RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1882:35

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1882. Första Kammaren. Sto 35.

Lördagen den 29 April, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Fortsattes öfverläggningen rörande mom. a) i 5:te punkten af ifrågasatt unStats-Utskottets
Utlåtande N:o 42, i anledning af väckta förslag dels derstäd/ör anom
jernvägsbyggnader för statens räkning, dels om inköp af enskilda jernväg9från
banor, dels om undersökningar rörande ifrågsatta nya jernvägar och shåne genom
dels om anvisande af statsbidrag till enskilda jern vägsanläggningar. Halland till

Göteborg.

Friherre von Krm mer: Här har på förmiddagen af den talare, (Forts.)
som först yttrade sig, framstälts bland andra anmärkningar mot den
föreslagna banan, att denna bana i och för sig skulle vara förkastlig,
derföre att den vore en kustbana, och att man icke för en kustbana
i denna trakt af landet skulle kunna anföra ens. samma circonstances
attenuantes som i noidligare delarne af landet, der vinterkölden
under så lång tid af året gör sjökommunikationen onyttig,
då den här deremot större delen af året kunde pågå. Detta skulle
■således i och för sig sjelft redan vara nästan tillräckligt för att förkasta
denna bana. Han kom dock sedermera i en annan del af sitt
tal till den slutsatsen, att banan väl för tillfället borde förkastas
för att sedermera en annan gång åter upptagas. Men i den förra
•delen af sitt yttrande ansåg han, som sagdt, att den borde förkastas
blott derföre att den var en kustbana. Jag ber då att få hänvisa till
exempel från andra länder, utvisande att kustbanor visst icke äro något
oerhördt, tvärtom något mycket allmänt, der de af städer, utmynnande
jernvägar och dylikt rättfärdigas och påkallas för att
sammanbinda förut varande kommunikationslinier. Så. t. ex. går
längs efter hela kusten från Marseille i Frankrike till Nizza och
sedermera hela vägen utefter södra Piemontska kusten till Genua,
sedermera utefter kusten till Livorno, till Civita Yecchia, Ostia och
ända ned till Neapel — en bana, som, med undantag af en obetydlig
kräkning inåt, fortlöper kusten utefter. På samma sätt på
östra kusten af Italien. Der går en bana från Rimini på höjden af

Första Kammarens Prof. 1882. N:o 35. 1

N:o 35. 2

Lördagen den 29 April, e. m.

ifrågasatt wra-Florenz, något söder om Ravenna, följer sedan hela östra kusten af
dersiöd/dv em-itaiien utefter alla krökningar och slutar icke förr än vid sjelfva
laggning af tåspetsen af den italienska »stöfveln», vid Reggio. I Spanien går en
Jslån!3genom kustbana från Barcelona ned till Kartagena, soin blott på ett ställe
Halland till aflägsnar sig något från kusten. I England går en kustbana ända
Göteborg, ftån Margate till Falmouth utefter hela södra kusten. På samma
(Forts.) sätt längs östra kusten, der banorna dock i början här och der litet
vika in i landet, men från norra hälften af England till Skotlands
norra spets helt och hållet följa kusten. Äfven i oss närbelägnare
trakter äro kustbanor icke ovanliga. Såsom vi alla veta, går kustbana
eller åtminstone så godt som kustbana på ömse sidor om
Finska viken. Och ej blott vid hafvet, utan äfven vid andra vattendrag,
der mindre anledning kunde tyckas vara att anlägga jernväg,
ser man sådana täfla med ångbåtsfarten. Så t. ex. har man vid
Rhen och Rhone, oaktadt dessa floder äro segelbara och befaras af
hundratals ångbåtar och segelbåtar, anlagt vid flodstranden följande
jernvägar, och detta till och med på ömse sidor om floden! Jag tror
'' således, att den anmärkningen, att jernbanan skulle komma att konkurrera
med sjötrafiken, icke bör vara af hufvudsakligt inverkande
beskaffenhet i och för bedömandet, huruvida den bör komma till
stånd eller icke. Som sagdt, yttrade dessutom den talare, hvilkens
anmärkning i detta hänseende jag nu sökt fullständigt vederlägga,
på ett annat ställe i sitt tal, att denna bana borde komma till utförande,
men att han ville hafva Stats-Utskottets betänkande nu afslaget
för att sedan få det upprepadt. Hvad är nu det för ett hufvudskål,
som ständigt anföres, af alla nästan utan undantag, mot
det att man nu skulle, i enlighet med Stats-Utskottets utlåtande,
tillstyrka lånebidraget till denna jernväg? Jo, detta skal, som ständigt
kommer igen, är det, att vid förra riksdagen fattades det beslut,
att 5 millioner kronor skulle ställas till Kongl. Maj:ts disposition
för att användas till understöd åt enskilda jernvägar, som
kunde uppfylla de stränga vilkor, som då stipulerades. Derigenom
skulle, såsom en talare yttrade sig, ett slags pactum vara ingånget.
Med hvem det skulle vara ingånget, upplyste han icke. Men emellertid
skulle ett sådant pactum existera, att icke under den närmast
följande tiden några sådana anslag skulle komma i fråga. Innan
jag uttalar det, i min tanke, enda rigtiga slutomdömet om denna
åsigt, vill jag dock något litet påminna om, huru detta märkvärdiga
och, som man påstått, i allo afgörande beslut tillkom. Första Kammaren
biföll Stats-Utskottets förslag, som då var att till understöd
åt enskilda jernvägar skulle anslås ett belopp af 7V2 millioner, och
utföll omröstningen sålunda, att 61 ja stannade mot 46 nej. Man
kan nu säga, att det skedde derföre, att man icke fick rösta om
Herr Samzelii förslag om de 5 millionerna. Men huru gick det till
i Andra Kammaren, som annars i dylika saker plägar vara sträng?
Jo, Andra Kammaren voterade först om kontraproposition mellan
afslag och 5 millioner, och då blef, med 7 rösters öfvervigt, 93 mot

Lördagen den 29 April, e. m.

3 Nso 35.

86, förslaget om de 5 millionerna antaget till kontraproposition, och ifrågasatt unsedermera,
ehuru intet hinder således der mötte att följa sin öfver - derstöd för antygelse
angående de 5 millionerna, så segrade de vid den slutliga
omröstningen endast med 6 rösters pluralitet, i det 86 ja, som voro Jskåne ''genol
för 77, millioner, stannade mot 92 nej. Att sedan den gemensamma Halland till
voteringen, hvars utgång man kunde förutse, utföll så som den Gateiorg.
gjorde, torde måhända icke uttrycka så mycket den verkliga opinio- (Forts.)
nen angående saken som fast mera varao blott en tillämpning af den
gamla latinska sentensen »Yse victis». Åt den segrande sidan störtade
sig icke blott de obeslutsamma, utan äfven de, som icke haft
tillfälle att höra de förut anförda skälen. Jag anser således, att de
första omröstningarna voro de egentligen målande, och då var det
blott med några få röster som det afgjordes, att anslaget till understöd
för enskilda jernvägar icke skulle blifva 7x/2 utan blott 5 millioner!
Nu säger man, att det är en inkonseqvens att, när vi i fjor
beslutade, att 5 millioner under fem år skulle anvisas till enskilda
jernvägar, nu redan anslå extra understöd för denna bana. Men
passar det icke alldeles förträffligt i stycke med den tanke, som
Första Kammaren då uttryckte, och som med några få röster var
nära att blifva öfvervägande i Andra Kammaren, nemligen att anslå
7x/2 millioner, om vi nu påöka de fem millionerna med här föreslagna
tre millioner? Om det hade varit så väl, att 71/2 millioner i
fjor beviljats, så hade icke någon framställning i år behöft göras; då
hade det räckt till äfven för detta företag. Men att Kongl. Maj:t
af dessa 5 millioner skulle kunna binda tre millioner blott för jernvägen
mellan Engelholm och Varberg, det är otänkbart. Det skulle
i det närmaste vara detsamma som att omöjliggöra allt understöd
åt enskilda jernvägar under återstående delen af de fem åren. Dessutom
ber jag att få påpeka, att Stats-Utskottet, som vid förra riksdagen
äfven förehade eu fråga om Halmstadsbanan, afstyrkte dess
anläggande såsom statsbana, men ansåg uttryckligen att efter någon
närmare undersökning denna fråga borde komma igen och då blifva
föremål för en särskild framställning. Det är nu denna särskilda
framställning som Utskottet, på grund af till detsamma remitterade
motioner, gjort. Men, säger man, Utskottet i fjor kunde icke med
»framställning» mena annat än en framställning från Kongl. Maj:t.

Jag tilltror mig icke att tolka någon annans mening än min egen
och således icke heller mina medbröders i Stats-Utskottet i fjor angående
denna sak. Men om de också menat med denna »särskilda
framställning», om man så vill, en framställning från Kongl. Maj:t,
så ligger det dock i öppen dag, hvarföre Kongl. Maj:t icke kunnat
på landstingets begäran göra en framställning i statsverkspropositionen
till Riksdagen. Ty dels var denna framställning från landstinget
i mitt tycke temligen olyckligt hopkommen, så till vida som
den begärde antingen statsanslag eller lån; dels var då teckningen
så litet framskriden, att ingen fullständig upplysning om den ekonomiska
basis, hvarpå företaget hvilade, då kunde lemnas. Detta allt

N:o 35. 4

Lördagen den 29 April, e. in.

Ifrågasatt understöd
för anläggning
af
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)

gjorde naturligtvis, att Kongl. Maj:t var fullkomligt berättigad att
säga, att lian icke fann saken i det skick, att lian då kunde göra
en framställning derom. Saken har också, genom detta uppskof och
derigenom att den blifvit föremål för enskilda motioner, onekligen
vunnit, tj under tiden har aktieteckningen hunnit så fortskrida, att
den motsvarar fullt halfva kostnaden ända till Halmstad och i det
närmaste halfva kostnaden från Halmstad till Falkenberg. Till denna
punkt har teckningen på de sista dagarne hunnit, och den pågår för
luden Falkenberg—Varberg. Men — säger man — teckningen »pågår»
och är ännu icke fullständig, huru kan man då begära, att vi
skola nu gifva anslag, det är ju osäkert om företaget kommer till utförande.
Jag ber att få påpeka, att all denna osäkerhet, som man
här talar om, egentligen icke kommer Riksdagen särdeles vid, tj
om Riksdagen skulle bifalla Stats-Utskottets förslag, så innebär det,
att det eller de jernvägsbolag, som Kongl. Maj:t kunde finna lämpligt
att understödja, få detta låneunderstöd af 3 millioner, såvida de
uppfylla de vid sistlidne riksdag föreskrifna vilkor, deribland aktieteckning
till halfva beloppet. Om de således icke uppfylla dessa
vilkor, så få de icke understödet. Jag kan derföre icke förstå densamme
ärade talaren på gefleborgsbänken, som strängast gick åt
Stats-Utskottet i förmiddags, då han ständigt återkom till sitt »utan
säkerhet», »utan säkerhet». Han yttrade i fjor, att »de vilkor för
åtnjutande af statsunderstöd för enskilda jernvägar, som StatsUtskottet
denna gång föreslagit, innebära, efter min uppfattning, ett
så väsentligt framsteg, att det skulle vara för mig frestande att
med min röst bidraga till beviljande af anslagssumman». Han trodde
vidare, att dessa vilkor till och med voro så stränga, att åtskilliga
påstått, att de icke skulle kunna uppfyllas, samt att, i fall de vore
sådana, de som fått understöd icke skulle underlåta att vid följande
riksdag framträda med hemställan om ändring i dessa vilkor. Han
ansåg således då den fordrade säkerheten så öfverdrifven, men nu,
då i Stats-Utskottets betänkande det uttryckligen står, att detta
låneunderstöd skulle lemnas under enahanda vilkor och bestämmelser,
som vid sistlidna års riksdag stadgades, anser han dock dessa
vilkor ej innebärande någon säkerhet. Jag kan icke rigtigt förstå
detta, huru man ena gången anser dessa vilkor öfverflödigt stränga
och en annan gång anser dem icke innebära någon säkerhet. Dessutom
måtte talareu hafva glömt, att vid ett sådant låneunderstöds
utdelande det utlemnas på sätt Kongl. Maj:t bestämmer och i mån
af arbetets fortgång. Således har man på allt möjligt sätt sökt bereda
säkerhet, och skulle icke det blifvande bolaget uppfylla alla
dessa vilkor, så får det icke något understöd. Samme ärade talare
har klandrat att vi, såsom han sade, eskamoterat bort Skåne—Hallauds-bolaget.
Jag visste icke att vi voro så konstiga. Emellertid
hafva vi visst icke sökt skaffa bort något bolag ur täflingen. Vi
hafva på intet vis förbjudit Kongl. Maj:t att lemna Skåne—flallandsbolaget
detta låneunderstöd. Men vi hafva följt den praxis, som

Lördagen den 29 April, e. m.

5 Jf:o 35.

alltid blifvit följd, eller att låneunderstödet aldrig direkt beviljats ifrågasatt »»-ett visst bolag, utan att en viss summa blifvit anslagen till låne- derstödför anunderstöd,
hvilken summa blifvit öfverlemnad till Kongl. Maj:ts ^nvå^frin
disposition, just derföre att Kongl. Maj:t närmare kan bedöma, om Jslål?genom
det för ögonblicket i fråga varande bolag eller något annat erbjuder Halland till
större visshet om att vilkoren skola uppfyllas. Vi hafva i Stats- Göteborg.
Utskottet, enligt mitt förmenande, blott följt hvad som blifvit en (Forts.)

stadgad praxis, och att vi derföre skulle påbördas någon elak afsigt
mot det ena eller det andra bolaget, det förvånar mig. Det är sannolikt,
att Skåne-Hallandsbolagét blir det, som får låneunderstödet,
men Stats-Utskottet har icke velat föreslå, mot all vanlig coutume,
något bestämdt bolag, utan endast velat öfverlemna medlen till Kongl.

Maj:t. '' Talaren, som sjelf under många år varit en del af Kongl.

Maj:ts regering, borde, synes mig, icke kunna hysa den misstro till
Kongl. Maj:ts förmåga att stadga vilkor och kontroll i afseende på
åtnjutande af lån, att icke fullkomlig säkerhet för staten erhålles.

Om dock Kongl. Maj:t skulle misstaga sig; om bolaget dock ej skulle
kunna uppfylla sina förbindelser, hvad vore den yttersta fara, som
skulle inträffa? Jo, det vore, att när i en framtid — dock mot all
förmodan, då ju jernvägar i mycket svagare befolkade trakter
bära sig och öka sina inkomster — jernvägen i dessa rikt befolkade
trakter icke skulle bära sig, och bolaget skulle nödgas göra konkurs,
staten således skulle få öfvertaga jernvägen. Om staten då skulle
få öfvertaga en 1372 mil lång jernväg för tre millioner, vore det
icke en ganska god affär? Efter all mensklig sannolikhet kommer
det dock visst icke i fråga.

Några siffror torde det få tillåtas mig att anföra i afseende på
den egentliga betydelsen af ett sådant låneunderstöd som detta.

Hvad är det staten gör, då den försträcker medel till ett sådant bolag?
Jag talar blott om de tre millionerna, ty de 1 x/2 millionerna
för fortsättningen från Varberg till Göteborg äro för ögonblicket
blott en framtidsbild, ehuru Utskottet stält den i samband med de
andra. När staten förskjuter dessa tre millioner såsom lån till jernvägen,
hvad är det för en fördel, som derigenom tillkommer jernvägsbolaget?
Det får anstånd med räntans utbetalande, det är hufvudfördelen.
Bolaget får anstånd i tre år med räntans betalande.

472 procents ränta på tre millioner i tre år gör tillsammans 405,000
kronor. Med denna summa får således bolaget anstånd. Hvad kosta
nu dessa penningar staten? De komma naturligtvis att tagas genom
utsläppande af obligationer af 1880 års lån. 1880 års låns effektiva
ränta är af revisorerna i Riksgäldsverket uträknad dels efter en
stämpelkostnad af u/i0 procent och dels en eventuel af ‘740 procent.

Medelräntan blir 4,338 procent, som 1880 års lån kostar. Det är
således hvad de medel kosta, hvarmed i forsta hand de uppskjutna
räntemedlen, 405,000 kronor, betäckas. Denna ränta, 4,338 procent,
gifver mig om året på 405,000 kronor 17,568 kronor. Men å andra
sidan betalar bolaget sedermera, när räntebetalningen börjar, 4x/2

N:o 85. 6

Lördagen den 29 April, e. m.

Ifrågasatt understöd
för anläggning
af
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)

prooent, d. v. s. en liten skilnad uppkommer, som blir en vinst för
staten, en vinst af i rundt tal l/t procent. l/8 procent på tre millioner
är icke mycket, det blir dock 5,000 kronor om året. Statens
förlust, så att säga, är således räntan på den icke bekomna första
tre-års-räntan eller 17,568 kronor om året, under det staten årligen
under den tid bolaget innehar lånet har en vinst af 5,000 kronor,
d. v. s. att statens förlust är, om man räknar på papperet, 12,500
kronor om året. Men allt detta är dock i sjelfva verket endast
pappersberäkningar. Huru tager sig saken ut i praktiken? Jo, så att
1880 års lån är slutbetaldt 1930, då deremot Skåne-Hallandsbolaget
skall betala i 55 år sin annuitet för att betäcka lån, ränta och uppskjuten
ränta. Bolaget betalar således, om det börjar 1886 sin annuitet
ända till 1940, d. v. s. 10 år sedan 1880 års lån är slutamorteradt.
I praktiken tager sig således denna s. k. förlust för
staten så ut, att, sedan 1880 års lån är slutbetaldt, har staten i
stället af bolaget fortfarande en årlig inbetalning af 135,000 kronor,
som för den, som skall uppgöra statsregleringen på den tiden, blir
en god förstärkning i Riksgäldskontorets ställning och en hjelp för
budgeten genom då erforderligt mindre statsbidrag till kontoret.
Det är således hela den enkla ekonomiska sidan af detta understöd.
Om det också vid uträkning på papperet kan synas som en liten
förlust, kommer det i sjelfva verket uti praktiken att slå sig ut som
en ej obetydlig vinst vid statsregleringar 50 år härefter. Låneunderstödet
kostar således, kan man i hvarje fall säga, staten ingenting.
Det är blott ett handtag, som lemnas åt bolaget, och för att staten
gifver bolaget, ett blifvande eller det nuvarande, detta handtag, får
derigenom landet till börja med en 13 mils jernväg och sedan efter
all anledning efter utsträckningen till Göteborg 20 mil jernväg.
Det är ju något som man bör taga i betraktande och icke för sådana
rent teoretiska funderingar, som att det i fjor beslöts att
blott lemna fem millioner till understöd åt jernvägar under en
tid af fem år, fastläsa oss vid detta förhastade beslut och tillsluta
våra ögon för den stora fördelen att med ingen kostnad för staten
förskaffa landet en så i alla afseenden nyttig bana som den nu ifrågavarande.

Mine Herrar! Stats-Utskottet nödgas så ofta inkomma med förslag
om ökade löner, om anslag till militära ändamål, till institutioner
af alla slag — sådaut allt mycket nyttigt och nödvändigt —
och Första Kammaren brukar sällan, då någorlunda goda skäl finnas,
vägra sitt bifall. Men månne det icke för Stats-Utskottet bör vara
frestande att också någon gång tänka på att förstärka bärigheten
hos den grund, som skall bära upp hela den nödvändiga, mer ständigt
sig resande skattepyramiden? Och det är, i min tanke, hvad
Stats-Utskottet har gjort, då det tillstyrkt detta obetydliga låneunderstöd
för att åstadkomma en bana, som efter all anledning ganska
betydligt skall utveckla dessa bygder, som, redan nu rika, äro
mäktiga af eu än ytterligare utveckling och följaktligen af större förnåga
att bära sin del af landets skattebörda.

Lördagen den 29 April, e. m.

7 N:o 35.

Jag har till eu del redan på förhand i mitt yttrande besvarat ifrågasatt un~
de anmärkningar som på förmiddagen gjordes, men en del har jag derstädför anännu
icke kommit att beröra. Samme ärade talare, som jag förut laS9nm9 af
citerat, sade att vi hade plockat sönder motionärens förslag, då vi skåne genom
tagit bort biten Helsingborg—Engelbolm och i stället föreslagit den Halland till
mellan Halmstad och Varberg. Jag kan icke finna det, vi hafva Göteborg.
blott, så att säga, skjutit fram linien. Såsom hans ord folio sig, (Forts.)
skulle vi derigenom hafva skurit af bälsenan på motionärens förslag.
Det låter rysligt otrefiigt, nästan söm om fråga vore om en
vivisektion! Men Stats-Utskottet har visst icke gjort sig skyldigt
till någon grymhet, utan tvärt om gjort förslaget en stor tjenst. Ty
huru är förhållandet med denna bit mellan Helsingborg och Engelholm?
Jo, der finnes redan en jernvägsförbindelse, såsom det också
omnämnes i betänkandet. Skulle då icke denna del af förslaget
hafva blifvit mest och med mesta skäl utsatt för anmärkningar? Om
det således, såsom anmärkaren sade, är förslagets »häl», vi borttagit,
så är det åtminstone förslagets Achilleshäl, och tror jag, att vi dermed
icke gjort motionärerna någon otjenst, utan tvärt om!

