RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1883:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1883. Andra Kammaren. N:o 13.

Fredagen den 2 Mars.

Kl.'' 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollsutdrag rörande de i sammanträdet den 28
nästlidne Februari fattade beslut.

§ 2.

På framställning af Herr Talmannen och i enlighet med derom
vid sammanträde mellan Herrar Talmän träffad öfverenskommelse,
beslöt Kammaren att nästkommande onsdag den 7 i denna månad
företaga val dels af tjugufyra valmän för utseende af Riksdagens
fullmäktige i Riksbanken och Riksgäldskontor jemte deras suppleanter
och dels af sex suppleanter för nämnde valmän.

§ 3.

föredrogs Herr K. P. Arnoldsons på Kammarens bord hyllande
motion, Eko 97, angående skrifvelse till Kongl. Magt om Sveriges
neutralisering.

Herr Emil Key anförde: Jag har icke något att erinra hvarken
mot motionens ideella syfte eller mot yrkandet om tillsättande af
ett Tillfälligt Utskott för densammas behandling — och vill således
icke motsätta mig hvarken det ena eller andra; men jag har det
oaktadt önskat säga några ord vid remissen af denna motion, hvilken
remiss jag antager att Kammaren icke kommer att vägra, emedan,
som jag tror, man anser saken tåla att tänka på och framför allt
att skärskådas ur mera än en synpunkt. Jag har nemligen, hvilken
åsigt man än må hysa om neutraliseringstanken, funnit tillfället vara
särdeles illa valdt att nu, just nu, framlägga ett förslag i nämnda
syfte, emedan man så lätt kan befara, att icke »detta är detta», eller
att åtminstone detta icke får förblifva detta, och att en så enkel
och rättmätig sak, som. frågan om Sveriges neutralisering, kan komma
att användas såsom tillhygge för nedgörandet af den föreliggande
försvarsfrågan. Det är detta jag vill söka att förekomma och jag
vill derföre inlägga några varningens ord med afseende på en möjlig
tolkning af denna motion, hvars afgifvande nu, om det skett ur nämnda

Andra Kammarens Prof. 1883. N\o 13. 1

Remiss af
motion om
Sveriges
neutralisering.

N:o 13.

Remin af
motion om
Sveriges
neutralisering.

(Forts.)

Fredagen den 2 Mars.

synpunkt, jag måste på det högsta beklaga. Hade frågan blifvit bragd
å“ bane vid förra riksdagen, eller, ännu bättre, om den kommit till
nästa riksdag, och efter det att vi erhållit ett nytt betryggande försvar,
skulle saken ställa sig annorlunda än nu, under granskningen af det
nya härordning-storslaget och under behandling af de stora frågor,
som föreligga.

Den ärade motionären yttrar derjemte i sin motivering, att
numera krig mellan små och stora nationer icke egentligen vore att
betrakta såsom krig, utan såsom »militäriska exekutioner», samt att
»de mindre staterna egentligen upphört att vara krigförande makter».
Han talar vidare om de olika sätten att ordna vårt försvar, antingen
på en utvecklad militärisk grund eller på grunder, som förnämligast
afsåge så få militära bördor som möjligt, hvarigenom vi skulle kunna
spara krafter till handelns, vetenskapens och det allmänna välståndets
uppblomstring; och han säger vidare, att »den klarsynte» fosterlandsvännen
kan, då han ser landets befolkning i allt jemt växande
skaror lemna fädernejorden för att i en främmande verldsdel söka
ett nytt fosterland, säkerligen icke tveka i sitt val mellan dessa tvär
det stora militära försvaret och det obetydliga, med hvilket han
kanske — jag vet det icke — menar det försvar vi nu hafva, eller
kanske ett ännu mindre tills vidare, för »syns» skull eller för »skams»
skull, i afsigt att derefter alldeles afväpna. _

Talet om emigrationen kan dessutom icke gälla den nuvarande
försvarsbördan, emedan denna icke är så liten i något annat land i
Europa som i vårt. Den militära bördan kan derföre icke anses
trycka oss på annat sätt än genom ojemnheten af dess fördelning i
rent ekonomiskt afseende.

Motionären säger vidare, att i eu strid emellan en smärre stat
och eu stormakt blir förhållandet detsamma som i striden mellan
»dvergen och jetten»; den är gagnlös, den mindre staten kan icke
på något sätt försvara sig.

Den ärade motionären är eller bär åtminstone vant »sanningssökare»
och har då naturligtvis äfven forskat i sanningarnes bok
och der fått kunskap om en strid emellan eu dverg och jette, en
strid som slutade till fördel för dvergen. Jag menar striden mellan
David och Goliath. Häraf borde motionären hafva lärt att det icke
alltid är den större som segrar. Och om det icke alltid går sä bra
som för David, så kali dock eu liten makt, om den är väl rustad,
uppehålla striden någon tid, antag blott ett år eller så till lycka för
sitt sjelfbestånd, tv här gäller sanningen af den gamla satsen att
»den som vinner tid vinner allt.» Kali man försvara sig ett år, och
vi med vårt lyckliga geografiska läge kunna lättare göra det än
mången annan mindre stat, om vi sjelfve vilja, sa har man älven
göda utsigter att få hjelp; men är den mindre staten så håg- och
dådlös, så hjelp- och vapenlös, att fienden genast och utan hinder
med sina härar kali öfversvämma landet, dä är det också vanligen
den mindres lott att blifva offrad, och då är han icke bättre öde vard.

Motionären har särskild! anfört exemplen af Schweiz och Belgien.
Jag har gjort mig- litet besvär att se efter i Almanach de Gotha för
av 1882. och dervid funnit, att dessa två stater, som blifvit neutrali -

Fredagen den 2 Mars, 3

serade, d. v. _s. fått sin neutralitet erkänd af de europeiska makterna,
dock anse sig icke kunna undvara ett starkare försvar än vårt nuvarande.
Hvad först Schweiz beträffar, så har detta land 2,846,102
invånare, hvaraf 220,000 äro af främmande härkomst, och om dessa,
afräkna®, återstår således eu befolkning af något öfver 2,600,000 invånare.
I detta land räcker tjenstetiden i armén från 20 till 32 års
ålder, eller precis lika lång tid, som ifrågasattes i det Kong!, förslaget,
och° sedan står man i landtvärnet från 33 till 44 års ålder,
således 4 ar längre än Kong!. Maj:t här för närvarande föreslår.
Schweiz hade 1882 en effektiv styrka, d. v. s. regulier armé, af
117,500 man, och i landtvärnet stodo 92,736 man, summa 210,236
man.. Belgien åter, som är den andra staten i Europa, hvars neutralitet
blitvit erkänd åt stormakterna, har 5,536,654 invånare, alltså ungefär
blott 1,000,000 mer än Sverige. Men denna stat har, oaktadt dess
neutralitet blifvit erkänd, i fredstid eu armé, som är större än vår.
Den har nemligen 46,272 man, 10,014 hästar och 204 kanoner. Men
i krigstid åter uppgår armén till 103,683 man, 13,800 hästar och
240 kanoner. Dessa äro, som sagd!, de stater, hvars neutralitet
blitvit erkänd åt hela Europa. Men det har ändå funnits flere tillfällen,
när denna deras neutralitet blifvit satt på hårdt prof. Jag vill
bär endast erinra om tvenne. Den ena gången gälde det Schweiz, när
nemligen fransmännen under Ludvig Filip fordrade, att schweizarne
skulle utvisa dåvarande prins Louis Napoleon, sedermera kejsar
Napoleon III, hvilken egde schweizisk medborgarrätt. Hvad gjorde
Schweiz då? Det svarade nej, mobiliserade sin armé, dessa 200,000
man, som Schweiz kan sätta upp i händelse af krig. Alltså var
det icke neutralitetsförklaringen, som den gången afhöll våldet, utan
det var vapenstyrkan, det var armén, som stod på gränsen färdig
att motsätta sig hvarje anfall. Den andra gången tilldrog sig, medan
fransk-tyska kriget pågick, och katastrofen vid Sedan inträffade.
Hvad gjorde Belgien då? Det stälde upp 100,000 man vid sin gräns
och förbjöd både fransmän och tyskar att gå öfver densamma. Vill
man vara neutral på det sättet, då skall äfven jag vara med om att
tillstyrka motionen och vara med om att skrifva till alla verldens
makter, stora och små, europeiska och asiatiska, afrikanska och
amerikanska, svarta och hvita och begära neutralitet; nota bene sedan
vi fått oss ett försvar att försvara vår neutralitet med.

