RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1883:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL,

1883. Första Kammaren. N:o 14.

Fredagen den 2 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Anmäldes och bordlädes:

Stats-Utskottets memorial och utlåtande:

N:o 18, med förslag till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande, anslagen under
Riksstatens nionde hufvudtitel; och

N:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts förslag dels om jernvägsbyggnader
för statens räkning och dels om inköp af jernvägen mellan
Söderhamn och sjön Bergviken; äfvensom

Lag-Utskottets utlåtande N:o 13, i anledning af väckt motion om
ändring i bestämmelserna om församlingars rätt att förfoga öfver
kyrkokassorna.

Herr Hallenborg yttrade: Då det visat sig behöflig! att förstärka
antalet af suppleanterna i Konstitutions-Utskottet, emedan två
af Utskottets ledamöter från denna Kammare jemväl äro ledamöter i
Särskilda Utskottet, får jag hemställa, att Kammaren behagade utse
ytterligare två suppleanter i Konstitutions-Utskottet.

På gjord proposition beslöt Kammaren utse ytterligare två suppleanter
i Konstitutions-Utskottet.

Enligt hemställan af Herr Grefven och Talmannen beslöt Kammaren
vidare, att val af nämnde suppleanter skulle företagas vid det
sammanträde, som komme att hållas nästa Onsdag.

Herr Grefven och Talmannen yttrade att han, efter öfverenskommelse
med Herr Talmannen i Andra Kammaren, finge föreslå, att
Första Kammaren måtte besluta att vid det sammanträde, som komme
att hållas nästa Onsdag, företaga val af tjugufyra valmän och sex

Första Kammarens JProt. 1883. N:o li.

N:o 14.

Fredagen den 2 Mars.

Motion ang.
Sveriges neutralisering.

suppleanter för utseende af Riksdagens fullmäktige i Riksbanken och
Riksgäldskontoret jemte deras suppleanter.

Detta förslag antogs.

Föredrogs Herr Adelskölds den 28 sistlidne Februari bordlagda
motion, N:o 30, angående skrifvelse till Kong!. Maj:t om Sveriges
neutralisering.

Herr Anderson, Albert: Lika med den ärade motionären är

jag öfvertygad om nödvändigheten af att göra allt för att befordra
vårt lands fredliga utveckling. Det oaktadt måste jag beklaga, att
denna motion framkommit vid sådan tidpunkt som den nuvarande.
Såsom allmänt bekant är, hafva statsmakterna under ett par decennier
arbetat på att förbättra vårt försvarsväsen, men hitintills utan något
resultat. Landtförsvarskomitén har i sitt betänkande framlagt en historik
öfver dessa arbeten och jag är öfvertygad om att hvar och en
af Kammarens ledamöter tagit kännedom om denna historik. Jag vill
derför endast tillåta mig att derur anföra några data.

År 1865 föreslog Kongl. Maj:t Riksdagen en förändring i grunderna
för beväringsinrättningen samt bildande af en landtstorm. Detta
förslag väckte föga sympatier hos Riksdagen och slutet af dess öfverläggningar
blef att Riksdagen ingick till Kongl. Maj:t med ep underdånig
skrifvelse, i hvilken Riksdagen anhöll att Kongl. Maj:t måtte
till en kommande Riksdags pröfning framlägga försvarsfrågan i dess
helhet. 1867 väckte åtskilliga motionärer förslag om förbättring af
vårt försvarsväsen. — Ett särskildt Utskott tillsattes, som föreslog
bildande af en stam på det sätt, att kommunerna skulle förse soldaterna
med bostäder och jord samt i vissa fall ansvara för rekryteringen.
Riksdagen kunde icke heller antaga detta förslag, men aflät en skrifvelse
till Kongl. Maj:t af hufvudsakligt innehåll att armén borde bestå
af stam och beväring, hvarjemte Riksdagen begärde att Kongl. Maj:t
täcktes låta utreda och vid uppgörande af förslag till arméns organisation
taga i öfvervägande om och på hvad vilkor det nu på rote- och
rusthållare hvilande besvär må kunna, lindras eller ock aflösas samt
jemväl på öfriga samhällsklasser fördelas. -— 1869 aflat Kongl. Maj:t
ett förslag till hufvudgrunder för försvarsväsendets ordnande på indelningsverkets
grund, under förutsättning att det samtidigt framlagda
förslaget om den allmänna värnpligten blefve antaget. Båda dessa
förslag blefvo likväl af Riksdagen förkastade. — 1871 aflät^ Kongl.
Maj:t ånyo ett förslag till ordnande af vart försvarsväsen pa indelningsverkets
grund. Detta förslag blef också af Riksdagen förkastadt.
Då sammankallade Kongl. Maj:t samma år en urtima Riksdag, och
framlade ett nytt förslag fortfarande bygdtripå indelningsverkets grund,
men försedt med några modifikationer. Äfven detta förslag blef åt
Riksdagen afslaget. — 1873 aflät Riksdagen sin bekanta skrifvelse till
Kongl. Maj:t, deri Riksdagen bland annat uttalade den åsigt att ordnandet
af rikets försvar var en fråga af den maktpåliggande beskaffenhet
att den ovilkorligen måste på eu säker och varaktig grundval lösas.

Fredagen den 2 Mars.

N:o 14.

I anledning af denna skrifvelse framlade Kongl. Maj:t vid 1875 års
Riksdag ett nytt härordningsförslag, bygdt uteslutande på grunderna
af allmän ovärnpligt. Detta förslag blef likaledes af Riksdagen förkastadt.
År 1877 framlade Kongl. Maj:t ett nytt förslag, som endast
utgjorde en början till försvarsväsendets förbättrande. Detta afslogs.
Vid 1878 års riksdag framlade åtskilliga motionärer i Andra Kammaren
ett förslag till ny arméorganisation, grundadt på stam och beväring,
men jemväl detta förslag vann icke Riksdagens bifall. 1880
framlade slutligen Kongl. Maj:t allenast en värnpligtslag, men äfven
den blef af Rikkdagen afslagen. I år har Kongl. Maj:t, som bekant
är, framlagt förslag till ordnande af såväl landt- som sjöförsvaret,
hufvudsakligen bygda på landt- och sjöförsvarskomitéernas utlåtanden.
— Skattekomitén har, såsom jag tror, gifvit en fullt nöjaktig utredning
derom att kostnaderna för det nu föreslagna försvaret icke äro drygare,
än att de utan svårighet kunna bäras af landet.

