RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1884:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1884. Andra Kammaren. N:o 12.

Lördagen den 23 Februari.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen hållna sammanträde.

§ 1.

Förekom till afgörande Lag-Utskottets Utlåtande Ko 18, i anled- Angående
ning af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående tillsyn å
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, dels ock enskild
motion i ämnet; tfomndfs

och hade Utskottet under mom. 1 af detta utlåtande hemstält, att
Riksdagen måtte antaga den Kongl. propositionen.

Ordet lemnades till

Herr Thomasson, hvilken anmält sig vilja framställa förslag
angående sättet för ifrågavarande utlåtandes föredragning, och som nu
i sådant afseende yttrade: Jag skall i afseende på föredragningssättet
be få hemställa, att Kammaren ville besluta:

att först till behandling företages sjelfva författningsförslaget efter
paragrafernas ordningsföljd, derefter rubrik och ingress och sist Utskottets
hemställan;

att vid § 1 diskussionen må röra sig om förslaget i dess helhet;
och

att, för den händelse lagförslaget i en eller annan punkt återremitteras,
Lag-Utskottet må lemnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade
behandling, i afseende på de paragrafer, hvilka må hafva blifva.
med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jemkningar, som
af ifrågasatta förändringar i återförvisade delar kunna föranledas. ’

Hvad Herr Thomasson sålunda föreslagit bifölls af Kammaren;
hvarefter, i enlighet med detta Kammarens beslut, nu först föredrogs
§ 1 i det framlagda förordningsförslaget; varande denna § af följande
lydelse: J

Förmynderskap stånde under vårdnad af den rätt, som förordnat
förmyndare. Har någon, såsom i 20 kap. Ärfdabalken sägs, utan rät Andra

Kammarens Prof. 1884. N:o 12. 1

N:o 12.

Lördagen den 23 Februari, e. m.

Angående
tillsyn å
förmyndares
förvaltning
af omyndigs
egendom.

(Forts.)

tens förordnande tillträdt förmynderskap, ligge vårdnaden å den rätt,
som eljest egt att förmyndare förordna.

Har den omyndige sitt hemvist inom annan rätts domvärjo, eller
eget'' han inom annan rätts domvärjo fastighet, som utgör hans hufvudsakligaste
tillgång, och finner förty den rätt, hvilken vårdnaden åligger,
nödigt att vårdnaden å den andra rätten öfverflyttas, meddele derom
beslut och gifve det ofördröjligen så val den andra rätten som förmyndaren
tillkänna.

Herr C. Carlson, hvilken i afgifven motion, Dito 111, gjort några
erinringar vid 1, 6, 7, 11 och 15 §§ i den Kong! propositionen
samt med anledning häraf framlagt ett från det af Kongl. Maj:t afgifna
något afvikande förslag till lag i ämnet erhöll nu på begäran, ordet
och yttrade: Att Kongl. Maj:t dels genom infordrade utlåtanden från
landstingen och dels genom andra medel sökt göra det föreliggande, af
Lag-Utskottet tillstyrkta lagförslaget så godt och ändamålsenligt som
möjligt, vill jag med största tacksamhet erkänna. Men oaktadt förslagets
fördelar, innehåller det enligt mitt förmenande många brister,
hvilka jag anser Riksdagen bör afhjelpa. Att en väsentlig punkt i
förslaget, nemligen den, som handlar om omyndiges säkerhet för sina
tillgångar, är en ganska svag punkt, har justitieministern sjelf medgifva.
Om förslaget blir lag, kommer det dessutom att medföra ökade
besvär för förmyndare och till följd deraf äfven ökade kostnader för de
omyndige. Jag har derföre velat underställa Lag-Utskottets pröfning
några erfarenhetsrön, som jag samlat under många års granskning af
förmynderskap. Utskottet har dock icke fäst sig vid mitt förslag, utan
afslagit detsamma utan att derför anföra ett enda motiv. Jag skulle
hafva antagit att detta skett af pietet för Kongl. Maj:ts förslag, derest
icke en af Utskottets egna ledamöter föreslagit en ändring i detsamma.
I den nu föredragna paragrafen har jag äfven föreslagit en ändring.
Jag anser nemligen att, då en förmyndare flyttar från den rätts domvärjo,
hvartill han hör, då han blir till förmyndare förordnad, och
kommer att höra under en annan rätt, han äfven bör få förmynderskapet
öfverflyttadt på den senare rätten. Jag har just erfarenhet
af att olägenhet uppstått derföre att förmyndare icke fått förmynderskapet
sålunda öfverflyttadt. Jag vill medgifva att första paragrafen må
vara oförändrad för (ifrigt, så att endast deri göres det af mig föreslagna
tillägget: »Förmyndare, som önskar förmynderskap öfverflyttadt
till den rätts dom värjo, hvarunder han hör, göre derom anmälan hos
den rätt, som hans förordnande utfärdat; egande samma rätt öfver ansökningen
besluta och gifve beslutet ofördröjligen så val den andra
rätten som förmyndaren tillkänna». Det var detta tillägg jag ville
hafva gjort till den nu föredragna paragrafen, sådan den lyder i Kongl.
Maj:ts proposition, men då jag icke har någon förhoppning att Kammaren
skall godkänna mitt förslag förrän det understälts Lag-Utskottets
vidare pröfning, hemställer jag, om icke paragrafen kunde återremitteras
till Utskottet.

Vidare anförde:

Herr Statsrådet von Steyern: Den siste talarens förslag, att

Lördagen den 23 Februari, e. m.

N:o 12.

förmynderskapet skulle flyttas, när förmyndaren ombytte bostad, strider
helt och hållet mot lagens anda. Lagen hvilar nemligen på den grundsatsen,
att förmynderskapet skall stå under vårdnad af den rätt, hvarunder
den omyndige lyder, och att förvaltningen skall kontrolleras af
gode män från den kommun, till hvilken den omyndige hör, emedan
man inom denna kommun bäst har reda på den omyndiges ställning
och huru hans egendom förvaltas, likasom man der har det största intresset
af, att den förvaltas så, att icke den omyndige kommer att ligga
kommunen till last. Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.

Herr C. Carlson: Jag vill fästa Kammarens uppmärksamhet
på att, om en person har flera syskon, för Indika han är förmyndare
och som bo det ena i eu kommun det andra i en annan —
det kan vara 5 å 6 — han då måste uppgöra lika många förmynderskapsräkningar
och skicka dem omkring till de olika kommunerna.
Detta åliggande vållar förmyndaren mycket besvär, som enligt mitt förmenande
skulle kunna undvikas, och jag tror att, när man uppgör ett
lagförslag, man också bör fästa afseende på detta förhållande och tillse
att besväret ej göres tyngre än det nödvändigt behöfver vara. Jag
fortfar derföre i mitt yrkande.

Herr Thömasson: Herr Carlson synes hafva alldeles missförstått
de grunder, hvarpå författningsförslaget hvilar, och som nyss af
Herr Justitieministern omförmäldes, eller att förmynderskap skall stå
under vårdnad af den rätt, som förordnat förmyndare, och att äfven
tillsynen skall utöfvas inom denna rätts domvärjo. Det kan sålunda
icke inträffa hvad Herr Carlson förutsatt, äfven om de omyndige flytta
än åt det ena, än åt det andra hållet, att vårdnaden och tillsynen i
förmyndarskapet skulle komma att tillhöra olika rätter, utan det tillhör
fortfarande den rätt, som förordnat, såvida icke vårdnaden af särskild
anledning till annan rätt öfverflyttas. Jag hemställer om bifall
till Utskottets förslag.

Öfverläggningen rörande denna § förklarades härmed slutad och
sedan Herr Talmannen, i enlighet med de gjorda yrkandena, framstält
propositioner å dels paragrafens godkännande, dels densammas återförvisande
till Utskottet, blef paragrafens lydelse af Kammaren godkänd.

§§ 2-4,

Godkändes.

§ 5 lydde sålunda:

Förmynderskap, som för afliden persons arfvinge tillträdes, skall
stå under tillsyn af gode männen i den kommun, der den aflidne vid
dödsfallet haft sitt hemvist. Varder den, som uppnått myndig ålder,
stäld under förmyndare, sker tillsynen der den omyndige då har sitt
hemvist.

Upphör omyndig att vara boende i kommun, der tillsynen utöf -

Angående
tillsyn å
förmyndares
förvaltning
af omyndigs
egendom,
(Forts.)

N:o 12.

Lördagen den 23 Februari, e. m.

Angående vas, eller finnes eljest för förmyndarskapets öfver vakande nödigt, att
förmyndares ^synen %ttas från en kommun till en annan, ankomme på rätten att
förvaltning derom förordna; dock skall tillsynen å förmynderskap, derå vårdnaden
af omyndigs tillkommer underrätt, alltid utöfvas inom kommun, lydande under rätegendom.
tens domvärjo.

(Forts.)

I en vid utlåtandet fogad reservation hade Herr Berglöf föreslagit,
att denna § måtte erhålla följande lydelse:

Förmynderskap skall stå under tillsyn af gode männen i den kommun,
der den omyndige har sitt hemvist, då förmyndare förordnas eller
förmynderskap tillträdes.

Upphör omyndig att vara boende i kommun, der tillsynen utöfvas,
eller finnes eljest för förmynderskapets öfvervakande nödigt, att tillsynen
flyttas från en kommun till en annan, ankomme på rätten att
derom förordna; dock skall tillsynen å förmynderskap, derå vårdnaden
tillkommer underrätt, alltid utöfvas inom kommun, lydande under rättens
domvärjo.

Efter det ifrågavarande § blifvit uppläst, begärdes ordet af

Herr Berglöf som yttrade: På sätt den vid Lag-Utskottets utlåtande
fogade reservation utvisar, har jag för min del icke kunnat
tillstyrka bifall till den nu föredragna paragrafen. Det har med rätta
sagts, att en af de hufvudsakligaste bristerna i 1861 års förordning är,
att der ej finnes fullständiga bestämmelser om hvilka gode män, som
skola granska förmyndareräkningarne; det finnes icke uppgift om det
är gode männen i den kommun, der den omyndige eller den der förmyndaren
har sitt hemvist. Denna brist har föranledt många olägenheter
och utgör en af de anledningar, som framkallat den nya lagstiftningen
i föreliggande ämne. Genom den nu upplästa paragrafen har
man sökt afhjelpa denna brist, då der stadgas dels att förmyndarskap,
som för afliden persons arfvinge tillträdes, skall stå under tillsyn af
gode männen i den kommun, der den aflidne vid dödsfallet haft sitt
hemvist, dels att, om den, som uppnått myndig ålder, ställes under förmyndare,
tillsynen skall ske, der den omyndige har sitt hemvist, då
förmyndare förordnas. Men dessa stadganden uttömma icke alla slag
af förmynderskap. Det finnes förmynderskap, som tillkommit icke för
vårdnaden af omyndiges arf efter afliden person utan af andra skäl.
Det händer t. ex. icke så sällan, att förmyndare förordnas för barn,
som hafva föräldrar i lifvet, men hvilka anses inkompetenta att vårda
tillgångar, som genom gåfva eller annorledes tillfallit barnen. Andra
förhållanden finnas jemväl, då barn, som ega föräldravård, hafva behof
af förmyndare. I vissa delar af vårt land är det sed, att eu fader ordnar
om och fördelar sin egendom till rättelse för arfvingarne och iakttagande
redan i hans och hans hustrus lifstid. Det händer nemligen,
att fadern säljer hemmanet till något af sina barn och tager undantagsförmåner
för att kunna lefva i lugn under sin återstående lifstid och
betrygga öfriga sina barn med fördelar af olika slag. För att härutinnan
kunna träffa nödiga aftal erfordras förmyndare. För dessa nu angifna
m. fl. slag af förmynderskap finnes icke någon bestämmelse. Det

Lördagen den 23 Februari, e. m. 5 N:o 12.

torde vara klart, att förmynderskapet skall granskas i den kommun, der Angående
sådana omyndiga hafva sitt hemvist. Åtminstone anser jag att så borde J^Zares
vara förhållandet, men då man nu vill genom en ny lag fylla en er- filtning
känd brist, torde vara skäl att i paragrafen inrymma en så allmän be- af omyndigs
stämmelse, att den omfattar alla slag af förmynderskap. egendom

I den reservation, jag afgifvit, har gjorts ett förslag till lydelse af CF°rts-J
paragrafen. Jag vill emellertid icke säga, att detta förslag är fullt tillfredsställande.
På den korta tid, som i Lag-Utskottet tillmätes hvarje
ärende, är icke tillfälle att kunna hinna utarbeta en förändring i paragrafen,
så beskaffad, att den blir fullt tillfredsställande, men jag har dock
velat gorå detta förslag för att framkalla någon diskussion om saken.

Mitt förslag omfattar visst alla slag af förmynderskap, men lider af andra
brister i så måtto, som det strider emot andemeningen i l:a paragrafen
om vårdnaden öfver förmynderskapet. Äfven kan den lydelse, jag
föreslagit, komma i strid mot sista punkten i 2:dra stycket af samma
paragraf derigenom att tillsynen å förmynderskap kan komma att lyda
under gode män i kommun, som icke lyder under den rätts domvärjo,
dit vårdnaden hör, men detta missförhållande kan lätt afhjelpas genom
att öfverflytta vårdnaden till annan domstol eller ock tillsynen till annan
kommun. Dessa olägenheter har jag icke förbisett, och vill man
afhjelpa äfven dem, har jag intet deremot och vill derföre icke yrka bifall
till mitt förslag, utan yrkar endast att Kammaren måtte återremittera
frågan till Lag-Utskottet, på det att Utskottet ännu en gång må söka
fullständiga ifrågavarande bestämmelser. Jag anser nemligen, att om
man antager en ny lag, så är det skäl att se till, att den samma blir
så fullständig som möjligt, och jag antager att det icke skall blifva
omöjligt att utfinna en annan lämpligare lydelse för paragrafen.

Herr Talman, jag yrkar på dessa skäl återremiss.

Vidare anförde:

Herr Statsrådet von Steyern: Sedan man i lagförslagets 1

§ bestämt, under hvilken rätt vårdnaden i hvarje förmynderskap skall
lyda, går man i 5 § att fördela de förmynderskap, som lyda under
samma rätts vårdnad, emellan de särskilda kommunerna under rättens
domvärjo, eller med andra ord att föreskrifva, inför hvilken kommuns
gode män, hvarje förmynderskap skall redovisas. Det är ej
lätt att i detta fall uppställa någon allmän regel. Försök hafva gjorts
utan att lyckas. Den regel, som i detta afseende i första rummet vant
i åtanke, är just den, som Herr Berglöf i sin reservation vid LagUtskottets
betänkande framhållit. Denna regel sammanfaller nemligen
med den allmänna grundsats, på hvilken denna _§ hvilar, eller att
förmynderskap står under kontroll af gode männen i den kommun, der
den omyndige har sitt hemvist. Men denna allmänna grundsats later
lika litet som de flesta öfriga tillämpa sig på alla det dagliga lifvets
vexlande förhållanden, och den kan derföre ej utan vidare användas
såsom positivt lagbud. Beservantens förslag passar mycket bra, så
länge det öfverensstämmer med Kongl. Mar.ts, men icke längre. Vistas
de omyndiga barnen vid faderns dödsfall — om man väljer detta
exempel — hemma i föräldrahuset, kan man lika väl säga med reser

N:o 12.

Lördagen den 23 Februari, e. m.

