RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1882:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1882. Andra Kammaren. N:o 9.

Måndagen den 13 Februari.

Kl. 2 e. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 6 innevarande månad.

§ 2.

Upplästes ett så lydande protokoll:

År 1882 den 11 Februari sammanträdde den nämnd, som egen
att döma, huruvida Högsta Domstolens samtlige ledamöter gjort sig
förtjente att i deras vigtiga kall bibehållas, hvarvid röstades öfver följande
proposition:

“Den, som vill att omröstning på det i 69 § Riksdagsordningen
föreskrifna sätt skall anställas till uteslutande af någon bland Högsta
Domstolens ledamöter, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, blifva Högsta Domstolens samtlige ledamöter bibehållna.
®

Och befunnos, efter omröstningens slut, sedan en voteringssedel
blifvit undantagen och förseglad, samt de öfriga voteringssedlarne öppnade,
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 0.

Nej — 44.

Andra Kammarens Prof. 1883. N:o 9.

N:o 9.

Måndagen den 13 Februari.

i följd hvaraf nämnden ansett Högsta Domstolens samtlige ledamöter
böra vid deras embeten bibehållas.

Gr. Lagerstråle. % Albert Robson.

Gustaf Hceggström. J. E. Wikstén.

Kammaren beslöt att innehållet af detta protokoll skulle meddelas
Riksdagens kanslideputerade för uppsättande af förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse i ämnet; och lades protokollet derefter
till handlingarne.

§ 3.

Föredrogos och hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts på
Kammarens bord hvilande nådiga propositioner:

l:o) i fråga om medgifvande att för anläggning af en bibana
från Hjerpens station till Bonäset använda besparingar å jernvägsbyggnadsmedlen;
och

2:o) angående J. Bergströms och W. Carlbergs, med fleres, frikallande
från borgensansvarighet för återbetalning af två åt Vessman
—Barkens jern vägsaktiebolag beviljade statslån.

Till Bevillnings-Utskottet hänvisades Kongl. Maj:ts proposition,
med förslag till ny förordning angående vilkoren för tillverkning af
bränvin.

Vidare hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts propositioner:

l:o) angående beviljande af lån för fullbordande af tornbyggnaden
å Linköpings domkyrka; och

2: o) angående upplåtelse under eganderätt till Vexiö stad af kyrkoherdebostället
Vexiö Domprostegården;

hvarjemte Kongl. Maj:ts proposition, angående meddelande af
bestämmelser om vården och förvaltningen af Stockholms stads allmänna
begrafningsplatser, hänvisades till Lag-Utskottet.

§ 4.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

Stats-Utskottets Utlåtanden N:is 2, 3, 4 och 5; samt

Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Memorial N:o 1 (i
samlingen N:o 1).

§ 5.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Onsdagen den 15 Februari.

N:o 9.

Herr J. Sandvall under 12 dagar från och med den 17 Februari,

» N. J. Boström „ 12 „ „ „ 18

» -/• Andersson i Baltorp „ 7 „ „ „ 19 „

och „ C. Fl Segerlind '' „ 14 „ „ 22 „

Kammarens ledamöter åtskildes kl. e. m.

In fidem

11. A. Kolmodin.

Onsdagen den 15 Februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 8 innevarande månad.

§ 2.

Upplästes ett så lydande protokoll:

År 1882 den 13 Februari sammanträdde Kamrarnes valmän för
utseende af Riksdagens komiterade till tryckfrihetens vård; och befunnos
efter valsedlarnes öppnande dertill hafva blifvit utsedde:

Herr Hofrättsrådet (Jarl Johan Schöning......... med 14 röster,

„ Ofverhofpredikanten Frithiof Graf ström ... „ 14

n Riksarkivarien Boleri Maurits Bowallius... „ 14

„ Borgmästaren Johan Fredrik Eklund . . „ 14 ”

„ f. d. Riksantiqvarien Bror Emil Hildcbrand „ 14 „

„ Professoren Johan Arrhenius.............. „ 13 n

W. Stråle. John Ericson.

Axel Key. S. A. Hedlund.

Och beslöts att Riksdagens kanslideputerade genom protokollsutdrag
skulle underrättas om det sålunda skedda valet samt anmodas
låta uppsätta och till Kamrarne ingifva förslag till förordnanden för
de valde; hvarefter omförmälda protokoll lades till handlingarne.

N:o 9.

Onsdagen den 15 Februari.

§ 3.

Företogos, enligt derom förut fattadt beslut, val af tjugufyra valmän
för att utse Riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare,
äfvensom af sex suppleanter för desse valmän; och befunnos, efter valförrättningarnes
slut, hafva blifvit utsedde till

Valmän:

Herr J. Anderson i Hälla,

„ J. E. Anderson i Säby,

„ C. A. Andersson,

„ C. Andersson i Hamra,

J. Andersson i Lys vik,

„ G. F. AsJcer,

„ C. J. Blomberg,

„ G. A. Ekdahl,

„ C. J. Hasselqvist,

„ J. Johansson i Stockholm,

„ S. Johnson,

„ G. Jonsson,

„ M. Jonsson,

„ C. A. Jönsson,

„ Viss O. Larsson,

„ P. M. Larsson,

„ O. Mehn,

„ N. Nilsson i Espinge,

„ A. Persson,

„ C. Persson,

„ II. L. Rydin,

„ A. II. Sandström,

„ J. R. Sääf och
„ A. Wecbnan.

hvardera med 141 röster; samt till

Suppleanter:

Herr A. Magnusson,

„ G. Beijer,

„ E. A. Lundblad,

„ J. W. Lind,

„ L. Nilsson och
„ N. Nilsson i Yrängebol,
hvardera med 107 röster.

Den ordning mellan suppleanterna, som här ofvan angifvits, blef
genom lottning bestämd.

Onsdagen, den 15 Februari.

N:o 9.

§ 4.

