RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1883:45)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1883. Andra Kammaren. N:o 45.

Torsdagen den 17 Maj.

KL 7 e. m.

§ I Fortsattes

öfverläggningen angående §40 i det af Särskilda Utskottet,
uti punkten 1 af dess Utlåtande N:o 1, framstälda förslag till
lag om härordningen.

Ordet lemnades, enligt förut skedd anteckning, till

Herr O. B. Olsson, som anförde: Utan att vara militär kan

man våga bedöma vårt nuvarande försvar, och jag för min del är af
den fulla öfvertygelse, att det icke är väl ordnadt och i farans stund
alldeles otillräckligt för vårt lands värn. Enligt Utskottets beräkningar
uppgår den nuvarande stammens manskapsstyrka till 29,846 man, men
bland dessa förefinnes en del tillfälliga vakanser samt oexercerade rekryter,
som sammanlagdt kunna beräknas till 2,841 man, i följd hvaraf
den effektiva styrkan icke utgör mera än 27,005 man. Men det är
klart att, när en mobilisering skall ske, man icke kan påräkna hela
denna krigsstyrka för att sätta mot en fiende. En stor del, ja, ett
ganska betydligt procenttal af detta stammanskap, befinner sig i
den framskridna ålder att de icke kunna utgå i fält, och dessutom
måste man beräkna ett visst afdrag för fästningarnes och depoternas
behof, så att den disponibla krigsstyrka^'' som man kan sätta mot en
fiende i fält, icke kan uppgå till mera än 15,000 å 20,000 man. Detta
är enligt min tanke en alldeles för liten styrka, och jag är fullt öfvertygad
att den vid sitt första sammanträffande med en i landet inträngande
fiende skall lida ett fullständigt nederlag, och då hafva vi att
sätta i dess ställe en reserv af cirka 100,000 man beväring, som endast
öfvats i 30 dagar.

Har nu stamtruppen lidit nederlag, hafva vi icke annat än beväringen
att sända i fält såsom reserv. Till denna skulle man väl i
någon mån kunna trygga sig om tillräckligt befäl funnes dertill. Men
olyckligtvis hafva vi icke tillgång på befäl till reserven för att fylla
luckorna efter den manspillan, som uppstått efter det lidna nederlaget.

Efter så väl landtförsvarskomiténs, som Kongl. Maj:ts förslag,
skulle vi få en aktiv armé eller s. k. linietrupper till ett antal af
108,000 man, 28,000 man reservtrupper samt cirka 40,000 man be Andra

Kammaren; Vrot. 18S3. N:o 45. 1

Angående
förändrad
organisation af
landtförsvaret.
(Forts.)

ST:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående

förändrad

organisation

landtförsvaret

(Forts.)

sättnings- och depottrupper, således sammanlagdt en styrka af 176,000
hian — en numerär, som, enligt min tanke, innebure en väsentligt störretrygghet
för vårt fosterlands sjelfständighet än hvad nu är förhållandet.
Jemför man de för den föreslagna nya härordningen beräknade kostnaderna
med utgifterna för vårt nu varande försvar, så utgör skilnaden
endast omkring fyra millioner kronor. Och kan man för denna,
tillökning få ett så pass betryggande försvar som det nu i fråga safta,,
jemfördt med det dåliga, om jag får begagna detta uttryck, som för
närvarande finnes, så anser jag det icke vara skäl att pruta derpå,,
allra helst tillökningen icke kommer att i sin helhet inträda förr än 15
år härefter.

Åtskilliga talare hafva under den föregående diskussionen uttryckt
den mening, att man borde nedlägga kostnaderna för vårt försvar hufvudsakligast
på anskaffandet af ett starkt sjöförsvar. Om lämpligheten
häraf äro meningarna naturligtvis mycket delade, och för min
del vill jag såsom min åsigt uttrycka, att detta med våra små resurser
i jemförelse med andra länders skulle vara det sämsta vi kunde göra.
Då vi nemligen kunna bygga en pansarbåt för en kostnad af eu eller
annan million, kunna våra grannar, Tyskland och Ryssland, bygga tiosådana
båtar med samma kostnad, utan att det derföre trycker deras
ekonomi mera än denna enda trycker oss. Således tror jag att det
med våra små tillgångar är omöjligt att möta en fiende på sjön, eller
att på det sättet afvärja den fara, som utifrån kan komma att hota.
oss. Det är derföre jag icke kan vara med om att i någon vidsträcktare
mån biträda en utveckling af vårt sjöförsvar, än att stärka det.
med möjligen starkare fartyg, som vi så småningom i en framtid kunna
bygga, nemligen sådana som äro i stånd att gå ut i öppna sjön. Med
de fartyg, vi nu ega, lärer detta icke gå för sig, utom med monitorerna*
och dessa hafva den olägenheten att göra för liten fart.

Jag skall nu bedja att få vända mig mot en talare på göteborgsbänken,
Herr Wieselgren. lian uttryckte i går afton den meningen
att han hyste stor aktning för en korpral, som exercerade honom:
under hans beväringstid. Jag vill icke säga något härom, ty det kan
nog ega sin fulla rigtighet, men det bevisar nätt och jemt ingenting.
Jag skall också taga mig friheten att berätta en händelse från min
beväringstid, då man äfven hade befäl och korpraler från den indelta
armén. Herr Wieselgren omnämnde naturligtvis detta för att berömma
den indelte soldaten, inen, då jag var skyldig att exercera beväring,
hade vi också en korpral, som öfvade oss, och denne uppförde
sig på ett alldeles motsatt sätt mot den af Herr Wieselgren omtalade.
Denne uppförde sig nemligen såsom eu diktator inom det tältlag eller
korpralskap, som lydde under honom. Bland de diktatoriska bestämmelser,
han utfärdade, var äfven att beväringsynglingarne skulle hafva
kortklippt hår och då det icke var i hans tycke nog kort, lät han
klippa dem på eget bevåg, så att de mera liknade fästningsfångar än
beväringsynglingar, och, hvad värre var, undansnillade han af den proviant,
beväringen skulle hafva, en tunna ärter jemte andra lifsförnödenheter.
Detta uppdagades slutligen och jag erkänner villigt, att följden
af hans egenmäktighet och tjufaktighet blef, att han genast fick
sitt afsked såsom korpral.

Torsdagen den 17 Maj, e. xn.

>:o 45.

Jag har endast velat säga detta för att visa huru olika förhållandena
kunna vara äfven med den indelte soldaten. Nu beder jag ytterligare
få nämna, att jag hört af hundratals beväriugsynglingar, som
vapenöfvats på Näsby fält, der Yendes artilleriregemente har sin exercisplats,
under ledning af dess befäl och konstaplar såsom underbefäl,
att dessa, såväl öfver- som underbefäl, uppfört sig så, att beväringen
lemnat dem ett synnerligen godt vitsord och till alla delar varit nöjd
med dem. Detta må nu uppskattas huru man behagar, jag har endast
velat göra en jemförelse, på det att man icke i det fallet må kunna
säga, att den värfvade armén skall vara så betydligt mycket sämre än
den indelta. Jag har hört åtskilliga talare uttrycka den meningen, att
i synnerhet manskapet, men också befälet vid den värfvade armén, skulle
vara utaf en beskaffenhet, som icke kunde tillfredsställa allmänhetens
önskningar. Hvad jag i detta fall speciel känner till och bestämdt
vet är, att detta värfvade regemente, Yendes artilleri, har vunnit synnerligt
stort förtroende och detta icke endast i kringliggande ort utan
äfven på vidsträcktare omkrets. Jag kan tillägga att förmögnare
bondsöner ofta tagit värfning vid detta regemente och tjenstgjort derstädes
en eller två kapitulationstider, hvarefter de återgått till det

medborgerliga lifvet och sedermera blifvit skickliga landtbrukare
och till och med politiske män. I Kristianstads län finnas landstingsmän,
som varit konstaplar vid detta regemente, och detta måtte väl
bevisa, att den värfvade armén icke alltid är så dålig, som man velat
gifva den sken af att vara.

Jag skulle velat vederlägga åtskilligt af hvad Grefve Sparre i
denna fråga yttrade, men då han, som jag ser, icke är här, och jag
dessutom icke vill uppoffra en dyrbar tid med bemötande af detaljerna
i hans anförande, vill jag endast säga, att det synes mig besynnerligt
att han icke endast under dessa dagar utan äfven ofta förut i denna
Kammare velat uppträda på ett sätt, som enligt min åsigt icke kan

vara lämpligt''. Antingen nu meningen med hans uppträdande är att

göra sig sjelf löjlig eller att dermed roa andra, tror jag icke att denna
Kammare är rätta publiken för något sådant. Djurgårdsslätten skulle
vara ett derför mera passande fält.

Herr Talman, jag ber att få yrka bifall till den ifrågavarande
paragrafen.

Angående

förändrad

organisation af

landtför svaret.

(Forts.)

Herr Herslow: Herr Talman! Det ligger i sanning icke någon
stor lockelse i att taga ordet uti en fråga, i hvilken diskussionen pågått
sedan 15 år tillbaka, i hvilken hvart enda skäl för och emot redan
åtskilliga gånger blifvit framlagdt och pröfvadt, sagdt och omsagdt; en
fråga, som — jag ber de ärade representanterna på motsidan om ursäkt
— jag vågar påstå, för såvidt den rör förhållanden, som i denna punkt
omhandlas, icke endast blifvit genomdebatterad utan utdebatterad och
— afgjord. Ingen skall hafva följt diskussionen i Riksdagen, i pressen, i
komitéutlåtanden, i utskottsbetänkanden, den diskussion, som förts i
landet och i likartade frågor äfven utom landet, ingen skall hafva gjort
det, säger jag, utan att hafva fått den åsigten klar och tydlig för sig,
att vårt indelningsverk, så godt det än var, då det först kom till, numera
och sedan det fått beväringsinstitutionen såsom ett alldeles främ -

N:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående

förändrad

organisation af

landtförsvaret.

(Forts.)

mande påhäng sig vidklistrad, med uppfordran att med sig sammansmälta
det till ett organiskt helt, är otillräckligt och otidsenligt för sig
sjelf, är ur stånd att fylla denna nya uppgift och icke kan utvecklas eller
utbildas på annat sätt, än med tillämpning af principer, Indika för
detta indelningsverk äro icke endast främmande, utan rent af upphäfvande
och fiendtliga. Förelåge här, mine herrar, endast helt enkelt
den militära frågan, som man kunde afgöra utan att tänka på de stora
ekonomiska frågor, som med den äro sammanknutna, och gälde det endast
att pröfva de militära systemen och väga dem mot hvarandra, för att
dem emellan göra ett val och komma till ett beslut, då vågar jag påstå,
att hvarken i denna Kammare eller annorstädes man skulle hafva
funnit ett så stort antal uppträdande för denna institution, som vi här
sett i går och i dag.

Jag vill icke trötta med vidlyftiga omsägningar; en sammanträngd
rekapitulation är tillräcklig för att visa, att, om man väger det nu
föreliggande härordningsförslaget och indelningsverket mot hvarandra,
ingen väl lärer vara så blind, att han icke ser hvilken vågskål som
sjunker och hvilken som stiger i vädret. I ena fallet en armé, med
två gånger 42 dagars rekrytutbildning, fördelad på 2 år, och derefter
korta repetitionsöfningar i samma saker och med samma metod, år efter
år, undan för undan; i andra fallet deremot en fullständig rekrytskola,
upptagande nära ett helt år, och derefter en mera utvecklad soldatbildning
i en korpralskola på öfver ett hälft år. Båda dessa öfningar
lemnas ynglingen så snart han antagits, det vill säga, efter det han
först pröfvats för militärtjenst duglig, detta må nu vara vid 18, 19 eller
20 års ålder. Efter denna utbildning, teoretisk och praktisk, komma
några års ytterligare repetitionsöfningar, afsedda att göra den inherntade
kunskapen lefvande och verksam hos honom; derefter vidtager
samma militärutbildningsarbete med nya ynglingar.

I ena fallet hafva vi en här, som lemnas att gråna under fanorna,
en bär, der soldaten nu qvarstär till 50 års ålder och der, äfven om
man vill antaga de omtalade förbättringarna, den större delen af manskapet
skulle qvarstanna i ledet till öfver 40 år. Men om man har
någon kännedom om den militärliteratur, som just under senaste år
uppstått med anledning af landtvärnsregementenas deltagande i sista
tyska kriget och som tog upp frågan om den unge soldatens relativa
öfverlägsenhet i krig öfver den äldre, vet man också, att det knappt
numera finnes någon militärförfattare, som anser en 40-årig man vara fullt
lämplig för soldatyrket, nemligen såsom man i ledet. Den nu föreslagna organisationen
skall deremot ge oss en stamtrupp, hvars medelålder faller
mellan 24 och 25 år och som således består af män med ungdomens
hela spänstiga kraft och dess underbara förmåga att tåla nästan hvad
som helst, eu förmåga som menniskokroppen endast eger de första
åren oefter det den nått sin fulla utveckling.

A ena sidan ett system, som oupphörligt tager fatt i den medelålders
eller redan åldrande mannen, och om igen och om igen med honom
påbörjar en rekrytutbildning, som aldrig blifvit och aldrig blifver afslutad.
A andra sidan ett system, som raskt och koncentreradt gifver
rekryten en fullständig soldatutbildning och derefter snart släpper honom
ifrån sig och öfverför honom till landets och försvarsverkets credit

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

X:o 45.

för sådana ögonblick, då vi kunna behöfva inkalla alla våra tillgångar
för att försvara oss.

Emot dessa det nya systemets obestridliga militära fördelar har man
nu sökt framställa dess moraliska qvalifikationer såsom betydligt underlägsna
de gamlas. Jag vill icke bemöta en argumentation, som rör sig
hufvudsakligen med eu eller annan erinran om någon värfvad soldat, som
kommit och tiggt, som blifvit intagen på Göteborgs poliskammare eller som
suttit på Långholmen, en argumentation, som har sina kraftskäl i glåpord
om »lösdrifvare» och »samhällets olycksbarn». Jag frågar er, mine herrar,
är vårt folk verkligen så rikt, eller så fördomsfullt, eller så rent af enfaldigt,
att, om vi bjuda den unge mannen föda, bjuda honom kläder, bemöta
honom väl — märk väl, det måste vi och det blir herrar militärers
sak att se till att så sker —, gifva honom en aflöning, större än den,
som erhålles i nästan hvarje annat yrke, och derutöfver gifva honom
en undervisning och uppfostran, som redan i och för sig är ett kapital
af ovärderlig fördel för hela hans framtida lif, är, säger jag, vårt folk
verkligen så beskaffad^ att det icke skulle vilja låta sina söner mottaga,
eller att dessa söner icke skulle vilja tillgodogöra sig ett sådant
anbud? Jag går icke in på att alla dessa fraser, som äro hemtade
från erfarenheten från ett helt annat håll, göras tillämpliga på detta,
som är något alldeles nytt.

Anställer jag sedan eu jemförelse mellan det gamla och det nya
systemet ur synpunkten af deras allmänt medborgerliga egenskaper, så
utfaller i min tanke jemförelsen likaledes uteslutande till förmån för
det nya. I ena fallet göra vi af våra soldater en från andra medborgare
afskild klass och utsöndra dem till ett slags särskilt yrke,
krigareyrket; i andra fallet gifva vi en del af våra ynglingar en fullständigare
militärisk uppfostran, hvarigenom de bibringas icke blott
teoretisk bildning, utan äfven många goda praktiska egenskaper, såsom
ordning, punktlighet, påpasslighet, och sedan lemna vi dem att af det
borgerliga lifvet upptagas och att der tillgodogöra sig hvad de sålunda
inhemtat. 1 det ena systemet, om fienden en gång rycker in i
vårt land, är det familjeförsörjare, som sättas i främsta ledet. Hvarje
fiendtligt skott, som träffar, träffar icke ensamt soldaten, utan äfven
hans hustru och barn, hvilka med honom falla till jorden. Det andra
systemet åter tager ynglingen i det ögonblick, då han ännu icke hunnit
knyta vid sin existens väsen, som stå och falla med honom. I ena
fallet erbjuda vi soldaten det så mycket berömda torpet och säga till
honom: slå dig ned här; här har du en torfva af fosterjorden; här har
du ditt hem; skaffa dig eu maka! Men när han uppnått sina femtio
år, då är det slut på den vackra torpidyllen, då heter det: nu tager
fosterlandet tillbaka sin torfva, nu skall en annan karl ega ditt hem.
I det andra fallet deremot taga vi ynglingen, utveckla honom andligen
och kroppsligen, och sedermera, när han är lika passande för fredens,
som för krigets värf, säga vi: nu är du just i den ålder, då mannen
bör söka grundlägga sin framtid och skaffa sig sitt eget; gå ut i lifvet
och drag nytta af den uppfostran, som staten gifvit dig!

Jag har velat framhålla dessa sidor af den s. k. nya stammen,
derföre att deri ligger äfven ett bemötande af icke blott deras farhågor,
som drömma förskräckliga saker för kommunen med anledning af den

Angående
förändrad
organisation af
landtförsvaret.
(Forts.)

N:o 4a.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående

förändrad

organisation af

landtförsvaret.

(Forts.)

föreslagna garantilagen, utan äfven af deras betänkligheter, hvilka helst
skulle vilja hafva det rena värnpligtssystemet —• hvilket äfven jag,
upprigtigt sagdt, anser vore det allra bästa, men på hvars införande
dock under nuvarande förhållanden icke är att hoppas. Det nu föreslagna
systemet närmar sig emellertid i många afseenden det rena värnpligtssystemet.
Det gifver en måttlig, ehuru mindre öfning åt alla, men
deremot en fullständig åt en del. Skilnaden är egentligen, att denna
del icke uttages genom lottning, utan på det frivilliga aftalets väg. Det
sistnämnda har sina olägenheter, och den svåraste af dem är obestridligen
dess dyrhet, men det har derjemte sina vackra sidor. Dessutom har
man som en skilnad anmärkt, att värnpligtssystemet tillför hären soldater
äfven ur de högst stälda och mest bildade samhällslagren, en fördel
som det nu föreliggande förslaget saknar. Men att den nya stammen får
tillräcklig tillförsel af äfven den intelligenta ungdomen, derför synes mig
vara väl sörjdt genom en anordning, hvarom vi komma att tala längre
fram.

