RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1881:25

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1881. Ändra Kammaren. N:o 25.

Lördagen den 19 Mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen hållna sammanträde.

g Om förbud

för ledamot

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 28, i anledning af vacktMinförlammotion
om förbud för ledamot af underrätt att inför samma rätt föra ma rätt fora
andras talan. ändras talang

Beträffande denna motion, som afgifvits inom Andra Kammaren
af Herr S. Magnusson (motionen N:o 69), och som afsåg stiftandet af
en lag, hvarigenom ledamöter i underrätt förbjödes att inför samma
rätt föra andras talan i tvistemål och brottmål, hade Utskottet hemstält,

att motionen icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Efter uppläsning af nämnda hemställan anförde

Herr S. Magnusson: Jag hade tänkt i någon män söka försvara
min motion och anhålla om frågans återremitterande till Utskottet.
Men då, efter hvad jag hört, Första Kammaren redan bifallit
betänkandet, skulle med eu återremiss ingenting vinnas. Jag får sålunda
hoppas på bättre tider, ty motionen är af den vigt, att jag är
fullt förvissad, att den snart skall uppstå igen. Jag har icke något
yrkande att framställa.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll Utskottets hemställan.

§9 Om ändring i

SO leap. 1 §

Skedde föredragning af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29, i an- R\jalf”*1?s~
ledning af väckt motion om ändring i 30 kap. 1 § Rättegångsbalken.

Ledamoten af Andra Kammaren Herr E. P. Jonsson hade uti
motionen N:o 50 föreslagit, att Riksdagen, med borttagande af nu gäl Andra

Kammarens Prof. 1881. N:o 25. 1

Jf:o 25. 2

Lördagen den 19 Mars, e. m.

Om ändring i laude föreskrift om revisionsskillings nedsättande, ville besluta följande
30 kap.* i § förändrade lydelse af 1 § uti 30 kap. Rättegångsbalken:

Rättegång*- »Hvar, som söka vill, att Konungen må pröfva hofrätts dom och.
(rörts) utslag) som i hufvudsak fallit; gifve det skriftligen tillkänna i bof 01S

rätten innan klockan tolf å trettionde (30:de) dagen, den dag oräknad,

då utslaget föll; sedan vederdeloman är deröfver hörd, gifve hofrätten
dem svar, om och huru det tillåtas kan. Ej må det vägras, der ej

annorlunda uttryckligen i denna balk stadgadt finnes.»

Rörande denna motion hade Utskottet tillstyrkt,

att densamma icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Herr E. P. Jonsson anförde: Herr Talman! Jag kan icke med
tystnad se att denna min motion blir begrafven.

Hvad först angår utsträckningen af den tid, inom hvilken den,
som uti hofrätteus dom vill söka ändring, skall sådant i hofrätten
skriftligen tillkännagifva, har Utskottet ansett den nu stadgade tid för
rikets nordligaste delar vara knappt tilltagen, men ansett den i motionen
föreslagna tid icke heller vara tillfyllestgörande, och dervid föreburit,
att partens ombud i hofrätten vanligen torde vara försedt med så vidsträckt
fullmakt, att deri innefattas att å hufvudmannens vägnar företaga
ifrågavarande åtgärd för bevakande af hans rätt.

Deremot vill jag erinra, att nuvarande föreskrift bestämmer, att
revisionsskillingen skall insättas inom den föreskrifna tiden, och icke
tror jag, att något ombud går åstad och erlägger 100 kronor utan att
höra hufvudmannen, och att höra hufvudmannen, det blir för sent.
Skall hufvudmannen, som är osäker, när hofrätten afgör målet, förse
sitt ombud med derför erforderliga medel, måste han samtidigt med handlingarnes
afsändande till hofrätten äfven sända 100 kronor i reserv, om
revisionsskilling erfordras. Beträffande åter att den af mig föreslagna
tiden icke skulle blifva tillfyllestgörande, så tror jag att 10 dagars tillökning
utöfver den nu bestämda, det vill säga från 20 till 30 dagar,
skall vara något tillfyllestgörande; och åberopar jag i öfrigt i denna
del de skäl, som i motionen äro angifna.

Hvad revisionsskillingen vidkommer, så, utom de i motionen åberopade
skäl, anser jag erläggande af densamma för att söka sin rätt
numera icke vara tidsenligt, utan böra afskafläs.

Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan och att motionen måtte
återremitteras till Lag-Utskottet.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf Herr Talmannen
först proposition på bifall till Utskottets hemställan samt derefter,
enligt Herr Jonssons yrkande, på återremiss; och som den förra
propositionen blef med öfvervägande ja besvarad, hade Kammaren alltså
bifallit Utskottets hemställan.

Om förändrade
bestämmelser
ang.
förlåt af otion

om

medborgerligt . ,

förtroende, förtroende.

§ 3.

