RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1882:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1882. Andra Kammaren. N:o 28.

Tisdagen den 21 Mars.

Kl. e. m.

Herr vice Talmannen ledde i detta sammmanträde Kammarens
förhandlingar.

§ I Justerades

protokollet för den 14 i denna månad.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarne ett så lydande protokoll:

Protokoll, vid sammanträde med de ledamöter af Riksdagens
Andra Kammare, hvilka blifvit utsedde att jemte
Herr Talmannen tillsätta Kammarens kanslipersonal
och vaktbetjening, hållet den 18 Mars 1882.

S. D. Uti ingifven skrift, som nu upplästes, hade Revisoren August
Kinberg, jemte anmälan, det han, i följd af tillökning i de honom
inom embetsverken åliggande göromål, vore förhindrad att vidare utöfva
sin innehafvande anställning såsom notarie inom Kammarens
kansli, anhållit att från och med den 22 innevarande månad varda
från denna anställning entledigad. Denna anhållan bifölls; och funno
Herr Talmannen och Herrar Deputerade, efter pröfning af inkomna
ansökningar, skäligt att till notarie i Kinbergs ställe förordna Kanslisten
hos Första Kammaren, e. o. Kontorsskrifvaren L. Kraepelien,
med enahanda tjenstgöringsskyldighet, som Kinberg ålegat.

Andra Kammarens Prof. 1882. N:o 28.

Som ofvan
H. A. Kolmodin.

N:o 28.

Tisdagen den 21 Mars.

§ 3.

Föredrogos och bordlädes för andra gången Stats-Utskottets Utlåtanden
Nös 15, 31, 32 och 33.

§ 4.

Spörsmål till Ordet lemnades på begäran till
chefen för

^departe-^ Herr C. A. Larsson, som yttrade: 21 § i Andra Kammarens
mentet. arbetsordning innehåller: “Askar utom dagordningen ledamot att få
till Konungens rådgifvare framställa spörsmål; aflemne detsamma skriftligen
uppstäldt och af bestämdt innehåll. Kammaren beslute utan
föregående öfverläggning, huruvida spörsmålet må framställas eller
icke. I förra händelsen läte Talmannen vederbörande rådgifvare ofördröjligen
af spörsmålet undfå del.“

Jag önskar att till Herr Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet
få framställa ett spörsmål, som jemte deri åberopade
transsumt har följande lydelse:

Hvarföre har lönen för biskopen i Karlstad ännu icke blifva reglerad?

I skrifvelse till samtlige Konungens Befallningshafvande i riket
den 26 Februari 1864 anbefalde Kongl. Maj:t, att genom den för
reglering af presterskapets löner tillsatta nämndens försorg en fullständig
utredning af lönetillgångarne vid biskopsembetena skulle verkställas
och att denna, som det i skrifvelsen heter, “nu genast“ skulle
utföras i Linköping, Vexiö, Karlstad och Visby, hvilkas innehafvare
till följd af nådigt beslut den 17 Juli 1858 äro, enligt innehållet i
deras fullmakter, underkastade den förändring i lönevilkor, som i den
åsyftade löneregleringen kan komma att bestämmas.

Denna nådiga befallning uppfyldes i första hand på så sätt, att
Konungens Befallningshafvande i Karlstad dels den 12 Juli 1866 till
Kongl. Maj:t öfverlemnade förslag till lönereglering i biskopens prebendepastorat
Karlstad och Kil, dels den 18 December 1869 förslag
till reglering af biskopens i Karlstad lön jemte de yttranden, som deröfver
blifvit afgifna. I ämnet infordrade Kongl. Maj:t Kammarkollegii
utlåtande, och detta afgafs äfven den 22 November 1870.

Nämnden hade upptagit inkomsterna i Karlstads prebendepastorat
till 5,000 kronor utom några kålgårdar, deraf afkomsten beräknades
till 300 kronor. I Kils prebendepastorat med 5 församlingar och
öfver 17,000 personer hade lönetillgångarne af nämnden upptagits till
20,922 kronor. Den till biskopen anslagna kronotionden beräknades till
4,160 kronor. Dessa lönetillgångar uppgingo således sammanlagda till
30,320 kronor. Nämnden föreslog att biskopen som prebende skulle
få bibehålla Kils pastorat med en till honom utgående löneinkomst
af 9,186 kronor, och fyllnaden i lönen tagas af biskopslöneregleringsfonden
med 2,814 kronor, så att lönen för honom uppginge till det

Tisdagen den 21 Mars.

M:o 28.

bestämda beloppet af 12,000 kronor. Af Kils pastorats inkomster Spörsmål till
skulle 11,736 kronor beräknas som lön åt komministrarne. Karl- chefen för
stads pastorat skulle upphöra att vara prebende, och den behållna Ecl^csiastikkronotionden
indragas till biskopslöneregleringsfonden. mentet"

Mot dessa beräkningar framstälde dåvarande innehafvaren af in- (Forts.)
komsterna, Biskop Sundberg, hvarjehanda anmärkningar, hvarigenom
han kom till det slut, att, utom Kils prebendepastorat och bibehållande
af hela kronotionden, ett tillskott af lönefonden vore behöfligt
af 1,168 kronor och, om fonden icke hade tillgångar dertill, föreslog
han, att äfven Karlstads pastorat tills vidare kunde behållas som
prebende.

I sin utredning ådagalade Kammarkollegium, att Biskop Sundberg
endast lemnat ett transsumt af arrendekontraktet på Ekenäs prestgäll,
och att betydliga fördelar, utöfver hvad transsumtet innehöll, tillfölle
indelningshafvaren. Markegångspriset hade äfven af honom felaktigt
beräknats. Derigenom både han kommit till det af honom uppgifna
resultat.

Församlingsboarne i Kil hade på det enträgnaste begärt, att
pastoratet måtte upphöra att vara prebende, dertill det senare än
Karlstad blifvit anslaget. Lönetillgångarne medgåfvo en fördelning i
fem pastorat.

Detta förslag understöddes af Kammarkollegium, som dertill fann
liera bevekande skäl, dels i pastoratets aflägsenhet från Karlstad, dels
i dess vidsträckthet och stora folkmängd. Deremot föreslog Kammarkollegium,
att Karlstad, der inkomsterna kunde beräknas till 6,000
kronor, borde bibehållas som prebende, och biskopen fortfarande behålla
hela kronotionden samt erhålla fyllnad af bristen af biskopslöneregleringsfonden.
I Visby och Hernösands stift hade städerna af
Kongl. Maj:t bibehållits som prebendepastorat till biskoparne.

Skulle deremot hinder möta vid en reglering, och biskopen tills
vidare bibehållas i besittning af de nuvarande inkomsterna, ansåg
Kammarkollegium honom deraf årligen böra afstå till biskopslöneregleringsfonden
5,051 kronor 10 öre och, om Komministern i Kil
aflinge, ytterligare 1,344 kronor 96 öre, eller i sådant fall 6,396 kronor
6 öre.

Kongl. Maj:t återförvisade ärendet till ny behandling af nämnden
den 5 Juli 1872.

Detta vigtiga ärende har sålunda nära tio år legat nere utan
att i ringaste män närma sig sin lösning. Jag tager mig derföre friheten
vördsamt framställa följande spörsmål:

1 :o. Har någon åtgärd vidtagits med anledning deraf, att Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande eller prestlöneregleringsnämnden inom Karlstads
län och stift underlåtit ställa sig Kongl. Maj:ts nådiga bud och
befallningar till efterrättelse?

2:o. Hafva de efter en ordnad religions- och kyrkovärd suckande
17,000 personer inom Kils praebendepastorat, hvilka “på det enträgnaste
begärt, att pastoratet måtte upphöra att vara prebende samt
delas i fem pastorat", fått denna sin ifriga önskan pröfvad och afgjord?

3:o. Har innehafvaren af biskopsembetet i Karlstad fortfarande

N:o 28.

Tisdagen den 21 Mars.

Spörsmål til
chefen för
Ecklesiastikdepartementet.

(Forts.)

fått uppbära de i löneregleringsnämndens förslag sammanlagda iönetillgångar
30,320 kronor, efter afräkning af de ringa komministerlönerna;
samt slutligen:

4:o. Har större eller mindre del af de i Kongl. Kammarkollegii
bilagda utlåtande omförmälda 6,396 Rdr 6 öre kommit biskopslöneregleringsfonden
till godo?

Då jag framlägger dessa fakta, bvilka blifvit hemtade ur Kongl.
Kammarkollegii förtjenstfulla utlåtande i ärendet af den 22 November
1870, deraf ett transsumt bär ofvan åberopas, så har jag för ingen
del velat lägga de antydda försummelserna den nuvarande chefen för
Ecklesiastikdepartementet till last, ty dennes korta tjenstetid har måhända
varit allt för otillräcklig att åstadkomma frågans nöjaktiga lösning.
Jag vill icke ens som brottslig stämpla den liknöjdhet, hvarmed
innehafvarens ekonomiska omtanke öfverröstat dennes kända rättrådighet;
men då icke mindre Konungens Befallningshafvande i länet
än löneregleringsnämnden i stiltet på ett högst oförsvarligt sätt trampat
under fotterna icke blott folkets önskningar och behof utan ännu
värre sin Konungs oförtydbara bud och befallningar, så vågar jag i
den moraliska rättvisans intresse tillförse mig ett sanningsenligt och
upplysande svar på de framstälda spörsmålen, i fall Kammaren tillåter
mig desammas framställande.

Stockholm den 21 Mars 1882.

G. A. Larsson.

1870 den 22 November.

Underdånigt utlåtande angående lönereglering för Biskopen
i Karlstads stift samt för presterskapet i Kils
och Karlstads pastorat af Yermlands län.

S. A. K.

Sedan Kollegium härmed genomgått grunderna så väl för löneregleringarne
för biskopen som för presterskapet i de särskilda församlingarne,
återstår det nu för Kollegium att i underdånighet yttra
sig angående sättet att tillämpa dem. I anseende till den stora vigten
att dela Kils pastorat, hvilken delning dock icke kan åstadkommas
förr än komministrarne i detta pastorats särskilda församlingar
afgått, kan denna tillämpning nemligen icke genast hlifva definitiv,
utan måste äfven afse den föregående öfvergångsperioden. Kollegium
får härjemte i underdånighet bifoga uträkning å Biskopens löneinkomster
efter medelmarkegången för de tjugo åren 1845 till 1864, som
föregingo nämndens förrättning med Karlstads städs- och landtförsamlingar
samt Kils församling såsom prebenden, utvisande en löneinkomst
af 14,400 rdr 46 öre; och om härifrån afräknas en lön för hvardera
vice pastorn af 1,000 rdr, som Kollegium i underdånighet anser
tillräcklig, jemte hushyresmedel af 400 rdr åt den i Karlstad, under det

Tisdagen den 21 Mars. 5

vice pastorn i Kil erhåller fri bostad å pastorsbostället derstädes,
återstår för Biskopen det lönebelopp af 12,000 rdr, som är för honom
i nåder faststäldt. Men då, innan Kils församling hinner blifva skild
från sina nuvarande annexförsamlingar och förvandlad till eget pastorat,
det skulle vara obilligt mot dervarande komministrar att icke förhjelpa
dem till de högre löneinkomster, nämnden föreslagit, helst Biskopen
derigenom skulle komma att under tiden åtnjuta en alltför
betydligt större lön än åt honom är afsedd, får Kollegium i underdånighet
hemställa, att nämndens löneregleringsförslag i afseende på
komministrarne under denna öfvergångsperiod måtte få gå i verkställighet.
Härigenom skulle dock till en början Biskopen af sina båda
odelade prebende-pastorat och af kronotionde, enligt hvad nyssnämnda
uträkning utvisar, uppbära eu årlig inkomst af 16,160 rdr 46 öre, i
hvilket fall det belopp af kronotionde med forsellön samma uträkning
upptager, till ett värde af 4,160 rdr 44 öre, torde böra temporärt indragas
till biskopslöneregleringsfonden. Detta löneöfverskott kunde
till och med komma att ökas till 6,396 rdr 6 öre, om komministern
i Kil först komine att afgå, och för denna händelse borde ej allenast
hela kronotionden med forsellön, 5,051 rdr 10 öre, utan ock
derutöfver ett belopp af 1,344 rdr 96 öre af arrendet för Eknäs till
samma fond ingå. Men allt eftersom komministrarne afginge, skulle
denna fondens tillfälliga inkomst förminskas, och om komministern i
Kils socken blefve den sist afgående, komme enligt uträkningen lönebrister
för Biskopen till olika belopp att uppstå, hvadan tillfällig lönefyllnad,
uppå vederbörandes underdåniga anmälan, då synes böra från
denna fond åt honom i nåder utanordnas, till dess att normalstaten
hunne att träda i tillämpning. Då med bildandet af biskopslöneregleringsfonden
frigörande af prebendepastorat egentligen åsyftats, och
enligt 8 punkten i Kongl. Brefvet den 15 Juni 1861 å densamma uppkommande
behållningar må af Eders Kongl. Maj:t användas till sådane
utgifter, som af denna lönereglering kunna blifva en nödvändig
följd eller tjena till dess fortskyndande, kan hvarken en sådan tillfällig
inkomst eller utgift, som Kollegium nu ifrågastält, anses för
dess ändamål främmande, utan torde Eders Kongl. Maj:t i nåder finna
skäl dertill lemna bifall.

De till målen hörande handlingar bifogas underdånigst, och Kammarkollegium
framhärdar etc. Stockholm etc.

THYSELIUS.

WRANGEL. BILLBEltGH.

Hasselgren. Andersson.

I transsumerade delar rätt afskrifvet; betygar. Stockholm den
20 Februari 1882.

Ex officio
C. af Klinteberg,
Registrator.

N:o 28.

Spörsmål Ull
chefen för
Ecklesiastikdepartementet.

(Forts.)

N:o 28.

Onadagen den 22 Mars, f. m.

Spörsmål till På derom af Herr vice Talmannen gifven proposition, beslöt Kamchefen
för maren ätt ifrågavarande spörsmål, som nu skriftligen uppstäldt af
^de^mrte- Herr C. A. Larsson ailemnades, finge till Herr Statsrådet och Chefen
mentet. för Kongl. Ecklesiastikdepartementet framställas.

(Forts.)

§ &•

Till bordläggning anmäldes:

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14 a, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens Åttonde hufvudtitel;

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1, i anledning
af väckt motion om höjande af Riksbankens grundfond; och

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4
(i samlingen N:o 6), med anledning af Herr A. Gumselii motion om
ändring i formen för Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr O. Melin under 8 dagar från och med den 22 Mars

„ A. Hansson ,, 13 „ „ „ „ „ 27 „

och „ E. A. Lundblad „ 12 „ „ ,, „ „ 28 „

Kammarens ledamöter åtskildes kl. f 3 e. m.

In fidem

H. A. Kolmodin.

Onsdagen den 22 Mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de i Kammarens sammanträden den 15 innevarande
månad förda protokoll.

§ 2-

Upplästes två så lydande sjukbetyg:

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Att ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, Borgmästaren E.
Tkomasson är på grund af sjukdom (gallstenskolik) tillsvidare förhindrad
att deltaga i Riksdagens förhandlingar, intygas
Stockholm den 22 Mars 1882.

E. Ö dmans son,

Med. D:r.

Att Borgmästaren Herr V. Ekenman, som lider af Catarrhus gastrointestinalis,
tillvidare är förhindrad att lemna sina rum, intygas
Stockholm den 22 Mars 1882.

K. Kjerner,

Med. D:r.

§ 3.

Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 14 a;

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Utlåtande N:o 1; och
Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4 (i
samlingen N:o 6).

§ 4.

Skedde föredragning af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25, i anledning
af väckt motion om upphäfvande af nu befintliga familj efideikommiss
i fast egendom.

Uti ifrågavarande motion, afgifven inför Första Kammaren af Herr
A. O. Wallenberg (motionen N:o 24), var följande förslag framstäldt:
‘‘att ett sådant tillägg till § 1 i 16 kap. Ärfdabalken införes, hvarigenom
bestämmes: att de familjefideikommiss, som nu finnas, komma
ej att längre bibehålla denna sin egenskap än i nuvarande innehafvares
hand och deras efterföljares, som äro födde senast inom 1885 års
utgång, och att fideikommiss erhålla egenskap af arfvejord, när ingen
till succession berättigad arfvinge finnes, som blifvit född senast inom
1885 års utgång.4*

Utskottet hade tillstyrkt, att motionen icke måtte föranleda till
någon Riksdagens åtgärd.

Enligt anteckning å utlåtandet voro reservationer mot detsamma
inom Utskottet anmälda:

dels af Herr Smedberg, med hvilken Herrar Levin, Anders Persson
och Johannes Jonson instämt, och som för sin del gjort en så
lydande hemställan: “att Riksdagen uti underdånig skrifvelse anhåller,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

Om upphäfvande
af
familjefideiJcommiss
i
fast egendom.

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Om upphäfvande
af
familjefideileommies
i
fast egendom.
(Forts.)

förslag till lag, hvarigenom den vid viss egendom fastade fideikommissnatur
må upphöra";

dels ock af Herr lollce Andersson.

Rörande detta ärende uppstod nu öfverläggning, hvarunder anfördes
af

Herr Smedberg: Jag vet naturligtvis, att, äfven om Andra

Kammaren nu skulle i denna fråga fatta ett beslut i motsatt rigtning
mot det Lag-Utskottet tillstyrkt Riksdagen, frågan för denna riksdag
dock är fallen, dä Första Kammaren redan bifallit Utskottets hemställan.
Men då jag varit af en annan mening än Lag-Utskottet och
således reserverat mig mot dess betänkande, kan jag icke underlåta
att yttra några ord till försvar för min reservation.

Jag ber att för sådant ändamål till en början få för Kammaren
uppläsa några stycken af Lag-Utskottets utlåtande vid 1809—1810
årens riksdag med anledning af en af Borgmästaren Lindström då
väckt motion om inskränkning i friheten att inrätta fideikommiss.
Utskottet yttrade dervid bland annat följande: "Mångfaldiga äro de

missbruk, hvartill i synnerhet donations- och dispositionsfriheten hittills
föranledt.

“Man har föreskrifvit en successionsordning för alla tider enligt
hvilken en enda arfvinge, ja, äfven en oskyld, skulle på lifstid innehafva
fastigheter, utan afseende på, om förre innehafvaren skulle derigenom
nödgas lemna de flesta eller alla sina barn i saknad af nödig
uppfostran och understöd i deras omyndiga år; och man har härigenom
icke sällan lagt grund till en fattigdom, så mycket mera skadlig,
som för de sålunda förorättade barn och bröstarfvingar, i deras lyckligare
faders och moders lifstid vane vid ett beqvämare lefnadssätt,
det mera än för andre blifvit svårt eller omöjligt att med smärre
tillgångar kunna hafva sin bergning, äfvensom deras ovana vid vissa
yrken eller vana att anse dem för sig mindre tjenliga gjort dem
mera oskicklige att i deras egen flit och omtanke söka utvägar till
uppehälle och förkofran.

“En så inskränkt egare, som hvarken af allmänna lagens visa
stadganden om arf eller af något sitt förordnande kan hoppas skydd
för de uteslutna barnen, utan förutser, att egendomen skall tillfalla
antingen en oskyld eller tilläfventyrs den af barnen, som gifver minsta
hopp om medlidsamhet och allraminst om faderlig omvårdnad för
de lottlösa, kan icke annat än anse egendomen mera för en annans
än för sin; och i följd häraf blifver hans intresse rakt stridande emot
all varaktig förbättring, och hans bemödanden skola gå derpå ut, att
fördubbla och i förtid upptaga afkomsterna, till förment förmån för
de från egendomen uteslutna, men till skada för efterträdarne, någon
gång ock för sig och dem, hvilkas bästa han sökt befordra, men alltid
till men för jordens nyttiga odling, egendomens förbättring och samhällets
deraf beroende styrka.

“Man har för evärdeliga tider föreskrifvit lagar för hvar och en
innehafvares frihet att egendomen förvalta och begagna, utan att

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N:o 28.

tänka derpå, att genom tiders förändrade skick slika inrättningar, om
ock någon gång i förstone nyttiga, kunde för egendomens förmånliga
häfd och samhällets bästa blifva hinderliga.

“Man har också för all framtid förbjudit innehafvarne att egendomen
föryttra och förpanta, hvarigenom händt, dels att den vanliga
utvägen genom låns upptagande emot inteckning varit dem betagen,
till medarfvingars utlösen samt vinnande af nödiga förlag till byggnad,
häfd och förbättring, dels å andra sidan att den lysande lefnad, eu
innehafvare i början kunnat föra, gifvit honom lätthet att erhålla
försträckningar, hvilka slutligen haft den påföljd, att han sjelf blifvit
skild från afkomstens begagnande, utan att borgenärerne ändock
kunnat erhålla hvad dem tillkommit.

“Man har gjort fideikommiss, hvilkas innehafvare varit ålagdt
att använda godsets afkastning till egendomens förökande under enahanda
fideikommiss-vilkor; eu inrättning, som, om ock dess skadlighet
i politiskt afseende åsidosattes, i alla fall är en ibland de mest illa
beräknade, helst ofelbart är, att menniskors krafter äro inskränkta,
och att en allt för stor egendom i en mans hand gifver mindre afkomst
och föder vida mindre menniskor, än om den vore emellan flere
verklige egare delad.

“Icke mindre skadliga hafva de stiftelser varit, som, ehuru aflägse
samt för odling och samhäfd obeqvämlige flere gods kunnat vara, likväl
föreskrifvit, att de skulle hållas tillsammans och icke ens få bortbytas.

“Hvilken oenighet i familjerna och hvilka obehagliga rättegångar
hafva icke de stiftelser förorsakat, enligt hvilka vissa egendomar skulle
för alltid innehafvas af flere som egare, utan rätt för någon till
skiftesvitsord ?

“Ja, man har äfven sett förordnanden, som föreskrifvit beständig
delning, utan rätt för delegare att lösa hvarandra ut, som för egendomens
besittning gjort till evärdeligt vilkor, att innehafvaren skulle
lefva ogift, ej få bekläda någon statens tjenst och mer dylikt. Och
till hvilka andra orimligheter en oinskränkt frihet kan föranleda, är
af dessa exempel lätt att förutse.

“Huru hinderliga för jordens nyttiga häfd, egendomens förbättring
och samhällets bästa slika inrättningar måste blifva, inser hvar och
en, som härutinnan fördomsfritt dömer.

“Och då härtill kommer, att eu oinskränkt frihet för enskilde
att ändra arfs- och eganderättslagarne för tillkommande tider icke
kan stå tillsammans med det af Riksens Högloflige Ständer vid denna
riksdag tagna beslut om frihet för en hvar att all slags jord genom
laga fång förvärfva, samt att samma frihet åsyftar att göra vår allmänna
lag onyttig i dess vigtigaste delar och i stället förtydliga
lagar, som beständigt kunna förbättras och fullkomnas, anskaffa speciella
förordnanden för särskilda gods, hvilka, ehuru orimliga och
otydliga, ja äfven oläsliga de ock kunna vara, likväl göra anspråk på
en varaktighet, som icke eu gång för våra grundlagar, enligt nu gällande
Regeringsform, funnits nödvändig, anser Lag-Utskottet sig ega
fullkomlig anledning föreslå följande närmare bestämmelse och tillägg
vid det för detta ämne lämpliga lagens rum, 16 kap. 1 § Ärfda-Balken.“

Om upphäfvande
af
familjefideikommiss
i
fast egendom.
(Forts.)