Jag upprepar det ännu en gång: min innerliga öfvertygelse är, att
den nya härordningens fördelar ur militärisk synpunkt skulle för hvar och
en hafva varit klart i ögonen fallande, så vida vi icke samtidigt sett
och måste se på eu ganska betydlig olägenhet, som från en annan, icke
militärisk sida, är med denna härordnings antagande förenad. Det är
allt en sanning hvad herr krigsministern i detta afseende yttrade —
jag vill icke än eu gång upprepa verba formalia — kostnaden är det
som inger skräcken. Men här är det af vigt att ej låta sitt omdöme
förvillas. Först och främst må vi komma i håg en vigtig sak, nemligen
att den ökade kostnaden är kostnadsskilnaden, icke mellan det ena och
det andra systemet, icke mellan det gamla och det nya, utan emellan att
hafva ett försvarssystem och att icke hafva ett. Man kan tänka sig
ett försvar, åstadkommet genom en systematisk utveckling af indelningsverket.
Detta försvar blefve, efter min öfvertygelse, i hvarje fall
sämre, och icke så litet sämre, än det försvar, som vi skulle erhålla
genom den nu föreslagna härordningen. Likaledes kan man tänka sig
ett försvar, grundadt på en fullständig utveckling af det rena värnpligtssystemet.
Detta blefve utan tvifvel bättre än det som nu bjudes
oss. Men bådadera, både det utvecklade indelningsverket och det rena
värnpligtssystemet skulle obestridligen, om man räknar alla faktorer,
blifva landet betydligt dyrare än det försvar, hvartill förslag nu föreligger
Dessutom — och detta äik det andra moment vi måste erinra oss —
kostnadsstegringen för försvaret kan väl i och för sig synas betydlig,
men den skulle dock efter min mening icke synas någon af oss så hotande,
derest icke med densamma vore förenad en annan kostnad, nemligen
kostnaden för det kamerala indelningsverkets och grundskatternas
afskrifning. Det är alldeles klart att här tillkommer en siffra, som mer
än dubbelt öfverskrider den egentliga stegringen i försvarskostnaden,
en siffra af fulla 10 millioner. Men låtom oss se äfven denna sak icke
längre med de motsatta intressenas blick, utan ur synpunkten af hela
landets fördel. Hvad är denna kostnad? År den en ny utgift för nationen?
Nej, det är en utgift som från en sida öfverflyttas på det hela,
en utgift som, så att säga, från landets osynliga budget öfverföres till
dess synliga. Den är således i sjelfva verket en börda, ny för stats -

N:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

kassan, men icke ny för landet. För visso kommer den, hur den hä- Angående

danefter fördelas, att på många punkter kännas tung, jag kan icke se J^Tonaf

bort från detta och har icke heller rätt dertill, eftersom jag i främsta }andtförsvaret.
rummet representerar just de intressen, som vid denna öfverflyttning (Forts.)
icke komma att tillhöra de favoriserades sida. Men jag vill ändock
såsom min öfvertygelse uttala — och det har tagit en lång tid, innan
detta stått för mig så klart, att jag velat här uttala det — jag säger,
att, då man väl vet, i hvilken väsendtlig grad det helas välbefinnande
är beroende af de särskilda delarnes, och då det här är fråga om en
■öfvergångsperiod, som närmar sig ett hälft sekel, sa vill jag hellre se
på den framtida vinst, som efter förloppet af detta halfva sekel är

vunnen, än på de svårigheter, som sannolikt komma att uppstå under

ett eller annat af öfvergångsperiodens första år. Det är ju.icke någon

anordning för dagen vi nu sysselsätta oss med, utan, om vi lyckas., är
det eu samhällsomdaning, som kommer att blifva beståndande för årtionden,
kanske för sekler. Det gäller då att se något längre än. för stunden
och icke alltför mycket känna efter hvar skön klämmer just i det
-ögonblick, man tager den på. Dessutom få vi ej öfverskatta trycket.
xTet, är min innerliga öfvertygelse, att man vid föreslagna skattereformer
alldeles för mycket förbiser den i hvarje skatt i hög grad inneboende
egenskap, som tekniskt kallas dess återstudsning sförmåga. Det förhåller
sig med en skatt såsom med en sten, den jag kastar i vattnet.

Den träffar visserligen först blott en punkt af vattenytan och åstadkommer
der i första ögonblicket en stark rörelse; men denna rörelse
sprider sig sedan i allt vidare ringlar öfver hela vattenytan, och dessa
ringlar blifva allt mindre märkbara; efter någon tid ligger åter vattenytan
lugn. Trycket, som först träffade blott en enda fläck,, har nu
fördelat sig öfver det hela. På samma sätt, I herrar egare af skattemantal,
hafva vi andra äfven burit vår del af edra grundskatter, likasom
ni ock komma att taga eder del i alla de skatter, ni hädanefter
kunna besluta. Fn dylik utjemningsprocess skall äfven den nu ifrågasatta
skattereformen genomgå. Utan tvifvel kommer den att medföra
sina svårigheter, och detta just för dem, hvilkas intressen städernas
representanter företrädesvis hafva till uppgift att värna mot hvarje
oberättigad inkräktning. Men, som jag redan förklarat, det. tillkommer
oss att, vid det beslut vi nu gå att fatta, se längre in i framtiden,
den framtid då alla dessa olägenheter utjemnats. Och hafva vi en gång
väl passerat den kritiska period, som inleddes genom 1865 ars representationsförändring
och som ännu fortgår, hafva vi en gång passerat
denna period, och har den genom en lugn, fridsam och stadgad samhällsutveckling
gjort oss till ett helt och endrägtigt folk — då. äro vi
i sanning ett folk att lyckönska. Våra dagars politiska historia visar
oss, att det är just de motsatta klassintressena, som vålla staternas
inre svaghet och elände, antingen de söka utjemna sig genom våldsamma
revolutioner, eller de ligga och jäsa på djupet, skapande evig
oro och upplösande all enhet.

Men utom denna fördel —• och Kammaren har hört, att jag lika
fullt behjertar både hvad den är värd och hvad vi för den skola betala,
— bringar ju denna förändring i skattesystemet oss en annan .fördel,
som för mig synes vara af rent af oskattbar art, om vi nemligen

?t:o 45.

8 Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående genom den få försvarsfrågan löst. Men det få vi nog ändå? Mine
forandrad herrarj jag }iar icke vant med om att mellan dessa frågor sätta bindeöi-svaret.
strecket; men jag skattar icke synnerligen högt de herrars skarpsinne»
(Forts.) som tro, att detta bindestreck numera kan tagas bort. Jo, på ett sätt
kanske. Ur den sammankopplade rörelse, som gemensamt skjuter dessa
frågor framåt, kan möjligen försvarsfrågan kastas ut; skattefrågan
aldrig.

Lyckas det oss att nu reda ut denna härfva, låt vara att det sker
med stor ansträngning, lyckas det oss att lösa den uppgift, som nu
närmast föreligger, då hafva vi dermed löst den högsta uppgift, ett
folk har för sig uppstäld, den, att åt sig och efterkommande värna
det arf, förfädren lemnat. Och sägen icke, för Guds skull sägen icke,
mine herrar, att dertill hafva vi icke råd! Det folk, som förklarar sig
icke hafva råd att försvara sitt fosterland, icke hafva råd att värna sina
männers lif och sina qvinnors heder, icke hafva råd att för sig, sina
barn och efterkommande skydda lif, ära och gods, det folket har dermed
förklarat sig bankrutt, icke blott ekonomiskt bankrutt, utan äfven
moraliskt.

Herr Talman! Jag vågar afgifva samma förklaring som en talare
på förmiddagen knöt till sitt af slagsyrkande. Jag tror mig tala och
handla i mitt fosterlands sanna intresse, när jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.

Häruti förenade sig Herrar Friherre Nordenskiöld, Thomasson,
Friherre Fock, Chr. Assarsson, M. Trulsson, A. F. Pettersson i
Sibbarp, Friherre Stackelberg, Olof Andersson i Lyckorna, P. Larsson
i Fohle, J. E. Johansson i Forneby, Borg, Beijer, Stormats Mathias
Olsson, J. Larsson i Blekan och Wedberg.

Herr Lyttkens: Herr Talman! Det är icke för att inverka på
någons öfvertygelse, som jag begärt ordet, fullt förvissad som jag är,
att hvar och en i denna Kammare redan har så fast stadgat sin öfvertygelse,
att densamma icke kan rubbas af vare sig den enes eller andres
anförande, utan jag har gjort det för att fullgöra en pligt, hvilken
jag anser mig vara skyldig att fullgöra mot de män, hvilkas förtroende
satt mig på den plats, som jag har äran att här i Kammaren intaga,
på det att desse valmän må veta hvilken ståndpunkt jag såsom deras
representant innehar i denna för landet så vigtiga fråga, hvilken under
så lång tid öfver hela detta samma land varit föremål för så lifliga
agitationer. En talare har i går velat helt och hållet underkänna vigten
och betydelsen af de på dessa så kallade folkmöten uttalade åsigter.
Han påstod, att deltagarne i dessa möten icke visste hvad de ville,
eller insåge hvad det nu föreliggande arméförslaget innebure. Jag är
deremot öfvertygad, att, om än många af deltagarne icke helt och hållet
inträngt i alla förslagets detaljer, så hafva dock de allra fleste uppfattat
och för sig klargjort de hufvudprinciper, som ligga till grund för
detsamma.

Af de åsigter, som uttalats vid nästan alla folkmöten, synes att
svenska folket kommit till den öfvertygelse, att det icke vill godkänna
Kongl. Majrts förslag; skälet derför är visst icke någon öfverdrifven

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

10 4:t>»

kärlek hvarken till indelningsverket eller till grundskatterna, bvilka
båda trycka landtbefolkningen häråt och ojemnt, utan derföre att man
allmänt anser, att den nya armén blifver för dyr och att värnpligten
samt beväringsöfningarna utsträckts för långt, äfvensom man befarar
att den nya värfvade stammen måhända ej blifver af den bästa beskaffenhet.
Vid ett i min hemort hållet, mycket talrikt besökt folkmöte
uttalades äfvenledes dessa åsigter.

För min del anser jag, att, genom antagandet af Kongl. Maj:ts nu
föreliggande arméförslag, skulle vi i detta hänseende snart nog komma
i samma ställning som Europas öfriga folk, som under djupaste fred
dock stå rustade ända till tänderna. Det är dessa orimligt tunga
militärbördor, som nedtynga Europas folk och som hufvudsakligen bidraga
till att drifva dem att söka sig nya hem på andra sidan hafvet.
Sverige med sitt afskeda läge och sina bestämda gränser och sin af
en och samma nation bestående befolkning behöfver ej vara så förskräckligt
mycket beväpnadt, och Sverige kan ej så väl som rikare
och fruktbarare länder uthärda med dessa stora krigsrustningar och
krigsomkostnader.

Hvad den nya stammen beträffar, så anser jag, att det är nästan
omöjligt att kunna värfva 5,500 man årligen och att det ej skall dröja
många år förr än det visar sig, att denna stam ej kan hållas fulltalig
och att till följd deraf militären skall försöka att påtvinga oss det
preussiska värnpligtssystemet och måhända, sedan det nuvarande är
slopadt och det nya visat sig ohållbart och outförbar^ äfven lyckas
deri, hvarigenom vårt land skulle alldeles utarmas och vår befolkning
i ännu större mängd än nu drifvas att utvandra till Amerika, der de
lättare finna sin bergning och ej äro underkastade den förtryckande
militärbördan.

Den föreslagna beväringsöfningstiden anser jag under nuvarande
förhållanden vara för lång. Sveriges läge hindrar, att vi kunna plötsligt
öfverrumplas, och, innan en armé och en fiendtlig flotta hinna utrustas,
hafva vi tid att öfva vår beväring. Det myckna talet om, att
kasernerna och beväringsöfningarna skola blifva så förträffliga folkhögskolor,
är väl vackert, men jag vågar betvifla att de i verkligheten
blifva sådana, helst som det skulle vara lättare att göra de närvarande
kasernerna, som ej äro så stora och många, till mönsterskolor än de
blifvande öfver hela landet kringspridda kasernerna, och att de nuvarande
ej äro några folkhögskolor, torde vara allmänt kändt. Tysklands
kaserner äro folkhögskolor, säger man, och upprepar detta så

ofta, att det nästan antages som bevisadt. Ja, jag har läst utmärkta

tyska författare, som säga, att Tysklands kaserner äro högskolor för
socialismen, men alldeles ej för dygd och goda seder.

Herr Krigsministern framhöll i sitt utmärkta anförande, att felet
hos den nuvarande arméorganisationen är, att armén under krigstid
ej kan utsvälla och att tiden för såväl öfningarna som skolorna vore

allt för kort; det är väl möjligt, det förstår jag ej; men med den nya

arméorganisationen fruktar jag att militärväsendet utsväller så, att det
undertrycker allt annat och att åkerbruket och yrkena skola få omöjligt
att bestå bredvid ett så utveckladt militärsystem.

Hade det föreslagna armésystemet ej varit så stort tilltaget och

Angående

förändrad

organisation af

landtförsvaret.

(Forts.)

Tf:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående vore det någon förhoppning att herrar militärer vore nöjda med eu
jörändrad måttligt utsträckt värnpligt och en stam blott för specialvapnen, då
lamUförsvaret kunde, för att blifva af med de nuvarande orättvisa skatteförhållandena,
(Forts) '' vara skål att antaga ett sådant nedsatt förslag; men redan innan nuvarande
förslag är antaget hör man sägas, att 90 dagar äro alltför
kort tid, nej, ett hundra tjugu dagar, det är det minsta. Under
sådana förhållanden finner jag det vara omöjligt att få några betydligare
nedsättningar i den föreslagna arméstyrkan eller väsentlig förkortning
af beväriugstiden medgifven, i synnerhet sedan man från
statsrådsbänken hört, att någon nedsättning eller jemkning i Kongl.
Maj:ts förslag ej kommer att af regeringen godkännas, och att reservanternas
förslag ej kan antagas. Under sådana förhållanden kan jag
för min del ej rösta för bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr P. G. Petersson i Brystorp instämde med Herr Lyttkens.

Herr Anvidsson: Det lärer väl näppeligen kunna fordras eller

ens förväntas att en ledamot af Kammaren, som första gången deltager
i behandlingen af denna för landet så vigtiga och maktpåliggande
fråga, efter den långvariga, sakrika och uttömmande diskussion, som
snart i två fulla dagar egt rum, numera skulle kunna framkomma med
några upplysningar i sak, eller någon utredning, som icke redan blifva
mycket bättre verkstäld, än det skulle stå i min förmåga att åstadkomma.
Icke heller hyser jag den förhoppningen, att jag med den
ringa insigt, som jag under den tid, jag tillhört Kammaren, lyckats förvärfva
mig i frågan, skall kunna öfvertyga någon om rigtigheten af
de åsigter, till hvilka jag derunder kommit, ty de fleste af Kammarens
herrar ledamöter torde genom lång erfarenhet och flitiga studier hafva
förvärfvat sig bättre insigter i ämnet. Det är således icke i detta syfte,
som jag begärt ordet, utan derföre att jag anser det vara en pligt icke
mindre mot mig sjelf, än äfven mot dem, som stält mig på denna
plats i Kammaren, att utan fruktan, fritt och ärligt uttala min åsigt
i den föreliggande frågan. Jag har visserligen redan i går gifvit densamma
tillkänna genom att instämma i det yttrande, som afgafs af
den talare, som då först hade ordet; men jag anser det vara min skyldighet
att något vidare, än genom ett sådant enkelt instämmande, redogöra
för de skal, som för mig hufvudsakligen varit bestämmande. Jag
ämnar dervid icke på något vis söka till besvarande upptaga de invändningar,
som blifvit gjorda från den ena eller andra sidan, utan
endast redogöra för mina egna åsigter. Jag begagnar mig dervid af
den tillåtelse, som blifvit lemnad, att under diskussionen fritt få beröra
äfven andra paragrafer än den nu föredragna; och jag gör det så mycket
hellre, som jag för min del hyser den förhoppning, att jag derigenom
icke vidare skall under frågans behandling nödgas upptaga
Kammarens strängt anlitade och derför mycket dyrbara tid.

Efter dessa inledningsord skall jag genast öfvergå till sjelfva frågan.
Dervid är jag dock nödsakad att kasta en återblick på frågans
föregående behandling, likväl icke längre tillbaka än 10 år, och jag
skall derutinnan icke blifva alltför vidlyftig.

Torsdagen den 17 Maj, e. m. 11 SSO 45.

Det är nu nära nog på dagen 10 år sedan Riksdagen den 23 Maj Angående
1873 aflat den ryktbara skrifvelse, som sedan fått namn af »kompromissen»
och som derefter legat till grund för alla Riksdagens senare Zndtförsvaret.
åtgöranden i denna fråga. Såsom gammal lagläsare och varm vän af (PortSi)
latinet — ehuru jag väl vet att det senare af mången här icke betraktas
med blida ögon — kan jag icke underlåta att nämna, hurusom
vid första begrundandet af denna fråga rann mig i minnet en gammal
lagterm ur »Justiniani institutiones». Den lyder på latin, jag skall
strax öfversätta den och herrarne hafva da tillfälle att kontrollera mig. —•

»Quod ab initio est vitiosum, non potest lapsu temporis meliorari».

Det är uttydt: Hvad som från början är felaktigt, kan icke blifva bättre,
huru lång tid som än förflyter. Det är detta, som kom mig i hågen
samma stund, jag erhöll kännedom om »kompromissen», och det är
derföre att man då sammanförde och till ett oskiljaktigt helt sammanknöt
frågor, hvilka efter min åsigt med hvarandra icke alls stodo i
något oskiljaktigt samband, frågor, som icke allenast kunde utan äfven
borde behandlas hvar och en särslcildt, dels med afseende a den stora
vigt, som tillkommer en hvar af dem, och dels på grund af svårigheten
att efter en sådan sammankoppling få dem nöjaktigt utredda och
afgärda. Ty hvilket nödigt sammanhang egen frågan om försvarsväsendets
ordnande med frågan om grundskatternas afskrifvande? År icke
försvarsväsendet i och för sig en så vigtig fråga, att den tager i anspråk
landets alla både materiella och intellektuella krafter för att
bringas till ett lyckligt slut? Jo, härpå utgöra 10 års fruktlösa sträfvanden
ett ganska talande vittnesbörd. Huru långt har man med försvarsväsendets
ordnande på denna tid hunnit? På den frågan gifva
föregående riksdagar och denna diskussion ett nöjaktigt svar. När
man derjemte med dessa frågor sammanfört andra, om icke lika vigtiga,
dock särdeles maktpåliggande, då är det icke att undra på, om
resultatet blifvit sådant som det nu är och som det, Gudi klagadt,
tyckes komma att förblifva. Det var sålunda felet, efter min tanke,
att man någonsin sammanblandade dessa frågor, och förr än denna
sammanblandning kommer att upphöra, förr än detta, så att säga,
morganatiska äktenskap blifvit upplöst, förr torde något lyckligt resultat
icke kunna vinnas.

Men härtill kommer en annan sak. Jag vill nu nemligen ställa
mig på deras ståndpunkt, som godkänna »kompromissen», som anse den
vara både välbetänkt och möjlig att genomföra. Jag vill då tillse
hvad den innebär. Med densamma afsågs, såsom jag uppfattat den,
att landet genom Konungs och Riksdags sammanstämmande beslut skulle
erhålla, hvad skrifvelsen kallade, ett betryggande försvar. För att ernå
detta önskade man afskrifning af indelningsverk och grundskatter, emedan
man ansåg, att, utan dessa åtgärder, det icke kunde fordras eller
förväntas, att ett sådant försvar skulle af landets representanter kunna
beredas eller godkännas.