Föredrogos och biföllos, hvart efter annat, Lag-Utskottets nedannämnda
Utlåtanden:

N:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till förändrad lydelse af §§ 59 och 64 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet;

N:o 4, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till förordning angående upphörande af skyldighet lör den, som
emot Hofrätts dom vill Konungen söka, att i visst fall träda i fängelse
till sakens slut;

N:o 5, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till förordning angående tillämpning å frälsemän af förordningen
den 8 November 1872 om ändring i lagens stadganden angående giftomannarätt;
och

N:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
åtgärder till förekommande af öfverdrifven utverkning af ungskog inom
Vesterbottens län m. m.

§ 5.

Skedde föredragning af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 7, i anled- Angående
ning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till förordning böter försvaangående
böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt. randeparts

Kongl. Maj:t hade i berörda nådiga proposition föreslagit Riks- ^tMfeande
dagen att antaga följande förslag till rm,er

“Förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande från

underrätt.

Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller mot denna förordning
stridande, stadgas som följer:

Kommer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden
tillstädes å den till sakens företagande först utsatta dag och visar,
att svaranden i laga tid fått stämning, men är svaranden borta utan
att framte laga förfall, och varder ej saken afdömd efter ty i 12 kap.

3 § Rättegångsbalken sägs, böte svaranden fem kronor eller mera,
högst tvåhundra kronor. Uteblifver svaranden utan anmäldt laga förfall
å dag, till hvilken saken blifvit uppskjuten, och vållas af svarandens
uteblifvande ytterligare uppskof, böte, som nyss är sagdt, der ej
särskildt vite är af Rätten satt.

Har någon blifvit fäld till böter enligt denna Förordning, skola
böterna genast uttagas, utan hinder deraf att det beslut, hvarigenom
de blifvit ådömda, ej vunnit laga kraft. Visar svaranden innan sakens
slut, att han haft förfall och ej kunnat Rätten det kungöra,
gånge böterna åter."

Beträffande detta förslag hade Utskottet hemstält,

att detsamma måtte af Riksdagen antagas.

N:o 9.

Onsdagen den 15 Februari.

Angående
böter för svarandeparts

uteblifvande
från underrätt.

(Forts.)

Efter uppläsning af Utskottets hemställan anförde

Herr Berglöf: I afseende å nu föreliggande förslag till förändrad
lagstiftning angående ansvar för svarandeparts uteblifvande från underrätt,
ber jag få göra några erinringar.

Hvad först och främst beträffar sjelfva ordalydelsen af förslaget
ber jag få påpeka att det heter: men är svaranden borta utan att
framte laga förfall, och varder ej saken afdömd efter ty i 12 kap. B
§ Rättegångsbalken sägs, böte svaranden fem kronor eller mera, högst
tvåhundra kronor. Uteblifver svaranden utan anmäldt laga förfall å
dag, till hvilken saken blifvit uppskjuten, etc.

Här förekomma sålunda för en och samma sak två olika uttryck:
“framte*1 och “anmäla**. Svarandepart, som uteblifver å den för sakens
handläggning först utsatta dag, har skyldighet “framte “ laga
förfall, hvilket, efter hvad jag förmodar, är detsamma som att styrka
dess giltighet. Uteblifver svaranden åter från dag, till hvilken saken
blifvit uppskjuten, skulle det vara fullt tillfredsställande, endast han
“anmälde *‘ sin bortovaro, utan att han derföre behöfde framlägga något
som helst skäl. Jag tror att en förändring i texten, som utvisade
att dessa två olika uttryck afsåge en och samma sak, vid författningens
tillämpning skulle vara synnerligen fördelaktig.

Vidare i afseende å böteslatitudens bestämmande från fem till
tvåhundra kronor, ber jag att få erinra derom, att af nu gällande
lag böterna för uteblifvande vid första rättegångstillfället är två kronor
och att domstolen sedermera har i sin hand att förelägga viten,
högre eller lägre, allt efter sig företeende omständigheter eller ock ålägga
svaranden inställelse vid äfventyr att hans uteblifvande icke hindrar
sakens afgörande i befintligt skick. Hvad som häri tarfvar förändring
är ansvarsbestämmelsen för uteblifvande å den till saken3 företagande
först utsatta dag. Härvid kan invändas, att svarandepart, som en
gång varit i målet vid domstolen tillstädes, icke har någon påföljd
sig föreskrifven för uteblifvande vid annat rättegångstillfälle. Men
föreskrift härom torde icke vara behöflig, då domstolen, allt efter som
svarandens hörande kan erfordras eller icke, har att förelägga honom
inställelse vid äfventyr af lämpligt vite eller att “i hufvudsaken eljest
dömas skall** på sätt som i 24 kap. 1 § Rättegångsbalken sägs. I
öfrigt skall, om föreliggande förslag antages, tillämpningen med säkerhet
blifva sväfvande och ojemn, då domstolen har att välja emellan
bötesansvaret inom den vida latituden 5—200 kronor och vitesansvaret.
Innan praxis härutinnan vinner stadga, åtgå flera år, och svarandeparter
kunna mången gång utan skäl ådömas alltför höga böter
— kanske äfven för uteblifvande, sedan de ansett sig hafva afgifvit
fullständigt svar å kärandens mer eller mindre berättigade påståenden.

Lagförändringen borde derföre endast innefatta en bestämmelse,
som kunde förmå. svaranden att tidigare komma tillstädes och sålunda
icke afse annat än böternas höjande för första uteblifvandet, hvarefter
vite borde vidtaga. Latituden borde också af denna anledning
enligt min tanke inskränkas mellan fem och femtio kronor.

I afseende å bötes- och vitesbeloppens uttagande tillåter jag mig

Onsdagen den 16 Februari.

N:o 9.

erinra derom, att böter som ådömas en svarandepart, enligt förslaget Angående
genast skola uttagas utan hinder deraf att det beslut, hvarigenom de böter f°r sm~
blifvit ådömda, ej vunnit laga kraft, under det att ett försutet vite r(f^Parts
icke kan uttagas förrän beslutet om dess ådömande tagit åt sig laga fl-ånVnderkraft,
hvilket icke sker, förr än hufvudsaken är afgjord. Ep sådan rätt.
olikhet anser jag synnerligen olämplig, och anser derföre att viten (Forts.)

lika väl som böter höra uttagas oberoende deraf, om beslutet vunnit
laga kraft eller icke. Vitesböter blifva eljest icke verksamma just
på den tid, då de skulle förmå tredskande part till inställelse, och
ett ådömdt vite saknar således, efter min tanke, sin betydligaste verkan,
om det icke uttages och drabbar parten, innan saken blifvit slutligen
afgjord.