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30, i anledning af väckt
förändrade bestämmelser rörande förlust af medborgerligt

Lördagen den 19 Mars, e. m.

3 N:o 25.

Uti Herr P. Larssons inom Andra Kammaren väckta motion, N:o Om förän122,
var föreslaget, »att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse hos*7** iestäm~
Kongl. Maj:t begära, det Kong! Maj:t täcktes låta utarbeta och för "förlust*af
Riksdagen framlägga förslag till sådana förändringar i Strafflagen, att medborgerligt
då någon första gången sakfälles för brott, som medför förlust af med- förtroende.
borgerligt förtroende, det må, utom då fråga är om de gröfsta arter (Forts.)
af dessa brott, bero på domarens pröfning, huruvida nämnda straffpåföljd
bör ådörnas eller icke.»

Utskottet hade hemstält,

att ifrågavarande motion icke måtte föranleda till någon Riksdagens
åtgärd.

Med anledning af denna hemställan, mot hvilken Herrar Johannes
Jonson, Magnus Jonsson och Smedberg inom Utskottet reserverat
sig, yttrade motionären

Herr P. Larsson: Såsom hvar och en inom denna Kammare
torde hafva sig bekant, väckte jag förliden riksdag en motion om ändring
i gällande bestämmelser rörande förlust af medborgerligt förtroende.
Denna min motion blef af Lag-Utskottet afstyrka deremot
dock fyra ledamöter från denna Kammare reserverade sig. Hvad som
reservanterna deri föreslogo afvek visserligen något från mitt förslag,
men jag slöt mig dock dertill under ärendets behandling i Kammaren,
och reservationen blef slutligen Kammarens beslut. Inom Första Kammaren
vann förslaget ganska kraftigt understöd, och ibland andra, som
förordade det, var äfven Herr Justitieombudsmannen. På grund häraf
har jag äfven i år upptagit förslaget, hvilket jag hoppas äfven denna
gång skall vinna Kammarens bifall, efter som det är ordagrant detsamma
som det förlidet år af Kammaren antagna. Ehuru Utskottet
ej heller denna gång biträdt min motion, anser jag mig dock icke behöfva
anföra några skäl för densamma, utan får jag, i förlitande på
att Kammaren vidblifver sitt en gång fattade beslut, yrka afslag å
Utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Thomasson: Jag skall icke tillåta mig att upprepa de
skäl, som vid flera föregående riksdagar anförts mot afskaffande af
straffpåföljden: förlust af medborgerligt förtroende. Jag skall endast
erinra om några synpunkter, ur hvilka jag anser att Utskottets nu föreliggande
afstyrkande betänkande kan försvaras.

Det mål, man genom den föreslagna lagförändringen vill vinna,
kan i min tanke icke på denna väg uppnås. Detta mål är att den,
som för begånget brott undergått sitt straff, skall lättare, än nu är
möjligt, kunna erhålla arbetsförtjenst och på ärligt sätt försörja sig
samt att derigenom honom skall beredas tillfälle till moralisk förbättring.
Det lär emellertid vara uppenbart, att, om en sådan lagförändring,
som den föreslagna, blir genomförd, ingen arbetsgivare skall,
då någon vänder sig till honom med begäran om arbete, underlåta att
tillspörja denne om hans föregående lefnadsomständigheter. Den arbetssökande
skall då — derest han blifvit för brott straffad — an -

N:o 25. i

Lördagen den 19 Mars, e. m.

Om förän- tingen ärligt och upprigtigt omtala, att han undergått bestraffning för
dra<h ^“m''det eller det brottet, och i sådant fall kali det ju vara likgiltigt, om
"förlust™}'' arbetsgivare!! erhåller denna upplysning ur hans prestbetyg eller gemedborgerligtnom
hans eget erkännande; eller också skall han fördölja, att han
förtroende, begått brott, och detta första steg på bättringens väg torde just icke
(Forts.) kunna anses lofvande.

Vi böra erinra oss att icke så lång tid förflutit, sedan ett sådant
brott som det, hvarpå motionären och de med honom liktänkande
hufvudsakligen åsyftat, det vill säga tjufnadsbrott, var belagdt med
förlust af äran för brottslingens hela återstående lif. Nya strafflagen
förmildrade denna bestämmelse derhän, att minimitiden för förlust af
medborgerligt förtroende sattes till 5 år, och genom 1873 års förordning
nedsattes den ytterligare till ett år utöfver den ådömda strafftiden.
Det synes mig vara skäl att nu dröja något, innan vi gå vidare
i denna rigtning.

Men hvad som hufvudsakligen bestämt mig för att motsätta mig
motionärens förslag är olämpligheten af att åt domaren öfverlemna att
bestämma, huruvida förlust af medborgerligt förtroende skulle ådörnas
eller icke. Det är uppenbart att detta skulle leda till de största inkonseqvenser.
Den ene domaren, känslosam och filantropiskt anlagd,
skulle befria nästan hvar och en, under det en mera lugnt resonnerande
domare skulle i de flesta fall ådöma denna påföljd. Detta skulle
åstadkomma missaktning för lagen och lagskipningen.

