RIKSDAGENS PROTOKOLL
ProtokollRiksdagens protokoll 1884:22
RIKSDAGENS PROTOKOLL.
1884. Första Kammaren. N:o 22.
Lördagen den 29 Mars.
Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.
Justerades protokollet för den 22 i denna månad.
Anmäldes och bordlädes Konstitutions-Utskottets nedannämnda
utlåtande och memorial:
N:o 5, i anledning af väckt motion om ändring i § 52 Regeringsformen
och § BB Riksdagsordningen; samt
N:o 6, i anledning af återremiss å Utskottets utlåtande N:o 2,
angående väckt motion om ändring af 59 § Riksdagsordningen.
Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
Stats-Utskottets under gårdagen bordlagda utlåtande N:o 15 a och
Första Kammarens Tillfälliga Utskotts samma dag bordlagda utlåtande
N:o 7.
Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Stats- Upplåtande
Utskottets den 22 och 28 innevarande Mars bordlagda utlåtande af en del
N:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp- u}af TJju‘"
låtande till Stockholms stad af en del utaf den under Djurgården
lydande mark. holms stad.
Första stycket.
Godkändes.
Andra stycket.
Första Kammarens Prot. 1884. N:o 22.
1
IS jo 22. 2
Upplåtande
af en del
utaf Djurgårdens
mark
till Stockholms
stad.
(Forts.)
Lördagen den 29 Mars.
Ben ä sidan 6 af utlåtandet förekommande delen.
Herr Statsrådet von Krusenstjerna: Da .Stats-Utskottet
kär föreslår, att löseskillingen för den mark, hvartill staden skulle
få eganderätt, icke, såsom Kongl. Maj:t bär föreslagit, skall öfverlemnas
direkt till Djurgårdskassan utan till Statskontoret för att
förvaltas såsom en särskild fond, hvars årliga ränta skall öfverlemnas
till Djurgårdskassan att för kassans ändamål användas, så
har jag emot detta förslag ingenting att erinra, ehuru det synes
egendomligt att bilda en särskild fond utan annat ändamål än att
afkastningen af fonden skall tillfalla en annan fond. Men då i
alla fall Djurgårdskassan får afkastningen, så har jag, som sagdt,
ingenting att deremot erinra. Men då Stats-Utskottet utsträcker
bestämmelsen om medlens öfverlemnande till Statskontoret äfven
till den ersättning för intrång och skada, som expropriationsnämnden
möjligen kan ålägga Stockholms stad att utgifva, synes
mig, att Stats-Utskottet gått längre än lämpligt är. Af den mark,
som staden skall med eganderätt förvärfva, disponeras för närvarande
mellan 3 å 4 tunnland till dels Djurgårdsintendentens
boställe och dels Hofjägarebostället vid Lill-Jans. Om nu expropriationsnämnden
tillerkänner dessa båda boställshafvare personligen
ersättning för skada och intrång, kunna de ju icke vara belåtna
med att denna ersättning inbetalas till Statskontoret, och
att de sedermera endast få räntan, utan de hafva rätt att fordra
sjelfva kapitalet. Det synes derföre lämpligast att i denna punkt,
der det heter: “skolande denna lösen och ersättning ingå till Statskontoret",
orden “och ersättning11 utgå. Då qvarstår i alla fall
den bestämmelsen att lösen ingår till Statskontoret, under det att
ersättningen direkte utbetalas till de personer, hvilka expropriationsnämnden
tillerkänt en sådan.
Herr C asp ar sson: På sätt Herr Chefen för Civildepartementet
framstält, har Stats-Utskottet gjort en afvikelse från Kongl.
Maj:ts proposition deruti, att den lösen, som skulle inflyta för
exproprierad jord, skulle ingå till Statskontoret. Mot denna åtgärd
har jag på den afdelning inom Utskottet, som handhaft
detta ärende, framstält mina betänkligheter.^ Jag ansåg nemligen
olämpligt att på en tid, då man söker att så mycket som möjligt
indraga fonderna till statsverket, nu bilda en ny fond för att ställas
under Statskontorets förvaltning, och, enligt min öfvertygelse,
kommer, om icke under den närmaste framtiden så i kommande
tider, möjligen äfven denna fond att indragas. Som jag emellertid
stod ensam om denna uppfattning, så har jag mot Utskottets beslut
icke velat afgifva min reservation. Men då Herr Chefen för
Civildepartementet framstält olämplighetep af att äfven “ersättning
för skada och intrång" skulle ingå till den fond,, som skulle
ställas under Statskontorets förvaltning, så bär jag icke kunnat
annat än fullkomligt instämma i denna uppfattning. Jag ber derföre
att hos Herr (Trefven och Talmannen få anhålla om yrkande
att dessa ord “och ersättning11, som förekomma på fjerde raden
Lördagen den 29 Mars. 3 22.
nedifrån pag. 6 i förevarande betänkande, måtte utgå, och Här Upplåtande
jag framställer detta yrkande, ber jag få nämna, att jag gör det af en del
efter samråd med åtskilliga af Stats-Utskottets ledamöter från ''-taf Djur\
denna Kammare, äfvensom att samma yrkande kommer att inom milstZZ
Andra Kammaren framställas af någon utaf dess ledamöter i Stats- holme stad.
Utskottet. (Ports.)
Efter härmed slutad öfverläggning yttrade Herr Grefven och
Talmannen, att beträffande förevarande del af det föredragna utlåtandet
endast blifvit yrkadt, att Utskottets hemställan0 skulle
bifallas med den ändring, att de å sidan 6 i utlåtandet, på fjerde
raden nedifrån, förekommande orden “och ersättning" uteslötes.
Härefter gjordes propositioner, först på bifall till Utskottets
hemställan 1 förevarande del och sedan på bifall till samma hemställan
med nyssnämnda ändring; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Den återstående delen af utlåtandet.
Godkändes.
Föredrogs å nyo Konstitutions-Utskottets den 26 och 28 i Ifrågasatt
denna månad bordlagda utlåtande N:o 4, i anledning af väckt mo-införande af
tion om införande i Riksdagens Kamrar af öppen omröstning om''
rjr ö rostning i
. Herr Wallenberg: Då jag förut har varit motionär i denna Kamrar.
vigtiga fråga, så anser jag mig icke böra med tystnad förbigå det
sätt, hvarpå Konstitutions-Utskottet nu behandlat densamma. Det
står i motiveringen för dess afstyrkande upprepadt, att frågan har
vid sex riksdagar blifvit afstyrkt af Utskottet, och att Riksdagen
alla gånger har gillat Utskottets afstyrkande. Ja, dock endast
delvis. Men om man skulle gå till väga på det sättet, att det
skulle innebära ett tillräckligt motiv för att en fråga aldrig skulle
gå igenom, att den några riksdagar blifvit afstyrkt, så vet jag
sannerligen icke, hvilka frågor af vigt, som skulle kunna gå igenom.
Det torde för Konstitutions-Utskottet med dess erfarna
ledamöter vara väl bekant, att det fordrats 12, 15, ja 20 år för
att i riksdagen genomdrifva de allra mest känbara och nödvändiga
förändringarne, så att icke bör man väl säga, att, derföre att en
fråga några gånger förut blifvit lagd till handlingarne, detta är
ett tillräckligt motiv att allt framgent göra det.
Hvad nu sjelfva motionen angår, så kan jag icke dela motionärens
sätt att tillämpa idén. I afseende på det sättet har Utskottet
behagat yttra, att “då det icke kan biträda motionens
syfte öfver hufvud, det saknar all anledning att ingå i granskning
af det utaf motionären föreslagna sätt för den öppna omröstningens
verkställande". Ja, det går ju an att göra, men nog hade
N:o 22. 4
Lördagen den 29 Mars.
Ifrågasatt det vant till bättre ledning för kommande tider, som med större
införande »/framgång än nu skola behandla denna fråga, om Utskottet hade
°röstninql''i gjort siS omak att yttra siS något i afseende på sättet, ty det är
Riksdagens icke någon ovigtig sak i denna fråga. När en gång denna fråga
Kamrar, blir upphöjd till grundlag, måste den vara omgärdad med sådana
(Forts.) bestämmelser i afseende på sättet, att alla möjliga o egentligheter
blifva förebyggda. Hvarföre jag är en så varm vän af den öppna
omröstningen är, att ingenting finnes, som så mycket tjenar till
att dana och utbilda politiska karakterer, som just den. Ty att
obetingadt och öppet säga sin mening och stå såsom en man bakom
sitt ord bidrager att stadga politiska karakterer, som vi hafva
stort behof att få i större antal, än som möjligen nu förefinnes,
under det att den tysta omröstningen rätt ofta bidrager till —
jemte de stora kompromisserna, som aldrig kunna helt och hållet
undvikas i det politiska lifvet — att föda detta yngel af små
kompromisser, som äro mycket skadliga och som aldrig kunde
komma i fråga, i fall omröstningen vore öppen. Jag har blott
velat anmärka detta till protokollet utan att göra något yrkande
hvarken på återremiss eller bifall till motionen, men ber att åtminstone
för framtiden få fästa Utskottets uppmärksamhet på, att
denna sak är förtjent af en bättre behandling, än den Utskottet
denna gång behagat egna densamma.
Herr Hallenborg: Den siste ärade talaren har hufvudsakligast
fäst sig vid den knapphändighet, hvarmed Utskottet har yttrat
sig i denna fråga. Det är visserligen sant, att, om denna fråga
nu vore första gången väckt, Utskottet skulle hafva varit skyldigt
att under en så vidt möjligt fullständig utredning angifva skälen
för sitt afstyrkande. Men då Konstitutions-Utskottet vid så många
föregående tillfällen i ganska vidlyftiga motiveringar framlagt skälen
för att afslå detta förslag om öppen omröstning, som tid efter
annan framkommit till Riksdagen, och då Riksdagens båda Kamrar
alltid hafva godkänt denna Utskottets hemställan, så har Utskottet
nu ansett sig endast böra hänvisa till Utskottets förut afgifna
betänkande i ämnet, der man återfinner den motivering, som
Utskottet nu skulle hafva framlagt. Det ligger i sakens natur att,
när samma förslag hvarje riksdag återkommer, man icke kan begära
att Konstitutions-Utskottet eller något annat Utskott oupphörligen
skall i denna sak framlägga ny och utförlig motivering,
hvilken hvarje riksdagsman kan läsa i de föregående tryckta riksdagshandlingarne.
Då Konstitutions-Utskottet icke har förändrat
sin åsigt och Kamrarne icke heller hafva ändrat sina, så har det
synts enklast att icke Utskottet betungat Riksdagen med kostnaden
för onödigt tryck eller besvärat Riksdagens ledamöter med
onödig läsning af hvad förut blifvit tryckt. Då icke något yrkande
är gjordt, anhåller jag om bifall till Utskottets förslag.
Herr Wallenberg: Jag hade visserligen icke ämnat göra
något yrkande, men vid det förhållande att Herr Ordföranden i
Konstitutions-Utskottet har velat försvara Utskottets tillväga
-
Lördagen den 29 Mars. 5 $:0 gg.
gående att så knapphändigt hafva behandlat denna fråga och ur- Ifrågasatt
säktat sig med, att man icke velat öka kostnaderna för papper införande af
och tryck, så får jag säga, att frågan är af en sådan vigt, att den öppen om''
berättigar hvarje vän af densamma att åtminstone få ett ordentligt jukidaLl,
skal för att nu låta den falla och att äfven få veta, hvad Konstitu- Kamrar.
tions-Utskottet för närvarande må tänka om frågan utan hänsyn (Forts.)
till föreliggande betänkande. På det att derföre frågan i Konstitutions-Ut3kottet
må blifva bättre utredd och fullständigare motivefår
jag vördsamt anhålla om proposition på återremiss af
föreliggande betänkande.
Herr Reuterswärd: Den siste ärade talaren önskade förvissa
sig om, hvad Konstitutions-Utskottet tänker i denna fråga.
Jag tror mig kunna upplysa att med undantag af motionären fans
det ingen inom Utskottet som understödde motionen, och orsakerna
dertill kunde bland annat sökas deri, att vid alla de riksdagar,
denna fråga varit föremål för pröfning, hafva båda Kamrarna afslagit
densamma. Såsom Konstitutions-Utskottets ordförande nyss
anmärkt, har vid alla föregående tillfällen Utskottet så vidlyftigt
motiverat sitt afstyrkande, att det ansett sig nu blott behöfva
hänvisa till desamma.
Jag anhåller om bifall till Konstitutions-Utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder
framstälda yrkandena propositioner, först på bifall till Utskottets
förevarande hemställan och sedan derpå att ärendet skulle visas
åter till Utskottet; och förklarades den förra propositionen, som
förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats -
Utskottets den 26 och 28 innevarande Mars bordlagda utlåtande teatrar™.
Nio 16 b, angående åtskilliga rörande de Kong!, teatrarne framstälda
förslag.
Mom. a).
Herr Statsrådet Themptander: I mitt yttrande till statsrådsprotokollet
angående denna punkt har jag sökt angifva de
skäl, på grund af hvilka, enligt mitt förmenande, hinder mött att
för närvarande efterkomma sista Riksdagens begäran att nu framlägga
ett definitivt förslag till teaterfrågans lösning. Stats-Utskottet
synes också hafva delat min uppfattning om de svårigheter, som
för närvarande möta för denna frågas slutliga ordnande. Då jag
följaktligen tillstyrkte Kongl. Maj:t att i detta ämne ånyo göra
framställning till Riksdagen om ett provisorium, så ansåg jag mig
emellertid höra ifrågasätta, att detta provisorium utsträcktes till
en tid af tre år, beroende derpå, att de byggnadsfrågor, för hvilkas
förberedande handläggning en komité för närvarande arbetar, och
N:o 22. 6
Lördagen den 29 Mars.
Ang.deKongi. hvilka äfven inverka på den för Kong], teatern ganska vigtiga
teatrarne. fr4gan om en ny tidsenlig lokal, säkerligen icke skulle kunna
orts'' hinna att af Riksdagen slutbehandlas ännu under något eller några
år. Men ett ytterligare skäl till provisoriets förlängning ligger
deri, att det ur ekonomisk synpunkt måste för de Kongl. teatrarne
vara af synnerlig vigt att deras bestånd betryggas för längre tid
än ett år i sänder. Det var också i den förhoppning att en sådan
åt de Kongl. teatrarne tillförsäkrad förlängning skulle kunna möjliggöra
åtskilliga till besparing ledande åtgärder, som jag vågade
ifrågasätta, att bidraget från statsverket skulle inskränkas till det
belopp, hvartill det under de sista åren blifvit i staten uppfördt,
ehuru detta belopp under de närmaste föregående åren visat sig
på långt när icke förslå till utgifternas bestridande, och ehuru
detta belopp äfven under nu löpande spelår troligen kommer att
i någon om ock mindre grad öfverskridas. Äfvenledes ansåg jag,
att under ett dylikt provisorium det icke kunde finnas anledning
att vidtaga en så genomgripande åtgärd som försäljning af Dramatiska
teatern, utan att ett anstånd dermed borde medgifvas. Nu
bär Stats-Utskottet delat denna af regeringen uttalade uppfattning
såväl om önskvärdheten af teaterverksamhetens fortvaro i
tre år som äfven om ett visst anstånd med Dramatiska teaterns
försäljning. Men Stats-Utskottet har gjort hela frågan om teaterverksamhetens
fortvaro, till och med frågan om det för närvarande
på ordinarie stat uppförda anslagets fortfarande utgående, beroende
på bidrag till visst belopp från Stockholms stad. Enhvar, som
har tagit del af det statsrådsprotokoll, som åtföljer Kongl. propositionen
i ämnet, finner, att jag ingalunda är någon principal, motståndare
till den åsigten att kommunen bör lemna bidrag till de
Kongl. teatrarnes underhåll. Tvärtom har jag tillstyrkt Konungen
att infordra yttrande af Stockholms stadsfullmäktige, huruvida de
skulle vara villige att för nu löpande spelår lemna ett dylikt, och
med allt erkännande att Kongl. teatern är en konstanstalt, för
hvars värdiga upprätthållande staten eger ett stort intresse, kan
jag dock icke undgå att finna, att en samverkan i viss mån från
den kommuns sida, inom hvilken den Kongl. teatern utöfvar sin
verksamhet, är påkallad af det omedelbara gagn, som en sådan
kommun hemtar af denna kulturanstalt, icke minst till förmån för
kommunens mindre bemedlade invånare. Om jag, oaktadt denna
min åsigt, i allt fall icke ansett mig böra för de närmaste åren,
som den Kong!, propositionen afser, ifrågasätta bidrag från Stockholms
kommun, beror detta på det svar, som stadsfullmäktige afgåfvo
på den af mig nyss antydda framställningen. I beredningsutskottets
utlåtande, som ligger till grund för stadsfullmäktiges
beslut i denna fråga, heter det, “att det icke vore lämpligt att
“lemna något anslag ur stadskassan, så länge någon bestämd och
“för de Kongl. teatrarnes framtid betryggande plan icke förelåge
“för teaterverksamhetens ordnande. En dylik plan tillkomme det
“staten att uppgöra, och först sedan detta skett på sådant sätt,
“att teatrarnes ställning blefve för någon längre tid bestämd, och
Lördagen den 29 Mars.
7 y-.o 22.
“utsigt således vunnes för att syftet med stadens mellankomst Ang.de Kongl.
“kunde ernås, vore tiden inne att öfverväga, om och huru staden te(^raTnf''
“kunde eller borde understödja de Kongl. teatrarne11. Efter detta °r 3''
uttalande från beredningsutskottet ansåg jag det ändamålslöst
att, då det nu endast är fråga om ett ytterligare provisorium,
regeringen ånyo skulle hänvända sig till stadsfullmäktige. Statsutskottet
har emellertid varit af en annan åsigt och, såsom jag
nyss nämnde, gått ända derhän, att det uppstält såsom vilkor för
teatrarnes fortfarande verksamhet, att bidrag skulle af Stockholms
kommun utgöras. Det är således icke fråga om att inhemta stadsfullmäktiges
yttrande huruvida och under hvilka vilkor de skulle
kunna vara sinnade att lemna sådant bidrag, utan man äskar det
vid äfventyr att eljest teatrarne skulle upphöra med sin verksamhet.
.lag vågar hemställa, huruvida ett dylikt äfventyr, förelagdt
Stockholms stadsfullmäktige, kan vara egnadt att inom denna korporation
vinna sympatier för ett sådant förslag, och jag vågar
äfven hemställa, huruvida icke på de håll, der man eljest skulle
vara sinnad att från stadens sida lemna en medverkan man genom
denna form för frågans underställande stöter sympatierna ifrån sig.