Till sist har jag velat erinra om det önskvärda deruti att, när
en förändring skulle vidtagas i hithörande lagbestämmelser, jemväl
undanröjts en annan oegentlighet. I händelse svarandeparten saknar
tillgång till gäldande af ådömda böter eller viten, så kunna, enligt
nu gällande praxis, dessa icke förvandlas till motsvarande fängelsestraff
eller aftjenas förrän slutligen dömts i saken. En svarandepart,
hvars börande för målets afgörande erfordras och som saknar tillgångar,
kan sålunda tredskas att inställa sig huru länge som helst, då
det verkande obehaget af böter eller viten icke kan i någon form mot
honom göras gällande.

Man hade derföre bort tänka sig ett sätt att kunna tvinga en
svarandepart, som saknar tillgång till gäldande af de honom för förfallolöst
uteblifvande ådömda böter eller viten att inställa sig bos
Rätten. I detta hänseende synes det mig vara ändamålsenligt, att
en viss tid efter delfåendet stadgades, inom hvilken part, som blifvit
fäld till ansvar af nämnda orsak, skulle ega att klaga öfver beslutet.

Han finge genom delgifningen kännedom om att han blifvit bötfäld
och kunde besvära sig häröfver, om han dertill funne sig befogad.

I enlighet med hvad jag nu anfört, tror jag att en ytterligare
öfversigt af föreliggande förslag skulle vara behöflig, och får fördenskull
påyrka dess återremitterande till Lag-Utskottet, på det att detsamma
må taga del af de anmärkningar, som jag tagit mig dristigheten
framställa.

Herr Johannes Larsson: Med fullt erkännande af nödvändig heten

deraf, att bötesbeloppet för svaraudepart, som förfallolöst uteblifver
från domstolen, något höjes, kan jag likväl icke gilla det slut,
hvartill Utskottet kommit i denna sak. Efter den kännedom jag har
om rättegångarne på landsbygden, utgöras dessa merändels af tvistemål,
som sällan gälla större summor än 200 kronor, och derföre anser
jag att de bötesbelopp, som Utskottet här föreslagit, äro för högt
tilltagna. Jag befarar ingalunda, att vår aktade domarecorps skall
missbruka den makt, som detta förslag vill lägga den i händerna,
men jag är af den åsigt, att lagens bestämmelser böra hvila på grundvalen
af biomständigheternas subordinerande under hufvudsaken. Detta
blefve emellertid icke fallet, om böterna kunde sättas så högt, som
Utskottet föreslagit, och jag skulle derföre önska att förslaget än -

N:0 9.

Angående
böter för svarandeparts

uteblifvande
från underrätt.

(Forts.)

8 Onsdagen den 15 Februari.

drades derhän, att böteslatituden för ifrågavarande fall nedsattes till
mellan fem och tjugufem kronor. Dessa böter afse ju att vara ett
korrektiv emot en tredskande svarandepart, men betydelsen af detta
korrektiv ligger icke så mycket deri att böterna sättas höga, som att
det må ligga i Rättens makt att genast låta uttaga dem, så snart de
blifvit ådömda. Ty säkert är att ingen gerna underkastar sig det
obehag, som är förenadt med böternas uttagande.

På dessa skäl får jag yrka den ändring uti föreliggande förslag,
att böterna bestämmas till minst fem och högst tjugufem kronor,
och anhåller hos Herr Talmannen om proposition på detta mitt
yrkande.

Herr Abergsson: De flesta af de anmärkningar, som af den
förste talaren blifvit framstälda, hafva varit föremål för öfverläggning
inom Utskottet, och särskilt frågan, huruvida latituden för böterna
5—200 kronor kunde anses för hög. Såsom skäl för maximibeloppets
sättande så högt, anfördes, att det vore ganska vigtigt, att latituden
gjordes någorlunda vidsträckt, på det att, då tvisten gälde fett
högre belopp och parten sålunda kunde hafva ett större intresse af
att draga ut på tiden, domstolen skulle hafva ett större bötesbelopp
att tillgripa, derest parten visade tredska. Erfarenheten vid nya strafflagens
tillämpning — och denna erfarenhet går tillbaka till år 1864
— har visat att domstolarne i allmänhet icke haft någon synnerlig
benägenhet att tillämpa de högsta bötesbestämmelser, som der för särskilda
fall blifvit åsätta, utan tvärtom i allmänhet hållit sig så nära
minimum som möjligt. Som bekant är böteslatituden enligt strafflagen
i allmänhet 5—500 kronor och i några få fall ända till 1,000 kronor;
men om man granskar saköreslängderna, skall man finna, att de
ådömda böterna i allmänhet stannat vid jemförelsevis lägre belopp,
vanligen 10, 15, 25 till 30 kronor. Visserligen förekommer äfven
någon gång så högt belopp som ett eller annat hundratal kronor,
men då har äfven brottet varit af synnerligen svår beskaffenhet. Jag
är derföre förvissad att, för en sådan mindre förseelse som uteblifvande
från Rätten, domstolarne i allmänhet icke skola ådöma högre
böter än 15 till 25 kronor första gången; men, gäller tvisten ett
högre belopp, så att det för parten kan vara af intresse att så länge
som möjligt få dess afgörande uppskjutet, så torde det såsom jag
nämnt vara nyttigt att kunna sätta böterna någorlunda högt, då ju
alltid risken af ett uteblifvande blir större. För min del tror jag
det sålunda icke vara någon fara vid att antaga den af Kongl. Maj:t
föreslagna latituden, och jag anser äfven, att en så vidsträckt latitud
verkligen är behöflig.

