RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1882:14

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1882. I-törsta Kammaren. N:o 14.

Lördagen den 25 Februari.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. in.

Fortsattes föredragningen af Stats-TJtskottets den 20 och 22 i
denna månad bordlagda Utlåtande N:o 12 a, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel.

8—17 punkterna.

Biföllos.

18 punliten. Anslag m

o särskild polis Gretve

Mörner: Uti ifrågavarande utlåtande säger Utskottet, styrka på
rörande fördelning af anslaget till aflöning och underhåll af särskild landet.
polisstyrka på landet, att Utskottet velat betona grundsatsen »om bidragens
tilldelande företrädesvis till de kommuner, hvilka vilja sjelfva
lemna motsvarande tillskott, eller der landsting eller enskilde äro
villiga att för ändamålet bidraga». Om det är något, som verkligen
åligger samhället, så är det väl i första rummet att upprätthålla rättssäkerheten
uti landet. Det är en angelägenhet, som på intet sätt bör
göras beroende af, huruvida kommuner eller enskilde vilja dertill lemna
bidrag. Staten har här en bestämd skyldighet att, utan minsta hänsyn
till dessa ifrågavarande bidrag af enskilde, tillse, så vidt den förmår,
att ordning och skick upprätthållas. Det skulle kunna inträffa,
att om å en ort svåra oordningar inträffade, regeringen icke skulle
kunna öfver dessa medel förfoga, hvaremot om å ett annat håll oordningar,
om äfven lindrigare, förekomma, man der skulle få hjelp af
staten, ehuru sådant vore mindre af behofvet påkalladt. Under medeltiden
hände, att enskilde måste sjelfva värna sin rätt. I den mån
regeringens makt tillväxte, hindrades de enskilde från ett sådant förfarande.
Staten framträdde såsom den maktegande, men äfven såsom
beskyddande. Mot sjelfva det slut, hvartill Utskottet kommit, har
jag icke något att erinra. Jag är villig att lemna ifrågavarande bidrag
och röstar för bifall dertill, men jag reserverar mig mot den
nämnda af Utskottet uttalade tanken. Den har dock, tyvärr, stöd i
ett i Utskottets betänkande förut omförmäldt yttrande, och jag måste
djupt beklaga, att ett sådant yttrande kunnat, på sätt som skett, förekomma.

Första Kammarens Prof. 1882. N;o 14.

1

N:o 14. 2

Anslag till
särskild polis
styrka på
landet.
(Forts.)

Lördagen den 25 Februari, e. m.

Herr Törnebladh: Då något särskildt yrkande icke blifvit gjordt,
kunde det vara onödigt att upptaga tiden med att närmare utreda
den förevarande motiveringen. Med afseende på förhållandenas mera
ömtåliga natur och då frågan inom Utskottet varit föremål för en
ganska vidlyftig debatt och många olika meningar, tror jag dock, att
det icke kan vara ur vägen att nämna några ord för att belysa frågan
och angifva, hvarför denna motivering tillkommit. I allmänhet är,
såsom redan på förmiddagen blifvit nämndt, polisbevakningen på landet
ett ämne, som lifligt intresserar en mängd af Riksdagens ledamöter
och som framkallat olika tankar rörande lämpligaste sättet för dess
upprätthållande. Dessa olika meningar röra såväl statens skyldighet
härutinnan, som lämpligaste sättet för fullgörande af denna statens
skyldighet. Det är icke blott fråga om att staten i ganska vidsträckt
mening har eu sådan skyldighet, utan äfven om bästa sättet att utöfva
densamma. Det har från flera håll försports röster, som icke äro
så belåtna med förhöjning af detta anslag; ja, till och med sådana,
som skulle vilja stryka hela anslaget. Om jag icke allt för mycket
misstager mig, torde det icke heller komma att saknas inom denna
Riksdags diskussion yttranden i sådan syftning. För min del skulle
jag vara särdeles glad, om så icke skedde, men jag fruktar att så
kommer att ske. När det då gälde att försöka bibehålla detta anslag,
var det af största vigt att man anvisade det sätt, hvarigenom, om
möjligt, öfver klagade — med skäl eller utan skäl lemnar jag derhän —
missbruk kunde förekommas; och då det visade sig, att i många fäll både
kommuner och enskilde varit villiga att, för erhållande af anslag till
nu ifrågavarande ändamål, sjelfva bidraga, så ansåg Utskottet det
vara just för bibehållande af anslaget ganska vigtigt att påpeka, huru,
der så läte sig göra, regeringen skulle kunna fästa afseende på ortens
egen villighet i detta afseende, hvarigenom dels allt för stora anspråk
skulle förekommas, dels klagomålen, som läto höra sig till och med
från Riksdagens revisorer, förstummas. Utskottet har dock i motiveringen
verkligen erkänt, att det finnes fall, då vederbörande kunna
pröfva behofvet af förstärkt polisuppsigt vara så tvingande, att det icke
kan ifrågakomma att göra anspråk på något bidrag, utan att staten
bekostar den helt och hållet. Jag kan försäkra Kammarens ledamöter,
att det icke varit så lätt att få denna lindriga motivering. Det fans
verkligen yrkanden, som gingo i vida strängare syftning. För att
förekomma dessa och då i allt fall i klämmen intet derom är yttradt,
tror jag det vara en nödig försigtighet att gå in på denna, i det hela
temligen oskyldiga, mening, enär i alla händelser det är lemnadt
vederbörande full pröfningsrätt, om omständigheterna äro sådana, att
anslag finnes vara oundgängligen af behofvet påkalladt. För min del
har jag, med afseende å vigten af att detta anslag icke blott bibehöiles
utan förhöjdes, trott att förhållandet skulle kunna utan fara
påpekas, då något särskildt vilkor icke blifvit gjordt. Jag yrkar
naturligtvis bifall till Utskottets förslag.

Öfverläggningen var härmed slutad, och punkten bifölls.

3 N:o 14.

Lördagen den 25 Februari, e. m.

19—28 punkterna.

Biföllos.

29 punkten.

Lades till handlingarna.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Bevillningsutskottets
den 20 och 22 innevarande Februari bordlagda Betänkande
N:o 1, angående allmänna bevillningen.

1 och 2 punkterna.

Biföllos.

3 punkten.

Lades till handlingarna.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande Statsutskottets
den 22 och 24 i denna månad bordlagda Utlåtande N:o 17,
angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning och förbättring,
hamn- och brobyggnader samt vattenkommunikationer, äfvensom sjösänkningar
och andra vattenaftappningsföretag.

1—3 punkterna.

Biföllos.

å punkten.

Herr Nyström: Få företag synas vara förtjenta af sådan uppmärksamhet
som de, hvilka afse vattenafledningar och sjötappningar.
Det har nu här blifvit visadt och af Kongl. Maj:t besannadt, att ett
anslag af 150,000 kronor — och det såsom rent anslag utan återbetalningsskyldighet
— är af behofvet högeligen påkalladt. Utskottet
har dock icke ansett sig kunna tillstyrka mera än 80,000 kronor rent
anslag och 70,000 kronor såsom lån. Följden af detta Utskottets förslag
skulle blifva, att icke mera än 1/i (i stället för förut y3) skulle
utgå såsom anslag och resten såsom lån. För norra orterna, der myrutdikningar
på sänka trakter förekomma, och der bidrag i det fallet
kunna ifrågakomma, är det dock alldeles nödvändigt att ett anslag af
150,000 kronor beviljas utan återbetalnings skyldighet. Jag kan nästan
för bestämdt antaga, att hela anslagets verkan kommer att förfalla,
om det skall utgå på det sätt Stats-Utskottet tillstyrkt och icke beviljas
utan återbetalningsskyldighet; ty få byalag kunna mottaga dessa
understöd i form af lån, på sätt här är föreslaget, hvarigenom de

Anslag till
myrutdikningar
m. in.,
afseende att
minska frostländigheten.

N:o 14. i

‘Lördagen den 25 Februari, e. m.

Anslag till skulle hafva att krångla med återbetalningsskyldigheten under 30 års
myrutdiknin- ener s§, länge amorteringen räckte. Jag antager derföre, att allseende
mogen i dessa norrländska län hellre lemnar detta understöd å sido —

minska frost- åtminstone i de flesta fall — än den går in på att taga det under de

ländigheten. af Utskottet föreslagna vilkor. Jag får i anledning häraf vördsamt
(Forts.) anhålla, att Kammaren täcktes bifalla Kongl. Maj:ts förslag i denna
fråga. Helst skulle jag dock hafva sett, att motionärens förslag å

250,000 kronor beviljats, tv dessa penningar äro så väl använda, att
knappt några andra anslag kunna nyttigare och bättre användas.

Må vi betänka hvilka ofantligt stora områden, som kunna blifva före mål

för vattenaftappning. Min mångåriga erfarenhet har lärt mig,
att sådana företag betydligt bidraga att minska frostländigheten, så
att äfven häraf framgår, att dessa penningar skulle blifva väl använda.
Jag hemställer derföre om bifall till Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt.

Grefve Sparre: Jag får vördsamt anhålla, att Kammaren måtte
bifalla Utskottets hemställan i förevarande punkt. Skiluaden mellan
hvad Utskottet föreslagit och hvad Kongl. Maj:t framstält torde icke
vara så stor, som den föregående talaren tyckes föreställa sig. Nuvarande
bestämmelse stadgar att vid sådana företag högst 1/3 kan erhållas
såsom anslag, och denna bestämmelse är bibehållen, men Utskottet
har, för det fall att företaget understödes dels genom anslag
utan återbetalningsskyldighet, dels genom lån, föreslagit andra vilkor
för företagets understödjande. För sadana fall har Utskottet föreslagit
att högst l/4 må erhållas såsom anslag och högst 1/2 såsom anslag och
lån tillsammans. Skiluaden i anslaget blir således V12 af kostnadsförslaget;
och detta torde mer än val uppvägas deraf att V4 kan erhållas
såsom lån räntefritt under 3 år och sedan mot billig ränta
under en följd af år. Det är icke Utskottet, som först framstält denna
tanke; Utskottet har upptagit densamma sådan den blifvit uttalad af
den mest kompetente domaren i dylika frågor, nemligen af Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Redan 1877 i ett utlåtande till Kongl. Maj:t
uttalade nämnda styrelse önskvärdheten af att dessa bidrag måtte lemnas
såsom lån, och som det torde vara ganska lärorikt, ber jag att få
uppläsa hvad styrelsen i detta afseende säger. Styrelsens anförande
lyder:

»Ehuru styrelsen erkänner nyttan och nödvändigheten af att en
anslagsfond finnes, hvarutaf intressenter uti företag, hvilkas utförande
icke lemnar någon annan egentlig vinst än den som uppkommer genom
undanrödjande af frostanledningar, kunna få bidrag, och anser, att en
sådan fond fortfarande bör anvisas, har styrelsen likväl af vunnen erfarenhet
kommit till den öfvertygelse, att det vore i allmänhet lämpligare
och för ett rätt användande af understödsmedlen mera betryggande,
om vattenaftappningsföretag i vidsträcktare mån än hittills, i
synnerhet inom de norra länen, varit fallet, understöddes medelst lån
i stället för anslag. Man har nemligen att befara, att företag, som
erhålla anslag utan återbetalningsskyldighet, inledas och bringas till
verkställighet, utan att deras ändamålsenlighet och vinstgifvande beskaffenhet
så noga öfvervägas, som när endast lån, hvilka framdeles
måste betalas, begäras och kunna erhållas, utom det att ett företags

lördagen den 25 Februari, e. m. 5

framtida underhåll bättre betryggas, då det helt och hållet skall bekostas
af medel, som jordegarne sjelfve förr eller senare måste tillskjuta.
»

Utskottet har icke utdragit den deri uttalade tanken i alla dess
konseqvenser, utan endast tillämpat den i afseende på den förhöjning
som blifvit begärd. Jag tror, att den sakkunskap nämnda myndighet
eger och de skäl den uttalat äro tillräckliga för ett bifall till Utskottets
förslag, hvarom jag anhåller.