Och slutligen hvad blir följden, mine herrar, derest stadsfullmäktige
icke komme att lemna det här ifrågasatta bidraget? Jo, följden
kommer att blifva den, att den 1 Juli disponerar regeringen icke
ett enda öre till teaterverksamhetens upprätthållande, icke ens det
på ordinarie stat hittills uppförda anslaget finnes vidare tillgängligt,
teatrarne måste stänga sina portar, och den verksamket, som
denna konstanstalt dock i allmänhet på ett tillfredsställande sätt
under mer än ett sekel utöfvat, skall bringas att upphöra. Jag
vågar hemställa till Kammaren, huruvida det kan vara skäl att
för den obetydliga skilnad i statsutgift, som förefinnes mellan Utskottets
förslag och den Kongl. propositionen, och hvilken skilnad
inskränker sig till blott 25,000 kronor, utsätta sig för att hela
denna institution efter förloppet af några veckor härefter skulle
komma att totalt ixpphöra. Jag hemställer, huruvida man rimligtvis
kan på sådant sätt lemna hela denna talrika, af flera hundra personer
bestående personal, som är fäst vid de Kongl. teatrarne,
med ens utan all sysselsättning och beröfva dem och deras familjer
den utkomst, hvarpå de med fog kunnat räkna. Jag tror, att sällan
en inbesparing af 25,000 kronor skulle kunna medföra så vidtutseende
och sorgliga följder. Såsom Kammaren således behagade
finna, är det icke i följd af någon principiel obenägenhet mot en
samverkan i detta fall från kommunens sida, utan derföre att jag
icke kan biträda den form, hvari en sådan samverkan, enligt Utskottets
förslag, skulle från kommunen påkallas, samt derföre att
jag finner, att detta Utskottets förslag, derest det blefve Riksdagens
beslut, kan leda till eventuella följder af ytterst betänklig
beskaffenhet, som jag, för min del, hos Kammaren hemställer,
huruvida Kammaren icke under för handen varande omständigheter
skulle finna öfvervägande skäl tala för bifall till Kongl.
Maj:ts proposition.
N'':o 22. 8
Lördagen den 29 Mars.
Ang.de
teatrarne.
(Forts.)
Grefve Lagerberg: Jag ber att få återföra i herrarnes
minne den proposition, som af Kongl. Maj:t framlades vid föregående
Riksdagen för att lösa denna, af Herr Chefen för Finansdepartementet
så rätt betecknade, ömtåliga fråga. Det var då
fråga om att sälja den Dramatiska teatern, emedan det icke bure
sig att underhålla densamma, och koncentrera arbetet på den s. k.
Stora teatern, der 3 gånger i veckan skulle uppföras lyriska stycken
och 3 gånger dramatiska, samt att söka få ett konsortium, som
öfvertoge den Kong!, teatern. Jag bestred då här den Kongl.
propositionen, hvad beträffar teaterns öfverlåtande åt ett konsortium,
emedan jag ansåg, att de förhållanden, som för närvarande finnes
i vårt land, äro för små för att riskera att sätta konsten på entreprenad.
De beräkningar, som då åberopades vara gjorda för att
visa, att Dramatiska teatern icke skulle bära sig, huru exakta de
än möjligen sago ut att vara, talade dock icke så för mig, att jag
kunde dela denna åsigt. Om herrarne nu behagade kasta en blick
på hvad som passerat sedan dess, och de uppgifter som nu lemnats,
skolen I säkert finna, att den Dramatiska teatern mer än bär sig,
att den lemnar icke oväsentligt bidrag till den lyriska scenen,
och att det följaktligen icke vore skäl att sälja den. Jag vill icke
här ur konstens synpunkt beröra nödvändigheten att ega en mindre
scen för komedier och dylika lättare skådespel; meningarne härom
hafva nemligen varit delade och denna fråga har både i tal och
skrift blifvit utförligt behandlad, men jag tror, att det öfvervägande
flertalet är ense om nödvändigheten af att hafva en mindre scen,
likasom att teaterns öfverlemnande åt ett konsortium icke vore
lämpligt. Det är derföre med stor glädje, som jag i år helsade
den Kongl. propositionen, emedan den icke mera talar om någon
af dessa frågor, som i fjol under diskussionen så lifligt upprörde
sinnena. Här är i år endast fråga om ett provisorium, tills man
kan komma till en slutlig reglering, och skälen härför hafva af
Herr Chefen för Finansdepartementet blifvit så väl framstälda, att
jag icke vidare behöfver utveckla dem, hvarföre jag till alla delar
sluter mig till dem. Att, då det icke är fråga om mer än dessa
25,000 kronor, vilja klappa på stadsfullmäktiges dörr och säga:
“viljen I icke betala 50,000 kronor, så är det slut med teatern den
1 Juli", det kan icke vara rigtigt. Man må hysa huru stort förtroende
som helst till Stockholms stadsfullmäktige, men nog är
ett sådant sätt att gå tillväga temligen egendomligt, då man genom
att sätta knifven på deras strupe vill beröfva dem friheten i beslutanderätt
rörande en så vigtig fråga som denna. Min öfvertygelse
är, att Kongl. Maj:ts framställning är rigtig, och att den
ur konstens synpunkt är nödvändig. Det kan vara väl värdt
25,000 kronor länder tre års tid för att sedan få denna vigtiga
affär ordnad. Att denna Gustaf III:s skapelse skall sluta derföre,
att 25,000 kronor icke af Riksdagen blifvit beviljade, det kan jag
icke fatta. Att det skimmer, som legat öfver konsten sedan Gustaf
III:s dagar, skall förbytas i mörker den 1 Juli 1884, det kan jag,
för min del, icke vara med om, utan får anhålla om bifall till
Kongl. Maj:ts förslag.
Lördagen den 29 Mars,
9 N:o 22.
Herr Wallenberg: Mot Stats-Utskottets förslag att sammanlänka
ett ordinarie anslag med och göra detsamma beroende
af ett ännu icke inom en kommunal styrelse fattadt beslut får jag
inlägga min gensaga.
Jag anser mig, såsom den der väckt motion i frågan inom
kommunalstyrelsen, böra omnämna, hvilka de motiv voro, som
satte sig i rörelse och den gången besegrade motionen. Inom
denna styrelse funnos först och främst några, som af principiella
skäl icke ville använda kommunens medel för sådant ändamål.
Det anfördes mot dem, att kommunens medel förut användts till
fullt likartade ändamål. Men det fans ett mycket betydande antal
ledamöter, som ansågo, att man icke borde i anledning af eu
enskild motionärs framställning i en sådan fråga fatta beslut och
gifva ut kommunens medel, utan att man hade någon aning om
medlen skulle blifva emottagna och ännu mindre om det vore
någon förhoppning att de uppstäda vilkoren skulle komma att
antagas. Slutligen fans det ytterligare en minoritet, som besteg
sig till 32 ledamöter, hvilka emot majoriten, som afslog motionen,
röstade för densamma.
Såsom Herr Finansministern redan behagat utreda, har man
icke rättighet att förutsätta att någon motvillighet skulle hos
stadsfullmäktige finnas mot den önskan, som blifvit förut här inom
riksdagen uttalad, att Stockholms kommun också skulle lemna
ett bidrag till de Kongl. teatrarnes upprätthållande. Det är
således mycket sannolikt, att en större eller mindre beredvillighet
hos herrar stadsfullmäktige kan i detta afseende vara att påräkna.
Men om så är förhållandet, kände Stats-Utskottet, som fattat detta
beslut, bra litet, hvilken anda som är rådande inom stadsfullmäktige.
De utgöra icke en korporation der man utbyter tjenster,
utan der man söker utreda hvarje fråga efter sin egen beskaffenhet,
och der man genom öppen omröstning säger sin mening. Der
är det icke på långt när så svårt att få igenom en väl utredd
fråga, som det kan vara i Riksdagen, ej heller behöfves der något
sådant yttre tvång, blott saken är för kommunen gagnelig, utan
der fattas ofta ganska storslagna beslut med ganska betydande
majoritet. Nu frågar jag, om Utskottets förslag kan anses vara
ett lämpligt sätt att söka framtvinga ett bifall af en så sjelfständig
korporation som stadsfullmäktige. Jag försäkrar, att med den
kännedom, jag har om herrar stadsfullmäktige, detta sätt leder
till raka motsatsen, så att man härigenom alldeles icke skall
kunna åstadkomma det tillmötesgående från deras sida, som man
önskar. Mången af dem skall komma att känna sig sårad af att
icke få fritt tillämpa sitt omdöme på denna sak, utan tvärtom
vara trugad till pröfningen deraf, och att man på denna korporation
vill vältra ansvaret för den skandal, som skulle komma att
inträffa, i fall man för en besparad utgift af 25,000 kronor skulle
stänga de Kongl. teatrarne, då Dramatiska teatern går med
vinst, och i statskassan finnas tillgångar till bildande af fonder.
Och hvad särskildt den Dramatiska teatern beträffar, skulle väl
en försäljning deraf vara desto mera olämplig, då man vet, att en
Ang.de,
teatrarne.
(Forts.)
X:o 22, 10
Lördagen den 29 Mars.
Ang.deKongi. annan teater i närheten i alla fall kommer att upphöra innan
eatrarne. kort, De t är ett föga affärsmessigt tillvägagående att upphöra
'' or s''-) med en affär just vid den tid, då man blifver fri ifrån en farlig
konkurrent i sin närhet.
Jag önskar ingen framgång åt Stats-Utskottets förslag. Slutet
skulle i alla fall blifva det som Stats-Utskottet lika gerna från
början kunde hafva sagt, nemligen att de Kongl. teatrarne komme
att upphöra; och Stats-Utskottet hade icke behöft skjuta skulden
härför på någon annan, hvilket icke lyckas, ty Stats-Utskottet får
i alla fall bära ansvaret för följderna af sitt behandlingssätt af
taeterfrågan. Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Casparsson: Detta hänger icke rätt ihop, ty konklusionerna
i Stats-Utskottets betänkande svara icke mot premisserna och
slutet icke heller mot början. Jag medgifver dock villigt, att StatsUtskottet
har haft stora svårigheter att öfvervinna, ty det har
haft att kryssa mellan å ena sidan Kongl. Maj:ts proposition och
å den andra Herr Johan Andersons i Tenhult motion; och detta
har varit en uppgift, som icke varit lätt att lösa. Stats-Utskottet
undersöker huru det mål, som man söker, nemligen att statsverket
icke vidare må “betungas med utgifter för betäckande af teaterns
uppkomna brister11 må kunna vinnas, och yttrar, att detta kan ske
på tre sätt, först och främst derigenom att fullt tillräckliga medel
lemnas åt de Kongl. teatrarne från annat håll, vidare derigenom
att teatrarnes utgifter inskränkas, så att de under alla förhållanden
kunna bestridas med säkert påräkneliga inkomster, samt slutligen
på det sätt, att teatrarne på vissa betryggande vilkor öfverlåtas
åt något konsortium af enskilda personer, så att statens
omedelbara befattning med dem kan upphöra. Utskottet bortplockar
dock sjelf de tvenne sista anvisade utvägarne, i det Utskottet
yttrar, att hvad öfverlemnandet af teatrarne åt ett konsortium
beträffar, “synes denna utväg för närvarande icke stå till
buds.“ Och för min del får jag säga, att det synes mig mycket
betänkligt att öfverlemna den estetiska utskänkningen åt ett bolag.
Den spirituösa utskänkningens öfverlemnande åt ett bolag har ju
redan visat sig medföra olägenheter; och att resultatet skulle
blifva gynsammare, ifall den spirituella utskänkningen skulle anförtros
ett bolag, kan jag icke tro.
Mot den andra utvägen, nemligen att inskränka teatrarnes
utgifter, anmärker Utskottet att “det torde böra uppmärksammas,
att om dessa inskränkningar drifvas för långt, stora olägenheter
äro att förvänta11; och att lokalernas beskaffenhet synes lägga
hinder i vägen både för beredande af tillräckliga recettinkomster
och för utgifternas minskande genom lämpliga anordningar etc.;
och att minska dem genom olämpliga anordningar kan väl icke
komma i fråga.
Det återstår således blott den tredje utvägen eller att Stockholms
stad skulle öfvertaga någon andel i ansvaret för teatrarne.
Deremot erinrar dock Utskottet att stadsfullmäktige i Stockholm
redan förklarat sig icke vara villiga att ikläda sig något ansvar
Lördagen den 29 Mars.
11 N:0 22.
för hvad som kunde fordras för upprätthållande af den sceniska Ang.deKongi.
verksamheten i de Kongl. teatrarne under nu löpande spelår,
men Utskottet föreställer sig, att stadsfullmäktiges berörda beslut, (-iort9 ''
som endast afsåg nämnda spelår, mindre härledt sig af motvilja
för sjelfva saken än af förhållandena vid den tid, då frågan bragtes
till stadsfullmäktiges pröfning. Stadsfullmäktiges beredningsutskotts
utlåtande (N:o 117 för 1888) med anledning af framställningar
om bidrag från kommunen till upprätthållande af de Kongl.
teatrarne gifver nemligen vid handen, att skälen för beredningsutskottets
af stadsfullmäktige sedermera bifallna hemställan, att
staden skulle förklara sig icke vara villig att för innevarande
spelår ikläda sig något ansvar för hvad som kunde fordras för
upprätthållande af den sceniska verksamheten å de Kongl. teatrarne,
hufvudsakligen varit att söka i den åsigten, att det icke
vore lämpligt att lemna något anslag ur stadskassan, så länge
någon bestämd och för de Kongl. teatrarnes framtid betryggande
plan icke förelåge för teaterverksamhetens ordnande. Men jag
frågar: föreligger en sådan plan? Chefen för Finansdepartementet
har redan tillkännagifvit, att här icke vore fråga om någon definitiv
lösning; och Utskottet förklarar sjelf på sidan 7 i sitt betänkande,
att, fråga icke nu förelåge att definitivt ordna den Kongl.
teaterns ställning. Vid sådant förhållande qvarstår ju fortfarande
samma orsak, som gjorde att stadsfullmäktige i fjor icke ville
ingå på detta öfvertagande. Men Stats-Utskottet uppställer ändock
detta alternativ under antagande att staden kommer att bidraga
till teatrarne. Och såsom skäl för detta antagande anför
Utskottet, att flere stora utländska städer gifva anslag till sina
teatrar samt anför såsom exempel härpå Pergola-teatern i Florens,
och teatern Carlo Fenice i Genua och la Fenice i Venedig, m. fl.
Den förra af dessa teatrar, eller Pergola-teatern, har antagligen
varit en statsinstitution, från den tid då Toscana var storfurstendöme;
men hvad åter beträffar de tvenne senare, så äro de icke
statens, utan en stadens institution och att vid sådant förhållande
staden skall lemna bidrag till densamma fäller af sig sjelft. Dessutom
är betydelsen af den dramatiska konsten i Italien helt annorlunda
än i Sverige. Jag tror, att de stadsmyndigheter, som
i Italiens större städer icke skulle vilja bereda folket tillfälle till
“skådespel", skulle utsätta sig för stora kinkigheter. Så är icke
förhållandet i Stockholm.
Hvad Kongl. teatern i Wiesbaden beträffar så är det icke
omöjligt att anslaget till densamma kan stå i något samband med
f. d. spelbanken der i staden; men detta känner jag dock icke
närmare.
Såsom oeftergifligt vilkor för att kunna påräkna Stockholms
stads understöd uppställer Utskottet vidare, att all tanke på den
Dramatiska teaterns försäljning uppgifves. Men i klämmen föreslår
Utskottet icke desto mindre att Dramatiska teatern skall försäljas.
Mig tyckes derföre denna uppstälda fordran på Stockholms
städs deltagande, då man vill att den Dramatiska teatern
skall försäljas, innebära en motsägelse. Dessutom får jag säga,
5:0 22. 12
Lördagen den 29 Mars.
Ang.deKontjl
teatrarne.
(Forts.)
• att hela denna sak att skjuta Stockholms stad framför sig är, såsom
Chefen för Finansdepartementet anmärkt, mycket betänklig.
Vill Riksdagen icke längre understödja den dramatiska konsten
såsom en statens angelägenhet, utan låta den afdagatagas, då anser
jag äfven det vara Riksdagens pligt att sjelf utföra detta afrättningsarbete
och icke öfverlemna detsamma åt Stockholms stad.
Och vill den svenska Riksdagen att Gustaf III:s skapelse skall
sjunka i glömskans djup, föreställer jag mig att, för bevarandet
af det historiska decorum, det åtminstone för Första Kammaren
skall vara mera tilltalande om sådant skedde under hissande af
Kongl. flagg än under den nödflagg, som Stats-Utskottet här tillgripit,
hvarför jag i enlighet med min reservation anhåller om
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Friherre Tamm: Det har varit med stor tvekan, som jag biträdt
Stats-Utskottets ifrågavarande betänkande, och det är med
ännu större tvekan, som jag vågar inom denna Kammare uppträda
till försvar för detsamma.
Den siste talaren slutade med att säga, att han ansåg det
vara större skäl, att denna Kammare hissade den kungliga flaggan
och biträdde Kongl. Maj:ts förslag. Den kungliga flaggan har
blifvit nedtagen. Riksdagens har i stället blifvit hissad; och det
är för att icke helt och hållet döda frågan, som Stats-Utskottets
fleste ledamöter förenat sig om detta förslag. Ty det är icke för
denna Kammare någon hemlighet, att det var särdeles svårt att
inom Stats-Utskottet erhålla något bidrag till de Kongl. teatrarnes
verksamhet. Den siste talarens påstående, att Stats-Utskottet
sjelft vederlagt de skäl, som det i sitt betänkande anfört, kan nog
vara rigtigt, men till försvar för Utskottet må anföras, att det
varit alldeles nödvändigt, då man ville bifalla den af Kongl. Maj:t
gjorda framställningen om ett provisorium eller rättare ett moratorium,
att gå till väga på det sätt som skett. Ty det är i förväntan
på teaterfrågans slutliga lösning, som alla anordningar nu
måste vidtagas. Skilnaden, 25,000 kronor, är naturligtvis en obetydlighet;
men skilnaden mellan ett bifall i hvad form som helst
och rent afslag är deremot mycket större och jag för min del är
öfvertygad om, att ju längre denna Kammare går i beviljande af
anslag för ändamålet, desto längre går Medkammaren i motsatt
rigtning. Det är icke så, att Första Kammaren kan ensam besluta
i dessa frågor. Hade Stats-Utskottet haft en sådan tanke, skulle
dess betänkande antagligen hafva fått ett helt annat innehåll.
Här gäller frågan hufvudsakligen, huruvida man kan uppställa
ett sådant vilkor som här är föreslaget angående bidrag från
Stockholms stad. Det har ansetts såsom om det skulle ligga eu
förnärmelse häri emot Stockholms stadsfullmäktige, hvilka härigenom
skulle blifva så godt som tvingade att lemna ett dylikt
bidrag. En sådan förnärmelse, om den är sådan, har dock Riksdagen
flere gånger förut utslungat mot kommunen, af hvilka den
fordrat bidrag för vissa ändamål, såsom vilkor för att Riksdagen
skulle bevilja dem ifrågasatta anslag. Jag tror för min de! icke,
Lördagen den 29 Mars.
13 N:0 22.
att häri ligger någon förnärmelse, utan i stället ett vädjande till Ang.deKongl.
Stockholms stad, att den måtte med Riksdagen samverka till att te^rV"nf’
fortfarande hålla de Kongl. teatrarne vid lif. ( 01 s''
Här har talats om den Dramatiska teaterns försäljning. Denna
del af frågan har vållat Stats-Utskottet ganska stora svårigheter.
