förra propositionen hafva blifvit med öfvervägande
ja besvarad. Votering begärdes och försiggick enligt följande, nu uppsatta
och godkända omröstningsproposition:

Den, som bifaller, hvad Konstitutions-Utskottet hemstält i Utlåtandet
N:o 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

N:o 51.

-Angående
föreslagna
grundlagsändringar

i fråga om
sättet för
ministeriélla
ärendens
behandling.

(Forts.)

Nej;

N:o 51.

Tisdagen den 13 Maj.

Vinner Nej, bar Kammaren, med afsteg å Utskottets hemställan,
till hvilande i grundlagsenlig ordning antagit de försteg till grundlagsförändringar,
som uti Herr Hedins i förevarande afseende väckta
motion framstälts.

Omröstningen utvisade 62 Ja och 84 Nej; och hade Kammaren
alltså, med afsteg å Utskottets hemställan, för sin del antagit till
hvilande i grundlagsenlig ordning de försteg till grundlagsförändringar,
som uti Herr Hedins i förevarande afseende väckta motion framstälts.

Emot Kammarens sålunda fattade beslut anmäldes reservationer af
Herrar E. G. Boström, Fredenberg, Anvidsson, Lovén, Wengberg,
Meijer, Grefve Björnstjerna, Helander, Östling, Äbr. Rundbäclc, af
Trolle, Arhusiander och Marlcstedt.

§ 4.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottest Memorial N:o 67, med försteg
till åtskilliga stadganden, som skulle införas i det nya reglementet
för Riksgäldskoutoret.

§ 5.

Likaledes bifölls, efter skedd föredragning, Bevillnings-Utskottets
Betänkande N:o 11, med försteg till den af Riksdagen faststälda bevillningssummans
utgörande.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes Stats-Utskottets nedannämnda Memorial: N:o

68, med försteg till stadganden i Riksgäldskontorets reglemente''
angående dels de under innevarande riksdag på Riksgäldskontoret
anvisade utgifter, dels Riksgäldskontorets upplåning och dels
fond för nytt riksdagshus;

N:o 69, angående öfverlemnandet till Kongl. Maj:t af det nya
reglementet för Riksgäldskontoret; och

N:o 70, angående den nya riksstaten.

§ 7.

Föredrogos och godkändes följande af Stats-Utskottet afgifna försteg
till Riksdagens skrivelser till Konungen, nemligen:

N:o 88, dels om jernvägsbyggnader för statens räkning samt om
inköp och ombyggnad af Sundsvall—Torpshammars jernväg, dels om
lån åt vissa enskilda jernvägsbolag;

N:o 45, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel;

N:o 50, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel;

N:o 51.

Tisdagen den 13 Maj. 27

N:o 51, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel;

N:o 52, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel;

N:o 62, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition i fråga om eftergift
af kronans rätt till vissa danaarf; och

N:o 72, angående beräkningen af statsverkets inkomster;

äfvensom Banko-Utskottets förslag till skrivelser:

N:o 73, till Konungen, med reglemente för Riksbankens styrelse
och förvaltning; samt

N:o 74, till fullmäktige i Riksbanken, med öfverlemnande af
bankoreglementet.

§ 8.

Godkändes Riksdagens Kanslis förslag:
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:

N:o 68, rörande vidtagande af åtgärder för att gifva undervisningen
i folkskolorna en mera praktisk karakter; och

N:o 71, angående statistisk utredning med hänsyn till en mer
eller mindre utvidgad politisk rösträtt;

dels äfven till paragrafer i riksdagsbeslutet:

N:is 33 och 34, angående statsregleringen; samt
N:o 35, angående åtskilliga på grund af § 89 Regeringsformen
väckta frågor.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag, hvarefter Kammarens ledamöter åtskildes
kl. |4 e. in.

In fidem

H. A. Kolmodin.

N:o 51.

Onadagen den 14 Mai, f. m.

Onsdagen den 14 Maj.

Kl. |3 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 7 innevarande månad.

§ 2.

Föredrogos, kvart efter annat, och biföllos Stats-Utskottets nedannämnda
Memorial:

N:o 68, med förslag till stadganden i Riksgäldskontorets reglemente
angående dels de under innevarande riksdag på Riksgäldskontoret
anvisade utgifter, dels Riksgäldskontorets upplåning och dels fond
för nytt Riksdagshus;

N:o 69, angående öfverlemnandet till Kongl. Maj:t af det nya
reglementet för Riksgäldskontoret; och

N:o 70, angående den nya riksstaten.

§ 3.

Godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens skrifvelser till
Konungen:

N:o 69, angående stämmoböters utbytande mot en viss indrifningsafgift; N:o

70, med ny riksstat;

N:o 75, angående sättet för anskaffande af medel till vissa beslutade
utgifter för statens jernvägsanläggningar och till lån åt enskilda
jernvägar;

N:o 76, angående upprättadt nytt reglemente för Riksgäldskontoret;
och

N:o 77, angående fond för nytt riksdagshus och förstärkande af
statsverkets grundfond.