Just med afseende på dessa omständigheter tillåter jag mig påstå,
att tidpunkten för framläggandet af ett förslag, afseende att få landet
förklaradt neutralt, icke är väl vald. Det måste medgifvas att, med
blicken fäst på de af mig nu omnämnda förhållanden, hos mången
kan uppstå eu farhåga, att icke heller Kongl. Maj:ts nu framlagda förslag
kommer att vinna Riksdagens bifall. Det är också möjligt, ehuru
motionären icke uttalat det, att hans motion föranledts af en dylik
farhåga. För min del kan jag icke finna annat än att om motionen
bifalles, Riksdagen derigenom tydligen gifven tillkänna, att Riksdagen
antingen icke kan eller också icke vill göra något för landets försvar
och förbättrandet af detsamma. Af detta skäl kan jag icke vara med
om en sådan skrifvelse som den nu ifrågasatta.

Det är sant att landet skulle komma i en fördelaktig ställning,
om det kunde genom traktater med främmande makter förklaras neutralt.
■—• Men de länder, som för närvarande äro i åtnjutande af eu
dylik förmån, nemligen Belgien och Schweiz, hafva en ganska ringa
utsträckning, och denna omständighet gör att dessa länder icke utöfva
något egentligt inflytande på eller afsevärdt hinder för de militära operationer,
som kunna förekomma vid krigiska förvecklingar mellan deras
grannar. Med Sverige-Norge är det ett annat förhållande. Dessa
länder hafva en ganska betydlig utsträckning och dessutom ett sådant
läge, att de under vissa förhållanden kunna komma att utöfva ett
ganska betydligt inflytande på andra makters krigiska förvecklingar.

Vid sådant förhållande och med kännedom om huru lätt svärdet
sönderskär traktaterna, är det icke säkert att man hade så stor nytta
af neutraliteten, om bakom denna ’icke finnes ett försvar, som kan
skydda och bevara densamma. Det har också visat sig att de länder
jag nyss nämnt oaktadt sin neutralitet måste hafva ett ganska starkt
förvarsväsen och att särskildt Belgien under senaste Fransk-Tyska
kriget hade omkring 100,000 man vid sina gränser. Jag fruktar att
den ärade motionären genom denna motion, låt vara oafsigtligt, gjort
sig till målsman för dem, som icke vilja göra något för landets försvar.
Till dessa Herrar inom eller utom Riksdagen vill jag säga, att de
glömma sin pligt mot fäderneslandet.

Jag anhåller att detta mitt yttrande måtte åtfölja motionen.

Motion ang.
Sveriges neutralisering.

(Forts.)

N:o 14.

Fredagen den 2 Mars.

Motion ang.
Sveriges neutralisering.

(Forts.)

Herr Stj ernspetz: Det finnes väl knappast någon som ej gillar

syftet i den afgifna motionen om än tankarne om dess lämplighet
kunna vara delade. Sveriges läge på sidan om hvarje tänkbar krigsskådeplats
till lands gynnar på det högsta en neutralitetspolitik. Våra
många krig i forna tider utarmade landet så i grund att vi ännu blott
kunna anse oss hafva börjat att reparera de skador, som derigenom
tillfogades oss. Derom vittnar största delen af vårt land som ännu utgöres
af vildmarker, hvilka vänta på sina odlare, likasom vår utförsel*
af förnämligast råa naturalster visar, att vår industri ännu icke vunnit
den utveckling, hvaraf den bör kunna vara mäktig. För vårt landsfortsatta
framsteg så i andligt som materielt hänseende fordras kunskaper,
håg, armar samt materiella hjelpmedel och det är ensamt freden
som kan skapa dessa.

På grund häraf och till följd af de sorgliga minnena från våra
olyckliga krig önskar svenska folket med få undantag lifligt en sådan
neutralitet. Det är således icke för att söka motarbeta denna önskan
som jag nu begärt ordet, utan orsaken dertill är den, som den föregående
talaren nämnde, nemligen att bakom neutralitetssträfvandet
kunde dölja sig ett begär att motarbeta försvarsfrågans lösning och
dermed förenade uppoffringar. Ett sådant politiskt program, som eu
ständig neutralitet i sig innebär, fordrar emellertid ganska vidsträckta
militäriska hjelpmedel för att kunna upprätthållas. Huru
vigtigt detta är vill jag med ett par historiska exempel belysa. Då
den fredsälskande Thiers år 1848 var chef för franska kabinettet och
ett allmänt krig höll på att utbryta, förklarade han, att om Belgien
icke vore nog militäriskt starkt att kunna upprätthålla sin neutralitet,,
vore han tvungen att för Frankrikes säkerhet besätta det med franska
trupper.

I preussiska generalstabens berättelse om 1870—1871 års krig.
finnes en högqvartersorder, undertecknad af Moltke, hvilken i öfversättning
lyder sålunda: »i den händelse att fienden skulle öfvergå på
belgiskt område och icke genast blifva afväpnad, skall han förföljas,
utan att man afvaktar vidare order.» Belgierne kunde emellertid upprätthålla
sin neutralitet, i det att de genast tillfångatogo tusental af
de franska trupperna, så snart de kommit öfver gränsen, men härtill
åtgick hela deras armé, cirka 75,000 man, som för ändamålet var mobiliserad.
Med Schweiz var alldeles samma förhållande. Under sista
dansk-tyska kriget jagade 3 danska fartyg några tyska krigsskepp,
hvilka nödgades flykta in till Helgoland på engelskt område, der de
naturligtvis belädes med qvarstad.

Rumänien är också ett land som åtnjuter neutralitet. Vid sista
rysk-turkiska kriget proklamerade det högtidligt densamma, men hela
ryska hären tog dock sin väg midt igenom landet, oaktadt dess protester
och vädjan till de öfriga makterna. Vid ett stort krig emellan
våra grannar ligger visserligen ej Sverige så till, att någon landtarmé
har behof af att tåga genom vårt land. Men deremot kan en eller
flere af makterna behöfva begagna,, sig företrädesvis af Gotlands två
utmärkta hamnar, men äfven af Oland eller lämpliga hamnar på
vårt fastland, till stöd för sina krigsoperationer eller ock blifva nödsakade
att dit taga sin tillflykt. Upplysningsvis vill jag nämna, att

N:o 14.

Fredagen den 2 Mars.

Tyskland ej på hela sin Östersjökust eger en enda hamn, i hvilken Motion ang.
deras större pansarfartyg kunna inlöpa, annat än Kielerbugten, långt Sveriges neusydvest
om de danska öarne och således långt från en möjlig krigs- Pausering.
skådeplats. För att trygga förbindelsen med och skydda de gotländska ^I’orfcs''->
hamnarne, dit öfverföra trupper för neutralitetens upprätthållande samt
för att med qvarstad kunna belägga de krigsfartyg, som förföljda af
fienden dit kunna taga sin tillflykt, fordras nödvändigt att vi ega en
flotta.

