RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1883:12)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1883. Andra Kammaren. M:o 12.

Tisdagen den 27 Februari.

Kl. e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 i denna månad.

§ 2.

Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:

Stats-Utskottets Utlåtanden N:is 10 a) och 15; samt

Banko-Utskottets Memorial N:o 2.

§ 3.

Efter föredragning af Första Kammarens protokollsutdrag N:o 64,
med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Första Tillfälliga
Utskotts Utlåtande N:o 1, med anledning af väckt motion om ändring
i formen för Riksdagens skrivelser till Kongl. Maj:t, beslöt Andra
Kammaren hänvisa detta ärende till behandling af sitt Tillfälliga Utskott
N:o 1.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

Stats-Utskottets Memorial:

N:o 16, i anledning af Statskontorets underdåniga berättelse* angående
undsättningsfonden; och

N:o 17, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor; samt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående förlagsinteckning och
i sammanhang dermed erforderliga författningar.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

Jndra Kammarens Prof. 1883. N:o 12.

N:o 12.

Onsdagen den 28 Februari.

§ 5.

Godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens förordnanden:

N:o 1, för Advokatfiskalen N. A. Fröman att vara Riksdagens
justitieombudsman; och

N:o 2, för f. d. Advokatfiskalen m. m. T. A. Billbergh att vara
Riksdagens justitieombudsmans suppleant.

Äfvenledes godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens skrifvelse,
N:o 3, till fullmäktige i Riksgäldskontor angående Riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit sedan början åt
1882 års riksdag.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Herr Johan Jönsson erhöll ledighet från riksdagsgöromålen under
14 dagar från och med den 7 instundande Mars.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. |3 e. m.

In fidem

H. A. Kolmodin.

Onsdagen den 28 Februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 21 innevarande månad.

§ 2.

Upplästes ett så lydande sjukbetyg:

Att Herr Riksdagsmannen Samuel Johnson till följe af sjukdom
är förhindrad att deltaga i Andra Kammarens förhandlingar, intygas,
Stockholm den 27 Februari 1883.

Q. Beckmann.
Regementsläkare.

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12.

Äfvenledes hade Herr J. Andersson i Ljsvik låtit anmäla, att
lian af illamående vore förhindrad att denna dag deltaga i Kammarens
förhandlingar.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången:

Stats-Utskottets Memorial N:is 16 och 17; samt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11.

§ 4.

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 10, i anledning af väckt 0rn ändring
motion om ändrad lydelse af 22 § i förordningen angående inteck- 1 förord»ln~
ning i fast egendom.

, fast egendom.

Uti sin inom Andra Kammaren afgifna motion, N:o 78, hade Herr
J. A. Sjö, med hvilken Herr A. P. Danielson instämt, på anförda
skäl föreslagit, “att 22 § uti 7:de kapitlet Rättegångsbalken måtte
erhålla följande förändrade lydelse:

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas
eller under annan nedsättas; uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift
för den rätt, som beviljat inteckningen, och skrifve rätten å
handling bevis derom.“

Med “22 § uti 7:de kapitlet Rättegångsbalken" hade motionären
påtagligen afsett 22 § i förordningen angående inteckning i fast egendom
den 16 Juni 1875, lydande för närvarande som följer:

“Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas;
uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som
beviljat inteckningen, och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet.
. Askas åtgärden af annan än fastighetens egare, må dödandet
ej beviljas utan egarens samtycke.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet
med hvad här ofvan angående intecknings dödande är sagdt.“

Utskottet hade hemstält, att motionen icke måtte vinna Riksdagens
bifall.

Enligt anteckning å utlåtandet voro reservationer mot detsamma
inom Utskottet anmälda af Herr Thomasson, som förklarat sig i
hufvudsak tillstyrka motionen, äfvensom af Herrar Anders Persson,

Smedberg och Jonas Jonasson.

Efter uppläsning af Utskottets hemställan anförde

Herr Sjö: På samma gång jag yrkar bifall till motionen och utslag
å Utskottets hemställan, ber jag att till reservanterna i Lagutskottet
få hembära min tacksamhet för det de i likhet med mig

N;0 |2, 4 Onsdagen den 28 Februari.

Om ändring ansett lagförändringen nyttig och nödig. Som bekant, tillgår i de
i förordnin- flesta fall vid dödande eller postponerande af inteckningar så, att egagen
angående ren ^ den pantförskrifna fastigheten å inteckningen tecknar sitt
fast egendom, medgifvande samt tillika ingifver sitt fastebref eller lagfartsbevis. Men
(Forts.) i fall ansökningen om dödande eller postponerande af inteckning, inlemnas
af ombud, och ett sådant medgifvande å. handlingarna , icke
finnes tecknadt och icke heller fastebrefvet är bifogadt, då utfärdar
vanligen domaren endast ett protokollsutdrag om beslutet, att inteckningen
af förekomna skäl icke kunnat dödas eller postponeras. Det
är för att förekomma ett sådant till många obehag ledande förfarande,
som jag vågat framkomma med min motion, och hoppas jag att häri
vinna understöd. Jag anhåller för den skull om bifall till min motion.

Herr von der Lancken: Jag känner mycket väl, att Första
Kammaren afslagit motionärens förslag och bifallit Utskottets, samt
att det sålunda icke är värdt att offra många ord på denna sak; men
det skulle ju kunna hända, att en opinionsyttring från denna Kammare
kunde vara till en nyttig ledning en annan gång. Jag får då saga,
att jag i viss mån delar motionärens åsigt om gällande författnings
olämplighet i förevarande hänseende. Såsom herrarne känna, var intill
år 1875 ingenting stadgadt derom, att för intecknings dödande
och postponerande medgifvande skulle erfordras af fastighetsegaren,
och så vidt jag vet, spordes icke något missnöje deröfver. Då nu
1875 års författning kom till, tror jag att det var mera hänsyn till
en i viss mån rigtig princip, än afseende å det praktiska lifvets fordringar,
som förmådde Lagberedningen och Riksdagen att antaga
denna lag.

Att denna föreskrift, att egarens godkännande for intecknings
dödande eller postponerande erfordras, medför många praktiska svårigheter,
är alldeles säkert, och jag skulle af egen erfarenhet derpå
kunna anföra många exempel. Jag känner särskild^ att den största
af våra hypotheksföreningar, den skånska, vållats stora svårigheter
genom detta stadgande. Det har t. ex. händt, att ett stolt hemman
sedan många år tillbaka varit intecknadt samt sedermera styckats
sönder i smärre delar. Då sedermera fråga uppstått om inteckningarnes
dödande, har derföre erfordrats medgifvande af kanske .40 eller
50 egare. Kommer nu ytterligare dertill, att flere af delegarne i fastigheten*
aflidit och hemmansdelarne innehafvas af sterbhusen, inses lätt
hvilka ofantliga svårigheter kunna blifva följden af ifrågavarande författning.
Jag nekar visst icke till att författningen stöder sig på en
rigtig princip, men jag påstår, att denna princip dock icke är så rigtig,
att den icke kan tåla några jemkningar. Jag tänker mig nemligen en
lag som stadgade, att den förste sedelutgifvaren egde betinga sig rätt
att inteckningen icke finge dödas eller postponeras utan fastighetsegarens
medgifvande; derigenom skulle man hafva tillfredsstält principens
fordringar. Jag är öfvertygad om att så få skulle begagna sig
af ett sådant medgifvande, att ingen olägenhet deraf uppkomme, men
man hade i allt fall derigenom tillgodosett både det praktiska lifvets
fordringar och den princip, hvarpå denna lag är byggd.

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12.

Jag hemställer alltså att Kammaren måtte på det sätt understödja
motionen, att den beslutar om dess återremitterande till Utskottet
i det syfte, jag nu haft äran andraga.

Herr Schenström: Det är företrädesvis tvenne stadganden i
1875 års inteckningsförordning, hvilka, efter hvad det vill synas, vållat
olägenheter. Det ena hör väl egentligen icke nu hit, men för jemförelses
skull må äfven detta omförmälas. Der förekommer nemligen i
§ 1 ett stadgande, enligt hvilket eget erkännande inför domstol frånkännes
allt vitsord. Om en fastighetsegare inställer sig inför domstol
och afiemnar sin egenhändigt skrifna och underskrifna förbindelse,
deri han medgifver inteckning i sin fastighet, och dertill muntligen erkänner
förbindelsens rigtighet, så kan inteckning ändock icke fås, utan
domaren säger: skaffa er först ett par vittnen, så skall ni få inteckning.
Detta måste väl erkännas vara i högsta måtto oegentligt. Jag
saknar visserligen icke kännedom om de skäl, som legat till grund
för detta stadgande, men dessa skäl kan jag ingalunda finna tillfredsställande.
Som jag redan nämnt, hör emellertid den frågan nu icke hit,
men det förslag, motionären framstält, har äfven sitt berättigande.
Likvisst får man dervidlag skilja mellan en intecknings dödande i dess
helhet eller endast delvis, eller dess postposition. Emellertid torde
äfven andra och må hända större olägenheter, än dem motionären påpekat,
kunna uppstå af den nu stadgade skyldigheten att för att få
en inteckning dödad förete fastighetsegarens medgifvande. Om t. ex.
i ett bo finnes en intecknad fastighet, och denna fastighet skiftas
mellan flere arfvingar, så att enhvar får sin del, men en eller flere af
dessa arfvingar vistas på utrikes ort, så kan inteckningen icke dödas,
för så vidt den afser dessas andelar af fastigheten. Nu kan emellertid
en af arfvingar ne vilja söka inteckning i den del af egendomen,
som fallit på hans lott, men då ligger äfven denna del till last den
inteckning, som icke kunnat dödas, och naturligtvis skall detta vålla
olägenhet för den, som vill inteckna sin andel för att skaffa sig penningar.

Som nyss nämndes, tjenar det nu mera föga till att orda något
vidlyftigare i denna fråga, då Första Kammaren redan bifallit Utskottets
hemställan, men detta hindrar icke mig att uttala min mening
om huru detta stadgande rätteligen borde lyda. Jag skullewlja föreslå
följande formulering: “vill någon låta inteckning helt och hållet
dödas, uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som
beviljat inteckningen, och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet.

“Vill åter någon låta inteckningen delvis dödas eller under annan
nedsättas, må sådan åtgärd ej beviljas utan egarens samtycke.11 Då
hade man åtminstone vunnit så mycket, att en öfverkorsad och helt
och hållet ogiltig inteckningshandling kunde dödas utan förfång för
annans rätt; men hvad postposition eller delvis dödande af en inteckning
beträffar, ställer sig saken helt annnorlunda.

Emellertid i frågans nuvarande skick anser jag det icke löna mödan
att framställa något yrkande.

Om ändring
i förordningen
angående
inteckning i
fast egendom.

(Forts.)

N:o 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Om ändring
i förordningen
angående
inteckning i
fast egendom.
(Forts.)

Herr Danielson: Då jag instämt i den af Herr Sjö väckta

motionen, är det gifvet att jag också här yrkar bifall till den samma.
Att nu till bemötande upptaga de skäl, som Utskottet anfört för sitt
utlåtande, anser jag vara öfverflödigt, då hvar och en af oss antagligen
är tillräckligt bekant med de olägenheter, som ifrågavarande lagstadgande
är egnadt att medföra, för att något vidare ordande derom
skulle vara behöflig!, och dessa olägenheter äro af Utskottet sjelf); erkända.
Då nu Första Kammaren bifallit Utskottets förslag, tror jag
att en återremiss icke skulle tjena till något, utan att det bästa vore,
om Kammaren bifölle motionen och dermed uttalade sitt gillande af
saken, så att den vid en kommande, riksdag kunde upptagas med
större utsigt till framgång. Det är möjligt att ett förslag i den rigtning,
som den siste talaren antydde, kunde vara mera lämpligt, men
att nu framlägga ett sådant förslag till antagande, tror jag icke löna
mödan. Jag skall derföre be att få yrka bifall till motionen och förmodar
att hvar och en inser, att genom misskrifning 7 kap. Rättegångsbalken
der omnämnes i stället för Kongl. förordningen angående
inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875.

Herr Lewin: Jag har inom Utskottet deltagit i behandlingen af
denna fråga och tillhörde der majoriteten. Mot hvad af flere talare
här anförts får jag derföre hänvisa till de skäl, som Utskottets betänkande
innehåller. Jag föreställer mig att rättigheten för en inteckningshafvare
att döda eller postponera inteckningen kunde under vissa
förhållanden lända fastighetsegaren till betydligt men, och jag anser
det icke vara rådligt att genom en lagstiftning i det syfte, som här
är i fråga, söka afhjelpa de olägenheter, som kunna förefinnas i följd
af gällande lags bestämmelse att inteckning ej må dödas utan fastighetsegarens
samtycke. Dessa olägenheter förekomma väl oftast i allmänna
låneinrättningar, och det synes mig som om de skulle kunna
afhjelpas medelst begagnande af de utvägar, som redan nu äro till
banda. Det förslag, som Herr Schenström framstälde, vore kanske
icke så olämpligt, men Utskottet hade icke, så vidt jag kan förstå,
någon anledning att slå in på den af honom angifna rigtningen. Jag
tager mig friheten att yrka bifall till Utskottets hemställan.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall till
Utskottets hemställan, dels att, med afslag å nämnda hemställan,
Herr Sjös förslag måtte antagas, dels ock återremiss. Efter att hafva
framstält propositioner i enlighet med dessa yrkanden, förklarade Herr
Talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas för bifall till Utskottets
Utlåtande. Votering blef då begärd och företogs, sedan till kontraproposition
antagits yrkandet på bifall till Herr Sjös förslag, enligt
en nu uppsatt och af Kammaren godkänd, så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i Utlåtandet N:o 10,
röstar

Ja;

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets förevarande
hemställan, för sin del beslutat sådan förändring i 22 § af Förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875, som Herr
Sjö i afgifven motion föreslagit.

Voteringen utföll med 71 Ja mot 93 Nej, i följd hvaraf Kammaren
beslutit i enlighet med Nej-propositionens innehåll.

§ 5.

Skedde föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 10 a, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens Sjette hufvudtitel.

Punkterna 1 och 2:

Biföllos.

Punkten 3:

Utskottets hemställanden under litt. a) och b) i l:sta momentet
af denna punkt biföllos.

Under Ut. c) i samma mom. hade Utskottet tillstyrkt Riksdagen
att antaga följande förslag till lönestat för landträntmästarne, nemligen
:

för räntmästarne i

Östergötlands, Kalmar, Kristianstads Malmöhus,
Göteborgs och Bohus, Elfsborgs,

Skaraborgs och Vermlands län ............

Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,
Kronobergs, Örebro, Kopparbergs, Gefie borgs

och Vesternorrlands län ............

Upsala, Gotlands, Blekinge, Hallands, Vestmanlands,
Jemtlands, Vesterbottens och

Norrbottens län ...................................

jemte ålderstillägg till belopp af 500
vitsordad tjenstgöring.

lön. penningar.	summa.
3,000.	1,500.	4,500.
3,000.	1,300.	4,300.
3,000.	1,000.	4,000.
kronor efter fem	års väl

Mot detta förslag var reservation inom Utskottet anmäld af Herrar
Carl Ifvarsson, Ola Bosson Olsson, Ola Andersson i Burlöf, Jan
Andersson i Jönvik, P. O. Hörnfeldt, J. E. Johansson, Emil Key,
Carl Anders Larsson, Sven Nilsson i Efveröd, August Peterson i
Hasselstad och J. M. Sjölund, hvilka, instämmande i Utskottets hem -

Angående
lönereglering
för landträntmästarne.

N:o 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Angående

lönereglering

förlandtränt mästarne.

(Forts.)

ställan i afseende å de för landträntmästare föreslagna tjenstgöringspenningar
samt ålderstillägg, ansett den fasta lönen för dessa tjensteman
böra till 2,500 kronor bestämmas.

Efter föredragning af Utskottets ifrågavarande hemställan yttrade

Herr Hörnfeldt: Såsom herrarne finna af betänkandet, hafva
åtskilliga af Andra Kammarens ledamöter reserverat sig mot Utskottets
förslag i den föredragna punkten. Hufvudsakliga skälet dertill
har varit det, att man vid bedömandet af regleringen af tjenstemäns
löner ansett sig böra i främsta rummet tillse, att lönerna blifva afpassade
efter de olika göromålen för de tjenstemän, som regleringen
afser. Om man nu går till de tjenstemän, som här äro i fråga, så synes
mig att de närmast äro att jemföra med kronofogdarne. Jag
tror då att hvar och en af Kammarens ledamöter bör kunna medgifva,
att en kronofogdes göromål i förhållande till hans lön äro vida större
än göromålen på den beqväma plats, landträntmästarne innehafva.
Man ser också af bilagan till Kong!. Maj:ts proposition, att dessa
tjenstemäns inkomster varit högst olika, beroende hufvudsakligen på
den gällande sportelinkomsten. Men antaget att lönerna blefve reglerade
och sportlerna försvunne, torde de väl ändå kunna hafva några
biförtjenster, och äfven om detta ej skulle blifva fallet, tror jag att
den lön, som reservanterna föreslagit, är fullt tillräcklig. Man bör
komma i håg att räntmästarne ej behöfva göra några resor och derpå
offra någon del af sina inkomster, såsom kronofogdarne, hvilka i och
för sin tjenst få vidkännas högst betydliga uppoffringar för resor i
sina distrikt och dylikt mera. Jag yrkar derföre bifall till reservanternas
förslag, så till vida, att den fasta lönen för landträntmästarne
må bestämmas till 2,500 kronor, och anhåller om proposition derå.

Herr Hellgrén: Då jag inom Stats-Utskottet bidragit till det
slut, hvartill Utskottet kommit och som nu föreligger till Kammarens
behandling, anser jag mig skyldig att afgifva skäl för mitt deltagande
i detta beslut. Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet har
i sitt uttalande till statsrådsprotokollet anfört: “Då samtlige de till
landsstaten hörande embets- och tjenstemän, med undantag allenast
af landträntmästarne, numera kommit i åtnjutande af ny lönereglering
och dermed förenade förmåner, synes mig redan af detta förhållande
giltig anledning vara för handen att förorda bifall till Statskontorets
förevarande framställning om aflåtande till instundande Riksdag af
nådig framställning om lönereglering jemväl för sistnämnde tjenstemän.
“ Och ytterligare tillägger Herr Statsrådet: “För en dylik framställning
förefinnas emellertid dessutom andra vigtiga och beaktansvärda
skäl“; framhållande dervid särskild^ huru olika löneförmånerna
för ifrågavarande tjenster ställa sig inom rikets 24 län, såsom man
också ser af ett utaf Statskontoret uppgjordt sammandrag, som finnes
bifogadt Kongl. Maj:ts proposition. Deraf framgår att en landträntmästare,
nemligen i Kristianstads län, har en inkomst af ända till
11,322 kronor 94 öre, under det deremot lönen för räntmästaren i

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12.