Angående vanten, att förmyndarräkningen skall granskas, der barnen hafva sitt
förmyndares hemvis^ som med Kongl. Maj:t, att granskningen skall ske, der fadern
förvaltning både sitt hemvist. Det är da endast olika uttryck för samma sak.
af omyndigs Men nu inträffar äfven ett annat fall, och detta icke så sällsynt, nemliegendom.
gen att något eller några af barnen icke hafva sitt hemvist, der fadern
(Forts.) vid dödsfallet var boende. Den ene har tjenst i en kommun, den
andre har anställning i en annan. Då har Kong! Maj:ts förslag den
regel, som enligt mitt förmenande är den enklaste och naturligaste, att
förmynderskapet det oaktadt hålles tillsammans i den kommun, dit
sterbhuset hör, så att redovisningen för alla de omyndige sker i denna
kommun. Sedermera kan rätten när den omyndiges vistelse i en
annan kommun blifvit så stadig, att förmynderskapet bör dit öfverflyttas,
särskildt derom förordna, men dessförinnan är det regel, att redovisningen
skall ske i den kommun, som sterbhuset tillhör. Reservanten
deremot vill vända om förhållandet och göra till regel, att förmynderskapet
skall redan från början redovisas på de olika håll, der de omyndige
hafva sitt hemvist, samt att det skall erfordras ett särskildt beslut
af rätten för att återföra förhållandena till hvad jag anser naturligast,
eller att redovisningen sker i den kommun dit sterbhuset hör. Det
förefaller mig, som om detta förslag skulle medföra mycken oreda och
många svårigheter för förmyndaren. Det är jemförelsevis lätt att säga,
hvilken kommun sterbhuset, der de omynäige efterlemnats, tillhör,
men det är icke alltid så lätt att bestämma, i hvilken kommun en
omyndig, som lemnat hemmet och vistats än här än der, rätteligen har
sitt hemvist. Icke sällan torde förmyndaren råka i villrådighet, hvar
redovisningen skall ske. Han visas från den ena kommunen till den
andra och måste slutligen begära ett förklarande af rätten, hvart han
har att vända sig. Han ådrager sig härigenom både besvär och kostnader,
som han skulle undgå enligt Kongl. Maj:ts förslag. Af dessa
skäl har man icke kunnat godkänna den regel, reservanten förordat,
och lika litet har det lyckats att uppställa någon annan regel, omfattande
alla förekommande fall. Att uppräkna dessa och gifva särskilda
regler för hvarje, skulle varit allt för omständligt, utan att man derföre
kunnat vara fullt säker att hafva uttömt dem alla. Man har
derföre stannat vid att gifva nödiga bestämmelser för de två hufvudklasser
af fall, som vanligast förekomma. Det ena är, att en person
dör och lemnar omyndige arfvingar efter sig. I detta fall skall tillsyn
öfver förmynderskapet ega rum, der den aflidne vid dödsfallet haft
sitt hemvist.

Det andra är, då en redan myndig person sättes under förmyndare;
redovisningen skall då ske, der den omyndige har sitt hemvist.
Förekomma fall, som icke äro fullt hänförliga under någondera af
dessa bestämmelser, torde de dock vara så snarlika den ena eller andra
kategorien, att man med ledning af likheten lätt kan finna, hvilken
bestämmelse som bör tillämpas.

Hvad särskildt beträffar det fall, som reservanten anförde, eller
att,- medan en fader ännu lefver, hans omyndiga barn erhålla annan
förmyndare, kan någon tvekan svårligen uppstå.

År det hemvist, fadern i lifstiden hade, bestämmande i detta afseende,
då fadren är död, så är det klart, att hans hemvist med ännu

Lördagen den 23 Februari, e. nr. ‘

mera skäl bör vara bestämmande, medan han lefver Pa den tanken
att redovisningen skall ske i den kommun förmyndaren t llhor kan
man så mycket mindre komma, som lagen icke i något fall lateitor
myndarens hemvist afgöra hvar kontrollen öfver formynderskapet skall
utöfvas Jag föreställer mig, att man äfven i de flesta ofnga fall kan
godt reda sig med de regler Kongl. Maj:t föreslagit. Det åter eljest,
enligt andra stycket i denna §, ratten Öppet att foioidna, In ai kon
trollen för förmynderskapets behöriga öfvervakande bor

Denna paragraf har vant den svaraste att redigera i hela författningen-
den har blifvit skrifven och omskrift åtskilliga gånger, .lag
tillåter mig betvifla, att Lag-Utskottet skall kunna utfinna en redaktion,
som är bättre än den Kong!. Maj:t framlagt.

Herr År w ids son: Innan jag går att yttra mig öfver den nu

föredragna paragrafen, hvilken Herr Chefen för Justitiedepartementet
i slutet af sitt anförande förklarade hafva vant den svaraste i hela
författningen att utarbeta, vill jag bedja att fa bW
då jag icke någon gång förut, under den tid jag deltagit i Riksdagens
handlingar, haft" anledning att yttra mig i frågor af den art,
som nu föreligger, med några ord beröra hela den förevarande lagstiftningen
i allmänhet, så vidt den afeer tillsyn öfver förmynderskap och
förmyndares förvaltning af omyndigs egendom. .

Jag medgifver villigt att det förslag, som här föreligger, innebar
i många fall en förbättring mot hvad som nu ar i gällande foifattmn0
stadgadt. Icke dess mindre kan lag ej undgå att för mm del anse
detta förslag, lika väl som nu gällande lag, i och for sig. utgöra blott
och bart ett palliativ, och att man medelst detsamma icke kommer
synnerligen mycket närmare det mal, som man uppstält såsom det onsk
varda, nemligen att bereda en betryggande säkerhet for de omyndiges
tillgångar samt dessa tillgångars förvaltning . under omyndighetstiden

äfvensom visshet om att, då myndigheten mträdt och vederbörande

blifva berättigade att sjelfve öfver sina tillgångar förfoga, dessa till
o-ångar äfven finnas i behåll. Denna säkerhet eller visshet tror jag
näppeligen skall kunna förefinnas eller vinnas med mindre an att, i
likhet "med hvad som eger rum i hufvudstaden, förmyndarekamrar,
som taga vård om de omyndiges tillgångar, inrättas för större eller
mindre gdelar af landet. Men derom är nu icke fråga, och något förslag
derutinnan kan således här icke väckas. Jag har allenast velat tillkännagifva
denna min åsigt, för att jag icke matte anses hafva, genom
ett bifall i hufvudsak till detta förslag, i allo godkänt den lagstiftning,

som de^ ^ j)etrJffai- <len föredragna 5 §, så tror j''ag visserligen att
det möter ganska stora svårigheter att pa ett fullt tillfredsställande satt
formulera och i lag införa hvad derunder bor subsumeras Oaktadt
svårigheter sålunda förafinnas, bör man likväl, enligt mm tanke derföre
”icke underlåta att efter bästa förmåga söka undanrödja sadana
som kunna påvisas. Jag tror nemligen att förslaget ar om jag far
begagna detta uttryck, något för snäft affattadt, d. v s. det upptas ei
icke ”på långt när allt hvad detsamma borde innehålla. Uti lag
förslaget står nemligen att »Förmynderskap, som for afliden persons arf -

N:o 12.

Angående
tillsyn d
förmyndares
förvaltning
af omyndigs
egendom.
(Forts.)

>:o 12.

Angående
tillsyn å
förmyndares
förvaltning
af omyndigs
egendom.
(Forts.)

Lördagen den 23 Februari,

e. m.

vinge tillträdes, skall stå under tillsyn af gode männen i den kommun
dei den aflidne vid dödsfallet haft sitt hemvisst» och vidare att »varder
den som uppnatt myndig ålder, stäld under förmyndare, ’ sker tilly?e,
n1d1er de“ omyndige då har sitt hemvist». Efter den bokstaflig
ordalydelsen i denna § saknas således föreskrift icke allenast om hvarest
utantill och med derom att förmynderskap, för vissa kategorier af omyn Ibfönd

T ■,ag1genast. skaJ! Da.mna- ens skaH stå under tillsyn af gode män
Ibland dessa kategorier ber jag att få nämna ett exempel, hvarom lag

Iln ^ Det b6gaf sig/em%en för eu tid’ sedan höft

staden att en köpman som val'' gift och hade barn, råkade på obe derås''

ht inag°n förmögenhet, som tillfallit dem efter

konkur^ ’ 001 rda ni\ lageil sta<%ar att den, som är under

fö™ i’ r - f\r vara förmyndare, sa begärde fadren att en särskild
förmyndare för barnen matte tillförordnas, hvartill rätten äfven förnäm
kl ^fall, och erhöll jag detta uppdrag. Då detta inträffade i
Stockholm, var det ju icke tvifvel underkastadt, åt t jag för mitt unnZ
!*? S^g f&1'' härvarande förmyndarekammare. Om2-

dant inträffa! pa något annat ställe inom landet, både man deremot
saknat föreskrift om skyldighet för så beskaffad förmyndare att för
fall f““yi|d?rskaP redovisa Det gifves härförutom åtskilliga andra
fall, som i förevarande lagförslag icke heller beröras. En fader till

sD bär nel fwr al,derdom °°h orklöshet urståndsatt att ’som

sinab bnru MpT ''ha? +SkäUUe °nZa’ handhafva förmynderskapet öfver
sina barn. Med insigt derom hänvänder han sig till rätten och be gar

åt t varda från förmynderskapet entledigad och få annan person

dertill if °r -ZV?för°rdnad'' Jag tror för visso att Vitten
deltill skall lemna sitt bifall. En annan fader åter kan blifva sinnes 3

ni? barn®ns moder, som ännu är i lifvet och som icke ser sig i
stånd att pa vederbörligt sätt utöfva vården och tillsynen öfver barnen
begär hos ratten att förmyndare för dem måtte förordnas. Äfven hon
far antagligen härtill bifall. Granskar man nu den föredragna 5 S

redovhagaförddpf1?e “V- de,salunda förordnade förmyndare skola

skall ske f ÄA 4 dem anfortrodda uppdrag, ännu mindre hvarest detta
skall ske. Äfven om man, i likhet med hvad Herr Chefen för Justitiedepartementet
förklarat, skulle ex analogia antaga, att skyldighet
att redovisa förmynderskap borde åligga förmyndare der hvarest

atT tiTundvnk hefV)st’ Z jag atfc det icke skulle skada

-ande i S5 t a.f hvarje tveksamhet bär vid lag, ett bestämdt stadvis
för y te lnf°ides 1 samma lagparagraf. Det har naturligt It,

u g * r 1 S10m for resei''vanten, mött stora svårigheter att en 3tfUfillfrPrl\rt)riri1Uluraf

^ dyLkt f?rskg> att det kunde göra anspråk
pa att tillfredsställa krafvet pa en uttömmande bestämning Men der Z

for honom som för mig och, efter hvad Herr Chefen för
Justitiedepartementet nyss meddelade, äfven för Justitiedepartementet

toide mang1n°ck (Tor^ullt arbete, svårigheter mött i detta hänseende,
kunna TpW k+ b°ra uppgifva hoppet att härutinnan

Wpr .lyckasy utan, da uppmärksamheten nu blifvit fäst på åtskilliga
förn! Y ten ^''®slagna paragrafen, söka afhjelpa dessa brister. Sådant
lärer dock svårligen kunna ske nu genast i Kammaren hvarföre om
man anser en förbättrad redaktion af stadgandet i antydt syfte önsk -

Lördagen den 23 Februari, e. m.

N:o 12.

värd och behöflig, ingen annan utväg lärer återstå än den af den

ste talaren föreslagna, eller att återremittera förslaget

för- Angående

denna del till “

förmyndares

Jag förenar mig således med den förste talaren och yrkar para- af omyndigs
grafens återförvisning till Lag-Utskottet. egendom.

(Forts.)

Lag-Utskottet.

Herr Thomasson: Den siste ärade talaren har börjat med att
uttala sig om lagförslaget i dess allmännelighet, men då emellertid
detta hade bort ske vid behandlingen af första paragrafen, så anser jag
mig icke böra upptaga hans anmärkningar i detta hänseende, utan skall
endast tala om den nu föredragna 5 paragrafen. Han har rätt deri,
att bestämmelser saknas för vissa fall, eller de då förmyndare tillsattes
för icke afliden persons barn, men detta är undantagsfall, och i
dessa undantagsfall, då någon genom gåfva eller testamente bestämmer
att en lefvande persons barn skola erhålla någon del af hans förmögenhet,
är det vanligt och antagligt, att han också lemna!’ föreskrifter
om huru dessa medel skola förvaltas och, om någon gång så ej
skulle vara händelsen, gifver sig lätt ur bestämmelserna för de båda
vanligaste, i första stycket upptagna fallen hur man bör förhålla sig
härmed. Det bör således icke vara så synnerligen behöflig! att härför
hafva några särskilda bestämmelser; och det är verkligen förhållandet,
såsom Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet antydde,
att det är mycket svårt att få till stånd en bestämmelse, som kunde tillfredsställa
reservantens och den siste talarens fordringar. Vid frågans
behandling i Lag-Utskottet framstälde reservanten redan der sitt förslag,
och då detsamma der af skäl, som från statsrådsbänken nyss
anfördes, icke kunde godkännas, försökte man att på annat sätt formulera
ett stadgande, som inrymde alla tänkbara fall, men förgäfves.
Det är icke antagligt att Utskottet skulle lyckas bättre, om paragrafen
återremitterades, och jag yrkar derföre bifall till paragrafen oförändrad.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt Herr Talmannen
framstält propositioner i enlighet med de yrkanden, som derunder
förekommit, blef paragrafen, sådan den af Utskottet föreslagits
af Kammaren godkänd.

§ 6, som derefter föredrogs, hade följande lydelse:

Förmyndare afslute för hvart kalenderrår räkning öfver allt det han
har om händer, med uppgift af den säkerhet, mot hvilken den omyndiges
reda penningar äro utsatte, och ingifve före den 15 Februari
följande år räkningen till vederbörande gode män. Förmyndarräkning
skall innehålla fullständig uppgift på förmyndarens och den omyndiges
hemvist, så ock, då ombyte deraf skett, sedan sista räkningen afgafs,
tillkännagifvande derom. Saknar den omyndige tillgångar, varde det
af förmyndaren för gode männen inom samma tid anmäldt; och vare
förmyndaren derefter från skyldighet att afgifva räkning fri, intill dess
tillgång af beskaffenhet att redovisning derför bör afgifvas, fallit den
omyndige till.

Har förmynderskap upphört, i ty att den omyndige uppnått myndiga
år eller af annan orsak, skall förmyndaren inom den tid, som of -

N:o 12.

Lördagen den 23 Februari, e. in.

Angående
tillsyn å
förmyndares
förvaltning
af omyndigs
egendom.
(Forts.)

van sägs, derom göra anmälan hos gode männen, och åligge honom,
der gode männen det fordra, att med intyg af vederbörande myndighet
styrka sin uppgift.

Öfver räknings ingifvande, så ock öfver gjord anmälan, som i
denna paragraf sägs, ege förmyndaren att af gode männen utan afgift
erhålla bevis.

Herr Arwidsson erhöll ordet och yttrade: Jag her om ursäkt

att jag åter besvärar herrarne, men denna gång torde det åtminstone
icke möta någon svårighet att fatta beslut angående det ändringsförslag
jag har att framställa.

Mitt yrkande i afseende å den föredragna 6 paragrafen går nemligen
derpå ut, att på 4 raden uppifrån mellan orden: »räkningen till»
skulle inflikas orden: »i två exemplar». Anledningen till detta yrkande
her jag nu få nämna.