Herr Nyström: Jag nödgas besvara några invändningar, som
den siste talaren gjort. Om också åt Väg- och Yattenbyggnadsstyrelsen
skall tillerkännas eu afgörande betydelse — hvilket jag naturligtvis
icke har något att invända emot —• så inverkar ju detta icke på
sättet att åstadkomma hvad man vill hafva utfördt. Genom att man nu
beviljar detta anslag under den form som är föreslagen blifver följden,
att alla af Konungens Befallningshafvande insända förslag, hvilka representera
för Yesterbottens län en summa af 500,000 kronor och för
Norrbottens län 250,000 kronor, måste återskickas och komma i många
fall ej åter. Detta är en omständighet som jag får påpeka. Hvad
beträffar påståendet, att man skulle ega större garantier att företaget
utfördes, om man beviljade medlen till V4 under form af lån och x/4
såsom anslag, har jag svårt att inse dess sanning. Om eu person, tillhörande
den jordbrukande klassen, som är den klass, hvilken skulle
begagna sig af detta anslag, i företaget nedlägger 2/s af egna medel,
men erhåller endast x/3 af staten, måtte han väl löpa så stor risk,
att han är .män om, att företaget verkligen skall blifva för honom
välgörande. Att nu söka binda vid hemmanet eller byalaget en skuld
under en tid af 30 år, för hvilken invånarne i byn svara en för alla
och alla för eu, anser jag oklokt. Dolket hyser häremot stor misstro
och inlåter sig — med högst få undantagsfall — icke härpå. Man
måste för att nå det rätta vid anslags beviljande, såsom i lagstiftningsfrågor,
något litet höra på hvad män, som känna till och verkat i
orterna, hafva att säga. Jag yrkar fortfarande på bifall till Kongl.
Majffs förslag. Jag kan icke finna annat än att Kongl. Maj:t gifvit
göda skäl för sitt förslag. I Utskottets betänkande sägs, att motionären
Grefve Posses förslag icke kunde beviljas, emedan det afsåg en
för stor summa. Stats-Utskottet gick derför ned till 150,000 kronor,
men vid detta belopp fäster Utskottet sådana vilkor och inskränkningar,
att Utskottet, i stället för att föreslå beviljandet af förhöj dt
anslag, kan sägas hafva prutat på det gamla.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes, enligt de derunder
framstälda yrkandena, propositioner, först på bifall till förevarande
punkt och sedan derpå, att Kammaren skulle, med afslag å Utskottets
hemställan i hvad den skilde1 sig från Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning, bifalla samma nådiga framställning oförändrad; och
förklarades den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

N:o 14.

Anslag till
myrutdilcningar
m. m.,
afseende att
minska frostländigheten.

(Forts.)

Lördagen den 25 Februari, e. m.

5 punkten.

Grefve Posse, Knut: Jas skulle vara orättvis, om jag icke erkände,
Jföretag* »tf min motion inom Stats-Utskottet fått något annat påaktande än
hvad som synes i klämmen, der, såsom Herrarne finna, det ifrågavarande
anslaget föreslås till en förhöjning af 150,000 kronor från förutvarande
100,000 kronor. Utskottet har nemligen i motiveringen för
sitt betänkande gjort åtskilliga förklaringar till de vilkor, som förut
voro gällande, och hvilka förklaringar, om de af Riksdagen antagas
och sedermera af vederbörande myndigheter och Kongl. Maj :t påaktas,
visserligen komma att i många hänseenden underlätta odlingsföretag;
men de komma icke dem till godo, som jag i min motion egentligen
afsett, nemligen de minst lyckligt lottade, som hafva sådan jord, som
här afses. För dem står frågan ännu lika ölost, som den alltid varit.
För dem åter, som hafva någon möjlighet att sjelfva understödja företaget,
har en verklig fördel beredts ytterligare genom den förklaring,
som i betänkandet gifves, att nemligen de nu gällande bestämmelserna
icke innehålla någon begränsning i afseende å den proportion, hvari
lånebeloppet bör stå till kostnaden för vattenaftappningsföretaget. Utskottets
tillägg härvid, att åtminstone någon mindre del af den lånesökande
bör tillskjutas, kan sålunda gifva förhoppning att lägst %
eller 7/8 kan som lånemedel efter detta få påräknas i stället för förut
vanliga lf3 eller 1/2. Det är en stor hjelp.

Jag vill äfven erkänna, att min öfvertygelse är, att Utskottet skulle,
hvad sjelfva anslagssumman beträffar, kommit till en högre siffra än det
gjort, om det nu visat sig varit stort behof af detta anslag eller att många
ansökningar om delaktighet deraf varit ingifna. Det kan tyckas, som
om, då man erkänner, såsom jag gör, det förhållandet, att, när Utskottet
behandlade denna fråga, några ansökningar icke funnos ingifna, man
äfven skulle nödgas erkänna, att behofvet icke är särdeles stort. Jag
har dock i min motion anfört skälen för ett motsatt förhållande. Jag
har der först visat, att det i ett enda län finnes 1,000, ja, 100,000
tunnland för sådana odlingsföretag lämplig jord och tio gånger denna
areal inom Sverige. Jag bär vidare visat, att i detta samma län, nemligen
Kronobergs, ligga undersökningar färdiga för mellan 800,000 å

900,000 kronor, men att man icke kan förmå de lånesökande att påkalla
statens hjelp; »vi kunna icke», säga de, »gorå något med detta
anslag och på de vilkor det lemnas». Således tror jag, att denna brist
på lånesökande just bevisar, hvad jag i min motion ansett mig böra
påpeka, nemligen att vilkoren äro för stränga. Granskar man föröfrigt
de nya vilkor, jag sökt få gällande i stället för de nuvarande,
skall man, om man vill vara rättvis, nödgas medgifva, att alla vilkor
•— frånsedt detta enda, att jag begär hela odlingskostnaden såsom lån —
äro vida strängare än de nuvarande bestämmelserna och för staten fördelaktigare.
Jag påpekar nemligen der, att eu undersöknings-, afdiknings-
samt odlingsplan borde såsom vilkor för låneunderstödet upprättas
af vederbörande landtbruksingeniör, af hvilken äfven företaget
borde vara tillstyrkt. Härpå har Utskottet svarat:

»Det ändamål, sistnämnde motionär afser med förslaget derom att
planen skall vara af vederbörande landtbruksingeniör upprättad, torde

K: o 14. 6

Lån för utdikning
av m. m.
till beredande

Lördagen den 25 Februari, e. m.

7 N: o 14.

redan vara beaktadt, bland annat, genom det nu gällande stadgandet, Lån för utan
för hvarje företag plan till arbetets utförande jemte beräkning öf-dikning ar m.m.
ver dermed förenade kostnader måste hafva vunnit Kongl. Maj:ts nå-tlaj- ^?e
diga fastställelse». företag.

Det är nu att hoppas, det Kongl. Maj:t, sedan behofvet af att (Forts.)
dessa undersökningar verkställas af en landtbruksingeniör blifvit påvisadt,
efter detta ej skall godkänna hvilken undersökningsförrättning
som helst, ty hvarför klagas det så ofta att dessa nrossodlingsföretag
blifvit misslyckade? Jo derför, att de ej blifvit af sakkunniga personer
undersökta och afvägda och jag förundrar mig alldeles icke öfver att
detta misstroende nu är på många håll stort, då man verkligen kan
påvisa mycket slarf och okunnighet i detta så vigtiga förarbete som
en undersökning i detta ingalunda lätta arbete. Dylika företag höra
till dem, som minst af alla kunna bestämmas genom några formler.
Erfarenheten ensam måste härvidlag vara bestämmande. En vattensjuk
mark kan behöfva 1 eller 1V2 fots sjunkningsmån förutom nödigt
aflopp; den kan kanske behöfva 2, 3 eller 4 fots. Då man nu vet, att
det som kostar vid sådana företag, är att komma på djupet, anser jag
det vara eu alldeles nödvändig bestämmelse, att undersöknings- och
afdikningsplan samt kostnadsförslag skall vara upprättadt. af en fullt
sakkunnig person. Likaledes bör detta vara förhållandet med odlingsplanen,
ty det är visst, att det finnes lika många mossar odugliga till
odling af säd som dugliga dertill, om ock de förra skulle vara dugliga
för annat ändamål.

Vidare har jag, med den lifliga öfvertygelsen om, att sådana företag
som tjenlig^ mossars och myrars odling, när dessa med omtanke
och urskilning bedrifvas, är bland det mest lönande man kan företaga
sig, föreslagit de lånta medlens återbetalande på 16 år i stället för
nu sker under 34 V2 år, likasom jag ansett det obehöiligt, att staten
till hvarje lånesökande efterskänker 1372 °/° af kapitalet genom eftergift
af 3 års räntor å detsamma. Genom den af mig fordrade rättigheten
att till det lånta kapitalet tillägga de första sex årens upplöpande
räntor, har deremot ej påkallats någon förlust för staten, lika
litet som det är någon ny bestämmelse vid likartade företag, då ett
sådant beräkningssätt nu i allmänhet följes vid kostnadsförslags uppgörande
för jernvägar och andra dylika företag. Hvad det beträffar,
att icke lånen skulle kunna amorteras på så kort tid som 16 år, så
skulle jag icke vara så öfvertygad om dessa företags fördelaktighet
som jag är, om jag icke vågat föreslå detta. Jag har temligen noga
beräknat, att till och med om odlingen icke skulle gifva mer än sjette
eller sjunde kornet, af ett så simpelt sädesslag som hafre, skulle jordbrukaren
likväl åtnjuta skälig jordränta, jemte det belopp, som erfordrades
för att verkställa afbetalningar å lånet till staten, och dessutom
hafva förlag för inköp af gödningsämnen.

Hvad denna sak i öfrigt beträffar, så tror jag verkligen, att denna
fråga är af så stor betydelse, att sedan vi började bygga våra jernvägar,
icke några företag påkallat statens medverkan, som kunnat vara
af större vigt och medföra större fördel för staten och de enskilde, än
dessa odlingsföretag, om de rätt verkställas. — Jag kommer icke att
framställa något yrkande i frågan. Jag är tacksam för att genom mitt

N:o 14. S

Lördagen den 25 Februari, e. m.

Lån för ut- förslag något blifvit vunnet och är öfvertygad om, att frågan i den
dihningarm.m.af mjg väckta utsträckta form, icke kan falla. Den kommer otvifvelUaf
odlings-1^tigt igen i en eller annan form och ingen skall vara gladare än jag,
företag, om den kommer igen i den form, att den kan vinna mest förtroende,
(Forts.) nemligen om den kommer från och genom myndigheterna till Kongl.
Maj:t och från Kongl. Maj:t till Riksdagen. Jag kan icke förmoda
annat, än att, sedan den rikedom, som här finnes i vårt land, blifvit
för myndigheterna nu blottad, den kommer till användning i vidsträcktaste
mån samt att allt hvad göras kan äfven skall blifva gjordt. Ett
annat land, lika vattensjukt som Sverige, har redan skänkt denna stora
fråga sin uppmärksamhet. Finska regeringen har genom utskickade i
Sverige gjort sig underrättad om den erfarenhet, som här i vissa landsändar
i detta afseende vunnits, och efter hvad dessa utskickade personer
omtalat, är det den finska regeringens afsigt att allvarligt och
kraftigt taga denna fråga om hand. Jag hoppas att så skall blifva
förhållandet äfven i Sverige, och i denna förhoppning har jag intet
yrkande att nu framställa.

