RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1882:59

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1882. Andra Kammaren. N:o 59.

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de i Kammarens sammanträden den 8 innevarande
månad förda protokoll.

§ 2.

Upplästes ett till Kammaren inkommet så lydande sjukbetyg:

Att Herr Presidenten m. m. K. J. Berg bör med anledning af
påkommen sjukdom tillsvidare vistas i sitt hem, betygar
Stockholm den 15 Maj 1881.

J. Molander,

Med. D:r.

§ 3.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Stats-Utskottets Memorial
N:o 65.

§ 4.

Föredrogs och godkändes Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o
16, angående beräkningen af tull-, post-, stämpelpappers-, bränvinsbrännings-
och hvitbetssockertillverkningsmedlen.

§ 5.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o 62, i anledning
af väckt motion angående deltagande för åtskilliga kronoegendomar
inom Urebro län uti Hjelmarens och Qvismarens sjö—
sänkningsföretag.

Andra Kammarens Prof. 1882. N:o 59.

1

K:o 59. 2

Måndagen den 15 Maj, f. m,

§ 6.

Ang. fortsättningsskolor.

Skedde föredragning af Andra Kammarens Första Tillfälliga
Utskotts Betänkande N:o 6 (i samlingen N:o 12), i anledning, af
återremiss af dess öfver motion om ändring eller förklaring af vissa
bestämmelser i Kongl. kungörelsen den 11 September 1877 afgifna
Utlåtande N:o 4.

Utskottet, som efter öfvervägande af hvad under öfverläggningen
i detta ärende uti Kammarens sammanträde den 19 sistlidne
April anfördes, ansett sig böra tyda återremissen såsom uttryck för
Kammarens önskan, det Utskottet måtte tillse, huruvida genom förnyade
Kongl. Stadgan angående folkundervisningen i riket den 20
Januari 1882, hvilken stadga allmängjorts några få dagar före affärdandet
af förberörda utlåtande, någon ändring inträdt i de förutsättningar,
under hvilka utlåtandet afgifvits, hade vid granskning
af sistnämnda författning funnit befarade förhållandet icke egarum;
hvadan Utskottet, med åberopande af de skäl, som i återremitterade
utlåtandet vore anförda, hemstält, det Kammaren ville för sin del
besluta, »att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller:

dels om sådan ändring af de för inträde i fortsättningsskola
gällande föreskrifter, att tillträde dit må lemnas icke blott de ^folkskolans
lärjungar, hvilka med goda vitsord genomgått föregående
afdelningars kurser, utan äfven dem, som, utan att hafva genomgått
sagda afdelningar, dock på nöjaktigt sätt styrka sig ega.det
kunskapsmått, som för folkskolans lärjungar medför rätt till inträde:

dels ock om den förklaring af Kongl. Kungörelsen den 11 September
1877, att det må stå skolråd i landtkommun fritt att, i
samråd med distriktets folkskoleinspektör, indela den för fortsättningsskola
stadgade tiden på sätt för hvarje fall kan anses lämpligast
och mest ändamålsenligt.

Efter uppläsning af denna hemställan anförde.

Herr Abr. Rundbäck: Herr Talman! Då jag sista gången

denna fråga förevar yrkade afslag på Utskottets framställning,, och
Utskottet nu kommit med i sak samma förslag som sist, så nödgas
jag å nyo komma med samma yrkande.

I förra afdelningen af sitt förslag till skrifvelse föreslår Utskottet
eu anhållan om ändring i Kongl. kungörelsen den 11 September
1877 i syfte att äfven andra barn än de, som genomgått
folkskolan, skulle, om de styrkte sig hafva genomgått folkskolans
lärokurser, få tillträde till fortsättningsskolan. Men jag påstår bestämdt,
att en sådan föreskrift icke nu finnes, hvarigenom, det vore
förbjudet för andra än folkskolans lärjungar att få inträde i fortsätt -

Måndagen den 15 Maj, f. m. 3

ningsskolan. Jag upprepar således hvad jag sade sista gången, eller
att Utskottet stöder sin begäran på ett missförstånd, och jag skall
nu, som jag hoppas, till fullo ådagalägga rigtigheten af denna min
uppfattning.

Om inga andra lärjungar än folkskolans skulle hafva rätt till
inträde i fortsättningsskolan, så skulle detta vara rimligt och förklarligt
endast i den händelse, att folkskolan vore den enda tillåtliga
läroanstalten för inhemtande af folkskolans lärokurs. Men nu
veta vi, att 37:de § i nya folkskolestadgan uttryckligen medgifver,
att barn kunna få inhemta denna lärokurs i allmänna läroverk, privatläroverk
eller i hemmen. När de nu kunna få inhemta folkskolans
lärokurs annorstädes än i folkskolan, och ingenting annat fordras
för inträde i fortsättningsskolan, så är det uppenbart, att hvem
som helst som hvar som helst inhemtat denna lärokurs får inträde
i fortsättningsskolan. Så tillämpas och tolkas äfven författningen
öfverallt, och särskilt är det af vigt, att den så tolkas i städerna,
hvarest finnes en stor mängd barn, som inhemtat folkskolans lärokurs
i någon privat läroanstalt eller af privatpersoner. Nu har Utskottet
såsom stöd för sin tydning af författningen anfört, att fortsättningsskolan
skulle vara den högsta afdelningen af sjelfva folkskolan,
emedan det i 1877 års kungörelse heter, att den är folkskolans
öfverstå afdelning. I förbigående och inledningsvis vill jag
nämna för herrarne, att ordet »folkskola» har en dubbel betydelse,
såsom vi, som om folkskolan skrifva så mycket, väl veta. Den ena
är folkskolan i vidsträckt bemärkelse och omfattar alla anstalter för
folkskoleundervisningen. I den betydelsen tages ordet, då man
t. ex. talar om »svenska folkskolan», »folkskolans stigande utveckling»,
»missförhållanden inom folkskolan» och så vidare. Man menar
då icke den enskilda folkskolan, utan folkskoleväsendet i allmänhet.
Den andra inskränktare betydelsen af folkskolan är den skola i folkskolesystemet,
. som ligger emellan småskolan och fortsättningsskolan.
Detta är folkskolan i egentlig mening. Endast i förbigående har
jag velat nämna detta, och vill nu angifva de ovedersägliga bevis,
som tala för, att fortsättningsskolan icke tillhör folkskolan i egentlig
mening, utan står ofvanför den och utgör den öfverstå länken i
folkskoleundervisningssystemets kedja. Om fortsättningsskolan skulle
vara en del af folkskolan, så skulle delen vara af samma art som
det hela; men folkskolan är en tvångsskola, under det fortsättningsskolan
är en frivillig skola. Församlingarna måste hafva den förra,
men de kunna upphäfva den senare efter godtfinnande. Barnen
måste gå i den förra, så vida de ej inhemta den föreskrifna kursen
på annat håll, men de behöfva icke gå i den senare, äfven om de
ej erhålla undervisning på annat håll. Vidare få inga andra barn
inträde i fortsättningsskolan än de, som redan lemnat folkskolan
och hafva utexamineringsbetyg derifrån och sålunda hafva folkskolan
bakom sig. Detta är ett ytterligare bevis på, att fortsättningsskolan
icke tillhör folkskolan. Men det allra tydligaste beviset härpå,

Ifso 59,

Ang. fortsättningsshoior.

(Forts.)

Nso 59.

Ang. fortsättningsskolor.

(Forts.)

4 Måndagen den 15 Maj, f, m.

och hvilket ingen lärer kunna jäfva, finnes uttryckt i 45:te^§af nu
gällande folkskolestadga, der det heter; »Från folkskolan ma endast
de lärjungar kunna uppflyttas till fortsättningsskolan, hvilka med
goda vitsord genomgått hela den för folkskolan bestämda lärokursen.
» Om nu fortsättningsskolan är en del af folkskolan, skulle ju
barnen äfven hafva inhemtat fortsättningsskolans kurser, innan de
komma in i fortsättningsskolan, hvilket ju vore en uppenbar orimlighet.
Härmed tror jag mig hafva beröfvat det beviset all bindande
kraft för rigtigheten af Utskottets tolkning.

Sedermera påstår Utskottet att, da det i 1877 ars kungörelse
står taladt om lärjungar, det dermed icke kan menas andra barn
än folkskolans lärjungar. Men, mine Herrar, de, som söka inträde
i fortsättningsskolan, äro icke lärjungar i någon skola, utan vilja
allesammans blifva lärjungar i fortsättningsskolan. Den ene bär för
ett eller annat år varit skild från folkskolan, den andre har tillhört
en privatskola eller åtnjutit undervisning i hemmet. Men alla hafva
de betyg öfver, att de genomgått folkskolans lärokurser. Nu stå de
med detta betyg i hand för inträde i fortsättningsskolan, och då är
bestämdt den ene lika väl lärjunge som den andre. Skolstadgan
begagnar också tydligen ordet lärjungar icke blott om dem, som
äro lärjungar, utan äfven om dem, som vilja blifva det, och som
bevis derpå vill jag nämna, att skolstadgan talar om lärjungars intagning
i skolan. De kallas sålunda lärjungar, innan de blifvit intagne
i skolan, och detta bevisar ju tydligt, att äfven de äro lärjungar,
som vilja söka inträde i fortsättningsskolan.

Af hvad jag nu sagt tror jag att Kammaren bör kunna inse,
att det ej är något skäl att ingå till Kongl. Maj:t och begära den
nu ifrågasatta ändringen. _ o

Hvad den senare delen af Utskottets begäran angar, sa erkänner
jag, att fortsättningsskolans ordnande pa det sätt man här föreslagit
undantagsvis kan vara nödvändigt. Men jag vill derföre icke
att man skall göra undantaget till regel, ty det skulle, vara att betydligt
skada fortsättningsskolan. Denna skola, som gör så mycket
gagn, har dock mycket liten tid, och det behöfs mycket väl, att
lärarne och lärjungarne i den skolan äro rigtigt mornade, hvilket
de icke kunna vara på qvällarne, da både lärare och lärjungar äro
uttröttade efter dagens arbete. Jag upprepar vidare ännu. en gång
hvad jag sade vid denna frågas behandling sist: det går icke med
fördel'' att om qvällarne vid ljussken undervisa barnen i räkning,
skrifning, geometri och teckning, emedan ljuset icke faller i tillräcklig
mängd på hvarje barns plats och det ena barnets skugga
kastas på det andra barnets plats, hvartill också kommer, att barnen
hafva svårt att se på svarta täflan, emedan ljuset mycket olämpligt
bryter sig mot densamma, och den svarta täflan maste dock ständigt
begagnas i fortsättningsskolorna. Jag skulle derföre anse det
vara mycket illa, om det komme allmännare i bruk att inrätta fortsättningsskolor
på detta sätt, ehuru jag erkänner, att det undan -

Måndagen den 15 Maj, f. in

5 N:e 59.

tagsvis kan vara nödvändigt. Nu kan man invända mot mig, att Ang. foruåttdet
icke är så farligt härmed, tj man kan lita på skolrådet. Ja, ning skolor.
men det är icke så säkert. Det händer ofta, att skolråden och Dorts.)
andra framkasta oplaner för undervisningens ordnande, som man måste
mota tillbaka. Åtminstone har det inträffat med mig, att jag oftare
måst motsätta mig dylika framställningar, än jag kunnat understödja
dem. Särskildt i fråga om aftonundervisningen har det händt,
att folk kommit till mig och sagt: »skulle icke dessa fattiga barn,
som sjelfva måste bidraga till sitt uppehälle genom att tjena hos
andra, såsom t. ex. barnflickor eller i annan dylik egenskap, kunna
blifva befriade från skolgången om dagarne och i stället få gå till
skolmästaren om qvällarne för att läsa upp sina lexor?» Nu säger
man kanske, att det icke är så farligt, då inspektörerna ju äfven
skola hafva ett ord med i laget. Men då kan man invända, att
inspektören icke är någon myndighet, utan endast rådgifvare; och
det har man också sagt, att han skall vara i förevarande fall. Men
om de förakta hans råd, så är det ju utan kraft och verkan, och
då få de sköta sig alldeles sjelfva i denna vigtiga fråga, då det deremot
i vida mindre vigtiga frågor fordras domkapitlets bifall.

Jag ber att få anföra ett ytterligare skäl för, att den ifrågasatta
skrifvelsen är onödig. Då denna fråga sist var före, trodde
jag och säkerligen åtskilliga andre af Kammarens ledamöter med
mig, att det skulle medföra stort besvär att få tillåtelse till en sådan
anordning, som här ifrågasättes. Vi trodde nemligen, att skolråden
i hvarje särskildt fall skulle behöfva gå in till Kongl. Maj:t
med begäran om dispens, och att Kongl. Maj:t i hvarje särskildt
fall skulle gifva sådan. Men det är icke förhållandet, efter hvad
jag i Ecklesiastikdepartementet numera inhemtat. De skolråd, som
fått fortsättningsskolor på detta sätt, behöfva icke vidtaga någon
den ringaste annan åtgärd än hvad alla andra skolråd, som fått
fortsättningsskolor, behöfva göra. De behöfva blott gå in till Kongl.

Maj:t och begära statsbidrag, hvilket är föreskrifvet för alla kommuner,
der af staten understödda fortsättningsskolor finnas. När då
deras ansökningar kommit in, så pröfvas de alldeles som hvarje
annan ansökning, och är deras anordning godkänd af folkskoleinspektören,
så få de statsbidrag liksom alla andra utan den ringaste
gensägelse. Har åter inspektören förklarat, att skolan icke uppfyller
sitt ändamål, eller att den icke är ordnad i öfverensstämmelse
med faststälda grunder, så går den miste om statsbidraget; och
detta gäller icke endast om ifrågavarande skolor, utan också om
alla andra.

När man således icke kan bereda församlingarnas skolråd någon
lättnad genom den i detta skrifvelseförslag begärda ändringen, utan
allt fortfarande skulle gå som hittills, så kan jag icke förstå hvartill
skrifvelsen skulle tjena.

På dessa grunder yrkar jag afslag å Utskottets hemställan.

i

NtO 59. 6 Måndagen den 15 Maj, f. m.

Ang. fortsätt- Herr Ola Andersson i Burlöf: Jag hade icke kunnat föreningsskolor.
gnälla mig, att en fråga så enkel och billig som denna kunde blifva
(Forts.) föremål för olika meningar. Utskottet har också, som jag förmodar
efter noggrann pröfning, enhälligt kommit till samma resultat, som
vid frågans förra behandling. Utom de anmärkningar, som nu blifvit
framstälda af representanten från Vexiö, gjordes af honom vid
frågans förra behandling mot Utskottets förslag företrädesvis den
anmärkningen, att 1877 års kungörelse angående fortsättningsskolor
skulle genom den nu utkomna skolstadgan vara upphäfd, åtminstone
blef hans yttrande så allmänt uppfattadt. Den nya skolstadgan
utkom efter det att Utskottet skrifvit och justerat sitt betänkande,
och Utskottets ordförande, som befarade, att Utskottet möjligen
gjort sig skyldigt till något misstag, begärde på den grunden, att
ärendet måtte återremitteras. Detta var således skälet och enda
skälet hvarför frågan af denna Kammare återremitterades. Nu är
emellertid icke fallet, att 1877 års kungörelse är genom den nya
skolstadgan upphäfd. Ty sedan i ingressen till nya skolstadgan
uppräknats allt, som genom densamma upphäfves, så intages deri
sedermera hela 1877 års kungörelse angående fortsättningsskolor,
hvaraf framgår, att den gäller helt och hållet hädanefter som förut.
Då således det skäl, som låg till grund för Kammarens återremiss
af Utskottets förra betänkande, icke mera förefinnes, så antager jag,
att Kammaren kommer att bifalla hvad Utskottet föreslagit. Det
hindrar likväl icke, att jag anser mig böra till någon del upptaga
de anmärkningar, som af vexiörepresentanten framstälts mot förslaget.

Motionen och utskottsförslaget sönderfaller, såsom herrarne
funnit, i två delar, af hvilka den ena åsyftar att bereda inträde i
fortsättningsskolan för de barn, hvilka icke i folkskolan inhemtat
det kunskapsmått, som erfordras för inträde i fortsättningsskolan,
utan på annan väg förskaffat sig detta kunskapsmått. Nu säger
den nämnde talaren, att en förändring i detta hänseende är alldeles
onödig, emedan rätt till inträde i fortsättningsskolan för sådana
barn redan finnes. Jag tviflar på, att så förhåller sig, ty innan
jag skref min motion, har jag temligen omsorgsfullt studerat gången
af detta ärende, och jag har i motionen påvisat, huru man steg för
steg, allt sedan skolstadgan af den 18 Juni 1842 utkom, ledt sig till
de fortsättningsskolor, hvilkas inrättande på grund af Kongl. proposition
till 1877 års Riksdag beslutades. Det heter också uttryckligen
i den Kongl. propositionen härom 1877, att tiden då var inne
att bättre ordna fortsättningsskolan, dock så att derstädes lemnas
tillträde endast för de lärjungar, som blifvit godkända i den afgångspröfning,
Kongl. cirkuläret den 22 April 1864 omtalar. I detta
Kongl. cirkulär heter det, att skolråden skola tillse, »att för de
barn, som ur skolan utgått, beredes tillfälle att på bestämda tider
under lärarens ledning dels underhålla redan förvärfvade kunskaper,
dels ock deruti ytterligare förkofra sig». Jag tror, att med en rätt

Måndagen den 15 Maj, f. m.

7 N:o 59.

tolkning af gällande stadganden, äfven om de på några ställen Ang. fortsättblifvit
orätt eller friare tolkade, desamma icke, om någon bestrider n,n9ssk°l°rdet,
medgifva att i fortsättningsskolorna intaga andra än de folk- (Forts.)
skolans lärjungar, som genomgått dess kurser. Om detta är förhållandet,
vet jag icke hvarför man motsätter sig en förklaring,
hvarigenom ingen tvekan i detta fall komme att ega rum. Detta
angående den första delen af min motion.

Emot den andra delen af mitt förslag, eller att man skulle få
lof att äfven på landet, der sådant vore lämpligt, inrätta fortsättningsskolor
såsom aftonskolor, har Herr Rundbäck gjort två anmärkningar.
Den första var, att det skulle mera skada än gagna,
om man gjorde detta till en regel, och den andra att hela förslaget
vore onödigt, ty denna rättighet finnes redan. Att fortsättningsskolornas
inrättande till aftonskolor på landet skulle blifva regel,
tror jag icke man behöfver befara; ty jag förmodar, att aftonsko^
lors inrättande icke kan ske på andra ställen än der det bor en hop
folk sammanträngdt på en mindre plats; och hvarför man skall
hindra en sådan anordning på dylika platser på landet, då den är
tillåtlig i städerna, kan jag icke begripa. Nu säger man att skrifvelsen
i denna del är öfverflödig, alldenstund rätten härtill finnes
redan nu. Vi skola då se till, huru stadgandet härom lyder i Kongl.
kungörelsen af 1877. Det heter: att joå landsbygden den årliga
undervisningstiden bör uppgå till minst sex veckor, med trettio timmars
undervisning i hvarje vecka, hvilken undervisningstid antingen
må fortgå i en följd eller fördelas på två terminer, och i städerna,
der fortsatt undervisning lämpligast meddelas i aftonskola, till så
många lärotimmar, som svara mot ofvannämnda tid. Vill man
läsa detta stadgande rätt, kan jag icke finna, att man deraf kan
hemta något annat, än att det endast är i städerna, man får lof
att ordna aftonskolan så, att man af den får fram samma tid, som
der föreskrifves att fortsättningsskolorna på landet skola upptaga.