En neutralitetspolitik lemnar äfven en god ledning för bestämmandet
af minimum af den flotta vi böra ega. Den måste tydligen vara
så stark, att den i förening med någon Östersjömakts flotta, hvilkendera
som helst, blir öfverlägsen eller minst jemnstark med den som
skulle vilja kränka vår neutralitet. Vår flotta bör kunna balansera
eller utjemna skilnaden emellan t. ex. den ryska och den tyska flottan.

Ty när man vill strängt upprätthålla sin neutralitet, är gifvet, att om
denna på ett våldsamt sätt kränkes af endera makten, denna senare
då blir vår fiende och den andra makten vår sjelfskrifne hjelpare, tillsammans
med hvilken vi borde kunna vara herre i Östersjön. Med eu
sådan utsigt lemna makterna oss säkerligen i fred och vilkoret härför
är i första rummet en god flotta.

Sjöförsvarets herrar komiterade säga å sid. 42 i sitt betänkande
mycket rigtigt, att vi för närvarande ej ens till skenet kunna uppehålla
vår neutralitet vid ett krig emellan våra grannar, och detta ytterst betänkliga
förhållande fordrar ett skyndsamt afhjelpande, äfven om landtförsvaret
skulle få stå något tillbaka, ty det sistnämnda tages blott
högst ringa i anspråk för neutralitetens upprätthållande, tack vare vårt
hafomfiutna läge, hvarjemte det i alla händelser endast utgör vår
andra försvarslinie.

Talet om att vi för detta ändamål ej skulle kunna anskaffa de
nödiga krigsskeppen eller att eu flotta skulle vara sä orimligt dyr, har
aldrig varit bestyrkt af någon verklig utredning, utan endast löst framkastade
påståenden, om hvilkas dugtighet man temligen lätt kan öfvertyga
sig. Hela Tysklands pansarflotta, som man på goda grunder anser
vara öfverlägsen den ryska, har blifvit bygd under de senaste 18 åren
för en total kostnad af 64,984,776 kronor eller i rundt tal 65 millioner
hvilket per år gör 3,610,000 kronor, som hvar och en kan se af sjöförsvarskomiténs
tabeller. Skulle detta vara så orimligt afskräckande ,
siffror i förhållande till landtförsvarets kostnad? Derjemte hafva vi
redan förut personal, hela administrationen, dockor och etablissement
samt behöfliga materialier af den yppersta beskaffenhet, hvarföre blott
de nödiga penningemedlen, hvilka ej äro afskräckande, behöfva anslås.

Att en god flotta utgör det sanna beviset för en fredlig politik,
framgår äfven deraf att, för att bekriga de stora fastlandsmakterna
fordras i första rummet eu stor armé. En sådan kan för dem vara
vida mera oroande, ty den kan möjligen, i förbund med en annan
stormakt och med tillhjelp af dess flotta, öfverföras på andra sidan
Östersjön och sålunda komma att deltaga i de strider, som för dem
äro afgörande.

Om vår utrikes politik under nuvarande förhållanden skulle vara
vacklande eller luta åt den starkaste Östersjöinakten, förundrar mig ej

Nco 14.

Fredagen den 2 Mars.

Motion ang.
Sveriges neutralisering.

(Forts.)

det ringaste, då vi ej ens till skenet kunna militäriskt upprätthålla vår
neutralitet. Utan att vi äro rustade kunna vi ej föra någon sjelfständig
politik af hvad slag det vara må.

Att således ensamt en neutralitetsförklaring, garanterad eller icke,,
skulle vara nog för oss för att få lefva i fred, är en mycket fåvitsk
tanke, hvilket ock synes af all historia. Likaså den meningen att andra
makter skulle oegennyttigt vilja upprätthålla eller skydda densamma åt
oss. Men göra vi sjelfva allt hvad vi kunna derför, då är möjligt att
vi äfven .kunna erhålla andras hjelp, hvarföre jag också anser, att de
penningemedel Kongl. Maj:t i sina propositioner till Riksdagen begärt
just kunna vara lagom och ej böra nedsättas, om än någon annorlunda
fördelning till sjöförsvarets förmån skulle göra det lättare för landet
att bära kostnaderna och bättre uttrycka och möjliggöra en fredlig
neutralitetspolitik.

Jag anhåller att dessa mina ord måtte få åtfölja motionen till
vederbörligt Utskott.

Herr Mankell: Jag har begärt ordet för att uttala mina värma

och lifliga sympatier för den motion, som nu skall till vederbörande Utskott
remitteras. Jag bekänner gerna att jag är en absolut fredsvän
och det kommer sig förmodligen af mina krigshistoriska studier, hvarigenom
jag blifvit satt i tillfälle att i detalj lära känna krigets elände
närmare än mången annan. Jag anser freden och dess upprätthållande
såsom samhällets vigtigaste angelägenhet och tror att alla medel, som
för dess bevarande kunna utfinnas, böra anlitas.

Ett dylikt medel ser jag i den nu afhandlade motionen. Jag är
fullkomligt öfvertygad om, att derest Riksdagen skulle kunna förena
sig om en skrifvelse i den figtning, som här är ifrågasatt, och derest
denna skrifvelse blefve välvilligt upptagen af regeringen, detta skulle
göra ett mycket fördelaktigt intryck såväl inom som utom landet.
Hvad utlandet beträffar, tror jag, att de makter, som möjligen kunna
i vår närhet komma i strid med hvarandra, med tillfredsställelse skulle
se vårt uttryckliga uttalande af en önskan, att icke på något sätt
blifva inblandade i deras stridigheter och lägga den möjliga vigt, vi
skulle kunna ega, i vågskålen till förmån för den ena eller andra parten.
Derigenom skulle vi äfven blifva befriade från alla lockelser att deltaga
i de större makternas tvistigheter.

Hvad åter inlandet beträffar, torde det vara klart, att ett erkändt
neutralitetssträfvande skulle skänka ökad trygghet och säkerhet åt vår
fredliga utveckling. Ja, jag går så långt, att jag, i motsats till den
förste ärade talaren, tror att det skulle förmånligt inverka på försvarsfrågans
lösning. Nationens offervillighet för de oundgängliga au strömgningarne
skulle ökas, då hon vore fullt öfvertygad om, att vara stridskrafter
icke kunde användas för annat ändamål än försvaret af vår
sjelfständighet och neutralitet. Alla misstankar i motsatt rigtning
skulle genom nyssnämnda sträfvande qväfvas; och att sådana misstankar
verkligen finnas i ganska stor utbredning, torde icke vara obekant.
De gifva sig tillkänna nästan vid hvarje riksdag genom upprepade
försök att inskränka konungens rätt att med främmande makter
öppna underhandlingar, som kunna leda till krig. De kunna skönjas i

Fredagen den 2 Mars.