K:o 28,

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Om upphäfvande
af
famHjefideiJeommiss
i
fast egendom.
(Forts.)

Och detta föranledde Kong!. Maj:t att utfärda 1810 års förordning
angående förbud emot stiftande af nya fideikommiss. Motionen var
icke väckt i annan syftning än denna; — hade den afsett upphäfvande
af de redan bestående fideikommissen, skulle nog såväl Lagutskottet
tillstyrkt som Rikets Ständer bifallit äfven den. Lagutskottet
vid 1882 års riksdag deremot har nu afstyrkt det förslag i
sådan rigtning, som blifvit af en ledamot i Första Kammaren framstäldt,
utan att, så vidt jag förstår, hafva derför anfört några giltiga skäl.
Det enda verkliga skäl för sitt utlåtande, som Utskottet anfört, skulle
vara, att “några särskilda olägenheter af nuvarande fideikommiss i
fast egendom hafva icke heller, Utskottet veterligen, försports; och
ingen anledning synes derföre Utskottet vara för handen att bifalla ett
förslag, hvarigenom dessa gods skulle öfvergå till arfvejord, utan att
ens befintlige eventuelle fideikommissarie!- skulle lemnas tillfälle att å
slägtens vägnar sig yttra, än mindre deras bifall skulle erfordras.''1

Men Utskottet yttrar likväl något längre ned, att “genom tillämpning
af denna författning synas Utskottet de olägenheter, som — hufvudsakligen
för fideikommissarierne sjelfve — någon gång onekligen uppkomma
af gällande fideikommiss-stiftelser, väsentligen kunna undanrödjas
med bibehållande af bestående lagstiftnings grund.“

Der medgifver dock Utskottet, att olägenheter af fideikommissinstitutionen
kunna komma. Detta är äfven en sanning, som jag med
mångtaliga exempel skulle kunna bestyrka, och det förundrar mig,
att Utskottet säger sig ej känna några verkliga olägenheter till följd
af de nuvarande förhållandena. Jag vill nu inskränka mig till att
endast åberopa ett enda dylikt exempel, som inträffade för omkring
ett tiotal år sedan. Det var en fideikommissarie, som, i likhet med
många andra, var i hög grad slösaktig, förstörde skogarne å sitt fideikommiss
samt lät egendomen i alla afseenden förfalla. Han blef i
anledning häraf satt under förmyndare och dog efter någon tid alldeles
utfattig. Hans efterlemnade enka fick icke qvarbo å fideikommisset
utan föll fattigvården till last. Den aflidnes son, som öfvertagit
egendomen, kunde icke efter fideikommissbrefvet åläggas att af egendomens
afkastning försörja sin moder; dock lyckades slutligen fattigvårdsstyrelsen,
som naturligtvis härmed var föga belåten, att hos Kongl.
Maj:t få den nye fideikommissarie!! förpligtaö att bidraga till moderns
uppehälle. Fideikommissinnehafvarens systrar, åter, hvilka voro i den
ålder att de ansågos arbetsföra, fingo sjelfva söka förtjena sitt bröd,
och den ena af dem försörjde sig med bakning af småbröd, tvätt och
strykning. Sålunda saknas visst icke exempel derpå, att fideikommissstiftelser
ledt till stora olägenheter, men jag skall nu icke besvära
Kammaren med att upprepa flera dylika exempel, ehuru många finnas
att anföra.

Jag tror derför att en undantagslag sådan som denna, hvilken
har medfört sådana verkningar, icke bör bibehållas. Och då motionären
föreslagit, att upphäfvande af nu befintliga familjefideikommiss
icke skulle gälla andra än de arfvingar, som födas efter år 1885 och
således ett bifall till motionen icke på ringaste sätt skulle kränka de
nuvarande fideikommissinnehafvarnes rätt, kan jag icke finna någon

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N:o 28.

anledning, hvarför Riksdagen icke skulle kunna bifalla ett sådant för- Om upphäfning.
Måhända är emellertid denna fråga af ömtåligare beskaffenhet jf.

och har större dimensioner än jag kunnat föreställa mig. Det är också jkommiss i''
för sådant fall som jag icke tillstyrkt motionens antagande i dess nu- fast egendom.
varande skick, utan i stället i reservationen föreslagit, att Riksdagen (Forts.)
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t behagade utleda
alla på denna frågas lösning inverkande omständigheter samt
derefter till Riksdagen inkomma med förslag i ämnet.

Jag skall således anhålla om proposition på afslag å Utskottets
utlåtande och bifall till min reservation.

Häruti förenade sig Herrar Lars Börjesson, J. Andersson i Baltorp,
Norén, Jöns Persson och A. P. Lind.

Herr Fre den berg: Ehuru eu diskussion i denna fråga icke kan
leda till något praktiskt resultat, då Första Kammaren redan afslagit
Herr Wallenbergs motion, anhåller jag likväl att få instämma i densamma,
emedan jag anser, att ett förslag, som stöder sig på rättvisa
och humanitet, icke bör eller förtjenar att med likgiltighetens tystnad
förbigås. Ett uttalande från Andra Kammarens sida i motionens syfte
har dessutom, såsom en opinionsyttring, alltid sin stora vigt och betydelse
och skall derjemte, såsom jag hoppas, icke så litet bidraga
till, att denna humanitetsfråga inom en icke allt för aflägsen framtid
får eu lycklig lösning. Om fideikommissrätten under forna tiders
sociala förhållanden ur politisk synpunkt möjligen kunnat försvaras,
qvarstår den dock i vår tid, med dess mera utvecklade rättsmedvetande,
såsom eu hjertlös protest mot den lika arfsrätten, hvilken är en af
de vackraste minnena från konung Oscar I:s regering. Man påstår
visserligen, att den af Herr Wallenberg föreslagna lagen kränker eu
föråldrad testamentsrätt, men redan för öfver 70 år sedan underkände
både konung och riksdag rättigheten att stifta fideikommiss; och
högre än “familjens heder och konservation11 ställer jag samvetets och
statens rätt att låta alla barnen i familjen ligga fadershjerta! lika nära.

Lag-Utskottet säger i sitt utlåtande, “att de bestående fideikommissstiftelserna
i fast egendom uti vårt land icke hafva det omfång, att
några betänkligheter synas kunna möta mot deras bibehållande®, samt
“att af den fasta egendomen i riket fideikommissen utgöra en jemförelsevis
så ringa del, att något allmänt nationalekonomiskt intresse icke
synes kunna åberopas för deras upphäfvande*1. Derpå vill jag endast
svara att, äfven om man, såsom Lag-Utskottet här gjort, helt och
hållet bortser från det rättsmedvetande, som i vår nuvarande arfslag
säras genom fideikommisslagstiftningen, har frågan dock ur statsekonomi
synpunkt en icke så ringa betydelse, som Lag-Utskottet synes
vilja framhålla. Genom den nuvarande ndeikommisslagstiftningen stanna
hos ett fåtal personer fastigheter till ett värde af öfver 85 millioner
kronor, hvilka, fördelade på flera händer, skulle kunna vara
till långt mera nytta och välsignelse såväl för hela landet som för
de individer, hvilka nu lida af denna hårda och naturvidriga testamentsrätt.

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

vande af
familjefideiTcommiss
i
fast egendom.
(Forts.)

Enär således Herr Wallenbergs motion icke, enligt mitt förmenande,
kränker eganderätten, utan endast afser att återgifva åt mången familjemedlem
den arfsrätt, som han under vår tids humanare rättsuppfattning
aldrig skulle förlorat, och då jag dessutom anser en förgången
tids hårda lagstiftning icke vara så helig, att den under alla omständigheter
bör fortfarande gälla, jag skulle nästan vilja säga till
skada för hela landets materiella och sedliga utveckling, anhåller jagatt
få instämma i den reservation, som här afgifvits af Herr Smedberg
och medreservanter.

1 detta yttrande instämde Herrar P. Pehrsson i Törneryd, F. G.
Sandvall, E. Olsson, Sv. Andersson i Plöninge, Johan Jönsson, Beijer,
P. M. Larsson i Loa, J. E. Ericsson i Ahlberga, Magnus Andersson,
Hedlund, A. Hansson, O. Andersson i Lyckorna, Sv. Andreasson i
Tollered, Magni, Wallenius, C. Johansson, Eliasson, Lundblad, J.
Sandwall, L. Nilsson, Marcuson, C. Persson, Svensén och Jöns Persson.

Herr J. Anderson i Tenhult: Den motion, som ligger till grund
för Utskottets betänkande, hade förtjent ett bättre öde än det, som
kommit den till del. I 1734 års lag hafva åtskilliga, numera icke
tidsenliga, bestämmelser blifvit förändrade. Jag ber att få påpeka
endast några få af dem. Uti 10 kapitlet Giftermålsbalken stadgades,
att qvinna eller hustru skulle få en tredjedel af boet, då boet upplöstes,
men mannen deremot två tredjedelar. Vidare förekommer i 2
och 3 kapitlet Ärfdabalken att mannen, då dödsfall inträffar, skulle
ärfva två tredjedelar, men qvinnan endast en tredjedel. I Jordabalkens
5 kapitel tilläts personer att genom börd köpa den jord, hvilken
deras slägtingar afstått. Deruti har en förändring vidtagits. Vidare
har skett en förändring i förmånsrätten för omyndiges egendom så
till vida, att denna rätt blifvit satt efter inteckningsrätten.

Dessa förändringar hafva befunnits vara af behofvet påkallade och
hafva äfven af sådan anledning blifvit vidtagna. De beröra den enskildes
rätt mycket mera än det nu föreliggande förslaget, hvilket är
en obetydlighet i jemförelse med många andra. Jag anser det vara
mycket orimligt att en familjefader, som har flera barn och är innehafvare
af en fideikommissegendom, icke eger att på något sätt förordna
om denna sin egendom. Jag har mig särskildt bekant ett ställe,
hvarest fideikommissarien hade åtta barn, alla döttrar. När familjefadern
afled, öfvergick egendomen till en långt aflägsen slägting. Den
aflidnes barn fingo deremot ingenting. Med sådana exempel för ögonen
har jag all anledning att yrka bifall till motionen i det skick den framställs
och får således anhålla om afslag å Utskottets betänkande.

Herr von der Lancken: Herr Talman! Mine Herrar! Jag är
Utskottet tacksam derför att det, enligt min åsigt, satt denna sak på
sin rätta ståndpunkt. Utskottet säger nemligen i sitt betänkande:
“det är endast ett verkligt nödtvång, som kan berättiga att bryta
lagligen tillkomna och lagligen bestående dispositioner af enskildes
Jag vill icke gå så långt i doktrinär tillämpning af rättsståndpunkten,

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N:o 28.

att jag rent af vill säga, att det är omöjligt upphäfva fideikommissen.
Jag vet mycket väl, att rättsgrundsatsen får vika för nödtvång, men
också endast då verklig nöd är å färde, det är, när en konflikt uppstår
mellan statens högre ändamål och den enskildes rätt. Då 1686
års författning gälde, var individen lagligen berättigad att instifta fideikommiss,
och staten har derigenom lagligen grundlagt detta rättsinstitut.
Det bör följaktligen vika endast för nödtvång, och först då
det ådagalägges, att detta verkligen är för handen, kan ett upphäfvande
från statens sida anses berättigadt. Men någon sådan bevisning
har ej åstadkommits. Jag tror nemligen, att hvarken i politiskt,
socialt eller nationalekonomiskt afseende olägenheterna af fideikommiss
kunna sägas vara så stora, att ett så djupt ingrepp i det lagligt
bestående, som nu är i fråga, kan försvaras. Jag önskar upprigtigt,
att det åtminstone må finnas någon punkt, dit statens omnipotens
icke sträcker sig.

Särskilt ber jag att få fästa herrarnes uppmärksamhet på den
omständighet, att väl icke alla fideikommiss böra skäras öfver eu kam.
De hafva tillkommit på grund af olika testamentshandlingar och de
bestå under för hvart och ett af dem vexlande förhållanden. Att då,
såsom nu åsyftas, med ett enda kraftigt grepp utan närmare undersökning
på en och samma gång upphäfva dem alla, synes mig vara
alltför våldsamt. Herr Smedberg yttrade, att 1810 års lagstiftare erkände
denna grundsats. Jag tror icke att så var fallet. Dessa lagstiftare
förbjödo visserligen inrättandet af fideikommiss för framtiden,
men de ingrepo icke i redan bestående förhållanden. Jag yrkar bifall
till Lag-Utskottets betänkande.

Herr Rundgren: Herr Talman! I likhet med den föregående
talaren kommer jag till samma slutsats som Lag-Utskottet. Men deremot
kan jag icke gifva samma erkännande som han åt Utskottets
motivering. Jemför man detta betänkande med det af Utskottet i fråga
om den litterära eganderätten afgifna utlåtande, som nyligen blifvit
behandladt här i Kammaren, så måste man finna, att det är en väsentlig
skilnad, då det heter der, att det vore rättsmedvetandet, som
skulle nödga svensk man att icke släppa hela den utländska literaturen
på oss utan att betala för det ena eller det andra. Der är således
en stor vigt lagd på rättsmedvetande och rättsgrundsats. Här
åter, der det gäller en så vigtig rättsgrundsats som den förevarande,
vill man endast i förbigående vidröra densamma. Man förutskickar
den anmärkningen, att i åtskilliga främmande länder, såsom Frankrike,
Nederländerna och Italien, der har denna fideikommisseganderätt
upphört. Sedermera säger man, att fideikommissen här i Sverige icke
hafva vunnit den utsträckning, att man egentligen behöfver hysa några
betänkligheter mot deras bibehållande. En passant säges det visserligen,
att det är endast verkligt nödtvång, som kan berättiga att bryta
lagligen tillkomna och lagligen bestående dispositioner, och likaledes,
att man väl borde inhemta eventuelle fideikommissariers yttrande i
denna sak.

Mig synes, som om man, genom att besluta i den rigtning, hvil -

Om upphäfvande
af
familjefideiTcommiss
i
fast egendom.
(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Om upphäfvande
af
familjefideikommiss
i
fast egendom.
(Forts.)

ken tyckes omfattas af en stor del af Kammarens ledamöter, skulle
framkalla ett våldsamt brytande af all rättsgrundsats. Hvart skulle
det leda, om man icke erkände en lagligt grundad disposition. Man
hyser ju betänkligheter mot förändringar i testamentsrätten och anser
att den måste fortfara till dess den kan å godvillig väg afskaffas, och
likväl kunna mot densamma, enligt min tanke, större och vigtigare
anmärkningar göras än i afseende å fideikommissen. Testamentsrätten
är ju en rättighet, som måste respekteras, äfven om testamentet
skulle innehålla bestämmelser, hvilka äro alldeles afvita samt i vissa
hänseenden icke tillämpliga; och likväl aktas denna rätt så helig, att
den bibehålies. Med ett ord, på alla håll tillses i ett ordnadt samhälle
att det, som på laglig väg tillkommit, icke skall brytas. Jag
vill derför nu icke fördjupa mig i några detaljer, huruvida åtskilliga
fideikommissarier på ett orätt sätt uppfattat sin ställning, eller huruvida
dispositionen i afseende på viss fideikommissegendom är klandervärd.
(Det är för öfrigt en sak, som icke bör hafva något inflytande
på bedömandet af frågan om rättsgrundsatsen. För ingen del vill
jag således instämma uti det som tyckes vara flertalets inom Kammaren
åsigt — eller att här åvägabringa en opinionsyttring mot
fideikommiss — och jag får väl utsätta mig för en anmärkning, som
vanligen framkastas när jag söker gifva skäl för mina åsigter, nemligen
att man icke väntat sådant från det hållet.

Grefve Sparre: Herr Talman! Mine Herrar! Då jag begärde
ordet, var det under den allmänna acklamation, som följde den förste
talarens yttrande, och min afsigt var blott att, då jag icke såg någon
annan af Lag-Utskottets ledamöter här närvarande än de, som emot
dess föreliggande betänkande reserverat sig, anföra några skäl för
samma betänkande, på det att man icke må kunna säga, att det bifall,
hvarmed motionen här helsats, varit alldeles enhälligt. Sedan
dess hafva tvenne talare yttrat sig i motsatt rigtning, och jag kunde
således inskränka mig till att påpeka, att fideikommissens upphäfvande
icke är en enhällig önskan. Jag ber emellertid att få tillägga
några ord.

Man är, mine Herrar, i allmänhet inom detta rum särdeles ömtålig
om eganderätten, och detta med skäl. Eganderätten utgör ju
samhällets grundval, och de förhållanden, under hvilka den tillkommit,
måste respekteras; det är vilkoret för ett lugnt framåtskridande.
(Nu veta vi, hurusom i följd af vissa revolutionära rörelser i andra
länder åtgärder vidtagits för upphäfvandet af bestående rättsförhållanden,
såsom, på sätt Utskottet påpekat, händelsen varit i Frankrike
år 1849, i Italien år 1865 och i Danmark år 1866. Men vi befinna
oss lyckligtvis icke i revolutionära förhållanden, utan allt går lugnt
och stilla till hos oss. Jag bestrider ingalunda, att i vårt land Konung
och Riksdag kunna besluta och dekretera hvad de vilja, och således
äfven fideikommissens upphäfvande. Jag hemställer dock, huruvida
eu sådan åtgärd vore fullt rigtig ur juridisk synpunkt, och huruvida
det icke vore stridande mot detta “rättsmedvetande“, som talaren på

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N:o 28.

vestmanlandsbänken så mycket framhållit, om genom ett beslut af
lagstiftningen en egendom helt enkelt öfverfiyttades från en person
till en annan. Ty då det nu är en gång så, att i följd af fideikommissstiftelsen
den äldste sonen eller någon gång den äldsta dottern blir
egendomens egare, så kan man väl icke frånhända dem densamma
och tilldela den åt andra. En sådan åtgärd från lagstiftningens sida
kan, enligt min åsigt, icke försvaras. Ehuruväl jag således, såsom
sagdt, icke bestrider att Konung och Riksdag gemensamt kunna stifta
lagar och älven dekretera verkställighet af sina beslut, så påstår jag
dock, att i detta fall rättsmedvetandet icke allenast icke fordrar en sådan
ändring, utan att det fordrar, att eu gång bestämda rättigheter skola
respekteras. På samma sätt skulle man ju kunna dekretera upphäfvandet
al de stiftelser, som gjorts för vissa institutioner, såsom för
hospitalen, barnhuset i hufvudstaden, de Rvitfeldtska godsen i Halland,
de gustavianska godsdonationerna till CJpsala akademi m. fl.
och flytta eganderätten till de fastigheter dessa stiftelser ega från den
ene till den andre. Huruvida detta i allmänhet kunde vara egnadt
att uppmuntra folk att fortfarande göra dylika donationer till det
allmänna bästa, det vill jag lemna osagdt. Således måste jag ur
rättmätighetens synpunkt motsätta mig en åtgärd, hvarigenom en persons
egendom öfverfiyttas till en annan.

Det förmenande har jemväl uttalats, att, om någon vid 1809—
1810 års riksdag väckt motion om fideikommissens upphäfvande, ett
sådant förslag skulle hafva blifvit bifallet. Jag vet verkligen icke
hvad som kunnat blifva bifallet vid denna riksdag, men hvad jag
bestämdt vet, är att något sådant förslag icke blef väckt, utan att
Riksdagen endast beslöt ett förbud mot inrättandet för framtiden af
fideikommiss. I detta afseende är lagstiftaren i sin obestridliga rätt.
En annan sak är, huruvida han är berättigad att upphäfva en redan
befintlig sådan stiftelse.

Talaren på vestmanlandsbänken har vidare yttrat, att det här
gälde eu humanitetsfråga, ur den synpunkten att icke barnen få ärfva
lika. Det kommer sig deraf, att fideikommissarien icke eger fastigheten,
utan innehar egendomen under det vilkor, att den vid hans
frånfälle skall öfverlemnas åt en viss person, vanligen den äldste
sonen. Detta kan visserligen vara ledsamt för syskonen. Men denna
olägenhet, att icke få ärfva något efter sina föräldrar, träffar allt
många andra barn, som vi veta. Fideikommiss-stiftelserna sakna för
öfrigt icke sin nytta i afseende på barnens uppfostran; det har exemplet
från Englands majoratsinstitutioner visat. Man har visserligen hört
det påståendet uttalas, att barnen af fideikommissarier under föräldrarnes
lifstid blifva vanda vid ett beqvämt och sysslolöst lif, hvaraf de
lida men, när de sedan sjelfva en gång skola försörja sig. Men icke
är det institutionens fel, att föräldrarne illa uppfostra sina barn. I
England, der hålla fideikommissarierne sina barn till arbete, på det
de må kunna ärligt förtjena sitt bröd. Och fideikommissarierne äro
i vanligaste fall i den ställning, att de kunna gifva sina barn en vårdad
uppfostran. Att något humanitetsintresse här skulle vara för
handen, kan jag således för min del icke förstå.

Om upphäfvande
af
familjefideikommiss
i
fast egendom.
(Forts.)

N:o 28.

Om upphäfvande
af
familjefideikomtniss
i
fast egendom.
(Forts.)

16 Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Vidare säges det, att fideikommissinstitutionen tillika är till men
för samhällets materiella och sedliga utveckling. Det måste jag tillstå,
att jag icke heller kan begripa. Anser man att detta men härrör
deraf, att en egendom stannar länge qvar, ofta från far till son, i en
slägt, då måste jag säga, att erfarenheten bevisar alldeles motsatsen.
Det är, mine Herrar, en af liera statsekonomiska författare uttalad
mening, att det verkar välgörande för ett land, om eganderätten till
jorden icke alltför mycket omflyttas och om således egaren eller brukaren,
farmern eller arrendator]! få qvarblifva vid jorden. Derigenom
uppstår, hvad beträffar så väl den ene som den andre, mera kontinuitet,
mera lugn och mera fasthet, hvilket åter icke kan annat än verka
välsignelsebringande för landets utveckling i sin helhet. Så har jag
funnit förhållandet vara med afseende på de fideikommiss, som jag
känner till. Men vore man äfven af motsatt mening, så måste man
väl ändock erkänna att den lilla del, eller 4 procent åt landets egendomar,
som fideikommisserna utgöra, icke kan utöfva något verkligt
men för samhällets materiella och sedliga utveckling. Det kunna vi
väl icke tro. Härutinnan hafva vi väl åter huggit något öfver.

Slutligen har man citerat exempel på en eller annan fideikommissarie,
som dåligt skött sitt fideikommiss, och man har till och med
påstått att det funnits fideikommissarie, som så vanskött sin ekonomi,
att hau icke ens kunnat underhålla sin moder. Men detta blef ju
rättadt och den talare, som härom yttrade sig, nämnde äfven, att
fideikommissarien blef i högre instans ålagd att underhålla sin moder.
Skulle vi emellertid af den omständigheten, att det finnes åtskilliga
egendomsegare, som sköta sin egendom dåligt, draga den slutsatsen
att vi skola stryka bort eganderätten och äfven arisrätten —
ty det är också möjligt, att efterlemnade barn kunna vansköta egendomen
— så skulle vi, enligt min åsigt, draga eu alltför djerf slutsats.