Gotlands län uppgår till endast 3,155 kronor 62 öre. Det är för att Angående
utjemna detta förhållande, som Kongl. Maj:t ansett skäligt och lämp- lönereglering
ligt att nu föreslå Riksdagen att bestämma räntmästarnes löneförmåner
mera jemnt i förhållande till hvars och ens göromål. Slutligen är vi- (Forts.)''
sadt, att genom denna lönereglering staten skulle erhålla en besparing
af 26,186 kronor. Under sådana förhållanden har jag för min del
ansett de skäl, som Kongl. Maj:t anfört i denna fråga, vara så fullt
talande, att jag aldrig satt i tvifvelsmål att bifalla det framlagda förslaget;
och får jag alltså på dessa af Kongl. Maj:t anförda skäl yrka
bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr P. Pehrsson i Törneryd: Jag skulle helst hafva sett att
Riksdagen sluppit reglera några löner för landträntmästarne, ty jag är
öfvertygad om, att deras befattningar kunna indragas. I detta afseende
hafva tvenne af Konungens befallningshafvande visat, på hvithet
sätt man kunde gå till väga, och jag är fullkomligt förvissad om,
att man med full trygghet skulle kunna följa den anvisning, som i
deras utlåtande lemnats. Men då man för närvarande icke längre
kan tänka på denna utväg och man endast har att välja mellan ett
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, Stats-Utskottets hemställan och
reservanternas förslag, så väljer jag för min del obetingadt det senare,
ehuruväl jag ej gör det gerna, då jag, som sagdt, är a[ den öfvertygelsen,
att landträntmästarebefattningarne kunna indragas. Jag gör
det ej heller gerna af ett annat skäl, och det är att äfven reservanterna
hafva medgifvit, att räntmästarne skulle få sitt ålderstillägg
redan efter 5 års förlopp. I mitt tycke hade detta ålderstillägg först
bort få inträda efter 10 års väl vitsordad tjenstgöring. Det är oss
alla bekant, att i förhållande till sina tjensteåligganden kronofogdarne
helt säkert hafva den bästa aflöningen icke allenast inom landsstatens
tjenstemannacorps utan äfven inom de bestå andra corpser. Anställer
man nu en jemförelse mellan de förpligtelse^ som från statens sida
fordras af landträntmästarne, å ena sidan, och kronofogdarne å den
andra, skall man säkert erkänna, att, oaktadt kronofogdarne hafva
litet att göra i förhållande till sin aflöning, landträntmästarne dock
hafva ännu mindre. Det synes då vara oegentligt, att man vill gifva
landträntmästarne till och med högre aflöning än som gifves åt kronofogdarne,
äfven då deri inberäknas expensmedel och ålderstillägg.

Den tendens till sparsamhet, som vid sistlidna plenum i denna Kammare
visade sig från ett visst håll, skulle vara angenäm att i dag få
påräkna i denna fråga. För min del vågar jag räkna på densamma
så mycket mera, som vid afgörandet af anslagsbeloppet till den fond,
som utgår till nya vägars anläggning och gamla vägars förbättring,
det yttrades af mer än en af centerns medlemmar i denna Kammare:
här vilja vi icke vara med om att spara, men så snart ett nytt tillfälle
till sparsamhet yppar sig, skola vi räcka sparsamhetens vänner
(handen. Jag får förklara, mine herrar, att jag räknar på er sparsamhet
i dag i föreliggande fråga, och anhåller om Kammarens bifall
till reservanternas förslag.

N:o 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Angående

lönereglering

förlandtränt måstarne.

(Forts.)

Chefen för Kongl. Civildepartementet Herr Statsrådet Hederstierna:
Hvad först den fråga beträffar, som af den siste talaren
vidrördes, eller landträntmästaretjensternas indragning, ber jag få fästa
uppmärksamheten derpå att, om än ränterierna indragas, hvilket jag
anser kunna göras i den mån kassornas förvaltning öfverflyttas på
bankkontoren i residensstäderna, så kan dock icke räntmästare befattningen
eller motsvarande kassörs- eller bokhållaretjenst indragas, ty en
handkassa måste alltid hos Konungens Befallningshafvande finnas och
likaså någon, som sköter denna kassa. De tjensteman, för hvilka
lönereglering nu föreslås, kunna således icke undvaras, utan måste, i
den mån ränterierna indragas, åtaga sig sådana kassörsbefättningar.

Hvad en annan af samme talare vidrörd fråga beträffar, eller
landträntmästarnes tjensteåligganden, och att dessa icke motsvara den
tid, de kunde åt dem egna, så ber jag få fästa uppmärksamheten
derpå, att genom de af Kammaren redan godkända vilkoren för löneregleringen
räntmästarne skola vara skyldige att underkasta sig den
tjenstgöring, som i blifvande instruktion kan varda dem ålagd, hvarigenom
också kan tillses att de erhålla full sysselsättning.

Hvad slutligen afiöningen beträffar, derom, såsom en af de fleste
ledamöterna från denna Kammare i Stats-Utskottet afgifven reservation
utvisar, meningarne i denna Kammare äro delade, så vill jag icke
ingå i något bedömande huruvida det ena eller det andra lönebeloppet
är lämpligast; derutinnan måste hvars och ens subjektiva mening
göra sig gällande; hvad den ene anser tillräckligt, finner den andre
otillräckligt. Men jag ber särskildt få fästa Kammarens uppmärksamhet
på de nu bestående förhållandena och den obillighet mot de
nuvarande tjensteinnehafvarne, som skulle ligga i ett antagande af reservationen.
Detta förhållande framgår tydligt af en statsrådsprotokollet
vidfogad förteckning på den aflöning, som nu utgår till räntmästarne,
visande att en af dem för närvarande har mellan 11,000
och 12,000 kronor om året och de andre i fallande skala ner till något
öfver 3,000 kronor. Redan genom det förslag, Kongl. Maj:t afgift,
skulle statsverket göra en besparing af omkring 13,000 kronor,
om man lägger flera föregående års medeltal till grund för beräkningen,
och af 20,000 kronor, om man grundar jemförelse!! på det sista
kända årets förhållanden, då alla räntmästarne erhöllo en fast lön af

3.000 kronor, hvaremot tjenstgöringspenningarne skulle vexla mellan

1.000 och 1,500 kronor. Enligt samma förslag skulle 8 räntmästare
erhålla någon löneförhöjning, medan de öfriges löneförmåner komrne
att reduceras. Deremot skulle dessa tjensteraän erhålla bättre pensionsförhållanden;
nu äro de berättigade till 2,500 kronors pension,
men enligt förslaget skulle de erhålla 3,500 kronor eller just den pension,
som nu bestås kronofogdarne, med hvilka reservanterna vilja likställa
räntmästarne. Jag vill äfven fästa uppmärksamheten på, att
före sista löneregleringen hadg räntmästarne högre aflöning än kronofogdarne,
hvilket hade till följd, att mången kronofogde sökte transport
till räntmästareplats och erhöll sådan. Genom reservanternas
förslag skulle endast fem räntmästare erhålla någon förbättring i sina
svaga lönevilkor, men alla de öfriges betydligt reduceras, och för denna

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12.

reduktion skulle de erhålla i ersättning en förbättring i pensionen ingående
med allenast 500 kronor eller till 3,000 kronor, kvilket är mindre än lönereglering
kronofogdarne hafva. mästarne.

Det är dessa missförhållanden och det obilliga i denna af reser- (Forts.)
vanterna föreslagna reglering mot de nuvarande tjensteinnehafvarne,
hvarå jag särskildt velat fästa Kammarens uppmärksamhet och som
jag velat till dess behjertande framhålla.

Herr Aug. Peterson: Jag begärde ordet med anledning af ett
yttrande af Herr Hellgrén. Han nämnde, att det skulle ske de nuvarande
räntmästarne orätt, enär de nu hafva större aflöning än de
skulle få efter regleringen. Jag hemställer dock, om det kan gå an
att, när man reglerar lönerna för en framtid, taga hänsyn till de sportelinkomster
— remisslage och hvad det må vara — som kunna nu
tillkomma de tjenstemän, hvilkas löner man skall reglera. Man kan
väl icke med skäl säga att, derföre att af dessa tjenstemän en har
större sportelinkomst än en annan, lönerna böra så regleras, att en
hvar får en aflöning motsvarande hans nuvarande inkomst. Jag har
i Utskottet röstat med reservanterna och anser, att den lön, som af
dem föreslagits, är fullt tillräcklig för den tjenst, de uträtta i statens
värf. Deras göromål kunna nemligen svårligen jemföras med kronofogdarnes,
hvarken i anseende till sin mängd eller vigt, och de hafva
ej samma ansvar som fogdarne. Skulle landträntmästarne nu få den
lön, som Kongl. Maj:t föreslagit, så skulle de ovilkorligen komma i en
bättre ställning än kronofogdarne; och detta kan jag icke anse vara
rätt. Då kronofogdarnes löner reglerades, skedde det genom gemensam
votering; och det är obestridligen säkert, ty det har jag hört
kronofogdarne sjelfva erkänna, att de icke hade hoppats få så stora
löner, som Riksdagen beviljade. Skulle man nu reglera på samma sätt
för landträntmästarne, så skulle säkerligen äfven dessa tjenstemän få
större löner än de sjelfva väntat och förvåna sig öfver Riksdagens
sätt att reglera.

Jag anhåller således om bifall till reservanternas förslag med den
ändring likväl, att ålderstillägget först efter tio års tjenstgöring får åtnjutas,
emedan eljest olikhet skulle uppstå mellan landträntmästarnes
och kronofogdarnes löneförhållanden.

Herr Dick son: Angående lämpligheten af en definitiv reglering
af landträntmästarnes löner hafva inom Stats-Utskottet naturligtvis
icke några skiljaktiga åsigter förefunnits. Utskottets ledamöter hafva
äfven varit ense i afseende på beloppet af tjenstgöringspenningarne
och ålderstillägget för de tre olika kategorierna. Det är således egentligen
i afseende på sjelfva hufvudlönen, som meningarne varit delade.
I regeringens förslag är den fasta lönen upptagen till 3,000 kronor,
men reservanterna från denna Kammare anse att den bör bestämmas
till 2,500 kronor. Frågan gäller således egentligen endast 500 kronor.
Vid bestämmandet af tjenstemännens löner, torde det vara skäl för
oss att tillse både vigten af embetet och beskaffenheten af det arbete,
som för lönen skall presteras, ty det är, förmodar jag, på grund af

N:o 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Angående

lönereglering

förlandtränt mästarne.

(Forts.)

dessa omständigheter, som lönebeloppet bör fixeras. Det är för mig
alldeles otvetydigt, att landträbtmästaretjensterna numera icke äro af
samma vigt som förr. Till följd af Kongl. Maj:ts befallning ligga numera
aldrig så stora penningebelopp i ränterierna som förr. Landträntmästarnes
åligganden äro således i det fallet mindre inaktpåligiiggande
och förtroendefulla äu de förut varit. Visserligen har det
föreslagits såsom vilkor för den nya löneregleringen, att landträntmästaren
skulle kunna biträda vid göromålen å landskontoret, men
denna tjenstgöring torde icke blifva af någon betydenhet.

Vid bestämmandet af dessa tjenstemäns löner bör man således
se till, att de fastställas något så när i öfverensstämmelse med så väl
löneförhållandena i statens öfriga embetsverk som äfven i enskilda
inrättningar af motsvarande beskaffenhet, och jag för min del kan
icke finna annat än att de åsigter, som vid detta tillfälle inom Utskottet
uttalats af reservanterna från denna Kammare, verkligen hafva
goda skäl för sig.

Jag vill vid detta tillfälle till bemötande upptaga ett särskildt
yttrande af Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet. Såsom
ett motiv för den högre lönen anförde Herr Statsrådet den omständigheten,
att, då de nuvarande inkomsterna för en stor del af
landträntmästarne äro så höga, de genom antagande af reservanternas
förslag skulle blifva för mycket sänkta; och han fann eu slags obillighet
häri. Men, mine herrar, då man vill åstadkomma en definitiv
reglering, får man icke taga i öfvervägande hvad som kan inträffa för
de närvarande löneinnehafvarne, utan endast taga i betraktande hvad
som kan blifva fallet för de kommande. Det är en sådan definitiv
lönereglering man nu vill stadfästa, och således böra de närvarande
ojemnheterna icke inverka på det definitiva beslut, som Kammaren
har att fatta.

Man har väl ansett mig vara den, som yrkar på höga löner åt
tjenstemännen, men jag försöker dock alltid, om jag så må säga, ställa
kyrkan midt i byn, att noga afväga å ena sidan embetets vigt och å
den andra det arbete, som skall presteras, och derefter rätta mitt beslut.

Då jag sålunda anser att reservanternas åsigt i denna fråga har
ganska goda skäl för sig, ansluter jag mig till deras förslag och hemställer
om bifall till reservationen.

Herr C. A. Larsson: Då vi inom Utskottet reserverade oss mot
Kongl. Maj:ts af Utskottet understödda förslag, skedde det derföre,
att vi ansågo, att pensionerna för landträntmästarne skulle blifva alltför
dryga, om den fasta lönen bestämdes till 3,000 kronor. Då man
betänker, att enligt reservanternas förslag den fasta lönen för landträntmästarne
skulle blifva 2,500 kronor, hvartill komme ålderstillägg
efter fem års tjenstgöring med 500 kronor, så komme i alla fall dessa
tjenstemän att erhålla en pension af 3,000 kronor, och detta belopp
ansågo vi reservanter, att de kunde vara belåtna med, i synnerhet
som det väl icke lär behöfvas så stora eller kostsamma studier för
att förestå en dylik tjenstebefattning, utan egentligen endast kunskap
i räkenskapsföring jemte redbarhet.

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12.

mästarne.

(Forts.)

Beträffande förhöjningen af kronofogdarnes löner erinra sig her- Angående
rarne nog, att denna icke skedde med landtmannapartiets goda vilja, lönereglering
utan först efter en gemensam votering, som utföll till kronofogdarnes förlandtrantfördel.
Om man då gick för långt, utgör detta väl icke ett skäl att
också gifva landträntmästarne för mycket. Vi hörde nyss af Herr
Statsrådet och Chefen för Civildepartementet, att meningen var att
befria landträntmästarne från den stora penningeförvaltning, de hittills
haft, genom att insätta de medel, som infiöto, i en bank, och
när det blef fråga om att gifva ut något, skulle de tillåtas att gifva
anvisningar på penningarne i banken, och härtill torde icke erfordras
större kunskaper eller förmåga än till en länsbokhållaretjenst och
kanske icke ens så vidlyftiga. Och derföre var det också som reservanterna
ansågo, att man skulle kunna tillfredsställa ifrågavarande
tjenstemäns pretentioner, äfven om man afprutade 500 kronor på den
fasta lönen. Jag hemställer sålunda, att Kammaren måtte bifalla reservanternas
förslag.

Herr Sven Nilsson: Jag begärde ordet, då Herr Dickson yttrade
sig, bland annat derföre, att jag väl aldrig kunde tro, att han skulle
komma till det ovanliga slut, han gjorde. Det var dock icke allenast
af denna orsak, jag begärde ordet, utan äfven med anledning af hans
yttrande, att inom Utskottet icke skulle rådt någon meningsskiljaktighet
med hänsyn till behofvet och lämpligheten att nu reglera ifrågavarande
löner. Jag för min del var dock inom Utskottet af den åsigten, och
står ännu fast dervid, att det är väl tidigt att redan nu reglera dessa
löner, och jag har fått ytterligare ett skäl för denna min åsigt genom
ett yttrande från statsrådsbänken, då nemligen Herr Civilministern
upplyste, att han skulle vilja vara med om att indraga landträntmästarebefattningarne,
sedan man så ordnat, att bankerna kunna mottaga
största delen af de penningebelopp, som nu ingå till landtränterierna,
och landträntmästaretjensterna derigenom blifva endast ett slags
kassörsbefattningar. Jag delar denna Herr Statsrådets uppfattning,
och om man hade väntat med regleringen, till dess sådana åtgärder
blifvit vidtagna, hvilket torde kunnat ske när som helst, så föreställer
jag mig, att dessa befattningar hade kunnat inskränkas till att förvaltas,
‘om icke af länsnotarien eller länsbokhållaren, så åtminstone af
tjensteman med samma lönegrad, och således kunnat atiönas betydligt
billigare, än som nu föreslagits af reservanterna.

Men när jag så väl inom Utskottet som äfven nu inom Kammaren
funnit meningen vara så allmän för eu lönereglering, detta just med
anledning af de stora lönebelopp, som för närvarande utgå till landträntmästarne,
så måste jag böja mig för denna mening. Frågan är
nu blott, om det är skäl att bevilja den högre lön, regeringen föreslagit,
eller den mindre, som reservanterna förordat. Af hvad jag förut
yttrat är klart, att jag anser den lön, reservanterna föreslagit, tillräckligt
stor, och jag vågar påstå, att det snart skulle visa sig, att
den är för stor, ty snart nog blir väl denna tjenst reglerad på så
sätt, som vi fått höra från statsrådsbänken. Jag hade derföre knappast
väntat, att man skulle mötas af någon opposition i detta fall.

N:o 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Angående
önereglering
för landträntmästare.

(Forts.)

Skiluaden mellan den för kronofogdarne bestämda lön och den nu åt
landträntmästarne föreslagna är i sjelfva verket ganska obetydlig. Den
hufvudsakliga skiljaktigheten består deri, att ålderstillägget tillkomme
landträntmästarne redan efter fem år, då kronofogdarne komma i åtnjutande
af detsamma först efter tio år. Räntmästarne få visserligen
500 kronor mindre lön, enligt reservanternas förslag, än kronofogdarne,
men deremot äro tjenstgöringspenningarne 500 kronor mindre för de
senare.

Således få landträntmästarne med hänsyn till ålderstillägget eu
fördel enligt Kongl. Maj:ts förslag, som icke återfinnes vid kronofogdebefattningen,
hvilken fördel man med allt skäl kunde indraga,
och derigenom göres för staten en ytterligare besparing. Nu har man
sagt, att man bör bifalla Kongl. Maj:ts proposition derföre, att man
skulle komma ifrån det nuvarande oefterrättliga lönesättet för räntmästarne.
Det är uppenbart, att detta missförhållande bör rättas, ty det
är en orimlighet, att till exempel landträntmästaren i Kristianstads län
skall hafva eu lön af öfver 11,000 kronor, medan landträntmästaren i ett
annat län har blott 3,000 kronor eller något derutöfver. Men jag vill
fästa uppmärksamheten på, att detta missförhållande kommer att rättas,
vare sig man antager Kongl. Maj:ts proposition eller reservanternas
förslag; i båda fallen kommer en lönereglering till stånd och derigenom
också en besparing staten till godo, hvilken blifver än större, om reservanternas
förslag antages.

