RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1883:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1883. Första Kammaren. N:o 29.

Lördagen den 28 April, f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. ni.

Justerades protokollet för den 20 ock 21 i denna månad.

Upplästes två insända läkarebetyg af följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare Herr Kapten C. A.
Mannershants är tills vidare af sjukdom kindrad att besöka Kammaren.
intygar

Stockholm den 28 April 1883.

P. J. Wising.

M. D:r.

Att Herr Häradsköfdingen m. in. A. W. Dufwa till följd af sjukdom
(Catarrh. Ventric. in. m.) är nödsakad att under de närmaste
dagarna kalla sig i stillhet hemma, detta varder på aflagd embetsed
intygadt.

, Stockkolm den 27 April 1883.

N. A. Eäling.

Fältläkare.

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att Herr Söderberg
låtit anmäla det han vore af sjukdom hindrad att infinna sig vid dagens
sammanträde.

Första Kammarens Prat. 1883. N:o 29.

Nio 29.

Lördagen den 28 April, f. m.

Ledighet från riksdagsgöron 1 1 " n ” "rw un -

fjorion dagar från morgondagen.

Anmäldes och bordlädes

Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 7, i anledning af motion om
ändring af §§ 4, 7, 11, 12, 13 och 105 Regeringsformen samt § 38
mom. 2 Riksdagsordningen;

Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 7, angående allmänna bevillningen; Lag-Utskottets

utlåtanden:

N:o 29, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition (Nio 17) angående
ändring af bestämmelserna för utgörande af vinören inom församlingarna
;

Nio 30, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition (Nio 15) om
ändring af § 33 i förordningen angående fattigvården den 9 J uni 1871;

N:o 31, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition (N:o 14) med
förslag dels till ändringar i stadgan angående folkundervisningen i
riket den 20 Januari 1882, dels ock till ändrade bestämmelser om
grunderna för utgörande af afgifter till folkskoleväsendet i Stockholm;

N:o 32, i anledning af Kongl. Majds propositioner (N:is 11 och
30) med förslag till ändringar i förordningarna om kommunalstyrelse
på landet, om kommunalstyrelse i stad, om landsting samt om kommunalstyrelse
i Stockholm;

N:o 33, i anledning af Kongl. Maj ds proposition (N:o 12) med
förslag till ändringar i stadgan angående skjutsväsendet;

N:o 34, i anledning af Kongl. Maj ds proposition (N:o 13) med
förslag till ändringar i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 Mars 1862, äfvensom i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 November 1863;

N:o 35, i anledning af väckta motioner om ändring i den kommunala
rösträtten å landet;

N:o 36, i anledning af väckt motion om tillägg till § 57 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862;

N:o 37, i anledning af Kamrarnes återremiss af vissa delar af
det i Utskottets utlåtande N:o 21 afgifna förslag till förordning angående
allmänt ordnande af klockarnes löneinkomster;

der fjorton dagar från denna

dag och (Grefve Fiper, Alfred,

under

3 N:o 29.

Lördagen den 28 April, f. m.

N:o. 39, i anledning af dels Kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
vissa delar af det under första punkten i Utskottets utlåtande
N:o 23 afgifna förslag till lag angående tillsättning af presterliga
tjenster, dels ^ ock återremiss från Andra Kammaren af andra punkten
i nämnda utlåtande; samt

N:o 40, i anledning af väckt motion om upphäfvande af nu befintliga
familjefideikommiss i fast egendom; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 9, i anledning
af erhållen återremiss å utlåtandet N:o 7 angående väckt fråga
om ändring af nuvarande edsformulär och revision af gällande föreskrifter
angående eder.

Anstäldes jemlik! 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande
af Stats-Utskottet i dess memorial Ko 36, punkten l:o) föreslagna
och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen må besluta, att — under förutsättning
deraf, att skoldistrikt för ordinarie folkskolelärare eller lärarinna,
som i minst fem år i denna egenskap oförvitligen tjenstgjort, kommer
att bestämma aflöningen för nästkommande år till 700 kronor, der den
icke redan uppgår till detta belopp — staten skall bidraga med högst
två tredjedelar af hela nämnda lönesumma och för ändamålet utöfver
hvad redan är härtill anslaget på extra stat för år 1884 uppföra ett
förslagsanslag af 180,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har Riksdagen heslutit, att •— under förutsättning
deraf, att skoldistrikt för ordinarie folkskolelärare eller lärarinna, som
under minst fem år i denna egenskap oförvitligen tjenstgjort, antingen
redan heviljat kontant aflöning af 700 kronor eller ock för nästkommande
år 1884 höjer aflöningen till nämnda belopp — staten ..skall
bidraga med två tredjedelar af hela denna lönesumma, samt att för
ändamålet utöfver hvad redan är härtill anslaget skall på extra stat
för år 1884 uppföras ett förslagsanslag af 180,000 kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 15;
Nej — 101.

5:o 29.

Lördagen den 28 April, f. m.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt ocIl
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
N:o 149, som upplästes ock hvaraf inkemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 86 Ja ock 111 Nej, samt att kåda Kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 101 Ja ock 212 Nej; hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med Nejpropositionen.

Herr (trefven ock Talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats
till detta sammanträdes fortsättande kl. 7 e. m.

Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af Stats-Utskottet i dess memorial N:o 36, punkten 2:6) föreslagna
ock af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen till uppförande af stall ock ridhus
vid Upsala akademi med dertill körande värme-, vatten- ock gasledningar
för år 1884 anvisar ett anslag af 55,000 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, kar det väckta förslaget om anvisande af medel till
berörda ändamål ansetts icke böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna kafva utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 42.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt ock
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
N:o 150, som upplästes ock hvaraf inkemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 30 Ja ock 167 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 1Ö4 Ja ock 209 Nej; hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
Nej-propositionen.

N:o 29.

Lördagen den 28 April, f. m.

Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af Stats-Utskottet i dess memorial N:o 36, punkten 4:o) föreslagna
ocIl af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen till aflönande af räknebiträden för
numerisk tillämpning af en af Professoren J. A. H. Gryldén utarbetad
teori för bimlakropparnes rörelser må bevilja ett anslag af 12,000 kronor
samt deraf på extra stat för år 1884 anvisa en fjerdedel, eller
3,000 kronor, att efter Vetenskapsakademiens förfogande tillhandahållas
Professoren Gryldén, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har något anslag till berörda ändamål icke blifvit af
Riksdagen beviljadt.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—87;

Nej—25.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Ändra Kammaren, ankom derifrån ett profokoilsutdrag, N:o
151, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 72 Ja och 125 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 159 Ja och 150 Nej; hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med Japropositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande,
af Stats-Utskottet i dess memorial N:o 36, punkten 5:o) föreslagna
och af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen må ställa till Kongl. Maj:ts förfogande
ett extra anslag för år 1884 af 15,000 kronor för att användas
till understöd åt sådana anstalter eller föreningar i de större städerna,
som anordna föreläsningskurser för arbetsklassen, dock under följande
vilkor:

att det understödsbelopp, som må utgifvas till hvarje anstalt eller
förening, icke får öfverstiga 3,000 kronor för år räknadt;

N:o 29.

Lördagen den 28 April, f. m.

att kommuner eller enskilda tillskjuta minst lika mycket som
staten;

att anstaltens angelägen]!eter vårdas af en styrelse, som antager
föreståndare och. lärare;

att föreläsningarne ordnas regelbundet, visst antal timmar i veckan,
under fem till åtta månader och i väl ordnade föreläsningskurser;

att anstalten förfogar öfver kunniga och dugliga, för denna undervisning
lämpliga lärarekrafter samt tillräcklig och passande undervisningsmateriel
;

att alla politiska och religiösa strider eller förhandlingar vid föreläsningarne
eller undervisningen varda förbjudna;

att anstalten eller föreningen skall vara skyldig att underkasta sig
alla de vilkor och kontroller, som i öfrigt af Kong!. Maj:t pröfvas nödiga
eller lämpliga, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har något anslag till berörda ändamål icke blifvit af
Riksdagen beviljadt.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

J a—o i;

Nej—56.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag,
N:o 152, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 93 Ja och 103 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade
röster befunnits utgöra 150 Ja och 159 Nej; hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med Nejpropositionen.

Anstäldes jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande
af Stats-Dtskottet i dess memorial N:o 39 föreslagna och af båda
Kamrarne godkända voteringsproposition:

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts derom
gjorda framställning, må bevilja Landshöfdingen J. Gr. Asplunds enka
Thekla Asplund, "född Nordqvist, en pension å allmänna indragningsstaten
till belopp af 1,000 kronor om året, att af henne uppbäras, så
länge hon förblifver enka, samt utgå från början af innevarande år, röstar

Ja;

Lördagen den 28 April, f. m. 7 N:o 29.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, liar Kongl. Maj:ts berörda framställning icke vunnit
Riksdagens bifall.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna kafva utfallit sålunda:

Ja—104;

Nej—9.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt och
afsändt till Andra Kammaren, ankom derifrån ett protokollsutdrag, N:o
153, som upplästes och hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes
utfallit med 88 Ja och 107 Nej, samt att båda Kamrames sammanräknade
röster befunnits utgöra 192 Ja och 116 Nej; hvadan beslut
i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverrensstämmelse med Japropositionen.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Hallenborg under
elfva dagar från och med den 4 nästkommande Maj.

Kammaren åtskildes kl. x/2 3 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

>:o 29.

Lördagen den 28 April, e: m.

Lördagen den 28 April, e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Upplästes ock godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, Ko 23, till Konungen, om lag angående tillägg till 117 §
Konkurslagen den 18 September 1862.

Efter föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
Ko 146, med delgifning af nämnda Kammares beslut
öfver dess Tillfälliga Utskotts utlåtande Ko 9, i anledning af dels
återremiss af dess öfver motion om lagstadgad undersökning af importeradt
fläsk ock kött samt s. k. konserver afgifna utlåtande Ko 1, dels
ock derefter väckt fråga om skärpta bestämmelser rörande kontrollen
af handel med födoämnen ock dryckesvaror samt deras beredning till
afsalu, beslöt Första Kammaren, på hemställan af Herr vice Talmannen,
att hänvisa detta ärende till sitt Tillfälliga Utskott Ko 2.

Föredrogs å nyo Bevillnings-Utskottets den 21 ock 24 i denna
månad bordlagda betänkande Ko 6, angående stämpelafgiften.

På framställning af Herr (Trefven ock Talmannen beslöts, att betänkandet
skulle punktvis företagas till afgörande, samt att dervid'' Utskottets
hemställan i betänkandets 2 punkt skulle föredragas efter det
i punkten afsedda förordningsförslag.

1 punkten.

Lades till handlingarna.

2 punkten.

Herr Bennick: Jag hemställer, att, då i författningsförslaget
förekomma åtskilliga med finare stil tecknade hänvisningar till olika
paragrafer i författningen, hvilka endast afse att lätta tillämpandet af

Lördagen den 28 April, e. m.

N:o 29.

densamma, men dessa hänvisningar naturligen måste lämpas efter den
paragrafföljd, som kan af Kammaren beslutas, vare sig nya paragrafer
tillsättas eller möjligen någon paragraf uteslutes eller ordningen dem
emellan ändras, Kammaren behagade förklara, att med afseende å dessa
hänvisningar, som finnas insatta under texten i författningsförslaget,
Bevillnings-Utskottet må, sedan författningen slutligen pröfvats, vidtaga
de jemkningar och rättelser, hvilka af Riksdagens beslut kunna föranledas.
Samma beslut är redan fattadt af Andra Kammaren; och jag
tror, att det länder till lättnad vid frågans behandling.

Hvad Herr Bennich sålunda föreslagit godkändes.

Ben af Utskottet föreslagna förordningens rubrik och öfverskriften
till Ari. I.

Godkändes.

§ I Statsmyndigheternas

in Inledningen

och Första afdelningen. delning i

fråga om
stämpel till

Herr vice Talmannen: Grenom det förslag till författning, som deras expedit
nu är öfverlemnadt af Bevillnings-Utskottet, skulle Riksbanken och tioner.
Riksgäldskontor^, i olikhet med hvad förut varit förhållandet, upptagas
bland de verk, hvilkas expeditioner, bevis, med mera, skulle förses
med stämpel. Jag kan dock icke föreställa mig att detta kan vara
rigtigt, hvarken till sin grund eller till sina verkningar. Riksbanken
är alldeles icke något embetsverk, utan en industriel inrättning, hvilken
utöfvas för statens räkning och hvilken i alla sina förhållanden
bör vara så likstäld med enskilda penningeinrättningar som möjligt är.

En följd af detta förslag skulle blifva, att åtskilliga transaktioner, som
med andra penningeverk fritt utföras, skulle belastas med en afgift i
Riksbanken; och detta kan icke stå väl tillsammans hvarken med grundsatsen
att denna bank är en idustriel inrättning eller med den omsorg,

Riksdagen hittills visat, att ställa Riksbanken gent emot allmänheten
i samma fördelaktiga ställning som andra penningeanstalter.

Det är att märka att vid uppräknandet af sådana handlingar, som
skulle vara försedda med stämpel, förekommer å sidan 26 i betänkandet,
bland »Bevis», i slutet »Annat bevis: 50 öre». Till dessa slags
bevis skulle utan tvifvel flera sådana, som af Riksbanken utfärdas i
vanliga affärsförhållanden, komma att hänföras. Sålunda, till exempel,
ett sådant bevis, som antecknas på kreditivtagares exemplar af kreditivkontraktet,
vidare så kallade kreditivbesked samt upp- och afskrifningsbesked,
vidare åtskilliga andra bevis, såsom angående relaxer af
pantsatta jerneffekter, transporter af infriade förbindelser vid låneåterstoder
och dylikt.

N:o 29.

Lördagen den 28 April, e. m.

Statsmyndig- Slutligen förekommer äfven en lika generel rubrik på expeditiodelning
T ner; ocl1 det iir oanska tvifvelaktigt, om icke under sådana en mängd
fråga om af Riksbankens transaktioner skulle komma att inrymmas. Sålunda
stämpel till till exempel ombudsmannens skrifvelse!’ med instruktioner för Riksderas
expedi- bankens ombud i landsorten, meddelanden till Riksbankens korrespon(Forts")
Center i utlandet ecb hvarför icke till och med kommissionsanstaltens
skrivelser. ^ Allt detta är expeditioner, ehuru de såsom affärsexpeditioner
utgå i form af bref. Om Riksbanken betraktas, icke såsom en
penningeinrättning, utan som ett embetsverk, så komma dessa expeditioner
att få karakteren af embetsexpeditioner, och då skola de äfven
med stämpel beläggas.