N:o 14.

den ängsliga omsorg, med hvilken man i beväringslagen försöker inflicka
sådana stadganden, som göra det omöjligt att använda våra stridskrafter
till annat ändamål än till landets försvar, eller utom dess egna
gränser. Genom ett sådant erkändt neutralitetssträfvande skulle äfven
de rykten bäst vederläggas, som nu kringlöpa i landet och hvilka ej
heller för denna Kammares ledamöter torde vara obekanta, nemligen
att hemliga underhandlingar skulle vara å bane angående förbund med
någon stormakt rörande eventuelt deltagande i ett framtida krig. Derigenom
skulle äfven de misstankar liäfvas, som blifvit framkastade i
fråga om det nya härordningsförslaget, nemligen att man med detsamma
åsyftade arméns användande utomlands; — misstankar, som
jag anser ganska förlåtliga, då man betraktar arméns sammansättning
med afseende på förhållandet mellan infanteriet och specialvapnen, hvilka
sistnämnda enligt min åsigt på ett obehörigt sätt blifvit förstärkta —
då man betraktar trossens uppbringande till en storlek, som öfverträffa!’
de flesta andra länders — och då man ser de icke stridandes antal
större än, mig veterligen, något annat lands. För ruin del anser jag
visserligen att dessa missförhållanden härleda sig från en allt för slafvisk
efterapning af den tyska krigsförfattningen. Men de misstankar, de
framkallat, äro derföre icke mindre verkliga.

Alla dessa misstankar skulle förmodligen alldeles afklippas, om
mau kunde hoppas på ett sädant, af båda statsmakterna deladt och
offentligen erkändt neutralitetssträfvande, som nu blifvit ifrågasatt. Få
länder torde äfven med afseende härå hafva ett så lyckligt läge som
Sverige. Omgifvet af haf och utan någon landgräns, som är så svårt
att värna vid andra makters krig, bör det lättare än något annat land
kunna skydda sin neutralitet och följaktligen äfven få den erkänd —-ett erkännande som skulle underlättas såväl genom den tyngd våra
ingalunda föraktliga stridskrafter kunde lägga i vågskålen till förmån
för den ena eller andra sidan, som genom den omständigheten att vårt
land ligger alldeles utom den stora militära stråkvägen i det mellersta
Europa.

Man har mot den ifrågasatta skrifvelsen invändt, att det näppeligen
kunde tillkomma Riksdagen att genom densamma inblanda sig i
regeringens rätt att ensam sköta den utrikes politiken. Gerna vill jag
medgifva att en sådan inverkan på de diplomatiska detaljerna kan vara
obehöflig och vid vissa tillfällen mindre lämplig, ehuru jag på samma
gång beder få anmärka att de flesta representationer förbehållit sig
interpellation srätt och deraf vid förekommande anledning begagna sig;
men att antyda den allmänna riktning, i hvilken utrikespolitiken bör
gå, synes mig vara fullt befogadt. Och en sådan antydan, som med
den nu ifrågasatta skrifvelsen afses, skulle säkerligen i största delen af
landet framkalla ett fördelaktigt intryck.

Slutligen beder jag att på det bestämdaste få fritaga så väl mig
sjelf som alla andra, hvilka omhulda neutralitetstanken, från misstanken
att dermed skulle afses utöfvandet af något tryck på försvarsfrågan.
Vid det sammanträde, der den föreliggande motionen först framlades,
betonades uttryckligt — detta kunna alla de närvarande intyga —
att, hvilket öde motionen än skulle röna, detta icke på något sätt borde
få inverka på försvarsfrågan. Det är ju äfven klart, att om den af -

Motion ang.
Sveriges neutralisering.

(Forts.)

N:o 14.

Fredagen den 2 Mars.

Motion ang.
Sveriges neutralisering.

(Forts.)

sedda ^skrifvelsen än komrae till stånd, regeringen i alla händelser icke
på någon tid skulle kunna utverka neutralitet. Under denna tid
vore vårt land, lika väl som hittills, blottstäldt för att råka i krig,
och således blefve försvarets förstärkande i alla händelser nödvändigt,
Äfven efter neutralitetens möjliga erkännande vore det klart, att densamma
med väpnad hand borde kunna upprätthållas, om den verkligen
skulle blifva respekterad. Jag reserverar mig derför uttryckligen mot
hvarje misstanke att neutralitetsfrågan på något sätt skulle kunna begagnas
såsom vapen mot försvarsfrågans lösning.

På ^grund af hvad jag anfört heder jag slutligen att på det varmaste
få rekommendera motionen till såväl det Utskotts, som kan
komma att behandla densamma, som Kammarens benägna ynnest och
omtanka.

Herr Wall enberg: Helt oförväntadt kommer jag att åhöra en

diskussion i försvarsfrågan eller åtminstone i ett ämne som utgör ett
bihang till densamma.

Den siste talaren behagade yttra, att »freden vore det främsta af
alla våra sträfvanden». Jag tror icke att han på detta rum kan träffa
någon som motsäger denna vackra sats; men fråga är, huruvida den
föreslagna motionen och dermed åsyftade åtgärder leda till fredens betryggande.
Det är det som är saken. I detta hänseende hyser jag
den bestämda åsigt, att det alldeles icke betryggar ställningen, om
begge Kamrarne mangrant uppvaktade konungen och han till följd deraf
vände sig till stormakterna och sade: »se så fredsälskande min nation
är, låt oss under alla förhållanden få vara i fred!» Vi vore i alla fall
lika säkra eller lika litet säkra som förut.

Den historiska erfarenhet, som den siste talaren åberopat, borde
ock hafva sträckt sig till de diplomatiska förhandlingarne och sättet
huru krig uppkomma. Han hade då fått se, att ingen traktat i verlden
tjenat till skydd, då det varit de mäktiges intresse att slita sönder
den.

Här har åberopats exemplet af två smärre territorier, nemligen
Belgien och Schweiz. Hvarför hafva väl de fått vara i fred? Jo, helt
enkelt derför att ingen af deras grannar haft intresse af att angripa
dem. Hade de haft det, hade neutralitetsförsäkringen icke gält så
mycket som ett enda kompani af deras beväpnade styrka.

Den ärade talaren har talat om att våra kuster lämpa sig väl för
eu sådan neutralitet. Min åsigt är alldeles motsatt hans. Våra kuster
lämpa sig förträffligt för landstigning hvar som helst, i fall ingen svensk
flotta finnes, som kan bestrida landstigningen eller, om den lyckats,
anskära kommunikationslinierna för fiendens trupper. Lemnas de ostörda
på sjön, kunna de komma med en ringa styrka; det säger mig mitt
sunda förnuft.