Utan att för närvarande vidare inlåta mig på saken, yrkar jag
bifall till Utskottets afstyrkande hemställan, hvilken redan, enligt hvad
jag förnummit, blifvit af Medkammaren godkänd.

Ofverläggningen förklarades slutad. Sedan propositioner gifvits
enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan.

Ang. kommu- § 4.

nikationslinie

me}lan Vester- Förekom till afgörande Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utöfver
Gotland skotts Utlåtande N:o 5 (i samlingen N:o 19), angående anordnande af
en kommunikationslinie mellan Vestervik och Libau öfver Gotland.

Herr A. J. Lyth hade i sin motion, N:o 149, föreslagit, »att Riksdagen
ville i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom
dess Poststyrelse eller annan lämplig myndighet låta undersöka, huruvida
inrättandet af en kommunikationslinie mellan Vestervik och Libau
öfver Gotland kan för Sveriges samfärdsel med södra Ryssland anses
fördelaktig samt, för den händelse att denna undersökning dertill föranleder,
derefter låta uppgöra och för Riksdagen framlägga förslag
till ordnandet af en tidsenlig post- och passageraretrafik å denna linie».

I anledning af nämnda motion hade Utskottet, på anförda skäl,
hemstält,

att samma motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Lördagen den 19 Mars, e. m.

N:o 25.

Ordet begärdes af motionären Ang. kommu nilcationslinie Herr

Lytli, hvilken inom Utskottet reserverat sig mot berördaTikTchLibau
hemställan, och som nu yttrade: Ofvertygad som jag är att denna öfver Gotland.
Kammare, hvars ärade ledamöter ständigt med välvilja intressera sig (Forts.)
för hvarje tillfälle att befrämja och understödja sträfvanden om åstadkommande
af bättre kommunikationer länder och landsdelar emellan,
äfven skall visa intresse för min i sådan rigtning gående motion, vill
jag anhålla om Kammarens välvilliga öfverseende under någon stund,
då jag vågar försvara min motion, som icke lyckats vinna Utskottets
bifall och förord.

Jag anser här icke behöfligt att bevisa nödvändigheten af den af
mig föreslagna kommunikationslinjen för så vidt vår handel, sjöfart
och industri skall kunna bestå i täflan med andra länder. Men''hvad
jag deremot anser mig böra bevisa, det är, att våra kommunikationsanstalter,
hvilka för närvarande förmedla samfärdseln mellan Sverige
och Ryssland, på intet sätt motsvara ens de anspråkslösaste fordringar
man derpå kan ställa. Om Herrarne vilja kasta eu blick på kartan,
så ser man på hvardera sidan om Östersjön två långsträckta länder,

Sverige och Ryssland; och tänker man efter hvilka kommunikationslinier
nu finnas mellan dessa länder, så hafva vi blott en enda sådan,
nemligen den, som är dragen från Stockholm öfver Finland till Petersburg.
Deremot finnes ingen kommunikationslinie, som förenar det
mellersta och sydligare Sverige med Rysslands södra östersjöprovinser.

Att det emellertid är af behofvet påkalladt att mellan dessa landsdelar
öppna en kommunikationsväg, vill jag med några ord för Kammaren bevisa
och belysa. Dervid vill jag dock icke grunda mitt omdöme på mina
egna insigter, utan ber att för Kammaren få uppläsa några siffror,
som måhända bättre än mina ord kunna ådagalägga, hvilken förbindelse
vi nu hafva med Rysslands södra östersjöprovinser. Jag ber att
få uppläsa några stycken ur »berättelser om handel och sjöfart år 1879
från de förenade rikenas konsuler». Det heter:

»Hela antalet med last år 1879 ankomna fartyg utgjorde således
434 om 75,123 tons, hvaraf 152 svenska om 24,363 och 282 norska om
50,760 tons; de med last afgångna fartygen utgjorde 897 om 186,891
tons, deraf 422 svenska om 96,787 och 475 norska om 90,104 tons.

Distriktet besöktes af

481 svenska fartyg om tillsammans 101,874 tons emot

427 » » » » 101,730 » år 1878.

346 » » » » 97,352 » » 1877.

Denna tillökning faller, likasom fallet var 1878, uteslutande på
vice konsulsstationen Libau, hvars handel är stadd i stadig tillväxt och
visar nära nog ett fördubbladt antal fartyg mot för två år sedan.
Spanmålsrörelsen med de förenade rikena var ganska liflig, och kufvudsakligast
under seglationstidens förra hälft; senare och fram emot
hösten, då spanmålsnoteringarne betydligt stego, afstannade utförseln
till Skandinavien nästan helt och hållet. Trähandeln, som eljest plägade
sysselsätta en mängd fraktsökande fartyg, bibehöll vid hufvudstationen
äfven i år sin liflöshet.