Jag tror således, att reservanterna hafva haft så goda skäl för
sina åsigter, att jag icke kan annat än yrka bifall till deras förslag,
och jag är viss om att jag ändå gått för långt, och skall icke vara
emot att få ålderstillägget bestämdt att utgå först efter 10 år i stället
för 5 år, om Kammaren härå fäster afseende.

Herr Aug. Peterson: Då jag icke fått något understöd för min
åsigt, att landträntmästarne icke borde vara berättigade till ålderstillägg
förr än efter tio år, skall jag icke strängt hålla på det af mig
i nämnda syfte framstälda yrkande, utan afstår jag från detsamma
och anhåller om rent bifall till reservanternas förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, och propositioner
gifvits enligt de yrkanden, som blifvit gjorda, biföll Kammaren
Utskottets förslag med den förändring, att den fästa lönen för landträntmästare
bestämdes till ett belopp af 2,500 kronor.

I 2:dra mom. af förevarande punkt hade Utskottet gjort den
hemställan, att Riksdagen måtte för bestridande af landträntmästarnes
aflöning höja det ordinarie anslaget till landsstaterna i länen med
53,344 kronor.

Beträffande denna hemställan anförde

Herr vice Talmannen Ifvarsson: Sedan Kammaren nu beslutat
en nedsättning i landträntmästarnes löner från 3,000 till 2,500 kronor,

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12

och det i förevarande moment ifrågasatta anslaget naturligtvis bör
lämpas efter den sålunda skedda förändringen, hemställer jag om en
motsvarande nedsättning i detta anslag, eller till 41,844 kronor.

Häruti förenade sig Herr Hurnf eldt. •

Vidare yttrades ej. Med bifall till Herr vice Talmannens framställning
och i öfverensstämmelse med det beslut, Kammaren fattat
rörande Utskottets förslag under litt. c) i den föreliggande punktens
lista moment, beslöts att det belopp, hvarmed ifrågavarande anslag
komme att höjas, skulle utgöra 41,344 kronor.

Punkten 4:

Bifölls.

Punkten 5:

Lades till handlingarne.

Punkterna 6—8:

Biföllos.

Punkten 9:

Lades till handlingarne.

Punkterna 10—13:

Biföllos.

Punkterna 14 och 15:

Lades till handlingarne.

Punkten 16:

Af Kongl. Maj:t var föreslaget, att det under sjette hufvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till skrifmaterialier och expenser, ved m. m.
måtte höjas med 48,446 kronor, eller från 117,876 kronor till 165,822
kronor.

Utskottet hade tillstyrkt, att Kongl. Majits förevarande framställning
måtte vinna Riksdagens bifall, dock att anslaget finge undergå
den jemkning, som för jemnande af hufvudtitelns slutsumma kunde
finnas erforderlig.

Sedan Utskottets hemställan hlifvit uppläst, begärdes ordet af

Angående
lönereglering
för landtränU
mästarne.
(Forts.)

Angående
höjning af
expensmedelsanslaget.

Nio 12.

Angående
höjning af
expensmedelsanslaget.

(Forts.)

IQ Onsdagen den 28 Februari.

Herr Danielson, som anförde: Jag för min del tror det icke
vara skäl att redan nu höja det anslag, hvarom här är fråga, med
föreslagna belopp. Såsom ses af den Utskottets utlåtande i ämnet
bifogade utredning, sker hushållningen med ifrågavarande medel betydligt
olika hos olika Konungens Befallningshafvande. Man finner
t. ex. att, under det för år 1881 kostnaderna för expenser m. m. i
Södermanlands län uppgingo till 2,867 kronor 14 öre, samma utgifter
för samma år inom Östergötlands lan bestego sig till icke mindre
än 6,961 kronor 77 öre. Liknande missförhållande finner man äfven
vid jemförelse emellan flere andra län.
tets utlåtande, att ifrågavarande anslag så nyligen som år 1880 höjdes
med omkring 29,000 kronor, eller från 88,200 kronor till 117,376
kronor. Jag tror derföre, att det icke är skäl att nu besluta förhöjning
i detta anslag, utan lemna statsrevisorerna rådrum att noga se
till, huru anslaget egentligen för närvarande användes, och huruvida
icke en ytterligare stegring i denna utgiftspost kan förekommas. Det
är bekant, att detta anslag af olika myndigheter användes efter
mycket olika grunder. En del infordra leveransanbud å hvad som
skall upphandlas, under det andra verkställa inköp under hand. Det
förefaller mig tydligt, att det sättet för uppköpens ombesörjande, att
fri täflan om lägsta anbud beredes säljarne, bör hafva afgjordt företräde.
Såsom jag redan nämnt, anser jag sålunda att vi nu icke
böra besluta förhöjning i detta anslag, utan må statsrevisorerna lemnas
tillfälle att till nästa år allvarligt egna sin uppmärksamhet åt denna
fråga och då framkomma med utredning, huru ifrågavarande anslag
användes hos de olika länsstyrelserna och öfriga härvarande myndigheter.
På dessa grunder ber jag att få yrka afslag å Utskottets hemställan
i denna punkt, och att det nuvarande anslaget, 117,376 kronor,
måtte fortfarande bibehållas.

Herr Sven Nilsson: Inom Stats-Utskottet gjorde jag vid denna
frågas behandling samma anmärkningar som den siste ärade talaren,
men jag framstälde dock icke något yrkande. Såsom man finner af
den Kong!, propositionen, har detta anslag under de senaste åren öfverskridits
med högst betydliga belopp. Inom Ltskottet kunde man
emellertid endast konstatera detta faktum, utan att få något närmare
reda på förhållandena, och derföre ansåg jag mig icke kunna yrka
nedsättning af anslaget. I likhet med den siste talaren, förefaller
det mig dock besynnerligt att inom samma provins expensmedlen utgått
för Jönköpings län med mer än dubbelt så stort belopp som för
Kronobergs län, och samma förhållande eger rum emellan de flesta
andra länen. Då man nu vet att det, som drager största summan
af expensmedeln, är kostnaden för inköp af ved, borde, enligt min
uppfattning, icke en så väsentlig olikhet förefinnas vid denna titel
beträffande de särskilda länen, i synnerhet då de äro belägna inom
samma provins. Det måste således vara något fel i sjelfva förvaltningen,
ty annars skulle icke beloppen kunna vara så olika, som nu
är fallet. Jag anser derföre det vore stort skäl för statsrevisorerna
att taga denna sak under noggrann pröfning. Jag har sjelf varit

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12.

statsrevisor och jag vet således att, om man på den korta tid, som
är åt revisorn anvisad, skall hinna gå igenom alla räkenskaperna, får
man icke allt för mycket i allo ingå i detaljer, men jag skulle dock
önska att Herrar revisorer vid nästa statsrevision ville egna en särskild
uppmärksamhet just åt detta ärende. Jag är icke säker på
huru det. nu i allmänhet tillgår vid anskaffande af de materialier,
som behöfvas för de särskilda embetsverken, men jag tror dock icke
att allmän täflan i detta fall får ega rum, som man annars skulle
kunna antaga, utan behofven inköpas under hand, så att någon konkurrens
icke kommer i fråga. Endast i fråga om ved kan detta tillvägagående
naturligtvis göra ganska betydligt. Het finnes också en
annan post, nemligen tryckningskostnad, som inom de olika embetsverken
kräfver ett högst olika, ofta rätt betydligt belopp, och jag tror
att i allmänhet anlitar hvart embetsverk icke mer än en boktryckare
för ifrågavarande arbete, och om än flere sådane finnas i staden, tillåtas
de icke att täfla om detta arbete.

Jag är således förvissad om att betydliga besparingar kunna
göras å detta anslag, om man blott verkligen vill hushålla. För min
del skall jag derföre icke hafva något emot, om Kammaren nu afslår
den begärda förhöjningen af detta anslag, ehuru följden naturligtvis blir
densamma som förut — då detta ju är ett förslagsanslag — eller
att anslaget kommer att öfverskridas ännu någon tid, och det vore i
så fall ingen skada skedd. Men genom ett sådant beslut skulle det
blifva ett tryck på de olika embetsverken, så att de hädanefter sökte
att i detta fall hushålla något bättre, än hvad jag tror hittills skett.

Herr Emil Key: Äfven mig har det förundrat, att en sådan
stegring i detta anslag, som Kongl. Maj:ts proposition utvisar,
behöfver ifrågakomma. Men inom den afdelningen af Stats-Utskottet,
som först förehade frågan och i hvars öfverläggningar äfven jag deltog,
kom man vid närmare eftersinnande till det resultat, att för
närvarande ingen annan utväg gåfves än att bevilja den ifrågasatta
förhöjningen, i all synnerhet som här vore fråga om ett förslagsanslag
ocli detta anslag såsom inhemtas å sid. 26 i Utskottets Utlåtande
blifvit under de tre åren 1879—1881 öfverskridet med omkring
60,000 kronor per år. Att nu bibehålla ifrågavarande anslag vid den
siffra, som för närvarande är bestämd, skulle endast föranleda nytt
öfverskridande af detsamma och sannolikt icke medföra någon besparing
deri.

Det har af de föregående talarne blifvit anmärkt, att vederbörande
myndigheter icke vid upphandling af ved och dylikt anstält
entreprenadauktioner. Jag ber dervid få upplysa eller rättare erinra
om att anslaget rörer icke blott skrifmaterialier och ved utan äfven
“expenser11 i öfrigt. Vid undersökning till hvilka särskilda ändamål
ifrågavarande anslag hos de olika landshöfdingeembetena användes,
befans det till exempel att Jönköpings län, som skyldra!’ med 7,495
kronor, har fått lof att betala hyra med 1,500 kronor för inhysande
af landtränterikontoret och länsstyrelsens arkiv, emedan det icke fans
tillräckligt utrymme i landshöfdingeresidenset. Vidare upplystes att
Andra Kammarens Prat. 1883. N:o 12. 2

Angående
höjning af
expenstnedelsanslaget.

(Forts.)

fko 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Angående i Skaraborgs län, som skyldrar med ett belopp af inemot 7,900 kronor,
höjning af var förhållandet att i landshöfdingeembetets byggnad gjorts. ett försök
ddsanslaqet till inbrott i landtränteri, så att man varit tvungen att låta en
(Forts.) '' nattvakt gå utanför året om. Det är nu en utgiftspost, som icke
synes och som drabbar ensamt detta landshöfdingeembete. Jag vet
icke om andra säkerhetsåtgärder vidtagits, så att ingen nattvakt numera
behöfver gå vid Marieholm, hvilket som bekant ligger utom
Mariestad, men säkert är att försök till inbrott skett och att någon
del af anslaget användts till anställande af nämnde nattvakt. Så beskaffade
olika förhållanden finnas på flere håll, och dessa kunna i
någon mån förklara ojemnheterna. Jag tror äfven att bättre reda
och kanske större sparsamhet skulle kunnat iakttagas än som iakttagits;
men då Utskottet icke ansett sig böra ingå i någon granskning
af detaljerna och uppmärksamheten nu en gång blifvit väckt, sedan
den förste talaren rekommenderat frågan till statsrevisorernas blifvande
omtanke, så tror jag att Kammaren saklöst kan bifalla den begärda
förhöjningen i detta förslagsanslag, hvilket i allt fall eljest kommer
att öfverskridas, om det befmnes vara otillräckligt. Jag tror det icke
vara annat att göra, än att bifalla hvad Stats-Utskottet hemstält, sedan
nu, som sagdt, uppmärksamheten blifvit på frågan fäst.

Herr Hörnfeldt: För min del anser jag det vara temligen likgiltigt,
om Kammaren bibehåller anslaget till 117,376 kronor eller
höjer det till 165,822, emedan det icke kommer att i ringaste mån
förändra budgeten; det kan nemligen blott blifva en besparing på
papperet, men icke i verkligheten, ty om icke anslaget sättes till det
högre beloppet, så måste naturligtvis i alla fall Kong!. Maj:t taga hvad
som behöfves för expenser m. m. Således tror jag att det i det fallet
är likgiltigt, om man nedsätter anslaget.

Man har vidare utgått från den synpunkten, att man möjligen
skulle genom en nedsättning af anslaget väcka statsrevisorernas uppmärksamhet
och åstadkomma att regeringen med nödig försigtighet
tillvägagår i ifrågavarande sak. Det skulle väl kunna vara möjligt,
men jag bör i detta afseende få meddela den upplysning, att vid behandlingen
af förevarande fråga i Stats-Utskottet närvar en ledamot
från Första Kammaren, som deltagit i statsrevisionen och hvilken
meddelade den upplysning, att förhållandet icke undgått statsrevisorernas
uppmärksamhet, utan att de verkligen tagit frågan i öfvervägande,
men dock icke funnit skäl göra någon anmärkning på denna
utgiftspost.

Jag vill äfven fästa uppmärksamheten på att, då anslaget vid 1880
års riksdag höjdes från 88,376 kronor till nuvarande beloppet 117,376
kronor, så skedde det oaktadt utgifterna året förut uppgingo till
188,026 kronor. Man öfverskred således förslagsanslaget med ungefär
100,000 kronor. Denna höjning af anslaget hade icke till påföljd
hvad man hade väntat, nemligen en höjning i utgifterna, utan tvärt om.
År 1879 uppgingo utgifterna till 188,000 kronor, men år 1880 endast
till 161,000 kronor. Således en minskning. Jag tror derföre icke
att man, från den synpunkten sedt, bör nedsätta anslaget för att

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12.

derigenom utöfva något slags tryck på regeringen eller vederbörande Angående
myndigheter till iakttagande af sparsamhet. Enligt mitt förmenande, böjning af
såsom jag äfven i början yttrade, kommer besparingen att före- f»wTfinnas
endast på papperet. Jag anser det vara rigtigare att man, anslaget.
då detta anslag i alla fall skall utgå såsom ett förslagsanslag, bör (Forts.)

beräkna det så högt, att man icke kommer på någon balans året derpå,
och derför böra vi bifalla den af Kongl. Maj:t äskade höjningen
af detta anslag till 165,822 kronor.

Herr Danielson: Att detta anslag är ett förslagsanslag, det
tror jag vi veta hvar och en, och äfven vill jag säga att mitt yrkande
afser icke en nedsättning i anslaget, utan dess bibehållande till det
nuvarande beloppet. Jag ville endast att vi skulle få ett års rådrum
för att revisorerna under denna tid skulle få taga saken under närmare
öfvervägande.

Den revisor, som den siste ärade talaren omnämnde, tillhörde
förmodligen Första Kammaren, och det är en känd sak, att denne
Kammares revisorer icke äro benägne att göra några anmärkningar,
huru behöfiiga dea än kunna vara. Nu säger man att det betyder detsamma,
om vi höja detta anslag eller om vi låta det vara vid det
gamla beloppet. Ja, är det så, hvarföre då icke låta det vara ännu
ett år, såsom det är?

Hvad en ärad ledamot af Stats-Utskottet yttrade derom, att dessa
anslag användas till olika ändamål, så är ju det redan ett godt skäl
till att dröja ännu ett år och derunder få utredt, huru medlen användas.
Från hvilken sida man än må se saken, tror jag icke att
det är någon fara vid att bibehålla det gamla anslaget. Jag tror
icke heller att Kongl. Maj:t dervid råkar i någon förlägenhet, hvarföre
jag fortfar i mitt yrkande om bibehållande af den nuvarande anslagssumman.

Herr Anders Magnusson instämde med Herr Danielson.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner
så väl på bifall till Utskottets förslag som ock på det yrkande, Herr
Danielson framstält; och förklarade Herr Talmannen sig anse den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes,
i anledning hvaraf en så lydande omröstningsproposition uppsattes,
justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 16:de punkten
af utlåtandet N:o 10 a), röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 12.

Angående
höjning af
expensmedélsanslaget.

(Forts.)

Angående
loställe för
länsmannen
Enontekis.

Onsdagen den 28 Februari.

Vinner nej, har Kammaren med afslag å Utskottets hemställan
beslutat, att ifrågavarande anslag skall vid sitt nuvarande belopp.
117,376 kronor, bibehållas, dock att anslaget må få undergå den
jemkning, som för jemnande af liufvudtitelns slutsumma kan finnas
erforderlig.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, utföll med 81 Ja''mot
93 Nej; hvadan beslut fattats i öfverensstämmelse med Nej-propositionen.

Punkterna 17—21:

Biföllos.

Punkten 22:

Utskottet både hemstält, att, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit, Riksdagen
måtte

; a\ för beredande af boställe åt länsmannen i Enontekis distrikt
ställa till Kongl. Maj:ts förfogande för år 1884 ett extra anslag å
19,300 kronor; och

b) medgifva att för afkomsten af det boställe, som blefve beredt
åt länsmannen, något afdrag å lönen icke skulle ega rum.

Efter föredragning af Utskottets hemställan i mom. a), blef samma
hemställan bifallen.

I fråga om mom. b> yttrade

Herr Danielson: Såsom berrarne finna af Kongl. Majrts framställning,
är det meningen att den ifrågavarande länsmannen skall sjelf
underhålla bostället i laga skick, men, enligt hvad Utskottets förslag
utvisar, har detta vilkor icke blifvit intaget i sjelfva klämmen. Jag
anser derför att mom. b) bör i detta afseende något förtydligas.

Äfven förefaller det mig icke vara orimligt, att länsmannen sjelf
skall bekosta de syner och besigtningar, som kunna förekomma vid
bostället. Såsom Herrarne veta, äro utstånden i Norrbottens län
särdeles betydliga, och syner vid bostället kunna påkallas oftare än
sådana verkligen erfordras. Häraf kunna föranledas större kostnader,
än nödigt är; och för att undvika dylika samt freda statsverket för
efterräkningar i detta fall, torde det allt vara skäl, att länsmannen
sjelf får bekosta syner och besigtningar. Regleringen af den ifrågavarande
länsmannens löneförmåner innefattar i verkligheten ett undantagsförhållande,
i det att han derigenom vid han erhåller boställe
blifver mera gynnad än andra länsmän, och jag tror derföre att det
icke är en obillig begäran, att han skall vidkännas ifrågasatta kostnader.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag hos Herr Talmannen
yrka att mom. b) måtte erhålla följande lydelse:

b) medgifva att för afkomsten af det boställe, som varder beredt
åt länsmannen, något afdrag å lönen icke skall ega rum, men att

Onsdagen den 28 Februari.

f\i:o 12.

länsmannen är skyldig i laga skick underhålla lostället och bekosta
förekommande syner och lesigtningar derå.