Den ärade talaren har ordat om »hemliga förbund» och nödvändigheten
att begränsa konungens rätt att ingå traktater. Jag, för min
del, har icke hört något om hemliga förbund och funnos sådana, visste
väl ingen annan derom; och bra underligt vore det att förbunden
skulle vara så hemliga, att de afhandlades konversationsvis man och
man emellan.

Fredagen den 2 Mars.

N:o 14.

Jag kan icke finna någon anledning att vidtaga ett vanmäktigt
försök att inskränka konungens rätt gent emot utlandet, ty det är icke
allmänna meningen i landet, och jag tror, att vi skulle komma bra
långt in på afvägar, om vi tänkte oss en Riksdag, som skulle behandla
och afgöra diplomatiska frågor. År 1855 var jag i denna Kammare —-den hade då ett anspråkslösare utseende än nu — och då begärde
Kongl. Maj:t tillsättande af ett hemligt utskott för att afhandla rörande
den fransk-engelska traktat, hvarigenom bestämdes att Sverige icke
skulle afstå en fotsbredd af sin jord, utan dessa makters samtycke.
Det diskuterades då lifligt och man tyckte att förslaget afsåg ett obehagligt
förmynderskap, som man icke rigtigt kunde förlika sig vid. Nu
är man af en annan mening, nu är man alldeles icke obenägen att
ställa sig under hvilket förmynderskap som helst, bara man får inbilla
sig att man slipper att bekosta armé och flotta. Denna åsigt är
så besynnerlig och jag vet och erkänner att det som går på djupet af
allmänna meningen visserligen är att intet behöfver göras för att häfda
vår sjelfständighet. Det är detta som är så bedröfligt och hvars olyckliga
följder vi kanske^ slippa undan, men som komma att drabba
våra efterkommande på ett sätt, som ingen nu lefvande ens vågar
tänka på.

Den ärade talaren har åberopat att i andra länder har man förbehållit
sig »interpellationsrätt» och der hafva representationerna det
sättet att deltaga i förhandlingar rörande förhållandet till utländska
makter. Det är sant, men vi hafva också interpellationsrätt, Om jag
till exempel beder att till herr finansministern få framställa en förfrågan,
är jag öfvertygad om att jag skulle få ett svar. Men hvad vi
icke hafva det är rätten att framkalla en votering efter en sådan interpellation
för att såmedelst åstadkomma ett förtroendevotum eller misstroendevotum,
allt efter ögonblickets ingifvelser och utan föregående
pröfning. Det är detta, som skulle leda till det s. k. parlamentariska
styrelsesättet, för hvilket jag beder försynen bevara oss, så länge som
möjligt. Det skulle endast leda till ministerombyten och det skulle
endast blifva mycket sämre än det är nu. Saknaden af denna interpellationsrätt,
sådan den är i andra länder, är således ingalunda stor
och interpellationsrätten, för så vidt dermed menas att framställa en
åsigt eller begära en upplysning, hvilken jag anser vara fullt rigtig och
befogad, hafva vi ju redan.

Slutligen har den ärade talaren reserverat sig mot att vilja genom
förordande af denna motion utöfva något tryck på försvarsfrågan.
Hvad vill han då? Om icke detta är meningen, vet jag upprigtigt
sagdt icke, hvarför motionen i detta ögonblick har framkommit. Jag
kan icke undertrycka hos mig den åsigt att »qui s^excuse s''accuse», och
att man med detta försök afser att göra ett »inpass» i försvarsfrågan
och sedan slå sig för sitt bröst och säga att man är fredsälskande och
vill freden, blott man slipper att underkasta sig det ringaste omak för
fosterlandets försvar. — Jag har naturligtvis nu icke något yrkande
att göra, men har känt mig manad att icke lemna den siste talarens
yttrande obesvaradt, utan uttala dessa ord till Kammarens
protokoll.

Motion ang.
Sveriges neutralisering.

(Forts.)

N:o 14.

Fredagen den 2 Mars.

Motion ang.
Sveriges neutralisering.

(Forts.)

Herr Adelsköld: Jag hade icke ämnat att nu yttra mig rö rande

de anmärkningar och insinuationer som blifvit gjorda mot min
motion, men då jag icke kan undgå att svara i en så vigtig fråga
som den föreliggande, har jag beslutat mig för att yttra några ord,
ehuru jag tycker att saken talar för sig sjelf. Anledningen hvarför
motionen väcktes var, såsom de herrar, som voro närvarande vid tillfället,
torde erinra sig, min öfvertygelse att vi äfven med de största
uppoffringar icke kunna under närvarande förhållanden åstadkomma
ett i längden fullt betryggande försvar och tanken pa, att om deremot
en sådan neutralisering kunde vinnas, man skulle kunna med de medel
och tillgångar landet egen åvägabringa ett verkligen betryggande
försvar.

Jag har ock ansett, att den närvarande tidpunkten vore den mest
lämpliga, derför att, så vidt jag rätt uppfattat den politiska ställningen
i Europa, önskan om fred för närvarande är så tydlig som
möjligt. Stormakterna hafva inom sig sjelfva så mycket att bestyra,
att något krig under närmaste framtiden icke gerna kan ifrågakomma.
I Ryssland förestår czarens kröning och dessutom har Ryssland annat
att tänka på, som torde hindra det att blanda sig i utländska angelägenheter.
Tyskland och Frankrike slitas på hvar sin sida om Elsassoch
Lothringen, och om Tyskland icke blir utslitet på den kampen, så
får det nog länge slitar>ondt för denna sin eröfring. I Englands handelsintresse
ligger att Östersjön är fri, hvilket är beroende på Sveriges
sjelfständighet och England bör således icke hafva något mot Sveriges och
Norges neutralisering. Hvad slutligen beträffar Spanien har äfven detta
land gemensamma handelsintressen med oss, och dessutom är detta
sistnämnda land så aflägset, att det icke kan hafva anledning att bryta
freden; och hvad slutligen Italien beträffar föreställer jag mig att italienarne
med mycket nöje skulle besvara de vänliga adresser, som afgåfvos
från Sverige under Italiens frihetskamp, med en neutralitetsförklaring.

Hvad tiden här i Sverige beträffar, har jag trott att den vore
just den allra lämpligaste nu, då vi hålla på att ordna vårt försvar,
ty kunde en neutralisering af skandinaviska hallon åstadkommas, så
kunde och borde man ordna försvarsväsendet på annat sätt än som
eljest är nödvändigt. Jag vill således icke precis förneka att, oaktadt
man i denna fråga icke bör inblanda dagens strider, den dock kan
inverka på saken ganska betydligt, ty vårt försvar bör, under förutsättning
af neutralitet, ordnas på ett annat och fördelaktigare sätt än
tillämnadt. Den andre talaren i ordningen omnämnde att byggnadskostnaden
för Preussens flotta, den starkaste i Östersjön, för närvarande
uppgick till 65,000,000 kronor ungefär och att byggnadstiden
utgjort 18 år; deraf uppkommer således en årlig medelkostnad åt

3.600.000 kronor. Om vi nu taga i beräkning att byggnadskostnaden
för vår flotta uppgått till omkring 1,000,000 kronor årligen, och taga
Norge med i räkningen, hvilket försvarskomitéerna uraktlåtit, med
en årlig byggnadskostnad för dess flotta, uppgående som jag tror till

500.000 kronor, sä visar det sig att vi för att under loppet af 18 år
åstadkomma en sådan flotta som Preussens nuvarande icke skulle behöfva
mera än 3,000,000 kronors årligt tillskott utöfver hvad vi nu

Fredagen den 2 Mars.