Det var på Kongl. Maj:ts framställning, som Riksdagen förra året
medgaf, att Dramatiska teatern skulle få försäljas. Riksdagen
säde dock icke, att den skulle försäljas genast, utan uppsköt försäljningsterminen
till innevarande år. Nu har Stats-Utskottet föreslagit
ytterligare uppskof med försäljningen till 1887 af det skäl,
att, enligt hvad Utskottet förmodat, till den tiden teaterfrågan
skulle vara fullständigt reglerad. Det har synts för Utskottet
lämpligt att den Kongl. teatern icke är fastbunden vid ett statsdepartement,
och detta af många skäl. Den beröring, som Regering
och Riksdag hafva med hvarandra, bör icke onödigtvis utsträckas
till sådana frågor, som icke egentligen äro föremål för
statens verksamhet. Och ju mera denna beröring utsträckes till
ömtåliga frågor, desto sämre förefaller det mig vara. Jag tror,
att det, från Riksdagens synpunkt sedt, skulle vara godt att kunna
få behålla och vid behof erhålla en skicklig finansminister. Yi
behöfva verkligen en sådan, och det skulle icke förvåna mig, om
mången dertill lämplig droge sig för den posten just för behandlingen
af teaterfrågan. Det har sålunda varit, icke för att döda den
Kongl. teatern, utan tvärtom hålla den vid lif, som Utskottet
framlagt sitt ifrågavarande förslag. Utskottet har tillsett, att den
Kongl. teatern skulle erhålla till och med rikligare medel än Kongl.
Maj:t föreslagit; och ehuru öfverskjutande summan är högst obetydlig,
är den dock tillräcklig att fylla den brist, som för närvarande
måste betäckas, och som, enligt de uppgifter, som till
Stats-Utskottet blifvit lemnade, verkligen uppgår till ett belopp,
understigande beloppet 25,000 kronoi\ Med det af Utskottet föreslagna
bidraget bör teatern icke komma att upphöra, och det lär
väl icke lida tvifvel, att när Riksdagen skrifver till Kongl. Maj:t,
att statsmedel utöfver det lemnade anslaget icke må för ändamålet
anvisas, det skall blifva ytterst svårt att vid en senare framställning
erhålla Riksdagens medgifvande om anslag af medel till bristers
betäckande.
Då jag sålunda hyser den mening, att Stats-Utskottet sökt att
så mycket som möjligt rädda den Kongl. teatern från att dödas,
anhåller jag om bifall till Stats-Utskottets förslag.
Friherre Klinckowström: Såsom herrarne torde hafva sig
bekant af min motion N:o 3, har jag der i fråga om den Kongl.
propositionen angående statsverkets tillstånd och behof med värme
yttrat mig för hvad Kongl. Maj:t rörande de Kongl. teatrarne
föreslagit samt uttryckt min tacksamhet mot den Konungens rådgifvare,
hvilken tillstyrkt den Kongl. propositionen i denna del.
Jag brukar icke vara den, som ofta kastar parlamentariska blomsterbuketter
för Konungens rådgifvares fötter; men jag erkänner,
att i detta fall både kan och bör jag göra det. Genomläser man
N:o 22. 14
Lördagen den 29 Mars.
Ang.äeKongi. Stats-Utskottets betänkande i denna fråga, så skall man finna
*(FortsT me^ smär^a och häpnad, att Stats-Utskottet behandlat den stora
or s''^ och betydelsefulla kulturfrågan såsom en lumpen finansiel fråga.
Man finner med bekymmer, att endast två af dess ledamöter från
denna Kammare reserverat sig i saken och man frågar sig: hvar
äro då de öfrig a tio af Kammarens förtroendemän i Stats-Utskottet,
som här kunnat låta förleda sig — om jag så får säga — att rösta
med Andra Kammarens statsutskotts!edamöter? Jag bör visst
icke till dem, som i allmänhet vilja klandra Andra Kammarens
ledamöter i Stats-Utskottet. Tvärtom — i många fall synes det
mig, att dessa herrar lika ofta omfatta den rätta meningen. Men
i detta fall må det förlåtas mig om jag misstänker, att de icke
äro mäktiga att bedöma frågan och att det varit klokast af dessa
herrar att följa med åtminstone Första Kammarens båda reservanter.
Jag är öfvertygad om, att de fleste af Första Kammarens
statsutskottsledamöter hafva inom sig byst samma mening som
dessa reservanter. Att blott för undvikande af reservationer från
Andra Kammarens statsutskottsledamöters sida gå i deras fotspår,
såsom Första Kammarens flesta ledamöter inom Utskottet synas
hafva gjort, tyckes mig vara något betänkligt. Icke må herrarne
tro, att denna fråga kan erhålla en lycklig lösning, då det, såsom
en talare redan anmärkt, blifvit uppstäldt såsom vilkor, att Stockholms
kommun skall bevilja 50,000 kronor årligen under 3 år och
att först sedan dessa 50,000 kronor blifvit uppätna, det lumpna
kreditiv af 15,000 kronor årligen, som Stats-Utskottet här stält
till Kongl. Maj:ts förfogande, skulle få anlitas. Det fordras icke
mycken erfarenhet om Stockholms kommun för att veta, att det
är omöjligt att få kommunen att gå in på något sådant eller att
ens inom stadsfullmäktige vinna enkel majoritet härför.
Således, om detta Stats-Utskottets majoritets förslag bifalles,
mina herrar, så är alldeles gifvet, att det är de Kongl. teatrarnes
död, det kan man på förhand alldeles klart inse. Derföre måste,
åtminstone för alla vänner till den sceniska konsten, för alla, som
vilja bibehålla denna kulturanstalt, hvilken är af så stor betydelse
för hela landet, för alla dessa måste det vara en samvetssak att
afslå detta Stats-Utskottets betänkande och bifalla Kongl. Maj:ts
proposition. Hvar och en i denna Kammare, som känner min
föregående verksamhet här, vet ganska val, att jag icke är någon
slösare med statens medel. Tvärtom, jag tror att jag är en bland
de mest sparsamme som här finnas. För öfrigt när jag anser
dessa anslag till de Kongl. teatrarne, för att upprätthålla deras
verksamhet, vara behöfliga, så tror jag, att jag har dermed visat,
att när jag anser det behöfligt att lossa på pungen med statsmedel,
så gör jag det gerna.
Om deremot, såsom Kongl. Maj:t här föreslagit, dessa anslag,
som Kongl. Maj:t begärt, dels på ordinarie stat 60,000 kronor och
dels på extra stat 40.000 kronor, jemte det anslag, som Hans Maj:t
Konungen personligen lär vara villig att äfven hädanefter såsom
hittills lemna, blifva beviljade, så är mycket troligt åtminstone,
att sedan statsmakterna på det sättet visat sin välvilja och sitt
Lördagen den 29 Mars.
16 K:o 22.
bemödande att understödja denna stora och vigtiga konstanstalt,
att då Stockholms stadsfullmäktige äfvenledes skola vilja lemna
något biträde, exempelvis i form af kreditiv till visst belopp i
händelse det af Kongl. Maj:t föreslagna och af Riksdagen beviljade
penningeanslaget något år icke funnes tillräckligt för sitt
ändamål. Det vore ett lämpligt sätt, att Stockholms kommun sålunda
frivilligt förenade sig med staten om ett sådant penningeunderstöd,
och det har åtminstone långt flera utsigter att lyckas,
emedan det blir en grannlaga fråga, i stället för att, på det sätt
Stats-Utskottet föreslagit, det blefve tvångsmål. Det vore, som
Herr Casparsson yttrade, att göra Stockholms stadsfullmäktige till
bödel för att halshugga de Kongl. teatrarne, i stället för att sjelf
hålla i yxan. Jag har vid de tillfällen, då denna fråga vid de
två föregående riksdagarne varit före, såväl i motionsväg som
till protokollet, så vidlyftigt yttrat mig om sakens vigt och betydelse
såsom en kulturfråga och icke såsom en finansiel fråga,
att jag icke har synnerligen mycket att tillägga. Det är nemligen
många understöd och många anslag, som Stats-Utskottet
beviljat för kulturändamål, utan att derför påräkna någon pekunier
vinst, och så måste det vara i ett land, som vill följa
med den allmänna upplysningen och bildningen i Europa. Riksdagen
bör noga skilja sådana kulturfrågor från näringsfrågor
och behandla hvar och en på sitt särskilda sätt. Läser man
igenom Stats-Utskottets betänkande, så finner man, att Utskottet
icke har med ett enda ord omnämnt frågans stora betydelse i
kulturhänseende. Det har behandlat den med samma krassa
köld, hvarmed det motiverar anslag för t. ex. kreatursexport och
landtbruksmöten, och jag beklagar, att Stats-Utskottet troligen
har af Andra Kammarens majoritet låtit förleda sig till ett sådant
uppträdande.
Ännu hafva så få af de Stats-Utskottets ledamöter i Kammaren,
hvilka borde försvara detta Utskottets betänkande, uppträdt,
att jag icke har tillräckligt material för att bemöta de skäl, som
möjligen dessa herrar ansett vara talande för ett dylikt beslut.
Jag kommer måhända senare att åter begära ordet, men på den
punkt, diskussionen för närvarande står, kan jag icke annat, än
varmt förena mig med de talare i Kammaren, som hafva, med begäran
om afslag å Stats-Utskottets förslag i denna punkt, yrkat
bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Herr Nordenfelt: Någon tvekan skulle jag icke haft vid att
i hufvudsak bifalla Kongl. Maj:ts proposition, om jag ansett det
vara den ringaste sannolikhet för att Kongl. Maj:ts förslag kunde
blifva af Riksdagen bifallet. När frågan behandlades i Utskottet,
var till en början Andra Kammarens representanters mening enhällig
om att endast bevilja ett bestämdt årligt anslag af 50 eller
60,000 kronor, med vilkor, att Stockholms stad eller andra åtoge
sig att betala allt hvad som deröfver kunde erfordras, och efter
en lång diskussion var det en af dem, som föreslog, att vi skulle
återremittera frågan till afdelningen för att försöka få en öfverens
-
Ang.de
teatrarne.
(Fort.».)
Jf:o 22. 16
Lördagen den 29 Mars.
Ang.deKongi. kommelse till stånd på någon annan grund. Vi sågo allt för väl
^FortsT a^> om v* köllo P1^ den ståndpunkt, Kongl. Maj:t intagit, skulle
^ 01 8'' det gå till gemensam votering, i hvilken det icke syntes oss tvifvelaktigt,
huru utgången skulle blifva. Vid sådant förhållande fans
det för oss, som ville hafva någon möjlighet att rädda teatrarne,
intet annat att göra, än att gifva efter i några punkter, för att
försöka vinna något i andra. Vi måste gifva efter i fråga om
anslagets belopp och gå in på begäran om bidrag från Stockholms
stad. Detta senare synes för Andra Kammarens majoritet vara
ett bestämdt vilkor för att bevilja något anslag. Anser Kammaren
klokt att sätta frågan på sin spets och riskera allt, så kan
det ju lätt ske, men för min del vågar jag det icke. Jag är icke
alldeles oerfaren i fråga om sannolikhetsberäkningar och att jag
icke är ibland dem, som lätt gifva vika, det torde vara den ärade
Kammaren bekant, men Stats-Utskottet är så sammansatt, att jag
tror att det var alldeles nödvändigt att göra så som vi gjorde, om
man ville vinna något. Då herrarne å andra sidan säga, att det
icke finnes någon möjlighet att rädda teatrarne på det sätt, StatsUtskottet
föreslagit, emedan Stockholms stadsfullmäktige icke
komma att bevilja något anslag, så känner jag icke något derom,
men jag tror att stadsfullmäktige nog skola se sig väl före och
hysa mycken tvekan att afslå det begärda anslaget.
Grunden och upphofvet till de Kongl. teatrarnes dåliga ställning
hos Riksdagen är, att utgifterna ständigt fått öfverstiga inkomsterna,
och att icke tillräckligt god hushållning iakttagits.
Äfven nu, då förhållandena i detta afseende äro vida bättre än
förr, få vi åtnöja oss med förhoppningar att bristen icke skall
blifva allt för stor. Teatrarne hafva dock att påräkna recettmedel
af minst 400,000 kronor och deröfver, i anslag och hyror omkring
200,000 kronor eller sammanlagdt 600,000 kronor årligen. Med
denna summa borde teatrarnas verksamhet kunna uppehållas, om
man icke ställer fordringarne allt för högt och vid utgiftsstatens
uppgörande beräknar nödig reserv för oförutsedda händelser. Men
när man bara höjt fordringarne och utgifterna, så hafva teatrarne
icke kunnat bära sig, och det är med våra konstitutionella förhållanden
alldeles omöjligt, att låta teaterchefen gripa i statens kassa,
som han behagar. Så vidt jag rätt uppfattat ställningen, kommer
någon brist icke vidare att betalas åt Riksdagen för teatrarne. Vid
sådant förhållande tror jag, att det är klokast att antaga Utskottets
förslag, hvarför jag ock yrkar bifall dertill.
Herr Lindhagen: En Kammarens ledamot i Stats-Utskottet
har förklarat, att Kammarens ledamöter derstädes skulle måhända
icke haft något emot att biträda den Kongl. propositionen, men
att de nu följt med den rådande pluraliteten, icke för att döda de
Kongl. teatrarna, utan för att hålla dem uppe; och en annan ledamot
har sagt, att han deltagit i Stats-Utskottets beslut, emedan
han icke sett något annat sätt för frågans lösning, än att gifva
efter för den kompakta majoritet, som han ansåg finnas inom Andra
Kammaren. Det första man emellertid har att taga vara på
Lördagen den 29 Mars. 17 jj;o gg.
i denna sak, är att de Kongl. teatrarne — deras öde må nu för -Ang.deKongi.
framtiden blifva hvilket som helst ■— dock för närvarande äro en teatrarne..
statsinstitution; och de lyda ju också under ett statsdepartement. (Forts-)
Det kan icke förefalla mig tänkbart, att den frågan, huruvida en
statsinstitution fortfarande skall förblifva en sådan, skall vara beroende
på någon annan än staten sjelf. Att såsom nu föreslagits,
lemna afgörandet häraf åt en kommun, förefaller mig vara staten
ovårdigt Denna principiella uppfattning borde, synes mig, också
hafva föresväfvat Stats-Utskottets ledamöter från denna Kammareoch
de hafva vidare bort besinna, hurusom den af dem valda utvägen
att slappt gifva efter för andras påtryckning just är rätta
vägen att aldrig, kunna vinna något. Bemälde herrar ledamöter
hafva förestält sig, att man skulle så lätt komma ifrån frågan
genom att öfverlemna hennes afgörande åt Stockholms kommun
hellre än åt Riksdagen, antagligen derföre att de väl kände till
svårigheterna vid Riksdagen, men icke så noga kände de svårigheter,
som kunde ligga i vägen hos kommunalstyrelsen. En af
hufvudstadens representanter har emellertid redan fäst uppmärksamheten
derpå, att sjelfva den form, i hvilken frågan skulle ställd1
.k°mmuneni innebär temligen säkert, att kommunen aldrig
skall bifalla förslaget, och jag instämmer med honom häri. En
annan .talare har sagt, att förslaget icke afsåge eller innebure något
tvång.mot kommunen; men ligger det icke åtminstone bra nära
gränsen, till försök af tvång, när man ställer på kommunen det
alternativet att bifalla hvad som fordras, vid äfventyr att Kongl
teatrarne i annat fäll skulle upphöra att finnas till. Stats-Utskottet
har sjelf upprepat sammanfattningen af det yttrande, som
Stockholms stadsfullmäktige afgifvit om ifrågasatt anslag, sådant
som det förevarande, af hvilket.yttrande framgår, att stadsfullmäktige
ansett det icke vara lämpligt att lemna något anslag ur stadskassa.
^ så länge någon bestämd och för de Kongl. teatrarnes
uamtid betryggande plan icke förelåge för teaterverksamhetens
ordnande, samt att, på sätt Stats-Utskottet jemväl erinrat, det, för
att vinna stadsfullmäktiges bifall, vore ett oeftergifligt vilkor, att
all tanke afvisades, såväl på inställande af dramatiska representationer
öfver hufvud, som ock särskildt på försäljning redan nu af
den dramatiska teatern, eller med andra ord att för stadsfullmäktiges
bifall fordrades, att den dramatiska teatern icke såldes, och
att teatrarnes ställning vore för framtiden verkligen tryggad och
således ej beroende på en blott provisorisk anordning. Statsutskottet
kunde gerna hafva tillagt den fordran, som hos kommunalstyrelsen.
äfven uttalats såsom vilkor för någon tanke på att kommunen
bidroge till teatrarne, nemligen att statskassan skulle lemna
minst dubbelt så stort bidrag som kommunen. Hvad har nu StatsUtskottet
gjort, för att uppfylla de nödvändigaste vilkoren för att
framkalla ett tillmötesgående från kommunens sida? Jo, Utskottet
har i allt föreslagit motsatsen mot dessa vilkor, då det hemställeratt
dramatiska teatern skall säljas före den 1 Juli 1887; att teatrarnes
framtid skall tryggas endast genom ett provisorium för
tre år, och att statens bidrag alls icke skall utgöra dubbelt så
Första Kammarens Prof. 1884. N:o 22. 2
S-0 22. 18 Lördagen den 29 Mars.
Ang.deKongi. mycket som äskas af kommunen. Detta är ett särdeles egendomteatrarne.
sätt af Stats-Utskottet att söka locka fram det bifall, som
(Forts.) a£geg oundgängligt för frågans lösning. Stats-Utskottet har, jemte
det att Utskottet mot statens egen värdighet velat lägga i kommunens
händer att bestämma, huruvida en statsinstitution skall
fortfarande såsom sådan ega bestånd, tillika invaggat sig i den
illusoriska föreställningen att, äfven under den form och med de
vilkor, som nu föreslagits, kommunens bidrag skulle vinnas, och
att det icke bland Stockholms hundra stadsfullmäktige skulle finnas
trettiofyra män nog behjertadt, att med sitt nej tillbakavisa
framställningen såsom ovärdig. .. .
Jag har med det sagda blott velat antyda den stallning, jag
tror att Stockholms kommun intager till denna fråga, och jag ber
att man icke måtte bygga på en sådan eventuantet, som StatsUtskottet
antagit. Jag anhåller om bifall till Rongl. Maj:ts proposition.
Friherre af Ugglas: Det kan synas ganska onödigt, att jag
uppträder i denna fråga, då den mening jag biträder redarn vunnit
så varmt understöd. Men jag ber att med anledning af ett pal
anföranden, båda af ledamöter i Stats-Utskottet, få än vidare betona
något, som likväl redan blifvit af andra talare framhållet.
Så väl den förste som den andre ledamoten åt Stats-Utskottet
framhöll mycket lifligt, att de icke i sak ogillade den Kongl. propositionen,
men att de biträdt Utskottets förslag derföre, att de
ansågo det innefatta den enda möjligheten att icke döda de
Kongl. teatrarne. Och denna enda möjlighet, mme herrar, skulle
då vara den, att Stockholms stadsfullmäktige lemna ett bidrag.
Jag vågar tro, att efter de yttranden, som afgifvits af tva talare
på stockholmsbänken, denna förhoppning kanske blifvit något minskad.
Men jag ber dessutom få ytterligare betona det, som, etter
min uppfattning, utgör hufvudskälet, hvarföre Första Kammaren
icke bör bifalla Stats-Utskottets betänkande, nemligen, såsom den
siste ärade talaren redan framhållit, att det icke kan vara ja,
jag kan icke begagna ett annat uttryck — värdigt Riksdagen
att låta eu statsinstitutions vara eller icke-vara blifva beroende
af en enskild kommuns godtycke. Man må säga hvad man vill
om de Kongl. teatrarne, de äro dock, och detta har äfven blifvit
erkändt af staten, de äro en statens, konstanstalt, som bör åt staten
underhållas, likasom andra statsinstitutioner, och ^sedan denna
konstanstalt nu funnits och verkat i mer än hundra år, skulle trägen
om dess fortvaro eller upphörande öfverlemnas till en enskild
kommuns afgörande! Jag får bekänna, att ett dylikt beslut skulle
för mig såsom riksdagsman synas mycket beklagligt.