Hvad jag nu angående Riksbanken anfört synes mig ega sin tillämpning
äfven på Riksgäldskontor; och hemställer jag sålunda, att
denna paragraf måtte bifallas, med uteslutande af orden »riksbanken
och riksgäldskontor».

Herr Statsrådet Themptander: Såsom Kammarens ledamöter
torde hafva sig bekant, har detta förslag tillkommit i enlighet med den
hemställan, som gjordes af den för utarbetande af förslag i ämnet tillsatta
komité.

Denna komité har fäst uppmärksamheten vid, att, då från Fullmäktige
i Riksbanken och Riksgäldskontor utfärdas handlingar af
enahanda beskaffenhet som de, hvilka i andra embetsverk äro underkastade
stämpelbeläggning, det icke kunde vara annat än oegentligt,
att handlingar från nämnde två myndigheter vore stämpelfria, under
det att liknande handlingar stämpelbelades, då de kommo från öfriga myndigheter.
Komiterade åsyftade dervid ingalunda, att så beskaffade
handlingar, som tillhöra de egentliga affärstransaktionerna, skulle göras
till föremål för stämpelbeläggning, utan säga, att det måste vara ett
ytterst inskränkt antal expeditioner, som kunna ifrågakomma att stämpelbeläggas
— blott ett och annat protokollsutdrag; och det har således
varit endast för konseqvensens skull, som komiterade ansågo sig böra
göra denna framställning.

Hvad nu angår de af den föregående ärade talaren gjorda erinringar
om skrifvelse!'', så gäller, i fall författningen tolkas på det sättet,
att skrifvelse!'' skola vara föremål för stämpelbeläggning, denna anmärkning
icke endast Riksbanken och Riksgäldskontoret, utan måste tilllämpas
på alla öfriga myndigheter, hvilka aflåta skrifvelse!’.

Rör min del får jag saga, att jag icke förestält mig, att embetsskrifvelser
skulle kunna under något förhållande göras till föremål för
stämpelbeläggning, vare sig dessa skrivelser aflåtas till offentlig myndighet
eller till enskild person.

Äfven de ötriga embetsverk, som i författningsförslaget finnas uppräknade,
aflåta skrivelser till enskilda personer i högst betydlig mängd.
Skulle nu författningen kunna tillämpas på dylika skrivelser, är det
naturligen en oegentlighet i författningsförslaget, som aldrig varit
åsyftad.

Jag ^tror emellertid det icke kan ifrågasättas, att bref skulle kunna
under några vilkor karteras, ty karteringen kan ej gälla andra handlingar
än sådana, som enskild person har att utlösa hos ett embetsverk.

N:o 29.

Lördagen den 28 April, e. m.

Men vore förhållandet, att författningen skulle så tolkas som här skett, Statsmyndigså
gäller, som sagdt, denna anmärkning icke allenast Riksbanken och *.**

Riksgäldskontoret utan äfven alla andra embetsverk, som aflåta skrif- fråga om
velser. stämpel till

Om Riksbanken och Riksgäldskontoret upptagas i författningen deras expedit
eller ej, är naturligen i och för sig temligen likgiltigt, ty antalet expeditioner,
rörande hvilka stämpelbeläggning i dessa verk kan ifrågakomma, k
blir ytterst litet; men det förefaller något oegentlig!, att, om man vänder
sig till Fullmäktige i Riksbanken eller Riksgäldskontoret och vill
lösa en afskrift eller ett utdrag af deras protokoll, desse handlingar
icke skola beläggas med stämpel lika väl som protokollsutdrag från
andra embetsverk.

Detta är anledningen, hvarför komiterade upptagit detta förslag
och att det sedermera inrymts i den Kongl. propositionen.

Herr Samzelius: På sätt den siste högt ärade talaren antydt,

hafva komiterade i sitt afgifna utlåtande upptagit den förevarande frågan
och de yttra sig i korthet sålunda:

»Bland de af styrelserna öfver Riksbanken och Riksgäldskontoret
till enskilda parter utgifna handlingar hafva hittills endast fullmakter
och andra handlingar, hvarigenom tjenster tillsättas, varit underkastade
stämpel. Någon egentlig grund för den stämpelfrihet, som för andra
handlingar än de nyssnämnda för närvarande åtnjutes, lärer dock icke
kunna utfinnas, och komiterade hafva så mycket mindre ansett sig
böra stadga ett särskild! undantag för dem, som, enligt hvad komiterade
inhemtat, från Fullmäktige i Riksbanken och Riksgäldskontoret allenast
utgifves ett ytterst obetydligt antal sådana handlingar, hvilka kunna
ifrågakomma att stämpelbeläggas — hufvudsakligen blott ett och annat
protokollsutdrag — och den föreslagna stämpelpligtigketen således icke
blefve för allmänheten i något afseende betungande.»

Öfver detta förslag hafva Fullmäktige i Riskbanken och Riksgäldskontoret
icke varit i tillfälle att yttra sig; men hade det beredts
dem ett sådant tillfälle, är jag förvissad om, att de skulle hafva kunnat
uppgifva ganska giltiga skäl för den stämpelfrihet, som nu ej eger rum.

Nu gällande stämpelpappersförfattning innehåller rubriken: »Om stäm pel

dels å domar, utslag, resolutioner och andra dylika handlingar,
som utfärdas af domstolar, embetsverk och myndigheter, dels ock till
handlingar, som dit inlemnas eller derstädes företes;» men i det nya
förslaget har detta ändrats till »om stämpel till statsmyndigheternas
expeditioner;» Och till dessa myndigheter hafva, bland andra, blifvit
hänförde Riksbanken och Riksgäldskontoret. Karakteren på en statsmyndighet
bestämmes genom 47 § i Regeringsformen, der omnämnde
blifvit rikets hofrätter och alla andra domstolar, rikets kollegier och
landtregeringen samt alla andra verk och embetsman, för hvilka alla
det synes gemensamt vara, att de skola lyda Konungens bud och att
de blifva Konungen i laga ordning ansvarige, »om något utaf dem
underlåtes och försummas eller olagligen behandlas». Riksbanken och
Riksgäldskontoret äro emellertid stälda under Riksdagens styrelse, inseende
och förvaltning genom de Fullmäktige, som i laga ordning af
Riksdagen utses. Desse förvalta nämnda 2 verk efter de reglementen

N:o 29.

Lördagen den 28 April, e. m.

SlÄ °ch föreskrifter- som Riksdagen årligen för dem utfärdar, ock det är
delning i ?"em uttryckligen förbjudet att lyda någon annan än Riksdagen. De
fråga om kunna sålodes svårligen hänföras till statsmyndigheter i egentlig mening,
stämpel till om också deras verksamhet omfattar föremål, som icke äro ovi°*tiga
deras och. väl kunna hänföras till statens funktioner, såsom till exempel statens

(Forts.) skuldsättande, hvad Riksgäldskontoret beträffar. Men jag tror icke,
att med den säregna uppfattning, vår grundlag har, de strängt taget
kunna hänföras till statsmyndigheterna. Emellertid hafva de bland
dessa blifvit placerade; och derom vore mindre att säga, om icke
deraf dragits konseqvenser, som enligt min tanke äro för Riksdagens
verk ytterst menliga, I Riksgäldskontoret — det verk, hvars styrelse
jag har den äran tillhöra — skulle antagandet af förevarande författmngsförslag
leda till de betänkligaste följder.

Vid reorganisationen af Riksgäldskontoret, i hvilken jag deltagit,
infördes^ den ordning, att allmänheten så val inom som utom landet
har rättighet att direkt vända sig till kontorets styrelse med sina framställningar
och att äfven från styrelsen omedelbart få svar å desamma
utan några kommissionärer.

Förbud har till och med utfärdats för tjenstemännen derstädes
att taga befattning med kommissionärskap.

Tid etter annan, nästan hvarje dag inkomma nu framställningar,
icke blott från enskilda personer, enskilda bankirhus inom landet, om
än den ena och än den andra saken, såsom till exempel angående
utlottade eller bortkomna premieobligationer, obligationskuponger, med
mera,, utan äfven från utrikes orter, stundom från det inre Ryssland,
Gralizien och Polen på både begripliga och obegripliga språk. Skulle
vederbörande icke kunna få svar på sina framställningar, så äfventyrade
Riksgäldskontoret att komma i misskredit, och statskrediten
kunde deraf äfven beröras. Undantagsvis har man väl varit så försiktig,
utt man medskickat en afgift, såsom då vi härom dagen jemte
en framställning från en ort i Ryssland fingo oss tillsänd en rubelsedel.
Men enligt de grundsatser, som följas vid vår förvaltning, skickade vi
den tillbaka och gåfvo dem svar på den fråga, som framstälts, och jag
är förvissad om, att det icke kommer att nedsätta den svenska administrationens
anseende inom utlandet. Om man emellertid skall strängt
hålla på föreskrifterna i det nya förslaget, äro Fullmäktige icke berättigade
att aflåta, något sådant svar, med mindre det stämpelbelägges.
Till följd af författningens uppställning, hvaraf äran tillkommer komiterade
jag förmodar nemligen att Herr Chefen för Finansdepartementet
under sina trägna embetsgöromål icke kunnat egna hvarje liten
detaljsak synnerlig uppmärksamhet — synes det mig vara alldeles tydligt,
att sådana skrifvelse!’ skola stämpelbeläggas. Förut hette det: »Expeditioner,
som utlenmas». Da var det tydligt, att man dermed egentligen
menade sådana expeditioner, som till part utgåfvos, såsom protokollsutdrag,
resolutioner, utslag m. in., men icke bref. Men i förslaget
står det icke sa. Nu heter det: »stämpel till statsmyndigheternas
expeditioner;» Och till statsmyndigheterna hänföras, såsom mig synes
utan tillräckligt skäl, Riksbanken och Riksgäldskontoret. Sedan stå
vissa expeditioner uppräknade; och slutligen heter det »Expedition,

Lördagen den 28 April, e. m.

N:o 29.

som icke kär ofvan är särskilt nämnd;» ock de äro icke särskildt
nämnda, dessa skrifvelse!’, innefattande Fullmäktiges beslut.

Att bref äfven skola känföras till expeditioner, synes framgå af
Regeringsformen, der det keter, att alla expeditioner, som utgå från
Konungen, äfvensom befallningar — utom i kommandomål — skola
vara underskrifne af Konungen ock af vederbörande föredragande kontrasignerade.

Der kallas Kongl. bref för expeditioner; ock jag kan omöjligen
annat än anse, att med en sträng lagtolkning jemväl alla dessa affärsbref
måste betraktas såsom expeditioner. Skulle man nu införa en
stämpelpligt för dem, blefve Riksgäldskontorets rörelse alldeles omöjliggjord.
Jag förmodar, att det är samma förhållande äfven med
Riksbanken; dennas kommissionskontor kunde visserligen fordra en
afgift af inrikes korrespondenter, men Riksgäldskontor är icke i
samma lyckliga belägenhet, tv det är många, som dit vända sig från
utlandet, ock \i skulle icke kunna skrifva till dessa ock säga: »skicka
in stämpelafgift; eljest kunnen I icke erhålla svar».

För Riksgäldskontor borde val ändå, såsom en affärsanstalt, gälla
samma enkla regler som för hypoteksbankema, till exempel; ock när
man kan skrifva till dessa samt erhålla svar utan afgift, skulle man
väl blifva förvånad att icke kunna få ett svar från Riksgäldskontoret.
Men, säger man, det är icke meningen att dessa expeditioner skola
beläggas med stämpel, utan blott protokollsutdrag. Af Fullmäktiges
låneprotokoll erhåller man icke utdrag, ty de äro hemliga, ock af andra
protokoll inträffar det icke att man begär utdrag.

Hela den ifrågavarande stämpelinkomsten skulle hvad Riksgäldskontoret
beträffar möjligen uppgå till 4 å 5 kronor om året; men är
detta en så afsevärd statsinkomst, att förändringen för dess skull bör
vidtagas? Kontrakt förekomma val ofta vid Riksgäldskontoret, men
dessa äro efter förslaget fria från stämpel. Således skulle det vara
endast dessa protokollsutdragen ock, om författningsförslaget antages
sådant det nu är, skulle det enligt mitt förmenande äfven blifva de
expeditioner, som man aflåter till enskilda personer, enskilda banker
oc£ bankirhus. Att deremot skrifvelserna till embetsverk icke behöfva
stämpelbeläggas, derom är jag fullkomligt ense med Herr Departementschefen,
ty der skrifves det ju i kronans ärenden ock der
kan icke stämpelbeläggning förekomma.

Jag vill för öfrigt icke ingå på frågan huruvida det kan vara
lämpligt att stamp eib elägga äfven andra embetsverks skrivelser till
enskilda personer.

En del embetsverk, i synnerhet de nyare, kafva tagit till praxis att
låta enskilde direkte vända sig till dem med förfrågningar, och efter
min tanke är detta en stor förtjenst. Sjelf kar jag varit i tillfälle att
korrespondera med embetsmyndigheter äfven i utlandet, ock det till
och med i länder, der man eljest är van att få betala dryga stämpelafgifter;
men aldrig kar man af mig begärt någon stämpelafgift i
dessa fall.

Men om nu detta förslag antages, anser jag att, med en sträng
tolkning, äfven de bref komme att med stämpel beläggas, kvilka aflåtas
från andra embetsverk, som rätteligen tillköra statsmyndigheterna,

Statsmyndigheternas
indelning
i
fråga om
stämpel till
deras expedi
tioner.
(Forts.)

N:o 29.

Lördagen den 28 April, e. m.

Statsmyndigheternas
indelning
i
fråga om
stämpel till
deras expeditioner.

(Forts.)

när nemligen dessa bref aflåtas till enskilda personer. Jag vet, att
det varit vanligt, i synnerhet om det varit en klagande som haft giltiga
skäl till sin framställning, att man skrifvit, om icke direkt till honom,
så till någon myndighet med förständigande för denna att delgifva
klaganden beslutet; men äfven om man medgåfve stämpelfrihet för sådana
skrifvelse!’, så upphäfver det icke stämpelpligtigheten för expeditioner
i allmänhet, som innefattas i bref. Det är efter min tanke
ej lyckligt, att förslaget icke bibehållit det förut gällande stadgandet
om »expeditioner som utlemnas», ty då hade bref icke kommit att dit
hänföras.