N:o 14.

tillsammans med Norge använda. Detta är en så försvinnande liten
del af hvad det i alla händelser otillräckliga landtförsvaret skulle
komma att kosta, att man utan den ringaste olägenhet skulle kunna
taga beloppet från landtförsvarskostnaden och lägga det till sjöförsvaret,
utan att således kostnaderna för landet blifva större. Jag vågar påstå,
mot hvem det vara må, att med en sådan flotta, som den vi på detta
sätt skulle kunna erhålla under nära på samma tid som vårt försvarsväsen
skulle ordnas enligt den af Kongl. Maj:t föreslagna planen, kommenderad
af svenska och norska officerare och bemannad med svenskt
och norskt manskap, skall icke någon eröfrare sätta sin fot på Sveriges
eller Norges jord, och bördorna af landtförsvaret skulle derigenom
kunna betydligt minskas.

Jag har visst icke haft att glädja mig åt det allmännare bifall
till motionen, hvarpå jag trott mig kunna räkna; men det är ej underligt,
då saken framkommit kanske något oförberedt och som förfäktarne
af det Kongl. härordningsförslaget tycka, mindre väl vald tid.
Hvad jag deremot uppfattat såsom glädjande är att motionen väckt
uppmärksamhet, och att man talat om den, samt att jag sjelf blifvit
illa åtgången lör det jag väckt densamma, ty detta visar att den icke
är af obetydligt intresse utan af en viss vigt. Jag hoppas emellertid
att de ärade ledamöter af denna Kammare, som icke yttrat sig i frågan,
när motionen återkommer beredd och, såsom jag hoppas, tillstyrkt
af Utskottet, skola förena sina röster med min, och jag vågar tro att
derest det komine till en omröstning i Jandet, skulle nio tiondedelar
af Sveriges folk rösta för motionen och de åsigter som deri uttalas.
Denna fråga, liksom försvarsfrågan i allmänhet, påminner mig om en
saga, som jag läste i en gammal bok, nemligen »sagan om sanningens
pilgrimsfärd kring jorden». När den först uppträdde i sin paradisiska
kostym skrattade man åt och hånade den. Sedan tog man saken allvarligare;
man ansåg dess uppträdande osedligt och uppväckande oroliga
drömmar, ja, en och annan ansåg den såsom revolutionen personifierad.
Derefter kom eu annan tid, då man fann den hvita mön i sin
oskuldsglans tjusande, man byggde tempel åt henne och — dyrkade
henne.

Moralen af sagan är, som Herrarne torde finna, att hvad som är
rätt och rigtigt skall förr eller senare göra sig gällande, och detta är
ju lugnande och tillfredsställande för den, som med de renaste afsigter
alltid kämpat för hvad han ansett sant och rätt och som alltid utan
öfvermod, men också utan fruktan skall kämpa för hvad han anser
vara bäst och fördelaktigast för fosterlandet.

Herr Törnebladh: Jag ber om ursäkt att jag några ögonblick
tager Kammarens uppmärksamhet i anspråk; men ett och annat af
hvad som blifvit sagdt har synts mig påkalla en belysning.

Jag instämmer fullkomligt med den siste talaren deri, att sanningen
nog kommer att förr eller senare taga ut sin rätt, och hvad det
mål, som här blifvit uppstäldt beträffar, finnes val ingen, som har
något deremot att invända, men frågan är, huru detta mål lämpligast
skall kunna vinnas och saken verkligt betryggas. Härutinnan fruktar
jag att det närvarande ögonblicket icke är synnerligen väl valdt hvar -

Motion ang.
Sveriges neutralisering.

(Forts.)

N:o 14.

Fredagen den 2 Mars.

Motion ang.
Sveriges neutralisering.

(Forts.)

ken i det ena eller andra afseende!. Jag har icke den ringaste rätt
att tvifla på hvad här uttalats, nemligen att de sträfvanden, som på
sista dagarne framkommit till befrämjande af fred och neutralitet,
skilja sig från hvarje tanke på inblandning i och inverkan på försvarsfrågan;
jag fruktar blott att sträfvandena då icke äro fullt rigtigt
beräknade och att de kunna komma att hafva en annan verkan, än
afsedt var, ty det kan lätt hända att, då pilen skjutes af från bågen,
den träffar der den icke borde träffa och att den kula, som dansar
fram utefter vattnet kommer dit den icke var ämnad. Jag tror således,
att denna sak, trots de bästa afsigter hos dem, som framstäf
densamma, skulle kunna skada försvarsfrågan och äfven — neutralitetsfrågan.
Det är icke rätt att väcka denna sistnämnda fråga, då
man efter årslånga debatter i frågan om vårt försvar kommit derhän,
att man icke vet huru man skall ordna detta. Åtminstone komma de
främmande länderna icke att lemna dessa förhållanden utan uppmärksamhet,
utan tänka att vi visserligen vilja vara i fred, men derför att
vi icke kunna eller vilja försvara oss. Det finnes också eu gammal
saga, som jag nu erinrar mig, en saga från vår nordiska forntid. Det
kom en gång till ett Imf en stark kämpe och såg en ung man nedkrupen
i ett hörn och omgifven af en benhög, samt nödgad att helt
tåligt mottaga de ben, som från alla håll kastades på honom, naturligtvis
helt enkelt derför att han icke lyckats lösa sin försvarsfråga,
utan förklarat sig neutral. Kammarens ledamöter torde kanske också
erinra sig den sagan från vår gamla forntid, och jag fruktar att den
afbilda!'' vårt öde, om vi under nuvarande förhållanden framstälde en
så beskaffad begäran, som här blifvit ifrågasatt. Visserligen har det
sagts, att en sådan vore nyttig i det afseende!, att derigenom skulle
förekommas alla drömmar om krig i främmande land, men i det afseendet
hyser jag så stark tro på Riksdagens makt, att kunna förhindra
allt sådant, att jag ej fruktar något, ty till krig fordras nemligen
— för att jag må uttrycka mig mycket kort, —• bland annat, penningar,
och den som beviljar dem är ju i sjelfva verket Riksdagen, inom
''hvilken helt säkert kommer att framställas många och troligen oöfvervinneliga
betänkligheter, innan det öppnas på pungen. Jag erinrar till
slut blott om den gamla satsen: »om du vill freden, så rusta dig för
kriget». Jag skulle vilja omvända den så: »om du vill krig, så rusta
dig endast för freden».