Låtom oss då tillse, huruvida nu föreliggande förslag motsvarar de
fordringar, som skäligen böra uppställas för att ett betryggande försvar
kan anses vunnet? Att här ingå i något slags granskning af förslagets
detaljer kan icke vara på sin plats, helst dessa icke ännu blifvit föredragna;
de komma nog i sinom tid under Kammarens bedömande.

S:o 4o.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående Men för att vidare motivera det yrkande på afslag, som redan blifvit
förändrad under öfverläggningen framstäldt och hvari jag förut instämt, ber jag
°iandtförlZret framhålla några omständigheter, deruti jag anser, att ett betryggande
(Forts) '' försvar icke blifvit genom detta förslag tillgodosedt.

I främsta rummet förekommer då frågan om stammen, den punkt,
hvars afgörande nu närmast föreligger. Striden gäller, såsom vi alla
veta,,om den indelta stammen skall läggas till grund för försvarets
utveckling och stärkande, eller om en ny värfvad stam skall utgöra
den grund, på hvilken vi i framtiden skola bygga vårt försvar; och det
gäller således att taga i öfvervägande, hvilketdera af dessa båda system
kan lemna den största nöjaktiga säkerhet för ett betryggande försvar.
I fråga om beskaffenheten af den nuvarande gamla stammen anser jag
mig icke behöfva trötta herrarne med någon vidare beskrifning eller
lofordande af denna stam. Redan under den debatt, som egde rum
den 3 sistlidne Februari, då Kongl. Maj:ts proposition i ämnet remitterades
till Särskilda Utskottet, har Herr Abraham Rundbäck yttrat
sig öfver denna stams egenskaper; flere talare i Kammaren hafva jemväl
under denna debatt instämt i de loford, han gifvit dem; och slutligen
torde det icke vara ur vägen att påminna om de berömmande
yttranden, som Konungens rådgifvare i krigsärenden vid åtskilliga tillfällen
hafva fält om denna stam. Kommer så frågan om den föreslagna
nya stammen. Den har af somliga beskrifvits såsom rigtiga
ljusalfer, andra hafva deremot icke kunnat teckna den med nog svarta
färger. Det är väl i den frågan, liksom i många andra, sanningen ligger
oftast midt emellan. Men jag tror mig kunna i denna fråga, liksom
jag gjort förut vid ett annat tillfälle, åberopa min 30-åriga erfarenhet
såsom domare och det just på den plats, der det största antalet värfvade
soldater finnes förlagdt, nemligen här i hufvudstaden. Jag behöfver
icke påminna om de många våldsbragder af sådana värfvade
soldater mot enskilda personer, hvarom tidningarne tidt och ofta haft
att förmäla. Yi hafva ännu i friskt minne, hurusom för några månader
sedan en fredlig medborgare öfverfölls på Wasabron. Yi hafva
äfven i minne, hurusom för ett eller par år sedan under två eller tre
på hvarandra följande qvällar uppträden af den mest våldsamma beskaffenhet
egde rum i Kungsträdgården och sedermera fortsattes ända
till det ställe, der ordningsmakten hade sin samlingsplats, polisvaktkontoret,
som nära nog stormades. Jag har sjelf afdömt ett ännu
värre våld, under hvilket här i hufvudstaden militärer med tillhyggen
af alla möjliga slag stormade och totalt spolierade ett polisvaktkontor.
Flere dylika uppträden hafva egt rum i hufvudstaden; och efter en
sådan erfarenhet på ett ställe, der dock flere medel för stäfjande af
dylika excesser än annorstädes stå till buds, ligger den tanken nära till
hands, att sådant mycket lättare kan inträffa på andra ställen. Det
är sysslolösheten i kasernerna, som alstrar detta okynne med deraf följande
utbrott. Man har här i Kammaren påstått, att, då den värfvade
soldaten får en kortare tjenstetid, han blir så träget sysselsatt,
att han icke kommer i tillfälle att gå sysslolös eller begå några excesser.
Jag har dock erfarenhet af, att redan under rekryttiden soldater
blifvit tilltalade för våld; ja det har gått så långt, att till och med
rekryter, som tilltalats för tjufnadsbrott, hafva, då domaren, sin pligt

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

N:o 45.

likmätigt, tillfrågat den tilltalade om motivet för hans brott, såsom Angående
sådant uppgifvit ledsnad vid kasernlifvet och omöjligheten att på annat forandrad
sätt blifva krigstjensten qvitt. Vid sådana förhållanden torde det °iandtförlvaret
tvifvelsutan icke förvåna herrarne, om mången tvekar, innan lian vill (Forts)
utbyta det gamla goda och bepröfvade mot ett nytt, ännu opröfvadt,
och som icke är egnadt att från början ingifva några goda förhoppningar.
Detta är ett af skälen, hvarför jag icke kan biträda föreliggande
förslag.

Ett annat skäl finner jag deri, att, då jag, såsom jag nyss nämnt,
anser att löftet af kompromissen om ett betryggande försvar också
måste uppfyllas, jag icke kan medgifva att detta genom det föreliggande
förslaget skett. I detta afseende torde det icke vara ur vägen
att erinra, hurusom år 1878 till Kammaren inkom en motion underskrifven
af mäktige män, ja till och med af denna Kammares majoritet.
Den sade sig då vilja skaffa ett betryggande försvar, men huru
såg det ut? Jo, då ansåg man, att ett sådant borde beredas genom en
stam af 30,000 man. Huru kan det då komma sig att blott fem år
derefter anspråken på trygghet sjunkit ner med ej mindre än ''/gdel.

Skulle en sådan minskning komma att i samma proportion fortgå en
längre tid, finge man kanske ett betryggande försvar, som blefve lika
med noll; det behöfdes ej att derför stryka många sjettedelar. Jag
saknar all upplysning af tillgängliga handlingar, hvarför numera för ett
betryggande försvar en stam af 25,000 man skulle vara tillräcklig, då
man förut ansåg sig behöfva 30,000. För min åsigt, att med en sådan
nedsättning trygghet icke kan vinnas, har jag tillräckligt stöd af
de erfarne män af militärståndet, hvilka Kongl. Maj:t anbefalt att
afgifva utlåtande öfver landtförsvarskomiténs förslag, och hvilka förklarat
30,000 man vara oundgängligen nödvändiga. Jag anser mig nemligen
böra i’ denna sak lita mera på deras ord, än på flertalet andres.

Men härtill kommer ytterligare en sak. I 42 § har man, såsom
nogsamt bekant är, för att kunna verkliggöra planen för det nya försvaret,
ålagt, om jag får begagna det uttrycket, en viss medborgareklass,
det vill säga vissa personer i samhället, en vida utsträcktare
och vida tyngre vapenöfningsskyldighet, än andra svenska medborgare.

Med hvad rätt, vågar jag fråga? Hvarför skola dessa betungas med
flere pligter än alla andra? Jag har hört sägas derför, att desse, som
till samhällsställning äro mera gynsamt lottade, hafva större fördelar
af samhället och lefva i lyckligare omständigheter, böra åläggas såsom
eu pligt att göra större uppoffringar för samhället, som bereder dem
dessa fördelar. De, som befinna sig i denna ställning, kunna visserligen
också göra många gånger större uppoffringar; men äfven om man
kunde anse en sådan grundsats i någon mån rigtig, ber jag dock få
erinra, att alla dessa ynglingar, som skola aflägga maturitets- eller
folkskolelärareexamen, alldeles icke kunna med något slags visshet antagas
tillhöra samhällets lyckligare lottade klasser. Det lärer nemligen
icke vara för någon obekant, att många af dessa ynglingar äro fattiga
och ofta måste kämpa med nöd och bekymmer för att skaffa sig tak
öfver hufvudet och sitt dagliga bröd, men icke dess mindre lyckats
genom träget arbete bringa sig upp till att blifva framstående, ja icke
sällan utmärkte män. År det nu skäl att äfven desse skola under -

N:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående kastas en sådan skyldighet? Jag vågar förneka, att vare sig rättvisa
förändrad euer billighet kräfva af dessa ynglingar sådana uppoffringar utöfver
orgamsationaf som åligga landets öfrige innevånare. Hvarför kräfver man då

(Torts.) '' en sådan skyldighet? Jo, helt enkelt af pekuniära skäl; det blir billigare
att använda desse ynglingar till värnpligtige underlöjtnanter, ty
derigenom besparar man hela aflöningen till eu fast underlöjtnantscorps,
som annars blefve nödvändig. Jag har här hört påstås, att denna
kostnad skulle komma att uppgå till omkring 1,000,000 kronor, och det
är ju skönt att kunna minska de oerhörda kostnader, som det nya
försvaret kräfver, med denna summa. Det synes mig dock vara rättvisare
att fördela denna million på dem, som kunna och böra utgöra
densamma och icke uteslutande på ett fåtal, af hvilka många icke
kunna uthärda denna börda. På tal om desse, värnpligtige underlöjtnanter,
hvilkas antal beräknats till icke mindre än 1,307, vill jag på
samma gång uttala min öfvertygelse, att detta antal icke genom de
lockelser, som det nuvarande förslaget innehåller, skall fyllas, i det att
man icke i någon större grad skall komma att begagna sig af denna
så kallade förmån, som derigenom beredes. Skulle denna min förmodan
visa sig grundad, då har hela organisationen från första stunden
fallit sönder och man måste åter igen börja på nytt.

Sedermera kommer ytterligare en omständighet och den icke minst
beaktansvärd, nemligen att kostnaderna, såsom jag för min del tror,
blifvit upptagna alldeles för lågt.

Jag vågar icke påstå att inan än här och än der uppsåtligen
blundat med ena ögat och icke velat uppfatta kostnaden till dess
verkliga storlek, men nog förefaller det förlåtligt, om man vid genomläsningen
af komiténs betänkande å ett och annat ställe skulle frestas
att göra ett sådant antagande. Den uppgifna kostnaden är notoriskt
redan ökad med 1,750,000 kronor, utgörande skilnaden mellan den af
Kongl. Maj:t föreslagna legan för stamsoldaterna och den lega, som
Utskottet föreslagit borde tillkomma dem. Men härtill kommer en
mängd särskilda kostnader, som säkerligen blifvit för lågt beräknade,
och i hvithet hänseende jag, för att icke trötta herrarne, blott åberopar
de yttranden, som af Arméförvaltningen, Generalintendenten, åtskilliga
motionärer och särskildt af en reservant mot Utskottets förslag,
Herr Grefve Posse, blifvit uttalade. Genomgår man med uppmärksamhet
hvad dessa särskilda myndigheter och personer andragit,
tror jag att det för hvar och eu, som fördomsfritt vill begagna de
tillgängliga materialierna, skall framstå klart, att kostnaderna blifvit
alldeles för lågt beräknade. Till hur många millioner dessa kostnader
kunna belöpa sig, skall man väl näppeligen kunna begära att jag skall
kunna uppgifva, då jag hvarken egt tillgång till de för sådant ändamål
nödvändiga handlingar eller haft tid eller tillfälle att granska de
tillgängliga uppgifterna, men jag tror icke att jag misstager mig, om
jag säger att 4 eller 5 millioner är det minsta, hvartill man under
närvarande förhållanden kan beräkna denna ökning i kostnaderna. När
vi nu veta att efter Utskottets rektificerade beräkningsgrund summan
af kostnaderna för försvaret, sådant det här blifvit föreslaget, uppgår
till ett belopp redan öfverstigande 29 millioner, så, om dertill läggas
dessa 4 eller 5 millioner, komma vi till den respektabla summan af

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

N:o 45.

33 till 34 millioner. Härtill uppgå likväl endast kostnaderna för landtförsvaret,
ty om sjöförsvaret har jag för närvarande icke att yttra
mig. Det återstår då att göra en jemförelse mellan dessa 33 till 34
millioner och den summa af omkring 23 millioner, hvartill det nuvarande
landtförsvaret, alla kostnader och prestationer deri inberäknade,
anses uppgå; och då vill .jag fråga eder, mine herrar, om I tron att
den vinst genom försvarets förbättrande, som anses uppkomma genom
det nu framlagda förslaget, är värd denna uppoffring af 10 till 11
millioner kronor om året? För min del tror jag det icke, och jag är
fullkomligt öfvert.ygad, att, om man skulle vilja använda denna summa
eller till och med endast en mindre del deraf på att söka tidsenligt
utveckla och fullkomna det försvar vi redan ega, resultatet deraf skulle
blifva mycket mer tillfredsställande än det, hvartill man skulle komma
genom att åtaga sig denna stora, jag vill visst icke påstå för vårt
land omöjliga, men dock ganska tunga uppoffring, för att derigenom
icke nå ett större eller bättre mål.

Det är hufvudsakligen på dessa skäl, som jag funnit mig icke
kunna rösta för bifall till den Kongl. propositionen. Jag kan dock
icke sluta detta anförande, utan att med några ord bemöta hvad en
talare på skånebänken förliden gårdag yttrade om det värde man
borde tillerkänna de så kallade folkmötena i allmänhet och särskilt
dem, som hållits under det senare tidsskiftet. Det är visst möjligt, att
ifrågavarande talare är så förfaren att han vet hur man lättast kan
leda ett folkmötes opinion, och det är möjligt att detta i många fall
går för sig, men jag vågar dock påstå att för en opinion, som visat
sig så allmän och som så sällsynt enhälligt gjort sig gällande, som i
denna fråga visat sig vara förhållandet, måste det ligga något helt
annat till grund; och är nu så förhållandet, att denna folkopinion i de
flesta fall är sådan, som den gifvit sig tillkänna, då böra ock landets
representanter, oaktadt grundlagen icke binder dem dervid, fästa tillräcklig
hänsyn till densamma, för så vidt nemligen den icke står i
absolut strid med representanternas egen ärliga och välgrundade öfvertygelse,
och låta denna opinion i någon mån vara sig till en ledning.

Då jag hittills i denna fråga uppträd! blott såsom kritiker, tänker
jag mig möjligheten af att någon i denna församling skall i tysthet
fråga: hvad vill ni då sjelf, har ni något annat att sätta i stället
och i så fall hurudan! är detta?

På det ingen skall misstänka, att jag hör till de så kallade nihilisterna,
får jag börja med att säga, att för mig gifves det ingen uppoffring
så stor, att jag icke anser mig böra med godt mod och rent
samvete underkasta mig densamma för landets försvar, så långt jag
tror dess tillgångar det medgifva. Men herrarne må icke tro, att jag
endast påkallar uppoffringar. Så sträng vän är jag af rättvisa, att
jag inser, att mot uppoffringar böra, der så ske kan, svara eftergifter
och lindringar. Jag fattar mycket väl att, om man, såsom jag tror
vara rigtigast och klokast, grundar försvarsväsendets vidare utveckling
på den armé, vi redan ega, de, som nu äro skyldiga att upprätthålla
och underhålla denna här, skola få vidkännas betydligt större kostnader
än för närvarande och en vida större tunga, än man har rätt
att fordra af dem. Jag betviflar ej, att detta i viss mån kan blifva

Angående

förändrad

organisation of

landtförsvaret.

(Forts.)

If:o 45.

Angående

förändrad

organisation af

landtförsvaret.

(Forts.)

16 Torsdagen den 17 Maj, e. m.

förhållandet och är derföre för min del villig att med min röst bidraga
till alla möjliga lättnader i denna tunga, som skäligen kunna beredas.
Jag vill derföre upphäfva alla ovissa besvär, jag vill förvandla dessa
kostnader till vissa bestämda afgifter i penningar, med ett ord, jag
vill göra saken för vederbörande så lätt som möjligt. Detta i fråga
om rust- och rotehållarne. Sedan kommer en annan fråga, eller den
om grundskatterna. Äfven der skulle jag vilja medgifva en lindring,
möjligen till en början genast en mindre nedsättning i dem. Men jag
skall gå ännu ett steg längre. Herrarne torde nogsamt veta, att allt
ifrån år 1809 till den dag, som är, hafva dels genom ett direkt upphäfvande
af åtskilliga, jorden åliggande skatter, och dels genom dessa
skatters först omsättning till färre persedlar och sedermera genom
deras förvandling till en fix penningeränta stora lättnader beredts
skattejordens egare, ja så stora att, efter hvad skatteregleringskomitén
sjelf förklarat — uppgiften återfinnes på pagina 182 i komiténs betänkande,
till tjenst för dem som vilja kontrollera densamma •—■ under
denna tid och genom dessa förändringar de från jorden årligen
utgående pålagorna minskats med öfver två och en half millioner.
Om man sålunda jemte det man medgåfve någon afskrifning af dessa
utlagor, —• jag hvarken bör eller vill nu yttra mig om beloppets storlek
— och sedermera vidtoge den åtgärden, att, så snart statsverkets
tillgångar utan andra skattdragandes orättvisa betungande det medgäfve,
göra ytterligare afskrifningar, tror jag, detta skulle blifva till
nytta för hela landet. Ty märken val, mine herrar, allt, hvad som
här eftergifves, skall fördelas på andra, som icke få någon eftergift.
Sålunda först när statens tillgångar det medgifva, skall jag vara med
om att fortgå på denna redan beträdda bana. Det är mycket möjligt,
ty framtiden kan ingen beräkna, då han icke har den i sin hand, att
sådant kan draga ut längre, kanske äfven kortare tid än de .37 år,
som nu äro föreslagna för grundskatternas fullkomliga afskrifning; men
låt så vara, man har derigenom åtminstone hållit rättvisan i helgd,
och det är ett mål, som hvar och en bör eftersträfva. Det fans en
af Sveriges framfarne konungar, en af de störste bland dem, som hade
till valspråk: »Med Gud och Sveriges allmoge». Stöder man sig på
folket och vill det rätta, kunna äfven Sveriges , blifvande konungar
upptaga detta valspråk, men jag fruktar, att, om det förslag, som nu
är föremål för behandling, skulle upphöjas till lag, en kommande
konung fåfängt skulle söka begagna detta valspråk. Jag har icke något
vidare att tillägga, utan vidhåller allenast mitt yrkande om afslag.

I detta yttrande instämde Herr Söderström.

Herr J. Anderson i Tenhult: Under den långa diskussion, som
nu i två dagar pågått, har så mycket blifvit sagdt så väl för som
mot föreliggande förslag, så att det icke lär vara mycket att vidare
tillägga. Alla synas dock vara eniga om, att det försvar, vi nu hafva,
icke är tillfredsställande, och alla synas äfven vara böjda för att sätta
något annat och bättre, än det vi nu hafva, i stället. Det förslag,
som nu föreligger, anser jag mig för min del icke böra antaga, dels
emedan stamsoldatens tjenstetid är efter min tanke tilltagen alltför

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

N:o 45.

lort, dels derför att öfningstiden är för de värnpligtige alltför lång,
dels derför att stamsoldaten under tjenstetiden kommer att sakna fast
bostad och slutligen derför att den oprivilegierade jorden får alltför
dyrt köpa sig fri från grundskatter och indelningsverk.