Grefve Sparre: Då den föregående talaren icke framstälde något
yrkande, hade jag kunnat undvika att svara honom, men det är
dock ett yttrande af honom, som jag icke kan under tystnad förbigå.
Han yttrade nemligen, att det förhållandet, att inga ansökningar om
erhållande af lån för närvarande ligga inne, bevisade att de lånevilkor,
som i fjor bestämdes, äro för stränga. Detta är dock intet bevis, ty
dessa vilkor började först att tillämpas den 1 Januari innevarande år
och hafva derför ännu icke hunnit verka.

Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att den ärade talaren icke
synes rätt hafva uppfattat dessa vilkor. Han tycktes nemligen anse
att hvad som är praxis vid utlemnandet af dessa lån äfven skulle vara
bestämdt i vilkoren, då han trodde att för’ dylika företag lån ej skulle
kunna erhållas till högre belopp än 46 å 50 procent af beräknade kostnaden.
Ingen gräns är dock bestämd för lånens belopp, och Kongl.
Maj:t eger att bestämma för hvarje fall det belopp, som kan anses
lämpligt och hvad som kan innebära full säkerhet för statens fordran.
Något vidare i denna väg torde derför icke böra bestämmas.

Frågar man nu, hvarför Utskottet, då inga ansökningar ligga inne,
likväl föreslagit att höja beloppet, blir svaret det, att då nu anvisade

100,000 kronor ej medgifvit högre bidrag än 46—50 procent af beräknade
kostnaden, det vore skäl att öka nämnda belopp, så att Kongl.
Maj:t sattes i tillfälle att i högre grad än hittills understödja deraf
förtjenta företag.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Grefve Posse, Knut: Jag har icke något att i hufvudsaken
nu vidare tillägga, men med anledning af Grefve Sparres yttrande, att
icke de vid förra riksdagen beslutade vilkor ännu vore kända, ber jag
att få omnämna, att vid alla dessa undersökningar, som jag i min
motion gifvit en förteckning på, uppgående för Kronobergs län till
248,674 qvadratrefvar, hafva vederbörande haft kännedom om dessa

Lördagen den 25 Februari, e. m.

9 N:o 14.

vilkor, men förklarat att de voro för stränga ocli att med dem
kunde uträttas.

Ofverläggningen var härmed slutad, och punkten bifölls.

6 och 7 punJcterna.

intet Lån för utdiJcningarm.
m.
till beredande
af odlingéföretag.

(Forts.)

Biföllos.

Föredrogs å nyo och lades till handlingarna Stats-Utskottets den
22 och 24 i denna månad bordlagda Memorial N:o 18, i anledning af
Statskontorets underdåniga berättelse angående undsättningsfonden.

Föredrogs å nyo Banko-Utskottets den 22 och 24 innevarande Ang. verkstad
Februari bordlagda Memorial N:o 2, angående verkstäld gransknings''™™5*''*”1? “/
af Riksbankens tillstånd och förvaltning. Riksbankens

° tillstånd och

TT m , förvaltning.

■Herr vice I al man nen: I detta betänkande förekommer å sid.

5 en anmälan af Banko-Utskottet om en lånetransaktion, hvarigenom
Fullmäktige mot inteckningssäkerhet i stadsfastighet förmedlat ett på
30 ars amortering ståldt obligationslån till en indistruel inrättning.

Utskottet, som mot sjelfva lånetransaktionen i afseende å säkerheten

eller realisationen af de mottagna papperen ingenting har att anmärka,
slutar med att saga, att Utskottet ansett sig böra för Riksdagen uttrycka
sin tvekan, huruvida förmedling af obligationslån till industriella,
inrättningar i allmänhet må kunna anses vara med Riksbankens
ändamål fullt öfverensstämmande. Nu kan man icke annat än i sin
ordning tveka, hvad denna Utskottets tvekan afser. Utskottet har
redogjort för, att detta lån lemnades mot inteckningssäkerhet i stadsfastighet,
och att således icke den industriella inrättningen, icke dess
verkstäder och ännu mindre dess lösegendom af Fullmäktige ansetts
såsom säkerhet, utan att den inrättningen tillhörande jordfastigheten
ansetts ega sa högt värde att den kunde gifva full säkerhet för lånet.

Nu synes väl icke under sadana förhållanden den omständighet, att
tillika en dyrbar industriel anläggning finnes på denna plats, höra
hafva för Fullmäktige utgjort anledning att neka sitt biträde till denna
lånetransaktion. Man skulle då vara benägen att tro, att det i allmänhet
skulle vara dylika lånetransaktioner med enskilde som Banko-Utskottet
anser att fullmäktige, med afseende å Riksbankens egenskap af statsinstitution
och dermed förenade grannlaga uppgift, böra undvika. Jag
ber da att fa erinra, att bankens reglemente uttryckligen tillerkänner
fullmäktige rätt att inköpa och sälja in- och utländska statspapper och
obligationer, och till den senare klassen lära väl de nu ifrågavarande
vara att hänföra. Det är således icke med afseende å några betänkligheter
angående nu gällande föreskrifters otydlighet, som något kan
erinras mot fullmäktiges åtgärd. Åtgärden är utan tvifvel från bankverksamhetens
synpunkt ganska rigtig, ty det lärer väl icke kunna
nekas att — alltid under förutsättning att det sker med den stora var -

N:o 14. 10

Lördagen den 25 Februari, e. in.

Ang. verkstad samhet, som icke allenast den ekonomiska sidan af saken, utan äfven
granskning af ^en moriska fordrar — det är af stor vigt, att Riksbanken icke allfuistlmdTch
cleles undandrager sig att utöfva det modifierande inflytande på penförvaltning.
ningmarknaden, som Riksbanken inom andra områden utöfvar, äfven
(Forts.) genom att i vissa fåll öfvertaga privata obligationslån. Jag bar särskild!
erinrat om det stora moraliska ansvar, som ett sådant öfvertagande
medför, ty för fullmäktige är det icke nog, att obligationerna
säljas ögonblickligen, innan de ens kunna sägas vara tillgängliga i
marknaden, utan för fullmäktige måste det vara eu hufvudsak att
ingen tvekan kan ega ruin, menskligt att tala, att icke dessa obligationer
också blifva återbetalda, och att följaktligen icke Riksbankens
'' högt aktade sigill, om jag så må säga, sättes på eu transaktion, som

icke är af otvifvelaktig beskaffenhet. I detta afseende har emellertid
icke någon erinran blifvit af Utskottet framstäld, utan det synes hafva
godkänt fullmäktiges pröfning af säkerheten och öfriga på lånet inverkande
förhållanden. Jag kan icke neka att det skulle för fullmäktige
vara önskvärd!, att Riksdagen ville uttala sin mening om den
tvekan, som Banko-Utskottet här hyst, och som, om den skulle qvarstå,
möjligen kan på blifvande fullmäktige utöfva ett inflytande, som för
deras handlingsfrihet icke kan vara fördelaktigt.

Herr Ekman, Johan Jacob: Som Kammaren torde finna, innebär
det här åberopade yttrandet i Banko-Utskottets memorial icke
något klander mot fullmäktiges åtgärd i nu ifrågavarande fall. Utskottet
har endast tagit sig friheten yttra, att Utskottet vore tveksamt,
huruvida dylika transaktioner som denna vore af beskaffenhet att fullt
öfverensstämma med Riksbankens ändamål. Anledningen till detta
yttrande ligger deri, att Utskottet velat inom Kamrarne framkalla en
diskussion öfver detta ämne, hvilken diskussion Utskottet trott skulle
vara just för fullmäktige angenäm och gagnelig; och med nöje hörde
jag af den siste ärade talarens anförande, att äfven han önskade att
denna fråga måtte komma på tal, så att någon ledning för fullmäktiges
framtida åtgärder kunde vinnas. Utskottet har för sin del icke
vetat något bättre sätt att åstadkomma eu opinionsyttring inom Kamrarne
i detta fall, än det af Utskottet vidtagna. Det hade visserligen
kunnat tänkas att Utskottet i förevarande betänkande endast anmält
förhållandet och tillika sagt, alt, Utskottet ville vid behandlingen
af reglementet inkomma med det förslag, hvartill Utskottet kunde finna
anledning, men, för så vidt jag känner Utskottets sammansättning, hade
då icke något förslag till ändring af de nuvarande reglementariska
bestämmelserna kommit att ega rum, och icke ens reservationsvis både
någon anmälan till Riksdagen kunnat ske, emedan någon motion i
frågan icke var väckt. För öfrigt är det, åtminstone efter min uppfattning,
rätt att så litet som möjligt belasta reglementet med vissa
bestämda föreskrifter, utan bör man så vidt ske kan öfverlemna åt
fullmäktige att fritt handla efter omständigheterna och deras egen
öfvertygelse. Jag har ansett det vara så mycket mindre skäl att nu i
reglementet intaga några bestämmelser, afseende förmedling af obligationslån
till industriella inrättningar, som det är oss alla bekant, att
en komité för närvarande är sysselsatt med uppgörande af förslag till

Lördagen den 25 Februari, e. m.

11 N:o 14.

bankens omorganisation, och då det är antagligt, att detta förslag Ang- verkstad
kommer att blifva ganska genomgripande och möjligen snart träda i granskning af
verket, torde det icke vara skäl att dessförinnan lappa på reglementet. tutfåndTch

Jag medgifver gerna, att reglementet icke lemnar något förbud i förvaltning.
nu ifrågavarande hänseende, men jag kan icke derför vara fullt öfver- (Forts.)
ens med den senaste ärade talaren, att reglementet derför lemnar tillstånd
dertill. Reglementet säger nemligen, att fullmäktige äro berättigade
att köpa och sälja obligationer, men detta är något helt
annat än att förmedla ett obligationslån.

För att nu uttala min egen uppfattning om den förevarande transaktionen,
så ber jag fä säga, att jag verkligen lutar till den åsigten, att
det är bättre, att Sveriges Riksbank icke befattar sig med sådana
transaktioner som denna. Jag ber att Kammaren måtte beakta, att
bär icke är tal om den lånetransaktion, som nu blifvit af Utskottet
omnämnd, utan endast om åtgärden i allmänhet att förmedla sådana
lån. Det lär väl icke låta sig göra att åstadkomma eu dylik förmedling
af lån, utan att Riksbanken först kommer i besittning af obligationerna,
och det lär val endast undantagsvis vara fallet, att Riksbanken
kan på förhand vara fullt förvissad om att dessa obligationer komma
att säljas. Jag tror, att i det fall, hvarom nu är fråga, utbetalades
penningarne till låntagaren i April och obligationerna såldes i November.
Jag betvifla!- ingalunda, att fullmäktige hade full säkerhet
att de skulle gå åt, men de voro dock icke sålda förr än några månader
efter det att sjelfva lånet var öfverenskommet och penningarne
lenmade. Så vidt mig är bekant, hafva Fullmäktige aldrig köpt en
enda obligation utgifven af en industriel inrättning, utom nå konkursauktion.
Fullmäktige anse alltså, såsom jag också tror är ganska rigtigt,
att de icke böra tillegna sig dylika obligationer. Under sådant förhållande
föreställer jag mig, att det också borde vara en princip för
fullmäktige att icke förmedla obligationslån till industriella inrättningar,
hvarigenom Banken lätt nog skulle komma att få behålla dylika
papper. Fullmäktige ikläda sig ock i sammanhang med denna förmedling
och som eu följd deraf, att, för så vidt annuiteten på förfallotiderna
ax låntagaren betalas, tillhandahålla långifvaren samma belopp.