Friherre Klinckowström: Efter den öfverläggning, som redan

egt rum i denna fråga, kan jag fatta mig helt kort. De af Kammarens
ledamöter, som egnat någon uppmärksamhet åt den motion, jag
vid denna riksdag afgifvit rörande landtförsvarets omdaning, hafva
måhända också tagit kännedom om den tanke jag deri framkastat i
fråga om Gotlands neutralisering. Jag anser, att under ett krig
mellan de stora makter, som komma att hafva en af sina krigsteater
på Östersjön, blir det alldeles omöjligt för oss att försvara denna ö,
och om någon af de krigande makterna skulle lägga embargo på densamma,
så tviflan jag på, att vi sedan skulle återfå den. Att söka
försvara Gotland och till det ändamålet anslå icke obetydliga medel
samt offra många menniskors lif och välfärd, det anser jag, lindrigast

Fredagen den 2 Mars.

N:o 14.

sägdt, oförsigtigt, da man kunde vinna målet vida bättre och lättare
genom att på traktaternas väg utverka öns förklarande för neutralt
territorium.

Uti min ofvan nämnda motion tog jag mig äfven friheten att
efter bästa förmåga söka bevisa, att ett så kalladt »betryggande» försvar
under nuvarande förhållanden icke är tänkbart för oss; det kan
icke verkställas, utan blir under nuvarande förhållanden verkligen en
humbug. Men om Sverige skulle kunna blifva förklaradt för neutralt
såsom Belgien och Schweiz, då kunde vi mycket väl tala om ett betryggande
försvar, tillräckligt för uppehållande af vår, utaf de Europeiska
makterna erkända neutralitet. Jag vill icke här inlåta mig på
de militära och diplomatiska funderingar, som af åtskilliga talare framsits;
jag vill endast till besvarande upptaga några yttranden, som
blifvit fälda af en talare på stockholmsbänken. Det ena afsåg, att
ingen traktat har skyddat ett neutralt land från intrång af fienden,
och jag beder med anledning deraf få säga, att jag vet icke huru den
ärade talaren läst historien om det sista kriget mellan Frankrike och
Tyskland. . Hade han studerat den så som sig bort, så borde han
hafva funnit, att det just var Belgiens tillräckligt starkt beväpnade
neutralitet, som förhindrade den franska armén att ifrån Sedan kasta
sig in på det belgiska området. Det fans då för denna armé ingen
annan utväg än att upptaga striden med den tyska hären. Jag var
vid den tiden händelsevis närvarande i Schweiz, då en af de franska
arméerna nödgades öfvergå den fransk-schweiziska gränsen, och såg
der, hurusom just Schweiz’s beväpnade neutralitet gjorde det möjligt
att afväpna den icke obetydliga armé, som kommit in på dess område.
Det är ett stort misstag, om man tror, att ett neutralt land skall
kunna undvara en armé och ett försvar till lands och sjös. Motsatsen
visar ju både Belgien och Schweiz. Belgien är ett land, som är något
större, hvad befolkningen beträffar, än Sverige, ty det räknar fem och
en half millioner invånare, och i anseende till sin industri och materiella
utveckling är det mycket öfverlägset vårt land. Belgien har en
stående armé af 103,500 man och alltså lika stor som den vi skulle
sätta upp enligt det nya förslaget till härordning. Belgien utgifver för
arméns underhåll betydliga summor, nära tretiotvå millioner om året
och Sverige ungefär tretio millioner.

Man finner häraf, att de herrar, som tro, att en neutralitetsförklaring
skulle befria oss från att hafva ett fullt dugligt och starkt
försvar, bedraga sig mycket, enär all erfarenhet visar motsatsen. Jaoslutar
med att förklara, att jag för min del fullständigt gillar det
syfte, som. Herr Adelskölds nu under diskussion varande motion innebär,
och jag skulle anse det för Sverige mycket lyckligt och för vårmateriella
och intellektuella utveckling högst betydelsefullt, om vi kunde
erhålla en sa beskaffad förklaring, som motionen åsyftar, af Europas
stormakter och om vi derigenom kunde undvika att bekosta ett försvar,
som enligt det förslag, som nu föreligger, kommer — sanna mina
ord att kosta icke blott tretiofyra millioner utan helt säkert fyrtio,
kanske femtio millioner, innan tjugu år äro förflutna. Under sådana
förhallanden tror jag,- att ett för neutraliteten fullt betryggande försvar
skulle kunna åstadkommas med 30 å 35 millioner och vi skulle då

Motion ang.
Sveriges neutralisering

(Forts.)

N:o 14.

Motion ang.

*Sveriges neutralisering.

(Forts.)

Fredagen den 2 Mars.

hafva 10 a 15 millioner att dermed besörja vår materiella och intellektuella
utveckling; vi kunde eröfra ett dubbelt så stort Sverige genom
att lägga nu varande vattensjuka marker under plogen och frambringa
skördar der det nu finnes endast mossar och kärr o. s. v. Jag tror,
att detta är en vigtig kulturfråga, som icke har något att göra med
försvarsfrågan.

HerrBerg: Jag skall icke länge upptaga Kammarens tid, utan endast
yttra några fa ord. Jag tror, att det kan med full trygghet sägas, att
jag är lika stor fredsvän som någon annan, och inser derför val det behjertansvärda
i motionens syfte; men jag har råkat blifva något tveksam
om, huruvida det vant rätta tiden att komma fram med denna
motion nu, icke derför att-jag skulle vara särdeles bedröfvad, om detta
hade någon inverkan pa det förslag till armens omorganisation,, som
snart inkommer till Kammaren, utan hvad jag fruktar är, att motionen
kommer att än ytterligare invagga vårt folk i den föreställningen, att
vi egentligen icke behöfva göra nagra uppoffringar föi vart försvar.
Kommer folket att hållas i den tron, att, när någon stormakt förklarat,
att vi må anses såsom en neutral makt, da behöfva vi icke något betryggande
försvar, så har motionen, med allt sitt välmenande syfte,
egentligen icke gagnat utan snarare tvärtom. Men visst vore det godt,
om vårt land kunde blifva förklaradt för en neutral stat, så att vi
sluppe krig och blodsutgjutelse och finge egna våra krafter åt landets
inre angelägenheter och folkets förkofran pa det ena och andia området.
Jag skulle vara den förste att instämma i denna motion, om jag ansåge,
att den kunde leda till det stora målet, men jag befarar, att hvad
man deri begär, är stäldt åt ett väsentligt orätt håll. Man begär nemligen
en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan att genom Kongl.
Maj:ts försorg den bön måtte ställas till stormakterna i Europa, att vi
måtte förklaras vara eu neutral stat. Jag tror, att om vi ställa en
sådan bön till de menskliga stormakterna, så gå vi öfver ån efter vatten.
Vilja vi verkligen hafva fred och ro i vårt älskade fosterland, sa finnas
helt andra vägar att komma till detta mål och det är att se upp till
den högsta stormakten och då hafva vi svaret i det gamla ordspråket:
»hjelp dig sjelf, så hjelper dig Gud.» Låtom oss uppfostra vält folk
till sedliga, dugliga och mannakraftiga menniskor, som älska rätt och
dygd, låtom oss med alla till buds stående medel bekämpa den inre
fiende, som tär på vårt folks lifsrötter, det är superiet, så skola vi få
tillräckliga medel till både flotta och armé, så att vi kunna säga till
de främmande makterna: »kom icke hit, ty da smäller det, ty vi sta
•ett helt folk i vapen!»