Jag anhåller om proposition å detta förslag.

Herr Bokström: Då ingen af Stats-Utskottets herrar ledamöter
begärt ordet för att bemöta den siste talaren, ber jag att med några
ord få göra det.

Om det skulle blifva Riksdagens beslut, att länsmannen i Enontekis
hade att sjelf bestrida kostnaden för syner å bostället, så kunde
följden af en slik bestämmelse blifva, att den förmån, man velat bevilja
länsmannen i fråga, skulle blifva af noll och intet värde. Det
kan nemligen icke bero af länsmannen, om syner å bostället hållas
sällan eller ofta, utan skola de hållas å i lag bestämda tider. Jag
anser derföre för min del, att Kammaren icke bör fästa afseende vid
åtminstone den senare delen af Herr Danielsons yrkande eller den,
som afser åläggande för länsmannen att sjelf bestrida synekostnaderna.

Angående
boställe för
länsmannen
Enontekis.
(Forts.)

Herr Hörnfeldt: Jag tror icke, att det vore farligt att antaga
Herr Danielsons förslag, i hvad det afser skyldighet för länsmannen
att sjelf underhålla byggnaderna å bostället; men jag tror, att en
sådan bestämmelse ligger redan uti Stats-Utskottets förslag, der det
heter att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts framställning i
ämnet, måtte bevilja länsmannen i Enontekis ifrågavarande förmån,
ty uti denna Kongl. Maj:ts framställning ingår skyldighet för länsmannen
att på egen bekostnad underhålla byggnaderna.

Hvad deremot beträffar skyldigheten att sjelf bekosta syner å
bostället, så befarar jag, att ett sådant åliggande skulle blifva ganska
känbart för boställsinnehafvaren. För ekonomiska besigtningar hafva,
såsom bekant är, vederbörande ej rätt till ersättning, men i fråga om
af- och tillträdessyner kunna kostnaderna blifva ganska stora.

Förslaget innefattar, att länsmannen skulle vara skyldig att betala
alla syner, således äfven af- och tillträdessyn; men hvilken af länsmännen,
den af- eller den inträdande, som skall betala, derom finnes
här ingenting bestämdt. Det är för öfrigt, såsom jag nyss nämnde,
ytterst odiöst för den, som har mer än 30 mil till residensstaden att
bekosta de syner, som vore nödvändiga å bostället i Enontekis. Det
är så säregna förhållanden med afseende å länsmansbostället i Enontekis,
att man icke bör uppställa några svårigheter, utan mycket väl kan
bifalla Stats-Utskottets förslag; det är nemligen fara värdt, att man
eljest icke kan få någon som vill åtaga sig en sådan befattning.

Herr Danielson: Beträffande den sista anmärkningen, att det
icke af mig skulle blifvit bestämdt angifvet, hvilkendera länsmannen,
den tillträdande eller den afträdande, som skulle betala kostnaderna
för synen, så torde det väl vara af alla här kändt, att derom är i
lag bestämdt. Huru det tillgår vid sådana syner, veta vi ju således
förut. — Hvad vidare angår den invändningen, att det skulle vara
så obilligt att begära det länsmannen skulle vidkännas dessa kostnader,
så se vi ju att nu beviljade byggnaasbeloppet är ganska högt

Onsdagen den 28 Februari.

Angående
boställe för
länsmannen i
Enontekis.

( Forts.)

och att räntan derpå, huru lågt man än beräknar den, vida öfverskrider
de kostnader, som skulle åtgå. för syner och besigtningar.
Äfven af detta skäl tror jag icke mitt förslag kan synas obilligt. Jag
vidhåller derför fortfarande mitt yrkande.

Grefve Björnstjerna: Af Kongl. Maj:ts förslag framgår alldeles
solklart, att den ifrågavarande länsmannen är skyldig sjelf underhålla
boställshuset och att här endast är fråga om uppbyggandet
deraf. I den delen, som rör underhållsskyldigheten, tyckes Herr
Danielsons förslag derföre icke vara af behofvet påkalladt. Hvad
åter synekostnaderna beträffar, är det tydligt, att dessa med afseende
å Enontekis afskilda läge från provinsens bebodda trakter skulle blifva
så dryga, att länsmannen, om han skulle förklaras skyldig vidkännas
dem, skulle bedja Gud bevara sig från en sådan present som den
föreslagna bostaden. Långt hellre skulle han då föredraga att stanna
qvar i sitt förra kyffe. Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag
oförändradt.

Herr Ola Andersson: Det är redan förut påpekadt, att frågan

om ifrågavarande länsmans skyldighet att underhålla bostället redan
tinnes i detta Utskottets förslag inlagd, för så vidt det af Riksdagens
båda Kamrar bifalles. Kongl. Maj:t har nemligen i sin proposition
sagt: “lämpligast syntes vara att, på sätt jemväl Kammarkollegium
och Statskontoret hemstält, länsmannen sjelf underhölle bostället, men
befriades från afdraget" och Utskottet slutar, såsom Herr Hörnfeldt
redan påpekat, “att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgifva''- etc. Jag tror således, att i den
delen äro alla tillägg till Utskottets förslag öfverflödiga. Hvad beträffar
frågan om bestridandet af kostnaden för syner å bostället, är
den verkligen sådan, att det icke kan vara skäl att Kamrarne derföre
fatta olika beslut. För min del skall jag visst icke hafva något
emot, om en länsman på denna förvisningsort får något större fördelar
än andre länsmän. Han bor nemligen långt ofvan polcirkeln och 37
mil norr om Haparanda, i en trakt der befolkningen till största delen
utgöres af nomadiserande lappar, och, om honom derföre beredes någon
fördel framför andra, tror jag att hans ställning det oaktadt icke
skall anses så synnerligt afundsvärd.

Dertill kommer att jag icke är rätt säker, huruvida olika beslut
Kamrarne emellan i denna fråga skola slitas genom gemensam votering,
eller om den skall blifva föremål för sammanjemkning eller
måhända helt och hållet falla.

Alla dessa skäl gör att jag föreslår att Kammaren måtte bifalla
Stats-Utskottets förslag oförändradt.

I detta yttrande instämde Herr Hammarberg.

Friherre Nordenskiöld: Jag skall också be att få lägga ett
godt ord för det anslag, hvarom nu är fråga. Jag har för åtskilliga
år sedan besökt denna aflägsna bygd och sett under hvilka förhållan -

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12

den länsmannen derstädes då bodde. Det är nu så många år sedan, -Angående
att åtskilligt kan hafva förändrats sedan dess; men en person, som boställe för
står mig nära, har under senaste sommar besökt Enontekis, och redan ^Tontekis *
innan denna fråga kom före vid riksdagen, omtalade han för mig, huru (Förts.)

ytterst klen den bostad är, som länsmannen för närvarande har derstädes,
och hurusom det vore en nödvändighet, att eu person, den delbar
sin tjenstgöring på eu så ytterst aflägsen plats, — en verklig
förvisningsort — må få det något så när beqvämt inomhus. Nödvändigheten
af denna nya bostad tyckes icke heller kunna bestridas,
och jag behöfver icke uppehålla mig med skildringen af boställets
brister, hvilka äro sådana, att man om sommaren vid häftigare regnväder
måste flytta undan sängen för att skydda sig. Hurudant han
då skall hafva det om vintern, kan man lätt tänka sig, då man väl
knappast någonstädes i Sverige lärer hafva strängare vinter än vid
Enontekis. Dessa omständigheter tala ju för att anslaget beviljas,
och det på så billiga vilkor som möjligt. Dertill kommer också den
hårda tjenstgöring, som länsmannen har i detta distrikt, hvilket omfattar
en längd af 20 mil, en bredd af 10 mil och ett ytinnehåll af
öfver en million tunnland. Till på köpet äro vägarne i detta distrikt
få till antal och ytterst bristfälliga, och det är svårt att färdas fram
der så väl om sommaren som om vintern.

På dessa grunder får jag för min del yrka bifall till Utskottets
förslag utan några vidare inskränkningar.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Sedan Herr Talmannen
upptagit de olika meningar, som derunder förekommit, tillkännagaf
Herr Bokström, det han icke yrkade proposition på det förslag,
som af honom blifvit framstäldt. Herr Danielson anhöll då att, med
frånträdande af sitt eget yrkande, få upptaga Ilerr Bokströms ändringsförslag;
hvarefter, och sedan propositioner gifvits i enlighet med
de sålunda återstående yrkandena, Kammaren biföll Utskottets hemställan
oförändrad.

Punkterna 23—30:

Biföllos.

Punkten 31:

Mom. a):

Utskottet hade föreslagit, att, i enlighet med derom af Kongl. Angående
Maj:t gjord framställning, till godtgörande af kostnaderna för Sveriges anslag för
deltagande i den internationella utställningen af grufmateriel m. m. i
Madrid innevarande år måtte på extra stat för år 1884 anvisas ett
belopp af 55,000 kronor.

Herr C. A. Larsson yttrade: Inom Utskottet yrkade jag, att
det af Kongl. Maj:t begärda anslaget å 55,000 kronor måtte beviljas

H-.o 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Angående på det sätt, att Riksdagen beviljade dels 30,000 kronor till ersättning
anslag för för hvad Kongl. Maj:t för ifrågavarande utställning redan förskottsMadrid
* v^s utbetalt och dels 25,000 kronor att ställas till Kongl. Maj:ts
(Forts.J'' disposition för att dermed understödja de utställare, som kunde vilja
bevista utställningen och der framvisa sina produkter. Detta anser
jag vara mest ändamålsenligt, och derigenom har man också förebyggt
att efteråt få stora efterräkningar, hvilket förut skett mer än
en gång, då det varit fråga om dylika utställningar på aflägsna orter.

Chefen för Kongl. Civildepartementet Herr Statsrådet Hederstierna:
Så vidt jag rätt uppfattade den föregående talarens för slag,

så innebar det just det samma, som Kongl. Alaj:t begärt. Det
af Kongl. Maj:t äskade anslaget å 55,000 kronor är just afsedt att
bereda enskilda utställare tillfälle att vid utställningen i Madrid exponera
sina produkter och derigenom för desamma förskaffa en varaktig
marknad i det främmande landet. Det är af intresse för vår industri
att allt mer och mer söka utvidga marknaden för dess produkter,
och det var äfven detta, som föranledde Kongl. Maj:ts beslut om
Sveriges deltagande uti ifrågavarande utställning. Detta beslut fattades
redan i Mars månad förlidet år, men då under förutsättning att
kostnaderna kunde inskränkas inom ett belopp af 30,000 kronor,
som Kongl. Maj:t då både för afsigt att för ändamålet anvisa af
medel, som äro stälda till Kongl. Maj:ts förfogande. Sedermera har
emellertid intresset för deltagande i utställningen visat sig så allmänt,
att kostnaderna öfverskridit det först beräknade beloppet och anses
nu icke kunna beräknas under 55,000 kronor. Detta har gjort, att
Kongl. Maj:t funnit sig nödsakad begära Riksdagens medverkan till
kostnadernas bestridande; och då detta skett i industriens intresse,
är jag förvissad, att Kammaren icke heller skall neka denna sin medverkan.

Herr Nils Petersson: Det tyckes verkligen, som dessa utställningar
skulle börja att återkomma väl ofta och föranleda allt för
dryga kostnader. Kör min del tror jag väl, att det kan vara af nytta
för industrien, att dylika utställningar anordnas någon gång emellanåt,
men att de skola återkomma snart sagdt hvarje år, det betviflar jag
kan vara ändamålsenligt i längden. För öfrigt är jag viss, att de utställare,
som finna sin fördel vid att infinna sig vid ifrågavarande utställning,
sjelfva få vidkännas största delen af kostnaden och icke få
mycket med af det nu ifrågasatta anslaget. Det kan väl vara svårt
att bedöma, huru stort anslag kan vara för ändamålet behöHigt, men
nog synes det belopp, som bär begäres, vara väl högt tilltaget. Så
t. ex. skulle kommissarien få en ersättning af 12,000 kronor för en
tid, om jag minnes rätt, af åtta månader. Detta är ungefär lika
mycket som statsråden hos oss hafva i lön, men icke är det väl
nödigt att till kommissarie utse en person af så hög rang och som
behöfver föra så stor stat, synnerligast då man besinnar, att han
skulle få särskild ersättning för resekostnaderna. Om nu man nödvändigt
måste bevilja ett anslag för denna utställning — och det lär

Onsdagen den 28 Febrnari.

N:0 12.

val numera knappt kunna undvikas, då Kongl. Maj:t redan utbetalt eu
del i förskott — då anser jag att åtminstone någon nedsättning bör
ske i det belopp Utskottet föreslagit. Helst skulle jag sett att beloppet
kunnat inskränkas till 30,000 kronor, men om så icke kan
ske, så förenar jag mig med Herr C. A. Larsson i det af honom
framstälda yrkande.

Friherre Nordenskiöld: För min del är jag i allmänhet för

utställningar. Jag är det derför, att jag har stått temligen nära en
mängd grenar af vår industri, och det är ögonskenligt, att utställningarne
haft mycket stor nytta med sig äfven der man klagat öfver de
kostnader, som de förorsakat. Många industrigrenar, som velat sofva
på de gamla anordningarne, hafva genom utställningarne tvungits att
ställa sin tillverkning på modern fot för att kunna täfla med de nya,
som Utskotten frammanat. Det må hafva varit bra för dem sjelfva
att slippa detta, men för landet har det varit till stor nytta, och jag
är derför öfvertygad, att utställningarne hafva öfver hufvud taget gagnat
oss ganska mycket,

Jag är för dem också derföre, att de äro praktiska fredskongresser.
När Europas nationer mötas sins emellan och äfven möta nationerna
på andra sidan Atlanten i fredlig täflan, komma småningom de fördomar
att försvinna, som allt emellanåt väpnat nationerna emot hvarandra
och medfört krig.

Men särskildt är jag också för den utställning, som nu är ifråga,
nemligen den tillämnade utställningen af grufmateriel m. m. i Madrid.
Jag är det efter de samtal jag haft med åtskilliga af våra jernindustriidkare
och emedan jag hört uppgifvas, att det nu gäller att i Spanien
få en varaktig marknad för eu del alster af den svenska jernindustrien.
Vi arbeta der under synnerligen gynsamma förhållanden.
Under en ganska lång tid torde vi nemligen i Spanien icke få en så
farlig konkurrent i England, som vi hafva annorstädes i Europa, hvilket
beror på kända politiska förhållanden, för hvilka jag här icke behöfver
redogöra, men som helt säkert komma att fortfara ganska länge.

Slutligen har jag ännu en orsak att önska det vårt land må på
industriutställningen i Madrid blifva så väl representeradt som möjligt.
För närvarande pågå mellan Norden och Spanien underhandlingar
angående afsilande af en för oss ganska vigtig och betydelsefull
handels- och sjöfartstraktat, och det kan då vara bra att visa, hvilka
produkter vi hafva att bjuda på.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag för min del yrka bifall
till det begärda anslaget, och vill jag också, med den erfarenhet jag
har från de expositioner, jag bevistat, nämna, att kommissarierne vid
dessa utställningar äro tvungna att föra ett temligen depensivt lif,
hvarföre jag finner det för den svenske kommissarien vid ifrågavarande
utställning begärda anslaget icke vara för högt tilltaget.

Herr C. A. Larsson: För att ytterligare klargöra min mening

i denna fråga, så vill jag säga, att jag icke vill att vi skola anslå
pengar till några dyrbara dekorationer och förnäma kommissarier,

Angående
anslag för
utställningen
i Madrid.
(Forts.)

N:o 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Angående utan att vi skola befrämja utställningen på det sättet, att de induamlag
för striidkare, som vilja skicka dit sina varor, få något understöd till beUtfCMadridn
striclaiicle de dermed förenade kostnader. Icke har landet någon
(Forts.)’ nytta af att kommissarien uppbär 12,000 kronor och ytterligare 10,000
kronor kastas bort på granna dekorationer. Om dessa 22,000 kronor i
stället delades ut till 22 utställare med 1,000 kronor till hvar och eu, så
tror jag att det skulle vara industrien till vida större nytta än hvilken
kommissarie som helst. Jag har också talat med åtskilliga jernverksegare
och fabrikanter, och de säga, att dessa expositioner återkomma
alltför ofta och kostnaderna blifva allt för betungande för dem, om de
icke få något bidrag af staten. Om denne kommissarien ändå hade
något att utställa, så kunde han väl vara till någon nytta, men eljest
tycker jag att våra diplomatiska agenter kunde ordna dessa saker åt
oss, likasom det sker i andra länder. Som sagdt, min mening är, att
vi icke skola kasta ut pengar på dyrbara dekorationer, utan att vi
må sätta Kongl. Maj:t i tillfälle att understödja de enskilde utställare,
som kunna vilja infinna sig vid expositionen.

Öfverläggningen var slutad. Kammaren biföll Utskottets hemställan.

Angående I mom. b.) hade Utskottet tillstyrkt,

anslag för att till godtgörande af kostnaderna för Sveriges deltagande i den
^London™ internationella fiskeriutställningen i London innevarande år måtte, på
sätt Kongl. Maj:t föreslagit, å extra stat för år 1884 anvisas ett belopp
af 50,000 kronor.

Med anledning af denna hemställan uppstod öfverläggning, hvarunder
anfördes af

Herr Ljungman: Så glädjande det kan vara att se statsmak terna

visa sitt intresse för fiskerinäringens befrämjande, så sorgligt är
det att se det ske på det sätt, som man finner af Stats-Utskottets
betänkande N:o 10 a. Att bevilja 50,000 kronor till godtgörande af
kostnaderna för Sveriges deltagande i den tillämnade fiskeriutställningen
i London och blott 18,600 kronor till näringens befrämjande i öfrigt, visar
en missproportion, som är förvånande. I Norge finner man förhållandet
vara helt annorlunda. Enligt norsk Fiskeritidende utgjorde nemligen
der under budgetsåret 1881—1882 de beviljade anslagen af allmänna
medel till fiskerinäringens befrämjande 514,090 kronor, af hvilka
300,557 kronor utgingo direkt ur statskassan, och under budgetsåret
1882—83 belöpte sig dessa anslag till 547,040 kronor, af hvilka 324,600
kronor ur statskassan. Uti sistnämnda belopp ingå 30,000 kronor till utställningen
i London. Då man sålunda i Sverige anslår 50,000 till
fiskeriutställningen och 18,600 kronor till fiskeriernas förkofran, så anslår
man i Norge af statsmedel blott 30,000 kronor till utställningen men
294,640 kronor till fiskerinäringens direkta befrämjande. Den så i ögonen
fallande stora kontrasten mellan de anförda svenska anslagsbeloppen
i jemförelse med de norska utjemnas dessutom endast i obetyd -

Onadagen den 28 Februari.