Herr Dickson: Herr Talman! Denna herr Arnoldsons ganska
behjertansvärda motion, i hvars syfte'' jag för min del fullkomligt
instämmer, synes mig, såsom man också antydt, vara af den säregna
och vigtiga beskaffenhet, att den för sin utredning ganska väl kan
kräfva behandling af ett eget Tillfälligt Utskott, i synnerhet som
den hos Utskottets ledamöter förutsätter speciel kännedom i statsoch
folkrätt.

Hvad sjelfva saken beträffar, synes mig, att, om Riksdagen ingår
till Kongl. Magt med framläggandet af en önskan, man väl bör
kunna förutsätta, att denna önskan skall vara af sådan beskaffenhet,
att mot dess förverkligande inga oöfvervinneliga hinder kunna
uppställas. Jag vill hoppas, att så också förhåller sig. Men jag

N:o 13.

Remiss af
motion om
Sveriges
neutralisering.

(Forts.)

N:o 13.

kredagen den 2 Mars.

Remin af kan verkligen icke för mig sjelf dölja, att mot förverkligandet al
motion om ^ mål, motionen uppställer, kunna uppresas ganska många och
Sveriges betydande formella hinder. Det är naturligt, att det första steget
''Tering1'' till'' detta måls uppnående skulle vara — och häri torde icke ligga
(Forts.) någon svårighet — att Kong!. Maj ds regering genom sina diplomatiska
agenter i utlandet kommunicerade sig med de länders regeringar,
med Indika vi stå i diplomatisk förbindelse, och tillkännagåfve
vår önskan att blifva ett neutralt land samt sedan erhölle deras erkännande
deraf. Men för att en sådan neutralitet skulle vara till
trygghet för nationen, fordrades det dessutom en kollektiv garanti
af alla stormakterna; och äfven detta skulle kanske icke möta några
svårigheter. Men det är en annan omständighet, som gör denna
fråga litet mera betänklig, och den härrör af Sveriges unionella
ställning till Norge. Denna union är nemligen ej blott en personalunion
mellan tvenne sjelfständiga riken, som styras af en gemensam
konung, utan äfven eu realunion, isynnerhet gent emot utlandet, i
det dessa riken hafva en gemensam diplomatisk representation gent
emot de främmande makterna.

Nu förefaller det mycket underligt, om Kong!. Maj:ts regering
skulle utverka neutralitetens garanterande för Sverige ensamt. Såvidt
jag kan finna, borde väl neutraliteten omfatta äfven Norge.
Om Kong!. Maj:ts regering skall kunna taga något steg i öfverensstämmelse
med Riksdagens önskningar, måtte detta blifva en följd
deraf, att en sådan önskan äfven framställes från norska representationens
sida. Utgår man deremot från den förutsättningen, att Sverige
ensamt skulle kunna blifva förklarad! neutralt och få denna neutralitet
garanterad, kunde högst- egendomliga förhållanden inträffa. Fall
skulle då kunna inträffa, att Norge skulle befinna sig i strid, men
Sverige af sin neutralitet hindradt att komma broderlandet till hjelp,
hvilket dock föreningen mellan de båda rikena förutsätter skola ske.
Man kan också lätt föreställa sig, att under ett allmänt europeiskt
krig Ryssland t. ex. skulle, för att försäkra sig om hamnar i Nordsjön,
sätta sig i besittning af någon hamn i norra Norge, som vintertiden
alltid är öppen. Hvad skulle följden då blifva? Jo att
konungen i Norge vore i krig, medan Sverige vore förbjudet att
draga svärdet ur skidan. Alla dessa omständigheter torde kräfva
en omsorgsfull behandling och utredning af Utskottet, och jag har
velat framhålla detta, då jag nemligen hoppas, att Kammaren icke
vägrar remiss af motionen till ett Tillfälligt Utskott. Jag ber också
att få antyda, att, enligt hvad jag tror, det vore lämpligast, om Kammaren
för frågans behandling beslöte tillsättande af ett tredje Tillfälligt
Utskott.

Grefve Björnstjerna: Jag skall icke nu ingå i någon närmare
granskning af motionen, jag förutsätter att tillfälle dertill yppar sig.
en annan gång, men jag kan icke tillbakakålla mitt beklagande åt
att eu dylik motion någonsin framkommit. Säkert är, att den skall
bereda regeringen obehag och svårigheter utan att medföra någon
som helst nytta. En sådan framställning till andra makter, som här
förutsättes, måste nemligen åtföljas af en förklaring, huru Sverige

Fredagen den 2 Mars.

5 N:o 18.

uppfattar sin neutralitet. Jag ber herrarne tänka något närmare på Remiss af
huru saken då gestaltar sig för våra båda mäktigaste grannar. För moUon om
en af dem måste det vara af den största vigt, att Sverige under ett ^traUkrig
håller sina hamnar stängda för örlogsman, den andra makten
åter har ett kanske ännu större behof af att dessa hamnar hållas (Forts.)
öppna, ty., om icke så ske;'', kan denna senare makt icke hålla någon
flotta i Östersjön. Huru skola så olika fordringar kunna rätt tillfredsställas
?

Att svårigheter skola uppstå, är således naturligt, men att någon
nytta skulle genom en dylik framställning vinnas är deremot för
mig omöjligt att fatta. Det är alldeles gifvet, att, äfven om man
kan tänka sig, att svenska Riksdagen och norska Storthinget enade
sig om att begära det en dylik framställning skulle af regeringen
göras, och om, mot förmodan, det skulle lyckas att få de förenade
rikenas neutralitet af alla makter garanterad och erkänd, så är det
dock klart, att denna garanti blott är ett protokoll, ett papper, som
icke har någon vigt längre, än den visar sig nyttig för dem, som
underskrifvit detsamma. Det behöfs icke att gå långt tillbaka i
tiden för att påminna om hvad som skedde med Belgien, ett land
som just framhållits såsom en bland de stater, hvilkas neutralitet
blifvit garanterad. Det torde icke vara någon af herrarne obekant,
hurusom Frankrike 1867 hemstälde till Preussen, att Frankrike måtte
berättigas helt simpelt sluka upp hela Belgien, ett land, hvars neutralitet
det dock främst,varit med om att garantera. Så mycket gälla
neutralitetsgarantier i verkligheten.

En garanterad neutralitet kan således icke medföra någon verklig
säkerhet, men gifvet är, att den deremot kan medföra verklig
skada. Den nedsätter oss i andra folks ögon. Det folk, som sjelf
förklarar sig misströsta om att kunna försvara sin sjelfständighet,
och derföre tigger hos andra om att få vara i fred, ett sådant folk
förlorar allt anseende, alla sympatier; ett sådant handlingssätt är
ovärdigt ett land sådant som vårt. Jag påstår dessutom, att motionärens
sats, det ett litet folk icke kan försvara sig mot ett stort,
icke är grundad. Jag ber att få erinra, att en af de minsta dvergarne
i det europeiska statsförbundet, Montenegro, i sekler försvarat
sig mot Turkiets SO millioner, och det så att turkarne aldrig lyckats
taga en tum deraf. Vill ett folk försvara sig, så kan det äfven,
derom är jag viss. Men dertill fordras att man i tid rustar sig.