Då jag icke kan finna, att staten löper någon risk med att det
föreslagna låneunderstödet beviljas på de stränga vilkor, som äro
faststälda; då det utan tvifvel är ett för en vigtig del af fäderneslandet
och således för fäderneslandet i dess helhet gagnande företag,
som här skall åstadkomnas; och då, såsom mig synes, goda skäl
hafva blifvit bjudna af Stats-Utskottet, hvilka jag sedan i min ringa
mån sökt vidare utveckla, så kan jag icke annat än på det högsta
tillstyrka bifall till det föreslagna eventuella understödet för det bolag,
som bildas för det ifrågavarande jernvägsföretaget. Jag anhåller
om bifall till Stats-Utskottets förslag.

Grefve Sparre: Herr Grefve och Talman! Mine Herrar!. Jag
anhåller att få börja mitt yttrande med att gå tillbaka till förhandlingarne
vid riksdagen förra året och der söka stöd för Stats-Utskottets
förslag. När Riksdagen i fjor sammanträdde, förelåg icke
blott Kongl. propositioner om anslag till färdigbyggande af den beslutade
jernvägen i Norrland och norra stambanans fortsättning till
Sollefteå, utan äfven en mängd enskilda motioner om beviljande af
låneunderstöd åt enskilda jernvägsanläggningar, samt äfven anvisande
af större eller mindre belopp till regeringens disposition för att användas
såsom lån åt dylika företag, slutligen äfven enskilda förslag
till byggande af stambanor. — Utskottet hade då naturligtvis först
att ställa för sig den frågan, huruvida jernvägsbyggandet borde fortgå
i vårt land och, i sådant fall, i hvilken utsträckning och under
hvilka vilkor detta borde ske. Yår finansiella himmel hade kort förut
varit temligen molnhöljd, och särskilda åtgärder hade måst vidtagas
för att, om möjligt, lätta den finansiella ställningen. Jag vill blott
i minnet återkalla, hvad vid 1879 års riksdag förekom i fråga om
inrättande af en jernvägshypoteksfond, hvilket torde vara af ganska

N:o 35. 8

Lördagen den 29. April, e. m.

ifrågasatt un- stort intresse att nu erinra sig. Kongl. Maj:t yttrade då i den
derstod för an- £ongp proposition, som i ämnet afgafs, att under åren 1870—1878
jernväg*från i enskilda jernvägar fästats ett belopp af omkring 190 millioner.
Skåne genom Af detta belopp hade af aktieegarne inbetalts 79 millioner; staten.
Halland till både såsom lån eller försträckning lemnat 19V2 millioner; omkring
Göteborg, gg millioner voro utelöpande i obligationer; och återstoden 11 l/i
(Forts.) millioner utgjorde bolagens sväfvande skulder. Riksdagen biföll Kongl.

Maj:ts framställning i något modifierad form1; men behofvet att använda
denna jernvägshypoteksfond var icke större än att hela det
belopp, som i fonden belånades, uppgick till 7,864,000 kronor, hvilket
belopp genom återbetalningar sedermera nedgått till 6,762,453
kronor. — Jag vill anföra dessa siffror för att fästa uppmärksamheten
på, i hvilken skala jernvägsbyggandet i vårt land under den
föregående tiden bedrifvits, och ber på samma gång att få i år liksom
i fjor tillägga, att det icke var allenast på detta område, som
ett alltför stort förtroende till våra egna krafter gjort sig gällande,
utan äfven på andra områden; men det till följd deraf uppkomna
behofvet af hjelp och understöd från statens sida var störst på detta
område, emedan dessa i obligationer utelöpande 80 millioner och den
sväfvande skulden tryckte på den allmänna rörelsen. — Den senare
siffran visar huru liten åtgärd fordrades för att förhållandena skulle
återgå till det normala igen.

Det var naturligt, att Utskottet först tog i öfvervägande, om
jernvägsbyggandet i värt land skulle alldeles upphöra, eller om icke
den i öfrigt goda saken borde ledas i en lämpligare rigtning och en
ändamålsenligare form. Utskottet valde det senare sättet och föreslog
Riksdagen att ställa till Kongl. Maj:ts disposition ett visst belopp
för att såsom låneunderstöd åt enskilda jernvägar användas, men
skärpte vilkoren för erhållande af detta understöd högst betydligt,
för att förekomma de mest i ögonen fallande olägenheter, som under
den gångna tiden gjort sig gällande. Riksdagen biföll Utskottets
förslag i något ändrad form, i det ett anslag af 5 millioner, i
stället för af Utskottet föreslagna 7‘/2 millioner, för ifråga varandeändamål
stäldes till Kongl. Maj:ts disposition.

Men på samma gång som Utskottet framlade detta förslag och
deri uttalade såsom sin mening, att eu af de mest verkande orsakerna
till de enskilda jernvägarnes mindre goda ekonomiska ställning
vore att söka i det ringa aktiekapitalet, i förhållande till lånebeloppet,
framhöll Utskottet äfven, att derjemte förekommo andra omständigheter,
som dertill bidrogo. En bland dessa synes det mig
vara att söka deri, att, då Riksdagen valt endast den form för lemnande
af understöd åt enskilda jernvägar, att en lånefond för detta
ändamål stäldes till Kongl. Maj:ts disposition, det kunde finnas och
hade funnits enskilda jernvägsanläggningar af den storlek och omfattning
att de icke kunde inrymmas i fonden, och då komme man
till den andra sidan af saken, nemligen att större företag understöddes
ofullständigt och derigenom inleddes i svårigheter, som genom

Lördagen den 29 April, e. m.

9 Jf:o 35.

kraftigare understöd från statens sida kunnat undvikas eller åtminstone ifrågasatt unförminskas.
Jag ber att i det afseendet få fästa uppmärksamheten dejrftod/or
på den största enskilda jernväg i vårt land, Bergslagsbanan. Gran- ^vä^från
skar man dess ställning, finner man vid sidan af byggnadskostna- skans genom
derna, 41,805,058 kronor, ett annat belopp, för så kallade »indirekta Halland till
byggnadskostnader», uppgående till 9,006,304 kronor. Detta belopp Goteborg.
utgör till en del ränta under byggnadstiden, men äfven och väsent- (Forts.)
ligen kapitalrabatt och dylikt, hvarigenom kostnaderna för denna
jernväg sprungit upp till ett så högst betydligt belopp. Jag har
alltid förestält mig, att staten, som lemnade denna jernväg förs’t ett
lån på 5 millioner och sedermera genom köp af obligationer, till
belopp af 7 millioner, möjliggjorde dess fullbordan, gjort vida bättre
i att taga steget fullt ut och lemnat jernvägsbolaget hälften af anläggningskostnaden,
mot vilkor att den andra hälften varit fulltecknad,
och derigenom fått ett bolag, som varit bättre i stånd att möta
den kommande tiden. Jag hoppas och tror, att det bolag, som nu
finnes, kommer att gå framåt, sedan de första svårigheterna äro öfvervunna;
men dessa svårigheter, som funnits och finnas, hade kunnat
undvikas, om staten så förfarit. — Jag har alltid derför hyst
den mening, att, huru rigtig den tanke än var, som vid 1871 års
riksdag för första gången förverkligades, att, i stället för att indraga
en mängd jernvägsfrågor under Riksdagens pröfning, lemna ett visst
årligt belopp under fem år till Kongl. Maj:ts disposition, det varit
bättre, om samtidigt dermed införts den seden att vid större företag,
som icke lämpligen kunde få sina behof fylda genom fonden,
lemna särskilda bidrag. Många af de finansiella förvecklingar och
obehag, som på senare tider uppstått, skulle undvikits, om staten
något kraftigare tagit jernvägsanläggningarne om hand, äfven om
staten skulle derigenom i någon mån ökat sin egen skuldsättning.

Man talar om denna skuldsättning och är rädd för den, och detta
visserligen med skäl. Men man minskar icke landets utländska skuldsättning
derigenom, att man lemnar de stora jernvägsbolagen utan
verksamt understöd. Dessa bolag finna nog sjelfva väg till den utländska
marknaden, och landets utländska skuld blir derigenom icke
mindre, men utgifterna för annuiteterna blifva större. Då är det
bättre att staten sjelf uppträder såsom låntagare på den utländska
marknaden, än att dessa bolag nödgas söka upp denna marknad.

Den erfarenhet vi hafva i detta afseende manar icke till efterföljd.

Jag har derför alltid tänkt mig, att, när ett större företag, som icke .
lämpligen kan sortera under fonden, begär ett särskildt understöd,
sådant, oberoende af fonden, bör på en gång under de bestämda vilkoren
lemnas. Detta har äfven Utskottet antydt i den punkt i förra
årets betänkande, som redan många gånger i dag blifvit uppläst.

Eu talare sade, att Kammaren icke kan stå för de uttalanden
Utskottet gör; men det må ursäktas, om Utskottet vidblifver detta
sitt uttalande och icke finner sig i någon mån nödsakad att frångå
detsamma.

N:o 35. 10

Lördagen den 29 April, e. m.

ifrågasatt un- Här liar talats om, att frågan, till följd af bristande och ofullständig
utredning, icke framkommit till Riksdagen i den form den
jernväg från bort. . Det bär hänvisats till Kongl. Maj:ts beslut, med afseende å
Skåne genom landstingets framställning, att Kotigl. Maj:t der anvisat den väg boHaliand
till lagen skulle gå, och man har undrat, hvarför icke Utskottet velat
Goteb°rg främja denna väg. Jag för min del må säga, att jag icke tror, att
(Forts.) det är lämpligt att, när frågan om en längre bana ligger före, blott
delvis lösa henne. Hon löses då mera ur lokal synpunkt, än om
man tager i betraktande banan i hela dess utsträckning. Denna
tanke är det som här vid lag föresväfva! Utskottet, och då här icke
föreligger något yrkande från Utskottets sida om anslag — jag ber
herrarne lägga märke till att Utskottet afslagit begäran af hvarje
kontant anslag — utan Utskottet äfven föreslagit samma vilkor
som vanligt för erhållande af lånet, och sålunda staten synes icke
kunna derpå göra någon uppoffring, förefaller det mig, som om den
utredning, man fordrar, ej är af nödvändighet påkallad.

Man har klandrat Utskottet för den löshet och obestämdhet,
som förefinnes i fråga om banans sträckning. Men Utskottet har
icke velat gå längre än att påyrka bifall till sjelfva saken. Alla
närmare bestämmelser, alla delar af banan, om hvilka tvekan kan
uppstå, såsom just vägen mellan Eugelholm och Helsingborg, allt
dylikt har Utskottet ansett sig icke böra tillstyrka Riksdagen att
besluta om, ty detta har Utskottet ansett böra af Kongl. Maj:t pröfvas,
då det onekligen är eu fördel, att frågan i detta hänseende pröfvas
från eu större och högre synpunkt. Derför är det, som Utskottet
föreslagit att ställa summan utan närmare bestämmelser till
Kongl. Maj:ts disposition.

Man har vidare påstått, att Utskottets förslag afskär nedre delen
af banan; att man derigenom icke kommer fram till Helsingborg
annat än på en omväg. Det är sant. Men denna omväg är blott
eu mil. Om än icke Helsingborg-—Engelholmsbanan kommer till
stånd, finnes det dock redan en jernvägsförbindelse, som, med samma
spårvidd och blott eu mils förlängning af vägen, förer från Engelholm
till Helsingborg. Man sammanbinder således det oaktadt Hallandsjernvägen
med det skånska jernvägsnätet; och vid sådant förhållande
har det synts Utskottet icke vara lämpligt att, då skiftande
meningar förekommit, ingå i pröfning af denna del af banan. Att
föreslå Riksdagen att taga denna lilla korta bit till Halmstad till
föremål för pröfning och afgörande, ansåg Utskottet äfven af de skäl,
jag nyss anfört, icke vara lämpligt. Frågans allmänna synpunkt
ansåg Utskottet inträda, först då banans sträckning blifvit längre.
Genom att banan utsträckes till Varberg uppstår förbindelse ej blott
genom Halmstad—Nässjöbanan med östra delarne af landet, utan
äfven genom Varberg—Borås- och Borås—Herrljunga-banorna med
vestra stambanan. På grund deraf får frågan den betydelse, att den
förtjenar att tagas ''särskild! om hand.

Här hafva, som sagdt, åtskilliga anmärkningar framstälts om,

Lördagen den 29 April, e. m.

11 N:o 35.

att tillräcklig utredning i frågan icke blifvit förebragt, Jag vill iifrågasatt «»-detta afseende lemna helt och hållet å sido den strategiska synpunk- de™tödför anten.
Utskottet har icke nämnt denna i, sitt utlåtande, och derför be- jernväg9frln
höfver jag ej heller göra det här. Man har också talat om ba- Skåne genom
nans vigt med afseende å postbefordringen och klandrat- Utskottet Halland till
för den bristande utredningen i detta afseende. Utskottet ansåg nå- Göteborg.
gon särskild större utredning härom icke erfordras, då frågan ju icke (Forts.)
gälde ett anslag, utan blott ett låneunderstöd från staten till banan.

Ostridigt är, att staten alltid måste hafva fördel för sina postförbindelser
genom att jernvägsanläggningar, som åstadkomma snabbare och
billigare förbindelser mellan skilda orter, uppkomma. — Ytterligare
har man klandrat, att någon trafikutredning icke föreligger. Man
begär icke en utredning angående de qvantiteter varor, som skulle
gå på denna bana, utan endast om hvilha varor, som skulle vara
att vänta. — Jag lian instämma med hvad en föregående talare
yttrat, att alla dessa trafikberäkningar äro af synnerligt ringa värde,
emedan beräkningarne ske från synpunkten af de förhållanden, som
vid beräkningarnes uppgörande förefinnas. . Men dessa förhållanden
förändra sig med de lättade kommunikationerna och utgöra icke något
tillförlitligt uttryck af förhållandena, efter det jernvägen någon
tid varit i verksamhet. När Utskottet talar om banans betydelse
ur allmän synpunkt, ligger deri en tanke på banans blifvande trafik.

Det är, synes det mig, alldeles naturligt, att, om man binder tillsammans
trakter, sådana som Småland med dess skogs- och bergverkdistrikt,
med södra Halland och nordvestra delen af Skåne, man
underlättar ett utbyte af produkter mellan dessa län, som ovilkorligen
måste främja deras intressen å ömse sidor. — Genom Varberg
—Borås-banan binder man den södra, mest industriidkande delen af
Vestergötland tillsammans med Halland och Skåne på den genaste
vägen.

Utskottet har ytterligare tänkt sig, att, då Halland icke har
mer än 79 kilometer jernväg, Halland väl kunde anses berättigadt
att erhålla understöd till den nu ifrågavarande banan. Under det
vissa delar af vårt land med egna krafter och egen omsorg eller
med statens hjelp försett sig med jernvägar i stor skala, finnas andra
trakter, som hafva inga eller ytterst få jernvägar, och dit hör
bland andra trakter äfven just denna. Jag tror icke, att man kan
fordra, att då vissa delar af landet hastigt, kanske till och med allt
för hastigt, gått fram på vägen att utveckla sina kommunikationer,
andra lika rika trakter skola stå stilla i sin utveckling, i saknad af
de lättade kommunikationer de andra redan förskaffat sig.

Det har talats om en konkurrens mellan denna bana och statsbanorna.
Jag har icke många siffror att lemna i detta afseende,
men några skall jag dock bedja att få föredraga. Jag har begärt
att få uppgifter om trafikinkomsterna mellan Göteborg och Malmö,

Göteborg och Helsingborg samt Göteborg och Landskrona, dessa tre
stora utfartsvägar för den kontinentala trafiken. På den förstnämnda

N:o 35.

Jfiågasatt understöd
för anläggning
af
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)

12 Lördagen den 29 April, e. m.

-linien möta mig de största siffrorna. Jag finner der, att inkomsten
''af trafiken mellan Malmö till Göteborg uppåt under år 1880 uppgick
till 23,310 kronor 75 öre och under år 1881 till 27,678 kronor
78 öre eller sammanlagdt till nära 51,000 kronor för begge
åren. Från Göteborg till Malmö nedåt utgjorde inkomsten år 1880
23,165 kronor 81 öre och år 1881 33,170 kronor 48 öre eller förhäda
åren tillsammans något mer än 56,000 kronor. — Sammanlagdt
uppgick trafikinkomsten på denna linie under år 1880 till något öfver
46,000 kronor och under 1881 till något öfver 60,000 kronor.
— Dessa siffror äro icke synnerligen höga, men på de andra båda
linierna äro de ändå lägre. På linien Helsingborg—Göteborg —
och härvid ber jag horrarne observera, att de uppgifter, jag nu meddelar,
afse icke blott Helsingborg, utan äfven hvarje station på Helsingborg—Hessleholmsbanan
— uppgick trafikinkomsten under år
1881 från Helsingborg till Göteborg uppåt till 12,490 kronor 14 öre
och från Göteborg till Helsingborg nedåt till 12,229 kronor 16 öre
eller tillsammans till 24,719 kronor 30 öre. På Göteborg— Landskrona-linien
slutligen utgjorde inkomsten för år 1881 af den uppåtgående
trafiken 3,634 kronor 20 öre och af den nedåtgående 5,210
kronor 98. öre, eller tillhopa 8,845 kronor 18 öre. Dessa siffror
tyckas utvisa, att konkurrensen der åtminstone icke kan blifva så
farlig. För öfrigt är det, i detta fall som alltid, omöjligt att beräkna
den inverkan, två banor, som beröra hvarandra, kunna på
hvarandras inkomster utöfva, ty om den ena banan fråntager den
andra någon trafik, tillför den annan trafik i stället. Hvarje sådan
beräkning måste derför alltid blifva osäker och af föga värde att
stödja sig vid. Derför tror jag i allmänhet icke mycket på trafikberäkningar,
om icke särskilda förhållanden, såsom i fråga om Kilafors—Söderhamnsbanan,
göra, att man kan med mera bestämdhet
verkställa en dylik beräkning. Eljest tviflar jag på, att trafikuppgifter
äro mycket att bygga på. — Jag ber dessutom att få tilllägga,
att staten ännu aldrig tagit hänsyn till den möjliga konkurrensen
med de enskilda banor, åt hvilka den lemnat understöd.
Staten har sett saken ur en högre och ädlare synpunkt, landets utveckling,
och i detta fall tror jag icke att något undantag härifrån
bör göras.

Man har äfven talat om, att beviljandet af detta lån skulle
blifva ett prejudikat för framtiden. Jag tror, att detta blott är ett
skrämskott, som icke innebär någon verklig fara. Så rikt kar
vårt land blifvit på jernvägar,'' att sådana längre och mera sammanhängande
linjer, som kunna göra anspråk på att erhålla särskildt
understöd, säkerligen icke äro många; och om någon eller några
sadana finnas, skulle jag för min del önska, att de måtte komma
direkt fram till Riksdagen för att få sitt behof afhjelpt. Jag tror,
att detta vore vida bättre än att lemna dem ett understöd, tillräckligt
stort för att bringa företaget i gång, men icke stort nog
att fullborda det utan finansiella olägenheter.

Lördagen den 29 April, e. m.

13 Nso 35.

En ärad talare på förmiddagen anmärkte — jag har nyss rq-Ifrågasatt undan
till en del besvarat honom — att angående bandelen Halm- derst°d för rastad—Varberg
ingen undersökning blifvit gjord, och intet kostnads- jernväg9från
förslag uppsatt. Denna anmärkning hvilar helt och hållet på en skåne genom
missuppfattning. Denna handel är verkligen undersökt, kostnadsför- Halland till
slag derför uppgjordt, och teckningen så långt framskriden, att, om Göteborg.
Riksdagens beslut faller lika med Utskottets, jag är öfvertygad om (Ports.)
att den samma inom kort blifver fullbordad.

Det understöd, Utskottet föreslagit att lemna ifrågavarande jernvägsanläggning,
skulle, enligt Utskottets förslag, utgå endast under
det vilkor, att teckningen fullbordas och i den mån aktiebeloppen
inbetalas. Således kan det icke ligga någon så stor fara för staten
i att bevilja detta understöd.