Att man gjort något undantag vid några fiskelägen, har jag mig
bekant, men alldeles säkert är, att regeringen icke vill göra sådana
undantag ofta. Detta framgår äfven temligen tydligt af den petition,
folkskolläraremötet i Malmö sistlidna år beslöt. Detta möte, som
besöktes af 600 af folkskolans lärare och vänner, uppdrog åt några
personer, som kanske hafva reda på hithörande förhållanden lika
mycket som representanten på vexiöbänken — de voro nemligen
mötets vice ordförande, Kantor Sv. Rosenberg, folkskoleinspektören,
Kyrkoherden C. D. E. Petrén, Seminarierektorn och folkskoleinspektören
P. Vingren samt skollärarne Martin Thunell i Vinstorp och
Joh. Lysell i Häglinge — att ingå till Kongl. Maj:t med en petition,
innefattande detsamma jag här i sista delen föreslagit, eller
att mån skulle få lof att, der sådant funnes lämpligt, på landsbygden
anordna aftonskolor såsom fortsättningsskolor. Tro herrarne,
att detta möte i Malmö med både folkskoleinspektörer och andre
sakkunnige och framstående män skulle gått in till Kongl. Maj:t

Wso 59. 8

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Ang. fortsättningssholor.

(Forts.)

med en sådan petition, om ej deraf funnits behof och om man ickestött
på hinder i detta afseende hos Kongl. Maj:t. Jag tror, att
man kan tillmäta detta möte lika mycket vitsord, som den äradefolkskoleinspektörens
från Kronobergs län uppgifter. Anledningen,
hvarför chefen för Ecklesiastikdepartementet ansett sig icke kunna
vidtaga någon åtgärd i detta afseende antager jag vara den, att
mötet inskränkt sig till att begära denna rätt endast för Lands
stift. Jag har nemligen, innan jag väckte min motion, på vederbörligt
ställe efterhört detta, och jag har goda grunder för, att
detta verkligen var orsaken, likasom att departementschefen icke
har något emot att denna rättelse kommer till stånd, på det han
icke oupphörligt vid dylika ansökningars pröfning må riskera att
stöta emot hvad som innehålles i nu gällande lagstiftning, som af
Riksdagen är godkänd vid beviljandet af anslaget till fortsättningsskolor.

Såsom jag nämnde i början af mitt anförande, var det egentliga
skälet till återremissen det, som anfördes af ordföranden i Utskottet,
att i förra uttalandet man möjligen kunde ha gjort sig skyldig
till ett misstag, emedan ny folkskolestadga kommit ut efter det
Utskottets betänkande skrifvits. Jag har gjort mig det besväret
att gå ned i tryckeriet och se på det anförande, Herr Rundbäck
afgaf, då frågan förra gången var före. Jag vill icke påstå, att
anförandet, sådant det var skrifvet, ojusteradt, under alla förhållandenvar
absolut rigtigt, men i det ojusterade anförandet hette det uttryckligen,
att Herr Rundbäck sagt, att alla förut gällande stadganden
voro genom den nya skolstadgan upphäfda. Detta var sedermera
utstruket och der bredvid stod skrifvet, att »de flesta stadgandem
vore upphäfda. Det är ju möjligt, att hans yttrande föll
på detta sätt, men jag upprepar, att i det stenografiska referatet
hans yttrande återgifvits så, som jag nyss nämnde, och jag tror
äfven, att det så uppfattades af Kammarens ledamöter, och att
denna uppfattning var anledningen till den då beslutade återremissen.
Något längre ned i samma anförande fans ett längre uttalande,
som också omtalar, att de föregående stadgandena vore upphäfda
genom den nya skolstadgan. Denna mening i det orevideradeprotokollet
var utstruken och af kontrollnotarien ändrad, dock i
samma rigtning som i den ursprungliga kontexten, men allt detta
befans sedermera efter justeringen utstruket. Detta gifver mig
anledning att tro, att Herr Rundbäck vid justeringen af sitt anförande
funnit, att han sagt något, som icke var så alldeles öfverensstämmande
med verkliga förhållandet, men hvilket likväl gaf
upphof till frågans återremitterande.

Jag för min del kan icke inse annat än att denna fråga är
ganska klar och enkel; och jag tror icke det vara skäl att längre
upptaga Kammarens dyrbara tid nu vid riksdagens slut med att.
vidare diskutera densamma.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Måndagen den 15 Maj, f. m.

9 N:o 59.

Herr Wieselgren: Det kan väl icke vara af mycket intresse
att upptaga Kammarens tid med en tvist emellan den ärade representanten
från Vexiö, å ena, samt motionären och Utskottet, å den
andra sidan, i fråga om rätta tydningen af bestämmelserna rörande
inträde i folkskolan; men jag skall dock bedja att få anmärka, att
ehuru den ärade vexiörepresentanten uppläste 45:te paragrafen för att
dermed styrka sitt påstående, att icke något vore bestämdt angående
kvilka, som skulle lemnas tillträde till fortsättningsskolan, utan att
sådant stode öppet för hvem som helst, som genomgått den stadgade
kursen för folkskolans afdelningar, så lemnar denna 45:te paragraf
dock icke ett så fullt klart vitsord för hans åsigt, som man skulle
kunna tro. Der står nemligen i andra momentet: »Från folkskolan
må endast de lärjungar kunna uppflyttas till fortsättningsskolan,
hvilka med goda vitsord genomgått hela den för folkskolan bestämda
lärokursen.» Om detta kunde tydas så, att det skulle vara medgifvet
äfven för andra än folkskolans lärjungar att inkomma i
denna fortsättningsskola, skulle följden blifva, att för desse andre
icke funnes något bestämdt om inträdeskompetens, ty bestämmelserna
derom skulle gälla »endast dei> från folkskolan uppflyttade
lärjungarne.

Sista gången vi tvistade om denna fråga, androg den ärade
vexiörepresentanten såsom en synnerligen kraftig utgångspunkt för
sitt påstående det förhållande, att fortsättningsskolan icke skulle
hafva något sammanhang med folkskolan i öfrigt, utan vore derifrån
lika fristående, som universitetet från elementarläroverket. Jag
hade då icke författningen till hands; jag hade icke trott, att någon
diskussion skulle förekomma om en så enkel sak. Men jag
her nu att få ur ingressen till 1877 års förordning uppläsa följande:
»Vi Oscar etc. — — göre veterligt: att sedan vi föreslagit Riksdagen
att anvisa medel till understöd för aflönandet af lärare vid
folkskolans högsta afdelning eller den s. k. fortsättningsskolan o. s. v.»
Jag begriper sannerligen icke, huru man efter att hafva läst dessa
ord kan vidare tvista om saken.

Hvad vidare beträffar den anmärkningen, att ordet »lärjungar»
skulle begagnas äfven om andra än folkskolans lärjungar och om
barn redan före deras inträde i folkskolan, torde det väl vara möjligt,
att Kongl. Maj:t icke i hvarje fall så noga tänkt på, hvilket
ord han användt; men jag är dock skyldig att icke alldeles lemna
Kongl. Maj:t utan försvar, ty i 35:te paragrafen, som handlar om lärjungarnes
intagning och vidare undervisning i skolan, heter det:

»Barns skolålder räknas — — — barnet fyller sju år--- —.»

»Då skolråd efter samråd med kyrkostämma så pröfvar nödigt, må
tiden då barns skolgång •—• — — barnet fyller nio år.» Derjemte
skall jag bedja att få fästa Kammarens uppmärksamhet derpå, att
frågan från Kongl. Maj:ts synpunkt icke torde vara så tvistig, som
den ärade representanten från Vexiö ansett den vara, i ty att man
i det af chefen för Eklesiastikdepartementet den 16 Juni 1880

Ang. fortsättningsskolor.

(Forts.)

»so 59. 10

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Ang. fortsätt-'' faststälda formulär för skolrådsuppgifter i fråga om fortsättningsningsskolor.
skolorna laser följande: »I denna fortsättningsskola lemnas tillträde
(lorta.) endast för de lärjungar, som med goda vitsord genomgått lärokurserna
i folkskolans föregående afdelningar, och sålunda får icke
någon lärjunge deltaga i undervisningen i fortsättningsskolan, som
endast genomgått folkskolans minimikurs.» Härmed må väl frågan
vara afgjord, för så vidt man antager, att Kongl. Maj:t förstår
rigtigt skrifva svenska språket. Der står nemligen, att lärjungarne
skola ha genomgått lärokurserna i folkskolans föregående afdelningar;
d. v. s. att lärjungarne skola i sagda skolas afdelningar ha
genomgått lärokurserna; vore vexiörepresentantens mening den
rätta, skulle ordet »i» vara utbytt mot för.

Hvad hans anmärkning vid det senare momentet angår, eller
att det vore så svårt att åstadkomma tjenlig belysning af skollokalerna
om qvällarne, så ber jag att få erinra, att om den anmärkningen
skall gälla, den i lika grad bör gälla skolorna i städerna
som dem på landsbygden. Jag tror icke, att ljuset brinner
på annat sätt på landet än i stad, der dock Kongl. Maj:t sjelf
anser fortsättningsskolan »lämpligast» kunna anordnas som aftonskola.
Och hvad slutligen beträffar obehöfligheten af den föreslagna
förändringen, så vill jag åberopa hvad en föregående talare nämnde,
att om så verkligen vore förhållandet, så både väl icke de folkskolelärare,
folkskoleinspektörer och andra för folkskolan intresserade
personer, som till antal af flere hundrade bevistade folkskolläraremötet
i Malmö förlidna år, ingått till Kongl. Maj:t med den petition,
deri de begära just hvad motionären i senare momentet af sin motion
föreslagit. Jag ber att få yrka bifall till motionärens förslag.

Her Abr. Rundbäck: Den siste ärade talaren bar försökt att
göra mitt påstående, att 45:te paragrafen tydligen tillkännagifver, att
fortsättningsskolan icke är en afdelning af folkskolan, kraftlös, derigenom
att han sade, att i ingressen till 1877 års förordning, som icke
är uppbäfd, det uttryckligen heter: »folkskolans öfverstå afdelning eller
den så kallade fortsättningsskolan», och sålunda kunde härom icke vidare
tvistas; och då i 45:te paragrafen säges, att barn för att komma in i
fortsättningsskolan nödvändigt måste hafva genomgått hela den för
folkskolan bestämda lärokursen, deraf måste nödvändigt följa, att barnen
skola hafva genomgått foklskolans alla klasser, för att kunna
komma in i fortsättningsskolan, liksom om denna vore en högre afdelning
af sjelfva folkskolan. Nu är emellertid i alla hithörande
lagrum sagdt. att barnen skola hafva genomgått folkskolans lärokurser
och sålunda ingalunda sjelfva folkskolan; och det är också
naturligt att så måste vara, då barnen ju tillåtas inhemta folkskolans
lärokurser i en mängd andra läroanstalter än folkskolan. Dessutom
är det en allmän föreskrift och allmän praxis, att barnen, för
att komma in i fortsättningsskolan, skola hafva afgångsbetyg i hand,
som utvisar att de äro skilda från folkskolan. Då man har detta

Måndagen den 15 Maj, f. m.

11 >:o 59.

gifvet, kan man visserligen genom någon slags dialektik eller advokatyr
försöka att få en sådan uppfattning till stånd, som kan tillfredsställa
det formella rättsmedvetandet, men som dock ingalunda
kan tillfredsställa det slags förstånd, som stöder sig på en gifven
praxis ocli på hvad som i sak är rätt.

Då samme talare sedermera påstod, att i 85:te § de, Indika skola
intagas i skolan, kallas barn, vill jag påpeka, att i sjelfva rubriken
till kap. 6 står »lärjungar», och detta ord behöfver sannerligen icke
betyda sådane, som redan äro i skolan, utan kan lika väl afse dem,
som skola intagas i skolan. Ordet lärjunge är dessutom ett med
förkärlek begagnadt ord i vår skollagstiftning, derför att med detta
enda ord betecknas barn af spädare eller mera vuxen ålder, af vare
sig ena eller andra könet, och man behöfver således icke begagna
flera ord för hvad man vill säga, och specielt är detta ord nödvändigt,
då det gäller fortsättningsskolau, der många lärjungar äro fullvuxne
och icke kunna kallas för barn, ehuru en och annan äfven
der befinner sig ännu i barnaåldern, och dessutom kunna i dessa
skolor intagas både flickor och gossar. Det är således för att med
ett enda ord omfatta alla dessa kategorier af barn, som man här
begagnat ordet lärjunge, såsom också skett vid många andra tillfällen.

Jag tror mig sålunda härigenom hafva ådagalagt, att det bevis,
som den siste ärade talaren sökte åstadkomma för behörigheten af
en sådan ändring, som är föreslagen i första punkten af föreliggande
utlåtande, icke var något tillräckligt bevis.

Beträffande andra punkten fans icke anledning till någon annan
anmärkning mot hvad jag i detta afseende anfört, än att det
icke kunde vara farligare att åstadkomma aftonskola på landsbygden
än i städerna, då ljuset brunne lika klart på begge ställena. Jag
får då säga, att ljuset brinner dunkelt äfven i städerna, och derför
har man i åtskilliga städer icke heller funnit lämpligt att inrätta
aftonskolor. Så är till exempel fallet i Vexiö, der den inrättats på
alldeles samma sätt som på landsbygden. Jag kan äfven upplysa
om, att ingen enda ansökan inkommit från Skåne om understöd åt
aftonskolor, och detta troligtvis af anledning, bland annat, att man
funnit dessa skolor icke vara så lämpligt anordnade som de rätteligen
borde vara.

Jag vill med några ord besvara den andre ärade talaren, representanten
på skånebänken. Denne talare behagade med den tvärsäkerhet
och den censorslika värdighet, som han vanligen intager
här i Kammaren, då han talar till andra, beskylla mig för att under
diskussionen förra gången i denna fråga hafva framkommit med
osanningar; han sade visserligen icke afsigtliga, men han lät dock
påskina, att de kunde derför misstänkas. Jag hade vid detta tillfälle
författningen i min hand och citerade 5:ie paragrafen, i slutet
af hvilken står, att för högre folkskolor är särskilt stadgadt; och
jag yttrade då, att genom den nya skolstadgan äro de flesta äldre
författningarna upphäfda. Jag kan således icke rå för om detta mitt

Ang. fortsättningsskolor.

(Forts.)

N:o 59. 12

Måndag-en den 15 Maj, f. m.

Ang. fortsätt- uttryck af deri, som uppsatte protokollet, kunnat fattas så att ordet
ningsskolor. Ba]]a)) korn att inflyta, om så verkligen är förhållandet, som jag val
(Forts.) far förmoda, då denne talare gjort sig besvär med att se igenom
det stenografiska protokollet. Om också der står ordet »alla», var
det dock icke mitt uttryck, det kan jag försäkra, utan jag sade, att
de flesta förändringar voro upphäfda, men der de icke voro upphäfva
och tvetydighet möjligen kunde förefinnas, der kunde man lita
på texten i den nya lagen, emedan skolstadgan behandlar samma
ämne, och jag citerade några uttryck från den nya stadgan för att
ytterligare visa, att 1877 års kungörelse icke borde uppfattas så som
Utskottet hade gjort. Sedermera säger den ärade talaren på skånebänken,
att han icke kan begripa, huru man kan göra så mycket
väsen för en så obetydlig sak. Jag vänder detta argument emot
honom sjelf. Jag kan icke förstå, huru han såsom motionär kan
göra så mycket väsen af denna sak, hvilken, efter hvad jag visat,
icke bereder skolrådet det ringaste besvär, och då, såsom jag nyss
nämnde, icke en enda skrifvelse i detta syfte under sista året ingått
från Skåne till Kongl. Maj:t.

Dessutom är det ganska märkvärdigt, och det kan jag icke
annat än förundra mig öfver, nemligen att så fort »skon i något
afseende klämmer» i Skåne, kommer man fram med anspråk på, att
staten skall sy nya skor, som passa för de skånska fotterna, oafsedt
om de göra det för den öfriga delen af Sverige. Nu vilja de skånske
skollärarne, som varit samlade till ett möte i Malmö, hafva en
särskild skollagstiftning för Lunds stift; i det öfriga landet behöfves
icke en sådan förändring som här ifrågasattes; men för att den kan
vara passande för en eller annan skånsk socken, skall hela författningen
för dessa undantags skull förändras. Det är icke första gången
anspråk i sådant syfte framkommit. Om herrarne påminna sig,
så begärde man, vid behandlingen af 9:de hufvudtiteln, en total omskrifning
af det nuvarande pensionsreglementet för folkskolelärare, för
att en eller annan eller kanske ingen, ty derom fick man icke någon
upplysning, af extra lärarne vid de skånska småskollärareseminarierna
skulle få pensionsrätt, oaktadt de icke voro ordinarie, oaktadt
de icke behöfde hafva minimilön och oaktadt de icke hade så
lång tjenstgöring som de andre skollärarne. År 1876 eller 1877 förekom
en annan fråga, då Riksdagen var nog frikostig och välvilig
mot församlingarna att säga, att de församlingar, hvilka gåfvo sin
småskolelärare 300 kronor, skulle af detta belopp erhålla 150 kronor
af statsmedel. Då insmugglade denne talare i beslutet det tillägg,
att församlingarna skulle icke få denna förmån, så framt icke skollärarne
i vederbörande småskollärareseminarier hade inhemtat de
kunskaper, som under en 7 månaders kurs i dessa seminarier kunde
låta sig göra. Förmodligen finnes det i Skåne något dylikt seminarium
med en kurs på 7 månader, i de flesta andra delar af
landet hafva vi det icke. Följden deraf har varit, att, t. ex. i
Småland, man icke har kunnat begagna sig af en sådan förmån,

Måndagen den 15 Maj, f. m.

13 N:o 59,

allt derför att vi skulle ställa lagstiftningen härom efter de skånska Ang. fortsättanspråken.
ningsskolor.

Jag vill icke vidare upptaga Kammarens tid, men yrkar fort- (Borta.)
farande afslag.

Herr Hedin: Då denna fråga förra gången förevar tillbehandling
i Kammaren, uppfattade jag verkligen den anmärkning, som
då framstäldes af den ärade representanten från Vexiö så, som skulle
genom den nya folkskolestadgan alla förut gällande bestämmelser
om fortsättningsskolan upphäfts, och af sådan anledning och på det
icke Tillfälliga Utskottet N:o 1 måtte kunna beskyllas för att hafva
missledt Kammaren att, som man säger, i »ogjordt väder» besluta
att skrifva till Kongl. Maj:t, begärde jag den återremiss, som*då
blef Kammarens beslut. Jag bar härmed endast velat bekräfta rigtigbeten
af den uppfattning angående motivet till återremissen, som
nyss af motionären uttalades.