Sedan detta skett kan man högt och tydligt säga: jag vill vara och
lefva i fred med alla, men den som rörer vid mina rättigheter, den
bränner jag på fingrarne. Ett folk som så handlar skaffar sig aktning,
dess vänskap söker man, dess önskningar beaktar man. Så
bör derföre ett fritt och ädelt folk handla, så bör derföre äfven
Sverige handla.

Herr Key talade nyss om ställningen i Belgien under det senaste
fransk-tyska kriget; äfven jag återkommer till densamma. Det är
oss väl bekant, att under ifrågavarande krig många hotande och
framstående röster i Tyskland höjde sig för att Tyskland skulle med
våld tvinga Belgien att under kriget intaga en annan neutral ställning,
än den det gjorde, och hvilken ansågs allt för fördelaktig för

N:o 13. C Fredagen den 2 Mars,

Remiss af Frankrike. Kan någon tro att det var pappersprotokollen som af-''
vwtion om ]pj]]0 Tyskland derifrån. Nej, det var de 100,000 bajonetterna, som
neutmli- Belgien uppstälde till skydd för sin neutralitet. Om den afsedda
låring, neutralitetsförklaringen således icke för oss kan medföra någon nytta,
(Forts.) är deremot motionen i och för sig just nu särdeles skadlig. Ett sådant
förslag som detta kan, såsom Ilerr Key äfven påminte, invagga
vårt folk i den föreställningen, att det ingenting har att frukta för
sin sjelfständighet, och således inverka skadligt nu, när hela nationen
borde ena sig om att ändtligen ordna vårt försvar på ett tidsenligt
sätt. Jag hoppas derföre, att det Utskott, hvartill motionen
kommer att remitteras, måtte noga betänka detta och med det snaraste
afstyrka motionärens visserligen välmenta, men lika opraktiska som,
jag vågar säga det, skadliga förslag.

Herr vice Talmannen 0. Ifvarssou: I allmänhet anser jag det
vara temligen likgiltigt och kanske något vanskligt att diskutera ett
förslag, innan det blifvit behandladt af Utskott; och då jag antager,
att denna motion kommer att remitteras till ett Tillfälligt Utskott,
så torde det kanske vara bäst att vänta med diskussionen, till dess
detta Utskott först behandlat frågan. Då emellertid diskussion nu
uppstått, så vill jag öppet tillkännagifva, att jag för min del anser
motionens syfte vara godt. Jag föreställer mig, att det vore af icke
ringa vigt, om man kunde komma derhän att stormakterna förklarade
Sverige neutralt. Det skulle icke allenast vara lugnt för oss,
att hafva en sådan förklaring; den skulle tvifvelsutan äfven befrämja
försvarsfrågans lösning; ty vore man försäkrad om, att vårt blifvande
iorsvarsväsen icke skulle begagnas för annat ändamål än att försvara
oss med, så skulle] striden om hur man skulle ordna detta
försvar icke blifva svår, eu livar skulle då vara villig att göra hvad
han kunde för landets försvar. Men farhågorna i detta hänseende
härleda sig hufvudsakligen derifrån, att man tror, att Sverige kan
blifva inveckladt i stormaktspolitikeu och således få krig för annat
ändamål än sitt försvar. Ju mer man kan klargöra den frågan, att
det är endast för landets försvar, man väpnar sig, desto bättre framgång
tror jag försvarsfrågan skall få.

Jag önskar således all lycka åt motionärens syfte, utan att för
öfrig! vilja yttra mig om de motiv, han uttalat, men jag säger tillika,
att jag icke vågar hoppas mycket i den vägen.

Herr Hedlund: Det fägnar mig, att den förste talaren i ämnet
finner åtminstone något helsosamt och beaktansvärdt i dessa fredssträfvanden,
af hvilka denna motion endast är en yttring, då hittills
hvarje arbete i den rigtningen ansetts nära nog vittna om, jag vill
icke säga dårliusmessighet, men någonting ditåt. Samme ärade talare
yttrade i sitt anförande bland annat, att denna fråga skulle
inverka störande på det militära spörsmål, som nu föreligger. Jag
skall be att först få upptaga den frågan. Innan jag undertecknade
motionen, stälde jag den frågan till mig sjelf, huruvida motionärens
förslag skulle kunna motverka försvarsfrågans lösning. Jag kom då
till den uppfattningen, att, om motionen skulle hafva något inflytande

Fredagen den 2 Mars.

7 N:o 13.

på försvarsfrågan, så skulle den väl hafva ett sådant derhän, att de Remiss af
oerhördt stora anspråk, som man från militärernes sida nu ställer på moUon_ 0111
vårt försvarsväsen, och hvilka anspråk, det tror jag mig upprigtigt .^Zranoch
utan fara att blifva jäfvad kunna uttala, helt enkelt göra denna ,äring.
frågas lösning för närvarande omöjlig, att — säger jag — dessa (Forts.)
anspråk skulle kunna något nedsättas och frågans lösning derigenom
icke motverkas, utan främjas. Jag tror deremot icke att denna Kammare
skall låta motionen inverka på sig i fråga om sin ståndpunkt
i försvarsfrågan; jag håller före, att man kommer att göra klart för
sig, huru långt man i det fallet anser det vara förenligt med fosterlandets
välfärd att kunna gå; och,från den ståndpunkten låter man
icke, om jag känner denna Kammare rätt, rubba sig hvarken till
höger eller venster, hvarken af freds- eller krigsvänner. Motionen
skall således efter, min uppfattning verka till förmån för försvarsfrågans
lösning men icke tvärtom.

För öfrigt synes det mig ganska eget att man i det fallet uttalat
någon fruktan, då man just med de anförda exemplen från Schweiz och
Belgien visat, att dessa land trots sin neutralitet likväl nödgas hafva
stora stridskrafter att kunna ställa på rörlig fot. Jag tycker, att
herrar militärer således icke behöfva vara så oroliga för denna neutralitet,
när de utaf de åberopade exemplen kunna se, att vi ändå
alltid komma att lyckliggöras med ganska ansenliga stridskrafter.
Emellertid skall jag be, när man talat om Belgiens och Schweiz’
försvarskrafter och påstått, att det var dessa krafter men icke fördragen,
som skyddade det ena eller andra landets neutralitet, att få
något litet justera dessa yttranden. Det är af hvar och en, som läst
herr Benedettis rapporter till kejsar Napoleon, kändt, att Frankrike
hade inledt försigtiga underhandlingar, hvilka kunde tolkas såsom
en uppgörelse på Belgiens bekostnad. Det har blifvit anfördi såsom
exempel på beskaffenheten af dessa neutralitetsfördrag, att det är
uppenbart, att under tysk-franska krigets lopp Belgiens neutralitet
var utsatt för stora vådor, men samme talare, som anförde detta, borde
icke sväfvat i okunnighet om, att det var en annan makts erinringar,
just en af garanterna för Belgiens neutralitet, som förhindrade dessa
planer, nemligen England. Det var England och icke Belgiska bajonetter,
som hufvudsakligen skyddade Belgiens neutralitet; ty det var
just icke så väl bestäldt med Belgiens militärväsen, som man här
velat låta påskina, Den, som vill läsa en liten broschyr öfver detta
ämne af en belgisk militärförfattare från den tiden, jemte belgiske
krigsministerns egen rapport, skall möta en bedröflig skildring af
huru det hängde i hop med den belgiska militärmakten. De 10,000
kastanie kunde man med största möda uppbringa till något öfver
4,000 och så vidare; trupperna voro icke heller fulltaliga. Med ett
ord, trots Belgiens stora utgifter för sin krigsmakt och trots det farliga
läge, hvari detta land befinner sig emellan stormakterna Tyskland
och Frankrike, var Belgiens militära skick sådant, att det, när
verkliga förhållandet kom i dagen, väckte allmän häpnad i landet
sjelft, ja man skulle kanske kunna jemföra det med vårt eget militära
tillstånd, som också kostar många millioner.

Hvad beträffar Schweiz’ bajonetter på 1830-talet mot Ludvig

K;o 13.