Såsom kändt är, föreskrifver redan nu gällande författning i ämnet,
att förmyndare skall årligen till gode männen afgifva förmyndarräkning
och derjemte bifoga ett utdrag derur, innehållande summarisk
uppgift af den omyndiges behållning så i fast som lös egendom, hvilken
räkning, sedan den blifvit granskad, återställes till förmyndaren,
hvaremot utdraget lemnas till rätten. Om man nu föreskrifver att, i
stället för omförmälda utdrag, räkningen skall aflemnas i två exemplar,
så leder detta utan tvifvel derhän, att i någon, fast ringa mån förmyndarens
möda ökas; men frågan gäller, huruvida detta tillökade besvär
icke fullt uppväges af de fördelar, som härigenom vinnas. Jag bör
derföre söka angifva, hvari dessa fördelar egentligen skulle bestå. I
första rummet vinner man derigenom att, om en förmyndare af en eller
annan anledning skulle förlora sin räkning, har han lätt tillgång till
duplettexemplaret, om detta, såsom jag ämnar föreslå, skall förvaras
på något offentligt ställe. Vidare uppstår derigenom den fördel, att,
om en förmyndare dör och hans räkenskaper skulle befinna sig i oordning,
uppstår icke någon svårighet för sterbhusdelegarne att ordna hans
affärsförhållanden med den eller de omyndige, enär sterbhusdelegarne
då kunna med lätthet å vederbörlig ort erhålla duplettexemplaret eller
en afskrift deraf. Slutligen uppkommer derigenom den fördel att, i
händelse en förmyndare skulle tredskas och icke vara villig att fullgöra
den honom enligt en senare paragraf i lagförslaget ålagda skyldighet
att lemna den omyndige, om han är till de år kommen, att han
sjelf kan finna att förmyndaren ej väl förvaltar hans egendom, eller
hans fränder tillfälle att taga del af förvaltningen, den omyndige eller
dess fränder i allt fall ega tillgång till räkenskaperna på förutnämnda
ställe. Af alla dessa omständigheter torde framgå, att den ringa tillökning
i förmyndares besvär, som skulle genom den af mig i paragrafen
föreslagna förändringen uppkomma, till fullo uppväges af de
fördelar, som deraf skola uppkomma. Af sådan anledning hemställer
jag att Kammaren behagade, med godkännande af paragrafen i öfrigt,
besluta att i densamma skall mellan orden »räkning» och »till»-införas
orden »i två exemplar''».

Till sist ber jag få erinra, att ett sådant ingifvande af handlingar
i två exemplar icke är för vår lagstiftning främmande eller obekant,

Lördagen den 23 Februari, e. m.

N:o 12.

då-, såsom allmänt är kändt, bouppteckningar skola upprättas i två ex- Angående
emplar och till domstol inlemnas, hvarefter det ena exemplaret, försedt p^"darct
med bevis om ingifvandet, till vederbörande återställes, och det andra förvaltning
lägges till förvar bland rättens handlingar. Det är visserligen sant, af omyndigs
att en bouppteckning i allmänhet är åt större vigt för vederbörande egendom
än en förmyndarräkning, men så äro ock bouppteckningarne gemenli- 1 01 *0
gen mycket vidlyftigare än förmyndarräkningar, och derföre torde det
ena intresset väl uppväga det andra.

Herr Statsrådet von Steyern: Jag vill gerna medgifva, att den
utaf den föregående talaren föreslagna förändringen i många fall kan
vara nyttig. Om man kommit på den tanken, då föreslaget var under
utarbetning, hade möjligen de ord, som den föregående talaren önskat
få i paragrafen införda, deri erhållit plats. Jag hemställer emellertid,
om den föreslagna förändringen kan anses alldeles nödvändig, och om
det är skäl riskera att Kamrarne derför stanna i olika beslut?

Den väsentliga fördelen af den föreslagna förändringen skulle vara
den, att den omyndiges fränder och den omyndige sjelf skulle med
större lätthet kunna för granskning taga del af räkningarne, men någon
sådan granskning torde dock mera sällan komma i fråga, och när
den skall ega rum, kan ju den omyndige eller hans fränder på förhand
underrätta gode männen om sin afsigt, i hvilket fall desse enligt paragraf
14 äro skyldige att hålla räkningen qvar åtminstone till dess förteckningen
skall aflemnas till rätten. I det fall, att en förmyndarräkning
förkommit för förmyndaren, kunde det visserligen vara af gagn att ett
duplettexemplar finnes att tillgå, men jag hemställer om det är skäl
att för sådant ändamål gifva en allmän föreskrift om alla räkningars
förvarande.

Herr Berglöf: Vid frågans behandling i Lag-Utskottet fram stälde

jag der samma jakande om ändring i lagen, som nu blifvit af
Herr Arwidsson gjordt. Lika med honom anser jag, att aflemnande! af
två exemplar af förmyndarräkningarne skall vara åt stor betydelse och
nytta. Jag kan säga detta så mycket mera, som jag har personlig erfarenhet
af att vid åtskilliga tillfällen fordrats afskrift^ af förmyndarräkningar,
som varit till rätten ingifna och i rättens arkiv förvarade.
Genom brandolycka hade åtskilliga förmyndarräkningar jemte alla
till förmynderskap hörande handlingar förkommit, och annan utväg att
lemna utredning om och redovisning för förmynderskapen återstod icke
än att skaffa afskrifter af de förmyndarräkningar, som af gode männen
granskats och inlemnats till rätten. Då detta mitt förslag inom Lagutskottet
icke vann bifall, så gjorde jag, för att medla emellan der
uttalade meningar och för att i någon mån skaffa skydd åt förmyndarräkningarne,
ett annat förslag, nemligen det, som återfinnes i min. reservation
till 10 §. Genom ett bifall till denna reservation anser jag,
att förmyndarräkningar nödvändigtvis skola komma att finnas i behåll,
vare sig att detta sker hos gode männen eller att gode männen aflemna
förmyndarräkningarne till rätten för att förvaras. Från denna, min
reservation kan jag nu, då min först hysta önskan synes omfattas inom

K:o 12. 12 Lördagen den 23 Februari, e, m.

Angående Kammaren, afstå och förena mig om den åsigt, som af Herr Arwidsson
förmyndares palats. Ett ytterligare skäl för en ändring i nu angifna syfte anser
förvaltning ja£ ligga i den omständighet, att enligt det nu föreliggande lagförslaget
af omyndig i skulle det utdrag af förmyndarräkningen, som nu ingår till rätten,
egendom, borttagas, och till rätten endast aflemnas en förteckning, upptagande
(torts.,) den omyndiges ° namn och hemvist utan bestämdt angifvande af den
omyndiges^ tillgångar. Det torde få anses som eu försämring i bestående
förhållanden, att rätten lemnas i fullständig okunnighet om den
omyndiges tillgångar, och att den omyndige och hans fränder endast
under en kort tid hos gode männen hafva tillgång till förmyndarräkningen.
I 11 § heter det: »sådan åtgärd, som i denna paragraf sägs,
må ock af Katten vidtagas utan anmälan af god man». Således kan
rätten af egen drift vilja vidtaga åtgärder i fråga om ett förmynderskap.
Men detta är en omöjlighet för rätten, som icke har till sitt förfogande
något exemplar af förmyndarräkningen.

Vidare heter det i 14 §, att förmyndarräkningar skola vara tillgängliga
för den omydiges fränder eller den omyndige sjelf, när
han kommer till den ålder, att han kan bedöma sina angelägenheter.
Denna bestämmelse torde sakna sin betydelse, då förmyndarräkningarne
blott en kort tid komma att finnas tillgängliga hos gode männen. Det
torde derför vara största skäl att förmyndarräkningarne icke till förmyndaren
återställas, utan öfverlemnas till rätten att förvaras. Då
kunde rätten samt den omyndige och hans fränder hafva tillfälle att
när som helst taga del af räkningarne.

Jag vill på grund af hvad jag nu anfört och på grund af den
förste talarens framställning hemställa, att den 6 paragrafen måtte till
Utskottet återremitteras för att i det syfte, Herr Anvidssön föreslagit,
omarbetas. Jag hemställer om återremiss och icke om bifall till hans
förslag, emedan, om denna Kammare bifölle en och Första Kammaren
en annan lydelse af paragrafen, Kamrarne komme att stanna i
olika beslut och förslaget derigenom falla.

Herr Talman, jag anhåller om återremiss af den föredragna paragrafen
för vinnande af det syfte Herr Arwidsson anfört.

I detta yttrande instämde Herrar M. Jonsson, Ola Andersson och
Hammarberg.

Vidare anförde:

Herr C. Carlson: Herr Talman! Mine Herrar! Som jag redan
förut i min motion yrkat detsamma som af de föregående talare yrkats,
nemligen °att förmyndarräkningar skola ingifvas i två exemplar, så ber
jag att få instämma i det af dem gjorda yrkande, men dessutom har
jag i 6 paragrafen yrkat: »att första förmyndarräkningen bör lemnas
till gode män innan den 15 Februari tredje året efter förordnandets
emottagande». Detta tillägg har jag gjort derföre att domarena härutinnan
äro af olika åsigter. En del domare fordra förmyndarräkningen redan
året efter förordnandets utfärdande; en del domare åter andra året efter
förordnandet. Om nu ett förordnande meddelas t. ex. på hösten, så

Lördagen den 23 Februari, e. in.

N:o 12.

kan icke förmyndarräkningen lemnas den 15 Februari året derpå,
knappast den 15 Februari året derefter, ty huru ringa ett bo än må
vara, så kan det icke gerna utredas under ett år, och minsta tiden man
kan taga är derföre tredje året derefter. Äfven af denna anledning vill
jag påyrka paragrafens återremitterande.

Vidare är föreslaget, att domarena skola lemna bevis öfver mottagandet
af förmyndarräkning. Det torde då vara skäl att de få räkningarne
i dubbla exemplar, så att de på det ena exemplaret kunna teckna
bevis., öfver mottagandet.

Äfven har jag tänkt detsamma som föregående talare här yttrat,
nemligen att fränder till den omyndige borde få taga del af räkningen
när som helst och icke blott under den korta tid, som lagförslaget afser.

Jag yrkar derföre som sagdt, jemväl återremiss.

Herr Arwidsson: Då efter det jag senast hade ordet en talare,
Herr Berglöf, med instämmande i syftet af det af mig väckta förslag,
likväl ansett mindre lämpligt att Kammaren nu bifölle den föreslagna
förändringen i den föredragna paragrafen, och derföre hemstält om paragrafens
återremitterande till Lag-Utskottet, samt flere af Kammarens
ledamöter med honom instämt, så ber jag, med frånträdande af mitt
yrkande, _ att Kammaren nu måtte bifalla mitt ändringsförslag, att få
förena mig med de talare, som begärt paragrafens återremitterande.

Herr Thomasson: Då intet annat yrkande än om återremiss
blifvit framstäldt, har jag ansett mig böra yttra några ord. Jag hemställer,
om det verkligen kan vara skäl att återremittera och för en så
pass obetydlig sak, som frågan om förmyndareräknings afgifvande i ett
eller två exemplar, riskera framgången af det hela. Frågan om att
ålägga förmyndare att afgifva vederbörlig räkning i två exemplar var
med anledning af Herr Berglöfs derom väckta förslag föremål för LagUtskottets
pröfning, men Utskottet drog sig för att öka förmyndarnes
skyldigheter. Som vi veta, är förmynderskap i allmänhet ett besvärligt
uppdrag, och det är svårt att få dugliga personer dertill. Att nu öka
svårigheterna genom att ålägga förmyndare skyldigheter, som hittills
icke funnits, men hvilkas obefintlighet mig veterlig! icke medfört några
olägenheter, anser jag icke vara välbetänkt. Aldrig har jag åtminstone
hört, att den omständigheten att förmyndarräkning afgifves blott i ett
exemplar, föranledt till förskingring eller vanvård af omyndiges medel.
Af dessa skäl blef Herr Berglöfs förenämda förslag förkastadt inom
Lag-Utskottet; och ehuruväl jag nyss hörde åtskilliga röster instämma
i yrkandet om återremiss i detta förslags rigtning, och sålunda antager
att det vinner framgång, måste jag motsätta mig en sådan och anhålla
om bifall till paragrafen.

Hvad angår Herr Carlsons ändringsförslag, att första förmyndarräkningen
skall lemnas till gode mannen innan den 15 Februari tredje
året efter förordnandets mottagande, så befarar jag ingalunda att Kammaren
skall vara benägen att gå in derpå. Med ett sådant stadgande
skulle det t. ex. kunna inträffa, att en person som förordnats till förmyndare
i början af Januari 1884, icke skulle behöfva aflemna redovis -

Angående
tillsyn å
förmyndares
förvaltning
af omyndigs
egendom.

(Forts.)

N:o 12.

Angående
tillsyn å
förmyndares
förvaltning
af omyndigs
egendom.
(Forts.)

14 Lördagen den 28 Februari, e. in.

ning förr än den 15 februari 1886; och detta kan val icke vara öfverensstämmande
med god ordning eller de omyndiges intresse.

Jag anhåller om bifall till paragrafen.

Herr M. Andersson i Gripenberg: Allt sedan den nu gällande

förmyndareförordningen tillämpats har jag varit granskningsman i det
pastorat jag tillhör, och der de omyndiges antal varierar mellan 150
och 200 årligen. Det har aldrig händt mig, att jag tagit emot en förmyndarredovisning,
med mindre den varit upprättad i två exemplar.
Detta har blifvit en sed. Dervid går det så till, att förmyndaren, sedan
räkningen summariskt granskats, återfår originalet, försedt med
påskrift om granskningens verkställande, hvaremot gode mannen behåller
afskriften tills alla räkningarne i detalj blifvit granskade. Derefter
uppgör gode mannen en summarisk uppgift, innehållande förmyndarens
namn, räkningens nummer, myndlingens namn, födelseår och
dag samt myndlingens behållna inkomst eller skuld, i fall det finnes
fastighet, och den är med skuld behäftad. Slutligen aflemnar gode
mannen till vederbörande domare ej mindre ett utdrag af förmyndarräkningen,
än äfven en afskrift af nyssnämnda summariska uppgift.
Skulle då genom olycksfall eller annorledes räkningen förkomma,
har man endast att, jemte anmälan derom hos domaren samt med uppgifvande
af räkningens nummer, hos honom begära ny afskrift af densamma.
Huru man utan att förfara på detta sätt skulle kunna erhålla
någon säkerhet eller i allmänhet komma till rätta i fråga om förmynderskap,
kan jag icke förstå. Så har nu öfver 22 år praktiserats i min
hembygd, och man har befunnit sig väl deraf, hvilket jag tror att den
talare som efter mig begärt ordet skall kunna vitsorda. Jag anser derföre
en återremiss af paragrafen vara af nöden, på det i densamma må
blifvit infördt ett stadgande i den rigtning Herr Berglöf föreslagit.

Hell’ Ekenman: Hvad angår detta förslag, om ingifvande af för myndareräkningarne

i två exemplar, och det enas sättande i förvar hos
gode männen, ber jag att till hvad förut under debatten häremot blifvit
anfördt, få nämna att det synes mig innebära en besynnerlig inkonseqvens
att, sedan så godt som hela landet genom sina landsting uttalat
sig mot det af Kong! Maj:t tillförene framstälda förslaget om sättande
i särskildt förvar af omyndigs värdehandlingar, man nu skulle söka åstadkomma
sådan vård åt de jemförelsevis mindre vigtiga förmynderskapsräkningarne,
som det dessutom ligger i förmyndarens eget intresse att
väl förvara.