N:o 12.

lig mån, om man äfven vill taga i betraktande de belopp, som inom Angående
vårt land under de senaste åren i medeltal årligen offrats åt fiskeri- anslag för
näringen från hushållningssällskapen och uti anslagen till fiskareham- ^f^ondon*
nars byggande. Man skall sålunda kunna tro, att Sveriges fiskerinä- (Forts.)
ring är ofantligt stor, eftersom vi behöfva ett anslag så mycket större
än Norges, och man skulle kunna tro detta så mycket hellre som
antalet anmälde utställare är ungefär lika eller 151 svenskar och 150
norrmän. Så är emellertid icke förhållandet. I den Kong!, propositionen
får man veta, att vår import af fisk högst betydligt öfverstiger
exporten. I Norge deremot är förhållandet alldeles motsatt: Norge
är ett af de främsta fiskexporterande land, som finnas, och dess import
af fiskvaror är i jemförelse med exporten försvinnande liten.

Norge har sålunda enligt de senast offentliggjorda statistiska tabellerna
under femårsperioden 1876—80 exporterat fiskvaror för ett värde af
40 till 50 millioner kronor om året, medan Sverige till exempel år
1880 importerade fisk för mer än 8-1 millioner kronor utöfver hvad dess
jemförelsevis blott obetydliga export af fiskvaror inbragte.

Sveriges deltagande i fiskeriutställningen skulle befrämja vår export,
säger man, och detta anföres äfven såsom ett hufvudskål för anslagets
beviljande i den Kong!, propositionen. Så är emellertid icke förhållandet.

Det finnes tvärt om skäl att antaga, att vår export af fiskvaror har kommit
till stånd och kan vidare utvecklas, dyrbara utställningar förutan. Sveriges
deltagande uti fiskeriutställningen i Berlin år 1880 har ej beredt
landet någon fördel, motsvarande kostnaderna. Visserligen har vår sedan
längre tid tillbaka än 1880 fortgående export ej blott af färsk fisk
utan äfven af saltad sill något ökats sedan den tiden, men vi hafva
ingalunda nämnda utställning att direkt tacka derför. Detta resultat
har åstadkommits af helt andra orsaker. Tvärt om har jag hört klagomål
öfver, att det sätt, på hvilket vårt deltagande i Berlinutställningen
sköttes, ej oväsentligt skadat särskildt vår export af fiskkonserver.

Hvad beträffar påståendet att Sverige under deltagandet uti ifrågavarande
utställning skulle kunna förvärfva sig marknad i London
för sina fiskvaror, så bestrider jag icke att detta genom vidtagande
af derför nödiga åtgärder är möjligt; men jag vet för visso att denna
lägenhet står oss lika väl till buds, vare sig vi deltaga i utställningen
eller icke. Den stora londonska fiskmarknaden å Billingsgate och
Smithfield står oss alltid öppen, och när helst vi der uppträda med färsk
fisk, så kunna vi hoppas få efter beskaffenheten betaldt derför. Hvad
vi skulle kunna helt särskildt vinna för vår fiskerinäring genom att
uppträda på denna dyrbara exposition, är mig således nära nog omöjligt
att inse. Nej, vilja vi upphjelpa vår fiskerinäring, så måste vi
först lära oss inse den verkliga betydelsen af de utmärkelser, utställningarna
fört med sig, och bringas till att erkänna, att det ej
står rätt väl till med denna närings utöfvande inom vårt land, vi måste
hafva klart för oss våra brister och sedan för deras afhjelpande
följa Norges föredöme. Der har i år förelagts Stortinget en Kongl.
proposition om beviljandet af ett anslag på 12,000 kronor till understöd
åt fiskeriidkare för att sätta dem i stånd att resa ut till utlandets
fiskerier och der praktiskt lära sig de bästa sätten för fiskens fångande

N:o 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Angående och beredande till handelsvara. I Sverige anser man det vara nog
f rf°r att skicka en utställningskommissarie med biträden till London för att
“ ■ ljymcirjn. sätta upp på expositionen mellan granna dekorationer en möjligast
(Forts.) stor samling fiskredskap och beredda fiskvaror. Från Norge har man
deremot utsändt till utställningarne sakkunnige personer, som på ett
synnerligen utmärkt sätt vinnlagt sig om, att hemlandet måtte kunna
skörda gagn af utställningarne. Dessa personer hafva efter hemkomsten
afgifvit praktiskt affattade berättelser, som sedan på offentlig bekostnad
tryckts och spridts bland näringsidkarne. Man eftersträfva!''
der icke blott att vinna pris och att den egna näringen lofordas i korrespondensartiklar
till tidningarne i hemlandet, utan man söker framför
allt att inhemta noggrann kännedom om näringens tillstånd i de
land, der den står högt.

Att norska Stortinget enhälligt beviljade 80,000 kronor till Selskabet
for de norske Fiskeriers Fremme för bekostandet af Norges deltagande
uti fiskeriutställningen uti London, hade sin grund dels uti det
välförtjenta höga anseende, detta sällskap åtnjuter, dels uti det obestridligen
norska fiskerinäringens förkofran såsom hufvudsyfte afseende
sätt, på hvilket särskildt vid fiskeriutställningarne åren 1876, 1878
och 1880 Norges intressen tillgodosågos.

Jag kan icke förstå, hvarföre Sverige på sitt deltagande uti Londonutställningen
skall uppoffra så synnerligt mycket mer än Norge,
då vår näring är så obetydlig emot Norges och antalet utställare är
lika — om det ej är derför att vi, såsom det sagts, vid denna utställning
skola uppträda äfven för andra syften än fiskerinäringens
befrämjande. Det lär nemligen vara meningen att der utställa vetenskapliga
samlingar, tillhöriga staten. Detta synes till och med vara
hufvudsyftet. Intet annat land handlar på det viset, och hvarken
Frankrike, Tyskland eller England exponerar på detta sätt sina samlingar
af nämnda slag. Hvad skall väl Sverige och särskildt fiskerinäringen
kunna skörda af denna utställning? Åtlöje torde blifva enda
resultatet af densamma.

Ser man på de å 38 sidan i betänkandet upptagna särskilda utgiftsposterna,
så synes det mig ganska märkvärdigt att man, fastän
man redan emottagit omkring 3,000 särskilda anmälningar från 151
utställare, dock skall behöfva köpa upp utställningsföremål för det betydliga
beloppet af 5,000 kronor. Vidare har man upptagit 10,000
kronor för utställningens ordnande och dekorerande, 10,000 kronor
såsom frakt- och transportkostnader och 15,000 kronor till arfvoden.
Dessa siffror tala tillräckligt för sig sjelfva.

Jag anser mig hafva anfört tillräckliga skäl för afslag å hela fram -ställningen. Då emellertid vår regering redan afgifvit löfte om vårt
deltagande i denna utställning och redan gjort utgifter härför, vill
jag för min del endast yrka att beloppet nedsättes till 25,000 kronor,
hvilken summa enligt erfarenheten från föregående utställningar tydligen
är fullt tillräcklig för att Sverige skall kunna representeras på
ett anständigt och värdigt sätt å den förestående internationella utställningen
i London.

Onsdagen den 28 Febrnari.

N:o 12.

Herr Aug. Peterson: Då denna fråga behandlades inom

Stats-Utskottet, debatterades densamma der mycket lifligt. Man sökte
nemligen att göra klart för sig, huruvida utställningen vore förtjent
af så stort anslag som tdet ifrågasatta, eller om detsamma kunde
nedsättas. Inom Utskottet fans emellertid icke närvarande någon
ledamot, hvilken kunde lemna så vigtiga upplysningar i saken som
dem, Indika den siste talaren i dag meddelat. I annat fall hade möjligen
någon nedsättning blifvit tillstyrkt af Stats-Utskottet, enär man
verkligen tyckte sig finna att åtskilliga af utgiftsposterna i det begärda
anslaget, såsom till dekorationer, arfvoden, transporter m. m., vore
val högt tilltagna och borde kunna minskas. Då likväl icke någon
inom Utskottet kunde föreslå något lämpligt belopp, till hvilket nedsättningen
borde bestämmas, stannade man inom Utskottet vid det
beslut, som nu föreligger. Man ansåg också inom Utskottet, på tal
om de län, som företrädesvis skulle få fördel af denna utställning,
att detta skulle just vara Bohuslän; men då representanten för nämnda
län nu förklarat så icke vara förhållandet, utan att länet icke
skulle hafva större fördel af utställningen än de öfriga länen i riket,
så och då nämnde talare yrkat nedsättning i anslagsbeloppet, och för
detta sitt yrkande anfört goda skäl, har jag för min del ingenting
emot hans förslag, utan förenar mig med honom i hans yrkande.

Chefen för Kongl. Civildepartementet Herr Statsrådet Hederstierna:
Då den förste talaren kategoriskt förklarade, att Sverige

icke haft någon fördel af den fiskeriutställning, som vant eller skulle
komma att få någon sådan af den som stundar, så har han derföre
icke förebragt några skäl. Det är naturligt att, innan jag för Konungen
föredrog ärendet om Sveriges deltagande i förevarande utställning,
den första fråga jag gjorde mig sjelf var den, om detta deltagande
skulle vara till praktiskt gagn för vår fiskerinäring och om
Sverige haft någon verklig nytta af den sista utställningen i Berlin.
Denna fråga fick jag besvarad derigenom, att från idkare af ifrågavarande
näring och från fiskhandlarne inom särskilda delar af landet
och synnerligast från Yermland inkommit uppgifter om de direkta fördelar,
de haft af Sveriges deltagande i utställningen i Berlin, hvarigenom
för dem beredts tillfälle att till utlandet försälja färsk fisk
till betydligt högre pris än förut och hvarigenom också prisen på
platsen stigit och fiskerinäringen kunde med större fördel bedrifvas.
När sådana uppgifter af näringsidkarne sjelfva lemnats, så är det
ganska naturligt att antaga, att den sista utställningen varit till gagn
för hela landet och att deltagandet i den förestående utställningen i
London bör medföra ännu lyckligare resultat, då, såsom den siste talaren
nämnde, den engelska marknaden företrädesvis skulle lämpa sig
såsom afsättningsort för våra produkter. Den ärade talaren har sjelf
helt nyligen på ett sammanträde af en förening här i staden enligt
referat i tidningarne framhållit såsom en förtjenst af styrelsen i England
att densamma beredt ökadt tillfälle till afsättning af fiskerinäringens
produkter, och att det just varit detta förhållande, som gifvit
sådan fart åt denna näring, särskildt i Skotland. Men det är ju just

Angående
anslag för
itställningen
i London.

(Forts.)

N:o 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Angående
anslag för
utställningen
i London.
(Forts.)

på samma väg som hos oss regeiingen sökt bereda afsättning för vår
fiskerinärings produkter. Detta har varit målet för vårt deltagande i
föregående utställningar och särskildt har det ansetts af vigt att
Sverige finge i förevarande utställning taga del, hvarför ock Kongl.
Maj:t derom fattat beslut.

Hvad de olika kostnadsbeloppen beträffar, hafva desamma icke
varit understälda Kongl. Maj:ts pröfning och fastställelse, de utgöra
endast den förslagsberäkning, hvarpå Landtbruksakademien grundat
sitt af Kongl. Maj:t gillade förslag om anvisande af 50,000 kronor.
Kammaren behagade påminna sig att vid expositionen i Berlin blef
tillfälle beredt för fiskerinäringens idkare att besöka expositionen och
der taga del af hvad som kunde vara förtjent af uppmärksamhet.
Detta tillfälle begagnades också ganska flitigt och jag vill hoppas, att
detsamma äfven blifvit till gagn, särskildt för fiskerinäringen i den
ort, som den förste talaren representerar. Sverige kommer naturligtvis
i alla händelser att deltaga i utställningen — Kongl. Maj:t har beslutat
det — och vill icke Riksdagen anvisa nödiga medel, hvilket
står i Riksdagens makt att underlåta, måste medel på annat sätt
anskaffas. Kongl. Maj:t har emellertid fattat sitt beslut under den
vissa förutsättningen, att det skulle vara till gagn för landet och dess
näringar, och under förhoppning att Riksdagen skulle sjelf erkänna
det och lemna nödiga medel för ändamålet.

Herr Ljung man: Hvad mot mitt förra anförande yttrats från

statsrådsbänken är ganska lätt att bemöta. Den ökade exporten från
Yermland af färsk fisk var mig ingalunda obekant, och jag antydde
också i mitt förra anförande att exporten af färsk fisk ökats under
de senare åren, men jag påstår också, att man icke härför haft att
direkt tacka fiskeriexpositionerna såsom sådana. Deraf att ansträngningar
för vinnnande af export af en vara ske samtidigt med en fiskeriexposition,
kan man ej sluta till att expositionen är orsaken till den
af dessa ansträngningar följande ökade exporten. Jag vill i stället
framhålla, att man när som helst kan på de stora fiskmarknaderna
i Berlin, London och öfriga större städer i Europa göra sin vara gällande,
om blott varan är god, och att, särskildt, när det gäller London,
ett försök att uppträda med färsk fisk under eu exposition innefattar
större risk, än vid andra tillfällen vore fallet. Någon svårighet
att i London afsätta färsk fisk förefinnes alls icke, ty det är kändt
att en god vara alltid der har afsättning, utan svårigheten ligger deri,
att fisken måste uti ett fint och tillfredsställande skick presenteras å
fiskmarknaden. Misslyckas första försöket, hvilket kan vara antagligt
nog, så är ett sådant misslyckadt försök mycket värre, om det sker
under en exposition än eljest, då det ej märkes så mycket.

Såsom af tidningarne synes, har jag i ett föredrag, som jag nyligen
hållit, omnämnt, att den storbritanniska regeringen befrämjat
skotska fiskerinäringen genom att uppmuntra afsättningen. Det förhåller
sig äfven så. I början af innevarande århundrade var värdet
af Skotlands fisken knappt så stort som värdet af Sveriges, men af
den berättelse angående handel och sjöfart under år 1881, som i

Onsdagen den 28 Februari. 31

Kammaren utdelats, finna Herrarne att värdet af Skotlands fisken under
år 1880 uppskattades till 6,849,000 £ Sterling eller i svenskt
mynt 123,300,000 kronor. Men ett sådant lysande resultat är icke
vunnet genom fiskeriutställningar och icke heller genom åtgärder af
samma slag, som Sveriges regering vidtagit i syfte att förkofra fiskerinäringen,
utan genom åtgärder, som stå i den allra starkaste kontrast
mot det system för fiskerinäringens befrämjande, som folies af
svenska regeringen.

Jag vidhåller mitt yrkande om anslagets nedsättande till 25,000
kronor.

hnnerre Nordenskiöld: Jag beklagar på ”det allra högsta, att
i en fråga sådan som denna en så erfaren och så sakkunnig man
s?m varc*e representanten från Bohuslän kunnat uppträda med
ett föredrag stridande så direkt mot de lärdomar han bör hafva in-lemtat
och mot det hvad man af honom haft skäl att vänta. Orsaken
härtill torde böra sökas i den, man kan nästan säga dogmatiska,
strid, som nu pågår mellan representanterna för de olika sätten att
fånga fisk. i hafvet. Likaså många personer som särskildt egnat sig åt
studiet af dessa frågor, lika många olika meningar hafva vi, hvars
representanter på det häftigaste anfalla och fördöma hvarandra. En
liten genklang af detta fördömande torde vi i dag hafva hört, och
derpå beror också den ensidighet, hvartill, efter mitt förmenande, den
siste talaren gjorde sig skyldig.

lian talade först om det norska fisket, hvilket han jemförde med det
svenska. Men huru är en sådan jemförelse möjlig? Vårt fiske spelar ju
en Ojemförligt underordnad roll i vårt näringslif, medan i Norge fisket
ar landets hufvudnäring. Norge omges ju öfverallt af ett fiskrikt haf,
hvaremot’ hafvet ’ längs en stor del af våra kuster är föga fiskrikt
— det är nemligen kändt, att fisket i Östersjön minskats i oroväckande
grad. flen jemförelse, han vidare gjorde mellan det anslag
Norge. gifvit till fiskeriutställningen och hvad här föreslagits, är
också ongtig, derför att i Norge drifves fisket af stora bolag, hvilka
representera mycket stora ortintressen och hafva stora förbindelser
med. utländska hus i alla trakter af Europa. Dessa bolag anordna
sjelfva sina utställningsföremål. Så är icke förhållandet hos oss, der
jemförelsevis få personer finnas som drifva fiskeriaffär i stor skala,

1 , ^as intresse det således ligger att göra direkta uppoffringar
for att kunna uppträda på ett storartadt och värdigt sätt vid fiskeriutställningen
i London.

r o ^iciarp ar afståndet från Norge till London betydligt kortare än
från. Sverige, hvarjemte transporten från Norge tvärs öfver Nordsjön,
dervid nästan all landtransport undvikes, är lättare än från svenska
kusten, och det framför allt från kusten af Östersjön.

1. ett hänseende instämmer jag fullkomligt med representanten
för Bohuslän, nemligen deri att första steget att förbättra vår
fiskerinäring består i att lära sig inse dess brister. Men jag frågar
billigt., hvar kan man lära sig detta bättre än på en exposition, der
man visserligen sjelf utställer det bästa man har och derför möjligen

N:o 12.

Angående
anslag för
dställningen
i London.
(Forts.)