Fredagen den 2 Mars.

liemiss af Filip, så utgjorde dessa ingalunda 200,000. Nog är Schweiz krigiskt
"sfer” °m rus*adt, men så raskt gick det dock icke. Anmärkningsvärdt är i alla fall,
neutralt ^t ^et ”lom tre dagar hade 30,000 man sammandragna vid Lausanne.
tering. Men en mycket större truppsammandragning egde rum i en senare
(Forts.) tid, då Preussen gjorde anspråk på Neufchatel, ty inom åtta dagar
hade Schweiz då samlat 100,000 man vid Neufchatel. Likaledes är
det känd!, att Schweiz använde en stark härsmakt på gränsen mot
Frankrike under det fransk-tyska kriget, hvarigenom det kunde afväpna
och internera en fransk här af icke mindre än 80,000 man,
nemligen Bourbakis här. Jag skulle emellertid vilja, eftersom man
nu anser att fördragen icke varit till något skydd för Schweiz, påminna
om, hurusom man vid andra tillfällen talat med gäckeri om
Schweiz’ 200,000 man. De äro icke heller soldater efter samma förebild,
som vi nu vilja skapa dem, utan endast fredlige medborgare,
som i farans tid taga vapen till landets försvar. Jag tror att man
i Schweiz knappt kan räkna 3,000 yrkessoldater, do andra äro alla
fabriksidkare, tidningsmän, handtverkare, handlande, jordbrukare och
så vidare, hvilka dock, när de påkallas, äro färdiga att inträda i
ledet; de äro närmast jemförliga med våra goda och hederliga torparesoldater,
som taga geväret i hand för att öfvas på vår indelta armés
möten. Det kan således icke vara annat än särdeles fägnesamt för
mig, som hört så mycket gäckeri om den schweiziska milisarmén, att
nu höra den omtalas med så mycken aktning. Annars låter det vanligen
så, när man talar om det schweiziska försvarsverket, att Schweiz
väl kan nöjas med detta svaga system, emedan det fått sin neutralitet
garanterad; vid andra tillfällen säger man åter, att den garanterade
neutraliteten har intet värde; fördraget utgör endast »ett pappersprotokoll»,
som betyder ingenting. Nog förefaller det mig dock, som
det läge en stor öfverdrift i påståendet, att fördrag stater emellan
ingenting betyda. Jag vet i så fall icke, hvarför vi kasta ut penningar
på vår dyrbara diplomati, men något mer än en papperslapp
är väl i alla. fall ett skriftligt fördrag. Hvarföre hör man eljest icke
samma tal i fråga om handelsfördrag stater emellan. Eu liten stat
kan uppgöra handelsfördrag med en mångdubbelt starkare, men hvartill
skulle väl det tjena — borde man fråga — om fördraget ej respekterades?
Den mäktigare kan ju bryta det, när helst han fann
beqvämt, den svagare återigen vågade det icke. Den svagare bunde
sig och tordes icke bryta fördraget, den starkare deremot besvärades
icke åt några betänkligheter, utan bröte detsamma, när han sjelf fann
för godt. Men är det då verkligen så illa stäldt med moralen inom
Europa, att sådana fördrag, som det här föreslagna, icke kunna hafva
någon som helst betydelse? Jag för min del vågar dock tro, att fördrag
ännu hafva någonting att betyda. Ty lyckligtvis hafva vi i
vår tid en betydelsefull makt, till hvilken äfven den mäktigaste
måste taga hänsyn, pell det är den offentliga meningen. Man tror
kanske, att den mäktige icke frågar så mycket efter denna mening.
Jag skulle dock kunna omtala ganska märkliga exempel af min egen
erfarenhet, så obetydlig jag än är, om huru man en gång från både
Rysslands och Frankrikes sida sökt medel att inverka på den allmänna
meningen, och det i detta lilla landet Sverige. Det torde

Fredagen den 2 Mars,

9 >:o 18.

icke vara någon obekant, hurusom Furst Bismarck, som ju åtminstone
icke hör til! dem, hvilka icke kunna räkna med praktiska faktorer,
under Tysklands senaste krig med Frankrike var särdeles angelägen
att hålla opinionen i England från all fiendtlighet gent emot
Tyskland och att om möjligt få den på Tysklands sida. För detta
ändamål offrade han stora ansträngningar, och det var heller icke
förgäfves som han i både officiella och halfofficiella rapporter sökte
inverka på det allmänna föreställningssättet. Detta allmänna föreställningssätt
har synnerligen i Amerikas förenta stater en stor betydelse,
och detta land kan lätteligen inom kort blifva en faktor med
äfven i Europas politik. Jag vågar derföre påstå, att så länge icke
folkens rättsmedvetande blifvit alldeles torvilladt eller fanatiseradt,
såsom vårt folks under det senaste fransk-tyska kriget, fördragens
helgd likvisst är något, som icke kan räknas för intet.

Men äfven under förutsättning att fördragen icke egde något
värde, måste det väl ändock ligga någon betydelse deri, att — hvad
redan blifvit af herr vice talmannen korteligen antydt och jag vill framhålla
såsom ett mycket vägande skäl för mig att helsa den förevarande
motionen välkommen —-Nvi tvingas att lägga band på vår egen
krigslystnad och göra för hela Europa gällande, att det svenska folket
under inga förhållanden vill inblanda sig i andra makters angelägenheter,
med hvilka det icke har något att skaffa. Men, invänder man,
det är en orimlighet att sätta något dylikt i fråga, det finnes icke
någon förnuftig man i Sverige, som tänker på något sådant. Men
historien talar! Under något öfver trettio år — det är ju icke lång
tid — har Sverige icke mindre än 4 särskilda gånger varit nära att
inblandas i krig, hvarmed vi icke haft något att skaffa. Jag vill
endast i korthet erinra om dessa tillfällen. Först hafva vi expeditionen
till Fy en år 1848, såsom vi veta, företagen på Rysslands uppmaning
för att stäfja oordningarne i de danska hertigdömena. År 1855
stodo vi redan framför ingångna fördrag att inblanda oss i Krinikriget,
sedan vi genom en traktat, som i min tanke var för oss vida
mera nedsättande än det, hvarom här är fråga, förbundo oss att
icke afstå något landområde i norra Sverige till Ryssland. Det var
endast det hastiga fredsslutet i Paris, som räddade oss från denna
farliga inblandning. Från år 1863 komma vi nogsamt i håg de famösa
22,000 man, som skulle öfverföras till Danmark, och flottdemonstrationen
från Göteborg, under förhoppning att konferensen i London
icke skulle blifva bruten, hvilket den olyckligtvis blek Slutligen
torde det heller icke vara obekant, att det äfven var fråga om vår
inblandning i 1870 års fransk-tyska krig. — och en inblandning icke
på rättfärdighetens sida! Således må man icke säga, att vår inblandning
i en främmande stats angelägenheter icke kan komma
i fråga; den kan komma i fråga och det på åtskilliga sätt, exempelvis
genom ett förbund emellan Sverige och den ena eller den andra af
de stater, som omgifva Rysslands gränser, tillkommet må hända genom
förespeglingar om vår återförening med Finland. Jag kan sålunda
icke förstå, att en på förhand afgifven och icke af omständigheternas
makt framtvungen förklaring af de förenade rikenas regering, att
Sverige och Norge — jag tager nemligen för afgjordt att frågan

Remiss af
motion om
Sveriges
neutralisering.

(Forts.)

X:o 13.

Fredagen den 2 Mars.