I sammanhang härmed torde det tillåtas mig att enligt reservantens
exempel tala om 10 §, hvilken § också står i nära sammanhang med
den föreliggande. Reservanten påyrkar härvid ett tillägg af innehåll
att förmyndarräkningarne, som enligt föregående bestämmelser, deremot
reservation ej är gjord, skulle ingifvas i endast ett exemplar, borde förvaras
af gode männen. Detta stadgande skulle, enligt min mening,
vara ej allenast öfverflödigt, utan äfven förenadt med någon våda för
förmyndaren. Dessa förmyndarräkningar utgöra nemligen, på landet
åtminstone, oftast icke utdrag ur några räkenskaper, utan sjelfva originalförteckningen
öfver den omyndiges inkomster och utgifter. Om nu

Lördagen den 23 Februari, e. m.

S:e 12.

skulle hända att, då förmyndare hade att göra reda för sitt förmyn der- Angående
skap och i förlitande på föreslagna stadgandet vände sig till veder- tillsyn å
hörande gode män för att ur der förvarade förmyndarräkningar upp-^Ircaltni^
gorå redogörelsehandling, dessa räkningar förkommit — hvad blefve af omyndig
följden? Någon påföljd för gode männen är i ty fall icke uppstäld, egendom,
men förmyndarens skyldighet att redovisa sitt förmynderskap qvarstår (Forts.)
naturligtvis.

Jag anhåller derföre vördsamt, att Kammaren måtte noga beakta
dessa förhållanden samt icke i angifna syftet bevilja yrkandet å återremiss,
som dessutom skulle kunna blifva ödesdiger för hela lagförslaget.

Herr M. Jonsson i Vansäter: Då efter mitt förmenande det
icke kan föranleda till någon stor kostnad att uppgöra en förmyndarräkning
för att lemnas till förvar hos gode mannen, men det deremot
skulle medföra stor fördel icke allenast för förmyndarne utan äfven
för de omyndige och deras frände!-, så kan jag icke finna annat, än att
det skulle vara särdeles nyttigt att införa en lagbestämmelse i detta
syfte. Jag skulle gerna hafva sett, att det stadgades att räkningen
skulle ingifvas till rätten, ty dit skall, enligt nu gällande bestämmelser,
ett utdrag af förmyndarräkningen aflemnas. Men då de fleste
inom Utskottet voro emot ett dylikt stadgande, förenade jag mig med
dem, som ansågo, att ett exemplar af räkningen borde aflemnas för att
af gode mannen förvaras. Jag tror att det icke innebär någon fara
för lagförslaget, om man i antydda syfte återremitterar förevarande
paragraf, ty jag tviflar icke på att icke Första Kammaren gör detsamma.

Uti §:n behöfva endast införas några få ord, och den ändring, som
derigenom sker i förslaget, torde Högsta Domstolen icke komma att
afstyrka.

Jag yrkar återremiss.

Herr Berglöf: Så vidt jag uppfattade Herr Ekenmans yttrande
rätt, påstod han att det skulle vara farligt att införa en föreskrift derom,
att det exemplar af förmyndareräkningen, som skall aflemnas till gode
mannen för granskning, borde genom dennes försorg förvaras. För
min del kan jag icke finna, att ett stadgande i dylikt syfte skulle innebära
någon fara. Ty med all säkerhet finnes det icke någon förmyndare
i Sveriges rike, som icke i sitt förvar behåller ett exemplar af
den räkning, som han till gode mannen aflemnar. Förmyndaren uppgör
naturligtvis ett koncept till sin förmyndareräkning, och detta aktar
han alltid nödigt att bevara för att hafva att tillgå vid ny räknings
uppgörande.

Herr År w i ds son: Jag ber endast att få tillägga ett par ord till
hvad jag förut yttrat.

En talare på vestgötabänken nämnde, att det efter hans förmenande
skulle innebära en fara, att gode mannen förvarade förmyndarräkningen.
Derom vill jag nu icke alls yttra mig. Skulle Kammaren
biträda yrkandet om återremiss, skall jag vid en nästföljande § angifva

N:o 12.

Lördagen den 23 Februari, e. m.

Angående min åsigt i afseende å sättet ocli stället för räkningarnes förvarande.
tillsyn å . g,r frågan derom för tidigt väckt.
förvaltning Till ytterligare stöd för förslaget om förmyndarräkningarnes inaf
omyndigs gifvande in duplo ber jag få erinra, att i förevarande lagförslag, hvaregendom.
med man synbarligen hatt för afsigt att i möjligaste mån betrygga den
(Forts.) omyndiges rätt, bar i detta hänseende likväl gjorts en, om ock ringa,
inskränkning. Då nu gällande lag föreskrifver, såsom jag förut nämnt,
att förmyndare skall till gode männen aflemna både förmyndarräkning
och ett utdrag derur, hvithet senare kommer. att stanna hos rätten,
så inskränker föreliggande lagförslag förmyndarens skyldighet till att
ingifva till gode mannen allenast en förmyndarräkning. Att räkningens
aflemnande in duplo verkligen kan vara af gagn framgår dock
af stadgandet i 11 §, deri det heter: »Finner god man vid granskningen
eller eljest, att förmyndare ej rätteligen förvaltat den omyndiges
egendom, eller att han af annan orsak ej är lämplig att förmynderskapet
förestå, göre derom skyndsamt anmälan hos rätten, som af
omständigheterna pröfvar, huruvida annan förmyndare må förordnas».
Nu skulle lätt kunna hända, att en god man icke gör en sådan anmälan,
ehuru den varit på sin plats; men, om deremot förmyndarräkningarne
skulle till domaren af gode mannen inlemnas, och domhafvanden
vid den allra flygtigaste blick derå skulle finna att en sådan
åtgärd varit af högsta behofvet påkallad, kan han proprio motu fullgöra
hvad han annars skulle hafva gjort på framställning af gode
mannen, men hvilken framställning denne försummat. Lägger man
detta till de skäl, som förut blifvit anförda för det ifrågasatta förslaget,
så torde förefinnas fullt giltiga orsaker för en återremiss, på det att
Utskottet må komma i tillfälle att taga saken i förnyadt öfvervägande.

Herr Lewin: Jag skall be få fästa uppmärksamheten derpå, att
det är en alldeles ny skyldighet för förmyndare, som man nu vill
införa i lagstiftningen. De summariska utdrag, som enligt hittills gällande
författning bära till rätten inlemnas, hafva icke annat ändamål
än att tjena till ledning för domstolen. Det göres en anteckning i
förmyndarediariet, och sedan detta skett, läggas dessa summariska utdrag
till öfriga handlingar, hvilka bilda en sådan massa, att jag trotsar
hvilken ordförande som helst, åtminstone på landet, att hålla någon
reda derpå. Efter ett eller annat år äro dessa handlingar så godt som
obefintlige, fastän de nog finnas i arkiven. För öfrigt inå jag saga,
att det är i förmyndarens eget intresse att se till att räkningarne icke
förkomma, ty han riskerar mest, om de slarfvas bort; hans redovisningsskyldighet
står qvar i alla fall. Jag tror att han skulle stå sig ganska
slätt, om han icke hade räkning från gode männen att tillgå. Jag tror
mig kunna påstå, att här i Sverige skrifves ändå så oerhördt mycket
både i tid och otid, och jag ser intet skäl att öka massan af papper i
arkiven, vare sig i häradsrätterna eller hos gode männen. Jag föreställer
mig att ganska många skola hafva svårt att hålla sig med arkiv,
så ordnade, att förmyndareräkningarne vore att tillgå, utan sannolikt
skulle dessa inom kort alldeles försvinna. För öfrigt förefaller det
mig lämpligast, att Riksdagen icke stadgar något i detta hänseende,
utan lemnar åt gode männen i orterna att förfara såsom dem synes

Lördagen de» 23 Februari, e. m.

N:o 12.

lämpligast. Möjligtvis kan det vara många orter, der man ännu efter Angående
gammal sed upprättar tvenne räkningar, deraf gode männen behålla «

det ena exemplaret, men på ännu flere ställen går det icke så till, förvaltning
utan, sedan gode männen granskat räkningame, lemna de dem tillbaka af omyndigs
till förmyndarne och af detta förfaringssätt hafva icke, så vidt jag hört, egendom.
några svårare olägenheter försports. (Förta.)

Jag tager mig derföre friheten att yrka bifall till förslaget i denna
del oförändradt.

Herr Haeggström: X anledning af den siste ärade talarens yttrande
bet jag fa påminna derom, att det kan hända att det brinner
för förmyndaren. Om han har handlingarne hemma hos sig vid en
sådan händelse, huru står han väl då till boks? Han har ju i så fall
ingen kopia af förmyndarräkningarne att tillgå. Jag tycker derföre
att en förmyndare borde vara tacksam, om han hos gode männen vet
att det finnes en kopia vid sådana fall. Hetta måste ju alltid leda till
reda och ordning, och på denna grund biträder jag deras mening, som
yrkat att paragrafen måtte återremitteras till Utskottet.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen framstalde propositioner
dels på godkännande af paragrafen, dels på återremiss, och
förklarade sig anse den förra propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad. Hå votering emellertid blef begärd, uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som godkänner 6 § i förevarande af Kongl. Maj:t framlagda
och af Lag-Utskottet i Utlåtandet N:o 18 tillstyrkta lagförslag,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren till Lag-Utskottet återförvisat omförmälda
paragraf.

Omröstningen utföll med 91 Ja mot 71 Nej;
och hade Kammaren sålunda godkänt ifrågavarande paragraf.

§ 7 var af följande lydelse:

Öfver de ingifna räkningame, så vidt de ej angå förmynderskap,
som lyda under hofrätt, åligge gode männen att upprätta förteckning,
upptagande förmyndames och de omyndigas namn och bostad, och, om

Andra Kammarens Prat. 1884. N:v 12. 2

12.

Angående
tillsyn å
förmyndares
förvaltning
af omyndigs
egendom.
(Forte.)

Lördagen den 23 Februari, e. ib.

denna blifvit ombytt, äfven den bostad, som i förra årets förteckning
tinnes angifven. Bär anmälan skett, att omyndig saknar tillgångar,
eller liar förmynderskap upphört, varde det ock å förteckningen uppgifvet.
Gode männen afiemne förteckningen före den 15 Mars i stad
till rätten och å landet till domaren. Har inom kommunen ingen
räkning för det förflutna året inkommit, åligge gode männen att inom
samma tid sådant anmäla.

Efter uppläsande häraf yttrade:

Herr Sven Nilsson: Det är väl med föga förhoppning om framgång,
som man begär eu förändring i föreliggande förslag, i synnerhet
om man dervid kan mötas af den invändningen att ett bifall till eu förändring
skulle föranleda till hela förslagets fall, sedan Första Kammaren
godkänt detsamma. Emellertid har jag ansett mig höra framställa
eu anmärkning mot denna paragraf, som jag icke kunnat återhålla.

Möjligen kunna några upplysningar från Dag-Utskottets herrar ledamöter
hafva de betänkligheter, som jag hyser.

I förslaget är stadgadt, att förmyndare skall ingifva det föregående
årets förmyndarräkning till vederbörande gode män före den lo Februari
följande år. Dessutom förekommer den föreskrift i § 7, att godemännen
skola aflemna förteckningar öfver de inkomna rälcningarne »före
den 15 Mars i stad till rätten och å landet till domaren», och vidare
heter det i slutet af samma paragraf: »Har inom kommunen ingen

räkning för det förflutna året inkommit, åligge gode männen att inom
samma tid sådant anmäla.» .lag kan icke förstå hvartill sistnämnda
stadgande skall tjena. Ty om inom kommunen ingen räkning för det
förflutna året inkommit, så bör domaren sjelf veta, att redovisningarne
uteblifvit. Skulle åter det vara meningen, = att gode männen skulle för
domaren anmäla Indika förmyndare underlåtit att fullgöra, sin skyldighet,
så anser jag detta vara ett stadgande, soni är omöjligt att fullgöra,
enär det för gode männen är omöjligt att hålla reda på inträffade
förändringar i förmynderskapsförhållanden och således att känna till
Indika som under årets lopp blifvit omyndiga, eller Indika förmynderskap
som upphört, vare sig på grund af rättens beslut eller med anledning
af inträffade dödsfall eller andra förhållanden. Jag tror derföre
att stadgandet är orimligt, om det skall tolkas på detta sätt, men
jag tror också att punkten, om den qvarstode, skulle vara vilseledande,
då den nog kommer att tolkas på mångahanda sätt, sådan den nu är
uppstådd.

På dessa af mig nu anförda skäl anhåller jag att få yrka, att det
åt mig upplästa sista stadgandet i paragrafen måtte få utgå, helst jag tror att
förslaget derigenom icke skall falla; ty äfven om Kamrarne i denna
del skulle stanna i olika beslut, så föreställer jag mig att detta icke
skall utgöra hinder för att antaga förslaget i öfrig!

Herr Statsrådet von Stey ern: Meningen med sista punkten i 7 paragrafen
är icke den, att gode männen skola för rätten anmäla, hvilka
förmyndare som försummat af aflemna förmyndarräkning, ty det kan
hända att gode männen, som ej hafva officiella förteckningar å förmyn -

Lördagen den 23 Februari, e. m.

N:o 12,

darne, icke kunna veta detta, utan endast den, att då alla förmyndare
försummat att ingifva räkningar, detta förhållande skall hos rätten
anmälas. Detta måste ske, på det att rätten må veta, mot hvem, förmyndarne
eller gode männen, det föreläggande skall rigtas, som omförmäles
i nästföljande paragraf. Der stadgas att, derest förmyndaren
försummar att i rätt tid aflemna förmyndarräkning, eller gode män
att i rätt tid aflemna förteckning eller anmälan, som i föregående paragraf
sägs, skall rätten förelägga den försumlige vid lämpligt vite att sin
skyldighet fullgöra. När nu rätten eller domaren å den utsatta dagen,
den 15 Mars, ej fått någon förteckning från gode männen, kan detta
bero antingen derpå, att alla förmyndarne försummat till gode männen
aflemna räkningar, eller att gode männen väl fått räkningarne, men
försummat att gorå förteckningen färdig. På det rätten må blifva upplyst
om hvilken den försumlige är, föreskrifves den af siste talaren
anmärkta anmälan. Gröres ej sådan anmälan, är rätten viss, att föreläggandet
bör rigtas mot gode männen.

Vidare anfördes icke. Efter det Herr Talmannen framstäf propositioner
å dels paragrafens godkännande och dels bifall till det
af Herr Sven Nilsson framlagda förslag, godkände Kammaren paragrafven
oförändrad.

§§ 8 och .9.

Godkändes.

§ 10.

1 fråga om denna paragraf, hvilken var af följande lydelse:

Gode männen åligge att granska inkomna förmyndarräkningar.
Pinna gode männen för detta ändamål nödigt att taga kännedom af
omyndigs värdehandlingar, vare förmyndare pligtig att på begäran
hålla dem gode männen tillhanda; egande gode männen att för handlingarnas
granskning anlita gode männen i annan kommun, om förmyndaren
der har sitt hemvist.

anförde:

Herr Hseggström: I denna paragraf saknar jag för min del ett

stadgande till myndlingens fördel, som rätteligen bort der förekomma.
Det heter nemligen: »gode männen åligge att granska inkomna förmyndarräkningar.
Finna gode männen för detta ändamål nödigt att
taga kännedom af omyndigs värdehandlingar, vare förmyndare pligtig
att på begäran hålla dem gode männen tillhanda». Det är naturligtvis
en vigtig sak att veta, af hvilken beskaffenhet den omyndiges värdehandlingar
äro. Det är klart, att myndlingens väl eller ve kan vara
deraf beroende. Det borde derföre till myndlingens säkerhet stadgas
icke blott ett absolut åliggande för gode männen att tillse huru dessa
värdehandlingar äro beskaffade, utan äfven, och ännu mera nödvändigt,
rätt för dem att förse dessa handlingar med påskrift derom, att de till -

Angående
tillsyn å
förmyndares
förvaltning
af omyndigs
egendom..
(Forts.)