Vidare har anmärkts att förslaget medförde ett dubbelt förfaringssätt,
ity att för samma förseelse, uteblifvande från Rätten vid andra
eller något af de följande rättegångstillfällena, kan användas antingen
bötesansvar eller ock viten. Med anledning deraf ber jag få fästa
den ärade talarens uppmärksamhet derpå, att äfven nu gällande lag
förutsätter ett dubbelt förfaringssätt härutinnan. Man kan nemligen
icke bortkasta det vite, som omtalas, i 16 kap. 6 § Rättegångsbalken

Onsdagen den 15 Februari.

N:o 9.

eller “att saken ändå afgöras skall1''. Den rättighet måste alltid förbehållas
domaren, att en sak, som genom kärandens försorg blifvit
fullständigt utredd, må kunna afgöras utan hinder af svarandens uteblifvande,
hvarför domaren eger rätt att till andra eller tredje rättegångstillfället
ålägga part inställelse antingen vid penningevite eller
vid äfventyr att hans utevaro icke hindrar sakens afgörande. Detta
föreläggande kallas i praktiken “äfventyr11, men i lagen heter äfven
detta “vite11, och enahanda uttryckssätt är bibehållet i det nu föreliggande
förslaget, der det på sista raden af första stycket heter “der
ej särskilt vite är af Rätten sattd; hvarmed förstås såväl penningevite
som sådant äfventyr, hvarom jag nyss talat. Af hvad jag nu
tagit mig friheten anföra, anser jag det framgå, att det af den förste
talaren klandrade dubbla förfaringssättet icke innebär någon oegentlighet
och då man måste behålla det ena vitet, eller att en sak kan
afgöras utan hinder af svarandepartens utevaro, kan jag icke inse
något skäl, hvarföre man icke också skulle behålla penningevitet, så
att, om det visar sig, att 200 kronors böter icke äro tillräckligt verksamma
att förmå en tredskande part att inställa sig vid Rätten, domaren
må ega att förelägga vite till än högre belopp.

Hvad beträffar de anmärkningar, som i öfrigt blifvit framstälda,
anser jag dem vara af den beskaffenhet, att jag icke bör upptaga
Kammarens tid med något genmäle derå. Men medan jag har ordet,
vill jag dock fästa uppmärksamheten på en omständighet, som vid
frågans behandling inom Utskottet undgick åtminstone min uppmärksamhet,
nemligen att förslaget icke innehåller några bestämmelser,
huru dessa böter, i händelse parten saknar tillgång till deras gäldande,
skola förvandlas till enkelt fängelse eller vatten och brödstraff,
lika litet som huru de skola fördelas, om de skola gå till treskiftes
eller tillfalla kronan. De som anse att de böra tillfalla kronan och
vid bristande tillgång förvandlas till fängelse vid vatten och bröd,
åberopa såsom skäl för denna sin åsigt, att här är eu särskild ny
författning, som sålunda icke utgör någon del af Rättegångsbalken.
De åter, som anse att böterna böra gå till treskiftes och förvandlas
till enkelt fängelse, grunda denna sin åsigt derpå, att detta lagstadgande
innehåller ett upphäfvande af hvad Rättegångsbalken i motsvarande
delar ^ bjuder och blir sålunda, äfven det, en del af Rättegångsbalken.
För min del sluter jag mig till denna senare åsigt och
är förvissad, att vederbörande domare i detta hänseende icke vid
tillämpningen skola stanna i tvekan om rätta tolkningen. Dock är
det min öfvertygelse, att ett uttalande från statsrådsbänken i frågan
skulle vara synnerligen gagneligt, då derigenom än mera skulle undanrödjas
all anledning till tvekan om lagens rätta mening i detta fall.

Jag tager mig emellertid friheten yrka bifall till förslaget, sådant
det nu föreligger, då jag icke tror, att en återremiss till Lag-Utskottet
skulle till något gagna.

Chefen för Kongl. Justitiedepartementet Herr Statsrådet von
Steyern: Jag ber endast att få vitsorda rigtigheten af Herr Åbergssons
uttalade uppfattning i fråga om användandet och förvandlingen

Angående
böter för svarandeparts

uteblifvande
från underrätt.

(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 15 Februari.

Angående af de böter, som kunna komma att ådömas enligt den här föreslagna
böter för sva- författningen. Det är uppenbart att denna innehåller eu ändring uti
Uteblifvande Rättegångsbalken och måste räknas till de författningar, som tillhöra
från under- denna balk. Följaktligen böra också de föreskrifter rörande böters
rätt. användande och förvandling, som finnas uti Rättegångsbalken, gälla
(Forts.) äfven denna författning. Att någon tvekan härom icke gerna bör
uppstå, sluter jag dessutom deraf, att vid förslagets granskning i
Högsta Domstolen, ingen af dess ledamöter gjorde någon anmärkning
vid denna del af detsamma.

Herr Magnus Andersson: Så vidt jag förstår bedöma före liggande

förslag, grundar sig detsamma på både rättvisa och billighet
och bör derföre enligt min uppfattning äfven antagas. Det äf utom
allt tvifvel att, om det upphöjes till lag, det kommer att åstadkomma
vida större reda och ordning uti rättegångsväsendet än som hittills
varit rådande. Jag hyser ingen fruktan för att böterna skola blifva
för högt satta, och då den bötfälde eger att återfå böterna, derest
han visar laga förfall för sitt uteblifvande, så synes mig ingen fara
ligga uti att antaga förslaget.

Jag yrkar bifall till detsamma, sådant det här föreligger.

