RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1882:37

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1882. Andra Kammaren. N:o 37.

Onsdagen den 19 April.

Kl. 11 f. m.

§ i Upplästes

ett så lydande sjukbetyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare Herr Grefve Axel
E. Mörner alltsedan den 15 dennes varit af sjukdom (angina faucium)
hindrad och tillsvidare är af samma sjukdom hindrad att infinna sig i
Kammaren, det intygar

Stockholm den 18 April 1882

Sigurd Lovén,

Legit. läkare..

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till Bevillnings-Utskottet Kongl. Maj:ts
på Kammarens bord hvilande proposition, angående förändringar i assuransafgiften
för försändelser med angifvet värde, hvilka befordras inom
riket, in. m.

Efter föredragning dernäst af Kongl. Maj:ts proposition angående
de Kongl. teatrarne anförde

Herr Hedin: Kongl. Maj:t har i den nu till remiss föredragna
propositionen begärt dels Riksdagens medgifvande, att de Kongl. teatrarnes
verksamhet ma tillsvidare fortgå efter hufvudsakligen enahanda
syften som hittills, dels att Kongl. Maj:t måtte ega rätt att låta på
statsverkets bekostnad af tillgängliga medel förskjuta de utgifter för
teatrarnes förvaltning, hvartill det ordinarie statsanslaget och teatrarnes
ofri g a inkomster kunna komma att ej lemna tillgång. I afseende
å denna senare hemställan vill jag icke i vidare måtto förgripa Utskottets
blifvande omdöme om saken, än uttala mina betänkligheter
emot att lemna det äskade medgifvandet i den obegränsade form, som
propositionens ordalag antyder. Men hvad den förra hemställan åter
angår, vagar jag redan nu för min del uttala den förhoppning, att
Andra Kammarens Prof. 1882. N:o 37. 1

N:o 37.

2

Onsdagen den 19 April, f. m.

Riksdagen icke skall lemna ett sådant medgifvande som Kongl. Maj:t
har begärt. Detta medgifvande från Riksdagens sida, att de KongL
teatrarnes verksamhet må tillsvidare fortgå efter hufvudsakligen enahanda
syften som hittills, är för det första alldeles onödigt För det
andra, och just derföre att det är onödigt, kominer man måhända en
gång att deraf draga den slutsatsen, att Riksdagen genom ett sådant
medgifvande skulle hafva förklarat sig gilla och godkänna någonting,
som Riksdagen icke har synnerlig kännedom om, samt att Riksdagen
härmed äfven skulle hafva, åtminstone indirekt, godkänt den nog egendomliga
åtgärd, hvarigenom de Kongl. teatrarne blilvit pro forma —
ty något mera är det icke — från hofförvaltningen öfverflyttade under
ett statsdepartement. ■

Vidare anfördes icke. Kammaren hänvisade den förevarande Kongl.
propositionen jemte Herr Hedins i anledning af densamma nu afgifnayttrande
till Stats-Utskottet.

Derefter föredrogos och hänvisades till Stats-Utskottet:

dels Kongl. Maj:ts nådiga propositioner:

l:o) angående afsöndring af jord från indragna profossbostället,
Lilla Flittered i Skaraborgs län till planteringsland för en folkskola
inom Gustaf Adolfs församling;

2:o) angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
kusken Jan Erik Eriksson;

3:o) angående efterskänkande af kronans rätt till en del af danaarfvet
efter aflidne Grosshandlaren F. V. von Stjernemans hustru, Mary
English Hamilton; och

4:o) angående beviljande af pension a allmänna indragningsstaten
för Direktören vid kronoarbetsstationen å Tjurkö, Majoren Olof Theodor
Sundholms enka och understöd åt hans tre omyndiga barn;

dels Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse, angående utbetalning af det
Halmstad—Jönköpings Jernvägsaktiebolag beviljade anslag å 500,000
kronor.

§ 3.

Föredrogos och biföllos Lag-Utskottets nedannämnda Utlåtanden:.

N:o 35, i anledning af väckta motioner om underdånig skrifvelse
angående lagbestämmelser om delning af stadsfastighet;

N:o 36, i anledning af Riksdagens Justitieombudsmans framställning
om tillägg till 69 § Utsökningslagen; och

N:o 37, i anledning af Riksdagens Justitieombudsmans hemställan
om dels tillägg till 100 § Utsökningslagen dels ock ändring i 127 och
och 130 §§ samma lag.

Onsdagen den 19 April, f. m.

3

N:o 87.

§ 4.

Förekom till afgörande Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts
Utlåtande N:o 5 (i samlingen N:o 7), med anledning af väckt motion om
underdånig skrifvelse angående utredande, i hvad mån åtgärder kunde
vidtagas för att inskränka den tid, under hvilken sjöfarten på Sveriges
hamnar är stängd af is.

Med förordande af bifall till'' berörda motion (N:o 52), afgifven af
Friherre Nordenskiöld, hade Utskottet hemstält, »att Riksdagen ville i
underdånig skrifvelse anhålla, det Kong], Maj:t måtte genom sakkunniga
personer låta utreda, i hvad mån åtgärder kunna vidtagas för att
minska den tid, under hvilken sjöfarten på Sveriges hamnar är stängd
af ishinder.»

Efter uppläsning häraf lemnades ordet till

Herr Olaus Olofsson, hvilken, enligt anteckning å utlåtandet,
inom Utskottet reserverat sig mot nämnda hemställan, och som nu anförde
:

Som Herrarne se af det föreliggande betänkandet har jag mot Utskottets
hemställan låtit anteckna min reservation.

Om jag än ville medgifva, att isbrytande fartyg äro för våra hamnar
behöfliga för att vintertiden mellan dem och öppna hafvet hafva
en bruten väg, kan jag dock icke vara med om att dylika fartyg anskaffas
på statens bekostnad och således icke heller gilla, att en skrifvelse
i ämnet aflåtes till Kongl. Maj:t. Om så är, att vissa orter i
vårt land hafva behof af sjökommunikationer vintertiden, så anser jag,
att dessa .orter både böra och kunna sjelfvä utan statens mellankomst
anskaffa de fartyg, de behöfva.

Jag yrkar fortfarande afslag såväl å motionärens förslag som Utskottets
betänkande.

Herr J. Johansson i Stockholm: Ehuru Tillfälliga Utskottet så
varmt och välvilligt tillstyrkt ifrågavarande motion, kan jag för min
del icke vara med om en Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t, fotad
på de upplysningar, som de förenade rikenas Generalkonsul i Helsingfors
lemnat. Han har sökt bevisa, bland annat, att fraktfarten på
Hangölinien med ångaren Express under de tre år, tabellen anger, år
från år betydligt ökats. Han säger nemligen: »Då Express den 19
December 1878 åter började sina turer på Sverige, har allmänheten,
oviss om denna trafiks återupprättande, icke förberedt sig på att begagna
densamma, med anledning hvaraf ock årets seglationsintrader
blefvo obetydliga.» Under vintern 1878—79 uppgick, enligt Herr Generalkonsulns
berättelse, för hvarje vecka antalet passagerare till 31
samt centner gods till 543, men under vintern 1879—80 uppgick antalet
passagerare till 45 samt centner gods till 1,888 och under vintern
1880—81 hade antalet passagerare stigit till 85 och godstrafiken till
3,349 centner. Men taga vi närmare i betraktande de tre hufvudartiklarne
af de 50, som i tabellen förekomma, eller de tre artiklar, som
egentligen förekomma i marknaden mellan Finland och Sverige och
som äfven i tabellen upptagits såsom sådana, så visar sig, att alla
dessa äro, hvad vinterfraktfarten angår, af helt och hållet tillfällig
natur. Och det visar sig äfven gentemot Herr Generalkonsulns ytt -

Om inskränkning
af den
tid, hvarunder
svenska kantnarne
stängas
af is.

N:o 37.

Om inskränkning
af den
tid, hvarunder
svenska hamnarne
stängas
af is.
(Forts.)

4 • Onsdagen den 19 April, f. ra.

rande att allmänheten redan första året af Express’ tillvaro väl visste
af denna lägenhet, ty af artikeln »hvete, mjöl och gryn» öfverfördes
under första vintern 126 centner, året derpå blott 100 centner och
vintern 1880—81, som ju, enligt Generalkonsulns förmenande, gifvit
det bästa resultatet, endast två centner allt per vecka räknadt. Hvad
artikeln »smör» beträffar uppgick veckoimporten hit under vintern 1879
—80 till 596 centner men under vintern 1880—81 till endast 224 centner
och af artikeln »jern och maskingods» fraktade Express under den
förra af nämnda vintrar 760 centner, men under den senare endast 602
centner per vecka.

Om denna fraktfart varit af stabel i stället för af tillfällig natur,
så skulle i proportion till de föregående åren centnertalet fraktgods af
dessa trenne artiklar för de åtta veckorna under vintern 1880—81 utgjort
11,854, men utgjorde endast 6,626; och således föreligger här i
stället för den mångordade tillökningen en minskning af 44 procent.
För att emellertid kunna komma upp till den största möjliga siffra för
det sista af ifrågavarande trenne år har man bland fraktgodset upptagit
under nämnda år skeppade 11,049 centner linfrökakor, 1,143
centner korn och 900 centner majs. Och då man nu vet, att såväl
linfrökakor som spanmål är en artikel, som både billigare och beqvämare
fraktas om sommaren, och att det då icke heller fattas tillgång
på sådant fraktgods, samt då man tillika ser, att dessa artiklar icke
hafva någon motsvarighet i tabellerna för föregående år, så är naturligt,
att jag har rättighet att betrakta dem såsom tillfälliga. Hvad
majsen särskildt beträffar, så förefaller det mig underligt att man vill
paradera med en vara, som, kommande från Amerika, skulle söka sig
en så underlig väg som öfver Stockholm till Ryssland eller Finland för
att slutligen hamna i foderkrubban eller bränvinspannan. Om jag undantager
exportgruppen smör från de artiklar, som jag anser vara tillfälliga,
så återstå 39,000 centner fraktgods, som Express fraktat under
tre på hvarandra följande vintrar om tillhopa 51 veckor; och förvandlar
man dessa 39,000 centner till rymdmått, så motsvara de 14,000
tunnor råg eller hvad en medelstor ångare kan öfverföra på fyra veckor.

Och ändå säger nämnde Generalkonsul så högstärndt: »sist anförda
siffror innehålla en den vältaligaste antydan om tidsenligheten af vinterförbindelsen
mellan de båda grannländerna äfvensom af den vidare
utveckling, af hvilken densamma är mäktig.» Om jag då skulle fördela
allt det fraktgods, som ångaren Express på 51 veckor öfverfört, —
deri inbegripet den frakt, som jag anser vara rent tillfällig — lika på
alla de resor, ångaren gjort, så visar sig, att densamma aldrig på någon
resa haft fullt en femtedels last. Af denna orsak anser jag förbindelsen
med Finland under vintertiden med hufvudstauen hvad fraktfarten
angår vara alldeles obehöflig; hvad angår passagerare- och posttrafiken,
så tror jag icke, att inkomsten af densamma skulle på något sätt motsvara
kostnaden för ett isbrytarefartyg. Om man kunde vara öfvertygad
om att under alla eventualiteter förbindelsen kunde hållas öppen
hela året om, eller kunde man mot slutet af September eller början af
Oktober bestämma, huru kommunikationerna vintertiden komme att
gestalta sig, eller huruvida man hade att emotse en stark, en medelstark
eller .blid vinter, så skulle jag vara med om att bevilja snart

Onsdagen den 19 April, f. m. 5

sagdt hvilket anslag, som helst, men det kan man icke och jag kan
då säga, hvad följden skulle blifva af en isbrytare.

Det är klart, att hvarje importör måste under September och Oktober
månad förse sig med varulager för vintern, konjunkturerna må
vara så dåliga, penningemarknaden så svår eller priserna så höga, som
helst, han måste ändå fylla sina magasin. Om man nu skulle anskaffa
ett isbrytarefartyg, som hölle segelrännan öppen och underhölle vinterkommunikationen
med den öfriga verlden, så skulle, om t. ex. prisen
i Januari månad falla, importören, som har sina varor liggande på
lager, göra en oerhörd förlust på dessa varor. Ingen skada, säger man,
—• allmänheten har fördel af att prisen blifva billigare; men man
måste äfven taga i betraktande, huru förhållandena gestalta sig ett
annat år. Importören, skrämd af föregående årets bittra erfarenhet,
vågar ej anskaffa något större lager; vintern faller på och blir af den
beskaffenhet att icke något fartyg kan tränga sig fram till våra kuster
och då blir det allmänheten, som blir lidande. Ja, säger man, sådant
kan ju inträffa äfven utan isbrytarefartyg. Ja, det är sant, och förhållandena
under sista hösten äro beviset härpå. Spanmål togs då in
i stora qvantiteter till följd af den dåliga skörden; på kolonialvaror,
som till Sverige importerats på grund af de pris, som då voro rådande,
förlorades oerhörda summor; men för försynens beslut må vi
böja oss och taga pröfningen, sådan den kommer. Jag kan väl förstå,
att den ärade motionären syftar längre än på en förbindelse vintertiden
med Finland; ty med sin öppna blick ser han nog saken i stort och
vill åstadkomma en sådan förbindelse icke blott med Finland, utan
äfven med hela den öfriga verlden. Detta är en både stor och vacker
tanke; men verkligt praktiska sjömän äro dock fullkomligt förvissade
derom, att Östersjön är ett vanskligt haf att navigera under vintertiden.
De fleste köpmän vilja icke gerna mot högre frakt- och assuransafgifter
taga sin väg öfver Östersjön, utan de föredraga hellre att
taga sina varor öfver Göteborg, hvars skärgård, till följd af det blidare
klimatet och andra förhållanden, är mindre farlig att navigera och
der man snart nog har att förvänta, att ett för den kommunens räkning
anskaffadt isbrytarefartyg skall blifva färdigt. Tänker jag vidare
på det förhållande att, till följd af det vid denna riksdag beviljade
anslag, förbindelse mellan Öland och fastlandet och möjligen äfven med
Libau snart skall komma till stånd; tänker jag vidare på den af Riksdagen
antagna förnyade handelstraktaten med Frankrike — hvilket
enligt mångas påståenden skett på bekostnad af många andra intressen
— så vill det synas mig, att innevarande Riksdag gjort, om icke
för mycket, åtminstone ganska mycket för den svenska sjöfarten. Skulle
jag emellertid blifva öfvertygad om nödvändigheten af dessa fartygs
behof för post- och andra förbindelser, hvarom här varit fråga, så
skall jag måhända taga tillbaka mina anmärkningar. För den händelse
att Stockholm särskildt behöfver ett sådant fartyg, så tänker
jag mig, att det är Stockholms börs, som för anskaffande deraf bör
taga initiativet; men en anmärkning frångår jag icke, den nemligen,
att ofvannämnde Generalkonsuls rapport är vilseledande; och, sålänge
som denna min anmärkning icke blifvit vederlagd, kommer jag att
yrka afslag å Utskottets hemställan.

N:o 37.

Om inskränkning
af den
tid, hvarunder
svenska kärnnarne
stängas
af is.
(Forts.)

N:o 37.

Om inskränkning
af den
Hd, hvarunder
svenska hämnare
stängas
af is.
(Forts.)

6 Onsdagen den 19 April, f. m.

Herr Wie sel gren: När man ser på ingressen till Utskottets utlåtande,
på motionärens förslag och på det slut, till hvilket Utskottet
kommit, så möter man på alla tre ställena en ordställning, som förefaller
mig mindre lyckligt vald. Det heter nemligen på alla tre ställena,
att man skulle ingå till Kongl. Maj:t med underdånig skrifvelse
angående utredande, »i hvad mån åtgärder kunna vidtagas för att
minska den tid. under hvilken sjöfarten på Sveriges hamnar är stängd
af ishinder.» Jag frågar då, under hvilken tid äro Sveriges hamnar
stängda af is? Jo, vintertiden. Men icke är det val motionärens mening
att Riksdagen hör ingå med en skrifvelse med begäran om nedsättande
af en komité för att utreda i hvad mån åtgärder kunna
vidtagas för att minska vintertiden? Nog hafva vi, såsom Herr Carl
Anders Larsson för kort tid sedan försäkrade oss, .numera en sådan
regering, att man kan vänta mycket af densamma, men jag undrar,
om icke detta vore att vänta alltför mycket. Motionären har icke
heller menat det; och det är icke behöfligt att i Utskottets betänkande
gå längre än till raden näst efter reciten af motionärens förslag för
att finna utredt, hvad motionärens förslag afser. Sedan Utskottet
anfört motionens slutyrkande heter det nemligen: »Motionärens mening
är» etc. Det är kanske icke någon artighet från Utskottets sida att
så der strax efter anförandet af motionens kläm uttolka hvad meningen
är med densamma, men det tyckes häntyda på att Utskottet
sjelf funnit det anmärkta uttrycket oklart.

Om man emellertid tror förslagets mening vara att en komité
borde nedsättas, för att utreda i hvad mån åtgärder kunna vidtagas
för att under vintern hålla Sveriges hamnar öppna, så torde man härför
i förslagets ordalydelse ega skäl. Det kan synas vara en temligen
enkel fråga; men den är till och med enklare än så. Man kommer
nemligen icke långt i Utskottets betänkande, förrän man finner, att det
icke ens är fråga om alla svenska hamnar utan endast om hamnarne
på Sveriges östliga kust. Härvid ber jag att få anmärka, hurusom
Utskottet på andra sidan af sitt betänkande med anförande af ett
obestridligt faktum visat, att denna fråga icke behöfver en konglig
komités utredning;] der omtalas nemligen, att Göteborgs kommun utan
hjelp af någon konglig komité redan utredt frågan på det förträffliga
vis, att ett isbrytande fartyg är af kommunen bestäldt för att börja
sitt arbete så snart det blifver färdigt. Dessa åtgärder har denna kommun
vidtagit i samma syfte som här förevarande, eller för att hålla
sin hamn öppen under vintermånaderna. Då det emellertid icke kan
nekas, att hvad Göteborgs kommun gjort, det bör äfven Stockholms
kommun kunna göra, och då den andra hamn, som föresväfvat Utskottet,
nemligen Karlskrona icke heller bör kunna vara så svåråtkomlig,
att icke precis samma åtgärder skulle kunna anses lämpliga för
ändamålets vinnande der som i Stockholm och Göteborg, håller jag
före, att Kammaren är i sin goda rätt, om den betraktar hela frågan
som en kommunal fråga, hvilken ankommer på de kommunala myndigheternas
utredning. Kammaren synes mig derföre icke behöfva göra
sig samvete för bristande intresse för Sveriges sjöfart, om den på
dessa grunder afslår motionen —- hvarom jag nu ber att få framställa
yrkande.