Utskottet har väl medgifvit, att genom fideikommiss-stiftelser kunna
uppstå olägenheter för innehafvare af fideikommiss derutinnan, att
de icke kunna mot inteckning göra lån för egendomens förbättrande.
Men Utskottet har tillika upplyst, att dessa svårigheter hälts genom
förordningen den 27 April 1810, enligt hvilken en fideikommissarie
kan, efter vederbörandes hörande och sedan Kongl. Maj:t med Dess
Högsta Domstol dertill lemnat bifall, upptaga sådant lån. Vi kunna
således i detta fäll vara temligen lugna. Derigenom att fideikommissegendomar,
som med Kongl. Maj:ts bifall intecknats, blifva exekutivt
försålda, stryker ju ett fideikommiss då och ett annat då. Sålunda
kunna vi utan några revolutionära åtgärder — och jag kan för min
del icke annat än tillstå att det ifrågasatta beslutet går i den rigtningen
— nå det mål, hvartill, efter hvad man kan märka, pluraliteten
inom denna Kammare sträfvar.

Herr Rydin: Då denna fråga nu kommit på tal och olika meningar
i saken yppat sig, har jag ansett mig böra yttra några ord
för att söka ställa frågan på den ståndpunkt, hvarifrån man kan se
sjelfva frågan sådan den är. Det medges å ena sidan, att fideikommiss-stiftelserna,
sådana de nu äro, på ett och annat ställe verkat skad -

Ondagen den 22 Mars, f. m.

N:o 28.

ligt. Flera exempel härpå hafva under diskussionen anförts och det
bifall, som kommit motionen till del, visar också att man är öfvertygad
om dessa stiftelsers skadliga inflytande. Men man har å
andra sidan framhållit den invändningen, att fideikommisstiftelserna
äro af den beskaffenhet, att staten icke kan på annat sätt än i form
af nödvärn göra sig fri från dem. Jag skall då be att få göra den
frågan: huru hafva fideikommiss tillkommit och på grund af hvilken
lag ? Gå vi till 1634 års lag, så finna vi, att denna lag icke innehåller
någon bestämmelse, som uttryckligen medgifver någon rätt att
■stifta fideikommiss. 1734 års lag säger endast, att man kan borttestamentera
egendom “med eller utan vilkor*. Om man icke tager
hänsyn till förutvarande förhållanden, så kan åt dessa ord: “med vilkor“
icke gifvas annan tolkning än att den testamentstagare, som
omedelbart emottager ett testamente, är förpligtad att uppfylla de
vilkor, som äro fästa vid testamentet. Men huru kommer det sig
att i dessa ord anses ligga hela fideikommissinstitutionen? Jo, derför
att, innan nu gällande lag tillkom, 1686 års testamentsstadga uttryckligen
medgaf rättighet att stifta fideikommiss. Nu är det likväl
klart att, om 1734 års lagstiftare uttryckligen velat legalisera stiftandet
af sådana testamentariska dispositioner, hade också i 1734 års lag
från 1686 års testamentsstadga bort uttryckligen införas sådan bestämmelse.
Det är dock ett faktum, att så icke skedde. Men låt
vara huru som helst med förhållandena med rättigheten att stifta
fideikommiss och 1734 års laga bestämmelser härutinnan. I allt fall
bär man på grund af förutvarande sed och i öfverensstämmelse med
1686 års testamentsstadga tolkat stadgandet i 1734 års lag, att man
kan gorå testamente med vilkor så, att ett medgifvande att stifta
fideikommiss anses i 1734 års lag vara gifvet. Fideikommissen hafva
således tillkommit på grund af en lagstiftningsakt, som möjliggjort
för egaren att bestämma öfver successionen af egendom, ej allenast i
första hand, utan äfven sedermera. Fideikommissen hafva således stöd
mera i lagstiftarens tolerans med institutionen än i dennas uttryckliga
godkännande, och detta helt naturligt, ty enligt våra gamla lagar och
sedvänjor var arfsrätten den gällande grundsatsen i afseende på
succession efter dödsfall. Då fideikommiss-stiftelsens fortfarande bestånd
och giltighet har sin grund i en lagstiftningsakt, och den till
sin natur är en singularlag, så måste den äfven kunna i lagstiftningsväg
ändras. De skäl, man deremot anfört, kunna ej anses afgörande.
Man må respektera eganderätten huru mycket som helst, och den bör
naturligtvis i hvarje land fasthållas och aktas så långt ske kan, är
det dock klart, att man icke bör tänka sig, att man skall respektera,
eganderätten så långt, att man anser densamma innehålla rätt att
bestämma för evärdeliga tider om viss succession af fast eller lös
•egendom. Det är orimligt att lägga i en persons vilja denna makt.
Den stöder sig visserligen på den lag, som då gälde, men ändrar man
lagen, kan man äfven ändra det rättsinstitut, som grundade sig på
lagen, om man anser, att detta verkar skadligt.

Det är tvenne skäl, som anföras emot upphäfvandet af ett sådant
Andra Kammarens Prof. 1882. N:o 28. 2

Om upphäfvande
af
familjefideikommiss
i
fast egendom.
(Korts.)

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Om upphäfvande
af
familjefideikommiss
i
fast egendom.
(Forts.)

rättsinstitut, som fideikommiss i fast egendom: det ena att ingen lag
får hafva retroaktiv verkan och det andra att slägtens rätt måste
respekteras. Hvad nu det första argumentet beträffar, veta vi att enligt
våra juristers mening betyder förbudet af en lags retroaktiva verkan,
att ingen lag får utöfva ett inflytande, som ändrar deras rättsställning,
som voro i åtnjutande af en rättighet eller förmån, då
lagen stiftades, att för dem som komma till verlden eller i landet
efter den nya lagens tillkomst, gäller, att de hafva att nöja sig
med det förefintliga rättstillståndet. Om man besinnar detta, är det
klart att något brott mot den grundsatsen, att lagen icke får verka
retroaktivt, icke kan anses ske genom fideikommissens upphäfvande,
på sätt motionären föreslagit.

Det andra skälet afser slägtens rätt. Hvad denna beträffar, veta
vi att densamma länge varit föremål för ändringar i lagstiftningen.
Jag vill endast påminna hurusom rätten att genom testamente bortgifva
arfvejord blifvit frigjord, äfvensom att bördsrätten på senare
tiden blifvit upphäfd.

Lagstiftaren har således ansett sig berättigad att, då förhållandena
sådant kräfva, göra ändringar i gällande rättsinstitution i öfrigt, der
slägtens rätt varit berörd.

Yi skola sedermera också något tänka efter på hvilken ståndpunkt
fideikommissen för närvarande befinna sig. Man åberopar
detta instituts innehafvares rättigheter, men anser sig kunna lemna
ur räkningen motsvarande pligter. Men fideikommissinnehafvarne göra
hvad de behaga med sina fideikommissegendomar och ingen finnes, som
öfvervakar att detta rättsinstitut hålles i helgd. Ingen tillser att
denna singularlag hålles uppe, utan fideikommissarierna kunna förstöra
sina egendomar och handskas med dem etter sitt eget behag.
Huruvida de vilkor uppfyllas, hvaraf besittningsrätten betingas, lemnas
utan uppmärksamhet. Ja, lagstiftningen har sjelf genom 1810 års
författning visat, att staten ansett sig ega rätt att meddela tillåtelse
att inteckna fideikommiss, äfvensom att befria från fullgörande af de
vilkor, hvarunder de inneliafvas.

Då man redan i lagstiftningen tillämpat en sådan grundsats och
då förbudet mot lagars retroaktiva verkan icke här åberopas, finnes
enligt mitt förmenande ingenting, som hindrar vidtagandet af lagförändringar
i öfrigt i afseende å fideikommissen.

Hvad är det då som utgör svårigheten för deras borttagande?
Då ett samhälle är noga i afseende å respekterandet af enskildas rätt,
och detta är svenska samhället i hög grad, ligger svårigheten uti att
kunna bestämma, hvem som skall tillerkännas fideikommissen i det
ögonblick, då fideikommissrätten afskaffäs.

Deri ligger just svårigheten vid fideikommissinstitutionens upphäfvande.
Frågan gäller, huruvida det är sista innehafvaren som
skall disponera öfver egendomen i det ögonblick, fideikommissrätten
bortfaller, eller om dispositionsrätten tillhör hela slägten? Huru skall
detta rätteligen ordnas.

Deri ligger just svårigheten och för denna svårighet får jag saga,
att jag för närvarande böjer mig.

Onsdagen den 22 Mars, f, m.

Friherre Leijonhufvud: Jag har endast begärt ordet, för att
uttala att jag i allo instämmer med motionären, ty enligt min åsigt
är hela fideikommissinrättningen att anse såsom en utväxt på vår
svenska lag och denna utväxt vore bäst att så fort som möjligt blifva
qvitt.

Hvad beträffar rättigheten att vidtaga förändringar i lagstiftningen,
åsyftande upphäfvande af alla fideikommiss, instämmer jag till
alla delar med Herr Rydin och tror att en sådan rätt obestridligen
finnes, ty har staten en gång medgifvit en sådan kränkning af andras
rättigheter, som dessa fideikommissinstitutioner innebära, måste den
också hafva rätt att afskaffa densamma.

Redan vid 1810 års riksdag vidtogs den förändring i testamentsrätten,
att stiftandet af nya fidekommiss för all framtid förbjöds.
Äfven åtskilliga andra lagstiftningsåtgärder i arfs- och testamentsrätt®11
hafva under samma tider på Riksdagens initiativ vidtagits, såsom
då för 25 år sedan lika arfsrätt mellan broder och syster inrättades,
till hvilket beslut jag för min del med nöje medverkade. Och enär
jag alltid hyst den åsigtén, att fideikommissrätten borde afskaffäs,
skulle jag för min del icke hafva något emot att tillstyrka motionen,
om den hade minsta utsigt att nu gå igenom, men för närvarande
torde detta ej vara händelsen, ehuru den tid nog skall komma, då
fideikommissen måste bort. Att mina efterkommande möjligen också
hafva utsigt att komma i åtnjutande af stora fideikommissegendomar,
inverkar alldeles icke på min öfvertygelse, att fideikommissen böra
försvinna. Tiden derför är emellertid ännu icke kommen, men jag
har likväl velat hafva min åsigt i frågan uti protokollet förvarad.

Herrar J. Andersson i Jönvik, C. A. Larsson, C. I. Bengtsson,
Ola Månsson, Gumcelius, Magnusson, Axell, C. Carlson, Angel,
N. J. Boström, O. B. Olsson och Arnoldson instämde med Friherre
Leijonhufvud.

Herr vice Talmannen Ifvarsson: Jag skulle kanske liksom åtskilliga
andra kunnat nöja mig med att instämma i den siste talarens
yttrande, men då jag icke är nog lycklig att, likasom han, hafva ett
fideikommiss i perspektiv, kan jag icke instämma i allt hvad han sagt,
ehuru jag kommer till samma resultat som han.

Naturligtvis leder det beslut, som vi i denna Kammare komma
att fatta, ^för närvarande icke till någon åtgärd, när frågan redan har
fallit i Första Kammaren, ett fall desto mera beaktansvärdt, som
motionären otvifvelaktigt der är en framstående ledamot, men en diskussion
rörande densamma kan dock hafva sin betydelse för framtiden.
Jag anser det icke heller vara för snart att tala om denna fråga, ty
rätteligen borde den vant bragt på tal långt före detta, och det är
väl endast för det man icke velat ifrågasätta för många reformer på
en gång, som denna fråga icke förr kommit på dagordningen.

Frågan är icke endast en humanitetsfråga, utan den är äfven en
ekonomisk och politisk fråga på samma gång. Den är från en viss
synpunkt en humanitetsfråga, och denna del af frågan hafva andra

N:o 28.

Om upphäfvande
af
familjefideihommiss
i
fast egendom.
(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Om upphäfvande
af
familjefideikommiss
i
fast egendom.
(Forts.)

talare redan så mycket framhållit, att jag icke skall upptaga Kammarens
tid med den delen af densamma. Den är en ekonomisk fråga
i så fall, att fideikommiss vanligen icke skötas så, som de skulle
skötas, om innekafvaren af densamma tillika vore egare till egendomen.
Vi hafva exempel på att, medan rättegång förts om rättigheten
till fideikommiss, stora skogar å detsamma blifvit helt och hållet nedhuggna,
hvarigenom egendomen nära nog lörstörts. Vi halva bevis
på att åbyggnaderna å många fideikommissegendomar underhållas dåligt,
och att jorden icke skötes så, som den borde skötas. Man får
icke heller undra härpå, isynnerhet om fideikommissinnehafvaren har
flera barn, då han helt naturligt vill samla någon förmögenhet, som
kan tillfalla de barn, som ej få någon del af fideikommissegendomen,
hvilket vanligen blott är ett enda af barnen. Vet han icke hvem,
som efter honom skall få egendomen, utan det är tvetydigt, hvem
som densamma skall tillfalla, är det ännu mera ett skäl för innehafvaren
att icke vårda den, utan att endast söka taga af densamma
allt hvad han kan taga, och dessa ekonomiska förhållanden inverka
på samhället i sin helhet och således äro - till skada icke blott för den,
som skall få egendomen derefter, utan för landets ekonomi.

Men frågan är äfven, såsom jag redan sagt, af politisk natur och
har varit det ännu mer. Jag föreställer mig, att fämiljefideikommissen
tillkommit hufvudsakligast för att vissa familjer skulle kunna uppehålla
sin ställning på riddarhuset, när ståndsrepresentationen ännu fans
till. När densamma sedermera upphörde, hade det varit på tiden
att äfven afskaffa fämiljefideikommissen, emedan det derefter icke
längre behöfves representanter med stora egendomar för att representera
sin familj vid riksdagen.

Frågan är vidare af politisk natur i så fall, att, om de stora
egendomarne kunde komma att delas på flera personer, skulle man
under nuvarande representationssätt kunna få tillfälle att till ledamöter
i Första Kammaren välja på flera än nu, måhända i vissa fall på
7 eller 8 personer mera, som vore innehafvare af hvar sin del af
egendomen, då man nu har blott eu enda att välja på.

Således tror jag, att, äfven om man betraktar frågan från flera
olika synpunkter, man dock vid alla kommer till samma resultat, eller
den önskan, att frågan om fideikommiss kunde så ordnas, att egendomar
af denna natur komme att försvinna. Ett våldsamt borttagande
af fideikommissen har väl ingen här tänkt på, och hvarken motionären
eller någon af reservanterna har heller yrkat något sådant, i följd
hvaraf någon farhåga för allt för hastiga eller farliga brytningar i
detta fäll icke är å färde. För min del tror jag, att frågan väl tål
vid eu föregående utredning, och att dervid en skilnad bör göras
mellan familjefideikommiss och andra, emedan det kan hända, att,
när fideikommissfrågan kommer att ordnas i allmänhet, man får göra
undantag för ett eller annat fäll. Således anser jag en föregående
utredning af frågan vara behöflig, och i det hänseendet gifver jag
företräde åt reservantens förslag, ehuru jag mer skulle tyckt om, att
han bestämdt satt ut, att han endast afsåg familjefideikommiss. Det
kan dock icke skada, att frågan skärskådas från flera håll, och att,

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N;o 28.

om man påträffar fideikommiss för t. ex vissa inrättningar, man tillser, Om upphäfhuru
äfven de lämpligast skola ordnas. Emellertid tror jag, att vi •

gerna kunna för tillfället antaga reservantens förslag, då det här jT"
endast är fråga om att uttala en mening, och om denna min uppfatt- fast egendom.
ning delas af Kammarens medlemmar, tror jag, den skall väcka frågan (Forts.)
till allvarligt lif och leda till ett godt framtida resultat. Jag vill
äfven begagna tillfället att uttrycka min glädje deröfver, att så många
af Kammarens ledamöter instämde med reservanten; det gläder mig
så mycket mera, som det varit ytterst sällan, som man från den
ifrågavarande motionären sett framkomma något förslag, som lyckats
tillvinna sig Kammarens sympatier. Om nu Kammaren bifaller reservanternas
förslag, så visar det åtminstone, att denna Kammare endast
fäster sig vid verkliga skäl, utan att fråga efter hvem som väckt
förslaget; och önskligt skulle vara att så i allmänhet blefve fallet
äfven på andra håll. Jag yrkar bifall till reservanternas förslag.

Med Herr vice Talmannen instämde Herrar J. Andersson i Häckenäs,
J. E. Johansson i Forneby, Mejenqvist, Folke Andersson och
N. Nilsson i Wrängebol.

Herr Lyttkens: En af vår tids mest framstående författare har
yttrat, att en af de lagstiftande församlingarnes största och svåraste
uppgifter är att undanrödja de stora orättvisor, som vi ärft från föregående
tidehvarf, och att ju större och mera skärande en orättvisa
är, dess skarpare är det motstånd, som möter mot dess borttagande.

Sanningen af detta påstående visar sig äfven här, då man af Grefve
Sparre och en annan talare får höra sådana uttalanden, som att
fideikommissens borttagande skulle vara en skärande orättvisa och
innebära ett svårt ingrepp i eganderätten. För min del anser jag
tvärtom fideikommissens bibehållande vara en orättvisa, stridande
icke blott mot de lagar vi i öfrigt hafva för arfsrätten, utan äfven
mot den medfödda rättskänsla, som finnes nedlagd i hvarje menniskas
natur. Jag vädjar till hvar och eu, som är fader till flera barn, om
han icke skulle anse det vara en skärande orätt att tvingas att göra
sina öfriga barn arflösa för att skänka alltsammans åt en enda, och
detta den, som kanske många gånger är det af barnen, som visat sig
minst förtjent af att komma i åtnjutande af en dylik förmån. Och
hvarpå grundar sig väl denna rättvisa? Jo, på en lag, tillkommen för
ett par sekler sedan, på den tid då under våra krig på utländsk
mark hvarjehanda främmande rättsseder här lyckades göra sig gällande
och bland dessa äfven den, att för att betrygga slägtens anseende,
skulle stora jordbesittningar samlas på en hand, under det de öfriga
barnen fingo kanske intet. Det är mot denna orättvisa, att göra eu
del af barnen arflösa, som jag velat inlägga min protest, och det gif—
ves mången innehafvare af fideikommiss, som sjelf erkänner denna
orättvisa. Jag skulle kunna framdraga exempel på fideikommissinnehafvare,
som äro fullkomligt aktningsvärda och hederliga män, men
hvilka se sig tvingade att begagna sig af orättmätiga utvägar för att.
skydda sina yngre barns rätt. De låta inteckna delar af sin egendom,

N:o 28.

Om upphäfvande
af
familjeftdeihommiss
i
fast egendom
(Forts.)

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

de låta den utmätas och gå under klubban och sedan inropa de den
sjelfve för att kunna skänka dem åt de yngre barnen. Då man ser
sådana utvägar vidtagas för att kringgå lagen, vore det då icke bättre
att alldeles upphäfva en lag, som till den grad strider mot allt rättsbegrepp,
som att det skall vara tillåtet för en person, som lefvat för
två hundra år tillbaka, att fortfarande bestämma, af hvem egendom
skall besittas.

Nu säger Grefve Sparre, att endast under revolutionära tider har
man sett sådana våldsåtgärder vidtagas, som den motionären här föreslagit.
Derpå vill jag svara, att det är bättre att förekomma en
revolution genom att på förhand undanrödja orättvisorna. Äfven
derutinnan tillåter jag mig åberopa ett yttrande af en stor minister
i England, som i ett tal för ett par år sedan bland annat säde:
“låtom oss taga bort alla de orättvisor, som ännu trycka de särskilda
klasserna i samhället, på det att, när revolutionen en gång bryter
fram öfver Europa, den i vårt land må finna så få brandämnen som
möjligt att kasta sig öfver14. Den orättvisa, motionären här bragt på
tal, är väl af mindre betydenhet i jemförelse med många andra, men
är den sådan, att revolutionärerna kunna kasta sig öfver den, låtom
oss då, undanrödja den ju förr dess hellre.

Af Herr Rydin anmärktes, att det skulle blifva svårt att bestämma,
till hvilken egendomen skulle gå, i händelse fideikommissrätten upphörde.
Ja, rigtigheten af denna anmärkning medger äfven jag och
det är derföre jag vill instämma med reservanten, att vi icke böra
på rak arm bifalla motionen, utan inskränka oss till att aflåta en
skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t med begäran om en utredning af
frågan, ty det finnes verkligen fideikommiss-stiftelser, i fråga om hvilka
en utredning är högeligen af behofvet påkallad.

Grefve Sparre invände äfven, att, om vi nu upphäfva fideikommissen,
så skulle nog snart ordningen komma till de donationer, som
voro gjorda till förmån för fromma stiftelser och annat dylikt. Jag
ber att få erinra, att härvid förekommer dock den skilnaden, att
dessa stiftelser kunna anses såsom en kollektiv personlighet, som fortfarande
lefver och verkar. Så t. ex. måste väl en hospitalstiftelse få
anses såsom en moralisk personlighet, som fortfarande lefver, fastän
ledamöterna i den styrelse, hvaraf den representeras, tid efter annan
ombytas.

Jag kommer att rösta för bifall till reservanternas förslag.

Häruti förenade sig Herrar Granlund, O. Andersson i Burlöf,
Gustaf Jonsson, Axel Key, Assar sson, Farup, L. J. Larsson, J. F.
Nilsson i Käggla, Olterborg, P. Persson i Isie, Blomberg, Ilceggström,
A. Johansson, C. A. Jönsson, Hellgrén, Lyth, Liss Olof Larsson,
Johannes Bengtsson och F. G. Jansson i Karlshed.

Grefve Björnstjerna: Jag är icke så lycklig, som min vän

Friherre Leijonhufvud, att hafva förhoppning om att en gång blifva innehafvare
af ett fideikommiss. Det finnes intet sådant i min slägt och
jag är icke ens befryndad med någon fideikommissinnehafvare. Jag

Onsdagen den 22 Mars, f. m. 23 IkO 28.

anser mig derföre vara berättigad att uttala min åsigt i saken, äfven Om uppMfom
den skulle vara olik den, som torde hysas af majoriteten inom ^.

denna Kammare. Jag vill icke ingå i någon granskning, huruvida lwJJiss ,L
fideikommissinrättningen, när den tillkom, var lämplig eller ej. Ännu fasi egendom.
mindre vill jag ifrågasätta, att ej Konung och Riksdag hafva rätt (forts.)
att besluta en lag, hvarigenom de ännu befintliga fideikommissegendomarnes
egenskap såsom sådana upphäfves. Jag vill icke ens inlåta
mig på bedömandet af huruvida det kan ligga någon sanning uti det
skämtsamma yttrande jag här hört fällas man och man emellan, att
motionären sjelf, ifall fideikommiss fortfarande finge inrättas, antagligen
snarare skulle hafva inrättat ett sådant för hvart och ett af sina barn,
än, såsom han nu gjort, föreslagit deras afskaffande. Frågan gäller här
helt enkelt, är det rätt att borttaga egendomen från den, som nu eger
den, nemligen hela slägten, för att öfverflytta den på den, som icke
eger den, utan endast innehar nyttjanderätten dertill, fideikommissarien.

Jag betvifiar att så är. Skall egendomen öfvergå till arfvejord, torde
dessutom ofta nog andra vara mera berättigade dertill än innehafvaren.