Ehuru, såsom jag sagt, det i fråga om den inrättning, som nu erhållit
lån, icke^ är minsta risk, att ju denna kommer att fullgöra sitt åtagande,
så kunde det dock med andra dylika lån hända, att beloppet
icke på dagen betalades och att fullmäktige således blefve tvungna
&tt för obligationsinnehafvarne förklara, att banken icke vore i tillfälle
att till dem liqvidera de bestämda annuiteterna, och det lär icke
kunna nekas, att en sådan tilldragelse kunde mot den, som förmedlat
lånet, väcka en viss grad af misstroende eller åtminstone minska dess
anseende. Det anfördes af Herr vice Talmannen att jemte den säkerhet,
som för detta lån i öfrigt lemnats, fans en ytterligare och kanske den
förnämsta säkerheten i den värdefulla inteckningen. Jag bestrider
ingalunda detta förhållande. Det är ett faktum, som icke kan bestridas,
men jag ber att fä påpeka, att långa lån mot inteckning kunna
icke vidare af fullmäktige utlemnas. Jag medger gerna, att eu
sådan additionel säkerhet alltid är af stort värde, men jag ber på
samma gång att få säga, att Utskottet icke klandrat den ifråga -

N:o 14. 12

Lördagen den 25 Februari, e. m.

Ang. verkstad varande åtgärden, utan blott anmält förhållandet till Riksdagen, på
granskning o/Ret aH Riksdagen måtte komma i tillfälle att yttra sin mening dertiUståmiTch
öfver. Jag befarar icke heller någon risk vid dylika operationer med
förvällning, nuvarande fullmäktige, men efter dem komma en gång andra, hvilka
(Forts.) måhända icke äro så försigtiga som de nuvarande, och är då vägen
en gång beträdd, så kan det lätt hända, att vinstbegäret tager öfverhanden
öfver försigtigheten.

Jag tager mig friheten att anhålla om bifall till den af BankoUtskottet
tillstyrkta ansvarsfrihet för fullmäktige.

Herr Olsson, Peter: Ehuru jag icke blifvit antecknad som re servant,

ber jag att få nämna, att jag i Utskottet, jemte flere, var af
annan mening än majoriteten just i denna fråga. Denna fråga afhandlades
ganska mycket inom Utskottet och, såsom Utskottet här i
sitt betänkande tydligt och klart uttalat, förefans icke någon anmärkning
mot fullmäktige, hvarken i det afseende!, att fullmäktige öfverskridit
de reglementariska föreskrifter, som fullmäktige hafva att ställa
sig till efterrättelse, eller att säkerheten för detta lån lemnar något
öfrigt att önska, eller att fullmäktige på något sätt förbisett hvad
Riksbankens sanna bästa fordrar, såsom t. ex. i afseende på penningtillgången,
utbetalningar o. s. v. Ingen har heller kunnat lemna
amplare vitsord åt fullmäktiges åtgöranden i detta och öfriga afseenden
än Banko-Utskottet. Under sådana förhållanden fans en minoritet
i Utskottet, bestående af sju ledamöter mot nio, som icke kunde
förena sig om denna strof, man må nu kalla den för en anmärkning
eller blott för ett meddelande. Efter minoritetens uppfattning kunde
den väl knappast räknas för något annat än en anmärkning, ty hade
Utskottet icke sagt, att Utskottet varit tveksamt, huruvida sådana transaktioner
vore med Riksbankens bästa öfverensstämmande, utan i stället,
såsom det yrkades af minoriteten, blott anmält förhållandet, då kunde
man kanske hafva sagt, att det icke var en anmärkning, utan endast
en anmälan. För min del ber jag att få säga, att jag icke kunnat
uppfatta denna strof annorlunda än som eu anmärkning, och då jag
för min del icke kunnat vara med om en sådan anmärkning, då den
noggranna granskning, som försiggått af fullmäktiges både allmänna
och hemliga protokoll, icke efter min uppfattning gifvit den ringaste
anledning till klander, och då säkerheten för lånet består icke blott i
den industriella anläggningens byggnader och hvad dertill hör, utan
äfven uti inteckning i fastighet, så har jag för min del trott, att fullmäktiges
åtgörande i detta afseende varit fullt öfverensstämmande med
bankoreglementet och hvad som hör till att på allt sätt tillse Riksbankens
sanna bästa. Men icke blott detta. Det har också synts mig,
som om fullmäktige just med fäst afseende på en sådan förmedling
af lån, som icke i någon mån torde vara främmande för Riksbankens
verksamhet, tillgodosett den allmänna rörelsen. Fullmäktige hafva
naturligtvis att i alla andra afseenden förvalta bankens angelägenheter.
Skulle man, såsom den siste ärade talaren, uttala någon tveksamhet,
huruvida denna transaktion eller detta förmedlande af lån skulle såsom
exempel kunna inverka på bankens framtida skötsel af blifvande
fullmäktige, då tror jag, att det rigtigaste af Banko-Utskottet vore att

Lördagen den 25 Februari, e. m.

13 N:o 14.

gorå en verklig’ anmärkning och föreslå en förändring i bankoregle- Ang. verkstad!
mentet, så att det blefve tydligt och klart hvad fullmäktige hade°att^a,Äi,i5l °f
rätta sig efter, men, såsom jag sagt, då fullmäktige i så mänga andra uUståTdTch
afseenden hafva att handlägga bankens alla angelägenheter och det förvaltning.
alltid måste komma att bero på fullmäktiges pröfning i det ena eller (Forts.)
andra afseende!, såväl när det är fråga om lån som när det är fråga
om att inköpa obligationer, och jag icke kan finna, att den omständigheten,
att lånet lemnas till en industriel inrättning, bör lägga något
hinder i vägen för en sådan förmedling af lån, så måste jag för min
del tacksamt godkänna hvad fullmäktige här åtgjort. Jag vill icke
nu närmare ingå i frågans detaljer. Jag tror, att det antydda är
tillräckligt för att hos Herr vice Talmannen anhålla, att BankoUtskottets
förslag till decharge för fullmäktige måtte bifallas med ogillande
af det, som fins på femte sidan i betänkandet, der Utskottet
uttalar sin tvekan med afseende på den ifrågavarande lånetransaktionen.
Jag ber således att få yrka bifall till Utskottets förslag i öfrigt,
dock med ogillande af Utskottets å sidan 5 i memorialet gjorda uttalande
om sin tvekan, huruvida förmedling af obligationslån till industriella
inrättningar i allmänhet må kunna anses vara med Riksbankens
ändamål fullt öfverensstämmande.

Grefve Hamilton: Då denna sak förekom i Banko-Utskottet,

var jag bland dem, som yrkade, att denna nu ifrågavarande affär endast
skulle till Riksdagen anmälas, såsom i revisorernas berättelser
skett. Detta vann icke majoriteten för sig, utan jag stannade i minoriteten.
Orsaken hvarför jag icke reserverat mig är deu, att genom
en reservation skulle jag icke kunnat vinna något, då icke någon bestämd
åtgärd deraf kunde följa. För min del anser jag, att Utskottet
haft skäl att bestämdt uttala sig i den ena eller andra rigtningen och
icke uttrycka någon tvekan. Min mening i afseende på hvad Utskottet
bort hafva yttrat, öfverensstämmer fullt med den föregående talarens.

Jag anser, att bankens åtgärd varit öfverensstämmande med reglementet
och att säkerheten, som ligger till grund för lånet, är fullt tillfredsställande,
då den utgöres af inteckning i stadsfastighet med ofantligt
stor areal, bestående af tomter här i staden, som oupphörligt tillväxer,
hvarigenom värdet af tomterna sannolikt äfven kommer att tillväxa.

Då det talats om att Riksbanken icke borde inlåta sig i dylika
affärer att förmedla obligationslån till industriella anläggningar, så är
det en helt annan sak än som nu skett. Här är en industriel inrättning,
hvars obligationer blifvit genom Riksbankens försorg sålda, men
säkerhet derför finnes icke blott i den industriella inrättningen, utan
äfven i den nämnda inteckningen i fastigheten, och derför har jag
icke kunnat vara med om denna anmärkning, utan förbehöll mig vid
ärendets pröfning i Utskottet att, i fall detsamma kom på tal i Kammaren,
få uttala denna min åsigt. Jag förenar mig i det af Herr
Olsson gjorda yrkandet.

Herr Wallenberg: Då vi nu sitta bär i bankbolagsstämma, så

ma det tillåtas mig yttra magra ord om hvad jag anser böra omförmälas
och det icke blott i ett enda fall. Jag ber då att få fästa Herr
Talmannens uppmärksamhet på, att här förekommer i Banko-Utskot -

N:o 14. 14

Lördagen den 25 Februari, e. m.

Ang. oerlcstäldtets Betänkande N:o 1 en siffra af 650,000 kronor, som utvisar den
granskning a/vinst, Riksbanken gjort på sin vexelhandel. Denna summa betalas
mstlmdTch likväl af exportörer och importörer och således i sjelfva verket af
förvaltning, nationen i sin helhet, men under det att en gammal, i hvarje banko(Forts.
) reglemente förnyad, föreskrift förbises, hvilken lydt och lyder ännu
sålunda: »Riksbanken åligger: att bibehålla det inländska myntet vid
dess rätta och skäliga valör samt hindra och förekomma främmande
myntsorters obilliga och egenmäktiga stegrande».

När Riksbanken köper exportörernas vexlar, sfi trycker den ned
kursen så mycket den kan, och när Riksbanken säljer vexlar till importörerna,
hvarmed de betala vår konsumtion, sä stegrar banken
kursen så mycket den kan. Man torde således icke böra glädja sig
öfver den uppkomna vinsten utan att besinna liur densamma tillkommit.
Detta sagdt, så ber jag att få öfvergå till ett par andra frågor,
i Indika det är mig ett synnerligt nöje att få ställa mig på Herrar
bankofullmäktiges sida.

I Banko-Utskottets betänkande N:o 1, 19 sid., § 15 förekommer:
»Under loppet af nästlidna år har dels från hufvudkontoret och dels
från afdelningskontoret i Göteborg försändning egt rum af norskt och
danskt konventionsskiljemynt för invexling i Kristiania och Köpenhamn.
Om ersättning för kostnaderna för dessa försändningar, uppgående
för det norska myntet till Kr. 1,021: 71 och för det danska
till Kr. 1,979: 20, hafva, på grund af Kongl. Maj:ts skrifvelse till
fullmäktige den 12 September 1879, fullmäktige hos Kongl. Maj:t
gjort framställning, hvarå beslut ännu afvaktas».

Mig synes, att Banko-Utskottet bort understödja en så beskaffad
framställning; ty den är fullt rättmätig. Händelsen är nemligen den,
såsom Herr Talmannen nogsamt känner, att uti silfverskiljemyntet är
en värdeskilnad, mellan metallvärdet och pregelvärdet, som ursprungligen
beräknades till 11 procent, men hvartill sedan kommit 14 å 15
procent uti silfrets värdeförminskning, så att denna skilnad således
nu uppgår till 26 procent. Det är följaktligen ett ansenligt kapital,
som staten har räntefritt, genom sitt monopol att pregla silfverskiljemynt.
Men man har, som vanligt, varit likgiltig för svenska statens
intressen, och det var man jemväl, då myntkonventionen med Danmark
afslutades, utan att den bestämmelse, som intagits i latinska myntkonventionen
och som innehåller att intet land får pregla i silfverskiljemynt
mer än 6 francs för hvarje invånare i samma land, blef
upptagen i den skandinaviska myntkonventionen. Nu har följden af
detta förbiseende blifvit att Danmark, som endast har två millioner
invånare till 1880 års slut, preglat 18,148,230 kronor i silfverskiljemynt,
men Sverige, som har fyra och en half millioner invånare, endast
preglat 12,627,559 kronor i dylikt skiljemynt, hvaraf följden blifvit,
att Sverige öfversvämmats af danskt skiljemynt och danska kronan
gjort en ansenlig vinst på den svenska kronans bekostnad. Jag tror
för min del, att bankofullmäktige hafva alldeles rätt deri, att af den vinst,
som uppkommer på pregling af skiljemynt, bör bekostas hemsändandet
af det främmande skiljemyntet; och jag tror äfven, att denna fråga i
sin helhet är från Kongl. Maj:ts regerings sida förtjent af någon större
uppmärksamhet.