Onsdagen den 19 April, f. m. 7

Herr J. Andersson i Tenhult: Då jag tillhört det Utskott, som
haft att behandla denna fråga, men, till följd af erhållen ledighet ''från
riksdagsgöromålen, icke varit med om frågans slutliga afgörande, hvilket
dock icke kommit att antecknas efter utskottsbetänkande!, såsom
eljest plägar vara vanligt, anser jag mig pligtig nämna några ord för
att uttala, det jag icke kan gilla det slut, hvartill Utskottet kommit.

Vid de diskussioner, som inom Utskottet förekommo i denna
fråga, innan min permissionstid började, uttalade jag den åsigten, att
jag icke ville bestrida, att det kunde vara nyttigt, att isbrytande fartyg
funnes, som kunde hålla en öppen ränna mellan kusterna och
öppna sjön, men att jag ansåg, att, hvad anginge en sådan öppen
ränna för kongliga flottan, det icke tillkom me Utskottet att derom afgifva
utlåtande, enär en sådan fråga hemfölle under Femte hufvudtiteln
och Stats-Utskottets behandling, och att, hvad vidare angick handelsflottan,
jag ansåge frågan i denna del för ett ortintresse, som borde
ordnas af de kommuner, som kunde vara i behof af sådana fartyg.
På dessa skäl ville jag inom Utskottet ogilla motionen och yrkade för
min del afslag å densamma, hvilket jag fortfarande gör.

Herr Hedlund: Hvad först vidkomme den af min ärade kollega
på göteborgsbänken gjorda anmärkningen mot en redaktionsofullkomlighet
i Utskottets och motionärens förslag, kan jag alldeles icke dela
hans uppfattning i detta hänseende. Det står nemligen i motionen:
»att minska den tid, under hvilken sjöfarten på Sveriges hamnar är
stängd af ishinder» — och detta har den ärade talaren velat göra liktydigt
med minskande af vintertiden! Det är dock två olika saker:
den tid, under hvilken harnnarne uro stängde af is, och vintertiden.
Många hamnar äro under vintern icke stängde af is, emedan isen är
alltför svag, och andra hamnar finnas, som endast under en kort tid
af vintern äro stängde af is. Det är denna del af vintern, då den
ena eller andra hamnen är stängd till följd af alltför tjock is, som
motionen afsett att förkorta, och jag kan omöjligen förstå^ huru en
man, så van som den ärade talaren att behandla svenska språket i tal
och skrift, kan åt dessa ord gifva eu sådan tolkning, som han gjort.
För min del finner jag uttrycket fullkomligt korrekt, men äfven om
det ej skulle vara det, skulle jag sannerligen i den värde talarens ställe
försmått att på grund af ett obetydligt redaktionsfel förskaffa mig ett
tvetydigt bifall.

Det var med stor förvåning, jag hörde en köpman i en stor handelsstad
yttra, att det skulle vara rent af fördelaktigt för staden att
under en tid hafva sina hamnar stängda af is, emedan man på förhand
gör stora uppköp och fyller sina varulager samt sålunda bereder
sig på den längre tid, som under vanliga förhållanden ishindret skulle
verka. Om då så olyckligt skulle ske, att en blidvinter inträffade, skulle
derigenom stora förluster för köpmännen uppkomma. Komme så dertill
-ett isbrytarefartyg, skulle förlusterna blifva ännu värre. På den grunden
borde harnnarne vara stängde och på den grunden borde förbindelserna
med de andra länderna vara afbrutna. Derför borde man ej
lägga sig i försynens anordningar, utan borde låta harnnarne vara
stängde så länge som möjligt! En annan uppfattning har gjort sig

N:o 37.

Om inskränkning
af den
tid, hvarunder
svenska hamnar
ne stängas
af is.
(Forts.)

N:o 37.

Om inskränkning
af den
tid, hvarunder
svenska hamnar
ne stängas
af is.
(Forts.)

8 Onsdagen den 19 April, f. m.

gällande i den handelsstad, jag tillhör, der man anser hamnarnes tillstängning
afj is vara någonting ogynsamt både för köpmannen och
den stora allmänheten, som från köpmannen får sina varor, och får
dem billigare genom sjöfartens tidiga öppnande. Derföre har man der
äfven påtagit sig en ganska betydlig kostnad för att få ett isbrytarefartyg
och derigenom öfvervinna dessa hinder. År det nu så, att
Stockholms köpmannacorps delar den ärade talarens åsigt, så följer deraf,
att Stockholms kommun ej kommer att göra sig besvär med att
anskaffa ett isbrytarefartyg. Men det finnes möjligen andra kommuner
än Stockholm, som idka sjöfart, och dessa kunna möjligen hafva
en annan uppfattning. Det är för dessa smärre kommuner som jag
föreställer mig, att motionären egentligen för talan. Men det är en
dyr affär, och det finnes kommuner, som kanske ej hafva råd att förskaffa
sig ett isbrytarefartyg, särdeles om de äro så belägna att många
vintrar kunna gå förbi utan att något sådant fartyg behöfves, hvarföre
de möjligtvis ej vilja ikläda sig kostnaden för de undantagsfall, som
här äro i fråga. För dessa många kommuners skull vill motionären, att
det i kronans hand skall ligga ett par starka isbrytarefartyg, stälda
under flottans vård, hvilka skola kunna komma till undsättning, då
ishinder inträffar, och motionären har mycket talande åskådliggjort,
huru ett sådant fartyg kan bryta en ränna åt än den ene hamnen än
den andre hamnen och således verka gagnande icke blott för en kommun
utan för många.

Jag har verkligen med glädje läst denna motion; det är någonting
omfattande och stort i hela detta system. På det ekonomiska området
är det vanligt i denna Kammare att vi blifva hänvisade att behandla
olikartade detalj förslag. Sällan är ett ekonomiskt förslag bygdt på ett
omfattande system; än gäller det att skaffa isbrytande fartyg mellan
Oland och Kalmar, än att åstadkomma en kommunikationsled mellan
Gotland och fasta landet, alltsammans smärre isolerade intressen.
Men att sammanbinda allt detta och se saken i stort och att för detta
system påkalla statens medverkan — det händer ytterst sällan. Det
är motionären värdigt att nu hafva framstält ett sådant mera omfattande
system.

För min del ser jag saken icke blott från synpunkten af ishinder
och öppna hamnar, utan jag betraktar den äfven på annat sätt, ställande
den — liksom i fråga om den af Herr Lyth väckta motionen —
såsom ^ett medel till öppnande af nya handelsförbindelser och särskilt
med våra östra grannländer, icke blott med vårt brödraland Finland,
utan äfven med vår förra »arffiende», som jag dock hoppas icke längre
så skall framstå, nemligen Ryssland. Det är gifvet, att i Ryssland
skall öppna sig en stor marknad för den svenska näringsfliten i synnerhet
beträffande vår jerntillverkning och våra mekaniska verkstäder^
Trots de orimliga tullar, hvarmed Ryssland till sin skada omgärdar
sig, införes från England en mängd produkter, hvarmed den svenska
tillverkningen fullkomligt kan täfla — jag grundar detta påstående
icke på uppgifter af Utskottet utan på andra meddelanden, som jag
anser vara fullt tillförlitliga. Yi veta också, att en viss del af våra
mekaniska verkstadsarbeten vunnit en icke ringa marknad i Ryssland,,
men antagligt är, att detta är blott en ringa början mot hvad som

Onsdagen den 19 April, f. m.

9

N:o 37.

kan följa. ^Således, att kunna hålla våra hamnar öppne, så att vår Om inskränka
sjöfart på Östersjön må ostörd kunna fortgå, detta är efter mitt för- nin''J af den
menande en stor nationel uppgift. Att denna angelägenhet skulle hd’ hvarunder
läggas i var örlogsflottas hand, synes mig ganska fördelaktigt. Jag mrne stängas
har förut yttrat, att den ringa del örlogsflottan redan nu tagit i dessa af is.
angelägenheter, såsom vid Gotland och Göteborg, varit gagnande och (Forts.)
visat sig vara en för flottan nyttig uppgift. Jag tror således för min
del, att det anslag som här kan komma i fråga med fördel kunde
läggas på flottans budget. Ty vi måste erkänna, att isbrytarefartyg
äfven i krigstid kunna vara nyttiga. Yi använda många millioner till
byggande af krigsfartyg, som enligt min tanke aldrig kunna blifva till
det gagn som ett isbrytarefartyg. Vore det derför icke af nytta för
landet, om vi toge en liten dél af dessa millioner och använde den till
att bygga ett och annat fartyg af ifrågavarande beskaffenhet?

Då den ärade motionären sjelf antagligen kommer att närmare
utveckla de synpunkter, ur hvilka han sett frågan, och som för öfrigt
ligga tydliga och klara i Utskottets betänkande, torde jag icke behöfva
orda mycket härom. För min del anser jag, att det vore föga välbetänkt,
om Andra Kammaren skulle till den grad visa sig förbise ett
så stort intresse, som det, hvarom här är fråga, att Kammaren icke
ens vågade gå in till regeringen med begäran om en utredning af saken,
en utredning, som för öfrigt icke lämpligen kan ske annat än
genom regeringen. Stockholms kommun har sjelf utredt frågan om
sin isränna och anslagit medel för att hålla den öppen. Åtskilliga
andra kommuner kunna göra detsamma. Men för att utbreda systemet
i dess helhet, kan jag icke se annat, än att regeringen, som har
konsuler och andra officiella personer till sitt förfogande, måste taga
saken om hand. I handelns och hela det svenska näringslifvets intresse
önskar jag derför lifligt, att den fråga, som här föreligger, måtte blifva
uppmärksammad. För min del yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herrar Mdin, Thomasson, Emil Key, Hasselqvist och Abraham
Rundbäck instämde med Herr Hedlund.

Friherre Nordenskiöld: Herr Talman, mine Herrar! Det var

icke utan förvåning, som jag, då jag i dag kom upp i Kammaren,
hörde en Stockholmsrepresentant uppträda mot detta förslag och det *
med högst besynnerliga skäl. Det är blott ett ytterligare exempel på
att intet tokeri från forna tider är nog stort, att det icke kan gå igen.

Många exempel skulle kunna anföras härför. Jag vill endast erinra
derom, att då åtskilliga af våra förnämste affärsmän skulle afgifva
utlåtande öfver huruvida telegrafen vore nyttig eller ej, utföll det så,
att telegrafen förklarades vara gagnlös för handeln, och när den första
norrlandsbåten skulle utrustas, ansåg man detta företag leda till en
säker förlust för aktieegarne. Nu veta vi af hvilken vigt telegrafen
är för vår handel, och vi veta också, hvad ångbåtstrafiken på Norrland
betyder. På samma sätt skall det också förhålla sig med vintertrafiken
österut,, om den kommer till stånd. Det torde hvar och en, som
gjort sig ett begrepp om handelns gång i de olika länderna, kunna
förutse. Endast den, som inskränker sig till den erfarenhet, som han

N:o 87.

Om inskränkning
af den
Hd, hvarunder
svenska hämnare
stängas
af is.
(Forts.)

10 Onsdagen den 19 April, f. m.

vunnit i sin egen handelsbod, kan se saken annorlunda. Här vid lag
torde man också kunna märka hvar skon klämmer. Den ärade talaren
tycktes uppträda såsom representant för Stockholms importörer, hvilka
enligt hans mening skulle anse det beqvämast att arbeta på gamla
sättet och tycka det vara obehagligt att behöfva göra ändringar i hvad
de vant sig vid sedan årtionden tillbaka. Men jag tror, att jag icke
vidare skall behöfva. uppehålla mig med att lemna bevis för att det
vore af stort gagn, icke endast för Stockholm, ty det spelar der vid
lag en mindre roll, utan för hela vårt land, för de flesta af våra industrigrenar,
för våra jernvägar o. s. v., om en liflig vintertrafik kunde
öppnas med vårt grannland i öster eller, rätt och slätt, om en vintertrafik
kunde öppnas på det landet, ty den skulle snart nog blifva liflig
och mycket anlitad. Icke heller vill jag upptaga tiden med att
bemöta Göteborgsrepresentantens ordrytteri i afseende på sjelfva klämmen
i Utskottets betänkande. I stället för att tänka ut detta, borde
han kanske hafva gjort fullt klart för sig, huru det i sjelfva verket
förhåller sig med Göteborgs kommuns beprisade offervillighet för åstadkommandet
af sitf isbrytarefartyg. Enligt de upplysningar, jag erhållit,
förhåller det sig dermed så, att Göteborgs kommun skall ega rätt att
taga särskild afgift för de fartyg, som passera isrännan. Det är således
en extra hamnafgift, som för detta ändamål Göteborgs kommun
uppbär. Då har Stockholms kommun gjort mer, ty den har i alla fall
anslagit några tusen kronor på det att en segelränna vintertiden skall,
såvidt med dessa ringa medel möjligt är, hållas öppen till Stockholms
hamn.

När jag sålunda tager för gifvet, att det vore till stor nytta att
— såsom det står i Utskottets betänkande — kunna minska den tid,
under hvilken sjöfarten på Sveriges hamnar är stängd af ishinder, och
då jag tror, att härför icke några vidare bevis behöfva framläggas, så
är jag deremot alldeles öfvertygad om, att denna fråga i sina detaljer
för’ närvarande icke är så känd, att icke en omsorgsfull utredning behöfves.

Här har nyss en ledamot från Stockholm nämnt, att det skulle
vara eu så farlig seglats om vintern, att affärsmännen icke skulle
kunna begagna densamma, emedan frakterna den årstiden blefve mycket
höga och assuranserna dyra. Jag vågar på det högsta betvifla denna
uppgift. Jag tror tvärtom, att assuranserna vid den årstiden skola
ställa sig billigare än på hösten. Detta är emellertid en fråga, som
dock för närvarande icke är så afgjord, it att ej behöfva en o närmare
utredning. Jag för min del tror, att Östersjön, söder om Aland,
icke något år, icke ens då vintren är så sträng, som under förra aret,
blir så isbetäckt, att den icke kan befaras af fartyg. Men detta är
blott ett antagande, icke ett vetande. Huru förhöll det sig i verkligheten
med Östersjön, söder om Åland, under den förra stränga vintern.
Var den då till större delen betäckt med is, fast eller drifvande omkring,
eller var den till större delen isfri? Det finnes ingen, som kan
med säkerhet besvara denna fråga i dag. Det skulle visserligen kunna
samlas notiser från ett eller annat fartyg, hvilka kunna upplysa, att
på den eller den trakten förhöll det sig så eller så, men med säkerhet
kan man ej besvara frågan i sin helhet. Det är icke ens fullt säkert,

Onsdagen den 19 April, f. m. 11

huru det förhöll sig med isförhållandena norr om Aland. Här behöfves
en utredning, för hvilken staten bör gå i spetsen, just derför att materialet
för frågans bedömande i första rummet skall erhållas från de
olika lotsstationerna vid våra och grannländernas kuster. Det lider
intet tvifvel, att under så stränga vintrar, som föregående års, det bildar
sig betydliga isar närmast kusterna, det vet hvar och en, men
huru förhåller det sig med den isen? År det möjligt för en isbrytare
att genomgå den och hålla en ränna öppen hela vintern, det är också
en fråga, som icke kan besvaras utan en noggrann undersökning, äfven
för den behöfves en utredning. Det är klart, att, om denna utredning
utfaller så, som jag tror, att den kommer att utfalla, nemligen att isbandet
längs kusterna visar sig vara äfven under stränga vintrar ganska
smält och lätt att genombryta, följden blifver den, att isbrytare böra
anskaffas för några af våra hufvudhamnar. Men det är å andra sidan
tydligt, att det icke kan åligga staten att ensam hålla isbrytarefartyg,
utan att kostnaden derför bör åtminstone till en del beskostas af den
kommun eller de kommuner, för hvilka rännan hålles öppen. Det är
också tydligt, att bidrag dertill böra lemnas äfven från andra håll, såsom
t. ex. från postverket, hvilket redan bidrager till vinterkommunikationers
upprätthållande. Postverket bör naturligtvis för att kunna
tillförsäkra sig en regulier förbindelse med t. ex. Finland lemna ett
bidrag antingen till de båtar, som öfverföra posten till Finland, eller
ock för upprätthållande af en öppen ränna. Det är också tydligt, att
den kommun och de, som närmast draga nytta af den hamn, till hvilken
en ränna hålles öppen; böra lemna mycket stora bidrag, äfvensom
de jernvägar, som sluta vid hamnen och hvilka ovilkorligen hafva stora
fördelar af denna trafik. Men allt detta behöfver en utredning, och
just derför tror jag, att den form, som blifvit gifven åt Utskottets förslag,
är den lämpligaste. Jag har icke i min motion begärt något anslag
utan endast en så fullständig utredning af frågan som möjligt,
hvarvid jag ännu en gång ber att särskilt få betona, att det icke är
min mening, att staten ensam bör bekosta isbrytningen, utan staten
bör utreda frågan och sedan söka rättvist fördela kostnaderna på alla
dem, hvilka hafva någon väsentlig fördel af de vidtagna åtgärderna.

På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag bifall till min motion,
och jag beder dervid att särskilt få påpeka, att det ju vore en omyndighetsförklaring
af Kammaren, om den icke vågade begära en undersökning
i en sak, derför att man befarar, det regeringen med anledning
häraf framdeles kunde komma att begära ett anslag i och
för det angifna ändamålet. Det är ju vi sjelfva eller våra efterträdare,
som komma att bedöma, huruvida det begärda anslaget är
behöfligt eller icke, och så synnerligen släpphändt i det hänseendet har
ju Riksdagen aldrig visat sig.

Jag får yrka bifall till Utskottets förslag.

Häruti förenade sig Herrar Friherre Stackelberg, Axel Key, Hedin
och von der Lunchen.

Herr Sjö: I motsats mot den siste ärade talaren skall jag yrka

afslag på Utskottets förslag.

N:o 37.

Om inskränkning
af den
tid, hvarunder
svenska liamnayme
stängas
af is.
(Forts.)