Vid ärendets förnyade behandling inom Utskottet har jag ytterligare
öfvertygat mig om, att motionärens framställning är väl
grundad, äfven fastän, sedan motionen framkommit, en ny folkskolestadga
blifvit. i Svensk författningssamling publicerad, och anser
sålunda också fortfarande att Kammaren bör bifalla Utskottets hemställan.
Endast det vill jag mot den siste talaren anmärka, att det
väl icke kan vara något ondt uti, att vi ändra vår skolordning för
att bereda Skåne en förmån, då vi ju icke gå derhän i ändringslusta,
att vi vilja påtvinga någon annan landsdel att följa denna
ändring, utan endast lemna det för vederbörande kommuner fritt
att ordna fortsättningsskolan såsom aftonskola, der sådant kan finnas
vara ändamålsenligt och lämpligt. Derigenom tror jag att vi
handla i skolans sanna intresse.

Herr C. A. Larsson: Hade jag blifvit så grundligt stukad,
som representanten på vexiöbänken blef af representanten från Göteborg,
skulle jag helt säkert lagt bort den envishet, som mången
gång äfven vidlåder mig. I hvilket fall som helst skulle jag dock
icke hafva tillåtit mig att, såsom Herr Rundbäck gjort, försöka göra
»svart till hvitt», och allra minst skulle jag vilja sinka bort den
dyrbara tiden i riksdagens elfte timme med långa anföranden, som
icke innehålla ett enda ord sundt förnuft.

Jag yrkar bifall till betänkandet.

Herr Ola Andersson, i Burlöf: Jag skall icke tvista med den
nästföregående talaren om hvem af oss båda här i Kammaren uppträder
med mesta värdighet; hufvudsaken är väl nu hvem som i sak
har rätt. Nu säger den ärade vexiörepresentanten, att jag skulle
beskylt honom för att hafva farit med osanning. Nej, det har jag
icke sagt, jag har endast sökt visa hvad som föranledde att Kammaren,
förra gången frågan förevar, återremitterade den till Ut -

»so 59. 14

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Ang. fortsätt- skottet, och jag tror mig äfven hafva visat, att denna återremiss
ningssholor. V£Q kunde vara föranledd af den uppgift Herr Abr. Rundbäck då
(Forts.) lemnade i fråga om innehållet af den nya folkskolestadgan, och att

man hade goda skäl att så förstå denna uppgift, att derigenom alla
föregående stadganden blifvit upphäfda. Jag ber nu att i det afseendet
ytterligare få uppläsa verba formalia uti detta anförande,
sådana de blifvit af stenografen upptecknade. De lyda så: »För öfrigt
hafva vi helt nyss fått en ny folkskolestadga af den 20 Januari
i år, på grund af Riksdagens skrifvelse förlidna år, hvilken stadga
upphäfver alla föregående stadganden och bestämmelser»; men någon
hand har utstrukit detta och i kanten står i stället för »alla» insatt
»de flesta». Jag har härmed ingalunda påstått, att Herr Rundbänk
farit med osanning, jag har endast sagt, att återremissen var
föranledd af den uppgift Herr Rundbäck lemnat angående innehållet
af den nya folkskolestadgan, och deri tror jag mig hafva rätt. Och
sålunda, om icke någon annan grund fans för återremissen, tror jag,
att Kammaren nu med allt skäl kan bifalla Utskottets hemställan.

Nu har talaren på vexiöbänken äfven sagt, att under år 1880
någon ansökning icke inkommit till Kong!. Maj:t om understöd
till någon aftonskola i Skåne, och deraf har han velat draga den
slutsats, att någon sådan skola icke kan finnas på landsbygden i
Skåne. . Men skulle man icke kunna tänka sig, att den af honom
omförmälda omständighet kan bero på något helt annat, som ligger
till och med närmare till hands, såsom till exempel derpå att dylika
ansökningar förut blifvit afslagna; och att så är förhållandet
synes mig tydligen framgå af den mycket omtalade petitionen, som
väl annars icke ifrågakommit.

Herr Rundbäck har äfven påstått, att min motion afsåge att
bereda en förmån uteslutande för Skåne. Ja, vi veta förut, att
Herr Rundbäck icke är så god på Skåne. Det hörde vi senast vid
behandlingen af frågan angående den nya domänförvaltningen; då
gälde det arrendevilkor med vårfoder och gödsel; äfven det ansåg
Herr Rundbäck sig mycket väl förstå, och Skåne fick också då uppbära
klander af honom, derför att det var ett godt bruk i Skåne,
som af Stats-Utskottet föreslogs. För min del har jag dock kommit
till den uppfattning, att man i allmänhet här i Kammaren icke är
så afvogt sinnad mot Skåne, som Herr Rundbäck tyckes vara det.
.lag tror också, att Skåne kan vara godt att ha, och om något förståndigt
förslag eller bruk kommer derifrån, vet jag icke hvarför
det bör förkastas endast derföre att det kommer från Skåne.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Herr Abr. Rundbäck: Jag anser mig alldeles för god för att
svara Herr Carl Anders Larsson, och afstår derföre från ordet.

Ofverläggningen var slutad. Efter upptagande af de gjorda yrkandena,
gaf Herr Talmannen, enligt dem, propositioner så väl på

Måndagen den 15 Maj, f. m.

15 N:o 59.

bifall till Utskottets hemställan som ock på afslag derå; och förkla- Ang. fortsättrade
Herr Talmannen sig anse den förra propositionen vara med nin3sskoloröfvervägande
Ja besvarad. Votering begärdes, i anledning, hvaraf (F°rts.)
en så lydande omröstningsproposition uppsattes, justerades och
anslogs:

Den, som bifaller hvad Första Tillfälliga Utskottet hemstält i
Utlåtandet N:o 6 (i samlingen N:o 12),

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, är Utskottets förevarande hemställan af Kammaren
afslagen.

Omröstningen företogs och utföll med 131 Ja mot 29 Nej;
hvadan Kammaren bifallit Utskottets hemställan.

Detta beslut skulle, jemlikt 63 § 3 mom. Riksdagsordningen,
genom utdrag af protokollet delgifas Medkammaren.

§ 7.

Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 53, i anledning
af väckt motion med förslag till förändrad lydelse af §§

1, 3 och 4 i förordningen i afseende på handel och lösören, som
köparen låter i säljarens vård qvarblifva, den 20 November 1845.

§ 8.

Förekom till afgörande Lag-Utskottets Utlåtande N:o 54, i an- Om tillägg i
ledning af väckt motion om tillägg till § 13 i förordningen angå- förordn. ang.
ende jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 ApriD0?''ds eller lä~

io^ genhets afstå ende

för allmänt
behof.

I berörda, inom Första Kammaren af Herr O. M. Björnstjerna
afgifna motion, N:o 21, var föreslaget, det Riksdagen ville för sin
del besluta,

»att § 13 i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga förordning af den
14 April 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof skall erhålla ett nytt moment, hufvudsakligen af följande
lydelse:

N:o 59. 16

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Om tillägg i »Skall endast del af jord eller lägenhet afträdas och uppkomförordn.
ang. mer fgr återstoden synnerlig vinst i följd af den afsedda anlägg^genhets^afstå-n^aoen^
då skall sådant vid ersättningens bestämmande i beräkende
för all- ning tagas.»
mänt behof.

(Forts.) Utskottet hade hemstält, att förevarande motion icke måtte af

Riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet voro reservationer bifogade

dels af Herrar Bergström och Åbergsson, hvilka, med hänsyn
till de särskilda förhållanden, som ega rum vid expropriation för
utläggande af torg och gator i stad, för sin del hemstält, att Riksdagen
måtte besluta följande tillägg till § 13 i Kongl. förordningen
den 14 April 1866 angående jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof:

»Skall del af tomt afstås till torg eller gata i stad och uppkommer
för tomtens återstående del synnerlig vinst i följd af torgets
eller gatans utläggande, då skall sådant vid ersättningens bestämmande
i beräkning tagas.»

dels af Herr Samzelius;

dels ock af Herr Johannes Jonson.

Rörande detta ärende uppstod öfverläggning, hvarunder anfördes
af

Herr Rubensön: Herr Talman, mine Herrar! Att Lag utskottet

hyst betänkligheter mot här ifrågavarande motion med den
utsträckning, som motionären gifvit åt det föreslagna stadgandet,
förundrar mig ingalunda. Det kan vara ganska naturligt, att man
icke öfver allt i alla förhållanden på landet som i staden, der expropriationslagen
kan komma att tillämpas, vill hafva en princip
sådan som denna tillämpad, äfven om man icke vill — hvilket jag
tror att icke någon kan — bestrida rigtigheten af principen. Men
äfven om jag medger detta, får jag dock för min del säga, att jag
hade väntat, att Utskottet skulle lyssnat till det uppslag i frågan,
som gifvits i den reservation, som är fogad till Utskottets betänkande.
Förhållandet är nemligen det, att beträffande gaturegleringar,
som skola öfvergå alla städer i riket, ega sådana ''särskilda förhållanden
rum, att de väl tåla vid en sådan princips tillämpning.
Att den kommer att tillämpas allt mer och mer, derom är jag
öfvertygad, lika visst som att det är nödvändigt, om lagstiftaren
skall vinna det ändamål, han med stadgandet om stadsplaners fastställande
åsyftat. Det är naturligt, att jag med dessa åsigter icke

Måndagen den 15 Maj, f. m. 17 jf:o 59,

kan vara öfverens med Utskottet i den antydan, Utskottet gifvit Om tillägg i
att här borde vara en lagstiftning, som skulle gälla endast för förordn■ an9-Stockholm och möjligen en eller annan af de större städerna i riket J0rdf dlerf lt
För min del anser jag, att grunden för den lagstiftning, Utskottet Z”derför aUhär
antydt, finnes, om icke i fullt lika stor så dock i ganska hög mänt behof.
grad för alla städer, då de alla äro underkastade den i byggnads- (Forts.)
stadgan allmänt gällande regel, att stadsplaner skola fastställas för
hvarje stad, och att det icke må byggas i strid mot stadsplanen.

Dessa stadganden nödvändiggöra expropriation i stor skala under
sådana särskilda förhållanden, att det vore högst orättvist att pålägga
städerna ej blott den börda, som ligger i stadsplanens genomförande
i afseende å gatornas anordnande, utan äfven den börda,
som ligger deri, att de skola åt den tomtegare, som blir skyldig
att afstå något af sin tomt, betala markens värde, deri innefattadt
den extra vinst, som just följer af expropriationen.

I skiftesstadgan finnes eu paragraf, den 66:te, som föreskrifver,
att för allmänna gator, vägar m. m. skall mark tagas af oskifto.

Det är alldeles klart, att grunden till detta stadgande är den, att
en hvar skiftesegare skall hafva tillfälle att, utan att annan kan lägga
hinder i vägen derför, komma till de lotter, som genom skiftet tilldelats
honom, och kunna begagna dem efter sin beqvämlighet. Af
samma skäl måste, om jag tänker mig en person, som i en stad rår
om en stor egendomskomplex, och som skiftar eller säljer den i flera
delar för bebyggande, denna person se till, att eu hvar, och dessutom
är det föreskrifvet i författningen att så skall vara, af dessa
små tomter, hvari den större egendomen styckas, får en utfartsväg,
så att icke den ene tomtegaren är bunden af den andre, på det
sättet, att han måste gå öfver eu annans tomt för att komma till
eller från sin. Förhållandet i detta hänseende i städerna är detsamma
som på landet; men dertill kommer i städerna den särskilda
omständighet, att dessa gator och vägar tjena icke blott till att
husegaren och de, som bebo hans egendom, skola komma till och
från egendomen utan äfven till byggnadslinier för uppförande af
hus; och en tomt stiger derför i värde ju större denna byggnadslinie
är eller, med andra ord, ju större den fasadrätt är, som är förenad
med tomten. Om nu det för närvarande hos oss existerande
förhållande, att städerna äro tvungna att på förhand uppgöra en
stadsplan, som under alla omständigheter måste följas, icke egde
rum, utan det berodde på städerna sjelfva att bestämma, om en
gata skulle framgå på ena eller andra stället, skulle det snart visa
sig, hvilket värde för en tomtegare ligger deri, att han får en gata
framdragen öfver sin tomt. Det är icke utan, att vi hafva en viss
erfarenhet härom i Stockholm.

Som bevis på, att det är gatan, som sätter värde på en tomt,
då den skall bebyggas, vill jag först erinra derom, att, då i stadsplanen
för hufvudstaden, hvilket förhållande väl gäller fast i mindre
skala i andra städer, ingår, att den ena eller andra mindre gatan

Andra Kammarens Prof. 1882. N:o 59. 2

N:o 59. 18

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Om tillägg i
förordn. ang.
jords eller lägenhets
afstående
för ällmänt
behof.

(Forts.)

skall igenläggas, derför att en beqvämare trafikled kan upptagas
i närheten, det är omöjligt för staden, som är skyldig att
genomföra planen, att göra en sådan igenläggning utan att staden
på förhand kommit öfverens med de tomtegare, som hafva sina
egendomar utefter denna gata. Ligger vid gatan en tomt, som
icke har utfartsväg till någon annan än denna gata, så är klart,
att staden icke får stänga af gatan, så vidt man icke på förhand
kommit öfverens med egaren om den godtgörelse till honom, som
kan ifrågakomma; ty staden beröfvar honom genom gatans igenläggande
icke blott utfartsväg utan äfven den omtalade fasadrätten
till hans tomt.

Vidare är det vid fråga om tomternas värde i en stad ett bekant
faktum, att en tomt, som ligger emellan ett par andra och
således har fasad åt blott en gata, har mindre värde än en hörntomt
med fasader åt flera gator. Detta förhållande visar tydligt
och klart, att det är gatulinien och gatans tillvaro som sätter det
egentliga värdet på en tomt.

Ett särdeles slående bevis på, hurusom en gata, som dragés
genom ett stort, obebygdt qvarter, kan höja priset på de tomter
som ligga intill denna gata, skall jag be att få anföra genom att
hänvisa till en gatureglering, som herrarne litet hvar torde känna
till. Bland de gaturegleringar, som på sista tiden blifvit här i
staden genomförda, är Sturegatans utdragande från södra Humlegårdsgatan
till Norr malmsgatan, der en öppen plats, som redan till
en del är färdig, skall anordnas. Staden har genom vänlig öfverenskommelse
förvärfvat de tomter, som voro af nöden icke endast
för Sturegatans neddragande, utan äfven för erhållande af den öppna
platsen. Affären är visserligen ännu icke fullkomligt afvecklad, men
dock till det hufvudsakligaste. Vid denna affär visar sig, att, då
staden realiserat de tomter, som efter planens genomförande återstå,
hafva de inköpta tomtplatserna icke kostat staden ett enda öre och,
hvad som är ännu mera, man har dessutom de bästa utsigter att
genom denna försäljning kunna erhålla ett öfverskott, som räcker
till kostnaderna för så väl gatans som den öppna platsens stensättning.
Detta visar tydligt, att det är gatornas framdragande som
sätter värdet på vidliggande tomter. Om staden i detta fall icke
kunnat träffa vänlig öfverenskommelse med tomtegarne utan varit
tvungen att expropriera sig fram efter nu gällande författning,
hade följden blifvit, att staden fått betala hvarje tum af den för
regleringens genomförande erforderliga marken med de pris, tomterna
genom regleringen erhållit, i stället för att vi nu erhållit dem
utan ett öres kostnad och dertill förtjenat så mycket som behöfves
för gatans och den öppna platsens stensättning.

På samma sätt är förhållandet i en annan trakt, der det för
närvarande bygges mycket, nemligen bakom Teknologiska institutet.
Der inköptes också af staden i början af år 1881 en större egendomskomplex
med en areal af omkring 360,000 qvadratfot för 62

19 N:o 59.

Måndagen den 15 Maj, f. m.

öre qvadratfoten. Omkring 100,000 qvadratfot behöfdes till gator,
och återstoden 259,000 qvadratfot skulle försäljas och utläggas till
byggnadstomter. Då man vid slutet af samma år började att sälja
dessa tomter, visade det sig, att för den första af dem i stället för
62 öre för qvadratfoten, som gifvits i inköp, erhölls 1 krona 25 öre.
Sedermera såldes fyra tomter för 1 krona 50 öre och derefter ytterligare
två tomter för 1 krona 75 öre qvadratfoten. Detta är således
ytterligare ett slående exempel på, huru gaturegleringen, i den
mån den hinner genomföras, höjer värdet på de egendomar, som
ligga intill de nyanlagda gatorna. I samma trakt köptes också i
början af år 1882 en egendom med 165,000 qvadratfots areal, och
sedan deraf till anläggning af en ny gata tagits i anspråk 77,000
qvadratfot, realiserades af den återstående arealen två tomter till ett
pris af ända till 2 kronor qvadratfoten. Här är följaktligen ännu
ett godt exempel på mitt påstående om gaturegleringens inflytande
på tomtvärdena, och flera sådana skulle kunna anföras.

Vidare vill jag visa huru tomtegarnes anspråk ställa sig, innan
stadsplanen blifvit beslutad och faststäld, samt huru anspråken stegras,
sedan stadsplanen en gång blifvit antagen, så att kommunen
är bunden af densamma. Litet hvar af herrarne känner väl till
villastaden bakom Humlegården. Den reglering, som der gjordes,
föregicks af en öfverenskommelse med tomtegarne, hvilka till staden
lemnade all den mark, omkring 400,000 qvadratfot, som
till gatuanläggningar behöfdes, och icke nog dermed, utan de, som
rådde om marken, förbundo sig dessutom att spränga undan berg och
planera den till den för gatorna bestämda höjd. En del af desse
tomtegare begärde icke alls någon ersättning för de ytterligare
kostnader, de utom afståendet af marken ådrogo sig, och en annan
del erhöll för den mark, de lemnade, eu ringa ersättning, deruti
att de af staden Ange på sig öfverlåten full eganderätt till eu del
mark, som förut låg på ofri grund. Det framgår af detta exempel,
att, då gaturegleringsplanen ännu icke blifvit faststäld, priset å den
för gatorna erforderliga marken håller sig inom naturliga gränser
och detta har också visat sig vid flera andra tillfällen.

Det exempel jag sist anfört rör en hel trakt, som helt och
hållet är obebyggd, der gator skulle framdragas; men vi hafva också
exempel på partiella regleringar. Det har funnits enstaka gator,
hvilka, utan att ingå i stadsplanen och utan att af staden hafva
blifvit till gator antagna, dock af enskilda personer blifvit utlagda.
Då slutligen behofvet för tomtegarne uppstått att få dem såsom
gator antagna, har öfverenskommelse träffats derom med staden och
då vanligen på det vilkor, att den för'' gatornas utläggande nödiga
marken skulle af dem lemnas utan ersättning, hvaremot staden förbundit
sig att draga försorg om gatornas anläggande, och i ett fall
har tomtegaren tillika lemnat bidrag till denna kostnad.

Vi hafva här i staden ett annat färskt exempel i samma rigtning.
Det finnes nemligen här två gator, hvilkas utvidgning icke

Om tillägg i
förordn. ang.
jords eller lägenhets
afstående
för allmänt
behof.
(Forts.)

Nso 59. 20

Om tillägg i
förordn. ang.
jords eller lägenhets
afstående
för allmänt
behof.
(Forts.)