N:o 12.

Lördagen den 2,3 Februari, e. a).

Angående
tillsyn å
förmyndares
förvaltning
af omyndigs
egendom.
(Forts.)

höra den eller den myndlingen. Eljest finnes ingenting som hindrar,
att en samvetslös eller lättsinnig förmyndare kan på annat håll för
tillfället låna dessa värdehandlingar för att presentera desamma för
gode männen och sålunda, förande dem bakom ljuset, bringa den omyndige
på obestånd. Jag vet att fall förekommit, då en redogörare på
tvenne särskilda håll presenterat samma värdehandlingar, något, som
icke skulle hafva skeft, derest desamma varit försedda med påteckning,
att den eller den myndlingen vore deraf egare. Slutligen sköt nämnde
redogörare sig, och då blef hans förfaringssätt uppdagadt. På samma
sätt kan det komma att gå med mången myndlings medel. Om man
verkligen vill skydda myndlingen, så borde det derföre åligga gode
männen att mottaga och granska icke blott räkningarne utan äfven
värdehandlingarne och att förse dessa senare med den påteckning, som
jag nyss omnämnde.

Jag skall icke vid denna sena timme längre upptaga Kammarens
tid, utan slutar med uttalande af den förhoppning, att Kammaren, om
den finner hvad jag nu anfört grundadt, vill återremittera paragrafen till
Lag-Utskottet för att der tagas i förnyadt öfvervägande, helst som Första
Kammaren ännu icke behandlat förslaget, och således, om behöflig!,
sammanjemkning kan ega rum.

Jag har i allt fall ansett mig skyldig att påpeka nu anmärkta
förhållande och hemställer om återremiss i antydfc syfte.

Herr Thomasson: Utan tvifvel hade det varit ensidigt, om man

hade kunnat få till stånd en lag, som bättre än den bär föreslagna betryggade
omyndigs egendom, men, som bekant, bär Riksdagen icke
velat taga det steg, som ensamt skulle kunna åstadkomma något sådant,
nemligen antaga en lag, hvarigenom omyndigs så val värdehandlingar
som annan egendom sattes under offentlig myndighets vård. Hvilka
andra åtgärder man än må vidtaga, komma de icke att medföra full
trygghet. Men man har gått så långt, som man ansett den allmänna
meningen medgifva, då man har bemyndigat gode männen att se till
att de värdehandlingar, som af förmyndaren uppgifvas tillhöra de omyndige,
äfven finnas hos förmyndaren. Att, i likhet med hvad Herr Carlson
i sin motion föreslagit, föreskrifva att, om god man anser nödigt
att förmyndare lemnar inteckning eller annan säkerhet för den omyndiges
medel, säkerhetshandlingen skall förvaras hos kommunalstyrelsen,
anser jag hvarken vara lämpligt eller komma att hafva åsyftad verkan,
lika litet som jag tror att kommunen skulle vilja ingå på något sådant,
då jag nemligen föreställer mig att det skulle vara på dess ansvar,
som kommunalstyrelsen innehade säkerhetshandlingen. Det enda som
synes kunna med framgång försökas är, hvad som också är föreslaget,
eller att, då förmyndare misstankes att icke vara vederhäftig eller att
vara bedräglig, han må kunna afsättas, -och förmynderskapet öfverlemnas
åt någon annan.

Hvad beträffa!'' den föreslagna påteckningen å omyndigs värdehandling,
bär frågan härom vant under öfverläggning så väl vid förslagets
affattande som i Utskottet, men icke heller denna åtgärd har
ansetts leda till det åsyftade målet.

Så önskligt det således än vore, att större trygghet kunde beredas

Lördagen den 23 Februari, e. m.

N:o 12.

omyndigs. medel, har detta dock visat sig vara omöjligt efter livad
Riksdagen, utan tvifvel med stöd af allmänna uppfattningen i landet,
förut uttalat i frågan.

Jag yrkar bifall till paragrafen.

Herr Statsrådet von Steyern: Till hvad Herr Tbomasson nu

anfört ber jag få tillägga, att man vid affattandet af föreliggande lagförslag
ansåg nödigt att icke blott skärpa kontrollen öfver förmyndaren,
utan äfven ställa föreskrifterna så att lian icke onödigtvis trakasserades,
och detta skulle blifva följden om han ålades att, på samma gång han
till gode männen aflemnade förmyndarräkning, äfven medföra myndlingens
värdehandlingar för att granskas. För närvarande åtminstone
torde det vara tillräckligt, om gode männen, när de hafva skäl att
misstänka att för den omyndiges medel icke finnes tillräcklig säkerhet,
få rätt att fordra säkerhetshandlingarnes uppvisande.

Herr N. Petersson: För min del är jag af den åsigt, att nu

föredragna 10 § innehåller allt hvad man gerna kan begära för att
ernå tillräcklig säkerhet för omyndigs medel. Det skulle nemligen
blifva ett allt för stort onus för förmyndaren, om han vore skyldig att
vid förmyndarräkningens aflemnande till gode männen äfven bifoga
den omyndiges värdehandlingar. Ty så ordnad är icke posten på landet,
att dessa skulle kunna utan risk skickas med densamma, utan
förmyndaren skulle blifva nödsakad att sjelf aflemna dem, då han icke
gerna utan lika stor risk skulle kunna anförtro dem åt någon annan.
Obehaget skulle dessutom ökas deraf, att förmyndaren icke genast
återfick handlingarne, då dessa antagligen någon tid måste qvarblifva
hos gode männen för att granskas. För öfrigt skulle det vara bra
orimligt att eu person, som hvar och en visste vara vederhäftig för
flera tusen kronor, skulle vara nödsakad att visa sig innehafva säkerhet
för ett ringa belopp.

•lag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Haeggström: Lag-Utskottets vice ordförande gafmigiviss
mån rätt, då han sade, att man i Lag-Utskottet varit betänkt på ett
större skydd för myndlingens egendom, men låtit denna tanke falla till
följd af föregående Riksdagars kända obenägenhet att ingå på förslag
i sådan rigtning.

Hvad Herr Justitieministerns yttrande beträffar, vill jag blott säga,
att om ett sådant stadgande kommer till stånd, som här föreslagits, då
blir detta verkligen detsamma som att chikanera förmyndarne, ty då
företeende af värdehandlingar icke blir obligatoriskt, men gode männen
kunna infordra dem från vissa, så blir detta detsamma som att hallstämpla
dessa senare förmyndare såsom icke fullt redbara i skötandet
af sina förmynderskap. Bättre då att göra framlemnandet obligatoriskt,
för alla.

Hvad beträffar den ärade Hils Peterssons i Runtorp invändningar,
synas de mig vara af föga vigt. Visserligen hade han rätt deri, att
förmyndaren icke bör lemna ifrån sig sina värdepapper, utan hellre
sjelf resa med dem till gode männen, men sådant vore väl icke

Angående
tillsyn å
förmyndares
förvaltning
af omyndigs
egendom.
(Forts.)

X:o 12,

Lördagen den 23 Februari, e. m.

Angående §å farligt, helst man ju skulle kunna i lagen införa ett stadgande derom,
förmyndares kostnaden för dylika resor blefve förmyndarne godtgjord. Och dessförvaltning
utom, bäste Herr Nils Petersson, bär är icke så mycket fråga om föraf
omyndigs mynderskap på SO å 40 kronor hos förmyndare, som ega 30,000 kroegendom.
nor, utan snarare om förmynderskap på 300,000 å 400,000 kronor hos

(Forte.) förmyndare, som väl anses ega lika stor om ej större förmögenhet,
men som mången gång visar sig eg a litet eller intet, när redogörelsens
timme slår.

Således, vill man icke taga uteslutande hänsyn till förmyndarens
beqvämlighet och att förhållandena för honom göras angenäma, utan
också till myndlingens bästa och fördel, tror jag verkligen, att det
vore skäl i att införa ett stadgande i det syfte jag påyrkat; och jag
har stärkts i denna min uppfattning, sedan jag hört Lag-Utskottets
vice ordförande icke kunna förneka rigtigheten häraf. Herr Talman!''
Jag ber att få fortfara i yrkandet om återremiss. ,

Ofverläggningen förklarades härmed slutad. Paragrafen blef af
Kammaren godkänd.

§§ 11—16.

Godkändes.

Likaledes godkändes ingressen och rubriken till ifrågavarande lagförslag.

Utskottets hemställan i mom. 1) förklarades vara genom Kammarens
redan fattade beslut besvarad.

Mom. 2 af samma hemställan.

Bifölls.

§ 2.

Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19, i anledning
af väckt motion om ändring i § 7 af Jagtstadgan den 21 Oktober 1884.

§ 3.

gladt* skydd Härefter företogs till behandling Lag-Utskottets Utlåtande K: is 20,

för samman- i anledning af väckta motioner om ökadt skydd för sammankomster
hamster till till gemensamma andaktsöfningar.

gemensamma Utskottet hade, med tillstyrkande af berörda motioner (N:o 39 och
saf- afgifna inom Andra Kammaren, den förra af Herr J Anders son

i Lysvik och den senare af P. 31. Larsson, hemstält att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Konungen anhålla det Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta samt förelägga Riksdagen förslag till sådana lagbestämmelser,
som kunna finnas erforderliga för att åt sammankomster för
gemensam andaktsöfning bereda hittills saknad! nödigt skydd.

Efter uppläsande af denna Utskottets hemställan anförde:

mngar.

N:o 12.

Lördagen den 23 Februari, e. in.

Herr Lyth: Herr Talman! Jag liar med verklig förundran ge nomläst

såväl de föreliggande motionerna som Lag-Utskottets uti a an e ^...r samman.
angående väckt fråga om ökadt skydd för sammankomster till gemen- jwmtter till
samma andaktsöfningar. Som Kammaren torde hafva sig bekant, hafva gemensamma
vi särskilt skydd dels för statskyrkans gudstjenstöfningar och. dels «*%***?''-också för sådana andra församlingars gudstjenster, hvilka blifvit såsom (Fo-''t3 )
särskilda trossamfund af staten erkända. Dessutom ega vi naturligtvis
skydd för andaktsöfningar i enskilda hus, som hållas för stängda dörrar.

Nu har Lag-Utskottet, "som det synes mig, ganska omotiverad! föreslagit,
att vi äfven skulle gifva ett särskilt skydd, utöfver det som lagen
i allmänhet gifver, för sammankomster, hvilka utgifva sig för att vara
öfningar för enskild andakt. Jag tror dock, att Lag-Utskottet hade
bort åtminstone bättre motivera sitt tillstyrkande af de i sådant syfte
väckta motionerna. Det är nemligen min fullkomliga öfvertygelse, att
under närvarande förhållanden bedrifves mycket ofog vid dessa särskilda
andaktsöfningar, der man öppnar dörrnrne för hvem som vill
inträda. Mycket annat torde ofta nog der bedrifvas än det, som man
säger skola ega rum. Jag tror visserligen icke, att Utskottet gjort orätt
hatt komma till det slut,''till hvilket det kommit, ngen jag vågar anse,
att det varit mera välbetänkt af Lag-Utskottet, som ju alltid gjort sig
kändt för mycken varsamhet vid sina tillstyrkanden af lagfövandringar,
om, för tillstyrkandet af en skrifvelse till Kong!. Maj:t om ytterligare
skydd åt sammankomster för särskilda andaktsöfning.^, äfven någon
varning uttalats eller någon garanti föreslagits emot missbruket af dylika
sammankomster. Det kan nemligen icke vara Lag-Utskottet obekant,
att under sken af sådana andaktsöfningar, som bär äro r fråga,
mycket ofog bedrifves, som ibland yttrar sig såsom sjukligt pietistiskt
fromleri, men till och med någon gång kan öfvergåtill spiritistisk vidskepelse,
ja rent af till religiöst marktsclirejeriskoj — så bär åtminstone enligt
min erfarenhet någon gång varit förhållandet på landsbygden —
och det är val knappt bättre i städerna. Om dessa sammankomster deremot
verkligen äro hvad de utgifva sig för att vara, är jag den förste
att vilja gifva dem det skydd, utöfver hvad allmän lag medgifver, som
kan vara erforderligt och som nu begäres. Men att i allmänna ordalag,
såsom Lag-Utskottet föreslagit, ingå med eu skrifvelse till Kong!. Maj:t
utan att närmare motivera att man behöfver närmare bestämmelser
derom att vi må hafva några garantier, att dessa sammankomster blifva
hvad de egentligen säga sig vara, nemligen andaktsöfningar, detta, synes
mig icke vara rätt lämpligt. Jag skall derföre icke hafva något
emot att antaga Lag-Utskottets kläm, men far för min del säga, att jag
ogillar Utskottets motivering, som är alltför knapphändig och som jag
derföre skulle vilja hafva något närmare bestämd i den rigtning, jag
här ofvan angifvit. Det skulle eljest kunna inträffa, att man frågade:
hvarföre äro icke sådana sammankomster, der t. ex. en vetenskapsman
uppträder och håller föredrag i vetenskapliga ämnen, skyddade
genom någon särskild lag och särskilda bestämmelser? Hvarföre äro
icke sceniska, musikaliska eller estetiska föreställningar omgärdade af
samma skydd, som Lag-Utskottet föreslår för dessa andliga sammankomster,
hvilka mången gång icke äro förtjenta deraf. Jag kela för
Kammaren försäkra, "att jag i frågor som denna är mycket frisinnad.

N:o ie.

Lördagen den 23 Februari, e. m.

Angående Jag har här i Kammaren förut sagt, att jag t. ex. önskar upphäfvanfvr
samman- ^ 1^68 års författning, som tillåter kyrkorådet upplösa och vid vite

lidmter till förbjuda dylika sammankomster, emedan jag anser att andliga förvilgemémämma
lelser höra med andliga vapen bekämpas. Men jag tror, å andra sidan
anäaktsöf- att, om detta Lag-Utskottets förslag, så motiveradt som det nu är, blir
(Forts ) ^ Kong!. Maj:t antaget, följden skall blifva den, att en prest, som in finner

sig på en sådan sammankomst, der han hör att satser och läror
framställas, söm ej blott i religiöst utan äfven i politiskt hänseende
befinnas skadliga och farliga, icke skulle anses ega rättighet att uppträda
mot och beifra sådant, emedan det lätt kunde hända, att hans
uppträdande då komme under rubriken »oljud» och häri sålunda ådroge
sig strängt straff, derföre att han uppträdde mot personer, som han hör
framställa ganska farliga åsigter. Jag vill för Kammaren nämna, att
jag hört personer uppträda och under religionens täckmantel framställa
både i religiöst och politiskt hänseende upplösande och farliga satser.
Om man derföre utan vidare motivering gillar hvad Utskottet här
föreslagit, så tror jag att sådant kunde komma ätt bidraga till vidare
utveckling af det religiösa ofog, som nu ej så sällan bedrifves i växt
land, hvarföre jag, utan att yrka någon förändring i Lag-Utskottets
kläm, ber att Kammaren måtte ogilla den motivering, som är betän-''
kandet bifogad.