För icke länge sedan förevar vid riksdagen ett förslag, icke
precist i samma rigtning, men likartadt med detta. En enskild motionär
väckte förslag att hjelpa eu bana, som icke kunde fullbordas
utan ett anslag af en half million. Utskottet afstyrkte bifall till
motionen, men denna Kammares ledamöter reserverade sig, och Kammaren
biföll förslaget, oaktadt ingen sådan utredning som nu fordras
fans, och ingen af Konungens rådgifvare yttrat sig i. frågan.

Då uttalades det från flera håll i Kammaren, att »om staten får
bredspåriga jernvägar på 18 mil byggda för en uppoffring af 500,000
kronor på eu gång, så vore det väl använda penningar». — Här
gäller det icke ett anslag, utan blott ett lån; och jag vågar derför
hemställa, huruvida Utskottet är så förkastligt, då det vågar framkomma
med detta förslag.

Jag har i korthet anfört de skäl, som i denna fråga varit för
Utskottet bestämmande. Om de äro gällande för Kammaren, vet
jag icke. För mig gäller det alltid högt att kunna, så vidt jag
förmår, befrämja mitt lands utveckling, och då jag tror att framför
allt lättade kommunikationer dertill erfordras, har jag alltid varit
en varm vän till dessa. Det är skälet, hvarför jag i Utskottet tillstyrkt
bifall till förslaget och hvarför jag nu anhåller om bifall till
Utskottets förslag.

Herr Bäckström: Jernvägsbetänkandet från Stats-Utskottet
synes åtminstone, dess bättre, icke vara någon af glanspunkterna i dess
verksamhet vid denna riksdag. Utskottet har i dithörande frågor gått
till väga på ett sätt, som strider emot gammal vana och plägsed. Kär
enskilde motionärer komma fram med begäran om anslag till ett eller
annat företag, har det förr alltid hetat, mer eller mindre befogadt,
att sådana förslag böra komma från regeringen; endast der kan tillbörlig
utredning erhållas, endast på denna väg kan frågan genomdrifvas.
Nu har regeringen framlagt förslag om byggande af en
bibana om 33,000 fot, men då svarar Utskottet, att det icke finner
frågan tillräckligt utredd, och med den mest broderliga sämja ogillas
förslaget. På samma sätt fortgår det med några enskilde motionä -

N:o 35.

Ifrågasatt understöd
för anläggning
af
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)

14 Lördagen den 29 April, e. m.

-rers förslag, men slutligen kommer man till den halländska jern''
banan eller, som den äfven kallats, luftbanan. Då blir inom Utskottet
ett rollombyte alldeles som i August Blanches lustspel »En
tragedi i Yimmerby». Då blir man enig — endast två reservanter,
och ingen enda anteckning om någon, som i sista minuten öfvergifvit
skådeplatsen — och i ytterst broderlig sämja tillstyrker man
en bagatell på 4 1/J millioner till understöd åt denna bana. Menskligt
att se, saknas här all utredning, men jag förmodar, att det
kommit någon uppenbarelse från högre makter öfver Utskottet, som
förändrat dess åskådningssätt till den grad, att det kommit under
fund med motsatsen till hvad verkligen är förhållandet.

Jag är eu stor vän till jernvägsnätets utsträckning i vårt land
och röstade förra året för det högre beloppet till anslag för understöd
åt enskilda jernvägar, men det var under förutsättning, att
Riksdagen under fem år skulle vara befriad från alla anspråk från
anslagshungriga jernvägsmotionärer. Men motsatsen har tyvärr inträffat,
och det ser ut som om vi skulle gå till mötes ett nytt jernvägskrig,
hvilket jag på det högsta beklagar, ty det länder hvarken
den enskilde eller det allmänna till fördel.

En talare har yttrat, att det finnes en Achilleshäl på denna
halländska bana. Jag säger att det fordras skicklighet att reda ut,
hvilken punkt han menar, ty de äro lika alla. Till sist förklarar
jag, att det vore en ren olycka om förslaget skulle bifallas af Riksdagen,
ty det bryter tro och lofven, och deraf kan icke något godt
följa. Jag yrkar afslag på Utskottets hemställan.

Herr Casparsson: Då jag af Stats-Utskottets föreliggande betänkande
erfarit, att 1881 års Riksdag skulle på sätt och vis gifvit
på handen, att den ifrågavarande jern vägen skulle erhålla ett särskilt
anslag, och då jag sjelf tillhörde 1881 års Riksdag, sade jag
till mig sjelf: har du nu varit med om att tillstyrka något tokigt?
Ty tokigt är det att gifva löften, som man icke vet sig med säkerhet
kunna hålla — detta naturligtvis med afseende på mig, som då
tillhörde den afgående delen af svenska Riksdagen; och jag var beredd
att på mitt parlamentariska skuldregister uppföra den 340:del
af ansvaret, som kunde belöpa sig på mig. Jag var dock angelägen
att först se efter uti Riksdagens skrifvelse N:o 64 angående anslag
till enskilda jernvägsanläggningar, huru härmed förhölle sig; men
der finnes icke ett ord taladt om nu ifrågavarande bana. Det gjorde
mig strax något lugnare. Der förekommer i stället en strof så lydande:
»Då Riksdagen emellertid ej varit" i tillfälle att åstadkomma
tillfredsställande utredning om det ena eller andra jernvägsföretagets
företrädesrätt till statsunderstöds erhållande, har Riksdagen ej ansett
någon anledning förefinnas att frångå det sätt, Riksdagen de senaste
tio åren användt för dylika företags befrämjande och hvilket
visat sig synnerligen lämpligt, nemligen att ett erfoderligt belopp
ställes till Eders Kongl. Maj:ts förfogande för att under nästa fem -

Lördagen den 29 April, e. m.

15 i\:o 85.

årsperiod till låneunderstöd för enskilda jernvägar användas.» Här ifrågasatt unfinnes
således icke något gifvet på handen angående ifrågavarande cIers‘°dför anhålla.
Men, tänkte jag, möjligen förekommer något sådant uti ^rnvå^frln
Stats-Utskottets åberopade betänkande N:o 40 vid samma riksdag. Jsk7n7''genom
Der finnes emellertid icke annat än en hemställan, att Riksdagen Halland till
måtte afslå det då väckta förslaget om anslag till en stambana Göteborg.
genom Halland, och i öfrigt förekomma endast uttalanden, som inne- (Forts.)
hålla Stats-Utskottets privatfunderingar i frågan. Jag erkänner
villigt mina parlamentariska synder; jag har stundom tillåtit mig
att skämta öfver Stats-Utskottets motiv, men då jag det gjort, har
jag äfven erkänt, att man icke rättvisligen bör ställa allt för stora
anspråk härutinnan på detta Utskott, hvars verksamhet omfattar
snart sagdt allt menskligt vetande, och hvars ledamöter och kansli
äro så strängt upptagna af göromål. Men skulle Stats-Utskottet
sjelf uppträda med anspråk, att dess motiv skola anses som Riksdagens
åsigter, så blir naturligtvis betraktelsesättet ett helt annat.
Stats-Utskottet anför här, att det »antogs att ifrågavarande jernväg
kunde för det allmänna vara af sådan vigt, att dess anläggning
såsom enskild bana lämpligen borde med statsunderstöd befrämjas».

Här tror jag dock att Stats-Utskottets argumentation hoppat ur
spåret; ty så låter det icke i Stats-Utskottets utlåtande vid nästlidna
års riksdag. Der heter det: »Deremot vill Utskottet, såsom
af ofvanstående torde framgå, ingalunda förneka, att ju icke en närmare
utredning af ärendet skulle kunna ådagalägga/det ifrågavarande .
jernväg vore för det allmänna af sådan vigt, att dess anläggning
såsom enskild bana lämpligen borde med statsunderstöd befrämjas».

Nu torde det vara skilnad mellan att antaga en sak och att säga,
att man icke vill förneka densamma; det senare är mycket svagare
än det förra. I hvad fall som helst säger Utskottet, att en närmare
utredning borde försiggå. Hvar finnes nu denna utredning?

Jag har icke kunnat upptäcka densamma. Uti det nu föreliggande
betänkandet heter det visserligen, att en beräkning blifvit uppgjord
öfver kostnaderna för jernvägens fortsättning från Halmstad till
Yarberg; men denna beräkning är ännu icke af vederbörande myndighet
granskad, och för den återstående delen, från Yarberg till
Göteborg, »lärer», enligt Utskottets förklarande, »någon detaljerad
kostnadsberäkning ej ännu vara upprättad». Kan man säga, att en
jernvägsanläggning är utredd, då någon kostnadsberäkning ej ännu
är för densamma upprättad? Jag får bekänna, att sedan 1869, då
Stats-Utskottet föreslog en jernvägssträckning, som ännu icke blifvit
undersökt, kan jag icke erinra mig, att det framstälts något förslag
om statsunderstöd för en bana, så föga utredt som det ifrågavarande.

Uti Stats-Utskottets ofvan åberopade utlåtande heter det vidare:

»I sådant fall» — det vill säga, om en närmare utredning skulle
dertill föranleda — »och enär, med afseende å banans längd och
betydliga anläggningskostnad, det ej torde vara för Kongl. Maj:t
möjligt att till dess utförande med bidrag af statslån anvisa medel

N:o 35.

Ifrågasatt understöd
för anläggande
af
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)

16 Lördagen den 29 April, e. m.

ur den allmänna fond till låneunderstöd för enskilda jernvägar, som
Utskottet ämnar kär nedan föreslå Riksdagen att ställa till Kongl.
Maj:ts disposition, lärer särskild framställning till eu blifvande Riksdag
om statsbidrag till jernvägens utförande såsom enskild bana
vara erforderlig.» Hvem skall göra en sådan framställning? Jag
föreställer mig att Stats-Utskottets mening varit, att framställningen
skulle komma från Kongl. Maj:t. Jag kan icke se saken på annat
sätt, men medgifver att den kan vara tvistig. Emellertid har, om
en uppgift, som förekom i en gårdagens aftontidning, är rigtig, en
sådan framställning ingått till Kongl. Maj:t ifrån Hallands läns
landsting, men Kongl. Maj:t har icke funnit skäl att derpå fästa
afseende. Jag vet icke, huru sig härmed förhåller, men då jag ser
Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet här närvarande, tager
jag mig friheten göra en vördsam förfrågan, om uppgiften är rigtig,
och om så är förhållandet, förvånar det mig, att Stats-Utskottet
derom icke lemnat upplysning. Härmed förfaller emellertid hela
den argumentation, hvarpå Stats-Utskottet byggt sitt tillstyrkande,
att denna bana skulle hugnas med särsltildt understöd.

Den talare, som öppnade diskussionen i afton, sökte bortresonera
betydelsen af Riksdagens beslut att använda 5 millioner kronor
till enskilda jernvägsanläggningar, emedan detta beslut skulle vara
fattadt med en så ringa majoritet. Jag har nog varit med vid tillfällen,
då den stora majoritetens rätt ansetts vara den ensamt gällande,
men jag ’ förestälde mig dock, att, när Riksdagen fattet ett
beslut, det icke betydde mycket, om detta beslut fattats lfed en
större eller mindre majoritet. Hufvudsaken är, att det är ett Riksdagens
beslut, och det lärer icke kunna förnekas, att Riksdagen
förra året beslöt anvisande af 5 millioner kronor till understödjande
af enskilda jernvägsanläggningar. Samme talare sade äfven, att vi
icke skola vara teoretiska utan praktiska, men så praktiska hoppas
jag icke vi må blifva, att en efterföljande Riksdag icke frågar efter
hvad den föregående beslutat.

Hvad kostnaden för banan beträffar, uppgafs denna förra året
till 13,710,000 kronor för den 20 mil långa banan, hvilket gör
685,500 kronor per banmil. Jag är öfvertygad om, att denna summa
icke varit för högt tilltagen, utan att den ansågs erforderlig för att
erhålla en fullgod bana. Nu antages, att man skulle kunna bygga
den för 400,000 kronor per banmil, och jag förmodar, att den då
icke kan blifva fullgod, men att bevilja anslag till byggandet af en
icke fullgod bana lärer icke kunna vara något statsändamål.

Vidare har man talat om de strategiska skälen, och så länge
jag varit med vid riksdagen, har man alltid anfört detta skäl i fråga
om jernvägsanläggningar. Då man på jernväg alltid kan frakta
trupper, så hafva jernvägar onekligen en viss strategisk betydelse.
Men då skenvigten här är beräknad till endast 12 skålpund, föreställer
jag mig, att det måtte blifva endast mycket »lätta trupper»,
som skulle kunna fraktas på denna jernväg. Hade man åter talat

Lördagen den 29 April, e. m.

17 N:o 35.

om de »taktiska» skälen, hade dessa kanske kunnat tillmätas en ifrågasatt unstörre
betydelse, men den frågan föreligger icke här. . dermed för an Jag

yrkar afslag å Stats-Utskottets hemställan och kan verk- jernväg9från
ligen med en mycket liten förändring, med utstrykande af endast Skåne genom
fem ord, åberopa hvad Stats-Utskottet säger längst ned på sidan Halland till
26 i dess betänkande: »Tydligt lärer vara, att ett dylikt statsin- Göteborg.
tresse ej kan uppkomma eller förefinnas annorledes än med hänsyn till (Forts.)
jernvägsanläggningen i dess-helhet, framförd ända till Göteborg;
vid hvilket förhållande tillräckliga skäl icke äro för handen att nu
ingå i pröfning, huruvida statsbidrag, i en eller annan form, skulle
böra meddelas.»

Herr Bergström: Herr Grefve och Talman! Det må tillåtas
mig att börja mitt anförande med den bestämda förklaring, att jag
kommer att sluta mig till raden af de talare, hvilka yrkat afslag å
Stats-Utskottets föreliggande betänkande i alla delar, som angå anläggningen
af ifrågavarande kustbana. Jag gör detta dels på åtskilliga
formella skäl, eller om man med en föregående talare vill kalla
dem teoretiska, dels på materiella skäl, hvilka väl efter samma talares
terminologi skulle kallas praktiska. Vid genomläsning af StatsUtskottets
betänkande har jag icke kunnat värja mig för det intryck,
att Utskottets hemställan icke med inre nödvändighet framgår af de
motiv, Utskottet anfört,-utan att Utskottet haft sin hemställan färdig
och derefter lämpat motiven. Det är till följd häraf som detta
betänkande lider af väsentliga inre motsägelser, såsom eu talare från
Gefleborgs län redan påvisat.

Efter denna korta inledning beder jag att få kasta en blick tillbaka
i tiden. Det var vid 1871 års riksdag som Kongl. Maj:t första
gången föreslog Riksdagen att på det sätt understödja enskilda jernvägsanläggningar,
att Riksdagen för ändamålet stälde ett visst belopp
till Kongl. Maj:ts dispositition. Då jag hade den äran att få i egenskap
af statsråd och chef för Civildepartementet få kontrasignera
denna Kongl. proposition, torde jag icke anses oberättigad att afgifva
en autentisk förklaring om hvad som åsyftades med densamma, och
en blick på de förhållanden, som hade föregått den Kongl. propositionen,
torde också vara påkallad.

Såsom man torde erinra sig, gick propositionen derpå ut, att
Riksdagen skulle till'' Kongl. Maj:ts disposition ställa ett belopp af
5 millioner kronor, på det Kongl. Maj:t under loppet af fem år,
räknade från och med 1872 till och med 1876, måtte kunna anvisa
en million kronor om året dels till anslag utan återbetalningsskyldighet
och dels till lån för understödjande af enskilda jernvägsanläggningar.

De förhållanden, som hade föregått denna Kongl. proposition,
voro att Grefve Erik Sparre år 1869 hade väckt en omfattande
motion om understöd åt enskilda jernvägar, en motion, som af
åtskilliga talare karakteriserades såsom ett stort fiskafänge eller

Första Kammarens Prof. 1882. N:o 35. 2

N:o 35. 18

Lördagen den 29 April, e. m.

Ifrågasatt understöd
för anläggning
af
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)

-såsom en jernvägsnot. Denna motion föranledde eu skrifvelse till
'' Kongl. Maj:t, hvari Riksdagen anhöll, att Kongl. Maj:t måtte taga
i öfvervägande, om icke ett nytt system för understödjande af enskilda
jernvägar borde införas, hvilket skulle gå ut på att endast
bevilja anslag utan återbetalningsskyldighet. Denna hemställan föranledde
Kongl. Maj:t att uppmana menigheterna i orterna att framställa
sina önskningar i ämnet, och slutligen tillsattes en komité, som den
29 Augusti 1870 afgaf sitt betänkande. Denna komité hade att
granska alla de förslag, som inkommit från orterna, och den indelade
de banor, som kunde ifrågakomma att understödjas, uti så kallade
sekundära banor och tertiära banor, under det komitén betraktade
stambanorna såsom primära banor. Det kan ju vara rätt intressant
att se, med hvilket förutseende denna komité bedömde dessa förhållanden.
De flesta af de banor, som komitén karakteriserade såsom
sekundära banor, hafva nu mera kommit till stånd och likaledes
åtskilliga af de tertiära banorna. Men det förtjenar att märkas, att
två af de föreslagna banorna, nemligen eu från Halmstad till Falkenberg
och en från Falkenberg till Varbérg, blefvo af komitén afstyrkta
och hafva icke heller sedan dess kommit till stånd.

De sekundära banor, som komitén förordade, voro följande: en
bana från Jönköping till Halmstad, hvilken bana också, dock med
utgångspunkten från Nässjö i stället för Jönköping, kommit till stånd;
en bana från Borås till Yarberg, som också kommit till stånd; eu
bana från Vexiö öfver Emmaboda till Karlskrona och en bana från
Emmaboda till Kalmar, hvilka båda kommit till stånd; en bana till
Vestervik, som äfven kommit till stånd; en bana från Oxelösund
till Flen och en lokalbana från Flen till Eskilstuna och Thorshälla
samt slutligen Dalslandsbanan, hvilka samtliga banor också kommit
till stånd. Deremot afstyrkte komitén, såsom redan nämndt är,
kustbanan från Halmstad till Falkenberg och från Falkenberg till
Varberg.

Regeringens förslag, att Riksdagen skulle frångå det dittills
följda systemet att pröfva nödvändigheten af hvarje särskild bana,
väckte i början stort motstånd, men under Riksdagens lopp vann
förslaget allt mer och mer terräng, och man öfvergick till den åsigten,
att detta förslag vore det rätta. Då frågan slutligen förekom till afgörande,
nöjde Riksdagen sig icke med att bevilja 5 millioner kronor
utan anvisade 10 millioner, hvarigenom Kongl Maj:t sattes i tillfälle
att med 2 millioner om året för understödjande af enskilda jernvägsanläggningar
bevilja låneunderstöd, dock att, enligt Riksdagens skrifvelse,
anläggningarne i första rummet afsågo sådana banor, söm
kunde hänföras till bergslagsbanor. Hvad innebar väl detta Riksdagens
beslut? Så vidt jag kan förstå icke annat, än att Riksdagen
ville befria sig från dessa ständiga jernvägsstrider, som hade upprört
Riksdagen i dess innersta djup, föranledt dagtingan och köpslagan,
upplöst alla andra partiförbindelser och vållat så mycket kif och split.
Beslutet föranledde dertill, att under 1872 till och med 1876 många

Lördagen den 29 April, e. m.

19 N:o 35.

enskilda banor af Kongl. Maj:t undfingo understöd; men vapenstille-ifrågasatt un
ståndet respekterades både af representationen och regeringen. Ett enda dermed för an
undantag ■ gjordes, då regeringen föreslog ett anslag utan återbetal- jernväg9från
ningsskyldighet till Dalslandsbanan, men det var med afseende på skåne genom
den internationella förbindelsen mellan brödrarikena som detta anslag Halland till
begärdes och jemväl beviljades. Så kom 1876 års Riksdag. Detta Göteborg.
var det sista året af tiden för vapenstilleståndet. Jag hade då den (Forts.)
äran att tillhöra Andra Kammaren, och på ett stort enskildt möte,
som dess ledamöter höllo, förfäktade jag den meningen, att man icke
vidare borde bevilja några anslag till jernvägsbyggnader, emedan jag
insåg, att landet hade så ansträngt sig i detta afseende, att en kris
skulle förr eller senare inträffa. Dessvärre har jag blifvit alltför
sannspådd i detta mitt antagande. Det lyckades mig icke göra min
mening gällande, utan en ledamot af Andra Kammaren väckte motion
om anvisande af 10 millioner kronor att användas på samma sätt
som de medel, hvilka 1871 års Riksdag beviljat. Detta blef också
Riksdagens beslut. Äfven detta beslut föranledde, att hvarken Riksdagen
eller Kongl. Maj:t gjorde någon framställning om understöd till
enskilda jernvägsbyggnader, med de enda undantagen, att man förra
året, med hvilket denna period gick till ända, beviljade ett anslag
utan återbetalningsskyldighet till Halmstad—Nässjö-banan, äfvensom
för några år sedan, för att bringa Bergslagsbanan till fullbordan,
beviljade ett anslag till inköpande af denna banas obligationer.