Måndagen den 15 Maj, f. m.

ingått i stadsplanen, och vid hvilka ligga tomter, som egaren sjelf
köpt för 4 kronor qvadratfoten. Af dem erbjuder han sig nu att
lemna staden de delar, som erfordras, om staden vill utvidga gatorna,
emot det att han får en krona för qvadratfoten, således l/4
af hvad tomterna kostat i inköp. Hvarför gör tomtegaren ett dylikt
erbjudande, frågar man? Svaret ligger nära till hands: Helt
enkelt derför, att den återstående delen af tomterna genom gatornas
utvidgande stiger högst betydligt i värde. Tomtegaren får sedermera
derstädes uppföra högre hus och derföre finner han med sin
fördel förenligt att till det låga priset afstå en del af tomterna.

Jag kan äfven andraga ett annat fall, då en tomtegare erbjudit
sig att gratis lemna den mark, som behöfves för anläggande af
en gata, hvilken icke ingår i stadsplanen, och livilket erbjudande
staden afslagit på den grund, att den icke vill bekosta gatans första
anläggning, utan endast dess upplysning och framtida underhållande.

Det vissa är således, att det är tomtegarne, som i första rummet
förtjena på gatuanläggningar.

Nu står en stad emellertid icke i den lyckliga ställning, att
den i allmänhet är i tillfälle att träffa sådana fria aftal med tomtegarne,
utan är tvungen att, såsom också ur allmän synpunkt torde
vara det ändamålsenligaste, framdraga gatorna i enlighet med den
af kommunalmyndigheterna uppgjorda och af Kongl. Maj:t faststälda
stadsplanen. Följden af detta i och för sig för städerna ändamålsenliga
stadgande blir dock, att tomtegarne icke längre låta tala vid
sig, utan säga: att då de icke få bygga som de vilja, efter som
staden skall hafva en gata fram på det eller det stället, skall staden
också betala derför. De komma då med expropriationslagen i sin
hand och tilltvinga sig ersättning icke allenast för tomtvärdet sådant
det var, innan stadsplanen blef faststäld, utan äfven för den
stegring i värdet, som uppkommit genom gatans framdragande öfver
eller invid tomten — eu stegring som jag med praktiska exempel
visat vara högst betydlig. Hvad skall nu eu kommun göra i sådant
fall? Jo, den har två utvägar. Den ena är, att den öfvergifver
stadsplanen på sådana ställen, der det blir för dyrt för kommunen
att utföra densamma. Det är dock en utväg, som kommunen naturligtvis
icke vill tillgripa, om det är någon möjlighet att undvika
densamma. Herrarne kunna tänka sig, huru det under sådana omständigheter
skall komma att se ut i eu stad, om man vill anlägga
en gata, som skall gå genom en stor del af staden. Först utföres
en del af gatan, så träffar man på en tomtegare, som vill bygga i
vägen för gatan och för sin tomtdel fordrar ett kanske oerhördt
pris, som staden icke vill gifva, i följd hvaraf staden förklarar sig
icke kunna inlösa tomtdelen och der utföra stadsplanen. Gatan
kommer då att på ett stycke blifva outförd. Så kommer derefter
eu del af gatan, som redan är utlagd efter planen, men efter denna
del kommer åter en tomt som afstänger gatan, och så vidare. Den
andra utvägen är den, som man delvis användt i Stockholm, den,

Måndagen den 15 Maj, f. m.

21 N:o 59.

att staden i ganska stor skala för stadsplanens tillämpning på vän- Om tillägg i
lig väg öfverenskommer med tomtegarne, så att staden förvärfvar/•”•or*»- «*£•
stora egendomar, för hvilka visserligen betalas ett ganska högt pris,genhets afståhvilket
alltid är följden, då planen är faststäld, men dock ett pris, ende för allsom
staden kan komma ut med. Staden kommer sålunda att afsluta mänt behof.
stora köp om tomter och derefter utminutera de inköpta tomterna. (Forts.)
Det låter sig göra att på detta sätt väsentligen undvika stora kostnader,
som kommunen eljest genom de lagstadgade föreskrifterna
om stadsplanens genomförande skulle vara underkastad. Det är
dock klart, att sådant icke kan ske öfver hela staden. Icke kan
det i allmänhet ske, när det är fråga om tomter, bebyggda med
stora stenhus. Det har här hufvudsakligen skett i stadens utkanter och
i de inre delar af staden, der det icke funnits mycket byggnader.

Således kan denna utväg, som till en del afhjelper de olägenheter,
som genom lagstiftningen uppstått, icke alltid begagnas, och äfven
om en stad såsom Stockholm med dess medel och tillgångar kan
begagna densamma, så kan man dock icke begära, att hvar och en
stad, äfven den allra minsta, skall på detta sätt kunna öfvervinna
svårigheten.

För att visa huru Stockholms stad nödgats anlita den senare
af de omnämnda utvägarne ber jag att få nämna, att, oaktadt staden
under åren 1874—1881 till gator utlagt tomter och tomtdelar,
som inköpts för en summa af 1,048,000 kronor, värdet af stadens
qvarvarande fastigheter, som blifvit förvärfvade för åstadkommande
af gaturegleringar, vid slutet af år 1881 uppgick till 4,890,000
kronor eller nära på 5 millioner kronor. Det visar sig således, att
under åren 1874—1881 har staden måst kasta sig i tomregleringsaffärer,
som gått upp till nära 6 millioner.

Nu har emellertid Utskottet anfört åtskilligt mot den framstälda
motionen; så har Utskottet på sid. 6 och 7 i betänkandet
gjort flere anmärkningar mot den formulering, som i motionen gifvits
åt det föreslagna stadgandet. Jag vill icke inlåta mig på att
genmäla hvad Utskottet i den delen anfört. Jag vill blott anmärka,
att huru skarpsinniga dessa Utskottets anmärkningar än må vara,
så hafva de likväl icke på mig gjort något intryck, ty då här icke
är fråga om att stadga en lag, på hvars ordalydelse dom skall grundas,
utan om en i allmänna ordalag affattad instruktion för en
samvetsnämnd, som har att yttra sig angående värdet af en tomt
som skall exproprieras, föreställer jag mig, att ingen expropriationsnämnd
skulle behöfva råka i den ringaste tvekan om, hvad meningen
är med en sådan bestämmelse, som här blifvit föreslagen.

Utskottet säger vidare, att eu bestämmelse i här föreslagen
rigtning skulle kunna leda till »mångahanda vanskliga spörsmål».

Ja, det må vara en sanning, men det är något som i allmänhet
inträffar vid hvarje lagstiftning, men om ändringen anses nyttig
och nödig, kan väl icke detta vara något skäl, hvarför man icke
bör genomföra lagförändringen.

N:o 59. 22

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Om tillägg i
förordn. ang.
jords eller lä''
genhets afstående
för allmänt
behof.

(Forts.)

Utskottet har derjemte åberopat förhållandena på andra orter
och särskildt i hufvudstäderna i våra båda grannländer, Köpenhamn
och Kristiania. Jag beklagar, att Utskottet icke haft tillfälle att
litet nogare taga reda på innehållet af de förordningar, som Utskottet
i detta afseende åberopar, ty hade Utskottet det gjort, vågar jag
tro, att Utskottets redogörelse för dessa förhållanden blifvit något
annorlunda än nu. Jag ber derföre att i största korthet få redogöra
för det sätt, hvarpå man i de båda nämnda städerna sökt
ordna hithörande förhållanden.

I Köpenhamn beror det helt och hållet på kommunen att bestämma,
om den vill mottaga en af enskilde utlagd gata eller icke.
Der är ingenting i det afseendet på förhand bestämdt, utan när en
gata blifvit utlagd och tomtegarne hembjuda densamma till kommunen,
har kommunen rättighet att säga ja eller nej, hvilketdera
den behagar. Kommunen har sålunda i sin makt att ställa affären
så som den finner för sig fördelaktigast. Om då kommunen öfvertager
en gata, som icke är stenlagd, och det sedan blir fråga om
att stensätta den, har kommunen rätt att ålägga den enskilde tomtegaren
att bidraga till kostnaden för denna stensättning intill halfva
beloppet af den beräknade kostnaden. Sålunda i Köpenhamn får
tomtegaren icke gatan gratis, den må vara aldrig så nyttig för det
allmänna, utan han kan till och med få betala ända till halfva
stensättningskostnaden. På samma sätt, om gatan icke blifvit utlagd
af enskilde tomtegare, utan kommunalstyrelsen beslutar att en
gata skall dragas fram öfver den eller den tomten. Då afdrages,
vid beräkningen af ersättningen till tomtegaren, så stort belopp,
som anses motsvara den tillökning i värde, som den återstående
tomtdelen får genom att gatan der dragés fram. Och det är just
hvad motionären här föreslagit måtte ske äfven i våra städer.

Hvad åter beträffar Kristiania, så finnes der, såsom hos oss, en
stadsplan uppgjord, men tiden för dess genomförande har kommunen
helt och hållet i sin hand att bestämma. Om nu kommunen
beslutar att en gata skall dragas fram och den kommer att gå öfver
en obebyggd tomt, skall vid ersättningens bestämmande särskild hänsyn
tagas till den nytta tomtegaren kan anses hafva af gatan. Men
icke nog dermed, att han icke får mera än skilnaden emellan tomtens
ursprungliga värde och det belopp, hvarmed tomten genom
gatans anläggning anses hafva stigit i pris, utan sedermera, när han
bebygger sin tomt vid gatan, skall han återbära hvad han fått.
Det är således endast ett förskott, som kommunen lemnat, och hvilket
tomtegaren sedermera får betala igen. Möter åter en sådan
gata en bebyggd tomt, är kommunen skyldig att lösa den efter värdet
af ett års hyra, men om deremot tomtegaren sjelf utan kommunens
begäran tagit upp en gata för bebyggande, får han ingen
ersättning af kommunen. Dessutom ber jag att få nämna, att i
Kristiania är husegaren skyldig att bekosta den första beläggningen
af gatan, dock endast efter ett billigare beläggningssätt, men om

Måndagen den 15 Maj, f. m.

23 N:« 59.

gatan sedermera finnes vara af särskild nytta för den allmänna ro- Om tillägg i
relsen, kan husegaren få ersättning för en del af den nedlagda for°rdn- an9-

i . i jovas eiicv 1<Z~

kostnaden. genhets afstå Helt

nyligen ingick Kristiania kommun till Kongl. Maj:t med ende för allanhållan
att få åtskilliga nya bestämmelser i förevarande afseende mänt behof.
faststälda. I det komitébetänkande, som legat till grund för denna (Ports.)
framställning, förekommer ett uttalande, som jag ber att få uppläsa.
Det är icke långt, men särdeles upplysande för förhållandena
i större städer. Der heter det: »Samma behof, som nu framträder
i Kristiania, af lagstadganden i syfte att till någon del från kommunen
på egaren af närliggande tomter öfverflytta kostnaderna för
gatans anläggande, har i senare åren efter hand gjort sig gällande
i de flesta af utlandets större städer, i hvilka kommunen förut ensam
burit dessa kostnader. Så bemyndiga en hädisk lag af 1868,
en wiirtembergsk byggnadsordning af 1872 och en preussisk af 1875
kommunerna att genom ''Bystatuter’ bestämma, att vidliggande
tomters egare skola helt och hållet eller till en del bestrida utgifterna
för marks förvärfvande för anläggning af gator med gångbanor
och afloppsledningar, så snart de uppföra byggnader å sina tomter;
och redan före dessa författningars utgifvande var det sedvana
i större tyska städer, att tomtegarne bidrogo till gatans anläggande.

Liknande bestämmelser gälla i Paris, London, Dresden, Frankfurt
med flere städer.»

Herrarne finna således, att det angifna förhållandet, är genomgående
för städer i allmänhet, och det helt enkelt af det skäl, att
det ligger i sakens natur. Ty det är alldeles gifvet att genom
gaturegleringar priset stiger på de tomter, utefter hvilka en ny gata
kommer att gå fram. Odelstingets näringskomité yttrade också
med anledning af nyssnämnda framställning följande: »Det förekommer
komitén i och för sig billigt och naturligt, att de, som
genom sina byggnadsföretag nödvändiggöra anläggningen af en gata,
som har liten eller ingen betydelse för den allmänna färdseln, bidraga
att bestrida anläggningskostnaderna, och att det icke bör stå
i tomt- och byggnadsspekulanters skön att utan allt vederlag vältra
nya bördor öfver på kommunen. —■ — — — — — Det kan i
öfrigt anmärkas, att hvad som nu föreslås i det väsentligaste icke
är annat än hvad kommunen redan med de bestående stadgandena
kan medelbart framtvinga genom att vägra en gatas öfvertagande,
med mindre tomtegaren sjelf anlägger den eller bidrager till dess
anläggande. — — — —- — — Den föreslagna utvidgningen af
fastighetsegarens skyldighet i afseende å gators anläggande har sin
anledning deri, att kommunen icke skulle inäkta att inom rimlig
tid för egen räkning anlägga de gator, som böra komma till stånd,
och att det å andra sidan är billigt, att tomtegaren öfvertager dessa
utgifter till ersättning för den tillökning i tomtvärdet, som blir eu
följd af stadens utveckling samt kommunens anläggningar och inrättningar.
» Af det nu upplästa finna herrarne att odelstingets

N:o 59. 24

Om tillägg i
förordn. ang.
jords eller lägenhets
afstående
för allmänt
behof.
(Forts.)

Måndagen den 15 Maj, f. m.

näringskomité var uti nu omnämuda hänseende af samma åsigt
som Kristiania kommun.

Jag skall nu be att få till bemötande upptaga några af de anmärkningar
emot den här föreslagna principens införande i vår lag,
som blifvit gjorda af de ledamöter af Högsta Domstolen, hvilkas
yttranden i denna fråga äro i betänkandet intagna och af Utskottet
till stöd för dess mening åberopade.

Det säges, att det icke skulle finnas någon säkerhet för, att
full ersättning genast tillkomme tomtegaren för hvad han afträdt.
Deremot ber jag att få invända, att det alls icke är meningen att
beröfva tomtegaren ett öre af den fulla ersättning, som bör tillkomma
honom. Man vill gifva honom sådan ersättning för den
del af hans tomt, som utlägges till gata, efter det värde tomten
eger innan regleringen utföres, men man vill icke gifva honom den
vinst, som han skulle få endast genom regleringen.

Vidare säges det, att det är orättvist att vinsten skall tagas
med i beräkning endast för den, med hvilken man händelsevis kommer
i transaktion, under det att hans grannar, som möjligen komme
att göra lika stor vinst, icke behöfva afstå något. Denna anmärkning
kan vara ganska rigtig, då det gäller sådana expropriationer,
som äro behöfliga för t. ex. jernvägsanläggningar, men den har
ingen eller åtminstone en mycket mindre betydelse, när det är fråga
om utläggande af gator. Ty om en ny gata dragés tvärs igenom
en tomt, så ökas icke deraf värdet på grannens tomt, den må ligga,
huru nära som helst intill gatan, så vida den icke komme att ligga
vid sjelfva gatan; träffar åter en sådan ny gata begge tomterna, så
är det naturligtvis meningen att samma princip skall tillämpas på
dem begge. Det är blott i ett enda fall, då den ifrågavarande anmärkningen
kan hafva någon betydelse, och det är vid utvidgningen
af gamla gator. Men först och främst kan en sådan förmån,
hvarom fråga är, endast tillkomma en tomt, utöfver den expropriati.
onen gäller, nemligen den, som ligger på andra sidan om gatan
midt emot den tomt, från hvilken styckning sker, och då dessutom,
när gatans utvidgning sker endast utefter den ena sidan, man vanligen
väljer den, som är minst bebyggd, i följd hvaraf den motsatta
sidan af gatan oftast är icke blott betydligt mera bebyggd än den
andra, utan äfven bebyggd med hus, hvilka, såsom uppförda i enlighet
med en äldre byggnadsordnings bestämmelser, ofta hafva större
höjd än gällande byggnadsordning tillåter, torde den vinst som egaren
till den motliggande tomten komme att göra genom gatans
utvidgning, och som väl egentligen skulle bestå deri, att å tomten
finge uppföras högre byggnader, än som var tillåtet under det gatans
bredd var mindre, blifva i de flesta fall ganska ringa.

Vidare påstås det, att den vinst, som, der en del af en tomt
afstas till torg eller gata, kan tillskyndas den återstående delen, är
i hög grad osäker. Huru härmed förhåller sig, har jag dock förut
visat, och såsom bevis på att eu motsatt uppfattning i allmänhet gör

Måndagen den 15 Maj, f. m.

25 N:o 59.

sig gällande, skulle jag kunna anföra flera exempel på hurusom här Om tillägg •
i staden, sedan beslut fattats om nya gators anläggande, egare till f°rordn- ang.
tomter, hvilka till betydligare del måste exproprieras för nämnda ^fhjfaUthändamål,
begärt så öfverdrifvet hög ersättning för de områden, de e''^de för all--skulle afstå, att en uppgörelse mellan dem och staden icke kunnat mänt behof.
komma till stånd. De anse, att om de icke sjelfva kunna få hela den (Forts.)
vinst, som sålunda uppkommit för deras tomter, de föredraga att
låta med uppgörelsen anstå till dess de beslutade gatornas anläggande
en gång komme att verkställas, då hela den beräknade vinsten
skall komma deras barn till godo.

En annan anmärkning är den, att den tidpunkt, då en tomtegare
kan komma att hafva någon vinst af en beslutad gatureglering,
vanligen är så aflägsen. Jag tror dock icke att det kan falla
någon kommun in att förvärfva ensamt den för regleringens verkställande
erforderliga mark förr än den är tvungen dertill, och
detta inträffar icke förr än då regleringen skall genomföras. Eljest
komme naturligtvis de kapital, som användts till markens inlösande,
att ligga r än tel ösa under tiden till dess detta sker.

Slutligen säger Utskottet att införande i vår lagstiftning af de
grundsatser, som fått sitt uttryck i motionärens förslag, strider helt
och hållet emot den svenska rättsuppfattningen uti ifrågavarande
hänseende. Jag ber dock häremot få erinra, att vid 1863 års Riksdag
alla fyra riksstånden beslöto en ändring i författningen af precis
samma lydelse, som den af motionären nu föreslagna. När
frågan behandlades i Högsta Domstolen, förklarade två ledamöter
inom densamma sig icke hafva det ringaste att erinra vare sig mot
principen eller mot ordalydelsen i förslaget. Den dåvarande justitieministern
förklarade också att förslaget var bygdt på rättvisa grunder.
När 1866 års förslag i ämnet förevar till pröfning i Högsta
Domstolen, så var det blott två af justitieråden, som af principiella
skäl motsatte sig detsamma. Ett justitieråd satte sig visserligen
också emot förslaget, men på sådan grund, att det var alldeles tydligt,
att han ingenting hade att invända i hufvudsak mot införande
af en sådan grundsats i vår svenska lagstiftning. Under sådana omständigheter
vet jag sannerligen icke, hvarifrån Utskottet fått sin
r ättsuppfattni ng.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra yrkar jag bifall till
reservanternes förslag.

Herr Th o masson: På den ärade talarens på stockholmsbänken
mycket långa anförande skall jag tillåta mig afgifva ett helt kort
genmäle.

Den fråga, som motionären framstält, är utan tvifvel förtjent
af den största uppmärksamhet. Det är väl bekant, att så väl i
Stockholm som i andra städer samt möjligen äfven på landsbygden
de ersättningsbelopp, som expropriationsnämnden bestämmer, vanligen
sättas oskäligt höga, men den enskilda eganderätten är en

N:o 59. 26

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Om tillägg i
förordn. ang.
jords eller lägenhets
afstående
för allmänt
behof.