Herr Friherre Leijonhufvud: Den stiste talaren gjorde icke något
yrkande, och jag skall icke heller göra det. Jag vill blott påpeka,
att jag anser det vara den enklaste och naturligaste sak i verlden att
hos Kong!. Maj:t begära skydd mot »obehörigt störande» af dessa andliga
sammankomster. Sammankomster för andaktsöfningär må väl åtnjuta
dylikt skydd lika väl som alla andra slags sammankomster. Begäran
gäller det obehöriga störandet, och hvad som är obehörigt hör ju
afstyras hvar det än må uppträda, ej mindre vid religiösa sammankomster
än vid verldsliga. Det har nu visat sig, att de förra behöfva ett
Ökadt skydd, och må man derför skaffa dem det. Hvad sjelfva formuleringen
af lagen beträffar, kan jag icke dela den förre talarens mening.
Utskottet och Kammaren hafva icke att befatta sig med den förr än
lagförslaget återkommer från Kongl. Maj:t.

Jag har derföre ingenting att anmärka mot Utskottets förslag, sådant
det nu föreligger, utan anhåller om bifall till detsamma.

Herr And. Persson: Hvar och en af Kammarens ledamöter,

som tagit kännedom om de motioner, hvarpå detta utskottsbetänkande
grundar sig och de skäll, som föranledt motionernas framläggande, skall,
tror jag, icke tveka i fråga om att ingå till Kongl. Maj:t med anhållan
att få en lag utarbetad och för .Riksdagen framlagd i föreliggande ämne.
Här är endast fråga om att bereda skydd för sådana andliga sammankomster,
hvilkas medlemmar tillhöra främmande, af staten, genom tillerkännande
af fri religionsutöfning, redan på förhand tolererade trossamfund.
Jag har icke i likhet med den siste ärade talaren någon
erfarenhet af huru det i allmänhet går till väga vid åtskilliga sådana
der sammankomster. Ett enstaka fall har jag mig dock bekant. Det
hände i Norrköping för icke så lång tid sedan, att en person genom

Lördagen den 23 Februari, e. in.

N:o 12.

oljud och svordomar störde eu sådan andlig sammankomst, hvilken må Angående
hända kunde varit lika uppbygglig som många andra. Denne fridstörare skUdd
blef dock genom Högsta Domstolens utslag fri från allt ansvar. Denna^UomtterUU
upprörande händelse har för mig utgjort en tillräcklig anledning att gemensamma
önska en förändring i lagstiftningen i det af motionärerne angifna syf- andaktsöftet.
Då staten till och med lemnar skydd åt dem, som bekänna sig nmgar.
till rent främmande läror, anser jag för min del att staten också bör ^ 01 s-''
lemna det skydd, hvarom här är fråga. Jag vill särskildt be att få
nämna att, såsom den siste talaren anmärkte, det här icke är fråga om
att granska ett lagförslag utan endast att aflåta en skrifvelse till Kongl.

Maj:t, och jag är ganska säker på att, om man skulle gifva sig in på
att närmare motivera denna skrifvelse, man icke skulle blifva ense om
den. Den saken kunna vi ju för öfrig! öfverlemna åt Kongl. Makt,
och då lagförslaget en gång framkommer, kvilket jag hoppas skall blifva
ganska snart, blir ju Riksdagen i tillfälle att granska dess bestämmelser
och i dem göra de ändringar, som kunna erfordras.

.För min del anhåller jag således om bifall till Utskottets förslag.

Herr Lytt: Ja, jag vill blott nämna det, Herr Talman, att jag
tycker det är ganska eget att Lag-Utskottet här föreslagit, att Riksdagen
skall gå in till Kongl. Maj:t och begära ett lagförslag i denna
rigtning, utan att förslaget försetts med någon egentlig motivering. Jag
påminner mig flera tillfällen, då sådana förslag till skrifvelse!- här förekommit,
och man har då alltid ansett att de böra vara någorlunda väl
motiverade, på det regeringen må få kännedom om hvad Riksdagen
egentligen vill. Jag upprepar derföre hvad jag nyss sade, att jag
gerna är med om att en skrifvelse ingår till Kongl. Maj:t, men att
jag önskar att i densamma närmare motiveras och bestämmas de
grunder, på hvilka Kongl. Maj:t skall fota en sådan lag. Och som
den siste talarens yttrande icke tillfredsställ mig i afseende på de anmärkningar
jag nyss gjort, fasthåller jag vid det yrkande jag då hade
äran göra, nemligen att Kammaren måtte bifalla Utskottets kläm, men
ogilla dess motivering.

Herr Wieselgren: Jag kan så mycket mindre vara med om att
ogilla Lag-Utskottets motivering, som jag, ehuru jag väl medgifver att
den siste värde talaren kan hafva rätt när han påstår att den är knapphändig,
dock icke anser den vara otillräcklig, ty motivet för Utskottets
hemställan gifver sig fullkomligt tydligt och klart till känna såsom —
vanlig humanitet.

På den grund yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Efter det propositioner
af Herr Talmannen gifvits å de derunder gjorda yrkanden, biföll
Kammaren Utskottets hemställan.

§ 4.

Vidare föredrogs Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Betänkande
N:o 2, med anledning af Herr A. Johanssons i Löfåsen mo -

X:o 12.

Lördagen den 2i! Februari, e. in.

tion, N:o 42, angående förändrad lydelse af 19, 21 och 22 §§ i Kongl.
Mai:ds förnyade nådiga stadga om folkundervisningen i riket den 20
Januari 1882, i hvithet betänkande Utskottet hemstält, att ifrågavarande
motion icke måtte bifallas.

Motionären Herr A. Johansson erhöll ordet och yttrade: Då
jag icke inom Utskottet lyckats tillvinna de i min motion föreslagna
ändringar vid tillsättandet af iolkskoleläraretjenster några sympatier,
har jag icke velat anmäla min reservation mot Utskottets förslag
och skall heller icke nu göra något yrkande, ehuru jag icke kan
finna, att det vore någon våda för församlingarne, i fall mitt förslag
hade blifvit antaget, men väl inser, att det vore en fördel för skollårarne,
hvilka med sina små tillgångar icke hafva råd att bekosta resor
för afläggande af läseprof utan att veta, om de ens blifva uppförda på
förslag till tjensten.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

behandling

förekom Stats-Utskottets Memorial Ko 17, i anåterremiss
å Utskottets Utlåtande Nio 4, i anleda

Till

ledning af erhållen . ^ _

ning af Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande af vissa förmåner
för enskilda jernvägsanläggningar.

Utskottet hémstälde, att Andra Kammaren måtte i ärendet fatta
beslut.

Efter föredragning häraf och uppläsande, i sammanhang härmed,
af Utskottets i dess utlåtande Ko 4, i Kammarens protokoll för den
13 innevarande Februari, § 4, omförmälda hemställan, anförde:

Herr Statsrådet von Krusenstjerna: Herr Talman! Mine Herrar!
Jag var hindrad att vara närvarande i Kammaren, då detta ärende
förra gången var före, och anhåller derföre att nu få yttra några ord.

Till en början ber jag få erinra, att redan 1871 års Riksdag tilldelade
Kongl. Maj:t, i sammanhang med anvisande af medel till understöd
åt enskilda jernvägsanläggningar, ett bemyndigande att, när
han så fann lämpligt,'' åt de jeravägar, som tingo understöd af statsmedel,
bevilja enahanda förmåner, som nu här äro i fråga; att Kongl.
Maj:t sedermera till 1872 års Riksdag, gjorde framställning om ett generel
bemyndigande för Kongl. Maj:t att tilldela enskilda jernvägsholag
dylika förmåner; att denna framställning bifölls af denna Kammare,
men begränsades af Första Kammaren till de jernvägskoncessioner, som
kunde ifrågakomma till påföljande Riksdag, och att detta senare också
blef Riksdagens beslut. Sedermera har Kongl. Maj:t till hvarje följande
Riksdag gjort enahanda framställning som nu till denna, och denna
framställning har också af hvarje Riksdag oförändradt bifallits. Het
är således nn fjortonde gången samma fråga föreligger.

Hvad beträffar omfånget af de förmåner, som sålunda beviljats,
äro de icke synnerligen stora. Tv det är att märka, att upplåtelsen

Lördagen den 23 Februari, e. m. 27

af jord för intet omfattar, förutom stenbrott cell grustag, endast odisponerad
kronojord, det vill säga kronoskog och oatyttrad mark, men beträffande
all annan kronojord, således boställen, utarrenderad jord och
dylikt få enskilda jernvägsbolag endast rätt att lösa till sig jorden
enligt expropriationsförordningen, det vill säga till pris, som lika beskaffad
jord i orten högst gäller.

Såsom skäl för afslag på Kougl. Maj ds proposition i ämnet liar
här, då ärendet förra gången förevar till behandling inom Kammaren,
åberopats en jernvägskoncession af den 8 December 1882. Farhågor
uttalades då, att genom denna koncession tillfälle skulle lemnas utländingar
att, utan att Riksdagen kom i tillfälle att yttra sig i frågan,
bygga och blifva egare af jernväg till Sveriges gräns mot Finland.
Med anledning häraf vill jag fästa uppmärksamheten på, att först söktes
hos Kongl. Majd koncession på jernväg från Ofoten öfver Gellivära
och Före till Haparanda, således en sådan jernbana som hos många
nu ingifvit betänkligheter, men denna koncession afslogs också af Kongl.
Makt. Kär sedermera koncession söktes på en bana från Ofoten öfver
Gellivara till Luleå med bibana till Ture och Haparanda, biföll Kong!.
Maj:t ansökningen rörande hufvudbanan, men med afseende på bibanan
fann Kongl. Majd sökandenas anhållan icke höra i vidsträcktare
man bifallas, än att Kongl. Maj:t förklarade »den nu koncessionerade
hufvudbanans egare vara under eu tid af femton år härefter, om och
när Kongl. Majd finner tidpunkten för sådan banas byggande vara
lämplig, berättigade att framför annan enskild person eller bolag, som
icke erbjuder för statsverket förmånligare vilkor, erhålla koncession å
ifrågavarande bibana med fortsättning till Haparanda». Hvad innebär
nu detta? Jo, först och främst har ju svenska staten en ovilkorlig
företrädesrätt till denna banas byggande. Vidare tillkommer sådan
rätt hvarje enskild person eller bolag, som erbjuder statsverket förmånligare
vilkor, och om nu detta icke inträffar, om staten icke vill bygga,
och om icke heller enskild person eller bolag erbjuder för statsverket
förmånligare vilkor, är ändå egarnes till Luleå-Ufoten banan rätt att
bygga denna bana till gränsen ingalunda ovilkorlig. Tvärtom, den är
beroende på, om och när Kongl. Maj:t finner tidpunkten för banans
byggande lämplig, och det är uppenbart, att Kongl. Maj:t väl icke lär
fatta beslut i denna fråga förr än Riksdagen fått tillfälle att på ett
eller annat sätt yttra sig derom.

Hvad biafvel'' nu följden af ett afslag på Kongl. Maj:ts proposition?
Expropriationslagen, som gafvel- Kongl. Maj:t rätt att tillåta delegarne
i företag af allmännyttig beskaffenhet att lösa till sig enskildes
egendom, gäller endast enskild egendom. Kongl. Maj:t kan således
icke utan Riksdagens bemyndigande tillåta anläggare af enskilda jernvägar
att ens mot lösen, iin mindre för intet, tillvinna sig en enda
qvadratfot kronojord. Så spridda som statens domäner nu äro, torde
det vara få jernbanor af någon större utsträckning, som icke på en eller
annan del åt sträckningen komma i beröring med kronans jord. Hvarje
koncession för en sådan jernväg skulle således i denna del underställas
Riksdagens pröfning. Jag har dock förestält mig, att Riksdagen
helst ville vara befriad från dessa jernvngsärenden med de stridigheter
som dermed följa, och att antalet dylika ärenden icke torde blifva li -

N:o 12.

Angående
beviljande af
vissa förmår
ner för enskilda
jernvägsanläggningar.

(Forts.)

N:o 12.

Lördagen den 23 Februari, e. in.

Angående tet, lärer man kunna sluta deraf, att antalet af under år 1882 utaf
beviljande, af j£ongp Maj:t beviljade jernvägskoncessioner uppgick till 21. Om nu
”ner förren- koncessionsifågor i dessa delar skola underställas Riksdagen, kommer
skada jern- det vidare för de enskilda koncessionssökandena att föranleda tidscätpaniägg-
utdrägt och derigenom också olägenheter af många slag. Det är uppenCFoTts)
kart a^’ om .1 ernvägen enligt planen någonstädes måste öfvergå krono''
01 s'' jord, denna jord kan vara så belägen, att ovissheten, huruvida banan
der får framdragas, kan inverka på frågan om banans läge på ganska
betydliga sträckor på båda sidor om denna kronojord. Ännu mera blir
naturligtvis förhållandet sådant, om jern vägen på många ställen skall
beröra kronojord. Detta allt måste betydligt fördröja arbetena på banan,
hvilka jernvägsbyggaren på sådana sträckor ej vågar börja förrän Riksdagen
gifvit tillstånd att banan får öfvergå kronojorden. Jag har emellertid
den erfarenhet från Civildepartementet, att bland den mångfald
ärenden, som der förekomma, uti inga med sådan ifver framstälts anhållan
om skyndsam handläggning som just i frågor om jernvägskoncessioner.

Då den af Kong! Maj:t gjorda framställning är alldeles lika med
hvad Riksdagen många gånger förut bifallit, och då nödvändigheten att
draga hvarje sådan fråga under Riksdagens pröfning skulle enligt mitt
förmenande föranleda olägenheter för både Riksdagen och de koncessionssökande,
vågar jag hoppas, att Kammaren nu bifaller Kong!. Maj:ts
föreli ggande proposition.

Herr Hedin: Herr Talman! Herr Statsrådet och Chefen för
Civildepartementet har anfört, beträffande den utaf Kongl. Maj:t beviljade
koncession, som omförmäldes då denna fråga förra gången behandlades
i Kammaren, att Kongl. Maj:t icke beviljat någon ovilkorlig
koncession på den mycket omtalade bibanan, och att derföre de farhågor
denna koncession väckt icke hade mycket att betyda. Det är naturligtvis
mycket rigtigt, som den högt ärade chefen för Civildepartementet
sagt, att koncessionen icke är ovilkorlig, nemligen icke i afseende
på formen; men den ärade civilministern torde såsom jurist väl
veta att skilja mellan form och materia. Det går mycket väl an för en
stor stat, såsom t. ex. den Nordamerikanska unionen, att, sedan dess
regering afslutat eu traktat med Danmark om köp af dess vestra diska
kolonier, låta denna traktat förfalla, i ty att nordamerikanska senaten
säger nej. Den stora makten tvekar icke att begå denna orätt mot en
liten makt. Deremot, om en liten makt skulle vilja draga sig tillbaka
från ingångna aftal med en stor makt, är ställningen en helt annan.
Våra egna handelstraktaters historia vittnar derom. Ku är visserligen
icke fråga om förhållanden mellan stat och stat, men jag hemställer
till benäget öfvervägande, huru lätt det skulle blifva för Kongl. Maj:t
och Riksdagen, om i en framtid de största aktiekapitalen i de nordeuropeiska
jernbanorna befunne sig i engelsmäns eller ryssars ego,
bakom hvilka stode eu stormakt med sin diplomati och sin krigsmakt,
att då säga nej till en koncession, som Kongl. Maj:t på sätt och
vis moraliskt förbundit sig att lemna åt de nuvarande koncessionsinnehafvarne.