N:o 37.

Om inskränkning
af den
tid, hvarunder
svenska hamnarne
stängas
af is.
(Forts.)

12 Onsdagen den 19 April, f. m.

Jag vill på samma gång nämna, att, då jag först läste‘Utskottets
betänkande, var det med verklig öfverraskning, jag fann, att Utskottet
beslutat tillstyrka en sådan skrifvelse till Kongl. Maj:t, som motionären
bär föreslagit. Man kan nemligen med skäl ifrågasätta huruvida Utskottet
tänkt sig följderna af en sådan skrifvelse, hvilka skulle blifva,
att Kongl. Maj:t för nästkommande Riksdag framlade proposition om
inköpande af ett eller flera isbrytareångfartyg jemte mycket annat som
dermed kan ega sammanhang. Alltnog, kostnaderna för detta skulle
blifva så stora och nyttan så ringa, att jag vill hoppas, att majoriteten
af denna Kammare kommer att motsätta sig förslaget. Af Utskottets
betänkande finna vi, att Göteborgs kommun af egna medel, utan något
anslag- af staten, inköpt en isbrytareångare till ett pris af 290,000 kronor.
Då motionären nu haft reda på detta, borde han, enligt mitt förmenande,
gjort framställning till Stockholms kommunalstyrelse att, i likhet
med Göteborgs samhälle, bevilja medel för ifrågavarande ändamål, för
den händelse en dylik ångares anskaffande verkligen vore af nöden.
Orsaken till att denna motion nu kommit till Riksdagen är väl den,
att motionären är van att få allt hvad han vill af staten och derför
icke behöfver bry sig om att vända sig till Stockholms kommun i denna
sak. Annars är väl fallet att, om någon skall hafva fördel af denna
frågas lyckliga lösning, så är det, såsom också en talare på stockholmsbänken
till och med nämnde, just Stockholms stad. Jag tror också,
att de öfriga Stockfiolmsrepresentanterne, i likhet med nyssnämnde representant,
skola alltför väl inse, att det tillkommer Stockholms stad
att, utan att besvära Regering och Riksdag, anskaffa medel för ett
sådant fartygs byggande, om det behöfves, isynnerhet som Stockholms
kommun icke har så obetydliga inkomster af handeln och sjöfarten,
såsom t. ex. tolagsersättningen, hvilken, efter hvad jag vill erinra mig,
uppgår till omkring 800,000 kronor årligen. Jag tror, att dessa medel
skulle ganska väl lämpa sig för ett sådant ändamål som här är i
fråga.

Såsom jag först nämnde yrkar jag afslag på Utskottets förslag.

Herr Magnusson instämde med Herr Sjö.

Herr C. Carlson: Jag beder till en början få nämna, att jag,

ehuru ledamot af Utskottet, icke deltagit i behandlingen af föreliggande
fråga. Jag tillåter mig på samma gång säga, att jag icke kan vara
med om ifrågavarande skrifvelseförslag, hufvudsakligen derför att jag
anser orätt att besvära Kongl. Maj:t med utredning af en fråga, som
jag redan på förhand finner hafva föga sympatier för sig i denna Kammare.
Jag inser visserligen motionens göda syftemål, men skall staten
taga befattning med denna fråga om förminskande af den tid, under
hvilken sjöfarten på Sveriges hamnar är stängd af ishiuder, så måste
det ske efter en förut uppgjord plan, på det icke orättvisor måtte uppkomma.
Ty skall en kommun hafva ett sådant isbrytarefartyg af
staten, vilja väl sedan många andra kommuner hafva detsamma, om
de besväras af ishinder, och detta vore rättvist. Bäst torde derför
vara, att de, som drifva handel och sjöfart, sjelfva få ordna denna sak,
och jag är också öfvertygad om att de då icke skola underlåta något,

Onsdagen den 19 April, f. m. 13

för såvidt de anse det vara en verklig fördel förenad med detta längre
öppenhållande af våra hamnar. Derpå hafva vi ju också, såsom den
siste ärade talaren nämnde, exempel från Göteborg, der man beslutat
att för kommunens räkning anskaffa ett isbrytarefartyg för en kostnad
af 290,000 kronor, utan att man ens gjort försök att erhålla understöd
af statsmedel. Besynnerligt skulle äfven te sig, om Riksdagen, som
förut nekat anslag till byggande af fartyg för marinen, nu skulle
gifva på hand att bevilja medel för byggande af handelsfartyg.

På af mig nu anförda skäl yrkar jag afslag på Utskottets förslag.

Herr Söderström: Både som Stockholmare, köpman och importör
ber jag få nedlägga en protest mot det yttrande för afslag på
Utskottets förslag, som nyss fäldes af en talare på stockholmsbänken.
Jag medgifver visserligen, att det kan vara litet genant för en importör,
som betalat högt pris för en vara, att densamma, i följd af öppet
vatten under vintermånaderna, faller i värde; men det är väl icke
importörernas intressen, som här skola bevakas, utan den stora allmänhetens;
och hvad har icke denna allmänhet vunnit genom den senaste
milda vintern? Naturförhållandena hafva gjort, att vi fått rågen ett par
kronor billigare per tunna än eljest skulle vant fallet, och detta anser jag
vara en fördel, som är värd mycket. Hvad naturförhållandena åstadkommit
detta år vore nu meningen att få genom konstens tillhjelp
derigenom att våra hamnar kunde hållas öppna i slutet af Mars eller
början af April och detta torde väl icke få anses såsom omöjligt.
Jag har den äran att vara ledamot af Stockholms kommunalstyrelse,
och, såsom en ärad talare nämnde, bidrager Stockholms kommun till
öppenhållande af en segelränna till Stockholm icke blott med ett anslag
af några tusen kronor årligen, utan äfven derigenom, att de ångbåtar,
som vintertiden anlöpa Stockholm och bidraga till segelrännans
öppenhållande, äro befriade från hamnumgälder. Jag är äfven öfvertygad,
att Stockholms kommun, om ett ordentligt isbrytarfartyg blir
bygdt, icke skall undandraga sig att för detsamma betala, hvad på
dess andel kan belöpa, men jag ber också att få fästa uppmärksamheten
uppå, att det är icke endast Stockholm, som kan hafva fördel
af ett dylikt isbrytarfartyg, som håller Stockholms hamn öppen — vi
veta ju t. ex., att statens jernvägar hafva sin ändpunkt i hufvudstaden,
och Stockholms stad har redan förut genom ett anslag af omkring
3,000,000 till den s. k. Värta-hamnen förskaffat statens järnvägsnät en
slutpunkt vid sjön och det är ganska ovisst, när kommunen skall kunna
få så stor vinst af detta företag, så att ränta och amortering å denna
summa betäckes.

Östersjön kan, såsom en ärad talare redan påpekat, svårligen
hållas öppen hela vintern, utan det vore för isbrytning på våren ett
isbrytarefartyg vore behöfligt. Men det är tydligt, att det då är behöfligt
icke blott för Stockholm utan äfven för hamnar såväl söder
som norr om hufvudstaden, och det skulle ju uppenbarligen vara en
misshushållning att anskaffa ett isbrytarfartyg endast för öppenhållande
af en hamn, då flere hamnar, som af samma fartyg kunde begagna
sig, kunna hafva fördel af detsamma och deltaga i kostnaden derför.
Det är just på den grund att en sådan fördel beredes åt saken, om

N:o 37.

Om inskränkning
af den
tid, hvarunder
svenska hamnarne
stängas
af is ,
(Forts.)

N:o 87.

Om inskränkning
af den
tid, hvarunder
svenska hamnarme
stängas
af is.
(Forts.)

14 Onsdagen den 19 April, f. m.

staten tager frågan om hand, som jag ber att få lemna min röst för
bifall till motionärens förslag.

Herr Lyth: Jag tror, att, om man företoge sig att beräkna alla de
olägenheter, vår handel och sjöfart direkt och indirekt tillskyndas, derigenom
att inloppet till våra hamnar under flere månader om året äro
stängda af is, man skulle komma till ett ganska märkvärdigt resultat.
Om man äfven icke skulle kunna hålla sjöfarten på Östersjön öppen
under hela året, är det dock säkert, att sådant kunde med ett dugligt
isbrytarfartyg låta sig göra under de allra flesta år. Då nu ett förslag
är framkommet om vidtagande af åtgärder för att afhjelpa dessa olägenheter,
hvaraf vår sjöfart lider och då vidare detta förslag blifvit
framstäldt af en man, som måste erkännas ega den största erfarenhet
och insigt i denna fråga och hvars blotta namn är oss en borgen för
att saken icke gerna kan misslyckas, tycker jag, att allt detta borde
i hög grad inverka på Kammarens mening, och ovilkorligen förmå
hvarje sann fosterlandsvän att fästa uppmärksamhet vid detta nyttiga
förslag. Friherre Nordenskiöld uttryckte nyss någon tvekan, huruvida.
Östersjön förlidet år kunnat navigeras. Jag kan likväl upplysa om, att
äfven under förlidet års vinter var hafvet vid södra och sydöstra kusten
af Gotland fullkomligt isfritt samt kunde under denna tid navigeras.
Då sålunda förlidet år, oaktadt vi då hade den strängaste vinter, som
vi på länge haft, navigation i Östersjön kunde ega rum, borde man
kunna hysa temligen säker förhoppning, att Östersjön under milda
och medelkalla vintrar bör kunna navigeras och hållas farbar. Jag
anser äfven, att staten i detta fall bör träda emellan. Det är ej första
gången, jag funnit, att när det gäller att understödja vår handel, vår
sjöfart och våra näringar, så hafva förslag i sådant syfte icke lyckats
i denna Kammare vinna det bifall, som vederborts; hvarföre jag tror,
att Kammaren nu gjorde rätt, om den nu icke förkastade den motion,
som blifvit framstäld af en sådan man och i sådant syfte som här alfabet.
Af dessa skäl får jag på det bestämdaste anhålla om bifall
till den skrifvelse om frågans utredning, hvarom Friherre Nordenskiöld
•gjort framställning. Jag är öfvertygad, att en dylik skrifvelse icke
kommer att förorsaka staten några stora kostnader.

Herr af Trolle: Jag har den äran att vara ledamot af det Utskott,
som behandlat Herr Friherre Nordenskiölds motion, och jag får
säga, att, då jag första gången genomläste densamma, det skedde med
ett allt mer och mer stegradt intresse och att jag dervid erfor eu
känsla af stor tillfredsställelse öfver det intresse, motionären härigenom
visat vår handel och sjöfart,- och jag vill nu till honom hembära min
tacksamhet icke blott derför utan äfven för det intresse, han mången
gång förut visat denna sak. Man har sagt, att denna fråga vore blott
en kommunal-angeiägenhet och att kommunerna derför borde sjelfve
anskaffa dylika isbrytarefartyg, men min öfvertygelse är, att här är
fråga icke blott om en kommunalangelägenhet, utan att ett ganska
vigtigt, stats- och samhällsintresse är fäst vid densamma. Jag
tror också, att Utskottet i sitt betänkande framkommit med tillräckligt
talande skäl för att visa att det icke är blott ett kommunalt utan

Onsdagen den 19 April, f. m. 15

äfven ett statens, ett allmänt intresse, det här ifrågavarande. Naturligtvis
är det ett statens intresse. Jag kan för min del icke finna
annat, då man genom anskaffande^ af isbrytande ångfartyg söker hålla
en eller flera af våra vigtigaste Ostersjöhamnar öppna under vintertiden
icke blott för en derigenom ökad trafik utan äfven till fördel för
våra jernvägar, hvilka då naturligtvis få en större transport och deraf
följande större ^inkomster. Ovilkorligen måste det ju vara ett statens
intresse, att Ostersjöhamnarne, från norr till söder, så tidigt som
möjligt på våren blifva öppnade genom sådana isbrytare, och tror
jag, att det vore af särdeles nytta att genom ett tidigare brytande af
dessa isband, som stänga våra hamnar, få en tidigare öppnad sjöfart.
Derjemte ligger ett specielt statens intresse i denna fråga, hvilket i
Utskottets betänkande endast i förbigående har blifvit berördt, men
hvilket jag tillåter mig vidröra.

Utskottet har nemligen, likasom motionären, kommit till den åsigt
att af våra Ostersjöhamnar skulle Stockholms hamn vara den vigtigaste
att hålla öppen. Dernäst komma de södra hamnarne och dervid
har såväl Utskottet som motionären tänkt sig Karlskrona. När man
kommer till denna åsigt, förenas dermed naturligtvis ett annat statens
intresse, nemligen sjöförsvaret. Hvar och en kan mycket väl finna,
att sjöförsvaret ovilkorligen har ett behof af att hålla såväl Stockholms
hamn som den vid Karlskrona, hvilka äro flottans stationer,
öppna äfven under fredstid, men synnerligast under krigstid kan det
vara af stor vigt att flottans fartyg kunna löpa ut så tidigt som möjligt.
Här i Stockholm behöfver man, i händelse af krig, dagliga
kommunikationer med Fredriksborg och de minstationer, hvilka äro
här och der förlagda i skärgården. Hvad flottan specielt beträffar är
det för denna af ett ganska stort intresse att få isbrytande ångfartyg.
Derom har framlagts förslag vid föregående riksdagar. Senast år
1878, vill jag påminna mig, att varfschefen i Karlskrona, genom en
skrifvelse till styrelsen i Stockholm, förordade anskaffandet af en stark
bogserbåt och ett isbrytande ångfartyg. Tänker man på stationen i
Karlskrona, har den verkligen ett särdeles stort behof af ett dylikt fartyg,
då under vintertiden en kommunikation med de utanför liggande fästningarne
är alldeles nödvändig. Denna kommunikation är för närvarande
af så primitiv beskaffenhet, att det mången gång kan vara förenadt
med lifsfara att begifva sig öfver isen då denna »hvarken bär
eller brister». Sedermera har Karlskrona station äfven ett annat intresse
af ifrågavarande isbrytare, detta dock af mera allmän natur.

Yi veta alla, att Karlskrona är belägen i det södra hörnet af
Sverige och det är just der den stora stråkvägen går för sjöfarten till
Norrland, Finland och Ryssland. Olyckor inträffa mången gång utanför
Karlskrona, men flottan har icke något lämpligt fartyg att skicka
ut till de nödstäldes hjelp. Hvar och en, som har varit i Karlskrona,
känner mycket väl till denna brist. .

Om ett sådant fartyg, som det ifrågavarande, skulle anskaffas,
vore det utan tvifvel af stort gagn såväl för det allmänna som för
flottan. Jag skall be att få läsa upp några fader från Karskrona tidning
angående den motion, som af Friherre Nordenskiöld här har blifvit
framlagd. Jag gör det af det skäl att Karlskrona är en stad, der

N:o 37.

Om inskränk
ning af den
tid, hvarunder
svenska hamnarne
stängas
af is.
(Forts.)

N:o 87.

Om inskränkning
af den
tid, hvarunder
svenska barnname
stängas
af is.
(Forts.)

16 Onsdagen den 19 April, f. m.

man mycket väl förstår sig på denna sjöfråga och det som i allmänhet
hör till sjöfartens intresse. Der säges nemligen:

»Dels uti en i Kongl. Maj:ts proposition till innevarande års Riksdag
under 7:e hufvudtiteln gjord framställning om anslag till ett isbrytande
ångfartyg för uppehållande af kommunikation vintertiden mellan Oland
och fastlandet, dels ock uti ett af enskild motionär (Friherre A. E.
Nordenskiöld) framstäldt förslag om åtgärders vidtagande för inskränkning
af den tid, under hvilken sjöfarten på Sveriges hamnar är stängd
af is, och hvari motionären föreslår, att tvenne isbrytande ångfartyg
för Sveriges ostkust, det ena med hufvudstation i Stockholm, det andra
med hufvudstation i Karlskrona, måtte anskaffas, för att med anvisade
områden kunna hålla samtliga de mera betydande östersjöhamnarne
öppna under vintern, förordas att nämnda fartyg skulle af Kongl.
flottans befäl föras och af dess manskap bemannas.

Det är nogsamt bekant, att flottans årliga öfningsanslag är långt
ifrån tillräckligt för att åt flottans personal bereda all den öfning, som
dess vigtiga och mångsidiga kall kräfver. Yrkesfordringarne på en nutidens
sjöofficer äro högt uppdrifna och till de mångahanda anspråken
om kunskaper och insigter i sjökrigsyrkets olika grenar, som på honom
ställas, hörer äfven, att han om våra kuster bör ega noga kännedom
för att vid krigstillfällen kunna med största möjliga fördel begagna
sig af de naturliga hjelpmedel till anfall och försvar, som dessas
beskaffenhet erbjuder. En dylik kännedom kan tydligtvis på grund af
våra skärgårdars vidsträckthet och i allmänhet invecklade beskaffenhet
förvärfvas blott genom trägen öfning; och hvarje tillfälle, som härtill
erbjudes, kan för yrkesmannen icke vara annat än välkommet. Det
är derföre glädjande erfara, att Kongl. Maj:ts ofvannämnda proposition
blifvit af Riksdagen bifallen, hvarigenom ett tillfälle till öfning för
flottans befäl och manskap sålunda blifvit beredt.»

Detta om denna del af frågan. Om Friherre Nordenskiölds motion
heter det vidare:

»Den af Friherre Nordenskiöld väckta, här ofvan nämnde motionen,
som, vid sidan af de stora fördelar densamma afser att tillskynda vår
handel och sjöfart, äfven åt vårt sjöförsvar skulle bereda ovedersägliga
fördelar, lärer snart komma att till Riksdagens behandling öfverlemnas.

Yi lefva i ångans och elektricitetens tidehvarf, och ingå uppoffringar
synas för stora, inga svårigheter oöfvervinneliga för att lätta
förbindelserna, förkorta afstånden och sammanföra de särskilda folkslagen
med hvarandra. Under sådana förhållanden kan man i likhet
med motionären med skäl ifrågasätta, huruvida icke några åtgärder
borde vidtagas för att under våra mer eller mindre långa och stränga
vintrar söka bryta det stängsel, med hvilket vinterns köld spärrar
våra hamnar.

Man bör vara motionären särskilt tacksam för den välvilja mot
vårt sjöförsvar han i sin motion uttalar genom att föreslå de båda
ifrågasatta isbrytande ångfartygens införlifvande med vår flottas materiel,
och vi äro för vår del förvissade derom, att dessa fartyg i följd
af deras nödvändigtvis starka byggnadssätt och kraftiga maskinerier
skola, jemte sitt egentliga ändamål, — — — — — — — — — —

Onsdagen den 19 April, f. m.