Af det föreliggande förslaget inhemtas att all oprivilegierad jord
skall i likhet med annan jord och alla andra beskattningsföremål deltaga
i den kostnad, som blir en följd af det nya förslagets antagande,
men att denna jord icke blir fri från de gamla, nu utgående skatterna
förrän efter 37 års förlopp. Jag anser, att dessa utgifter blifva allt
för störa för den skattlagda jorden; men jag återkommer dertill längre
fram, då lagen om grundskatternas afskrifning förekommer till afgörande.

Då det nu är antagligt, att vi icke på något sätt vilja oroa våra
grannar, så kan man val också antaga att vi icke komma att blifva
öfverfallna af dem, derest vi sjelfva ej gifva anledning. År denna min
uppfattning rigtig, så anser jag också i följd deraf, "att den nu föreslagna
öfningstiden för de värnpligtige är alltför lång, ty jag föreställer
mig att öfningstiden under fredstid kunde nedsättas till hälften
af hvad nu föreslagits. Skulle inom något af våra grannland oroligheter
uppkomma, hvaraf vi möjligen kunde komma att beröras, föreställer
jag mig att man då för ett eller par år kunde öka öfningstiden
för de värnpligtige mot det att staten lemnade full ersättning för
den tid, som åtginge utöfver den i regeln faststälda. Jag är viss derom
att, om Riksdagen antager det nu föreliggande förslaget, skall folket
med vemod upptaga denna underrättelse, helst ingenting för närvarande
föreligger, som kan hänföras till något slags tvång, d. v. s.
att hvarken vi eller något af våra grannland äro invecklade i krig.

Jag har länge haft den åsigt att all jord så väl i stad som på
land bör roteras och förses med små torp till ett antal i förhållande
till landets behof af soldater under krig samt att staten bör lemna
dessa soldater den lön, som de billigtvis kunna utöfver sådant torp
fordra.

Af, hvad jag nu sagt torde framgå, att jag kommer att rösta för
utslag å Utskottets föreliggande förslag.

Herr Magnus Andersson: I olikhet med den siste talaren,

min granne, får jag säga att jag både vill och skall rösta för det föreliggande
förslaget och jag gör det så mycket hellre, som jag vet att
detta är det enda sätt att söka få reda i de nu mycket olika tryckande
bördorna.

I sjelfva saken är så mycket taladt både för och emot, att jag
mycket gerna kunnat afstå från ordet, för så vidt jag trott att så
många talare före och efter mig anmält sig för yttrandes afgifvande.
Jag blef egentligen uppkallad af ett yttrande som fäldes af Grefve
Sparre, ty jag är annars icke den som mycket upptager Kammarens
tid, såsom herrarne nog torde veta. Grefve Sparre är visserligen icke
nu närvarande i Kammaren, men hans yttrande liksom mitt finnes i
protokollet. Han sade, att alla som förfäkta Kongl. Maj:ts eller Utskottets
förslag göra det säkerligen i en helt annan afsigt, än att de
Andra Kammarens Prof. 1883. A'':o 45. 2

Angående

förändrad

organisation of

landtförsvaret.

(Forts.)

N:o 45.

Angående

förändrad

organisation af

landtförsvaret.

(Forts.)

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

önska ett starkt försvar; de vilja nemligen endast vinna, skattefrihet..
Jag vill då säga att jag eger ett hemman, som i 37 år varit skattefritt,
och jag kan således icke hafva någon direkt anledning att önska denna
reform, men jag röstar dock för densamma, på det rättvisa måtte
kunna skipas i detta fall, da det icke synes kunna ske pa något annat
sätt. Grefve Sparre sade vidare att de unga män, som läte värfva sig,
blefve moraliskt förstörda. Jag vågar påstå att detta icke är sant..
Jag har sjelf inskickat två ynglingar till underbefälsskolan å Kajlsborg;
de kunde arbeta redan då de kommo dit och nu, sedan de åter
kommit hem, arbeta de icke med mindre, utan snarare med om .möjligt
större lust än förut. Vid underbefälsskolan hade de fått bildning och.
lärt sig värdera arbetet, och att jag icke ämnade dem till tjensteman,
det faller väl af sig sjelft. Jemte mig hafva fem andra sockenbor insändt
sina söner till Karlsborg och af dessa hafva tre återkommit och
sköta nu sina föräldrars jordbruk och leda arbetet å hemmanen. Dessa
hemmansegaresöner kunna uppgöra arbetsplaner och ritningar, de kunna
göra beräkningar i många afseenden och äro på det hela taget vida
bättre nu, än då de ingingo i underbefälsskolan. De arbeta nu för vanlig
dränglön och äro ända nöjda; de fa mat och husrum .samt en liten
lön, hvarpå de kunna kläda sig. Vi skola komma ihåg att den nya
stammens soldater skola fa både kläder, föda och vida större lön än
som gifves en dräng och under sadana förhallanden tror jag icke man
kommer att lida brist pa folk för den arliga rekryteringen, utan det
kommer tvärt om att blifva öfverflöd derpå. Ty det finnes icke många,
som hafva råd och lust att skicka sina söner pa embetsmannabanan,
men en sådan bildning, som de få vid Karlsborg, är mera än vi på
annat sätt skulle kunna förskaffa dem.^ Jag är öfvertygad, att hela
församlingen skulle inskicka sina söner pa volontärskolan, om det blott
funnes tillräckligt antal nummer. Men tillräckligt många sådana finnas
nu icke. Jag vidhåller sålunda, att de genom militärtjenstgöringen
ingalunda blifva bortskämda, utan tvärt om ganska betydligt förbättrade
i alla afseenden.

Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.

Herr Danielson: Endast frågans stora vigt kan gifva ett be rättigande

att nu begära ordet, sedan öfverläggningen redan räckt så
länge och så många talare yttrat sig i saken. Jag ber derför att i
största korthet få angifva några skäl, hvarför jag med min röst kommer
att bifalla det föreliggande förslaget. Jag vill då börja med några
ord till svar på Herr Grefve Sparres yttrande. Det är val sant, att
han nu icke är närvarande, men så väl hans ord som mitt svaromål
skola dock återfinnas i protokollen. Han ville beskylla oss, som varit
med om 1878 års förslag, att vi bedragit Kongl. Maj:t, Riksdagen och
svenska folket. Jag vill deremot påstå att denna uppfattning är fullkomligt
origtig. Kammaren känner väl orsaken till 1878 års förslag.
Det var det allmänna missnöje, som förspordes i tidningspressen, hos
militärer och för öfrigt litet här och hvar deröfver, att 1877 års förslag
fallit. För att då visa, att man verkligen önskade ett starkare
försvar, men på samma gång en rättvis skattereform, var det som
1878 års förslag framkom och deraf har ingen kunnat blifva bedragen.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

N:o 45.

Man har erinrat, att samma förslag förkastades, men, såsom Kammaren
vet, var det Riksdagen i sin helhet, som gjorde detta och i synnerhet
var det Första Kammaren, som verkade derhän. Vidare har man
sagt, att den indelte stamsoldaten vore en så förträfflig man, men han
har väl, i likhet med andra menniskor, så väl sina fel som sina förtjenster
och är väl att anse såsom en god medborgare i likhet med
andra dylika. Jag erinrar mig för öfrigt, att samme talare tycktes
syfta derhän, att vi, som nu yrka bifall till det föreliggande förslaget,
skulle derigenom hafva bytt om åsigt, men jag tror att i så fall äfven
den ärade^ talaren gjort sig skyldig till sådant. Jag har nemligen genom
förfrågningar fått reda på, att Herr Grefve Sparre tillhör föreningen
Värnpligtens Vänner och detta icke blott såsom ledamot, utan som
medlem i styrelsen, och jag har mig bekant, att detta sällskap har till
syftemål att arbeta för en allmän värnpligt och borttagande af indelningsverket.
Då Herr Grefve Sparre fortfarande qvarstår som ledamot
i denna styrelse, kan jag icke finna hans myckna tal till förmån för
indelningsverket vara öfverensstämmande med hans verksamhet såsom
värnpligtsvän. Han yttrade vidare, att, om en skattereform nu genomfördes
i sammanhang med försvarsverkets ordnande, skulle han för sin
del skämmas att emottaga de lindringar, som derigenom kunde komma
hans egendomar till del. Jag vet visserligen icke hur blygsam Herr
Grefven kan vara, men, så vidt jag känner honom rätt, är -han icke
den, som plägar neka att taga emot hvad han får — naturligtvis på
ärligt sätt. Men skulle han nu icke taga emot denna gåfva, så fins
det ju en annan utväg, ty han kan ju öppet förklara, att han icke vill
mottaga den, ^ utan att staten får behålla densamma. Vill han icke
hafva den, så kan han slippa. Vidare yttrade han, att vi i denna
fråga talade uti egen sak, men huru många gånger händer icke det
och jag vädjar till hvar och en, huruvida icke den, som t. ex. innehar
en tjenstebefattning, då det blir fråga om lönen för denna befattning,
äfven talar i egen sak; och jag hemställer huru det skulle tillgå, om
icke Riksdagens ledamöter fingo deltaga äfven i öfverläggningar och
beslut rörande ens egna angelägenheter. Ytterligare har här yttrats
och samme talare har upprepat, att det vore ett rent personligt intresse,
som här gjorde sig gällande, nemligen begäret att bekomma
torpen.

Det är en fullkomlig missuppfattning. Jag tillhör en ort, som
med afseende å sjöförsvaret kanske är den mest roterade. Öland håller
nemligen 263 effektiva karlar, bland hvilka icke någon har egt eller eger
ett torp. Dessa personer hafva i alla fall skaffat sig ett hem samt
äro ordentliga, redbara ^och arbetsamma, hvarför de gerna anlitas vid
förefallande göromål, då de icke äro upptagna af sin tjenst. Jag känner
icke ett enda exempel på att någon af dem kommit fattigvården
till last. Det kan väl icke vara torpen, som äro orsaken härtill.

Jag bär rest ett par gånger i Småland och sett dessa torpstugor,
der de stå utplanterade i skogsbackar och vid allmänna landsvägarne.
Såsom herrarne veta, äro gaflarne på dessa stugor försedda med märken,
hvilka angifva yrket på de personer, som der innebo. Skulle det
blifva ^en mängd dylika stugor och alla dessa försedda med sina märken,
sa tror jag icke, att detta skulle blifva ett hinder för militarismens

Angående

förändrad

organisation af

landtförsvaret.

(Forts.)

N:o 45.

Angående

förändrad

organisation of

landtförsvaret.

(Forts.)

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

införande, tvärt om tyckes mig att detta skulle ständigt påminna om
det yrke, som dessa personer tagit såsom sin lifsuppgift.

Samme ärade talare sade att »stammen blefve oduglig och kan
icke slås». Det anser jag vara omöjligt att nu kunna säga, det får
väl bero på framtiden. Säkert är emellertid att den utbildning i ett
eller flere hänseenden, som stamsoldaten skulle få, icke i någon män
blir sämre än den indelte soldatens. Man kan således med full tillit
antaga att han skall blifva lika skicklig, om icke skickligare, än den
indelte soldaten.

Sedermera har man frågat: hafva vi råd till så stora uppoffringar?
Tro herrarne att det blir billigare, om vi utveckla indelningsverket,
såsom här föreslagits, och huru skall väl detta kunna ske? År icke
detta en utveckling af indelningsverket att bördorna blifva gemensamma
för alla. Stamsoldatens tjenstetid är tilltagen på det sätt, att det
skulle blifva en medel tjenstetid-.mellan den rena värnpligtsidéns och
den nu varande stammens tjenstetid. Stamsoldaten kan qvarstå i
tjensten i 12 år, hvilket utgör hälften af den medeltid, Kongl. Maj:t
och Utskottet föreslagit, eller 23 år. Detta är ju icke annat än en
tidsenlig utveckling af indelningsverket, på samma gång det är tidsenlig
reglering af våra skatteförhållanden. Det är alldeles tydligt att
det motstånd mot det föreliggande förslaget, som nu gifver sig till
känna, är ett motstånd mot sjelfva skattefrågan. Jag har icke märkt,
att de personer, som talat emot denna sak, haft något att anföra mot
ett bättre ordnadt försvarsväsende. Hufvudskälet är naturligtvis att
de icke på något vis kunna tåla, att skattefrågan får sitt slutliga^ afgörande.
Man behöfver icke något forskareöga för att se att så är
.förhållandet. Jag är öfvertygad att Grefve Sparre i dag talat mera
som grefve, aristokrat och tjensteman än såsom riksdagsman. Det är
eu sak, som jag visserligen icke vill döma om, men jag tror mig kunna
gissa dertill.

Går man nu till Utskottets eller Kongl. Maj:ts förslag, så ser man
att Utskottet tillstyrkt betydliga förbättringar i stamsoldatens aflöning,
då det föreslagit den årliga legans höjande från 40 till 120 kronor.
Utskottet har vidare tillstyrkt, att stamsoldaten icke skulle vara tvungen
att genomgå korpralsskolan, utan detta skulle bero på frivillig
anmälan. Han skulle slippa värnpligtsöfningarna, men qvarstå såsom
stamsoldat. Med dessa förbättringar tror jag icke det skall möta något
hinder att få ett tillräckligt antal ynglingar. Jag är, i likhet med
en föregående talare, öfvertygad om att flera skola anmäla sig än lediga
platser finnas. De få under rekryttiden minst 200 kronor, fria kläder
och föda. För 30 dagars öfning, under det de qvarstå i° stammen,
få de uppbära 120 kronor samt dessutom 10 kronor i månaden,
det vill säga minst 230 kronor om året. Det skulle förefalla mig mycket
besynnerligt, om de icke under sådana vilkor skulle vara villiga att
genomgå en 8 månaders rekrytskola.

Man talar om en »lösdrifvarestam». Det kan jag för min del.icke
begripa. Dessa soldater äro ju jemförliga med dem, som taga tjenst
hos enskilda personer, utom att de få något mera betaldt och erhålla
en bättre bildning, hvilket väl icke kan förvärra saken.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

N:o 45.

Man har sagt att, om man skulle ingå på detta förslag, vore det
det första steget till militarism. Det är väl en sak, som icke beror på
oss, det tillhör väl kommande Riksdagar. Om svenska folket vill vidare
utveckla sitt försvar, så står det väl icke i var förmåga att inverka
derpå. Man får väl tro att efter oss skall komma klokt folk
också, hvilket handlar efter de åsigter, som göra sig gällande på den tid,
då de lefva.

Nu har här sagts, att om vi blott ville lugna oss, så skulle man
gifva oss lättnader i indelningsverket och lättnader i afseende på grundskatterna,
men det är ett löfte, som måste anses till sin uppfyllelse
var nog långt framskjutet i tiden, då man utlofvat dessa lättnader när
staten får så stora inkomster, att de icke behöfvas till utgifter på annat
håll, då först skulle eftergifter ske. Det är stora löften, som jag
icke tror någon sätter tillit till, och jag är öfvertygad, att hur man än
skall behandla denna fråga, försvarsfrågans lösning dock ständigt skall
misslyckas utan i sammanhang med skattefrågornas lösning. Jag är säker,
att kommande Riksdagar skola lika enigt, som förevarande, afvisa
hvarje försök att framtvinga en ny härordning och värnpligtslag, som
icke är förenad med borttagande af indelningsverk och grundskatter. Det
kunde sägas mycket rörande denna sak, men då så många talare äro
anmälda, skall jag icke längre uppehålla Kammarens tid. Jag har endast
i korthet velat angifva de skål, som föranledt mig, att tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:t förslag och vill endast tillägga, att jag tillhörde
dem, som länge ifrare för eu lång tjenstetid för stamsoldaten, men att
jag sedermera kommit till den öfvertygelsen, att detta icke skulle gagna
utan tvärt om skada. Hvad angår frågan om en indelt stam och torpsystemets
bibehållande, tror jag, att huru man dermed än skulle ställa
till, det dock skulle blifva mycket dyrt. Yi se af Herr Abraham Rundbäcks
reservation, huru han tänkt sig att torpförhållandena skulle ordnas,
och huru som der skulle hållas årliga syner m. m. Tror man då att
detta skulle blifva billigare eller enklare än hvad här föreslagits? Nej,
tvärt om, det skulle blifva både vida dyrare och vida sämre.

Jag kommer naturligtvis att yrka bifall till Utskottets förslag i
denna paragraf och jag gör det i den fulla öfvertygelsen, att det skall
gagna icke blott den ort jag tillhör utan fosterlandet i sin helhet.
Detta förslag är nemligen bygdt på rättvis grund, och skall man kunna
hoppas att denna fråga någonsin blir lyckligt löst, så måste det ske på
sådan grundval.

Herrar Gustaf Jonsson, Mejenqvist, L. Anderson i Vall, J. Andersson
i Knarrevik och J. M. Svensson förenade sig med Herr Danielson.

Herr Hedlund: Jag har begärt ordet, för att yttra några ord

om kompromissen af år 1873. Jag hade väl tänkt dröja dermed, till
dess frågan om skatteregleringen förekommer, men då denna fråga
tyckes spela en rol redan nu i fråga om antagande eller förkastande
af den föreliggande paragrafen, så ber jag att derom få yttra
några ord.

Här har fälts hårda omdömen om denna kompromiss, men jag
tror, att de män, som deltagit i densamma, stå på den ståndpunkt in -

Angående

förändrad

organisation af

landtförsvaret.

(Forts.)

N:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående för det svenska folket, att de med lugn kunna bära de beskyllningar,

o/Tnfsationaf SOm mot dem gj°rda- För min del bar jag alltid ansett denna

landtförsvaret. kompromiss ligga i tingens ^nödvändighet, äfven då jag icke ansett den
(Forts.) ’ vara vidare berömvärd. Så länge en utsträckt värnpligt stöter tillsammans
med knektekontrakten och genom knektekontrakten med indelningsverket,
samt så länge indelningsverket sammanhänger med
grundskatterna, så länge, säger jag, detta samband existerar, kan, enligt
min uppfattning, den så kallade kompromissen icke upplösas, annat
än på ett vilkor. Antagande af detta vilkor har jag för min del föreslagit
redan för länge sedan, icke i denna Kammare, utan i Medkammaren,
och jag ber få upprepa hvad jag då sade. Man klagar
öfver kompromissen, men det finnes ingenting lättare, än att få denna
kompromiss upplöst från Andra Kammarens flertals sida. Föreslå en
skattereglering, oberoende af försvarsverkets ordnande, och kompromissens
upplösning är klar! Föreslå en grundskatteafskrifning och
Andra Kammaren skall gerna ga in derpå. Men, säger man med förvåning,
i sådant fall sakna vi ju all garanti att få försvarsfrågan genomförd.
Ja, välan. Man klandrar Andra Kammarens flertal derföre,
att den vill hafva en skattereglering förbunden med försvarsfrågan och
derför att den i försvarsfrågan söker en garanti för skatteregleringen,
under det man sjelf fordrar försvarsverkets ordnande såsom vilkor för
skatteregleringen. Men hvad visar vår historia? Jo, den visar att
Sveriges allmoge aldrig svikit, när det galt att försvara fosterlandet,
och den visar också, att det varit ganska svårt för denna samma
skattdragande allmoge att få sina skattebördor lindrade.