Så kom 1881 års Riksdag, och derom behöfver jag icke mycket
tala. Herrarne veta alla, att man stannade vid att för ifrågavarande
ändamål bevilja 5 millioner kronor. Nu kan ju icke vara fråga om
att, såsom en talare antydt, man skulle vilja korrigera detta beslut,
derföre att Stats-Utskottet vid nämnda riksdag hade föreslagit en
lånefond af 7 och en half millioner, men Riksdagen stannade vid 5
millioner. Jag tror att man bör respektera Riksdagens beslut äfven
i detta fall. Att åtminstone en och annan af Stats-Utskottets ledamöter
hyllat den uppfattningen, att det med beviljandet af de 5
millionerna skulle vara slut med vidare anslag till jernvägsbyggnader
under de närmast följande 5 åren, derpå ber jag att som bevis få
anföra ett yttrande af en framstående ledamot af Stats-Utskottet,
nemligen Herr Carlson. Han yttrar följande: »Skulle man välja en
annan utväg, som af flere talare framhållits, nemligen att för hvar
gång pröfva nödvändigheten och nyttan af eu föreslagen jernvägsanläggning,
då skulle man återkomma till de olyckliga förhållanden
från föregående tider, som hos de äldre riksdagsmännen torde vara
i friskt minne. Det återstod således, enligt Utskottets åsigt, ingen
annan utväg, än att framgå på den hittills följda vägen, men med
större försigtighet och varsamhet än förut.» Och vidare yttrar
samme talare: »Innan jag slutar, skulle jag bedja att få fästa uppmärksamheten
på en annan omständighet. Jernvägsstriderna vid
våra riksdagar hafva icke visat sig välgörande. Om möjligt bör man
söka undvika dem. Kanske just de riksdagar, som närmast förestå,

N:o 35. 20

Lördagen den 29 April, e. in.

Ifrågasatt understöd
för anläggning
af
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)

■blifva uppfylcla af andra strider. Men genom att fortgå på samma
väg som hittills i detta afseende, men'' med större varsamhet, vore
jernvägsstriderna för fem år förebyggda. Detta är också en synpunt,
som bör tagas i betraktande.» Jag vågar således påstå, att
de, som anse att Riksdagen, genom beviljandet af dessa fem millioner,
velat hafva afskuren hvarje fråga om ytterligare låneunderstöd
till enskilda jernvägar under en tid af fem år, de stå icke ensamma,
utan deras åsigt delades åtminstone af en ledamot af 1881 års Statsutskott,
nemligen Herr Carlson. Kan nu allt detta till kraft och
verkan undanrödjas genom de motiv, Stats-Utskottet i sitt utlåtande
N:o 40 vid 1881 års riksdag anförde till stöd för sin hemställan
om afslag å då behandlad motion, att staten borde bygga en
stambana från Engelholm till Göteborg, och hvilka motiv Utskottet
i nu föreliggande betänkande åberopar? För min del tror jag det
ej. Redan vid ett föregående tillfälle har jag gjort en insaga mot
den farliga lära, en ledamot af Stats-Utskottet drifvit, nemligen att
Stats-Utskottets motiv skulle vara så bestämmande, att man med
ledning af dem borde utfärda författningar. Här är en yttring af
samma farliga lära. Då Stats-Utskottet afstyrkte förslaget att man
såsom stambana skulle bygga en linie från Engelholm eller annan
lämplig anknytningspunkt vid skånska jernvägsnätet till Göteborg, och
Riksdagen utan diskussion biföll denna hemställan, så lärer väl ingen
af Riksdagens ledamöter hafva frågat efter, hvilka motiv StatsUtskottet
anfört. Det är sant, att Stats-Utskottet yttrat något om
att en närmare utredning möjligen kunde visa det eller det, men icke
har Riksdagen derföre godkänt dessa motiv, och icke kan man med
fog säga, att det är i full öfverensstämmelse med Riksdagens beslut
att nu komma fram med en hemställan om samma jernvägsanläggning.
Jag kan icke heller finna, att det vore något stort gagn att
få till stånd en sådan bana, som den Stats-Utskottet tänkt sig, ty
med afseende å beloppet af det anslag, Stats-Utskottet tillstyrkt, kan
icke antagas, att vederbörande intressenter förmå åstadkomma någon
bana, som i trafikförmåga blir något så när jemförlig med statens
banor. Såsom vi veta, äro statens banor söder om Dalelfven belagda
med skenor af 22 3/4 a 23 skålpunds vigt per löpande fot. Den här
föreslagna banan, hvilken skulle utrustas med skenor af allenast 12
skålpunds vigt på längdfot, blefve alltså för svag för att kunna inordnas
såsom ett led i det södra jernvägssystemet. Och hvad skulle
komma att på denna bana fraktas? Jag kan icke tro, att Halland,
så befolkad! och så rikt det än må vara, kan lemna något väsentligt
tillskott till banans trafik. Vi veta att det producerar hufvudsakligen
spanmål, men spanmål förslår icke att underhålla en jernväg.
Jag behöfver i detta afseende endast åberopa de Mecklenburgska jernvägarne,
hvilkas aktier aldrig stått i högre värde än 33 1/3 procent,
ehuru der produceras betydligt mera spanmål än i Halland. För att
en jernväg skall kunna bära sig, fordras tunga varor, hvilka här icke
förete sig; och jag kan icke föreställa mig, att den persontrafik, som

Lördagen den 29 April, e. in.

21 N:o 35.

kan komma att ega rum mellan Halmstad och Göteborg, kan blifva af ifrågasatt underi
betydenhet, att banan'' derpå kan bära sig; ännu mindre torde post- dermed för antrafiken
kunna åstadkomma detta. För öfrigt tror jag, att om man }a99njn9 V
skulle bifalla denna hemställan, komme man in pa systemet att pa- sk&ne genom
skynda de enskilda jernvägsbyggnaderna, och för mig står det alldeles Balland till
klart, att vårt land i detta afseende redan för mycket ansträngt sig, ja, Göteborg.
öfveransträngt sig. Man kan icke inom kort tid i stor utsträckning (Forts.)
förvandla rörligt kapital till fast, utan att det medför betänkliga rubbningar
i hela det ekonomiska och näringslifvet, allra helst om, som
såsom vid jernvägsbyggnader är fallet, en stor del af det fasta kapitalet
måste köpas från utlandet. Ett så kapitalstarkt land som England
har blifvit utsatt för de svåraste ekonomiska kriser just genom
sina jernvägsbyggnader. Jag vill i det fallet erinra om 1847 års
jernvägskris i England. Stats-Utskottet har sjelf i sitt betänkande
N:o 40 till 1881 års Riksdag omnämnt, huru vi i detta afseende
förfarit. Sålunda hade vi under år 1874 på enskilda jernvägsbyggnader
nedlagt 44,313,272 kronor; år 1875: 28,299,382 kronor; 1876:

25,342,000; 1877: 18,413,000; 1878: 17,876,000; 1879:15,933,000
och 1880: 2,688,000. Jag tror att det kan vara tid att vi stanna
i vårt ifriga jernvägsbyggande. Hvart det har ledt, sågo vi 1879.

Hade icke staten då trädt emellan, hade säkerligen på många håll
följden blifvit ekonomisk ruin, och om vi kunde kasta en blick in
i de enskilda bankernas och penningebolagens portföljer, skulle vi
der finna så tunga papper, att man skulle finna det skäligt att icke
längre fortgå på samma väg som hittills. Man må icke säga, att,
äfven om staten icke träder emellen, de, som vilja bygga ifrågavarande
kustbanor, ändock skola veta att annorstädes, t. ex. i utlandet,
skaffa sig kredit. Jag befarar ej något sådant, och ett afslag å Utskottets
hemställan torde derför vara liktydigt med ett stäfjande af
öfverdrifven lust att bygga jernvägar.

Om jag skall säga, hvad jag innerst tänker, så hyser jag verkligen
stora personliga sympatier för en del af denna bana, nemligen
den del, som har den fastaste grunden, enligt hvad en talare visat,
eller linien från Helsingborg till Halmstad; men allt det öfriga sväfvar
i luften, och kommer nu härtill, att man alldeles förbisett den
medverkan af Kongl. Maj:t, som är så nödvändig vid ett dylikt företag,
så kan jag icke annat än på det lifiigaste afstyrka bifall till
hvad Utskottet föreslagit.

Friherre Klinckowström: Det har i dag blifvit så mycket
taladt om den delen af ifrågavarande jern vägssträcka, som skulle gå
emellan Halmstad och Göteborg, att jag icke behöfver genomgå det
hela. Jag vill endast anmärka att, enligt motionärernas begäran,
staten skulle bidraga med ett lån på 5 millioner kronor samt dessutom,
för att få jernvägeu så stark, hvad öfverbyggnaden beträffade,
att den kunde tjena för statens ändamål och den större allmänna
trafiken, ett anslag utan återbetalningsskyldighet på 2,300,000 kro -

N:o 35. 22

Lördagen den 29 April, e. m.

Ifrågasatt understöd
för anläggning
af
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)

-nor. Att Stats-Utskottet nu icke föreslagit lemnandet af båda dessa
''summor, den ena ett lån, den andra ett anslag, dertill har Utskottet
sannolikt haft flere anledningar, men mig synes, att, äfven om staten
nu endast skulle bevilja det af Utskottet ifrågasatta lånet på
47a millioner, det dock blefve något ditåt.

Af alla de jernvägar, som tillsammans skulle bilda den halländska
kustbanan, finnes blott en, som är förtjent af understöd och är
i det skick, att den skulle kunna understödjas, nemligen jernvägen
från Engelholm till Halmstad. Der är aktieteckning gjord, uppgående
till 2 millioner, och till anläggning af jernväg der har ett bolag
redan erhållit Kongl. Maj:ts koncession. När jernvägen kommer till
Halmstad, får den förbindelse med Sveriges hela jernvägssystem, blott
den lilla biten på Nässjöbanan blir färdig, hvilket icke kan dröja
mer än ett år. Således äro för denna sträcka vilkoren uppfylda för
erhållande af understöd, om man undantager att bolaget vill draga
eu ny bana mellan Engelholm och Helsingborg, der, såsom bekant,
redan en bana finnes, som tillhör tre enskilda bolag. Jag finner det
mycket orätt, att man nu vill konkurrera med denna redan befintliga
jernväg, hvaraf följden skulle blifva att densamma gick under.
Jag har talat med åtskillige större egendomsegare i södra Halland,
och desse, som sjelfve tecknat aktier i jernvägen, hafva försäkrat
mig, att, äfven utan statens understöd, banan mellan Engelho.lm och
Halmstad kommer att byggas. De äro tillräckligt kapitalstarke och
hafva tillräckligt god kredit för att genom obligationslån kunna
skaffa de 2 millioner kronor, som skulle beköfvas för att jemte aktieteckningen
åstadkomma denna bana med lätt öfverbyggnad. Hvad
den återstående betydligaste delen af banan fram till Göteborg beträffar,
så är för sträckningen mellan Halmstad och Falkenberg
visserligen i denua stund tecknadt 800,000 kronor, men det är icke
hälften af hvad som behöfves, och för sträckan mellan Falkenberg
och Varberg lär man nu börja röra på sig, men för den öfriga delen
är ingenting gjordt, hvarken utstakning af vägen eller förslag
till aktieteckning. Ingenting! Den delen hänger, såsom en talare
före mig sade, i luften. Att under sådana förhållanden Riksdagen
skulle lemna försträckningar och sålunda snart sagdt gå framför
sjelfva kommunerna, tycker jag vara alltför mycket begärdt.

Motionärerna hafva såsom skäl för sin framställning åberopat
bland åtskilligt annat den strategiska betydelse, denna bana skulle
hafva. Jag har varit militär i 30 år och tror mig verkligen förstå
litet af hithörande ämnen. Jag tror, att för militära ändamål, som
naturligen måste afse krigsförhållanden, det tvärt om är en olägenhet
att ega en jernväg, som går alldeles utmed kusten; ty särskildt
mellan Varberg och Kongsbacka, men äfven mellan de öfriga kuststäderna
skulle jernvägen på långa sträckor komma att gå alldeles
utmed kusten; och det är mycket ringa konst för en fiende och påkallar
mycket liten uppoffring af honom att alldeles förstöra dessa
längs kusten varande jernvägsstycken och göra dem obrukbara för

23 A:o 35.

Lördagen den 29 April, e. m.

militära ändamål just vid tillfällen då kanske vår krigsstyrelse mest Ifrågasatt unräknat
på att kunna transportera trupper hastigt och i stor massa, derttådfsr anDet
är eu gammal regel, och den har äfven blifvit följd vid byg- jernväg9från
ndet af våra stambanor, att jernvägen ur strategisk synpunkt i skåne genom
allmänhet bör gå ini landet. Stambanan från Södermanland till de Halland till
södra orterna går sålunda midt i landet och är i följd deraf ganska Göteborg.

oåtkomlig för fienden och dess anlopp; och från denna bana gå, mili- (Ports.)

täriskt rigtigt, utfartsvägar till kusterna. I detta fall är icke den bohuslänska
och halländska kusten så styfmoderligt behandlad, ty vid Göteborg
utmynna först och främst två stora jernbanor från det inre och
norra Sverige och äfven förbindande denna stad med Norge. Vidare
leder en bana från Herrljunga till Venersborg och Uddevalla, och, sedan
biten vid Nässjö snart blifvit färdig, finnes äfven en tredje utfartsväg,
som går ut till Halmstad. Jag tror följaktligen icke, att denna
kusttrakt med skäl kan beklaga sig öfver att ej hafva jernvägar för
sina ändamål; och då man dertill räknar den betydliga kustfart, som
eger rum under åtminstone sju månader af året dels från Norge
längs kusten till Skåne och vidare öfver till Danmark och Tyskland
samt dels längs den halländska kusten mellan skånska kuststäderna
och Göteborg, torde man i likhet med mig blifva öfvertygad, att
denna ångbåtskommunikation skulle på ett segrande sätt kämpa med
den ifrågasatta jernvägen, åtminstone om varutransporten. Under
sådana förhållanden synes mig att de herrar inom Riksdagen, som
nu vägra allt låneunderstöd, göra dessa trakter en större tjenst än
de, som yrka derpå; ty min öfvertygelse är, att, om denna bana
kommer till stånd och blir till hälften bekostad af kommunerna och
enskilde egendomsegare, de komma att förlora hela sitt kapital.

Företaget kan kanske ändock bära sig för dem, som hafva jord nära
banan, men de, hvilkas egendomar ligga längre derifrån, torde göra
ganska liten vinst på detta företag.

Hvad beträffar Stats-Utskottets förhållande till denna fråga,
kan jag icke neka till, att dess utlåtande derom efter mitt förmenande
är det sämst sammankomna förslag, Utskottet framlemnat vid
denna riksdag. Jag erkänner emellertid gerna, i likhet med en föregående
talare, att Stats-Utskottet är öfverhopadt af arbete, att det
måste deltaga i bedömandet af frågor af hvad beskaffenhet som helst
och deröfver gifva sin mening till känna. Jag vill således icke tadla
Utskottet, derför att det kommit fram med ett förslag, som jag och
många med mig icke gilla. Det står Stats-Utskottet fritt att framställa
sin mening efter bästa förstånd; men hvad Stats-Utskottet ej
har frihet att göra eller underlåta efter eget behag, är att icke utreda
frågan. Stats-Utskottet är nemligen grundlagsenlig! förpligtadt
att utreda de ärenden, som till detsamma hänskjutas. Så har emellertid
icke skett med denna fråga. Derjemte är Utskottet förpligtadt
att, när det anför hvad å föregående riksdagar passerat, ordentligt
genomläsa Utskottens och Riksdagens betänkanden och protokoll samt
se efter hvad som blifvit beslutadt och icke beslutadt, och, hvad än

N:o 85. 24

Lördagen den 29 April, e. m.

Ifrågasatt un- vigtigare är, Utskottet bör ovilkorligen citera rigtigt och ej falskt.
deiä°ti{°raf ''Beskyllningar för underlåtenhet i dessa afseenden hafva redan delvis
jernväg^från af en talare Pa uplandsbänken blifvit framstälda, och han har i den
Skåne genom vägen tagit de vackraste blommorna från mitt anförande, då han
Balland till redogjorde för Stats-Utkottets betänkande N:o 40 vid 1881 års riksGoteborg.
^ag. Jag bär detta betänkande med mig och tänkte derpå bygga
(Forts.) mina bästa anklagelsepunkter. Nu har han emellertid redan uppläst
åtskilligt derur, och jag vill endast såsom tillägg göra eu jemförelse
mellan huru Utskottet nu citerat och hvad Utskottet då sagt. I
förevarande betänkande yttrar Utskottet: »Deremot och på sätt den
af Riksdagen bifallna tredje punkten af Stats-Utskottets vid 1881 års
riksdag utlåtande N:o 40 gifver vid handen antogs, att ifrågavarande
jernväg kunde för det allmänna vara af sådan vigt, att dess
anläggning såsom enskild bana lämpligen borde med statsunderstöd
befrämjas.» Om man går till 1881 års Riksdags stats-utskottsbetänkande
N:o 40 står icke att det antogs, utan att Utskottet ville
ingalunda förneka. Huru Utskottet nu fått ingalunda förneka till
antogs, öfvergår mitt förstånd. Strax efteråt säger Utskottet: »i
hvilket fall och enär, med afseende å banans längd och betydliga
anläggningskostnad, det ej vore för Kongl. Maj:t möjligt att till
dess utförande med bidrag af statslån anvisa medel ur den af 1881
års Riksdag beviljade allmänna fonden till låneunderstöd för enskilda
jernvägar, särskild framställning till en blifvande Riksdag om statsbidrag
till jernvägens utförande såsom enskild bana ansågs vara erforderlig».
Går man till nyss omtalade betänkandet N:o 40, derifrån
denna punkt skulle vara kopierad, står det icke ansågs utan lärer.
Dessutom äro båda dessa argument icke Riksdagens utan Stats-Utskottets.
Utskottet må vara hur förnämt som helst, men icke kan
det lägga orden i Riksdagens mun, då Riksdagen icke sådant har
beslutat. Riksdagen har helt enkelt år 1881 beslutat, att den icke
skulle bifalla det förslag, som då var framlagdt, nemligen att göra
Hallandsbanan till stambana och anslå derför nödiga medel. Utskottets
af Riksdagen antagna hemställan lyder helt simpelt: »På
grund af hvad här ofvan anförts hemställer Utskottet att ifrågavarande
motion ej må af Riksdagen bifallas.» Denna hemställan biföll,
som sagdt, Kammaren i förmiddagsplenum den 30 Mars utan
diskussion och utan votering, och jag har till och med antecknadt,
att det var 38 ledamöter af Kammaren närvarande och jag bland
dem. Att då, såsom Utskottet, säga, att Riksdagen gjort detta och
att det är dess åsigt, är väl skarpt och synnerligen vilseledande för
de ledamöter af Riksdagen, som icke göra sig mödan att efterse huru
dermed sig förhåller.

Den 3:dje anledningen till anmärkning rörande denna fråga,
hvilken ensam skulle för mig varit bestämmande att afslå motionen,
afser, att frågan icke är af motionärerne hänskjuten till Kongl.
Maj:ts pröfning. Det är gifvet, att, då fråga är om en så stor bana
som denna, såväl banans sträckning som öfriga dithörande förhållan -

25 N:o 35.

Lördagen den 29 April, e. in.

Göteborg.

(Forts.)

den bort af Kongl. Maj:t genom vederbörande myndigheter un- Ifrågasatt «ndersökts
och pröfvats, och Riksdagen sedermera fått mottaga Kongl. derstod/or <™-Maj:ts proposition derom. Denna väg gmgo motionarerne ar I00I, jernväg fr°an
men det lyckades icke, och då tänkte -man nu, att det måhända shåne genom
skulle lyckas bättre att förbigå Kongl. Maj:t och att förbigå hvarje Halland till
af vederbörande myndigheter verkstäld pröfning, och det i eu så
vigtig sak. Yi skola, tänkte man, damma på Riksdagens båda Kamrar,
och kanske hafva vi sådana relationer att det kan gå utan Kongl.

Maj:t. Det vore emellertid mycket beklagligt, om Första Kammaren
skulle låta fånga sig af så dåliga argument, och jag tviflar derpå.