Remiss af galler hela deri skandinaviska ha!fou, öfvertygad som jag är, att
”sven 0eT om In°ti°nen) som naturligtvis icke kan afse mera än Sverige, vinner
neutralt framgång hos oss, norska Storthinget icke skall underlåta att tätta besenng.
slut i samma syfte — under inga förhållanden vilja inblanda sig i
(Forts.) det öfriga Europas politiska ställning, jag kan icke förstå, att ett
sådant steg kan, såsom ett i god tid vidtaget försök att pacificera
den nordiska hallon, anses för oss nedsättande. Eller kan det väl
ligga något nedsättande deri, att vi förklara, det vi äro ett folk,
som blott vill lefva i fred med våra grannar, utveckla våra inre materiella
tillgångar och uppehålla vår plats såsom kulturfolk samt för
detta ändamål vilja stå utom allt aktivt deltagande i de krig, som kunna
uppstå, om vi än icke kunna underlåta att följa det ena eller andra
landet med våra sympatier. Att eu sådan förklaring vore oss ovärdig
är en sats, som får stå för deras räkning, som framstält den.
Jag vill ytterligare endast nämna, att inom Första Kammaren har
en motion i ungefär enahanda syfte som denna blifvit väckt af Friherre
Klinckowström, och hvad man än må säga om denne representant,
icke vill han vara med om att blottställa landets anseende.
Hans förslag går ut på Gotlands neutralisation. Gotland är ju vår
ömtåligaste punkt, och jag för min del medgifver gerna, att frågan
hufvudsakligen gäller, kvilket som är lättare att vinna, ensamt Gotlands
neutralisation eller dess neutralisering i och med hela det
öfriga landets. Det blir diplomatiens uppgift att afgöra detta. För
min del ser jag lika gerna det ena som det andra. Få vi Gotlands
neutralitet erkänd, hafva vi väl ej något att frukta för det öfriga
landet.

Det blir naturligtvis tillfälle att afhandla denna sak mer än en
gång; jag har dock icke ansett det böra skada att, då man redan
sett frågan i pressen behandlas med det öfverlägsna gäckeri, hvarmed
man i en del tidningar ofta får se humanitetssträfvanden behandlas,
äfven några ord af sympati för förslaget uttalas.

Häruti instämde Herr Gumcelius.

Herr von der Lancken: Det kan må hända synas något pretentiöst
af en novus homo, sådan som jag, att på detta stadium af
sakens utveckling yttra mig i en fråga, af så stor politisk vigt, som
nu förevarande, men jag får säga, att frågan bär så djupt upprört
mig, att jag ansett mig icke kunna underlåta att redan nu lägga
min röst i vågskålen till den kraft och verkan sådant kan medföra.

Jag tror för min del att förslagsställaren och de, som förordat
hans förslag, utgått från eu helt och hållet origtig uppfattning af
Belgiens och Schweiz’ neutralitet. Hvad Belgien beträffar, så tillkom,
som herrarne känna, Belgiens neutralisering då Belgien skapades
genom en öfverenskommelse mellan stormakterna, som, för att skydda
sina egna gränser, förklarade Belgien neutralt. Enahanda var förhållandet
med Schweiz’ neutralisering. Den tillkom på Wienkongressen
såsom ett uttryck för de angränsande staternas fruktan, att
dess område skulle begagnas såsom en anfallspunkt mot deras egna
gränser, och berodde sålunda på ett gemensamt intresse hos de stora

Fredagen den 2 Mars.

N:o 18.

staterna och den lilla staten, men hvad skulle vi kunna erbjuda i
ersättning om vi, såsom här är föreslaget, skulle gå omkring till
Europas regeringar och bedja om neutralitet.

För oss skulle saken reducera sig till en enkel anhållan, att
stormakterna ville förbinda sig att för framtiden icke öfverfalla oss
med krig; och det göra do nog vår bön förutan, n. b. så länge de
finna sådant vara med sin fördel förenligt. Under sådant förhållande
kan jag icke förutse mera än en följd af motionen, och det är förödmjukelse.
Förödmjukelse för regeringen, som nödgas framföra eu
dylik anhållan, förödmjukelse för nationen, som derigenom, synes
mig, öppet tillkännagiver att den ej vill försvara sig; ty, minc
herrar, försvarsnihilismen ligger val ändå på botten af alltihop.

Hvad beträffar den förmenta helgd eu af dylika slag af traktater,
så vill jag bedja att få påminna Herr Hedlund om Kysslands förfarande
under 1870 års krig. Kyssland passade helt enkelt på och
uppsade den traktat, som band detsamma i afseende på Svarta Kåfve!.
Vidare sade Herr Hedlund, att vi under det gångna seklet ofta
nog varit utsatta för att inledas i krig. Det är möjligt, men några
krig hafva dock icke blifvit af, och jag tror, att för närvarande i
Sverige den allmänna opinionen och folkets ställning till regeringen
är så stark, att vi icke behöfva frukta att blifva inledda i krig utan
folkets medgifvande, om vi också en gång skulle lyckas få en fast
försvarsorganisation. Det förefaller mig dessutom, som om Herr Hedlund
i sitt anförande lyckats borteskamotera hela motionens syfte.
lian mente på, att dermed afsåga att vi sjelfve skulle förläar a oss
neutrala, och hade sedan lätt att utveckla alla de fördelaktiga följder,
som deraf skulle uppkomma. Ja väl, Herr Hedlund, det är jag med
om; skada blott att förslagsställaren vill att vi skola hos främmande
makter anhålla om att blifva förklarade för neutrala, och det är för
visso något helt annat. Mine herrar! .lag] Jean förstå, att herrar
realister och nihilister anse äran vara blott ett tomt ord, jag kan
till och med tänka mig att, enligt samma auktoritet, ordet ''sjelfaktning
bör förvisas till frasernas område, men jag förmenar, att äfven den
mest avancerade realist måste medgifva, att sjelfständighet är ett
ganska reelt begrepp, och jag är öfvertygad, att den nation illa
sörjt för sin sjelfständighet, som, efter att i 20 år hafva afslagit
hvarje äfven det minst fordrande förslag till förbättring af sin försvarsorganisation,
slutligen, utan att lösa denna fråga, skickar sin
regering att vid alla Europas hot'' ödmjukt anhålla, att de för framtiden
måtte lemna landet i fred.

Herr Talman, för min del skulle jag helst so att förevarande
motion blefve utan remiss till Utskott genast utslagen; men då jag
inser att Kammarens pluralitet icke kan förmås att i denna min
åsigt instämma, skall jag inskränka mig till att på detta sätt mot
motionen nedlägga min protest.

Friherre Leijonhu fvud: För min del står jag på samma ståndpunkt
som den siste talaren i frågan. Frågan sönderfaller efter mitt
förmenande i två delar, nemligen först huruvida vi skola få Sveriges
neutralitet erkänd och sedermera hvilken garanti, som derför må

Remiss af
motion om
Sveriges
neutralisering.

(Forts)

N:o 13.

Fredagen den 2 Mars,

Remiss af kunna beredas. Frågan om garantien är en vigtig sak, men det är
m°Svcri IT cn fullkomlig missuppfattning att tro, det stater af andra ordningen
neutralt- ® vara i fred, när de sjelfva så önska. Tro herrarne, att Tunis
tering, begärde att komma under Frankrike. Tro herrarne, att Hannover
(Forts.) godvilligt var med om kriget 1866. Hannoveranskä regeringen protesterade
in i sista stund, klockan half tolf på natten, och begärde
endast få förblifva neutralt, och klockan tolf ryckte den preussiska
armén öfver gränsen. Jag skulle kunna säga, att jag vet af egen
erfarenhet, huru litet ett mindre lands önskan att vara neutralt aktas.
Under kriget 1859 vistades,jag i södra Tyskland och samtalade då
i Nurnberg med sydtyska generaler, hvilka väntade hvarje ögonblick,
att krig mellan Frankrike och Tyskland skulle bryta ut. På
min invändning, att Schweiz, hvaröfver i sådant fall vägen skulle
tagas, vore neutralt, erhöll jag till svar: »Ja icke bry fransmännen
sig om det och icke vi heller». Här har talats om, att Belgien under
sista kriget gick fritt, och att England uppehöll dess neutralitet.
Ja, det är nog sant, men icke uppehöll England Belgiens neutralitet
derför, att England stält sig som garant för densamma, utan derför
att det låg i Englands intresse. Det egna intresset betyder allt för
England, som icke fäster sig vid något annat. Det finnes ingen stor
engelsk statsman, han må nu heta Beaconsfield eller Palmerston, som
icke först och främst sätter Englands intresse och frågar katten efter
allt annat, och gjorde han icke detta, skulle lian icke blifva uppburen
och populär i England. Jag är derför öfvertygad om, att den
garanti, som finnes på papperet, icke är värd någonting, utan att
endast den garanti har någon betydenhet, som ligger i den hjelp,
andra makters intressen lemna; jag är snarare rädd för, att, om
andra makter skola garantera vår neutralitet, det skall gifva dem
anledning att blanda sig i våra angelägenheter och draga oss in i
vidlyftigheter. Vi behöfva ju blott erinra oss, huru Ryssland ansåg
sig under frihetstiden hafva garanterat vår dåvarande regeringsform.
Begära vi neutralitet, kan det på sådant sätt lätt hända, att vi få
den på värre vilkor, än herrarne tänkt sig. Fn preussisk general
yttrade en gång till mig: »icke behöfven I frukta för Ryssland; om
I blifven anfallna så skicka vi naturligtvis genast en 50,000 man
öfver till eder hjelp». Men det är ej en sådan garanti vi kunna
önska!