Men, spörjer man på denna sida, kan man visa att skatteregleringen
är juridiskt påkallad? Dertill svarar jag: kan någon visa mig
att någon skatts afskaffande är juridiskt påkalladt? Kan man säga att
yrkandena om afskaffande af tiondeskatt å bergverk, skatten å qvarnverk
och lästafgifter för fartyg varit och äro juridiskt påkallade, och
ändå har man både gjort anspråk på och verkstält sådana skatters afskaffning.
Det finnes dock en annan synpunkt, än den juridiska, från
hvilken denna sak bör ses, och det är den ekonomiska och sociala. Af
den man, som stod i spetsen för den klandrade kompromissen, hafva
här yttrats de orden: de skattdragande svenska jordegarne hafva aldrig
erkänt att de nuvarande grundskatterna äro räntor och, om det
gäller preskription, hafva de val bevakat sin rätt, ty de hafva, så
länge vår riksdagshistoria räcker, icke försummat någon riksdag att
begära lindring i skatterna; de hafva fått ett sådant löfte 1809, och
det blef på ett ganska otillfredsställande sätt uppfyldt. Dessa ord
lära hafva blifvit repeterade i vår Medkammare näst föregående dag.
Jag skall nu be att få erinra om några ord af en man, som man
icke kan beskylla att hafva tillhört det ofta omordade »materialistiska»
partiet, jag menar landtmannapartiet, hvarför ju också jag är en målsman
här. Det var Erik Gustaf Geijer. Såsom riksdagsman vid 1840
års riksdag yttrade han i presteståndet några ord, till hvilka, såsom
jag tror, det kan vara skäl för den så kallade intelligensen att lyssna.
Frågan gälde hållskjutsens upphäfvande, som också varit en tvistefråga,
ehuru den nu blifvit löst, och den gamle häfdatecknaren yttrade
då följande ord:

N:o 45.

Torsdagen den 17 Mai, 6. m''

»En lmfvudorsak till det onda (nemligen den aftagande välmågan)
ligger, i min tanke, deruti, att svenska jorden i allmänhet är hardt beskattad,
i synnerhet, emedan hon tillika är alltför ojemnt beskattad. Jag
kan ej öfverensstämma i deras öfvertygelse, som förmena, att denna
ojemnhet i alla fall tillräckligt jemnas för hvarje innehafvare genom
det högre eller lägre inköpspriset på hans egendom, i följd af de större
eller mindre onera, med hvilka den är belastad. Det är en allmän
olycka, om pluraliteten af jordegare befinna sig i den belägenhet, att
deras jord är litet värd, emedan den är mycket belastad. Man har
genom ett sådant tillstånd lagt den tyngsta skatt på progressionen till
verkligt välstånd, emedan man gjort den för mängden omöjlig; och
man borde ej glömma, att allmänt välstånd är summan af de en•skiltas.
» _ o

Dessa ord, uttalade af den gamle häfdatecknaren, torde väga något
gent emot de starka uttryck, som från åtskilliga håll fälts mot
anspråken på lättnad i och utjemning af svenska jordens bördor. Här
är nu fråga om huruvida det vederlag, som erbjudes i ett starkt landtförsvar,
skulle vara tillräckligt. En talare har förklarat, att denna
vara icke kan anses utgöra ett tillräckligt pris för utjemning af svenska
jordens skattebördor. Derom må han hafva sin mening. Jag tror likväl
att, när Kongl. Maj:t och Chefen för Landtförsvarsdepartementet
funnit denna vara tillfredsställande, man torde möjligen kunna bära
underkännandet från denna representants sida. Ja, till och med reservanterna
kunna bära hans ogillande omdöme, när han behagar säga,
att deras förslag endast är ett lappverk. Det skall snart förestå en
debatt, som kommer att visa det reservanternas förslag icke är ett
lappverk, emedan det fullständigt hvilar på samma organisationsgrunder,
som Kongl. Maj:ts förslag. Men det är för tidigt att nu yttra sig
derom, och jag skall dermed icke nu upptaga Kammarens tid. Jag
trodde verkligen, att frågan om indelningsverk eller icke indelningsverk,
vare sig såsom skatteform eller såsom försvarsorganisation, skulle vara
så utdebatterad att man icke derpå skulle behöfva använda två dagar.
Emellertid har nu en så lång tid förflutit, och jag hemställer till herrarne,
om vi på någondera sidan kunnat öfvertyga hvarandra. Jag tror icke,
att indelningsverkets vältalige målsmän vunnit en enda man från vår sida,
likasom jag icke heller tror, att de icke mindre vältaliga yttrandena
från vår sida vunnit många från indelningsverkets sida. Jag skulle
för min del vilja vördsamt hemställa, huruvida icke tiden nu vore inne
att afgöra föreliggande punkt. Det återstår ganska många stridsfrågor
derefter. För Medkammaren lärer denna fråga vara lätt afgjord. Ty
om punkten der bifalles, blir det icke mycken strid om de efterföljande.
Men då vi se hvad i reservationerna yrkas, torde det vara temligen
klart att det är först sedan den nu föredragna punkten blifvit godkänd,
som våra egentliga strider skola börja angående de reduktioner,
som reservanterna från Andra Kammaren ifrågasätta och det är för
dessa strider, som jag velat spara mitt ringa ord, fastän jag icke kunnat
afhålla mig från att redan nu göra några erinringar gent emot de
starka uttryck, som rigtats mot 1873 års kompromiss, i hvilka jag
för öfrigt icke har.någon del. Och tillåter jag mig hemställa, huruvida
icke herrarne, efter de tjugofaldigt upprepade skälen fram och

Angående

förändrad

organisation af

landtförsvaret.

(Forts.)

N:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående åter, för och mot indelningsverket, kunde anse ämnet vara så genom—
förän ra iuttradt af argument, att vi i denna del fått nog.

landtförsvaret.

(Forts.) Herr Markstedt: Herr Talman! Efter den vidlyftiga debatt,.

som egt rum i denna fråga och den utredning densamma erhållit, tänker
jag icke besvära Kammaren med något längre anförande. Men
som jag af mina kommittenter fått mig tillsänd en betydlig mängdadresser
och jag icke skulle kunna försvara en underlåtenhet att bringa
detta till Riksdagens kännedom, har jag begärt ordet. Dessa af tillsammans
icke mindre än 1,966 män undertecknade adresser kunna delasi
fyra kategorier. De till den första kategorien hörande äro undertecknade
af 1,090 personer, hvilka önska indelningsverkets bibehållande,
men med^ beväringens öfningstid utsträckt till 60 dagar att utgöras
under två år, och skattejemkningar. Den andra kategoriens adresser
hafva 845 undertecknare. De önska bibehålla det bestående. Den
tredje kategorien har 31 undertecknare och äro sådana, som önska det
Kongl. förslagets antagande med den modifikation, att den deri föreslagna
öfningstiden för beväringen nedsättes till 30 dagar och skattejemkningar;
och till den fjerde kategorien höra slutligen de som vilja,
hafva Kongl. Maj:ts förslag oförändradt. Under nämnda kategori innefattas
endast en adress och denna är undertecknad af två personer
— en fältjägare och en skarpskyttekorporal.

Efter som jag nu fått den äran att här yttra mig, ber jag att,
äfven få uttala min egen åsigt om den för fäderneslandet så stora och
vigtiga fråga, som nu föreligger till Riksdagens afgörande. Jag får
då blott tillkännagifva, att jag dervid befinner mig i den behagliga
ställningen att jag hyllar den åsigt, som är uttalad i den första kategorien
af nyssnämnda adresser, nemligen att indelningsverket måtte
bibehållas, med en till 60 dagar utsträckt öfningstid för beväringen
och att nödiga skattereformer vidtagas. Jag har så godt jag förmått
sökt sätta mig in i det nu föreliggande förslaget och jag måste erkänna,
att jag funnit detsamma vara af den beskaffenhet att det skall
omkullstörta det bestående, utan att förmå skapa något hållbart nytt,
och att det sålunda kan för ett älskadt fädernesland medföra olycka
och möjligen ofred. Herr Talman! Jag yrkar afslag å det föreliggande
förslaget.

Herr Sven Nilsson: Jag skall med största beredvillighet följa representantens
från Göteborg, Herr Hedlunds, uppmaning och yttra mig så kort
som möjligt; detta desto hellre som jag har min åsigt i frågan bestämd,
pa samma gång jag under den tid jag deltagit i Riksdagens arbeten gjort,
min ställning i densamma inför Riksdagen klar. Jag har icke ändrat,
åsigt under tiden och önskar derföre att hithörande frågor måtte lösas
på de grunder, som Kongl. Maj:t föreslagit.

Jag skulle kanske till besvarande upptaga ett yttrande, som blifvit
fäldt af representanten på göteborgsbänkeu, Herr Dickson, men vill i
det afseendet inskränka mig till uttalande af den förhoppning, att detta
hans yttrande måtte, så vidt möjligt, ordagrant komma att förvaras i
Kammarens protokoll, på det så väl närvarande som kommande tider må
förnimma den ovanliga intelligens, hvaraf nämnde representant är mäk -

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

N:o 45.

tig representera det samhälle han företräder; tillåtande mig på samma
gäng gratulera den andra representanten för Göteborg som instämde med
honom.

Hvarföre jag egentligen begärt ordet är för att söka besvara några
yttranden af indelningsverkets vänner, som påstått, att det nu föreliggande
förslaget skulle med stora steg leda till den allmänna värnpligten.
Jag frågar då dessa herrar, hvilken af dem vill och kan uppgifva
den tidpunkt när detta skall inträffa, i fall nemligen det förevarande
förslaget blir antaget? För min del tror jag att de lika litet som jag,
eller någon annan, äro mäktige att angifva denna tidpunkt. Men deremot
vågar jag uttala den öfvertygelsen, att detta kommer att ske den
tid, då svenska folket frivilligt och af egen öfvertygelse antager densamma.
När svenska folket är moget för en sådan reform, då, men
först då, blir den antagen. Jag kan för min del icke finna att en sådan
reform, om den genomföres på frivillighetens väg, då kan medföra någon
skada. Men huru ställer sig förhållandet med deras eget förslag? Det
innehåller ett medgifvande af 60 dagars öfning för beväringen, till vederlag
hvarför de erbjuda afskrifning af en tredjedel utaf grundskatterna
och indelningsverket. Jag skulle vilja ställa till dem den frågan: hvilket
af dessa förslag förer först till allmän värnpligt? För egen del är
jag icke villrådig derom, ty jag är viss derpå, att om ett sådant förslag
vinner representationens bifall, jordbrukarnes rättmätiga anspråk på
afskrifning af orättvisa bördor icke skola tystna inom Sveriges Riksdag.
Och då skola otvifvelaktigt indelningsverksvännerna komma med ett
nytt erbjudande om ytterligare ökad öfning för beväringen, emot afskrifning
af större eller mindre delar af de qvarstående skatterna. Men
under tiden skola samma strider, samma olyckliga ställning, i hvilken
svenska representationens medlemmar hittills stått till hvarandra i denna
fråga, fortsättas intill dess lösningen är utförd på grundvalen af Kongl.
Maj:ts föreliggande förslag. Jag vet nu icke, om, eller huru fortjiessa
strider kunna föra till detta mål, men ett vet jag, och det är, att dessa
strider snarare skola föra oss till den allmänna värnpligten, än det nu
föreliggande förslaget, men i sådant fall sker detta på tvångets väg,
och icke på frivillighetens, hvarför jag tror att man bör väl akta sig
för sådana förslag; de äro i min tro farligare än någon kan ana. Jag
tror derföre att man bör vara bestämdt emot sådana förslag, som komma
att inveckla svenska folket i sådana företag, som leda oss fram till målet
på ett sådant sätt, som icke är öfverensstämmande med vår frihet och
sjelfständighet, och möjligen, innan målet är vunnet, sätter vårt fredsamma
folk i samma olyckliga belägenhet, som nu företer sig i våra
grannland.

Jag begärde också ordet för att hembära min tacksamhet till Herr
Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet. Jag tackar honom
för ett yttrande, som han fälde och på hvilket jag ber att få taga
fasta, det nemligen, att de skolor, som äro ämnade att inrättas för att
utbilda stammen till landets försvarare, icke skola blifva skolor allenast
för krigsbildningen, utan på samma gång folkhögskolor, d. v. s. skolor
för den allmänt medborgerliga bildningen. Jag tackar honom för detta
yttrande desto hellre, som jag för min del alltid ansett, att dessa skolor
böra blifva inrättade på ett sådant sätt. Jag är förvissad derom, att,

Angående
förändrad
organisation af''
landtförsvaret.
(Forts.)

N:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående om förslaget antages, landets Konungar och deras rådgifvare alltid
.förändrad skola hålla sin mäktiga hand deröfver, att, hvad man fått löfte på i
^landtförsvaret fran statsraclsbänken, det skall också komma att blifva en sanning
(Forts.) för svenska folket. Och om detta sker, då är jag öfvertygad derom,

att det icke skall blifva svårt att fä tillräckligt antal personer, som
skola frivilligt gå in i den föreslagna stammen. Jag vill fästa herrarnes
uppmärksamhet derpå att de skolor, vi för närvarande hafva för den
allmänna bildningen, såsom landtbruksskolor, folkhögskolor, enskilda
skolor, elementarskolor — alla dessa skolor äro i närvarande stund
nästan öfverfulla. Men härvid företer sig den stora skilnaden, att det
är för det mesta endast de förmögnare bland folket, som verkligen kunna
begagna sig af undervisningen i dessa skolor. Huru annorlunda skall
förhållandet icke blifva om man får utbildningsskolor, der äfven den
fattigare delen af svenska folket kan blifva i tillfälle inhemta en allmänt
medborgerlig bildning, och det på sådana vilkor, att de icke allenast
få fri bostad, fri föda, fri beklädnad och fri undervisning, utan
derjemte äfven full betalning, motsvarande den de skulle hafva erhållit för
sitt arbete, om de icke gått i denna skola. Jag kan då icke föreställa
mig annat, än att dessa skolor skola blifva så fylda af ynglingar, som
önska deltaga i undervisningen, att det icke blir den ringaste fara för
att man icke skall på frivillighetens väg emot en måttlig aflöning få
tillräckligt med stamsoldater efter det system, som nu är föreslaget.
Jag är således öfvertygad derom, att de svarta målningar, man i går
och i dag här velat draga upp för att skrämma oss för det nya förslaget
med dess lösdrifvare o. s. v., skola komma på skam.

Då Kammaren efter det korta anförande, jag nu haft, lätt kan
finna, att jag är lifligt intresserad för att frågan icke allenast föres
framåt, utan nu vinner sin lösning, samt då ett afslag å denna punkt
skulle föra oss långt tillbaka för tider som komma, innan ett förslag till ny
härordning och skattereglering kan åter framläggas, som kan för landet tillfredsställande
i sin helhet afgöras, är det för mig ett behof att vid detta
tillfälle på det allra varmaste få yrka bifall till den paragraf, som nu är
föredragen, hvarigenom Kammaren på samma gång afgör, att vårt försvar
skall byggas på en annan grund än indelningsverket.

I detta anförande förenade sig Herrar Dalin, J. E. Ericsson i
Ahlberga, J. Eliasson och J. E. Anderson i Säby.

Herr Axel Key: Jag har endast begärt ordet för att protestera

mot det jonglörmessiga sätt, hvarpå- Grefve Sparre här uppträdt. Det
kan vara löjligt detta sätt, ja lika löjligt, som det i verkligheten skulle,
vara, att se den ädle grefven springa i kapp med en 50-årig indelt
soldat, hvarmed han velat bevisa dennes krigsduglighet, men värdigt en
så allvarlig debatt, som här eger rum, är det ingalunda. Likaledes vill
jag på det bestämdaste protestera mot den ädle grefvens sätt att i
andras anföranden inlägga yttranden, som aldrig förekommit annanstädes
än i den ädle grefvens rika fantasi, på hvilken vi fått så lysande prof
under dessa dagars diskussion. Vidare vill jag endast tillägga, att Herr
Grefven icke har den ringaste rätt eller är i ringaste mån kompetent
att bedöma mina kunskaper i afseende å indelningsverket. Han har

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Jf:o 45.

ej varit i tillfälle att deri inhemta kännedom. Son af en militär, med
större delen af sin manliga slägt bunden vid indelningsverket, har jag
från barndomen haft tillfälle nog att lära känna detta verk liksom jag
lärt mig att älska och akta dess män. Men dessa känslor kunna icke
förvilla mitt omdöme, då jag skall fatta mitt beslut i en af fosterlandets
lifsfrågor: dervid ledes jag endast af kärleken till fosterlandet och
af hänsyn till hvad jag anser vara för vårt land häst och nyttigast.

Herr Johan Jönsson: Herrarne torde veta, att jag sällan be svärar

Kammaren och derför anhåller jag om några ögonblicks tålamod;
jag skall icke bli mångordig.

Jag vill blott till protokollet få antecknade några ord, på det att
både mina kommittenter och efterverlden skola kunna se hvilken ståndpunkt
jag intagit i denna vigtiga fråga. Det kan väl ej förundra någon
att sedan jag under min femtonåriga riksdagstid varit med om behandlingen
af denna vigtiga fråga, jag också i sista stund önskar uttala
mina tankar. Jag tror mig visst icke kunna öfvertyga någon af Kammarens
ledamöter, så att de fatta annat beslut än de redan bestämt
sig för. Jag tror icke heller att det kan tjena till något att söka antingen
genom adresser eller folkmötesbeslut ändra min öfvertygelse. Ty
då jag har tillgång till svenska tidningar, har jag följt dessa saker med
största förnöjelse och jag har deraf dragit så mycken ledning som
lämpligt är. Jag har derför icke velat säga, att jag föraktar folkmötena
och de öfverläggningar som der ega rum, ty dugliga kommunalmän
skapas genom tillfällen att utbyta tankar och åsigter. Jag vill
således icke att det skall stå i protokollen att jag föraktar folkets röst.

Grefve Sparre, som gaf oss skildringar af både ett och annat, yttrade
äfven att han var en af de största jordegarne inom Kammaren,
äfvensom att han skulle genom den nya organisationen få en present
af åtskilliga hundra kronor, för hvilket han dock betackade sig. Jag
får likväl fästa hans uppmärksamhet derpå, att, om han skulle nödgas
mottaga dessa penningar, han ju kan använda dem till välgörande
ändamål.