Man har hört af en talare, att det af Utskottet föreslagna
vilkor icke skulle innefatta något ovanligt, ty, säde talaren, Riksdagen
har många gånger förut lemnat anslag under enahanda vi -ko?. Äfven jag vet, att sådant förut skett i fråga om enskilda
jernvägar och andra enskilda företag, men det blefve helt visst
första gången som svenska Riksdagen skulle göra ett anslag till
Lördagen den 29 Mars. 19
en statsinstitutions uppehållande beroende af ett dylikt vilkor.
J&S ber att fa särskild^ betona detta och hemställer, huruvida den
ifrågavarande summan 25,000 kronor kan berättiga ett frångående
af en ngtig och sund åsigt. Det är hufvudsakligen på detta skäl
som jag för min del instämmer i yrkandet om bifall till den Kongl’
propositionen.
Hem Wallenberg: Jag vill blott lägga några få ord till
hvad jag redan anfört. De Stats-Utskottets ledamöter, som deri
representerat denna Kammare, hafva utan allt tvifvel trott sig
gorå det bästa möjliga, då de hafva gått in på en s. k. förmedling,
och att det skulle vara politiskt klokt att på detta sätt söka rädda
de Kongl teatrarne. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten
Pa, att politiken har vant på den andra sidan, och det just derföre
att om de, som ville stå på denna sida, hade behållit åtminstone
den fasta punkt, som fans, nemligen att taga till utgångspunkt
att fordra det kommunens bidrag skulle utgöra 50 procent
emot hvad staten lemnade, så hade man kunnat påräkna deras
bistånd, som inom kommunalstyrelsen omfattade den åsigten. Men
den andra sidan ville rycka undan denna lapp att stå på och satte
derföi b7 procent i stället för 50 procent såsom kommunens bidrag.
Jag tror att i denna fråga, då den vid föregående riksdag samtaisvis
var å bane, hvem som helst skulle hafva varit belåten med 50
procents kommunalbidrag. Grundtanken att staten skulle till denna
f*n institution bidraga dubbelt emot den kommun, inom hvilken
institutionens verksamhet eger rum, är antaglig. Men det är första
gången en statsinstitutions tillvaro ställes i beroende af ett ännu
icke beslutadt kommunalbidrag.
^a^ai>e har velnt finna likhet emellan denna fråga och när
fiiksdagen beviljat anslag till jernvägars byggande under vilkor
att liera kommuner eller ett län skulle lemna proportionerligt bidrag
dertill. Men den väsentliga skilnaden ligger deruti, att man
ua pehandlat en fråga, som gälde en ny anläggning, ännu ei påbö-Tjaa,
hvaremot vi nu behandla en fråga, som gäller en hundraårig
institutions tillvaro.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade Herr
(trefven och Talmannen, att beträffande förevarande moment blifvit
yrkadt dels att Utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock
att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan i hvad den
skilde sig. från motsvarande del af Kongl. Maj:ts i ämnet giorda
framställning, skulle bifalla samma framställning oförändrad i
nämnda del.
Härefter gjorde Herr Grefven och Talmannen propositioner
enligt dessa yrkanden och förklarade sig finna de härå afgifna
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för afslag å Utskottets
hemställan, i hvad den skilde sig från motsvarande del af Kongl.
Mapts i ämnet gjorda framställning, och bifall till denna framställning
oförändrad i nämnda del.
N:o 22.
Ang.deKongl.
teatrarne.
(Ports.)
>:* 22. 20
Ang.deKongl.
teatrarne.
(Forts.)
Lördagen den 29 Mars.
Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:
Den, som bifaller mom. a) i Stats-Utskottets utlåtande N:o
18 b, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås momentet i hvad det skiljer sig från motsvarande
del af Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning och
bifalles denna framställning oförändrad i nämnda del.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja—46;
Nej-68.
Mom. b.
Herr Nordenfelt: Denna punkt anser jag vara alldeles
öfverflödig under alla förhållanden. Den har tillkommit genom
den förut omnämnda kompromissen inom Stats-Utskottet.
Riksdagen har redan medgifvit, att den dramatiska teatern far
försäljas, och något vidare yttrande derom är icke behöfligt. Sedan
Kammaren nu bifallit Kongl. Maj:ts proposition, bör deraf följa,
att denna punkt blir afslagen, hvarom jag också får framställa
yrkande.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes propositioner, först
på bifall till Utskottets ifrågavarande hemställan och sedan pa
afslag derå, och förklarades sistnämnda proposition vara med
öfvervägande ja besvarad.
Mom. c.
Bifölls.
Herr trefven och Talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till detta sammanträdes fortsättande kl. 7 e. m.
Lördagen den 29 Mars.
21 N:o 22.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets den 26 och 28 i denna månad
bordlagda utlåtande N:o 32, i anledning af väckta motioner
om statens inlösande dels af skattefrälseräntor, dels af den kronotionde,
som åtföljer patronaträtt i vissa församlingar eller under
annan enskild eganderätt innehafves, samt nämnda räntors och
tiondes omsättning i penningar.
Grefve Mörner: Mot förevarande betänkande har visserligen
ingen reservation inom Stats-Utskottet blifvit anförd, och man
skulle således möjligen kunna antaga, att det vore i alla hänseenden
välgrundad^ men då jag icke hyser denna åsigt, utan tvärt
om anser, att ganska mycket klander kan deremot anföras, så har
jag begärt ordet för att söka om möjligt få en ändring i detta
Utskottets betänkande och i annat fall åtminstone hafva uttalat
min åsigt, så att det ej må anses vara af Kammaren obestridt
gilladt.
Så framt eganderätten utgör någonting, som inom samhället
bör vårdas och omhändertagas, så har dock Utskottet i detta betänkande
frångått denna grundsats, i det att eganderätten der
blifvit trädd under fotterna på ett ganska betänkligt sätt. Äfven
den framställning af frälseräntornas natur, som i betänkandet
gjorts, är icke rigtig. Utskottet '' säger: “de slag af ränta och
kronotionde, om hvilka i de föreliggande motionerna förmäles,
hafva genom köp, byte eller gåfva öfvergått från kronan till enskild
mans hand. Ehuru till sin kamerala natur i öfrigt fullt likartade
med den kronan behållna räntan och kronotionde!), hafva
de likväl” o. s. v. Det är just mot detta påstående, att de till
sin kamerala natur skulle vara likartade med de vanliga grundräntorna,
som utgå till kronan, som jag måste inlägga en bestämd
protest. Hurudant är förhållandet med dessa frälseräntor? Jo,
det var ursprungligen en skatt, som utgick till kronan, men en
skatt, som kronan då hade eganderätt till, och hvilken icke heller
vid någon tidpunkt ansetts kunna ensidigt af Riksdagen fråntagas
kronan, utan endast genom båda statsmakternas samstämmiga beslut.
Denna skatt utgick, så vida icke Riksdag och Regering vore
ense om att deri göra ändring, och sådant kom förr icke i fråga.
1 särskilda fall öfverlät kronan denna grundskatt, denna skattetitel
åt enskilda personer mot något vederlag, som erlades vare
sig i form af köpeskilling eller i afstående af något annat hemman
eller på annat sätt. Dessa grundskatter öfvergingo således genom
laga fång i dessa enskilda personers händer. I samma stund upphörde
de att vara grundskatter och blefvo helt enkelt räntor, som
ålågo hemmanen och som hemmansegarne hade att betala. Räntorna
tillhörde enskilda personer och staten hade förlorat all rätt
att vidare förfoga öfver dem.
I öfverensstämmelse med denna åsigt kan man, såsom Herr
Finansministern äfven sista året gjort, framhålla, att, om man vill
göra inlösen af frälseräntorna obligatorisk eller med andra ord så,
att eganderätten dertill skulle kunna exproprieras, så erfordras
derför en särskild lag, d. v. s. Riksdag och Regering måste till
-
Ang. vissa
räntors och
tiondes inlösning
af
statsverket
m. m.
N:o 22.
22
Ang. vissa
räntors och
tiondes inlösning
af
statsverket
m. in.
(Forts.)
Lördagen den 29 Mars.
sammans stifta en lag, genom hvilken expropriationsrätten infördes.
Men så länge en sådan lag icke finnes, så finnes det icke
heller någon laglig möjlighet att fråntaga desse enskilde denna
deras egendom. Derför att grundskatterna förenklats och omsatts
i penningar och möjligen framdeles afskaffas, behöfver icke detsamma
ske med frälseräntorna. Det följer af hvad jag redan sagt
nemligen att de äro en egendom, som kronan haft rätt att afhända
sig, som kronan har afhändt sig, som nu tillhör enskilda personer,
hvilka således förfoga öfver dem med samma myndighet och rättighet
som öfver hvarje annan sin egendom.
Jag vill nu se saken från den sidan, att dessa räntor blifva
inlösta — och efterskänkta. Det står visserligen icke i Utskottets
betänkande, att de skola efterskänkas, men det kunna vi inse, att
detta beslut skulle blifva första steget till att, sedan, de inlösts
till kronan, efterskänka dem i sammanhang med afskrifningen af
grundräntorna och grundskatterna. Genom inlösen skulle frälseräntorna
återgå till den egenskap af grundskatter, som de nu icke
hafva. Huru skall inlösen ske? Jo, naturligtvis, med penningar.
Hvem skall tillskjuta dessa? Jo, jag och ni, mine herrar, och
hela svenska folket. Och till hvad ändamål skall det ske? Jo, för
att den, som innehar ett hemman, som är behäftadt med frälseränta,
skall slippa från denna ränta och få en fördel, till hvilken
han icke har någon rätt och befogenhet. Ändamålet är en present
till dessa hemmansegare, hvilken skall göras på bekostnad af
hela svenska folket. Jag vill fråga, hvad rättsgrund finnes till
att taga från några för att rikta andra? Om jag har ett hemman,
hvilket en frälseränta blifvit ålagd, och staten inlöser och sedermera,
något förr eller något senare, efterskänker denna, hvarför
skulle jag, då denna frälseränta helt visst icke är något annat än
en ränta, som ålegat hemmanet, icke lika väl kunna begära, att
staten löser in de inteckningar, som möjligen finnas i gården. Det
är en skuld det ena som det andra. Det är ingen skilnad dem
emellan annat än att den ena är uppsägbar, men den andra fastläst
i hemmanet, så att den icke kan uppsägas.
Ser man till, på hvad sätt Utskottet föreslagit att denna inlösen
skall ske, så har Utskottet i sitt utlåtande föreslagit eu
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, att han “täcktes, efter
förutgången utredning, vidtaga åtgärder för att ej mindre de räntor
å skattefrälsebemman, hvilka genom köp, byte eller gåfva kommit
från kronan i enskild persons hand och icke blifvit med jordeganderätten
förenade, än äfven den kronotionde, hvilken åtföljer
patronaträtt inom vissa församlingar eller under annan enskild
eganderätt innehafves, måtte emot full ersättning till rånte- eller
tiondeegarne varda af statsverket inlösta". Detta förslag har visserligen
en fördel, nemligen att det, så vidt jag kan finna, icke
kan komma under gemensam votering, men huru skall Konungen
kunna vidtaga dessa åtgärder? Man skulle kunna tro, att Utskottet
äfven föreslagit anvisande af medel härtill, men derom finnes
icke en antydan, utan Konungen skall på något alldeles obegripligt
sätt vidtaga åtgärder för dessa frälseräntors inlösen, utan att
Lördagen den 29 Marg.
23 N:0 22.
några medel blifvit för ändamålet beviljade. Jag visste icke, att
konungamakten i våra dagar var så stor, att något sådant skulle
kunna göras; jag tror knappt, att det skulle gå för sig i Ryssland,
och jag hoppas, att det icke gör det hos oss.
Jag ber er, mine herrar, besinna, att såsom jag sagt, frälseräntorna
icke hafva någonting med grundskatterna att göra. Frälseräntorna
äro inga grundskatter, utan vanliga räntor, som utgå af
hemmanen; de äro en egendom, som tillhör privata personer.
Vilja dessa frivilligt afstå dem, är det deras ensak, men icke kan
man tvinga dem dertill mot deras vilja, åtminstone icke förr än
en lag derom blifvit stiftad, och till dess är det onödigt att besvära
Kongl. Maj:t med någon skrifvelse, isynnerhet då Kongl.
Maj:t icke får några penningar för ändamålet anvisade.
Jag kan således på intet vis instämma i Utskottets hemställan
och anhåller derför om afslag å densamma.
Herr Casparsson: Beträffande den anmärkning, som af den
föregående talaren blifvit framstäld, att Stats-Utskottet skulle hafva
gjort ett attentat mot eganderätten, tror jag, att den är något för
sträng. Stats-Utskottet har icke föreslagit något annat än att de,
som lemna dessa frälseräntor, skulle ställas i samma ställning som
de, hvilka erlägga sina räntor till staten, d. v. s. komma i åtnjutande
af den fixering af grundräntan, som bestämdes 1869. För
denna uppfattning har Utskottet ansett billighet och rättvisa tala;
men Utskottet har på intet vis sagt, att denna inlösen ovilkorligen
skulle blifva obligatorisk, utan att den skulle vara “antingen obligatorisk
eller frivillig''1. Det skulle naturligtvis bero på Kongl. Maj:t
att efter skedd utredning föreslå, hvilkendera utvägen skulle begagnas.
För min del har jag aldrig tänkt mig, att den skulle
blifva annat än frivillig, så att den räntetagare, som ej ville inlåta
sig derpå, skulle hafva rätt att säga nej.
Beträffande anmärkningen, att fränseräntorna icke till sin
kamerala natur skulle vara likartade med grundskatterna, så vågar
jag ej inlåta mig på någon kontrovers derom, men jag vill nämna,
att jag frågat en sakkunnig person derom, och att han sagt mig,
att deras kamerala natur vore enahanda. I öfrigt innefattar Utskottets
utlåtande blott en recit af det, som förut förekommit i
denna fråga. Allt hvad Utskottet för egen del tillagt, är, att det
anser _ rättvisa och billighet påkalla, att dessa räntegifvare blifva
safta i samma ställning som de, hvilka erlägga sin ränta till staten,
och jag tror, att derför finnas goda skäl. Utskottet har för öfrigt
icke föreslagit något annat än att en utredning skulle ske och
öfverlemnat denna åt Kongl. Maj:t, allt under förutsättning, att
denna sak är af så grannlaga natur, att en utredning behöfves,
innan ett afgörande beslut fattas. Visserligen höjdes röster inom
Utskottet för att Riksdagen strax skulle fatta beslut om denna
förändring, men lyckligtvis funnos så starka återhållande krafter,
■att deras förslag ej blef af Utskottet antaget.
Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.
Ang. v Usa.
räntors och
tiondes inlösning
af
statsverket
m. m.
(Forts.)
N o 22.
24
Lördagen den 29 Mars.
Ang. vissa
räntors och
tion des inlösning
af
statsverket
m. m.
(Forts.)
Friherre von Krtemer: Ehuru jag visserligen icke tror, att
mycket behöfver tilläggas till hvad den siste talaren yttrade, så
har jag dock icke kunnat underlåta att begära ordet, då det synes
mig förundransvärdt, att Stats-Utskottets förslag i denna del har
kunnat möta något motstånd. Denna fråga synes mig vara fullständigt
utredd dels genom Kammarrådet Andersons, dels genom
Skattekomiténs betänkande och dels genom Kongl. Maj:ts proposition
vid förra Riksdagen, i hvilken intet annat skäl anfördes mot
framläggande af ett sådant förslag, än att det skulle föranleda en
särskild lagfråga, som Kongl. Maj:t, under den då med anledning
af de stora skatte- och arméfrågorna rådande upprörda sinnesstämningen,
ansåg kanske icke skola kunna med vederbörlig betänksamhet
behandlas, hvilket dock icke hindrade Utskottet att det oaktat,
på grund af enskild motion, framkomma med ett likalydande
förslag som nu. Efter sådana förberedelser hade man knappt
väntat, att någon skulle uppträda mot detta förslag. Det synes
väl vara så billigt som möjligt, att de, som hafva dessa räntor
sig ålagda, blifva stälda i samma ställning som alla öfriga räntegifvare,
nemligen att få åtnjuta den förenkling af räntorna och
deras omsättning i penningar, som stadgats genom 1855 och 1869
års förordningar, och det är ingenting annat, som här är föreslaget.
Icke heller kan man tala om någon statens förlust. Det är
tvärtom en ganska god placering af penningar, då staten skulle
inlösa räntorna på sådant sätt, att den hade 5 procent på det använda
kapitalet. Denna inlösen synes mig vara en liknande åtgärd,
som när någon inköper ett gammalt stamgods. Det är staten,
som inköper en gammal rätt, som förut tillhört staten, men som
den kommit i mistning af, så att den nu tillhör enskild person.
Staten återbördar genom inlösen sin förra egendom.
Något ingripande i eganderätten, såsom den förste talaren sade,
kan ej en sådan åtgärd kallas. Den ena motionären har föreslagit,
att staten skulle betala 20 gånger räntans belopp, men icke ens
så långt har Stats-Utskottet velat gå, att det velat uttala något
bestämdt om verkställighetssättet, utan Utskottet har blott sagt,
att inlösen kan tänkas såsom för ränte- eller tiondeegaren antingen
obligatorisk eller frivillig, samt slutat med att föreslå eu skrifvelse
till Kongl. Maj:t, hvarefter Kongl. Maj:t framlägger ett förslag för
Riksdagen och Riksdagen i sista hand afgör om sättet, hvarpå inlösen
skall göras. Icke kan häri ligga något ingrepp i eganderätten.
Den ärade talare, som gjorde denna anmärkning, hade väl
icke heller något synnerligt allvar med sitt påstående, synes det
mig, ty han talade först om, att det var ett skarpt ingrepp i
eganderätten, och sedermera under fortgången af sitt föredrag sade
han, att det vore något högst obilligt, att staten skulle göra en
sådan inlösen för att sedan efterskänka de inlösta räntorna. Rvilkenderas
rätt är det således som ett ingrepp skulle ske uti? År
det statens eller den enskildes?
De betänkligheter, som samme ärade talare hyste mot, att
Kongl. Maj:t nu genast skulle vidtaga åtgärder med anledning af
Riksdagens beslut, voro väl heller icke så allvarsamt menade, ty
Lördagen den 29 Mars.
25 »ro 22.
med dessa åtgärder, om hvilka Utskottet talar, kan ej menas annat
än, att Kongl. Maj:t skulle till nästa riksdag inkomma med ett
förslag i ämnet. Icke kan det komma i fråga, att Kongl. Maj:t
skulle på grund af en skrifvelse från Riksdagen, deri talas om
utredning, vidtaga någon annan åtgärd.
Då, som sagdt, frågan af föregående komitéer och af åtskilliga
myndigheter är utredd nära nog till trötthet, då den flera gånger
varit föremål för förslag och då det väl måste erkännas, att den
hvilar på en fullt billig grund, nemligen att dessa räntegifvare
skola blifva likstälda med alla andra, så har det, såsom jag sade,
nästan förundrat mig, att den nu mött motstånd. Det enda afseende,
i hvilket jag ej fullkomligt instämmer i Stats-Utskottets
förslag, är att jag anser, att det hade varit lämpligare att genast
anvisa ett anslag och skrida till handling; men icke ens det har
Utskottet föreslagit och jag kan således blott hoppas, att Kammaren
icke skall vägra sitt bifall till det framstälda, så ytterst moderata
förslaget, och anhåller jag nu om bifall till detsamma.