Om denna fråga skulle gå igenom i Kamrarne och en skrifvelse
i ämnet komma till stånd, så är jag dock öfvertygad om, att hvarje
svensk utrikesminister skulle draga sig för att åtaga sig att gå omkring
och bedja om neutralitet; och om det icke ligger i en annan
makts intresse att låta Sverige vara neutralt, så lär den väl icke gå
in på det. Huru detta intresse gäller i praktiska saker, det hafva
vi på senare tider sett exempel på i kaparefrågan. Nordamerikanska
förenta staterna förnekade visserligen ej det befogade i den framställning,
som deri gjordes, men de ville icke gå in på den, emedan
det stred mot deras fördel; de ansågo sig i rätten att utrusta kapare
hafva ett medel att i fall af behof kunna skada England.

I likhet med den nästföregående talaren skulle jag således helst

Fredagen den 2 Mars.

N:o 13.

so, att motionen genast slopades. Men då det må hända icke går
för sig, har jag redan nu velat inlägga ett ord i frågan.

Herr Arnoldson: Jag skall ställa mig till efterrättelse hvad
Herr vice Talmannen yttrade om olämpligheten af att gå det möjligen
blifvande Tillfälliga Utskottet i förväg, hvarför jag ock vill söka att
så litet som möjligt förlänga diskussionen.

I förbigående her jag få anmärka mot den siste ärade talaren,
att han glömde underrätta Kammaren, huruvida Hannover och Tunis
varit förklarade för neutrala stater.

Den andre talaren i ordningen förutsatte eu del svårigheter,
bland andra den som skulle ligga i Sveriges unionella ställning till
Norge. Då Sverige och Norge hafva samma utrikes politik, och
initiativet i frågan tages från den svenska Riksdagens sida, hör väl
unionskonungen vara oförhindrad att i det gemensamma intresset
handla å båda de förenade rikenas vägnar. I hvarje fall är det
troligt, såsom ock Herr Hedlund anmärkte, att, om Riksdagen tager
första steget, det icke torde dröja länge, innan Storthinget går oss till
mötes. Att jag i motionen icke tillåtit mig tala äfven för Norge,
beror väsentligen på grannlagenhetsskäl. Då man vet, att norrmännen
— och detta kan sägas till deras heder — äro synnerligen måna
om sin sjelfbestämningsrätt, skulle det i min tanke icke anstå en
motionär att i en sådan sak som den förevarande göra sig till deras
målsman i Sveriges Riksdag, för att icke tala om det formelt origtiga
i. ett dylikt förfaringssätt. Detta bär varit skälet, hvarför jag i
motionen begränsat saken till Sverige.

Herr Grefve Björnstjerna påstod med visshet att motionen, huru
den än resulterar, åtminstone icke skall åstadkomma något godt.
Härför har han dock icke, så vidt jag kunnat finna, forebragt ett
enda reelt skäl. Det har icke kunnat visas, att någon enda af de
4 neutrala stater, som nu finnas i Europa, blifvit kränkt i sin neutralitetsrätt.
Tills detta kan visas, torde jag från min ståndpunkt
hafva rätt att beteckna våra motståndares lösa påståenden och antaganden
såsom idel fraser.

Här hafva gjorts åtskilliga inkast mot betydelsen af Belgiens och
Schweiz’ neutralitet. Herr Hedlund bär, enligt min mening, med
framgång bemött dessa invändningar. Men äfven Luxembourg är
ju en neutraliserad stat. För dem af Kammarens ledamöter, som
möjligen icke hafva reda derpå, ber jag få nämna, att under kriget
1870—1871 tycktes verkligen Luxembourgs neutralitet stå på spel.
Furst Bismarck kände sig då före hos de andra staterna, huru mycket
han i afseende på hertigdömet kunde våga. Från dåvarande utrikesministern
i Österrike, grefve Beust, fick lian det svar, att detta vore
en sak, som icke anginge en eller två stater allena. Hade furst
Bismarck några klagomål att anföra mot den ifrågavarande staten,
måste han framlägga dem inför samtliga garanti-makterna. Ungefär
samma svar fick han från England; visserligen i något lenare ordalag,
men till saken detsamma. Bismarck drog sig då tillbaka, och
Luxembourg fick vara i fred. Detta torde väl dock betyda något

Remiss af
motion om
Sverige8
neutralisering.

(Forts.)

N:o 13.

Fredagen den 2 Mars.

Remiss af
motion om
Sveriges
neutralisering.

(Forts.)

och vara ett aktvärdt exempel på verkan af ett lands garanterade
och fortvarande neutralitet.

Den förste talaren yttrade sig i bilder. Han erinrade mig bland
annat om bibliska berättelsen angående striden mellan David och
Goliath; men han glömde i ifvern bort att tala om, att David icke
var väpnad till tänderna. Att talaren på sina utflygter utom motionen
icke med sina anmärkningar träffat något väsentligt i den samma,
det torde vara klart för hvar och en, som med någon uppmärksamhet
tagit del af förslaget.

Medan jag har ordet, vill jag begagna tillfället att komplettera
mitt förslag* om tillsättandet af ett Tillfälligt Utskott med en anhållan,
att detta Utskott måtte få bestå af samma antal medlemmar som
hvardera af de förutvarande två Tillfälliga Utskotten, nemligen 9.

Herr Lindmark: Herr Talman! Jag skall latta mig helt kort.
Till eu början ber jag få förklara, att jag visserligen icke skulle
hafva något emot, att Sverige vore ett neutralt land, men att åvägabringa
en neutralitet på detta sätt, det kan jag icke vara med om.
Det har till och med förefallit mig rent af vidrigt då jag tänkt
derpå. Jag föreställer mig att den ärade motionären, som iöljer med
tidsrigtningen, underskrift den gamla Darwinistiska satsen om kampen
lör tillvaron. Men då det gäller att politiskt kämpa denna strid
för att försvara sitt lands nationella individualitet, då sviker han, då
vill han gå från dörr till dörr tiggande om hjelp och om tillstånd
att få lefva.

Jag vill icke länge upptaga Kammarens tid, men skall blott be
att ur den föreliggande motionen citera några ord. Der säges nemligen:
»Antagom emellertid att ni nu stode vid skiljovägen; förutsättom att
vi hade att välja mellan å ena sidan eu gagnlös och ruinerande militarisin
och å den andra att söka vårt värn i en af samtliga makterna
garanterad neutralitet, som gör det möjligt för oss att ordna vårt
försvar utan allt för stora svårigheter och i enlighet med en sålunda
tryggad ställning.t> Af detta resonnement framgår ju tydligt och klart,
att vi skulle gå till främmande makter för att söka värnet för vår
sjelfständighet.