Men jag har icke begärt ordet för att derför straffa honom. Jag
har dock af hans berörda yttrande erhållit anledning att upplysa honom
derom, att jag troligen är den minste jordbrukaren inom Kammaren.
Den egendom jag har mäter endast 33 tunnland, hvilkas taxeringsvärde
ej uppgår till högre belopp än 12,000 kronor. Jorden i hela den
församling jag bebor är taxerad till mellan 1—2 millioner, under det
brandförsäkringsvärdet är öfver 1 million. Hvad göra vi för vårt försvar?
Jo, vi underhålla 7 soldater, för Indika lega och lön uppgå till 150 å
175 kronor hvardera. Huru mycket det gör för alltsammans är lätt
att uträkna, det blir omkring 1,175 kronor. Det är alltsammans, hvarmed
hela detta taxeringsvärde bidrager till vårt försvar. Tro herrarne
att vi, liksom Grefve Sparre, räkna på att få en årlig inkomst derest
förslaget går Igenom? Nej, vi inse nog att vi skulle få ökade bördor.
Och denna börda fördrager jag och jag är viss derom, att mina kommittenter
göra så med.

Jag har nu att . vända mig mot Herr Dickson. Jag har aldrig hört
honom vara mer ömhjertad om den fattige, som han rent af tyckes

Angående

förändrad

organisation af

landtförsvare t.

(Forts.)

N:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående
förändrad
organisation af
landtförsvaret.
f (Forts.)

vilja taga under armarna. En del jordbrukare — sade han — vilja
afkasta skattebördan och lägga den på deras axlar, hvilka äro än
mindre bemedlade än de mindre jordbrukarne. Nej, så är det icke!
Han sade, att i stället skola komma att påläggas skatter på de nödvändigaste
konsumtionsartiklar, de nödvändigaste behofven för vårt
uppehälle. Jag skulle deremot önska att den allmänna bevillningen i
stället komme att för de utgifter, som skulle komma att brista, användas;
ty det finnes väl ingen rigtigare beskattning än bevillningen.
Det kan väl ej vara rättvist, att den som icke har mer än kläderna
på kroppen skall dessutom vara underkastad 90 dagars beväringsöfningar.
Och då tycker jag han gör så stor uppoffring, att man icke gerna
kan ålägga honom mera.

Jag yrkar bifall till den föredragna punkten.

Herr Ola Andersson i Burlöf: Mycket kunde vara att svara på
en hel del af hvad som här blifvit sagdt, men jag kan icke tillåta
mig att upptaga Kammarens tid med att svara på allt hvad man här
kunnat hafva fog att genmäla.

Om jag detta oaktadt upptager till besvarande några af hufvudpunkterna,
så godt jag kan få fatt i dem bland mina anteckningar, och,
oordnade som de äro, hoppas jag dock Kammaren ursäktar mig detta.
Jag kan väl fatta, att hos en och annan betänkligheter kunna uppstå,
då det gäller att fatta beslut i en för fosterlandet så vigtig fråga som denna,
när det gäller att taga ett steg till något så nytt och opröfvadt, som
här är ifrågasatt. Men jag måste dock tillika instämma med de talare,
dels på göteborgs- och dels på malmöbänken, som yttrade, att här
föreligger i dessa frågor ett så rikt material, så mycken utredning, att
den bör vara tillfyllestgörande för en hvar, som allvarligen vill sätta
sig in i dem; och jag får säga, att jag knappt förstår, huru någon
ytterligare utredning ens skulle vara möjlig att åstadkomma. Att på
förhand kunna med bestämdhet säga, huru förslaget i tillämpningen
kommer att slå ut, såsom representanten från Karlstad tycktes vilja
fordra, det lär väl icke ligga inom möjlighetens område, utan man torde
väl få nöja sig med att döma efter sannolikhetsberäkningar och efter
bästa förstånd; längre lär man väl knappt kunna komma, då det är
fråga om att införa något alldeles nytt.

Hvad som emellertid icke kunnat undgå att väcka min förundran
är, att under det att vid de flere tillfällen, då det varit fråga om att
ordna vårt försvar genom att vidare bygga på den förut bestående grunden,
man från vissa håll hört försäkras, att faran vore öfverhängande
och att det derföre vore mycket brådskande att få försvaret ordnadt,
så har man deremot, så snart det blifvit fråga om att bygga på en
annan grund och att utjemna bördorna, aldrig hört talas om någon
brådska. Icke ens vid 1878 års riksdag, då man snart sagdt hvarje
ögonblick väntade att telegrafen skulle meddela underrättelse, att ett
europeiskt krig utbrutit, icke ens då förspordes något dylikt tal från
detta samma håll.

Herr Abraham Rundbäck yttrade, bland annat, att ett af de nya indelningsverken,
som han uttryckte sig, nemligen de kommunala garantierna,
skulle komma att verka ännu mera ojemt än det nuvarande.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

N:o 45.

Jag skulle deremot kunna vara i tillfälle att framlägga en massa siffror Angående
beträffande de ojemna verkningarne af det nuvarande indelningsverket, förändrad
och iag trotsar hvilken som helst af Kammarens ledamöter att kunna or9antsattonaf
framdraga ens narmelsevis likartade exempel i fråga om verkningarne ,Fortg ^
af den kommunala garantilagen.

Representanten för Arboga och Sala påminde oss om, att våra
kommittenter med spänd väntan afbida hvad vi nu komma att besluta,
och det tror nog äfven jag. Men då jag kom att kasta ett öga på
mina anteckningar, fann jag der, att staden Sala icke sätter upp någon
enda båtsman, och under sådana förhållanden är det icke att undra på,
om hans kommittenter med uppmärksamhet följa sin representans åtgöranden;
ehuru jag icke dermed vill hafva insinuerat att ju icke bland
dessa kommittenter äfven kan finnas de, som önska en rättvis fördelning
af skattebördorna.

Herr Abraham Rundbäck framhöll också, att vi borde förblifva
vid det gamla och vidare utveckla detta, som han påstod redan vara
»i allt väsentligt ordnadt». Jag hoppas att herrarne tillgifva mig, om
jag till vederläggande af detta påstående går igenom samtliga indelta

infanteriregementen för att visa manskapets styrka vid hvarje regemente,
inberäknadt korporaler och vice korporaler. Uppgiften är hemtad
från en »handbok för svenska arméns befäl», utgifven af tvenne generalstabsofficerare,
Nordensvan och von Krusenstjerna. Nummerstyrkan utgör
då

vid hvartdera af Svea och 2:a lifgardena...................................... 672,

» Lifregementets grenadiercorps................................................... 396,

» l:a Lifgrenadierregementet...................................................... 1,038,

» 2:a dito................................................................................. 800,

» Yestgöta regemente.................................................................. 795,

» Smålands grenadierbataljon..................................................... 397,

» regementena n:is 8, 9, 10, 14, 15, 16 och 18, hvartdera,...... 994,

» Kronobergs regemente.............................................................. 898,

» Jönköpings » 894,

» Dalregementet.......................................................................... 991,

» Bohusläns regemente ............................................................... 714,

» Norrbottens fältjägarecorps.................................................... 281,

» V esterbottens » ........................................................ 357,

» Kalmar regemente ............................................................... 894,

» Nerikes regemente..................................................................... 598,

» Vermlands regemente............................................................... 702,

» Jemtlands fältjägarecorps ...................................................... 448,

» Norra Skånska infanteriregementet.......................................... 840,

» Södra » » ............................................. 855,

» Vermlands fältjägarecorps ..................................................... 431,

och ungefär lika o jemn t ställer sig förhållandet vid det indelta kavalleriet,
hvartill dessutom kommer, att Hallands, Blekinge, Gotlands och
Vesternorrlands län helt och hållet sakna stamtrupper. Jag frågar, om
detta verkligen kan kallas väl ordnadt. Och huru skulle väl förhållandet
ställa sig, om man en gång behöfde anlita denna armé, om man
skulle söka med den förena beväring, med andra ord, om man skulle
försöka en mobilisering. För min del ser jag ingen möjlighet dertill,

N:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående och jag tror att hvar och eu, som vill se saken sådan den verkligen är,
■förändrad skan kunna inse, hvilka svårigheter det skall möta att bringa de olika
lan dtförsvaret, regementena till ungefär samma nummerstyrka och med en sådan stam(Forts.
) '' ^PP sammangjuta beväringen. Statsrevisorerne hafva äfven sökt få reda
på, om någon mobiliseringsplan finnes uppgjord och huru den i så fall
ser ut. Men man vågar kanske knappt tala om, hurudan en sådan
plan, ifall den finnes uppgjord, ser ut; man skulle måhända derigenom
kunna kompromettera oss inför utlandet, så det är bäst att tiga dermed,
men litet hvar kan väl förstå, att saken är mycket betänklig.

Herr Abraham Hundbäck ville icke gå in på införandet af en så
dyrbar härordning, som nu är föreslagen, men ansåg deremot till slut
i sitt anförande att så mycket mera borde offras på vårt sjöförsvar.
Att han hyste en sådan åsigt, var för mig en fullkomlig nyhet, tv jag
har icke förut hört honom uttala densamma hvarken i Särskilda’ Utskottet
eller eljest, Men vi hafva på sista tiden fått ett nytt uppslag i
frågan om ordnandet af sjöförsvaret, derigenom att i dessa dagar*i
tidningen Nya Dagligt Allehanda varit synlig en artikel, författad af en
ibland Första Kammarens ledamöter, och hvilken artikel innehåller ett förslag
i nämnda rigtning. Det må tillåtas mig att derur uppläsa ett
stycke. Det heter der: »Med de medel 3’ a millioner kronor till nybyggnader
och 2 millioner till anskaffning af artilleri, ammunition, öfningar
in. m., som jag tänkt mig utöfver det belopp af 671,000 kronor, som
finnes uppfördt i nuvarande riksstat för öfningar, skulle utgifterna för sjöförsvaret
komma att uppgå till 10 millioner kronor årligen». Detta ärenicke
så liten summa, och betänker man att de ökade kostnaderna för landtförsvaret,
sådant som regeringen har tänkt sig det, skulle komma att
så småningom växa under 15 år, så tror jag att skilnaden i kostnaden
för de olika försvarssystemen icke blir så synnerligen stor. Hvad vidare
angår materielen för försvaret, så föreslås der byggande af 10 pansarbåtar
af A-typen, men med större fart och svårare kanoner, och hvilka
skulle komma att kosta 3 millioner kronor stycket och således tillsammans
30 millioner, dessutom destroyers och minbåtar in. in., allt
för en kostnad af tillsammans 52,500,000 kronor.

Nu har man till stöd härför åberopat ett af oss alla i vårt land
mycket aktadt namn för att förmå oss att gå, in på denna väg i fråga
om sjöförsvarets ordnande. Med anledning häraf erinrar jag mig hvad
en ledamot af denna Kammare, som tillika är publicist, år 1876, då
han jemte två andra svenske publicister var på besök i Amerika —■
efter hvad jag vill minnas, för att bese Filadelfiautställningen —och dervid
kommit att samtala med den utmärkte man, på hvilken jag nyss
syftade, John Ericson, skref i eu korrespondensartikel till sin tidning
om huru denne ville att vårt sjöförsvar skulle ordnas. Jag är icke i
tillfälle att nu framlägga denna artikel, men jag tror att jag icke misstager
mig, om jag säger, att i detta förslag icke ingick så dyra båtar,
att de skulle kosta 3,000,000 stycket. Häraf finna herrarne att, hvilken
auktoritet man än må åberopa, man icke kan vara säker på att icke
betydliga vexlingar skola komma att ske, och att, om vi skulle följa
förslag och anvisningar uti ifrågavarande hänseende, det säkerligen skulle
komma att blifva mycket, mycket dyra experiment. Det är ju föröfrigt redan
förut framhållet, att hvarje försök från vår sida att täfla med stor -

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

N:o 45.

makterna med eu flotta innebär en orimlighet, ty om någonsin försvarsväsendet
är en penningefråga, så är det väl i synnerhet om vi vilja
möta en fiendtlig stormakt på hafvet med en flotta.

Grefve Sparre har redan fått så tillräckligt, så att jag borde kanske
förbigå honom. Men nog var det en svår beskyllning, som han utslungade
emot mig och åtskilliga andra ledamöter af landtförsvarskomitén
och Särskilda Utskottet, ty enligt det ojusterade protokollet, hvaraf
jag förskalfat mig ett utdrag, yttrade han, bland annat, följande:
»Hvad skall man tänka om dem? Jag för min del säger att regeringen
är bedragen på dem, att sä väl Riksdagen som hela nationen är bedragen
på dem». Detta kan knappast tydas annorlunda än så, som om
vi beskyllas för att vara bedragare. Jag har ännu aldrig fått uppbära
en sådan beskyllning, och jag har äfven den lyckan att icke någon
gång i sådant hänseende hafva råkat i delo med rättvisan. Jag ingår
högst ogerna på enskildt område, emedan det är mig ytterst motbjudande,
och jag skall icke heller nu göra det. Men deremot kan jag
icke underlåta att erinra om hvad som offentligen har passerat inom
denna Kammare, nemligen hurusom en stockholmsrepresentant för några
år sedan visade att, i fråga ett om statsbidrag till ett enskildt bolag i
Vestergötland, den ärade representanten från Venersborg här i Kammaren
lemnat uppgifter, som stodo i fullkomlig strid med hvad han i
egenskap af landshöfding uti offentlig embetsberättelse rörande samma
sak uppgifvit. Jag hemställer derför till Grefve Sparre att han ville
låta bli att uppträda som läromästare i fråga om heder. Jag tror att
det är bäst att han lemnar det åt andra.

Herr Dickson inlät sig på en mycket lång diskussion rörande grundskatternas
afskrifning. Jag skall be att få i det hufvudsakligaste spara
den frågan till dess vi komma dit, i synnerhet som jag tror att herrarne
äro bäst belåtna med att denna diskussion så fort som möjligt afslutas.
Jag kan dock icke annat än emot hvad han och en annan representant
från Göteborg yttrade derom, att af grundskatternas afskrifning
skulle icke jordbruket, icke jordbrukarne och inga andra heller
vinna något, jag kan, säger jag, icke annat än häremot anföra hvad
som inom Utskottet af dess af oss alla aktade ordförande härom bland
annat yttrade.

Han påvisade nemligen, att då en liten egendom hvars halfva inkomster
åtgå till grundskatter, med knapp nöd föder sill egare, så
skulle, om denna tunga skattebörda vore aflyftad, derefter lika väl eu
sådan egare kunna lefva på hälften af samma egendom, som han förr
lefvat på hela egendomen. Således, om dessa grundskatter tagas bort,
så beredas derigenom betydligt större tillfällen för ett vida större antal
personer att ega och besitta och lefva på en jordtorfva, och detta
kan icke vara annat än nyttigt för det stora hela.

Beträffande det ofta hörda påståendet att det till och med för
egaren sjelf skulle vara fördelaktigt att få behålla denna s. k. inteckning,
så behöfver jag endast påminna om förhållandet med vanliga
s. k. hypotekslån. Gäldenären får der visserligen betala sin fulla ränta
— den vanligast för stående lån gällande — under ett visst antal år,
men sedermera är han qvitt detta lån. Alla skatteregleringar medföra
naturligen för den ene en fördel, för andra åter motsatsen. Men

Angående

förändrad

organisation (tf

landtförsvaret*

(Forts.)

N:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående

förändrad

''Organisation af

landtförsvaret.

(Forts.)

det är icke detta, hvarom här är fråga, utan här är fråga om icke hvarje
svensk medborgare skall ega rättmätiga anspråk att blifva i skatteväg
behandlad lika väl, utan afseende på den samhällsklass han tillhör. Det
finnes emellertid personer, såsom vi hört i dag, som jag tror knappast
vilja räkna jordegarne till svenska medborgarnes antal; men vi hafva
också hört att det dess bättre äfven finnes representanter från städerna,
hvilka lika med oss hoppas och önska att den dag skall randas, då denna
fråga skall till allas belåtenhet blifva lyckligen löst. Angående kompromissen
har man yttrat, att den varit olycksalig, då, efter 10 års
sträfvanden, man icke kommit längre än till den punkt, der man började,
och man har sagt att det skulle vara mycket lättare att lösa
dessa frågor på indelningsverkets grund. Men huru länge har man
försökt dermed? Det är icke nyligen, som dessa försök börjades. Redan
på 1840-talet hade Kongl. Maj:t låtit utarbeta ett fullständigt förslag
som framlades för 1848 års riksdag. Vid 1856—1857—1858 årens
riksdag framlades ytterligare propositioner angående beväringsöfningarnoes
utsträckning. År 1861 tillsattes en komité för frågans utredning.
År 1865 framlades en Kongl. proposition, men afslogs. Vid 1867 års
riksdag väcktes enskilda motioner i samma syfte; ett särskildt Utskott
tillsattes, men alltsammans afslogs. År 1869 framlades ånyo en Kongl.
proposition, som afslogs. År 1871 två gånger, men afslogs. Vidare har
frågan om förbättringar på det gamla varit före vid riksdagarne åren
1877 och 1880. Vi hafva sålunda öfver trettio års oafbruten erfarenhet,
som visar huru pass lätt det varit att åstadkomma frågans lösning
på indelningsverkets grund. Jag har ansett mig böra säga detta
till bemötande af påståendet angående den tioåriga kompromissens
verksamhet, hvarvid man icke heller borde förglömma de utredningsarbeten,
som under1 tiden pågått och utförts.

Här har en representant på stockholmsbänken citerat Gustaf den
I:stes valspråk: »Med Gud och Sveriges allmoge», och detta valspråk
ville han lägga Kammarens majoritet, hvilken jag förmodar att talaren
anser företrädesvis höra till deu s. k. allmogeklassen, på hjertat, förmodligen
i det syfte att vi med våra fordringar på rättvisare skattefördelning,
skulle omöjliggöra ett sådant valspråk. Jag vill icke gerna
se att någon dylik gräns uppdrages i det fallet, utan jag hoppas att
vi alla skola sammansmälta till ett folk, så mycket, som sådant låter
sig göra. Men det får jag säga, att, om man behandlar dem, som man
plägar kalla Sveriges allmoge, rätt, sä skall densamma kanske blifva
för Konungen en starkare sköldborg, än embetsmannaklassen någonsin
förmår att vara, om oro och stormar skulle uppröra vårt land, ty
denna senare blir säkert då eu bräcklig damm.

Då indelningsverket svårligen kan såsom militärisk institution bestå,
enär på detsamma icke kan byggas ett tidsenligt försvar; då hvarje
s. k. utveckling deraf blott ytterligare inkrånglar i stället för att rätta
och förbättra vårt intrasslade skatteväsen, så och då här föreligger en
utredning af den beskaffenhet, att hvar och en kan derigenom blifva
i tillfälle att sätta sig in i och bedöma frågorna, innan han beslutar
sig för det ena eller andra, samt då jag för min del sökt att noga
pröfva, hvad som här föreligger, innan jag fattat mitt beslut, går jag
nu att med fullkomlig öfvertygelse och med känslan af min pligt

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

N:o 45.

och af mitt ansvar, rösta för bifall till detta Kongl. Maj:ts förslag i
den föredragna paragrafen.

Herrar L. Börjesson, J. Andersson i Baltorp, Lewin, A. Hansson
och Folke Andersson instämde med Herr Ola Andersson.

Herr A. Magnusson: Jag har endast begärt ordet för att in stämma

med den siste talaren och således yrka bifall till Kongl. Maj:ts
förslag.