>’:o 25. 6

Lördagen den 19 Mars, e. m.

Ang. kommunikationslinie

mellan Vestervik
och Libau
öfver Gotland.

(Forts.)

Till Sverige utklarerades med last
113 svenska fartyg om tillsammans 20,479 tons.

''172 » » » » 34,906 » år 1878.

121 » » » » 28,131 » och 191 nyl. år 1877.

Med barlast utklarerade till Sverige
51 svenska fartyg om tillsammans 3,235 tons.

Denna rubrik, hvilken under föregående år ej förekommit, härleder
sig deraf, att till hamnen i Libau, hvarest större magasinsbyggnader
uppförts, från Gotland förts en mängd mindre kalklaster samt
att dessa fartyg mestadels tomma återvändt hem.

Med innehafvande last ankommo från Sverige

82 svenska fartyg om tillsammans 8,998 tons, emot
581 » » » » 10,546 » år 1878.

20 » » » » 4,275 » » 1877.

Såsom redan blifvit nämndt, infördes i år till Libau betydligt med
byggnadsmaterial, nemligen kalk och tegel. Till hufvudstationen infördes
från Sverige den ungefär vanliga qvantiteten Malmö-cement och
krita, något stångjern, spegeljern, åkerbruksredskap, 60,000 qvadratfot
tuktad gatsten, slipstenar, trämassa, superfosfat, säker!)etständstickor
och sill samt, såsom något nytt, flera laster Höganäs eldfasta tegel och
lera.», Det synes häraf, att vår handel på Rysslands södra östersjöprovinser
icke är så obetydlig.

Såsom ett särdeles talande intyg om vigten och befogenheten af
min motion, kan jag för Kammaren äfven meddela, att Kongl. Generalpoststyrelsen
i enskild skrifvelse till Ltskottet förklarat, att, enligt dess
åsigt, kommunikationsmedlen för vår samfärdsel med ifrågavarande del
af Ryssland äro i hög grad otillfredsställande, så väl med afseende på
transporten af varor, som äfven i hvad angår post- och persontrafiken,
samt att behofvet af en tidsenlig förbättring härutinnan är särdeles
trängande, så vida vår handel, vår sjöfart och vår industri skall i detta
afseende någorlunda tillgodoses.

Med dessa siffror och detta utlåtande tror jag mig hafva ådagalagt
hvad jag först och främst skulle bevisa, nemligen att kommunikationsanstalterna
mellan Sverige och Ryssland äro allt utom tillfredsställande,
allt utom tidsenliga.

Tillåten mig nu att yttra några ord om mitt förslag. Jag har i min
motion tagit mig friheten nämna, att man för 10 år sedan gjorde försök
att skaffa en bättre och hastigare kommunikation med Ryssland
än den nu förefintliga, nemligen från Oxelösund till Baltishport.
Detta försök misslyckades till följd af tvenne orsaker; först derför, att
kommunikationslinien lades alltför nordligt, och för det andra för den
långa sjövägens skull. Hvar och en, som känner till förhållandena
med afseende på Östersjön och svårigheterna att under hösten och
den kallare årstiden navigera denna sjö, torde också gifva mig rätt
i mitt påstående, att man vid inrättandet af ytterligare en kommunikationslinie
mellan Ryssland och Sverige bör se till att denna linie blir
dragen dels så, att sjövägen blir så kort som möjligt, dels äfven så,
att den förlägges i sydligare delen af Östersjön. Begge dessa vilkor
uppfyllas, enligt min åsigt, bäst och lättast genom det förslag jag i
min motion tagit mig friheten framställa. Från Yestervik öfver Got -

Lördagen den 19 Mars, e. m.

7 N:o 25.

land till Libau går, nemligen den kortaste sjövägen till Ryssland öfver Ang. kommusydligare
delen af Östersjön, en väg, som i regeln måste både för PostmdiaTvesieroch
passagerare, särdeles under den mörka och kalla årstiden, bereda vik och Libau
den största möjliga trygghet och lättnad. Huruvida det möjligen kan öfver Gotland.
finnas någon plats söder om Vestervik, som kan anses lika lämplig i (Forts.)
detta afseende som denna stad, vill jag låta vara osagdt. För närvarande
kan jag åtminstone icke uppgifva någon sådan. Men i hvarje
fall tror jag att Gotland bör blifva mellanstationen, dels för att tjena
som en hvilopunkt för passagerarne, dels för att bereda postföringen
säkerhet, särdeles under vintermånaderna. Med afseende härpå ber
jag att få erinra Kammaren derom, att från Yestervik till Gotland
behöfves blott 5 timmars resa på hafvet, att från Visby till Ronehamn
är tre timmars färd på jernväg, och att på resan från Ronehamn till
Libau åtgå 7 å 8 timmar. Man kan visserligen här emot mig framkasta
den invändningen, att Östersjön och i synnerhet den del deraf,
som ligger mellan Gotland och fastlandet, i vinter varit så betäckt
med drif-is, att all samfärdsel med Gotland under flera veckor varit
alldeles afbruten; men jag tror dock, att man ej bör fästa alltför stort
afseende härvid, emedan på grund af en erfarenhet, som under loppet
af mer än 20 år vunnits, sådant högst sällan, ja, endast undantagsvis
inträffar. Jag ber Herrarne för öfrig! komma ihåg, att det i närvarande
stund på hela Östersjön icke finnes någon punkt, som med
säkerhet kan navigeras. Öresund, Bälterna och Kattegat hafva länge
varit stängda af is; både Malmö och Göteborgs hamnar hafva varit
för sjöfarten otillgängliga. Vid sådant förhållande kan den invändningen,
'' att trafiken på Gotland varit mycket oregelbunden och svår i
år, alldeles icke innebära någon anledning att förkasta min motion.