Lördagen den 25 Februari, e. m.

15 N:o 14.

Jag öfvergår nu till något, som redan eu stund varit föremål för Ang. verkstad
Kammarens öfverläggning och som förekommer i förevarande betän-önskning af
kande N:o 2 sid. 5, der Utskottet gör eu reflektion, så lydande: att
»Utskottet, som uti den insigt och omtanke, hvarmed fullmäktige skött ''förvaltning
Riksbankens angelägenheter, finner en borgen derför att all den var- (Ports)
samhet, dylika transaktioner naturligen betinga, af fullmäktige äfven
i detta fall iakttagits, och som i afseende särskildt å förenämnda lån
funnit, att obligationerna hastigt såldes, med vinst för låneförmedlaren,
har dock i betraktande af Riksbankens egenskap af statsanstalt och .
dermed förenade grannlaga uppgifter ansett sig böra för Riksdagen
uttrycka sin tvekan», m. in. — »I betraktande af Riksbankens egenskap
af statsanstalt och dermed förenade grannlaga uppgift,» säger
Utskottet. Men det förefaller mig högst besynnerligt, att finna dessa
uttryck uttalade af en auktoritet, sådan som Banko-Utskottet, som vid
föregående riksdagar tydligt och klart sagt, att Riksbanken icke borde
hafva några åligganden och icke anse sig hafva några förbindelser mot
den allmänna rörelsen. Exempelvis har hvarken Utskottet velat tillstyrka
eller Riksdagen bifalla en sådan ändring af reglementets föreskrifter,
hvarigenom svenska statens och Allmänna hypoteksbankens
obligationer skulle åt Riksbanken belånas till det hypoteksvärde och
den räntefot, som fullmäktige behagade bestämma; dock så, att ett sä
beskaffadt papper skulle belånas framför alla andra till belåning samtidigt
erbjudna papper; således icke ovilkorligen, utan endast framför
andra, då banken innehade för utlåning tillgängliga medel. Detta
ville icke Utskottet. Utskottet ville deremot, att full frihet skulle
lernnas fullmäktige att kunna säga: hvem är det, som vill belåna
svenska statens eller Allmänna hypoteksbankens obligationer? A. B. 0.
fa låna; men X. Y. Z. fa icke låna; ty det är icke obligationernas
eget värde vi bankofullmäktige fästa oss vid, utan den lånesökande.

Vidare får jag upprigtigt säga, att såsom statsanstalt fungerar
Riksbanken alls icke i någon samverkan med öfriga statsinstitutioner.

Här äro tre inrättningar, Riksbanken, Riksgäldskontoret och Statskontoret,
och man kan förvånas öfver den ringa samverkan, som är
dem emellan! Jag kan icke förstå, hvarför Riksbanken skall åtnjuta
fördelar på de begge andra kontorens bekostnad. Jag kan icke förstå,
exempelvis, hvarför icke Riksbanken, som står såsom ständig lånesökande
i penningmarknaden — hvilket ingalunda anstår eu statsbank
— skall vara frikallad från att af de begge andra kontoren
emottaga penningar mot samma ränta och samma uppsägning som
Riksbanken genom annonser erbjuder allmänheten. Vidare kan jag
icke förstäf hvarför icke Riksbanken skulle kunna underlätta Statskontorets
liqvider, men några föreskrifter derom finnas icke. Hvad
jag säger är icke klander mot fullmäktige, utan mot deras ärade principaler.
Att tänka sig en budget af 72,000,000 kronor, hvars flesta
summor utgå mycket regelmessigt i anseende till betalningstiderna;
och att dessa liqvider icke kunna gå sin jemna gång, utan att Statskontorets
grundfond, som utgör fem millioner kronor, skall förhöjas,
derför att man icke vill ordna sin egen banks rörelse så, att den underlättar
den jemna gången af de Statskontorets liqvider, som icke äro
oförutsedda, ritan nästan lika stora och på samma tider det ena året

N:o 14. 16

Lördagen den 25 Februari, e. m.

Ang. verkstaddet andra. Allt detta är brist på samverkan till statsverkets

granskning a;/H\clda

HilståTdTch Hvad nu fullmäktiges tillgörande, i den af Utskottet anmärkta

förvaltning, »bemedlingsfrågan», beträffar, så ber jag att få fästa Banko-Utskottets
(Forts.) uppmärksamhet på, hvartill en sådan antydan eller sidoanmärkning
eller prickning eller hvad man vill kalla det, som Utskottet här gjort,
föranleder. Jo, ganska rigtigt; den har föranledt, att eu finansiel
skriftställare i ett dagblad uttalat den åsigten, att bankofullmäktige
borde erhålla eu sträng föreskrift att icke lemna de industriella bolagen
en sa beskaffad finansiel bemedling, livilket naturligtvis, enligt samme
skriftställares åskådningssätt, skulle utsträckas till de enskilda bankerna,
sfi att den lilla förtjenst, som kunde på dessa affärer uppstå,
skulle reserveras åt aktiebankerna. Det är syftet med detta. Det är
lika tydligt som då man förut sagt, att man borde förbjuda de enskilda
bankerna att mottaga på deposition större belopp än ett visst
antal gånger grundfonden. Derigenom borttoges ett vilkor för . en
bankinrättnings verksamhet eller just den kredit, denna inrättning
åtnjuter på grund af allmänhetens omdöme. Denna kredit är bland
det allra vigtigaste för den allmänna rörelsen; men påbjuder man, att
bankerna endast få taga emot eu viss summa och icke derutöfver, så
sätter man ett privilegium i stället för allmänhetens bedömande. .

Jag anser det vara alldeles orimligt att säga, det fullmäktige, i
föreliggande fall med nu gällande bankoreglemente öfverskridit sin
befogenhet, ty det nu gällande reglementet lemnar verkligen, fullmäktiges
omdöme full frihet, emedan, om jag säger att en .dylik åtgärd
icke finnes speciell tillåten i reglementet, så kan jag icke anse att
den är förbjuden, ty då skulle der finnas eu slutparagraf, som innehölle,
att allt, som icke är i reglementet omförmäldt, vore förbjudet..
Vidare måste jag erkänna uppriktigt, att Riksbanken plägar icke i
vanliga fall göra några ansträngningar för att främja industrien, och
om nu ett stort industriel! bolag, hvars verksamhet icke. kan frånkännas
stort gagn, fatt Riksbankens bemedling, så är det icke något,
som bör klandras; ty det är en sak, man förbiser, då man säger att
detta går ut på »credit-mobilier»-affärer. Man säger så, derför att
man icke gjort sig reda för hvad en credit-mobilier-affär är. Det är
att köpa och sälja aktier, att bilda bolag, att bygga jernvägar och
kanaler, att spränga i grufvor och anlägga fabriker; men att låna
mot obligationer till så beskaffade aktiebolag, det är icke credit-mobilieraffär,
utan har i alla tider ansetts vara bankaffärer. Skilnaden är
den ganska väsentliga, att, om jag köper aktier, och det går illa för
aktiebolaget, löper jag fara att blifva gäldenär; men om jag »gör i
obligationer», står jag alltid qvar såsom fordringsegare, hända hvad
som hända vill med företaget. Det är en banks rätta plats, och det
blir aldrig af någon sakkunnig bedömdt som »credit-mobilier-affär»,
om jag lånar mot förskrifning till ett industrielt bolag. Vi. hafva
lyckligtvis för de enskilda bankerna en lag — de andra bankinrättningarne
hafva icke någon lag, utan hvila på särskilda dekret. —
banklagen innehåller den bestämmelse, att de enskilda bankerna icke
få köpa aktier och icke belåna sina egna och andra enskilda bankers
lottbref''. Denna bestämmelse visar tydligt, att de, som varit med om

17 N:o 14.

Lördagen den 25 Februari, e. m.

att skrifva den lagen, förstodo den väsentliga skilnaden mellan credit- Ång. verkstad
mobilier-affär och bankaffärer, hvartill räknas att bemedla lån.

Om jag nu förutsätter eu händelse, som icke inträffat, eller^ att tiu/tåZ och
bankofullmäktige af dessa partialförskrifningar nödgats behålla ett fatal förvaltning.
under loppet af några år; ja, hade det varit värre än den lista, som (Forts.)
man finner i Banko-Utskottets betänkande !ST:o 1 på de obligationer,
Riksbanken fått behålla, på grund af låntagarens iråkade insolvens?

När man icke har något mot säkerheten och när all sannolikhet funnits,
att. förmedlingen icke skulle komma att ligga tungt på bankens
tillgångar genom att »fastläsa» en del deraf, såsom man uttrycker sig,
så finner jag icke hvarför man skulle göra till föremål för klander
en så enkel och oskyldig affär. Det sätt, hvarpå denna belåning blifva
behandlad, och det sätt, hvarpå sådana i allmänhet behandlas, är
mig icke främmande, ty den bank, i hvars styrelse jag har äran deltaga,
var den första, som här i landet gjorde sadana lånebemedlingar,
och jag är säker på, att de industriella bolag och verksegare, som erhållit
sådana lån, hafva derigenom funnit sig mycket bättre jln genom
vanliga diskontlån med fortgående omsättning. Jag inskränker mig
till det sagda och är glad, om Riksdagen aldrig finner annan giltigare
anledning till missbelåtenhet med Riksbankens styrelse än den ifrågavarande.

Herr Reuters värd: I allmänhet fäster jag icke synnerlig vigt

vid den motivering ett Utskott använder, i synnerhet da det kommer
till det resultat, hvartill jag önskar framgång. Men deremot anser jag
det vara af högsta vigt påkalladt, att de Utskott, som hafva till åliggande
att afgifva dechargebetänkanden, noga välja de uttryck de begagna,
så att icke i motiveringen må inkomma en anmärkning, som
de icke våga göra i klämmen. Det hade i förevarande fall varit mycket
bättre och mycket mera öppet, om Utskottet gjort en direkt anmärkning,
än att framkomma med en anmälan i form af en insinuation,
som skall bevisa, att fullmäktige öfverträdt sin befogenhet. Det hade
varit ganska lätt för Utskottet att reda denna fråga utan att derom
göra någon hemställan till Riksdagen, om det endast hade läst bankoreglementet,
som innehåller i § 2, punkt c) angående bankens egenskap
af lånebank, »att dels upplåna fruktlöst liggande kapital, dels på
drägliga vilkor, emot fullgod säkerhet, biträda lånebehöfvande med
understöd, och sålunda, till befordrande af handelns och alla nyttiga
näringars uppkomst och förkofran, förebygga ocker och obilliga intressens
beräknande enskilde emellan». Det är en fullt tydlig'' föreskrift.

Efter mitt förmenande är hvad bankofullmäktige här gjort i full öfverensstämmelse
med bankoreglementets föreskrifter, och är det fråga om
att uttala en mening i detta afseende, så får jag säga, att det hedrar
bankofullmäktige, att de begagnat ett tillfälle sådant som detta, som
visar, att Riksbankens verksamhet kan och bör utsträckas äfven i detta
afseende. När man dessutom vet, att Riksbanken vid den tidpunkten
hade öfverflöd på penningar; att fullmäktige med allra största noggrannhet
undersökte de säkerheter, som lemnades, och att dessa säkerheter
voro grundade på real säkerhet, belägen inom Stockholms territorium,
der bankofullmäktige bättre kunna förskaffa sig underrättelse

Första Kammarens Prot. 1882. N:o 14. 2

N:o 14. 18

Lördagen den 28 Februari, e. in.