Om nu, på sätt Herr vice Talmannen föreslagit — och jag har
benägenhet att med honom instämma — orden »riksbanken och riksgäldskontoret»
skulle borttagas ur första momentet, kunde det möjligen
ifrågasättas stämpelskyldighet för dem på grund af det följande momentet,
der det står »äfven som alla statsmyndigheter, hvilka icke
finnas i denna eller öfriga afdelningar upptagna». Det skulle nemligen
bero på tolkningen, huruvida Riksbanken och Riksgäldskontoret
rätteligen äro att hänföra till statsmyndigheterna. För min del vill
jag med stöd af grundlagen derpå gifva det enkla svar, att de verk
icke äro statsmyndigheter, som ej äro underkastade Konungens bud och
befallningar och äro Konungen ansvariga för sina göranden och låtanden.

Visserligen äro de sådana embetsverk, som utföra vigtiga statsfunktioner,
men derför äro de icke statsmyndigheter i egentlig mening.

Jag förenar mig med Herr vice Talmannen i yrkandet, att ur
första afdelningen orden »riksbanken och riksgäldskontoret» skola
utgå.

Herr Forssell, Hans: Här har af två talare blifvit framstäldt

yrkande derom att ur 1 § 1 afdelningen måtte uteslutas orden »riksbanken
och riksgäldskontoret». Skälen härför äro tvenne. Det ena,
af den siste ärade talaren anförda, bestod deri att det vore oegentlig!
att här införa Riksbanken och Riksgäldskontoret under rubriken »statsmyndigheter».
Sådant passade icke, emedan Riksbanken och Riksgäldskontoret
icke stode under Konungens — statsmaktens värjo. Det må
medgifvas att, om man vill vara sträng i uttrycken, borde öfverskriften
öfver denna artikel få en annan lydelse än den nu har, men, å andra
sidan, har verkligen någon olycka skett derigenom att Riksbanken och
Riksgäldskontoret blifvit införda under denna rubrik? Någon verkan på
Riksbankens och Riksgäldskontorets konstitutionella ställning kan detta
deras införande i en paragraf i eu stämpelafgiftsförordning icke utöfva.
Här finnes i femte afdelningen under samma rubrik införda »hofexpeditionen
och sekreterareembetet vid Kongl. Maj:ts Orden». Äfven dessa
myndigheter skulle må hända efter sträng tolkning icke kunna sägas
vara statsmyndigheter. De trifvas likväl ganska väl tillsammans med
de öfriga. Jag finner icke detta anförda skäl tillräckligt för att rubba
en anordijing, som i öfrigt kan vara lämplig.

Det andra skälet har större betydelse. Det uttalades af Herr vice
Talmannen och gick derpå ut att, om Riksbanken och Riksgäldskontoret
infördes i denna paragraf, skulle vid tillämpningen af stämpelförfattningen
kunna hända, att expeditioner från dessa myndigheter, således

Lördagen den 28 April, e. m.

N:o 29.

äfven bref till enskilda personer, måste beläggas med stämpel derför Statsmyndigatt
i sista passus af § 3 på den stora tabellen står: »Expedition, som lieternas *«-icke bär ofvan är ^särskild! nämnd, hvarje ark — 50 öre». Jag vill ZIgTlm
icke inlåta mig på tolkningen af ordet »expedition», men det synes stämpel till
mig att om man ville förebygga hvarje misstag i detta fall, så vorq deras expedit
rätta vägen att, när vi komma till ordet »expedition» i § 3, antingen ,tf>ner\
formulera detta moment så, att icke tvekan längre kan uppstå, eller, ™orts-)
om Kammaren icke anser sig god dertill, återremittera detsamma till
Bevillnings-Utskottet med uppfordran att verkställa en omredigering.

Om vi icke göra det, utan här utstryka» riksbanken och riksgäldskontoret»,
då inträffar något, som Kammaren säkert icke vill vara med
om. Det händer då att vi på åtskilliga andra ställen i § 3 komma
att befria Riksbankens och .Riksgäldskontorets handlingar från en stämpel,
som de rätteligen böra draga. Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet
fäste särskildt uppmärksamheten på afskrifter, hvilka
verkligen synas mig böra beläggas med stämpel, då de utfärdas från
Riksbanken och Riksgäldskontoret, men ännu vigtigare är att i denna
paragraf _ förekomma äfven fullmakter. Sådana hafva hittills i dessa
verk varit belagda med stämpel, och jag tänker att det icke är Kammarens
mening att befria fullmakter i Riksbanken och Riksgäldskontoret
från stämpel. Vill man behålla denna stämpel, med den nuvarande
uppställningen af texten, då finner Kammaren lätt, att det är alldeles
nödvändigt att nu bibehålla Riksbanken och Riksgäldskontoret i § 1,
och med hänsyn dertill yrkar jag bifall till Utskottets förslag, fritt förde
af herrarne, som frukta för konseqvensen af bestämmelsen om expeditioner,
att, när vi komma dit, yrka på denna punkts återremiss.

Friherre Åkerhielm: Med anledning af den siste ärade talarens
yttrande har jag begärt ordet för att vördsamt fästa Kammarens uppmärksamhet
derpå, att Andra Kammaren har redan angående det nu
föreliggande förslaget till förordning fattat beslut. Vid sådant förhållande,
äfven om de här gjorda anmärkningår skulle kunna i viss mån
förklaras eller bortförklaras och med anledning deraf betänkandet återremitteras,
skulle sådant vara af intet gagn, emedan Bevillnings-Utskottet
icke kunde annat göra än anmoda Kammaren att i ämnet fatta beslut.
Då jag icke kan förstå bättre, än att de anmärkningar äro rigtiga,
som blifvit gjorda så väl af vice Talmannen, i hans egenskap af
bankofullmäktig, deremot att Riksbanken blifvit inryckt bland de statsmyndigheter,
som i § 1, afdelning 1, omförmälas, som äfven af en
ledamot af Kammaren, som är en ibland Fullmäktige i Riksgäldskontoret,
deremot att Riksgäldskontoret äfven der upptagits, och då dertill
ytterligare kommer, att den i förslaget till § 3 i sista punkten upptagna
rubriken »Expedition, som icke här ofvan är särskildt nämnd, hvarje
ark» icke numera lärer kunna af Kammaren till Utskottet med någon
framgång d.. v. s. med förhoppning om tydligare förklaring och lyckligare
redaktion återremitteras, så kan jag för min del icke finna annat
än, att. det är klokast och bäst att instämma i den åsigt att Riksdagens
delegationer,, så val Fullmäktige i Riksbanken som i Riksgäldskontoret,
nu såsom hittills icke böra inryckas bland de statsmyndigheter, hvilkas
expeditioner och handlingar beläggas med stämpel. Jag ber särskildt fa

N:o 29.

Lördagen den 28 April, e. In.

Statsmyndig- erinra derom, att arbetssättet bestämdt åtminstone inom Riksgäldsheternas
in- kontoret och väl tilldels äfven inom Riksbanken är sådant, att det nödvänfr
anatom ^iggör att meddelanden esomoftast lemnas, å Fullmäktiges vägnar, af Fullstämpel
till mäktiges två deputerade, Indika meddelanden då af sekreteraren konderas
expedi- trasigneras och innehålla och meddela Fullmäktiges beslut, sådana
tioner. dessa beslut behöfva blifva kända för så väl svenska som utländska
affärsvänner och korrespondenter, banker och bankirer, som hafva
med svenska staten att göra. Dessa meddelanden kunna svårligen
annat än falla under den nyss af mig nämnda rubrik i förslaget.
Yid sådant förhållande kan jag icke förstå annat än att man gör klokast
i att förena sig i det yrkande, som först blifvit gjordt af Herr
vice Talmannen derom att orden »riksbanken och riksgäldskontor et»
måtte utgå ur den föredragna paragrafen.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes enligt de derunder framstälda
yrkandena propositioner, först på godkännande af förevarande
paragraf i den föredragna delen och sedan på samma dels godkännande
med uteslutande af orden »riksbanken och riksgäldskontoret», och
förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Paragrafens återstående del.

Godkändes.

§ &

Godkändes.

§ 3.

Inledningen samt rubrikerna Adelsbref — Apoteksprivilegium.

Godkändes.

Stämpel till Rubriken Befälhafvarébref.

befälhafvare 1>rel''•

Herr Waern, Carl Fredrik: Som af min reservation synes, har jag

måst inskränka mig till att i allmänhet reservera mig mot att skatter
pålades, innan det var något behof af dem, och särskildt mot stämpelafgifter,
såsom enligt min åsigt ett sämre beskattningssätt, emedan de falla
så ytterst ojemnt och drabba särskilda klasser, utan att stå i något förhållande
till de skattdragandes förmögenhetsvilkor eller inkomster.
Jag skall nu icke besvära Kammaren med att ingå på några principiella
betraktelser, men jag vill lägga Kammaren på hjertat, hurusom
dessa stämpelafgifter mot en viss klass skattdragande utfalla synnerligen
tunga och så tunga, att det verkligen är mig omöjligt att tro att
det är Kammarens mening att pålägga dem så mycket som här blifvit
föreslaget. Utskottet har icke bifogat någon som helst utredning,, genom
hvilken det vore för Kammaren möjligt att kunna göra en jemförelse
mellan hvad som nu eger rum och hvad som blifvit föreslaget.

N:o 29.

Lördagen den 28 April, e. m.

Man ser icke keller af hvem förekommande förhöjningar blifvit före- stämpel till
slagna. Det är icke sä lätt för Kammaren eller för hvem som helst iefal£“f”are’
att utreda detta. Utarbetandet af en fullständig öfversigt deraf skulle (Forts.)
taga flera dagar äfven för den, som deltagit i Utskottets arbeten. Orsaken
härtill är först den att Kongl. Maj:t, med gillande af hvad komiterade
inom Finansdepartementet, enligt min åsigt, ganska förtjenstfull;
föreslagit, sökt att, så vidt möjligt, inlägga lösen i den vanliga stämpelafgiften.

Man kan således icke jemföra den gamla stämpelförfattningen med
detta förslag.

Man kan vidare icke heller med lätthet jemföra komiterades förslag
med Utskottets, emedan Kongl. Maj:t gjort en annan reform., som
jag också efter någon tvekan ansett mycket förtjenstfull, nemligen att
alla stämplar äro bortlagda på inlagor, och endast expeditioner äro belagda
med stämpel. Detta skall således också tagas i betraktande vid
en jemförelse. Slutligen har också Kongl. Maj:t på grund af skatte.
regleringskomiténs förslag gjort åtskilliga förhöjningar, och så har Utskottet
''gjort förhöjningar och förändringar. Det är således ganska
krångligt att taga reda på allt detta.

Den klass af skattdragande, som jag tror blifvit öfver hofman belagd
med nya stämpelafgifter, hvithet jag med anledning af andra tilldragelser,
synliga för en hvar, som vill taga kännedom om dessa förhållanden,
ingalunda tror vara meningen, det är den klass, som idkar
sjöfart. Jag har för min egen efterrättelse, och för att kunna meddela
några upplysningar, så vidt möjligt varit, i afseende på denna gjort ett
utdrag af hvad de nuvarande afgifterna äro, hvad lösen är, hvad skilnad
det skulle blifva genom Utskottets förslag mot Kongl. Maj:ts förslag,
och slutligen har jag med ledning af upplysningar, inhemtade i
Kommerskollegii passbyrå, tagit reda på hvad de utgjort för ett visst
år. Jag skall vara så kort som möjligt, men denna sak är så ytterst
vigtig för sjöfarten, att jag måste i någon mån besvära Kammaren med
speciella uppgifter. Jag skall ändå icke på långt när i mitt anförande
vara så lång söm detta »syndaregister», — jag kan ej annorlunda benämna
det, —■ som jag här håller i min hand, utan det skall jag anslå
så att hvar och en kan taga kännedom om det, om han vill.

Emellertid är förhållandet med den artikel, som nyss först blifvit
uppläst, eller befälhafvarebref, det, att stämpelafgiften nu går till 1
krona och lösen till 3 kronor — det gör 4 kronor. Kongl. Maj:t har
föreslagit 5 kronor; det gör på dessa en förhöjning af 25 procent.

Med styrmansbrefven förhåller det sig alldeles som med befälhafvarebrefven.
Om jag nu tillåter mig att i afseende på dem yttra några
ord om lämpligheten af en sådan förhöjning, så får jag påpeka att beloppet,
som för dem ingår, är ganska ringa; statsinkomsten är mycket
liten och vore det fråga om någon förmögnare klass, kunde man säga,
att det gör hvarken till eller från, men det är här fråga om fattiga
pojkar, som, efter att hafva tjenstgjort som matroser, komma hem och
vilja taga sin styrmansexamen och, en del af dem, sedan befäihafvareexamen.
Nu är min uppfattning den, hvilken äfven uttalats af flere
i Utskottet, att styrmans- och befälhafvarebref äro fullt jemförliga med
testimonin, academica, som af Kiksdagen blifvit förklarade fria från all

Första Kammarens Prut. 1883. N:o 29. 2

N:o 29.

Stämpel till
befälhafvarebref.

(Forts.)

Lördagen den 28 April, e. m.

stämpel. De skilja sig endast derigenom från examensbetyg, att de
tillika med betyg om kunskaper äfven skola innehålla bevis om praktisk
tjenstgöring. Såsom vilkor för att kunna erhålla dem är stadgadt
icke blott ett visst mått kunskaper, som kontrolleras genom examen i
navigationsskola, utan äfven vissa månaders sjötjenst på utrikes gående
fartyg. Deraf kommer sig ock att navigationsskolorna icke kunna
gifva dessa bref, utan att det blifvit öfverlemnadt till Kommerskollegium
att kontrollera, att de, som söka få dessa bref, icke 1 »lott hafva rigtiga
betyg, utan äfven tjenstgjort en viss tid i utrikes fart. Men det invändes
. inom Utskottet, att dessa bref voro skiljaktiga från testimonia
academica, derför att de, till följd af den möjlighet, de lemnade till
anställning, voro mera jemförliga med anställning vid embetsverken.
Denna åsigt anser jag för min del vara alldeles origtig, t}r en ung
man, som blifvit inskrifven i ett embetsverk, har redan derigenom anspråk
på uagra andelar af vissa sportler och anspråk på ätt få arbeta
i sin ordning gemensamt med kamrater och, när han gör det oförvitligt,
blifva anstäld efter anciennitet. En styrman eller en, som tagit examen.
och lätt befälhafvarebref, deremot kan endast låta inskrifva sig
på sjömanshus, och, om någon vill engagera honom eller icke, det står
i fria fältet. Han har inga anspråk på det, utan det är beroende på
konkurrens. Jag kan således icke jemföra dessa bref dermed, utan jag
anser, att de äro lika med testimonia academica, och snarare lika med
dem borde vara stämpelfria än beläggas med förhöjd afgift. Detta
hvad angår de sjöfarande.