De skäl, hvarför jag ansett att Vestervik eller någon annan i närheten
befintlig hamn borde vara utgångspunkten på fastlandet för
den kommunikationslinie med Ryssland, som jemte den från Stockholm
öfver Finland till Ryssland, som nu förefinnes, borde komma till stånd,
äro således först och främst den korta vägen öfver hafvet, på hvilken
omständighet jag nyss fäst uppmärksamheten, vidare den släta och
hela vägen öppna kusten, som gör, att i allmänhet under vanliga år is
icke samlar sig eller, som det heter, hänger upp sig hvarken på Gotlands
eller fastlandets kust, vidare befintligheten af god och säker hamn i
eller i närheten af Vestervik, och slutligen framför allt det centrala
läget, med jernväg både söder och vester ut, som gör att alla delar
af Sverige, både de sydliga och vestliga, äfvensom Norge, af eu sådan
linie skulle erhålla ganska stora fördelar. Herrarne hafva förut hört,
hvilket omfång vår handel med södra Ryssland redan har. Jag är
öfvertygad om, att i händelse en kommunikationslinie, sådan som den
jag vågat föreslå, komme till stånd, denna handel skulle i betydlig
mån komma att utveckla sig, särdeles med afseende på vår industri,
som nu icke kan konkurrera med andra länder på den ryska marknaden,
just på grund af att det icke finnes någon möjlighet att göra
sig känd eller ens skicka några prof till dessa delar af Ryssland, der
utan tvifvel så mycket dock vore för vår handel och industri att gorå.

Jag öfvergår nu till Utskottets betänkande. Utskottet säger i
slutet af detta sitt betänkande: »Utan att kunna bestrida, det sam -

N:o 25. 8

Lördagen den 19 Mars, e. m.

Ang. kommu- färdseln mellan Sverige och Ryssland för närvarande lemnar åtskilligt
milton Vester- ''0*”8* atfc önska oc^ ibland de linier, som för kommunikationen
Til Tch Libau emellan dessa länder blifvit ifrågasatta, den af motionären förordade
öfver Gotland, synes, hvad angår post- och passageraretrafik, väl förtjent af uppmärk(Forts.
) samhet, anser dock Utskottet förslaget att, för tillvägabringande af en
dylik trafik, på statsverkets bekostnad anordna och underhålla regelbunden
ångbåtsfart emellan Ronehamn och Libau vara med stora betänkligheter
förenad!». Då jag läser detta, måste jag bekänna, mine
Herrar, att jag ej rätt förstår hvarifrån Utskottets stora betänkligheter
mot min motion härleda sig och hvarför man hemställer om afslag å
densamma. Här är ju icke fråga om att nu definitivt bestämma, om
en ny kommunikationslinie med Ryssland skall inrättas; här är ej
heller fråga om att ens godkänna eller antaga någon viss linie, utan
här är fråga om en undersökning om ett behof af förbättrade kommunikationsanstalter
förefinnes samt om bästa sättet att tillgodose
detsamma. Då Utskottet, såsom vi hört, medgifvit att ett sådant behof
verkligen är för handen, så förstår jag ej hvarföre det motsätter sig
en undersökning om bästa sättet för dess afhjelpande.