I (ifrigt anförde Herr Civilministern, att följden af ett afslag på.

Lördagen den 23 Februari, e. va.

Nso 12,

icke skall utan olägenhet kunna vänta

Kong!. Maj:ts proposition skalle blifva besvär och tidsutdrägt för jern- Angående
vägsbolagen. Jag ber. i afseende derpå få erinra om hvad som an.beviljande af
märktes vid föregående tillfälle, att, då Riksdagen är samlad minst 4 ^åner ffrrénmånader
om året, och då de förberedande åtgärderna för åvägabrin- skilda jemgande
af ett jervägsföretag, såsom aktieteckning och anskaffande af väfisanläggnödigt
kapital, måste kräfva en rundlig tid, det måste vara ytterst sållsynta
fall att ett jernvägsboiag, som icke hinner begära koncession un- (FortsJ
der Riksdagens sammanvaro,
till nästa 15 Jannuari.

Detta i anledning af den ärade civilministerns anförande. Jag
skall nu tillägga några allmänna reflexioner om saken. Jag frågade
förra gången, då detta ärende var före: kan det vara skäl, att Riksdagen
släpper ur sina händer sista återstoden af sitt inflytande på beviljandet
af koncessioner för svenske män eller utländingar att bygga
jernvägar bär i landet? Ett bidrag till besvarande af denna fråga kan
hemtas från främmande länders lagstiftning. Det är naturligtvis ingen
här närvarande, som icke känner till huru jern vägskoncessioner beviljas
i England; derom är onödigt att orda.

Hvad Frankrike angår, vill jag nämna, att enligt en lag af 1841
inga större allmänna arbeten fingo utföras annat än i kraft af lag, »loi».

Visserligen beviljades i början ett ringa antal koncessioner af regeringen,
men sedermera blefvo de direkt voterade af kamrarne eller, derest
regeringen ingått ett vilkorligt aftal med ett bolag, efteråt af kamrarne
ratificerade. Sedan kom 1842 års lag till stånd, hvilken utstakade
en allmän plan för jernvägsbyggnader i Frankrike och gjorde
staten, departementen, kommunerna och den enskilda företagsamheten
till intressenter i jern vägsföretagen; representationens, inflytelse å detta
slags angelägenheter blef sålunda en sjelfklar sak.

Hvad Italien beträffar, så kunna jernvägsboiag enligt 1885 års
lag erhålla expropriationsrätt endast i det fall, att företaget förklaras vara
»allmännyttigt» — di publica utslita ■— och ett sådant förklarande
meddelas genom lag. I Belgien stadgades genom en lag af 1843, att
ingen för befordring af passagerare eller gods afsedd jernväg af större
längd än tio kilometer kan koncedera^ annorlunda än genom lag. I
Danmark kan, enligt grundlagens § 82, expropriation ega ram
endast i kraft af »lov.» Sålunda har man också i Danmark stiftat
särskilda lagar om expropriation för gas- vatten- och kloakledningar i
Kjöbenhavn, om expropriation för uppförande af fattighus och bostäder
för husvilla personer på landet, om expropriation af grus till jernbanors
underhållande o. s. v. Visserligen är det sant, att regeringen
kan meddela jemvägskoneessioner utan riksdagens hörande, detta på
grund af en lag från åt 1845, således från absolutismens sista dagar,
hvilken ansetts eg a gällande kraft, huru mycket den än strider emot
grundlagens anda och bestämmelser. Detsamma gäller äfvenledes, enligt
äldre förordningar från enväldets tid, om koncessioner å kanaloch
väganläggningar. Men regeringens rätt att medgifva enskilde
koncession å jernvägsanläggningar betyder i sjelfva verket i Danmark
mycket litet, ty i allt öfrigt är koncessionen beroende af riksdagens
samtycke, bland annat derför att »Eneret» — monopol — på anläggningen
icke kan beviljas utan riksdagens bifall. Nu går man i Dan -

N:o 12.

Lördagen den. 23 Februari, e. m.

Angående mark nog Öppet till väga, att, när ett jernvägsföretag förutsätter ett
beviljande »/monopol, man också säger detta rent ut i koncessionen. Och derföre är
vilse, jor- (j t förhållandet i Danmark, att en iernvägskoncession börjar såsom lag •m

anor för efl- . „ . . .,1 ^ J , •n'''' ,<> -i o w

maner för en •
skilda jernvägsanläggningar.

(Forts.)

förslås- från

till riksdagen och kommer till stånd såsom

lag, hvilken beslutas af Riksdagen och sanktioneras af Kongl. Maj:t.
I Norge värdi, såsom bekant, Kongl. Maj:ts koncessionsrätt ordnad redan
genom en lag af 1848, tillkommen pa stortingets initiativ. Det
är dock märkligt att förlidet år, då hos norska regeringen gjordes ansökan
om koncession å Luleå—Ofoten-banan, regeringen icke beviljade
denna på egen hand, utan hänskjöt frågan till stortinget. Det heter
i »Indre Departementets» framställning, som ligger till grund för propositionen
till stortinget, att koncessipnen icke innehåller något, som
går utöfver hvad Kongl. Maj:t enligt 1848 års jernvägslag kunnat
medgifva, men regeringen fann dock att koncessionen kunde underställas
stortingets pröfning. Det förefaller mig såsom om norska regeringen
i detta fall, på samma gång den formaliter upprätthöll Kongl. Maj:ts
fulla rätt att bevilja koncessioner, dock i sjelfva verket erkänt, att i
fråga om ett företag af så vidtutsende art det skulle hafva varit orimligt
att utöfva en sådan makt utan stortingets medverkan och ^medansvarighet.
Ty det långsökta skäl, som framstäldes i den Kong!,
propositionen, kan vill knappast anses för det verkliga och egentliga,
det skälet nemligen, att möjligen eu gång i framtiden, antingen vid
banans ändpunkt eller annorstädes, en eller annan anläggning i militäriskt
syfte — »til Betryggelse i Krigstilfadde», heter det —- kunde
påkallas; att eu sådan anstalt icke kunde anses vara en bolagets angelägenhet
utan statens; samt att man, då följaktligen statskassan kunde
komma att få bära eu utgift för denna jernvägs skull, borde inhemta
Stortingets samtycke. Jag tror för min del, att samma sak kan sägas
kortare sålunda, att det icke vore rimligt, att ehuru Kongl. Maja
dertill egde formelt laglig rättighet;, lian begagnade denna rätt utan
stortingets samtycke.

Om man således i flere andra länder ansett beviljande af koncessioner
för jern vägar vara af den stora vigt, att båda statsmakterna dervid
höra samverka, då frågar jag ännu eu gång: kan det icke vara skäl
att taga sådana föredömen, från andra större och smärre länder, i öfvervägande?
Mig synes det som om frågan om enskildes rätt att anlägga,
ega och trafikera jern vägar bär i landet icke skulle hafva tillmätts den
stora betydelse, som den verkligen förtjena!-. Manbar ofta hört yttras,
att jernvägar till sin natur skulle vara alldeles enahanda med öfriga
industrier. Men denna sats kan ej godkännas. I ett mycket väsentligt
hänseende skilja sig jernvägsföretag från andra yttringar af industriel
verksamhet, nemligen deri att den för allmänheten sa välgörande konkurrensens
lag har liten eller ingen tillämpning på jernvägsföretag.
Det må sättas ut i eu koncession eller icke, att koncessionen innebär
ett monopol, så skall det dock i de allra iiesta fall befinnas, att faktiskt
är koncessionen ett monopol. Deraf följer åter, att, huru mycket
ett jernvägsföretag må sägas vara och huru mycket ett sådant ofta i
verkligheten är eu häfstång för den öfriga industrien, det också kan
blifva ett kraftigt instrument att beskatta allmänheten, och derföre är det
ej sant, att jernvägsindnstrien står i full paritet med den öfriga indu -

Lördagen den 23 Februari, e. in.

Ji:o 12.

.strien. Men till detta industrielt-ekoisondska skäl, detta skäl, som gör
att man icke kan betrakta jern vägsföretagen såsom enahanda med öfriga
yttringar af den fria näringsverksamheten, kommer äfven ett politiskt
skäl, det nemligen, att besittningen af en stor kommunikationsled
är i innehafvarens hand ett starkt maktmedel. Hvad detta medel betyder
vid krigföring, hvad det betyder för anfall och försvar, det vet
hvar och en af oss.

Om hvad jag nu haft äran suga icke är alldeles ogrundad!-, så torde
jag vara berättigad att påstå, att det är märkvärdigt att i vårt land, i
motsats mot förhållandet i andra länder, lagstiftningen har egnat så ytterst
ringa uppmärksamhet åt, ja, i så hög grad rent af försummat frågan
om jernvägarne. Det är visst och sant, Herr Talman, att den svenska
lagstiftningen befattar sig med de obetydligaste småsaker. Vi stifta
ju lag för prestmöte!!, der man diskuterar om englame, eller, i fall man
tagel'' sig något nyttigt före, beslutar om understöd, för att begagna
Herr Statsrådet och Chefens för Ecklesiastikdepartementet uppgift och
uttryckssätt, åt »enkor, hvars män
svenska lagstiftningens värdighet att sysselsätta sig med slika saker,
så kunde den väl också egna någon större uppmärksamhet åt en fråga,
som varit föremål för ett så stort intresse inom andra länder. Att så
icke skett, synes mig i viss mån kunna förklaras deraf, att här i landet
mycket länge Ridt en allmän misstro rent af till sj elfva möjligheten
af jernvägsanläggningar. Jag skall i det fallet bedja åt t få erinra om
etf yttrande, som vid 1828—1830 års riksmöte fäldes på Riddarhuset
af eu så framstående man, som August Anckarsvärd. Då -— sade
han — en jernväg emellan Hjelmaren och Vettern skulle blifva ungetär
7 mil lång, kunde då väl någon föreställa sig, att det vore möjligt
att bevaka en sådan jernväg mot förstörelse? Nej, det vore alldeles
omöjligt! Det vore ju nemligen »tydligt» — menade han — att de
kringboende lomme att »från jernvägen hemta sitt jembehof». Med
"''undra ord, de skulle stjäla jernvägsskenorna. Ännu för knappt 40 år
sedan rådde bär i landet föga ringare misstro mot möjligheten af jernvägsanläggningar
i Sverige. Men när så slutligen jern vägsprojekt på
allvar trädde fram, då tog sig Kongl. Maj:t i en hastig vändning en
koncessionsrätt, för hvilken icke kan anföras till stöd eu enda rad, ett
enda ord i vår grundlag. Kongl. Maj it inbegrep i denna koncessionsrätt
äfven befogenheten att åt enskilda personel" meddela tillåtelse att
för jcrnvägs anläggning expropriera tredje mans egendom. Så skedde då
Kongl. Maj:t den 27 November 1845 meddelade svar på Grefve von Rosens
ansökan att, i förening med in- och utländske män, få anlägga
jernvägar här i landet. Sju dagar förut hade 1845 års expropriationslag
blindt utfärdad, hvilken ej mäler ett ord om jernvägar. Icke heller
hade derom någonting förekommit i Kongl. Maj:ts proposition eller i
Lag-Utskottets betänkande i ämnet vid 1844 års riksdag. Att man vid
stiftandet af 1845 års expropriationslag icke tänkte på jernvägarne, det
finner jag bekräftadt, utom af de anförda, äfven af några andra omständigheter,
nemligen att Lag-Utskottet i sitt utlåtande öfver Kongl. Majt:s
förslag till expropriationslag, hvilket hade föranledts af ett Riksdagens
beslut vid .1840—1841 års riksmöte, säger sig visserligen hafva funnit
betänkligt att låta det bero af Kongl. Maj:t allena, om enskild skall

Angående
beviljande af
vissa förmåner
för en
skilda jernvägsanläggningar.

(Forts.

»so 12.

Lördagen den 23 Februari, e. m.

Angående afstå jord eller lägenheter, i ty att deraf skulle följa, som orden lyda,
is viljande a) >>ay. företag af större omfattning, såsom Ttanalbyggnader och annat dyJånor
fSr''en-likt, kunde utan den andra statsmaktens hörande sättas i ''verket». I
skilda jern- förbigående sagdt, återfinner man här liksom en återklang af den grundväffsanläffu-
satsen i den förut åberopade franska lagen af år 1841, att större ailninrjar.
männa arbeten icke kunna komma till stånd eller utföras annat än i

(<Ports.) kraft af fag — fog icke ordonnance rmjäle. — I sitt utlåtande nämner

Utskottet icke ordet »jernvägar»; det är som om icke någon tanke alls
åt det hållet förefunnits. Emellertid tröstade sig Lag-Utskottet, trots sina
betänkligheter mot Kongl. Maj:ts allt för störa makt, med den betraktelsen
•—och äfven de orden förtjena att ihågkommas—satt, då vid större företag
anslag af allmänna medel otvifvelaktigt alltid skola erfordras, derigenom
så beskaffade ärenden varda Rikets Ständer meddelades; och
derföre lät Lag-Utskottet sina betänkligheter mot den stora makt, som enligt
den Kongl. propositionen skulle läggas i Kongl. Maj :ts hand, falla.
Att man vid "den tidpunkt, då 1845 års lag skrefs, icke tänkte på jernvägar,
torde man vidare i någon mån jemväl kunna sluta deraf, att
expropriationslagen i motsatt fall antagligen skulle i vissa delar fått en
annan lydelse. Jag ber att få erinra om, att det icke dröjde länge innan
man fann att denna lag passade mycket illa för jernvägsexpropriationer.
Riksdagen aflat 1860 en skrifvelse (N:o 64) med anhållan, att
Kongl. Maj :t måtte låta utarbeta ett förslag till sådan ändring af expropriationslagen,
att vid värdering måtte tagas i betraktande icke blott förlusten
för jordegaren, utan ock huruvida genom jernvägsanläggningen
fördelar tillskyndas den fastighet, från hvilken upplåtelsen sker. Något
hvar torde erinra sig de famösa grusbackarne och det erratiska blocket,
som spelade en viss rol i vår tidigare jern vägshistoria. Olyckligtvis
fann Kongl. Maj:t icke »giltiga skäl förekomma» att bifalla don åt
Riksdagen föreslagna förändringen, enligt hvad en Kongl. proposition
(N:o 47) vid 1862 års riksdag upplyser.

Ännu en tredje omständighet gifver stöd åt min nyss uttalade förmodan,
att expropriationslagen af 1845 icke i Kongl. Maj:ts hand lade
någon rätt att åt hvilken enskild som helst lemna befogenhet _ att fölen
jernvägsanläggning anlita sagde lag. Det är den omständigheten
att, sedan Riksdagen visserligen genom skrifvelse (Nio 183) vid 1854—
1856 års riksdag förklarat, att jernvägar af den beskaffenhet, att de
kunde hänföras under egenskapen af allmän väg, icke finge anläggas
utan Kongl. Maj:ts tillstånd, att, säger jag, Riksdagen, sedan den afgifva
denna förklaring, dermed ingalunda uttalade, att Kongl. Maj:ts
tillstånd allena också skulle vara tillräckligt. Detta framgår af två
Riksdagens skrifvelse!, N:o 186 år 1860 och N:o 120 år 1863, ihvilka
skrifvelse!1 Riksdagen uttryckligen och formligen meddelar expropriationsrätt
åt den mängd enskilda jernvägar, som finnas omnämnda i dessa
två skrivelser. Nu är det väl sant, att genom en mycket långvarig
praxis Kongl. Maj:ts befogenhet att lemna enskilde tillstånd att anlita
expropriationslagen för anläggande af jernvägar kan sägas hafva blifvit
hvad man kallar häfdvunnen, men icke dess mindre kan sjelfva
grunden för denna Kongl. Maj:ts befogenhet sättas i fråga; detta dels
derföre att en ny maktbefogenhet för Kongl. Maj:t hvarken kan grundläggas
genom Riksdagens tystnad eller genom något Riksdagens gö -

Lördagen den 23 Februari, e. m.