Herr Mannerskantz: Jag kan icke låta denna diskussion aftystna
utan att säga några ord. För mig har det när jag nyss kommit hit
upp varit förvånande att höra så många olika meningar, om vi kunna
försvara oss eller icke, här yttras. Jag kan icke annat än se ett.bedröfligt
slut härpå. Att vi skulle förklara, att vi icke kunna och ..icke
vilja försvara oss, ett sådant beslut tror jag det vara alldeles, omöjligt
att här åstadkomma. Men om vi verkligen skulle inför de öfriga makterna
förklara, att vi på inga vilkor vilja försvara oss, så ser jag icke,

Fredagen den 2 Mara.

X:o 14.

att detta innebär något annat än att vi vilja nedlägga gevär och sålunda
förinta^ oss helt och hållet. Det skulle dock vara ett svårt skådespel,
att fa^ se den fordom stolta och oförskräckta svenska nationen,
sedan den så länge kämpat och stridt för sin sjelfständighet och för
hvad den ansett vara rätt, nu lägga ned sitt svärd och gömma sig
bakom den begäran om en neutralitetsförklaring, som man bär vill be
att få'' aflägga, men som enligt min uppfattning aldrig skall tillåtas,
eller kunna åstadkommas.

En ärad talare på elfsborgsbänken, som jag bär förr ofta har
stridt med, har förklarat, att vi icke kunna skaffa oss ett betryggande
försvar. Jag är af motsatt åsigt, i det att jag tror, att vi på den väg,
som Kongl. Maj:ts förslag anvisat, under alla förhållanden skola kunna
försvara oss mot hvilken fiende som helst. Deraf att alla svenska män,
år efter år, mer eller mindre öfvas att träda upp till sitt lands försvar’
måste enligt min öfvertygelse resultatet blifva, att vi skola komma i
striden med kraft och skicklighet, lust och mod och väl skola förstå
att värna oss mot hvarje fiende. För fyrtio år sedan började man på
Riddarhuset, der jag då inträdde, att tala om att kalla upp alla svenska
män att göra sig skicklige att strida för fosterlandet, och om detta
då hade skett, eller ännu sker, såsom nu är ifrågasatt, skola vi kunna
komma derhän att icke behöfva frukta för någon fiende, han vare aldrig
så öfverlägsen, emedan vi, om så behöfves, kunna successive skapa och
uppställa eu här af mer än en million soldater. Då vi således kunna
med kraft försvara oss, behöfva vi icke försöka den dåliga väg, som
nu bär . är föreslagen att ligga på knä och bedja och bönfalla att få
vara i fred. Jag. för min del slutar med att protestera mot den motion,
som nu blifvit afgitvenj och jag önskar, att vi alla i denna Kammare
matte föikasta den utan att lyssna till något, som deri framstälts,
emedan, jag tror, att det omöjligen kan leda till något resultat. Vi
kunna icke få en sådan neutralitetsförklaring, som der föreslås. Jaaser
ingen utväg till ett sådant resultat, och anser det derför vida bättre
att vi rusta oss . så godt vi kunna, att möta fienden på våra stränder
om han kommer hit; det är, utan tvifvel bästa sättet för oss att alltid
få lefva i fred. Jag afstyrker motionen på det allra högsta.

.Herr Mankell: Det är medledsnadjaghörtdenbesynnerligabegreppsförvillelse,
om hvad som bör innefattas under benämningen »neutralitet» och
neutialitetssti åfvan de, som legat till grund för flere här afgifna yttranden.
Deri höra innefattas tvenne särskilda delar. Den ena är att Sverige och Norge
förklara sig icke vilja någon slags inblandning i andra nationers stridigheter,
och deri kan väl icke ligga något vådligt för vårt försvar. Den andra är, att
vi. till de främmande makterna hemställa, huruvida vår neutralitet kan
blifva, er.känd och. garanterad eller icke. Ett dylikt erkännande kan
natuiigtvis icke vinnas, om det icke ligger i deras eget intresse att
gifva det. Men inträffar detta, då vet jag icke, hvarför man icke skulle
åtminstone gorå ett försök. De yttranden som här blifvit fälda att vi
skulle förödmjuka oss inför främmande makter, falla på knä, taga mot
benkastning och dylikt, tillbakavisar jag följaktligen såsom alldeles
obefogade. Det är ett misstag, att något sådant skulle ligga under
motionen och vara dess syfte. Ännu en gång upprepar jag, att med

Motion ang.
Sveriges neutralisering.

(Forts.)

N:o 14.

Motion ang.
Sveriges neutralisering.

(Forts.)

Fredagen den 2 Mars.

neutraliteten äfven följer en ovilkorlig skyldighet att försvara den och
göra den respekterad; och detta lärer svårligen kunna sägas vara detsamma
som försvarslöshet.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes proposition derpå
att den föredragna motionen skulle hänvisas till ett Tillfälligt Utskott,
och, då svaren härå utföllo med flera ja, blandade med åtskilliga nej,
förklarades denna proposition vara med öfvervägande ja besvarad.

Motionen tillika med de i anledning af densamma inom Kammaren
afgifna yttrandena hänvisades derpå till Kammarens Tillfälliga
Utskott N:o 1.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
Banko-Utskottets den 28 sistlidne månad bordlagda utlåtande N:o 3
och Lag-Utskottets samma dag bordlagda utlåtande N:o 12;

hvarefter beslöts att dessa ärenden skulle ^sättas sist och de denna
dag första gången bordlagda ärendena främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
Kammaren åtskildes kl. J/2 4 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.

Stockholm, tryckt hos K. L, Beckman, 1883.