Sedan Utskottet medgifvit att staten bör medverka för ändamål,
sådana som det af mig föreslagna, säger det slutligen, att Utskottet
»anser lämpligaste sättet för en sådan medverkan vara att genom
understöd underlätta den enskilda företagsamhetens åtgärder i nämnda
. syfte, och att några mera omfattande och för staten kostsamma för anstaltningar

af den beskaffenhet, som med motionen afses, icke böra
sättas i fråga, utan att på förhand enligt noggranna beräkningar kan
med sannolikhet förutsättas, att uppoffringarne från statens sida skola,
om än ej bereda ekonomisk vinst, åtminstone i andra afseenden framkalla
öfvervägande fördelar för det allmänna; och då Utskottet i förevarande
fall saknar grund för en sådan förutsättning, ser Utskottet
sig föranlåtet vördsamt hemställa, att motionen ej måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda». Jag bekänner verkligen här, att jag
omöjligen kan finna annat än att Utskottet efter denna motivering
bort tillstyrka min motion. Utskottet fruktar, att det skulle kosta
staten för mycket penningar, och att icke fördelarne för staten af en
sådan kommunikationslinie skulle motsvara de utgifter, som deraf
blefve en följd. Men jag har ju, såsom jag nyss nämnde, icke begärt
annat, än att Riksdagen skulle hos regeringen anhålla om en undersökning,
huruvida icke skäl kunde vara att med statens tillhjelp upprätta
en sådan kommunikationsanstalt. Utskottets mening, att sådant
skulle ske förnämligast genom enskild företagsamhet, kan jag alls icke
gilla. Då frågan är att bryta nya banor, måste staten gå förut, och
jag är fullt öfvertygad, att staten i längden ej skall förlora derpå.
Om man med afseende på Gotland, den provins jag tillhör, går tillbaka
30 å 40 år i tiden, så var det statsverket, som då med egen
ångbåt både vinter- och sommartiden uppehöll postföringen mellan
Gotland och fastlandet. Nu äro handel och näringar så utvecklade,
att om sommaren fyra ångbåtar underhålla denna samfärdsel, som
under denna tid kostar statsverket mycket litet. Hade icke staten
brutit vägen, skulle man aldrig kommit till ett så lyckligt resultat
som nu är fallet. Jag tror derför det vara statens både skyldighet

Lördagen den 19 Mars, e. in.

9 K:o 25.

och med dess sanna fördel förenadt, att den bryter nya vägar för vår Anv- kommukommunikation,
så behöfiiga och för framtiden löftesrika som dem iao1 »Manslinie
tagit mig friheten föreslå. mellan Vester o

o vite octb Lina it

Herr Talman! På grund af hvad jag nu anfört, är det nu i öfver Gotland.
svenska industriens, handelns och sjöfartens namn som jag hos Andra (Forts.)
Kammaren vågar anhålla om bifall i så måtto till min motion, att eu
skrifvelse till Kongl. Maj:t beslutes, med anhållan om undersökning,
huruvida icke inrättandet af eu sådan kommunikationslinie som den
ifrågavarande mellan Yestervik eller någon sydligare punkt å fastlandet
öfver Gotland till Libau vore behöflig och fördelaktig. Utom
de många skäl härför, som redan anförts, ber jag slutligen att få påpeka
ett, nemligen att ifrågavarande kommunikationslinie redan är
till största delen färdig genom den ordnade postfarten mellan Yestervik
—Visby samt Visby—Ronehamn, hvarför den således måste blifva
billigare än hvarje annan ny postväg till Ryssland, då från Ronehamn
till Libau endast är 7 å 8 timmars väg. Man har talat om linien
Oxelösund—Dagerort, men den ligger alltför nordligt och kan icke
medföra för det sydliga Sverige så stora fördelar, som den af mig
föreslagna linien, hvilken utan tvifvel är den i alla afseenden bästa
och för vårt land mest fördelaktiga.

Herr Bokström: Herr Talman! Äfven jag skall anhålla att i
denna fråga få yttra några ord. Det förslag, den ärade motionären
här gjort till föremål för Kammarens pröfning, är, kan man tycka,
en lokalfråga, men den är derjemte, om den kan öppna en utfartsväg
för vår handel och industri, en fråga af vida större och allmännare
betydelse, och det är för denna del af frågan jag vågar påkalla Kammarens
uppmärksamhet.

Hvad behofvet för oss af en ny, lämplig utfartsväg för handel
och industri österut betyder, eller rättare hvad afsaknaden deraf för
närvarande betyder, skall jag bedja att fä klargöra med några få
siffror i runda tal, hemtade ur vår officiella statistik rörande utrikes
handel och sjöfart 1879. Vi kunna af våra produkter sända till Storbritannien
för värde af 91 millioner, till vårt lilla grannland Danmark
för 20 millioner, men till vårt väldiga grannrike Ryssland för endast
1,692,000 kronor, det vill säga för litet mera än vi skicka till det
aflägsna Spanien. Då vi sända 3,820 fartyg med last till Storbritannien
och 5,470 till Danmark, sända vi endast 230 till Ryssland,
deribland 66 skutor från Gotland. Med flera siffror torde jag icke
behöfva pina Kammaren, för att motivera mitt påstående derom, att
våra samfärdselförhållanden med Ryssland för närvarande äro ytterst
ömkliga och för att göra påtagligt, att ett förslag, som söker att
vända dem till ett bättre, ur denna synpunkt är förtjent af Kammarens
och hela landets synnerliga uppmärksamhet. Det Utskott, som
behandlat denna fråga, har också medgifvit, att samfärdseln med
Ryssland icke är sådan, som den bör vara, och vidare, att staten
någon gång bör taga initiativet för anskaffande af nya utfartsvägar
för handeln och industrien. Ja, om det någon gång är lofligt och
rätt att staten tager initiativet till ett sådant företag, så måste det
väl efter all sannolikhet vara under just sådana förhållanden, som de

N:o 25. 10

Lördagen den 19 Mars, e. m.