Lika med Herr Rydin anser således äfven jag, att en nära nog oöfverstiglig
svårighet ligger i att bestämma hvilka fideikomissegendomarne
skola tillhöra, när deras natur att vara sådana borttages. Vid sådant
förhållande hemställer jag, om det kan vara skäl att nu vidtaga den
förändring, som motionären föreslagit. Månne den verkligen är af behofvet
påkallad. Har någon verklig olägenhet uppstått åt fideikommissen?
Jag tror det icke, icke ens motionären sjelf har kunnat påstå
något sådant. Utskottet har deremot tydligen visat, att fideikommissen
i vårt land äro så få, att de icke kunna hafva något skadligt inflytande
hvarken i socialt eller politiskt hänseende. Helt annat välförhållandet
t. ex. på Sicilien, hvilket till största delen egdes af några
få familjer. Der var en förändring påkallad, icke här.

Man har sagt, att det skulle medföra en nationalekonomisk vinst
för landet, om fideikommissen upphörde, enär åtskilliga af dessa
lära vanskötas. Ja, mine herrar, då Irågas: finnes det icke tusentals
egendomar i vårt land, som icke äro fideikommiss, men lika väl vanskötas?
Finnas här icke tusentals jordegare, som sköfla sina skogar?

Och huruo många äro icke de, som icke omsorgsfullt vårda sina slägtkär?
Å andra sidan känner jag många fideikommissinnehafvare,
som så sköta sina egendomar, att dessa kunna tjena till mönster för
den kringliggande trakten, likaså känner jag mången fideikommissarie,
som så uppfyller sina skyldigheter icke blott emot slägtingar, utan
äfven mot underhafvande, att de derför med rätta åtnjuta odelad aktning
af alla, som med dem komma i beröring.

Fideikommissinrättningen innebär en orättvisa emot fideikommissariens
medarfvingar, säger man. Ja, detta kunde möjligen halva varit
fallet med stiftarens barn. Men numera är det icke så, man kan
icke disponera hvad man icke eger, och här är ju fideikommisset hela
familjens, icke innehafvarens egendom. Det är dessutom ganska troligt,
att, om egendomen icke varit fideikommiss, skulle den hos oss,
der inga nya fideikommiss på 70 år fått inrättas, icke nu befunnit
sig i familjens ego, och många af dessa familjer sjelfva nu befunnit

N:o 28.

Om upphäfvande
af
familjefideiIcommiss
i
fast egendom.
(Forts.)

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

sig i fullkomligt utblottad ställning. Nu kan det visserligen inträffa,
att fideikommissinnehafvaren är ett “nöt8 eller rent åt en “idiot*
och följaktligen mycket mindre förtjent af att innehafva egendomen
än hans möjligen mera begåfvade syskon. Men dervid är dock att
märka, att en sådan person endast kan skada sig sjelf, icke sin familj,
då nemligen just den omständigheten, att egendomen icke är
hans, utan familjens,. gifver denna sistnämnde rätt att, om egendomen
vanvårdas, begära fideikommissariens försättande under förmyndare.
Egendomens bibehållande inom familjen medför dessutom den stora
fördelen för fideikommissariens medarfvingar, att dessa alla sättas i
tillfälle att åtnjuta den bästa gåfva, en menniska kan få, nemligen
en god uppfostran, hvilken eljest möjligen icke blifvit dem beskärd.
Hvad för (ifrigt beträffar talet om att det tinnes fideikommissarie^
som icke väl tylla sin plats, må detta väl vara sant, men jag vågar
dock påstå, att dessa utgöra undantagen och att det å andra sidan
finnes många, som genom kunskaper och förmåga gjort sig väl förtjenta
af vårt land. Jag behöfver i sådant afseende icke gå längre
än att hänvisa på min granne på stockholmslänsbänken.

Jemväl ur en annan, ehuru visserligen mindre vigtig synpunktskulle
fideikommissens upphörande verka skadligt. Huru skulle väl
vårt land kunnat bibehålla en så stor del af de konstskatter och
samlingar, som härröra från Sveriges förgångna, lysande, men hastigt
försvunna tid? Huru skulle det väl hafva gått med dessa samlingar
vid Skokloster, Eriksberg, Säfstaholm in. fl. ställen, om icke dessa
fideikommissegendomar funnits? Dessa skatter skulle troligen för länge
sedan hafva gått under klubban och nu befinna sig i någon utländsk
penningefurstes palats eller kanske i hans väninnas smårum. Äfven
denna sida af saken torde förtjena uppmärksamhet, och då jag i öfrigt
icke kunnat finna, att fideikommissen hos oss verkat skadligt,
tvärt om, får jag yrka bifall till Lag-Utskottets afstyrkande hemställan.

Herr Åbe rgsson: Den diskussion, som egt rum i denna .fråga,
förefaller mig vara hållen i en sådan ande, som om här vore fråga
om att upphäfva en befintlig lag om rättighet att göra fideikommiss.
Om denna diskussion hållits år 180J, så hade den varit förklarlig.
Jag finner det mycket naturligt, att, om det här vore fråga om att
stifta en lag angående rättigheten att göra familjefideikommiss i fast
egendom, massan af folket skulle förena sig om den tanken, att en
sådan lag vore mycket olämplig, och på den grund afslå det förslag,
som vore framlagdt. Men frågan gäller här huruvida, då en lag nu
finnes, som förbjuder stiftandet af familjefideikommiss, de instutioner,
som tillkommit på grund åt äldre lag, skulle kunna utan betänkliga
rubbningar i bestående rättsförhållanden på en gång strykas. Den stora
mängden synes icke hysa någon betänklighet vid att företaga en så
våldsam åtgärd, men märkligt är, att lärde män i detta afseende uppträdt
med olika meningar. Vi hafva sålunda hört en framstående
rättslära söka ådagalägga, att de befintliga familjefideikomissen kunna,
upphäfvas utan rubbning af bestående rättsförhållanden och utan.

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

att man derigenom kan anses stifta lag med retroaktiv verkan. Man
har å andra sidan hört en annan mycket lärd, ehuru icke juridiskt
bildad man saga, att det vore mycket vigtigt att fasthålla den principen,
att lagstiftaren icke får ingripa i enskildas bestående rättsförhållanden
och att man icke kunde företaga en sådan rubbning i familjefideikommissen
utan att på samma gång våldföra sig på rättstillståndet;
och han har förebrått Lag-Utskottet, att, oaktadt Utskottet
kommit till samma slut, som han, Utskottet likväl icke nog bjert
framhållit den saken. För min del kan jag icke finna annat, än att
de nu existerande rättsförhållandena och ätternas rätt till befintliga
familjefideikommiss, som på grund af äldre lagstiftning behörigen tillkommit,
böra hållas i helgd, så vidt sådant kan ske utan fara för statens
väl; och jag anser derför, att sådana rubbningar icke lagligen kunna
ega rum utan vederbörande rättsegares medgifvande, likasom jag ock
anser det vara olämpligt, att massan af folket beslutar sådana rubbningar
för att skydda denna lilla klass af fideikommissarie!- och deras slägtkär,
hvilka icke begärt ett sådant skydd. Jag tror således, att en
lagförändring, sådan som den ifrågasatta, icke kan genomföras på
det sätt, motionären föreslagit. Jag har visserligen inom Utskottet
yttrat, att jag tänkt mig eu viss ordning, som småningom skulle leda
till familjefideikom missens upphörande utan våldförande af de enskilda
innehafvarnes rätt. Jag hade nemligen tänkt mig, att man
kunde åt KongL Maj:t, som nu har rättighet att meddela tillstånd att
inteckna dylika fideikommiss och att utbyta dem mot andra egendomar
m. m., medgifva makt att, efter vederbörande rättsegares hörande
samt under förutsättning af samtliges medgifvande, förordna om fideikommissets
upphörande såsom sådant. Då skulle dessa fideikommiss
komma att småningom försvinna på ett sätt, som vore lägligt och som
icke förnärmade någons rätt. Motionären har föreslagit en viss preskriptionstid,
samt att, när derefter ingen eventuel berättigad fideikommissarie
funnes, egendomen skulle öfvergå till arfvejord uti dåvarande
innehafvarens hand.

Detta förslag kan jag för min del icke finna antagligt, derför att
fideikommisset sålunda skulle kunna åtkommas med full eganderätt
af en person, som icke kan sägas vara företrädesvis berättigad till
egendom. Han sitter der på grund af succession enligt fideikommissbrefvet,
men om detta icke funnes, kunde ju hända, att en helt annan
person enligt lag vore rätter arfvinge. Det synes mig vara en
godtycklig bestämmelse att sista innehafvare!! skulle blifva egare till
egendomen. Då emellertid här icke föreligger något förslag, att ordna
saken så, som jag, enligt hvad jag nyss autydt, ansett att densamma
borde ordnas och då jag icke kan gilla motionärens förslag sådant
detsamma föreligger, har jag inom Lag-Utskottet biträdt det slut,
hvartill Utskottet kommit och får således yrka bifall till detsamma.

Herr Freden berg: Jag har ånyo begärt ordet för att i största
korthet bemöta några anmärkningar, som rigtades mot mitt föregående
anförande.

En talare på karlstadsbänken sade, att han ansåg testaments -

Om upphäfvande
af
familjefideikommiss
i
fast egendom.
(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Om upphäfvande
af
familjefideikommiss
i
fast egendom.
(Forts.)

rätten så helig, att om än bestämmelserna i testamentet vore aldrig
så afvita måste de respekteras, men derå vill jag endast svara, att
det är en uppenbar orimlighet, att en individs, för ett eller annat
århundrade sedan uttryckta, vilja skall ega orubblighetens helgd, då
den på det betänkligaste våldför rättsmedvetandet i vår, för 37 år
sedan antagna, arfslag. En i forna tider legaliserad orättvisa förvandlas
sannerligen icke till rättvisa genom sin ålder.

Talaren på venersborgsbänken yttrade, att eganderätten, som utgör
samhällets grundval, kränkes genom upphäfvande af fideikommissen,
men sannerligen jag kan inse rättmätigheten af ett sådant påstående,
om icke den värde grefven ställer sig på samma ståndpunkt
som testator i ett förgånget århundrade, hvilken kanske af egoistiskt
eller högmodigt intresse för sitt namns anseende och bevarande genom
den äldste i familjen, efter vår tids uppfattning, hjertlöst undertryckte
de yngre barnens rätt. Ur samma synpunkt skulle 1845 års lag,
som tillerkänner alla barn i en familj lika arfsrätt, vara en kränkning
af då bestående rättsförhållanden, enligt hvilka sonen hade dubbelt så
stor arfslott som systern, men jag tror, att ingen i vårt land nu kan
undgå att erkänna rättvisan i denna milda lag. Samme talare prisade
äfven fördelarne af de stora fideikommissen i England, men jag
frågar, om icke landtligans i Irland hemska prestationer till en stor
del härleda sig ifrån att nästan all jordegendom der hopat sig på få
händer, och kändt är, att missnöjet äfven börjar sprida sig till arrendatorerna
i sjelfva England.

För öfrig! vill jag fästa Kammarens uppmärksamhet på att om
Herr Wallenbergs lagförslag, som förutsätter att fideikommissrätten
skulle upphöra för barn, födda efter 1885 års utgång, af denna Riksdag
blifvit antagen, så hade verkningarne af denna lag blifvit märkbara
först om 60 å 70 år, och detta kan man väl icke kalla någon
förhastad eller skyndsam rättvisa.

Jag yrkar fortfarande på bifall till reservanternas förslag.

Herr Wieselgren: Man har betonat och till och med ganska

starkt betonat den rättskränkning, som skulle åstadkommas genom
ett beslut om fideikommissinstitutionens framtida upphörande. Och
man har derjemte påpekat de svårigheter, som skulle uppstå genom
beslutet med hänsyn till frågan hvem eller hvilka egendomen derefter
skulle tillfalla. Jag tror, att talaren på upsalabänken har fullkomligt
uppvisat obefogenheten af den första invändningen; men jag tror också,
att man litet hvar, om man sätter sig närmare in i saken, äfven
måste instämma med honom, då det gäller den senare invändningen,
den, som fäster sig vid svårigheten att bestämma till hvem eganderätten
skall öfvergå, sedan fideikommissrätten upphört. Jag tror likväl
icke, att denna svårighet åtminstone från början torde böra anses
så stor, att man derföre skulle känna sig nödsakad att afstå från
hvarje tanke på en ändring i berörda förhållande. Derföre kan jag
heller icke anse att den berättigade tvekan, som funnit sitt uttryck
i det slut, till hvilket den antydde ärade talaren kom, bör vara så
dominerande, att den helt och hållet bör bestämma Kammarens be -

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N:o 28.

slut i denna fråga; ty för ett tillmötesgående i någon mån emot Om upphof -

motionären talar ovilkorligen den omständigheten, att det icke kan vande af

vara annat än upprörande att i samma land olika rättsförhållanden

finnas för olika medborgare, olika arfsrätt för fideikommissariens barn fast egendom.

och alla andra medborgares barn; och äfven om icke detta förhållande (Forts.)

ännu i allmänhet uppfattas som någon rättskränkning, är det dock i

och för sig en rättsfråga, som väl förtjenar att tagas i betraktande.

Dessutom hafva, såsom af föregående talare anmärkts, fideikommissstiftelserna
medfört åtskilliga olägenheter, visserligen icke så stora,
att på något sätt statens väl derigenom kan anses hotadt, men dock
icke heller så små, att de icke mycket väl kunna motivera det närmare
aktgifvande på detta rättsinstitut, som motionären väl företrädesvis
genom sin motion velat framkalla. Jag är dock för min del ej
fullt viss på, huruvida dessa olägenheter, om också man och man
emellan dryftade, ännu erhållit den belysning, som kräfves för att
Riksdagen skulle kunna fatta ett definitivt beslut i frågan; och jag
får derföre bekänna min tvekan om det sätt, på hvilket jag i ärendet
bör rösta. Jag kan likväl mycket väl förstå att mången resonnerar
som så, att, om vi skola vänta till dess en sådan utredning kommer
till stånd utan någon påtryckning från Riksdagens eller Andra
Kammarens sida, en sådan väntan torde blifva väl långvarig, och det
förundrar mig således icke, om mången för att åstadkomma den afsedda
åtgärden röstar för bifall till vare sig motionärens eller reservanternas
förslag. Men för min del har jag svårt att göra vare sig
det ena eller andra. Jag finner båda förslagen vara väl summariskt
affattade; och icke heller är jag i stånd att sjelf framlägga ett förslag,
så afiättadt, att jag skulle med det hafva uppfylt allt hvad denna
frågas ganska invecklade förhållanden kräfva.

Den ärade talaren på karlstadsbänken har sändt mig ett litet
“■‘tack för sist8 sedan i lördags afton, och jag är skyldig erkänna dess
mottagande. Det gaf mig vid handen, att han känt sig ledsen öfver,
att jag den qvällen sagt mig icke hafva väntat ett och annat från
det hållet. Kan det göra den ärade talaren nöjdare, anser jag mig
visserligen böra byta ut det yttrandet mot en lika högtidlig förklaring,
att jag hädanefter skall vänta hvad som helst från det hållet. Men
jag är glad, att Kammarens rättsmedvetande icke heller i denna fråga
tyckes stämma öfverens med rättsmedvetandet på karlstadsbänken.

Herr Rydin: Då jag förut yttrat mig angående de svårigheter,

som äro förenade med fideikommissens afskaffande, vill jag nu endast
fästa uppmärksamheten på, huruledes, på sätt den talare, som försvarade
Lag-Utskottets förslag, nämnde, det måste blifva särdeles
svårt att afgöra, hvilkendera af slägten vid fideikommissets upphörande
skall vara den rätta innehafvaren. När det vidare ifrågasattes, huruvida
det ej vore skäl att låta frivillig heten bestämma fideikommissens
afskaffande i stället för att ovilkorligt afskaffa dem, så vill jag påpeka
att äfven i detta fall svårigheter torde kunna uppstå.

Beträffande talarens på venersborgsbänkens yttrande, att afskaffandet
af fideikommissen vore en rättskränkning, och hans åberopande

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Om upphof- af England såsom exempel på att fideikommissen der verkat mycket
vande af godt, ber jag få fästa uppmärksamheten på att i England möjlighet
''komimss t ^nnes när som helst afskaffa fideikommissen. Der finnas högst
fast egendom, få sådana. Sedan Henrik VIII:s tid hafva nemligen inga fideikommiss
(Forts.) inrättats i England, utan den engelska egendomens sammanhållning
beror på kraften och energien hos engelska aristokratien, der till följd
af arfslagen arfsrätten grundar sig hufvudsakligen på majorat och
rättigheten att testamentera — en rättighet, som är nästan alldeles
lik den, som hos oss finnes enligt 1810 års förordning—för testator
att utse testamentarie och hans närmaste efterträdare. Det är genom
denna rättighet som den engelska egendomen sammanhålles, ej genom
någon fideikommiss.

Herr Borg: Det, som för fideikommissens afskaffande anförts

af 1810 års Konstitutions-Utskott, motionären och reservanterna, har
för mig varit fullt öfvertygande, och jag har icke mycket att tillägga.
Särskildt har Herr Rydins första utredning af frågan i rättsligt afseende
varit tillfredsställande, och jag hade icke begärt ordet, om icke
för att uttrycka den tanken, att jag funnit motionären hafva ansett
en alltför lång tid behöflig för fideikommissens afskaffande eller antagligtvis
70 till 80 år. Jag föieställer mig nemligen, att fideikommissen
skola inom den tiden vara afskafiade, icke blott på de många grunder,
som här anförts, utan särskildt på den grund, att en orättvisa
och obillighet påskyndar sin egen undergång, så att det är sannolikt,
att ifrågavarande egendomar på fideikommissariernas egen begäran och
till följd af deras af dem sjelfva insedda intresse skola inom några
tiotal af år komma att upphäfvas. Jag vill äfven hafva tillagdt, att
ingen institution i vårt land är så misshaglig och så illa anskrifven
som just fideikommissen, och varit det i rätt många år, som man
kunnat finna både i pressen och på folkmöten. Jag inskränker mig;
i öfrigt till att instämma i reservanternas förslag.

Öfverläggningen var slutad. Sedan Herr Talmannen gifvit propositioner
i enlighet med de yrkanden, som förekommit, blef, med afslag,
å Utskottets hemställan, det förslag i ämnet, som Herr Smedberg i
sin vid utlåtandet fogade reservation framstält och hvilket här förut
finnes intaget, af Kammaren bifallet.

§ 5-

Angående Föredrogs Lag-Utskottets Memorial N:o 26, i anledning af Kamförordning
rarnes skiljaktiga beslut beträffande Utskottets Utlåtande N:o 7 i anom
böter för ledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning anSpartTute-
gående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt.

blifvandefrån

underrätt. I detta Memorial hade Utskottet framlagt ett så lydande sammanjemkningsförslag.

“att Riksdagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts förevarande -

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N:o 28.

proposition icke kan antagas i oförändradt skick,'' ville för sin del besluta
följande

Förordning angående böter för svarandeparts uteblifvande från
underrätt.

Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller mot denna förordning
stridande, stadgas som följer:

Kommer i tvistemål, som är instämdt till underrätt, käranden
tillstädes å den dag, saken första gången förekommer till handläggning,
och visar, att svaranden i laga tid fått stämning, men är svaranden
borta utan att framte laga förfall, och varder ej saken afdömd
efter ty i 12 kap. 3 § Rättegångsbalken sägs, böte svaranden
fem kronor eller mera, högst ett hundra kronor. Uteblifver svaranden
utan anmäldt laga förfall å dag, till hvilken saken blifvit uppskjuten,
och vållas af svarandens uteblifvande ytterligare uppskof, böte, som
nyss är sagdt, der ej särskildt vite är af Rätten satt.

Har någon blifvit fäld till böter enligt denna förordning, skola
böterna genast uttagas, utan hinder deraf, att det beslut, hvarigenom
de blifvit ådömda, ej vunnit laga kraft. Visar svaranden innan sakens
slut, att han haft förfall och ej kunnat Rätten det kungöra,
gånge böterna åter.*

Efter uppläsning af detta förslag, mot hvilket Herr Magnus Jonsson
inom Utskottet reserverat sig, anförde

Herr Berg: Då detta ärende första gången under Riksdagen i
denna Kammare förekom, gjordes, såsom Kammaren torde erinra sig,
mot det framlagda och af Lag-Utskottet tillstyrkta förslaget åtskilliga
anmärkningar, som föranledde förslagets återremitterande. Denna
återremiss tillintetgjordes likväl derigenom, att Första Kammaren sedermera
oförändrad godkände Lag-Utskottets hemställan. Då till
följd häraf ärendet ånyo förekom i denna Kammare, tog jag, som
förra gången var af sjukdom hindrad att vara tillstädes, mig friheten
att särskildt framhålla de betänkligheter, som dels förut hade blifvit
antydda och dels ytterligare syntes mig förekomma mot förslaget.
Och då dessa betänkligheter icke vidare kunde genom en återremiss
undanrödjas, ansåg jag lämpligast föreslå, att förslaget för denna
gång måtte afslås. Jag förestälde mig nemligen, att, om än derigenom
frågan för närvarande skulle falla, den likväl skulle falla framåt
och att med den sympati, som den tycktes hafva tillvunnit sig såväl
hos regeringen som inom Riksdagen, man kunde hoppas, att vi snart
nog skulle få ett nytt förslag i en något förändrad form, hvarigenom
hufvudsyftemålet med författningen skulle kunna vinnas utan de olägenheter,
hvartill en del detalj bestämmelser i det nu föreliggande
förslaget gåfve anledning. Några andra ledamöter inom Kammaren,
hvilka i viss mån åtminstone delade de af mig framstälda betänkligheterna,
ansågo likväl ändamålet bättre och hastigare kunna vinnas
genom antagande af ett af dem framlagdt förslag till förändrad lydelse
af författningen, då de nemligen hoppades, att, om detta godkändes,
Lag-Utskottet skulle kunna sammanjemka Kammarens olika

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
wteblifvandefrån

underrätt.

(Forts.)

N:o 28

Onsdagen den 22 Mars, f. m,

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvande
frän
underrätt.

(Forts.)

beslut, och frågan således redan nu vinna sin lösning. Dessa talares
yrkande blef af Kammaren godkändt med en majoritet af 103 röster
mot 59. Frågans öde gjordes sålunda beroende på Lag-Utskottets
goda vilja att söka åstadkomma en antaglig sammanjemkning af besluten.
För fullgörande af detta uppdrag har Lag-Utskottet icke ansett
någon synnerlig betänketid erforderlig. Kammarens beslut fattades
den 1 Mars på aftonen och den 13 Mars hade Utskottet nu förevarande
betänkande färdigt. God vilja att söka bringa ärendet till
slut har således icke saknats, men jag beklagar, att viljan icke varit
lika god att gå denna Kammares önskningar till mötes. Det vill till
och med nästan förefalla mig, som om Utskottet icke ens ansett det
löna mödan att taga någon kännedom om de anmärkningar, som mot
förslaget i denna Kammare framstäldes, ty när Kammarens protokoll
tryckt utdelades, hade Utskottets betänkande redan några dagar legat
på Kammarens bord. Jag vet icke om under de få dagar, som förnöta
mellan protokollets justering och dess utlemnande, Utskottets
ledamöter möjligen genom korrekturläsning sökt göra sig underrättade
om protokollets innehåll, men motiveringen af föreliggande förslag synes
mig icke gifva anledning till ett sådant antagande.