Jag kommer nu till sådana utgifter, som röra sjöfarten, och tillåter
mig dervid att genomgå dem alla, emedan min motivering går ut på
ett förslag, som jag tror Kammaren bör känna i sin helhet för att
rätt bedöma. Åtgörande! kommer i hvarje fall att lätta sig efter föredragningen.
Främst bland de utgifter, som drabba sjöfarten, komma
bilbref ven. Det är nu fråga om sådana medföra den allra ringaste
nytta för den sjöfarande. För den som bygger ett fartyg är det nödvändigt
så till vida, att han icke kan få fribref utan att förete bilbref,
men bilbrefvet innehåller icke annat än huruvida fartyget är bygdt
på kravel eller klink, hvilket numera kan vara ganska likgiltigt, och
vidare vissa fartygets dimensioner, hvilket också kan vara likgiltigt,
då fartyget skall särskild! mätas, och den, som vill hafva fribref, skall
förete mätbref. Slutligen innehåller det förklaring af den myndighet,
som utgifver bilbrefvet, nemligen magistraten, att alla räkningar äro<
betalda, arbetsfolket ersatt o. d. Bilbref är så gammalt att man, på
grund af denna sista bestämmelse, svårligen kan tänka sig annat än
att föreskriften om utgifvandet af bilbref var en åtgärd af den patronella
styrelse, som med den tidens kommunikationsanstalter ansåg, att
den, som hade fartyget färdigt, kunde segla sin väg utan att betala
arbetsfolket. Han fick derför icke segla utan att förete intyg, att alla
räkningar voro betalda. Vi hafva nu för tiden fått stora lättnader att
på annat sätt rymma, och jag tror icke bilbrefvet gör den ringaste
nytta. Det har nu blifvit ett beskattningsmedel och Kong! Maj :t föreslår
att höja afgiften från en till tre kronor, således med 200 procent.
Efter bilbrefven komma fribrefven. De äro nu indelade i fyra klas -

Lördagen den 28 April, e. m.

N:o 29.

ser, för fartyg till och med 50 tons, för fartyg öfver 50 till och med Stämpel till
100 tons, för fartyg öfver 100 till och med 200 tons och för fartyg W^hafvareöfver
200 tons. Stämpelafgiften har hittills utgjort 50 öre, lösen i (Forts.)
lägsta klassen 3 kronor, i andra klassen 4, i tredje 6 och i högsta 9
kronor, således tillsammans i de särskilda klasserna respektive 3 kronor
50 öre, 4 kronor 50 öre, 0 kronor 50 öre och 9 kronor 50 öre.

Kongl. Maj:t har endast föreslagit en afrundning med 50 öre på hvarje
bref, hvithet ju är en bagatell, — det gör i allt 127 kronor — så att
derom är ej så mycket att säga. Kongl. Maj:t har bibehållit denna
indelning, hvithet gör att det blir lika afgifter af alla fartyg öfver 200
tons; men då vi nu bygga fartyg af öfver 1000 tons drägtighet, så ansåg
"Utskottet att det vore orimligt, att ett 1000 tons fartyg icke skulle
betala mer än ett fartyg på 200 tons, hvarför Utskottet föreslagit, att
afgiften borde stå i ett visst förhållande till tontalet. Så långt är nu
allt godt och väl, men Utskottet gjorde icke några beräkningar öfver
det tontal, som var i fråga, utan satte nog godtyckligt 40 öre på hvarje
fullt 10 tons. Det gör att då den af Kongl. Maj:t föreslagna förhöjningen
endast gjorde 7 procent, så gör den af Utskottet föreslagna öfverhufvud
32 procent på stämpelafgiften för hvarje fribref. Om Utskottet
eftersträfva! att vinna likhet med nuvarande förhållanden, så
hade stämpeln bort rättas till 30 öre för hvarje fullt 10 tonstal, och
om öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag åsyftats, så hade
denna stämpel bort bestämmas till 32x/g öre.

Skilnaden är så liten, att, om man vill, hvad Kongl. Maj:t vill,
nemligen ingen förhöjning utan blott afrundning i siffran, 30 öre för
hvarje fullt tiotal af ton alldeles motsvarade, hvad som med förslaget
afsåges, och hvarje förhöjning derutöfver måste anses onödig.

Derefter komma vi till mätbrefven. Körande dessa har en högst
betydlig förhöjning blifvit föreslagen. Den nuvarande stämpelafgiften
är nemligen endast en krona per stycke, utan afseende på fartygets
storlek. Kongl. Maj:t har der föreslagit likhet med hvad Kongl. Maj:t
föreslagit för fribref, det vill säga, att hvad som hittills, när man talat
om fribref, utgått såsom lösen, skulle erläggas och ingå i stämpel.

Men den egentliga skiljaktigheten i detta afseende mellan fribref och
mätbref, hvilka icke utgifvas af någon högre myndighet, utan af tullförvaltningarne
i orterna, är att det der icke blifvit föreslaget borttagande
af lösen, emedan denna ej ingår till statsverket, utan tillfaller nämnda
förvaltningar; sålunda skulle de skattskyldige för mätbrefven utom stämpeln
äfven få betala sådan lösen; och då uppgår alltså förhöjningen
för lägsta klassen från 1 till 4 kronor eller med trehundra procent, för
nästa klass från 1 till 5 kronor eller med fyrahundra procent; för den
derpå följande från 1 till 7 kronor eller med sexhundra procent och
för den högsta klassen från 1 till 10 kronor eller med niohundra procent.
Detta är Kongl Maj:ts förslag och innebär en skatteförhöjning,
som går till öfver tusen kronor. Utskottet har i afseende på dessa
mätbref föreslagit en annan beräkningsgrund, och då har Utskottet,
utan att på något sätt utreda bestående förhållanden, ansett, att tjugu
öre skulle vara en lämplig afgift, eller hälften af hvad som för fribref
skulle utgå. Men Utskottet kommer derigenom till en högst betydlig
förhöjning, mot hvad som nu utgår och som drabbar sjöfarten. Nu

N:o 29. 20 Lördagen den 28 April, e m.

Stämpel till feer jag få nämna, att det, trots ansträngningar, ännu icke lyckats mig
tefalWvare- få fullständig utredning om mätbref. Öfverkontrollkontoret får in
(Forts.) uppgifter derom, men någon sammanräkning bär icke skett, emedan
öfverkontrollkontoret icke käft anledning att göra några jemförelser;
och mina uppgifter röra derföre blott fartyg i utrikes fart. Hvad jag
erfarit är, att dessa sistnämnda utgöra 254 stycken, och att under normala
år, då icke någon större ommätning försiggått, hela antalet af
så väl i in- som utrikes fart gående fartyg utgjort icke fullt dubbelt af
detta tal.

Med afseende på dem befinnes, att, under det att Utskottets förslag
för fribref innehåller en minskning för de tre lägre klasserna och höjning
blott för den högsta, så innefattar Utskottets förslag i afseende
på mätbref, så vidt jag af tillgänglig statistik kan bedöma, en obetydlig
minskning för lägsta klassen och förhöjning för de tre högre, hvilken
för den högsta skulle blifva ganska betydlig.

Går jag nu till tullpass för utrikes sjöfart, så är den förhöjning,
som der blifvit föreslagen, till utseendet mycket liten. Hen nuvarande
afgiften är femton öre för öppna båtar och femtio öre för andra fartyg.
Kong! Maj:t har föreslagit tjugufem öre för öppna båtar eller en förhöjning
med tio öre,, d. v. s. 66% procent, och en krona för annat
fartyg eller en förhöjning med ett hundra procent. Men denna förhöjning
i tullpass spelar en alldeles förfärlig roll; ty nämnda femtio
öre på hvarje tullpass, de göra en tunga på sjöfarten af tolf tusen kronor,
och dessa tolftusen kronor äro så mycket mera betungande, som de
ingalunda falla jemnt utan ytterst ojemnt. Så t. ex. får ett fartyg,
som går härifrån till Australien, för sitt tullpass betala femtio öre; det
är eu bagatell, som icke behöfver nämnas; men för ett fartyg, som går
hvarje dag kanske flera gånger mellan vestkusten och Danmark eller
Morge, är en sådan afgift en högst betungande sak. Det hela utgör,
såsom sagdt, tolftusen kronor. Detta är hvad som förekommer i paragraf
8.

I p.aragaf 9 förekomma certepartier, som hitintills varit belastade
med afgift, endast då betalning på grund deraf hos offentlig myndighet
sökts, men som nu äro föreslagna skola vid utgifvandet beläggas med
en stämpel af femtio öre. Hvad det gör, kan jag icke säga, och är nu
af mindre vigt, alldenstund förslaget derom hör till dem, hvilka Utskottet
ansett böra blifva hvilande.

Emellertid är den skilnad inalles, som på denna under § 3 förekommande,
icke obetydliga mängd af nya särskilda stämpelafgifter på
sjöfarten belöper, tillsammans omkring femtontusen kronor. 1881 var
den något under femtontusen. Deri inräknas icke mätbref på fartyg i
inrikes fart, men om de komma till, förmodar jag att det går till sjutton
eller aderton tusen kronor.

Mu är fråga, om icke denna afgift är så stor, att det vore skäl
att besinna sig, innan man lägger den på en enda klass skattdragande.
Särskilda omständigheter göra, att det synes mig icke blott vara skäl
i allmänhet att göra ett sådant afseende, utan att det just nu är synnerligen
stort skäl att göra det. Förhållandet är nemligen, att, då för
några år sedan fyr- och båkafgiften hotade att komma under hvad som
för lots- och båkväsendet behöfdes, Kongl. Måj:t gjorde en ganska stor

Lördagen den 28 April, e. m.

N:o 29.

ning i denna afgift. Det var år 1877 och. Kongl. Magt beslöt Stämpel till
då, att dessa afgifter skulle utgöra trettio öre per ton för lastade fartyg befälhafvare*
och femton öre för barlastade fartyg. Kongl. Magt ansåg dock denna J^ts)
afgift så bög, att Kongl. Magt liktidigt dermed föreslog Riksdagen att
nedsätta lastpenningarne från femton öre per ångfartyg och tjugutvå
öre per segelfartyg till fjorton öre per ton, hvilket skedde och beräknades
skola göra en minskning af två hundra tusen kronor. Emellertid
hafva fyr- och båkmedlen så betydligt stigit, att de utgjorde år 1877
1,200,000 kronor; år 1878 1,000,000, "år 1879 1,000,000, — det valde
dåliga åren 1878—1879 —; år 1880 1,200,000, år 1881 1.300,000
och år 1882 1,500,000 kronor. Således, då de både sjunkit till 800,000
kronor och Kongl. Magt förklarat en million vara nödvändig samt för
den skull vidtagit förhöjning i dessa afgifter, har denna förhöjning
ledt till, att de uppgått till 1,500,000 kronor och Kongl. Magt har
derför föreslagit vid denna riksdag en nedsättning i lastpenningarne
från 14 öre till 10 öre, i syfte att en lättnad af 200,000 kronor skulle
åter för sjöfarten uppstå såsom vederlag mot denna högre fyr- och
båkafgift. Men denna för sjöfarten högst vigtiga fråga är ännu alldeles
oafgjord, och ingen af oss vet, om Riksdagen vill godkänna denna
proposition eller afstå den. Vid tillfälliga yttranden inom Bevillningsutskottet,
om hvar man skulle finna medel i händelse af behof, halhet
sagts, att man kan låta bli att nedsätta lastpenningarne, ocli jag
fruktar derför, att meningarne icke äro så säkert att påräkna i fråga
om nedsättning. Då synes mig det vara lira tidigt att nu afgöra
frågan om en pålaga för sjöfarten af femton till aderton, kanske tjugutuson
kronor. Vill man verkligen säga, att Kongl. Magt har funnit,
att genom förhöjda afgifter på sjöfarten behof uppstått för densamma
att erhålla en lindring af 200,000 kronor, men ändock och utan
att veta om några ökade statsbehof genom grundskatternas afskrifning
för staten erfordras, utan att veta, om en såsom väl behöflig
ansedd nedsättning af 200,000 kronor för sjöfarten erhålles eller
icke, lägga på densamma dessa ökade afgifter, så hemställer jag,
om detta är rimligt och rigtigt, äfven för dem som anse, att det behöfves
nya skatte]'', och att stämpelafgiften är en lämplig skatt. Jag
kommer nu till frågan: huru verka dessa afgifter, och hvem är det,
som slutligen får betala dem? Det är utom allt tvifvel, att dessa afgifter
i hvarje fall blifva ganska känbara och svåra för sjöfarten, men
under fullt normala förhållanden och synnerligast när handel och
rörelse äro i starkt tilltagande, taga rederierna sitt igen genom förhöjda
fraktsatser, och alla afgifter af denna natur läggas således då på dem,
som befrakta. Då är det den störa allmänheten, som får betala det;
och jag är så mycket mera öfvertygad om att Herr Finansministern
delar min åsigt i detta fall, som jag under tanken på, huru jag skulle
kunna göra tydligt för herrarne, att en afgift sådan som denna äfven
kan drabba den stora allmänheten, har sett Kongl. Maj:ts proposition
om nedsättning af lastpenningarne, och jag icke kan vältaligare återgifva
de åtsigter, jag här yttrat, än just med de ord, som Chefen för
Finansdepartementet i sitt anförande till statsrådsprotokollet i det fallet
begagnadt. Jag skall icke besvära med citat, då möjligen Herr Finansministern
är af olika åsigt mot mig i denna fråga, och det då kunde

N:o 29.

Lördagen den 28 April, e. m.

Stängel till
befälhafvarebref.

( Forts.)

anses ogrannlaga att uppläsa ett lösryckt ställe ur hans anförande i en
annan fråga; men jag är fullt öfvertygad om, att han skall godkänna
min åsigt, att det är en följd, som man måste förutsätta, att, derest
man lägger stora afgifter på sjöfarten, dessa under gynsamma förhållanden
komma att af den stora allmänheten återbetalas och drabba
den på precis samma sätt som höga tullafgifter, men blifva ej blott
förhöjningar för varor, hvilka man tycker gerna kunna betala tull, utan
blifva jemväl afgifter på råämnen, redskap, ra. m., som man vill hafva
tullfritt, och dessutom äfven exporten. De drabba alla personer och
ännu mera än hvad direkt afgift skulle göra, emedan man icke kan
på förhand beräkna den indirekta afgiften på en artikel. Om man
tagel'' en fix afgift på en viss artikel, så blir denna artikels värde höj dt
med just så mycket, som denna afgift utgör. Men om man tager en
indirekt afgift, hvars förhållande till den vara, som skall återbetala
den, är obestämdt, så måste den redare eller sjöfarande, som först lägger
ut och sedan skall taga igen den, oundvikligen beräkna mera än
han gifvit ut för att vara viss på att få sitt igen. Således drabbar en
afgift, som under sådana förhållanden pålägges, högre, än hvad en
direkt bestämd konsumtionsafgift skulle göra.