N:o 12.

rande eller låtande i statsregleringsväg och dels derföre att, såsom jag Angående
redan förut erinrat, i de flesta fall en jernvägskoncession faktiskt inne- «f

bär ett monopol, mot hvars meddelande grundlagen uttalar ett lika måner för engenerelt
som otvetydigt förhud. skilda jem Yare

nu detta huru som helst; mig synes dock, att man numera råg såninggkommit
temligen långt bort från afl rimlig tolkning af 1 § i nu gäl- ning ar.

lande expropriationslag. Den säger, att expropriation må få ega rum (Forts.)
för anläggande af broar, vägar, gator, torg, för sjösänkningar o. s. v.
och för andra dylika allmänna behof. Men så inträffar, Herr Talman,
att ett par af Riksdagens förtroendemän i förening med en tredje person
hos Kongl. Maj:t söka en koncession med åtföljande expropriationsrätt,
icke för anläggande af en jernväg utan för att spekulera på den
vunna koncessionen, för att sälja den till utländske män. Kan nu detta
enligt min tanke alldeles enskilda behof verkligen med rätta hänföras
under orden »dylikt allmänt behof», som. återfinnas i 1 § expropriationslagen,
så har jag en, olyckligtvis för mig, underlig föreställning
om ordens rätta betydelse i mitt svenska modersmål.

Det är med åberopande af dessa skäl samt hvad jag förut anfört,
och då jag är öfvertygad om att intet jern vägsföretag, som verkligen
är förtjent af nu ifrågavarande statsunderstöd, skall af Konung och
Riksdag lemnas i saknad af sådant, som jag förnyar min anhållan om
afslag på den Kongl. propositionen.

Herr Ola Andersson: Mine Herrar! Då denna fråga förra
gången förevar, så yrkades af två representanter på stockholmsbänken
afslag på Kongl. Maj:ts proposition och Utskottets tillstyrkande betänkande.
Då icke blott enahanda anhållan blifvit i Första Kammaren
framstäld, eller något liknande åtminstone, utan jemväl diskussion derom
på samma gång pågick, och då det icke kunde vara skäl att Kammaren
genom någon slags öfverraskning skulle fatta ett möjligen förhastadt
beslut vare sig i den ena eller andra rigtningen, tillät jag mig
anhålla, att Kammaren ville återremittera frågan till Utskottet, hvilket
ock blef Kammarens beslut. Hvad är det då frågan nu egentligeir
gäller? Frågan gäller, så vidt jag kan förstå, icke vare sig att meddela
eller fråntaga Kongl. Maj:t rätt att bevilja koncession åt enskilda
jemvägsanläggningar, utan frågan gäller intet annat än hvad som nu
under många år skett, då Kongl. Maj: t hvarje år begärt att erhålla rätt
att åt enskilda jern vägsbolag, som erhållit koncession, meddela vissa
förmåner, som uppräknas i den Kongl. propositionen, såsom rätt till
erhållande utan ersättning af sådan kronans jord, som icke är för kronans
räkning särskild! disponerad eller bortarrenderad, samt rätt till
grustag och stenbrott och dylikt. På grund af 77 § Regeringsformen har
förmodligen både Kongl. Maj:t och Riksdagen icke ansett fullt lämpligt
och med grundlagens bud förenligt, att för en längre tid eller för
alltid .Riksdagen afstode denna rätt. På denna grund har också den
praxis kommit i gång, att eu sådan proposition afgifvits hvarje år, och
densamma har ock, så vidt jag minnes, utan diskussion hvarje år bifallits.
Det är heller icke något annat, som nu är i fråga. Så vidt
jag kan se är det alltså, såsom redan nämn dt är, nu icke fråga om

Andra Kammarens Prof. 1884. 1Y:o 12. 3

N:o 12.

Lördagen den 23 Februari, e. m.

Angående hvarken att medgifva Kongl. Maj:t rätt att meddela enskilda, jernvägsbeviljande
»/bolag koncession eller att fråntaga honom en sådan rätt.

''''ner får ”en- ara<^ talare på stockholmsbänken har betvifla!, att en sådan

skilda jern- rätt öfver hufvud finnes hos Kongl. Maj:t. Jag vill hvarken medgifva
«ugsaniågrj- eller bestrida rigtigheten af hans åsigt i detta fall. Jag vill blott
ningo,r. anmärka, att det är faktiskt, att under loppet af 20 år denna rätt af
(Forts.) Kongl. Maj:t utöfvats, utan att någon röst vare sig inom Riksdagen i
allmänhet eller i Konstitutions-Utskottet höjts mot begagnandet af
denna rätt. För min del vet jag icke för närvarande något annat stöd
för en sådan rätt än 1 § af 1866 års expropriationslag. Emellertid
har denna rätt länge utöfvats, och under denna tid åtskilliga hundratals
mil enskilda jernvägar tillkommit. Såsom skäl för att nu frångå denna
praxis åberopades af den förste talaren den omständighet, att koncession
meddelats en jernväg från norska gränsen till Luleå. Jag skall icke
tillåta mig, åtminstone icke nu förrän denna sistnämnda fråga kommer
att behandlas, att yttra mig om huruvida denna koncession kunde
komma att blifva vådlig eller icke, såsom talats och skrifvits så mycket
om, men jag anser icke att denna sak nu kan hindras eller ändras
genom att afstå det förevarande betänkandet, eller att man kan hindra
detta jernvägsbolag att erhålla samma förmåner, som nu äro i fråga,
emedan detta bolag erhöll koncession redan under år 1882, och det åt
Kongl. Maj:t redan sistlidet år lemnade medgifvandet afser alla bolag,
som före 1883 års ingång erhållit koncession. Jag ser således icke
att något annat kan åstadkommas genom ett afslag på den nu föreliggande
propositionen, än att Kongl. Maj:t förhindras att lemna dessa
små förmåner åt åtskilliga andra jernvägsbolag, som torde hafva berättigade
anspråk på att af desamma komma i åtnjutande. Jag kan knappast
tänka mig att, äfven om man, med rätt eller orätt, skulle harmas
öfver ett dylikt fattadt beslut, man skulle göra rätt i att i förargelsen
häröfver straffa åtskilliga andra enskilda bolag, som äro alldeles oskyldiga.
Jag tror alltså för min del, att man rätt väl kan bifalla den
Kongl. propositionen och Utskottets betänkande, samt anhåller alltså
om bifall till densamma.

Herrar L. J. Larsson, Sven Nilsson och Hörnfeldt instämde med
Herr Ola Andersson.

Herr Sjöberg: Herr Talman! När denna fråga förra gången
förekom, var det visserligen icke min mening att yttra ett enda ord i
saken. Då det emellertid föll sig så, att en min representant-kamrat
framstälde några betänkligheter i sjelfva hufvudsaken, och dessa icke
bemöttes så, att bemötandet, från min synpunkt sedt, kunde anses
tillfredsställande, tog jag mig friheten understödja honom och förena
mig med honom i hans yrkande om afslag. Jag insåg mycket väl,
att ett sådant yrkande på. längden icke skulle betyda mycket, ty det
är gifvet och klart, att det i sjelfva verket innebar att uppställa eu
grundsats gent emot vissa intressen, som alltid i sådana frågor äro
synnerligen herskande; men, å andra sidan, förestälde jag mig, att det
icke skulle vara olämpligt, om regeringens uppmärksamhet fästes på
ett förhållande, som redan förut förtjenat att litet mera uppmärksam -

Lördagen den 23 Februari, e. m.

•JO

N:o 12,

mas. Och med hänsyn till det särskilda fall, Herr Chefen för Civildeparte- Angående
mentet nyss berörde, synes det mig att, om ock för den åsyftade
banans anläggande några hinder icke kunde uppstå genom ett afslag ’%ner pjr en.
på den nu gjorda framställningen, det dock kunde vara något för fram- skilda jerntiden
att betänka, som icke torde vara onyttigt för Kongl. Maj:ts rege- vägsanlägggering.
Den koncessionsrätt, Kongl. Maj:t utöfvar, grundar sig natur- n^gar.
ligtvis på 89:de paragrafen Regeringsformen; någon annan grund har (F°rts.)
jag åtminstone icke kunnat upptäcka. Denna paragraf är, såsom väl
flertalet af ledamöterne i denna Kammare torde hafva funnit, icke af
beskaffenhet, att man just kan hysa någon synnerlig förkärlek för densamma.
Den har föranledt och skall, så länge den eger bestånd i
oförändradt skick, föranleda en mängd kollisioner som äro obestridliga.

Det later knappt tänka sig i våra dagar — ja, det är rent af omöjligt
— att försöka uppställa någon för alla förekommande fall fullt bestämd
och tillämplig skiljegräns mellan civil och ekonomisk rätt Det torde
icke heller vara svårt att leda i bevis, att den allmänna lagen på
grund af 89:de paragrafen Regeringsformen mången gång blifvit förbisedd.
Vid sådant förhållande har det alltid förefallit mig af synnerlig
vigt för Kongl. Maj:ts regering, att den med allra största varsamhet
behandlar alla sådana frågor, hvilka den anser falla under dess suveräna
ekonomiska lagstiftningsmyndighet; och jag föreställer mig, för
att ännu en gång återkomma till den stora, nyss omförmälda jernvägsanläggningen
i Norrland, att frågan om koncession åt densamma varit
ett ämne, som väl förtjenat föreläggas Riksdagen, innan Kongl. Maj:t
deri fattade beslut. Dermed vill jag dock icke uttala något det ringaste
misstroende mot regeringen. Frågan har från konstitutionel synpunkt
förlorat all betydelse, sedan förra årets Konstitutions-Utskott en
gång haft tillfälle att uttala sig derom, men någon anmärkning från
Utskottet icke förekommit; och jag är öfvertygad om, att både Herr
Hedin och jag kunna anses vara för mycket lojala för att ett enda
ögonblick hysa något misstroende mot Kongl. Maj:ts regering. Men,
jag upprepar det än en gång, det är en grannlaga sak, som måste noga
betänkas, då man i större mått utöfvar en sådan makt och myndighet,
ty det är klart, att ju större makten är, dess större är också ansvaret,
som hvilar på dess utöfvare. Jag kan, huru man än sej- saken, icke
fatta, hvarför Kongl. Maj:t från sin egen höga ståndpunkt skall vilja
belasta sig med ett ansvar, som vid många tillfällen måste vara ganska
betungande, och derföre har jag trott, att det icke vore oskäligt, om
detta i den ringa mån inskränktes, som nu blifvit ifrågasatt, hvarigenom
också något band skulle läggas på det allt för mycket otyglade
jernvägsbyggnadsbegäret med deraf följande lättsinniga försök i den
ena eller andra rigtningen. Det har förmenats, att de förmåner, som
kunde komma att beviljas enskilda jernvägsbolag, icke vore af stor
betydelse. Så vidt kändt är, hafva dessa förmåner icke heller hittills
varit betydande, enär de bestått i upplåtandet af en mindre del kronojord
och för kronan föga värdefulla kalk- och stenbrott samt grustägter;
men annorlunda gestaltar sig förhållandet, då det gäller beviljandet
af sådana förmåner i de norra provinserna, der saken ur rent ekonomisk
synpunkt kan få en helt annan betydelse. På nu anförda skäl synes
det mig, som om det icke saknats fog för Herr Hedins yrkande. Jag

H:o 12.

Lördagen den 23 Februari, e. m.

Angående instämmer i detsamma äfven nu, ehuru jag väl inser, att dermed icke
beviljande af ^ v-[nnes fgr det närvarande, och yrkar afslag å Kong!. Maj:ts af
måner för en- Stats-Utskottet förordade framställning i ämnet.
siUda jern vägsaniägg-

Herr Ola Andersson: Jag trodde knappast att den siste talaren

ningar. af den 0mordade norrländska jernvägskoncessionen skulle hafva hemta!
(Forts.) anledning till att yrka afslag på Kongl. Maj:ts nu föreliggande proposition,
då han, om jag icke missminner mig, var medlem af Konstitution
s-Utskottet vid föregående års riksdag och då lät denna sak passera
oanmärkt. Jag har endast velat anmärka detta för att visa, hvarför
jag ansåg att den ifrågavarande talaren sannolikt icke kunde hafva
så allvarlig mening med sitt afslagsyrkande. Om man för öfrigt icke
skulle vilja lemna den nuvarande regeringen den rätt, som nu är i
fråga, derom vill jag icke vidare yttra mig, men yrkar dock fortfarande
bifall till förslaget.

Herr Sjöberg: Jag vill mot hvad Herr Ola Andersson anfört
endast erinra, att jag alls icke talat om eller ens tänkt på att göra ett
försök att upphäfva den ifrågavarande konsessionen. Det kan icke
falla mig in. Jag har tvärtom uttryckligen velat framhålla, att koncessionen
nu icke kan blifva föremål för klander. Men då Herr Chefen
för Civildepartementet sjelf framhöll den såsom en omständighet, som
han antog vara en särsldld anledning för Herr Hedin till den af honom
gjorda framställning, så ansåg jag mig kunna säga — och jag
tror mig ega rätt dertill, huru länge som helst, både nu och hädanefter
— att denna sak varit af en sådan grannlaga beskaffenhet, att
Kongl. Maj:ts regering icke bort underlåta att inhemta representationens
mening derom. Och just derföre, att en med denna fråga likartad
kan förekomma till bedömande, har jag trott, att åtminstone denna
Kammare borde göras uppmärksam på ett förhållande sådant som det
nu anmärkta.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen gaf propositioner
i enlighet med de gjorda yrkandena och blef dervid den i
Stats-Utskottets Utlåtande Ko 4 gjorda hemställan af Kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogs och lades till handlingame Stats-Utskottets Memorial
Ko 18, i anledning af Statskontorets underdåniga berättelse angående
undsättningsfonden.

§ 7.

Herr P. Larsson i Följe aflemnade en motion, Ko 144, med
tillägg till det i hans motion, Ko 105, framstälda förslag om ändring
i Kongl. förordningen om mått och vigt.

Denna motion bordlädes.

Lördagen den 23 Februari, e. in.

N:o 12.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Bevillnings-Utskottets Betänkanden:

Kol, angående allmänna bevillningen;

Ko 2, i anledning af väckt motion om påläggande af maltskatt;

Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Betänkande Ko 3
(i samlingen Ko 5), i anledning af väckt motion i fråga om skrifvelse
till Konjak Maj:t, angående rätt för kommunalnämndernas ordförande
att begagna tjenstefrimärken;

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtanden:

Ko 3 (i samlingen Ko 6), i anledning af väckt motion om nedsättning
i fraktafgifter å statens jernvägar för artificiella gödningsämnen;
och

Ko 4 (i samlingen Ko 7), i anledning af väckt motion angående
förändrad .lydelse af § 16 i Kongl. förordningen den 7 December
1883, om expeditionslösen.

Dessa ärenden skulle uppföras främst på föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag, hvarefter Kammarens ledamöter åtskildes
kl. V* 11 e. m.

In fidem

H. Ä. Kolmodin.

Andra Kammarens Prat, 1884. N:o 12.