Såsom Kammaren af det föreliggande betänkandet finner, innehåller
det ursprungliga förslaget tre hufvudsakliga bestämmelser, nemligen
för det första ett bötesansvar från 5 till 200 kronor för den
svarandepart, som vid första rättegångstillfället förfallolöst uteblifver;
för det andra enahanda bötespåföljd för den svarande, som vid ett
senare rättegångstillfälle uteblifver, såvida derigenom uppskof vållas,
och särskildt vite ej blifvit satt; och för det tredje en föreskrift derom
att böterna genast skulle uttagas utan hinder deraf, att beslutet icke
vunnit laga kraft, dock med rättighet för den bötfälde att få igen
sina böter, om han innan sakens slut kunde visa, att han haft laga
förfall, men varit hindrad att gifva det tillkänna.

Hvad den första bestämmelsen angick, så godkändes den af denna
Kammare, dock med den förändring, att bötesmaximum nedsattes till
25 kronor. De båda andra bestämmelserna blefvo deremot af Kammaren
afslagna och dertill fann Kammaren nödigt tillägga ett nytt
stadgande rörande förvandling och fördelning af böterna. Nu har
Utskottet visserligen så till vida fäst afseende vid Kammarens beslut,
att maximum för böterna i den första punkten blifvit nedsatt, väl
icke till 25 kronor, men från 200 till 100 kronor. Deremot har Utskottet
icke allenast bibehållit oförändrade de af Kammaren ogillade
bestämmelserna, utan äfven uteslutit den bestämmelse, som Kammaren
ansåg böra tillkomma. Med undantag således af en mindre redaktionsförändring
och den nedsättning i bötesbeloppet, hvarom jag nyss talade,
är det nu framlagda förslaget helt och hållet öfverensstämmande
med det, som af Första Kammaren godkändes, men af Andra Kammaren
väsentligen förändrades. Utskottets förslag synes mig sålunda
mindre innebära en sammanjemkning af de båda olika besluten, än
fastmera en inbjudning till denna Kammare att frångå sin mot Första
Kammarens beslut stridande mening. Då nu denna Kammare, redan
då den fattade sitt beslut, hade kännedom om hvad Första Kam -

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N:o 28,

maren besluta, hade man väl kunnat förvänta att Utskottet, då det
nu begär, att Kammaren skall frångå sin mening, skulle hafva framlagt
några derför synnerligen talande skäl och åtminstone i någon
män sökt vederlägga de anmärkningar, som inom Kammaren framstäldes
mot de af Kammaren ogillade bestämmelserna. Men Utskottet
har icke ansett detta behöflig!, utan helt enkelt anfört, att “då, i
fall förordningens tillämplighet inskränktes till första rättegångstillfället—
såsom Andra Kammaren ifrågasatt — “och föreskriften
om de enligt förordningen ådömda böters omedelbara uttagande uteslötes,
förordningens ändamål att genom mera verkande påföljder, än
nu äro för handen, förmå svarandeparten i tvistemål till inställelse,
enligt Utskottets uppfattning skulle i så väsentlig mån förfelas, att
förordningen förlorade sin betydelse, har Utskottet ansett sig icke
kunna tillstyrka, att de uti Kongl. Maj:ts proposition upptagna bestämmelser
uti dessa hänseenden ur lagförslaget uteslutas.» Det är
således Utskottets uppfattning, som här ställes gent emot Kammarens,
och då dessa äro olika, har Utskottet häri funnit ett tillräckligt skäl
för att Kammarens åsigt skall vika för Utskottets. Jag kan icke
neka till, att detta synes mig stöta något på »sic volo, sic jubeo».
Jag för min del hyser pligtskyldigast den djupaste respekt för det
ärade Lag-Utskottet, men jag får likväl säga att, då Utskottet fordrar
att denna Kammare skall frångå sitt beslut, man åtminstone kunnat
begära, att Utskottet derför hade haft något annat skäl än att Utskottet
hade eu mot Kammarens åsigt stridande uppfattning och att
Utskottet i någon mån sökt undanrödja de betänkligheter mot förslaget,
som inom Kammaren uttalats. Hade Utskottet behagat taga
kännedom om Kammarens protokoll, så tror jag Utskottet deri skulle
hafva funnit, att bland de anmärkningar, som gjordes, var just den,
att upptagandet i lagen af en bötesbestämmelse för svarandeparts uteblifvande
vid ett senare rättegångstillfälle alldeles icke, såsom Utskottet
antager, är nödvändigt för att förmå svarandeparten till inställelse,
ty redan enligt den nuvarande lagen har domaren i sin makt att genom
vite tillhålla en tredskande part att fullgöra sina förpligtelser,
och något skäl, hvarför just i fråga om svarande part detta medel icke
skulle vara tillfyllestgörande, har Utskottet icke anfört. Men det anmärktes
vidare mot detta stadgande — och derpå lägger jag mera
vigt — att tillämpningen af en sådan straffpåföljd för svarandeparten
skulle i vissa fall vara obillig och att derigenom den likställighet, som
i hvarje rättegång bör ega rum mellan kärande- och svarandepart,
skulle i väsentlig mån komma att rubbas. Den ofta och med skäl
öfverklagade långsamheten i civila tvistemåls afgörande har icke sin
hufvudsakliga grund deri, att svarandepart uteblifver, utan fast hellre
i parternas uraktlåtenhet att i tid och vid rättegångens början gifva
saken nödig utredning och förebringa den för målets afgörande nödvändiga
bevisning. Försumlighet i detta hänseende förefinnes visserligen
ofta hos svaranden, men kommer också mången gång käranden
till last och är då så mycket mera beaktansvärd, som käranden, men
icke svaranden varit i tillfälle att bestämma eller välja tiden för rättegångens
anhängiggörande. Kunde man påräkna, att käranden i sin

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvandefrån

underrätt.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvande
från
underrätt.

(Forts.)

stämningsansökning klart ock tydligt framhölle sakens sammanhang och
vore beredd att genast vid rättegångens början förebringa erforderlig
bevisning, då skulle något hinder mot tillämpningen af stadgandet i
12 kapitlet 3 paragrafen rättegångsbalken icke finnas, utan domaren
kunna afgöra saken utan hinder af svarandens uteblifvande, och någon
vidare påföljd derför vore då öfverflödig. Så är dock i allmänhet
icke förhållandet. Äfven om svaranden kommer tillstädes och
förklarar sig i målet, så måste ''stundom målet uppskjutas för att käranden
må komma i tillfälle att förebringa sin bevisning och så alldeles
sällsynta äro icke de fall, då i följd af kärandens försummelse att
i god tid hafva sin bevisning färdig, målet den ena gången efter den
andra måste uppskjutas. I dessa fall synes mig billigheten fordra att
icke svaranden, sedan han en gång blifvit hörd och fått yttra sig,
skall vara nödsakad att vid hvarje rättegång stillfälle, då målet kan
förekomma, underkasta sig en besvärlig och stundom med icke så
ringa kostnader förenad ytterligare inställelse vid rätten, utan att han
ens alltid har säkerhet att för dessa kostnader få godtgörelse. Iförslaget
fästes dock ingen hänsyn härvid; svaranden måste inställa sig
vid risk att blifva fäld till böter, ty om han uteblir, kan det hända,
att domaren på grund till exempel deraf, att käranden framstält ett
nytt påstående eller anfört en annan grund för sitt käromål, anser
svaranden böra deröfver höras. Är svaranden då borta, så blir målet
uppskjutet; och ehuru anledningen till uppskofvet måste sökas i
kärandens underlåtenhet att 1 tid utveckla sin talan, blir det icke
han, utan svaranden, som dragés till ansvar. Enligt min uppfattning
bör lagstiftningen vara lika mån om svarandens som kärandens rätt
och förmån, och om man vill ålägga den ene kriminelt ansvar för en
försummelse, bör man icke låta den andre saklöst få begå en sådan.
Huru litet man ändock ansett en sådan likställighet erfordras, tror
jag man skall finna, om man jemför det nu framstälda förslaget med
stadgandet i 29 kapitlet 1 paragrafen Rättegångsbalken. Denna paragraf
lyder så: »Djerfves någon missbruka rättegång och emot klara skäl och
bättre vett af arghet" draga någon för Rätta; böte i Underrätt från
10 till tjugu daler, de fattigas ensak; och gälde dertill rättegångskostnad,
hinder och skada». Tjugo daler eller tio kronor är sålunda
det högsta straff, hvilket kan drabba en kärande, som af arghet mot
bättre vett drager en oskyldig svarande inför rätta, och jag hemställer,
om man med detta stadgande kan förena den nu förevarande bestämmelsen,
enligt hvilken den oskyldige svaranden, om han någon gång
under rättegången underlåtit att inställa sig, skall bota från 5 till 100
kronor. Icke nog dermed! Den brottslige käranden, liksom hvarje
annan tilltalad, har den förmånen att icke blifva dömd, förrän han
blifvit satt i tillfälle att förklara sig och framställa de skäl, hvarpå
han grundar sin talan, och han har dessutom den förmånen, att straffet
icke verkställes, förrän han kommit i tillfälle att underställa saken
högre rätts skärskådande. Svaranden deremot blir icke hörd och straffet
verkställes genast och han har ej rätt att föra klagan, förr än målet
är afgjordt, stundom efter flera år.

Jag kommer således in på den tredje punkten i lörslaget, som af

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

denna Kammare ogillades. För att förmå Kammaren att frångå detta
beslut och oförändradt bibehålla förslaget, i denna del, har Utskottet
icke heller andra skäl att åberopa än sin uppfattning att de enligt
förordningen ådömda böternas omedelbara uttagande skulle vara
nödvändigt för att förmå svarande parten ''i tvistemål till inställelse,
Detta Utskottets yttrande ger mig ökadt stöd för det antagande, att
Utskottet icke tagit kännedom om hvad under öfverläggningen i saken
inom denna Kammare yttrades, ty anmärkningarne i detta hänseende
afsågo icke mindre böternas omedelbara uttagande, än den omständigheten
att, då så skedde, svaranden icke vore berättigad att
genast öfverklaga beslutet. För min enskilda del tog jag mig friheten
att sammanföra mina åsigter i ett formuleradt förslag, enligt hvilket
böterna väl omedelbart skulle uttagas, men såsom vilkor derför
skulle stadgas, att den bötfälde genast finge gorå frågan beroende på
högre rätts pröfning. Anledningen hvarföre jag icke inom Kammaren
yrkade bifall till detta förslag var, bland annat, att jag derjemte önskade,
att det som sålunda stadgades om böter skulle jemväl gälla om
viten, vare sig de vore ådömda svarande eller kärande. Hvad jag då
yttrade måste jag fortfarande vidhålla.

Vill man föreskrifva, att ett bötesbeslut genast skall gå i verkställighet,
synes billigheten och konseqvensen fordra, att man äfven
medgifver den till böter fälde att genast söka ändring och detta framför
allt då bötesbestämmelsen rör sig inom en vidsträckt latitud, och
domaren måste utsätta straffet innan han har blifvit satt i tillfälle
att göra sig underrättad om de förhållanden som kunna och böra på
strafibarheten inverka. Man torde häremot invända, att enligt förslaget,
den bötfälde har rätt att återfå sina böter, om han innan sakens
slut vid Rätten styrker, att han haft laga förfall, som han varit
förhindrad att tillkännagifva, men äfven i andra fall än detta kan
en bötfäld svarandepart hafva grundad anledning att söka och erhålla
ändring eller rättelse i det beslut, hvarigenom han blifvit bötfäld.
Man kan t. ex. tänka sig, att domaren, under förutsättning att svarandens
uteblifvande orsakats af uppsåtlig tredska och att saken vore
af stor vigt, satt straffet mycket högt å straffskalan, nära dess maximum,
men att svaranden kan visa t. ex. att det företedda stämningsbeviset
varit origtigt, och att han icke varit behörigen stämd; att missskrifning
i stämningen förelupit i fråga om inställelsedagen; eller att
svaranden verkligen varit lagligen hindrad att inställa sig, men kanske
just för att icke onödigtvis orsaka uppskof underlåtit att hos Rätten
anmäla sitt förfall, utan skickat fullmakt till ett ombud, ehuru fullmakten,
till följd af ombudets tillfälliga bortovaro eller af annan anledning
icke kommit ombudet tillhanda. Jag föreställer mig, att det
skulle vara med förslagets anda och mening öfverensstämmande, att
svaranden äfven i dessa fall kan vinna befrielse från eller åtminstone
nedsättning i bötesbeloppet. Det har visserligen inom Högsta Domstolen
varit ifrågasatt, att ändring icke borde tillåtas i andra fall än
det uppgifna eller att laga förfall anmäldes och styrktes. Jag hoppas
emellertid, att eu sådan praxis icke måtte göra sig gällande; men i

Andra Kammarens Prut. 1882. N:o 28. 3

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
wteblifvandefrån

underrätt.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvandefrån

underrätt.

(Forts.)

allt fall qvarstår alltid den olägenheten, att den bötfälde svarandeparten
först efter flere månader eller kanske år kan vinna rättelse i
beslutet. Till och med i det fall, som i händelse man bibehåller andra
punkten i förslaget, lätt kan inträffa, att till följd af svarandens uteblifvande
domaren anser sig böra uppskjuta målet, och fälla svaranden
till böter, men en högre rätt på klagan öfver uppskofsbeslutet
finner saken derigenom onödigt uppehållas och böra afgöras utan
skyldighet för svaranden att inställa sig, måste det oaktadt bötesbeslutet
stå qvar och den högre rätten eger icke upptaga detsamma
till pröfning, förrän saken i sin helhet blifvit afgjord, då svaranden,
äfven om han vunnit i hufvudsaken, måste ånyo fullfölja talan mot
uppskofsbeslutet för att vinna befrielse från de derigenom ådömda böterna.
Jag kan för min del icke finna ett sådant förhållande fullt
enligt med billighet och rättvisa och jag hade hoppats att Utskottet,
då det ansåg de mot förslaget härutinnan anförda skälen icke kunna
godkännas, skulle hafva framlagt några nya grunder för dess antagande;
så har emellertid icke skett. Förmodligen har Utskottet tänkt,
att här är det blott fråga om svarandepartens rätt och en sådan är
icke förtjent af någon misskund.

Hvad slutligen beträffar tilläggsbestämmelsen angående böternas
fördelning, så föranleddes, såsom Herrarne kanske torde erinra sig, densamma
just af den tvekan i detta hänseende, en af Utskottets Herrar
ledamöter yttrat. Utskottet har emellertid ansett denna tvekan sakna
grund och ehuru jag tror att det varit ömkligt om den hade blifvit
undanröjd, vill jag medgifva att saken är af mindre vigt.

Deremot kan jag, för min del åminstone, icke för närvarande och
såvidt jag icke kan erhålla bättre skäl än Utskottet anfört, frångå de
anmärkningar, på grund af hvilka jag yrkat att 2 och 3 punkterna i
förslaget måtte uteslutas. Jag vet ej huruvida Kammaren kan finna
sig benägen att, på grund af Utskottets auktoritet, frångå sitt förra
beslut, men jag kan icke tillstyrka det och får derför anhålla om proposition
på det yrkande, att Kammaren måtte ogilla Utskottets föreliggande
förslag.

I detta anförande instämde Herrar Jöns Persson, Sven Andersson
i Plöninge, P. M. Larsson i Loa, Magnus Andersson, A. F. Petersson
i Sibbarp, And. Nilsson, L. Nilsson och Trybom.

Herr Åbergsson: Herr Talman! Mina Herrar! För min del har
jag icke begärt ordet för att besvara den siste ärade talaren i sak.
Jag har nemligen tvenne gånger förut så länge upptagit Kammarens
tid med att genmäla dessa anmärkningar, att jag icke vill för tredje
gången uppträda härmed. Jag vill icke heller gå det yttrande i förväg,
som jag antager kommer att afgifvas af Herr Statsrådet och Chefen
för Justitiedepartementet. Det är den emot Utskottet förebrående
tonen i den föregående talarens yttrande, som uppkallat mig. LagUtskottets
arbete är — jag försäkrar det, mine Herrar — så betungande,
att Utskottets ledamöter äro väl i behof af all den välvilja från
Kammarens sida, som möjligen kan komma dem till del.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N:o 28,

Det har förebråtts Lag-Utskottet, att det så hastigt afgjort detta
sammanjemkningsärende, att det icke hunnit taga del af den diskussion,
som angående detta lagförslag förts i Andra Kammaren. Detta
är dock icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. För min
del har jag tagit noggrann del deraf, dels genom åhörande af diskussionen
och dels genom att i koncept läsa de yttranden, som i frågan
afgifvits. Jag har dessutom gjort anteckningar på mitt exemplar af
betänkandet och jag har således ganska vidlyftigt kunnat inom Lagutskottet
redogöra för frågans ståndpunkt i denna Kammare. Jag kan
icke fatta det yttrande, som här fäldes, att Utskottets uppträdande i
denna fråga kunde tolkas såsom ett: sic volo, sic jubeo, d. v. s. en befallning
till Andra Kammaren att besluta så som Utskottet här föreslagit.
Jag ber Kammaren betänka, huru det skulle hafva gestaltat
sig, om Lag-Utskottet nu föreslagit att — i likhet med hvad denna
Kammare senast beslöt — utesluta de tvenne sista punkterna af
Kongl. Maj:ts förslag. Då hade Första Kammaren med lika stort skäl
kunnat säga till Lag-Utskottet: "Ni befaller oss att bifalla Andra
Kammarens beslut". Då det här varit fråga om att sammanjemka
Kamrarnes olika beslut, och Utskottet gjort det så godt det kan samt
last tillbörligt afseende vid de olika åsigterna, borde Lag-Utskottet väl
icke behöfva riskera, att den Kammare, vid hvars beslut man af en
eller annan omständighet ej kunnat fästa tillräckligt afseende, förebrår
Utskottet att hafva helt och hållet lemnat denna Kammares åsigt
å sido.

För min del vill jag nämna, att jag inom Lag-Utskottet till en
början mycket varmt förordade det förslag, som framstälts af reservanten,
Herr Magnus Jonsson, och hvilket afser att utesluta de tvenne
sista punkterna af den utaf Kongl. Maj:t föreslagna förordningen, då
jag antog att ett sådant förslag skulle hafva största utsigt att vinna
framgång inom denna Kammare. Derpå svarade dock Lag-Utskottets ordförande
och alla de öfriga ledamöterna från Första Kammaren, att
reservantens förslag icke hade den ringaste utsigt att gå igenom i Första
Kammaren, och på denna grund förenade jag mig med LagUtskottets
öfriga ledamöter om det nu framlagda förslaget, som vi antogo
skulle hafva utsigt för framgång inom begge Kamrarne. Lag-Utskottet
torde således icke kunna med skäl förebrås för att här hafva utdelat
någon befallning och jag är äfven öfvertygad om, att ingen af Utskottets
ledamöter med detta betänkande afsett annat än en vördsam hemställan
till begge Kamrarne att bifalla detta sammanjemkningsförslag.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Chefen för Kongl. Justitiedepartementet Herr Statsrådet von Steyern:
Det tillkommer icke mig att ingå i pröfning af det sätt, hvarpå

Lag-Utskottet gått tillväga vid fullgörande af sin skyldighet att sammanjemka
Kamrarnes stridiga beslut i denna fråga. Huru omdömena
i detta hänseende än må utfalla, föreställer jag mig dock, att det i
allt fall är innehållet af Utskottets förslag, som kommer att bestämma
Kammarens beslut i frågan, och det är derför om detta innehåll jag
nu går att yttra mig, för att dervid sammanfatta de skäl, hvilka tala

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvande
från
underrätt.
(Forts.)

N:o 28.

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvande
från
underrätt.

(Forts.)

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

för Utskottets, med Kongl. Maj:ts proposition nära öfverensstämmande
förslag. Jag liar så mycket större anledning dertill, sou) jag genom
eu embetsresa var förhindrad att närvara i Kammaren, då denna fråga
senast var föremål för öfverläggning, hvadan jag icke var i tillfälle
att då bemöta de anmärkningar, som gjordes mot den Kongl. propositionen.

Jag behöfver dervid icke inlåta mig på frågans principiella del,
då den ende talare, som i detta hänseende uttalat några betänkligligheter,
förklarat sig vilja låta dessa betänkligheter falla, såvida han
kunde få ett förslag i'' den af Kongl. Maj:t anvisade retning, som
vore någorlunda tillfredsställande i detaljerna. Det är derföre med
detaljerna af Utskottets förslag jag nu har att sysselsätta mig, sedan
jag först besvarat en under förra diskussionen gjord och nu åter upptagen
anmärkning mot förslaget i dess helhet.

Man har frågat, hvarföre förslaget innehölle skärpta bestämmelser
endast för svarandeparts uteblifvande från underrätt, under det
att det likaväl kunde hända, att eu rättegång förlängdes i följd ai
kärandens tredska att inställa sig. Jag har temligen utförligt redogjort
för orsakerna härtill i det statsrådsprotokoll, som finnes den
Kongl. propositionen bifogadt, och kan derför knappast göra något
annat än här upprepa dem. För det fall, att käranden uteblifver från
första rättegångstillfället, innehåller 12 kapitlet 2 § åt Rättegångsbalken
följande stadgande: “Kommer svaranden å första ting, innan
det ändas, och blifver käranden ute; böte som sagdt är (4 daler), och
gälde han svaranden dess kostnad, der han ej vid nästa ting å landet,
eller inom en månad i staden, gitter visa, det han laga förfall haft, och
att han ej kunnat rätten det kungöra. Stämmer ej käranden saken
in och den fullföljer å den tid, som nu är sagdt, vare svaranden för
hans käromål fri“. Detta sista uttryck kan väl förefalla något dunkelt,
men en mycket kompetent auktoritet, nemligen Lagkomitén, har
tolkat det så, att käranden ej blott förlorat sin talan på den redan
uttagna stämningen, utan ock för framtiden förverkat sin rätt att
vidare stämma i samma sak. Detta är en vida strängare påföljd än
den, som nu ifrågasättes för svaranden. Men, säger man, detta gäller
endast frånvaro vid första rättegångstillfället; om käranden kommer
då, men uteblifver vid nästa ting, finnes derför intet ansvar i lag
stadgadt. Detta må ega sin rigtighet, men hvad jag vågar bestrida,
är, att saknaden af eu sådan bestämmelse vållat ett så allmänt missbruk
från kärandeparters sida att uteblifva från domstol, som det man
nu öfverklagar med afseende på svarandeparten. Vore det så, kan
jag ej förklara, hvarföre 1879 års Riksdags skrifvelse, som ligger till
grund för den Kongl. propositionen i ämnet, och som visserligen i allmänhet
begär skärpande af påföljderna för parts och vittnes uteblifvande,
dock grundat denna framställning på skäl som hemtats uteslutande
från olägenheterna af svarandens försummelse att inställa sig.
Och detta har ej skett af glömska eller förbiseende. Riksdagen har
i samma skrifvelse uttryckligen erinrat om “behofvet af mera verkande
påföljd för att förmå särskildt svarandepart till inställelse11.
Detta oaktadt skulle det visserligen hafva varit skäl att egna nödig

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N:o 28.

uppmärksamhet äfven åt lagstiftningen om kärandens inställelse vid
domstol, derest här varit fråga om en lag, som skulle för en längre
framtid ordna hit hörande förhållanden. Men nu är, såsom jag redan
förut erinrat, och här åter upprepar, denna författning endast afsedd
att under eu öfvergångstid, som jag för min del hoppas ej måtte blifva
synnerligen lång, intill dess vi hunnit få en ny rättegångsordning, afhjelpa
de allmännast öfverklagade olägenheterna af det nuvarande
förhållandet. Att dessa olägenheter i vida högre grad härröra af
svarandens än af kärandens uteblifvande från domstol, är en sanning,
som icke i någon mån förringas deraf, att domare, synnerligen med
lång embetsmannaverksamhet, kunna åberopa ett eller annat fäll eller
till och med ett eller annat tiotal fall, då rättegångar blifvit förlängda
äfven genom kärandens tredska att sig inställa.