Grefve Mörner: Det kan väl tyckas, att det fordras enviss
grad af mod att nu ånyo taga till ordet efter en sådan tuktan, som
jag nyss skolat erfara af den siste talaren. Han tycktes anse
mitt yrkande sakna alla skäl och nästan förundra sig deröfver,
men nu må jag upprigtigt förklara, att jag förundrar mig icke alls
öfver, att han sagt detta, ty jag har funnit, att han alldeles icke
uppfattat, hvad jag sade. Och då han talade om mitt yttrande,
så slog han till höger och venster, men träffade icke mina skäl,
just som det i allmänhet brukar gå, när man något blindt rusar
fram. Jag skall försöka granska hans anförande en smula, men
först vill jag vända mig till den ärade talaren här midt emot.
Herr Casparsson yttrade, att saken vore mycket simpel; det
vore icke fråga om någon obligatorisk inlösen; nej, Gud bevare
oss, de, som icke ville sälja sina räntor, skulle slippa. Det fägnade
mig visst att höra detta. Men hvart kommer han då härmed?
Rättvisa vill han. Rättvisa, säger han, är att dessa räntegifvare
alla komma i åtnjutande af förmånen af skattens fixerande och
omsättning och — sedermera äfven få full skattefrihet. Det sista
sades väl icke, men det ligger som en nödvändig följd af det som
föregått. Men om inlösen icke blir obligatorisk, hvar stå vi då?
Då kan det ju hända, att i samma socken fyra räntor blifva
inlösta, under det fyra andra räntor icke blifva det. I sådant fall
skulle det väl uppstå ett förfärligt clamamus, och man måste
också medgifva, att det vore på tok och att deri icke funnes ett
tecken till rättvisa. Skall inlösen af dessa räntor ske och någon
rättvisa dervid åstadkommas, då måste denna inlösen blifva obligatorisk
på ett eller annat sätt genom en lag. I annat fall får den
ene sin ränta inlöst och den andre icke och den så kallade allmänna
rättvisan kan icke sägas hafva blifvit ernådd.
Sedermera sades det, att det vore alldeles gifvet, att frälseräntan
är en skatt, hvilken, såsom alla andra skatter till kronan,
skulle kunna efterskänkas. Nej, och nej och återigen nej! Frälse
-
Ang. vissa
räntors och
tiondes inlösning
af
statsverket
m. m.
(Forts.)
5:o 22. 26
Lördagen den 29 Mars.
Ang. vissa
räntors och
tiondes inlösning
af
statsverket
m. m.
(Forts.)
räntan är icke någon skatt, utan helt enkelt en ränta, som eu person,
köpt, en fordran, som han har i hemmanet, ehuru han icke kan
uppsäga kapitalet. Den är å hans sida ouppsägbar, men i allt
fall en hans enskilda fordran, öfver hvilken han eger råda såsom
öfver all annan sin välfångna egendom. Någon ändring häraf
påkallas visst icke af rättvisan, utan om en person ärft eller köpt
eller på annat sätt förvärft ett skattefrälsehemman, så har han
gjort det med full skyldighet att räntan skall från hemmanet utgå
och utan rättighet att undandraga sig erläggandet af denna ränta.
Lyckas han likväl att undkomma att erlägga räntan, så tror jag
visserligen, att han utan motsägelse skall finna sig deri, men att
rättvisan krafvel- det, kan jag för min del icke inse.
Vidare sades det, att det sker räntetagaren ingen orätt, ty
han får ju ersättning för sin ränta. Det är väl, att vi ännu så
länge åtminstone stå qvar på den ståndpunkten, att man icke utan
vidare fråntager honom hans ränta. Men det kan ju hända, att
ep person alldeles icke vill sälja sin egendom. Om staten kommer
till mig och säger: ni har ett ställe, som är temligen vackert;
der vill jag förlägga ett boställe åt en hög tjensteman; ni skall
sälja det till mig; på svarar jag: Nej, jag vill icke sälja det.
Då måtte jag val få behålla min rättfångna egendom, ty någon
annan utväg för staten att åtkomma den finnes icke, om den icke
hemfaller under expropriationslagen. För exproprierande af frälseräntor
finnes ingen lag. De kunna icke användas till hamnanläggningar
eller något sådant, och om en person icke vill frivilligt
afstå från sina räntor, kunna de ej heller mot hans vilja från
honom exproprieras. De äro icke och kunna, trots alla utredningar
och vetenskapsmäns yttranden, aldrig anses vara likstälda med
grundskatter, som utgå till kronan, utan äro enskild egendom.
Man talar om, att här endast är fråga om att hos Konungen
begära en utredning i ämnet. Just en vacker utredning! Utskottet
hemställer ju, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
“det Kong!. Maj:t täcktes, efter förutgången utredning, vidtaga åtgärder11
för att få dessa räntor inlösta. Det är således alldeles icke,
såsom eljest alltid varit vanligt, så länge jag varit med vid riksdagen,
en anhållan om utredning i ämnet, som af Riksdagen begäres,
utan en anhållan, att Kongl. Maj:t måtte utan vidare, efter
verkstäld utredning, vidtaga åtgärder för att få räntorna inlösta.
Det förutsattes således, att Kongl. Maj:t eger vidtaga sådana åtgärder.
Och vi hafva ju hört, att inom Utskottet finnas personer,
h vilka genast ville gripa verket an — jag hörde icke rigtigt, då
jag ej kunde komma fram till den talare, som omförmälde detta,
men jag tyckte, att han sade, att inom Utskottet åtskilliga personer
ville genast gå till verket med räntornas inlösen. Var detta
fallet, så får jag säga, att jag beklagar, att sådana personer äro
ledamöter af Stats-Utskottet, ty de äro sannerligen icke till någon
prydnad der, eller ens för Riksdagen, om de kunnat sätta något
sådant i fråga. Har sådant verkligen skett, är det sannerligen
beklagansvärd^ och manar visserligen icke till efterföljd eller till
någon kompromiss eller eftergift; ty hör man sådant, då är
J7 N:o 22.
Lördagen den 29 Mara.
hög tid erinra, att rätt är rätt och att man icke bör vika derifrån.
Kompromisser, som gå ut på att uppoffra rätt och rättvisa,
äro alltid förkastliga, och man vinner ofta mera genom att gå
sin motståndare på lifvet och låta striden gå och, _ om det så
skall ske, falla med heder, än att genom kompromisser någon
enda gång köpa sig till en ringa, obetydlig vinst.
Vid detta tillfälle måste jag vidblifva mitt yrkande om afslag,
och har nu omnämnt de skal, på hvilka mitt yrkande grundas.
Herr Anderson, Albert: Enligt min uppfattning har denna
fråga icke de stora proportioner, man deråt velat gifva. Det gäller
icke här att afskaffa eller eftergifva dessa räntor, som räntegifvarne
utbetala, utan endast att göra räntegifvarne likstälda med
andra, som betala sådana räntor. Hvad tillkomsten af ifrågavarande
räntor beträffar, ber jag få nämna, att de utgöras i alldeles
samma persedlar och räntetitlar, som under 1600-talet i allmänhet
utgingo af skattehemman till kronan. De såldes sedermera
till enskilde och hemmansegarne fingo sig dervid ålagdt att
betala räntorna till räntetagarne. I dessa räntor ingå således de
gamla räntetitlarne, såsom byggnadshjelpen, salpeterhjelpen dagsverkspenningarne
in. m. I afseende på tillkomsten äro dessa räntor
således likstälda med räntorna på skattehemman i allmänhet.
Jag kan för min del icke finna annat, än att rättvisa och billighet
kräfva, att man gör dessa jordegare likstälde med andra skattejordegare,
så att de enligt samma grunder få betala sina räntor
till staten. Meningen är ju ingen annan än den, att dessa räntor
skulle omsättas till penningar efter bestämmelserna i 1869 års
förordning, och sedermera till staten ingå. Det är icke fråga om
att minska dem vidare, och den uppoffring staten skulle gorå, kan
icke blifva någon annan än skiinaden mellan hvad räntegifvarne
nu utgifva till räntetagarne och hvad enligt 1869 års förordning
skall af räntegifvarne utgöras till staten.
Det finnes ytterligare ett annat skäl för denna åtgärd. Enligt
hvad jag har mig bekant, uppstå mycket ofta mellan räntetagarne
och räntegifvarne tvister om dessa räntor, och jag har
flere gånger funnit, huruledes räntegifvarne tredskas att betala
räntan. Det kan icke vara angenämt för en räntetagare att hafva
en sådan ränta, och jag är öfvertygad om att han icke håller så
särdeles mycket på den.
Jag anhåller för min del om bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Bergström: Det må villigt medgifvas, att det förslag,
Stats-Utskottet här framstäf, icke omedelbart innebär något hot
mot den enskilda eganderätten; men så mycket är visst och äfven
af den förste talaren i ämnet ådagalagdt, att, om man icke vill
använda tvång, utan endast söka på frivillighetens väg för kronans
räkning åtkomma dessa räntor, följden deraf måste blifva den, att,
derest detta frivilliga inlösande möter motstånd från någon räntetagares
sida, denne räntetagare fortfarande får behålla sina räntor.
Då blifva naturligtvis den eller de räntegifvare, som fort
-
Ang. vissa
räntors och
tiondes in[lösning
af
statsverket
m. m.
(Forts.)
N:o 22. 28
Lördagen den 29 Mars.
Ang. vissa
räntors och
tiondes inlösning
af
statsverket
m. m.
(Forts.)
! farande måste till en sådan räntetagare utbetala sina räntor, sämre
stälda, än de, hvilkas räntetagare afstått sina räntor till kronan.
Jag kan derför ieke annat än instämma med den förste talaren
deri att, om man vill lösa denna fråga i alla dess delar, man på
ett eller annat sätt nödgas komma till något slags tvång. Motionären
har verkligen också i särskild motion föreslagit ett tilllägg
till expropriationslagen, gående derpå ut, att staten skulle
vara berättigad att från räntetagarne expropriera deras räntor,
och ser man på Utskottets betänkande, finner man att till och
med Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet sistlidet
år talat om en sådan expropriation. För min de! får jagsäga,
att jag anser någon expropriation af dessa räntor icke böra
ifrågakomma. Jag tror att, om man i ett land håller den enskilda
eganderätten i helgd och vördnad, en sådan expropriation icke bör
ega rum. Katt till expropriation kan i allmänhet icke lämpligen
stadgas utan då det gäller att tillgodose ett allmänt behof och
ingen kan väl, med hopp om eller utsigt att blifva trodd, påstå,
att det är ett allmänt behof att räntorna skulle från räntetagarne
inlösas af staten.
Om staten verkligen vill visa en sådan frikostighet, som nu
är ifrågasatt, finnes, enligt min åsigt, ingen annan utväg än att
staten ikläder sig räntegifvarnes skyldigheter gent emot räntetagarne.
Då kan det vara dessa likgiltigt, om de uppbära räntorna
af kronan eller af sina forne räntegifvare. Så har det gått
till, då staten öfvertog augmentsräntorna. Staten iklädde sig
skyldigheten att till stamrusthållen utgöra augmentet, men uppbär
istället augmentsräntorna fixerade till visst penningebelopp.
Det ligger i sakens natur, att dessa frälseräntor anses värderika
just derför, att de penningar, som äro nedlagda i dem, äro så
väl placerade, att man ständigt har en viss bestämd inkomst, som
icke sjunker i mån af penningevärdets fallande. Räntan går ut
antingen in natura eller efter årliga markegången, och just deri
ligger dess värde. Det är visserligen sant, att man på åtskilliga
ställen börjat vägra att på nämnda sätt utgöra dessa räntor, och
derför torde äfven många räntetagare, som måste på laglig väg
utsöka sin rätt vara benägna att till staten försälja dem. Men
dylika processer om utgörande af räntor förekomma lika ofta i
fråga om frälseskattsräntor, och huru vill man väl förekomma
sådana processer? Ja, motionären har det visserligen klart för sig,
ty han vill att staten skall inlösa äfven dessa räntor, ehuru han
drager sig för att ännu framkomma med detta förslag. Men dertill
kommer det, mine herrar, förr eller senare!
Nu vågar jag uppställa den satsen, att i rättsligt afseende
ingen skilnad förefinnes mellan frälseskatteräntor och skattefrälseräntor.
De äro frälseräntor båda två. Den omständighet, att
skattefrälseräntorna en gång i tiden, utgjordes till kronan, kan
icke betaga dem den egenskapen att nu utgöra verkliga frälseräntor,
som utgöras till enskild man. De hafva fullständigt förlorat
egenskapen af skatt och öfvergått till verkliga räntor. När
kronan afhände sig dessa räntor, hvilket skedde icke ensamt ge
-
Lördagen den 29 Mars.
29 N:o 22.
nom försäljning eller köp, såsom en föregående talare antydde, Ang. vista
utan ofta äfven genom byte, upphörde räntan att vara skatt och cantor» och
blef enskild egendom. . läsning af
För min del kan jag icke finna annat, än att ötats-Utskottet statsverket
ganska svagt motiverat den åtgärd, Utskottet här föreslagit. Ut- m. m,
skottet har inskränkt sig till vissa allmänna talesätt, såsom t. ex. (Forts.)
“rättvisan syntes fordra", “rättvisa och billighet påkalla", att
dessa räntor inlösas o. s. v., men Utskottet har aldrig, hvarken
tillförene, då denna fråga varit före, eller nu inlåtit sig på en
genomgående pröfning af frågan och hvad den innebär. Jag tror
icke, att man på den omständighet, att dessa räntor en gång i
tiden utgjorts till kronan såsom skatt, kan grunda någon skyldighet,
hvarken juridisk eller moralisk, för kronan att nu inlösa
dem. Jag skall anföra ett annat förhållande, der enskilda personer
kanske blifva mycket mera lidande än dessa räntegifvare.
På den tiden skatteköpen instäldes i vårt land, medgaf dock staten,
att vissa kronohemman finge skatteköpas till understöd åt
bruk och vissa fabriker. Detta skedde alltid med det uttryckliga
vilkor, att den gamla åbostammen skulle sitta på hemmanet odrifven.
Kunna nu icke afkomlingarne af denna åbostam framkomma
och säga: “Hade vi fått förblifva under kronan, så hade vi såsom
vanliga kronoåbor fått mot en ringa penning förvärfva eganderätt
till våra hemman." Staten kan derför bereda oss tillfälle dertill.
Jag förutspår att äfven sådana anspråk i sinom tid komma att
dyka upp.
Dessutom äro de räntegifvare, om hvilka nu är fråga, i flera
andra afseenden sämre stälda än de verkliga kronoskattebönderna.
Så hafva t. ex. i fråga om skog räntetagarne rätt öfver bärande
träd och masteträd. Samma rätt hade fordom kronan öfver dylika
träd å kronogrund, men successivt har denna rätt blifvit efter
Sifven,
så att skattebonden nu fritt förfogar öfver sådana träd.
kattefrälsebönderna deremot förfoga icke öfver dessa träd. Kunna
de nu icke yrka, att med samma rätt som kronoskattebonden erhålla
fri dispositionsrätt öfver dylika träd? Hade de fått förblifva
under kronan, skulle samma rätt i detta afseende hafva tillkommit
dem som skattebönderna.
Detta är den juridiska sidan af frågan, och jag betviflar högeligen,
att fullt giltiga skäl och grunder kunna anföras för att
frågan skulle tagas så om hand, som Stats-Utskottet föreslagit.
Detsamma, som är sagdt om skattefrälseräntan, gäller äfven om
kyrkofonden, som kommit i enskild ego. Den har upphört att
vara skatt och blifvit en ränta, tillhörig enskild man. Jag vågar
på de skäl, jag nu anfört, ansluta mig till det yrkande, som framstälts
af den förste talaren i ämnet, och påkallar således afslag
på Utskottets förslag.
Herr Casparsson: Den ärade talaren på östgötabänken
sade, med anledning af mitt yrkande om en fixering af dessa räntor,
att det “ligger en eftergift bakom". Jag tillåter mig dervidlag
göra en dubbel justering. Beträffande eftergifter, åtminstone då
N o 22. 30
Lördagen den 29 Mars.
Ang. vissa
räntors och
tiondes inlösning
af
statsverket
m. m.
(Forts.)
de icke äro af rättvisa och billighet påkallade, tror jag i allmänhet
icke, att jag kan beskyllas att hafva visat mig redobogen att
göra sådana, och att det skulle ligga något bakom mitt yttrande,
som jag icke vågade uttala, är ett antagande, hvaremot jag måste
på det bestämdaste protestera. Har jag något fel i detta afseende,
är det väl snarare att jag alltför rättframt säger ut min mening,
än att jag döljer något bakom mina yttranden. Den tillvitelsen
tror jag icke, att jag gjort mig förtjent utaf.
Samme talare omnämnde, hvad jag yttrat skulle hafva inom Utskottet
tilldragit sig. Hvad som tilldrog sig inom Utskottet var,
att åtskilliga af Utskottets ledamöter ansågo, att man på rak arm
borde tillstyrka bifall till de i ämnet väckta motionerna, hvilka
gingo derpå ut, att ett anslag för den ifrågasatta inlösen borde
beviljas. Men denna åsigt mötte motstånd, och Utskottets beslut
blef inskränkt till att tillstyrka en skrifvelse till Kongl. Maj:t i
ämnet. Detta var hvad som inom Utskottet passerade, och i detta
fall tror jag, att de, som förordat endast en skrifvelse, förfarit
visligare än de, som velat på rak arm bevilja ett anslag för ändamålets
vinnande.
Hvad det beträffar, att räntornas inlösen skulle vara obligatorisk,
för att kunna på ett verksamt sätt ställas i verket, har
jag förestält mig, att, om någon räntetagare icke vill gå in på att
afstå sina räntor, staten måste träda emellan och erlägga den
skilnad eller mellangift, som kunde ifrågakomma. Jag har aldrig
förestält mig, att räntetagaren skulle tvingas att afstå räntan,
eller att något tvång skulle kunna erfordras; utan att den enkla
åtgärden skulle vidtagas, att staten träder emellan och erlägger
den skilnad, som kan uppkomma.
Jag medgifver villigt, att slutklämmen i Utskottets betänkande
kunde vara lämpligare affattad, än den är. Om ett bättre förslag
i detta afseende framställes, har jag icke heller något emot att
ansluta mig till detsamma.
Den siste talaren sade, att Utskottets motivering vore ganska
svag och jag vill härutinnan gifva honom rätt. Man hade verkligen
inom afdelningen gjort den mycket starkare och inlagt både
salt och peppar, men den gick i den af talaren på östgötabänkeu
antydda rigtningen, eller att ränteinlösen skulle vara början till
en skatteeftergift, och mot denna motivering opponerade sig åtskilliga
ledamöter inom Utskottet. Till följd deraf har motiveringen
blifvit något svag, det medgifver jag; men jag tror icke, att
saken derpå lidit.
Herr Nordenfelt: Detta skrifvelseförslag har jag inom Ut
skottet
biträdt på den grund, att jag förutsätter, att den utredning,
som kommer att ske, skall visa, att frågan gäller enskild
eganderätt, och att någon expropriation af denna rätt icke kan
ega rum. Jag kan nemligen icke föreställa mig att expropriation
kan förekomma i frågor om enskilde rättsförhållanden, då intet
allmänt behof föreligger, och jag kan icke se någon fara i att man
får en utredning om hvad det skulle kosta att genom öfverens
-
Löidagen den 29 Mar*.
SI N:0 22.
kommelser med räntetagarne till staten inlösa dessa gamla räntor.