17

N:o 37.

svenska kärnnarne
stängas
af is.
(Forts.)

j;,d, “7 “ ti!lrall.e le™» kraftig hjelp it havemter och i nöd
stadda fartyg_ vid vara kuster. Friherre Nordenskiölds motion är re- tid’ hvarunder
mitterad till Riksdagens Tillfälliga Utskott N:o 2, der vi likasom vid mM“l"
framgång^ behandhng mom Rlksdagen tillönska den en välförförtjent

Herr Talman! Jag skall icke vidare uppehålla Kammaren med att
ytterligare framlägga nagra skäl för min önskan till framgång af motionen,
men jag vill sluta med att alla de skäl, såväl i betänkandet

tionärensT’ bl[Vlt anfo.rda’ synas mig tala för bifall till mo tionalens

framställning, hvarom jag också får anhålla.

p... **err Wieselgren: Motionären har mot min hänvisning till hvad
Goteboigs kommun i en fråga, likartad med denna, åstadkommit, rigtat

SnlleToarkmngifY ! kostnaden för nämnda kommuns isbrytarefartyg
skulle komma att bestridas genom ökade hamnumgälder. Ja» ber att

hat vid fa gorå den rättelsen, att ränta å och amortering af skulden
foi detta fartyg visserligen beräknats till hälften skola bestridas af
hamnumgalder, men att deremot den andra hälften skulle komma att
betalas genom uttaxering pa kommunens invånare. Anmärkningen

ho -»,! ,saledes lcke fuIlt streck, icke heller i det afseende!, att Göteboigs
kommun skulle genom hamnumgäldernas ökning vara likstäld
nied Stockholms och Karlskrona kommuner, för så vidt isbrytarefartyg
-åt dessa skulle genom statens tillskyndelse anskaffas. ^

p+i t!n-T V",dal’e, frau .flera oha11 Påstått, att förevarande fråga gälde
ett statsandamal och att jag således skulle haft orätt, då jag yttrade

Sh bofdP dyllka *anskaffande vore ett kommunalt Intresse

ch bolde såsom sadant behandlas. Jag tror mig dock i detta icke
hafva gjort mig skyldig till något misstag. Våra stadskommuner, en PeJStad!r’

hafva redan sasom sådana bland sina
£ Slg anf0rtr0dt ombesörjandet af vissa statsändamål,
pf blnft °fverbevi?a m,g om misstag i anförda stycket, kräfves således
ej Mott uppvisande af, att anskaffandet af dessa isbrytarefartyg är ett
sta sandama1 utan att det icke tillhör kretsen af de statsändamål,

iVmvhi otlllg0d0seende ,staten lemnat åt stapelstäderna och derför dessa
jemväl åtnjuta ersättning.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

.. „Heri'' Lmdmark: För den händelse jag trodde, att jag här genom
att foioida motionen talade i Stockholms stads intresse, skulle jas icke

i för®ta JrJg°r jag gjorde mig, då jag genomläste motionen, voro,
den ena: ar det möjligt att inskränka tiden för isblokaden för våra

denmTisblokarl de°n ,a?.d*a: är det gagneligt för landet i sin helhet, att
denna isblokad sa tidigt som möjligt upphör? För min del måste ja»

■ Jbn idein”a tld kan mskränkas, samt att det är för landet

i sin helhet fördelaktigt, att isblokaden brytes tidigare än nu sker. Jag

om" p\Ctk%dela del- +nastföregående talarens åsigt, att här vore fråga
om ett kommunalintresse. Jag är också förvissad om, att, i fall

Andra, Kammarens Prof. 1882. N:o 37. 2

N:o 37.

Om inskränkning
af den
tidj hvarunder
svenska hamnarne
stängas
af is.
(Forts.)

18

Onsdagen den 19 April, f. m.

Stockholms kommun finner med sin fördel förenligt att anskaffa åt sigett
isbrytande fartyg, den skall göra det; men deraf följer alldeles icke,,
att detta fartyg blifver disponibelt för hvarje annan hamn pa Svenges
ostkust. Om vi t. ex. tänka oss förhållandet att vi hafva krig och
att hela vår kust är blokerad af fiendtliga flottor, skulle då icke, jag
frågar det, hela landet glädja sig öfver att vi hade ett isbrytaude:
fartyg, skulle det icke med glädje helsa ett sadant fartyg, ined tillhjelp0
hvaraf vi åtminstone på något ställe kunde få andas fritt. Under
sådana förhållanden skulle det väl också vara för landet kart, om
någon åtgärd vidtoges för åstadkommande af en fredlig hlokadbrytare,
som kunde bryta den is, hvarmed vårt hårda klimat under en jätor del
af året omgifver våra kuster. Om än sådant icke kunde ske pa hosten
eller midt under vintern, skulle det dock på våren vara lör landet
gagneligt att medelst ett sådant fartyg få öppnad än en än en annan
af våra östra hamnar, af hvilka flere, såsom t. ex. Norrköpings, aro
ganska svåra att öppna. Det måste ovilkorligen vara af vigt, att vi ta
vår sjöfart öppnad 14 dagar eller 3 veckor tidigare än som kan ske,
om någon isbrytare icke finnes; och jag frågar, om icke, sedan sjöfarten
blifvit öppnad, man andas friare i vart land ej blott i de stader,
som af sjöfarten beröras, utan äfven i landet, som omgifver dem, ty
frågan är, såsom jag förut sagt, en fosterländsk och icke någon kommunal
fråga. Jag har icke någon inblick i de följder, den kan hafva
på handelns rigtning; den får väl rätta sig efter de nya forhallandena;
men jag tror, att ett tidigare öppnande af var sjöfart för konsumen
terna är af stort värde, och man hehöfver icke mycken erfarenhet for
att veta, att, då sjöfarten är stängd, priset på såväl kolonialvaror som
andra varor är högre än på den tid hamnarne äro öppna.

Genom en tidigare öppnad sjöfart kan man möjligen äfven tänka
sig uppkomsten af en för vårt land vigtig transitofart via Goteborg

Det är endast detta jag velat yttra och ber att få, instämmande
med Herr Hedlund, yrka bifall till motionen.

Herr Meijer förenade sig med Herr Lindmark.

Herr Dickson: Det förefaller mig som om denna öfverläggning
rörde ig mindre omkring sjelfva motionen än de möjliga följderna åt
ett isbrytande fartygs anskaffande, och huruvida saken är att betrakta
såsom ett statens ändamål eller ett kommunens. Sjelfva klämmen i
motionen är ju dock helt enkel. Der hemställes blott att ^Riksdagen
ville i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t matte genom
sakkunnige personer låta utreda, i hvad mån åtgärder kunna vidtagas
för att minska den tid, under hvilken sjöfarten på Sveriges hamnar ar
stängd af ishinder. Detta är en sak, som enligt ram tanke ar ganska
lätt "att utreda, utan att derföre någon komité behofves. Helt säkert
kan en hvar af oss, så att säga, på stående fot förklara, att tor sjöfartens
öppenhållande under vintern enda. medlet är ett tillräcklig
starkt isbrytande fartyg. Således kan jag icke annat än anse, att den
här gjorda framställningen är onödig, och pa den grund kommer jag
att yrka afslag å densamma.

Onsdagen den 19 April, f. m.

19

N:o 37.

tid, hvarunder
svenska hämnare
stängas
af is.
(Forts.)

Sedermera kommer den andra frågan, eller i hvad mån isbrytande Om imkränktartyg
ma anskaffas, och. huruvida det här gäller ett statens eller kom- ning af den
munens ändamål. Jag underskattar på intet sätt vigten för hela landet
att under vintern hålla sjökommunikationen öppen med utlandet
Men enligt min uppfattning innefattar denna sak både ett stats- och
ett kommunalt ändamål, hvilka jag icke gerna vill se sammanblandade
med hvarandra. Finna kommunerna det fördelaktigt för sig att deras
hamnar hallas öppna för sjöfarten hela vintern, så må de på sätt dem
.lämpligast synes vidtaga för ändamålet erforderliga åtgärder. Finner
åter staten det nödvändigt att för sitt ändamål anskaffa isbrytarefarIjS
— och jag anser det för ett statens ändamål att Stockholm och
Karlskrona, der landets flottetablissement äro förlagda, hafva öppen kommunikation
med hafvet året om •—- så blir det regeringens sak att hos
.Riksdagen göra framställning i ämnet.

Hvad nu särskilt kommunerna beträffar, så hafva ju t. ex. städerna
Ciöteborg och Malmö redan iklädt sig uppoffringar för att anskaffa
isbiytarefartyg; och, pa sätt en föregående talare nämnt, har Göteborgs
kommun för bestridande af ränta å och amortering af för ändamalet
anskaffade medel erhållit Kongl. Maj:ts tillstånd att under de
fyia vintei månaderna af året uppbära högre hamnafgifter än eljest af
ut- och ingående fartyg, hvarigenom staden ock hoppas att kostnaderna
för sjöförbindelsens upprätthållande skola betackas.

Jag anser således att förslaget går alltför mycket utom hvad med
detsamma egentligen åsyftas, tv den utredning, som deri begäres, den
kan, såsom sagdt, så godt som på rak arm åstadkommas. Att bifalla
motionen vore detsamma som att af regeringen begära en framställning
om vidtagande af åtgärder, som jag håller före att regeringen af
egen ointanke skulle föreslå, derest hon funne så nödigt.

Pa grund af hvad jag nu anfört yrkar jag afslag å utlåtandet.

I detta yttrande instämde Herrar Lönegren och Otterborg.

.Herr Angel: Då, sedan jag begärde ordet, så många talare yttrat
sig i samma syfte som jag ernat att göra, borde jag kanske afstå.
Men da jag är född och uppfödd vid kustlandet och der under loppet
af. manga . år erfarit de svåra afbräck, som handel och allmän rörelse
hdit i följd af ishinder, så vill jag icke underlåta att här offentligen
förklara mig för en varm vän af föreliggande förslag, som afser att
åstadkomma^ ständigt öppen sjöfart på våra hamnar. Icke kan det
val ligga någon fara i att enligt motionärens af Utskottet tillstyrkta
förslag begära en utredning saken. Ty har en sådan utredning en
gång eihållits,. sa kommer, såsom Friherre Nordenskiöld ock mycket
ngtigt framhållit, Riksdagen i tillfälle att pröfva, huruvida sådana åtgärder
som bär ifrågasättas verkligen kunna varda landet till gagn.

■^or synes det klart framgå af motionen, att ifrågavarande
framställning icke afser något speciel intresse för Stockholms stad,
utan att frågan är att gagna hela landet och särskildt de kommuner’
som .icke, förmå att af. egna medel anskaffa sig ett isbrytande fartyg.
Om jag icke trodde mig så väl känna de goda motiv, som göra sig
gällande hos den göteborgsrepresentanten, hvilken talade mot förslå -

N:o 37.

20

Onsdagen den 19 April, f. m.

Om inskränk- get, så skulle jag möjligen kunna anse^ att ett göteborgsintresse utning
af den ^aiat sig i de af honom yttrade betänkligheter. Men, som sagdt, jag
tid, hvarunder känner honom för val för att våga förutsätta sådan bevekelsegrund.
7™ne\mgäs Att för öfrigt Stockholms stad kan sjelf åt sig anskaffa ett isbrytande
af is. fartyg är temligen klart. „ x A ....

(Forts.) En talare, Herr Carlsson, sade, att da man förut nekat anslag tor

byggande af fartyg för marinens räkning, borde man icke vidare reflektera
å detta förslag. För min del vågar jag påstå, att detta skäl
icke alls hör till denna sak. Tvärt om anser jag att, om man för
ett fredligt mål kan i detta hänseende något göra, bör man söka verka

derhän.^ längre upptaga tiden, utan inskränker mig till att

på det varmaste yrka bifall till Utskottets föreliggande förslag.

Herr Lovén: Såsom köpman och importör beder jag få inlägga

en gensaga mot den förste talaren på stockholmsbänken. Han yttrade
att Stockholms importörer äro tvungna att under September och Oktober
månader förse sig med sitt vinterläger. Ja, tyvärr, finnas de,
som äro så gammalmodiga. Men det är verkligen icke absolut nödvändigt
Om den gamla satsen håller streck: »af skadan blir man vis,
men icke rik», så tror jag att de sista årens erfarenhet bör leda till
att man minskar importen på hösten eller mera rättar sig efter förhållandena.
Jag kan upplysa, att Stockholms köpmän bedrifva under
vintertiden en icke obetydlig affärsverksamhet från Goteborg och att
de finna med sin fördel förenligt att öfver Göteborg importera ganska
betydliga qvantiteter varor. För den risk, som drabbar importörerna
genom deras tillvägagående i ena eller andra afseendet, fai jag försäkra
att jag icke anser Kammaren böra hysa någon miskund.

Enär utvecklandet af våra förbindelser med vår östra granne är
en den mest behjertansvärda och vigtiga sak, så kan jag icke annat
än anse att frågan i denna del är högeligen afsevärd. Da jag således
är vän af företaget i den rigtningen, är jag det icke allenast
såsom tillhörande Stockholms börs och Stockholms kommun, utan helt
enkelt på grund af intresse för allmänt väl. Jag får också nämna,
att behofvet af ett isbrytarefartyg är både kändt och erkändt. Stockholms
stad har, för att upprätthålla trafiken vintertiden mellan Stockholm
och Finland, bidragit med 5,000 kronor, och statsverket äfven i
sin mån Ty sedan de af Stockholms stad beviljade medel for andamålet
utgått, bidrager statsverket efter behof med ytterligare 5,000

Det är endast dessa upplysningar jag velat lemna.

Herr H. Andersson i Nöbbelöf: Da vi för kort tid sedan be viljat

anslag till ett isbrytande fartyg för upprätthållande af trafiken
vintertiden i Kalmarsund, så anser jag klokheten och försigtighet^!
bjuda att vi icke inlåta oss ytterligare på dylika affärer förr an vi
sett resultaten af detta fartyg. Det är för öfrigt möjligt att. undertiden
nya uppfinningar kunna framkomma, hvarigenom man lattare kan
undanrödja de hinder, som under vintern uppstå för sjöfarten till och
från Stockholms hamnar.

Onsdagen den 19 April, f. m.

21

Anledningen till att jag begärt ordet var egentligen den, att Utskottet
föreslagit att ett isbrytarefartyg skulle stationeras i Karlskrona
JJa såsom jag redan nämnt, ett isbrytande fartyg skall förläggas i
Kalmar för att upprätthålla trafiken i Kalmarsund, torde det icke vara
skäl att sa nära som i Karlskrona stationera ytterligare ett isbrytareaityg.
Enligt min åsigt skulle Ystad vara en vida lämpligare stationsort,
dels till följd af denna stads större handelstrafik, dels ock
emedan ett fartyg, som förlägges der, kan vid behof användas såväl i
Karlskrona som i Trelleborg. Denna sistnämnda stad har en betydlig
handelsrörelse,^ och exporten af spanmål derifrån öfverstiger många
?ÄdfnJ™n Karlskrona. Karlskrona har under år 1880 exporterat
lÄn , H04 spanmal, men Trelleborg 829,930 kubikfot och Ystad
1,109 741 kubikfot. Da vi veta, att spanmål utgör södra Sveriges hufvudsakligaste
och naturligaste exportartikel samt att denna vara mest
aryttras vintertiden, så är det tydligt att vi böra i främsta rummet
söka halla öppna de hamnar, hvarifrån denna export hufvudsakligen
gar. V il,ja vi vidare se till med hvilka länder vi hafva affärsförbindelser,
sa skola vi finna, att vi i detta afseende med Ryssland, Tyskland^
och Danmark, hviska äro våra närmaste grannar, hafva vår handels<?“ng,
?om under år 1880 uPP£ått till ett värde, med Ryssland af
3 f$S’SS ,kl''0n0r’ m?d Tyskland ''i®,854,836 kronor och med Danmark
9,778,858 kronor, och det lärer väl icke kunna förnekas; att Ystad
ligger vida mera fördelaktigt för denna rörelse än Karlskrona, i synnerhet
i_ förhållande till trafiken på Tyskland och Danmark, med
hvilka vi hafva den störstaj rörelsen. Ur nationalekonomisk synpunkt
bor staden Ystad tagas såsom utgångspunkt.

Det är visserligen nu icke fråga om någon anslagssumma, men vi
hora dock val betänka oss i saken, ty vi hafvä ofta sett hvilken vigt
lksdagens skrivelser få och hvilket tryck de stundom utöfva på kommande
Riksdagars beslut, och det. är af denna anledning, som lag anhåller
att la yrka afslag a detta betänkande.

Herr Ola Andersson i Burlöf: Jag skulle icke hafva begärt

ordet i denna redan temligen tillräckligt diskuterade fråga, om jag icke
vekt bemöta ett par talare, som yttrat att det nära nog vore en pligtförgätenhet
att icke bifalla motionärens och Utskottets förslag.

Sålunda yttrade den andre talaren på göteborgsbänken, att det
vore illa om Andra Kammaren så förbisåge sin pligt, att den afsloge
motionen. En representant från Gotland yttrade, att hvarje sann fosteilandsvan
borde bifalla förslaget, och att motionärens blotta namn
dertill borde vara ett tillräckligt skäl. Jag är dock fullkomligt förvissad,
att den högt ärade motionären sjelf undanbeder sig ett sådant
anspråk; för öfrigt kan man mycket väl erkänna vigten af den fråga
som i motionen föreligger och af Utskottet behandlats, utan att man
der före genast behöfver vara färdig att bifalla densamma. Represen^n„en,
. °r Halmstad yttrade, om jag hörde rätt: »mig synes icke vara
sa farligt att nu bifalla motionen, ty Riksdagen får ju i alla händelser
slutligen afgöra fragan». Det är just detta sätt att besluta skrifvelser
tran Riksdagen till Kongl. Maj:t, som jag icke vill vara med om.

N:o 87.

Om inskränkning
af den
tid, hvarunder
svenska hämnare
stängas
af is.
(Forts.)

N:o 37.

Om inskränkning
(tf den
tid, hvarunder
svenska hämnare
stängas
af is.
(Forts.)