Herr J. E. Ericsson i Afberga: För min del kan jag icke

finna att sista punkten uti Kongl. Maj:ts föreliggande proposition eller
förslaget om att de böter, som blifvit ådömda, skola genast uttagas,
är fullt tillfredsställande, ty det kommer med ganska stor sannolikhet
att försätta de mindre bemedlade i en sämre ställning än dem, som
hafva bättre tillgångar, åtminstone hvad angår befolkningen på landsbygden.
Man kan nemligen tänka sig att någon, i synnerhet om han
har flere mils väg till tingsstället, blir förhindrad att der i rätt tid
inställa sig, utan att han uppsåtligen håller sig derifrån, men det
oaktadt icke kan förete giltigt skäl för sitt uteblifvande. I sådant
fall skulle han enligt detta förslag kunna blifva dömd till böter till
ganska högt belopp. Och äfven om han vid ett senare rättegångstillfälle
kan visa att han haft laga skäl för sitt uteblifvande och på
den grund återfår de böter, som af honom uttagits, kan han dock
hafva haft ganska stort obehag utaf deras utkräfvande, i synnerhet
om han icke egt kontanta medel att betala dem med, utan derför
måst anlita en del af sin lösegendom. När denna skall realiseras på
det sätt, som man vet vara fallet vid utmätning, brukar sällan betalningen
blifva särdeles stor. Jag tänker mig dessutom, att kostnaderna
icke skola stanna vid de åsätta böterna, utan att dermed jemväl
blifva förknippade ganska dryga utmätningskostnader, hvilka
måhända komma att drabba personer, som icke befinna sig i den
lyckliga ekonomiska ställning, att hafva kontanta medel att betala
med. Må så vara att svaranden haft giltiga skäl för sitt uteblifvande
och att han af domstolen tillerkännes rättighet att åter bekomma de
honom ålagda böterna, så kan han dock icke återfå sina för böterna
utmätta lösören, som blifvit förskingrade, samt mången gång realiserade
till en fjerdedel af deras verkliga värde. Ur denna synpunkt

Onsdagen den 15 Februari. H

finner jag föreslagna lagpunkten otillfredsställande och tillåter mig, på
grund häraf, förena mig med dem, som yrka att densamma i dess
helhet uteslutes från förslaget. Om punkten borttages, så skall man
derpå ingenting förlora. Derigenom har man, såsom mig synes rigtigt,
satt svaranden i tillfälle att underställa ett underrättens beslut i
fråga om böter för utevaro från Rätten under högre rätts pröfning.
Jag vet dessutom icke hvarföre svarande parten skall stå helt och
hållet rättslös i förevarande hänseende, då det ju kan falla eu obillig
kärande in att tvinga svaranden att iakttaga inställelse vid Rätten för
att svara i hvilket struntmål som helst, under det att käranden kan
utan giltiga skäl uteblifva från Rätten utan laga påföljd. Jag hatsåsom
ledamot i underrätt på landet varit i tillfälle att se och höra,
huru som, dä käranden utan anmäldt förfall uteblifvit, svaranden yrkat
målets afskrifning, men att Rätten icke funnit skäl dertill, utan i stället
förelagt käranden att infinna sig vid nästa ting. Då således käranden
kan utan minsta ansvar uteblifva, så synes det vara bra liårdt
att svaranden skall vara skyldig att utgifva böter, innan han blifvit
i tillfälle styrka laga förfall.

På denna grund yrkar jag afslag å punkten. För öfrigt, hvad
beträffar bötesbeloppet, instämmer jag med dem, som yrkat hötesmaximums
nedsättning från 200 till 25 kronor.

Häruti instämde Herr Jöns Persson.

Herr Lundberg: Efter hvad den Kongl. propositionen bilagdt

statsrådsprotokoll innehåller, skulle ifrågavarande lagförslag väsentligen
grunda sig på den förutsättningen, att domstolarne nästan upphört
att tillämpa tredskoförfarandet enligt 12 kap. 3 § Rättegångsbalken.
Men om detta domstolarnes tillvägagående icke ansåges
rigtigt eller önskligt, torde möjligen varit lämpligare att söka förekomma
denna uraktlåtenhet än att med godkännande deraf nu bestämma
ett mycket högt bötesansvar, hvilket ofta lärer kunna föranleda
längre fördröjande af måls afgörande eller att mången svarandepart,
i stället för att åtnöjas med eu enligt nämnda lagrum meddelad
dom, Dödgas sända ett ombud, som hindrar, att käromålet kunde såsom
af svaranden lemnadt obestridt bifallas, hvilket nog eljest särskildt,
på lika sätt som förut vanligen hos Konungens Befallningshafvande,
borde kunna ske uti just de till stöd för behofvet af ifrågasatta lagforandnng
omtalade s. k. icke klara skuldfordringsmål, som efter nya
utsökningslagens antagande måste till domstol instämmas.

Hvad som anförts derom, att en svarande genom uteblifvande från
domstolen kunde under lång tid bereda sig uppskof och hindra käranden
från utfående åt sin rätt, har icke någon tillämplighet å stad
eller rådstufvurätt, hvarest förhållandet härutinnan är ungefärligen
lika som vid hofrätt; och då för afhjelpande af de utaf några niotionärer
vid riksdagen öfverklagade olägenheterna uti väl egentligen
stora domsagor med vidsträckt område eller flere tingslag, der reglering
af en eller annan anledning icke sker, funnits af tvingande behof
påkalladt, att utfärda en ny för land och stad lika förordning, tror

N:o 9.

Angående
böter för svarandeparts

uteblifvande
från underrätt.

(Forts.)

Onsdagen den 15 Februari.

N:o 9.

Angående
böter för svarandeparts

uteblifvande
från underrätt.

(Forts.)

jag för min del att lagförändringen, på sätt Herr Justitierådet Lindhagen
hemstält, bort inskränkas dertill, att för svarandeparts uteblifvande
vid första rättegångstillfället bestämdes böter till belopp i likhet
med hvad flere talare redan yrkat; och anser jag i hvarje fall att
det icke vore nödigt eller skäligt föreskrifva böternas uttagande, innan
beslutet vunnit laga kraft, samt än mindre, att, om man också velat
stadga detta, det derföre varit behöfligt tillägga, att böterna skulle
genast uttagas, hvilken bestämmelse ju måste föranleda en förändrad
ordning för saköreslängdernas utförande, som nu sker vid häradsrätt
efter hvarje tings slut och vid rådstufvurätt för hvarje hälft eller fjerdedels
år; hvaremot om i sistnämnda hänseende lagförslaget antoges, väl
skulle blifva nödigt att för hvarje rättegångstillfälle, dervid någon
svarande part för uteblifvande fälts till böter, upprätta saköreslängd
eller åtminstone expediera någon handling, enligt hvilken böterna
kunde uttagas.

På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag, att ärendet
måtte varda till Lag-Utskottet återremitteradt.