Men antag om ett motsatt fall, som ofta inträffar, nemligen när
tiderna äro dåliga och konkurrensen är så stark, att den sjöfarande för
att få något att skeppa i sitt fartyg icke kan erhålla sådan betalning,
att han anser sig hafva god ersättning för sitt arbete, men han i allt
fall vill göra sitt yttersta för att få någon ränta på sitt i fartyget nedlagda
kapital, kunna sysselsätta sitt folk o. s. v., då drabbar afgiften
den sjöfarande. Men är det icke då alldeles orättmätigt att taga ut
en skatt af honom? Om skatten drabbar honom, när inkomsterna äro
dåliga och han måste arbeta utan att beräkna sitt arbetes värde, då
är skatten mycket orättvis och mycket hård.

Under sådana omständigheter hoppas jag, att Kammaren ville
— hvilka åsigter Kammaren har om stampelafgiften och dess lämplighet
och om den form, i hvilken den blifvit föreslagen, — taga
i betraktande, huruvida tidpunkten i dag är inne att besluta sig derför,
och om det icke vore rättast att först se till, huru det går med
lastpenningarne, och se, huru det är med statens behof, och först derefter
besluta sig för, om dessa afgifter skola erläggas eller icke.

Derföre och under dylika omständigheter vill jag vördsamt anhålla,
att Talmannen ville göra proposition på återremiss af denna
punkt lika som de följande, som röra afgifter för sjöfarten. Kammaren
kommer derigenom i tillfälle att pröfva dem, sedan de andra större
frågorna blifvit afgjorda. Man kan ju visserligen invända, att, då
Medkammaren redan fattat sitt beslut, en återremiss icke tjenar till
någonting, i ty att Utskottet endast kommer att begära, att Törsta
Kammaren måste fatta sitt beslut. Men då är Första Kammaren alldeles
oförhindrad att bordlägga detta betänkande eller besluta, att det
skall förekomma efter det Särskilda Utskottets betänkande angående de
stora frågorna eller i hvarje fall, sedan vi hafva afgjort förslaget om
nedsättning i lastpenningarne.

Jag anhåller om återremiss.

Lördagen den 28 April, e. m.

N:o 29.

Herr Bennich: Jag vågar icke taga Kammarens tid i anspråk Stämpel till
för att följa den siste talarens yttrande, rörande hvad Bevillnings- Wäl^afj’areUtskottets
förslag innefattar i afseende å olika afgifter på sjöfarten. (Forts.)
Jag tror, att jag handlar bättre, om jag inskränker mig till att behandla
den fråga, som nu är föredragen, och vill endast i allra största
korthet saga'' i afseende på de öfriga, att om, såsom han påstått, alla
de förhöjningar, Utskottet föreslagit, utan afräkning af de nedsättningar,
hvarom Utskottet tillika hemstält, för t. ex. fribref och mätbref, icke
skulle gå till mera än 15,000 kronor, det synes mig, som om den föregående
talaren gjort väl stor affär af det ifrågavarande förslaget.

Hvad nu angår den föreliggande frågan, nemligen om afgiften för
befälhafvarebref, som blifvit föreslagen till fem kronor, har den ärade
talaren väl sökt att beröfva mig de argument, hvilka hos Bevillningsutskottet
gjorde sig gällande, derigenom att han anfört dem och redan
sökt att vederlägga dem, men jag ber ändock att få återgifva några af
de tankar, som hos Bevillnings-Utskottet gjort sig gällande vid behandlingen
af frågan om stämpel för befälhafvarebref. Först och främst
innefattar den förändring, som är föreslagen, icke någon annan förhöjning
i den nuvarande afgiften, än möjligen femtio öre, då till den
förutvarande stämpelafgiften äfven lösen och sigillpenningar, som befälhafvarebref
varit underkastade, nu skulle inräknas. För det andra
ber jag få saga, att ett dylikt befälhafvarebref medför obestridliga förmåner,
i det nemligen en person, utrustad med ett sådant, kan hos
Sjömanshuset anmäla sig och blifva antagen till befälhafvare på fartyg
och kan få idka navigation med befälhafvarerätt icke blott i närmaste
farvatten, utan äfven långt derutöfver. Då det medför förmånen, att
han kan i hela verlden styrka sin kompetens att föra ett sådant befäl,
synes dylik afgift för ett betyg om så beskaffad qvalifikation icke vara
särdeles betungande. Vill man göra en jemförelse, hvars läglighet
dock förnekats af den ärade talaren, mellan de personer, som komma att
lösa befälhafvarebref, och de fattige ynglingar, hvilka efter genomgångna
examina vid skolor och universiteter få betala för att blifva anstälde
såsom extra ordinarie!’ vid embetsverken, skall man finna, att
dessa senare få betala minst lika mycket, ehuru de måste tjena lång
tid, innan de få lön. Sportler har jag icke hört att de få dela, såsom
den siste talaren, möjligen efter erfarenhet inom Kommerskollegium,
trodde sig kunna uppgifva. Inom andra embetsverk äro sportlerna afskaffade,
och finnes der några, tillfalla dessa de ordinarie tjenstemännen.

Dessa extra ordinarier hafva fått underkasta sig en dyrbar lärokurs,
under hvilken de hafva endast utgifter, men alldeles icke några inkomster.
Den fattige sjömannen åter gör sina sjöresor och får derför hyra,
med hvilken han kan bekosta styrmans- och kaptensexamen, hvarefter
han går ut skuldfri, färdig att tillträda aflönadt befäl.

Jag tror, att i detta fall hvarken någon klassförföljelse eller tanke
på att hårdare behandla den, som idkar sjöfart, än hvilken annan menniska
som helst, som får betala stämpelafgift, har legat till grund för
Kong! Majffs förslag eller Utskottets dermed öfverensstämmande, och
jag må tillåta mig säga, att, då vi icke kunna undvara stämpelafgift,
i ty att man måste betala sådan för många papper här i verlden, hvilka
på intet vis bereda fördelar, det icke är obilligt, att man får betala

Sto 29.

Lördagen den 28 April, e. m.

Stämpel till
befälhafvarebref.

(Forts.)

stämpelafgift för en handling, som gifver en ställning både inom och
'' utom landet och hvarigenom man sättes i tillfälle att förvärfva sin utkomst.
För min del kan jag icke annat än hemställa, att Kammaren
måtte bifalla den föreliggande punkten, hvilken redan är af Medkammaren
godkänd.

En återremiss, såsom påyrkats af den förste talaren, på det att
alla de stora frågorna först måtte blifva afgjorda, innan man inlåter sig
på pröfning af de särskilda stämpelafgiftsfrågorna, skulle just leda till
hvad Utskottet trott sig böra förekomma, nemligen att allting blefve
uppskjutet i afbidan på de stora frågorna, så att vi till slut finge alla
våra beskattningfrågor samlade oafgjorda, till dess de stora frågorna
förevarit. Icke kommer härordningsförslaget eller frågan om grundskatternas
ordnande att inverka det allra minsta på frågan om befälhafvarebref
skola beläggas med 4 kronor 50 öre eller 5 kronor i stämpel!
Jag tror det åtminstone icke, och jag har velat afstyrka att sammanlänka
ännu flera frågor än dem, som redan äro sammankopplade.
Jag anhåller derför om bifall till Utskottets förslag i nu förevarande
punkt.

Herr Stjernspetz: Ehuru jag icke är fackman och icke heller

har något annat enskildt intresse i sjöfarten än hvar och en, som behöfver
densamma för utskeppning af jordbrukets och bergsbrukets produkter,
ber jag dock att få nämna några ord i denna fråga, då jag
kommit att deltaga i några af Bevillnings-Utskottets beslut.

Man synes understundom ej rigtigt uppfatta sjöfartens störa betydelse
för vårt land och dess inverkan på våra förnämsta näringar,
men deremot torde man numera vara på det klara med jernvägarnes
nytta, hvarföre en liten jemförelse mellan dem och sjöfarten icke
torde skada.

Jernvägarne liksom närma en ort till en annan, produktionsorten
till konsumtionsorten eller utskeppningshamnarne. Innan jernvägarne
byggdes, kunde man t. ex. ej från Nässjö i Småland tänka på någon
export af kreatur, hafre, smör. etc. till England, emedan transportkostnaden
blef alldeles för hög. Huru hafva icke jernvägarne förändrat
detta?

Kär jernvägarne sluta vid exporthamnen, vidtager sjöfarten, som
ej är något annat än deras fortsättning öfver hafvet till andra länder.
Hvarje afgift, som man pålägger densamma, verkar alldeles detsamma,
som om man höjde fraktafgifterna på jernvägarne eller som om man
genom konstlade medel förlängde vägen för våra varor till verldsmarknaden.

Det pris, våra exportvaror betinga här i landet, är alldeles lika
med verldsmarknadens pris, minskadt med frakt och andra omkostnader
för att få varan ut. Går varan genom köpmännens händer, är konkurrensen
dem emellan så stor, att de endast kunna betinga sig en
mycket liten provision samt dertill naturligtvis alla fraktkostnader.
Dessas höjning drabbar sålunda ensamt producenterna. Om man
kunde tänka sig, att det vore möjligt att förflytta hela vårt land närmare
verldshandel^ medelpunkt, t. ex. till sydvestra delen af Nordsjön,
emellan Belgien och England, hvad skulle det väl kunna hafva

Lördagen den 28 April, e. m.

för inverkan? Jo, vår jord, så mager den än i allmänhet är, skulle
säkerligen, om ej mångdubblas, så åtminstone fördubblas i värde, likaså
våra skogar och de flesta af våra naturprodukter och alstren af dem;
våra nu obegagnade vattenfall skulle hastigt få ett betydligt värde och
företagsamheten väckas i alla rigtningar.

Sona vi nu ej kunna förflytta vårt land, kunna vi i stället arbeta
på att minska^ kostnaderna för våra varors transport till utlandet, hvilket
skulle så småningom hafva samma verkningar. Om derföre en Lesseps
eller något bolag skulle vilja bygga en jernväg under hafvet från
t. ex. Göteborg till London, Hull eller Kewcastle, skulle svenska
staten säkerligen gerna uppoffra 100-tals millioner för densamme, och
sannerligen, det vore ej bortkastade penningar. Men i väntan härpå
torde det åtminstone ej vara skäl uti. att fördyra det kommunikationsmedel,
som vi redan oga uti vår sjöfart, eller att belasta dess idkare
med onödiga afgifter, som ej hafva sin motsvarighet inom andra näringar.
Det torde vara. så mycket mindre skäl dertill, som sjömannen,
emot ett torftigt lefvebröd, ständigt får våga sitt lif för att'' föra våra
varor till främmande länder och sålunda förskaffa oss lönen för våra
arbeten. Pa denna grund anhåller jag om proposition att stämpelafgiften
på befälhafvarebref måtte bibehållas vid samma belopp som
den närvarande expeditionslösen för detsamma eller 3 kronor.

Om denna fråga hade den ringaste betydelse för statsinkomsterna
eller de störa skatteregleringsfrågorna, så skulle jag icke hafva yrkat
någon nedsättning i denna afgift. Men denna fråga står alldeles utom
desamma. . Den nu föreliggande delen af stämpelförfattningen omfattar
nemligen icke delar, som sta i sammanhang med dem, utan meningen
bär är endast en revision åt förut varande bestämmelser rörande dylika
afgifter till staten, äfvensom att göra rättelser i de olika stämpelafgifterna,
så att de komma i ett rättvisare och tidsenligare förhållande till
hvarandra i anseende till beloppen.

Herr Wallenberg: Då det är första gången, som Första Kammaren
skall fatta sitt beslut med anledning af den Kongl. propositionen
N:o 7, torde det vara skäl i att väl betänka sig, innan man beträder
den nya banan, ty vid det första steget kan man ännu hejda
sig, men har man väl tagit ut det och sålunda slagit in på en ny väg,
så_ återstår väl sedan ingenting annat än att godkänna Herr Finansministerns
åsigter, sådana de blifvit uttalade inför Kongl. Maj:t.

Dessa åsigter innebära så märkliga yttranden, att, i betraktande af
hvad som har förekommit i Kiksdagen, sedan den Kongl. propositionen
utdelades, troligtvis flertalet af Kammarens ledamöter hunnit förgäta,
att dessa åsigter öppna för oss ett helt nytt skattefält. Der uttalas
helt otvetydigt — och jag. betygar min aktning för den upprigtighet,
hvarmed framställningen blifvit gjord, ty den är i sjelfva verket sådan,
att den afskär hvarje möjlighet att sedan beskylla Finansministern för
att hafva fört ett. tvetydigt eller förblommeradt språk — att här är
fråga . om beskattning medelst stämplar på alla möjliga och omöjliga
handlingar.

Herr Finansministern yttrar i sitt anförande till statsrådsprotokollet:
»Alldeles oberoende af den skattereform, som i öfrigt hos oss

N:o 29.

Stämpel till
befälhafvarebref.

(Forts.)

N:o 29.

Stämpel till
befälhafvarebref.

(Forts.)

Lördagen den 28 April, e. m.

nu är i fråga, synes mig derför en vidsträcktare tillämpning af stämpelskatten
vara af rättvisan påkallad.» Häraf bekagade Herr Talmannen
finna, att Finansministern icke satt denna fråga i något som helst
samband med de s. k. stora frågorna, d. v. s. frågan om en ny härordning
m. in. m. m., utan alldeles oberoende deraf vill Herr Finansministern
bryta väg för en ny skattemetod, gående iit på att belägga
med stämpelskatt allt hvad rörelse och verksamhet i landet heter.
Och på ett annat stiille i sitt märkliga yttrande säger'' han: »Jag kar
icke någon tvekan att lifligt förorda, att stämpelskatten må i första
rummet förekomma till anlitande.» Således sätter han denna afgift
främst af alla skatter. Och längre ned heter det: »Der åter de för
expeditionerna utgående stämpelafgifterna, såsom i vissa fäll är förhållandet,
innefatta, förutom ersättning för påkallade åtgärder, en beskattning
för en förlänad rättighet eller en framträdande kapitalbildande
verksamhet, har jag deremot ansett åtskilliga förändringar i stämpelafgifterna
vara påkallade. Jag har redan antydt, att, då man i fråga
om den direkta beskattningen icke gör någon åtskilnad mellan inkomster
af olika slag, det för skattesystemets fullständigande är nödigt att
genom supplementär beskattning söka träffa sådana inkomstkällor,
hvilka framför andra kunna anses ega större skatteförmåga.» Det är
ju alldeles klart och tydligt, att det är rörelsen, som Herr Finansministern
vill träffa. Och hvarför? Jo, derför att han förutsätter, att
afkastningen af kapital icke blir tillräckligt beskattad genom inkomstskatten.
Det ligger häri en misstanke mot den klass, som jag_ vill
kalla räntetagare och kapitalister, men enär han icke anser sig, såsom
han önskade, kunna åtkomma dem, som lefva af en mindre eller större
ränteinkomst, så rigta r han i stället sina hugg mot dem, som äro arbetare
på industriens och handelns områden. Det är denna Finansministerns
grundsats, som det nu gäller att godkänna eller ogilla._ Det
är icke värdt att säga, att detta är en småsak. Herr Finansministern
säger med en öppenhet, som jag redan prisat, att detta endast är »en
början», och att han vill i början »gå varsamt till väga för att sedermera
gå vidare». Han säger, att det icke är annat än rätt att beskatta
verksamheten. Man skulle hafva väntat, att han deraf dragit
den slutsats, att, om man beskattar verksamheten, borde man låta bil
att beskatta verksamhetens resultat. Men det är för mig obegripligt,
huru man kan hitta på att vilja beskatta både rörelsen och verksamhetens
resultat.