(Forts.)

mycket ömtålig sak. Man bör val vakta sig att, då man af högre
hänsyn för det allmänna bästa nödgas träda densamma för nära,
gå ett enda fjät längre än som är nödvändigt för ändamålets uppnående;
man bör tillika tillse, huru den allmänna rättsuppfattningen
förhåller sig till en så beskaffad lagbestämmelse som denna. Det
är bekant, att i utlandet uppfattningen härutinnan är mycket olika.
I somliga länder är den i princip antagen, i andra deremot är den
icke blott icke antagen, utan man har äfven ansett nödvändigt att
förbjuda expr opris tionsnämnden att fästa afseende på den särskilda
vinst, som genom det för expropriationen afsedda ändamål egaren
får för den del af tomten, som återstår, sedan expropriationen egt
rum. Så är t. ex. förhållandet i Finland. Vidare bör man tillse,
huruvida lagen bör utsträckas att gälla för hela landet, eller blott
för städerna, eller ock blott för de större städerna, eller slutligen
ensamt för hufvudstaden. Jag tor, att man bör framför allt tillse,
att den lagbestämmelse, man vill införa, blir sådan, att den icke
träder den enskildes rätt allt för nära, hvilket skulle ske, om lagen
antoges med den redaktion deraf, som motionären föreslagit. Det
heter nemligen der, att man skulle vid expropriationen afräkna ett
belopp, motsvarande den synnerliga vinst egaren genom expropriationen
kunde anses af den återstående tomtdelen erhålla. Detta
uttryck synnerlig vinst är så obestämdt, att jag är öfvertygad om,
att i de flesta fall den enskilde icke skulle få den betalning, som
han har rätt att fordra, ja kanske finge han icke någon betalning
alls. Om t. ex. man skulle behöfva expropriera ett stycke af en
tomt för anläggning af ett torg eller dylikt, så skulle det kunna
inträffa, att man ansåge, att den återstående tomtdelen genom expropriationen
fått ett sådant värde, att summan, som den exproprierade
tomtdelen skulle hafva betingat, deremot qvittades och att
egaren således icke finge någon ersättning. Jag skulle kunna anföra
flera liknande fall, men jag vill icke trötta Kammaren dermed,
utan vill blott fästa uppmärksamheten derå, att i så beskaffade fall,
som de af mig nyss omnämnda, kan grannen hafva precis samma
fördel, som egaren, hvilken, såsom jag nämnde, kanske nödsakas
afstå sin tomt eller en del deraf för en spottstyfver.

Jag tror, att man i frågans närvarande skick bör antaga Utskottets
afstyrkande förslag, till hvilket jag för min del anhåller
att få yrka bifall.

Herr Abergsson: För min del vill jag visserligen icke biträda
något lagförslag, hvars antagande skulle leda till kränkande af den
enskildes rätt. Det förslag, jag i min reservation framlagt, skall
dock icke leda till sådan rättskränkning. Det grundar sig derpå,
att erfarenheten visat, att i större städer, eller åtminstone en stor
stad i Sverige, det leder till orättvisa mot det allmänna om den
enskilde får med sträng tillämpning af nu gällande expropriationslag
göra siua anspråk gällande.

Måndagen den 15 Maj, f. m.

27 N:o 59.

Lag-Utskottet börjar på sidan 4 i betänkandet sin motivering Om tillägg i
med följande ord: »Frågan om de grunder, efter hvilka, vid expro- florin, ang.
priation, ersättningen skall bestämmas, hör till de mest svårlösta''7''0’^®''ellerf lT
så snart man söker utföra dessa grunder något i detalj. Lagstiftarne ende för aUbafva
ock häraf föranledts att endast i några allmänna drag an- mänt behof.
gifva dessa grunder samt att åt tillämpningen i de särskilda före- (Forts.)
kommande fallen lemna ett mycket vidsträckt utrymme.» Det synes,
så vidt jag kan läsa rätt, som om Utskottet hyste den önskan, att
lagen måtte innehålla så allmänna grunder som möjligt och icke
allt för mycket fördjupa sig i detaljer. För min del tror jag att
förhållandet nu är motsatt. Lagstiftarne hafva så noga fixerat de
värden, efter hvilka ersättningen skall utgå, då nemligen författningen
säger, att den skall utgå med det värde som för dylik jord
högst i orten gäller, att det är omöjligt för expropriationsnämnden
att göra några modifikationer härutinnan. Och det gör att expropriationsnämnden
mången gång måste åsätta sju- till tiodubbla värdet,
efter som lagen ovilkorligen bestämmer det värde, som högst i orten
gäller. Exempelvis vill jag anföra ett förhållande, om hvilket jag
har kännedom. Här i Stockholm finnes en stor tomt, en trädgård
belägen i eu af stadens utkanter. Denna tomt innehåller 8 tunnland
öppen jord, som jag antager i närvarande stund kunna skattas till
ett värde af 5,000 kronor tunnlandet, eller tillhopa 40,000 kronor;
den andra hälften deremot består af berg och impediment. Denna
tomt ingår i stadens regleringsplan, den är utlagd i flera gator och
qvarter och kommer således att lemna en mängd vackra hörntomter.
Och jag tror att egaren till denna trädgård icke behöfver
anses hafva öfverspända förhoppningar, om han antager att han,
när stadsregleringsplanen varder i denna trakt genomförd, kan för
trädgården genom att sälja tomter styckevis erhålla omkring 800,000
kronor, således i dag 40,000 kronor, om några år 800,000 kronor.

År det billigt att, när staden för stora kostnader måste genomföra
en gatureglering och för sådant ändamål spränga sig igenom berg,
nedlägga gas- och vattenledningsrör, anlägga kloakledning och stenlägga
gatorna, är det då billigt, säger jag, att staden skall nödgas
lösa den för gatorna erforderliga mark efter det högsta värde den
anses hafva när afträdet sker. För min del kan jag icke finna
annat än att det vore rättvist om lösesumman bestämdes efter det
värde marken har, innan gatorna varda utlagda. Ty huru mån
staten än bör vara om den enskildes rätt, så bör han dock icke
ställa så till att denna rätt framkallar uppenbar orätt på det allmännas
bekostnad. Stadens invånare äro ju alla intresserade af
stadsregleringsplanens genomförande och böra derföre hvar i sin
mån bidraga dertill, och icke minst den, som derigenom tillskyndas
så stora fördelar som egarne till ofvanberörde och dylika före stadsregleringen
mer eller mindre värdelösa tomter.

Jag skall icke upptaga Kammarens tid längre. Jag tror, att
hvad jag sagt utgör tillräckligt skäl för mig att yrka bifall till den

tf:o 59. 28

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Om tillägg i
förordn. ang.
jords eller lägenhets
afstående
för allmänt
behof.
(Forts.)

af Herr Bergström och mig afgifna, vid betänkandet fogade reservation.

Herr Gumse Hus: Jag trodde, att, sedan ett par ledamöter på
stockholmsbänken yttrat sig i denna vidlyftiga fråga, det äfven vore
skäl att någon ledamot från en landsortsstad med likartad uppfattning
uttalade sin mening, så att det icke måtte synas som om den
ärade representanten från Lund å alla landsortsstäders vägnar uttalat
en åsigt motsatt den af bemälde herrar stockholmare framhållna.
Yi hafva alldeles samma åsigt: Jag anser det icke heller rigtigt,
att samhället skall vid jordinköp för allmänt behof underkastas orimlig
uppskörtning. I den stad, jag har äran närmast representera,
har man visserligen icke i detta afseende haft så skriande exempel,
som i hufvudstaden, ty våra landsortsförhållanden äro helt annorlunda,
men äfven vi få dock mycken känning af här åsyftade svårigheter;
och om staden Lund härutinnan utgör ett undantag, så
måste det vara ett undantag från en temligen allmän regel. Ty
klagomålen i den vägen från städer, som äro i betydligare tillväxt,
äro ganska allmänna och ljudeliga.

Lag-Utskottets ärade vice ordförande tycktes vara rädd för att
expropriationsnämnden, om den finge den nu föreslagna rättigheten
att i någon mån pröfva värdeökning, skulle tilldöma j or degar en allt
för ringa ersättning. Det är emellertid icke alls den erfarenhet jag
har om dessa nämnder. Det samhälle, der jag är hemma, har under
de senare åren åtskilliga gånger måst inköpa jordområden och
stundom äfven byggnader för allmänt behof, men har dervid haft sådan
fruktan för expropriationsnämnder och för de höga värden, de visat
sig i likartade fall åsätta, så att äfven om säljaren begärt ett pris
som vederbörande tyckt vara högt, så hafva de dock, derest priset
icke synts allt för orimligt, föredragit att betala det hellre än att
låta saken gå till expropriationsnämnden. Att man skulle, såsom
här yttrades, komma att utplundra dem, som måste sälja jord för
stadens behof, om man antoge reservanternas förslag, kan jag icke
tänka mig; tvärt om synes detta förslag ställa kyrkan mera midt i
byn; och jag instämmer derför i detta yrkande.

Herr Schenström: Jag har begärt ordet af samma orsak,
som blifvit angifven af Herr Gumselius, nemligen för att vitsorda,
att äfven inom den kommun jag tillhör en expropriationslag i öfverensstämmelse
med reservationen är nödvändig. Jag respekterar
visserligen Lag-Utskottets uppfattning, att man bör bevaka och skydda
den enskildes rätt, men jag tror ej, att denna väsentligen kommer
att kränkas genom antagande af denna reservation, då der uttryckligen
står att endast synnerlig vinst skall tagas i beräkningen. Må
man gerna medgifva, att det alltid blir en svårighet att bestämma,
huru stor denna synnerliga skall vara, men då staden har förpligtelse
att ersätta markens fulla värde, hvilket på detta sätt blir sär -

Måndagen den 15 Maj, f. m.

29 Jf:o 59.

deles högt, kan man väl ej misstänka, att expropriationsnämnden Om tillägg i
skall gå till någon ytterlighet å andra sidan, hvarigenom sådan förordn- ang.
minskning sker, att den enskildes rätt verkligen kränkes. Att en iordf fler, lt
sådan lag skall blifva till fördel icke blott för hufvudstaden, utan talför tuför
alla Sveriges städer är min öfvertygelse, och jag tror derföre ej, mänt behof.
att man behöfver fundera på huruvida stadgandet är lämpligt för (Fort»,)
Stockholm eller för större städer, utan att man måste erkänna, att
det är ett behof för'' alla städer. Då fördenskull reservationen
fyller det ändamål, som jag biträder, önskar jag bifall till densamma.

Grefve Björnstjerna: I likhet med den förste talaren är jag
öfvertygad om, att den af motionären föreslagna lagförändringen
icke är användbar på landet. Man kan nemligen mycket väl förstå,
att t. ex. den, som har sin gård ett litet stycke från en jernvägsstation,
har lika stor fördel af stationen som den, på hvilkens
egor _ den ligger; det vore då eu orimlighet att den senare skulle
få mindre betaldt för den jord han lemnar än den förre för den han
säljer. Men så är icke förhållandet i städerna. När en ny gata
skall framdragas, är det inga andra som deraf hafva vinst än de,
genom hvilkas egendomar gatan dragés. Då så är, månne det då
icke vore lämpligt att, när synnerlig vinst för desse egare uppkommer,
något afdrag å expropriationsbeloppet kunde ske. Någon gång
händer det visserligen i Stockholm — jag tager Stockholm som
exempel, men jag är öfvertygad, att samma förhållande är på andra
ställen — att det lyckas staden i god tid göra upp ett större
inköp af mark, genom hvilken en ny gata skall gå fram; staden
kan då anlägga denna gata utan någon synnerlig kostnad genom
att sälja den omgifvande för gatan obehöfliga marken. Men så är
i allmänhet icke förhållandet på de ställen, der nya gator förmodas
snart komma att framdragas; der stiger, i samma ögonblick byggnadsföretagen
draga sig dit, värdet på tomterna förvånande hastigt.

För några ar sedan var hela stadsdelen norr om Humlegården obebyggd.
Den bestod endast af bergsbackar och var således ej ens användbar
till tobaksland. Denna mark såldes då till ett pris af 25
öre qvadratfoten. Så snart byggnadsverksamheten drog sig dit, steg
priset på marken så, att man nu ej kan köpa sådan för 4 kronor
qvadratfoten. Men icke nog med denna ganska grofva prisstegring.

Vid sådana tillfällen uppstår ofta eu ordentlig spekulation att uppskörta
staden. Så snart det blir kändt, att staden tänker ordna eu
gata, uppträda spekulanter och köpa all dertill erforderlig jord, hvarigenom
staden, som icke får expropriera hela tomten, utan endast så
mycket som behöfs för gatan, ådrages en orimlig kostnad. Det är
nemligen endast genom tomtförsäljning längs gatan som staden kan
till en del betäcka de utgifter, som gatans ordnande medför. För
att gifva ett begrepp om hvad ordnandet af en nutidens gata kostar,
har jag skaffat mig uppgifter från byggnadskontoret, deraf framgår,

N;o 59. 30

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Om tillägg i
förordn. ang.
jords eller lä■
genhets afstående
för allmänt
behof.

(Forts.)

att en 60 fot bred gata per längdfot kostar i anläggning 38 kronor;
om härtill lägges kostnaden för afloppsledning, från 3 till 15
kronor, för vattenledning, från 3 till 12 kronor, och för gasledning, som
nppgår till l1/,—9 kronor, så blir den minsta kostnaden per längdfot
omkring 60 kronor. När staden får göra så stora utgifter, under
det tomtegarne deremot endast skörda vinst, förefaller det mig icke
vara origtigt hvad Rikets Ständer i underdånig skrifvelse vid 1863
års riksdag föreslogo. I bondeståndet väcktes nemligen vid denna
riksdag just samma förslag som nu föreligger, hvilket förslag då af
ständerna enhälligt antogs.

Det är för öfrigt så mycket taladt i saken, att jag ej längre
vill upptaga tiden, utan inskränker mig att yrka bifall till reservationen.

Herr Hammarberg: Jag skall icke med något långt anförande
upptaga Kammarens dyrbara och välbehöfliga tid, utan inskränka
mig till att yttra, att äfven jag för min del anser ett lagstadgande
i det syfte, motionären angifvit, vara ganska mycket af behofvet
påkalladt icke allenast för Stockholm utan, som jag tror, för Sveriges
alla städer. Jag har icke något särskildt att härom anföra
från den ort, jag tillhör, men jag tror nog, att tillfällen funnits, då
ett stadgande i detta syfte äfven der skulle varit ganska behöfligt.
Jag tror således, att det vore välbetänkt om ett sådant lagstadgande
komme till stånd, och inskränker mig nu till att yrka bifall
till Herr Abergssons vid betänkandet fogade reservation. .

Häruti instämde Herrar Wieselgren, Ljungman och Bydin.

Herr Trybom: Herr Talman! Jag önskar äfven få vitsorda

behofvet af en förändring i nu gällande expropriationslag i syfte
som reservanterna antydt, och ber derföre endast att få yrka bifall
till reservationen.

Herr Eken man: Jag skulle icke yttrat mig i denna fråga,

om icke en talare här i min närhet nyss sagt, att en lagstiftning
i reservationens syfte skulle vara önskvärd för alla Sveriges mindre
städer. Jag vill då erinra om hvad representanten för Lund, LagUtskottets
vice ordförande, yttrat i frågan. Sjelf har jag äran att
vara representant för tre städer, och på grund af den erfarenhet
jag från dem har, tror jag icke, att en sådan lagstiftning vore för
våra småstäder önskvärd. En helt annan sak hade varit, om man
föreslagit en särskild lagstiftning i detta fall för hufvudstaden och
de större städerna i den rigtning reservationen anger; jag skulle
då för min del icke haft något deremot, men med anledning af
hvad jag nu haft äran anföra, yrkar jag bifall till Lag-Utskottets
betänkande.

31 N:o 59.

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Grefve Mörn er: För min del vill jag finna det tydligt och

klart, att, om ett tillägg af innehåll, reservanterna föreslagit, skulle
komma att göras, torde det visserligen komma att medföra åtskilliga
fördelar för städerna, der dylika expropriationer kunna ifrågakomma,
men derjemte förefaller det mig som om en dylik bestämmelse
skulle för enskilde, som ega hus och tomter i stad, medföra
högst väsentliga olägenheter och svårigheter, som man icke kan så
precis noga förutse, och hvilka olägenheter äro större än de fördelar
förslaget afsett att vinna. Derjemte innehåller reservationen ett
stadgande, som är obestämdt, då man nemligen icke egentligen vet,
huru mycket afseende man får fästa vid den »synnerliga vinst»,
som tomtegaren skulle göra i följd af torgs eller gatas utläggande.
Möjligen kan denna komma att sättas så hög, att derigenom den
enskilde kommer att lida.

Då jag dessutom hört, att Första Kammaren redan afslagit
reservationen och bifallit Utskottets förslag, torde detta vara ökad
anledning för denna Kammare att bifalla Utskottets förslag oförändradt,
hvarom jag anhåller.

Herr Ru benson: Det motstånd, som från Lund och Herr

Ekenmans tre städer rest sig mot förevarande lagförändring, visar,
som också Herr Ekenman nämnde, att behofvet af denna lagförändring
ännu icke gjort sig gällande i dessa städer. Men dessa uttalanden
skulle åtminstone för mig vunnit betydligt intresse, om dermed
förenats upplysning, huru med gaturegleringar förfares i dessa
fyra städer. Det kan nemligen hända, att de fyra städerna icke
hafva något intresse för gaturegleringar och icke brytt sig om att
genomföra dem. Det kan äfven hända, att i dessa städer stadsplanen
upptager nya gator å sådan mark, hvartill staden förut är
egare o. s. v. Det är sådana omständigheter, som kunna förklara,
att behofvet icke der gjort sig gällande. Innan man vet detta
eller ock å andra sidan visat, att tomtegarne äro så generösa, att
de lemna ifrån sig frivilligt den vinst, hvarom här är fråga, kan
jag icke tillmäta dessa uttalanden någon synnerlig betydelse i jemförelse
med de uttalanden, som från andra städers representanter
blifvit gjorda.

Man har från samma håll förespeglat oss, att om man låter
detta förslag falla, skall man i stället kunna åstadkomma en särskild
lagstiftning för de större städerna uti ifrågavarande hänseende.
Ja, nog intaga dessa båda Kamrars ledamöter en inflytelserik
ställning såsom ledamöter i Lag-Utskottet, men så stark tror jag
icke deras position är, att de kunna förmå Riksdagen eller ens
denna Kammare att införa den nya principen att för åtskilliga städer
stifta en civillag, som ej skulle gälla för de öfriga, för att nu
icke tala om oegentligheten i detta fall af en sådan lagstiftning.
Ty hvar är det skon klämmer? Jo, i städernas skyldighet att i
vissa fall genomföra gaturegleringar — eu skyldighet som finnes

Om tillägg i
för ovän. ang.
jords eller lägenhets
afstående
för allmänt
behof.

(Forts.)

Nso 59. 32

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Om tillägg i
förordn. ang.
jords eller lägenhets
afstående
för allmänt
behof.