Herr Statsrådet von Steyern: Med anledning af en anmärk ning,

som nyss framstälts mot Kongl. Maj:ts förslag, ber jag få erinra,
att meningen icke är blott att böterna skola vara ett straff för en
svarandepart, som utan att framte laga förfall är borta, utan äfven
att de skola utgöra ett tvångsmedel för att förmå honom att inställa
sig vid ett blifvande rättegångstillfälle, och att det derföre är nödvändigt
att böterna, så vidt möjligt är, uttagas, innan detta rättegångstillfälle
inträffar, d. v. s. genast eller vid hvarje tings slut. Om detta
ock kan synas hårdt för en svarandepart, som haft förfall och ej
varit i stånd att derom göra anmälan, så är honom dock enligt förslaget
medgifvet att, om han innan sakens slut vid samma domstol
anmäler och styrker sitt förfall, få böterna åter. Begagnar han sig
icke härutaf, eller söker han återvinning, men får afslag, eger han i
alla händelser att vid högre domstol anföra besvär öfver böternas
ådömande, ty återvinningsrätten står icke i strid med besvärsrätten,
och det är endast de stadganden i Rättegångsbalken, som äro mot
den föreslagna förordningen stridande, hvilka äro afsedda att genom
samma förordnings ingress upphäfvas.

Herr P. M. Larsson i Loa: I likhet med Herr Ericsson från

Upsala län synes mig den i föreliggande lagförslag intagna bestämmelsen
att svarandepart ådömda böter skulle genast uttagas utan
hinder deraf, att det beslut, hvarigenom de blifvit ådömda, ej vunnit
laga kraft, komma att under de omständigheter, talaren påpekat, blifva
särdeles betungande för mindre bemedlade personer, hvaremot jag
icke kan finna att den böteslatitud, 5—200 kronor, som domstolen,
enligt förslaget, skulle hafva att efter sig företeende omständigheter
tillämpa, är synnerligt öfverdrifven. I anledning häraf och med stöd
af de skäl, Herr Åbergson anfört, anser jag derföre, att stadgandet
om 200 kronors böter såsom maximum bör kunna bibehållas. Man
kunde visserligen, så vida icke Kammaren beslutar sig för återremiss,

Onsdagen den 15 Februari.

N:o 9.

insätta ordet “kostnadsfritt1'' näst före sista ordet i förordningen, så Angående
att det i stället för: “gånge böterna åter11, komme att stå: “gånge böter för svaböterna
kostnadsfritt åter11, men då bestämmelsen att böterna skola
uttagas genast eller så att säga i förskott och utan hinder deraf att från underdet
beslut, hvarigenom de blifvit ådömda, ej vunnit laga kraft, rätt.
sannolikt komme att medföra ganska obehagliga trakasserier, före- (torts.)
trädesvis för dem, som hafva små tillgångar, så vågar jag föreslå att
hela det sista stycket måtte utgå ur förordningen.

Herr C. A. Larsson: Äfven jag anser den största bristen i förslaget
ligga deri, att detsamma icke innehåller någon förklaring öfver,
huru dessa böter skola återbekommas. Talaren på upplandsbänken
anmärkte mycket rigtigt, att böter kunna hafva blifvit på exekutiv
väg uttagna och lösören sålda till underpris samt att man för deras
återfående måste gå tillväga såsom i vanliga restitutionsmål, med alla
dermed förenade besvär och kostnader för lösen af protokoll, kronofogdes
eller länsmans anlitande m. m. Så t. ex. om en person fått
bota 15 kronor, hvilka han sedermera förklarats berättigad att återfå,
så uppsluka måhända kostnaderna för deras återbekommande hela
beloppet.

Jag får således yrka att förslaget återremitteras till Lag-Utskottet,
i syfte att åstadkomma utredning om sättet, huru dylika böter
må med minsta kostnader återbekommas. Det är visserligen sant
att man kan, enligt föreliggande förslag, vid ett följande ting återbekomma
ett ådömdt bötesbelopp, men det kan lika lätt hända, att
länsmannen under tiden utpanta!; egendomen och försålt densamma
till en tredjedel af värdet samt att kostnaderna för egendomens återfående
uppgå till hela detta belopp, hvarigenom således en oskyldigt
dömd kan blottställas för att totalt ruineras.

Herr G. Carlson: Jag begärde ordet för att få tillkännagifva,
att jag instämmer med min granne i hans önskan om förslagets återremitterande
till Lag-Utskottet för omarbetning i det syfte att böterna
icke mä sättas högre än från 5 till 25 kronor och att de icke må
uttagas, förr än beslutet vunnit laga kraft; och anser jag, för min
del, att förevarande lagförslag bör erhålla följande förändrade lydelse:

3 § Rättegångsbalken sägs, böte svaranden fem kronor eller mera,
högst tjugufem kronor. Uteblifver svaranden utan anmäldt laga förfall
å dag, till hvilken saken blifvit uppskjuten och vållas af svarandens
uteblifvande ytterligare uppskof, böte som nyss sagdt är, der ej särskildt
vite är af Rätten satt.

Har någon blifvit fäld till böter enligt denna förordning, skola
de ej uttagas, förr än beslutet, hvarigenom de blifvit ådömda, vunnit
laga kraft.

N:o 9.

Onsdagen den 15 Februari.

Angående
böter för svarandeparts

uteblifvande
från underrätt.

(Forts.j

Herr A. Magnusson: Då jag nu, inin rätt och pligt likmätigt,
för första gången yttrar mig i denna ärade församling, så är det icke
utan en viss fruktan. Jag ber emellertid att de här närvarande gamle
riksdagsveteranerne och de lärde herrarne af intilligenspartiet ville
hafva öfverseende med mina kanhända ganska ofta enkla uttryck, ty
jag hvarken vill eller kan insvepa mina ord i några vackra fraser,
utan sanningens osminkade språk skall här alltid blifva min lösen.