Ang. verlcstäldom yärdet af sådan egendom än Banko-Utskottets herrar ledamöter,
92Zbanken/som F° boende. inom snart sagdt alla delar af riket, så måste man
tillstånd och ytterligare medgifva, att Banko-Utskottet ej haft skäl för den gjorda
förvaltning, anmälan.

(Forts.) Den ärade ordföranden i Banko-Utskottet yttrade, att lånet utgick

redan i April månad sistlidna år, men att obligationerna icke såldes
förr än i November. Jag ber att få upplysa derom, att den sista liqviden
egde icke rum förr än den 30 Oktober 1881, och att påföljande
manad såldes lanet. Jag kan äfven upplysa derom, att redan innan
lånet var af Riksbanken beviljadt, så ville personer, som jag känner,
öfvertaga mer än halfva lånet, om de fått det för en eller eu half
procent billigare än hvad bolaget betalade till Riksbanken. Jag skulle
verkligen lyckönska Riksbanken och hvarje annan penninginrättning,
om de i allmänhet kunde göra upp sådana transaktioner med så god
säkerhet, som detta lån innebär. Jag påstår, att eu sådan transaktion
är^ mycket säkrare än de namnsäkerheter, som bankerna mången gång
måste godkänna.

Emellertid ber jag att i likhet med talaren på skånebänken få
yrka bifall till det slut, hvartill Utskottet konnnit, men med ogillande
af det yttrande, som Utskottet begagnat i första och andra punkterna
å sidan 5.

Herr Söderhj elm: Äfven jag önskar tillkännagifva, att jag icke
kunnat sluta mig till den formulering, som Utskottets flertal har gillat,
utan att jag ingifvit min reservation deremot till Utskottets protokoll.
Jag har nemligen ansett, att Utskottets uttalade tvekan om, hvar gränsen
lämpligen^ bör sättas för Riksbankens verksamhet, är främmande
för dechargefragan. Utskottet har icke uttalat något som helst klander
mot fullmäktiges åtgärder; icke heller har Utskottet uttalat någon
bestämd åsigt, som kunnat vara fullmäktige till ledning för framtiden.
Denna punkt synes hafva tillkommit endast för att framkalla en diskussion
rörande ett ämne, som efter min uppfattning är af sådan vigt,
att det visserligen bör utredas på annat sätt och i annan ordning In
blott en passant vid dechargebetänkande!. Då dessutom nu en arbetande
bankkomité just har sig förelagdt att utreda dessa förhållanden,
sa torde vara. skäl, hvarför en diskussion öfver detta ämne vid detta
tillfälle är mindre påkallad. Dessa äro de skäl, hvarför jag afstått
från att belasta utskottsbetänkande! med min reservation. Men då
ämnet ända kommit pa tal, sa förenar jag mig i det yrkande, som
Herr Olsson framlagt.

Herr Dufwa: Jag har med en viss tvekan begärt ordet i fråga
om detta betänkande med afseende på dess egentliga ämne, men sedan
diskussionen nu egentligen tycks komma att röra sig om det yttrande,
som Banko-Utskottet gifvit pa sidan 5 om en särskild lånetransaktion,
och sedan Utskottets ordförande förklarat, att Utskottet har gjort detta
i syfte och med önskan, att det måtte blifva föremål för diskussion och
bedömande inom Riksdagen, anser jag mig hafva rättighet att betrakta
saken såsom något, som, oberoende åt fullmäktiges förhållanden, rörer
endast den fragan, huru Riksdagen bör bedöma Riksbankens ställning

19 N:o 14.

Lördagen den 2G Februari, e. m.

och dess styrelses rättighet och skyldighet att i ett och annat fall vid- Ang. verkstad
taga vissa åtgärder, och jag anhåller att ur den synpunkten få yttra
min mening i denna sak. tillstånd och

Jag måste dervid hänvisa till de ordalag, som begagnats af Ut- förvaltning.
skottet, hvilket, sedan det omtalat, att obligationerna hastigt såldes (Forts.)
med vinst för låneförmedlaren, fortsätter: »i betraktande af Riksbankens
egenskap af statsanstalt och dermed förenade grannlaga uppgifter
ansett sig böra för Riksdagen uttrycka sin tvekan, huruvida förmedling
af obligationslån till industriella inrättningar i allmänhet må
kunna anses vara med Riksbankens ändamål fullt öfverensstämmande».

Det är denna fråga, Utskottet har uppstält, och den som, om jag icke
misstager mig, det vore ömkligt, att Riksdagen ville under någon form
besvara. Det är icke alldeles så lätt att taga ut, hvad Utskottet egentligen
har åsyftat, ty någon motivering söker man förgäfves. Hvad
man kan leta sig till är, att när, under omständigheter sådana som
här, det talas om grannlaga uppgifter, som på något sätt skulle vara
äfventyrade, det ligger temligen nära, att Utskottet menar, att någon
ogrannlagenhet är från Riksbankens sida begången. Frågan blir då,
emot hvem ogrannlagenheten blifvit visad. Jag har icke kunnat upptäcka
mer än två personligheter, som här äro antydda; den ena är de
industriella inrättningarne eller industrien i allmänhet, den andra är
låneförm edlarne. Endera mätte det varit, emot hvilken Riksbanken
varit ogrannlaga. Att det skulle varit mot de industriella inrättningarna
har jag svårt att föreställa mig. Det är en sådan, som fått det
lån, som den begärt och på vilkor, som den sjelf godkänt. Det måtte
således vara låneförmedlarne, mot livilka Banko-Utskottet anser, att
Riksbanken visat ogrannlagenhet. Den skiljaktighet, som skulle finnas
mellan Riksbankens förfarande och Utskottets eller dess pluralitets uttalande,
skulle således vara, att Riksbanken har visat grannlagenhet
mot de industriella inrättningarne, men ogrannlagenhet mot låneförmedlarne,
under det Utskottet anser, att Riksbanken bör vara grannlaga
mot andra låneförmedlare, men till äfventyrs något annat mot
de industriella inrättningarne.

Att sjelf afgöra denna fråga vågar jag icke, men hvad jag vågar,
det är att åberopa de stadgar, som Riksdagen sjelf faststält för Riksbanken,
och att uttala det påstående, att de åtminstone icke gifva ledning
till något annat än att Riksbanken förhållit sig alldeles så, som
Riksdagen befalt banken att förhålla sig. Man behöfver icke gå längre
i reglementet än till andra paragrafen; der finnes uttryckligen omtaladt,
hvad Riksbanken har att göra i egenskap af allmän statsanstalt, och
det är enligt mom. D, »att uti den genom låneoperatiouerna inflytande
och besparda vinst en tillgång må beredas, hvaröfver Rikets Ständer
ega att till Kongl, Maj:ts och fäderneslandets heder och nytta samt
allmänt gagneliga ändamål disponera». När således Utskottet här talar
om egenskapen af statsanstalt och dermed förenade grannlaga uppgifter,
så säger detta stadgande, som Riksdagen sjelf har låtit dåvarande
Banko-Utskott utfärda, hvad Riksbanken såsom statsanstalt bär
att göra, nemligen att bereda staten vinst genom att sköta låneoperationerna
och förvaltningen så, att derigenom blir besparad en vinst.
Stadgandet åter om sättet för lånerörelsens bedrifvande finnes strax

N:o 14. 20

Lördagen den 25 Februari, e. m.

Ang. verkstad ofvanför i momentet C, som handlar om Riksbanken i egenskap af
^Riksbanken!lånebfin],:’ ocJl ålägger Riksbanken, »att dels upplåna fruktlöst liggande
tillstånd och kapital, dels på drägliga vilkor, emot fullgod säkerhet, biträda låneförvaltning.
behöfvande med understöd, och sålunda, till befordrande af handelns
(Forts.) och alla nyttiga näringars uppkomst och förkofran, förebygga ocker
och obilliga intressens beräknande enskilde emellan». I nu upplästa
stadganden åro tydligt angifna Riksbankens åligganden i egenskap af
statsanstalt och de dermed förenade grannlaga uppgifter Riksbanken
såsom statsanstalt har att söka genomföra. När här talas om intressen,
så omfattar detta ord otvifvelaktigt alla de afgifter, de må kallas för
ränta, eller provision, eller courtage, eller omsättningsafgift, eller kapitalrabatt,
eller annat, som af de lånebehöfvande, d. v. s. handel och
näring, utgå, och den uppgift, som Riksbanken i förening med sin egenskap
af statsanstalt fatt sig ålagd, är att söka sträfva derhän, att
handel och näringar må få så billiga afgifter som möjligt. Jag hemställer,
om icke således de stadgande!!, som det åligger Riksbanken
och dess styrelse att efterlefva,‘ ganska tydligt ålägga den att söka
iakttaga grannlagenhet mot handel och näringar, således mot industriella
inrättningar, men alls icke föreskrifver någon grannlagenhet mot
andra låneförmedlare. Om det icke gerna låter förneka sig, att dessa
stadganden äro de, som bort vara de bestämmande i saken, så torde
ock frågan huruvida Riksbanken vid nu omförmälda åtgärd gått i den
rigtning, som af Riksdagen sjelf var för densamma i tydliga ord utpekad,
vara tillfredsställande besvarad.

Då bär hela Riksbankens ställning i fråga om dylika åtgärder
kommit på tal och det visserligen vore ganska nyttigt, om Riksdagen
toge i öfvervägande, huruvida den vill fullfölja den rigtning, som i
senare tider följts i afseende på Riksbanken, så torde det icke vara
olämpligt att i detta sammanhang påminna om, huru Riksdagen sjelf
under de sista tio till tolf åren handlat i afseende på Riksbanken. Gå
vi så långt tillbaka i tiden, så erinrar sig nog mången, hvilket tal,
som då fördes om Riksbanken. Det kan i korta ord sammanfattas sålunda
: eftersom Riksbanken finnes, så må den finnas, men den får
hvarken utveckla sig eller förkofras utan ligga der, sådan den är;
d. v. s. under det att handel och rörelse förkofrade sig och växte,
skulle Riksbanken blifva utan förkofran och följaktligen stanna efter
hela landets utveckling. Sådana yrkanden hördes den tiden och uttalades
ganska öppet i Riksdagen samt hade icke få anhängare, men
Riksdagen tog dock ett annat parti. Den ville göra något af banken,
och riksdag efter riksdag vidtogos åtgärder, som medförde att Riksbankens
ställning blef eu helt annan, än den varit. Riksdagen anslog
år efter år en del af bankens vinstmedel till dess förkofran. Vidare
har Riksbankens ställning till landsorten blifvit ändrad dels genom
åtgärder inom banken, dels derigenom, att den fått dubbelt så många
afdelsningskontor som den hade för tio år sedan. Redan detta visar,
att Riksdagen velat, atp Riksbanken skulle utveckla sig och uträtta
något mera än fordom. Aret före det, hvarunder den nu omtalade åtgärden
vidtogs, gick Riksbanken in i ett företag, hvilket jag vågar
tro att för 10—12 år tillbaka knappt någon skulle satt i fråga att
Riksbanken skulle befatta sig med. Det var också en lånefÖrmedling,

21 N:o 14.

Lördagen den 25 Februari, e. m.