22 Onsdagen den 19 April, f. m.

Det är icke särdeles lång tid sedan vi fingo erfarenhet om huru
Riksdagen kan vackla i sina åsigter. Den . ena gången besluter man
att afsända en skrifvelse till Kongl. Maj:t i en ^ fråga, i anledning
hvaraf kostsamma undersökningar vidtagas, men, då frågan sedermera
återkommer till Riksdagen, har Riksdagen redan ändrat tankar. Föi
min del vill jag, att det skall vara ett klart insedt och erkändt behof,
innan man företager sig att skrifva till Kongl. Maj:t, och det tror jag
man icke här kan säga vara. fallet. Frågan är nemligen alldeles ny,
och jag anser att den icke förlorar pa att fa anstå ännu någon tid,
ty derigenom kan den ju möjligen ligga till sig. Detta är vida hättie
än att aflåta en förhastad skrifvelse och sedermera mahända, da ärendet
återkommer till Riksdagen, helt och hållet afstå densamma. Det
är hufvudsakligen på dessa skäl jag för min del icke kommer att rösta
för bifall till motionen och Utskottets förslag. För sa vidt jag kunnat
finna, såväl af Utskottets förslag som af den bär förda diskussionen,
synes det för öfrigt, som om det vore transitohandeln flan Finland
öfver Sverige som här egentligen och hufvudsakligen afses, och, ehuru
det visserligen är sant att en del inkomster härigenom skulle tillfalla
Sverige, är dock lika säkert att derigenom också skulle uppkomma
stora omkostnader. Såsom alldeles nödvändiga åtgärder för en sådan
transitofart har man sålunda ifrågasatt först oeh främst kiaftiga isbrytarefartygs
anskaffande, vidare lindring i fyr- och bakafgiftei,. lindring
i hanniumgälder, fraktnedsättning för transitogods a vala jem vägar

m. in. „ .. .. ‘

Om fyr- och båkafgifterna sålunda lin.dras, skulle jag ytterhgaie
vilja tillägga, att man snart skulle få bevilja särskildt anslag till aflöning
och pensionering af lotspersonalen. Alla dessa omständigheter
böra noga beaktas. Dertill kommer, att man möjligen skulle komma
att gynna en plats framför en annan. Vi hörde. nyss tvistas om
hvilkendera platsen vore den lämpligaste såsom station för ett sadant
isbrytarefartyg, Karlskrona eller Ystad. . Det ena med det andra göi
att jag icke vill vara med om någon skrifvelse till Kongl. Maj:t i fragan.
Jag tror man bör betänka sig väl, innan man i skrifvelse till
Kongl. Maj:t framställer någon begäran, men, gör man det, bör det
ske med allvar och kraft, och då bör man också vara beredd att taga

konseqvenserna af sin begäran. .

På dessa skäl anhåller jag om afslag a Utskottets framställning.

Häruti förenade sig Herrar Aug. Peterson, C. Aron Jönsson, F.
G. Jansson, Magni, N. Nilsson i Vrängebol, J. E. Ericsson i Afberga,
J. Fr. Carlsson och O. Andersson i Lyckorna.

Herr Wedberg: Sedan jag begärde ordet, hafva så många yttrat

sig i frågan, att jag icke har mycket att tillägga, utan kunde ganska
väl afstå från ordet och instämma med Friherre Nordenskiöld, enär
jag har samma åsigt i saken som^ han, men det är dock tva punkter,
som jag skall anhålla att något få fästa mig vid. _

De fleste motståndare mot förslaget hafva yttrat, att det icke vore
skäl att bifalla detta förslag, derföre att sjelfva saken vore en kommunalangelägenhet,
hvartill anslag borde beviljas. Det är likväl ju nu

Onsdagen den 19 April, f. m. 23

icke fråga om något anslags beviljande, utan det är fråga om att få
•en utredning verkstäld, och om man fäster sig vid hvad Friherre Nordenskiöld
yttrat, så har han sett saken i stort, ej från vare sig Stockholms-
eller göteborgsintresset, utan såsom till nytta för hela landet.
Det är väl icke för mycket begärdt att få en utredning af saken, och
då man dertill vet att ingen annan än regeringen gerna kan åstadkomma
en fullständig sådan utredning, så måste man vända sig till
regeringen. Lotsverket borde väl nemligen vara den myndighet, som i
■detta afseende kan gifva de bästa upplysningar. Det vore dock märkvärdigt
om, såsom många vilja påstå, Kammaren icke skulle hafva
den motståndskraft mot det förslag, som på grund af detta förslag
kan komma från regeringen, att Kammaren icke skulle kunna neka
till derför erforderliga anslag, om skäl för deras beviljande icke förefinnas.

För min egen del har jag ansett att en sjöfart hela vintern igenom
i Östersjön i regeln är onaturlig, men man har sett åtskilliga vintrar,
då sjöfarten skulle kunnat förlängas någon månad på hösten och våren,
om man haft inbrytareångfartyg. Detta skulle hafva varit en stor
vinst för landet.

Skulle man betrakta frågan såsom den förste talaren gjorde och
draga konseqvenserna ur hans yttrande, så skulle man anse att det
vore nästan bättre att en del kommunikationer borttoges, som man nu har,
eller att åtminstone deras begagnande inskränktes till det minsta möjliga.
Då skulle enligt hans åsigt köpmännen förtjena mest. Jag kan dock
icke dela denna hans åsigt och derföre instämmer jag med Friherre
Nordenskiöld.

Herr Farup: Då jag haft äran sitta i det Utskott, som behandlat

denna fråga, men icke haft tillfälle att deltaga hvarken i öfverläggningarne
eller i beslutet, anhåller jag att nu få säga några ord.

En talare på malmöhusbänken yttrade, det man ännu icke klart
insett behofvet att nu afhjelpa de brister som vidlåda frågan, jag
menar af att utsträcka den tid Sveriges sjöfart hålles öppen. Det
förekommer mig likväl såsom om, då Sveriges två största handelsstäder,
Stockholm och Göteborg, redan sjelfva tagit initiativ i frågan och för
dess lösande gjort betydliga kostnader, detta behof borde vara fullt
konstateradt. Alla städer i vårt land äro dock icke så starka som de
båda nyssnämnda, utan det finnes andra städer, som härtill icke ega
tillräcklig styrka, och jag tror man äfven bör taga hänsyn till dem.
Han yttrade vidare, att all utredning om behofvet af hvad som i motionen
åsyftas skulle saknas.

För min del förstår jag icke, huru man skulle kunna erhålla en
dylik utredning, om man icke vänder sig till Kongl. Maj:t med begäran
derom. Jag tror att det är närmaste och bästa vägen. Hvad
han sade påminner mig om den bekanta satsen, att man icke bör gå
i vattnet, förr än man kan simma. Man måste ju en gång öppna vägen
och, då man begär att Kongl. Maj:t skall taga initiativet i frågan,
tror jag man just är på rätta stråten. Frågan gäller icke uteslutande
sjöfarten på Östersjön, ehuru Utskottets motivering tyckes häntyda på
något sådant, emedan man i betänkandet nästan uteslutande hållit sig

N:o 37.

Om inskränkning
af den
tid, hvarunder
svenska hamnarne
stängas
af is.
(Forts.)

I

N:o 37.

Om inskränkning
af den
tid, hvarunder
svenska hämnare
stängas
af is.
(Forts.)

*

24 Onsdagen den 19 April, f. m.

till östersjöhamnarne och sjöfarten på Östersjön. Det finnes nemligenäfven
många andra hamnar än östersjöhamnarne, som förtjena att dervid
uppmärksammas.

Jag beklagar att man i diskussionen också inblandat flottan, ty
jag tror den bort stå utom frågan, enär det enligt min uppfattning är
ett rent merkantilt intresse som här afses, och dermed har flottan intet
att skaffa. Skulle det falla sig så, att flottans materiel härtill kan
användas, blir det en sak för sig. Jag tror för min del att vi lugnt
kunna lemna saken i Kongl. Maj:ts hand och vill för öfrigt instämma,
i ordförandens i Utskottet yttrande samt inskränka mig till att yrka
bifall till Utskottets förslag.

Herr Lyth: Jag har blott begärt ordet för att rätta ett citat,,

som den värde talaren på malmöbänken gjorde ur mitt förra yttrandei
denna fråga.

Han yttrade att jag skulle hafva sagt, att motionärens namn i och för
sig vore en tillräcklig anledning att bifalla motionen, men jag har icke
yttrat mig så, utan jag sade, att motionärens namn är en borgen för
att det i motionen innefattade förslaget är verkställbart, och detta är
ett yttrande, hvarvid jag vill hålla fast. Det kan motionären väl taga
åt sig såsom ett välförtjent erkännande för hans förtjenstfulla verksamhet.

Herr J. Johansson från Stockholm: Jag anhåller blott att med''
några få ord få bemöta åtskilliga af de anmärkningar, som blifvit gjorda
mot mitt förra anförande. Jag har icke, såsom representanten för Göteborg
Herr Hedlund och Herr Wedberg antydt, yttrat, att det skulla
vara fördelaktigare att hafva Stockholms hamnar stängda af is hela
vintern. Ett sådant yttrande har ja.g icke fält. Jag har sagt, att
om vi hade någon säkerhet för att hela året om kunna hafva Öppen sjöfart,
så skulle jag vara med om att för denna saks vinnande göra snart
sagdt hvilka uppoffringar som helst.

Man säger att det skulle vara så ofantligt fördelaktigt att hafva
sjöfarten öppen hela vintren. Ja, det är fördelaktigt om det kunde
ega rum år efter år, vinter efter vinter, men detta är så ofantligt
ovisst. Jag är snart 40 år gammal stockholmare. Jag har icke vant
skeppsredare, men har haft att göra med fartyg, vare sig för export,
eller import. Jag behöfver blott hänvisa till den dag, som är, för att.
påpeka huru Stockholm begagnat sig af sjöfarten en vinter, då is icke
hindrat. Tjogtals stora ångare hafva redan flere veckor legat färdiga,
för att gå till sjös, men fått ligga stilla af brist på frakter. Den första
båten till Sundsvall, som afgår i dag, är icke mera än till hälften,
lastad. Under den tid jag har varit i Stockholm har jag iakttagit
att, om is icke derförinnan lägger hinder i vägen, sjöfarten afstanna!"
af sig sjelf i medlet af December och börjar åter i medlet af April.

Sålunda synes sjöfarten, äfven om icke något hinder af is förefinnes,
inskränka sig till åtta månader af året; under de återstående
fyra månaderna kan väl ett eller annat fartyg vara i gång, men då
med föga eller ingen förtjenst.

Onsdagen den 19 April, f. m. 25

Då jag sjelf yttrade mig som jag tyckte både artigt och försigtigt
om Friherre Nordenskiöld, hade jag icke trott mig genom mitt
yttrande kunna från hans sida mot mig framkalla sådana epiteter som
»mindre klokhet», »erfarenhet från min bod» och mera dylikt. Gud
bevare mig från att anse Friherre Nordenskiöld mindre klok, men jag
tillåter mig bedja honom besinna, att äfven andra än han sjelf kunna
i vissa fall ega någon erfarenhet, och i fråga om Stockholms sjöfart
vågar jag verkligen påstå, det äfven jag är i besittning af någon erfarenhet.

Gent emot Herr Söderström vill jag erinra, att det visserligen kan
låta bra att säga, att till följd af sjöfartens öppenhållande rågen blifvit
ett par kronor billigare per tunna, men det är icke derom
jag talat, ty det ligger icke inom min erfarenhet, men hvad jag vet,
det är att det finnes vissa varuartiklar, för hvilka 2 månaders sjöfart
årligen är fullt tillräcklig. Beträffande Herr Lyth, så är han öbo, hvilken
ju alltid måste lida mycket af ishinder; han talar sålunda häri egen sak,
så att derom är icke mycket att säga. Beträffande åter Herr af Trolle,
så har han talat länge och mycket om flottstationerna i Stockholm
och Karlskrona, men märkligt.är, att i Utskottets betänkande, der
man egnat 15 sidor åt handelsflottan, affärdas på några få rader dessa
flottstationer, som, efter hvad det nu vill synas, utgöra sjelfva kärnpunkten
i förslaget. Jag. yrkar fortfarande afslag å Utskottets hemställan.

Herrar C. A. Larsson och P. Persson i Norrsund instämde med
Herr Johansson.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de gjorda yrkandena,
gaf Herr Talmannen propositioner såväl på bifall till Utskottets
hemställan som ock på afslag derå; och fann Herr Talmannen
den senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
blef emellertid begärd samt anstäldes, enligt en nu uppsatt och
af Kammaren godkänd, så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill afslå hvad Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskott
hemstält i Utlåtandet N:o 5 (i samlingen N:o 7)

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets förevarande hemställan.
.

Röstsedlarne sammanräknades och visade 143 ja mot 47 nej; i
följd hvaraf Utskottets hemställan afslagits.

N:o 37.

Om inskränkning
af den
tid, hvarunder
svenska hämnare
stånga»
af is.
(Forts.)

N:o 37.

26

Onsdagen den 19 April, f. m.

Om ändring § 5-

af § 28 mom.

1 Regerings- Föredrogs Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3, i anledning
formen. af m0ti0n om ändring af § 28 inom. 1 Regeringsformen.

Herr K. P. Arnoldson hade i sin inom Andra Kammaren afgifna
motion, N:o 26, framstält förslag om sådan ändring af § 28 Regeringsformen,
i hvad genom denna paragraf blifvit stadgadt i fråga om viss
trosbekännelse såsom vilkor för tillträde till statens embeten eller tjenstår,
att de i mom. 1 af nämnda paragraf förekommande orden »bekännare
af annan kristen troslära, äfvensom af den mosaiska» skulle
utbytas mot orden »äfven sådana personer, som icke bekänna sig till
denna lära-».

Beträffande denna motion hade Utskottet hemstält, att densamma
ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet voro reservationer fogade dels af Herr Borg och
dels (mot den af Utskottet använda motivering) af Herr Sjöberg.

Sedan uppläsning skett af Utskottets hemställan, anförde

Herr Arnoldson: Herr Talman! Mine Herrar! Konstitutionsutskottet
säger i sitt utlåtande, att den förutsättning, hvarunder jag
framstält min här föreliggande motion, måste anses hafva i väsentlig
mån förfallit genom Riksdagens afslag å hufvudmotionen, rörande förslag
till vissa ändringar i dissenterlagen, ett reformförslag, som, enligt
hvad Stockholms Dagblad för i dag säger, »Andra Kammaren visligen
afhållit sig ifrån att skänka ens ett moraliskt understöd» — den omoraliska
minoriteten till straff och de möjligen tveksamme inom majoriteten
till varnagel.

Hade Utskottet inskränkt sig till nämnda enkla motivering för sin
hemställan, skulle jag för min del och för denna gång gerna låtit udda
vara jemnt, så mycket hellre som jag icke anser utgången vara tvifvelaktig
äfven inom denna Kammare. Men Utskottet har försmått att
begagna sig ensamt af denna korta genväg. Det har derjemte gifvit
sig ut på långa omvägar, på hvilka jag icke skall söka följa det, huru
frestande det än kunde vara att söka uppvisa rätta värdet af det
skenfilosofiska talet om svenska statens egenskap af att vara en kristen
stat samt andra besynnerligheter och skrämskott, som återljuda
från Lag-Utskottets här åberopade utlåtande.

Men om jag icke anser mig böra följa Konstitutions-Utskottet på
dessa omvägar, känner jag mig deremot förpligtad att i afseende å betydelsen
af ett bifall till motionen under nuvarande förhållanden yttra
några ord.

Utskottet medger, att Riksdagen nu väl kan bifalla föreliggande
motion, fastän den afslagit hufvudmotionen. Jag tager fasta på detta
medgifvande. Hvilka svenska medborgare skulle då få någon direkt
fördel af förslagets godkännande? Antagligen ingen enda; hvaremot
samhället i sin helhet deraf möjligen kunde draga någon nytta. Genom
den föreslagna grundlagsförändringen skulle en person, som först utträdt
ur statskyrkan och inträdt i ett annat af staten erkändt kristet

Onsdagen den 19 April, f. m.

27

N:o 37.

trossamfund, men sedermera utträdt ur detta senare utan att ingå i "«g
något annat trossamfund, möjligen vinna tillträde till vissa statens em- / ^ •

beten. Denna möjlighet är emellertid mycket svag, såsom hvar och formen.

en lätt torde inse. Men förändringen skulle derjemte bereda vederbo- (Forts.)

rande möjlighet att i statens tjenst anställa utländske män af ovanligt
stor förtjenst, hvilka till äfventyrs skulle vara villige att låta naturalisera
sig till svenska medborgare, men icke vilja sluta sig till något
här i landet befintligt trossamfund. Om t. ex. Georg Brändes skulle
låta naturalisera sig till svensk medborgare, kunde han icke för närvarande,
så vida han ej tillhörde den mosaiska församlingen, anstallas
såsom professor i estetik vid någondera af våra högskolor. Man erime
sig här, huru som för två århundraden sedan en protestantisk miste,
kurfursten af. Pfalz, ansåg sig oförhindrad att till professor i filosofi
vid universitetet i Heidelberg kalla Benedikt Spinoza, som utträdt ur
judiska kyrkan utan att ansluta sig till något kristet kyrkosamfund.

Af det sagda torde vara klart, att ifrågavarande grundlagsförändring
i värsta fäll icke skulle vara till skada för kyrkan, men i bästa
fall till fördel för staten, äfvensom att, i motsats till hvad Utskottet
påstår, statens funktionärer ingalunda derigenom skulle beredas ep undantagsställning
gent emot statskyrkan, utan endast befrias från en
disqvalifikation. 1 min tanke ligger förändringens betydelse väsentligen
deruti, att, då dissenterlagen en gång blir ändrad i hutvudmotionens
syfte, något grundlagshinder icke måtte stå i vägen för dess
följdrigtiga genomförande.

Jag föreställer mig, att åtskillige af Riksdagens medlemmar, som
funnit tiden ännu omogen för reformen och derför motsatt sig den
samma, skulle vara beredvillige att lemna sitt bifall till föreliggande
motion, så att nämnda hinder måtte vara undanröjdt, da en gångtiden
anses mogen. För egen del anser jag mig icke böra framställa något
särskilt yrkande, såvida icke en nu möjligen uppstående diskussion
dertill skulle kunna gifva mig tillräcklig anledning.