Den ärade talare, som först hade ordet, erinrade, att ett förhalande
af rättegången kan uppkomma icke blott derigenom att käranden
uteblifver, utan äfven derigenom att han icke har sina bevis i
ordning, och derför nödgas begära uppskof. Den lagstiftning, som
till förekommande häraf erfordras, står helt och hållet vid sidan af
den, hvarom nu är fråga, och synes mig ganska tillfyllestgörande, sådan
den förekommer i Rättegångsbalkens 16 kapitel 6 §, så lydande:
“Nu söker endera parten uppskof i saken, förty att han vill flere
bevis skaffa, eller för annan orsak; finner Domaren skäl till det uppskof;
lägge honom viss tid före, antingen vid vite i penningar eller
att saken ändå afgöras skall, allt som omständigheterna det fördra.“
Detta stadgande gäller lika väl för kärande som för svarande: i detta
fall äro begge parterna alltså fullkomligt likstälda.

Att döma af den diskussion, som föreföll, när denna fråga första
gången i Kammaren behandlades, och i hvilken en stor del af Kammarens
ledamöter deltogo, synas mig de vigtigaste anmärkningarna
mot det Kongl. förslaget hafva varit rigtade mot dess första punkt,
som stadgar ansvar för svarandeparts uteblifvande från första tinget
och bestämmer detta ansvar till böter från 5 till 200 kronor. Man ansåg
temligen allmänt detta maximum för högt och för sin del nedsatte
Kammaren det til! 25 Kronor. Första Kammaren antog deremot den
Kongl. propositionen oförändrad och nu har Utskottet sökt sammanjemka
dessa olika åsigter på det sätt, att böteslatitudens maximum
föreslagits till 100 kronor. Det förefaller mig som om Utskottet i denna
punkt, på hvilken Kammarens ledamöter lagt den största vigt, gått
Kammarens önskan, så vidt möjligt varit, till mötes. Utskottets förslag
står i sjelfva verket närmare Andra än Första Kammarens beslut.
Detta oaktadt anser man, efter hvad jag erfarit, bötesbeloppet fortfarande
vara för högt. Detta är emellertid en ren smakfråga. Något osvikligt
skäl kan ej gifvas, hvarföre maximum bör bestämmas till 25 eller 50,
lika litet som till 100 eller 200 kronor. Men det förefaller mig, som
om de, hvilka yrka böternas ytterligare nedsättning, utgå från den
förutsättning, att domstolarne hädanefter i allmänhet skulle komma
att döma till böter af 100 kronor eller nära derintill. Ingen farhåga
kan vara mera ogrundad än denna. I ett fjerdedels sekel har latitudsystemet
varit tillämpadt i vår strafflag och i de författningar, som

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvandefrån

imderrätt.

(Forts.)

N o 28.

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvandefrån

underrätt.

(Forts.)

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

förberedde den. Domstolarne hafva dervid visat en afgjord benägenhet
att bestämma straffen och särskildt bötesbeloppen lågt. Ännu
längre, eller ända sedan 1784 års lag såg dagen, hafva våra domstolar
egt rätt att förelägga viten till obegränsadt belopp, men hvar och en,
som följt med den praxis, som i detta afseende gjort sig gällande, kan
vitsorda, att de utsatta vitena snarare vant för små, än tillräckliga,
att förmå en part att fullgöra hvad som blifvit honom förelagdt. Det
är således icke blott en förhoppning, utan en på långvarig erfarenhet
grundad visshet man kan hysa derom, att domstolarna skola, äfven
för framtiden, i detta hänseende förfära med den största moderation
och detta desto hellre, som den föreslagna författningen gifver domstolarna
eu särskild anvisning, att icke sätta böterna högt. Det heter
nemligen icke, såsom i strafflagen: “böte från 5 till 200 kronor11,
hvarmed enligt den för latitudsystemets tillämpning gällande teori
angifves, att bötesbeloppet i vanliga fall skall bestämmas midt emellan
5 och 100 kronor, eller något under detta medium; utan der står:
“böte 5 kronor eller mera, högst 100 kronor11. 5 kronor angifves
alltså såsom utgångspunkten, hvaröfver straffet ökas endast i den mån
försvårande omständigheter tillstöta. Kammaren kan vara förvissad
om att omständigheterna skola blifva i hög grad försvårande, innan
eu domstol tager till ett så högt bötesbelopp som 100 kronor för
första uteblifvandet. Men så stor och omfattande kan en sak vara
och så mycket kan svarandepart förtjena på att den uppskjutes, att det
kan vara af vigt för domstolen, att hafva ett så högt bötesbelopp att
tillgå, Funnes det ej, skulle lagen blifva hårdare för den, som har
en mindre sak, än för den, som drifver en större, strängare för den,
som begår den mindre rättskränkningen, än för den, som förölvar den
större. Jag vet icke hvarför man skulle hafva större medlidande med
den starkare och mäktigare svarandeparten, för hvilken de högre bötesbeloppen
äro afsedda, än med den fattigare och ringare, på hvilken
de lägre komma att tillämpas.

Det har vidare blifvit anmärkt, att domaren, innan han hört
svaranden, skulle sakna grund för bestämmande i hvarje särskildt fall
af bötesbeloppet inom den gifna latituden. Då emellertid Kammaren
beslutat sig för att bibehålla en latitud, ehuru visserligen lägre än den
Kong! Maj:t föreslagit, synes detta innebära, att den framstälda anmärkningen
blifvit af Kammaren ogillad,och jag vill derför icke längre
uppehålla mig vid densamma.

I afseende å 1 punkten i förslagets första stycke återstår då endast
att uppmärksamma ett af Utskottet i uppgifven afsigt att förtydliga
föreslaget utbyte af orden: 11 å den till sakens företagande
först utsatta dag“ mot orden: “å den dag, saken första gången förekommer
till handläggning11. För min del har jag för ögonblicket icke
något att invända emot denna ändring och vill endast hoppas, att jemväl
högsta domstolen måtte godkänna den lika enhälligt, som domstolen lemnat
utan anmärkning motsvarande uttryck i Kongl. Maj:ts proposition.

Den 2:dra punkten i lista stycket handlar om ansvar, som svarandepart
skulle blifva underkastad, om han utan anmäldt laga förfall
uteblifver å senare rättegångsdag, och lyder sålunda: “Uteblifver

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N:o 28.

svaranden utan anmäldt laga förfall å dag, till hvilken saken blifvit
uppskjuten, och vållas af svarandens uteblifvande ytterligare uppskof,
böte, som nyss är sagd!, der ej särskildt vite är af rätten satt".

Det har anmärkts, att hela detta stadgande skulle vara öfverflödigt,
då viten redan nu kunna föreläggas till huru högt belopp som
helst. Det skulle visserligen vara en förenkling i förslaget, om man
toge bort denna del af lista punkten, men jag anser det dock lämpligt
att bibehålla den hufvudsakligen af två skäl. Jag tror mig nemligen
veta, att vissa domstolar hafva den praxis att, när en svarandepart
inställer sig, icke förelägga honom vid vite att nästa gång komma
tillstädes, utan spara detta föreläggande till ett tillfälle, då han verkligen
uteblifvit. Om således svaranden tillstädeskommit vid första tinget,
kan han med en sådan praxis saklöst uteblifva nästa gång, emedan
han ej har något vite sig förelagdt. Det är för att stänga äfven
denna sista utväg för en tredskande svarande att hålla sig undan,
som det kan vara skäl att behålla böterna jemväl för uteblifvande
vid senare ting.

Det finnes emellertid härför ett skäl, som är af ännu större vigt,
nemligen att böter enligt förslaget skola genast uttagas, utan hinder
deraf, att det beslut hvarigenom de ålagts, ej vunnit laga kraft, hvaremot
försutna viten icke kunna uttagas förrän efter sjelfva hufvudsakens
slutliga afgörande. Denna åtskilnad är beroende derpå, att
vitena åläggas efter andra lagrum, hvilka man ej velat ändra, då det
nu blott är fråga om en provisorisk lagstiftning.

Stadgandet om böternas uttagande, som förekommer i förslagets
andra stycke, hvartill jag nu öfvergår, anser jag för min del så vigtigt,
att förslaget skulle förlora större delen af sin betydelse om detta
stadgande uteslöts, såsom här varit ifrågasatt. Jag har redan förut
erinrat, att meningen med böterna är att de skola utgöra, icke blott
ett sträf!'' för redan ådagalagd försummelse att inställa sig, utan
äfven eu varning för framtiden, ett tvångsmedel för att förmå svaranden
till inställelse under målets fortsatta handläggning. Han bör
derföre så snart ske kan komma i erfarenhet om böternas verkan,
och dessa böra följaktligen icke, såsom nu allmänneligen sker, uttagas
först sedan saken blifvit slutligen afgjord och domstolens utslag i
hufvuds&ken vunnit laga kraft, utan genast, d. v. s. åtminstone efter
hvarje tings slut. Nu har man sagt, att detta skulle vara hårdt för
svaranden; han kunde riskera att se sin egendom utmätt på grund af
ett beslut, som sedermera kunde blifva ändradt i högre rätt, o. s. v.
Jag vill, för att göra saken klar, taga i betraktande de två fall, som
i allmänhet kunna inträffa. Det ena är, att svaranden verkligen försummat
sig och uteblifvit utan laga förfall. Han får då skylla sig sjelf;
hade han varit laglydig, skulle han hafva undgått böterna. Men i
alla händelser anser jag det vara bättre äfven för honom att ett mindre
bötesbelopp genast uttages, hvarigenom han får en erinran om
angelägenheten att inställa sig vid nästa rättegångstillfälle, för att
undgå vidare böter, än att, på sätt nu ganska ofta är fallet, saken
uppskjutes gång efter annan och svaranden förelägges och ådömes det
ena vitet efter det andra utan att han får veta af någotdera, förrän

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvandefrån

underrätt.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
utebUfrandefrån

underrätt.

(Forts.)

hufvudsaken är afgjord, då vitena på en gång uttagas till belopp af
hundratals, kanske tusentals kronor. Detta är hårdt och det är så
mycket hårdare som det är utan allt ändamål, ty den nytta käranden
skulle hafva af vitena, att få svaranden till tinget, den vinner
man ej genom detta sätt att gå till väga. Såsom det nu är stäldt».
får svaranden ofta nog betala mycket, men käranden får ändock
vänta; enligt Kongl. Maj:ts förslag åter hoppas man att svaranden,
om han är förståndig, skall af ett mindre bötesbelopp, som genast
uttages, förmås till inställelse, och derpå vinna båda parterna.

Det andra fallet är att svaranden har laga förfall, men fått det
i sista stund eller af annan anledning icke hunnit kungöra rätten
detsamma. För honom vore det hardt, om böterna uttoges genast,
ty han har all utsigt att få beslutet om böterna ändradt i högre rätt.
Men just för detta fall är sista punkten i förslaget tillagd: “visar
svaranden innan sakens slut, att han haft förfall och ej kunnat rätten
det kungöra, gånge böterna åter". Svaranden har härigenom fått eu
utväg att innan sakens slut vända sig till samma rätt för att få böterna
åter, och genom tillämpning af detta stadgande hoppas jag, att
det sällan, om någonsin, skall komma i fråga att böter komma att uttagas
af en svarande, som haft laga förfall. Böterna uttagas nemligen,
som vi veta, icke genast vid hvarje rättegångsdags slut, utan först vid
tingets slut, sedan saköreslängden utfärdats. Detta stadgas uttryckligen
i 2 kap. 8 § Rättegångsbalken. Då nu svaranden naturligtvishaft
sin sak före å någon af rättegångsdagarne vid tingets början
eller vid början af ett allmänt sammanträde, derest tinget är indeladt
i sådana, har han tid på sig att anmäla och styrka sitt förfall, i förra
fallet från tingets början till dess slut och i det senare från allmänna
sammanträdets början, till tingets slut, d. v. s. minst en månad, möjligen
8 å 4 månader eller ännu längre. Gör han det, så kan rätten
redan vid samma ting besluta, att böterna gå åter, och beslutet härom
kan i många fall intagas i samma protokoll, som i öfrigt förts vid
tinget. Sålunda behöfver svaranden i detta vanligast förekommande
fall hvarken betala ut några böter, eller ens lösa något särskildt protokoll
för att återvinna dem. Försummar han sig åter så, att han
låter hela tinget gå förbi utan att styrka sitt förfall, så förtjenar han
ej att hjelpas genom lagstiftningens mellankomst. Han får då betala
sina böter, vid nästa ting styrka sitt förfall och för rättens utslag
derom betala vanlig lösen, tre kronor. Med utslaget vänder han sig
till kronofogden, som återställer böterna och behåller utslaget såsom
verifikation. Hvad beträffar kostnaderna för lösen af rättens beslut,
medger jag att många skäl kunna tala för att dylika expeditioner
skulle utlemnas utan lösen, men största delen af denna lösen, nemligen
2 kronor, utgör stämpelpappersafgift, och denna ligger det i
Riksdagens hand att när som helst efterskänka.

Den högt ärade talare, som inledde denna diskussion, har i dag
ytterligare utvecklat den åsigt, han uttalade redan förra gången denna
fråga här afhandlades, att nemligen svarandepart, som blifvit fäld till
böter, icke borde ega rätt att hos samma domstol, som ådömt böterna,
söka återvinna dem, men att deremot honom borde tillerkännas rätt

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N;o 28.

att hos Hofrätten öfver beslutet föra klagan genom särskilda besvär, Angående
i stället för att för närvarande besvär få anföras endast i sammanbang
med klagan i hufvudsaken. Denne talare vill, lika med Kongl. °msva°andeMaj:t
och Utskottet, att böterna skola genast uttagas, men att sva- parts uteranden
inom viss kort tid skulle kunna öfver det beslut, hvarigenom blifvandefrån
böterna ådömts, anföra besvär i Hofrätten, som egde att, derest der- u^orta^''
till funnes skäl, inhibera böternas uttagande intill dess slutligt ytt- s''

rande öfver besvären hunnit meddelas. För min del betviflar jag
ganska mycket, att en dylik förändring i förslaget skulle vara till fördel
för svaranden. I det vanligast förekommande fall, att svaranden
kan styrka sig hafva haft laga förfall för uteblifvandet, fastän häri
icke hunnit gifva sådant rätten till känna, blir det för honom både
beqvämare och billigare att vända sig till samma domstol som ådömt
böterna för att återvinna dem, än att nödgas anföra besvär i Hofrätten,
hålla särskilt ombud som ingifver besvären och bevakar hans
talan, samt lösa såväl inhibitionsbeslutet som. det slutliga utslaget;
allt utgifter, hvilka han icke gerna kan beräkna att få af någon motpart
ersatta.

Men, säger man, svaranden kan hafva andra skäl till missnöje
med rättens beslut, han kan t. ex. anse böterna vara satta för högt,
och önska endast den ändring i beslutet, att bötesbeloppet nedsättes.

En sådan ändring kan han enligt Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag
icke vinna hos den rätt, som ådömt böterna. Men äfven i detta
fall betviflar jag, att en svarande part skulle vara synnerligen betjenad
med rättigheten att få anföra särskilda besvär, hvilken rättighet
naturligtvis skulle utesluta möjligheten att klaga öfver bötesbeslutet
i sammanhang med ändrings sökande i hufvudsaken. År det en förmögen
man, som blifvit dömd till 75 å 100 kronors böter, så, äfven
om han anser sig hafva utsigt att i Hofrätten få böterna nedsatta till
50 kronor eller derunder, vill han näppeligen besvära sig med att för
detta ändamål föra en särskild rättegång, utan han väntar hellre, tills
han får se, om han har anledning att klaga i hufvudsaken. År det
en fattig part, för hvilken det kan vara af vigt att få böterna
nedsatta med 5 till 10 kronor, så har han svårligen råd att derom
föra en särskild rättegång. Jag är derföre öfvertygad, att svarandeparten,
om han finge välja, i de allra flesta fall skulle föredraga
Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag, som lemnar besvärsrätten orubbad,
sådan den förut befinnes.

Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid, men vill dock göra
ännu en erinran. Den gäller de många fruktlösa försök, som inom
Riksdagen gjorts för att få till stånd en lagförändring uti ifrågavarande
afseende. Sedan alla dessa försök misslyckats, vände sig Riksdagen
till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta
ett lagförslag i ämnet. Detta synes mig ådagalägga såväl att
olägenheterna af nu gällande lagstiftning känts synnerligen betungande,
som äfven att svårigheterna vid att få lagen på ändamålsenligt
sätt ändrad äro ganska stora. När nu Kongl. Maj:t framlagt ett förslag,
som vunnit godkännande icke blott af Högsta Domstolens flertal
och Lag-Utskottet, utan äfven, efter någon jemkning, af Första Kam -

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvande
från
underrätt.

(Forts.)

maren, hemställer jag till dem af Andra Kammarens ledamöter, som
verkligen vilja framgång åt sjelfva saken, att de — med uppoffrande
af sina särskilda meningar, hvilka dock aldrig kunna på en gång tillfredsställas,
då de ju sinsemellan äro mot hvarandra stridande —
måtte förena sig om att antaga förslaget sådant det nu föreligger.
Om Kammaren förkastar detta förslag och frågan sålunda förfaller,
torde ett sådant beslut icke kunna af Kongl. Maj:t uppfattas på annat
sätt, än att Riksdagen, med frångående af sina i 1879 års skrifvelse
uttalade åsigter, numera finner de då öfverklagade olägenheterna
icke vara svårare än att de väl kunna tills vidare fördragas. Jag
hemställer om bifall till Utskottets förslag.

Herr Danielson: Efter det yttrande vi nyss fått höra från statsrådsbänken
torde icke mycket vara för mig att tillägga, men då jag
vid de föregående tillfällen detta ämne varit föremål för Kammarens
öfverläggningar icke yttrat mig, vill jag nu begagna tillfället att angifva
min ståndpunkt i frågan. Jag vill då säga, att min åsigt är, att
Kammaren bör bifalla hvad Utskottet här föreslagit, och jag tror för
min del icke, att detta förslag, om det blir lag, skall leda till så stora
vådor, som man här velat göra troligt. Det lär väl icke för någon
bland Kammarens ledamöter vara obekant, hurusom det i många rättegångar
visat sig vara svårt, ja nästan omöjligt för en fattig kärande
att få en svarande, som är förmögen, til! tinget. Jag tror derföre,
att, om man vill tillgodose den fattiges bästa, bör man obetingadt
ställa sig på Utskottets sida och antaga förslaget. Om deremot detta
förslag nu förkastas, så blir följden, såsom chefen för Justitiedepartementet
äfven antydde, helt säkert den, att vi få vänta ganska länge,
innan vi kunna få ett nytt förslag i ämnet. Då Riksdagen hos Kongl.
Maj:t begärt utarbetande af det förslag, som nu blifvit framlagdt,
så skulle det förefalla mig underligt, om denna Kammare nu skulle
förkasta förslaget.

Jag skulle visserligen hafva önskat, att i sista momentet af förslaget
funnits bestämmelse derom, att den bötfälde skulle ega rätt att
återbekomma böterna utan att derföre behöfva vidkännas några kostnader.
Men jag tror, att denna sida af saken icke har så stor vigt,
som man velat tillmäta den. Ty, såsom vi redan hört, har Riksdagen
i sin hand att genom förändrade bestämmelser i stämpelpappersförordningen
reglera den saken och medgifva för ifrågakomna protokollsutdrag
frihet från stämpelpappersafgift.

Huru jag än ser saken, kan jag icke finna annat än att det är
skäl att bifalla Utskottets förslag, och jag kan icke tro, att några
vådor deraf kunna uppstå. Jag anser, att vi böra så mycket hellre
bifalla Utskottets hemställan, som Utskottet om detta beslut varit så
enigt, att endast en enda ledamot deremot reserverat sig.

Jag tager mig således friheten att yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr C. Carlson: Jag kan icke neka till att föreliggande sammanjemkningsförslag
af mig mottagits med vemodets känslor. Andra
punkten i Kongl. Maj:ts förslag, mot hvilken de största betänklighe -

Onsdagen den 22 Mars, f, m.

N:o 28.

terna förekommit, har Utskottet låtit oförändrad qvarstå; och Utskottet
har icke ens ansett det löna mödan att söka i detta fäll åstadkomma
någon sammanjemkning, ty, såsom en af Utskottets ledamöter,
här yttrat, Första Kammaren ville hafva det så. För icke länge sedan
hörde vi eu talare säga, att af två onda ting man borde taga det
minst onda, och jag tror att man i förevarande fall äfven bör göra
det samma. Hvar och en vet, att enligt gällande lag högst få omständigheter
utgöra laga förfall. Dessa äro: sjukdom, dödsfall inom familjen
och andra dylika förhållanden. Men det finnes äfven andra omständigheter,
som innefatta förfall, fastän de icke hänföras till de i lagen
uppräknade laga förfallen. Sådana äro, såsom en talare påpekat,
fattigdom, brist på kläder och otjenlig väderlek. Man kan vara just
icke precis sjuk, men dock icke heller åtnjuta fullständig helsa, och
man ser sig derföre nödsakad att uteblifva från rätten. Skulle nu
någon, som kan åberopa så beskaffade förhållanden såsom ursäkt för
sitt uteblifvande, underkastas sådant äfventyr, som i föreliggande förslag
är stadgadt, så skulle detta vara särdeles obilligt. Då Riksdagen
1879 ingick till Kongl. Maj:t med en skrifvelse angående förhöjda
böter för part vid förfallolöst uteblifvande, grundades denna skrifvelse
på Lag-Utskottets i ämnet afgifna utlåtande. Men i detta utlåtande
kan jag dock icke återfinna något uttalande om att böterna skola hos
den bötfälde genast uttagas, utan Lag-Utskottet både endast föreslagit
att böterna skulle förhöjas. Dessutom har ju en svarandepart den
risken att, om han onödigtvis uteblifver från rätten, han får betala
större rättegångskostnader. Så vigtigt är det väl för öfrigt icke att
i ett rättegångsmål få en svarandepart instäld vid domstolen, att man
skall behöfva tillgripa sådana medel, som här äro föreslagna, för att
tvinga honom dertill, ty vill han tillställa skada för sin kärandepart,
så kan han på många andra sätt åstadkomma detta. Svenska folket
är ännu icke så demoraliseradt att det behöfver så stränga lagar.
Då man nu vill stifta en sådan sträng lag för folket, skulle jag icke
utan blygsel kunna möta mina kommittenter, om jag icke deremot
på det kraftigaste uttalat min protest.