Herr Liss Olof Larsson: Det kan väl vara ursäktligt, att

Kammarens ledamöter efter en så lång diskussion visa någon otålighet;
men jag tror, att man kan hafva rätt att i en så vigtig fråga som
den, hvilken nu föreligger, fordra att äfven de, hvilka icke varit nog
lyckliga att först få ordet, sedan de ändtligen fått detsamma, icke

blifva nedtystade.

För min del har jag verkligen icke haft för afsigt att yttra mig
angående den föredragna paragrafen, ty jag har så många gånger uttalat
mina åsigter i denna fråga, att desamma icke torde vara för

någon af Kammarens ledamöter obekanta. Sedan jag begärde ordet,

hafva så många talare uppträda att jag kan i väsentlig mån inskränka

mitt yttrande under antagande, att jag sedermera kan blifva i tillfälle,
om så erfordras, att vidare angifva min ståndpunkt, när det blir fråga
om öfriga punkter af förslaget. Den diskussion, som nu egt rum, har
emellertid gifvit mig anledning att yttra några ord angående den nu
förevarande paragrafen.

Jag undrar alls icke på, att det finnes många inom denna Kammare,
som hyst tvekan vid att, med antagande af denna paragraf,
öfverändakasta vårt gamla indelningsverk. För min del vill jag icke
uttala något klander öfver den indelta soldaten; han skulle mycket väl
få finnas qvar, så vidt på mig ankomme, om jag kunde, med indelningsverkets
bibehållande, se någon möjlighet för att reglera våra
skatte förhållanden; men jag har, under denna förutsättning, dertill icke
kunnat se någon möjlighet, huru mycket jag än tänkt derpå, och reservanterna
i Utskottet hafva ej lyckats bättre. Alla de, som hafva
försökt att lösa våra skatteförhållanden, med bibehållande af indelningsverket,
hafva misslyckats. Derför har jag också vid de föregående
tillfällen, då frågan varit före, anslutit mig, såsom jag äfven
nu gör, till deras åsigt, som anse, att indelningsverket bör afskaffas
och således äfven den indelta stammen. Man säger ''— och man upprepar
det oupphörligt, — att fosterlandets försvar är ett af våra heligaste
intressen. Jag medgifver sanningen af detta påstående; men
det finnes andra intressen, som böra vara oss lika heliga som detta,
nemligen skipande af, rättvisa inom landet medborgare emellan; men
denna rättvisa skipas icke hos oss, såsom den bör skipas. En skattereform
är lika så nödvändig som ordnandet af vårt försvar. Jajg tänker
väl, att det är nödvändigt att ordna vårt försvar mot yttre fiender;
men det är lika nödvändigt att tillse, att vi icke inom oss sjelfva
alstra en fiende, som kan blifva lika farlig, som en yttre, — en fiende,

Andra Kammerens Prof. 1883. N:o 45. 3

Angående
förändrad
organisation af
landtförsvaret.
(Forts.)

N:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående

förändrad

organisation af

landtförsvaret.

(Ports.)

som, förr eller senare, kommer att uppstå genom bibehållande af ett
skatteväsen, som, efter mitt förmenande, hvilar på fullkomligt orättvisa
grunder, så länge som det icke finnes likställighet i något afseende
på detta område.

Jag nödgas tillstå, att jag flere gånger tänkt, att det är lyckligt
för vårt land, att folket ännu icke känner till, huru grym och huru
orättvis nu gällande beskattning är; ty om folket kände till och finge
ögonen öppna för detta förhållande, så behöfde man icke här länge
tala om, huru lång tid som skulle erfordras för indelningsverkets och
grundskatternas afskrifning, utan den frågan skulle då snart vara afgjord.
Genom den utredning, som skattekomitén åstadkommit, torde
det emellertid icke dröja länge, innan denna kännedom om verkliga
förhållandet tränger sig ner till folket och, när detta en gång skett,
så lärer det icke dröja länge, och således icke många år behöfvas för
att få denna fråga löst.

När jag således, vid lösningen af denna fråga, icke blott tänkt
på yttre fiender, utan äfven på undanrödjande af fröet till den fiende
inom landet, som genom en orättvis beskattning skall uppstå, så är
det naturligt, att jag för min del ställer mig på deras sida, som betrakta
frågan ur rättvisans, billighetens och likställighetens synpunkt.
Deraf följer också, att jag kommer att obetingadt vidhålla den reservation,
som jag, jemte en annan ledamot, inom Särskilda Utskottet afgifvit,
likasom ock de åsigter, som jag inom komitén uttalat, angående de
nya indelningsverk som man vill pålägga; och jag vågar bestämdt påstå,
att, om jag icke hyste den förhoppning, att rättvisan skulle segra,
äfven i nyss antydda fall, så skulle jag för min del rösta emot förslaget;
men jag lefver i den öfvertygelsen, att rättvisan äfven der
skall segra, hvarför jag obetingadt röstar för bifall till den paragraf,
som nu utgör föremål för behandling.

Jag skall nu till bemötande upptaga något litet af hvad som här
yttrats. En talare nämnde att denna fråga vore svårlöst, men att det
vore ett ovärdigt sätt af riksdagsmännen, att, med sina egna fördelar
i sigte, köpslå angående landets vigtigaste och heligaste intressen; men
i samma andedrag var han färdig att fråga, om det försvar som bjudes
är värdt så mycket som värdet af indelningsverk och grundskatter.
Drog talaren icke då ned den stora fosterländska frågan till en ren
köpenskap?

En annan talare yttrade, att han skämdes för att taga emot en
sådan gåfva, som skulle komma honom till del, om man afskrefve
grundskatterna och indelningsverket. Det har redan blifvit svaradt på
detta, och jag har icke mycket att tillägga. Det förundrar mig dock,
att icke den talaren och flere i samma ställning som han skämmas,
då de, hvilka besitta egendomar, som betala hvarken till indelningsverk
eller grundskatter, se sina grannar med mycket sämre egendomar
betala till bådadera. Jag tycker, att dessa herrar då borde falla på
den tanken, att också detta är skamligt, men sådant hör man ej af.
Man säger, att vi här vilja tillgodose våra enskilda intressen. Ehuru
det ej hör mycket hit att tala om sådant, vill jag dock i förbigående
nämna, att jag för min del långt ifrån gör någon vinst på ett förslag
sådant som detta, om det antages, derför att den beskattning, jag be -

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

?f:o 45.

talar för inkomst af arbete, är så betydligt öfvervägande bevillningen
för mitt hemman, att jag kommer att få vidkännas betydligt ökade
utgifter, om detta förslag går igenom. Men jag får säga, att jag under
dessa förhållanden skäms öfver, att de små hemmansegarne, hvilka
hafva så litet, att de knappt kunna lifnära sig sjelfva och sin familj,
få betala till grundskatter och indelningsverk, medan jag får betala
till dessa ändamål endast för mitt hemman, men ej för mina öfriga
inkomster. Lika väl kunde man skämmas öfver dylika förhållanden,
ty om något är gemensamt för alla, så är det väl landets försvar, som
således icke bör fördelas på några få och dertill trycka så ojemnt som
det nu gör. Man har talat ''så mycket om, hvilken ofantlig vinst hemmansegarne
skulle göra på detta, och räknat ut, huru mycket en hemmansegare
skulle förtjena, om grundskatterna afskrefvos o. s. v. De
få ju dock icke annat än åtnjutande af en rättvisa, som de saknat
under några århundraden. Eget är också, att när det är fråga om en
sådan eftergift, hvarigenom utöfvas rättvisa åt landets hemmansegare,
då är det himmelsskriande och man bör skämmas att mottaga något
sådant, men om man tänker på sådana förhållanden, som t. ex. då
förändringar vidtagas i tullagstiftningen, då man sätter ned tullar på
vin, russin, siden, vindrufvor etc., då hör man ej många af dem som
nu äro motståndare beskärma sig häröfver, ehuruväl det ej lider något
tvifvel, att genom dessa tullnedsättningar en skänk af betydliga belopp
lemnas en del personer nemligen dem, som konsumera dessa fina varor,
hvilka personer dessutom vanligen ej äro de fattigaste, utan just de rikaste.
Icke hör man då från det håll, der motståndet nu allmännast
förekommer, att detta är eu orättvis skänk till dessa rika konsumenter.

En talare klandrade mycket kompromissen, och hvad han derom
yttrade har redan blifvit vederlagdt. Jag fäste mig särskildt vid ett
yttrande af honom, som innebar ett klander, att vårt försvarsväsende
icke var ordnadt till ett helt och stäldt i samband med försvarsväsendet
i brödrariket Norge. Men det skulle väl blifva en kompromiss af
ännu mera invecklad art, om vi icke skulle kunna på egen hand ordna
värt försvarsväsen, utan skulle sammankoppla denna fråga med ett
annat lands försvar, låt vara ett land förenadt under samma konung
som vårt.

Jag kommer nu till det, hvarför jag egentligen begärde ordet, eller
den nya stammen, mot hvilken så många anmärkningar rigtats, derför
att den skulle blifva en stam utan torp och sålunda en lösdrifvarstam.
Jag tillhör en af de orter i landet, der det icke finnes soldater med
torp, men det finnes ingen hos oss, som, såvidt jag känner ställningen
i orten, önskar torpsoldater. Man är der icke rädd för den nya stammen,
hvilken ju icke heller kommer att skilja sig från den gamla annat
än möjligen deri, att somliga soldater blifva yngre, och dessutom
deri, att soldaten får sin aflöning af staten i stället för af rotehållaren.
För närvarande tillgår i många fall så, att rotehållaren på ena sidan
om bordet lemnar till kompanichefen aflöningen, som sedan af denne
lemnas till soldaten, som står på andra sidan om bordet. Detta är
allt hvad rotehållaren och soldaten hafva med hvarandra att göra, och
hela skilnaden blir genom förslagets antagande att kompanichefen
mottager aflöningen från staten i stället för af rotehållaren. Man är

Angäende

förändrad

organisation af

land tfÖr sv aret.

(Forts,)

N:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående således i min ort icke rädd för den nya stammen, vida mer är man
förändrad ^ rådd för att man skulle skicka på oss för många officerare, ty af den
organisationaj varan, sådana många af dem nu äro, har man öfvernog. Nu säger
mu tjur:,vant. manj (]essa soldater utan torp äro lösa personer. Om herrarne se
( or ^ efter i landtförsvarskomiténs betänkande, skola herrarne der finna en
tabell, der det redogöres för, huru många af nuvarande stammen hafva
torp, och huru många som bruka torp, men icke ega dem. Vid Dalregementet
med 1,047 man finnes inga torp, och vi skulle således redan
nu hafva en sådan lösdrifvarestam, som man är så rädd för. Men
nu inträffar det märkvärdiga förhållandet, att af dessa 1,047 man är
det summa .''56, som icke hafva fast bostad, men icke mindre än 544,
som hafva bostad på eget hemman.

Vidare bo af dem 239 hos sina föräldrar, som äro jordbrukare,
hvarförutom några, dock ej många, arrendera jord. Af detta finner
man, att största delen äro egare af hemman och bruka dem. Jag frågar,
huruvida icke sådana stamsoldater, som sjelfve ega hemman, äro
lika goda som ett regemente torpsoldater? Af soldaterna vid de
regementen, der soldattorp finnes, är det äfven en hel del, som icke
bruka sina torp, och särskilt känner jag ett regemente, der det finnes
23 soldater, som icke hafva fast bostad, Af min kamrat härinvid,
hör jag att inom Orsa kommun finnas 78 soldater, af hvilka 40 å 50
äro röstberättigade vid val af riksdagsman, det vill säga hafva politisk
rösträtt. Dessa soldater äro väl lika goda som 78 torpare, som icke
ega annat än torp, från hvilka de bortköras efter några få års tjenst.
Jag skulle önska att de af herrarne, som så ifrigt tala emot förslaget,
af fruktan för den nya stammen, ville taga mera hänsyn till det befintliga
förhållandet inom de orter, der man redan har en stam utan
torp — således lika med den blifvande stammen. Om herrarne det
gjorde, skulle ni finna att faran för nya stammen icke blifver någon.
Och säkert önska ni alla att hellre ega en stamtrupp, bestående af
personer, som ega eget hem, än en skara torpare.

Vidare har man sagt, att den föreslagna stamsoldaten skulle blifva
förstörd genom kasernlifvet. Ett sådant påstående kan jag icke förstå.
Ty om reservanternas förslag vinner bifall, skulle väl den nye stamsoldaten
vistas i rekrytskolan 8 månader och derefter vissa år undergå
30 dagars repetitionsöfningar årligen — detta äro de tider han skulle
ligga i kasernen och i läger — men huru skulle det i dessa fall blifva
med torpsoldaten? Skulle han kanske fullgöra sin rekrytskola på torpet,
eller måste icke äfven han ligga i kasern samma tider som den
förre, om han skall blifva lika god soldat. Naturligtvis måste soldaten,
äfven om man förser honom med torp, ligga lika lång tid som eljest i
kasern för genomgående af rekrytskola och repetitionsöfningar, i hvilket
fall som helst kommer han att ligga samma tid vid regementet, såvida
man vill hafva den ena soldaten lika god som den andra och lika väl
utbildad; således är påståendet att den nya stamsoldaten mer än torpsoldaten
skulle förderfvas af lägerlifvet alldeles ogrundadt. Det enda
man emot den nya stammen kan'' hafva att erinra, är, att den blifver
val ung, om nemligen Kongl. Maj:ts förslag derutinnan bifalles och en
viss årskontingent bestämmes. Men detta missförhållande hafva reservanterna
sökt afhjelpa derigenom, att de icke bestämt någon summa

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

N:o 45.

för årlig rekrytering. I sådant fall kan soldaten rekapitulera på åtskilliga
år. Allesammans blifva då icke unga, utan en del af dem kan
få tjenstgöra ända tills de ingå i landstormen; och det är gifvet, att,
om en sådan rättighet beredes stamsoldaten, allenast de skickligaste
komma i åtnjutande deraf, i följd hvaraf hos soldaten äfven skulle väckas
ett begär att utmärka sig för att få rekapitulera.

På de anmärkningar, som framstälts i afseende på de inom komitén
gjorda beräkningar, hvarken kan eller vill jag svara. Icke heller
vill jag svara för rigtigheten af dessa beräkningar; det få de göra, som
hafva haft att syssla dermed, ty det mesta skedde inom lykta dörrar,
der jag ej var med. För min del tror jag också, att kostnaderna skulle
blifva större, än komitén beräknat; och det är just derför jag biträdt
reservanternas förslag att nedsätta Kongl. Maj:ts förslag i åtskilliga
fall, hvarigenom enligt mitt förmenande förslaget blifvit gjordt sådant,
att landet skulle kunna bära de kostnader, som äro förenade med ett
försvar, fotadt på nu föreslagna grund.

Man har under diskussionen sökt göra ett verkligt kapital af ett
yttrande, som i går fäldes från statsrådsbänken; man har sökt lägga
ofantlig vigt på regeringens förklaring, att Kongl. Magt höll på sitt framlagda
förslag. Då jag i går hörde regeringen tillfrågas derom, föreföll
mig den frågan temligen enfaldig, ty skulle kanske regeringen svara
den första frågande: vi hafva väl framlagt ett förslag, men icke hålla
vi på det, vi äro färdiga att medgifva hvilka ändringar som helst deri.
Det förefaller mig orimligt, att förutsätta något sådant. Då regeringen
framlagt ett förslag, vill den naturligtvis vidhålla förslaget och söka
genomdrifva det. Men om det sedermera visar sig, att Riksdagen icke
kan ingå derpå, inträder ett annat förhållande, dä kan det möjligen
blifva tal om, huruvida det förslag, som Riksdagen vill ingå på, medför
något bättre än det man har, och huruvida icke det i sådant fall kan
ifrågasättas, om det icke är bäst att antaga Riksdagens förslag, äfven
om det icke blifver så storartadt. Jag har väl icke reda på, hvad i
sådant fäll kommer att ske; men jag är öfvertygad om, att regeringen
i går icke kunde svara på annat sätt än den gjorde.

För min del kan jag således intet annat än af fullaste öfvertygelse
yrka bifall till den nu föredragna paragrafen. Jag har tänkt
mycket på denna fråga och är fullt medveten om det ansvar man har,
när man afgifver sin röst i en så vigtig och länge omtvistad fråga som
denna. Det är således först efter en grundlig och samvetsgrann pröfning
af denna paragraf, som jag beslutat mig för att yrka bifall till
densamma.

Häruti instämde Herrar Segerlind, 11. Andersson i Bringåsen, Näslund
och Göransson.

Herr N. J. Boström: Jag vill endast tillkännagifva att jag kommer
att rösta för bifall till den nu föredragna paragrafen.

Herr Helander: Då jag redan haft tillfälle att i hufvudsak instämma
med en föregående talare och då ett 40-tal ledamöter af Kammaren
redan yttrat sig och tiden är långt framskriden, skall jag i

Angående

förändrad

organisation af

landtförsvaret.

(Forts.)

Nso 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angdende
förändrad
organisation af
landtförsvaret,
(Forts.)

hvad på mig ankommer rätta mig efter ropen på diskussionens afsittande
och således icke inlåta mig på sjelfva ämnet. Blott det vill jag
hafva betonadt, att jag kommer att rösta för afslag på den föredragna
paragrafen och dermed äfven på hela förslaget.

Herr vice Talmannen C. Ifvarsson: Då jag nu ånyo uppträder

och yttrar mig i denna fråga, kan jag icke underlåta att uttrycka min
glädje öfver, att diskussionen rörande samma fråga med hvarje gång
densamma åter förekommer inom Riksdagen synes blifva allt mera lugn
och human, och ett sådant lugn och en sådan humanitet har denna
gång, med undantag för ett par talare, utmärkt densamma. Det har
dock varit ledsamt för mig att höra de tillmålen, som Kammarens
ålderspresident ådragit sig, och de tillrättavisningar han fått uppbära
för sitt yttrande, men jag kan å andra sidan icke undgå att erkänna
att de varit berättigade, då han mot ett flertal af Kammarens ledamöter
uttalat beskyllningar, som äro ganska grofva. Han betecknade
detta flertal som bedragare, hvilket tillmäle var minst sagdt otillständigt
och sårande, att fa höra af den, som Kammaren så gerna ville
se upp till med vördnad; men jag hoppas, att Kammaren ursäktar
honom, ty han, som jag, börjar blifva gammal. Om sin oegennytta och
sanningskärlek, som han talade, hade han icke behöft orda mycket, ty
båda dessa hans egenskaper äro riksbekanta. Jag skall emellertid
lemna detta å sido och vill nu endast nämna några ord om sjelfva
saken.