Äfven godkändes Bevillnings-Utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, N:o 78, till Konungen, angående bevillning af fast egendom
och af inkomst.

§ 4-

Likaledes godkändes, efter skedd föredragning, Riksdagens Kanslis
förslag till nedannämnda paragrafer i riksdagsbeslutet:

N:o 29, angående vissa ändringar och tillägg i gällande lagstiftning
om äkta makars inbördes egendomsförhållanden;

N:o 30, angående lagbestämmelser i syfte, att större trygghet
mot förlust, än nu gällande förordning angående förlagsinteckning
lemnar, beredes förlagsgifvare;

N:o 31, angående lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden,
som uppstå mellan kommunerna och enskilde i följd af

Onadagen den 14 Maj, e. m.

N:o 51.

fastställande af planer för eller vid utförande af beslut om reglering
af gator, torg eller allmänna platser;

N:o 32, om utsträckt tillämpning af de i förordningen den 15
Oktober 1880 meddelade särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning
och utmätning af jernväg;

N:o 36, angående statsregleringen;

N:o 37, angående statsregleringen;

N:o 39, angående reglemente för Riksbankens styrelse och förvaltning; N:o

40, angående statsregleringen;

N:o 41, angående statsregleringen;

N:o 42, angående statsregleringen;

N:o 43, angående statsregleringen;

N:o 44, angående statsregleringen;

N:o 45, angående stämpelafgiften;

N:o 46, om förändrad lydelse af Kongl. förordningen angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter;

N;o 47, angående vilkoren för försäljning af bränvin; och

N:o 48, angående tullbevillningen.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter åtskildes
kl. |3 e. m.

In fidem

H. A. Kolmodin.

Onsdagen den 14 Maj.

Kl. 8. e. m.

I detta sammanträde föredrogs och godkändes Riksdagens Kanslis
förslag till paragraf i riksdagsbeslutet, N:o 38, angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst.

Härefter åtskildes Kammarens ledamöter kl. |9 e. m.

In fidem
II. A. Kolmodin.

N:o 51.

Torsdagen den 15 Maj, f. m.

Torsdagen den 15 Maj.

Kl. |-11 f. m.

§ I Justerades

protokollet för den 8 innevarande månad.

§ 2.

Herr vice Talmannen Ifvarsson erhöll på begäran ordet och
yttrade:

Det kan icke undvikas att, då Riksdagen afslutas, åtskilliga af
Kammarens protokoll icke hunnit att inför Kammaren justeras. Det
har då varit vanligt att uppdraga åt denna Kammares representanter
från Stockholms stad samt åt de fullmäktige i Banken och Riksgäldskontoret,
som tillhöra denna Kammare, att verkställa justering af omförmälda
protokoll. Det har också varit vanligt, att kallelse till nämnda
justering utfärdas till en hvar af Stockholms stads representanter
samt fullmäktige i Banken och Riksgäldskontoret som tillhöra denna
Kammare, äfvensom att dylik kallelse införes i de allmänna tidningarne,
för den händelse några andra af denna Kammares ledamöter
skulle befinna sig i hufvudstaden och vilja deltaga i justeringen, då
sådant ju alltid står dem öppet. Jag hemställer, att Kammaren beslutar,
att beträffande justeringen af nu ifrågavarande protokoll skall
förfaras på enahanda sätt som vid föregående riksdagar, och anhåller
jag, att Herr Talmannen måtte framställa proposition på detta mitt
yrkande.

Denna Herr vice Talmannens framställning blef af Kammaren
bifallen.

§ 3.

Kammarens ledamöter, som af Kong!. Maj:t blifvit kallade att
denna dag, efter bevistad gudstjenst i Storkyrkan, infinna sig å Rikssalen,
der riksdagen komme att afslutas, afgingo nu till nämnda
kyrka för att åhöra riksdagspredikan. Efter gudstjenstens slut begåfvo
sig Kammarens ledamöter till Rikssalen, hvarest, sedan Kamrarnes
underdåniga välönskningar blifvit inför konungatronen af Herrar
Talmän framförda, samt chefen för Kongl. Civildepartementet uppläst
riksdagsbeslutet, Hans Excellens Herr Statsministern, å Hans Maj:t
Konungens höga vägnar, förklarade riksdagen vara afslutad.

Sedan derefter Herr Talmannen och Kammarens ledamöter återkommit
till Kammarens samlingsrum, begärdes ordet af

Tisdagen den 6 Maj, f. m.

N:o 5|.

Herr vice Talmannen Ifvarsson, som yttrade: Jag hemställer
att Kammaren måtte besluta, att de ord Flen- Talmannen i dag inför
tronen uttalat måtte varda i dagens protokoll intagna.

Med bifall till detta förslag beslöt Kammaren, att Herr Talmannens
ifrågavarande yttrande skulle här införas, lydande detsamma sålunda: Riksdagens

Andra Kammare nedlägger vid slutadt riksmöte, med
undersåtlig vördnad, inför tronen sina varma välönskningar för Konung,
Konungahus och fädernesland.