(Forts.)

lika väl för de små städerna som de stora, fastän vid fråga om
gatureglering i de förra den enskilda spekulationen naturligtvis icke
kan taga på långt när så stora dimensioner som i de senare.

Grefve Mörner tiar sagt, att reservanternas förslag endast skulle
lända städerna till fördel, hvaremot de stackars tomtegarne skulle
kunna blifva misshandlade. Jag hemställer, huruvida man verkligen
med skäl kan föreställa sig att tomtegarne skulle behöfva röna ett
sådant öde, då ju i förekommande fall endast den synnerliga vinst
skulle tagas i betraktande, som genom en tomts eller gatas reglerande
komme tomtegaren till godo; och för öfrigt eger ju tomtegaren
här likasom i andra expropriationsmål rätt att, till bevakandet
af sina intressen, utse en tredjedel af expropriationsnämnden.
Då dertill kommer att en tredjedel väljes af domstolen, och att
nämndens ledamöter äro ansvarige för sina handlingar, lärer ingen
fara vara för handen att tomtegaren skall blifva den lidande. Att
snarare motsatsen skall blifva förhållandet, det visar erfarenheten,
åtminstone från Stockholm, der en beslutad reglering af en stadsdel
icke felar att framkalla en liflig spekulation i köp af tomter,
så att de gå ur hand i hand, med ständigt stigande pris, allt under
beräkning att det slutligen skall blifva staden som skall betala det hela.

Jag yrkar fortfarande bifall till reservationen.

Herrar Ekdahl och Helander förenade sig med Herr Rubenson.

Herr Folke Andersson: Motionärens förslag skulle, hvad

städerna beträffar, framkalla ganska betydliga oegentligheter, för
att icke säga orättvisor. Man tänke sig nemligen, vid fråga om en
ny gatas anläggande och deraf följande expropriation af tomter
eller byggnader, tvenne personer, som egde tomter eller byggnader
på hvardera sidan om den blifvande gatan. En del af den ena personens
egendom måste exproprieras för ändamålet, och vid beräkning
af ersättningen göres afdrag för det ökade värde, som genom
den nya gatan komme den icke exproprierade delen till godo;
under det att den andra personen, hvars tomt eller byggnad läge
på motsatta sidan af gatan och stigit precis lika mycket i värde
som grannens midt öfver, skulle beredas denna fördel utan något
som helst afdrag. Häri ligger, icke annat än jag kan se, en påtaglig
orättvisa. Den ene tomtegaren får afstå hvad han har, genom
att sådant afdrag mången gång kan ske utan ersättning, under
det grannen, som sitter i orubbad besittning af sin egendom, får
åtnjuta fordelarne af dess stigande värde oafkortad^

Jag instämmer med Herr Ekenman och yrkar bifall till LagUtskottets
hemställan.

Herr Hedin: Då det tillägg till lagstiftningen i fråga, som

motionären och reservanterna föreslagit, utgör ett nödvändigt corollarium
af billighet och rättvisa till det mycket tunga åliggande,

Måndagen den 15 Maj, f. m. 33 jy;o 59^

som städerna hafva att upprätta stadsplaner samt genomföra dem, Om tillägg i
det ma vara snart sagdt för hvilken kostnad som helst, så förenar .förorda. ang.

jag mig med Herr Rubenson i hvad han anfört och yrkar bifallJ0rd* eller lä''
till reservationen. genhets, afstå ende

för all mänt

behof.

Herr C. A. Larsson: Ja, det här låter ganska bra. Men sedan (Forts.)
jag fått höra sådana kalkyler, som Herr Abergsson uppdukat för oss,
så har jag verkligen blifvit litet tveksam, huruvida jag skall kunna
biträda reservanternes förslag i ämnet. Herr Åbergsson omtalade,
att det fans en person, som rådde om ett område af fem tunnland,
värdt 800 kronor eller om det var 8,000 kronor — jag hörde ej
rätt beloppet; men att genom en ifrågasatt gatureglering denna
tomt skulle till den grad stiga i värde att den, då gaturegleriugen
kommit till stånd, skulle betalas med 800,000 kronor, då skulle
det ju kunna falla den blifvande expropriationsnämnden in att för
den del af tomten, som icke vore erforderlig för den omtalade gaturegleringen,
göra afdrag kanske med hälften af det belopp, hvartill
tomten i sin helhet . stigit i värde, och på sådant sätt skulle
egaren i fråga blott fa 400,000 kronor för den del af tomten, som
han afstatt. Da man hör sadana exempel, kan man verkligen blifva
tveksam, om det kan vara rätt att godkänna den föreliggande reservationen,
och derföre vill jag hellre bifalla Lag-Utskottets afstyrkande
hemställan, så mycket hellre som, efter hvad jag förnummit, Första
Kammaren redan fattat ett sådant beslut.

Herr Johannes Jonson: Af den föreliggande motionen synes,
att den egentligen blifvit väckt endast för att vid expropriation
i Stockholms stad för anläggande af nya torg och gator bereda
Stockholms kommun billigare ersättningskostnad för den exproprierade
egendomen. Men då man söker att få en lag förändrad,
som naturligtvis skall tillämpas på hela riket, så ställer sig förhållandet
annorlunda. Om till exempel jord skall exproprieras till en
jernväg och expropriationsnämnden skulle vid ersättningens beräknande
taga i betraktande de fördelar, som bereddes jordegaren derigenom
att han finge en jernväg i närheten af sin egendom, hvarigenom
hans hemman skulle i väsentlig mån stiga i värde, så skulle
denne jordegare kanske få vidkännas en ganska stor afräkning af
jordvärdet, under det att den närboende jordegaren skulle komma i
åtnjutande af samma fördelar utan att behöfva afstå ett enda kappland
jord. ^ På samma sätt skulle det komma att gå i Stockholm,
såsom också Herr Folke Andersson nyss upplyste. Om man till
exempel skulle anlägga en ny gata i någon mindre bebodd del af
Stockholm, sa skulle åtskillige tomtegare, som icke behöft afstå ens
en qvadratfot jord, komma i åtnjutande af samma fördelar som de
tomtegare, hvilka för den nya gatans framdragande måst afstå kanske
hälften af sina tomter. Jag tror också, att expropriationsnämnderna
kunna göra sig förhoppningar, som i sjelfva verket aldrig

Andra Kammarens Prot. 1882. N:o 59. 3

N:o 59.

Om tillägg i
förordn. ang.
jords eller lägenhets
afstående
för allmänt
behof.

(Forts.)

Om ändring
förordn. ang
förbud mot
lotterier.

34 Måndagen den 15 Maj, f. m.

komma att förverkligas. Så till exempel har man gjort sig stora
förhoppningar om det vid norra jernvägsstationen i Stockholm nyligen
anlagda torget. Der skulle uppföras en saluhall till de närboendes
beqvämlighet. Men denna saluhall har ännu icke kommit
till stånd. På Hötorget har man visserligen byggt en saluhall, men
vid jernvägstorget finnes ännu icke någon sådan. Man ser således
att de stora förhoppningarna icke alltid förverkligas.

Då jag för öfrigt anser att Utskottet gifvit ganska goda skäl
för afslag på motionärens framställning, vill jag sluta med att yrka
bifall till Utskottets förslag.

Herr von der Lan eke nr Jag skall endast bedja att mot Herr
Carl Anders Larssons tolkning af detta stadgande få inlägga en protest.
Jag tror icke, att den uppfattning han ville göra gällande kan läsas
i lagtexten. Der står ju: »Skall endast del af jord eller lägenhet
afträdas och uppkommer för återstoden synnerlig vinst, i följd af
den afsedda anläggningen, då skall sådant vid ersättningens bestämmande
i beräkning tagas.» Således är det redan förut stadgadt, att
ersättning skall gifvas den egare, för hvilken jord exproprieras.^ Men
visar det sig, att den vinst han skördar af anläggningen blir sa stor,
att den kan anses motsvara ersättningen för den afträdda jorden, så
blir det qvittning. Det kan aldrig komma att inträffa, att tomtegaren
måste betala emellan.

Jag yrkar bifall till motionen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och propositioner
gifvits i enlighet med de yrkanden som förekommit, biföll
Kammaren Utskottets hemställan.

§ 9.

i Föredrogs Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Ut•
låtande N:o 7 (i samlingen N:o 13), med anledning af °väckt fråga
om ändring af förordningen den 6 Augusti 1881 angående förbud
mot lotterier.

Utskottet, som i detta Utlåtande yttrat sig öfver Herr A. Hedins
motion N:o 121, hade, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med motionärens
förslag, hemstält:

»att Andra Kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t ville tagaj
öfvervägande, huruvida ej förordningen den 6 Augusti 1881 angående
förbud mot lotterier med mera borde så till vida förändras, att
den icke varder tillämplig å utländska premieobligationer, utgifna af
stat eller kommun, dock att äfven i detta fall handel med sa kallade
promesser fortfarande vare förbjuden.»

35 N:o 59.

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Herr Rydin yttrade: Då den lag, hvari ändring här be gäres,

helt nyligen blifvit utfärdad, och jag för min del icke anser
tillräckliga skäl vara anförda för att nu göra en så beskaffad ändring
som den i Utskottets föreliggande utlåtande föreslagna, så anhåller
jag om afslag å samma utlåtande.

Herr Rundgren: Sedan Riksdagen efter långa öfverläggningar
och många betänkligheter ändtligen enats om eu framställning till
Kongl. Maj:t om lotterispelets afskaffande eller inskränkande, och
Kongl. Maj:t så nyligen som förlidet år utfärdat en förordning i
ämnet, förundrar det mig att Utskottet nu kan framlägga för Kammaren
ett förslag till förändring i denna förordning. Att vid detta
tillfälle beröra alla de olägenheter och vådor, som äro en följd af
detta spel, anser jag icke vara lämpligt; striden härom borde vara
utkämpad. Här är emellertid gjordt ett försök att göra undantag
från förordningen för premieobligationer, utfärdade af staten eller
af kommunerna. Det lär väl icke vara obekant för någon inom
denna Kammare, hvilket klander riksgäldsfullmäktige fått uppbära
derför, att de upptagit ett statslån i premieobligationer; och det har
många gånger inom denna Kammare uttalats den bestämda åsigten
att sådant icke vidare borde ega rum. Att under sådana förhållanden
göra undantag för utländska premieobligationer, utgifna af vare
sig stat eller kommun, det vore ju att gynna främmande länder i
ett hänseende, der man icke vill, att den svenska staten sjelf skall
vara gynnad. Jag hemställer derför om bifall till Utskottets hemställan.

Herr Hedin: Herr Talman! Jag skall anhålla att Kammaren
måtte bifalla hvad dess Första Tillfälliga Utskott här hemstält.
Det är väl sant, att den förordning, i hvilken skulle begäras ändring,
är ny, men såsom Utskottet påpekat och för den förste ärade
talaren icke torde vara obekant, har denna förordning uppenbarligen
i sina bestämmelser gått långt utöfver hvad Riksdagen i sin hemställan
till Kongl. Maj:t om åtgärder emot lotterier har afsett.
Deri ligger ett tillräckligt skäl att söka få dess bestämmelser återförda
eller begränsade till hvad Riksdagen i sin skrifvelse verkligen
åsyftade. Hvad vidare beträffar den invändningen, att det icke
visat sig något behof af den ifrågasatta ändringen, torde tillräckliga
skäl derför vara anförda dels i Utskottets motivering, dels ock
i motionen. Det skälet torde vara nog, att man genom denna förordning
minskat värdet af tusentals svenska mäns och qvinnors enskilda
välfångna egendom. Det är ingalunda för hårdt hvad en
väl ansedd tysk tidning säger, att förordningen innebär en partiel
konfiskation af enskild egendom. Den ifrågavarande tidningen, Hamburger
Geld- und Effecten-Börse för den 14 Oktober 1881, yttrar,
att »ingenting är att invända emot den nya lotteriförordningens
ändamålsenlighet, för så vidt fråga är om utländska klasslotterier,

Om ändring »
förordn. ang.
förbud mot
lotterier.
(Forts.'')

Nio 59. 36

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Om ändring i ty någon åtgärd emot det exempellöst stora spelraseriet i Sverige
förordn. ang. var högst nödig», ocli såsom exempel på detta spelraseri i Sverige
f''lotterier ‘ anför tidningen ytterligare, att »under föregående år för ej mindre
(Forts) an tre millioner kronor klasslotter hafva vandrat från Köpenhamn till
Sverige». »Annorlunda», tillägger tidningen, »förhåller sig med die
Anlehensloosen, som till omkring 20 millioner kronor torde befinna
sig i svenska händer och nu måste hastigt kastas på den utländska
marknaden.» »Detta», säger tidningen, »betyder antipartiel konfiskation
af svensk egendom och dessutom ett våldsamt skadande af utländska
intressen.» Tidningen frågar, om detta kan vara politiskt
handladt. Den erinrar om svenska jernvägsbolags och andra enskilda
inrättningars skuld på den utländska marknaden. Den hotar
icke med repressalier, men säger, att sådana ligga nära till hands
och frågar: hvad skola utländske kapitalister tänka om den säkerhet,
som finnes i Sverige för utländskt kapital, när regeringen kan
genom en polisförordning, såsom tidningen uttrycker sig, tillåta sig
eu partiel konfiskation af enskild egendom? Jag säger att uttrycket
»partiel konfiskation» icke är för strängt; att så icke är kan
hvar och en öfvertyga sig om, hvilken vill taga kännedom om i
hvilket läge de personer befinna sig, som insatt sin förmögenhet,
kanske sina mödosamt hopsparade penningar i sådana papper och nu
finner den icke kunna användas till annat än att med kanske 25 till
50 procent förlust försäljas till utlandet genom obligationsagenturerna.

Herrar J. Andersson i Häckenäs och Meijer instämde med Herr
Hedin.

Herr Wieselgren: Jag var visserligen till en början icke

mera benägen än den förste ärade talaren att redan nu göra framställning
till Kongl. Maj:t om förändring af 1881 års lotteriförordning,
och med denna mening var det också jag först tog kännedom
om motionärens nu föreliggande förslag. Men jag är lika skyldig
att erkänna att, sedan jag erhållit underrättelse om hvilka kolossala
kapital svenske medborgare placerat i dessa utländska premieobligationer,
jag fann mig nolens volens tvungen att vika ifrån min
förut fattade mening. Det kan nemligen icke vara välbetänkt att
i så många sinnen uppväcka förbittring mot vår lagstiftning; en
förbittring, som sannolikt icke skall uteblifva i samma ögonblick
som de nuvarande innehafvarne af premieobligationer icke vidare
kunna behålla desamma, utan nödgas göra sig af dermed, och derigenom
ovilkorligen komma att drabbas af förluster. Då jag derjemte
fick kännedom om att de personer, hvilka nedlagt sina besparingar
i dessa obligationer, till ganska stort antal tillhöra arbetarnes
klass, så var detta för mig ett ytterligare skäl att låta mina
betänkligheter fara, och af samma anledning hemställer jag nu om
bifall till Utskottets förslag.

Häruti förenade sig Herrar Melin och Hedlund.

Måndagen den 15 Maj, f. m. 37 N:o 59.

Herr Borg: Äfven jag ber att få instämma med Herr Hedin Om ändring

och på de af honom anförda grunder yrka bifall till Utskottets f°rordn- an9
förslag. Men jag vill derjemte taga mig friheten att, derest forsla- ”0<

get antages, till Kammarens benägna uppmärksamhet rekommendera (Fort8)
en motsvarande förändring i Tryckfrihetsförordningen, nemligen den
§, som denna Riksdag antagit rörande lotteriannonser. Det ligger
ju i sakens natur, att om Utskottets nu föreliggande förslag vinner
laga kraft, måste lagen om lotteriannonser ändras i konseqvens
dermed, och jag ber derföre, som sagdt, att få rekommendera densamma
till benägen åtanke.

Herr Danielson: För min del undrar jag om det icke är

väl tidigt att redan nu uttala sig för en förändring af hvad föregående
Riksdag beslutat; jag kan åtminstone icke vara med derom.

Jag finner det således icke nödigt att nu skrifva till Kongl. Maj:t
i denna fråga, isynnerhet som vi veta att vid slutet af förlidet år
ingafs till Kongl. Maj:t en ansökan af en mängd personer, hvari
anhölls om ändring af ifrågavarande författning, men Kongl. Maj:t
fann icke skäl att dervid fästa något afseende. Under sådana förhållanden
tror jag det icke vara skäl att nu fatta beslut i enlighet
med Utskottets hemställan, utan det torde vara lämpligast att
låta denna fråga tills vidare bero.

Jag yrkar således afslag på Utskottets förslag.

Herr Nils Petersson: Jag yrkar bifall till Utskottets för slag,

men vill icke vara med om det tillägg som Herr Borg föreslagit.

Herr Hedin: Med anledning af hvad som anfördes af repre sentanten

på helsingborgsbänken ber jag endast få påpeka, att genom
antagande af nu föreliggande förslag, om det af Första Kammaren
och Kongl. Maj:t godkännes samt författningen ändras i önskadt
syfte, någon motsvarande förändring i vederbörande paragraf af
tryckfrihetsförordningen alldeles icke behöfver ega rum. I det af
denna Riksdag beslutade tillägg till 3:dje paragrafens 12 mom. af
tryckfrihetsförordningen heter det nemligen: »skolande med böter
till enahanda belopp beläggas inbjudningar till deltagande uti inländskt
lotteriföretag, som ej tillåtet är, äfvensom i utländskt lotteri».
Dermed har ju icke åsyftats något annat än hvad som egentligen
kallas för lotteri, men alls icke utlottning af så kallade premieobligationer.

Ofverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner
i öfverensstämmelse med de gjorda yrkandena dels på bifall till Utskottets
hemställan och dels på afslag derå samt fann den förra
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering blef
begärd och anstäldes, enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd
så lydande omröstningsproposition:

K:o 59. 38

Måndagen, den 15 Maj, f. m.

Den, som bifaller hvad Första Tillfälliga Utskottet hemstält i
Utlåtandet N:o 7 (i samlingen N:o 13),

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej.

Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets förevarande
hemställan.

Voteringen visade 69 ja mot 63 nej, i följd hvaraf Utskottets
hemställan bifallits.

Detta beslut skulle, jemlikt 63:dje § 3:dje mom. Riksdagsordningen,
genom utdrag af protokollet delgifvas Medkammaren.

§ io.

Om ändring i Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 55, i anledning af återlagen
ang. remiss af Utlåtandet N:o 24, öfver väckt motion om förändrad lyeganderatt
till a£ g.jjg g [ lagen angående eganderätt till skrift den 10 Augusti

* '' 1877.

Utskottet hade på anförda skäl, under iakttagande af en erforderlig
hänvisning i 10:de § af ifrågavarande lag, förnyat sitt förra,
den 18 sistlidne Mars af Andra Kammaren behandlade förslag och
i öfverensstämmelse med 1877 års Lag-Utskott hemstält, att Riksdagen
ville för sin del besluta följande

Förordning angående förändrad lydelse af 3, 10 och 21 §§ i
lagen angående eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 3:dje, 10:e och 21:sta §§ i lagen angående
eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877 skola erhålla
följande förändrade lydelse:

3 §•

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å
titelbladet uppgifna språk, varde ansedd såsom på hvartdera af dessa
språk författad.