Att dessa en gång vai’it skatter är tydligt och att hemmansegare,
som hafva skyldighet att betala dessa räntor, känna sig åsidosatta
och orättvist behandlade i jemförelse med sina grannar, som icke
numera hafva så höga skatter till följd af förenklingen och omsättningen
i penningar, är likaledes klart.
Då jag, för min del, icke ämnar medgifva någon fullkomlig
afskrifning af dessa räntor, utan endast en förmedling och omsättning
i penningar, för den händelse de skulle af staten inlösas, har
jag icke funnit något hinder att bifalla förslaget om den utredning,
som nu är ifrågasatt.
Jag yrkar derför bifall till förslaget.
Friherre von Kr se mer: Den förste ärade talaren i denna
fråga har i sitt anförande mycket beskärmat sig öfver att jag ansåg
honom icke hafva haft allvar med sitt yttrande. Jag skulle
vilja utbyta detta uttryck: “icke allvar", mot något annat, som
mindre misshagade den ärade talaren; men jag finner ej något sådant
annat uttryck för tillfället. Min nämnda förmodan framkallades
deraf, att talaren i sitt anförande först talade om, att detta förslag
innebure ett våld mot eganderätten, under det han i fortsättningen
sade, att genom samma åtgärd en oskälig fördel bereddes.
Beträffande den uttalade farhågan, att Kong]. Maj:t genast
skulle kunna vidtaga någon åtgärd, är detta förebygdt derigenom,
att något anslag till räntornas inlösning ej är lemnadt. Det kan
således icke blifva någon annan följd af denna skrifvelse än att
Kongl. Maj:t, efter den föreslagna utredningen, inkommer med ett
förslag, som af Riksdagen pröfvas.
Den ärade talaren, som motsatte sig Utskottets förslag, förebrådde
nämnda Utskott för dess svaga motiveriug. Jag undrar
dock, om icke den ärade talaren snarare bör vara Stats-Utskottet
tacksam för det Utskottet icke låtit långa stycken af de förberedande
handlingarne rörande denna fråga i betänkandet inflyta.
Det hade varit mycket lätt att på det viset göra motiveringen
skarp genom att i densamma afskrifva delar af skattekomiténs och
Kammarrådet Andersons betänkanden. Hvartill skulle det dock
tjenat? Dessa aktstycken äro af alla kända; och, dessutom, om man
i något fall kan säga, att saken talar för sig sjelf, måtte det väl
vara i detta?
Samme ärade talare tilläde att någon expropriation här omöjligen
skulle kunna komma i fråga. Denna sak hör nu egentligen
icke hit, till följd hvaraf icke heller Utskottet yttrat sig derom,
men om Kongl. Maj:t skulle finna lämpligt att inkomma med ett
sådant förslag, blir det ju alltid tillfälle att då pröfva den saken.
På intet vis kan jag dock godkänna den ärade talarens föreställning
derom, att här omöjligen skulle kunna framläggas ett sådant
förslag om tillägg i expropriationslagen, afsedt för detta fall. Talaren
sade att expropriation endast kunde ifrågakomma, då det
gälde ett allmänt behof; men, mine herrar, jag anser rättvisa vara
ett allmänt behof, och det är intet annat än enkel rättvisa, att
Ang. vissa
räntors och
tiondes inlösning
af
statsverket
m. m.
(Forts.)
G
5:0 22. 32
Lördagen den 29 Mars.
Ang. vissa
räntors och
tiondes inlösning
af
statsverket
m. m.
(Forts.)
de, som en gång varit räntegifvare till staten, få komma i samma
ställning som alla statens öfrige räntegifvare.
Talaren yttrade vidare, att någon egentlig skilnad icke skulle
finnas mellan frälseskatteräntor och skattefrälseräntor. Ett sådant
uttalande bringar mig nästan att tvifla på, att jag hade rätt, då
jag sade att Stats-Utskottet gjort rigtigt, då det icke afskrifvit
långa bitar ur de förberedande handlingarne, ty det synes nästan
som om ett sådant upprepande af utredningen af denna fråga varit
af nöden. Jag torde emellertid icke dermed nu böra uppehålla
tiden.
Jag anhåller fortfarande om bifall till Stats-Utskottets förslag.
Herr Forssell, Hans: En högt ärad talare på örebrobänken
uttalade här den åsigten, att, om med Utskottets förslag åsyftades
en expropriation af frälseräntor, detsamma innefattade en kränkning
af eganderätten, och jag, för min del, gifven honom, äfvensom
talaren på södermanlandsbänken, härutinnan fullkomligt rätt. Om
något sådant vore i fråga, kunde det icke falla mig in att på
något sätt uttala mig derför, men jag fäster uppmärksamheten på,
att om ock Utskottets betänkande af någon skulle tolkas på det
sättet, kan en dylik frågas lösning icke afgöras förr än i ett långt
senare skede. Om nemligen Kongl. Maj:t skulle gilla en sådan
åsigt, måste ju ett förslag till lag framläggas för Riksdagen, som
då har att i vederbörlig ordning pröfva detsamma. Det är dock
så mycket mindre att befara, det man genom ett bifall till Utskottets
nu framstälda förslag gifver något bifall till kränkning
af eganderätten, som man icke kan af Utskottets motivering eller
kläm utleta en dylik mening.
Den ärade talaren på örebrobänken uttryckte äfven den
åsigten, att i fall åter det vore fråga om att från räntegifvare
på staten öfverflytta skyldigheten att erlägga de nu utgående
frälseräntorna, hade för visso ränteegarne lika liten befogenhet
att tala om kränkning af sin eganderätt, som augmentsränteegare
kunna beklaga sig öfver, att staten åtagit sig att betala de räntor,
som förut betalades af augmentsgifvare. För min del har jag icke
förstått, att uppgörelse kunde ske på annat sätt, än att staten
trädde emellan och sade till räntegifvarne: hädanefter hafven I
att till mig erlägga räntan efter 1869 års förordning; jag skall till
ränteegarne erlägga räntorna sådana de nu utgå, d. v. s. af egna
medel utgifva skilnaden. Om uppgörelsen skulle tänkas varda af
sådan beskaffenhet, så återstår för Kammaren att tillse, huruvida
någon annan betänklighet kan resas mot en dylik anordning.
Den ärade talaren på örebrobänken har ytterligare framstäf den
invändningen, att det icke vore någon juridisk skilnad mellan
skattefrälseräntor, om hvilka nu är fråga, eller sådana som öfvergått
från staten till enskilde, och frälseskatteräntor, som aldrig
varit i statens hand, och ville han deraf draga den konseqvens,
att om staten ville åtaga sig uppoffring för skattefrälseräntors inlösen,
skall inom kort ett förslag framträda, gående derpå ut, att
vi äfven måste ikläda oss samma uppoffring: för frälseskatte
-
38 N:o 22.
Lördagen den 29 Mars.
räntorna. Han har må hända rätt i sitt påstående, att ingen
juridisk skilnad mellan dessa räntor finnes. Han talade såsom
jurist i ordets strängaste och egentligaste mening. Men man kan
^ ri? finni6S 6n ^äsent]iS historisk eller Mineral
skilnad ^ dessa olika räntor emellan. Man har att tillse, hvilken
vigt ma tillmatas denna historiska skilnad eller den omständi°-heten, att det i folkmeningen kan förefinnas en skilnad mellan d“
räntor, som ursprungligen utgjorts till kronan och under allehanda
_ former ötvergått till enskilde, och de räntor, som alltid
vant i enskild mans hand och af honom blifvit försålda. För
mm del anser jag, att man är berättigad att derpå fästa afseende.
9C,k *ror sa mycket hellre, att man kali gifva sitt bifall till
detta förslag och icke beböfver befara några deraf frammanade
„ !^a konseqvenser, som det torde vara antagligt, att så väl
räntetagare som räntegifvare med rätt stor tillfredsställelse skulle
helsa en dylik uppgörelse.
''JlS kommer derför att, under de nu uttalade förutsättningarne,
losta för bifall till Utskottets förslå0*.
Ö
Häruti instämde Herr Wcern, Carl Fredrik.
. Gliefve Mömer: Jag ber om ursäkt, men jag måste än en
fntaSnit ShP J n ^ JaPg har aldr^ På sätt Herr Casparsson
antagit beskylt honom for någon baktanke. Tvärt om är jag
fullt ofvertygad om, att han handlade i god tro. Men han är ju
icke alla memnskor. Hos många af dem, som stå vid sidan af
honom, kunna, ju finnas baktankar. Hvad honom enskilt angår
har jag visst icke förmodat något sådant.
En ärad talare har yttrat åtskilligt om räntornas uppkomst
a ber atriia /ör?,ä n’a llonom> att jag visste detta förut
i likhet med sannolikt de fleste af Kammarens ledamöter. Hvad
nämnde talare yttrat hindrar icke, att dessa räntor, sedan de afhandts
kronan och bnfvit enskild egendom, äro en fordran, som
egaren har, och som ar hans tillhörighet, och som till sin karakter
närmast ar att jemföra med en intecknad fordran.
Vidare påpekade den ärade talaren, att det uppstått processer
emellan räntegifvare och räntetagare. Det händer nog, men det
inträffar ju också lagsökningar för utbekommande af kapital i
allmänhet och ränta å dem. Derför att processer af sistnämnda
slag förekomma, tror .jag likväl icke, att man vill ens ifrågasätta,
att staten skall betala alla enskilda fordringar i Sverige. Dertill
skulle val svårligen statskassan räcka till.
En ärad talare på elfsborgsbänken yttrade, att Riksdagen
borde vara Stats-Utskottet tacksam derför, att man i dess betänkande
icke^ fatt någon kraftig motivering. Jag, för min del
känner icke någon tacksamhet alls. Den motiveringen skulle jag,’
som jag hoppas, hafva vederlagt, om den framkommit, utan att
Tanna mig det minsta förkrossad. Jag är ofvertygad om, att orsaken,
hvarför Stats-Utskottet icke tagit in denna motivering,
Första Kammarens Prof. 1884. N:o 22.
Ang. vissa
räntors och
tiondes inlösning
af
statsverket
m. m.
(Forts.)
K:o 22.
Ang. visso,
räntors och
tiondes inlösning
af
statsverket
in. m.
(Forts.)
34. Lördagen den 29 Mars.
vant den, att Stats-Utskottet ansett den vara allt för klen och
andamalslös. för inkonseqvens, hvilken skulle bestått
deri, att jag yttrat, å ena sidan, att räntornas inlösen vore ett
våld mot ränteegaren, och, å den andra, att genom nämnda åtgärd
skulle tillerkännas honom en obillig fördel. Något sådant nar jag
icke sagt. Jag har påstått, att i den föreslagna åtgärden läge en
fördel för råntegifvarne. Denna ligger deri, att jemte dem det
öfriga svenska folket inlöser dessa räntor, och man kan väl vid
sådant förhållande icke bestrida, att en del af folket gör en present
åt den andra, när, efter räntornas inlösen till staten, dessa 1
framtiden komma att afskrifvas.
Det sades ock, att staten skulle åtaga sig att betala dessa
räntor till ränteegarne, men hvem vet, om dessa sistnämnda tycka
om att få göra med staten. Staten kan nog vara bra, men understundom
också farlig, för den enskilde att hafva att gorå med.
Ännu har icke gått ur minnet Carl XI och den tunga hand han
lade på dem, som hade att gorå med staten. Om det verkligen
blefve krig och ondt om penningar, kan man antaga såsom nästan
säkert, att ränteegarne antingen, finge sina fordringar hos staten,
om icke alldeles underkända, åtminstone såsom någon slags fordran
innestående oguldna och slutligen kanske endast en knapp eller
afkortad betalning. Med dessa räntor, sådana de nu äro, följer
dessutom andra fördelar, såsom rätt till lösen af hemmanet, derifrån
räntan utgöres 0. s. v., hvilka, derest staten öfvertoge dessa
räntor, väl sannolikt icke komme att ersättas af staten.
En ärad talare, som visserligen har djupa insigter 1 alla dessa
ämnen, yttrade, att i folkmeningen skulle vara en stor olikhet
mellan skattefrälseräntor och frälseskatteräntor. För mm del tror
lag dock. att vår svenska allmoge icke har det ringaste begrepp
om denna skilnad. Den tager ränta som ränta. Och svårt är
äfven, att utan noga undersökning af saken finna skilnaden, ty
för dem, som betala, förefaller den ena räntan alldeles lika den
andra till sin art, om äfven beloppet kan vara olika. _
Man har här sagt, att denna skrifvelse skulle vara sa oskyldig.
Men, mine herrar, “brändt barn skyr elden“. Ofta har man sagt
som här: låt det gå, det är endast fråga om utredning 0. s._ v.;
men efter dessa s. k. utredningar hafva fattats beslut, som just
icke varit så väl betänkta. Då dessa räntor icke hafva eller hora
hafva med statsverket att skaffa, anser jag en sådan utredning
vara helt och hållet opåkallad, kanske till och med, 1 förhållande
till ränteegarne, obehörigt närgången. ,
Jag fortsätter mitt yrkande om afslag pa den föredragna
punkten.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde Herr (trefven och
Talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till Utskottets ifrågavarande hemställan och sedan
på afslag derå, samt förklarade sig anse den förra propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.
Lördagen den 29 Mars. 35 jj;0 22.
■ + ^rnfve M°rner begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes, Ang . vissa
justerades och anslogs följande omröstningsproposition: räntors och
tiondes in
Den,
som bifaller Stats-Utskottets utlåtande N:o 32, röstar IZuZkft
m. m.
Ja; (Forts.)
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utlåtandet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
halva utlallit sålunda:
Ja—77;
Nej—31.
-vr Doredrogs^ a nyo Stats-Utskottets den 26 och 28 innevarande VirkesMars
bordlagda^ utlåtande N:o 34, i anledning af Kongl. Maj :ts understad för
proposition angående virkesunderstöd för anläggning af jernväg släggning
från Duleå till norska gränsen af Jernväg
från Luleå
lydelse-^ Nyström uPPläste ett skriftligt anförande af följande
Herr Grefve och Talman, mine herrar! I torden af många
teiegrammer i_ tidningar hafva förmärkt, att en agitation arrangerats
mot mig i min hembygd Norrbotten rörande mitt uppträdande
1 den s. k. Luleå—Ofoten-jernvägsfrågan, hvilken agitation härtill
sin synlige upphofsman Borgmästaren i Luleå F. Hedström, som
enligt justeradt protokoll, utsatt ett möte och föreslagit eller varit
med om följande telegram samt detsammas utsändning till vissa
andra kommuner. Telegrammet, som först intagits i Stockholms
Dagblad och sedan 1 vissa andra tidningar, lyder sålunda:
“Då det numera är _ allmänt bekant, att en af stadens medlemmar,
representanten i Riksdagens Första Kammare Förste
Landtmätaren och Riddaren J. E. Nyström, hvilken hittills så
val 1 tH som skrift gifvit sig sken af att i allt verka för länets
och Lulea stads bästa och förkofran, under nu pågående riksdag
later sig angeläget vara att på allt sätt motarbeta och stämma
allmänna meningen mot den tilltänkta jernvägen Luleå—Ofoten,
sa, och då stadens invånare äro öfvertygade, att den ådagalagda
motviljan mot ifrågavarande jern vägsföretag icke är grundad
pa kännedom eller insigt om detsammas skadlighet för vare sig
länet eller staden, utan måste antagas härleda sig från för länet
och dess intressen främmande bevekelsegrunder, hafva de, på det
deras tystnad icke må uppfattas som samtycke, velat, med ut
-
N:o 22. 36
Lördagen den 29 Mars.
Virkes- talande af deras djupa ogillande och beklagande af Herr Nyströms
understöd för uppträdande i förevarande fråga, uttrycka den lifligaste öfvertygelse,
anläggning ay. åvägabringandet af förenämnde jernväg är ett nödvändigt vilkor
af jernväg för lftnetB och kadens framtida utveckling och förkofran/1 .
frn norlka Då Dagbladet ej kunnat publicera mitt genmäle, hvilket också
gränsen, utgör mitt kufvudsakliga anförande i fråga om föreliggande förslag
(Forts.) rörande virkesunderstöd för berörda jernväg, sa tillåter jag mig
att uppläsa samma genmäle, äfven derför att jag vill hafva det
förvandt i Riksdagens protokoll för framtiden, då det, fastän
kanske för sent, må hända blifver mera beaktadt.
Af ofvan intagna uttalande skulle man kunna antaga, att
Luleå stads samtliga invånare afgifvit detsamma, men enligt
nämnda protokoll har dock endast flertalet af de vid motet närvarande
förenat sig om detsamma. Och för öfngt med hvad rätt
tala dessa församlade och detta flertal i stadens mvanares namn.
Uttalandet innehåller, att min motvilja mot företaget ej är
grundad på kännedom eller insigt om detsammas skadlighet för
vare sig länet eller staden. Min och många andras motsatta åsigt
i det fallet torde gälla lika mycket. . ,
Vidare heter det, att mina farhågor i fråga om detta företag,
eller hvad mötesdeltagarne behaga kalla min “motvilja", maste
antagas härleda sig från för länet och dess intressen främmande
bevekelsegrunder. Detta är icke öppet spel, och uttalandet tränger
här in på insinuationernas förbjudna mark, och det olifver sa mycket
förkastligare, som man icke gittat i ringaste mån antyda, hvilka
dessa insinuerade dåliga bevekelsegrunder månde vara. Jag har
dock uti min motion N:o 39 i riksdagen — rörande Norra stambanans
framdragande genom Norrland och det medel, jag sålunda
velat framkalla för att minska de menliga följder, som enligt mitt
förmenande den för Luleå—Ofotenbanan beviljade koncessionen åt
den 8 December 1882 skall för Norrland och landet i sm helhet
utöfva — så öppet och utförligt uttalat mina bevekelsegrunder
eller skäl för mina farhågor, att hvar och en tänkande och ej åt
lokala eller enskilda intressen mer eller mindre förblindad bort
finna desamma tillräckliga samt mitt uppträdande befogadt, åtminstone
ej klandervärdt. Att handlingar dervid företetts rörande
mitt och andras förfarande i frågan, har skett för att gifva stöd
för min motion, för att styrka mina uppgifter, för att för Riksdagen
framlägga frågan ocn hvad dermed star i sammannang i
hela dess vidd, och för att slutligen få mina åsigter i denna för
Norrland och riket ödesdigra fråga, de må nu vara rigtiga eller
icke, förvarade för framtiden i Riksdagens handlingar, så att da
ei må säges, att frågan undanhållits Riksdagen. Om detta, såsom
det vill synas, ej varit för alla behagligt, är det visst ledsamt,
men har ej kunnat, för sakens skull, af mig undvikas.
Mina bevekelsegrunder eller skäl för min ‘''motvilja mot
Luleå—Ofotenbanans byggande och innehafvande af utländingar
vill jag här i korthet anföra:
l:o) Till en början får jag fästa uppmärksamheten derpå, att
i följd af nämnda koncession “Engelska firman Wilkinson & Jarwis
Lördagen den 29 Mars.
M7 N:Ö 22.
i London och de öfrige in- och utländske män, med hvilka firman Virkeskan
komma att förena sig/1 erhållit rättighet att inom 9 år bygga understöd för
och under minst 40 år, då först staten eger inlösa banan, trafikera /////L
den inom svenskt område ungefär 40 mil långa bandelen och att /rån Luleå.
få enskildes och statens jord sig derför upplåten. Deraf följer, till norska
att ingenting finnes, som hindrar ryske män, hvilka som helst, gränsen.