I afseende på de allmänna och besynnerliga betraktelserna i senare
delen af Utskottets utlåtande skall jag inskränka mig till att i
förbigående peka på det märkliga tidens tecken, att flere af kyrkans
tjenare i hennes intresse offentligen beklagat att Riksdagen icke antagit
hufvudmotionen. Måhända hafva de en förkänsla utaf att det
kan komma att gå med den svenska kyrkan så som det redan gatt
med den schweitziska, hvilken senare nu blifvit rationalistisk, emedan
hon lemnat fritt utträde för sina renlärigt kristna medlemmar, men
deremot envist fasthållit de såsom hedningar betecknade medlemmarue.

Den känslan kan möjligen komma att snabbt breda ut sig vida omkring
och kanske redan innan nästa, ja, hvem vet före innevarande
riksdagsperiods utgång delas både af Lag-Utskottet och Konstitutionsutskottet.
. *

Som sagdt, Herr Talman, så som saken i detta ögonblick stur,

anser jag mig icke böra framställa något särskildt yrkande.

Herr Rundgren: Det är visserligen en sanning, att sedan Riksdagen
förkastat motionärens förslag, att medlemmar i allmänhet af
svenska kyrkan må ur kyrkan utträda och blifva hedningar, det icke

N:o 37.

28

Onsdagen den 19 April, f. m.

af 8 28 mai fol®.finnes någon sannolikhet för att man i denna Kammare vill biträda.

1 Regering,-'' “0tl0narens förslag 1 fråga om sådan rätt för embetsman. När dertill
formen. Kommer, att icke ens motionären sjelf yrkat bifall till sin motion
(Forts.) kunde det synas öfverflödigt att i denna fråga yttra sig Men enligt
mitt förmenande förhåller det sig icke så. Utom Riksdagen höja sfs
nemligen roster, hvilka utan tvifvel genom ett utslag från Riksdagens
sida icke finna sig öfvertygade om förslagets vådor. Under de närmast
förflutna dagarne hafva, enligt tidningarnes berättelser, inlupit adresser
till motionären från arbetareföreningar i åtskilliga städer, hvilka klarligen
ådagalägga dessa föreningars bifall till hans yrkanden både i ena
och andra hänseendet. Ja, motionären skall till och med, såvidt man
nemligen far tro tidningarnes referat, hafva uppträdt i härvarande
arbetareförening med föredrag i motionens syfte, föredrag de der blifva
starkt applåderade från föreningens sida. För min del kan jaoicke.
annat än lifligt beklaga, att, i fråga . om så vigtiga och så djupt
ingripande förändringar, personer och föreningar uttala sig, hvilka omöjligen
kunna sägas hafva förmåga att bedöma frågan i dess djupa betydelse
för framtiden. ^ Jag har derför ansett det vara angeiäget att
uttala min protest både mot motionerna och mot den betydelse man
ve*at^ bilägga de till motionären afgifna adresserna.

Såsom betecknande för ställningen vill jag ur ett tidningsreferat,
som just omförmälde motionärens uppträdande inom arbetareföreningen,
taga fram ett yttrande, hvilket han inför arbetareföreningen lade°till
grund för sitt föredrag. Det är helt kort. Han säger nemligen: »religionerna
äro många, men förnuftet är ett; vi äro alla bröder», och
jag förmodar, att motionären erkänner sig hafva fält dessa ord, hvilka
sta att läsa \ Dagens Nyheter för onsdagen i förra veckan. »Religionerna
aro manga, men förnuftet är ett; vi äro alla bröder», så började
han, och han slutade med att uppmana arbetarne och arbetareforeningarne
att noga pröfva de .kyrkliga lärorna och kyrkliga förhållandena,
hvarigenom han således tillerkände dem förmåga att göra detta. Ty
man kan ju icke bedja vare sig en enskild person eller en förening att
Pröf™ nag°t) vida man icke tillerkänner personen eller föreningen
förmåga att verkligen göra det. Tänka vi nu på dessa motionärens
markhga satser, sa frågar jag motionären: om det är en sanning, att
religionerna äro inånga, hvad är det då, som dertill är grunden, och
kan någon förnuftig menniska till den satsen, att religionerna äro
manga, lägga den satsen: men förnuftet är ett. Det vore ju ungefär
detsamma som att säga, att arbetareforeningarne äro många, men förnuftet.
är ett.. Man skulle då sätta arbetareföreningarne, liksom man
här sätter religionerna, såsom en motsats mot förnuftet. Ty om motionären
förstår betydelsen af ord, så bör han kunna förstå, att, när
man sätter ett men efter en föregående sats, betyder detta, att man
vill ställa det efterföljande såsom eu motsats mot det föregående eller
såsom en inskränkning deruti. »Religionerna äro många, men förnuftet
ar ett»! För. min del skulle jag deremot anse, att motionären, om han
talat förnuftigt, borde hafva sagt: religionerna äro många, derför att
förnuftet icke är ett. Derför att förnuftsuppfattningen af det högre
och öfver.sinliga, af ^religionen är olika hos olika menniskor, just derför
äro religionerna många. Men omöjligen kan man komma till den

Onsdagen den 19 April, f. m.

29

N:o 37.

formen.

(Forts,)

konklusionen, hvartill motionären kommit, att religionerna äro många, Om ändring
oaktadt och emedan förnuftet är ett. Således utgår motionären från af § 28 momnågot,
som i och för sig innehåller en absurditet. egenngs Då

motionären emellertid nu vågat att redan i sitt första inträde
i riksförsamlingen framkomma med så djupt ingripande motioner som
dessä, hvarigenom svenska folket skulle få rättighet icke allenast, såsom
nu, att öfvergå till annan kristen trosbekännelse, utan till ren
hedendom, och att våra embetsmän, hvilka hafva att sköta och vårda
statens angelägenheter, icke skulle behöfva hafva någon bestämd religiös
öfvertygelse, eller åtminstone att staten icke skulle behöfva veta,
hvilken öfvertygelse de hafva; då man framkommer med så genomgripande
motioner, måste man åtminstone sjelf anse sig hafva genomtänkt
och genomträngt frågan. Förnuftet är ett, säger han. FörtnodI
igen har han studerat filosofiens historia och äfven der funnit, att,
likasom han säger att religionerna äro många, likaså äro de filosofiska
systemen många, och icke allenast många utan rent stridande det ena
mot det andra. Jag vet icke, om jag skall vidröra sådana saker, som
naturligtvis äro A, B, C för honom, men han har väl hört talas om
panteismen, materialismen och idealismen. Kan han nu säga att verkligen
i dessa tre filosofiska uppfattningar förnuftet visar sig såsom ett.

Kan man icke fast hellre säga, att det är den största motsats mellan
dessa olika uppfattningar af det öfversinliga. Dessutom — om vi nu
hålla oss till det reella, till det som för hvar och en af oss är genom
tidningarne bekant — kunna vi väl säga, att det förnuft, som representeras
af den förnuftsamling af folk eller samling af förnuftigt folk,
som under Herr Pfeiffs presidium fattade sina resolutioner, är alldeles
liktydigt och ett med det förnuft, hvilket på ett annat ställe uppenbarade
sig under Herr Carl von Bergens, presidium. Eller förefaller
icke just den samlingen, som den senare kallade tillhopa, såsom framkallad
just af en opposition mot det Pfeiffska förnuftet? Der måste
man således ovilkorligen säga, att man har två förnuft. Om vi så gå
vidare och flytta oss litet längre tillbaka i tiden utöfver hvad som
passerat vid denna riksdag, så veta vi att det finnes ett förnuft, som
kallas det Nyströmska förnuftet — det positivistiska förnuftet — och
jag förmodar, att hvarken Herr von Pfeiff eller Herr Carl von Bergen
eller kanske till och med ej ens motionären godkänner detta Nyströmska
förnuft. Der har man således tre förnuft i stället för ett, och
således kunna vi mot motionärens sats,. att religionerna äro många,
sätta den satsen, att förnuften äro många; och detta är. kanske det
rätta. Det är nemligen just det, som är grunden till att religionerna
äro många. Ty det är ju tydligt, att mångfalden af de religiösa uppfattningarne
omöjligen kan bero derpå att förnuftets uppfattning är en,
utan derpå att förnuftets uppfattning är mångfaldig. Jag tror mig
således med detta hafva ådagalagt, att det hvarifrån motionären utgick
och som han ville inplanta hos arbetareföreningen var en absolut absurditet.

Men sedan han nu sagt detta, att religionerna äro många men
förnuftet ett, kommer han till något, hvars sammanhang med det föregående
jag ej kan förstå. Han tillägger nemligen: »vi äro alla bröder».

Ja, det låter naturligtvis mycket förträffligt för en arbetareförening

N:o 37.

30

Onsdagen den 19 April, f. m.

Om ändring när en sådan man som motionären träder upp på katedern och förklaaf
§ 28 mcm. rar sig vara bror med samtlige närvarande, men jag kan egentligen
formcn9S'' *Cke f''örst^ hvad det har för sammanhang med att »religionerna äro

(Forts.) inånga men förnuftet är ett». Det der förnuftet, som motionären lägger

så mycken vigt på, tror jag snarare kunna vara grund till ett annat

uttalande, nemligen: »vi äro alla icke bröder». Jag frågar nemligen,

om det är den omständigheten att religionerna äro många, som gör att
vi äro alla bröder? Nej, det kan det omöjligen vara, derföre att det
icke finnes någonting, som man kan säga så skilja, nemligen i hjertat,
som de olika religiösa öfvertygelserna. Icke vill motionären vara bror
med mig, derom är jag fullkomligt öfvertygad. Dertill anser han mig
vara alldeles för kyrklig, alldeles för konservativ, alldeles för mycket
raka motsatsen mot hans förnuftsreligion, och jag förmodar att, om
han sträcker sin tanke omkring, det skall finnas ganska många, med
hvilka han ej vill vara bror. Nej, det förhåller sig verkligen på det
sättet, att, om man skall kunna uttala den stora humanitetssanningen,
att vi äro alla bröder, får man ingalunda utgå från den satsen att religionerna
äro många, men förnuftet är ett, utan man får utgå derifrån
att det jemte och öfver de många religionerna gifves en, i hvilken
sanningen finnes och hvilken har uppenbarat kärleken i verlden. Hvad
är det nemligen, som inom menskligheten framhåller den stora och
höga tanken att vi äro alla bröder? Det är kristendomen; och det är
derföre som man omöjligen inom en kristen stat kan vilja gå ifrån
kristendomen sjelf, emedan man i och med detsamma frångår det som
utgör sambandet, föreningsbandet och kärleksbandet mellan vare sig
statens eller kyrkans medlemmar. Det är också derföre att svenska
staten hittills erkänt kristendomen såsom för sig icke blott betydelsefull
utan äfven nödvändig, det är derföre att i denna religion ligger
den stora sanningen om brödraskap äfven fastän tankarne i öfrigt
kunna vara sins emellan olika; det är derföre, säger jag, som vi
hvarken kunna eller vilja släppa ifrån oss densamma. Det är någonting,
som i den närvarande tiden ligger i luften '' och som vi kunna
finna i hvarjehanda offentliga uttalanden i tidningarne, nemligen sträfvandet
att förvandla religionen till ett förnuftsresonnement. Ty hvad
är det i sjelfva verket som man vill åstadkomma med dessa olika
föreningar, som bildats? Jo, man vill förvandla religionen till ett förnuftsresonnement.
Men det är omöjligt .att en sådan religion kan tillfredsställa
menskligheten. Den kan icke tillfredsställa den enskilde,
och det visar sig allra tydligast och klarast, då den enskilde eller
det allmänna verkligen i grund känner sig behöfva något mera än det
som han ser för ögonen, när han känner sig i behof af det öfversinliga
och gudomliga. Då kan förnuftsresonnementet icke blifva tillfredsställande.
Det är för öfrigt alldeles omöjligt att på grund af sådant
förnuftsresonnement, för hvilket vi nu se redogörelser i tidningarne,
bygga en religion, ty man kan icke föreställa sig att dessa herrar
skulle kunna åstadkomma en sådan förvandling i afseende på det religiösa
medvetandet hos den svenska nationen, att den kastar ifrån sig
den religiösa sanningen, sådan den ligger i uppenbarelsen, för att taga
emot den sanning, som föregifver sig ligga! i förnuftsresonnementet.
Yi behöfva blott tänka på det innersta och djupaste behofvet hos

*

Onsdagen den 19 Aplil, f. m.

31

N:o 37.

menniskan, nemligen bönen. Den är för förnuftsresonnementet en ga- Om ändring
lenskap. Vi behöfva blott fråga oss: kan man på ett sådant för- af ^J8er™0™''
nuftssammanträde, som det, hvilket hålles vare sig på börsen eller på formen*''
Rydbergs hotell, stämma in i hvad vi betrakta såsom gudstjenstens (Forts.)
höjdpunkt, i psalmen, det innerst och djupast kända behofvet hos menniskan
att uttala sig i bön till Gud? Kan man inom sådana sammanträden
söka upp några religiösa bilder, hvilka tilltala menniskans hjerta
och känsla och hvilka lyfta menniskan utöfver det närvarande? Vi veta,
huru det var under den franska revolutionens tid, då man kastade
religionen å sido och offentligt proklamerade förnuftet såsom den högsta
gudomligheten. Vi veta, att man såsom den högsta representanten för
detta förnuft uppstälde en qvinna, den skönaste i Paris, hvilken man
förde ikring på en vagn och tillbad. Med ett ord, kastar man sig in
på eu sådan religion, hvilken har förnuftsresonnementet till sin grund,
så måste man i och med detsamma skjuta ifrån sig just det, som för
menniskans innersta behof är det mest välsignelserika, nemligen bönen,
psalmen och bilderna.

Jag har ansett mig böra uttala dessa satser, emedan det synes,
som om man från publicitetens och från sådana föreningars sida,
hvilka vilja ställa förnuftet i motsats till religionen, ville framhålla
såsom en galenskap det som kyrkan, kristendomen och uppenbarelsen
framstält. Och jag beklagar högligen, att man inom våra arbetareföreningar
uppträder med sådana satser, som äro upplösande för allt
hvad samhälle och broderskap heter.

Här kunde vara ännu mycket att säga i denna fråga, men jag
vill nöja mig med att hafva uttalat hvad som mest legat mig på
hjertat. Ty det är icke tillräckligt att Riksdagen helt enkelt förklarar,
att dessa motioner icke böra föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Jag tror också, att det behöfves ett vittnesbörd, som säger den allvarliga
grunden till detta och hvarthän det skulle föra, om vi läte
oss förledas till sådana förändringar, som de af motionären föreslagna.

Att nu särskilt vidröra den stora betydelse, som skulle ligga
deruti att embetsmännen finge rätt att omfatta hvilken öfvertygelse
som helst, torde, på grund af hvad jag i det föregående yttrat, vara
öfverflödigt.

Jag kan icke annat än instämma i det slut, hvartill Utskottet
kommit, och yrkar bifall dertill.

I detta anförande instämde Herr Jöns Persson.

Herr Hedlund: Jag hade icke ämnat uppträda i dénna fråga,

emedan motionens öde redan på förhand torde vara gifvet och det sålunda
icke tjenar till något att spilla många ord hvarken för eller mot
densamma. Men den siste ärade talarens yttrande har gjort det omöjligt
att låta med fullkomlig tystnad passera åtskilliga af de ordvändningar,
med hvilka han, fullt ortodoxt för öfrigt, velat kasta en dager
af förhatlighet öfver motionärens framställning.

Vill man fästa sig vid sådana uttryck som till exempel det af
motionären använda: att »religionerna äro många, men förnuftet är ett»,
utan att taga dem i sitt sammanhang, så skulle man kunna finna en

Ä!0 37. 32 Onsdagen den 19 April, f. m.

Om ändring mångfald af likartade uttryck, hvilka kunde på samma sätt kriticeras.

1 Regerings- ■^■an kan ^ oc^ me<^ * Utskottets eget betänkande finna uttryck, som,
formen. '' eh“ru vanligen förekommande på det teologiska området, dock af varma
(Forts.) kristne^ anses mindre rigtiga, ja, till och med i grund förkastliga. Dit
höra sadana uttryck som »den kristna staten». Nu säga många varmhjertade
kristne, att en stat icke kan vara kristen. Blott de enskilde
—individerna — som i sig upptaga kristendomens sanningar, äro
kristne, men staten, som bestar af många olika individer, af hvilka
långt ifrån alla äro kristna, är kristen icke endast derför att staten
skrifver det på sitt program, lika litet som den enskilde är det derför
att han är såsom sådan inskrifven i kyrkboken. Det lärer väl icke
vara någon hemlighet hvarken för anmärkaren eller för andra, att det
sedan längre tider tillbaka funnits i kyrkans sköte, ja i högsta grader,
personer, som icke ens sjelfva gjort anspråk på att vara verklige kristna
i hans mening, och om hvilka man ej heller kunnat säga att de varit
det. Vi veta att en af Sveriges mest framstående män, Erkebiskopen
Wallin, hvars sångbok ännu är i kyrkans hand och med stor uppbyggelse
begagnas af hennes medlemmar, af åtskilliga strängt ortodoxe
lärare inom kyrkan förklarats afvikande i fråga om kristlig uppfattning.
Det kan icke heller vara obekant för den ärade talaren att verkligt
ortodoxa medlemmar af kyrkan, professorer vid Upsala universitet,
hafva funnit anledning att vilja utgallra ur nämnde sångbok åtskilliga
psalmer, som ansetts icke vara renläriga. Jag tror således att vi icke
få lägga alltför stor vigt på ordet kristen, eller fatta betydelsen af
detta begrepp allt för trångt, utan att vi böra ställa oss på den punkt
att, när vi äro lifvade af kärlek för hvarandra och för allt godt —
älska Gud öfver allting och vår nästa såsom oss sjelfve — vi kunna
säga att äfven vi, »kättare», ega rätt att i någon mån kalla oss för
kristne.