*

Har författare vid utgifvandet af skrift genom tillkännagifvande
på titelbladet förbehållit sig uteslutande rätt att föranstalta
om öfversättning af densamma till ett eller flere uppgifna språk,

39 Jfso 59.

Måndagen den 15 Maj, f. m.

och har han, inom två år från den tid shriften först trycktes, Om ändring i
sådan öfversättning utgifva; vare under fem år från nämnda tid l“g%erätt9m
annan förbjudet att öfversättning deraf utgifva på det eller detgan Xrift. ''
språk, hvartill öfversättningsrätten sålunda blifva förvarad. (Forts.)

10 §.

Der ej i Tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorledes
är stadgadt, vare såsom eftertryck förbjudet att, utan vederbörandes
tillåtelse, annans skrift i dess helhet eller delvis trycka så länge
stadgad skyddstid derför ej förflutit. Ej varde eftertryck lofligt derföre,
att oväsentliga ändringar, förkortningar eller tillägg vidtagas.

Såsom eftertryck anses jemväl, då utan tillåtelse öfversättning
utgifves af annans otryckta skrift, eller öfversättning utgifves i strid
mot 2:dre eller 3d:je §, eller förläggare eller den, som tryckningsrätt
till skrift å honom öfverlåtit, verkställer skriftens tryckning i
strid mot förlagsaftalet.

21 §.

Vid tillämpning af de i 3:dje 5:te, 7:de, 8:de, 9:de, 13:de och
14:de §§ gifna tidsbestämmelser inberäknas icke det kalenderår,
under hvars lopp det förhållande inträffat, med afseende hvarå bestämmelsen
meddelats.

Efter uppläsning häraf anförde

Herr Rydin: Då denna fråga första gången förevar till be handling,

hemstälde jag, huruvida icke på grund af den verkligt
grannlaga uppgift, som innebäres i att kunna åstadkomma en lagstiftning,
hvilken sedermera skall blifva internationel rätt, det vore
skäl att, i stället för att på rak arm göra dessa små förändringar
i den nu gällande lagen, ingå till Kongl. Maj:t med begäran om
förslag till de ändringar, som han ansåge nödvändiga för åstadkommande
af en konvention, hvartill han, i sammanhang med ingåendet
af den franska handelstraktaten, så att säga gifvit på hand.

Sedan Lag-Utskottet nu haft ärendet till förnyad behandling,
finner jag för min del, genom de små förändringar Lag-Utskottet
gjort, frågan icke vara tillräckligt utredd, utan anhåller jag fortfarande
om afslag å förslaget, sådant det nu föreligger, samt att
det måtte blifva Kammarens beslut att åt Kongl. Maj:t öfverlemna
initiativet i denna fråga.

Hvad innehåller då det nu föreliggande förslaget? Jo, det innehåller
den bestämmelsen, att svensk man skall få uteslutande rätt
att till främmande språk öfversätta sina arbeten. Hvad har då detta
för betydelse? Enligt mitt förmenande ingen alls. Hvem lär väl i

>T:o 59. 40

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Om ändring i Sverige vilja utgifva en öfversättning af svensk författares arbete,
lagen ang. Qch hvilken svensk författare anser sig böra förskaffa sig annat
skrift. skydd emot öfversättning an det, som i lagen om eganderätt till

(Fort*.) skrift § 3 redan gifves. Tvärtom, på den ståndpunkt Sverige nu.

står i litterärt afseende, lär väl i allmänhet svensk skriftställare
vara intresserad af att utländingen visar honom den uppmärksamheten
att öfversätta hans arbete. Finnes det någon svensk författare,
som vunnit europeiskt anseende, så kan han ju genom att
samtidigt utgifva original och öfversättning skydda sig mot eftertryck.
Till följd häraf kan en sådan bestämmelse, som den nu föreslagna,
ej annat än anses såsom onödig. Sveriges författare behöfva
således ej något skydd mot öfversättning af sina originalarbeten.
Först i den mån svensk litteratur blir känd i utlandet, och inkomstgifvande
öfversättningar förekomma, i samma mån kan det vara
skäl för oss att sätta i fråga ett sådant skydd för den svenske författarens
rätt. Yi veta ock ganska väl, att svenske författare,,
hvilkas arbeten hafva blifvit öfversätta till främmande språk, hafva
i allmänhet varit mycket intresserade af denna utländingens uppmärksamhet.
I följd deraf är det klart, att paragrafen, sådan den
nu föreligger, icke har någon egentlig betydelse. Paragrafen har
emellertid en annan betydelse och det är den, att detta lagstadgande
kan, på grund af § 19 i nu gällande lag om eftertryck, under
förutsättning åt ömsesidighet förklaras gälla äfven för annat landsmedborgares
skrifter och således blifva en internationel bestämmelse,
gällande såsom skydd för utländsk mans skrifter. Vid sådant förhållande
anser jag för min del att motionären, med det rika förråd
af vetande, som han förklarade sig hafva i denna fråga, borde hafva
framlagt mera antagliga motiv för sitt förslag än hvad som skett.
Nu anför han icke mer än två ganska omtvistbara skäl. Det första
är, att de talrika öfversättningarne förqväfva den goda inhemska
litteraturen. Men huru detta skall kunna blifva en följd af den
fria öfversättningsrätten, det har jag svårt att förstå. Att utlandets
literatur, då den kommer in hit, skall utöfva inflytande på
vår egen literatur är naturligt, men icke bör väl vår literatur
derigenom kunna blifva sämre, än mindre förqväfvas. Har vår svenska
literatur kunnat med den fria öfversättningsrätten utveckla sig
till sin nuvarande ståndpunkt, synes orimligt att den i ett nu skall
förlora sin utvecklingsförmåga.

Det andra skälet är lika litet bevisande. Motionären påstår
att den fria öfversättningsrätten skulle medföra en öfverdrifven täflan
mellan förläggarne, hvilken åter skulle hafva till följd, att, på sätt
motionären förklarar med afseende på det förhållande att sämre
varor med billigare pris uttränga de bättre, de öfversättningar, som
nu presteras, i allmänhet blifva dåliga. Då frågas: hvilken visshet
har man väl att, derför att en person får uteslutande rätt eller monopol
pa att utgifva öfversättning af ett arbete, öfversättningen nödvändigt
skall blifva god. Jag hemställer, om någon verkligen tror

41 N:o 59.

Måndagen den 15 Maj, f. m.

att vi kunna hafva den ringaste garanti för att vi skola slippa dåliga Om ändring i
öfversättningar derför, att vi antaga detta förslag och gifva en viss la9en ansförläggare
monopol på öfversättningsrätten. För min del tror jag tiU

det icke. Återstår sålunda såsom den enda grunden för motionen, Å,™, \
nemligen att rättsmedvetandet fordrar, att den gamla satsen »arbe- °r *''
taren är sin lön värd» vinner tillämpning äfven på detta område,
så att äfven författaren må åtnjuta skydd för en af honom autoriserad
öfversättning och undfå den ersättning, som honom rättvisligen
bör tillkomma för den vinst en öfversättning af hans original arbete
betingar. Jag har icke heller någonting emot denna princip, men
jag anser, att för att principen verkligen skall kunna vinna tillämpning
bör man i lagen inlägga en bestämmelse, att utländsk författare,
som sjelf ombestyr en autoriserad öfversättning af sitt arbete,
må, derest lian så finner skäligt, erhålla skydd för densamma
och således bereda sig honorarium derför, men man bör icke intrassla
saken genom att saga, att det är den svenske författaren som man
vill bereda skydd i utlandet. Men i allt fall, hvarför böra väl vi
taga initiativet i en fråga sådan som denna och nu godkänna ett
omoget förslag ? Hvarför kunna vi icke vänta åtminstone till dess
utlandets författare sjelfve påkalla ett sådant skydd, och utverka att i
det afseendet må uppgöras eu konvention mellan detta lands regering
och vår? Om och när en sådan begäran framställes, skall jag vara
den förste att rösta för att den bör bifallas, men att vi skola af
oss sjelfve bereda utlandets författare ett skydd, som de aldrig begärt,
det ser verkligen litet egendomligt ut, och att vi så nyligen
efter utfärdandet af Köngl. förordningen om eganderätt till skydd
skola, utan att några förhållanden kunna uppgifvas, som påkalla en
sådan lagstiftningsåtgärd, anse oss böra skydda svenske författare
mot svenske medborgares lust att öfversätta deras verk på främmande
språk ser löjligt ut. Man har äfven velat åberopa exempel
från de stora kulturstaterna; men hvad lär oss väl historien i detta
afseende? Jo, att så snart en stat velat skydda sina författares arbeten
mot eftertryck eller öfversättningar, så hafva de derom ingått
konventioner med andra stater, hos hvilka de ansett det vara lönt
att förskaffa skydd för autoriserad öfversättning; och hvilket land
har väl dervid gått i spetsen? Jo, Frankrike, och det af den anledning
att, som bekant, för omkring 30 år sedan ett oerhördt oskick
yppade sig i fråga om eftertryck af franska författares arbete. Då
ansåg sig Frankrike, till förekommande af detta, böra ingå konventioner,
och med hvilka ingingos dessa konventioner? Jo, med de
länder, der den svåraste konkurrensen var att befara, och sålunda
först och främst med de öfriga latinska staterna samt Stor-Britan11
ien, vidare med Ryssland, der, som man vet, franska språket talas
inom alla de bildade klasserna, och sedan med de tyska staterna.

Och med hvilka stater har det icke afslutat konvention? Jo, med
de skandinaviska staterna förutom några få andra, deraf de flesta af
mindre betydenhet, och detta derför att Frankrike icke ansett en

N:o 59. 42

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Om ändring i
lagen ang.
eganderätt till
skrift.
(Forts.)

konvention med dem behöflig. Men om den franska literaturen
börjar blifva mera allmänt känd och föremål för öfversättning i
dessa stater än nu är fallet, så anser Frankrike nog tiden vara inne
att genom konventioner förskaffa sig detta skydd äfven i dem. Gå
vi till andra länder, som afslutat sådana konventioner, så finna vi att
t. ex. de af England afslutade äro färre till antalet, och detta derför
att detta land är mindre än Frankrike i behof af sådant skydd, samt
att detta i ännu högre grad är förhållandet med Preussen. Uti en
skrifts utgifvande ingår såsom det bestämmande motivet allmängörandet
af författarens tankar, beredande af jordmån för desamma
hos en så stor mängd menniskor som möjligt. Det första syftemålet
är att arbeta i idéernas tjenst. Ju mera läst en författare blir,
på ju flere språk hans arbete blir öfversatt, desto mera viunes syftemålet
med skriftens utgifvande. Det är först i andra rummet som
författarens anspråk på arfvode för arbetet kommer i fråga. Vetenskaplige
författare få nöja sig, om deras arbeten blifva spridda och
lästa, politiske författare hafva detta till egentligt syftemål, vittre
författare är det egentligen som göra anspråk på ersättning. För
att emellertid en författare skall kunna göra anspråk på arfvode derför,
att hans arbete öfverlemnas åt allmänheten, erfordras, att han
sjelf begärt det. Eljest måste syftet med utgifvandet af arbetet
hafva varit tankarnes offentliggörande. Frågan om skydd för eganderätt
kan således endast afse den som nedlagt kostnad på skriftens
tryckning, men detta anspråk kan ej sträcka sig längre än till
eftertryck. Kostnaden för öfversättning och spridning i ett annat
land kan ej berättiga förläggaren i författarens hemland till att
erhålla ersättning. Men, såsom jag förut har nämnt, gillar jag fullkomligt
den grundsats, att författaren må, likasom han betingar sig
skydd emot eftertryck, äfven kunna göra detta anspråk gällande för
autoriserad öfversättning; men af hvad jag yttrat följer, att jag anser
att vi här i Sverige böra vänta med införlifvande i vår lagstiftning
af denna grundsats, till dess sådant ifrågasättes för utländske författares
räkning från deras land, samt att, så länge som utländske
författare icke göra anspråk på honorarier för af deras arbeten i
vårt land gjorda öfversättningar, det icke är skäl att vi uppträda
med dylika anspråk gent emot andra länder. För öfrigt förefaller
det rätt egendomligt, att motionären icke begärt skydd jemväl emot
hvad han sjelf förklarat af allmänna opinionen stämplas såsom en
dålig handling, nemligen att utan tillstånd öfversätta och uppföra
på främmande språk författadt dramatiskt arbete. Om vi här beslutade
att i vår lag införa sådana bestämmelser, som motionären
och Utskottet föreslagit, och en konvention om internationelt skydd
för literära arbeten derefter blefve afslutad mellan Sverige och
Frankrike, så är jag öfvertygad om att det rätt snart skulle komma
att visa sig, att man i Frankrike hade den uppfattning, att franska
pjeser icke skulle kunna, utan författarens särskilda tillstånd, i
otryckt öfversättning uppföras på svensk scen. Och då detta san -

Måndagen den 15 Maj, f. m.

43 N:o 59.

ii olikt komme att gifva anledning till mycket trassel, så finner jag
äfven deri ett skäl att icke bifalla detta ofullständiga förslag, hvilket
för öfrigt icke är annat än en reminiscens af Lag-Utskottets vid''
1877 års riksdag framlagda, men af begge Kamrarne ogillade förslag,
samt en försämring af hvad i Justitiedepartementet ursprungligen
i detta hänseende föreslagits och derjemte en slarfvig afskrift
af hvad konventionen emellan Preussen och Frankrike innehåller.

Enligt gällande lags bestämmelser äro författare skyddade mot
öfversättningar af deras arbeten på två sätt, nemligen dels derigenom
att enligt paragraf 4 eftertryck af öfversättningar icke är
tillåtet, dels enligt paragraf 3, så att, derest en författare samtidigt
utgifver sitt arbete på eget och främmande språk, annan öfversättning
deraf ej får utan författarens tillstånd utgifvas. Det
nu föreliggande förslaget afser att utsträcka ifrågavarande skydd
ännu längre och till hufvudsaklig del uppgifva den rätt, som i paragraf
4 är angifven, att derest ej öfversättning samtidigt med originalet
utgifves, utgifva öfversättning af utländsk skrift. I detta
förslag ifrågasättes, att den utländske författaren under en tid af
två år skall hafva rätt att bestämma, om han vill låta öfversätta sitt
arbete på svenska, och derest han förbehåller sig att utgifva en autoriserad
öfversättning, skulle skydd beredas, så att ingen under fem
år får begagna den rätt hvar och eu har enligt paragraf 4 att utgifva
annan öfversättning deraf. Denna paragraf, sådan den blifvit
redigerad, synes emellertid mera fästa afseende på förläggarens än
författarens rätt. Den är så redigerad, att, om en utländsk författare
skulle finna att en öfversättning af hafs arbete, som blifvit
gjord på grund af hans autorisation, vore så dålig, att den till och
med kunde förstöra hans författarenamn, han enligt lydelsen af
ifrågavarande paragraf icke hade rättighet att låta göra en ny öfversättning
och följaktligen icke någon möjlighet att få sitt arbete
öfversatt på det sätt, med hvilket han kan vara nöjd. Detta är så
mycket märkligare, som i den konvention, hvarur förslaget till
denna paragraf är hemtadt, nemligen konventionen emellan Frankrike
och Preussen, är det uttryckligen sagdt, att öfversättning icke
får utgifvas utan samtycke af arbetets författare, till följd hvaraf
denne har rättighet att, om arbetet blifvit illa öfversatt, låta utgifva
en ny öfversättning.

Då, efter hvad jag sökt utveckla, nu föreslagna stadgande har
sin enda betydelse deruti, att sålunda möjliggöres åstadkommande af
skydd för ej mindre svensk än utländsk författares autoriserade öfversättning,
äfvensom här är fråga om att göra lagbestämmelser af
internationel beskaffenhet, så har man att undersöka om ifrågavarande
bestämmelses antagande är rätta vägen för att vinna ifrågavarande
syftemål. Utskottet har omnämnt de tre sätt, hvarpå bestämmelserna
om ett ömsesidigt internationelt skydd för autoriserad
öfversättning skulle kunna komma till stånd. Det ena sättet är att
genom lag gifva utländska skrifter samma skydd som inhemska,

Om ändring i
lagen ang.
Äganderätt till
skrift.
(Forts.)

N:o 59. 44

Måndagen den 15 Maj, f. m.

Om ändring i utan vilkor af reciprocitet, på sätt skett i Frankrike; det andra belagen
ang. står uti att i lagstiftningen medgifva sådant skydd, men mot vilkor
e9aUskrift. U reciprocitet, och det tredje sättet är att erkänna utländings rätt
(Forts.) nämnda hänseende genom internationella konventioner, och det

är för att möjliggöra begagnandet af detta sistnämnda sätt som
Utskottet förklarat sig tillstyrka nu föreslagna bestämmelse. Om
Lag-Utskottets förslag icke skall innebära annat än att genom denna
lag söka möjliggöra en konvention, så frågas: böra vi, vid det
förhållande att det redan arbetas på att få en konvention till
stånd, icke låta Kongl. Maj:t hafva fria händer att taga frågan i
ett sammanhang i betraktande samt föreslå de förändringar, han kan
finna lämpliga, hellre än att genom en lagparagraf binda oss och
behöfva befara att fransmännen på grund af en tilläggsartikel till
franska handelstraktaten skola begagna sin rättighet att blanda sig
i saken, innan vi bestämdt förklarat, huru beskaffad vi vilja hafva
konventionen. Enligt denna af Lag-Utskottet jemväl omnämnda
tilläggsartikel till franska handels- och sjöfartstraktaten skola nemligen,
till dess en konvention kommit till stånd, de respektiva ländernas
undersåtar i det andra landet åtnjuta samma behandling som
landets egna i afseende å den literära eganderätten. Då således
Frankrike antagit status quo och vi måste förutsätta, att det känner
till våra bestämmelser i ämnet, samt vi af regeringen, som i
detta afseende nog blir pressad af Frankrike, om det anser sådant
vara med sin fördel öfverensstämmande, hafva ett förslag till konvention
att vänta, kan det väl då vara skäl för Riksdagen att på
förhand föreslå lagbestämmelser, som utvidga vare sig Frankrikes
rättigheter på detta område eller den bas, hvarpå frågan står, innan
vi fått höra regeringens yttrande i ämnet? Och så mycket mindre
böra vi göra detta, som både Riksdagen och Högsta Domstolen
redan för fem år sedan gjort sina anmärkningar mot den ursprungliga
paragrafen samt det måste erkännas, att det nu föreliggande
förslaget först och främst är en förändring af det ursprungliga förslaget
och ytterligare en försämring af det lagbud, som legat till
grund för ifrågavarande förslag, hvilket, såsom jag redan förut påpekat,
återfinnes i konventionen mellan Frankrike och Preussen.
Såsom skäl för att vi ej behöfva onödigtvis brådska, utan afvakta
Frankrikes initiativ, ber jag slutligen få fästa uppmärksamheten
derpå, att man i Frankrike just nu med allvar arbetar på åstadkommandet
af en dylik konvention om den literära eganderätten
och att för ändamålet ett syndikat skall tillsättas eller kanske redan
är tillsatt.