Här vore mycket att tillägga, men jag vill nu till slut endast
resumera hvad ur Stats-Utskottets illa sammankomna betänkande kan
hemtas till stöd mot denna frågas antagande. Det är med detta
betänkande samma förhållande som med ett annat ryktbart utlåtande
från ett annat Utskott, att början var sådan, att motståndarne till
slutet klappade i händerna och sedan förvånade sig öfver att ett
sådant slut kunde blifva framkläckt ur en sådan början. På sidan
24 säger Utskottet, att Utskottet visserligen ej är i tillfälle att ingå
i pröfning af behofvet af de väsentliga förbättringar vid jernvägens
anläggning som blifvit ifrågasatta. Detta rör tyngden på öfverbyggnaden,
hvarom jag förut nämnt, att, om staten med understödjande
af jeimvägen ville hafva den sådan, att den kunde blifva tjenlig för
en större allmän trafik och militära transporter, öfverbyggnaden
skulle blifva så mycket dyrare som 2,300,000 kronor. På sidan 19
säger Utskottet, att det synes, att full enighet icke kunnat vinnas
beträffande vissa delar af ifrågavarande jern vägssträckning. På sidan
20 låter Utskottet förstå, att kostnaden för limen Halmstad—Varberg
ännu icke är granskad, och att för linien Varberg—Göteborg
icke några detaljerade kostnadsberäkningar blifvit upprättade eller
ens påbörjade. På sidan 21 låter Utskottet förstå, att en ny bana
Engelholm—Helsingborg skulle ruinera den der redan existerande
jernvägen. På sidan 14 tala motionärerna om banans strategiska
vigt, hvilken jag underkänner. På sidan 24 låter Utskottet förstå,
att de angifna kostnadssummorna icke kunna vara fullt exakta, att
den rullande materielen blifvit för knappt tilltagen, att banans inhägnande
och kostnaden derför blifvit uteglömda. På sidan 25 säger
Utskottet, att vilkoren och förbehållen för lånemedlens disponerande
nu icke kunna vara för Riksdagen möjliga att bestämma, samt att
hvarken vederbörande myndigheter eller Kongl. Maj:t varit i tillfälle
att yttra sig angående banans sträckning. På sidan 26 förklarar
Utskottet, att, beträffande bandelen Varberg—Göteborg, Utskottet
ansett sig icke kunna föreslå bestämmande af några vissa tider för
utbetalning af det denna handel afseende låneunderstöd. När jag
slutligen till allt detta lägger, att frågan icke varit hänskjuten till
Kongl. Maj:ts pröfning, anser jag så betydliga anmärkningar förekomma
mot sjelfva saken, synes den mig vara så outredd och så
litet mogen, att jag icke ett ögonblick tviflar på att Första Kam -

N:o 35. 26

Lördagen den 29 April, e. m.

Jfragasatt un- maren vid den votering, jag förutser kommer att ega rum, skall
Slägting ITafslå densamma> hvarom jag äfven vördsamt får anhålla.

jernväg från

Skåne genom Herr Olsson, Peter: Da man betraktar denna diskussion,

Halland till torde man icke misstaga sig i den uppfattningen, att man egentliGoteboig.
gen ic]ce }iar sg, mycket att anmärka mot den ifrågasatta jernvägen,

(i orts.) utan att man hufvudsakligen icke för det närvarande vill utsträcka

jernvägsbyggandet vidare, på det att landet eller staten icke måtte
blottställas för en upplåning, som man anser vara vådlig och fruktar
för, då man ser tillbaka, såsom det säges, på den kris, som nyligen
lyckligen öfverståtts. Jag säger, att, om man ser på diskussionen
i sin helhet, ligger det — åtminstone för mig — alldeles i öppen
dag, att detta är det innersta och bestämmande motivet. Om
jemte detta motiv ligga andra, som man icke är berättigad att anföra,
sa är det en sak, som jag hvarken är skyldig eller villig att
närmare undersöka. Emellertid har man under diskussionen vid behandlingen
af frågan framstält sådana förhållanden och påståenden,
som jag tror måste bemötas, dels derför att de hvila på en fullkomlig
missuppfattning af sjelfva saken, dels derför att de äro förvridna
och lösryckta ur saken, da den betraktas i sitt sammanhang, och dels
derför att de äro alldeles origtiga.

Jag skall först yttra några ord med afseende på sjelfva anledningen
både till frågans framläggande för Riksdagen och till Utskottets
motivering eller det slut, hvartill Utskottet kommit. Man
har här sagt, att, da 1881 ars Riksdag afslagit den motion, som då
var väckt, angående anläggning af eu stambana genom Halland,
de motiv, som lågo till grund för det slut, hvartill Utskottet då
korn, skulle vara alldeles betydelselösa. Men jag frågar hvar och
en, som har någon kännedom om förhållandena, om det icke är alldeles
i sin ordning, att de motiv, som föregå ett beslut eller ett förslag
till beslut, tagas i betraktande. Hvarför inträffar det eljest så
ofta att man föreslår en ändring i den eller den motiveringen med
bibehållande af det slut, hvartill det ena eller andra Utskottet på
grund af samma motivering kommit? Jo derför att motiveringen
liar den betydelse den alltid måste hafva, att jag deraf kan sluta
hvad jag verkligen menat då jag skref det slut, som innehålles i betänkandet.
\ ore det icke så, skulle jag fråga: hvartill tjenar all
motivering? Då vore det ju snart sagdt eu dårskap att utveckla
sina asigter och framhålla de skäl man lägger till grund för det slut,
hvartill man kommit. Jag vågar tro, att eu motivering i sådant
fall skulle vara alldeles onödig.

Men, mine Herrar, härtill kommer en annan omständighet.
Hvad har väl Utskottet föreslagit? Jo, att icke bygga någon stambana
i Halland eller vestkustbanan såsom stambana. Huru skulle
Utskottet gatt till väga, om Utskottet framstält sina åsigter, som
nu finnas i motiveringen, i en kläm? Skulle det varit två klämmar?
Skulle Utskottet hafva sagt: nej Riksdagen skall icke besluta att

27 S:o 35.

Lördagen den 29 April, e. in.

bygga en stambana, men en bibana. Huru skulle ett sådant förslag Ifrågasatt un
tagit sig ut? Man kan icke, efter mitt förmenande, fatta denna mo- de[~to^or^
tivering, som icke blott är Stats-Utskottets, utan — jag vågar_ på- j^väg\från
stå — äfven Riksdagens, på annat sätt; då denna motivering gifver shåne genom
vid handen, huru Utskottet och Riksdagen tänkt sig att frågan an- Halland till
gående en jernväg mellan dessa platser skulle lösas. Jag är öfvertygad,
att hvar och en, som verkligen vill se saken såsom den före- ffortä.)

ligger, måste komma till detta resultat.

Man har vidare sagt, att Kongl. Maj:t fått en framställning från
landstinget med begäran om proposition till Riksdagen, men att
denna icke ledt till något resultat. Men låt oss se till, huru det
förhåller sig med denna sak. Hvad gjorde Hallands läns landsting?

Det begärde i underdånighet, att Kongl. Maj:t, sedan landstinget beviljat
en teckning af 50,000 kronor för hvarje jernvägsmil, som
byggdes i Halland, ville göra framställning om lån och anslag för
åstadkommande af jernvägen. Men hvad svarade Kongl. Maj:t?

Kongl. Maj:t svarade derpå, att en sådan framställning icke kunde
göras, på grund deraf att man i landstingets beslut icke hade någon
säkerhet för att jernvägen ändå kunde komma till stånd. Jag
frågar hvar och en, om icke detta'' är ett annat förhållande, än det
som sedermera inträffat, då teckning skett, bolag bildats, kostnadsförslag
upprättats och plan uppgjorts; då, med ett ord, saken föreligger,
icke, såsom man säger, utan all utredning, utan i ett sådant
tillstånd, att den både kan och bör bedömas af en hvar som vill
det. Ligger icke saken då före på det sätt att just det svar, Kongl.

Maj:t afgifvit, kan lemna anledning draga den slutsats, att, med
fäst afseende på dessa förhållanden, frågan nu skulle kunna lösas?

Man kan, efter min uppfattning, icke tolka dessa omständigheter annorledes
än på detta sätt.

Man har vidare sagt, att frågan befinner sig i outredt skick
med afseende å så väl aktieteckningen som beräkningen af den trafik,
som på banan skulle kunna uppstå. Jag ber i detta afseende
få fästa uppmärksamheten på den teckning som är verkstäld, och
jag kommer då att vända mig särskildt till den tredje talaren på
förmiddagen, som hade godheten särskildt fästa afseende på linien
Helsingborg—Engelholm, men ansåg, att man, genom att undantaga
denna linie från samma låneunderstöd som den öfriga sträckan, under
det man likväl framhållit betydelsen af denna handel i öfrig!,
tillintetgjort hela aktieteckningen och derigenom också hela företaget.
Jag ber att få tacka honom för det intresse, han hyser för
denna handel,- och tror, lika med honom, att denna är den vigtigaste,
icke blott derför, att der blifver sjelfva ändpunkten af jernvägen,
om den kommer att byggas, utan derför att teckningen på denna
sträcka är den största, folkrikheten störst, bördigheten likaledes
störst och öfriga förhållanden sådana att de gifva vid handen, att
trafiken der kommer att blifva fördelaktigast; men jag ber att få
säga den ärade talaren, att, äfven om det hade varit önskligt att

N:o 35. 28

Lördagen den 29 April, e. in.

ifrågasatt un- Stats-Utskottet föreslagit ett lån äfven för denna sträcka, aktieteck %27«7''uin?en

ick''e 1 näg0t ,afseeude är sa beskaffad, att den lägger hinder
jernväg från i vägen för att använda de tecknade medlen, först och främst för
Skåne genom sträckan Helsingborg—Engelholm, med en sidobana till Höganäs, och
Halland till sedermera för sträckan Engelholm—Halmstad. Det finnes hvarken
Goteborg. { bolagsordningen eller i något beslut, som bolaget fattat, eller i
(.rörts.; teckningslistorna något hinder för att äfven den million, som tecknats
söder ^ om Engelholm, kan och får användas för hela linien.
Man har således icke mist denna million, utan den svårighet som
uppstått derigenom, att icke äfven denna sträcka är upptagen i
Stats-Utskottets förslag, lika med den öfriga delen af jernvägen. bestar
deri, att bolaget antingen far söka erhålla lån för denna sträcka
af den allmänna lånefonden eller ock på annat sätt skaffa halfva
anläggningskostnaden för denna linie. Det är, som Kammaren behagade
finna, alldeles icke något hinder för, att den teckning, som
finnes, användes för hela sträckan och således utgör halfva anläggningskostnaden
derför.

Samme ärade talare har vidare sagt, att för linien Halmstad—
Var berg finnes hvarken kostnadsförslag eller plan eller teckning
eller bolag. Men detta är ett fullkomligt misstag, såsom redan en
föregående talare anmärkt, och jag är öfvertygad om, att, i fall den
ärade talaren ser närmare efter, han skall finna, hvad Stats-Utskottets
betänkande tydligen uttalar, att det finnes fullständig plan och
kostnadsfärslag; att det finnes en teckning för sträckan Halmstad—
Falkenberg, uppgående till omkring 800,000 kronor; samt att för
sträckan Falkenberg—Varberg dels finnes en teckning som af landstinget
beslutats, uppgående till ungefär 200,000 kronor, och dels en
teckning som ett bolag i Varberg (Varberg—Borås-bolaget) tecknat,
uppgående till 80,000 kronor, samt derjemte en af flere kommuner
och enskilde verkstäld teckning. Man kan således med full visshet
såga, att för jernvägen Halmstad—Varberg teckningen uppgått till
omkring 1 million, och att således teckningen i sin helhet uppgått
till omkring 3 millioner. Det belopp, som—jag vill supponera det
— kommer att fattas i halfva anläggningskostnaden för denna sträcka,
kan såsom aktieteckning utan svårighet anskaffas, men om, såsom
ifrån motstandarnes sida påstås, halfva anläggningskostnaden icke
kan anskaffas genom aktieteckning, hvad förlorar då staten, om Riksdagen
nu beslutar i enlighet med Statst-Utskottets förslag, då dessa
medel i så fall icke komma att användas för jernvägen?

Hvad vidare beträffar teckningen för sträckan Varberg—Göteborg,
är ingen villigare än jag att erkänna, att äfven denna linie
är af stor betydelse för vest-kustbanan. Den spelar eu ganska stor
roll, det är obestridligt. Men man har trott, och jag vågar äfven
uttala det, att för den händelse jernvägen Helsingborg—Varberg
kommer till stånd, det blott blir en tidsfråga, när äfven sträckan
Varberg—Göteborg skall komma till stånd. Man har trott, att ingenting
skulle verka så kraftigt till befrämjande af äfven denna

Lördagen den 29 April, e. m.

29 N;o 35.

handels tillkomst som just anläggningen af den del som nu är i Ifrågasatt unfråga.
Man har trött, att det skulle visa sig så fördelaktigt att dersti>d för ankafva
byggt den första och väsentligaste delen af vest-kustbanan, }a39mn9 af
att äfven denna återstående länk skulle uppskattas till sitt rätta skam genom
värde och den betydelse den onekligan har för vest-kustbanan i sin Halland till
helhet. Det är derför som jag tror, att Utskottet i detta afseende Göteborg.
handlat rigtigt, och att, just derigenom att ett beslut fattats som (Forts.)
gör det möjligt att i allt fall bygga till Varberg, man tagit icke
blott det första, utan äfven det vigtigaste och afgörande steget äfven
till sträckan Varberg—Göteborg.

Man har vidare sagt, att det förslag, som föreligger till denna
jernvägsbyggnad, är af den beskaffenhet, att det icke kan motsvara
behofvet af en lämplig trafik. Mine Herrar! Låtom oss se på den
saken. Man har här talat om 12-skålpunds skenor, men man har
visligen glömt att tala om 12-skålpunds sMfekenor. 12-skålpunds
stålskenor äro efter sakkunniges utlåtande jemförliga med 15-skålpunds
jernskenor. Hvilken trafik kan åstadkommas å en jernväg med 15-skålpunds jernskenor? Jag tror, att trafiken på en sådan bana kan
drifvas på ett sådant sätt, att den blir fullt tillfredsställande. Men
jag ber att få fästa uppmärksamheten vid en annan sak, nemligen
den att Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen föreslagit, att skenorna
skulle höjas till 15-skålpunds stålskenor, samt att stängsel, materiel
och öfriga delar af jernvägen skulle förbättras för en kostnadssumma,
som för sträckan Helsingborg—Halmstad uppgår till 367,000 kronor.

Jag vågar påstå, att den brist, som genom eu sådan förstärkning af
byggnadssättet komme att uppstå i aktieteckningen, kan — jag återkommer
till hvad jag nyss sade — utan vidare svårighet fyllas.

Jag vågar föreställa mig, att när man talar om eu sådan svaghet
i banan, så förbiser man dels den utredning som Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lemnat, dels ock den enkla omständighet, att Kongl.

Maj:t icke lärer lemna det låneunderstöd, hvarom nu är fråga, utan
att tillse, det jernvägen bygges på ett sådant sätt, att den fullkomligt
tillfredsställer de behof Kongl. Maj:t anser böra uppfyllas; och
när man bygger jernvägen med 15-skålpunds stålskenor, kan, efter
den erfarenhet man har af öfriga enskilda banor, tåghastigheten
blifva lika stor som på statens banor, likasom äfven tillräckligt
tunga lokomotiv och vagnar kunna användas på en sådan jernväg.
15-skålpunds stålskenor motsvara ungefär 18-skålpunds jernskenor och
på alla öfriga enskilda banor i Skåne finnas endast 17-skålpunds
jernskenor; på eu af dem, Ystad—Malmö-jernvägen, om jag ej misstager
mig, endast 15-skålpunds jernskenor. Således förfaller helt och
hållet den anmärkningen, att banan är för svag och icke kan tillfredsställa
trafikbehofvet. Jag upprepar att det skulle vara nästan
dåraktigt att antaga, att Kongl. Maj:t skulle så förbise hvad som
är för sjelfva banan, för trafiken, för det allmänna och för den fördel,
som staten har rätt att fordra af en sådan anläggning, så nödvändigt,
och icke pröfva just denna sak.

N:o 35. 30

Lördagen den 29 April, e. m.

ifrågasatt un- Men, hav man sagt, för öfrigt är den föreliggande frågan hvarderstod
för an- keri utredd eller pröfvad. Jag frågar den ärade Kammaren: liur
jern råg9från c^en utredas, hur skall den pröfvas? Pröfvas den icke af Väg Shåne

genom och vattenbyggnadsstyrelsen, pröfvas den icke af Trafikstyrelsen i
Halland till fråga om trafiktaxa och pröfvas den icke för öfrigt af Kongl. Maj:ts
inteborg. regering? Kan man verkligen rimligtvis förutsätta, att Kongl. Maj:t
(i orts.) j någ0t af dessa afseenden skulle underlåta att egna detta företag
en fullständig pröfning och noggrann omsorg? Det är ju att underkänna,
hvad man eljest alltid förutsätter såsom en gifven sak, att
Kongl. Maj:t egnar just åt en sådan fråga den uppmärksamhet, som
frågan kräfver.

Vidare har man sagt, att det icke skulle finnas någon egentlig
tillgång till trafik. Välan, mine Herrar, låtom oss litet närmare
undersöka den saken. Jag skall icke upptaga herrarnes tid länge,
jag vill blott bedja att få nämna, att på sträckan Helsingborg—Engelholm—Laholm—Halmstad—-Varberg
för de kommuner, som beröras
af jernvägen, följande siffror framställa sig: der finnas 122,000
invånare; der finnes ett taxeringsvärde af 78 millioner kronor;
der finnes eu årlig spanmålsproduktion af 785,000 tunnor; der finnes
eu odlad areal af 200,000 tunnland. Detta efter 1876—78 års
statistiska uppgifter. Om jag härtill lägger den ökning i taxeringsvärde,
i jordbrukets utveckling o. s. v., som sedermera skett, komma
dessa siffror att ökas åtminstone med 20 å 25 procent. När man
derjemte besinnar, att denna jernväg är afsedd att sammanbinda sju
städer och, förutom jernvägarne i Skåne, två redan befintliga jernvägar,
som utmynna i Halmstad och Varberg, och när man ser på
folkmängden, jordbruket och produktionen af spanmål i de trakter,
den skulle genomlöpa, kan man våga det uttalandet, att, efter all
mensklig beräkning, ingen jernväg lemnar bättre garanti i de sydliga
trakterna af Skåne än just denna. Jag skall sedermera komma till
skogsprodukter och andra exportartiklar.

Den föregående ärade talaren, som förut varit ledamot af Kongl.
Maj:ts regering, uttalade den åsigten, att jernvägen icke kunde bära
sig, då den endast hade personer och spanmål att befordra. Jag
ber då att få fästa hans uppmärksamhet på att nästan alla de skånska
jernvägarne, t. ex. Malmö-—Ystad-, Eslöf—Ystad-, Helsingborg—
Landskrona—Engelholm-, och delvis äfven Helsingborg—Hessleholmbanorna
bära sig ganska tillfredsställande, åtminstone i förhållande
till anläggningskostnaden; de äldre banorna lemna redan öfver sex
procent och afsätta dessutom till reservfonden samt öka sin rörliga
materiel och förbättra jernvägen i mån af behof. Men den jernväg,
som här är i fråga, har icke blott samma produkter som jernvägarne
i södra Skåne; äfven andra effekter, än de som der förefinnas,
måste komma att transporteras på denna jernväg, Af virke exporteras
i Halmstad öfver U/a million kubikfot, af spanmål exporteras
der omkring 800,000 kubikfot och i Varberg omkring 700,000 kubikfot;
härtill komma äfven andra effekter, såsom kreatur, smör och

Lördagen den 29 April, e. m. SI

andra produkter. Om vi gå till Helsingborgs distrikt, exporterades
der år 1879 3,248,000 kubikfot spanmål, 17,000 centner smör, 3,800
kreatur. Om jag således ser på alla dessa siffror, den export, den
befolkning, det jordbruk, det taxeringsvärde o. s. v. som redan finnes,
måste jag komma till det resultat, att, efter alla menskliga beräkningar,
denna jernväg bör lemna en ganska god inkomst, och just
för att bevisa detta har jag velat fästa uppmärksamheten vid dessa
siffror.

Tror man verkligen att i dessa trakter, der dels af kommunerna,
dels af enskilde, dels af landstinget tecknats ett belopp som uppgår
till tre millioner kronor, man icke vet hvad man gjort? Kan man
föreställa sig att dessa kommuner och enskilde äro så okunniga och
hafva så liten erfarenhet och kännedom om hvad det vill säga att
anlägga eu jernväg, och hvilka fördelar denna jernväg verkligen för
med sig, att de skulle med sin teckning icke vetat hvad de gjorde?
Brukar man icke alltid att såsom mätare af behofvet af en jernväg
och derå blifvande trafik betrakta de enskilda bidrag som för en
sådan kunna åstadkommas? Finnes någon annan jernväg, med undantag
af Bergslagernas jernvägar, som kan visa ett, i fråga om
teckningsbeloppet, liknande förhållande med denna jernväg?