I den nu föredragna punkten ligger en liten yttring af det styfmoder
liga sinne mot sjöfarten, som genomgår hela betänkandet likasom
för öfrigt hela den Kongl. propositionen i ämnet. Detta har
Herr Presidenten i Kommerskollegium redan godhetsfullt på det mest
eklatanta sätt ådagalagt, och han benämnde med full rätt de lemnade
omfattande sifferuppgifterna »ett syndaregister», men han sade icke
hvems syndaregister det var. Jag beklagar att svenska sjöfarten styfmoderligt
behandlas, ty om den åtnjöte någon välvilja från statsmakternas
sida, skulle den kunna utvecklas till stor betydenhet för vårt
land, men huru kan man begära, att den skall kunna tillväxa, då man
opåkallad! höjer afgifterna på denna näringsgren?

I fråga om förhöjd afgift på befcilhafvarebevis ber jag få anmärka,

Lördagen den 28 April, e. m.

Sfso 29.

att det är origtigt att, såsom den siste talaren yttrade, »det är detta Stämpel till
bevis, som berättigar till anställning såsom befälhafvare». Beviset be- befälhafvarerättigar
till ingenting, utan hvad som berättigar till dylik anställning, (Forts)
det är den examen, personen i fråga aflagt, de sjömanskunskaper och
den erfarenhet, han lyckats förvärfva, men alls icke sjelfva beviset.
Benägenheten att höja en sådan afgift, kommer sig deraf, att man,
såsom den näst siste talaren, betraktar sjömannen »du haut en bas» och
anser, att det icke är så noga.

Det antydes i betänkandet, att man bör gå varsamt tillväga och
till en början fastställa måttliga stämpelafgifter. Allt detta är grunden
till den ovisshet, hvari sjöfart, handel och industri hädanefter komma
att sväfva. Hvad vi begära är dock icke bättre än stadga i rörelsen
eller att bestämdt få veta sitt öde.

Då kan man ju låta bli att arbeta i den industri, som skall beläggas
med höga afgifter efter en finansministers tycke och smak, men
skall det på detta sätt harcelleras — något annat uttryck kan jag ej
begagna — så att man riksdag efter riksdag skall få gemensamma voteringar
om, huruvida den eller den rörelsen eller industrigrenen skall
beläggas med högre stämpelafgifter, då blir det ett outhärdligt tillstånd
för all industri och rörelse.

Jag är också hemmansegare, jag är en bland dem, som skola röna
frukterna af dessa omhvälfningar, och som skola få presenter. Men
jag får bekänna, , att för mig och, såsom jag tror, äfven för det stora
flertalet af dem, som betänkt saken och ställningen allvarligt och som
ega fast egendom, är det påkostande att vinna fördelar på bekostnad
af handel och rörelse och den verksamhet, som skänker lif och omsättning
och som gör heder åt vårt näringslif. Af sådana presenter
kan det icke vara något slags hugnad att komma f åtnjutande. Bättre
då att se till, om inkomstskatten behöfver höjas; hitom oss då vidtaga
den åtgärden, men hitom oss icke hämma kapitalbildningen och rörelsen
i landet genom höga stämpelafgifter och allra minst betunga sjöfarten
med höga afgifter.

Jag anhåller om bifall till 4 kronors stämpelafgift å befälhafvarebref.

Herr Statsrådet Themptander: Kammaren skall säkerligen hålla
mig räkning, om jag underlåter att nu ingå i debatt med dem af de
föregående talarne, som hafva kastat sig in på den stora frågan om
den ställning, som stämpelskatten intager i ett statsskattesystem. Aktningen
för Kammarens tid förbjuder mig att nu inlåta mig på diskussion
af andra frågor än den, som nu föreligger.

Jag skall med några ord, hoppas jag, öfvertyga Kammaren omatt
här i detta betänkande hvarken är fråga om inrymmande åt stämpelskatten
af någon annan plats i vårt skattesystem, än den hittills intagit,
eller om något det minsta samband med de stora frågorna.

Stämpelskatten har två sins emellan helt olika uppgifter och är
derför af två helt skilda slag. Det ena är den fiskaliska stämpelskatten,
som upptage^ för att fylla statskassans allmänna behof af inkomster.
Den andra arten af stämpelskatt åter är af annan natur, ehuru
den med den förra har den yttre formen gemensam; den uppbäres
nemligen på samma sätt. Den anses heller icke såsom stämpel i åt

N:o 29.

Lördagen den 28 April, e. m.

Stämpel till
befälhafvareVref.

(Forts.)

skilliga främmande länder utan kar namnet »Gebiihr», d. v. s. en
afgift, som den enskilde betalar till statens myndigketer för en af dem
lemnad prestation. Det är en form, som är mycket gammal kos oss,
som existerar i alla länder ock mot hvars lämplighet jag icke kört
någon anmärkning framställas. I våra hittills gällande stämpelförfattningar
kar denna art af stämpelskatt intagit en ganska framstående
plats, men den ringa del, hvarmed kela stämpelafgiften ingår i vår
budget, visar till fullo, att någon synnerlig fiskalisk betydelse kar
stämpelskatten icke käft. Man må nu hysa hvilken åsigt som helst
om stämpelskattens betydelse i skattesystemet, men med den nu förevarande
punkten kar denna fråga icke något att skaffa.

Den del af stämpelförfattningen, på hvilken jag nyss käntydde
ock som afkandlar den stämpelskatt, som utgör ersättning för de prestationer,
man påkallar af det allmännas organ, kar under årens lopp
kommit att blifva försatt i ett särdeles otillfredsställande skick. Riksdagen
kar derför också ingått till Kongl. Maj:t med begäran om en
omarbetning af densamma i syfte att få den mera öfverskådligt uppstådd
ock lättare tillämplig ock derjemte i syfte att få de särskilda
skattesatserna bragta i ett mera följdrigtigt förhållande till hvarandra.
I sammanhang med denna revision af stämpelförfattningen var det
alldeles naturligt, att en afrundning af skattebeloppen måste ega rum
för att icke stämpeltariffen skulle belamras med en massa brutna tal.
Vidare var det gifvet, att, när det gälde att företaga en sådan revision,
måste man också se till, huruvida icke eu eller annan stämpelafgift,
som sedan årtionden tillbaka qvarstått vid ett visst belopp, tarfvade
någon liten förhöjning, ty håller man fast dervid, att kär är''fråga
om att lemna betalning för en prestation, så är det ju klart, att, då
värdet af en prestation under årens lopp kar stigit, i ty att staten nu
mera måste betala mera för underhåll af statsmaskineriet ock dess
särskilda organ, det icke ligger något obilligt i att den enskilde också
får betala mer för de prestationer, kan af statens organ påkallar; ock
det förhåller sig verkligen så med åtskilliga nu gällande stämpelafgifter,
att de qvarstått vid oförändradt belopp ända sedan till ock med
början af detta århundrade.

Jag vill icke nu, då Kammaren beslutit att punktvis diskutera
detta betänkande, sysselsätta mig med att — huru frestande det än
kunde vara — benröta den af en ärad talare gjorda framställningen
beträffande betydelsen af åtskilliga af de handlingar angående sjöfarten,
som kan vidrörde, utan vill inskränka mig till att tala om det
slags handlingar, hvarom den nu föredragna punkten handlar, nemligen
befälkafVarebref.

Det kar redan blifvit upplyst, att denna handling förut kostat 4
kronor 50 öre, ock den Kongl. propositionen innehåller nu det genomgripande
förslaget, att detta belopp skulle afrundas till 5 kronor. Jag
kan icke föreställa mig, att, då man företager sig en revision af stämpelförfattningen,
man kan anse den omständigheten, att ett siffertal
afrundas till närmast högre siffra, böra bedömas från den vidt omfattande
synpunkt, hvarur frågan här blifvit betraktad. Hvad betydelsen
af dessa bref beträffar, så är den dock icke så ringa, som här påståtts.
Det är nemligen denna handling, som fordras för att styrka

N:o 29.

Lördagen den 28 April, e. m.

behörigheten att anställas såsom befälhafvare. Det är icke nog med stämpel till
att hafva lintyg från en navigationsskola öfver aflagd examen, det för.t>efälhafvaredras
också åtskilliga andra qvalifikationer, såsom att hafva tjenstgjort \

till sjös en viss tid, att hafva uppnått en viss ålder, att ega god frejd ^ ''

o. s. v. ^ Först efter pröfning af samtliga dessa qvalifikationer utfärdar
Kommerskollegium dessa befälhafvarebref. Ku veta herrarne,
att när man vänder sig till någon myndighet för att få dess resolution
eller yttrande i någon angelägenhet, så får man betala stämpelafgift,
ty någon lösen ifrågakommer icke i detta fall, utan algiften utgår helt
och hållet i form af stämpel och tillfaller följaktligen statsverket. Den
pröfning, som föregår meddelandet af befälhafvare!)ref, tillkommer
Kommerskollegium. I allmänhet kosta Kommerskollegii resolutioner
10 kronor för första arket. Det är ju således en fördel för dessa personer
att de slippa betala vanlig resolutionslösen och i stället fa erlägga,
halfva beloppet. Här har man nu lyckats plocka ut åtskilliga
handlingar rörande sjöfarten och förmenar att man vill betunga den
svenska sjöfarten med höga utgifter. Förhållandet är emellertid helt
enkelt det, att med afseende på sjöfarten hafva de handlingar, som
angå den, rakat fa skilda namn, och derför upptager stämpelförfattningen
åtskilliga rubriker, som röra sjöfarten, men såsom jag nyss
nämnde skulle rubrikens uteslutande i detta fall endast hafva till följd,
att denna handling likstäldes med andra resolutioner och blefve dyrare.

Andra samhällsmedlemmar få nog också betala stämpel för de "expeditioner,
de utlösa hos embetsmyndigheter; men deras expeditioner
hafva i allmänhet icke särskilda namn, utan inbegripas under de mera
generella rubrikerna protokoll, resolution, bevis etc. Jag tror derför
icke, att det är skid att gifva denna fråga så stora dimensioner. Jag
försäkrar herrarne, att vid behandling af den del af stämpelförfattningen,
som handlar om hvad jag skulle vilja kalla »Gebiihr» eller ersättning
af enskilda .för myndigheters prestationer till deras förmån, har
jag, oaktadt det intresse för stämpelskattens utveckling, som jag med
nöje erkänner att jag hyser, icke höft någon tanke på att med den
delen af stämpelskatten vinna något fiskalisk! syftemål, och, så vidt på
mig ankommit, hade förslaget i den delen framkommit i samma skick
som nu, äfven om några s. k. stora frågor icke hade förelegat till
Riksdagens pröfning.

Af en talare har blifvit erinradt, att sammanlagda beloppet af de
ökade utgifter, som i följd af samtliga förhöjningar i denna tariff skulle
drabba sjöfarten, skulle komma att gå till 15—20,000 kronor. Jag
vill icke närmare ingå på någon granskning af denna beräkning utan
antager, att. siffran är rigtig, men då jag icke vill yttra mig om de
andra handlingarna, förr än de punkter, i hvilka de afhandlas, blifva
inför Kammaren föredragna, så vill jag icke heller yttra mig, huruvida
denna förhöjning, med afseende på den väsentligen förändrade
beskaffenhet och betydelse vissa af de sjöfarten rörande handlingar nu
ega mot förr, är af någon afse värd betydelse.

Då jag sade, att jag i fråga om denna del af stämpelskatten icke
halt någon tanke på ökade inkomster för statskassan, så fordras kanske
att jag gör ett medgifvande. Det fins nemligen en enda artikel,

N:o 29.

Stämpel till
befälhafvarebref.

(Forts.)

Lördagen den 28 April, e. m.

der tanken pa en höjning af statsinkomsterna verkligen sväfvat för
mig det är mutsedlar ock hviloståndsresolutioner.

Der ansåg jag mig böra tillstyrka ett accepterande af skattekomiténs
förslag, som innebar en betydlig förböjning, men deremot får Jag
säga, att jag hyser ganska stor tvekan, huruvida man bör gå så långt
som ’ Bevillnings-Ut.skottet har gjort i sitt förslag. Bevillnings-Utskottet
bär, såsom kerrarne känna, i högst väsentlig mån stegrat skatten
på hviloståndsresolutioner, men jag lemnar derhän, huruvida statskassans
intresse krafvel- att man med en så högst betydlig afgift belägger
handlingar för en viss närings idkare.

Samme talare ville icke öka afgifterna på myndigheters expeditioner,
innan det vore utredt, att staten hade behof af förökade inkomster,
men eu dylik utredning synes mig alldeles obehöflig. Staten har nemligen
ostridigt behof af medel för att betala statsförvaltningens organ.
Staten finner derför lämpligt — och sa sker öfver allt att uttaga
bidrag till deras aflöning af den allmänhet, som anlitar dessa myndigheter.
Nu är det gifvet, att dessa bidrag i allt fall blifva en obetydlighet
i jemförelse med hvad rättsväsendet och statsförvaltningen kosta.
Men om dessa bidrag skulle blifva ökade med ett eller annat tusende,
så är ju detta eu fördel. Derigenom minskas endast statens kostnader
för detta ändamål och staten har tillräckligt med andra behof att sörja
för än att underhålla det egentliga statsförvaltningsmaskineriet.