äfven den främste, och hvilka här hafva ett England motsatt (FortB.)
intresse, att förena sig med den koncessionsegande firman eller
efter banans byggande köpa sig till större del i företaget. Faran
häraf är så mycket större, som ryska staten har ett omedelbart
intresse af att få, hvad som efter beslutade och föreslagna banans
anläggning skulle inträffa, en tredjedel kortare jernbana från
Petersburg till öppen isfri hamn vid Vesterhafvet öfver Skandinavien,
än den har öfver Tyskland. Under en lång tidrymd
kunna dessa sålunda trafikera samma bana och derunder i mer
eller mindre mån förryska norra Sverige och åstadkomma förvecklingar,
hvilket väl ej ens nämnde mötestillställare lära kunna
finna för Norrland fördelaktigt. Ej heller kan detta vara fullt
öfverensstämmande med andan och afsigten i 1855 års Novembertraktat,
som förbinder Sverige-Norge att icke upplåta land eller
vatten till Ryssland, mot att England och Frankrike äro behjelpliga
uti att hindra Ryssland att sätta sig i besittning deraf.
2:o) Vidare vill jag påpeka, att genom berörda koncession
innehafvarne under en tid af 15 år, om och när Kongl. Haj:t finner
tidpunkten vara lämplig, berättigats att “framför annan enskild
person eller bolag, som icke erbjuder för statsverket förmånligare
vilkor/1 erhålla koncession å ifrågasatt 13 ä 15 mil lång bibana
till Haparanda. Af denna bestämmelse torde följa, dels att, under
samma vilkor, utländingarne hafva företrädesrätt framför svenske
män och icke, såsom Herr Civilministern i Riksdagen uppgifvit,
rätt i sista rummet att bygga bibanan, dels att ett så pass bindande
moraliskt löfte gifvits, att Sverige svårligen kan undandraga
sig att uppfylla detsamma, derest en större makts undersåtar
taga större del och blifva invecklade uti det, enligt uppgift,
38 millioner kronor fordrande företaget, dels ock, att sammanbindningen
af (Potens isfria hamn i Norge med rysk-finska
stambanan, genom jernväg, kan, då staten antagligen ej vill göra
det, blifva verkstäld af utländingar, långt förr än Sveriges norra
stambana blifvit framdragen, hvilket väl hvarken för rörelsen inom
Sveriges landamären eller i politiskt hänseende kan vara nyttigt.
3:o) Ytterligare må framhållas, att, enligt Finlands förnämsta
tidning, Helsingfors Dagblad, finska stambanebyggandet skall ske
så hastigt, att den beslutade 35 mil långa banan från Vasa till
Uleåborg, snedt emot Luleå och 15 mil från gränsen, skall vara
färdig 1887, samma år Kuopio-banans byggande antages börja.
1 motsats härtill må nämnas, att Sveriges norra stambana då
först hinner Sollefteå vid Ångermanelfven, och att derefter cirka
50 mil återstå till Luleå—Ofoten-banan och 65 till gränsen. Dels
härigenom, dels ock genom Luleå—Ofoten-banans byggande samtidigt
med de finska banornas framdragande uppstå sådana för
-
N:o 22.
Virkesun
der stöd för
anläggning
af jernväg
från Luleå
till norska
gränsen.
(Forts.)
38 Lördagen den 29 Mars.
ändrade förhållanden, att Ryssland kan sommartiden sjöledes på
''få dagar och den öfriga tiden af året, äfven om banan emellan
Uleåborg och Ofoten-banan ej hunnit byggas,_ på få veckor och
långt innan undsättning från södra orter erhållits, med tillräcklig
styrka samt utan afseende å Kalixmötets framhållna mannamod,
intaga ibland annat Luleå—Ofoten-banan med en länge efterlängtad
öppen isfri örlogshamn vid Vesterhafvet, vida sydligare belägen
än den i ryska militärkretsar jemväl under sista tiden påyrkade
Varangerfjord. Att detta är vådligt för norra Skandinavien lärer
väl ingen kunna förneka, likasom att förhållandet ej kunnat blifva
sådant på lång tid, derest banan öfver fjell et icke varit byggd,
och porten på den naturliga fästningen, fjellet, sålunda blitvit
öppnad. .
4:o) Än vidare är att märka, att koncessionshafvarnes afsigt
synes vara, enligt en utdelad broschyr om Jukkasjärvi, cirka 16
mil från norsk och 28 mil från svensk kust belägna malmfält
Luossavara-Kirunavara, att årligen med en million tons eller till
större mängd än Sveriges hela årliga jernproduktion, utföra råmalm
från samma malmfält öfver norsk kust och att derför bygga
bandelen Luossavara—Ofoten redan före 1888. Likaledes hafva
koncessionshafvarne, sedan inhemska sträfvanden för byggandet af
Luleå—G-ellivara-jernvägen väl och godt undanträngts, uti en på
regeringens pröfning beroende ansökan begärt, oberäknadt sexhundratusen
träd, att få upphäfva de. vigtiga 4 och 5 punkterna i
koncessionen om att erforderligt kapital skall finnas, och att lika
stor sträcka skall byggas årligen från svensk som från norsk
kust. Så väl af dessa förhållanden som af vidtagna förberedande
åtgärder och fälda yttranden om, att den 19 mil långa sträckan
Luleå—Grellivara skall byggas under instundande sommar, framgår
tydligen, att bandelen Luossavara—Ofoten skall byggas fort eller
färdig först, men bandelen Luleå—Grellivara blott. provisionel^
samt att den egentliga malmbrytningen skulle blifva i Luossavara,
ej i Grellivara malmfält, och att hufvudsakliga rörelsen med åtföljande
betydliga sjöfart skulle uppstå i norsk, ej i svensk hamn.
Häraf framgår ock, att Oellivara-malmen, hvilken eges af andra
än Jukkasjärvi malmfälts innehafvare,. föga kunde med fördel
brytas och framforslas till jern verken i orten och der föranleda
lif och rörelse samt tillgodogörandet åt den oerhörda mängd aflail
vid sågverken och de många millioner kolskogsträd i nedra landet,
som nu ej kunna tillgodogöras. Man skulle ock slutligen helt och
hållet förlora hoppet att få Gfellivara-malmen i någon nämnvärd
grad använd inom orten och utförd till andra orter, hvarjemte den
svenska jernindustrien i allmänhet skulle i väsentlig mån komma
att lida eller tillintetgöras, hvilket allt ej är hvarken i Luleå
stads, Norrbottens eller Sveriges sanna intresse.
5:o) Slutligen må nämnas, att, enligt min mening, Sverige
val ej bör vara ogynsamt stämd! mot utländingar, men likväl ej
heller så gynna dem, att svenske mäns sträfvanden, såsom skeft,
undanskjutas för dem, innan ännu åt båda begärda förmåner blifvit
af Riksdagen pröfvade; och vidare att så stora jernbanor som
Lördagen den 29 Mars.
39 ,N:o 22.
ifrågavarande med betydlig jord eller monopol ej böra upplåtas
till utländingar i dessa trakter af riket, der det mindre än annorstädes
bort ifrågakomma, och der största fara finnes för beklagliga
_ förvecklingar och följder. Detta så mycket mer, som utländingar
redan förut derstädes innehafva omkring en kalf million
tunnland jord, eller ungefär så stor vidd som Blekinge län, och
kunna öfverlåta denna jord till andra mindre välkomna. Nej!
svensk bygd och svenskt jern böra brytas och jemte erforderliga
jernvägar innehafvas af svenske män, ej af utländingar,
och detta bör staten befrämja och icke tvärt om. Inga förvecklingar
och intet slafveri skulle då uppkomma, och Sveriges ännu
förborgade skatter blefve nog ändå förr eller senare tillvaratagna.
Då nu de hufvudsakligaste af dessa skäl förekomma uti
nämnda i en Norrbottenstidning intagna motion och ej kunnat
vederläggas af dem, som förenat sig om eller instämt uti ifrågavarande
uttalande, eller af andra, så torde det ock vara ursäktligt,
om jag, utan afseende å den tillstälda agitationen, fortfarande
håller på min åsigt, att ifrågavarande Luleå—Ofotens
jern vägsföretag i utländingars händer är ödesdigert för Norrbottens
län. Jag kan derför icke i någon mån understödja detsamma,
ej heller något, som, enligt min åsigt, kan bidraga dertill,
att vårt land skall lida utaf att hafva understödt mer eller
mindre oberäkneliga affärer eller grund erföretag, eller att norra
Skandinavien med dess rika och outtömliga malmfält, dess odlade
och odlingsbara lägenheter, dess blifvande internationella jernvägar,
dess fiskrika, delvis segelbara och för industri tjenliga
elfvar, statens egentliga skogar, Ofotens och andra isfria hamnar,
samt Lofotens fiske, allt tillräckliga lockbeten, skulle genom vår
oförsigtighet falla i utländskt våld, vare sig på krigisk eller, i
likhet med Merws område, på fredlig väg.
Det torde dessutom böra betänkas, att jag aldrig ifrågasatt,
att Sverige ej skulle hålla i helgd den ifrågavarande koncessionen,
äfven om jag ansett, att den ej bort tillkomma, åtminstone utan
Riksdagens hörande. Jag har icke heller påstått, att koncessionshafvarne,
derest de hafva lust och nödig kapitalstyrka samt fullgöra
koncessionsvilkoren, på något sätt kunna förhindras ens af
regering och Riksdag, än mindre af mig, att utföra sitt tilltänkta
företag. Den arrangerade agitationen, om den ock är för mig
smickrande med afseende å det oförtjenta afseende den fäst vid
mina förmenta åtgöranden, har derföre minst sagdt varit onödig.
Jag torde ock få tillägga, att jag representerar vid riksdagen
icke blott vissa mötesdeltagare eller några få kommuner, icke ens
blott Norrbottens län, utan hela Sverige, och att jag ej är bunden
af andra föreskrifter än rikets grundlagar. På heder och samvete
är jag ansvarig för mina handlingar efter bästa öfvertygelse, och
måste jag, äfven om mer eller mindre tillfälliga lokala intressen
skulle för mig och andra vara i fråga, sätta statens intressen och
säkerhet i främsta rummet.
Hvad uttalandet innehåller om att jag “hittills så väl i tal
Virkesunderstöd
för
anläggning
af jernväg
från Luleå
till norska
gränsen.
(Forts.)
No 22. 40
Virkesunderstöd
fö)
anläggning
af jernväg
från Luleå
till norska
gränsen.
(Forts.)
Lördagen den 29 Mars.
som skrift gifvit mig sken af att i allt verka för länets och Luleå
stads bästa och förkofran," kunde det väl lemnas utan afseende,
men vederlägges ock dermed, att Luleå kommun, som jag under
närmare 30 år tillhört, gifvit mig mångahanda förtroendeuppdrag,
hvaribland att vara stadsfullmäktig och landstingsman omkring
15 år, hvilket väl ej skulle skett, om jag endast skenbart verkat
för stadens bästa. Icke heller skulle väl länet, min födelseort,
hafva hedrat mig med det uppdrag, jag innehar vid riksdagen,
om jag endast gifvit mig utseende af att hafva befrämjat dess
intressen. Sådana uttalanden, jemte den lumpna insinuationen om
att för staden och länet främmande intressen skulle varit mina
bevekelsegrunder för mitt uppträdande i denna fråga, lära af rätttänkande
och från lokala eller enskilda intressen fristående personer
uppfattas såsom otillbörliga och orättvisa beskyllningar, för •
hvilka en rättvisans skipare minst af alla bort stå i spetsen.
Man må fritt hysa andra åsigter än jag i dessa stycken, men
man har ingen rätt att angripa min heder eller tillskrifva mig
orena bevekelsegrunder för mina åtgöranden; minst borde det ske
af den, som, ehuru fåfängt, bestridt stadens deltagande i det tilltänkta
nationella bolaget, men med större uppoffringar vill understödja
det utländska. Orättvist och obilligt är ock att fylla tidningarnes
spalter med förklenande telegram mot en representant,
som af nit för det allmänna och för sin hembygds välgång
samt efter bästa öfvertygelse söker uppfylla sitt riksdagsmannakall,
derför att han, på anförda tydliga skäl, ej kan frångå sin
öfvertygelse. Jag klandrar ej dem, som hafva motsatt åsigt, utan
ser till och med gerna, om mina farhågor icke skulle besannas.
Åtskilliga från andra kommuner, hufvudsakligen på grund af
påstötning från Luleå, utkolporterade uttalanden besvaras jemväl
med hvad ofvan blifvit anfördt, samt lemnas för resten åt sitt
värde.
Till sist torde för hvar och en, som med oförvillad blick betraktar
frågan och agitationen, framgå, att en småsinnad ifver
gjort sig gällande för att söka framställa mina handlingar i den
ofördelaktigaste dager. Jag är dock lifligt öfvertygad derom, att
jag kämper för det bästa, och att de anfallande skjutit öfver
målet.
Hvad nu föreliggande förslag om virkesunderstöd för Luleå—
Ofoten-banan specielt beträffar, hvilket hade bort framkomma,
innan koncessionen meddelades, då ock gjord framställning om
skogsunderstöd för Luleå—G-ellivara-jernvägen kunnat pröfvas, så,
och ehuru Stats-IJtskottet föreslagit vissa nödiga förbättringar,
hvarför jag är tacksam, kan jag dock ej för min del bifalla förslaget.
Jag kan det icke, dels på grund af hvad ofvan blifvit anfördt,
dels ock derför:
att veterligen inga eller få svenske män torde vilja taga del
i företaget;
att den omkring 40 mil långa bansträckningen ej är erforderligt
undersökt, hvad den första hälften beträffar;
Lördagen den 29 Mars.
41 N:0 22.
att företagets framgång ej bör vara beroende af ifrågavarande Virkesanslag,
då detta motsvarar endast omkring Vioo af erforderliga ^^rstbd/Sr
byggnadskapitalet, samt koncession ju är meddelad; och af Jernväg
att Riksdagen, äfven för svenska statskreditens skull, ej synes från Luleå,
höra med anslag i skog eller penningar understödja ett så obe- till norska
räkneligt företag, som det ifrågavarande, och derigenom gifva an- 9(r™ns?n<
ledning till en antagligen utkommande lysande broschyr för att ^ °r s''
locka utländingar in i företaget, som må hända blifver för dem
ofördelaktigt.
Jag måste yrka afslag.
Herr Evers: Oaktadt det nu föreliggande betänkandet icke
är åtföljdt af någon reservation från någon af denna Kammares
ledamöter i Stats-Utskottet och jag sålunda vågar hoppas, att
Kammaren skall bifalla den nu förevarande framställningen, har
jag dock vid det förhållandet, att den nu ifrågasatta jernvägen
vid ett par tillfällen förut gifvit anledning till en temligen omfattande
diskussion, och en sådan antagligen vid detta tillfälle ej
kommer att uteblifva, ansett mig manad att i största korthet lemna
några upplysningar, som i någon mån kan framhålla de fördelar,
som staten i egenskap af den störste skogsegaren i dessa trakter
kommer att erhålla, derest den föreslagna jernvägen kommer till
stånd. Jag vill nu icke ingå i någon närmare granskning af den
virkesqvantitet, som skulle erfordras till jernvägen och hvilken af
Stats-Utskottet blifvit angifven större än Domänstyrelsen upptagit
den till. Det spelar enligt mitt förmenande i det hela en ganska
liten rol, om statens bidrag i form af virkesunderstöd till en jernväg,
af sådan vigt, icke blott för den ort, der den kommer att
framgå, utan äfven för staten, skulle i penningevärde blifva 100,000
kronor större än hvad Domänstyrelsen beräknat, eller från omkring
230,000 till högst 350,000 kronor, som Utskottet upptagit det till,
i synnerhet om vi jemföra detta bidrag med den uppoffring staten
skulle fått vidkännas, derest det bolag, som var under bildande
för en jernväg från Luleå till Gellivara och af hvilket Herr Nyström
var en representant, kommit till stånd. Detta bolag begärde
nemligen, enligt Herr Nyströms motion vid denna riksdag, N:o 39,
pag. 34, antingen ett större penningeanslag eller “dels tre millioner
nu i allmänhet oåtkomliga sågtimmerträd ifrån kronans marker
inom en mil på ömse sidor om banan och om de vattendrag,
som dertill leda, mot 25 öre stycket, samt två millioner enahanda
slags träd från kronans mera åtkomliga marker emot ett medelpris
af dels 40, dels 80 öre stycket, att efter utsyning uttagas inom
25 år efter det banan fullbordats med etthundratusen till trehundratusen
träd årligen, dels ock afverkningsrätten under 50 års tid efter
jernvägens fullbordan till all den inom en mil å ömse sidor
om banan på kronans marker belägna, till kolning användbara
skog, som ej är tjenlig till bjelkar eller sågtimmer, eller dertill
kan utväxa*1.
Herrarne torde häraf finna, att det är en betydlig skilnad
mellan det understöd, som då begärdes, och det hvarom nu anhålles.
N:o 22. i-2
Lördagen den 29 Mars.
Virkesunderstöd
fö)
anläggning
af jernväg
från Luleå,
till norska
gränsen.
(Forts.)
Den nu föreslagna jernvägen kommer att på en sträcka af
''omkring åtta mil genomlöpa statens kronoparker i Norrbottens
län. De utgöra omkring 16 qvadratmii eller omkring 870,000 tunnland,
inom en mils afstånd å ömse sidor af jernvägens sträckning.
Hvarje beräkning af det virke, som nu tinnes till af verkning, blir
alltid mer eller mindre approximativ, men efter de utredningar,
som egt rum vid flere föregående tillfällen, torde å detta område
finnas omkring två millioner timmerträd, som, derest en jernväg
kommer till stånd, med fördel kunna tillgodogöras och hvaraf eu
ej oväsentlig del för närvarande är svårtillgänglig för timmerutdrifning
i anseende till bristande flottningstillfällen. Dessutom
finnes inom detta område en stor mängd träd, som aldrig utväxa
till sågtimmer, äfvensom vindfällen och torrskadade träd, men
hvilka äro lämpliga till kolning. Det är alldeles gifvet, att om
denna jernväg kommer till stånd och underlättar koltransporter,
skirlie kolning af så beskaffade träd komma att ega rum i stor
omfattning, hvarigenom sådant virke, som för närvarande är fullkomligt
värdelöst och äfven hindrar skogsåterväxten, skulle kunna
tillgodogöras.
Under senare åren har, i och för anläggande af nya och förbättrande
af gamla flottleder, en omfattande undersökning af vattendragen
i Norrbottens län egt rum. Af dessa undersökningar
framgår, att för att på ett fördelaktigt sätt kunna tillgodogöra
skogstillgången å de kronans marker, som äro belägna vid Råne
eif, erfordras upprensning af vattendragets öfre delar, äfvensom
ansenliga förbättringar i de öfriga delar af vattendraget, der flottning
nu idkas. Sålunda måste nämnda elfs tillflöden, Venetjoki,
Kajpajoki samt södra Lillan, upprensas, för kvilket arbetskostnaden,
förutom värdet af dertill erforderliga 350,000. Jängdfot byggnadstimmer
från kronans skogar, beräknats till cirka 78,000 kronor.