Om jag således ser på alla dessa omständigheter, om jag ser på
hvad landstinget, hvad enskilde och kommuner gjort, om jag ser på
jordbruket och på behofvet i allmänhet, kan jag icke komma till
annat resultat, än att denna jernväg icke blott är önskvärd, utan
äfven af behofvet påkallad, samt att alla förutsättningar finnas för
att den skall gifva eu fullt tillfredsställande och lönande trafik, i
synnerhet om jag ville utsträcka dessa betraktelser till den personoeh
gods-trafik, som, sedan jernvägen blifvit färdig mellan Varberg
och Göteborg, måste uppkomma. Huru länge behöfver man för att
resa från Göteborg till Helsingborg på denna jernväg? Jo, omkring
sju timmar. Jag skulle, med nuvarande ej särdeles hastiga befordringssätt
i öfrigt, kunna med denna bana resa från Göteborg vid
pass kl. 7 f. m., vara i Helsingborg kl. 2 e. m. och med ångbåt, som
afgår kl. 3 e. m., öfver Helsingör inträffa i Köpenhamn kl. 6 e. m.
och samma dag med bantåg kl. 7 e. m. afgå till Korsör, då jag således
nästa förmiddag är framme i Hamburg, der kommunikationsmedel
erbjudas till hvilken plats som helst på kontinenten. Huru
ställer sig samma resa nu? Ångbåt går på förmiddagen från Göteborg
och kommer först nästa morgon till Helsingborg. Från motsatta
hållet går ångbåt kl. 3 e. m. från Helsingborg och kommer
först andra dagen på e. m. till Göteborg. Det finnes visserligen
båtar, som kunna gå direkt på tretton timmar mellan Helsingborg
och Göteborg, men då måste det vara klart väder samt lugnt och
stilla och under de gynsammaste förhållanden. Kan man verkligen
antaga, att, sedan jernvägen blifvit färdig, de resande i allmänhet
skulle uppoffra så många timmar på en osäker sjöresa, då tillfälle
erbjudes att färdas på hälften så lång tid å jernväg? Hvad

JJ:o 35.

Ifrågasatt understöd
för anläggning
af
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.'')

N:o 35, 82

Lördagen den 29 April, e. in.

Ifrågasatt understöd
för anläggning
af
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)

■ godstrafiken beträffar, ber jag få nämna, att livar och en, som kän''
ner till förhållandena, med lätthet kan uträkna, att, om man tager
i betraktande kostnaderna för frakt, assurans, hamn- och bro-penningar,
tidsspillan och risk, det oftast torde blifva dyrare att begagna
sjövägen än jernvägen.

Man har talat om att det finnes hamnar och att det derföre
icke skulle behöfvas jernväg; men mellan Halmstad och Helsingborg
finnes endast en hamn, nemligen i Engelholm, och den är så beskaffad
att den icke kan af ångbåtar anlöpas.

Den kommunikation, som finnes sjöledes, tillfredsställer icke fullständigt
trafikbehofvet. Den är i de flesta fall dyrare, alltid långsammare
och osäkrare än jernvägen.

Här har talats om jernvägsstrider, och man har önskat, att vi
skulle vara fria från sådana. Ja, ingenting är vigtigare än just
detta. Men jag skulle vördsamt vilja hemställa, om månne icke just
ett sätt att blifva fria från åtminstone denna jernväg såsom stridsämne
skulle vara att lemna, icke ett anslag, utan blott ett låneunderstöd,
utan någon uppoffring för staten, hvilket understöd här
är i fråga. Tror någon verkligen, att man kan komma ifrån jernvägsstriderna
genom att lemna utan afseende äfven de jernvägsanläggningar,
som äro mest befogade, eller om man icke snarare kommer
från dem genom att, på sätt nu föreslagits, befrämja hvad man
finner vara rigtigt och för landet fördelaktigt. Jag tror detta senare
och är fullt öfvertygad om, att lika tanklöst det kan sägas
vara att bygga enskilda jernvägar för trettio å fyrtio millioner kronor
om året, såsom fallet var 1873—74, lika oklokt skulle det vara,
om jernvägsbyggandet helt och hållet upphörde. Jag tror, att ingenting
är rigtigare än att gå försigtigt till väga, men om staten
anslår två millioner om året till understöd åt enskilda jernvägsbyggnader,
då enskild aktieteckning åstadkommits till samma belopp, så
tror jag att det icke är för mycket, snarare mindre än hvad som
för landets sunda och rigtiga utveckling erfordras.

Jag kunde andraga åtskilliga andra grunder, men jag ber att
med mitt anförande blott få hafva uttalat hvad jag tror och är
öfvertygad om verkligen är förhållandet, att om denna jernväg kommer
till stånd till Varberg, blifver det blott en kort tidsfråga, när
den äfven kommer till stånd till Göteborg; och då har man för staten
och det allmänna fylt ett behof, som — jag vågar säga det —
är oafvisligt, utan att staten fått vidkännas någon uppoffring; frågan
vore dermed löst på ett fullt tillfredsställande sätt. Och af
alla dessa skäl vågar jag anhålla om bifall till Utskottets förslag.

Herr Carlson: Som jag inom Stats-Utskottot tillhört deras
antal, som deltagit i det nu under diskussion varande beslutet, anser
jag det åligga mig att, oaktadt den långt framskridna tiden, anföra
de skäl, som dertill förmått mig. Och jag tillägger genast —
det må kanhända vara af brist på urskilning — att det icke varit

Lördagen den 29 April, e. m.

33 N:o 35.

mig möjligt att i den ifrågavarande banans tillkomst se sä stora fa- ifrågasatt un
ror för det allmänna, som här blifvit utförligt framstälda. Det defetödför
torde tillåtas mig att ikläda min framställning formen af svar på jernväg3fri»
några af de invändningar, som äro gjorda. skåne genom

Den första klassen af dessa mångfaldigt skiftande invändningar Halland till
afser, att förslaget tillkommit på grund af enskild motion. Jag ber Göteborg.
då att få erinra derom, att den nu ifrågavarande, så olyckliga bal- (Forts.)
landsbanan blef föreslagen vid sistlidne riksdag såsom stambana och
att Stats-TJtskottet genast bestämdt och nästan utan meningsskiljaktighet
tillbakavisade detta förslag. Nu återkommer det samma
denna riksdag i gestalt af begäran om låneunderstöd till hälften af
hvad det bolag, som bildats, sjelf tillskjutit, och detta tillstyrkes af
Stats-Utskottet nästan lika enhälligt. Hvad har då passerat under
mellantiden, som kunnat grunda en så stor skilnad i uppfattningen?
Förhållandet är helt enkelt det, att här är icke längre fråga om
statsbana, utan om ett privat företag äfvensom att detta privata
företag visat sig vara med den värme och kraft omfattadt i den
ort, hvarom fråga är, att det innebär i sig sjelft en borgen, att företaget
är nyttigt och nödvändigt.

Jag ber att med afseende på de talrika anföranden, som vi i
denna punkt hafva hört, få fästa uppmärksamheten på den väsentliga
skilnaden mellan att införlifva i statens stambanesystem en eller
annan ny föreslagen bana och att lemna ett för staten icke betungande
låneunderstöd till ett enskildt företag.

Det förra fordrar den allvarligaste utredning, medan för det
senare den hufvudsakliga garantien ligger i den kraft, som utvecklats
af orterna sjelfva och af det bolag, hvilket tagit saken om hand.

Deri ligger nyckeln till den inkonseqvens, hvartill Utskottet
förmenats hafva gjort sig skyldigt, då det afstyrkt andra förslag, såsom
t. ex. om en statsbana till Söderhamn, på grund deraf att någon
Kongl. proposition derför icke låg till grund. Och för min del
får jag säga, att jag deltagit i dessa beslut, ehuru jag i afseende
på denna bana från Kilafors till Söderhamn är af den bestämda
öfvertygelse, att den Norra stambanan icke kommer till sin fulla
rätt, icke heller verkar med erforderlig kraft, så länge den icke
utsträcker dessa grenar mot hafvet, af hvilka den till Söderhamn
är den kortaste. Men det oaktadt måste jag böja mig för nödvändigheten
att hafva Kongl. Maj:ts utredning i saken, för att kunna
tillstyrka den samma. Men helt annorlunda är förhållandet med de
enskilda företagen.

Här har blifvit sagdt, att det vore alldeles oerhördt, att en enskild
bana blefve tillstyrkt och beslutad af Riksdagen på enskild motion.
Jag ber då att få fråga: hvad var Gefle—Dala-banan? Den
fick ett låneunderstöd på 2,400,000 kronor af Riksdagen på enskild
motion. Hvad var Borås—Herrljunga-banan, som på enskild motion
fick 1,370,000 kronor, och Uddevalla—Yenersborg—Herrljunga-banan,
som likaledes fick, om jag ej misstager mig, 2,400,000 kronor, eller

Första Kammarens Prof. 1882. N:o 35. 3

N:o 35. 34

Lördagen den 29 April, e. m.

Ifrågasatt understöd
för anläggning
af
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forte.)

■ tillsammans — ty dessa två utgöra i sjelfva verket en enda komplex
'' af jernbanor — mer än som här är tillstyrkt. Således eger icke ens
det påståendet grund, att det ifrågavarande företaget skulle vara det
största i sitt slag, som hittills varit föremål för Riksdagens behandling.
Nu säges det: »ja val, detta var i äldre tider, men nu mera
har Riksdagen beviljat en rund summa för understödjande af enskilda
jernvägsföretag».

Dervid ber jag då att få anmärka, att Riksdagen i afseende på
dessa låneunderstöd för enskilda jeruvägsanläggningar alltid rört sig
för det mesta på egen hand, emedan det här är fråga om Riksgäldskontorets
tillgångar och huruvida de medgifva att till ett företag,
som anses af vigt, lemna ett lån utan uppoffring för staten och
emedan det icke är fråga om någon ny statsinrättning, ej heller om
något, som skall för statens räkning handhafvas, utan endast om en
handräckning åt ett enskildt företag, som underlättar dess utförande.
Vid 1871 års riksdag — hvarom en ärad talare erinrade — har
Riksdagen helt enkelt höjt det anslag af 5 millioner, som af Kong!.
Maj:t var föreslaget, till 10 millioner. Jag kan icke föreställa mig
och har icke heller funnit det någonstädes uttryckt, att Riksdagen
dermed velat befria sig från att gifva något vidare understöd till enskilda
jernbanor. Tvärtom har jag funnit oupphörliga undantag från att
detta skulle vara det enda, som gåfves. Ett sådant undantag var Dalslands-banan
och vidare Halmstad—Nässjö-banan vid sistlidne riksdag.
Dit hör äfven inköpet af Bergslags-banans obligationer, för att icke
tala om Halsberg—Motala—Mjölby-banan! Det har öfverallt visat sig,
att man icke kunnat fasthålla en fix summa såsom görande tillfyllest
för alla behof, och detta af det enkla skäl, att dels undantagsförhållanden
förekommit, som måste afses, och dels fråga varit om eu
och annan bana af den utsträckning och betydenhet, att den icke
kunnat få sitt behof tillfredsstäldt inom den runda summa, som af
Riksdagen varit anslagen. Denna runda summa afsåg blott banor,
som sins emellan täflade om anslag, såsom t. ex. då man för några
år sedan hade ända till 13 särskilda banor, för hvilka Riksdagens
hjelp anlitades. Att skilja mellan dem, det ville Riksdagen icke inlåta
sig på; och sådant har äfven jag för min ringa del alltid afstyrka
Vid 1881 års riksdag var det också på enskild motion, som
Riksdagen beviljade 5 millioner kronor till understödjande af enskilda
jernvägsföretag. Jag har hoppat öfver 1876 års Riksdag, som gat
10 millioner för samma ändamål, allt på enskild motion, enär detta
anslag icke var ett direkt statsanslag eller afsåg ett rent statsändamål.

En ärad talare har behagat citera ett uttryck af mig vid sistlidne
riksdag. Jag är tacksam för den ära, som derigenom vederfarits
mig. Jag hade icke kunnat föreställa mig, att mitt anspråkslösa
yttrande skulle kunna ådraga sig så mycken uppmärksamhet.
Men mina yttranden vid den riksdagen strida ingalunda mot de tillstyrkanden,
i hvilka jag vid denna riksdag deltagit. Det citerade
uttrycket fäldes, då jag vid förra riksdagen deltog i Stats-TJtskottets

Lördagen den 29 April, e. m.

35 N:o 35.

af denna Kammare gillade förslag om en rund summa, ehuru jag ifrågasatt unför
min del tillstyrkte och Kammaren äfven beslöt denna summas derstödför
bestämmande till 71/. millioner kronor, allt till förebyggande af stri- }a39mn9 af
der inom riksdagen mellan de da täflande banorna. Men jag skall Skåne genom
bedja att få komplettera den uppgift, som i detta hänseende lemna- Halland till
des af den ärade talaren. I samma skrifvelse (Stats-Utskottets Göteborg.
Utlåtande N:o 40), hvilken tillstyrkt dessa 7,500,000 kronor, he- (Forts.)
ter det om den just nu ifrågavarande banan genom Halland, att
det, med afseende å banans längd och anläggningskostnad, ej
torde vara för Kongl. Maj:t möjligt att till dess utförande med
bidrag af statslån anvisa medel ur den allmänna fond till låneunderstöd
för enskilda jernvägar, »som Utskottet föreslog, och
att derför särskild framställning om statsbidrag till jernvägens utförande
såsom enskild bana vore .erforderlig». Det var således med
fullt öppna ögon, som man å ena sidan lemnade en rund summa
för de mindre, sins emellan täflande jernvägarne och å den andra
förklarade, att det funnes ett stort företag, som var förtjent af att
särskildt understödjas af staten. Det har mycket tvistats om betydelsen
af denna skrifvelse. I den tvisten vill jag icke inlåta mig.

Det säger sig alldeles sjelft, att motiveringen i den samma icke kan
vara bindande för Riksdagen, ehuru den biföll Utskottets hemställan.

Men det må åtminstone icke tillräknas Utskottets ledamöter såsom
fel, om de, när detta uttryck icke väckt någon gensägelse hos
Riksdagen, ansågo sig kunna fullfölja den tanke, som der var uttryckt,
eller att denna störa bana icke rymdes inom den lilla ram
af 5 millioner kronor, som då beviljades, emedan den skulle ensam
uppsluka i det närmaste alltsammans.

Detta är hvad jag ville erinra emot anmärkningen om att här
endast förelåge en enskild motion. Jag öfvergår nu till den andra
klassen af anmärkningar, hvilka hufvudsakligen gå derpå ut, att i
denna fråga icke skulle förefinnas någon utredning. En ärad talare
anmärkte, att man icke kände tåghastigheten på banan, att man
icke hade uppgjort några trafikberäkningar o. s. v. Mig synes det,
att det är trafikberäkning nog, då ett bolag tilltrott sig att bygga
jernvägen med halfva anläggningskostnaden såsom lån på hårdare
vilkor än dem, som gälla för statens egen upplåning, och då alla de
kommuner, genom hvilka banan skulle framgå, tecknat bidrag till
densamma. Detta starka deltagande i orten är efter min uppfattning
det största och bästa beviset för att banan skall få erforderlig
trafik — ett vida bättre bevis än de osäkra trafikberäkningar, hvilkas
otillförlitlighet blifvit af en föregående talare ådagalagd.

En ärad talare under förmiddagen, som icke ville lemna sitt
understöd till någon bana, fann äfven hos denna stora fel och yttrade
sig i en klandrande ton om dem, som önskat lemna bidrag till
dess utförande, i det han sade, att de män, som förra riksdagen
föreslogo banan, icke nöjde sig med hvad Riksdagen då gjorde i afslagsväg,
utan togo sig före att på egen hand befordra företaget ge -

N:o 35.

Ifrågasatt understöd
för anläggning
af
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)

36 Lördagen den 29 April, e. m.

nom en stark och ifrig aktieteckning. För min del ser jag häri en
förtjenst — åtminstone har det hittills alltid så ansetts — att orten,
i stället för att lägga armarne i kors och yrka på statens byggnadsverksamhet,
anstränger sig sjelf för att åstadkomma ett företag
af vigt för landets kommunikationsväsen. Detta torde snarare tala
för än mot saken.

Den tredje klassen af anmärkningar äro de uttalade farhågorna
för att en så kallad jernvägsfeber skulle åter framkallas genom beviljande
af det låneunderstöd, hvarom nu är fråga. Här ber jag
att hufvudsakligen få tala med siffror. Det är väl bekant, att det
var efter 1871 som det starka jern vägsbyggandet begynte i vårt
land; att detta tilltog på tre år med en förvånande hastighet och
att det år 1874 representerade en summa af 44 millioner kronor
för året. Men detta var också kulminationspunkten. Och orsaken
till den starka stegringen ligger långt ifrån icke ensamt i statsbidragen,
hvilka då utgjorde endast 2 millioner om året, beräknade till
två tredjedelar af anläggningskostnaden; ty dermed skulle endast en
ringa del af det hela kunnat byggas; utan det var den entusiasm
för nya företag, som yttrade sig härutinnan liksom i många andra
grenar af industriel verksamhet vid denna tid. Men derefter har
det oupphörligt gått nedför, så att åtta år senare uppgick anläggningsbeloppet
för enskilda jernvägar i hela landet blott till två, säger
två millioner kronor. Och nu frågar jag, om i ett land sådant
som vårt det skulle vara farligt att fortfarande bygga jernvägar för
två eller tre millioner kronor? Siffrorna må tala.

Efter den summa, som beviljades förra riksdagen såsom lån,
skulle statens bidrag blifva 1 million kronor om. året, hvartill bör
läggas aktietecknarnes tillskott af halfva anläggningskapitalet, inalles
således 2 millioner kronor. Skulle nu till detta tilläggas ytterligare
det nu ifrågavarande lånebeloppet, så komma till de
nämnda 2 millionerna ännu 750,000 kronor från staten och lika
mycket från de enskilde aktietecknarne, hvilket gör 1,500,000 kronor,
således i allt 31/, millioner kronor om året. Nu ber jag att
få erinra om Kammarens beslut vid förra riksdagen, hvilket lydde
å 7 V2 millioner kronor, hvilket gör l‘/2 millioner kronor om året
af staten och 3 millioner tillsammans af staten och de enskilda bolagen.
Då såg man icke någon fara uti att använda 3 millioner
om året på jernvägsbyggnader. Hvadan kommer då nu en så stor
oro och farhåga för en jernvägsfeber vid utsigten att man skulle
bygga för ungefär alldeles samma summa eller 31/, millioner årligen?

Dessutom bör man icke glömma, att en sträng tygel lagts på
spekulationsifvern genom den uppstälda fordran, att bolaget skall
prestera halfva anläggningskostnaden, äfvensom genom de i öfrigt vid
sistlidne riksdag beslutade vilkor, i hvilka man bär en betryggande
garanti.

Det har äfven sagts, att vi hafva för mycket jernvägar och att
det icke finnes något land, som i förhållande till folkmängden har

Lördagen den 29 April, e. m.

37 N:o ila.

anläggning
af
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.

(Forts.)

så störa sträckor jernväg som vårt. Det är sant; men det finnes ifrågasatt
också en annan, ingalunda obetydlig faktor, som härvid bör tagas llerstödfSr
med i beräkningen, nemligen landets utsträckning. Det är just
folkmängdens förhållande till landets areal, eller den glesa befolkningen
fördelad på en stor yta, som gör behofvet af lättare kommunikationer
för vårt land så oafvisligt. En ärad talare i denna Kammare
yttrade förra riksdagen, att man förgäfves yrkade på att lägga
ned kapital i industrien, så länge produktionen icke kunde försiggå
utan allt för stora omkostnader, och den betydliga lättnaden för
produktionen — det är just förbättrade kommunikationer. Jag tror
att ifvern i afseende på jernvägsbyggandet i vårt land nu mera utvecklar
sig på ett sundt sätt och att vi ännu icke skönja tecken
till fara i detta hänseende. Jag kunde påvisa andra länder, som
hafva i förhållande till deras hela beskaffenhet vida större jernvägsnät,
men som det oaktadt oupphörligt fortsätta att bygga. Och —
jag vågar säga det — ett land kan icke stanna. Det är omöjligt.
Framtiden skall utvisa det; och till den vågar jag i detta afseende
vädja.