Mine herrar, huru vi än tänka oss vårt försvar, vill väl ingen af
oss bestrida, att de stora uppoffringar, vi göra för detsamma, icke motsvaras
af hvad det försvar vi hafva, d. v. s. vi hafva icke på långt
när valuta för de penningar, vi utgifva för vårt försvarsväsen. Om
så är förhållandet, är det ju angeläget, att vi söka ordna det så, att
valutan något så när motsvarar utgifterna. Och derhän tror jag, att
vi kunna komma, om vi bygga på den grundval, hvarpå Kongl. Maj:ts
proposition hvilar. Om man utan större uppoffringar än hittills kan få
ett mer än dubbelt så kraftigt försvarsväsen, som det vi ega, så är det
väl skäl att arbeta derpå. Man har nemligen hört af Herr Krigsministern
uttalas att, i stället för att öfva samma person, tills han bäfver
40 eller 50 år, kan man genom att öfva ett dubbelt så stort antal
under en kortare tid för samma kostnad, få en flerdubbelt så stor krigsstyrka,
och detta tycker jag ligger så nära till hands, att hvar och en
lätteligen bör kunna förstå det. Hvad särskild! bätsmanshållet beträffar,
så är det numera så föråldradt, att det icke duger just till någonting.
Båtsmännen äro i allmänhet alldeles olämpliga för den flotta,
vi nu ega, så att i detta hänseende kunde vinnas en stor förbättring
äfven utan någon ökad uppoffring, och hafva vi råd att öka våra uppoffringar,
kunna vi ju få ett ändå starkare försvar. Yi böra dock akta
oss för att gå för långt i detta hänseende, men alla böra vi vara angelägna
om att tillse, att vi för de uppoffringar, vi göra, verkligen få
ett bättre försvar, och att vi få full valuta för de medel, vi utlägga.
Då jag ser, att detta ligger redan i principerna för Kongl. Maj:ts proposition
och den nu förevarande paragrafen, yrkar jag för min del bifall
till densamma.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

N:o 45.

Herrar C. A. Larsson, N. Pettersson, i. J. Larsson i Tranhult,
Asklöf, J. P. Nilsson i Käggla, Björkman, J. F. Carlsson, Magni,
Westin och Magnus Jonsson förenade sig uti Herr vice Talmannens
yttrande.

Herr Sam. Johnson: Jag skall icke upptaga tiden länge. Jag

skall endast bedja att få tillkännagifva att jag kommer att rösta
för den nu föredragna paragrafen. Medan jag har ordet, skall jag
dock tillägga några ord. Jag bor i en ort, der det finnes ett ganska
stort antal husarer, grenadier och Ofri ge soldater; jag tror att de
uppgå till 3- å 400. Man har nu sagt att, om detta förslag skulle gå
igenom, så skulle stamsoldaterna komma att utgöras af den allra sämsta
draggen. Detta har af flere talare blifvit vederlagdt, och jag tror
icke heller att så skall blifva förhållandet. Nu är det verkligen så,
att när en rust- eller rothållare skall städja en karl, sä faller det af
sig sjelfkärt han gerna tager den, som han kan få för det bästa priset,
och i allmänhet är det just sådana eländiga lättingar, som icke
hafva lust att arbeta, som komma och erbjuda sig. Dessa blifva då
antagna, men när de någon tid varit i knekttröjan, som man säger,
gjort sina rekrytmöten och kommit i volontärskolan, t. ex. vid Karlsborg,
så hafva de ofta blifvit utmärkta karlar och icke endast varit
sig sjelfva, utan äfven samhället till nytta och gagn. Stundom kan det
till och med inträffa, att dessa gatpojkar under tjenstetiden vid regementet
kunna förtjena så mycket, att de sedan kunna arrendera, ja,
kanske till och med köpa en jordlapp.

Jag anser derför att den här ifrågasatta stammen skall blifva nyttig
och välgörande, hvarför jag för min del icke tvekar att yrka bifall till
den föredragna paragrafen.

Herr .T. Andersson i Häckenäs: Jag skall genast gifva tillkänna,
att jag kommer att rösta för bifall till den nu föredragna paragrafen.
1 ofri g t instämmer jag med Herr vice Talmannen i hans ytt rande.

Jag skulle visserligen hafva velat framhålla några punkter, som
jag anser vara särdeles vigtiga, men jag skall inskränka mig till att

erinra, att hvar och en, som icke är road af att se dessa strider inom

Riksdagen ofta upprepade, utan önskar att eu gång se ett slut på dem,
han bör söka att bidraga till att realisera det förslag, som nu föreligger,
och hvars antagande verkligen kan leda till något godt. Jag tror,
att så länge någon del af de tvisteämnen, som föreligga, ännu återstår
ölost, kommer också striden att fortfara, men jag lemnar derhän, till
hvilkens fördel. Icke för någon särskild klass åtminstone och ännu
mindre för det stora hela, som tvärtom kommer deraf lida men. Som
sagdt, jag yrkar bifall till den föredragna punkten.

Herr Smedberg:. Jag har begärt ordet af två orsaker. Den ena
är att jag vill gifva tillkänna min åsigt i den förevarande frågan, och
den andra att jag med några ord vill bemöta Grefve Sparres anförande.
.Men när jag nu hör att Kammaren i anseende till den långt
framskridna tiden är otålig och ej vill höra några längre föredrag, skall
jag söka fatta mig sa kort som möjligt. Jag kan dock icke underlåta

Angående
förändrad
organisation af
landtförsvaret.
(Forts.)

N:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående
förändrad
organisation aj
landtförsvaret.
(Forts.)

att nämna, det Grefve Sparres uppgift derom att roteringen i Elfsborgs
län icke vore så betungande, icke är med verkliga förhållandet öfverensstämmande,
och derför vill jag i protokollet hafva intaget min protest
mot detta yttrande, på det att icke Kammaren skall tro att förhållandet
inom Elfsborgs län verkligen är så, som Grefve Sparre skildrat
detsamma.

Hvad beträffar den nu föredragna 40:de paragrafen, skall jag yrka
bifall till densamma, och för att icke ännu en gång behöfva besvära
Kammaren skall jag på förhand tillkännagifva, att jag kommer att
rösta för bifall till den af Herr Danielson afgifna reservationen mot
Utskottets förslag i vissa punkter, och i öfriga delar till Utskottets
förslag.

Herrar Norén och Sandberg instämde med Herr Smedberg.

Herr E. G. Boström: I en fråga som denna, synes det mig vara

hvarje representants pligt att uttala sin åsigt, i synnerhet som omröstningen
inom Kamrarne är sluten. Jag vill derför gifva tillkänna, att
jag kommer att rösta för afslag på Kong], Maj:ts föreliggande förslag.
Jag gör det derför att, då vårt försvar måste vara grundadt på stam
och beväring, jag hellre vill behålla vår gamla, bepröfvade stam än
taga en ny, om hvilken jag icke vet, hur den skall komma att taga
sig ut. Jag minnes väl att Krigsministern i går yttrade, att det vore
omöjligt att bygga försvaret på det gamla indelningsverkets grund, men
jag kan icke neka till att hans argumentation der vid lag föreföll mig
väl mycket präglad af en för öfrigt helt naturlig förkärlek för det
förslag, han sjelf framlagt. Men när vi veta att regeringen 1877 framlade
ett förslag, grundadt på indelningsverket, samt då man läser den
reservation, som afgifvits af Herr Abelin och som vidfogats Utskottets
utlåtande, kan man finna skäl nog för det antagande att man skulle
kunna bygga på den grund vi redan ega. För egen del skulle jag
emellertid icke vara obenägen att uppoffra denna min uppfattning, om
jag trodde att Kongl. Maj:ts förslag vore tillfredställande. Men jag
tror icke så är fallet. .Tåg tror icke de här framlagda beräkningarne
äro korrekta och jag sluter dertill — utom af de framlagda brochyrerna
— af hvad sakkunniga myndigheter påstått. Arméförvaltningen
har flera gånger förklarat att den anser Kongl. Maj:ts beräkningar
vara för låga och dessutom har en ärad talare på stockholmsbänken,
om hvars sakkunskap, såväl som hans nitälskan för ett starkt försvar,
ingen kan hysa tvifvel, i dag förklarat att beräkhingarne äro för låga.
Jag är icke heller öfvertygad derom att den militära organisation, som
Kongl. Maj:t nu föreslagit, är tillfredställande, .lag stöder mig nu endast
till sakkunniges yttranden. Besynnerligt förefaller det mig också
att, då det ju eljest är vanligt, att Kongl. Maj:t rörande frågor, som
skola öfverlemnas till afgörande af Riksdagen, hör alla intresserade
myndigheter, så har, beträffande denna fråga, ingen myndighet fått.
yttra sig öfver förslaget i sin helhet. Icke ens generalitetet, som i
detta fall torde ega den största sakkunskap, har fått yttra sig öfver
förslaget i sin helhet, utan man har till dess besvarande framstäf frågor
och dessa dertill i negativ form såsom t. ex.: kan man afstå från

Torsdagen den 17 Maj, e. in.

N:o 45.

reserven, kan man minska rytteriet o. s. v., hvarpå man naturligtvis
icke kan svara annat än nej.

Då jag nu läst de skarpa anmärkningar, som generalerna det oaktadt
framstält mot Kongl. Maj:ts förslag, då jag sett hvad reservanterna
inom landtförsvarskomitén anfört, och då jag läst den af Friherre
Lejonhufvud i frågan afgifva motion och dertill läst de betänkandet
vidfogade reservationerna, så kan jag icke komma från den uppfattning
att Kongl. Mäj:ts nu föreliggande förslag icke är tillfredsställande. Då
så är förhållandet och då dertill kommer att kostnaderna torde blifva
vida större än man förestält sig, sa nödgas jag, på alla dessa grunder
och ej blott af min förkärlek för indelningsverket, yrka afslag å Utskottets
förslag.

I detta yttrande instämde Herrar Lindgren och Celsing.

Herr Sven Andreasson: Då jag icke reserverat mig mot Ut skottets

förslag, är det tydligt att jag kommer att rösta för detsamma.
Jag ber emellertid att nu få säga några ord och jag skall dervid fatta
mig kort. En talare på göteborgsbänken yttrade, att han icke rätt
kunde uppfatta 1873 ars skrifvelse till Kongl. Maj:t, den så kallade
kompromissen. Jag får då förklara, att jag då som nu insåg mycket
tydligt att denna skrifvelse icke skulle påskynda lösningen af de stora
frågorna, men angelägen som jag var att få ett bättre ordnadt försvar,
äfvensom ett erkännande af de begge statsmakterna, att såväl indelningsverket
som grundskatterna borde afskaffas, biträdde jag skrifvelseförslaget.
Jag anser mig dermed hafva bidragit till erhåeude af det
mål, som svenska folket har rätt att fordra, nemligen skattelindring,
da skatterna nu hvila allt för tungt i manga afseenden, isynnerhet på
den mindre bemedlade befolkningen. Jag har dock hyst vissa betänkligheter
vid att antaga en sådan stam, som den nu föreslagna, och jag
har äfven inom landtförsvarskomitén uttalat dessa mina betänkligheter;
mina kolleger der känna dem således och jag har framhållit
desamma äfven inom Särskilda Utskottet. Jag anser nemligen att det
kommer att blifva svart eller nästan omöjligt att anskaffa den årskontingent,
som här är ifrågasatt, med så kort tjenstgöringstid. Jag
har derför trott att man borde utsträcka repetitionstiden, sä att soldaten
kunde tjena längre qvar än annars blefve fallet, eller ända till
dess han ingår i landstormen. Jag tror således icke heller att hvad
talaren på malmöbänken ansåg, nemligen att militärerna äro odugliga
vid 30 ä 40 års ålder, kan hafva någon grund för sig, utan jag anser
en man vid denna ålder vara både stark och duglig. Men då denna
min åsigt om längre tjenstgöringstid icke vann understöd inom Utskottet,
har jag måst förena mig med de reservanter, som yrka att den
årliga rekrytkontingenten icke bestämmes till 5,500 man, utan till
högst 5,500, och således kan blifva mindre, om det blir svårt att rekrytera.

Jag har äfven hyst betänkligheter i afseende a kostnaden, äfvensom
p andra afseenden, men jag har icke kunnat begära, att i denna
sak få allt hvad jag önskar.

Andra Kammarem Prof. 1883. N:o 45.

Angående
förändrad
organisation af
landtförsvaret.
(Forts.)

N:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Angående

förändrad

organisation af

landtförsvaret.

(Forts.)

Jag begärde ordet till stor del af den anledning, att en ärad representant
från Elfsborgs län yttrade, att hans kamrater och kommittenter
från samma län skulle dela hans åsigter i fråga om grundskatter
och indelningsverk.

Jag protesterar för min del emot ett sådant påstående, ty det
förhåller sig verkligen icke så. Den värde talaren nämnde äfven mitt
namn och sade, att mina kommittenter skulle vilja bibehålla indelningsverket.
Jag är öfvertygad, att mina kommittenter tvärtom, med högst
få undantag, önska afskaffande af både grundskatter och indelningsverk,
men hvad de framför allt önska är, att vi icke måtte få ett allt
för betungande försvar. Den ärade talaren vill således raka motsatsen
till hvad kommittenterna vilja, ty han vill hafva ett starkt försvar, på
samma gång han vill att den orättvisa beskattning, som nu finnes,
skall bibehållas.

Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid, men förbehåller mig
att sedermera vid föredragning af de punkter, mot livilka jag i Utskottets
förslag reserverat mig, vidare få uttala mina åsigter; och det
är endast under den förhoppning, att Utskottets förslag i dessa punkter
icke antages, som jag nu kommer att rösta för bifall till den nu föredragna
40 §.

Herr A. Svenson i Bossgården: Jag har blott velat gifva till känna

att jag kommer att rösta för bifall till förevarande punkt i utskottsbetänkandet.
Jag har visserligen hyst betänkligheter emot vissa
punkter i detta härordningsförslag och särskilt mot garantilagen, men
då jag är synnerligen angelägen, att frågan måtte snart få sin lösning,
har jag kommit till den uppfattning, att jag bör rösta för bifall till
förslaget,'' dock med de modifikationer deri, som de 8 reservanterna från
denna Kammare påyrkat.

Herr Gunnar Eriksson: Jag skall icke säga många ord, utan

kan, då jag vet, att Kammaren alltför väl känner mina åsigter om
indelningsverket, hvilket jag anser alldeles odugligt såsom militärinstitution
och högeligen orättvist såsom skatteform samt sålunda icke
böra bibehållas, inskränka mig till att yrka bifall till den nu föredragna
paragrafen.

Herr C. A. Larsson: Jag har redan instämt med Herr Carl

Ifvarsson och hade icke tänkt begära ordet, men jag har blifvit uppkallad
af Herr Boström. Han sade, att man icke har någon rätt att
förevita stadsrepresentanterna, att de motsätta sig en sådan förändring,
hvarom här är fråga. Ja, han kan hafva rätt, ty skulle t. ex. min
vän Granlund komma hem med den underrättelsen till kommittenterna
i hans fem städer, att de skulle i någon mån bidraga till försvarsväsendets
upprätthållande, hvarifrån de hittills varit befriade, så skulle
han säkerligen icke blifva välkommen. Men deremot förundrar det mig
att Herr Boström, som redan i vaggan sparkat sig till en mängd rustoch
rotehåll, motsätter sig denna förändring, helst som han med sin
stora praktiska erfarenhet bör känna, hvad det kostar den mindre bemedlade
jordegaren att icke blott upprätthålla landets försvarsväsen,

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

N:o 45.

utan äfven bidraga till hvad som erfordras för statsverket i Öfrigt,
under det de privilegierade klasserna dertill icke bidraga med ett öre.
Tiderna hafva emellertid förändrats; ty då jag vid 1869 års riksdag
föreslog att grundskatterna skulle aflösas på det sätt, att för all skattejord
skulle till statsverket inbetalas en summa af 100,000,000 kronor,
hvilka af hypoteksbanken skulle förskotteras emot säkerhet i jorden,
ville man icke höra talas om detta förslag, men nu tror jag att mången
skulle vara glad, om detta anbud antagits. Och hade detta mitt
förslag antagits, hade staten sluppit upplägga stora obligationslån för
jernvägsbyggnader m. m.

Beträffande stamsoldaten så finner jag i det nu framlagda förslaget
ett ypperligt tillfälle för honom att i sin ungdom bereda sig en inkomst.
Vi veta att vid tillsättandet af tjenster med aldrig så liten lön anmäla
sig tjogtals sökande. Jag är öfvertygad om att skickliga och
ordentliga stamsoldater skola komma i tillfälle att förtjena rätt mycket
penningar bredvid det, som de genom sitt arbete annars förtjena.

Jag hoppas för min del att herrarna, när det »kommer till kritan,
» icke skola kullkasta den 40 §, ty derpå hänger hela frågan.

Ofverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner,
i öfverensstämmelse med de gjorda yrkandena, så väl på bifall till den
förevarande paragrafen som ock på dess förkastande; och fann Herr
Talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering blef begärd samt företogs, enligt en nu uppsatt omröstningsproposition
af följande lydelse:

Den, som godkänner 40 § i det af Särskilda Utskottet under lista
punkten af Utlåtandet N:o 1 framlagda förslag till »Lag om härordningen»,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren afslagit omförmälda paragraf.

Omröstningen visade 135 Ja mot 62 Nej; i följd hvaraf paragrafen
blifvit af Kammaren godkänd.

Herr Jöns Rundbäck yttrade: På det att vi icke måtte få vidkännas
samma efterräkning vid denna riksdag som då vi röstade vid
riksdagen 1878 och ehuru jag genom yttranden gifvit mina åsigter
tillkänna, så anhåller jag att till det fattade beslutet få bifoga min
reservation.

Herr Angel: Utan att vilja instämma med Herr Jöns Rund bäck,

anhåller jag att få uttala min reservation mot Kammarens nu
fattade beslut.

Angående

förändrad

organisation af

landtförsvaret

(Forts.)

St:o 45.

Torsdagen den 17 Maj, e. m.

Reservation mot det nu fattade beslutet anmäldes äfven af Friherre
Koskull.

Den vidare föredragningen af det föreliggande lagförslaget uppsköts
till nästa sammanträde.

§ 2-

Till bordläggning anmäldes Lag-Utskottets Memorial N:o 44, i anledning
af återremiss från Andra Kammaren af Utskottets Utlåtande
N:o 35, öfver väckta motioner om ändring i den kommunala rösträtten
å landet ; och skulle detta ärende uppföras främst å den föredragningslista,
som för morgondagens sammanträde komme att upprättas.

§ 3.

Föredrogos och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen: *

N:o 27, om antagande af en lag angående tillsättningen af presterliga
tjenster;

N:o 28, om förordning angående allmänt ordnade af klockarnes
löneförmåner;

N:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändring
af bestämmelserna för utgörande af vinören inom församlingarne;

N:o 30, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändring af
§ 33 i förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871;

N:o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag dels
till ändringar i stadgan angående folkundervisningen i riket den 20
Januari 1882, dels ock till ändrade bestämmelser om grunderna för
utgörande af afgifter till folkskoleväsendet i Stockholm; och

N:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning rörande de Lappar, som med renar flytta mellan de förenade
konungarikena Sverige och Norge.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 11 e. in.

In fidem

H. A. Kolmodin.

Stockholm, K. L. Beckman, 1883.