I hufvudelfven behöfliga flottledsförbättringar hafva dessutom
ansetts kosta cirka 268,000 kronor förutom en virkesåtgång af
1,294,000 längdfot byggnadsvirke. Om ock sistnämnda kostnad i
sin helhet ej är oundgängligen erforderlig för virkesflottningens
bedrifvande i Råne eif från kronans skogar, kommer dock flottningen
alltid att ställa sig temligen dyr, i samma mån flottleden
ej förbättras, hvithet naturligtvis framkallar låga virkespris;. men
äfven om flottleden blefve upprensad, åtgå minst 2 år, innan
timret hinner ner till kusten. För närvarande åtgår^ ännu längre
tid. Luleå—Ofoten-jernvägen, som genomlöper Råne dalgång,
skulle kunna ersätta denna flottled och bespara kronan kostnaden
för dennas iståndsättande.
Under sådana omständigheter ligger det i öppen dag, att denna
jernväg ovilkorligen skall bidraga till att höja priset på de skogsprodukter,
som kunna afyttras från statens skogar, ej minst derigenom
att den framkallar en välbehöflig konkurrens vid försäljningen
af kronans virke, äfvensom att nu alldeles värdelöst smärre
virke torde kunna med fördel afyttras. Vidare kommer befolkningen
att ökas, hvarigenom afverkningen från kronans skogar underlättas;
och från de slåtterlägenheter, som finnas å kronans marker i när
-
Lördagen den 29 Mars.
43 N:0 22,
heten af banan och hvilka nu hafva ringa värde, blir äfven en Virkesökad
inkomst att påräkna. Af alla dessa skäl anser jag det väl-unde™tödför
betänkt, att det understöd till denna bana, som här är ifrågasatt, jernväg
måtte beviljas, hvadan jag anhåller om att få yrka bifall till det från Luleå
nu föreliggande betänkandet. till norska
gränsen.
Friherre Klinckowström: Jag har förut vid denna riksdag A°rtsJ
yttrat mig så omständligt i denna fråga, att jag anser, det jag för
närvarande kan fatta mig ganska kort. Jag har varnat för hela
anläggningen på grund af de militära och politiska faror i en, omän
aflägsen, framtid, som derigenom kunna uppstå för vårt land. Jag
har klandrat regeringen, som, utan att hänskjuta en så vigtig fråga
till Riksdagen, innan koncession lemnades, blott på grund af ett utaf
Riksdagen lemnadt allmänt bemyndigande, meddelat tillåtelse till
denna jernvägsanläggning åt svenske män med rättighet för dem
att sälja koncessionen åt ett utländskt bolag.
Här är för närvarande endast fråga om utverkning af virke
från kronans skogar för detta bolags jernvägsanläggning och, oaktadt
både Stats-TJtskottet och den senaste talaren bemödat sig att
skrufva upp denna obetydliga fråga så högt som möjligt, är det
likväl för ett bolag, hvars jernvägsanläggning är beräknad till 40
millioner kronor, en bra obetydlig sak att få några hundratusen
kronor i för anläggningen behöflig! virke. Visserligen har Herr
Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet, såsom synes å sid.
4 i Stats-Utskottets betänkande, anfört följande: “åtminstone torde
staten icke böra taga på sitt ansvar att genom förvägrande af den
sålunda sökta förmånen möjligen bringa hela företaget om intet",
men jag hemställer till chefen för Finansdepartementet, huruvida
han kunnat hafva fullt allvar med detta yttrande. Mig förefaller
det bra underligt och jag har derföre sökt en underliggande mening
under hela denna begäran om tillåtelse från Riksdagens sida
att afverka virke från kronans skogar, och en sådan underlagd
betydelse har jag ock funnit i regeringens begäran. Meningen är
nemligen efter mitt förmenande ingen annan än den, att Riksdagen
genom ett sådant bemyndigande skulle komma att bifalla och godkänna
denna koncession, hvarigenom regeringen lemnat tillstånd
för ett främmande bolag att anlägga en sådan för Sveriges framtid
så farlig jernväg, och som jag icke på något vis vill, för att
begagna ett vulgärt uttryck, “hafva någon trasa med i den byken“,
kommer jag af detta principiella skäl, men icke af något skogsafverkningsskäl,
att lifligt afstå den af Kongl. Maj:t nu begärda
skogsafverkning för denna jernvägsbyggnad, och jag hoppas, att
rätt många af denna Kammares ledamöter af detta principiella
skäl, som jag anser vara af vigt, men icke af skogsafverkningsskäl,
äfven måtte afslå denna fråga, ty det är gifvet att, om detta bifall
af Riksdagen lernnas, komma de, som fiska efter aktietecknare
för denna jernväg, att begagna sig af de båda svenska statsmakternas
godkännande af jernvägen för att derigenom få sig ett väldigt
aktiefiske på sina krokar. Då jag sålunda anser frågan
]»:o 22. ii
Lördagen den 29 Mars.
Virkesunderstöd
för
anläggning
af jernväg
från Luleå
till norska
, rånsen.
(Forts.)
olycksbringande för vårt land, anhåller jag vördsamt om afslag å
Stats-Utskottets föreliggande betänkande i alla dess pnnkter.
Herr Widmark, Henrik Adolf: Att det finnes personer,
hvilka kunna vilja säga nej till nu föreliggande förslag, förvånar
mig. Mig tyckes att det är så formuleradt och så klokt uppstäldt,
att det borde kunna tillfredsställa den sparsammaste och försigtigaste.
Det innebär nemligen, så vidt jag kan finna, mera ett tillmötesgående
för att underlätta utförandet af ett stort och, säga
hvad man vill, för fäderneslandet nyttigt företag, än en uppoffring.
Att en jernväg mellan Bottniska viken och Atlanten med slutpunkter
vid Luleå och Ofotens fjord skall varda till fördel för staten
direkte genom det ökade värde, som dess skogar kunna få, det
har framhållits så väl i den Kongl. propositionen och i StatsUtskottets
nu föreliggande betänkande som ock af den näst föregående
talaren. Hör min del får jag, som under flera år ströfvat
i de trakter, genom hvilka den tilltänkta jernvägen skall stryka,
dertill foga, att skogstillgången der är så stor, att den, som fruktar
att skogstillgången i dessa trakter icke skulle tåla den nu
föreslagna afverkningen eller deraf väsentligen medtagas, den har
hvarken någon rigtig uppfattning om den skogstillgång, som der
förefinnes, om befintligheten derinom af fullmogen, öfvermogen och
afverkningsbar skog, ej heller om den markens bördighet i afseende
på skogsåterväxt, som inom flere af dessa trakter förekommer.
Men om det är en stor direkt fördel för staten att denna jernväg
kommer till stånd, så kan dertill fördelen för Norrbottens län
att få en jernväg midt genom länet till isfri hamn — menskligt
sedt — icke sättas nog högt.
De flere personer, som försökt sätta sig in i denna stora landsdels
förhållanden, hafva kommit till den fästa öfvertygelsen, att
der finnes mycket att göra, mycket att taga reda på. De säga
nemligen, att der förekomma i de inre obygderna ofantliga, ännu
icke tillgodogjorda odlingstillfällen, som blott vänta på armar för
att sedermera lemna rikliga skördar, hvarigenom en betydligt ökad
befolkning kunde erhålla utkomst; de säga att det inre af landet
gömmer rika malmtillgångar och rika skogstillgångar, som, tillgodogjorda
för industrien och de fredliga värfven, skulle lemna
arbete och utkomst åt många; men de säga ock, att allt detta är
af intet eller ringa värde, att länet icke har någon framtid, och
att någon utveckling af det icke kan ernås annat än genom vår
tids yppersta kommunikationsmedel, jernvägar. Norrbottens befolkning
har också i många år insett detta; den ena planen efter
den andra har uppgjorts för att söka få sådan samfärdsled till
stånd, men alla dessa planer hafva öfvergifvits till följd af brist
dels på kapital, dels på tilltro; men Norrbottens befolkning har
dock icke förlorat hoppet på att den tiden skall varda kommande,
då jernvägen varder en verklighet; den hoppas nu, att förverkligandet
är närmare än det någonsin tillförene varit. Detta hopp kan visserligen
äfven nu varda sviket, men jag är öfvertygad om, att den
icke derföre skall förtröttas att hoppas, ty den tror i likhet med
Lördagen den 29 Mara.
45 Ao 22.
mig, att dessa naturrikedomar i landets innandömen, i de inre obyg- Virkesderna
och i fjellregionen icke äro lagda der blott såsom skådebröd, vnåerrtoåfbr
utan fast hellre lagda der för att menniskokraft och mennisko- jernväg
snille skola finna medel, hvarigenom desamma skola komma mensk- från Luleå
ligheten till godo och kunna på ett fördelaktigt sätt tillgodogöras, till norska
Denna jernväg, kommen till stånd, skall ju, rätt sedt, hafva ett
omgestaltande inflytande på hela detta län, den skall omändra dess ^ or
förhållanden; befolkningen skall med större tillförsigt arbeta och
sträfva, då den vet sig icke vara under 7 å 8 månader af året
afstängd från den sydligare landsdelen och från kommunikation
med den öfriga verlden; den skall med större jemnmod taga emot
de motgångar och de hemsökelser af missväxt, som oftare förekomma
der än i sydligare delarne af landet, samt omsider äfven
ändra om sitt jordbruk, så att den blifver mindre beroende af dessa
hemsökelser.
Det är visserligen sant, att jernvägen skall komma att bryta
med gamla förhållanden, men denna brytningens tid blir dock öfvergående,
och allt kan sedan varda väl.
För några, jag tror 4, år sedan blef en motion väckt af den
person i Andra Kammaren, som står främst antecknad bland
reservanterna emot förevarande utlåtande. I denna motion yttrar
han bland annat, att ingen del af Sverige vore så vanlottad på
jernvägar som öfre Dalarne. Jag trodde verkligen då, att denne
hedervärde dalaman icke hade i sin geografi några landsdelar med
namnen Vesterbotten och Lappland, men sedan samme person en
gång åtminstone besökt Norrbottens län, kan detta antagande icke
längre hålla streck. Jag måste derföre antaga, att han delar deras
åsigter, som påstå att det är ett ofosterländskt, ett politiskt oklokt,
ett ödesdigert företag, hvilket dertill skall varda en “mara11 för
Norrbotten, att bygga en jernväg midt genom länet, en jernväg,
der man har 450 qvadratmil svenskt land på hvardera sidan.
Jal Man har så väl i tal som i skrift uppstält svårigheter
mot och framhållit det okloka i ett sådant företag; man har framlagt
kartor på hvilka jernvägar, tilltänkta och projekterade, beslutade
och anlagda, korsa hvarandra, och man har deraf konstruerat
upp en alldeles afskräckande bild och målat landets framtid
i de mörkaste färger.
Till råga på allt har man satt ned en “buse" i .Petersburg,
och låtit honom famna hela Sverige. Yi komma litet hvar i håg
huru vi såsom barn skrämdes för denna buse; men numera har
man, som jag vågar tro, slutat att med den skrämma det uppväxande
slägtet. För min del kan jag icke sätta mig in i de personers
tankegång, som föra sådant tal, här ofvan sagts, på tungan
och det antagandet ligger nära till hands, att de alla, som så göra,
äro barn på nytt.
Om dessa personer hade rätt — huru oklokt och opolitiskt
är det icke då att bygga vägar, som förmedla samfärdseln emellan
svensk och finsk bygd, att genom statsanslag befordra Norrbottens
uppodling; huru orätt är det ej att staten kostar ut stora
summor på att kartlägga och undersöka landet, att malmfälten på
N:o 22.
Virkesunderstöd
föi
anläggning
af jernväg
från Luleå
till norska
gränsen.
(Forts.)
4g Lördagen den 29 Mars.
statens bekostnad uppmätas och till malmens beskaffenhet undersökas,
samt att alla resultat af dessa.undersökningar framläggas
för allmänheten, för hvar och en. År icke detta allt åtgärder,
hvilka inbjuda till företagsamhet; är det icke såsom ville man
säga: “så här ser det ut; bom och försök; vi bjuda in er här“!
Jo, allt detta och annat dylikt måste, från dessa herrars ståndpunkt
sedt, vara alldeles oefterrättligt, ty de åsigter, som af dem
förfäktas, leda oåterkalleligt dertill, att Norrbotten bör göras till
eu ödemård, till ett öde land.
För min del kan jag icke se något politiskt oklokt i att bygga
jernvägar i landet samt att befordra samfärdseln emellan folken.
Jernvägar byggas väl i främsta rummet för att tjena de fredliga
värfven, och jag ser derföre icke eller vet ondt deruti, om alla
dessa projekterade jernvägar komma till stånd. Hvad jernvägen
Luleå—Ofoten vidkommer, så kan den icke annat än särskildt för
försvaret af Norrbotten varda till ofantligt stor fördel. Detta
synes mig böra vara påtagligt och klart för hvar och en, som begrundar
saken oförvillad. Jernvägen skall derjemte, genom den
utveckling af landets förvärfskälla, som den skall alstra, göra att
man kommer till insigt om att landet är värdt att försvaras, att
det är sådant att man verkligen vill och måste försvara det; ty
det skall ju i och genom jernvägen så väl ur fosterländsk som ur
ekonomisk synpunkt få ett ojemförligt mycket större värde, än det
för närvarande eger.
Men, säger man, detta är ett så stort och vigtigt företag, att
det bör vara ett nationell.
Ja, mine herrar, ingen skulle väl hellre än jag se, att man
kunde inverka på hela det svenska folket för att kunna åstadkomma
hvad som nu är i fråga. Men tro herrarne verkligen, att
utsigterna dertill äro stora? Jag tviflar på att de stämmor, som
derför höja sig, skola få många med sig.
För öfrigt ber jag få instämma i det yttrande, som denna
Kammares ärade vice Talman för någon tid sedan i Kammaren
fälde rörande de arbeten, som i Sverige verkstälts af utländska
män och med utländskt kapital.
När den för jernvägen faststälda koncessionen bestämmer, att
jernvägen icke får börja att byggas, förrän det visats, att medel
finnas för jernvägssektionen Grellivara—Luleå; när dertill kommer,
att Stats-Utskottet nu föreslagit, att, innan något virke får fällas,
penningar eller värdepapper derför skola deponeras,, på det att
staten, för den händelse företaget icke skulle komma till stånd, ej
skulle åsamkas någon förlust — så finner jag, för min del, att
någon betänklighet icke kan vara uti att bifalla hvad. StatsUtskottet
föreslagit, och tillåter jag mig derföre att yrka bifall till
Stats-Utskottets nu föreliggande utlåtande.
Mine herrar, jag tror, att Norrbottens folk är enigt med mig
deri, att frågan om en jernväg emellan Luleå och Ofoten är en
af dess lifsfrågor. Jag är äfven öfvertygad.om, att jag här uttalar
detta folks åsigt, då jag säger, att möjligheten att få denna
jernväg till stånd ökas genom ett bifall till nu föreliggande be
-
Lördagen den 29 Mars.
47 N:0 22.
tänkande derigenom, att jernvägsbolaget deruti ser ett uttryck för
att Sveriges Riksdag hyser välvilja för företaget.
Då en gång i tiden jernvägstågen gå fram mellan Bottenviken
och Vesterhafvet, är jag ock öfvertygad om, att detta arbetsamma,
sträfsamma och i mödor härdade folk, som bebor Norrbotten äfven
skall varda lyckosamt och göra heder åt gamla Sverige!
Detta anförande efterföljdes af talrika bifallsrop.
Friherre von Kr fe mer: Efter det sista varmhjertade föredraget
hade jag egentligen icke velat yttra mig i denna fråga;
men då jag låtit i betänkandet anteckna att jag icke varit närvarande
vid densammas behandling, ber jag dock att få yttra några
ord till förklaring.
Denna anteckning skedde, emedan jag icke, då den gjordes,
kunde veta hvilken vändning ärendet kunde komma att taga inom
Utskottet, om möjligen några invändningar skulle göras emot Kongl.
>Maj:ts proposition, eller om möjligen några förslag skulle väckas,
dem jag icke kunde gilla. Hade jag kunnat förutse utgången,
skulle visserligen denna anteckning icke hafva gjorts.
Den ekonomiska sidan af saken reducerar sig derhän, atFstaten
skulle göra eu uppoffring af omkring 350,000 kronor, efter den
högsta beräkningen; och genom detta understöd hafva vi anledning
att hoppas få 38 72 mils jernväg genom Sverige; det skulle således
blifva omkring 9,000 kronor per jernvägsmil som staten skulle offra!
Också har ingen egentligen gjort några invändningar emot den
ekonomiska uppoffring, som staten dervid skulle göra; utan den
talare, som så väl nu som förut väsentligen framstält anmärkningar
emot förslaget, har uppfattat saken från den politiska sidan, seende
deri en fara för Sverige att mista dessa landsdelar.
Jag är visserligen icke så fullt på det klara som den nästföregående
ärade talaren om att icke en gång en sådan fara i
framtiden kan komma att uppstå under förändrade förhållanden,
då den mäktige grannen i öster får mera tid att vända sina tankar
deråt; men jag skiljer mig alldeles från Friherre Klinckowström
deri att, enligt min uppfattning, det enda sättet för Sverige att i
en framtid få bibehålla denna del af landet är just att der sprida
lif, der skapa en befolkning, der grunda svenska intressen och
väcka hos den svenska allmänheten tanken på nödvändigheten att
behålla denna landsdel, hvilket må hända nu icke är så fullt insedt.
Vi vilja således detsamma, Friherre Klinckowström och jag;
vi vilja försäkra Sverige om bibehållandet af dessa landsdelar,
men det, som han tror leda till deras förlust, tror jag just vara
enda sättet att bereda sannolikhet för att få behålla dem.
Jag får således ur både ekonomisk och politisk synpunkt yrka
bifall till Ståts-Utskottets förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjorde Herr (Trefven och
Talmannen enligt de derunder framstälda yrkandena propositioner,
först på bifall till Utskottets förevarande hemställan och sedan på
Virkesunderstöd
för
anläggning
af jernväg
från Luleå
till norska
gränsen.
(Forts.)
N:o 22. 48
Lördagen den 29 Mars.
Virkesunderstöd
för
anläggning
af jernväg
från Luleå
till norska
gränsen.
(Forts.)
afslag derå, samt förklarade, efter att hafva förnyat propositionen
på bifall till Utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med öfvervägande ja besvarad.
Som votering begärdes, uppsattes, justerades och anslogs en
omröstningsproposition af följande lydelse:
Den, som bifaller Stats-Utskottets utlåtande N:o 34, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, afslås utlåtandet.
Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 79;
Nej — 22.
Föredrogos ånyo och biföllos Lag-Utskottets den 26 och 28
innevarande Mars bordlagda utlåtanden:
N:o 35, i anledning af Kongl.'' Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående patent; och
N:o 36, i anledning af Kongl. Majds proposition till Riksdagen
med förslag till lag om skydd för varumärken.
Justerades tre protokollsutdrag för detta sammanträde.
På framställning af Herr Grefven och Talmannen beslöts, att
de ärenden, som denna dag bordlagts första gången, skulle uppföras
främst å föredragningslistan till nästa sammanträde, och de
utlåtanden, som denna dag blifvit andra gången bordlagda, sättas
sist å samma lista.
49 N:o
Lördagen den 29 Mars.
Enär större delen af dagens föredragningslista nu blifvit genomgången,
hemstälde Herr Grefven och Talmannen, att de utfärdade
anslagen till detta sammanträdes fortsättande kl. 7 e. m. måtte
ta nedtagas.
Denna hemställan bifölls.
Kammaren åtskildes kl. */„ 4 e, m.
In fidem
Å. von Krusenstjerna.
Första Kammarens Prof. 1884.
N:o 22.
4