N:o 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Angående kan erhålla eu medalj, men der man äfven är i tillfälle att se det
anslag för bästa, som andra nationer hafva och att vid jemförelse mellan
Utställningen an(jra nati0ners produkter och sina egna inse de brister, som

* (Forts°)S'' vidlåda vår egen näring. Ett sådant resultat har helt säkert expositionen
i Berlin åstadkommit. Äfven jag har talat med åtskilliga personer,
som haft att göra med denna utställning, och de hafva sagt,
att den gifvit direkt anledning till åtskilliga förbättringar i sättet att
konservera fisken och försälja den på den utländska marknaden.
Dessutom torde utställningen i Berlin hafva gifvit närmaste anledningen
till det så mycket omtvistade drifgarnsfisket, om hvilket Herrarne
veta att åsigterna varit och kanske fortfarande äro mycket delade. I
afseende å drifgarnsfisket vill jag här åberopa ett intyg, skrifvet direkte
af en fiskare och vid hvars språk derföre vidlåder en och annan brist.
Det lyder ordagrant som följer: “Undertecknad som förer båten “Odins
Signet har bedrifvit garnfiske på Bohuslänska kusten, och får jag
härmed ingifva eu sannfärdig berättelse om min fångst under Oden
från den 3 December 1S82 till den 10 Januarii 1883 till ett värde af
kronor 1880 (säger adertonhuudraåttio) kronor. Som jag sjelf är
egare af Wad, så likvisst tillstyrker jag att garnfisket är större vinstgifvande
affär än Wadfisket, derigenom det förra fisket behöfver jag
3 man endast till emot de senare från 10 till 18 man.“ Om det nu
verkligen skulle hända, att drifgarnsfisket blefve ett vinstgifvande sätt
att bedrifva fisket, så har kanske den närmaste anledningen till dess
införande på vestkusten varit expositionen i Berlin. Äfven i andra
afseenden torde åtskilligt gagneligt kunna anföras, som expositionen i
Berlin haft med sig. Särskild! vill jag nämna, att utställningen välbesökt
af eu stor mängd fiskare — jag har hört uppgifvas 50 a 60
från olika trakter af landet, hvilka blifvit utsedda af hushållningssällskapen.

Hvad beträffar utställande af vetenskapliga samlingar vid expositionerna,
så vore det kanske önskvärd!, att vid en sådan exposition
som den nu stundande, hvilken har ett rent praktiskt mål, något
sådant ej skulle ifrågakomma; men derom kunna vi sjelfva ingenting
bestämma. Det beror på den plan, som är uppgjord i London för
fiskeriutställningen och från den kunna väl icke vi ensamma afvika,
utan måste väl rätta oss efter densamma. Och då vi skola exponera
vetenskapliga samlingar, d. v. s. sådana som hafva någon direkt betydelse
för fiskerinäringen, så skola vi väl bjuda till att göra denna
utställning så bra som möjligt. Det är för öfrigt ej fråga om att
från våra museer skicka sådana föremål, som kunna taga skada eller
som ej kunna lätt undvaras, men väl att af dupletter söka ut hvad
som kan lämpa sig för utställningen, ty om man en gång uppträder
vid en exposition, så skall man väl ställa så till, att man gör det med
heder. För resten tynger expositionen af vetenskapliga samlingar troligen
ytterst litet den budget, som här är uppförd i Stats-Utskottets
utlåtande. Åtminstone i de två hithörande fall, som jag känner till,
är det enskilda personer, som bekosta denna del af utställningen och
derför offra ganska betydliga summor. För min del tror jag, att
denna storartade fiskeriexposition, som anordnas i London, kommer

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12.

att blifva till stort gagn för vår fiskerinäring, likasom jag tror att Angående
denna näringsgren behöfver ryckas upp. Förr fiskades mycket på anslag för
våra kuster, och tillgången på fisk var så riklig, att förlusten icke utstflnf9en
behöfde med konstlade medel ersättas, genom fiskodling eller dylikt, *(FortO
Nu är det emellertid annorlunda. Hvar och en, som bebor Östersjöns ’

kuster, vet, huru mycket fisket der har minskats och huru vigtigt det
vore att der få det i samma goda stånd som i forna dagar. Detta
är heller icke omöjligt. Fältet der fisken hemtar sin näring finnes
nemligen qvar oförändradt. Det gäller endast att ställa så till, att
den icke fångas på ett alltför förödande sätt och att förlusten ersättes,
der så är behöfiigt, genom fiskodling. Vidare vet hvar och en,
som bor vid kusten, för huru billigt pris fiskaren måste sälja sin fisk,
när han fått en större mängd på en gång. Det är derför en sak af
stor vigt att lära fiskaren att konservera fisken, så att han kan betinga
sig ett skäligt pris för densamma. På detta fält hafva vi oändligt
mycket att lära oss vid expositionerna. Jag tror derför att Kongl.

Maj ds förslag är välbetänkt. Jag får tacka Stats-Utskottets ledamöter
för det sätt, hvarpå de behandlat förslaget, och tillstyrka bifall till
detsamma.

Herr Wieselgren: Det är icke min mening att nu yttra mig i
sak, ty i den vill jag icke tillerkänna mig vidare insigt; jag vill endast
fasta uppmärksamheten på ett förhållande, som kanske icke bör
lemnas fullkomligt obeaktadt. Då den förste ärade talaren uppträdde,
hade man kanske litet hvar den åsigten, att hans ställning var ytterligt
svag, ty trots all den värde talarens speciella fackinsigter, stod
han dock såsom blott en enskild representant och hade mot sig tvenne
så vägande myndigheter som Kongl. Maj:t och Stats-Utskottet. Men
under diskussionens lopp hafva ganska märkvärdiga afslöjanden gjorts,
först från Stats-Utskottets sida. Den ärade ledamot af Kammaren,
som talade å Utskottets vägnar, yttrade nemligen — kanske något
för mycket oförbehållsamt — att Stats-Utskottet i saken ingenting
förstått, och derför hade Stats-Utskottet ansett bäst att hålla sig till
hvad Kongl. Maj:t föreslagit. Det var ju ock en ganska god position
anslagets försvarare hade, när de kunde trygga sig till Kongl. Maj:t
såsom auktoritet. Men hvad hände? En liten stund senare uppträdde
Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet, hvilken föredragit
saken inför Kongl. Maj:t och underrättade Kammaren om, att Kongl.
Maj:t icke pröfvat anslagsbeloppet. Då var också den auktoriteten sin
kos! Men den ärade Chefen för Civildepartementet upplyste samtidigt,
att Kong].. Maj:t icke pröfvat beloppet på den grund, att Kongl. Maj:t
tryggat sig vid hvad Landtbruksakademiens förvaltningskomité i saken
yttrat. Nå väl, äfven denna “myndighet® bör ju anses för en auktoritet,
och saken borde derför från den synpunkten sedd icke vara alldeles
förlorad ännu. Men går man till Stats-Utskottets utlåtande i
frågan, så angifver detta, att Landtbruksakademiens Förvaltningskomité
sannolikt tagit lika litet notis om förslaget som Kongl. Maj:t
och Stats-Utskottet, och att nämnda komité tryggat sig vid hvad
Professor Smitt föreslagit, — ehuru den till hans kalkyl lagt ytterligare
Andra Kammarens Prof. 1883. N\o 12. 3

N:o 12.

Angående
anslag för
utställningen
i London.,
(Forts.)

34 Onsdagen den 28 Februari.

5,000 kronor, — förmodligen i den öfvertygelsen, att Professoren Smitt
ändå i sjelfva verket icke räknat rätt. Huru står nu saken? Så vidt
jag inser sd, att vi ega välja emellan de båda sist och ensamt återstående
auktoriteterna, Professoren Smitt och den ärade representanten
på bohusbänken. Har man nu ej klart för sig hvem af dem som
bör väga mest, är man verkligen i ett ganska betänkligt läge, ty den
som, såsom jag redan i början yttrade, icke har någon sakinsigt, kan
naturligtvis icke heller stadga sin mening på grund af egna beräkningar.

Het är således en ganska brydsam belägenhet, hvari icke blott
jag, utan helt säkert ett stort antal af Kammarens öfriga ledamöter
på'' detta vis “utan vår förskyllan eller värdighet11 kommit. Såsom
folkrepresentant vågar jag dock i all ödmjukhet framställa den bönen,
att, när regeringen för representationen framlägger förslag om anslag,
man då måtte antingen gå tillväga med litet mera noggrannhet än
här varit fallet, eller också icke vara fullt så öppenhjertlig, som inan
i denna fråga varit; ty huru försvåras icke representantens ställning,
då alla de auktoriteter, vid hvilka han velat trygga sig, undanryckas
honom och han finner sig utan vägledning i saker, der han anser sig
sjelf föga eller intet förstå!

Herr Ljungman: Mot Friherre Nordenskiölds yttrande skall jag
bedja att i korthet få göra några anmärkningar. Han tog sin tillflykt
till att säga, att mitt uppträdande här vore motiveradt af rent personliga
skäl, att jag af en dogmstrid med och af ovänskap mot Professor Smitt
yrkat nedsättning uti ifrågavarande anslag, samt derför att jag icke
vore vän af drifgarnsfisket. Jag hvarken är eller har någonsin varit
en ovän af drifgarnsfisket, och mitt yttrande gick ut på, att, om man
vill, att de svenske fiskarena skola för sin näringsutöfning hemta
lärdomar af utlandets fisken, får man efter norskt föredöme skaffa
dem anställning på engelska, holländska och amerikanska fartyg, der
de bäst få lära sig näringen, samt skicka ut våre fiskberedare till
salterierna och rökerierna i utlandet och der låta dem lära sig de
bästa metoderna att bereda fisken till god handelsvara. På det sättet
hoppas jag, att man skulle kunna få i Sverige infördt bättre sätt både
att fånga fisken och att tillgodogöra sig densamma. Om man deremot
vinner något genom anslag till en person, som å regeringens
vägnar uppträder bland fiskarena i skärgården och af allmänna medel
utdelar gåfvor och belöningar till höger och venster åt de fiskare,
han hufvudsakligen af personliga skäl finner för godt, lemnar jag
derhän.

Man har här åberopat sig på ett föredrag, som jag för någon
tid sedan höll. Deri anförde jag bland annat, att man fordom i
Skoband citrat det ena hundratusentalet pund sterling efter det
andra för att med konstlade medel framkalla en då för den högsta i
sitt slag hållen näringsform, oaktadt de ekonomiska förutsättningarna
för dess trefnad och tillvaro felades, och att härom yttrats af de
berömde nationalekonomerna Smith och M''Culloch att man fiskade
för att fånga statsanslag och icke för att fånga fisk. Detta^är just
samma sats, som jag tillämpade med hänsyn till det alldeles för tidigt

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12.

ifrågasatta bohuslänska drif garn sfisket % stort efter sill, och det var ingående

sålunda icke alls af några personliga skäl, jag yrkade en nedsättning anslag för

i anslaget till en utställning, som alls intet har att beställa med fällningen

nämnda drifgarnsfiske. Vill man verkligen draga försorg om att våra % (Forte?''

fiskare skola få lära sig något i sitt yrke, skall jag vara den förste

att rösta för anslags beviljande för dylikt ändamål, men må man icke

inbilla sig, att eu högre kännedom i fiskebedriftens utöfning vinnes

genom att skicka ut ett fåtal fiskare till en utställning, der de blott

helt hastigt få se en massa redskap eller fiskvaror hopade uti ofantliga

massor. Hvad de bohuslänska fiskare, som sändes till utställningen i

Berlin, der fingo inhemta rörande fiskerinäringen, var icke värdt tio öre.

Herr Statsrådet Hederstierna: Man har på ett mycket fyndigt
sätt begagnat sig af ett uttryck, som jag fälde förra gången jag hade
ordet. Då jag sade att Kongl. Maj:t icke granskat detaljerna af förslaget,
afsåg jag icke dermed att Kongl. Maj:t icke skulle hafva
granskat det behof, som här skulle tillfredsställas och för hvilket han
af Riksdagen äskat medel, utan endast att Kongl. Maj:t icke fäststält
de särskilda summor, som här relaterats. Kongl. Maj:t har således
icke föreskrifvit, att dessa medel skola begagnas på det eller det
sättet, men väl granskat behofvet i sin helhet.

Här har af eu representant från Bohuslän uttalats ett klander
mot regeringen för det sätt, hvarpå hon sökt understödja vår fiskerinäring,
hvilket jag icke kan låta passera oanmärkt, ehuruväl det icke
har något egentligt inflytande på den sak, som nu är föremål för
Kammarens öfverläggning. Hvad är det som regeringen sökt åstadkomma?
Då erfarenheten visat att kustfisket i Östersjön under de
senare åren blifvit allt mindre och mindre lönande, har man först
vid Gotland och sedermera äfven i Bottniska viken börjat öfvergå till
djupfisket, hvilket företrädesvis sker med drifgarn. Detta fiske har
särskildt vid Gotland, såsom en af Gotlandsrepresentanterna inom
denna Kammare äfven vitsordat, visat sig lönande; och den gotländske
fiskaren har allt mer börjat egna sig deråt. Vår södra kustbefolkning
hemtar stora inkomster från drifgarnsfiske t, och äfven i Sundet
idkas sådant fiske med fördel. När så är förhållandet, kan man med
skäl fråga sig: hvarför kan icke med samma fördel fiske på samma
sätt bedrifvas i Kattegat ? Det är kändt och erkäudt och senast under
förliden höst visadt, att sillen der förekommer i ymnigt mått. Det
uppgafs att, då sillen under Oktober—November icke lät sig fångas i
fjordarne genom vadfiske, fans den i stora massor utanför skären.

Hvad vore då naturligare än att fånga den der med de redskap, som
stode till buds; och dertill har drifgarn visat sig särdeles lämpligt.

Nu har Kongl. Maj:t sökt underlätta bemödandet att fånga fisken i
sjön, då. den icke låter fånga sig i fjordarne. Att deri ligger något
klandervärd^ kan jag icke finna. Åtminstone har regeringens afsigt
endast varit att bereda fiskerinäringen en fördel, och jag är öfvertygad
om, att då man omsider kommit till insigt om att djupfisket med
fördel kan bedrifvas i Kattegat, så skall man ångra att man låtit en

N:o 12.

Angående
anslag för
utställningen
i London.
(Forts.)

Onsdagen den 28 Februari.

lång tid gå förlorad och med förvåning se tillbaka på det motstånd,
som mot försöken varit rådande.

Herr Ola Andersson i Burlöf: Den ärade representanten på
göteborgsbänken började sitt anförande med att säga, att den förste
talarens ställning vore temligen svag, då han både mot sig två så
vägande auktoriteter som Begeringen och Stats-Utskottet; och förmodligen
var det derför som Herr Wieselgren ville skänka honom sitt
vägande understöd. Han tilläde dock omedelbart derefter, att han
frånkände sig sjelf all sakinsigt. Jag torde derför icke behöfva blygas
för att äfven göra en sådan bekännelse. Men man må hafva sakkunskap
eller icke, man må afslå det begärda anslaget eller icke, så
anser jag, att man i alla fall bör vara rättvis. Jag tror derföre, att
denna fråga bör med all grannlagenhet behandlas. Jag ber att få
erinra derom, att det var först den 28 April och den 19 Maj sistlidet
år som regeringen emottog inbjudningen till deltagande'' i den
tillämnade fiskeriutställningen i London och regeringen kunde naturligtvis
icke genast gå in till Riksdagen med begäran om anslag, utan
måste först höra vederbörande myndigheter för att förbereda ärendet.
Hade regeringen i stället lagt saken helt och hållet å sido, så hade
man haft en berättigad orsak till klander, och jag är nästan viss om
att vare sig regeringen kastat in frågan oförberedd i fjor eller lagt ned
den, skulle Riksdagens ledamöter, representanten från Göteborg inberäknad,
hafva funnit ett sådant handlingssätt klandervärdt. Regeringen
har i sådana ärenden icke annat att göra än att vända sig till
de sakkunniga myndigheter som finnas. 1 förevarande fall var det
landtbruksakademien, hvars yttrande infordrades. Landtbruksakademien
yttrade, — såsom jag för min del finner ganska märkligt, då
landtbruksakademien för några år sedan i fråga om en mejeriutställning,
som då hölls i London, icke ansåg nödigt att begära, det regeringen
skulle hos Riksdagen göra anspråk på anslag för Sveriges deltagande
i densamma — att “en internationel fiskeriutställning i London
otvifvelaktigt torde vara en af verldens förnämsta och för Skandinavien
vigtigaste, lärorikaste och för framtiden mest fruktbringande11.
Jag kan icke neka till, att jag anser detta uttalande ganska märkligt
i jemförelse med Landtbruksakademiens tillvägagående vid nyss åt
mig antydda tillfälle. Men sedan regeringen emottagit detta Landtbruksakademiens
utlåtande, ansåg regeringen sig böra utanordna ett
mindre belopp, på det att saken icke helt och hållet skulle förfalla,
samt göra framställning till Riksdagen om det öfriga.

Jag instämmer till fullo i hvad en ärad talare yttrade rörande
den förra af nu ifrågavarande expositioner och att det vore önskligt,
att vi finge vara något mera i fred för dessa allt för ofta
påkommande utställningar, än nu är fallet. Säkerligen anser mången,
i likhet med mig, detta önskvärdt, men när framställning om Sveriges
deltagande i en dylik exposition framställes, står man i den belägenhet,
att det icke alltid är så lätt att undandraga sig att deltaga deri,
och jag föreställer mig, att sådan äfven varit regeringens uppfattning
i förevarande fall. Jag har velat anmärka detta och skall nu

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12.

endast yttra några ord angående sjelfva anslagsbeloppet. Frågan är Angående
nemligen huruvida för ändamålet behöfves ett så stort anslag som anslag för
regeringen begärt, och jag har i Stats-Utskottet påyrkat en ned- “f
sättning deri till 25,000 kronor. I regel anser jag visserligen, att, (Forts.”''
när Sverige skall deltaga i en exposition, landet bör uppträda på ett
sådant sätt, att det icke onödigtvis ställes i skuggan af andra deltagande
stater, men jag anser denna sats i vida högre grad gälla utställningen
i Madrid, till hvilken vi nyss beviljat anslag, än den ifrågavarande
fiskeriutställningen, der vi mera torde uppträda för att lära
än för att visa något. Jag kan naturligtvis såsom icke sakkunnig icke
anföra sådana skäl för min mening, som en föregående talare framstält,
men jag har af diskussionen blifvit ytterligare stärkt i den
uppfattning, jag i Utskottet förfäktat, att Sverige icke bör för denna
sak uppoffra ett så stort anslag, som här är begärdt. Då jag säger
detta, bär jag likväl velat på samma gång göra rättvisa åt de åtgärder,
som från regeringens sida vidtagits. Jag anhåller för min del
väl att anslag beviljas för ifrågavarande ändamål, men att beloppet
nedsättes på sätt den förste talaren föreslagit eller till 25,000 kronor.

Herr Nils Olsson: Efter de många anföranden, som hittills hållits
i denna sak, skall jag endast yttra några få ord.