Ätt det skulle vara fördelaktigt för den svenska staten eller kyrkan
att hafva tjenstemän, som till det yttre tillhöra kyrkan, äfven om de
till det inre — i sin tro — skilja sig från henne, kan jag icke finna
vara ett rigtigt antagande. Jag tror att det är bättre och framför allt
ärligare att hvar och en får följa sin öfvertygelse och handla i öfverensstämmelse
dermed samt sålunda i ord och handling öppet bekänna
och visa på hvilken religiös ståndpunkt han står. Jag tror att detta
skulle vara fördelaktigast för både staten och kyrkan. Jag tror ock
att det skydd kyrkan påkallar af staten, då hon fordrar, att alla statstjenare
skola tillhöra den evangeliskt lutherska kyrkan, är oberättigadt
och för kyrkan skadligt. Detta skydd inverkar menligt, emedan det
hindrar många af kyrkans män att med mera ifver använda sina
krafter i kyrkans tjenst. Det var den kraftiga kristna kyrkan, som
gick segrande ur striden mot hedendomen, emedan hon var tvungen att
ständigt anstränga sig till det yttersta i denna kamp, detta var kyrkans
styrka innan hon nedsjunkit på beqvämlighetens hyende, ett tillstånd
som inträdde då hon efter sina första utkämpade strider blef,
tagande hedendomens institution i arf, statskyrka.

Man har fäst sig vid lösryckta ordalag och velat påstå att det
skulle innebära en motsägelse att säga: »religionerna äro många, men
förnuftet är ett», Nåväl! jag tager denna absurditet äfven på mig och

Onsdagen den 19 April, f. m.

33

N:o 37.

jag försvarar rigtigheten af den satsen. Likaväl kan man säga att
religionerna äro flere, men förnuftet är ett, som man kan säga att färgerna
äro flere, men ljuset är ett. Ty den förra mångfalden beror derpå
att ljuset bryter sig i flere färger, men ljusets enhet är dermed visserligen
ej upphäfd. På samma sätt kan det menskliga förnuftet bryta
sig i flere åskådningssätt, vare sig religiösa eller filosofiska, fastän det
i sjelfva verket är blott ett. År detta påstående en galenskap, så
heder jag att med motionären få dela äran af den galenskapen.

Icke en gång det uttrycket behagade Herr biskopen att »vi äro
alla bröder». Han måste dock erkänna sedermera att detta hörde till
den kristna trons heligaste bud, men när motionären använder denna
sats för att styrka sitt påstående, då begagnar sig Herr biskopen deraf
till att drifva gyckel med motionären och säga sådana saker som att
motionären säkert icke skulle vilja vara bror med Herr biskopen och
dylikt. Derjemte synes han tvifla på att motionären skulle vilja vara
bror med arbetare. Jag är dock viss om att motionären hyser för
Herr biskopen liksom för hvarje annan samhällsmedlem så »broderliga
känslor som möjligt och att han tager broderskapet i samma mening
som kristendomen vill hafva detsamma sedt och erkändt.

Här är särskilt påpekadt huru omöjligt det är för förnuftets religion,
eller hvad jag än må kalla densamma, att kunna på något sätt
röna sympatier hos svenska folket, derföre att densamma hvilar blott
på »resonnement» och icke på den religiösa känslan. Huru vet den
ärade talaren detta? I vår kristna kyrka förekommer ju predikande,
och ligger icke deri »resonnement»? Jo visserligen; presterna resonnera
i mångahanda stycken, om det än är sant att detta deras tal icke
alltid är af det klyftigaste slaget. Utesluter då detta kyrkans ritus?
Och skulle förnuftstrons resonnement verkligen omöjliggöra bönen eller
lofsången eller all andakt? Hur vet den ärade talaren det? Han frågade
likväl, såsom om den frågan vore omöjlig att besvara jakande: kunna
de förnuftstroende på sina sammanträden tillåta lofsånger eller böner
och deltaga deri? Jag svarar: ja, det kunna de. Vilja de hylla bilder
eller symboler? Ja, detta må nu vara eu öppen fråga, huruvida de
kunna göra detta eller icke, men icke kan det väl sägas, att, om jag
icke utrustar kyrkan med så och så många bilder och symboler, jag
dermed undanskjuter andakten.

Samme ärade talare anförde den gamla anekdoten om huru den
franska revolutionen ville symbolisera förnuftet i en vacker qvinna.
Icke är jag med om att gilla den tillställningen, men näppeligen bör
detta tillvägagående fördömas af den, som håller på bilder och symboler,
ty sämre symbol än en ädelt formad qvinna kan man hitta på.
Allra minst lärer detta sätt kunna utdömas af den religion, som till
sin högsta gudomlighet uppsätter just en qvinna; och dock lärer den
ärade talaren icke underkänna den grekisk- och romersk-katolska religionen
såsom en kristen, lära, trots det att deri ingår att genom träbeläten
framställa en qvinna såsom den högsta gudomligheten och trots
det att detta träbeläte föres ur hus i hus, för att inverka öfvertygande
på allmänheten och detta med presterskapets och de lärdes fullständiga
bifall.

Andra Kammarens Prot. 1882. N:o 87. g

Om ändring

af § 28 mom.

i Regerings formen.

(Forts.)

N:o 87.

34

Onsdagen den 19 April, f. m.

Om ändring

af § 28 mom.

1 Regerings formen.

(Forts.)

Detta är deremot något som jag vågar kalla hedendom, och just
detta ord är det som man nu vill slunga i synen på dem, hvilka icke
kunna hylla de för flera århundraden sedan uppstälda lärosatser, som
sedermera visat sig vara lika många villfarelser. De som vilja döma
på detta sätt borde först sopa rent för egen dörr och se efter huru
mycken hedendom ännu finnes qvar i deras egen religion och de böra
undersöka detta icke så mycket på trossatsernas område, utan snarare
från det praktiska lifvets ståndpunkt.

Jag tror nemligen att, om vi se saken mera från praktisk och
mindre från teoretisk grund, om vi mindre tvista om lärosatser än
bemöda oss om sanning i lefvernet och kärlek till nästan, sa skola vi
kunna undgå många inbördes tillvitelser och slippa från många bittra
tvister, ja, vi skulle kanske till och med kunna bifalla motionärens
förslag.

Friherre Nordenskiöld och Herr Carl Johansson förenade sig med
Herr Hedlund.

Herr Jöns Rundbäck: Jag beklagar att motionären icke är

belåten med Utskottets förslag; men jag kan dock icke förstå hvarför
han klandrar utlåtandet, då han likväl redan i sin motion haft samma
förutsättning som Utskottet åberopat. I motionen säges nemligen uttryckligen,
att densamma hufvudsakligen tillkommit under förutsättning
af ändring af vissa paragrafer i Kongl. förordningen den 31 Oktober
1873, samt att, om denna ändring bifölles och icke nu föreslagna ändring
skedde, skulle inträffa att vi i fråga om religionsfrihet finge tre
olika klasser af svenska medborgare. Motionären har således sagt att,
om den förra motionen bifölles, blefve en nödvändig följd att ändra
28 § Regeringsformen, annars behöfde detta icke ske. Det är också
ur denna synpunkt Konstitutions-Utskottet först oeh främst sett frågan,
men Utskottet har dessutom haft flera andra goda skäl för sitt afstyrkande
af motionen och jag skall bedja att än ytterligare få ådagalägga
detta genom en närmare granskning af motionen i fråga.

Motionären har till en början lemnat en fullständig historik rörande
den senast skedda ändringen af 28 § Regeringsformen och om tillkomsten
af det stadgandet, att jemväl andra, kristna äfvensom mosaiske
trosbekännare skola få blifva embets- och tjensteman och sedan säger
han: »Den ledande grundtanken i de sträfvanden, hvarur detta lagbud
framgått, synes vara, att antagandet af någon viss troslära icke bör
vara vilkor för tillträde till statens embeten, enär allt hvad som med
rätta kan sägas för utsträckandet af denna behörighet till andre kristne
trosbekännare och till bekännare af den mosaiska religionen, äfven kan
sägas för dess utsträckande till alla utan afseende på trosbekännelsen.»
Huru kan man komma till en sådan slutledning utan genom saltomortaler?
Jag beder den ärade motionären återigen läsa igenom de handlingar
och den diskussion, som föregick 1870 års Riksdags beslut i denna
fråga, ty jag vågar påstå att der finnes icke ett ord, som utvisar att
man resonnerat i den rigtning, att vi skola komma att såsom tjensteman
tolerera alla slags främmande, icke kristna trosbekännare. Der
talas nemligen icke annat än om främmande kristna trosbekännare, då

Onsdagen den 19 April, f. m.

35

N:o 37.

deremot i denna motion säges endast »främmande», men icke »kristna» Om ändring
trosbekännare. Då den ärade, motionären sålunda talar endast om \^8erZ°7
främmande trosbekännare, begår han mot Riksdagen och Konstitutions- fllZen*''
Utskottet en orättvisa, ty en sådan grundtanke, som motionären påstår (Forts.)
ledt deras beslut vid anmärkta tillfället, kan bestämdt icke uppvisas.

Den ledande grundtanke, som genomgår förhandlingarne vid de
senast företagna förändringarne i 28 § Regeringsformen, låter lätt uppspåra
sig och är den: att ehuru den kristna religionen har att uppvisa
flera skiljoläror och dogmatiska olikheter, så är dock den kristliga
etiken för dem alla gemensam och i grund och botten en, och som den
kristliga etiken lärer vara den bästa och sannaste grundval, på hvilken
en stat kan grundas, så har man, med fasthållande af endast denna,
mindre fäst sig vid de olika, i många skiftande tankar och former uppstäda
dogmatiska begrepp som än den ena än den andra bekännelsen
för sig uppstält.

Det finnes dock jemväl vissa dogmatiska lärosatser, hvarvid en
sann kristlig kyrka, såsom vår, fäster stort afseende, sa t. ex. läran
om försoningen, läran om Kristi gudom o. s. v.

När derföre t. ex. unitarierna förkasta de sistnämnda lärorna, så
vilja vi ej erkänna dem, trots deras apostlar, en Channing, en Parker
vidhålla den kristliga etiken, öfver hvilken de dock aldrig höjt sig.

Men från detta till ett annat.

Om äfven motionärens förslag bifalles, hemställer jag till motionären,
hvad vore väl dermed vunnet? Hade det då icke varit bättre
att gå grundligt tillväga, att stryka allt, hvaruppå vår statskyrka är
bygd. Kunna vi väl t. ex. tro, att ett folk, som hyllar en främmande
lära, vill hafva eu regering, som har en helt annan religion. Icke behöfver
ett folk, som icke har denrievangeliska läran, några evangeliska
statsråd, prester eller lärare? Äfven om ingen tjensteman med undantag
af statsråden behöfde hylla någon kristen tro, skulle dock den
bestämmelsen i paragrafen qvarstå, att icke någon, som ej tillhörde
den rena evangeliska läran, såsom domare eller innehafvare af annan
tjenst finge deltaga i handläggning och afgörande af frågor, som anginge
religionsvård och religionsundervisning. Låtom oss då förutsätta att
vid våra domstolar och isynnerhet vid våra domkapitel en främmande
tro blefve förherrskande. Lektorerna i en stiftsstad skulle icke behöfva
vara kristna och de skulle ändock vara ledamöter af domkapitlen,
utan att likväl få handlägga de religionsmål, som der förekomma.

Huru skulle väl detta slå sig ut. När man anhängiggjort ett mål, som
anginge religionen, vid häradsrätt eller hofrätt och domaren icke bekände
den evangeliska läran, skulle målet icke kunna afdömas!. Men
hade motionären velat vara konseqvent, skulle han hafva strukit alla
bestämmelserna i denna paragraf om en viss trosbekännelse. Detta
anser jag vara ett ytterligare skäl för afslag, som synes mig vara åt
beskaffenhet att böra tilltala en hvar, ty tager man bort det ena, bör
man för konseqvensens skull äfven taga bort det andra.

Äfven på grund af denna inkonseqvens i motionärens förslag beder
jag att få yrka afslag ä motionen och bifall till Utskottets hemställan.

N:o 37.

36

Onsdagen den 19 April, f. m.

Om- ändring
af § 28 mom
1 Regeringsformen.

(Forts.)

Herr Borg: Ehuru reservant hade jag icke ämnat yttra mig i
■ denna fråga, men då en prest och eu klockare hafva slagit sig tillsammans
och talat emot den förevarande motionen, torde det vara
skäligt att äfven en väktare, som man på skämt kallat kyrkoväktaren,
får uttala sig i frågan. Det är tidningen Väktaren, ett organ, som
torde vara kändt för lika högkyrkliga åsigter som någonsin de ärade
representanterna för Karlstad och Bohus län. Jag vill inskränka mig
till att anföra denna tidnings uppfattning af föreliggande fråga, öfvertygad
om, att denna uppfattning skall inför tänkande män gälla lika
mycket som deras yttranden, hvilka talat emot det förslag, som här
föreligger. »Väktaren» för den 2 sistlidne Mars yttrar:

»Alldeles rigtigt finna vi det vara, att staten, så länge den vill
stå på kristlig grund, ej bör genom sitt erkännande gifva något slags
helgd eller något berättigande åt rent kristendomsfiendtliga samfund.
Klart är ock, att statens pligt ålägger honom att förhindra uppkomsten
af sådana religiösa samfund, hvilka, såsom t. ex. mormonismen, äro af
osedlig natur. Men häraf följer ingalunda, att staten har rätt och pligt
att till qvarstannande inom den evangeliskt-lutherska kyrkan tvinga
alla dem, som ur henne vilja afgå utan att ansluta sig till något af
staten erkändt samfund.

Ett sådant tvång å statens sida kränker både kyrkan, som nödgas
inom sig hysa en mängd af sina bittraste vedersakare, samt äfven
den enskildes frihet och samvete. Eller kan verkligen någon påstå
att det är förenligt med Kristi församlings värdighet och sanna välfärd,
att stora skaror af gudsförnekare, bespottare af hennes allra heligaste
tro, ja, till och med sådane män, som gjort till sitt lits uppgift att
bland folket nedrifva tron på en personlig Gud och lifvet efter detta
— att sådane mot sin uttryckliga vilja tvingas att stanna qvar inom
kyrkans sköte samt inom henne gälla såsom »fullmyndige medlemmar»
med rätt att begå H. H. nattvard, deltaga i prestval m. m.! Nej,
detta är förvisso ett brott mot kyrkan af svåraste art, och då staten,
om än i välmening, gör sig skyldig till ett sådant tvingande, så bevisar
han sig derigenom i verkligheten ej såsom kyrkans stöd och försvarare,
utan motverkar tvärtom hennes sanna bästa.

Yi upprepa, att liksom det är ett moraliskt våld att nödga kyrkan
att inom sig behålla sina afgjorda dödsfiender, så innebär ock detta
tvång ett oberättigadt ingrepp på den enskilde medborgarens samvete
och frihet. Yi skola taga några exempel ur det dagliga lifvet för att
söka förtydliga vårt påstående. Antag t. ex. att ett par personer i
landsorten blifva öfvertygade om metodismens sanning och af sina
samveten ej kunna qvarstanna inom den lutherska kyrkan. De kunna
emellertid ej på grund af sitt fåtal bilda någon särskild församling och
derför ej heller, såsom dissenterlagen fordrar, till Kongl. Maj:t insända
sin församlingsordning. Följaktligen måste de stanna qvar inom lutherska
kyrkan, så framt de ej vilja flytta till en trakt af landet, der erkänd
metodistförsamling finnes. Ett annat exempel: den bekante positivisten,
d:r Nyström, en offentlig förnekare af kristendomen, (härvid
vill jag dock upplysa, att d:r Nyström, då han anhöll om tillstånd att
få utträda ur statskyrkan, tydligt tillkännagaf att åtskilligt af den
lära, han omfattar, just grundar sig på kristendomen), har förgäfves

Onsdagen den 19 April, f. m.

37

N:o 37.

sökt utträde ur vår kyrka. Då intet lagligen erkändt, positivistiskt
samfund finnes i vårt land, så tilläts lian icke utgå ur den kyrka, han
arbetar på att nedrifva. Detta är dock ej verklig religionsfrihet.

Men, invänder man, skall staten då tåla religionslösa menniskor
inom sitt område? Derpå svara vi: om så illa är, att religionslösa
menniskor finnas, så är det bättre, att staten erkänner detta faktum,
än att han medelst en lögn och ett våldförande af så väl den enskildes,
frihet som den evangeliska kyrkans sanna bästa tvingar dem, som
i sitt inre brutit med denna kyrka, att till namnet i densamma qvarstå.
Yi tro, att både kyrkan och staten i längden äro bäst betjenta
med ett sant och ärligt förhållande. Men, invänder man, skall då kyrkan
alldeles taga sin hand från dessa sina bortlupna söner? Nej/ visserligen
icke, hon bör af alla krafter missionera bland dem för att
återföra dem till sanningen, och ej inbilla sig, att det är väl bestäldt,
blott de qvarstå i kyrkoböckerna.»

Jag anhåller att detta yttrande måtte intagas i protokollet; för
resten gör jag icke något yrkande.

Öfverläggningen förklarades slutad, hvarefter Kammaren biföll
Utskottets hemställan.

§ 6.

Skedde föredragning af Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4,
i anledning af motion om ändring af § 87 mom. 2 Regeringsformen.

Uti berörda motion, afgifven inom Andra Kammaren af Herr
C. J. Svensén (motionen N:o 73) och som åsyftade afskaffande af
kyrkomötes veto i frågor om stiftande, förändring eller upphäfvande af
kyrkolag, var föreslaget, att det i § 87 mom. 2 Regeringsformen förekommande
ordet »samtycke» måtte utbytas mot ordet »utlåtande».

Utskottet hade tillstyrkt, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Ordet begärdes af motionären

Herr Svensén, hvilken jemte Herrar Borg, J. Andersson i Häckenäs,
</. Rundbäck, H. Andersson, Danielsson, Jönsson och Norén,
inom Utskottet anmält reservation mot utlåtandet, och som nu yttrade:
Den föreliggande frågan är ganska enkel. Här gäller det ingalunda
något angrepp mot kyrkan, utan det gäller endast en förenkling i den
för närvarande särdeles invecklade och hinderliga proceduren vid kyrkliga
frågors behandling samt ett häfdande af Konungs och Riksdags
rätt, utan att derför kränka kyrkan. Förslaget har visserligen fallit
för Första Kammarens nej, men det skulle dock vara af vigt att för
detsamma erhålla en opinionsyttring i denna Kammare och derför yrkar
jag att Kammaren, med bifall till min reservation, förklarar förslaget
hvilande till grundlagsenlig behandling.

I detta yttrande förenade sig Herr J. Andersson i Häckenäs.

Om ändring

af § 28 mom.

i Regerings formen.

(Forts.)