men defc gälde då konvertering af dels statsverkets, dels allmänna^»?. verkstad
hypoteksbankens skulder. Det kunde funnits skäl äfven då att ifråga-granskning af
sätta, huruvida de vidtagna åtgärderna öfverensstänide med förut yrkade uiiståndTch
grunder för Riksbankens förvaltning. En sådan grund, som mycket förvaltning1.
blifvit åberopad, bär varit att Riksbanken icke skulle sammanblanda (Forts.)
sina affärer med statsverkets. Huruvida den iakttogs, då Riksbanken
inlät sig på konverteringen af statsverkets betydliga lån, derom är nu
icke fråga, men jag fäster uppmärksamhet på detta förhållande derför,
att då denna åtgärd gick för sig utan det ringaste tecken till anmärkning,
det visar huru Riksdagen sjelf undan för undan varit med om,
att Riksbanken skulle utveckla sig och gå framåt på helt andra vägar
än den förut beträda

Nu har under sistförfluten år eu åtgärd af Riksbanken vidtagits,
som icke annat är än ett ytterligare steg framåt på nyss antydda
bana. Vill nu Riksdagen lägga hinder i vägen för Riksbankens vidare
utveckling? År nu den stund kommen, då nyss åberopade stadganden,
som i sjelfva verket gält i 214 år, skola inskränkas och då Riksbanken
icke längre skall få, i mån af förmåga, vara med om befordrandet
af handelns och alla nyttiga näringars uppkomst och förkofran? Det
är naturligtvis härom, som man ur synpunkten af Riksbankens ställning
och verksamhet måste önska ett uttalande af Riksdagen. Jag
väntar mig härvid den frågan: hvad har då Riksbanken egentligen
uträttat med den nu vidtagna åtgärden? Jag vill derpå för min del
svara: Riksbanken har uträttat rakt intet, om man tror att den gjort
något till nytta för bolag, som bildas under sådana förhållanden, att
de icke på långt när hafva tillgångar att åstadkomma hvad de åtaga
sig,, utan börja med att låna upp medel för att uträtta hvad de påtagit
sig, och hvilkas hela kommande ställning och tillvaro är beroende
af den behållning, de kunna få af en osäker rörelse. För sådana bolagär
intet gjordt, ty med dem har Riksbanken icke inlåtit sig genom
flen nu omtalade åtgärden. Allt tal om credit-mobilier-affärer och dylika
fraser ligger således alldeles på sidan om hvad nu är i fråga.

Men hvad Riksbanken gjort, det är, att om en industriel inrättning,
som bär en förut gående, nyttig och vinstgifvande verksamhet att
hänvisa på och hvilken inrättning har utväg att för sina förbindelser
ställa säkerhet, oberoende till och med af framgången af den industri,
som den clrifver, om en sådan inrättning finner det nyttigt för sig att
ordna sin skuld med stadig amortering, och den på samma gång vill
erbjuda allmänheten fördelen af att få öfvertaga obligationer, som äro
en art. värdepapper vida beqvämare för allmänheten att begagna än
inteckningar och dylikt, då har en sådan inrättning fått den förmånen,
att vid underhandlingar om amorteringslån den icke kan på andra
hall, dit den möjligen vänder sig, behandlas efter förutsättning att den
är tvungen att underhandla endast på samma håll der den börjat,
utan att kunna vända sig till Riksbanken. Det är för dem, som nödgas
ingå i sådana underhandlingar, en bestämd fördel, att Riksbanken
inlåtit sig på dylika affärer och dermed visat att den äfven här vill
söka förebygga »obilliga intressens beräknande». Jag tror icke, att det
vore öfverensstämmande med den utveckling, Riksdagen förut velat
gifva Riksbanken, om denna skulle tillbakavisa dylika inrättningar till

N:o 14. 22

Lördagen den 25 Februari, e. m.

Ang. verkstad skada mindre för Riksbanken, som kan undvara den vinst, hvilken
granskning a/kunde derigenom beredas, än för den industriella inrättning, som
tilutåTdTch komme att draga nytta och fördel af Riksbankens understöd.
förvaltning. Jag anhåller få fästa uppmärksamhet på ännu ett förhållande,

(Forts.) som jag tror vara af vigt. Det har, förr åtminstone, mången gång
yttrats, att Riksbankens förvaltning vore bunden af allt för speciella
reglementen. Jag vill icke yttra mig om, huruvida detta nu är fallet,
helst jag tror att föreskrifter, såvida de äro bestämda och tydliga och
icke std i strid med hvarandra, kunna åtlydas, om man vill. Men om
dylika uttalanden, som det nu omförmälda, skola utgöra norm för
Riksbankens förvaltning, då vågar jag hemställa, hvart det skall bära
hän. Om ett sådant uttalande nu godkännes af Riksdagen, så är väl
meningen att det skall tjena till rättelse för kommande bankförvaltningar.
Då blir väl också följden, att statsrevisorerne börja utgifva sådana
tveksamhetsförklaringar, och Riksbankens förvaltning kommer då
att blifva beroende icke endast af gällande reglemente, utan dessutom
af alla tveksamhetsförklaringar, som afgifvas af det ena Banko-Utskottet
efter det andra, den ena revisionen efter den andra. Jag hemställer,
om Riksdagen skulle göra rätt i att försätta blifvande bankstyrelser
i en sådan ställning. Tveksamheten har nog alltid anhängare
ändå, men om Riksdagen vill, att Riksbanken skall uträtta något,
är det då lämpligt att godkänna utfärdandet af dylika tveksamhetsdekret,
som väl skola betyda något — men hvad, är icke lätt att veta.

Om jag med hvad jag nu sagt i någon mån har lyckats att, såsom
jag önskat, kunna visa, att hvad Riksbanken gjort icke är annat
än tillämpning af de föreskrifter, Riksdagen sjelf gifvit Riksbanken,
och som gält under hela bankens tillvaro; att allt tal om Riksbankens
egenskap af statsanstalt och dermed förenade grannlaga uppgifter
såsom hinder för den vidtagna åtgärden icke eger något stöd alls af
hvad hit hörande föreskrifter tydligt uttala; om vidare det är en sanning,
att Riksdagen sjelf gifvit en helt annan impuls åt Riksbanken,
än som skulle öfverensstämma med sådana förklaringar, som här äro
i fråga; och att detta uttalande står i fullkomlig strid med Riksdagens
egen i 10 år utöfvade verksamhet i afseende på Riksbanken; samt
om slutligen det måste medgifvas, att det icke är någon lämplig form,
som Utskottet här valt för en åt en banbstyrelse gifven föreskrift, så
torde jag ock hafva gifvit skäl för den mening, jag hyser, att för
Riksbanken och dess fortsatta verksamhet vore det i hög grad nyttigt,
att Riksdagen uttalade sitt ogillande af ett sådant yttrande, som det,
b vilket, å 5:te sidan af Banko-Utskottets föreliggande betänkande förekommer,
hvad än Riksdagen i öfrig! må besluta i afseende på Utskottets
slutliga tillstyrkan, något hvarom jag icke inlåter mig i yttrande.

Herr Peyron: Jag ber att få fästa Kammarens uppmärksamhet
vid, att den nu föreliggande frågan är en mycket vigtig principfråga.
Jag har för min del inom Utskottet icke haft den ringaste tvekan;
jag var den ende ledamot i Utskottet, som ville att Utskottet skulle
yttra sig bestämdt i afseende på ifrågavarande lånetransaktioner; icke
om den särskilda lånetransaktion, som nu är gjord, utan om huruvida
det ligger och bör ligga inom Riksbankens verksamhet att förmedla

lördagen den 25 Februari, e. m.

23 N:o 14.

dylika lån. Dessutom ansåg jag, att ett Utskott icke har rättighet^- verkstad
att krypa bakom ryggen med ord sådana som tveksam och åy\\kt,ar™lsl™in9 af
utan att ett Utskott skall yttra sin åsigt i tydliga och bestämda ord. tm‘tånd"och
Jag fick icke något understöd i detta afseende och ansåg det likväl förvaltning.
icke nödvändigt att reservera mig. Hvad nu beträffar frågan, om (Forts.)
Riksbanken skall åtaga sig sådana lån, så kan jag för min del icke
inse, att bankoreglemente!, positivt åtminstone, berättigar fullmäktige
dertill. Den förste ärade talaren, som yttrade sig, sade, att det finnes
en paragraf i bankoreglementet, som säger, att bankofullmäktige äro
berättigade att köpa och sälja utländska och inländska obligationer.

Det är sant. Men jag vill dock göra den anmärkningen, att det är
mycket stor skilnad mellan att å ena sidan köpa och sälja obligationer
äfvensom att understödja industriella inrättningar med lån, samt att
å andra sidan förmedla obligationslån, utgifna af industriella inrättningar,
obligationslån som löpa under loppet af 30 år. Densamme
ärade talaren sade äfven, att han medgaf, att Riksbanken genom att
förmedla dylika lån satte, om jag så får säga, sitt sigill på dessa lån.

Detta är rigtigt, och jag anser just att Riksbanken icke bör ikläda
sig ett sådant moraliskt ansvar gent emot allmänheten. Det kan
ingen nu för tiden säga, i hvilken ställning en industriel inrättning
kan komma under en tidrymd af 30 år. Riksbanken åtager sig vid
dylika låneförmedlingar att inlösa de utlottade obligationerna äfvensom
halfårsvis förfallande räntekuponger, såvida medel dertill i tid ställas
till Riksbankens förfogande. Jag talar här icke alls om säkerheten;
säkerheten må vara god, och obligationsinnehafvaren må till slut icke
blifva underkastad förlust, men det står alltid qvar, att om någon
olycka skulle träffa en dylik industriel inrättning, så att den icke
kan lemna nödiga medel till Riksbanken, så kommer det alltid att
verka ofördelaktigt, att när innehafvarne af utlottade obligationer och
kuponger komma till Riksbankens lucka, svaret blir, att Riksbanken
inga penningar har till inlösen deraf. Det är i det afseendet jag tror
det icke vara rigtigt, att Riksbanken förmedlar sådana lån som det
bär ifrågavarande. Efter hvad jag nu anfört, kan jag icke annat än
tillstyrka ansvarsfrihet för bankofullmäktige, likväl med bibehållande
af Utskottets motivering oförändrad.

Herr Nyström: I torden möjligen förvåna Eder öfver att jag
uppträder i denna fråga, men då jag har varit suppleant inom BankoUtskottet
vid denna frågas behandling, och, ehuru icke deltagit i beslutet,
dock åhört öfverläggningarne samt icke kunnat gilla det beslut,
hvartill Utskottet kommit, anser jag mig böra i korthet tillkännagifva
min åsigt i saken.

Utskottet har genom att uttala en tvekan, enligt mitt förmenande,
sagt för mycket för att säga ingenting och för litet för att säga någonting.
Jag instämmer till fullo med den siste talaren derutinnan, att
Utskottet hade bort säga ja eller nej, genom formlig proposition afgöra,
huruvida, enligt Utskottets förmenande, det skulle klandras eller
ogillas, hvad bankofullmäktige gjort uti ifrågavarande fall. Hade Utskottet
pa det sättet förfarit, skulle det antagligen hafva blifvit reservationer
mot beslutet, och Riksdagen hade då kommit att gilla det

N:o 14. 2i

Lördagen den 25 Februari, e. m.