Hvad nu föreliggande fråga beträffar, har jag, fastän jag icke är
någon vän till ett långt utsträckt latitudsystem, dock icke kunnat
finna annat, än att i detta fall den föreslagna latituden är på sin
rätta plats. Ty jag kan försäkra att, för att få en tredskande svarandepart
inför rätta, behöfver man nog medel att klämma efter honom.
En svarande med eu rättvis sak infinner sig nog utan tvångsmedel,
men för den, som endast vill undandraga sig betalning eller draga ut
på tiden, äro åtgärder sådana som de nu föreslagna väl behöfiiga.
Och har svaranden haft laga förfall, får han ju visa detta innan
tingets slut och undslipper derigenom böter för uteblifvande. Påföljden
drabbar sålunda hufvudsakligen dem, som sjelfva vilja draga ut
på tiden, hvarjemte det ju i alla händelser är en svarandeparts
skyldighet, han må hafva en rättvis eller orättvis sak, att åtlyda domstolens
kallelse. Då förslaget sålunda synes mig fullt antagligt, yrkar
jag till detsamma bifall.

Herr Magnus Jonsson: Det kan se underligt ut att jag uppträder
mot Utskottets förslag, då jag ej finnes antecknad såsom reservant.
Men jag får tillkännagifva att jag inom Utskottet ej underlåtit
att framställa just de anmärkningar, som af min högt ärade kamrat
till venster nyss blifvit uttalade, nemligen dels att jag ansåg det vara
olämpligt att i förordningen taga in andra punkten af första momentet,
utan att man borde stanna vid böter för uteblifvande från första
tinget, dels att jag ansåg bötesbeloppet ej böra sättas högre än från
5 till 50 kronor. Jag förstår nog mycket väl, hvarföre man tycker
att de föreslagna bestämmelserna ej kunna skada, ty den som blifvit
ådömd böter, har ju i alla händelser rättighet att visa, att han haft
laga förfall för sitt uteblifvande. Jag vill likväl fästa Kammarens
uppmärksamhet på vissa norrländska förhållanden, som här borde
tagas med i räkningen. Så finnas t. ex. inom den domsaga jag tillhör
åtskilliga personer — låt vara få, men det finnes.dock sådana
— som bo på 7 å, 9 mils afstånd från tingsstället. Antåg nu att vid
ett tingstillfälle derstädes ett sådant hinder skulle inträffa, som det
vi hade att iakttaga sistlidne vinter, då bantågen voro instälda icke
allenast i flera dagar utan nära nog veckor, och då de, som färdades
efter vägarne, måste stanna två till tre dagar, innan vägarne kunde
göras farbara. De personer, som bodde närmast tingsstället, skulle då
möjligen kunna infinna sig vid tinget och passa tingstimmen; men om
en eller annan aflägset boende svarandepart uteblefve, skulle han,
oaktadt hinder förefunnes, kunna dömas från 5 ända till 200 kronors
böter. Och att förete laga förfall vore rent af omöjligt, då hvarken
posten eller han sjelf sluppe fram. Det synes mig derföre som om

Onsdagen den 15 Februari.

N:0 9.

man skulle kunna hjelpa sig med en latitud från 5 till 50 kronor,
hvilken ej är en så liten summa, isynnerhet om man fäster sig vid
den mindre bemedlade delen af befolkningen; för den rike gör summans
storlek ingenting. Man kunde då taga bort hela andra punkten
och tillåta Rätten att förelägga viten, derest man befarade att eljest
icke få fram svarandeparten till tinget. '' Jag skulle till och med ej
hafva något emot att stryka tillägget om huru böterna skola uttagas,
och jag framhöll i Utskottet, huru svårt det vore att få dem tillbaka,
äfven om man vore i tillfälle att styrka att man haft laga förfall för
sitt uteblifvande. I alla händelser uppstå dervid kostnad och besvär.
På den grund framstälde jag i Utskottet ett yrkande, att man skulle
få dem tillbaka utan någon kostnad, men ej ens detta yrkande kunde
bifallas. När det inom Utskottet var eu så afgjord majoritet för förslaget
sådant det var, brydde jag mig ej om att afgifva någon enskild

mening, men som jag nu i Kammaren fått understöd, så torde det

ursäktas mig, att jag äfven vill draga ett strå till stacken. Jag an håller

derföre, att ärendet måtte återremitteras i det syfte att maximibeloppet
för böterna nedsättes till 50 kronor, att sådana endast ådömas
för uteblifvande från första tinget samt att bestämmelsen om
böternas uttagande genast, innan utslag fallit, borttages.

Herrar Lasse Jönsson, Sven Andersson i Plöninge och Chr.
Assar sson instämde med Herr Magnus Jonsson.

Herr Granlund: Jag skall för min del anhålla att få yrka bifall
till Utskottets betänkande. Erfarenheten visar tillräckligt, hurusom
många gånger ett enkelt skuldfordringsmål kan uppehållas vid en
häradsrätt genom svarandeparts tredska att icke inställa sig. Om en
handlande i en stad lagsöker en på landet bosatt person hos Konungens
Befallningshafvande, behöfver han ju endast i sin förklaring framkomma
med eu och annan invändning för att få saken såsom tvistig
hänvisad till domstol, der målet kan under en längre tid uppehållas.
Jag hai sjelf varit utsatt för ett sådant missöde, då svaranden, genom
att uteblifva och undandraga sig att afgifva svaromål, lyckades draga
ut målet i två och ett hälft år, under hvilken tid förhållandena gestaltade
sig så, att han biel meddellös och urståndsatt att betala. Uet
är nödvändigt att bestämma högre böter för uteblifvande, så att en
svarandepart icke godtyckligt må kunna undandraga sig svaromål.
Med de nuvarande bestämmelserna, enligt hvilka påföljden för uteblifvande
är att börja med ett par kronors böter, och sedan något obetydligt
mer, är ju lagen alldeles vanmäktig; ty hvad betyda dessa
böter, då målet kan gälla en sak af ganska stor vigt? Jag anser således,
att det icke minst med afseende å affärsförhållandena är alldeles
nödvändigt, att strängare bötesansvar må kunna för förfallolöst uteblifvande
ådömas en tredskande svarandepart, och yrkar alltså bifall
till Utskottets förslag.

Herr Ihomasson: Utom de flera anmärkningar, som mot förslaget
framstälts och redan blifvit bemötta, har äfven yrkats återremiss.