Jag får således, Herr Talman, anhålla om rent afslag å såväl
Kongl. Maj:ts proposition som ock å Utskottets föreliggande sammanjemkningsförslag.

Herr August Peterson i Hasselstad: Då denna fråga senast
behandlades inom Kammaren, instämde jag i Presidenten Bergs yttrande.
Jag gjorde det på grund af de klara skäl, som han framhöll,
och hvilka skäl jag fann vara särdeles behjertansvärda. Ku har Lagutskottet
sökt medla mellan de olika besluten, som fattats i de båda
Kamrarne, och kommit till det resultatet, att Utskottet föreslagit en
nedsättning från 200 kronor till 100 kronor i maximibeloppet af böterna
för svarandeparts uteblifvande. Men jag anser, att äfven detta
maximum är satt alldeles för högt. Ty man kan tänka sig, att det
finnes förhållanden inom de olika domsagorna, som föranleda till att
en svarandepart i många fäll utan eget förvållande kommer att uteblifva
från rätten. Särskildt kan sådant inträffa i fråga om den dom -

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvande
från
underrätt.

(Forts.)

ri:0 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvandefrän

underrätt.

(Forte.)

saga, inom hvilken jag är bosatt. Till denna domsaga höra flera
större öar, belägna i hafvet, hvilka äro bebodda af tusentals personer;
och från den tid, jag suttit såsom nämndeman i rätten, har jag
den erfarenheten, att dessa öboar till följd af storm och svårt väder
ofta icke uti sina små fiskarbåtar kunnat komma i land så tidigt, att
de i rätt tid kunna inställa sig vid tinget. När detta inträffat, då
tingen räckt i 8 dagar, så är det lätt att inse sådant numera, då
tingssammanträdena icke vara längre än tre dagar, ännu oftare kommer
att inträffa. Dessa öboar, som ofta hafva rättegångar vid tinget,
och lika ofta händer, att käi’anden bor på fastlandet eller der har
sitt ombud, skulle således, derest de äro svarandeparter, kunna komma
att ådömas dryga böter för uteblifvande, utan att de dertill varit
vållande. Om böterna dessutom skola genast uttagas hos dem, skulle
sådant medtaga en stor del af deras tillgångar och mången gång förstöra
deras ekonomiska ställning. De ega visserligen hemman; men
dessa äro af ringa värde och deras hufvudsakliga näring utgöres af
fiske.

På grund af hvad jag sålunda yttrat och då Lag-Utskottet icke
ansett sig böra nedsätta bötesbeloppet till 25 kronor i enlighet med
Andra Kammarens beslut, ber jag att få instämma i Herr Bergs nu
gjorda yrkande om a (slag.

Herr Berg: Jag anhåller till en början att få betyga Herr Statsrådet
och Chefen för Justitiedepartementet min tacksamhet derför,
att han benäget behagat meddela de skäl för Lag-Utskottets hemställan,
hvilka jag i dess betänkande förgäfves sökt finna. En af Utskottets
ledamöter framstälde såsom skäl för den hemställan Utskottet
gjort, att, då båda Kamrarne stannat i olika beslut i frågan, hade
Utskottet ingen annan utväg än att föreslå den ena Kammaren att
afstå från sin mening och instämma i den andres, och han frågade
huru vi trodde Första Kammaren skulle hafva upptagit om Utskottets
hemställan gått derpå ut, att Första Kammaren med frånträdande af
sitt beslut skulle förena sig med Andra Kammaren. Enligt min tanke
borde Utskottet hafva tagit hänsyn till båda Kamrarnes mening och
sökt sammanjemka, der sammanjemkning låtit sig göra. Detta hade,
efter hvad jag tror, kunnat ske t. ex. på det sätt att Utskottet, med
nedsättning i första punkten af maximum för bötesbeloppet, inbjudit
dels Första Kammaren att utesluta andra punkten af förslaget, hvilken
af Andra Kammaren ogillats, dels åter Andra Kammaren att låta
den gjorda tilläggsbestämmelsen angående böternas fördelning förfalla
samt vidare hemstält att andra stycket i förslaget, angående böternas
omedelbara uttagande, väl måtte antagas med den lydelse det enligt
Kongl. Maj:ts af Första Kammaren godkända proposition hade, men
med den modifikation, i anledning af de inom Andra Kammaren uttalade
åsigter, att den bötfälde kunnat genast öfverklaga beslutet.
Hade ett sammanjemkningsförslag i det syftet erbjudits, då hade Kammaren
kunnat antaga detsamma med bibehållen krigsära, men att helt
enkelt begära, att Andra Kammaren, ehuru den med vetskap att Första
Kammaren antagit Kongl. Maj:ts proposition oförändrad, funnit sig

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N;o 28.

för sin del föranlåten att deri göra väsentliga ändringar, likväl icke
måtte vidhålla dessa, utan gå in på Första Kammarens beslut, detta
är ett sätt att sammanjemka, som jag åtminstone icke kan anse vara
rigtigt. Om det nemligen anses nödigt, att den ena af Kamrarne
frånträder sitt eu gång fattade beslut och förenar sig med Medkammaren,
synes mig att man med en dylik framställning hellre bör vända
sig till den Kammare, som först uttalat sig i frågan, än till den, som,
med kännedom om den andres beslut, ansett sig, på grund af deremot
förekomna anmärkningar, böra yttra en derifrån afvikande mening.

Då jag nu anhåller att i korthet få bemöta de skäl, som blifvit
anförda för förslaget, sådant det nu föreligger, skall jag icke uppehålla
mig vid frågan om ansvar för förfallolöst uteblifvande vid första rättegångstillfället.
Båda Kamrarne hafva nemligen varit ense derom, att
ansvar med latitud för böterna för sådant fall borde bestämmas, och,
ehuru jag icke anser en dylik ansvarsbestämmelse vara lämplig, anser
jag icke mig tillständig! att vidhålla min anmärkning i denna del,
utan måste underordna min åsigt under båda Kamrarnes beslut. Deremot
har jag fäst mig vid den bestämmelsen att uteblifvande äfven
vid senare rättegångstillfällen skulle för svaranden föranleda till särskild
ansvarspåföljd, under det att sådan påföljd deremot icke stadgats
för käranden, om han försummar att iakttaga inställelse och sålunda
gifver anledning till uppskof. Jemte det obehöfiiga och stundom
obilliga uti ifrågavarande stadgande har jag sökt framhålla den brist
på likställighet mellan parterna, som deraf föranledes. Jag har nemligen
icke kunnat färna någon förklaringsgrund hvarföre den ena parten
skall ådömas höga böter, ända till 100 kronor, som genast måste
utbetalas, om han förfallolöst uteblifver å dag, till hvilken saken blifvit
uppskjuten, y-meu den andra snart sagd! saklöst kan begå hvilka
försummelser som helst i detta alseende, och till och med i det fäll,
att han finnes hafva mot klara skäl och bättre vetande af arghet
dragit vederpart^! inför rätta, icke kunna dömas till högre straff, än
böter till belopp af högst 20 daler silfvermynt eller 10 kronor.

Såsom skäl hvarför det skulle vara nödvändigt att för svarandens
uteblifvande äfven vid senare rättegångstillfällen i lagen stadga
böter, bar Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet nu
åberopat, att en del domare, vid meddelande af uppskofsbeslut, icke,
om svaranden då vore tillstädes, plägade förelägga honom inställelse
vid vite. I fråga åter om kärandens och svarandens likställighet fann
Herr Statsrådet anmärkningen i detta hänseende icke hafva något att
betyda, på den grund att domaren, om han uppsköte ett mål för någon
omständighet till annat rättegångstillfälle, kunde enligt 16 kap.
6 § Rättegångsbalken förelägga käranden inställelse vid vite. Men jag
hemställer, om det är antagligt, att den domare, som icke tilltror sig
kunna förelägga en tillstädes varande svarande, vite för förnyad inställelse,
skall förfara annorledes då det gäller käranden? Mig synes
derföre naturligast, att antingen båda parterne skola hafva lika ansvar
för uteblifvande eller också att det i hvarje fall må bero på domarens
pröfning huruvida något särskilt äfventyr må erfordras för
att tillhålla vare sig käranden eller svaranden att iakttaga inställelse.

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvandefr&n

underrätt.

(Forts.)

N:o 28.

OnBdagen den 22 Mars, f. m.

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvandefrån

underrätt.

(Forts.)

Det anfördes också från statsrådsbänken såsom ett ytterligare
skäl derför att särskild ansvarspåföljd för uteblifvande från senare
rättegångstillfällen blefve för svaranden i lag stadgad, att derigenom
denna påföljd kunde genast tillämpas och således vore mera verksam
än ett förelagdt vite, som ej finge uttagas för än beslutet vunnit
laga kraft. Men det är ju just denna omständighet, nemligen att väl
de böter, som åläggas svaranden för uteblifvande, men icke de viten,
hvartill käranden för enahanda försummelse fälles, skola omedelbart
uttagas, som utgör en af de hufvudsakligaste anmärkningarne mot förslaget.
Det är just deri jag anser att likställigheten parterne emellan
brister. Man säger att det ligger så stor vigt vid att hindra svaranden
att uteblifva, men jag vågar påstå att, om detta eger någon
grund, är det just vid första rättegångstillfället; har han deremot en
gång iakttagit inställelse och afgifvit svaromål, och domaren sedermera
har makt att ålägga honom inställelse vid vite eller äfventyr att
målet afgöres utan hinder af hans bortovaro, då kan jag icke förstå
hvarföre det dessutom skall särskild! för honom behöfvas någon ytterligare
straffpåföljd.

Man har erinrat att om käranden uteblifver vid första rättegångstillfället,
så afskrifves saken och stämmer han icke svaranden ens
inom eu månad eller sist vid nästa ting, så är svaranden fri. Jag
erkänner att detta äfventyr är ganska allvarsamt, men det gäller blott
om första rättegångstillfället, och det är ej derom, utan endast om försummelser
vid senare rättegångstillfällen jag talat, då jag anmärkte att
svaranden ej är likstäld med käranden, och jag ber att få upprepa
att ganska ofta och alldeles icke endast i undantagsfall uppskof i
rättegången uppstå på grund af kärandens begäran att få förebringa
bevisning, och att det således icke kan antagas såsom regel, att det
blott är svaranden, som ger anledning till uppskof.

Hvad slutligen angår frågan om rättighet för svaranden att få
särskildt öfverklaga det beslut, hvarigenom han blifvit fäld till böter,
har Herr Statsrådet anmärkt, att om svaranden icke haft förfall, eller
icke anmält det, så får han skylla sig sjelf, men har han haft förfall,
som han varit förhindrad att anmäla, så kan han sedermera återfå
sina böter. Ja, det är ganska rigtigt, ciet kan han göra; men det
kan hända, såsom jag redan en gång förut erinrat, att svaranden väl
icke haft förfall eller icke anmält det, men ändå kan hafva skäl att
vinna ändring i beslutet. Svaranden kan ju t. ex., såsom nämndt är,
anse sig icke varit rätteligen stämd och på grund deraf eller af andra
af mig uppgifna skäl i god tro uteblifvit, ehuru han ej haft laga
förfall. 1 dessa fäll kan han ej utan klagan i högre rätt återfå sina
böter eller vinna nedsättning i bötesbeloppet. Man säger den omständigheten
att böterna genast få tagas ut vara så vigtig; ty derigenom
skulle äfventyret blifva tillräckligt verksamt. Jag medger visserligen
detta, men icke blir äfventyret mindre verksamt, derföre att
beslutet får särskildt öfverklagas. Derigenom skulle fast hellre vinnas
den fördel, att äfventyret kunde tillämpas äfven mot sådana verkligt
tredskande svarande, som känna till den icke så alldeles svåra
konsten att göra sin egendom oåtkomlig för utmätning, och mot

Onsdagen den 22 Mars, f. in.

N:o 28.

hvilka föreskriften om böternas omedelbara uttagande förlorar en stor
del af sin verkan, om böterna icke, förr än saken blifvit slutligen afgjord,
få förvandlas. Efter min åsigt är det nuvarande stadgandet
att böter och viten, hvilka för försummelser i rättegången ådömas,
icke få uttagas förrän sjelfva målet blifvit afgjordt och beslutet
vunnit laga kraft, icke lämpligt. Jag tror således att ändring i detsamma
bör ske. Men jag kan icke förstå hvarföre denna ändring
skall afse endast det fall, då försummelsen ligger svaranden till last
och icke äfven då käranden gjort sig dertill skyldig.

Det yttrades äfven af Herr Statsrådet, att det mången gång
skulle vara fördelaktigt för svaranden att slippa anföra särskilda besvär
öfver bötesbeslutet, och att det skulle vara bättre för honom att
få öfverklaga det i sammanhang med hufvudsaken. Detta kan jag
dock icke för min del rätt fatta; ty har svaranden anledning att
klaga, så är det ju bättre för honom att ju förr, desto hellre få göra
det. Det är dessutom icke sagdt att svaranden skall tappa i hufvudsaken;
man ser ju rätt ofta exempel på att svaranden är den vinnande,
men fastän han vunnit, skall han ändock nödgas att fullfölja
saken till Hofrätten endast för att få bötesbeslutet undanröjdt. Det
kan visserligen inträffa — det vill jag icke bestrida — att i förevarande,
liksom i andra fall, böter någon gång kunna ådömas till så
ringa belopp, att kostnaden för besvärs anförande är större, så att
den bötfälde hellre underkastar sig att betala böterna, än besvärar
sig, men då inser jag icke heller någon fara af att beslutet utan afvaktan
af sakens slut får vinna laga kraft och gå i full verkställighet.
Sådana kunna förhållandena likväl vara, att det ligger vigt på
att parten får genast öfverklaga beslutet, ty när en latitud i sådant
fall som detta är bestämd, får man icke förutsätta att domaren alltid
skall hålla sig till minimum af straffbestämmelsen. Han kan nemligen
föreställa sig att svarandeparten är en rik man, ehuru han icke är
det, eller att svaranden är frånvarande af tredska, ehuru för honom
högst vigtiga skäl förefinnas för bortovaron, och derföre bestämma
böternas belopp högre än eljest skulle hafva varit förhållandet. För
den, som sålunda hotas med utmätning för ett kanske rätt betydligt
belopp, kan det vara ganska vigtigt att få anföra särskilda besvär
hos Hofrätten, och möjligen, innan utmätningen hinner fullbordas, erhålla
inhibition deraf. Detta hindrar icke, att man kunde bibehålla
det stadgandet i förslaget att, om svaranden visar laga förfall, han
utan besvär återfår de ådömda böterna. Men just i den händelse att
han icke kan visa laga förfall, men dock kan vara berättigad att få
ändring i rättens beslut, kan det vara af vigt för honom att få vända
sig till högre domstol.

Då min åsigt i saken icke rubbats af de skäl, som å motsidan
anförts, nödgas jag således vidhålla mitt förra yrkande. Naturligtvis
skall jag ganska lugnt upptaga, om Kammaren anser sig med frångående
åt sitt törra beslut kunna bifalla Utskottets förslag.

Herr P. G. Petersson: Efter det myckna, som yttrats i denna

fråga, kan det egentligen icke vara något vidare att tillägga, men jag

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvandefrån

underrätt.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Angående
förordning
om böter för
svarandefarts
uteblifvandefrån

underrätt.

(Forts.)

skall äudå bedja att få säga några ord. Man bar haft åtskilligt att
anmärka emot Utskottets förslag derutinnan, att de böter, som ådömts
eu svarandepart för uteblifvande från rätten, skulle kunna genast uttagas.
Jag medger gerna att dessa betänkligheter kunna vid första
påseendet förefalla berättigade, men när det i förslaget vidare heter:
“visar svaranden innan sakens slut, att han haft förfall och ej kunnat
rätten det kungöra, gånge böterna åter**, så synes det mig som
borde man kunna låta dessa betänkligheter fara. Ty om svaranden
kan visa förfall, men underlåter att göra det, då må han skylla sig
sjelf, emedan han i sådant fall ej kan betraktas annorlunda än som
eu tröskande part. På de ställen i landet, der numera vissa tider
på året tingssam man träden hållas i hvarje månad, så kan ju en
svarandepart, som icke haft tillf lille att inställa sig vid t. ex. törsta
sammanträdet och derföre blifvit böttäld, redan vid nästa sammanträde
anmäla att han haft förfall, derest så varit förhållandet, och
då äfven återfå böterna, i följd hvaraf den skada, han möjligen genom
deras uttagande lidit, icke behöfver blifva så synnerligen stor, om ens
någon. Underlåter han emellertid att begagna sig af denna sin rättighet,
då må han äfven hafva sig sjelf att skylla för följderna deraf.
Då således, efter mitt förmenande, någon fara icke gerna kan anses
ligga uti förslagets antagande, såvidt det rör dess nu omnämnda del,
och så många andra skäl tala för dess upphöjande till lag, så får jagför
min del förklara, att jag kommer att rösta för bifall till detsamma,

Herr Sjöberg: Den ytterligare öfverläggning i detta ärende,

som nu egt rum, har icke kunnat föranleda mig att i ringaste män
frångå den mening, som jag från början byst om ifrågavarande förslag.
Jag vill dermed dock icke hafva sagt, att ju icke förslaget kan
innebära ganska stora förtjenster och om det varder upphöjdt till lag,
möjligen kan blifva en ganska god sådan; men jag erkänner min oförmåga
att inse såväl det ena som det andra. I fråga om Utskottets
så kallade sammanjemkuing af Kamrarnes olika beslut i ämnet, skall
jag, för att icke längre uppehålla diskussionen, inskränka mig till att
åberopa hvad Herr Berg i icke mindre än tre anföranden framhållit.
Jag kan icke neka, att, såvidt min erfarenhet sträcker sig, jag aldrig
sett något märkvärdigare försök till sammanjemkuing, än det Utskottet
nu framlagt. Vanligen har man — jag kan åtminstone icke erinra
mig annat — sökt att tillgodose såväl den ena som den Andra
Kammarens mening, men i detta fall kan jag icke upptäcka något, det
ringaste spår till försök från det ärade Utskottets sida att gå Andra
Kammarens mening till mötes, om jag icke skall såsom eu synnerlig
liberalitet anse, att, då denna Kammare bestämdt det högsta bötesbeloppet
till 25 kronor, men Första Kammaren likasom Kongl. Maj:t
till 200 kronor och sålunda, såsom Utskottet säger, “medium mellan
de särskilda af Kamrarne antagna högsta bötesbeloppet 25 och 200
kronor utgör 112 kronor 50 öre“, Utskottet haft den godheten att
för Andra Kammarens skull sätta maximum något lägre eller till jemnt
100 kronor. Men dermed kan jag omöjligen se, att Utskottet ådagalagt
någon god vilja i den af denna Kammare antydda rigtning, och

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N:o 28.

ännu mindre har Utskottet sökt att motivera det förslag, hvarmed det
nu kommit fram, då detta förslag ju, som sagdt, i allt väsentligt utgör
allenast ett upprepande af hvad Första Kammaren i ämnet beslutat.
Jag vidhåller också den meningen, att Kongl. Maj:t i sitt förslag,
likasom Utskottet i sitt tillstyrkande deraf, utgått från den synpunkten,
att det i allmänhet är svarandeparten, som har orätt; käranden
har med få undantag rätten på sin sida, och svaranden bör derför
hållas efter så mycket som möjligt. Min domareverksamhet har
icke varit synnerligen långvarig, men jag har dock, äfven jag, någon
erfarenhet i dylika värf, och under denna min verksamhet har jag
icke kunnat finna, att en sådan uppfattning kan försvaras.

Nu har man, i afseende på högsta bötesbeloppet, i dag likasom
då frågan senast förevar, framhållit, att man icke behöfver befara, att
domaren i allmänhet skall tillgripa det högsta beloppet; och när detta
uttalats af chefen för Justitiedepartementet, så måste det naturligtvis
innebära en ganska god tröst. Men i fråga om böternas uttagande
gafs oss förra gången af en ledamot af Lag-Utskottet den trösten, att
om utmätningsmannen, när han hos svaranden instälde sig med utdrag
af saköreslängden, funne, att denne kunde anföra giltiga skäl för
sitt uteblifvande från domstolen, så skulle utmätningsmannen icke uttaga
böterna. Den trösten hafva vi dock icke fått höra i dag och sålunda
lär något hopp i det afseendet icke vidare gifvas. Men då, och i alla
händelser, qvarstår också det, efter mitt förmenande, orimliga, att hos
en person, som utan att vara hörd blifvit fäld till böter, dessa böter
kunna uttagas och hans egendom utmätas, utan att det måhända blir
honom möjligt att återfå denna egendom. Jag kan derföre icke heller
nu med min röst bidraga till förslagets antagande, utan vidhåller den
mening, som af den förste talaren, Herr Berg, på ett så förtjenstfullt
sätt försvarats, likasom jag äfven instämmer i hans yrkande om afslag.

Herr Johannes Jonson: Här har gjorts så många anmärk ningar

emot Utskottets förslag, att jag ansett mig böra begära ordet
för att i någon mån söka försvara de åsigter, som hos Utskottet giort
sig gällande.

Hvad först angår den af Utskottet gjorda sammanjemkningen af
Kamrarnes olika beslut, så finna herrarne att Utskottet nedsatt bötesmaximum
mer än till hälften af de utaf Kamrarne antagna högsta
bötesbeloppen tillsammanslagna. Hvad angår sista punkten i förslaget,
hvilken af denna Kammare uteslöts, då Irågan förra gången här förevar
till behandling, så är det ju alldeles tydligt, att, då Första Kammaren
biföll Utskottets förra förslag, hvilket stod i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:ts proposition, det icke varit möjligt att i detta hänseende
åstadkomma någon sammanjemkning, då det ju icke kan låta
sig gorå att sammanjemka två så alldeles mot hvarandra stridande
beslut. Följaktligen fäns det ingen annan utväg för Utskottet än att
frånträda Andra Kammarens beslut och behålla senare delen af det
ursprungliga förslaget.

Ihir har framhållits, att det skulle vara förenadt med så stora
vådor att antaga Utskottets förslag. För min del kan jag icke dela

Andra Kammarens Vrot. 1882. N:o 38. 4

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts,
uteblifvande
från
underrätt.

(Forts.)

N:o 28. 50 Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Angående denna åsigt, utan måste anse dessa vådor vara mera skenbara än
förordning verk}iga. Enligt nu gällande bestämmelser i 12 kap. 2 § Rättegångs0msmrande°r
kalken kan en svarandepart, som uteblifver från rätten, fällas till
parts Ute- böter, och dessa torde under den tid, som denna lag varit gällande,
blifvande från hafva utgått på samma sätt, som de enligt nu föreliggande förslag
underrätt. skuue komma att utgå. De vanliga ordalagen uti domstolarnes beor
s-'' slut rörande svarandeparters uteblifvande äro, att, jemte det svaranden,
som hela tinget uteblifvit, fälles af denna anledning till böter,
saken uppskjutes till nästa ting, och jag kan icke finna att det bör
blifva någon förändring härutinnan, med undantag naturligtvis af att
bötesbeloppet kommer att sättas högre.