Man säger visserligen att det icke kan ligga någon fara i att
antaga den här föreslagna paragrafen. Någon egentlig fara kan
icke heller jag se. Det värsta, som händer, är att man under vissa
fall får vänta fem år på en duglig öfversättning af utländska arbeten,
om den föreslagna bestämmelsen antages af konungen och
förklaras gällande för utländske författares skrifter. Men jag frågar

45 N:o 59.

Måndagen den 15 Maj, f. m.

ännu en gång huruvida det må vara skäl att i förevarande afseende Om ändring i
binda händerna på oss mera än vi behöfva samt onödigtvis möjli- la9en an3-gen framkalla förvecklingar? eganderatt till

Jag yrkar på grund af frågans outredda skick afslag å Ut- 1 , ,
skottets hemställan. l''tort8’)

Herr Gumselius: Da denna fråga förra gången vid innevavarande
riksdag förevar hår i Kammaren, började de tvenne förste
talarne med att göra åtskilliga erinringar mot det af Lag-Utskottet
afgifna betänkandet, och dessa erinringar hafva nu på ett eller annat
sätt blifvit i det nya utlåtandet besvarade. Den återstående delen
af den aftonens långa diskussion rörde mindre sjelfva saken och delar
åt densamma, än den företedde högstämda tal om hvad »rättsmedvetandet»
fordrade och särskildt åtskilliga religiösa funderingar och
kontroverser. Frågan kom härigenom temligen på sned och det
var naturligt att det yrkande om votering för afslag, som då framstäldes,
icke vidhölls, ty diskussionen hade sannerligen icke nog utredt
frågan.

Det talades, såsom sagdt, mycket om rättsmedvetandets fordringar
i denna sak. Vore det emellertid meningen, att Riksdagen skulle
förklara att rättsmedvetandet ovilkorligen fordrade antagandet af
eu lagbestämmelse sådan som den här föreslagna, så vore detta eu slät
kompliment åt rättsmedvetandet för flere år sedan hos så väl regeringen
och Högsta Domstolen som Riksdagens begge Kamrar, enär
nemligen en dylik bestämmelse då icke ansågs nödig eller lämplig.

Yäl förelåg exemplet från det lilla Finland och det stora Frankrike,
der de här åberopade grundsatserna tillämpades. Men man fann icke
skäl för att Sverige, i strid med Danmark och Norge, i strid med
flertalet kulturländer, som endast delvis antagit dessa grundsatser,
skulle opåkallad! uttala sig för en princip, som med hänsyn till
literaturen skulle isolera det lilla landet från andra länder. För
närvarande har den seden trängt sig fram hos oss — och den har
äfven aberopats som stöd af dem, som försvara ifrågavarande förslag
— att våra förläggare genom frivilliga aftal med franske,
engelske och tyske författare förvärfva sig rättighet att öfversätta
deras arbeten och äfven med dem öfverenskomma om ersättningen
för denna rättighet. Detta synes mig vara en god sed, som det
icke är skäl att ändra. Det är dock den skilnad för närvarande
mot hvad det skulle blifva, om man lagvände ett sådant ömsesidigt
aftal, att fragan om rättigheten att förse titelbladet med den uppgift
att den utgifva öfversättuingen är »bemyndigad» samt spörsmålet
om hvad för denna rättighet skall betalas, att i det senare fallet
blefve vårt lilla lands bokförläggare tvungne att foga sig i de vilkor,
som skriftställarne i de större länderna kunde finna för godt att
uppställa och diktatoriskt föreskrifva med anspråk grundade på deras
hemlands vanor och pris. Jag erinrar mig specielt ett fall, som för
några år sedan händelsevis kom till min kännedom. En svensk för -

N:o 59. 46

Om ändring i
Ingen ang.
eganderätt till
skrift.
(Forts.)

Måndagen den 15 Maj, f. m.

läggare begärde nemligen en fransk författares bemyndigande att
till vårt språk få öfversätta en af samme författare skrifven teaterpjes,
som dock icke var lämpad att uppföras på skådebanan, utan
endast var afsedd att läsas. Svaret på den framstälda frågan var
helt enkelt, att sådant bemyndigande skulle erhållas emot insändande
af 1,000 francs kontant. Detta, som efter franska förhållanden
möjligen var ett billigt pris, ansågs dock allt för högt efter våra
svenska vanor, ty hos oss erhålla författarne sällan så stora arfvoden,
isynnerhet för teaterpjeser som icke egna sig att uppföras å
scenen. Jag var för några dagar sedan i tillfälle att se ett bref
från en författare på ett af de skandinaviska språken, hvilken blifvit
tillfrågad om ett af hans arbeten finge öfversättas på svenska.
Med de skandinaviska brödrafolken äro, som bekant, särskilda konventioner
afslutade och de befinna sig derför i en annan ställning
till Sverige hvad literatur beträffar än andra folk, men af här vunnen
erfarenhet kunna slutledningar dragas. Denne författare, som är
verkligt framstående och en af ledarne inom sitt språks literatur, hade
blifvit temligen hårdt klandrad i någon svensk tidning. Sannolikt
hade han äfven haft något obehag från svensk sida; ty på nyss omnämnda
fråga svararade han, att, efter den bekantskap han gjort
med de svenska tidningarne och förläggarne, var det hans afsigt att
icke vidare låta öfversätta sina skrifter på svenska. Detta kan nu
göra mindre med ett sådant verk, som våra bildade klasser kunna
läsa och förstå på grundspråket, ehuru äfven sådana skrifter som
denne författares äro värda att genom öfversättning införas i vår
literatur och bekantgöras för andra och flere än dem, som kunna
och vilja köpa och läsa de dyra danska upplagorna. Hvad de skandinaviska
ländernas literatur beträffar, är emellertid skadan jemförelsevis
obetydlig mot om vi genom ett stadgande som detta, visserligen
icke genom den form i hvilken det nu föreligger, men dock
genom konseqvenserna deraf, utestänga oss sjelfve från bekantskap
med de ypperste och derföre också mera anspråksfulle författarne på
andra språk.

På det spörsmål jag tillät mig framställa förra gången fragan
här var före, huruvida det var Lag-Utskottets mening, då det i
3:dje paragrafen talar om »öfversättning af skrift till ett eller flere
uppgifna språk», att man på titelbladet på våra svenska böcker skulle
räkna upp alla tänkbara språk, till hvilka vi ville skydda vår öfversättningsrätt,
fick jag då ej något svar. Nu finner jag på andra
sidan i betänkandet ett resonnement härom, deruti en förklaring
gifves, som för mig är i viss mån tillfredsställande, ehuru jag vill
hemställa huruvida icke denna förklaring åtminstone till en del stryker
öfver hvad Utskottet just velat genomföra. Utskottet säger
nemligen att den, som gifver ut ett literärt arbete på svenska språket
med bemyndigande af öfversättningsrätt till tyska och franska
språken, utan att på dessa öfversättningar iakttaga att genom utsättande
på titelbladet förbehålla sig öfversättningsrätten äfven

47 N:o 59,

Måndagen den 15 Maj, f. m.

från öfversättningen till öfriga språk, den får skylla sig sjelf och
dessa öfversättningar må andra fritt lägga till grund för ytterligare
öfversättning till annat språk, äfven om öfversättningsrätt till det,
språket skulle vara förbehållen å den svenska upplagans titelblad.
Från min ståndpunkt sedt är det hugneligt att Utskottet sett saken
ur den synpunkten, helst misstag alldeles ovetande kunna göras.
Jag erinrar mig exempelvis en person, som öfversatte ett arbete i
kemi, hvilket ursprungligen var engelskt och af Johnston, men
i fullt god tro höll på att här utges såsom tyskt arbete af en doktor
Wilh. Hamm, hvilken utgifvit arbetet såsom sitt tyska original.
Slumpen gjorde att under tryckningen, då titelbladet redan
låg i press, svenske öfversättaren händelsevis fick reda på att författarens
namn borde ändras från de nyssnämda till F. W. Johnston.
Hvem skulle väl, med de bestämmelser här äro framlagda, vara
säker för förvecklingar i följd af ofrivilliga misstag, så vida icke
Lag-Utskottets ypperliga förklaring här vore gifven, att från hvilken
öfversättning som helst, som icke innehåller förteckning på de
främmande språk till hvilka icke öfversättning får ske, eger man
rätt att verkställa öfversättning äfven till ett språk, der icke öfversättning
från originalet får utan auktorisation ega rum. Detta uttalande
i motiveringen är dock icke tillräckligt, så vida man icke
får förutsätta att denna tydning vid tillämpning af lagen så inom
som utom landet blifver känd och erkänd.

Utskottet fortsätter ännu ytterligare sin tankegång och fäster
uppmärksamheten på, att om en konvention med England blefve
träffad, som förbjöde öfversättning af engelska skrifter till svenska
språket utan auktorisation, kunde detta icke skydda en nord-amerikansk
upplaga af sålunda fridlyst engelskt original från att öfverflyttas
till svenska literaturen utan derom träffadt aftal. Detta
är en sak som förtjenar att påpekas, isynnerhet för oss svenskar,
då vi behandla sådana frågor som denna. Herrarne torde hafva sett
i hvilket omfång amerikanska tidningar intaga svensk literatur i
rent aftryck. Detta aftryck skulle således från följetong i tidningar
och från böcker i separattryck efter tidningarne kunna öfverflyttas
till andra språk, äfven till sådana till hvilka författarne förbehållit
sig öfversättningsrätten. Den åsigt, Utskottet här uttalat,
innebär märkliga konseqvenser. Jag tror mig kunna uppgifva att
af svenske författares arbeten, exempelvis de flesta, om icke samtliga
August Blanches samt Fru M. S. Schwartz’ romaner, sålunda utkommit
såsom följetonger i amerikanska tidningar. Man har der
seden att införa bredvid hvarandra en allvarlig och en glad roman
och man har i de svensk-amerikanska bladen 5, 6 ja, ända till 8
följetongsspalter i hvarje nummer och dessa icke af den korthet vi
äro vane vid i Sverige, utan sina 3 fot långa. Sålunda går det åt
många romaner att fylla dessa väldiga följetongsspalter. Jag var i
tillfälle att för några år sedan se ett bref från utgifvaren af en
svensk tidning i Amerika. Han skref: Mitt förråd af svenska ro -

Om ändring i
lagen ang.
eganderätt till
skrift.
(Forts.)

N:o 59. 48

Måndagen den 15 Maj, f. in.

Om ändring i maner är alldeles upprymdt; var god köp i bokhandeln och skicka
lagen ang. mig par (jussjn romaner, som kunna vara lämpliga att insätta i
eganderatt till ridning. Jag föreställer mig att beställningen blef utförd efter
(Forts) begäran. Efter Lag-Utskottets mening, för så vidt denna mening
kommer att vinna något afseende vid konventionens tillämpning,
skulle de två dussin svenska romanerna, såsom August Blanches,
Marie Solie Schwartz’ och alla andras romaner, hvilka blifvit utgifna
i amerikanska tidningar, kunna, äfven efter afslutande af literära
konventioner mellan Sverige och öfriga europeiska stater, öfversättas
till hvilket språk som helst, efter som amerikanarne icke
hafva konvention i den vägen med något annat land.

Inom Utskottet har man, såsom herrarne finna, alldeles tydligt
uttalat den meningen, att vi på grund af den ingångna konventionen
med Frankrike icke hafva någon skyldighet att antaga LagUtskottets
betänkande. Jag är tacksam derför att Utskottet så bestämdt
uttalat sin mening om denna sida af saken, hvarom olika
meningar uttalats här i Kammaren vid frågans föregående behandling.

Lag-Utskottets motiverning slutar ganska betecknande med det
uttalande, att ett förslag som detta måste erbjuda flera frågor af
beskaffenhet »att lagstiftaren måste lemna deras lösning åt jurisprudensen
och domstolarnes urskilning i förevarande fall». Ja, det
fruktår jag att »jurisprudensen och domstolarne» komma att tagas
i alldeles för stort anspråk, om Kammaren upphöjer till lag hvad
Utskottet här föreslagit.

En föregående talare har redan fäst uppmärksamheten derpå, att
det är ett falskt skäl och påtagligen orimligt, att man genom att
utestänga täflan skall försäkra sig om den bästa varan. Lika dåliga
öfversättningar, som vi nu hafva, få vi tvifvels utan sedan också, men
det är skilnaden att, om ett värdefullt arbete utkommer i en dålig
öfversättning, så är det tänkbart, att det kan utkomma en bättre
öfversättning deraf, men är den dåliga öfversättningen autoriserad,
så stannar det vid densamma.

Hvad beträffar skyddet mot dåliga skrifter, så lärer väl denna
■ lag icke innebära något sådant skydd. Sådana böcker komma att
blifva öfversätta, som allmänt blifva lästa, och somliga kunna komma
att anse en del af dessa skrifter goda, men en del af dem dåliga
och andra tvärtom. Det är nemligen förhållandet, att hvad den ene
anser vara sämst, anser stundom en annan vara något af det bästa,
och uttrycket dåliga skrifter anser jag alltså vara mycket sväfvande
i tillämpningen.

Man talar äfven om hvilka personer man vill gagna med detta
förslag. Jag har hört talas om att man vill gagna författarne, att
man vill gagna öfversättarne och att man vill gagna jemväl förläggarne,
d. v. s. den svenska bokmarknaden i allmänhet. Jag är
deremot rädd för att förslaget icke skulle gagna någon af dessa i
högre grad än det skulle skada dem. Det kan möjligtvis gagna en

49 Jf:o 59.

Måndagen den 15 Maj, f. M.

eller annan, men det öfvervägande antalet på hvarje särskildt område
komme det att skada.

Pe^ skulle^ komma att gagna författarne, säger man. Det är
då författare på svenska språket, som man för närvarande närmast
afser med denna lag. ^Emellertid är det fallet, att icke många författare
pa svenska språket få njuta den äran att uppmärksammas i
utlandet; det är icke manga i utlandet som förstå svenska arbeten
och kunna och vilja öfverflytta dem till utländska språk. Jag skulle
önska och hoppas att det blefve fallet med eu för hvarje år allt
större del af våra författare, att deras arbeten öfversattes på främmande
språk, men icke är det genom att uppställa sådana hinder,
som denna lag innehåller, som man medverkar härtill. Bland de
svenske författare, som öfversättas i någon större skala, intagas
främsta rummen af en kunglig skald och en friherrlig författare,
ledamot af denna Kammare. Hvad den kunglige skalden beträffar,
är jag öfvertygad att han icke beliöfver något skydd af lag för sina
skrifter, emedan jag antager att han i alla händelser icke uppbär
honorarium och att hans skrifter icke lära öfversättas till främmande
språk, utan att hans bemyndigande är lemnadt. Sådant bemyndigande
lär ju jemväl vara gifvet till öfversättare i flere länder.
Hvad åter beträffai den nyssnämnde ledamoten af denna Kammare,
har det stora arbete, han senast utgifvit, utan konvention utkommit
i bemyndigade öfversättningar på flere språk, men han skulle icke
enligt denna lag hafva, efter konventionens ingående, skydd för öfversättning
ens till dessa språk, så vida icke å titelbladet blifvit upptagna
alla tänkbara språk, till hvilka öfversättning kan ske.

Jag vill antaga, att han träffat överenskommelser om arbetets
öfvei sättande till de flesta europeiska språk, men han har kanske
icke tänkt pa ätt sjelf draga försorg om någon öfversättning till
ett språk, som talas i ett land, der man dock följt hans färd med
stort intresse och nog vill läsa skildringar derom; jag menar Japan.
Om han icke tänkt pa att förbehålla sig rätt att öfversätta
sitt arbete till japanskan, och om da någon annan låter ombestyra
en sådan öfversättning, sa kan arbetet sedermera från detta språk
öfversättas till hvilket annat språk som helst, äfven i land, med hvilka
konvention finnes och der bemyndigad upplaga utkommit. För öfrigt
beliöfver jag icke ga sa långt som till Japan, ty det finnes jemväl
åtskilliga europeiska språk, hvilka författaren i fråga helt ‘säkert
icke skulle tänkt pa att lata öfversätta sitt arbete, och från hvilka,
om det dit öfverflyttas, det sedan skulle kunna öfversättas till något
af de mera allmänt lästa språken. Utom de svenske författare
jag här antydt, torde det företrädesvis vara skrifter af ett mera
vetenskapligt innehåll som komma i fråga att från vårt språk öfversättas,
men jag tror att de af våra vetenskapsmän, som påräkna
en läsekrets i utlandet, antingen direkt författa sina arbeten på
något främmande språk, som är mera kändt än vårt eget, eller ock
sjelfve draga försorg om att deras arbete blir till något sådant

Andra Kammarens Prof. 1882. N:o 59. 4

Om ändring i
lagen ang.
eganderätt till
skrift.
(Forts.)

N:o 59. 50 Måndagen den 15 Maj, f. m.

om ändring i språk öfversatt. De söka sålunda, ofta med egen uppoffring, den
lagen ang. vidsträcktaste offentlighet, mot hvilken lagförslaget vill skydda dem.

Äganderätt till Det jiar ta[a|iS om att värf broderland Norges två störste författare,

skrift. Björnson och en lösen, beklagat sig öfver, att deras arbeten

(Forts.) blifvit öfversatta till en hel mängd andra språk, utan att de i somliga
fall derför fått någon ersättning. Dess värre hafva vi här i
Sverige icke någon författare jemförlig med Björnson och lösen,
men om vi hade någon sådan, skulle jag vilja föreslå, att staten
gåfve honom ett författareanslag, på sätt man gjort i Norge, och
hellre gjorde detta anslag något rikligare, än att vi för hans skull
bunde hela vår literatur genom en lag sådan som denna. Det har
sagts att öfversättarne skulle förlora på det nuvarande tillståndet.
Med öfversättningar tillgår det nu ofta sa, att när en ung man
fått i sina händer något arbete, som han tycker om, gör han en
öfversättning af detsamma, utan att ännu veta om han kommer
att få sälja den eller ej. Detta lyckas stundom, men stundom icke;
Men har öfversättningen blifvit väl gjord, och blir den tryckt, så
plägar öfversättaren sedan kunna påräkna mera arbete i den vägen.
Om nu deremot detta förslag antages, blir följden den att endast
ett fåtal öfversättare, nemligen de som redan gjort sig väl kände
af förläggarne, kommer att af dem anlitas för verkställande af nya
öfversättningar. Desse öfversättare fa fullt upp med arbete, men
de äro få; för de öfrige spärras vägen. Hvad åter förläggarne
sjelfve beträffar, tror jag att, om föreliggande förslag bifalles, det
likaledes af dem endast blir ett fåtal, nemligen de, hvilka hafva
tillräckligt kapital och de bästa kanaler till utlandet, som komnie
att slå under sig det. hufvudsakliga af öfversättningsackorden. Då
jag emellertid för min del är öfvertygad om att vår svenska literatur
skulle blifva lidande derpå, att en stor del af utlandets förnämsta
literatur för oss utestängdes eller blefve ett fåtals privilegium,
så kan jag icke annat än yrka afslag å föreliggande betänkande.

Herr Rundgren instämde med Herr Gumeelius.

Den vidare öfverläggningen angående förevarande ärende uppsköts
till kl. 7 e. m., då detta sammanträde, enligt derom utfärdadt
anslag, komme att fortsättas.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter åtskildes
kl. 7i 3 e- m In

fidem

H. A. Kolmodin.

STOCKHOLM, TRYCKT

CENTRAL-TRYCKF.RIET, 188 2.