Flerr Talmannen tog derefter afsked af Kammarens ledamöter i
följande ordalag:

Mine Herrar!

Valperiodens sista riksdag är nu afslutad, och oss återstår endast
att säga hvarandra ett sista farväl. Hvad vi under dessa Henne riksmötens
gemensamma arbeten lyckats uträtta till gagn för fosterlandet,
tillhör icke oss att bedöma; framtiden kommer nog att deröfver fälla
sin dom. Men om också de frågor, vi företrädesvis kalla de stora, ej
under denna tid funnit sin lösning, vågar jag dock tro, att de resultat,
som åstadkommits så väl på lagstiftningens som öfriga områden,
varit af den natur, att derigenom den nu tilländagångna valperioden
skall väl kunna häfda sin plats vid sidan af sina föregångare.

Att under den grundliga pröfning och det lugna meningsutbyte,
som för det svenska riksdagsarbetet är utmärkande, hafva fått föra
ordet inom denna Kammare, har varit för mig en heder lika stor,
som minnet deraf alltid skall blifva mig dyrbart.

För all den välvilja, allt det förtroende, som från eder, mine
herrar, kommit mig till del, tackar jag eder hjertligt och, inneslutande
mig i eder vänliga hågkomst, tillåter jag mig sammanföra allas
våra bästa önskningar i detta afskedets ögonblick i ett varmt och upprigtigt:
Gud bevare Konung och fosterland!

Härpå svarade Grefve Sparre: Herr Grosshandlare! I egenskap
af Kammarens äldste ledamot tillåter jag mig att å Kammarens vägnar
hembära eder vår varma tacksägelse för den oveld, den förmåga,
den välvilja och det öfverseende, hvaraf vi under denna riksdagsperiod,
likasom under den näst föregående, erfarit så många förnyade
bevis. I tacksamt minne skola vi bevara dem och för kommande
slägten bära vittnesbörd om gentlemannen på talmansstolen. Vi hembära
eder vårt vördsamma tack och anhålla att i eder vänskap och
välvilja få vara iuneslutne.

Herr Talmannen och Kammarens ledamöter utbytte derpå afskedshelsningar
och åtskildes.

In fidem

II. A. Kolmodin.

N:o 51.

Lördagen den 24 Maj, f. m.

Lördagen den 24 Maj.

Kl. 2 e. in.

Jemlikt Kammarens beslut den 15 innevarande månad hade
Stockholms stads riksdagsmän inom Kammaren äfvensom de Kammarens
ledamöter, hvilka voro fullmäktige i Riksbanken och Riksgäldskontoret,
blifvit anmodade att denna dag sammanträda i Kammarens
kanslirum för att justera de protokoll, hvilka, då sistlidne riksdag afslutades,
voro ojusterade, hvarjemte till underrättelse för öfrige ledamöter
af Kammaren, som uppehölle sig i hufvudstaden, tillkännagifvande
om detta sammanträde blifvit i de dagliga tidningarne infördt;
och hade med anledning häraf tillstädeskommit:

Herr Hedin,

„ Friherre Fock,

„ Johansson från Stockholm,

„ Sjöberg,

,, Lovén,

„ Friherre Stackelberg,

„ Rubenson,

„ Johansson från Bergsäng.

Protokollen för Kammarens sammanträden den 9, 10, 11 och 12
innevarande månad upplästes och blefvo af tillstädesvarande Herrar
ledamöter godkända.

Efter uppläsning af protokollet för den 13 i samma månad
yttrade:

Herr Hedin: Det anförande af representanten för Upsala, angå
ende min motion om ändring af grundlagens föreskrifter rörande rninisteriella
måls behandling, hvithet jag i ett af mina yttranden bemötte,
har nu af talaren blifvit vid justeringen ändradt ända till oigenkännelighet.
Han har strukit bort mycket, som han verkligen yttrat,
tillagt mycket, som han icke yttrat, och äfven i öfrigt mer eller mindre
väsentligt ändrat det öfriga. Exempelvis skall jag nämna, huru han
i stället för “stryka*, “taga bort" §§ 11 — 12 — såsom han påstod
att jag föreslagit — nu låter sitt justerade yttrande tala om att
“ändra“ sagda §§, hvadan det ser ut, som skulle jag i min replik
hafva förfalskat hans yttranden, medan det dock är han, som i det
justerade protokollet skrifvit annat, än hvad han verkligen sagt. Jag
begagnar härmed min rätt att konstatera detta våldsamma missbruk
af justeringsrätten, en rätt som jag, i uppenbar motsats mot upsalarepresentanten,
anser mindre för eu rätt än för en pligt — en pligt
mot sanningen.

Vidare anfördes icke. Protokollet godkändes.

Likaledes godkändes protokollen för den 14 och 15 innevarande
månad, hvarefter sammanträdet upplöstes.

In fidem

11. A. Kolmodin.

Stockholm, Isaac Mareus Boktryckeri-Aktiebolag, 1884.