Ang. verkställigna eller det andra. Om Utskottet dervid gillat bankofullmäktiges
arRihsimnkens utgärd, S:''1 både naturligtvis intet varit att säga om hela den saken,
tillstånd och u^''om hvad till äfventyra reservanterne kunnat hafva att tillägga. Om
förvaltning, åter bankofullmäktiges åtgörande icke gillats, så hade, tänker jag mig,
(Forts.) Utskottet bort föreslå ett förtydligande i sjelfva reglementet, genom
hvilket förtydligande sagts, att en dylik förmedling af obligationslån
för en industriel inrättning icke skulle vara tillåten. För min del får
jag säga att — ehuru jag vid smärre bankinrättningar i öfver 20 år
deltagit i låns beviljande, fastän naturligtvis icke i några så stora låns
beviljande, som här är i fråga, der det angår ett lån på 700,000 kronor
att inlösas på 30 år medelst obligationsutlottning — jag dock
skulle anse, att — huru utmärkt väl än skäl hafva blifvit anförda på
motsatta sidan — det vore och förblefve betänkligt, om Riksbanken
skulle uppträda såsom förmedlare af lån på de vilkor, som här hafva
ifrågakommit. Jag vill dervid icke sätta i fråga den säkerhet, som
här blifvit erbjuden, ehuru jag för min del, derest jag varit med om
att pröfva låneansökan, skulle hafva infordrat taxeringsbevis, som ej
synes hafva funnits, när lånet beviljades. Men antagligt är, att bankofullmäktige
ändock hafva noga öfvervägt säkerheten samt funnit den
rigtig och god, hvadan derom väl icke är någonting att säga.

Nu anser jag det visserligen icke så farligt att lemna lån mot
obligationer till eu industriel inrättning, om man kan beräkna att sälja
dessa obligationer, såsom det i förevarande fall skett, inom kort tid,
men att åtaga sig att inlösa de till obligationerna hörande kuponger
och att förbinda sig att för eu tid af 30 år utbetala dessa kuponger,
det är, äfven om endast moraliskt ansvar skulle vara dermed förenadt,
det jag fäster mig vid på det allra högsta; och jag tror knappast, att
någon enskild bank eller någon stadsmäklare, som har förmedlat obligationslån,
skulle hafva vågat det. Och hvad blir följden? Jo, om Herrar
Fullmäktiges åtgörande nu gillas i detta fall, att hundratals industriella
inrättningar i första hand vända sig till Riksbanken och begära dennas
förmedling. Deras obligationer få derigenom genast ett sådant värde,
att de kunna säljas inom kort tid, när Riksbanken har förmedlat lånet.
Om derefter, sedan dessa lån beviljats, det skulle hända, att någon
eller några af dessa industriella inrättningar icke kunna inlösa sina
kuponger, vore det väl ganska ledsamt och kanske icke Riksbanken
värdigt att säga, då kupongerna till inlösen företeddes: nej, dessa kuponger
kunna icke inlösas, ty låntagaren har icke inbetalat medel dertill.
Och om det nu går väl t. ex. tio år med alla dylika låneaffärer,
kan det dock derigenom inträffa, att allmänheten insöfves i den tanken,
att den i Riksbanken ovilkorligen egde uppbära sina medel, eller
att Riksbanken hade utfärdat obligationerna och vore skyldig inlösa
desamma och kupongerna. Efter denna tid skulle Riksbanken nog få
litet svårt, om den nödgades tillbakavisa kanske eu mängd af dessa kupong-
eller obligationsinnehafvare från luckan.

Jag anser att, om det nu blir så, att ordet »tvekan» tages bort, har
Riksdagen gillat ett sådant förfarande som det fullmäktige i denna
fråga vidtagit, och då må ju fullmäktige hafva rättighet enligt Riksdagens
löfte att utlemna sådana der lån till huru många industriella
inrättningar som helst. Jag har härmed icke åsyftat det ringaste

Lördagen den 25 Februari, e. m.

25 N:o 14.

klander mot bankofullmäktige och icke heller mot Banko-Utskottet i Ang. verhstäld
annan mån, än att iag ansett, att Banko-Utskottet bort yttra sia- bQ~sransknins «/
stämdt, emedan jag anser det vara alldeles nödvändigt för Riksbankens tuutånd och
fullmäktige och för allmänheten att det en gång blifver afgjordt, hvad förvaltning.
man må hafva att rätta sig efter; och jag skulle, för att vinna detta (Forts.)
syfte, nästan velat hafva hela memorialet återremitteradt, för att derigenom
få ett bestämdt beslut af Banko-Utskottet i detta fall; men
då ingen annan har yrkat derpå, inskränker jag mig nu till att endast
till protokollet fä hafva min mening antecknad.

Herr Rääf: Då jag inom Utskottet deltagit i behandlingen af
denna fråga, vill jag endast tillkännagifva, att jag i allo delar Herr
Peyrons åsigt.

Sedan öfver läggningen förklarats härmed slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att derunder yrkats dels bifall till förevarande
memorial, dels ock, af Herr Feter Olsson m. fl., att Kammaren skulle
bifalla memorialet, dock med ogillande af Utskottets å sidan 5 i
memorialet gjorda uttalande om sin tvekan, huruvida förmedling af
obligationslån till industriella inrättningar i allmänhet må kunna anses
vara med Riksbankens ändamål fullt öfverensstämmande.

Härefter gjordes propositioner på dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till det af Herr Olsson m. fl. gjorda yrkandet
vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande BankoUtskottets
den 22 och 24 i denna månad bordlagda memorial N:o 3,
i fråga om användande af Riksbankens vinst för år 1881.

-7 punkten. Användandet

af Riksban Herr

Wall enberg: Uti ingressen till detta betänkande före- kens vinst.

komma följande ord: »Utskottet finner i dessa omständigheter stöd för
det antagande, att den alltsedan 1875 år efter år af Utskottet föreslagna
och af Riksdagen, i öfverensstämmelse dermed, bestämda grund
för användande af bankovinsten, eller att af densamma i regel hälften
skall i jemnadt tal tillfalla statsverket, och den andra hälften för Riksbanken
bibehållas» etc. Här står således, att hälften skall i jemnadt
tal tillfalla statsverket. Jag ber då få uttrycka den åsigt, att BankoUtskottet
måtte vara mycket klent i division, ty Utskottet hemställer,
att af Riksbankens under år 1881 upplupna vinst 1,600,000 kronor
skola öfverlemnas till statsverket, samt återstoden, 1,661,722 kronor 52
öre åt Riksbanken bibehållas. Jag anser för min del, att Riksbankens
vinst hade kunnat på jemnare sätt fördelas, så att statsverket hade
fått åtminstone 30,000 kronor mera, hvithet statsverket väl hade behof!,
som har räntor att betala på statslånen, och dessutom hade detta
varit mera i öfverensstämmelse med hvad förut egt rum. Jag gör
emellertid intet yrkande.

Första Kammarens Prot. 1882. N:o 14.

3

N:o 14. 26

Användandet
af Riksbankens
vinst.
(Forts.)

Ifrågasatt
ändring af
JO kap. 1 §
Rättegångsbalken.

Lördagen den 25 Februari, e. ra.

Herr Ekman, Johan Jacob: Jag anhåller om bifall till BankoUtskottets
hemställan, då den siste ärade talarens förslag säkert icke
ledde till annat resultat, än en gemensam votering, i hvilken den af
honom uttalade åsigt komme att ligga under.

Ofverläggningen ansågs härmed slutad, och punkten bifölls.

2 punkten.

Bifölls.

Föredrogos å njo och biföllos Lag-Utskottets den 22 och 24 innevarande
Februari bordlagda utlåtanden:

N:o 14, i anledning af väckt motion om ändring af 60 § Utsökningslagen;
och

N:o 15, i anledning af väckt motion om upphörande af vattenoch
brödstraffet.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande LagUtskottets
den 22 och 24 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 16,
i anledning af väckta motioner om ändring dels af 30 kap. 1 § Rättegångsbalken,
dels ock af 25 kap. 9 och 15 §§ samma balk.

1 punkten.

Herr Nyström: Jag ber om ursäkt att jag måste litet närmare
utveckla mina åsigter i denna fråga. Utskottet har afstyrkt framställningen
om att få tiden för att söka draga Hofrätts dom under Kongl.
Maj:ts pröfning ändrad från 20 till 4Ö dagar. De skäl, hvarpå Utskottet
grundat sitt afstyrkande, synas mig emellertid ingalunda tillfyllestgörande.
Utskottet säger att det väl kan vara en och annan
rättsökande, som icke kan hinna att inom den föreskrifna tiden fullfölja
dessa besvär, så framt de icke hafva ett ombud i Stockholm, som
gör det å deras vägnar. Jag ber då få säga, att det finnes 14 kommuner
inom det nordligaste länet, der man omöjligen kan hinna att
på 20 dagar få sig tillsändt Hofrättens utslag och återsända det med
revisionsskilling, och i närgränsande län, Vesterbotten, är äfven detta
fallet med de flesta kommuner, som icke ligga vid kustlandsvägen.
Utskottet har vidare sagt, att man skulle kunna i någon bankinrättning
insätta beloppet för att genom dess bemedling få revisionsskillingen
utbetald i Stockholm. Men när nu en kommun ligger t. ex. 17—
25 mil från närmaste bankinrättning, så kan väl icke ett sådant skäl
hafva någon verklig betydelse. Utskottet har slutligen fäst sig vid en
formel sak, nemligen att, på grund af en nära 130 år gammal författning,
stämpladt papper till Hofrättens utslag skall inlemnas senast
inom 30 dagar från det revisionssökandet beviljats, i följd hvaraf
nämnda stadgande alltså skulle behöfva ändras. Ja, må vara, att en
sådan ändring skulle varit behöflig, så hade det väl varit eu lätt sak

Lördagen den 25 Februari, e. m.

27 N:o 14.

att förkorta denna öfverflödigt långa tid, i hvilket fall allt hade varit
afhjelpt. Jag skall emellertid nu icke framställa något yrkande i
denna sak, eftersom Utskottet icke kunnat tillstyrka denna lilla obetydliga
men högst nödvändiga ändring i lagen, som jag tagit mig
friheten föreslå, utan jag lemnar för denna gång frågan åt sitt öde.

Ifrågasatt
ändring af
30 kap. 1 §
Rättegångsbalken.

(Forts.)

Öfverläggningen var härmed slutad, och punkten bifölls.

2 punkten. Föreslagen

ändring af 25

Herr Nyström: Under de sista årtiondena har det tyckts vara 9 och
statsmakternas afsigt att förminska lagskipningens i allmänhet väl sena U
gång. Detta visa de lagföreskrifter, som på senare tider hafva blifvit °
utfärdade, och de organisationsförändringar, som hafva vidtagits hvad
häradsrätterna beträffar. När man nu utan olägenhet för någon skulle
hafva kunnat åstadkomma en minskning af 80 dagar i tiden för fullföljandet
af vad mot härads- och rådstufvurätts utslag, så och då
Utskottet erkänt, att detta kan vara en öfverflödigt lång tid och icke
haft något egentligt att anmärka mot den föreslagna förändringen
annat än att det skulle blifva ett undantagsstadgande, hvilket ingalunda
är förhållandet, ty det blefve då alldeles samma förhållande för
Norrbottens och Vesterbottens län, som det är för Gotlands län m. fl.

— anser jag mig böra yrka återremiss af denna punkt.

Grefve Mörner: Jag tillåter mig erinra Kammaren, att Rättegångsbalken
för närvarande är under omarbetning. Detta oaktadt
skulle Lag-Utskottet, i händelse den omständighet, den siste talaren
omförmält, hade varit af egentligen trängande beskaffenhet, icke hafva
tvekat att med förslag till ändring i ämnet inkomma, men då så omöjligen
kunde anses vara fallet, och då man icke nu torde böra plåstra
med småändringar af lagen, då verkligen icke några större olägenheter
försports af den bestämmelse, den ärade motionären öfverklagat,
och då jag befarar att en återremiss skulle till mycket litet tjena, så
tillåter jag mig yrka bifall till Utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes, enligt de derunder
framstälda yrkandena, propositioner, först på bifall till förevarande
punkt och sedan derpå, att punkten skulle till Lag-Utskottet återförvisas
; och förklarades den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag, hvarefter Kammaren
åtskildes kl. !/2 10 e. m.

In fidem

A. von Krusenstjerna.