Jag måste beklaga, att förslaget icke äfven innehåller något om
böter för vittnens uteblifvande, derom 1879 års Riksdag jemväl önskade
förändrade bestämmelser. Detta är dock en sak för sig, och
då vi verkligen så väl behöfva ett kraftigt medel att göra det mindre
lätt än det hittills varit för en svarandepart att kunna efter behag
uppehålla en rättegång nära nog huru länge som helst, så synes det
mig, som borde man vara belåten med detta förslag, emedan det åtminstone
i någon mån kan afhjelpa detta så mycket öfverklagade
missförhållande. Man har visserligen sagt, att äfven käranden borde
kunna ådörnas böter, ifall han från rätten uteblifver. Men med honom
är det ett annat förhållande, då han ju genom sitt uteblifvande
kan riskera att förlora sin sak. Då deremot på ett måls utgång ofta
kan bero kärandens hela förmögenhet och det icke bör kunna få på
svaranden bero, att rättegången utdrages år från år, så kan jag således
icke annat än yrka bifall till ett förslag, som försätter käranden
i en tryggare ställning i detta hänseende.

Herr And. Persson: Jag har icke begärt ordet för att yttra
något i sak, då jag uttalat mina åsigter i detta hänseende vid det
tillfälle, då frågan senast förevar till behandling, utan har jag begärt
ordet med anledning deraf, att tvenne talare på stockholmsbänken
ifrågasatt Utskottets goda vilja att åstadkomma en sammanjemkning
af Kamrarnes olika beslut i frågan. Jag medgifver gerna, att man
kan mot Utskottets förslag framställa åtskilliga anmärkningar, men
jag tror att, om man ville se saken sådan den är och taga hänsyn
till hvad här i dag uti frågan yttrats från statsrådsbänken, man icke
bör tillmäta dessa anmärkningar allt för stor betydelse. Vill man derföre
framgång åt sjelfva saken, så synes det mig, som om man icke
har fullt berättigade skäl att afslå förslaget.

Man har här talat om den fermeté, hvarmed Utskottet affärdat
frågan, äfvensom uttalat den förmodan att, då Utskottets betänkande
tillkommit i en så hastig vändning, Utskottet icke skulle hafva tagit
behörig hänsyn till de anmärkningar, som mot förslaget framstäldes,
då frågan senast förevar till behandling, och detta desto antagligare
som det protokoll, hvilket innehåller diskussionen härom, icke hunnit
tryckas och utdelas, innan Utskottet framlade sitt sista betänkande.
Häremot skall jag be att få erinra, att det var egentligen ingenting
nytt i sak, som yttrades vid nämnda tillfälle. En anmärkning, som

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N:o 28.

dervid gjordes och som gälde sjelfva ordställningen, har också blifvit
iakttagen i Utskottets sammanjemkningsförslag.

Om jag rätt uppfattade Herr Bergs yttrande, så fäste han sig
icke så mycket vid förslagets bestämmelser om bötesmaximum, medan
deremot eu annan talare, som dock instämde i Herr Bergs yrkande
om afslag, gjorde detta nästan uteslutande på den grund, att Utskottet
icke stannat vid det maximibelopp denna Kammare beslutat eller
25 kronor. i)å första Kammaren bestämt detta belopp till 200 kronor,
hemställer jag om det varit för Utskottet möjligt att härvid
stanna vid denna Kammares beslut.

Det var med mycken förvåning, som jag hörde en talare på jönköpingsbänken,
hvilken förut yrkat bifall till den Kongl. propositionen,
i dag instämma med Herr Berg i yrkandet om afslag; men naturligtvis
har han nu kommit på bättre tankar. Jag ber dock att få
fästa såväl hans som Kammarens synnerliga uppmärksamhet på en
sak, nemligen Riksdagens i ämnet redan uttalade åsigt, och icke minst
den, som i denna Kammare uttalats. Herr Berg framhöll, att Andra
Kammarens värdighet fordrade att Kammaren vidhölle sitt förut fattade
beslut. Men min åsigt är den, att om förslaget nu faller, så
få herrarne vänta åtskilliga år, innan det lyckas erhålla ett förslag,
som undanrödjer de ofta öfverklagade missförhållandena i
detta fall.

Jag har icke mycken erfarenhet om det är käranden eller svaranden,
som vanligast är den tredskande parten och detta af den anledning,
att jag hittills aldrig haft någon rättegång vid underrätt för
egen del, utan har endast en eller annan gång der låtit anställa vittnesförhör
i afseende å församlingens skyldigheter i fattig vårdsmål;
men jag hyser dock den meningen, att i de allra flesta fall är det
svaranden, som tredskas, men icke käranden.

Då således, efter min åsigt, öfvervägande skäl tala för bifall till
förslaget, sådant det föreligger, så vågar jag hemställa att Kammaren
behagade bifalla detsamma.

Herr J. Jonasson i Gullaboås: Herr Talman! Mine Herrar! Det
är sagdt, att det är mycket lätt för en part att återfå sina utlagda
peninngar, då han vid följande ting styrker sitt förfall för utevaron från
tinget. Men, mine Herrar, det torde icke vara så lätt att återfå hvad
han utlagt; ty då böterna skola genast uttagas, och på samma gång
äfven expeditionslösen för utslag, så försummar väl icke exekutor att
resa till stället och utmäta både det ena och det andra; och som
exekutor ofta har flera mil att resa, så blifva exekutionskostnaderna
vida större än böterna; ty för utslagslösen eger exekutor att taga resekostnad
för sig och biträde.

Är det endast böterna, som uttagas och exekutor då icke får
reseersättning, så kan det blifva ganska svårt för part att styrka sitt
förfall, i synnerhet om han har flera mil till tingstaden och kan bestå
sig egen skjuts. Inträffar nu sådant förfall, som icke kan för tillfället
lagligen styrkas, så tagas böterna i alla fall ut, och om dessa
böter, som kunna gå ända till 100 kronor för första utevaron, skola

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvandefrån

underrätt.

(Forts.)

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

m-ofrde uttaSas På exekutiv väg utan rättighet att få anföra besvär i hofrätt,
om böter för kan llan drabbas _ af orimliga förluster. Om han slutligen kan

svarande- styrka hinder för sin inställelse vid rätten och berättigas få böterna
parts Ute- tillbaka hos kronofogden, till hvilken han har flera mil, så får han
Uifvanäefrän dock ingenting tillbaka af alla de förluster, han härigenom fått vidM(FortT)
’ kännas, hvilka kunna uppgå till mångdubbelt mot böterna, och det är
just för denna stora orättvisa, som ligger deri att på förhand uttaga
böterna, innan målet blir slutligen afgjordt, som jag yrkar afslag på
förslaget.

Herr Bok ström: Jag skall icke länge sätta Kammarens tålamod
på prof.

Det står i slutet af förslaget: “visar svaranden, innan sakens slut,
att han haft förfall och ej kunnat rätten det kungöra, gånge böterna
åter®. Det är dock efter mitt förmenadne lättare sagdt än gjordt,
Jag hörde visserligen nyss från statsrådsbänken, att parten i detta
afseende endast hade att, försedd med rättens protokoll, infinna sig
hos vederbörande kronofogde. Jag tviflar icke på, att denna Herr
Justitieministerns uppfattning är rigtig och det verkligen kan så förfaras;
men jag fruktar att uppbördsmännen i allmänhet äro af annan
mening, hvartill jemväl några skäl iörefinnas. Det finnes nemligen en
Kongl. kungörelse af den 8 Juni 1850, som angifver huru medel, som
i kronans .kassa influtit, skola åter restitutionsvis bekommas, och enligt
föreskrifterna i denna kungörelse borde den restitution sökande
svarandeparten infinna sig hos Konungens Befallningshafvande och
der gorå sina anspråk gällande. Konungens Befallningshafvande skall''
enligt samma kungörelser meddela formligt utslag, hvilket underställes
Kongl. Kammarrättens pröfning; och sedan Kongl. Kammarrätten
hört sitt advokatfiskalsembete, meddelar den sitt beslut. Först
sedan Konungens Befallningshafvande fått del af detta beslut eger
Konungens Befallninghafvande till sökanden utanordna dessa medel.
Det skulle således, om berörda föreskrift fortfarande skall lända till
efterrättelse, kunna komma att draga ganska länge om, innan böterna
kommeatt gå åter, och jag fruktar för min del, att restitutionssökanden
ofta nog skall få rätt mycket besvär, innan han ändtligen får sina
böter tillbaka.

Det var blott detta jag ville nämna.

Herr Statsrådet von Steyern: Jag vill blott med ett par ord
besvara den sista talarens anmärkning i afseende på svårigheten att få
tillbaka ådömda och uttagna böter. För det första skulle denna svårighet
drabba endast part, som försummat söka återvinning vid samma
ting, då böterna ådömts. Och derjemte, om den af talaren påpekade
författningen icke ändamålsenligt kan tillämpas å ifrågavarande fall,
synes det mig icke böra möta några svårigheter att få den ändrad.

Herr Sjöberg: Jag tillåter mig, med anledning af ett yttrande
af en ärad ledamot af Lag-Utskottet, hvilken senast försökt att försvara
Utskottets förfarande i denna sak, att göra en liten erinran.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

N:o 28.

Talaren yttrade nemligen, att det vore så liten skilnad mellan -Angående
hvad Kammarens öfverläggning i denna fråga vid det första och an- .

dra tillfället innehölle, att det var alldeles onödigt för Utskottet att svarandetaga
del af Kammarens förhandlingar vid det senare. Är det verk- parts uteligen
så, så får jag bekänna, att jag icke har förmåga att inse rig- lefvande från
tigheten af denna uppgift. Tvärt om skulle jag vilja påstå, att vid
det senare tillfället yttrades vida mera i sak än vid det förra. Men ’ h''^

äfven om jag skulle antaga förhållandet vore sådant, som denne utskottsledaraot
uppgifvit, tillåter jag mig icke att uppmana det ärade
Utskottet, men val vördsamt anhålla, att det ärade Utskottet för framtiden
ville vid slika tillfällen inhemta Kammarens mening, sådan den
förefinnes i Kammarens tryckta protokoll. Det fans för närvarande
icke den ringaste anledning att påskynda slutliga behandlingen af
denna fråga, ty, efter hvad jag hört af ledamöter i Lag-Utskottet, —
och jag hoppas, att Herr Anders Persson icke skall förneka detta —
så är Utskottet i detta ögonblick alldeles öfverhopadt af göromål; och
således var det icke af brist på göromål, som Utskottet kunde finna
sig föranlåtet att icke inhemta de yttranden, som förekommo inom
Kammaren vid det senare tillfället. Jag kan icke frångå den uppfattningen,
att, om det ärade Utskottet läst detta andra protokoll, så
hade också resultatet blifvit, att Utskottet i sitt sammanjemkningsförslag
kommit till ett annat slut. Det synes mig snarare ligga en
viss tanke uti detta påskyndande af saken, den nemligen att man
ville komma ifrån de besvärliga anmärkningar, som vid det senare
tillfället, då frågan förevar, rigtades mot Utskottets utlåtande.

Eu annan ärad ledamot af Lag-Utskottet yttrade vid diskussionens
början, att Utskottets arbete var mycket tungt och att Utskottet
behöfde stödet af Kammarens bifall för att icke tyngden skulle kännas
ännu större. Jag är så villig, som någon, att erkänna, att Utskottets
arbete är mycket tungt, men det är tillika mycket ärofullt,
och då får väl det ena väga upp det andra. Men jag tillåter mig
emellertid göra den lilla anmärkningen, att det äfven är mycket tungt
för Kammaren att finna, att Utskottet icke fäst ringaste uppmärksamhet
vid hvad i detta ämne inom Kammaren yttrats, och det är
något, som en hvar af Kammarens ledamöter har rätt att känna sig
missnöjd öfver.

Det var endast för att göra denna lilla erinran, till den kraft
och verkan den hafva kan, som jag tillåtit mig besvära Kammaren
med detta andra yttrande i frågan.

Herr Magnus Andersson: Jag skulle icke hafva yttrat mig
i denna fråga, om jag icke blifvit uppkallad af en ledamot på skånebänken,
Herr Anders Persson, hvilken yttrade sin förvåning öfver att
höra, det jag, som förra gången jag hade ordet, talade för bifall till
Utskottets hemställan, nu skulle hafva ändrat åsigt, då jag instämde
med Herr Berg. Jag får då förklara, att, såvidt jag kunde uppfatta
Herr Bergs yttrande rigtigt, så yrkade han icke afslag, och äfven om
jag i hufvudsak icke är fullt ense med honom, så tager jag dock
hvarje förslag, som kan föra saken framåt. Men i en sak instämmer

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvande
från
underrätt.

(Forts.)

jag med honom, nemligen den att jag anser käranden böra åläggas
lika skyldigheter som svaranden. Jag har under den tid af 30 år,
då jag varit ledamot af häradsrätt, erfarit, att det lika ofta varit käranden,
som vållat uppskof som svaranden. Och att anmäla laga förfall
före tingets slut, är ofta nog omöjligt för svaranden, åtminstone
der, såsom förhållandet är i min hemort, målen handläggas den ena
dagen och utslagen afkunnas dagen derefter och tinget således räcker
endast några få dagar.

Jag tager, som sagdt, hvilket förslag som helst, blott detsamma
förer frågan framåt.

Herr Liss Olof Larsson: Blott ett par ord.

Jag hade icke behöft yttra mig i denna fråga, eftersom jag förra
gången den förelåg talade för bifall till den Kongl. propositionen; men
då jag befarar, att det möjligen kan lyckas ordföranden i Nya Lagberedningen,
Herr Presidenten Berg, och andra förslagets motståndare
att tala ihjel detsamma, så har jag velat hafva till protokollet
antecknadt, att jag är belåten med Utskottets förslag. Om vi
icke antaga det, så befarar jag, att vi få hafva det nuvarande oefterrättlighetstillståndet
qvar; och det vill jag icke vara med om.

Herr Berg sade, att det icke gick an att antaga det föreliggande
förslaget derföre, att det icke, på samma gång det innehöll skärpta
ansvarsbestämmelser för svarandens utevaro, äfven föreskrefve större
ansvar för kärande och vittnen. Det gläder mig att höra ett sådant
uttalande af Lagberedningens ärade ordförande; och jag hoppas, att
han skall begagna sitt inflytande till att så fort ske kan afhjelpa
denna olägenhet. Genom det föreliggande förslaget tager man likväl
ett steg framåt i den rätta rigtningen; och derföre vill jag understödja
detsamma.

Jag ber att få påpeka, att denna fråga uppkom vid 1879 års
riksdag genom en motion, väckt i Andra Kammaren af en landsortsrepresentant,
med hvilken flere andra landsortsrepresentanter instämde.
Och skrifvelsen blef godkänd af båda Kamrarne utan votering. Kamrarne
voro således då ense om den förändring, till hvilken förslag nu
föreligger i form af en, i enlighet med Riksdagens önskan afgifven
Kongl. proposition. Lag-Utskottet har nära nog enhälligt tillstyrkt
förslaget; första Kammaren har enhälligt antagit detsamma och så
skulle vi säga nej, när Kongl. Maj:t fäst det afseende vid Riksdagens
begäran, att ett förslag blifvit framlagdt just i den syftning, som
Riksdagen velat. För min del får jag säga, att det ej skulle förvåna
mig, om Kongl Maj:t hädanefter komme att fästa bra ringa afseende
vid en skrifvelse från Riksdagen, i fall det skulle visa sig, att Riksdagen,
eu kort tid efter sedan den i skrifvelsen anhållit om en sak
och sedan Kongl. Maj:t på grund deraf framlagt förslag, skulle säga:
nej, vi vilja icke hafva något sådant. Som sagdt, jag tror ej att
Kongl. Maj:t då skulle komma att fästa synnerligt afseende vid Riksdagens
skrifvelser.

Då det således förefinnes ett stort och verkligt behof af förändrade
lagstadganden i detta ämne, synnerligast på landet, kan jag

Onsdagen den 22 Mars, f. m. 55

för min del ej vara med om ett afslag å det förevarande förslaget,
äfven om juridiska teorier skulle kunna uppställas deremot, hvarföre
jag får yrka bifall till Utskottets sammanjemkningsförslag.

Herrar Granlund, Mejenqvist, Gunnar Eriksson, O. B. Olsson,
Stormats Mathias Olsson, F. G. Sandwall, Näsman och Magnusson
instämde med Herr Liss Olof Larsson.

Herr Sven Nilsson: Jag skulle kunna afstå från ordet och
instämma med Herr Liss Olof Larsson, men jag skall ändå be att få
yttra ett par ord.

Då denna fråga den 1 Mars var före i Kammaren, förestälde jag
mig verkligen, att det skulle gå med Herr Sjöbergs försteg så som
det gått i dag. Jag var temligen öfvertygad om, att Lag-Utskottet
måtte framlägga hvilket försteg som helst, i rigtning af bifall till den
Kongl. propositionen, så skulle de, som äro missnöjda, ändå ej finna
detsamma acceptabelt; och jag trodde redan då, att Herr Sjöbergs
då gjorda yrkande slutligen skulle betyda ett rent afsteg. De skäl,
som han då anförde för sitt förslag, voro nemligen sådana, att jag
tror det hade varit mera rigtigt, om han redan då kommit till det
yrkande, han i dag gjorde; ty denna uppfattning i frågan bar han
nog haft hela tiden, och man hade derigenom kunnat besparats en del
onödigt arbete om denna fråga.

Det är naturligtvis ganska vanskligt, när man öfverlemnat tvenne
olika beslut till ett Utskott för att söka få dem sammanjemkade, att
kunna åstadkomma ett förslag, som tillfredsställer båda Kamrarne,
sedan de uttalat sin mening i frågan, ty den ene vill hafva det på
ett sätt, den andre på ett annat; och man finner således, huru orimligt
svårt det är för ett Utskott att försöka sig på eu sammanjemkningsväg.
Jag föreställer mig likväl, att, om man vill gå igenom de
anmärkningar, som uttalats i Andra Kammaren, då frågan förut förevarit,
man af förhandlingarne skall finna, att de hufvudsakligen gälla
den del af frågan,, hvari Utskottet gifvit Andra Kammaren rätt; och
jag trodde derför icke, att en sådan opposition mot det nu föreliggande
försteget skulle uppstå, som här varit fallet. Man har både
vid föregående tillfällen och äfven nu upptagit frågan om att likställighet
i nu förevarande afseende borde finnas mellan kärande- och svarandepart.
Men i fråga om kärandepart föreligger ju nu icke något
försteg, och jag föreställer mig att Lag-Utskottet skulle haft ganska
svårt att framställa något sådant till Riksdagens antagande. Jag hemställer
verkligen till Herr Berg, om enligt grundlagens bud något
sådant skulle hafva företagits från Lag-Utskottets sida, såvida det icke
velat stryka den delen af den Kongl. propositionen, som handlar om
svarandepart, och på det sätt åstadkomma likställighet mellan kärande
och svarande. Men detta är ju detsamma som ett rent afsteg, och
det är ju endast strängare bestämmelser emot svarandepart, som Riksdagen
begärt i den teg, som här åsyftas.

För min del får jag säga, att jag har mycket stor sympati för
Kongl. Maj:ts försteg och helst skulle hafva antagit det; men då jag

N:* 28.

.Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvandefrån

underrätt.
(Forts.)

N:0 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvandefrån

underrätt.
(Forts.)

funnit, att Första Kammaren antagit sammanjemkningsförslaget, skall
jag för min del rösta för detta senare, under förhoppning att hos
Högsta Domstolen och regeringen icke måtte mot detsamma framställas
sådana anmärkningar, som göra det om intet. Jag kan icke föreställa
mig annat än att, om Kammaren afslår detta förslag, den kommer i
en högst ofördelaktig ställning till regeringen, då det ju var på Andra
Kammarens initiativ och med dess enhälliga medverkan som 1879 en
skrifvelse afiäts till regeringen i alldeles samma syfte som den nu
föreliggande Kongl. propositionen. Jag hemställer, huru det skulle se
ut, om Kammaren, sedan regeringen framlagt ett sådant förslag, som
Kammaren begärt, skulle svara: nej det duger icke. Visserligen är
det sant, att sedan 1879 tillkommit flere nya ledamöter i Kammaren,
och att till följd häraf opinionen i Kammaren äfven kan hafva vändt
sig, men då säkert är, att landet önskar en reform i detta syfte, tror
jag ändå, att det vore högst oklokt af Andra Kammaren att nu afslå
förslaget. För min del anhåller jag således om bifall till Lag-Utskottets
förslag.

Herr Ola Andersson i Burlöf: Det är visserligen mera än nog

taladt i denna fråga, som nu för tredje gången förekommer till Kammarens
behandling, men jag ber dock att få tillägga ett par ord lör
att påpeka, huruvida enligt min uppfattning den andre i ordningen
af talarne på stockholmsbänken gjorde sig i sitt sista anförande skyldig
till en icke obetydlig glömska. Han gick mycket hårdt åt Lagutskottet,
som haft så mycket att göra, att det icke haft tid att läsa
igenom diskussionen i frågan inom denna Kammare, och yttrade derjemte,
att, om Utskottet genomläst denna diskussion, det otvifvelaktigt
skulle hafva kommit till ett annat resultat. Jag säger, att talaren
här gjort sig skyldig till en glömska, då han icke räknade Medkammaren.
Hans bevisning är nemligen icke fullständig, såvidt han icke
visar, att diskussionen i Första Kammaren gått i samma rigtning som
här, något som kanske dock icke är händelsen. Vid detta läste han
emellertid intet afseende.

Hvad sjelfva saken beträffar, anser jag, att förslaget går i den
rigtning, som Riksdagen och denna Kammare begärt, och att Utskottets
senaste sammanjemkning går i den rigtning, som Andra Kammarens
senaste beslut afsåg. Det förefaller mig derför, som det vore skäl
att antaga Utskottets förslag; och i likhet med talaren på dalabänken
tror jag nästan man kan fråga, hvad afseende Riksdagen har att af
regeringen vänta på sina framställningar, då Riksdagen ena gången
begär ett förslag, men, när det lägges fram, afslår detsamma.

För min del anhåller jag om bifall till Utskottets förslag, som jag
anser vara en förbättring i nuvarande förhållanden.

Herr And. Persson: Jag ber endast få säga ett par ord.
Jag vill icke tvista med Herr Sjöberg om äran att sitta i det ena
eller andra Utskottet. Inför såväl honom som Kammaren skall jag
deremot villigt erkänna, att han gör mera än försök att försvara sitt
Utskotts utlåtanden, då han varit med pluraliteten inom Utskottet.

N:o 28.

Onsdagen den 22 Mars, f. m.

Särskildt gratulerar jag honom härtill, då vi komma att behandla den
motion, som rörer frågan om utsträckning af den politiska rösträtten.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf Herr Talmannen
propositioner, enligt de gjorda yrkandena, såväl på bifall till
Utskottets hemställan som ock på afslag derå; och fann Herr Talmannen
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra meningen.
Voteringen blef begärd, i anledning hvaraf en så lydande
omröstningsproposition uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i Memorialet N:o 26,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren afslagit Lag-Utskottets förevarande
hemställan.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, utföll med 119 ja mot
51 nej; varande alltså det föreliggande sammanjemkningsförslaget af
Kammaren antaget.

§ 6.

Godkändes Bevillnings-Utskottets förslag till Riksdagens underdåniga
skrifvelse N:o 21, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående med Frankrike afslutade nya handels- och sjöfartstraktater.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3 e. m.

In fidem
H. A. Kolmodin.

Angående
förordning
om böter för
svarandeparts
uteblifvandefrån

underrätt.

(Forts.)

Andra Kammarens Prof. 1882- N:o 28