Ang. kommu- siffror utvisa, hvilka jag tagit mig friheten för Kammaren anföra.
nikationsiime j\|an skulle visserligen kunna förutsätta, att både regeringen och postm.
eh^‘ocfi^Libaustyrelsen, med öppen blick för hvad som behöfves, sjelfmant skulle
öfver Gotland, låta verkställa den undersökning, som nu begäres, men om det nu,
(Forts.) då fråga härom blifvit väckt inom Riksdagen, skulle inträffa, att denna
Kammare icke anser saken förtjent af uppmärksamhet, så lära väl
myndigheterna hellre vända sin uppmärksamhet åt något annat håll,
som mer kan intressera Riksdagen. Jag är icke alldeles på det klara
med, om precis den kommunikationslinie, som af motionären ursprungligen
blifvit föreslagen, är den allra lämpligaste, men jag är öfvertygad
om, att en ny utfarts väg österut för vår handel och industri
behöfves, och att den undersökning, som motionären i detta hänseende
begärt, skulle lända till nytta för en sådan utfartsvägs öppnande till
gagn för vårt land.

På dessa skäl anhåller jag att få instämma i det yrkande, som
af motionären nyss blifvit framstäldt.

Häruti förenade sig Herr P. Larsson.

Herr Lindgren: Mot behofvet och nyttan af eu ny kommunikationsled
öfver Gotland till Libau från en icke allt för nordligt belägen
östersjöhamn har Utskottet icke haft något att erinra, utan tvärtom
vitsordat fördelen deraf. Då Utskottet det oaktadt afstyrkt motionen,
har Utskottet såsom skäl härför anfört, att Utskottet anser att uppoffringar
från statens sida i ett fall sådant som det nu ifrågasatta
böra, om än ej lemna ekonomisk vinst, åtminstone i andra afseenden
framkalla några större fördelar för det allmänna; och då några sådana
fördelar för det allmänna, enligt Utskottets åsigt, icke skulle vinnas
genom antagande af motionärens förslag, har Utskottet afstyrkt detsamma.
För min del kan jag icke obetingadt gilla denna åsigt eller
medgifva att den i förevarande fall eger någon tillämpning, ty jag
är öfvertygad om, att de uppoffringar, staten i början Lomme att vidkännas,
skulle, på sätt motionären så tydligt visat, inom en ganska
kort tid rikligen blifva ersatta genom den transitofart, som skulle
blifva eu följd af den nya kommunikationsleden.

För min del yrkar jag bifall till det förslag, som motionären i
dag framstäf.

Herr O. Jonsson: Jag har särskild! fäst mig vid nu förevarande
motion, derför att den framkommit under en tid, då så mäktiga krafter
synas arbeta för att hämma all utveckling på handelns och industriens
område. Det kan icke falla mig in att bestrida, att den föreslagna
kommunikationslinie!! skulle medföra stor nytta, men om de handelspolitiska
åsigter få anses rigtiga, som på sista tiden varit i farvattnet,
så skulle vinsten af det nu ifrågasatta företaget stanna inom det ryska
området. Jag påstår detta derför, att Sverige har nästan så godt som
ingen export till södra Ryssland eller de hamnar, som den föreslagna
kommunikationsleden skulle beröra, men deremot har en betydlig import
just från dessa trakter. Det förefaller mig besynnerligt, att icke
motionären, som troligen också följt med dessa handelspolitiska ström -

Lördagen den 19 Mars, e. m.

11 Nso 25.

ningar, kommit att tänka på att söka förmå ryska regeringen att Ang. kommugöra
något för saken, ty om någon stat borde understödja företaget, Mellan VesTerså
vore det val just den ryska. Hur man än må se saken, tror jagejJ. och Libau
att vi böra låta denna fråga hvila, till dess vi få se resultatet af detö/w Gotland.
arbete, hvarmed den stora tullkomitén för närvarande är sysselsatt. (Forts.)
Kanske den kommer till ett sådant resultat, att Riksdagen till följd
deraf vidtager sådana åtgärder, som afklippa alla förbindelser med utlandet
i stället för att befordra dem.

Af dessa skäl vågar jag, äfven med fara att blifva ensam om mitt
yrkande, anhålla om bifall till Utskottets förslag.

Herr Flensburg: Det är icke utan tvekan, som jag begärt

ordet i denna fråga, dels derför, att jag nödgas ställa mig i ett slags
opposition mot min högt aktade vän motionären, dels emedan han med
så stor värme talat för sitt förslag i afton, en värme, som säkert är
fostrad på hans fäderneö och upprigtig.