Det är, såsom jag tror, en allmänt erkänd sanning, att dessa ofta
återkommande expositioner förorsaka så stora uppoffringar och utgifter
för statsverket, att mången redan hunnit ledsna derpå. Men hvad
nu särskilt beträffar den förevarande frågan om anslag för Sveriges
deltagande i internationella fiskeriutställningen i London, så förefaller
det mig besynnerligt, att man blott vill pruta ned detta anslag och
yrkar på beviljande af ett mindre belopp, då den, för så vidt jag vet,
ende fackman, som finnes inom Kammaren, påstått, att dylika utställningar
för Sverige icke hafva den ringaste betydelse, samt att den
senaste fiskeriutställningen i Berlin var oss till intet gagn. Det synes
mig vara klokare, att man då i stället yrkat rent afslag på hela anslaget.
Friherre Nordenskiöld nämnde att vår fiskerinäring vore så
ojemförligt mycket mindre än Norges, och vid sådant förhållande vore
väl naturligast, att Sverige bidroge med mindre anslag för denna exposition
än Norge; men här är dock ifrågasatt att Sverige skulle bidraga
med långt större anslag än Norge.

Då, såsom jag redan nämnt, den, såvidt jag vet, ende fackmannen
här i Kammaren påstått, att dessa utställningar icke medföra ringaste
nytta för vårt land, och då vi litet hvar redan hunnit ledsna på dessa
utställningar, vågar jag tillåta mig att yrka rent afslag på Utskottets
föreliggande framställning.

Herr Wieselgren: Jag skall endast be, att emot Herr Statsrådet
och Chefen för Civildepartementet få anmärka, att mitt förra
yttrande angick icke saken, utan endast det begärda anslagsbeloppet.

Jag tillåter mig derjemte att, gentemot den siste talaren påminna, att
på sätt vi finna af Stats-Utskottets föreliggande utlåtande, Kongl.

Maj:t för utställningen i London redan förskottsvis utbetalt femtusen

N:o 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Angående kronor, och vid sådant förhållande får man väl antaga, att Kongl.
anslag för Maj:t, såsom man sägei-, också redan gifvit på hand, att Sverige skall
UT''London % deltaga ifrågavarande utställning. Det lär väl då icke vara med
(Forts.) '' landets värdighet förenligt, att Riksdagen afslår hela det ifrågasatta
bidraget.

Till den ärade representanten på skånebänken vill jag jemväl
rigta ett par ord; — de skola icke innebära den minsta ohöflighet.
Jag tillåter mig endast lyckönska den förste talaren i ämnet, att han
i sitt slutliga yrkande vunnit understöd af den aktade skånerepresentanten.
Jag är nemligen alldeles viss, att liksom det understöd, jag
lemnat honom, måste ega mycket litet värde, så skall deremot det
understöd, han fått af den ärade representanten på skånebänken, visa
sig fullt uppväga både Kongl. Maj:t, Stats-Utskottet, Landtbruksakademien,
dess förvaltningskomité och Professoren Smitt.

Herr Daniels om Jag vill blott nämna ett par ord. På samma
gång jag förklarar, att jag gerna instämmer i det af Herr Ljungman
framstälda yrkande, ber jag att få anmärka, att det från statsrådsbänken
yttrades, att, äfven om Riksdagen nedsatte ifrågavarande anslag
under hvad Kongl. Maj:t begärt, Kongl. Maj:t skulle hafva i sin
makt att anskaffa de erforderliga medlen från annat håll. Det synes
mig nemligen vara ett tillvägagående, egnadt att framkalla bekymmer,
att Kongl. Maj:t, ehuru Riksdagen afslagit ett begärdt anslag, likvisst
ser sig kunna bereda medel på annat sätt. Äfven om Herr Ljungmans
yrkande bifalles, hoppas jag, att Riksdagen i detta fall icke
skall behöfva emotse några efterräkningar, utöfver hvad Riksdagen nu
kan bevilja; ehuru det har förr gifvits exempel uppå, att Kongl. Maj:t
kommit med efterräkningar för samma sak, som nu föreliggande, eller
efter afslutade utställningar. Af Utskottets föreliggande utlåtande ser
man, att fraktkostnader upptagits till 10,000 kronor. Mig förefaller
att för detta belopp minst en skeppslast fiskredskap kan härför fraktas
till London. Är åter meningen äfven den att man jemte fiskredskap
skall dit öfverföra en mängd här i landet befintliga samlingar,
som äro förvarade i glasburkar och dylikt, kan jag förstå att
frakten skall blifva dyr. Men hvartill skall väl det tjena? Det var
emellertid angenämt att höra den ärade representanten på skånebänken
en enda gång påyrka ett lägre anslag än som blifvit begärdt. Jag
för min del instämmei’, såsom jag redan nämnt, i Herr Ljungmans
yrkande.

Herr Ola Andersson i Burlöf: Jag behöfver väl icke säga, att
jag omöjligt kan taga emot den stora ära, som den ärade göteborgsrepresentanten
tilldelade mig. Denna ära förminskas i allt fall betydligt,
då den tilldelas mig af en representant, som så slår öfver alla
måttans gränser. Beträffande Herr Danielsons replik vill jag blott
nämna, att exempelvis, då Herr Danielson för ett par år sedan påyrkade
ett anslag för en viss institution i Upsala, befann jag mig
bland dem, som ville gifva mindre än Herr Danielson, och jag tror

Onsdagen den 28 Februari. 39

för öfrigt, alt Kammaren icke skall så misskänna mitt sparsamhetssträfvande
som Herr Danielson.

Öfverläggningen var slutad. Sedan Herr Talmannen gifvit propositioner
å de yrkanden, som blifvit framstälda, beslöt Kammaren, med
bifall till Herr Ljungmans förslag, att till godtgörande af kostnaderna
för Sveriges deltagande i den internationella utställningen i London
innevarande år skulle på extra stat för år 1884 anvisas ett belopp
af 25,000 kronor.

PunJcterna 32 och 33.

Biföllos.

Punkten 34.

Lades till handlingarne.

§ 6.

Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15, i anledning af Riksdagens
år 1882 församlade Revisorers berättelse, angående verkstad
granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1880.

§ i -

Utskottets hemställan bifölls.

Lades till handlingarne.

§§ 3-7.

Utskottets deri gjorda hemställanden biföllos.

§ 8-

Lades till handlingarne.

§ 9.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Beträffande en af revisorerne gjord framställning, afseende en
fullständig likställighets åvägabringande mellan veterinärläroverken i

N:o 12.

Angående
anslag för
utställningen,
i London.
(Forts.)

Angående
ifrågasatt
likställighet
mellan veterinärläroverken
i Stockholm
och
Skara.

N:o 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Angående
ifrågasatt
likställighet
mellan veterinärläroverken
i Stockholm
och
Skara.
(Forts.)

Stockholm och Skara, hvilken framställning Medicinalstyrelsen, uti
deröfver infordradt utlåtande, i den mån understöd^ att styrelsen
förklarat sig anse Skara veterinärinrättning, för så vidt den fortfarande
skulle ega bestånd, böra anordnas till fullständigt läroverk,
likstäldt med veterinärinstitutet i Stockholm, hade Utskottet i förevarande
paragraf utlåtit sig sålunda:

“Utskottet, som icke velat inlåta sig på bedömandet, huruvida
veterinärinrättningen i Skara lämpligen bör anordnas till fullständigt
läroverk, likstäldt med veterinärinstitutet i Stockholm, hvarigenom
också större kompetensfordringar för elevers emottagande vid förstnämnda
läroverket skulle komma att uppställas, har, då, enligt hvad
Medicinalstyrelsen upplyst, dessa frågor för närvarande äro understöda
Kongl. Maj:ts pröfning, icke trott sig i ärendets nuvarande
skick böra framställa något förslag i ämnet; hvadan Utskottet hemställer,
att Riksdagen må vid hvad sålunda förekommit låta bero.11

Herr Ola Andersson i Burlöf yttrade: I fråga om veterinärinrättningen
i Skara hafva revisorerne framhållit såsom önskvärdt. om vid utfärdande
af nytt reglemente för veterinärinrättningen, hvartill Medicinalstyrelsen
den 4 November 1878 afgifvit underdånigt förslag, en fullständig
likställighet emellan veterinärinrättningen och veterinärinstitutet
i Stockholm kunde åvägabringas.

Jag vill för min del hoppas att, så länge Riksdagen endast på
extra stat beviljat anslaget till veterinärinrättningen, regeringen icke
skall utfärda ett sådant reglemente, hvarigenom båda anstalterna skulle
göras likställiga, hvilket vore detsamma som att gå Riksdagen i förväg
och tvinga den att på ordinarie stat anslå medel till två veterinärinstitut,
något som efter allas omdöme, som i saken yttrat sig — jag
har åtminstone icke hört någon säga annat — är alldeles onödigt för
vårt land.

Eftersom man velat försöka att smyga in något sådant, som endast
skulle leda till en högst onödig kostnad för vårt land, vill jag
för min del uttala den vissa tillförsigt, att regeringen icke måtte gå
statsrevisorernes här uttalade önskan till mötes.

Häruti ^instämde Herrar P. Pehrsson i Törneryd och Ola Månsson.

Herr Jöns Rundbäck: Jag vill å min sida uttala den förhoppning,
att regeringen ju förr dess hellre går statsrevisorernas uttalade
önskan till mötes, ty jag anser det vara i hög grad af behofvet påkalladt,
att veterinärinrättningen i Skara aflyttas ur den undantagsställning
den nu har, så att denna skola får utvecklas till hvad den kan
och bör vara. Den skånerepresentant, som nyss uppträdt, har yttrat
att han icke hört någon påstå, att det skulle vara nyttigt och af behofvet
påkalladt, att Skara veterinärinrättning blefve förändrad till ett
fullständigt veterinärläroverk; det hade jag allra minst kunnat tro
denne representant om. Jag påstår att det har många gånger tydligt
uttalats i denna Kammare, att om Skara veterinärinrättning ej kunde

Onsdagen den 28 Februari.

N.o 12.

eller borde blifva upphöjdt till ett med Stockholms likställigt institut, så
borde åtminstone inrättningen i Skara böra få rätt att utexaminera elever,
som finge tillstånd utöfva det yrke, de derstädes inlärt, och detta
tillstånd kan lemnas, utan att statsverket derför behöfver drabbas
af några ökade kostnader.

Enligt gällande bestämmelser hafva de, som utexamineras från
veterinärinrättningen i Skara, icke samma rättigheter såsom praktiserande
som de, som utgå från stockholmsinstitutet. Det är väl emellertid
en gränslös orättvisa och en barockhet utan like att hafva ett
veterinärläroverk, som utbildar djurläkare, som icke få utöfva sitt yrke,
när de komma ut i lifvet; det är det så mycket mer som vi äro i
behof af djurläkare inom landet, och stockholmsinstitutet icke kan
utsläppa tillräckligt antal elever, samt slutligen de, som utgått från
Skara och fått praktisera, på ett utmärkt sätt skött sina befattningar.
Jag vill derför hoppas, att regeringen ju förr dess hellre tager frågan
i öfvervägande, och jag är tacksam för att Stats-Utskottet fäst sig
vid någon enda sak, som statsrevisorerna framdragit. Vi välja revisorer
både från den ena och andra sidan, både från Första och Andra
Kammaren för att få fram nödiga anmärkningar, men när revisorerna
sedan framlägga någon erinran, så vinner den i Stats-Utskottet intet
understöd, och vi gå helt lugnt förbi saken. Vi hade nyss ett ämne,
som jag tycker vi hade närmare bort gå in i, nemligen hospitalsfrågan
här i Stockholm, men då ingen annan ansåg sig böra röra vid
den saken, så ville icke heller jag yttra något. Detta gåransystem
anser jag icke kunna i längden bära sig.

Jag vill hoppas att regeringen gör denna fråga angående Skara
institut klar, så att eleverna få fritt praktisera och fullständigt utöfva
sitt yrke, då de en gång gått ut derifrån.

Herr Aug. Peterson: Lika med den förste talaren, hvilkens

åsigt i frågan jag helt och hållet dela!’, anser jag att det skulle vara
märkvärdigt om Riksdagen, om regeringen skulle ställa så till, att vi
finge veterinärinrättningen i Skara likstäld med veterinärinstitutet i
Stockholm.

Jag begärde emellertid icke ordet för att säga detta, ty det har
förut yttrats i Kammaren, utan emedan Herr Rundbäck omnämnde,
att det skulle vara högst af behofvet påkalladt, att veterinärinrättningen
i Skara förändrades till ett fullständigt läroverk. Jag kan icke
förstå hvad för ett behof skulle påkalla detta, ty af det utlåtande,
som komiterade i frågan framlade till 1875 års riksdag, framgick, att
tolf veterinärelever behöfde årligen utexamineras för att fylla det behof,
som veterinärväsendet årligen kräfde. Om nu så är förhållandet,
så hemställer jag om det icke skulle kunna vara möjligt, när vi hafva
ett fullständigt läroverk i Stockholm, att med detta tillfredsställa vårt
behof, så att der utexaminerades tolf elever hvarje år. Jag går verkligen
derhän, att påstå, att det skulle vara eu lyx för vårt fattiga
Sverige, om vi lade oss till med 2 fullständiga veterinärläroverk för
att utveckla 12, — säger 12 — veterinärläkare om året. Här finnes

Angående
ifrågasatt
likställighet
mellan veterinärläroverIcen
i Stockholm
och
Skara.
(Forts.)

N:o 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Angående
ifrågasatt
likställighet
mellan veterinärlåroverTcen
i Stockholm
och
Skara.
(Forts.)

icke mer än en stat, enligt hvad komiterade upplyst, som har två
veterinärläroverk, nemligen Frankrike.

Vidare yttrade Herr Rundbäck någonting om att Stats-Utskottet
icke understödt någon annan anmärkning af revisorerna än denna.
Jag vill fråga om Stats-Utskottet understödt denna revisorernas hemställan?
Jag tror icke man skall kunna påstå det, om man rätt läser
Utskottets betänkande.

Jag ber att få sluta såsom jag började med att instämma med
Herr Ola Andersson.

Herr Lyttkens: Då den ärade representanten från Bohuslän

så varmt uppträdde för en likställighet mellan veteriuärinstituten i
Skara och Stockholm, så yttrade lian, att detta vore den “allmänna
meningen" och tilläde, att detsamma äfven skulle blifva af Herr Ola
Andersson i Burlöf uttaladt. Såvidt jag uppfattade Herr Anderssons
yttrande, så var det icke alls fråga om, vare sig Skara eller Stockholm
eller om upplifvande af den gamla striden mellan södra och
mellersta Sverige, hvar denna skola bör vara belägen. Det var blott
ett uttalande om att vi icke behöfva mera än ett veterinärinstitut i
Sverige. Med den kännedom jag har i denna sak, anser äfven jag att det
icke kan vara af behofvet påkalladt att hafva två veterinärinstitut i
vårt land. Det vore väl bättre öfverensstämmande med en sund hushållning
att gifva rikliga och fullt tillräckliga anslag till ett dylikt
institut i stället för att ställa två på en större eller mindre förknappning.
Denna strid om hvar institutet skall förläggas, gör att vi få
två mera eller mindre underhaltiga och oordnade inrättningar för
denna vetenskap, i stället för en ansedd och väl ordnad. Det var
emot detta, som jag ville inlägga en liten gensaga. Om man sedan förlägger
institutet till Skara eller Stockholm, kan vara fullkomligt likgiltigt.

Den siste talaren antydde några utländska förhållanden i detta
afseende. Det finnes verkligen, såsom han mycket riktigt uppgaf,
icke flere än ett land, Frankrike, som har två dylika institut; England
har allenast ett; Danmark, som har betydligt större boskapsskötsel
än Sverige, har endast ett veterinärinstitut; hvarför skulle icke
då äfven Sverige kunna nöja sig med ett. Låt Skara få detta institut;
jag tror icke stockholmarne skola känna sig generade om det
icke ligger i Stockholm, men att vi icke behöfva mera än ett veterinärinstitut,
det är min fullkomliga öfvertygelse.

Grefve Björnstjerna: Äfven jag är öfvertygad att ett veterinärinstitut
är alldeles tillräckligt för värf land. Man ansåg visserligen,
då fråga var om att ordna det institut, som nu finnes här i Stockholm,
att lärjungarnes antal der icke skulle blifva tillräckligt, enär
mogenhetsexamen fordrades för att antagas till elev. Nu har det emellertid
visat sig, att tilloppet af elever är större än hvad som motsvarar
landets behof af examinerade veterinärer. Under sådana förhållanden
kan jag icke finna det vara af behofvet påkalladt att ordna
ytterligare ett sådant institut här i i Sverige. Härtill kommer att om

Onadagen den 28 Februari.

N:o 12.

Skara veterinärinrättning skall beredas likställighet med veterinär- Angående
institutet i Stockholm, måste inträdesfordringarna der vara desamma jfragasatt
som här. I sådant fall vill jag fästa Herr Rundbäcks uppmärksam- ^Uanwtehet
på att icke en enda af de nuvarande eleverna vid inrättningen i rinärläroverSkara
kan såsom veterinär utexamineras med samma kompetens som ken i Stockde
i Stockholm, utan måste en helt ny uppsättning af elever först kolm ocl1
göras, innan någon dylik utexamen kan ske. De nuvarande lärjun- rports)
gärna vid Skara veterinärinrättning hafva gjort ganska mycken nytta rS
för sig, men icke kan man väl begära att dessa, som hafva mindre
kunskaper än de i Stockholm, skola hafva samma rättigheter som
dessa senare. Den, som vill taga kännedom om de olika kurserna
vid båda instituten, skall lätteligen inse att den i Stockholm är af en
helt annan och mera vetenskaplig natur än den i Skara.

Då emellertid saken nu är understäld Kongl. Maj:ts piöfning,
lorde det väl vara rigtigt hvad Stats-Utskottet här föreslagit, eller
att låta med saken tills vidare bero, hvartill jag också yrkar bifall.

Herr Nils Petersson: Herr Talman! Jag tycker för min del att
revisorerna med så lätt hand berört denna fråga, om hvilken Statsutskottet
ju icke heller inlåtit sig i något yttrande, att deraf väl icke
bort hemtas anledning till återuppväckande af den gamla striden om
veterinärinstituten här i Sverige, striden mellan Skara och Stockholm.

Att meningarne i denna fråga icke äro lika, det är väl hvar och en •
bekant.