Jag vågar påstå, att det hos hvar och en af oss bör finnas en
känsla åt sjelfständighet och sjelfaktning, men eu sådan känsla
finnes icke och kan icke finnas hos den, som söker sitt uppehälle vid
främmande dörrar. Så äfven med staterna. Den, som icke vill kämpa
och arbeta, kommer förr eller senare att duka under.

Här har vidare talats om, att denna motion skulle ega sitt berättigande
i den farhåga man säges hysa, att vårt land skulle beträda
krigsstråten och anfalla främmande makter. Jag frågar, om de förslag
till försvarets ordnande, som nu föreligga, gifva eu regering den
ringaste möjlighet att slå in på en ärelysten politik. Det är väl lika
omöjligt, som att taga ned sjustjernan, som man säger. Den politiska
opinionen bildas dessutom numera icke uteslutande hos regeringarne,
utan den uppstår hos folken. I vår tid behöfves således mindre än förr
något band på regeringarne, hvilka i sjelfva verket intaga en modere -

Fredagen den 2 Mars.

15 N:o 13.

rande ställning, ty det är, som jag sade, hos folken, som numera de
mägtigaste impulserna till krig uppstå.

För in in del skulle jag helst se, att deri ifrågavarande motionen
icke remitterades till något Utskott och allra minst till något för ändamålet
särskildt tillsatt sådant.

Herr Emil Key: Jag vill blott tillägga ett par ord till svar på
Herr Arnoldssons yttrande. Han påstod, att David icke var väpnad
till tänderna. Mycket rätt, men David var väpnad med en slunga,
och med deuna träffade han sin fiende midt i pannan. Kunna vi
bringa vårt försvar derhän, att vi, i händelse af krig, träffa vår fiende
midt i pannan, och med samma påföljd som för Goliath, då hafva
vi vapen nog.

Vidare talade Herr Arnoldson om sin grannlagenhet mot Norge;
det hade varit önskligt, att han visat samma grannlagenhet mot Sverige.

Herr Gumaelius: Jag hade icke ämnat yttra mig i denna fråga
och instämde derföre också i hufvudsak med Herr Hedlund, men
strax sedan jag gjort detta uppträdde en talare, som ansåg lämpligt
att i sitt anförande begagna tillmålen, som visserligen många af oss
icke äro ovane att höra från andra håll, men som jag dock icke
väntat mig fä höra bär i Kammaren. Han vände sig mot några förskräckliga
ting på »ister», nihilistcr och realister, och upprepade
detta yttermera ännu en gång i sitt anförande. Jag kan icke medgifva,
att benämningen nihilistcr är mera tillämplig på dem, som deltaga
i denna motions syftemål, än det varit en gång förut på ett
riksdagsparti, som sjelft sedermera tog upp namnet såsom sitt. Det var
i jernvägsfrågorna. Här är namnet nihilist desto mera olämpligt, som
de, som nyttja det, ej sjelfve synes vara ense om dess innebörd. Jag vill
erinra om, att benämningen nihilist i åtskilliga tidningar användts mot en
sådan person som den förste talaren i frågan, och jag tror dock icke,
att den ståndpunkt han fortfarande innehar för närvarande anses
vara nihilistisk. Benämningen har vidare användts mot en sådan
person, som den för försvarsväsendet mycket intresserade talaren på
göteborgsbänken; jag tror emellertid icke heller, att han för närvarande
anses vara nihilist vare sig af majoriteten i denna Kammare
eller inom landet, ehuru han icke går så långt i offervillighet för
krigsväsendet, som den nyss åsyftade talaren på kalmarbänken.

Realist — ja, det tror jag man bör söka vara något hvar vid
behandlingen af en fråga sådan som denna, när vi nu hunnit så långt
att vi redan, rätt räknadt, använda för krigsväsendet mer än hälften
åt vara statsinkomster, och man ändock fordrar, att vi ännu mera
skola öka dessa utgifter. Jag anser, att man bör betänka sig, innan
man mot dem, som under så allvarliga förhållanden äro mera betänksamme,
slungar sådana uttryck, som icke kunna tagas för annat
ån oqvädinsord; och jag bär endast deremot velat inlägga en gensaga.

Herr Sjöberg: Er den synpunkten, som jag vågar antaga, att
Herr Arnoldsons motion icke kommer att leda till någon åtgärd från

Remiss af
■motion om
Sveriges
neutralisering.

(Forts.)

N:o 13.

Fredagen den 2 Mars.

Remiss af
motion om
Sveriges
neutralisering.

(Forts.)

Riksdagens sida, skulle jag visserligen icke behöfva med några ord
förlänga denna ändå temligen långa diskussion. Men då en talare,
Herr Hedlund, framhållit, att motionen skulle åtminstone hafva det
synnerligen goda med sig, att vi för verlden tydligen utmärkte att
vi icke hysa någon den ringaste krigslystnad; så måste jag bekänna
att, om vi icke redan för verlden visat, att vi icke äro krigslystne,
jag sannerligen icke kan förstå, hvad för det ändamålet ytterligare
skulle erfordras. Hafva vi icke, miiie herrar, snart sagdt under
tjugutal år talat och stridt om vårt härväsendes ordnande, och stå
vi icke ännu i närvarande ögonblick på den punkt, att vi knappt
kunna tänka oss möjligheten af att inom den närmaste framtiden se
denna fråga löst på ett för landet värdigt sätt? Måste vi icke vara
förvissade om, att oss omgifvande makter och deras statsmän kunna
begripa något? Vi böra således, mine herrar, icke ur den synpunkten,
att vi skola visa, att vi icke äro krigslystne, understödja motionen.
Tv det är lika orimligt, att verlden icke skulle hafva reda på vår brist
på krigslystnad, som det skulle vara orimligt, om någon utom Kammaren
förestälde sig, att för oss här i Kammaren skulle vara obekant,
att Herr Hedlund är mottaglig för och lätt låter hänföra sig af hvarje
idé eller förslag som innebär något nytt eller för vanliga menniskors
uppfattning främmande. Jag vågar således ännu en gång påstå, att
ur nyssnämnda synpunkt det icke är nödigt att gifva motionen något
understöd.

Men jag delar dessutom de af flere talare uttryckta farhågorna
i afseende på den verkliga skada, motionen kan medföra. Till mycket
annat, som förut tilldragit sig, utgör den eu ytterligare och fullständig
fattigdomsförklaring; och jag tror mig till och med kunna antaga att,
för det fall att båda Kamrarne skulle ena sig om en framställning
till Kong!. Maj:t i det uti motionen angifna syfte, den svenska regeringen
icke skulle till den grad blottställa landets värdighet —
ja snart sagdt göra det till åtlöje — att hon skulle frambära eu sådan
framställning.

Herr vice Talmannen förklarade, att motionen hade ett välment
syfte. Jag erkänner det fullkomligt. Men skulle ett förslags värde
bedömas efter dess välmenta syfte, så måste den förtjensten tillerkännas
många förslag, eftersom det äfven inom denna Kammare tinnes
ett öfverflöd på välmenta syften. Då emellertid Herr vice Talmannen
sålunda i viss mån lemnat motionen sitt understöd, bör ett sådant
erkännande vara för motionären tillräckligt, och vid detta förhållande
tillåter jag mig hemställa till motionären, om han icke skulle vilja
återtaga sitt förslag.