Vidare har det blifvit sagdt, att då Kongl. Maj:t afslagit bolagets
ansökning, så vore det alldeles otillbörligt af Utskottet att
tillstyrka det väckta förslaget. Afslagsresolutionen har också blifvit
här uppläst. Men när man vill bedöma ett svar, så bör man
äfven taga kännedom om frågan. När man vill bedöma ett afslag,
måste man tillika upplysa om hvad som sökts. Jag ber då att få
anmärka, att den begäran, som föredrogs för Kongl. Maj:t och som
föranledde till det i förmiddags upplästa beslutet, var något helt
annat än hvarom här är fråga. Ansökningen var gjord af landstinget
och icke af bolaget af det enkla skäl, att något bolag då
ännu icke fans. Och detta var i och för sig ett alldeles tillräckligt
skäl lör Kongl. Maj:t att afslå framställningen. Det var landstinget,
som på samma gång det begärde fastställelse af ett lån, som det
ville lemna för att befrämja denna jernväg, begärde att Kongl. Maj:t
skulle göra proposition om låneunderstöd å halfva beloppet. Man
kunde då icke framlägga uppgift på någon skedd teckning för orternas
bidrag till banan; och alltsammans var så lösligt, att ingen
kan undra derpå, att Kongl. Maj:t svarade nej. Men nu är bolaget
bildadt och aktieteckningen bestiger sig till två millioner kronor. Det
är icke ofta sådant förspörjes, och många ansågo vid förra riksdagen
det vara en omöjlighet att bilda bolag med teckning af halfva anläggningskostnaden.
Nu är emellertid bolaget bildadt och teckningen
gjord; och detta synes vara omständigheter, som äro värda uppmärksamhet.
Det är alldeles samma förhållande som egde rum 1862,
då Kongl. Maj:t afslog en liknande framställning till förmån för
Uddevalla—Herrljunga-banan. Äfven der fans icke någon teckning,
men under riksdagens lopp skedde en sådan, och Riksdagen beviljade
då dessa 3,400,000 kronor och uppgå!'' såsom skäl att numera funnes
garantier för att företaget skulle komma till stånd och att det samma
för det allmänna var af vigt.

N:o 35.

Ifrågasatt understöd
för anläggning
af
jernväg från
Skåne genom
Halland till
Göteborg.
(Forts.)

38 Lördagen den 29 April, e. in.

\

Och härmed kommer jag nu också in på den tredje klassen af
anmärkningar rörande en sida af saken, som, märkligt nog, är minst
berörd, men hvilken jag anser vigtigast, nemligen frågan om den föreslagna
banans vigt och betydelse. Der tror jag verkligen att man får
ett ganska betydande resultat till svar, om man undersöker saken. I
liknande fall har förut aldrig af Utskottet åstadkommits en detaljerad
utredning, utan i allmänna drag har man angifvit det hufvudsakliga
af banans betydelse. Och så har äfven här skett. Jag tror,
att denna bana, såsom trädande i stället för eller kompletterande
den stora allmänna stråkväg, som i alla tider gått mellan Göteborg
och Helsingborg, kommer att blifva af stor betydelse, och att hela
vestra Sverige äfvensom Norge komma att begagna sig deraf både
för person- och godstrafik.

Man anmärker, att banan kommer att gå utmed kusten. Det
är en sanning. Men numera är det väl en öfvergifven tanke, att
man icke skulle kunna framdraga en bana i närheten af vatten.
Just der äro de bördigaste orterna, den största folkmängden och den
lifligaste rörelsen. Och detta garanterar icke endast en betydande
trafik mellan banans ändpunkter — något som aldrig visat sig tillräckligt
betryggande för en stor bana — utan äfven en liflig mellantrafik,
hvilket är det starkaste sättet att uppdrifva jernvägens inkomster.
Att det existerar sjöfart från hamnarne vid kusten hindrar
icke trafiken på jernvägen. Går man igenom jernvägskartan för
Europa, så skall man finna, att icke allenast i Norge och Danmark,
utan vidare i Holland, Tyskland, England, Frankrike och Italien
löpa jernbanor längs åt kusten eller utmed floder och ändock bära
sig mycket bra.

Hvad nu banans vilkor beträffar, så har det blifvit sagdt, att
det vore underligt att lemna ett större låneunderstöd, än som motsvarar
hälften af det af bolaget beräknade hela anläggningsbeloppet.
Och — besynnerligt nog — på samma gång har man anmärkt, att
banan blefve så svag med 12 skålpunds skenor, att den icke kunde
tillfredsställa trafikhehofvet. Men om man undersöker saken närmare,
så finner man, att jernvägsbyggnadsstyrelsen föreslagit 15
skålpunds stålskenor och vitsordat, att med dem går det ganska väl
för sig att bestrida trafiken och att Utskottet just med afseende härpå
tillstyrkt den högre summan. Här ligger nyckeln till att Utskottet
ansett sig böra göra detta; det har skett, som det heter i betänkandet,
»med hänsyn till angelägenheten att jernvägen ändamålsenligt
anlägges, förses med tillräcklig rullande materiel och utrustas
på sådant sätt att den, utan något äfventyr, må kunna med erforderlig
tåghastighet och i öfrigt på lämpligt sätt trafikeras», i följd
hvaraf någon del af de väsentliga förbättringar vid jernvägens anläggning
som blifvit ifrågasatta, kunde »visa sig vara så oeftergifligt
påkallad, att till ökad kostnad ledande förändringar i planen eller
tillägg till den samma varda, såsom vilkor för koncessions erhållande
eller eljest, af Kongl. Maj:t föreskrifna».

39 N:o 35.

Lördagen den 29 April, e. m.

Och här kommer jag till den sista klassen anmärkningar, som Ifrågasatt unga,
ut derpå att, såsom en föregående talare yttrade sig, detta R>r-de™to*.for °’l~
slag af Utskottet syftar till att understödja en bana, som skulle jernväg9frL
komma till stånd, såsom en ärad talare sagt, utan all medverkan af Skåne genom
Kougl. Maj:t. Men här är ju icke fråga om annat, än att på grund Halland tat
af den starka anledning, som dels banan i och för sig och dels or- Göteborg.
tens kraftiga medverkan till densamma framkallat, ställa till Kongl. (Forts.)
Maj:ts disposition ett anslag, väl till märkande, att Kongl. Maj:t
först vid koncessionens meddelande kan uppställa hvilka vilkor som
helst och sedan, om lånet beviljas, dervid närmare bestämma vilkoren,
på sätt de vid sistlidne riksdag antagna grunderna angifva. Och
derföre har också Utskottet antydt, att sådant både kan och antagligen
skulle komma att ske. Kongl. Maj:t eger fastställa hela
byggnadsplanen och bestämmer de ställen, som banan skall anlöpa.

Derföre har Utskottet icke ingått i detalj i detta hänseende.

Den ifrågavarande banan kan uppfattas på ett dubbelt sätt.

Den kan betraktas såsom ett aggregat af små banor från Engelholm
fram till Göteborg. Det är kanske icke behöfligt att upprepa hvad
en föregående talare sagt, att man från Helsingborg kommer med
jernväg till Helsingborg på andra än raka vägen med endast eu
mils omväg. Banan kan således fördelas i särskilda bandelar Engelholm—Halmstad,
Halmstad—Falkenberg, Falkenberg—Varberg och
Yarberg—Göteborg. Men man kan också betrakta banan såsom en
stor kommunikationsled utmed vestkusten till Göteborg. Och detta
har varit Utskottets uppfattning. Det må erkännas, att äfven denna
uppfattning har sitt berättigande. Utskottet har vågat se det stora
i denna sak, och derigenom har äfven summan blifvit stor. Men
jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att det är först vid
slutet af år 1886, som de tre millionerna skola vara betalda och
att således det årliga lånebidraget blott utgör 750,000 kronor. Och
sedermera är det först i en obestämd framtid som den återstående
delen af lånet skall utbetalas. Liqviden, utsträckt på en så lång
tidrymd, blifver således icke betungande för Riksgäldskontoret, lika
litet som den kommer att medföra någon uppsvallning af den förra
hetsiga ifvern att bygga jern vägar. Detta har varit Utskottets
uppfattning, det är min, och jag har ansett mig skyldig angifva
skälen derför, i det jag får tillstyrka bifall till Utskottets betänkande.

Herr Wsern, Carl Fredrik: Då det var på grund af en af
mig väckt motion, som statsbidrag utlofvades åt den första jernvägsanläggningen
i Sverige, och då jag allt sedan städse har varit en
varm jernvägsvän, så förefaller det mig sjelf helt underligt att jag
nu uppträder för att motsätta mig det här föreliggande förslaget.

Det sker hvarken med hänsyn till att det föreslagna beloppet skulle
vara så stort, ej heller derför att vi nu skulle behöfva gå så synnerligen
varsamt till väga med jernvägsbyggande här i landet, ej
heller slutligen derför, att jag "icke skulle vilja göra något för den

N'':o 35.

Ifrågasatt un
der stöd för an
läggning af
jernväg från
Halland till
Skåne genom
Göteborg.
(Forts.)

40 Lördagen den 29 April, e. ro.

-bana, hvarom här är fråga. Sedan så många jernvägar blifvit anlagda
i Sverige och visat sig så nyttiga, som de hafva gjort, är det
både rimligt och rättvist, att provinser, som ännu icke kommit i
åtnjutande af denna hjelp, äfven i sin ordning få det. Det är mig
emellertid alldeles omöjligt att här understödja Stats-Utskottets förslag
och det på grund af det förhållande att, såsom här af flere
talare blifvit framhållet, frågan är alldeles för litet utredd. Jag
fäster mig icke så mycket vid, huruvida Utskottet i sitt betänkande
har tillräckligt utredt hvad som kunnat utredas, men jag anser att,
för vinnande af det syfte motionärerne afsett, frågan är för litet
utredd.

I fråga t. ex. om jernbanans beskaffenhet hafva motionärerne
sjelfve uttryckligen omtalat, hurusom den är afsedd att anläggas
med ringa skenvigt och att det vore vida bättre att taga större
vigt, ja, det går så långt, att motionärerne sjelfve sagt, att »en
sådan tyngre öfverbyggnad skulle medföra en tillökning i anläggningskostnaden
af 116,000 kronor per mil för hela den 23 mil långa
jernvägen, till följd hvaraf hela företaget till äfventyrs åter skulle
stranda, derest icke Riksdagen äfven anvisade motsvarande belopp
såsom anslag utan återbetalningsskyldighet». Således hafva motionärerne
skriftligen uppgifvit, att det är möjligt att företaget kommer
att stranda, derest Riksdagen icke beviljar det större beloppet
såsom anslag utan återbetalningsskyldighet. Äfven jag anser för
min del, att denna banas framtid i hög grad är beroende af att
den bygges med större och solidare öfverbyggnad, ty det tjenar
ingenting till att bygga en enskild bana efter kusten, som skulle
få att konkurrera med ångbåtar och i viss mån äfven med statsbanorna,
om tågen på denna bana skola gå långsamt och med blott
lättare last, utan skall denna bana kunna bära sig, måste den byggas
så, att man verkligen kan hafva fördel af att begagna sig deraf.
Det är ju uppgifvet, att banan egentligen skulle afse att underlätta
postbefordringen samt besörja den stora kontinentala gods- och persontrafiken
från Norge och Göteborg, men just dervid har banan
i all synnerhet att uthärda konkurrens både med ångbåtar och jernvägar.
Kan det derför icke ordnas så att några särskilda fördelar
uppstå genom att resa på den banan, så kommer man icke att resa
på den. Enligt min uppfattning är det således alldeles tydligt, att
banan bör vara byggd med afseende härpå och derföre mera påkostad
samt förses med räler af större vigt, så att tågen kunna gå med
större hastighet. Man har hänvisat till att Kongl. Maj:t får pröfva
frågan, men det allra angelägnaste är väl att bolaget sjelft pröfvar
och gör klart för sig, huru banan bör vara byggd för att kunna
bära sig. Nu hafva emellertid dess målsmän, såsom redan nämndt,
sagt, att de sjelfve tro, att det hela kan stranda, derest icke medel
anslås för att få banan byggd såsom statsbanorna, det vill säga med
solidare öfverbyggnad. Hvad tillstyrker då Stats-Utskottet Riksdagen
att göra? Jo, det tillstyrker att afslå allt anslag, men deremot

41 N:o 35.

Lördagen den 29 April, e. in.

att lemna ett lån till byggande af eu del af den föreslagna banan ifrågasatt un —

således just att ställa frågan på den punkt, der det efter motio närernes

utsago är möjligt att företaget kommer att stranda. Vi- j “/Säg9från
dåre, kan man kalla frågan utredd, då, på sätt här har skett, bola- Skåne genom

get har afsett att få en bana från Helsingborg till Halmstad, men ilo,lund till

Stats-Utskottet tillstyrkt att bevilja lån för anläggning af en bana Göteborg.
från Engelholm till Varberg? Skall bolaget antaga ett sådant lån (Forts.)
eller icke? Och hvad blir antagligen följden af detta anbud? Jo,
sannolikt att man anser sin patriotism fordra att emottaga det
gjorda anbudet, men troligen också att en mängd af dem, som tecknat
aktier till den ursprungligen tillämnade banan, återtaga sin teckning,
och att bolaget i mellersta och norra Halland måste söka nya
aktietecknare i stället för dem, som i Skåne och södra Halland icke
vilja vara med om en jernvägsauläggning, som ej längre motsvarar
hvad de anse förmånligast. Norra Halland har emellertid icke samma
förmåga eller rikedom som södra Halland, men jag vill antaga sannolikheten
af att man af patriotism tvingar fram halfva det erforderliga
beloppet, så att statsbidraget kommer att utgå och denna del
af hallandsbanan blir byggd. Det blir dock ett svagt bolag och en
dålig bana man derigenom. åstadkommer. Man måste komma i håg,
att den nu tillstyrkta banan endast skulle gå till Varberg, och att
det endast är eu förhoppning man uttrycker, då man säger att i
framtiden kommer den utan tvifvel att föras fram till Göteborg.

Men om Riksdagen genom sitt beslut framkallar en bana, som endast
går en del af den föreslagna vägen, hvad utsigt finnes det väl
då för att hela den ifrågasatta banan kommer att fullbordas? Otvifvelaktigt
kommer det att mot förenämnda sätt att gå till väga
blifva en reaktion i tänkesätten och man kommer att säga, att det
hela är förfeladt, det borde vara större skenvigt och det tjenar till
ingenting att fullborda denna bana. Bolaget sjelft måste vara ytterst
angeläget, när det finner ett sådant misstag vara begånget, att fä
det rättadt, innan det har lust att fortsätta med jern vägsbyggandet.

Min öfvertygelse är således, att man icke kan sätta norra Halland
i sämre belägenhet än genom att fatta ett sådant beslut, som här
af Utskottet är föreslaget. Det kommer sannolikt, om man bifaller
detta, att dröja mycket längre, tills hela den tillämnade banan kommer
till stånd, än om man afslår alltsammans. Jag anser, att Riksdagen
bör noga göra sig reda för hvad den vill angående hela den
projekterade banan, innan den utsäger sin mening i denna sak. Alla
de fördelar, som här äro uppräknade, gälla för banan i dess helhet,
och derför bör väl Riksdagen säga, hvad vilkor den uppställer för
att lemna bidrag till byggande af banan i dess helhet. Men om
detta bolag, som är bildadt för att fullborda hela banan, icke skulle
vilja mottaga ett statsbidrag af 3 7, eller 4 millioner, komma de
sannolikt att anses såsom opatriotiske eller rent af såsom landsförrädare,
och det blir ett dåligt bolag, som icke kommer att kunna
fullfölja sin föresats, och jag tror att man efteråt skulle högligen

Jf:o 85. 42

Lördagen den 29 April, e. m.

ifrågasatt un- beklaga det misstag, man begått, om Riksdagen nu beslöte att förederstöd
för an-Yåaon. dem flotta vilkor

skål föi- min del tillstyrka afslag å Utskottets

Grefve Mörner: Om jag vore den ende, som vore antecknad,
skulle jag genast tystna, men då jag efter mig har elfva talare anmälda,
och således min tystnad icke hjelpte herrarne utur deras otålighet
och högljudt tillkännagifna betryck, ämnar jag yttra några ord,
dock icke många. Då jag på förmiddagen antecknade mig hos Herr
Talmannen för att erhålla ordet, tycker jag också, att det vore litet
origtigt att nu endast stryka ut mig. Jag får derföre nu göra den
bekännelsen, att jag för det första komplett ogillar Stats-Utskottets
förfarande att vilja påstå, att den motivering, som Utskottet förra
gången använde i sitt utlåtande och som aldrig varit föremål för
Kamrarnes pröfning, skulle kunna, på sätt i detta betänkande har
skett, utgifvas för Riksdagens beslut och tillerkännas någon vigt i
sådant afseende. Om vi slå upp Andra Kammarens protokoll för
sistlidne riksdag, så finna vi der att Herr Carl Ifvarsson endast utgöt
sin sorg inför Riksdagen och att Herr Lyttkens förmenade,
att, om man hade tillstält några fester och triumftåg, så hade frågan
kanske fått en annan utgång, men något annat åberopande af Utskottets
motivering förekommer der verkligen icke. För det andra
kommer jag nu till banans nödvändighet. En provins sådan som
Halland, som har så mycken ångbåtskommunikation, som bildar en
lång och smal landsträcka och som icke heller på alla delar har
synnerligen bördig jordmån, kan verkligen icke med skäl göra anspråk
på att komma i åtnjutande af jernvägar förr än den sjelf
kan i väsentlig mån bestrida kostnaderna för dessa jernvägar. Det
talas om, huru väl behöflig ur åtskilliga allmänna synpunkter denna
bana skulle vara, men jag tycker verkligen, att en bana här är
mindre nödvändig än på en mängd andra ställen, i synnerhet sedan
de begge banorna blifvit byggda från Halmstad till Nässjö och från
Yarberg till Borås, hvarigenom Halland har kommunikationer med
Sveriges öfriga jennvägsnät. Synnerligen olyckligt var det att åberopa
Halmstad—Nässjö-banan och Störa bergslagsbanan, då vi ju
veta, att trots aktieteckning och trots de icke obetydliga bidrag,
som insamlats, dessa banor dock höllo på att afstanna och måste
påfordra särskildt extra bidrag af staten för att kunna fullbordas.
De exemplen borde derför ingalunda hafva blifvit åberopade. Här
är det fråga om en bana af ett par och tjugu mils längd, som skulle
byggas för en kostnad af 7—8 millioner. Det skulle väl här å nyo
komma att gå på samma sätt, nemligen att, sedan banan blifvit
delvis byggd och således stora kostnader nedlagda, så, då utvägar i
öfrigt saknades för fullbordandet, blefve nära nödtvång för staten

luyymny uj
jernväg från
Skåne genom
Halland till

hemställan.

Göteborg. Talrika rop hördes nu på proposition.

(Forts.)

43 Jf:o 35.

Lördagen den 29 April, e. m.

att äfven här fylla bristen och derföre få vidkännas uppoffringar, ifrågasatt «nmöjligen,
ja, sannolikt utan utsigt att någonsin få dessa utpressade

medel åter. . jernväg från

Här kunde visserligen vara mycket mera att yttra, men jag sk&ne genom
lofvade att vara kort och jag skall — ovanligt för talare — verk- Halland till
ligen hålla mitt ord och derför nu sluta med anhållan om afslag å Göteborg.
Stats-Utskottets förslag. (i orts.)

Ropen på proposition upprepades.

Herr Wallenberg: Jag skall icke uppehålla mig vid att en
talare från Helsingborg uppgifvit, att »man icke med ångbåt kan resa
emellan Göteborg och Helsingborg på kortare tid än tjuguen timmar»,
då deremot han hoppades med den blifvande kustbanan få
kunna tillryggalägga samma väg på sju timmar, hvilket jag betviflar.

Deremot ber jag få upplysa honom att sjövägen emellan Göteborg
och Helsingborg gå sex stycken Stockholmsångbåtar, hvilka vanligen
göra den resan på tio timmar.

Jag skall icke heller mycket befatta mig med de jernvägsaktiebolag,
som samme ärade talares lifliga fantasi skapade. Jag skall
dervid blott fästa uppmärksamheten på, att motionen egentligen omfattar
tre jernvägsbandelar; den första från Helsingborg till Halmstad,
den andra från Halmstad till Yarberg och den tredje från
Varberg till Göteborg. Nu har Herr Hans Forssell uppgifvit, att för
de två förstnämnda bandelarne »fans en aktieteckning om sjuhundra
tusen kronor att påräkna»; men för den tredje afdelningen eller
linien Yarberg—Göteborg fans ingen aktieteckning, och Herr P.

Olsson har icke ens kunnat uppgifva, att der fans så mycket som
två koncessionssökande. Det blifvande jernvägsaktiebolagets aktietecknare
voro således obefintliga.