Jag får för min del upprigtigt säga, att Sverige begick ett stort
misstag, då beslut fattades att ett fullständigt veterinärinstitut skulle
inrättas i Stockholm, hvilket kostade flere hundra tusen kronor. Det
hade väl då varit bättre att tidsenligt ordna den veterinärinrättning,
som fans i Skara, i stället för att kasta ut så oerhördt mycket pengar
på byggnader, uppförda med en alldeles onödig lyx. Hvad gäller
nu frågan? Jo, nu vill man att veterinärinrättningen i Skara skall likställas
med veterinärinstitutet i Stockholm, så att eleverna vid de
båda anstalterna skola hafva samma rättigheter, äfvensom att lärarne
vid Skara veterinärinrättning måtte komma på ordinarie stat. Denna
förändring, genast vidtagen, skulle icke hafva medtagit fjerdedelen
af de kostnader, som voro förenade med inrättandet af veterinärinstitutet
i Stockholm. Att begå ett dylikt misstag är ju icke något ovanligt,
men det är värre att vi till följd deraf nödgas alltjemt briljera
med två läroanstalter i veterinärväsendet, ehuru vi endast behöfde en
enda. Sedan emellertid detta stora misstag skett, vore det enligt mitt
förmenande högst orätt att fortfarande beröfva eleverna vid veterinärinrättningen
i Skara, som till hufvudsaklig del består genom enskilda
donationer, kompetens till statens veterinärbefattningar.

Herr Wallenius: I likhet med den föregående talaren erkänner
jag gerna, att det kunde vara tillräckligt med ett veterinärinstitut i
Sverige. Detta har också varit meningen hos flere af dem, som före
mig haft ordet. Med den ärade talaren på smålandsbänken instämmer
äfven jag deri, att detta institut med större skäl hade bort ord -

N:o 12.

Onsdagen den 28 Eebruari,

Angående
ifrågasatt
likställighet
mellan veterinärläroverken
i Stockholm
och
Skara.

(Forts.)

nas i Skara, der veterinärväsendets fader, Hernqvist, har för detta
ändamål gjort storartade donationer såväl i penningar som äfven i betydande
jordegendomar. Då emellertid det nu i Stockholm inrättade
institutet blifvit uppfördt med en kostnad uppgående till flere hundra
tusen kronor, är det väl otänkbart att denna så dyrbara inrättning
skall totalt försvinna. Det är då, enligt min tanke, klokare och med
billighet och rättvisa öfverensstämmande, att denna Skara veterinärinrättning,
som kostar staten så ofantligt litet, till följd af de storartade
donationerna, må kunna få rättighet att utexaminera elever,
hvilka voro lika berättigade att utöfva sitt yrke som de, som utgått
från veterinärinstitutet i Stockholm. Det är origtigt att lemna denna
vetenskap utan all konkurrens, och det är mycket obilligt att tillerkänna
den från veterinärinstitutet i Stockholm utexaminerade eleven
större kompetens än den, som aflagt examen vid veterinärinrättningen i
Skara. Jag har sjelf användt veterinärer af båda klasserna för botande
af kreaturssjukdomar och jag får säga att veterinärerna från Skara
visat fullt lika stor skicklighet som de, hvilka utexaminerats från
veterinärinstitutet i Stockholm. Dessa senare hafva blott större anspråk
på ersättning för sitt arbete.

Till följd af de skål, jag nu anfört, ber jag att Herrarne icke må
slopa veterinärinrättningen i Skara, som kostar statsverket så ringa,
utan behjerta hvad revisorerna erinrat om nödvändigheten att sätta
denna veterinärinrättning i sådan ställning, att de derifrån utexaminerade
elever erhålla lika kompetens till utöfvande af sitt yrke som veterinärerna
från institutet i Stockholm.

Herr O. B. Olsson: Jag kan icke dela revisorernas åsigt omatt
veterinärinrättningen i Skara borde bringas i likställighet med veterinärinstitutet
i Stockholm. Detta är orimligt och skulle medföra för
statsverket betydliga kostnader. Men jag kan icke heller vara med
om att slopa veterinärinrättningen i Skara, ty jag har hört från många
håll att elever, som utexaminerats från detta läroverk och sedermera
blifvit använda i landsorten, ådagalagt stor skicklighet och fullkomligt
svarat mot de fordringar, man stält på dem. Jag anser således att
statsverket hädanefter som hittills bör vidkännas den ringa uppoffring,
som erfordras för upprätthållande af undervisningen vid veterinärinrättningen
i Skara. Herrarne torde kanske hafva observerat att för
detta ändamål utgå nemligen endast ett ordinarie anslag å 4,100 kronor
och ett å extra stat till belopp af 6,670 kronor eller tillsammans
10,770 kronor. Detta är, enligt min tanke, en obetydlighet i jemförelse
med anslaget till veterinärinstitutet i Stockholm, som årligen
kostar öfver 65,000 kronor. Då det dessutom är faktiskt, att de elever,
som utgått från veterinärinrättningen i Skara, äro den jordbrukande
befolkningen i landsorten till stort gagn, så kan det icke vara
rigtigt att undandraga detta läroverk nämnda lilla anslag. Jag kan
följaktligen icke biträda något annat yrkande än det å bifall till Utskottets
förslag. Jag vill icke uttala någon hemställan till regeringen
att icke inkomma med förslag i det af revisorerna antydda syfte,
emedan jag anser detta öfverflödigt, ty äfven om regeringen skulle

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12.

för Riksdagen framlägga ett dylikt förslag, skulle Riksdagen aldrig gå
in på att åvägabringa likställighet emellan veterinärinrättningen i Skara
och institutet i Stockholm, dels derföre att något behof i detta hänseende
icke förefinnes och dels för den väsentligt större kostnadens
skull. Det är nemligen alldeles öfverflödigt att för ett sådant litet
land som Sverige hafva två veterinärinstitut.

Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.

Angående
ifrågasatt
likställighet
mellan veterinärläroverken
i Stockholm
och
Skara.
(Forts )

Ilerr L. Jönsson: Jag måste tillstå att, sedan jag tagit del af
förevarande utlåtande öfver revisorernas åtgärder, jag blef ganska
nedslagen. Detsamma visar nemligen att Stats-Utskottet så att säga
sökt med ljus och lykta efter anledningar till att stryka öfver hvad
revisorerna åtgjort, och det synes tydligt att Utskottet trott mera på
de myndigheter, som utlåtit sig i ärendena, än på revisorerna. Jag
hade dock icke tänkt uppträda till försvar för revisorerna, men då
tvenne Stats-Utskotts ledamöter, beträffande nu ifråga komna ärende,
icke nöjt sig med att lemna revisorernas hemställan utan allt understöd,
utan till och med här i Kammaren klandrat revisorerna, så kan
jag icke underlåta att yttra några ord.

Då striden i denna Kammare utkämpades om veterinärinstitutet
och huruvida detta skulle förläggas i Stockholm eller Skara, var jag
af den åsigt, att Sverige skulle hafva endast ett sådant institut och
att detta borde ligga i Stockholm. Jag försvarade ock efter min förmåga
denna åsigt. Då hade jag ännu icke kommit till insigt om
annat än att ett enda veterinärinstitut vore nog och trodde på de
komiterade, hvilka utlåtit sig i frågan och förklarat att ett enda veterinärinstitut
torde vara tillräckligt för landets behof. Numera har
jag kommit underfund med att denna åsigt icke är vigtig. Vi hafva
verkligen behof af ett fullständigt läroverk till, utom veterinärinstitutet
i Stockholm. Bästa beviset derpå är att det är brist på veterinärer
med den kompetens, som aflagd examen vid nämnda institut
medför. Hvart enda år ingå vederbörande regementsbefälhafvare till
Kong! Maj:t med anmälan, att de icke kunna få lediga sqvadronshästläkaretjenster
återbesatta samt anhålla om tillstånd att få sammanslå
lönerna vid två eller flere sqvadroner, så att en hästläkare
skulle komma att sköta tjensterna vid flere sqvadroner. Så har det
tillgått vid värfvade regementen, hvarest det möjligen icke medfört
stor skada eller förlust, då sqvadronerna äro under hela året placerade
tillsammans. Men vid de indelta regementena hafva deremot
stora förluster på hästar inträffat derigenom, att icke djurläkare funnits
på flere mil: nära sqvadronerna. Vid sådant förhållande och när
man- ser att det finnes öfver 30 elever vid veterinärinrättningen i
Skara, samt derjemte betänker att lärarepersonalen vid detta läroverk
är fullt tillräcklig för att gifva dem enahanda undervisning som vid
institutet i Stockholm, så är det väl alldeles orimligt att icke åvägabringa
likställighet mellan de båda läroverken, i synnerhet då såväl
Sundhetskollegium som Medicinalstyrelsen vitsordat, att detta icke
skulle medföra ett enda öres kostnad utöfver den uppoffring, som
statsverket nu får vidkännas. På tio års tid hafva väl öfver 170 elever

N:0 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Angående
ifrågasatt
likställighet
mellan veterinärläroverken
i Stockholm
och
Skara.
(Forts.)

erhållit undervisning vid anstalten, men endast 12 blifvit derifrån utexaminerade,
och dessa, som genomgått lika undervisning med dem vid Stockholms
institut anses icke värdiga att erhålla någon af statens enklaste
befattningar. Jag anser derföre, att de penningar, som offras på denna
anstalt, äro rakt af kastade i sjön. Endera måste man göra, antingen
upprätthålla Skara veterinärinrättning och gifva den rättighet att
utexaminera elever med full kompetens eller också slopa densamma.
Vill man göra det sist nämnda, så böjer jag mig derför. Men som
det nu är stäldt, är det det största slöseri man kan tänka sig. Med
denna öfvertygelse hos revisorerna, frågar jag om de behöfva taga
mot det klander, som Stats-Utskottets ledamöter här rigtat mot dem!

Utan att göra något yrkande vill jag endast hafva uttalat detta
för att visa, det vi haft fog för hvad vi gjort. Då emellertid den i
fråga varande anstalten har en egendom af öfver 400 tunnlands areal
samt jemte det lilla ordinarie anslaget åtnjuter ett extra årligt anslag
af staten för tillämpning af den nya utgiftsstaten, borde den väl
kunna upprätthållas och blifva till gagn. Felet är att detta anslag
icke är ordinarie, utan beviljas endast för ett år i sänder; ett osäkerhetsförhållande
som afskräcker dugliga personer att söka lärarebefattningen
vid anstalten. I detta afseende står verkligen veterinärinstitutet
i Stockholm öfver veterinärinrättningen i Skara.

Herr Sv. Andreasson: Jag har icke deltagit i Stats-Utskottets
förevarande beslut, men tror att Utskottet icke gerna kan hafva
kommit till annat resultat än det gjort. Fordringarna för inträde
vid veterinärinstitutet i Stockholm äro verkligen så stora, att man
icke gerna kan fordra deras uppfyllande af alla som egna sig åt veterinäryrket.
Jag ber att få erinra om denna Kammares vid 1874
års riksdag i enahanda fråga fattade beslut. Då var föreslaget att
anvisa löner till två professorer vid Skara veterinärinstitut å tillsammans
9,000 kronor samt beviljandet af anslag till smedja. Jag
motsatte mig då det ifrågasatta lönebeloppet åt professorerna, hufvudsakligen
derföre att jag ansåg, att vi icke hehöfde mer än en veterinärinrättning
i Sverige, en mening som jag för öfrigt många gånger
uttalat och ännu vidhåller. Jag föreslog då, i anseende till att frågan
ännu icke var fullt utredd, att med den ifrågasatta nybyggnaden till
veterinärinstitutet i Stockholm skulle uppskjutas tills man kommit
öfverens om hvar det skulle förläggas och hur det skulle ordnas.
Jag var då reservant i Stats-Utskottet och fick min vilja fram så väl
i denna Kammare som inom riksdagen, ehuru anslag sedermera beviljades
för ändamålet. Men man satte då fordringarne vid institutet
så höga, att nu endast så få elever utexaminerats derifrån, att det i
förhållande till de kostnader, staten uppoffrat för institutet, deribland
550,000 kronor för nybyggnaden, blir en ren orimlighet.

Jag tror emellertid, att eleverna från veterinärinrättningen i
Skara, å hvilka man ställer mindre fordringar, ändå kunna sköta
sin tjenst, der de användas temligen bra, och då dertill kommer, att
inrättningen har en ganska stor donation, den Hernqvistska, anser jag,
att det icke vore rätt välbetänkt att lägga ned densamma, allra helst

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12.

den kostar staten så litet. Som frågan vidare kommer på tal vid
behandlingen af 8:de liufvudtiteln, vill jag icke längre uppehålla tiden.
Emellertid tror jag att hvad Stats-Utskottet föreslagit är det rättaste.
Bäst är att låta Skara vara som det är. Det vore, det är min tro,
alldeles utan ändamål att höja fordringarne derstädes lika med dem
vid härvarande veterinärinstitut.

Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.

Angående
ifrågasatt
likställighet
mellan veterinärläroverken
i Stockholm
och
Skara.
(Fotts.)

Grefve Björnstjerna: Herr Lasse Jönsson påstår att brist på
veterinärer är orsaken till att vid vissa uppgifna regementen en eller
annan sqvadronshästläkarebefattning belinnes obesatt; detta är dock ett
fullkomligt misstag. Anledningen till dessa vakanser är att de löner,
sqvadronshästläkarne uppbära, äro så obetydliga, att ingen vill söka
en dylik befattning. Vederbörande regementschefer hafva derför erhållit
tillstånd att slå ihop två eller tre sqvadronshästläkarelöner till
en, för att på detta sätt få skickliga veterinärer. Då så skett, har
det icke heller varit någon brist på kompetente sökande. Jag vill
dessutom erinra, att vid alla förslag till arméorganisationer, som hittills
framkommit, har den åsigt alltid gjort sig gällande, att det nuvarande
antalet sqvadronslåkare kunde betydligt nedsättas. Det behöfs verkligen
icke eu examinerad veterinär på hvar hundrade häst.

För öfrig t är jag icke på långt när så grym som Herr Lasse
Jönsson, hvilken vill att, om veterinärinrättningen i Skara icke göres
likställig med den i Stockholm, den då skall slopas. Det är att gå
alldeles för långt, vare sig åt ena eller andra hållet. Skara veterinärinrättning
gör nu det dermed afsedda gagn och dermed bör det åtnöja
sig.

Hen'' O. B. Olsson: Jag vill blott upplysa Herr Lasse Jöns son,

att han misstager sig mycket, då han påstår att anordnandet,
på sätt han och öfrige revisorer önska, af veterinärinrättningen i
Skara, så att den blir likstäld med institutet i Stockholm, ingenting
skulle kosta. Jag förmodar emellertid, att Herr Lasse Jönsson såsom
statsrevisor har tagit reda på förslaget till ny afiöningsstat för veterinärinrättningen
i Skara, under förutsättning att densamma skulle
likställas med den i kufvudstaden. Denna stat upptager löner åt
tre professorer, två adjunkter och en instruktionssmed, under det att
vid veterinärinrättningen i Skara för närvarande icke finnes en enda
professor, ehuru en af lärarne derstädes bär professors titel. Blefve
nu veterinärinrättningen i Skara likstäld med den i Stockholm, skulle
äfven på förstnämnda ställe anställas tre professorer och detta skulle
naturligtvis medföra betydliga kostnader. Herr Lasse Jönsson nämnde
också, som jag tyckte, att vid veterinärinrättningen i Skara icke funnes
några elever. Revisorerna hafva dock sjelfva i sin revisionsberättelse
uppgifvit, att derstädes åren 1879 och 1880 funnos 39 lärjungar,
deraf 21 voro elever, 6 hofslagarelärlingar och 12 bysmeder, så att
den uppgiften måste väl Herr Lasse Jönsson medgifva var felaktig.

N:o 12.

Onsdagen den 28 Februari.

Angående
ifrågasatt
likställighet
mellan veterinärläroverken
i Stockholm
och
Skara.
(Forts.)

Herr L. Jönsson: Jag har begärt ordet, för att tillbakavisa

Herr Ola Bosson Olssons och Grefve Björnstjernas påståenden, att jag
i mitt förra anförande skulle hafva begått vissa misstag. Jag har
aldrig sagt att det fattades elever vid veterinärinrättningen i Skara,
utan uppgifvit att antalet gick öfver trettio.

Herr Ola Bosson Olsson yttrade vidare, att det skulle kosta så
mycket att göra veterinärinrättningen i Skara likstäld med institutet
i Stockholm och äfven derstädes anställa professorer. Om han icke
vill tro på min utsago i detta afseende, bör han likväl hysa förtroende
till Sundhetskollegii och Medicinalstyrelsens utlåtanden, hvaraf
framgår att denna omorganisation skulle kunna försiggå utan förhöjning
vare sig af det ordinarie eller det från och med 1876 på extra
stat beviljade anslaget.

Hvad beträffar Grefve Björnstjernas påstående, att jag misstagit
mig i mitt yttrande, att det vore brist på sqvadronshästläkare, så erkände
Herr Grefven sjelf att verkliga förhållandet vore, att det icke
fans sqvadronshästläkare vid alla sqvadroner, och det var precis detta
och ingenting annat som jag sade.

Öfverläggningen förklarades slutad; hvarefter Kammaren biföll
Utskottets hemställan.

§ 11-

Lades till handlingarne.

§ 7-

Vid föredragning af Banko-Utskottets Memorial N:o 2, angående
verkstäld granskning af Riksbankens tillstånd och förvaltning, blef
Utskottets deri gjorda hemställan af Kammaren bifallen, hvarjemte
det i memorialet intagna slutliga yttrandet lades till handlingarne.

.8 8-

Herr K. P. Arnoldson, som anmält sig vilja afgifva en motion,
blef för sådant ändamål uppropad samt uppläste den ifrågavarande
motionen, hvilken afsåg en skrifvelse till Kongl. Maj:t om Sveriges
neutralisering.

Efter motionens uppläsning tillkännagaf Herr Arnoldson, att 17
af Kammarens ledamöter deruti instämt; och anhöll han, att ett Tillfälligt
Utskott måtte varda tillsatt för behandling af denna motion.

Herr Carl Johansson förklarade derefter, att äfven han instämde
uti förevarande af Herr Arnoldson väckta motion.

Motionen, som erhöll ordningsnummern 97, blef derpå bordlagd.

Onsdagen den 28 Februari.

N:o 12.

Äfvenledes bordlädes Herr Arnoldsons framställning om tillsättande
af ett nytt Tillfälligt Utskott.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr J. Andersson i Häckenäs under 8 dagar från och med den 7 Mars,

Till bordläggning anmäldes:

Banko-Utskottets Utlåtande N:o 3, i fråga om användande af
Riksbankens vinst för år 1882, m. m. samt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 12, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående tillsättning af pastor
primarius i Stockholm.

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde
uppföras näst framför de ärenden, som redan blifvit två gånger bordlagda.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. \ 4 e. m.

In fidem

II. A. Kolmodin.

§ 9.

,, j-2* fooinv

och „ P. G. Petersson .

„ G. A. Larsson
„ E. Olsson

§ 10-

Andra Kammarens Prof. 1883. N:o 12.