Om ändring
af § 87 mom.
2 Regeringsformen.

N:o 37.

38

Onsdagen den 19 April, f. m.

Om ändring
af § 87 mom
2 Regeringsformen.

(Forts.)

Herr Borg: Då jag är reservant mot detta betänkande och frågan
synes mig vara af vigt, anser jag mig böra angående densamma yttra
några ord,

I Utskottets betänkande förekomma tvenne punkter, vid hvilka
jag hufvudsakligen fäst mig. Sålunda säger Utskottet, att, »då genom
ståndsförfattningens upphäfvande presteståndet afstod från den ståndet
förut tillkommande rätt att såsom svenska kyrkans målsman deltaga i lagstiftningsarbetet,
framstod oafvisligen behofvet deraf, att statskyrkan
egde en särskild representation» etc. Deremot vill jag dock anmärka,
att presteståndet i sjelfva verket endast negativt afstod från en sådan
rätt genom sin tystnad, ty då år 1865 i dåvarande presteståndet talmannen
framstälde proposition å antagande af det då föreliggande
förslaget om representationsförändringen, teg ståndet och denna tystnad
betraktades såsom ett bifall. Det underbara inträffade emellertid
att reservanternes antal utgjorde mer än hälften af ståndets medlemmar.
Jag har endast velat påminna om detta lilla, enkla faktum för
att man icke må glömma bort på hvad sätt presterna skiljde sig från
sin politiska befattning, och att de icke voro mycket begifna på den
ersättning de fingo uti kyrkomötet. Detta s. k. grannlagenhetsskäl
har emellertid anförts för den åsigten, att man vore skyldig presteståndet
ett sådant soulagement. Jag tror dock icke att detta skäl
under sådana förhållanden väger så särdeles mycket. I alla händelser
torde det icke betyda synnerligt, i fall man genom kyrkomötets verksamhet
kommit under fund med att detsamma icke motsvarar det
ändamål, hvarför det tillkommit. Då jag här talar om kyrkomötet,
menar jag naturligtvis dess vetorätt. Denna är nemligen det hufvudsakliga
af hela kyrkomötet och det är också endast mot denna rätt
som motionären vändt sig.

Det står vidare i betänkandet: »Det torde ej heller böra lemnas
ur sigte, att i rådslagen om kyrkans angelägenheter prester och lekmän
taga lika del, en anordning hvarmed lagstiftaren afsett lika mycket att
behörigen begränsa det rent kyrkliga elementets inflytande som att
tillförsäkra kyrkomötet den sakkunskap, som för ett framgångsrikt
reformarbete inom vår med en mängd stadganden af civillags natur
sammanblandade kyrkolagstiftning kräfves.» Det var — heter det —
för att begränsa det, kyrkliga elementet. Ja, det kyrkliga elementet
har på ett egendomligt sätt inskränkts i kyrkomötet, då dess ena hälft
utgöres af prestman och den andra af lekmän. Det är märkvärdigt,
att man sålunda i vår tid kunnat betrakta församlingen såsom varande
af den beskaffenhet, att presten ensam bör hafva lika mycken betydelse,
som hela den öfriga församlingen, ty i kyrkomötets organisation ligger,
att det skall bestå till hälften af lekmän och till hälften af prester.
Det har också visat sig, att kyrkomötet till följd af en sådan sammansättning
icke kunnat uppfylla den bestämmelse, som man åt detsamma
velat gifva; jag kan i följd häraf icke annat än anse svenska kyrkomötet
såsom en utväxt på statskroppen. Såsom I torden erinra Eder,
mine Herrar, finnes i hela den civiliserade verlden icke något folk, som
har ett kyrkomöte af den natur som det svenska; och det är ju också
något i sig sjelft oerhördt, att på detta sätt en tredje statsmakt skall
finnas, i kyrkolagsfrågor likställig med Konung och Riksdag, och till

39

N:o 37.

Onsdagen den 19 April, f. m.

och med under vissa förhållanden öfver Konung och Riksdag, enär
kyrkomötet kan genom sitt veto hindra dessa att företaga lagförändringar
i kyrkliga frågor. En sådan kyrkomötets ställning är så onaturlig,
att detsamma icke kan annat än redan derigenom ådraga sig
ovilja; och det gör det ännu mera, om man tager i betraktande dess
verksamhet, allt jsedan dess tillkomst. Jag skall taga mig friheten att
för Kammaren påpeka några få af de många punkter, som kunna vara
anmärkningsvärda i afseende på kyrkomötets sätt att sköta svenska
folkets och företrädesvis församlingens angelägenheter.

Jag vill dervid i främsta rummet påpeka ett par förslag, som blifva
vid kyrkomötet väckta af den nuvarande ecklesiastikministern.
Vid. 1873 års kyrkomöte föreslog sålunda Herr Hammarskjöld att §
11 i 15 kap. Kyrkolagen skulle erhålla denna lydelse: »Ingen må trolofva
sig, som ej efter erhållen behörig kristendomsundervisning blifvit
förklarad berättigad att konfirmeras.» Härpå svarade kyrkolagsutskottet
och sedermera äfven kyrkomötet: »Kyrkligt myndig blifver ingen
och kan i vår kyrka ingen blifva annorlunda än genom konfirmation
och nattvardsgång. Om således kyrkan, genom bifall till motionärens
förslag, förklarade sig vilja inom sitt område uppdraga det dyra
och husmoderliga kallet äfven åt dem, som aldrig begått Herrans Nattvard;
så både hon derigenom rubbat en af sina mest orubbliga grundsatser
och råkat in i den motsägelsen att som sina myndiga medlemmar
.behandla dem, hvilka hon sjelf dock ännu måste betrakta såsom
kyrkligt omyndiga.» Ett annat kyrkomöte säger, att konfirmationen
är en fullkomligt frivillig handling. Alltså: samma handling är fullkomligt
frivillig, beroende af konfirmandens egen vilja, egen uppfattning,
eget medvetande, men tillika en af kyrkans grundvalar. Huru
skall detta kunna hänga ihop?

I en annan och — jag vågar säga det — än väsentligare punkt
har kyrkomötet tillbakavisat ett förslag från samma framstående håll,
som jag nyss nämnde, nemligen professor Ribbings förslag, hvari Herr
Hammarskjöld instämde, angående ordnande af lekmannaverksamheten.
Den frågan har varit före här förut och meningarne om denna verksamhet
äro naturligtvis här såsom öfverallt betydligt delade. Jag vill emellertid
tillåta mig ur Herr Hammarskjölds yttrande i frågan anföra följande:
»Om jag ej läst betänkandet orätt, säger Herr Hammarskjöld, så är den
innersta hufvudtanken deruti ett non possumus. Det är nu verkligen
i hög grad beklagligt, om kyrkan icke har något annat att säga i afseende
å lekmannaverksamheten. Efter min öfvertygelse skulle, om
kyrkan och kyrkan» representanter för 20 år sedan handlat på annat
sätt än att säga endast ett bleklagdt nej, denna lekmannaverksamhet,
som redan då var påbörjad och sedermera utvecklat sig, tagit en helt
annan och långt bättre rigtning än den gjort. Den skulle då icke ha
blifvit hvad den nu är — en verklig fara för kyrkan». Men hur besvarades
denna frisinnade röst från Upsala? Jo, med en sådan röst från
Lund, att »det är ett försyndande om lekverksamheten griper in i en
annans embete.» Här framträder den hos vår svenska kyrkas yttersta
höger gängse., i Tyskland på 1850-talet företrädesvis af Kliefoth utvecklade
mening, att prestembetet i sjelfva verket är att anse som ett

Om ändring

af § 87 mom.

2 Regerings formen.

(Forts.)

N:o 37.

Om ändring

af § 87 mom.

2 Regerings formen.

(Forts.)

40 Onsdagen den 19 April, f. m.

heligt embete, nära nog som ett sakrament; samt att ingripandet i detta
heliga embete är synd.

Jemväl åtskilliga andra befogade framställningar ha af kyrkomötet
afslagits. Så föreslog en aktad medlem af denna församling, Herr
O. B. Olsson, »lika rösträtt för alla fullmyndige och välfrejdade lutherska
församlingsmedlemmar, som bidrogo till underhåll af församlingens presterskap».
Detta förslag förkastades af kyrkomötet, emedan detsamma
ej blifvit vid 1878 års riksdag bifallet af »Riksdagen i dess helhet».
Dessutom, ansåg kyrkomötet det vara af synnerlig vigt rörande prestval,
att »icke i afseende på röstgrunden vid valet införa stadganden,
som genom sill genomgripande art måste framkalla en synnerlig rneningsolikhet
och lätteligen kunna sätta hela lagförslagets framgång i
fråga».

Jag förbigår ett annat förslag, som af samma kyrkomöte totalt
omintetgjordes. Oaktadt förslaget genomgått både Riksdagens, regeringens
och högsta domstolens skärseld, blef det nemligen så förfuskadt
vid behandlingen af kyrkomötet, att det slutligen icke kunde af Andra
Kammaren antagas.

Samme motionär, Herr O. B. Olsson, har i fråga om rättighet att
upplåta kyrka för lekmannapredikant, då kyrkan ej är för andra ändamål
upptagen, föreslagit »att den ytterst bestämmande rätten ma tillkomma
kyrkorådet samt att medlemmar af församligen i dylikt fall
må ega att mot pastors veto vädja till kyrkorådet.» Härpå svarade
Utskottet och kyrkomötet helt enkelt, att kyrkoherden är den som uteslutande
eger disponera öfver kyrkan, att man icke får vädja till kyrkorådet;
det kyrkorådet härvidlag icke har. någon röst, icke betyder något,
eller som ordalagen lyda: »då kyrkorådet icke mera i detta än i
andra fall lärer böra göras till en myndighet, der rättelse i pastors
embetsåtgärder må sökas», så hemställer Utskottet att motionen må
lemnas utan afseende.

Ett annat förslag af Herr O. B. Olsson afsåg en »sådan ändring
af 11 kap. 12 § Kyrkolagen, att, när medlemmar af svenska kyrkan,
för att låta skrifta sig och anamma Herrans nattvard, med stöd af
förordningen den 20 Sept. 1859 tillkalla annan svensk prestman, än
den som är i deras socken anstäld, det må vara denna prestman till—
låtet att, den mottagna kallelsen följa, äfven utan hinder deraf att till
äfventyrs kyrkan icke för ändamålet upplåtes.»

Härpå svarar kyrkomötets utskott, att »det skulle leda till upphäfvande
af den för församlingsenhetens bevarande vigtiga grundsatsen,
att nattvarden är en församlingens sak och högtid». Att tillåta en
annan prestman än församlingens att meddela nattvarden inom socken
skulle således störa den kyrkliga ordningen! På detta nästan skråmessiga
skäl förkastade kyrkomötet äfven denna billiga framställning.

Jag vill framhålla ett annat drag, som ock är karakteriserande för
kyrkomötets verksamhet. Vid senaste kyrkomöte väckte hofpredikanten
Ruus motion om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med förslag, att
orden »barn, vill du till denna tro varda döpt» borttoges ur dopritualen
och - att derest en dopfråga skulle anses nödvändigt böra bibehållas,
den då måtte ställas till faddrarne och barnets målsmän samt blifva

Onsdagen den 19 April, f. m. 41

åt följande eller dermed likartad lydelse: »Viljen I att detta barn
(eller barnet) skall till denna tro varda döpt?» Det förefaller mig som
att ingenting kunde vara enklare, ingenting mindre farligt för ortodoxien
och ordningen än denna lilla förändring af den gamla ritualen. Vore
det icke långt förnuftigare och mera kristligt att, i stället för att begära
ett svar, af ett vanligt, blott några dagar eller veckor gammalt
barn, vånda sig till faddrarne! Men tron I, mine Herrar, att kyrkomötet
lann någon rireson i denna framställning? Nej, visst icke! Se
här mötets svar: »År det välgrundadt att barnen frambäras till dopet
och att sålunda för dem göres hvad de ännu icke kunna göra för sig
sjelfva, men hvad de med lefvande innerlighet, om ock omedvetet längta
efter, sa ar ock både förnuftigt och kristligt, att denna barnets villighet
att döpas varder uttalad å barnets vägnar. Genom dopfrågan får
dopets väsende som barndop sitt klaraste uttryck; just genom dopfrågan
adagalagges att med dopet icke tillfogas barnet ett yttre tvång
utan upplylles barnets egen åstundan.»

Vidare ber jag få påpeka, att vid senaste kyrkomöte väcktes till
och med fors ag om att konungen skulle ega utan Riksdagens hörande,
men med kyrkomötets samtycke, stifta, förändra och upphäfva de delar
at kyrkolagen hvilka rörde kyrkans lif ensamt, såsom antagande af
ny bibelöfversättning, psalmbok, evangeliebok och katekes. Detta förslag
framfördes af Herr Sondén. Det föll visserligen vid kyrkomötet,
men det ar i alla fall betecknande, att man vill slippa att ha att gorå
med Riksdagen samt åt Kongl. Maj:t och kyrkomötet ensamma öfverlemna
afgöranderätten vid kyrkolagstiftning.

Jag har härmed slutat mina anmärkningar mot kyrkomötet. Ja^
tager mig dock friheten tillägga ett slutligt skäl, hvarföre det vore
onskiigt att presterskapet eller kyrkomötet, som jag i detta fall anser
vara ett och detsamma, bör förlora sitt veto; detta skäl är att lag
anser, att upphäfvandet af detta veto skulle fördelaktigt inverka på
församlingens och presens förhållande till hvarandra. Ty jag kan icke
förneka att, såvidt jag icke misstagit mig, samma impopularitet och
samma ovilja, som från^presteståndets yttersta tid drabbat detta, hota
ätt åter öfverflyttas på presterskapet, hvilket anses vara skulden till
allt hvad som vid kyrkomötet sker eller icke sker. Presterskapet har
annars efter mitt förmenande, sedan det upphört att vara ett politiskt
stånd och dess löner blifvit reglerade, trädt i ett bättre förhållande
till församlingen. Det är glädjande att från alla delar i landet konstatera
att sa inP''äffat, trots alla brytningar i dogmatiskt och religiöst
afseende. Men detta förhållande hotas, som sagdt, på ett ganska betänkligt
sätt derigenom, att presterskapet anses inom kyrkomötet motverka
reformer pa samma sätt som presteståndet fordom inom riksdagen.

,.. de?.sa grunder anser jag att det är af utomordentlig betydelse

för församlingen och icke minst för presterskapet sjelft att detta veto
borttages, da i allt fall tillräckligt utrymme är lemnadt presterskapet
att genom kyrkomötets öfverläggningar, utlåtanden och petitioner gagna
församlingen och fosterlandet. Jag ber få yrka bifall till Herr Svensens
och lians medreservanters förslag.

Andra Kammarens Prof. 1882. N:o 37.

N:o 37.

Om ändring
af § 87 mom.
2 Regeringsformen.

(Forts.)

4

N:o 37.

Om ändring

af § 87 mom.

2 Regerings formen.

(Forta.)

42 Onsdagen den 19 April, f. m.

Herr Arnoldson: Såsom bekant, beslöt sista kyrkomötet, enligt

kyrkolagsutskottets betänkande, att söka få friheten att välja lekmannaombud
lagligen inskränkt till stiftet, ehuru denna frihet i verkligheten
varit och enligt högsta domstolens lagtolkning bör vara utsträckt till
hela riket. Syftet (eller åtminstone hufvudsyftet) härmed är icke svårt
att se: de farliga elementen borde så mycket som möjligt utestängas
och institutionen derigenom befästas.

Den förstärkning, som denna institution fick genom det ifrågavarande
vetot, har, såsom motionären mycket rigtigt anmärkt, åt ^svenska kyrkans
representation gifvit större rättigheter än dem, från hvilka det
gamla presteståndet afstått. Lägger man dertill, att denna tredje statsmakt
till minst hälften utgöres af prestman, som dels äro sjelfskrifne
och dels valde af embetsbroder, så visar det sig att svenska kyrkans
presterskap innehar och sträfvar att befästa en yttre maktställning,
som saknar sitt motstycke i andra protestantiska land.

Men detta är, enligt min tanke, lika orättvist mot de andra kristna
kyrkorna här i landet, som det är en olycka för den lutherska kyrkan
sjelf. Det är en orättvisa mot de förra, emedan de sakna en motsvarande
representationen för sina intressen, och det är en olycka för den
senare, emedan hennes verldsliga undantagsmakt icke kan annat än
vara till hinder för hennes reformerande i kristendomens anda.

Då jag önskade att denna anda — som, just derför att den är
förnuftig, följdrigtigt borde i den ärade karlstadsrepresentantens tanke
vara ett lämpligt föremål för gyckel — då jag önskade, säger jag, att
denna anda måtte nedbryta de återstående hierarkiska skrankorna kring
vår kyrka, spränga de hedniska formerna inom henne och uppväcka
henne från de döda — så skulle jag helst se att kyrkomötet^ såsom
statsinstitution afskaflades eller åtminstone omorganiserades sålunda,
att äfven den presterliga hälften af medlemmarne valdes af församlingarna.
Då emellertid detta, åtminstone tills vidare, icke kan vara
annat än en from önskan, skall jag förena mig med de föregående
talare, som i kyrkans eget intresse yrkat bifall till Herr Svensens
motion.

Herr A. P. Lind instämde med Herr Arnoldson.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf först proposition
på bifall till Utskottets hemställan samt derefter på det under
öfverläggningen gjorda yrkandet, att det förslag, Herr Svensen i sin
förevarande motion framstält, måtte antagas att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling; och förklarade Herr Talmannen sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som votering
begärdes, blef en så lydande omröstningsproposition uppsatt, justerad
och anslagen:

Den som, med afslag å hvad Konstitutions-Utskottet hemstält i
Utlåtandet N:o 4, vill, att Kammaren skall till hyllande i grundlagsenlig
ordning antaga det af Herr Svensén, i afgifven motion, väckta
förslag om ändring af § 87 mom. 2 Regeringsformen,

röstar Ja;

Onsdagen den 19 April, f. m.

43

N:o 37.

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren bifallit Konstitutions-Utskottets förevarande
hemställan.

Omröstningen företogs och utföll med 113 ja mot 63 nej; hvadan
Kammaren beslutit enligt Ja-propositionen.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3 e. m.

Om ändring
af 87 § mom.
2 Regeringsformen.

In fidem

H. A. Kolmodin.

i