Som bekant är, utgör hela vägsträckan mellan Göteborg och
Helsingborg 23 mil. Den som önskar att hela detta arbete skulle
utföras samtidigt, den vet icke huru alla andra förhållanden i provinsen
derigenom skulle komma att förryckas. Vill man deremot
fullborda eu handel i sänder och börja söder ifrån, blir utförandet
lättare, och intet hinder förefinnes att för den första afdelningen
bilda bolag och söka låneunderstöd af den fond, som 1881 års riksdag
för sådant ändamål stält till Kongl. Maj:ts disposition.

Det har yttrats af en ärad talare på örebrobänken, då han
beskref den förflutna tiden och sin egen verksamhet: »att statsmakterna
nödgades träda emellan, för att bispringa bankerna, som under
krisen icke kunde erhålla erforderliga lån i utlandet». Den ärade
talaren glömde en faktor, som icke bör förbises eller utelemnas vid
omförmälandet af det uppgifna förhållandet, och denna faktor var
det betydliga antal gäldenärer, som voro beroende af bankerna. De
enskilda bankerna både mer än etthundratjugu tusen fordringar
och desse gäldenärer hade säkerligen blifvit, till stor skada för en

N:o 35. 44

Lördagen den 29 April, e. in.

ifrågasatt un-mangel enskilda förhållanden och för det allmänna, allt för hardt
de"w^<5r klämda i en svår tid, så vida icke blotta beslutet att inrätta en
jernväg9från »jemvägshypotekslånefond» utöfvat ett lugnande inflytande på ställpinne
genom ningen. Hade det allenast gält de enskilda bankerna, så saknas
Halland till hvarje skymt af sannolikhet, att statsmakterna skulle hafva trädt
Gvteborg. emellan. Men det gälde den ekonomiska ställningen i landet, och
(Forts.) till de våldsamma brytningar, som inträffade år 1878, hade begge

statsmakterna genom beklagliga åtgärder väsentligen bidragit. Jag
omnämner detta i förbigående, dertill manad af fälda yttranden af
den ärade talaren på örebrobänken, till hvilkens hufvudåsigt i den
nu under öfverläggning varande jernvägsfrågan jag helt och hållet
ansluter mig.

En talare på elfsborgsbänken har yttrat, att »Riksdagen lättast
skulle komma ifrån jernvägsstriderna genom att bifalla alla motioner
om nya enskilda jernvägar, till hvilka kommuner eller enskilda förbundit
sig tillskjuta halfva anläggningskostnaden». Herr Axel Bergström
har redogjort för huruledes Riksdagen tid efter annan redan
stält tjugufem millioner kronor till Kongl. Maj:ts förfogande, att,
på vilkor Riksdagen bestämt, utlemnas till jernvägsaktiebolag såsom
amorteringslån för nya jernvägars anläggande, och då de skedda
fördelningarna af dessa låneunderstöd icke gifvit anledning till anmärkningar,
så har man med allt skäl ansett detta förfaringssätt
att främja jernvägsbyggandet vara det mest lämpliga. Riksdagen
har också derigenom blifvit befriad från att hvarje år behöfva behandla
enskilda jernvägsmotioner. Det stora flertalet riksdagsmän
har ansett Riksdagens beslut i detta ämne vid 1881 års riksdag vara
ett aftal, för fem års fred på detta stridsfält, och att Andra Kammarens
majoritet så behandlat och betraktat aftalet, finner jag med
tillfredsställelse af den Kammarens redan fattade beslut angående de
enskilda motionärernes framställningar om extra anslag och lån till
jernvägsbyggnader i Halland.

Det är så mycket angelägnare, att ett sådant aftal vidhålles,
som den nya representationen icke har samma motståndskraft, som
de fyra riksstånden hade, i frågor af mera lokal beskaffenhet, som
man ville genomdrifva på statens bekostnad. Deremot kan enligt
nya riksdagsordningen enskild motionärs framställning, angående
statsanslag och statens skuldsättande, i händelse Kamrarne stanna i
olika beslut, bifallas medelst »gemensam omröstning». Statskassan
kan kramas som en svamp och landet ohejdadt skuldsättas till förmån
för enskildes företag, och detta utgör eu fara för ställningen,
som icke får förbises, då försök i denna rigtning blifvit af enskilde
motionärer framstälda.

Detta är allt hvad jag velat säga, sedan frågan redan för denna
gång kan anses på ett lyckligt sätt afgjord genom Andra Kammarens
nu bekanta beslut. Jag yrkar utslag på Stats-Utskottets framställning.

Lördagen den 29 April, e. m.

45 N:o :?5,

Herr vice Talmannen: Jag anhåller att få inskränka mig ifrågasatt untill
att yrka afslag å Stats-Utskottets förslag. derstöd för an J

° läggning af

Herr Hammar: Jag ber endast att få yttra några få ord. Då ^skåne3genom
frågan nu redan är afgjord inom Andra Kammaren och dess öde Halland till
på förhand lär varit afgjord här, vet man nog, att ett yrkande om Göteborg.
bifall till Stats-Utskottets förslag icke kan leda till något resultat. (forts.)
Jag ämnar ej heller framställa något sådant yrkande, utan vill endast
bemöta ett par uppgifter, som här lemnats af en ärad talare
under diskussionens lopp, men som äro’ fullkomligt vilseledande. De
hafva antagligen framkommit på grund af bristande kännedom om
förhållandena.

Först har man då sagt, att två särskilda linier äro påtänkta
mellan Helsingborg och Halmstad, och att man icke vet, hvilkendera
af dem som skulle komma i åtnjutande af det föreslagna understödet.
Jag ber emellertid att få upplysa, att ansökan väl blifvit
gjord hos regeringen om koncession för båda linierna, men att regeringen
remitterat dem till landshöfdingeembetet i Hallands län, i
anledning hvaraf alla kommuner, som skulle beröras af de föreslagna
jernvägarne, både i Skåne och i Halland, varit sammankallade för
att yttra sin mening. De sammanträdde för åtta dagar sedan och ''
hafva nära nog enhälligt uttalat sig för endast den ena af linierna,
nemligen den genom Sinarpsdalen. Således kan icke någon annan
linie komma i fråga. Vidare har det yttrats, att ingenting skulle
vara åtgjordt linien från Halmstad till Varberg. Det är fullkomligt
origtigt. Jag ber att få upplysa Kammaren, att fullständiga undersökningar
äro gjorda, fullständig plan med alla kartor och kostnadsförslag
af vederbörlig ingeniör upprättade, bolag bildadt och bolagsordning
uppgjord för linien från Halmstad till Varberg samt alla
dessa handlingar jemte koncessionsansökan inlemnade till Kongl.
Civildepartementet. Således är äfven det påståendet origtigt, att
ingenting skulle vara vidgjort på den linien.

Vidare har man sagt, att det icke ens skulle finnas en tanke
på en bana från Varberg till Göteborg. Hallands läns landsting
tillsatte emellertid redan för flera år sedan en komité, med länets
höfding till ordförande, hvarefter länet med en kostnad af 14,000
kronor låtit uppgöra plan samt fullständiga kostnadsförslag för
sträckorna från Göteborg till Varberg, från Varberg till Halmstad
och från Halmstad till skånska gränsen. Alla dithörande handlingar
och kostnadsförslag voro för två år sedan genom landstingets försorg
insända till regeringen, då landstinget hade anhållit att Kongl. Maj:t
måtte framställa proposition till Riksdagen om byggande af denna
bana. Således är det nog mycket sagdt, att der ingenting är vidgjordt,
utan att hela banan så att säga sväfvar i luften, och detta
borde ej vara den ärade talaren obekant.

I öfrigt har jag intet yrkande att göra, utan har blott velat
nämna detta. Men när premisserna äro så origtiga och vilseledande

N:o 35. 46

Lördagen den 29 April, e. m.

ifrågasatt un- gom här vant fallet, kan man väl ej undra, om den slutsats som

derstod för an- deraf dragés blifvit lika oriktig.

läggning af ° ö b

jernväg från 0

Skåne genom Manga och ihållande rop pa proposition hördes ånyo.

Halland till

Goteborg. Friherre von Essen, Fredrik: Klockan är visserligen redan

(Forts.) half elfva, men det har händt att Kammaren äfven för en mindre
vigtig sak än denna uppehållit sig till och med senare. Det är icke
min mening att här upptaga Kammarens tid för att söka vinna bifall
till Utskottets förslag, men det må tillåtas mig, såsom en medlem
af Stats-Utskottet, att egna några ögonblick till sjelfförsvar med
anledning af de anfall, som mot Utskottet här blifvit gjorda. Jag
tillåter mig derföre vördsamt anhålla, att Kammaren behagade ursäkta
att jag begagnar mig af min rätt, då jag nu fått ordet, att
åtminstone några ögonblick taga Kammarens tid i anspråk. Man
har i främsta rummet anmärkt mot Stats-Utskottet, att" Utskottet
tillåtit sig åberopa såsom Riksdagens beslut de motiv, som det vid
föregående riksdag begagnade, då fråga var om anslag till en stambana
genom Halland. Då Riksdagen beslöt godkänna Stats-Utskottets
i detta ämne då gjorda förslag, kan jag, i motsats till flere ärade
'' talare och insigtsfulle män, som här varit af annan åsigt, icke finna
annat än att Utskottets motiv äfven blifvit gillade.. Jag skulle med
protokollet i hand kunna visa flere exempel på tvister, huruvida motiv
skulle gillas eller icke, när beslutet gillats. Jag påminner mig
att just en af de talare, som mest stred i denna fråga, var mycket
angelägen om att motiven skulle strykas i ett Stats-Utskottets betänkande,
der de icke voro honom behagliga. Jag hemställer huruvida
icke ett beslut måste grunda sig på motiv och huruvida icke,
i och med det samma som beslutet fattats, motiven derför blifvit af
Riksdagen godkända. Dessa motiv har Utskottet icke framdragit
såsom sina egna, utan som ett af Riksdagen redan godkändt beslut,
det nemligen, hvarigenom stambanan genom Halland afslogs. De ord,
hvarpå Utskottet då'' stödde sitt afslag, lyda: »Deremot vill Utskottet,
såsom af ofvanstående torde framgå, ingalunda förneka, att ju icke
en närmare utredning af ärendet skulle kunna ådagalägga, det ifrågavarande
jernväg vore för det allmänna af sådan vigt, att dess anläggning
såsom enskild bana lämpligen borde med statsunderstöd
befrämjas. Frågan förelåg då som motion om anslag till en stambana
genom Halland, på samma gång som icke mindre än elfva
motioner väckts om understöd åt enskilda banor. Dessa motioner
afsågo begäran om icke mindre än 15,783,073 kronor 33 öre såsom
lån och 2,055,000 kronor såsom anslag, summa 17,838,073 kronor
33 öre. Innan Stats-Utskottet behandlade alla dessa enskilda jernvägar,
för hvilka statsunderstöd begärts, behandlades halländska stambanan.
Utskottet hade då ännu icke bestämt hvilket belopp, som
skulle föreslås såsom låneunderstöd för de enskilda jernvägarne, men
det förslag, som förelåg, afsåg 10 millioner. Stats-Utskottet fattade

Lördagen den 29 April, e. m.

47 N:o 36.

sitt beslut om denna bana, innan beslut fattats om lånefondens ned- Ifrågasatt (insättning
till 7V2 millioner, hvilken fond sedan af Riksdagen ytterligare dersti>d för annedsattes
till 5,000,000 kronor. Således redan då denna motion om jernväg9från
10 millioner låg hos Stats-Utskottet oafgjord, skref Utskottet ifråga- skatte genom
varande motiv. Stats-Utskottet ansåg nemligen denna lånefond icke Halland till
för ändamålet tillräcklig. Utskottets förslag angående ifrågavarande Göteborg.
bana blef af Riksdagen godkändt, och jag kan derföre icke finna annat (Forts.)
än att motiven derför gillats. Sedan kom nu i år framställning om
att banan skulle få låneunderstöd mot samma vilkor, som för lån
från allmänna lånefonden till enskilda jernvägar blifvit bestämda.
Stats-Utskottet fann då det bästa uttryck, man lär kunna finna med
afseende på en banas nödvändighet, nemligen det intresse, som inom
orten gjort sig gällande genom en aktieteckning, hvilken uppgick till
halfva anläggningskostnaden för banan till Halmstad. För att då icke
sätta Kongl. Maj:t i den belägenhet att, om teckningen fortsattes vidare
uppåt, banan icke skulle kunna fortsättas, vidtog Stats-Utskottet den
försigtighetsåtgärden att föreslå Riksdagen att äfven ställa till Kongl.

Maj:ts förfogande ett belopp för den återstående delen af banan till Varberg.
Men nu säger man att Riksdagen derigenom pröfvat ett alldeles
nytt jernvägsföretag och inledt en strid om nya jernvägar. Jag hemställer
om det är rättvist att yttra sådant, då man redan förutsett att denna
bana är af en alldeles säregen beskaffenhet, och att andra banor ej
kunna komma i samma kategori, och då man har medgifvit Kongl.

Maj:t rätt att afgöra, hvilka banor i öfrigt som kunna komma i
åtnjutande af understöd. År det då så orätt af Utskottet att vid
en bana, hvars vigt varit så mycket framhållen förut, anslå det behöfliga
beloppet, bestämma vissa vilkor och i öfrigt föreslå, att Kongl.

Maj:t må ega bestämma banans rigtning i detalj, beroende på det
intresse, som de skilda orterna kunna komma att uttrycka. Jag
tror, man varit för hård i sitt omdöme, då man lagt Stats-Utskottet
detta så mycket till last. För min del har jag icke kunnat
göra annorlunda, då jag ser på det beslut, som fattades i fjor. Jag
vet, att detta icke tillkommit, om icke en och annan riksdagsman
hade för sent insett det olämpliga i att lemna sin röst för det lägre
beloppet af lånefonden. Hade det större beloppet då beslutats, såsom
Stats-Utskottet föreslagit, så hade möjligen denna strid aldrig förekommit.

Jag kan icke fatta den statsekonomi, som ser någon fara i att
lemna understöd till enskilda banor, då orten vill lemna så stort
bidrag, som här är i fråga. Man tror sig derigenom förekomma
förhastade jernvägsbyggnader, men man drifver aktietecknarne att
ruinera sig genom att tvinga dem att skaffa sig medel till högre räntefot.
Staten förlorar intet. När man nu vill förebygga farorna af
förhastade jernvägsbyggnader, besinnar man icke huru ofantligt mycket
större summor, som föregående år, på 1870-talet, anvisats till
understöd åt enskilda banor. Kan det vara lämpligt att göra sådana
rubbningar i afseende på jernvägsbyggnaderna, att man stundom

Jf:o 35. 48

Lördagen den 29 April, e. m.

ifrågasatt un- skall bygga ovanligt mycket och stundom ovanligt litet. Man talar
derstöd för an-om emigrationen och dess orsaker, men jag hemställer om något
^ernvä^från ^''an bidraga så mycket dertill som ett hastigt aftagande af arbets^Skåne^genom
förtjensterna till följd af rubbningar i jernvägsbyggandet.

Halland till Jag vågar nu ej längre pröfva Kammarens tålamod, tacksam för
Göteborg. jag fatt nämna dessa få ord. Jag anhåller fortfarande om bifall

(Forts.) till Utskottets förslag.

Herr Stjernspetz: Som icke den ringaste utredning eller granskning
blifvit gjord af de för en kustbana genom Halland anförda skäl
och påståenden, har jag varit nödsakad att sjelf göra en sådan, så
godt jag kunnat, för att bilda mig en mening i frågan. Vid denna
sena timme vill jag dock ej trötta Kammaren med att uppläsa mina
detaljerade undersökningar, utan inskränker mig endast till att nämna
det jag icke funnit ett enda af de skäl, som motionärerne anfört och
som Stats-Utskottet utan vidare tagit för goda, hållbart eller kunnande
bestå en närmare granskning, hvarföre jag, oaktadt mina
sympatier för jernvägar i allmänhet, måste yrka afslag å Stats-Utskottets
ifrågavarande betänkande.

Herr T om er hjelm: Jag vill blott framhålla, att när fråga
först uppstod att bygga en jernbana från Helsingborg till någon
punkt i Halland, så var jag emot denna fråga, ty jag trodde icke
den skulle kunna lösas eller få det deltagande, att den skulle kunna
fullbordas ända fram till Göteborg. Att bygga en bana från Helsingborg
till Göteborg har legat i planen för de första stora linierna,
som uppdrogos i Sverige af vår store jernvägsbyggare, Friherre Nils
Ericson. Denna bana blef emellertid sedan åsidosatt för banor, som
— jag medgifver det — voro nyttigare. Orten har nu gjort så
stora uppoffringar, att banan från Helsingborg till Engelholm möjliggjorts,
utan några uppoffringar å statens sida.

Jag vill icke inlåta raig på att klandra Stats-Utskottet. Jag
tycker att man i stället bör göra Stats-Utskottet full rättvisa för
det sätt, hvarpå det sökt lösa denna fråga. Man har velat använda
så litet penningar som möjligt. Man har sagt att från Varberg till
Göteborg borde man lemna särskildt understöd, men hänvisat till
lånefonden för bandelen Engelholm''—Helsingborg. Kunde man —
så ansåg Utskottet — åstadkomma teckning för Varberg—Göteborgsbanan,
borde Riksdagen lemna särskildt bidrag till denna.
Deri tror jag Stats-Utskottet gjorde rätt. Jag vill dock nu icke
uppehålla tiden, men vill blott uttala det att, ehuru väl det än troligtvis
lyckas att denna gång genom politiska, ekonomiska och partiskäl
förhindra förslagets utförande, så är jag dock fullt öfvertygad
att inom kort tid denna fråga åter kommer upp och då möjligtvis
tager de dimensioner, att den blifver en statsbana. Staten får då
öfvertaga banan, utan några bidrag från kommunerna. Om de, som
så välvilligt tecknat bidrag i orterna, än låta saken falla, är jag

Lördagen den 29 April, e. m.

49 N:o 35.

öfvertygad att frågan dock förr eller senare kommer före, ock då, ifrågasatt unskola
äfven på detta rum röster höjas för banan. Jag röstar för derstod/or ara"
bifall till Utskottets förslag. jelZägfrån

Skåne genom

Herr von Möller: Jag skall icke vara mångordig. Jag är Halland till

sjelf aktietecknare. Jag skulle icke yttrat mig om här varit fråga
om ett anslag eller en grace af staten, men här är fråga om ett
lån. 1,900,000 kronor äro tecknade för banan Helsingborg—Halmstad.
Detta visar intresse, och jag tror icke intresset varit större
för någon annan bana. Stats-Utskottet har äfven omfattat saken
med intresse. Här hafva åtskillige talare mycket uppehållit sig vid
den förmenta stora förlust, staten skulle lida; men hvad är det för
en förlust för staten, då den lemnar lån och utsätter högre räntefot
än den sjelf gifver? Hvem förlorar på, om företaget ej skulle vara
så väl utredt, som man säger? Jo, aktietecknarne! Antag att banan
icke bär sig, låt den hembjudas åt staten! Hvem förlorar derpå?
Är det icke vi, som tecknat våra 1,900,000! Tro herrarne staten
förlorar om den öfvertoge banan Helsingborg—Halmstad för det
lånebelopp, den gifvit? Nej! Detta är orsaken, hvarför jag velat
uttala min åsigt. Jag vet väl att herrarne också hafva sin öfvertygelse,
men jag har dock ansett mig skyldig yttra dessa ord till
protokollet. För min del kommer jag att rösta för bifall till Utskottets
förslag.

Göteborg.

(Forts.)

Efter hvart och ett af de senare anförandena hade ropen på
proposition förnyats, och sedan öfverläggningen nu ansetts slutad,
framstälde Herr Grefven och Talmannen enligt de derunder gjorda
yrkandena propositioner, först på bifall till Utskottets förevarande
hemställan och sedan på afslag derå, samt förklarade sig finna den
senare propositionen besvarad med öfvervägande ja.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller mom. a) i 5:te punkten af Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås momentet.

Omröstningen företogs,, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja —29;

Nej—81.

Första Kammarens Prof. 1882. N:o 85.

4

N:o 35. 50

Lördagen den 29 April, e. m.

Mom. b.)

Herr vice Talmannen: Jag hemställer, att Kammaren måtte
förklara denna punkt hafva förfallit i följd af, Kammarens nyss
fattade beslut.

Denna hemställan bifölls.

Mom. c).

Bifölls.

Ode och 7:de punkterna.

Biföllos.

Justerades ett protokollsutdrag angående Kammarens i afseende
på det nu genomgångna utlåtandet fattade beslut.

På framställning af Herr Grefven och Talmannen, beslöts att
det denna dag första gången bordlagda ärendet skulle uppföras främst
på föredragningslistan för nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 11 e. ra.

In fidem

A. von Kr Usenetj erna.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKEIUET, 188 2.