Det är dessa allmänna synpunkter, som jag icke kunnat underlåta
att beröra vid den första punkten, som nu är föredragen, och med
afseende på den särskilda beskaffenheten af de handlingar, som nu
äro i fråga, har jag ansett mig böra erinra om, att det härjielt enkelt
gäller en afrundning af beloppet från 4 kronor 50 öre till 5 kronor.

Herr Olsson, Peter: Länge skall jag icke upptaga Kamma rens

tid. Jag vill blott saga några ord angående sjöfarten, då jag möjligen
har någon kännedom om denna rörelse.

Jag tror, att då man ifrar för lättande af sjöfartens ställning, man.
arbetar på eu rättvis, billig och för landets utveckling särdeles vigtig
rörelse. Och just vårt läge och våra förhållanden i öfrigt lämpa sig
särdeles väl för sjöfarten, och jag är fullt öfvertygad om att i samma
mån, man kommer till insigt derom, skall man ock medgifva, att Jetta
är én industri, som förtjenar särskild uppmärksamhet. Men då här
nu klagats så mycket öfver att man vill tynga på sjöfarten medelst
den afgift, som är bestämd i förevarande punkt, fruktar jag att - Jag
ber om ursäkt, att jag säger det — man skjuter något öfver målet.
Vill man verkligen förebrå regeringen för en hög beskattning och fölen
tunga på sjöfarten, månne man icke då borde begagna sig af andra
skatteföreskrifter eller andra skatter, som möjligen framdeles kunna
förekomma i detta betänkande. Jill man nemligen vara rättvis, bör
man väl erkänna, att då regeringen föreslagit att t. ex. lastpenningarne
skola minskas med 200,000 kronor och ökningen af de ifrågavarande
afgifterna utgör 20,000 kronor, man icke kan på fullt allvar
säga, att dessa ökade afgifter, som föreslagits, gå ut på att trycka på
sjöfarten. Jag tycker, att man icke är alldeles konseqvent och icke
ser saken opartiskt, om man gör ett sådant påstående.

31 N:o 29.

Lördagen den 28 April, e. m.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att, enligt min åsigt, Stämpel till
det visserligen är sant, att hvarje afgift, som pålägges vare sig den befälhafvareenskilde
eller fartyg eller last, som berör sjöfarten, blir en ökad ut- (ports'')
gift för denna,, men jag måste ändå erkänna, att jag icke rigtigt kan ^ ''

få klart för mig, att om en befälhafvare betalar 4 kronor 50 öre eller
5 kronor, _ denna omständighet spelar någon roll i fråga om sjöfarten.

Jag kan icke heller deri se, att man griper in i något principsystem,
som icke förut varit tillämpadt och det i snart sagdt alla länder.

Under sådana förhållanden tror jag, att just denna bevisföring, af
hvilken man vill begagna sig för att ådagalägga af hvilken vigt sjöfarten
är, förlorar sin betydelse, då man nemligen skjuter sina pilar
mot ett sådant mål som den förevarande punkten. Jag önskar åt
sjöfarten all möjlig framgång, och att man allt mera måtte komma till
insigt om, att detta är en näring, som passar för vårt folk och vårt
land, men jag tror icke, att det för denna sjöfart har någon betydelse,
om detta förslag bifalles, eller att detta inverkar det ringaste på sjöfartens
utveckling.

Herr Wallenberg: Jag har misstagit mig med afseende på

hvad som nu utgår och uppgaf derför, att detta var 4 kronor, under
d.et den nuvarande afgiften är 4 kronor 50 öre. Lönen utgör’ visserligen
endast 3 kronor, men dertill kommer något som kallas stämpel
på inlaga, 50 ^öre, och så ^ sigillpenningar 50 öre. På det viset blir
det 4 kronor oO öre, och således mera än 4 kronor; och som jag för
min del icke vågat begära någon nedsättning, utan endast att få behålla
qvar det som nu är, vill jag i denna punkt vara med om denna
afrundning uppåt, ehuru jag icke kan fatta, hvarför afrundningen just
skall ske den vägen. Denna teori om »gebuhr», som Herr Finansministern
uppstälde, uppkom på eu tid, då icke alla betalade skatt
under så många former som nu.

Om jag nu medgifver, att 5 kronor må i denna punkt fastställas,
så hyser jag den förhoppning, att, då man kommer till styrmännen,
man der gör en nedsättning till 4 kronor. Någon skilnad bör det val
vara, och icke behöfver kronan förtjena 50 öre äfven på dem. »Afrundningarne»
behöfva ju icke heller alltid gå »uppåt».

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr Grofven
och Talmannen, att i afseende på förevarande rubrik blifvit yrkadt
dels godkännande af Utskottets förslag, dels, af Herr Wallenberg, godkännande
_ af samma förslag med den ändring, att stämpelafgiften bestämdes
till 4 kronor, dels, af Herr Stjernspetz, att stämpelafgiften
matte nedsättas till 3 kronor, men Utskottets förslag i öfrig! godkännas,
dels slutligen att ifrågavaranda rubrik skulle till Utskottet återförvisas.

Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på godkännande af Utskottets förslag vara med
öfvervägande ja besvarad.

Rubrikerna Besigtning — Bevis, vederhäftighets-, som tecknas å
företedd förbindelse.

Godkändes.

N:o 29.

Lördagen den 28 April, e. m.

Stämpel till
bevis på anmälan
om tidnings
utgifvande.

Rubriken Bevis, af Chefen för Justitiedepartementet på anmälan
om tidnings utgifvande.

Herr Statsrådet Themptander: Det är med synnerlig tillfreds ställelse

jag liar att erkänna den välvilliga behandling, som Bevillningsutskottet
egnat den Kongl. propositionen i de delar, som beröras i detta
utlåtande. Här är emellertid en af de få punkter, beträffande hvilka
Utskottet har ifrågasatt en mera betydlig afvikelse från Kongl. Maj:ts
förslag, i det Utskottet föreslagit bibehållande af den nu varande afgiften,
5 kronor, under det Kongl. Maj:t föreslagit dess höjande till
25 kronor.

Jag torde med hänsyn till hvad jag nyss sagt om att hela denna
del af stämpelförfattningen icke åsyftar något annat än att bereda ersättning
för en prestation, som påkallas af en myndighet, erinra att
det är helt naturligt, att man vid afvägande af dylika stämpelsatser,
eftersom de skola utgå med olika belopp för olika handlingar och vissa
handlingar äro från stämpel alldeles befriade, tager hänsyn till den
större eller mindre betydelse, som den handling, som utlöses, eger för
den, hvilken skall utgöra stämpeln. I det afseendet har visserligen
Bevillnings-Utskottet framhållit att detta s. k. tillståndsbevis —
jag begagnar denna benämning, ehuru den är vanlig, om än icke fullt
exakt — icke kan anses medföra någon egentlig förmån. Härutinnan
vågar jag dock vara af en annan åsigt än Bevillnings-Utskottet. Den
periodiska pressens alster ega, efter min tanke, ganska stora förmåner
såsom sådana. Jag talar nu icke om tillståndsbevisets betydelse efter
vår tryckfrihetslag, utån om den förmån våra tidningar åtnjuta genom
den betydliga portonedsättning, som tillkommer dem, då de befordras
genom postverket. Denna nedsättning är högst betydlig icke endast i
jemförelse med afgiften för vanliga bref, utan äfven i förhållande till
afgiften för andra bokpressens alster.

Det är vidare att märka, att postverket hos oss iklädt sig helt
särskilda förbindelser gent emot tidningspressen, till hvilka motsvarighet
icke finnes åtminstone i vissa andra länder. Postverket uppträder
nemligen såsom ett slags kommissionär för tidningsutgifvarne. Man
får hos postverket prenumerera på tidningar, och postverket uppbär
prenumerationsmedlen, och redovisar dem derpå till utgifvarne af tidningarne.
Detta är eu anordning, som för tidningarne ju måste innebära
eu högst väsentlig förmån.

Med hänsyn till dessa förmåner verkar denna jemförelsevis obetydliga
stämpel, som är lagd på en handling, som hvarje utgifvare
blott en gång behöfver skaffa sig, ingalunda betungande. Jag tror
sålunda icke, att denna stämpelsats är för högt tilltagen. Jag ber
vidare få säga, att, då Utskottet anser denna förhöjda afgift kunna vara
känbar för s. k. »tillfälliga småtidningar», detta uttryck förefaller
mig något besynnerligt. Hvad som menas med »småtidningar»,
kan jag fatta, men hvad en »tillfällig småtidning» är, har jag icke
rätt förstått. Tidningar kunna visserligen blifva tillfälliga till följd af
allmänhetens bristande uppmuntran, men jag tror, att denna tillfällighet
får tillskrifvas helt andra omständigheter än att tillståndsbeviset
belägges med några kronors högre stämpel.

Lördagen den 28 April, e. m.

N:o 2!).

Dessa skäl hafva varit bestämmande för Kong!. Maj :ts förslag, och Stämpel Jill

jag har velat framställa dem till Kammarens pröfning. P& ''™''

•’ ° A ° mellan om t id nings

utgift

Herr Wallenberg: Det, som Herr Chefen för Finansdeparte- vande.
mentet behagat anföra, har ur logisk synpunkt ett visst tycke med (Forts.)
den satsen, att man, derför att inkomstskatten icke af eu och annan
utgår i tillräckligt belopp, skall söka komma åt rörelsen medelst
stämplingsslcatt.

Om här nu finnes någon lättnad, i fråga om tidningars befordran
med posten, som är otillbörlig, är val intet naturligare än att höja afgifterna
för dylik befordran. Der skall ändringen ske; men att belägga
bevis för utgifvande af tidning med en förhöjd stämpel af 25
kronor, derför att postverket betjena!- allmänheten med tidningens distribution,
derom kan jag icke vara med. Dessa båda saker ega nemligen
icke någon gemenskap med hvarandra. Dessutom vill jag betona, att
det icke är tidningarne ensamt, utan äfven allmänheten, som har
nytta af det nuvarande befordringssättet. Väl vore om regeringen behagade
utarbeta förslag till tidsenliga förbättringar i tryckfrihetslagen;
detta är en mycket angelägnare fråga, ehuru den nu icke är på tapeten.

Fn hög stämpelafgift på ett s. k. tillståndsbevis, som i q elfva
verket icke är annat än en anmälningssedel, synes mig vara ett i förväg
lagdt hinder mot periodiska skrifters utgifvande, hvilken åtgärd
tryckfrihetslagen ogillar. Jag anser således, att Bevillnings-Utskottet
rätteligen förfarit att icke tillstyrka Kongl. Majds förslag om denna
stämpelafgifts förhöjande till 25 kronor, utan tillstyrkt att behålla
densamma vid 5 kronor, hvithet är mer än tillräckligt för den handlingen.

Herr Reutersvärd: Då Herr Chefen för Finansdepartementet
yttrat sig och framhållit de skäl, som inverkat på frågan, får jag med
stöd deraf yrka bifall till Kongl. Majds förslag och afsteg på Utskottets
hemställan.

Efter jag har ordet, vill jag något yttra mig om författningen i
dess allmännelighet; men först vill jag förklara, att för den händelse
icke så väl Kongl. Majd som Utskottet i allmänhet funnit skäl att i
de flesta fall högst betydligt höja stämpelskatten, skulle jag för min
del icke velat vara med om någon förhöjning i detta speciella fall.

Då emellertid bevis af Chefen för Justitiedepartementet erfordras för
ifrågavarande fall och stämpelskatten erlägges cn gång för alla samt
då ifrågavarande bevis i allmänhet bereder innehafvaren ekonomisk
vinst, så anser jag att den af Kongl. Maj:t här föreslagna stämpeln af 25
kronor har fullt ut lika göda skäl för sig som mången annan.

Beträffande min åsigt om stämpelförfattningen i sin allmänhet
får jag bekänna, att jag icke är någon beundrare af detta skattesystem
af det naturliga skäl, att jag knappt kan tänka mig någon grund för
beskattning, som blifver godtyckliga re än denna. Det kan bero på en
riksdags majoritet att så godtyckligt handskas med denna författning,
att den snart sagdt kan omöjliggöra vissa grenar af vår industri och
handel. I den underdåniga skrifvelse, som Riksdagen till Kong!.

Maj:t aflat den 14 Maj 1880, begärde Riksdagen att en revision af

Första Kammarens Prof. 1883. N:o 29. 3

N:o 29.

Lördagen den 28 April. e. m.

Stämpel till stämpelpapperförordningen skulle genom Kongl. Maj:ts försorg vidtagas,
Ulan va-0C^ till ny författning framläggas för Riksdagen; men så vidt

mälan om tid- •
ning8 utgifvande.

(Forts.)

kan finna, har Riksdagen icke begärt att få ett förlag till skatte -

stegras

ningar. I några fall har visserligen den gamla stämpelskatten
blifvit oförändrat bibehållen, men i andra fall något och i många högst
betydligt förhöjd; hvarförutom tillkommit en mängd nya skatteföremål,
hvarom vi komma i tillfälle att yttra oss, när, om jag så må kalla
det, supplementet till det nu föreliggande betänkandet kommer före.
.Detta supplement är nu Infilande på Bevillnings-Utskottes bord och
kommer att Riksdagen föreläggas, när de så kallade stora frågorna
blifvit behandlade. Deri afses att nya föremål och enskilda transaktioner
man och man emellan skola beläggas med betydliga och för
den allmänna rörelsen högst betungande stämpelskatter.

Det skäl, som föresväfvade Riksdagen, när den hos Kongl. Maj:t
anhöll om revision af författningen, var, att den nu gällande genom
sin otydlighet i uppställningen var svår att tillämpa och efterlefva.
Hufvudändamålet att få reda i författningen har genom den i ämnet
aflåtna Kongl. propositionen fullständigt vunnits; men deremot fruktar
jag, att de föreslagna skatteförhöjningarne icke skola finna samma välvilliga
erkännande från dem det drabbar. Det är väl möjligt, att eu
stark regering och en stark majoritet lägger föga eller ingen vigt vid
hvad den eller de samhällsklasser tänka, i detta afseende, men att
framkalla oro och fruktan för att våra skatter i alla rigtningar skola
anser jag icke vara någon lycka för den nuvarande situationen.
När regeringen eller rättare sagdt Herr Statsrådet och Chefen
för Finansdepartementet företog eu så vidt omfattande revision af
stämpelpapperförordningen, har det hos mig väckt förvåning att icke
en mängd oegentliga beskattningsföremål blifvit i författningsförslaget
uteslutna. Jag menar sådana föremål, som äro af den beskaffenhet
att icke i nämnvärd mån tillföra statsverket inkomster, liksom de icke
heller i och för sig medföra ekonomiska eller inkomstbringande fördelar
i något afseende. Man har således icke någon positiv grund att
ställa sig på, utan endast lemna tillfälle för den ena samhällsklassen
att beskatta den andra efter godtycke. Det har också visat sig; af de
beslut, Medkammaren redan fattat,
dess intressen, att den utan motstånd från
igenom.

Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet har i sitt
anförande till statsrådsprotokollet yttrat, att stämpelskatten är af stor
betydelse för jemn vigten i skattesystemet samt att den verkar såsom
ett komplement till inkomstskatten. Jag vill icke bestrida, att han
icke till en viss grad har rätt i detta påstående; men jag vågar deremot
påstå, att på det sätt stämpelskatten i nu föreliggande förordning
blifvit föreslagen, denna hans sats i många fall icke är tillämplig.

Hvad den förevarande frågan beträffar, vidhåller jag hvad jag
nyss tog mig friheten föreslå, nemligen att Kammaren vilie, med utslag
å Utskottets hemställan, bifalla Kongl. Maj:ts förslag.

att denna förordning så litet berör
dess sida derstädes gått

Herr Forssell, Hans: Då Utskottet vid behandlingen af Kongl.
Maj:ts proposition mötte den föreslagna förhöjningen i nu förevarande

Lördagen den 28 April, e. m.

Jf:o 29.

passus, fann det såsom motiv härför af Herr Statsrådet och Chefen för stämpel■ till
Finansdepartementet anfördt, att, med hänsyn till vigten af ifrågava-“j
rande bevis och värdet af de dermed förbundna rättigheter, stämpelaf- ^in(JS
giften för desamma lämpligen borde ökas. Utskottet uttolkade då Herr vande.
Statsrådets yttrande sålunda, att, enär dylika handlingar vore att lik- (Forfeg
ställa med öfriga resolutioner från Kong! Maj:ts kansli, borde afgiften
derefter i någon mån lämpas. Men Utskottet hade en annan uppfattning
just i fråga om denna analogi. Man kunde icke erkänna, att ett
tillståndsbevis, som måste utlemnas utan rätt för Kongl. Maj:t till vidare
pröfning än af vissa formella föreskrifters uppfyllande, kunde likställas
med öfriga resolutioner. Utskottet ansåg, att en sådan handling borde
närmast jemföras med ett vanligt »tillståndsbevis» eller med »bevis
rörande anmälan om idkande af handel eller annat näringsyrke». Den
särskilda näringsgren, som här är i fråga, är fullt så fri som någon
annan. De formaliteter, som skola uppfyllas för vinnande af rätt att
detsamma utöfva, äro ej strängare än de, som fordras för hvarje annat
yrke. Dess frihet är endast mera garanterad än någon annan näringsgrens,
enär den eger grundlagshelgd. Då nu så är förhållandet, ansåg
Utskottet, att stämpelafgiften för ifrågavarande bevis icke borde sättas
väsentligen högre än för bevis om rättighet att utöfva annan näring
eller yrke, samt att den enda förändring, som här kunde ifrågakomma,
vore den, som motiverades af anmälningens verkställande hos en
så hög myndighet. Detta var den hufvudsakliga orsaken, hvarför
Utskottet ansåg det af Kongl. Maj:t föreslagna beloppet vara för högt
och sålunda icke böra af Riksdagen antagas.

Nu har Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet upplyst
derom, att han vid nedskrifvandet af ofvanberörda ord hufvudsakligen
afsåg den med utgifvande af tidningar förenade förmån att få
desamma befordrade med posten. För min del får jag säga att, om
25 kronor skola anses vara en eqvivalent för denna rättighet, synes
mig beloppet vara temligen godtyckligt val dt. Förmånen att få befordra
tidningar med posten till nedsatt pris kan vara ofantligt mycket
värd för en tidning, som har en upplaga af 10,000 eller 20,000 exemplar,
men oändligt litet för en tidning eller tidskrift i vårt land, hvilken
sprides med posten i kanske 100 exemplar, och är alldeles ingen
för de många tidskrifter eller tidningar, som alldeles icke spridas med
[losten. Jag kan derför ej yrka annat än bifall till Utskottets förslag.

Friherre Klinckowström: Jag erkänner villigt, att jag är en försvarare
af Utskottets förslag i denna punkt. Jag finner nemligen, att
den tillökning i stämpelafgift för bevis om anmälan om utgifvande af
en periodisk skrift, som Kongl. Magt föreslagit, är både orättvis och obehöflig.
Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet lät, när
vi för en liten stund sedan talade om befälhafvarebref, förstå, att det
vore en afrundning af dessa och flera andra utgifter, som vore ifrågasatt,
men jag hoppas att han icke vill bibehålla den åsigten här, der
det är fråga om en »afrundning» från 5 till 25 kronor. Det kan
verkligen sättas i fråga, huruvida icke hvarje stämpelafgift på bevis
angående anmälan om utgifvande af periodisk skrift är stridande mot
86 § Regeringsformen, hvilken säger, såsom herrarne litet hvar torde

N:o 29.

Lördagen den 28 April, e. m.

Stämpel till känna, att »med tryckfrihet förstås hvarje svensk mans rättighet
S»f,utaE, ?5ra i den offentliga makten i förväg lagda hinder,
långs utgift utgiiva skrifter» etm Säkert är att om man ökar nn ifrågavarande
vandé. afgift, kan den för åtskilliga utgifvare af periodiska skrifter blifva

(Forte.) en högst betydlig utgift. De störa tidningarne, i synnerhet de

som dagligen utkomma, träffas mycket mindre, ja, högst obetydligt
deraf, tv sådana tidningars utgifvare kunna ofta fortsätta sin ”verksamhet
10, 20, kanske 30 ar och behöfva blott eu gång för alla betala
sitt anmälnings bevis. För dem är det endast eu småsak. Men

— _ såsom Utskottet i motiven dertill, att den förut bestämda afgiften,
enligt dess åsigt, icke borde ökas, anfört — det finnes eu mängd periodiska
tidningar och skrifter, som med afseende å sin läsekrets icke ega
eu så betydande omfattning. De röra förhållanden och saker, som enligt
sin natur icke kunna tillvinna sig en större läsekrets; och dessa
träffas ganska känbar! al den tillökning i afgiften för anmälningsbeviset,
som här är föreslagen.

Det var en klass af sådana skrifter, som Herr Statsrådet och Chefen
för Finansdepartementet förklarade sig icke känna till, eller förstå,
k vilka de voro, nemligen de af Utskottet omnämnda tillfälliga småtidningarna.
Ja, jag skall verkligen hafva den äran att kunna förklara
för Herr Statsrådet, hvad dermed förstås, åtminstone i hvad som rörer
tullagstiftningen. Kammarens ledamöter torde icke kunna vara obekanta
dermed, att under föregående riksdag härstädes hvar åttonde dag
utkom och utdelades gratis inom Kammaren ett tidningsblad, rörande
de tullprinciper, som hystes af en stor del åt Kammaren och eu stor
del af landet, nemligen den tullpolitik, som var i motsats mot frihandelspolitiken.
Det var ett så beskaffadt tillfälligt tidningsföretag, som
då egde rum. Före. den tiden utgafs en tidskrift i samma syfte, som
nu också upphört. Äfven den var en sådan tillfällig tidskrift.

Min öfvertygelse är, att för hvarje land är en fri och oberoende
samt fosterländskt sinnad press en af''de dyrbaraste klenoder, ett fritt
folk har att vårda och bevara. Och jag tror att, om man låter onödiga
och orättvisa band läggas på en dylik press, handlar man illa, och det
folk, som tillåter sådant, skall snart eller sent erfara de menliga följderna
deraf. Kär man talar om att lättade kommunikationer och
mindre postporton skulle vara en så ofantligt stor fördel för den periodiska
pressen, måste man jemväl besinna, att det derjemte är en ganska
stor fördel för den läsande allmänheten, hvilken ''— Gud ske lof

— numera icke kan undvara den periodiska pressens alster. Det
kan tyckas besynnerligt att jag, som i många hänseenden såsom offentlig
person blifvit ganska illa tilltygad af den periodiska pressen, nu
fager det fria ordets försvar så obetingadt som skett. Men jag tror,
såsom jag nyss nämnde, denna press vara eu så stor välgerning, att
den gerna lör mig kan få fortsätta med sina ohemula utlåtelse!’ och
åtgöranden angående min offentliga verksamhet.

På grund af hvad jag nu nämnt får jag obetingadt och varmt
sluta mig till det förslag, som Utskottet i denna punkt fram stält, och
hvartill jag anhåller, att Kammaren måtte lemna sitt bifall.

Lördagen den 28 April, e. m. 37

^H.611 Bennich: Inom Utskottet voro rådande tva olika meningar
angående denna fråga, likasom angående många andra. Jag slöt mig
till den meningen, som ville Kong!. Magis förslag, men förlorade vid
den gemensamma voteringen. Mina skäl voro desamma, som antyddes
af Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet, nemligen den
lättnad och fördel, som den den periodiska pressen har på det''allmännas
bekostnad. I likhet med den siste ärade talaren, sätter jag högt
värde pa en fri, sjelfständig och hederlig press; men det är ja icke
andra än hederliga handlingar vi göra till föremål för beskattning, åtminstone
förutsätta vi, att hvar och en, som drifver en verksamhet,
dervid handlar både hederligt och gagnande, hvithet dock icke hindrar
oss att pålägga utgifter för drifvandet af denna verksamhet, Så
föreslår Utskottet t. ex., att burbref skola beläggas med afgift af ända
till 20 krono!''. Jag är förvissad derom, att burbref medföra oändligt
mycket mindre ^ fördel för dem, som derför erlägga denna afgift, än
rättigheten att få sina alster fortskaffade för ringa kostnad med posten
medför för utgifvaren åt en periodisk skrift. Icke desto mindre lärer
Kammaren icke underlåta att belägga burbref med en afgift kanske af
ÖO kronor, såsom Kong!. Maj:t föreslagit, eller 20 kronor, såsom Utskottet
föreslår. Om nu den'', som i öfrig! vill förskaffa sig föreskrifven
handling för utöfvande åt sin nyttiga, hederliga och gagnande verksamhet,
nödgas derför betala en stämpelafgift till statskassan, icke är det
då obilligt, att den, som vill utgifva en periodisk skrift, äfven får erlägga
en afgift till statskassan. Frågan är hvilken siffra, som skall
vara den lämpligaste, och bestämmandet deraf måste utan tvifvel alltid
blifva, l viss man godtyckligt. Men då jag tror, att man, vid jemförelse
mellan de fördelar, som den periodiska pressen åtnjuter, och de
fördelar, som åtnjutas af öfriga industriella företag, den afgift, smil af
af Kong!. Maj:t föreslagits, ingalunda ställer sig till nackdel för utgifvaren
åt periodisk skrift, kan jag icke annat än här fullfölja samma
mening, som jag inom Utskottet förfäktat, nemligen att afsutten måtte
bestämmas till 25 kronor.

Herr Wmrn, Carl Fredrik: Jag vill vara mycket kort, men jag
vill nämna att det alldeles icke är första gången som det ifrågakommit att
lägga stämpelafgift å tidningar och tidskrifter, för att derigenom i någon
mån ersätta portokostnaden. I många ar har en sådan stämpelafgift funnits
men åter blifvit afskuffad, bland annat af det goda skal, att den träffar
sa,. ojemn t. Det finnes ju en mängd tidningar, som hufvudsakligen
säljas på den plats, der de utgifVas, och några, som kanske icke sända
ens ett enda blad med posten. Om postafgiften är för liten, så låtom
oss höja den; men icke synes det vara lämpligt att lägga en stämpelskatt
åt 25 kronor på den, som vill utgifva en .tidning, derför att
statsverket för allmänhetens skull nedsatt postafgifterna, emedan allmänheten
har nytta af att få tidningarna till sig afsända. Jag anhåller
om bifall till Utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde Herr Grefven och Talmannen
enligt de^ derunder framstälda yrkandena propositioner, först
pa godkännande af rubriken med den af Utskottet föreslagna stämpel -

N:o 29.

Stämpel till
bevis på anmälan
om tidnings
utgifvande.

(Forte.)

3f:o 29.

Stämpel till
bevis på anmälan
om tidnings
utgifvande.

(Korta.)

Stämpel
till bevis af
landtmätare
och justerare,

38 Lördagen den 28 April, e. m.

afgift 5 kronor ook sedan derpå att stämpelafgiften till ifrågavarande
bevis skulle bestämmas till 25 kronor med godkännande i öfrigt af
Utskottets förslag, ock förklarade Herr trefven och Talmannen sig
anse den senare propositionen besvarad med öfvervägande ja.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades ock
anslogs en ömröstningsproposition af följande lydelse:

.Den, som godkänner den i 3 § af Bevillnings-Utskottets förslag
till förordning angående stämpelafgiften förekommande rubriken Beds,
af Chefen för Justitiedepartementet pa anmäla it om tidnings utgifvande.
med den af Utskottet föreslagna stämpelafgift 5 kronor, röstar

,7 a,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bestämmes stämpelafgiften till 25 kronor, men godkännes
i öfrigt''Utskottets ifrågavarande förslag.

Omröstningen företogs, och vid dess slut kefunnos rösterna kafva
utfallit sålunda:

Ja 27;
Nej — 54.

Rubriken Berm, rörande anmälan om idkande af handel eller annat
näringsyrlte.

Godkändes.

Rubriken Bevis, af landtmätare.

Herr Bennick: På det att vi må undgå gemensam omröstning

angående en temligen obetydlig sak, ber jag att få hemställa till Kammaren,
huruvida icke Kammaren ville, i öfverensstämmelse med Andra
Kammarens i sådant afseende fattade beslut, efter ordet^ »landtmätare»
tillägga orden »och justerare», för ernående af likhet i båda Kamrarnes
beslut.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och rubriken godkändes
med den ändring, att näst efter ordet »landtmätare» tillädes »och justerare
».

Rubrikerna Bevis om uppvisning af pass — Bevis, annat.

Godkändes.

Lördagen den 28 April, e. in.

N:o 29.

Den fortsatta föredragningen af förevarande betänkande uppsköts
till ett annat sammanträde.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets utlåtande N:o 41, i anledning
af dels Kong! Maj:ts proposition angående låneunderstöd för
odling af sänka trakter m. m., dels ock enskilda motioner i samma ämne.

På framställning af Herr Grofven och Talmannen beslöts att på
föredragningslistan till nästa sammanträde skulle uppföras främst LagUtskottets
utlåtande JST:o 39 och derefter öfriga denna dag första gången
bordlagda ärenden.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes klockan 10 e. in.

In fidem

A. von Krusenstjerna.