Angående
böter för svarandeparts

uteblifvande
från underrätt.

(Forts.)

N:o 9.

Onsdagen den 15 Februari.

Angående
böter för svarandeparts

uteblifvande
från underrätt.

(Forts.)

för att Lag-Utskottet måtte komma i tillfälle att se till, att en svarandepart,
som blifvit ådömd böter för uteblifvande, men visat laga
förfall, måtte kunna återfå böterna utan kostnad. Jag ber då att få
erinra, att denna fråga redan inom Lag-Utskottet behandlats. Den
framkastades, såsom Herr Magnus Jonsson nämnde, af honom och
blef jemväl inom Utskottet diskuterad, men man fann frågan om
kostnaderna för böternas återfående af så ofantligt ringa vigt, att
icke den borde blifva anledning till förslagets förkastande eller ändring
deri. Den hufvudsakliga kostnaden vore väl lösen för ett transsumt af
det Rättens beslut, hvarigenom svaranden förklarats berättigad återfå
böterna, men denna kostnad kan icke uppgå till mera än 1 å 2 kronor,
hvarjemte man i Utskottet var ense derom, att ingen domare torde
komma att uttaga sådan lösen, utan utlemna sådana transsumt utan
afgift. Den återstående kostnaden blir då så obetydlig, att den ensam
icke svnes böra föranleda en återremiss, men skulle en sådan återremiss
" ega rum, är jag, på grund af hvad jag förut yttrat, temligen
förvissad om att Lag-Utskottet icke på grund deraf föreslår någon
förändring. Jag anhåller alltså om afslag å yrkandet om återremiss
och bifall till föreliggande förslag.

Öfverläggningen var slutad. Enligt de meningar, som derunder
förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner dels på bifall till Utskottets
hemställan, dels på hvart och ett af de olika yrkanden, som
blifvit framstälda af Herrar Johannes Larsson, J. E. Ericsson och P.
M. Larsson, dels jemväl på återremiss; och förklarade Herr Talmannen
sig anse röstöfvervigt förefinnas för den förstnämnda meningen.
Votering blef begärd och anstäldes, sedan till kontraproposition antagits
yrkandet på återremiss, enligt en nu uppsatt och af Kammaren
godkänd så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i dess Utlåtande
N:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren till Lag-Utskottet återförvisat omförmälda
Utlåtande.

Omröstningen utföll med 84 Ja mot 89 Nej, hvadan beslut fattats
enligt nej-propositionen.

§ 6.

Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 2, angående Riksgälds -

Onsdagen den 15 Februari. yi

årsntrTke8dagÖrValtniDg den tid’ SOm förflutlt sedan början af 1881

Punkterna 1 och 2:

Biföllos.

Punkterna 3—6:

Lades till handlingaiue.

Punkten 7:

Bifölls.

Punkten 8:

Lades till handlingarne.

Punkten 9:

Bifölls.

Punkten 10:

Lades till handlingarne.

Punkten 11:

Bifölls.

§ 7.

Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets Utlåtanden:

• a *N:0£. ''>J-J 1 Redning a/ Kongl. Maj:ts proposition angående beviljande
af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;

f ■■ ?:° i af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående

afsöndring af jord från kungsgården Noret i Kopparbergs län till begrafnmgsplats
för Christine församling i Falun; och

J ai’Je^n*nS a* Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
upplåtelse till Vesterås stad utaf delar af kronolägenheterna Stallhagen
och Munkängen.

§ 8.

. Föredrogs Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Memorial
N:o 1 (i samlingen N:o 1), i anledning af Herr Christen Assarssons
till Utskottet remitterade motion rörande afskaffande af en utAndra
Kammarens Prof. 1883. N:o 9. 9

N:o 9.

Onsdagen den 15 Februari.

skyld, benämnd resekallspenningar, utgående till presterskapet i
Skåne.

Med detta Memorial hade Utskottet till Kammaren återlemna!
berörda motion, enär det deri framstälda förslag, såsom åsyftande beslut
om upphäfvande af de skånska presterskapet genom lagar och
fredsfördrag tillförsäkrade samt af de presterliga privilegierna omgärdade
resekallspenningarne, synts Utskottet icke vara af natur att
tillhöra Tillfälligt Utskotts behandling.

Herr Christen Assarsson yttrade: Med anledning deraf att

Tillfälliga Utskottet till Kammaren återlemna! min nu - förevarande
motion på den grund att densamma icke vore af natur att tillhöra
Tillfälligt Utskotts behandling, utan borde till Lag-Utskottet öfverlemnas,
får jag tillkännagifva, att min mening också var att få denna
motion, som afser att söka afskaffa de så kallade resekallspenningarne,
utgående till presterskapet i Skåne, remitterad till Lag-Utskottet; och
får jag derför anhålla, att motionen måtte till detta Utskott öfverlemnas.

Vidare anfördes ej. På derom af Herr Talmannen gifven proposition
beslöt Kammaren, med godkännande af Utskottets åtgärd att
återlemna ifrågavarande motion, hänvisa densamma till behandling af
Lag-Utskottet.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Stats-Utskottets Utlåta nden:

N:o 6, angående beräkningen af statsverkets inkomster;

N:o 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens Första
Hufvudtitel;

N:o 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens Andra
Hufvudtitel; ‘

N:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens Tredje
hufvudtitel; och

N:o 10, angående regleringen af utgifterna under riksstaten Fjerde
hufvudtitel; samt

Lag-Utskottets Utlåtanden:

N:o 8, i anledning af väckt motion om förslag till förändrad lydelse
af förordningen angående arfsrätt för oäkta barn den 14 April
1861;

K:o 9, i anledning af väckt motion om förändrad lagstiftning angående
särskilda sammankomster för andaktsöfning; och

N:o 10, i anledning af väckt motion om tillägg till 55 § Utsökningslagen.

§ io.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.

Onsdagen den 15 Februari.

§ Il Herr

A. Hansson erhöll ledighet från riksdagsgöromålen under 6
dagar från och med den 19 i denna månad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. fl e. m.

In fidem

//. A. Kolmodin.

N:o 9,