Herr Hedlund: Då jag varit med om att underskrifva ifrågavarande
motion, kan jag omöjligen med tystnad förbigå det yttrande,
som här fälts, att vi, som undertecknat motionen; skulle vilja göra
vårt land till ett åtlöje. Jag protesterar mot detta påstående. Hvaruti
skulle det löjliga ligga? Åtskilliga talare hafva endast velat förvränga
motionärens uppenbara mening. Har motionären någonstädes i sin
motion sagt, att Sveriges regering skulle gå från port till port och
tigga om landets neutralisering? Hvar står det skrifvet? Om jag an -

Fredagen den 2 Mars.

lager, att Riksdagen begär eu framställning till någon främmande
makt om ett handelsfördrag, skulle det innebära att Sveriges regering
skulle tigga om detta fördrag? Hafva icke våra diplomater bättre
förmåga att på ett värdigt sätt göra eu framställning än vissa talare
tyckas förutsätta, så vore det bäst att rappellera dessa diplomater
och ersätta dem med andra, som kunna göra framställningen på ett
värdigare sätt. Det är endast under dessa talares förutsättning, som
man kan våga göra det djerfva påstående, att motionären och andra
framstående män, Indika äro lika måna om landets värdighet som
dessa, hvilka skramla med sablarne, skulle vilja vara med om att
nedsätta Sveriges anseende. Jag protesterar mot sådana tillvitelser
vare sig mot motionären eller dem, som understöd! motionen.

Herr vice Talmannen C. Ifvarsson: Jag tackar Herr Sjöberg
för det han temligen påtagligt angifvit såsom sin åsigt, att mina åtgöranden
måste betraktas såsom afvita, i det han nemligen gifvit
motionären det rådet att återtaga sin motion, sedan den fått understöd
af mig. Jag vet icke; möjligen har talaren rätt. Jag harblifvit
gammal, och möjligen har min omdömesförmåga försiappats. Men
jag undrar, om icke samma förhållande kan sägas hafva inträffat med
den ärade talaren på stockholmsbänken. Härutinnan må dock andra
döma mellan oss. Såsom sagdt, jag tackar honom emellertid för den
öppenhet, hvarmed han uttalat sin mening.

Herr Wieselgreu: Jag kan icke annat än beklaga, att första
verkan af en motion, åsyftande att betrygga Sveriges fred med all
verlden, blir att åstadkomma krig i Riksdagens Andra Kammare.
Jag tror, att man gjort motionären orätt, då man, hänförd af sina
utan tvifvel varmt och upprigtigt patriotiska tänkesätt, underlåtit att
beakta det humanitetsskäl, som tydligen ligger till grund för motionen.
Men om man erkänner det välmenande i syftet, torde redan detta
erkännande höra ingifva en viss aktning för förslaget. Jag beklagar,
att man låtit förleda sig att glömma detta.

Hvad sjelfva saken beträffar, så kan jag icke annat än instämma
med dem, som tro att tidpunkten för förslagets framläggande icke
är den bäst valda. Jag tror derjemte, att man öfverskattat betydelsen
åt det mål, hvilket förslaget uppmanar oss eftersträfva. Politikens
historia är en historia om ej blott slutna fördrag utan ock om brutna
fördrag, och jag för min del har icke mycken tilltro till den »garanti»,
som lånas af traktater, ingångna under förhållanden, hvilka vanligtvis
icke länge bestå och som, när dessa förhållanden upphört, också
beröfvas den betydelse de egde, då de slötos.

Emellertid vill jag dock hoppas, att ingen skall afgifva sin röst
för vägrande af motionens remiss till Tillfälligt Utskott. Den hedern
må vi väl alla kunna vara med om att visa en ärligt viljande man.

Herr Olof Andersson i Lyckorna: Ehuru jag vid detta tillfälle
hört så många framstående talare yttra sig mot Herr Årnoldsons
motion, har detta icke kunnat rubba min öfvertygelse, att motionens
Andra Kammarens Prat. 1S83. N:o 13, 2

,\:o Rf.

Remiss a
■motion on
Sveriges
neutral i
it äring.
(F orts.)

N:o 18.

Remiss af
motion om
Sveriges
neutralisering.

(Forts.)

Fredagen den 2 Mars.

syfte är l ärdt allt erkännande och understöd, livilket jag derföre för
min ringa del vill lemna detsamma.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, beslöt Kammaren
att motionen skulle till Tillfälligt Utskott remitteras.

Derpå föredrogs Herr Arnoldsons förslag om tillsättande af ett
nytt Tillfälligt Utskott för samma motions behandling.

Herr H er slom begärde då ordet och yttrade: Jag ber få fästa
uppmärksamheten på, att vi redan hafva tvenne Tillfälliga Utskott
af hvilka det ena, mig veterlig!, icke har mer au t va motioner åt ,
behandla. Som en af dessa afser utfärdandet åt föreskrifter till
iakttagande vid kreatursexport, och Utskottet således redan bär att
handlägga en fråga om reglerande i visst afseende af vart förhållande
till utlandet, så vågar jag hemställa, huruvida det icke kunde vara
skäl att till samma ''Utskott hänvisa Herr Arnoldsons förslag om Sveriges
neutralisering.

Herr Johan Jönsson: Det är med anledning af den siste talarens
yttrande jag begärt ordet. Han föreslog, att den nu föredragna
motionen skulle remitteras till Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 2.
Då jag har äran vara ledamot i detta Utskott, ber jag få erinra, att
då detta Utskott tillsattes, någon sådan motion som den nu förevarande
icke var väckt. Jag anser derföre, att Herr Arnoldson bär rätt, da
han begär tillsättandet särskilt af ett Utskott, bestående af i ämnet
hemmastadde personer, för handläggning åt hans motion. Jag instämmer
alltså med Herr Arnoldson i detta hans yrkande om tillsättande
af ett tredje Tillfälligt Utskott för motionens behandling.

Vidare anfördes icke. Kammaren beslöt tillsätta ett nytt Tillfälligt
Utskott, bestående af 9 ledamöter, för behandling af den ifrågavarande
motionen; och bestämdes att val af detta Utskotts ledamöter
skulle ega rum i Kammarens sammanträde nästkommande Onsdag
den 7 i denna månad.

§ 4.

Föredrogos, men blefvo å nyo bordlagda:

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3; och
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12.

§ 5.

Följande motioner afgåfvos, nemligen af:

Herr P. A. Hellgrén, angående den inom Vesterbottens läns
nuvarande lappska församlingar befintliga svenska befolknings fn -

Fredagen den 2 Mars.

N:o 13.

kallande från deltagande 1 föreslagna värnpligtsöfningar och stamsoldats
rekrytering in. m.; samt

Herr A. I. Lyth, om skrifvelse till Kong!. Maj:t angående ändring
af gällande edsformulär.

Dessa motioner, af hvilka den förra erhöll ordningsnumren 98
och den senare ordningsnumren 99, bordlädes.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr	Friherre I. Koskull under	14	dagar	från och med den 6	Mai'':
»	P. Nilsson i Råby	»	12	>>	»	» 7	»
»	Sv. Andreasson	)>	14	»	»	a 8	»
	C. G Otterborg	)>	14	i)	»	» 12	»
»	P. Westman	))	14		y>	>> i 4	»
	L. Nilsson	))	14	»		i r>	)•
»	A. Bengtsson	»	14	))	»	i <5	)•>
»	Liss Olof Larsson	))	8	»	»	)> it;	»
)>	P. 0. Érilcsson	»	14	»	»	» 17	»
»	F. G. Jansson	»	14	))	»	» 17	»
	A. P. Lind	»	14	)>	»	» 17	»
»	Joll. Bengtsson		14	»	>i	>, 19	y>
och »	A. W. Angel	)>	14	))	»	19	»
		§	7.

Till bordläggning anmäldes:

Stats-Utskottets Memorial N:o 18, med förslag till voteringspropositioner
i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens nionde hufvndtitel;

Samma Utskotts Utlåtande N:o 19, i anledning af Kong!. Maj:ts
förslag dels om jernvägshyggnader för statens räkning och dels om
inköp af jern va gen mellan Söderhamn och sjön Bergviken; samt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 13, i anledning af väckt motion
om ändring i bestämmelserna om församlingars rätt att förfoga öfver
kyrkokassorna.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras framför de ännu oafgjorda ärenden, som redan blifvit
två gånger bordlagda.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter åtskildes
kl. 3/i 4 e. ro.

In tidcm

H. A. Kolmodin.