Jag vill icke bestrida, att den af motionären föreslagna kommunikationslinien
kan blifva nyttig, ty alla de kommunikationslinier, som vi
kunna åstadkomma och som kunna bära sig, måste alltid för landet
vara gagnande. Jag tviflar dock på, att så synnerligen mycket skulle
kunna vinnas genom denna kommunikationslinie. Den ärade motionären
har med talande siffror sökt bevisa de stora fördelar, ifrågavarande
kommunikationslinie skulle medföra. Han har uppläst stycken
från konsulsberättelserna och uppgifvit antalet af de svenska farkoster,
som besöka Libaus hamn. Men jag tillåter mig dervid göra den erinran,
att ett väsentligt antal af dessa farkoster icke tillföra varor
från Sverige, utan hufvudsakligast från andra länder, och kanske också
utföra de ryska varorna till andra länder än Sverige. Vidare har
motionären uppgifvit eu massa varor såsom föremål för export till
Ryssland, men arten och beskaffenheten af dessa varor antyda just,
att den af honom föreslagna linien icke är den lyckligaste. Jag vill
nu icke yttra mig öfver, huruvida genom denna nya linie någon väsentlig
snabbhet skulle vinnas i afseende på postbefordran. Jag vill
icke heller fästa mig vid de synnerligen olyckliga vinterförhållanden,
vi haft i år, men man kunde tänka sig, att postförbindelsen öfver
Gotland till Libau icke skulle blifva synnerligen snabbare än den,
som ginge sydligare öfver Preussen. Dessutom har han gjort den
förutsättningen, att jernvägen på Gotland skulle vara fullbordad och
sträckt öfver till östra kusten, för att postkommunikation skulle kunna
börja; men det är den icke i närvarande stund, utan, så vidt jag vet,
stannar den på en punkt icke så alldeles närbelägen kusten.

Här har gjorts en jemförelse mellan Sveriges export till England,

Danmark och Ryssland, och man har sagt, att den ringa exporten till
Ryssland bäst bevisar, att en ny kommunikationsled till detta land
vore behöflig. Jag tviflar på, att detta påstående håller streck. Att
skapa en konstlad väg för exporten anser jag icke leda till målet.

Nu är det visserligen sant, att motionären endast begärt en undersökning,
huruvida ifrågavarande kommunikationslinie kan för Sveriges
samfärdsel med södra Ryssland anses fördelaktig, men han har dervid
fäst det vilkor, att Riksdagens begäran till Kongl. Maj:t om en under -

N:o 25. 12

Lördagen den 19 Mars, e. m.

Ane/, kommu- söknings verkställande skulle, för den händelse undersökningen dertill
melUnVestl-föran.leddei. åtföljas af ett förslag från Kongl. Maj:t till ordnande af
vik och Libnuen tidsenlig post- och passagerarebefordran på denna linie. Genomöf
ver Gotland, förandet af motionärens förslag i dess ursprungliga form skulle så(Forts.
) ledes, fruktar jag, vara förenadt med ganska stora kostnader. Vid
sådant förhållande skulle jag helst röstat för bifall till Utskottets betänkande
; men då motionären i afton kommit fram med ett förmedlingsförslag
— så vidt jag fattade hans afsigt rätt —• och endast
begärt en undersökning om lämpligheten af den kommunikationslinie,
han föreslagit, vill jag icke motsätta mig en sådan undersökning, för
så vidt densamma kan åstadkommas med de medel, som stå Kong!.
Maj:t till buds.

Herr Hedlund: Jag har från första stunden, jag läste denna
motion, med stort intresse fäst mig vid den och hoppats, att det Tillfälliga
Utskottet skulle egna den en så sorgfällig behandling, som dess
vigt krafvel-. Händelsen är, såsom Herrarne veta, att Ryssland till
följd af den nya tullagstiftningen i Tyskland måst utvidga Libaus
hamn på Östersjökusten för att derifrån kunna föra sina varor direkt
till England och andra land, då det förut till väsentlig del begagnat
tyska hamnar med transitofart genom Tyskland. Sistnämnda land har
genom sin nya tullagstiftning tvungit Ryssland till en åtgärd, som väl
näppeligen eljest skulle blifvit så snart vidtagen. Det är nu all anledning
att vänta, att Libau derigenom skall utveckla sig till en af
de förnämsta hamnarne på denna kust, och det är derför gifvet, att
det skall vara fördelaktigt för Sverige att på denna väg öfver Gotland
komma i förbindelse med Ryssland. Vi torde erinra oss, att det många
gånger varit lifligt på tal, huru som Sverige skulle genom anläggande
af en jernväg till Nynäs, hvilken hamn man ansett kunna med fördel
användas till vinterhamn, bilda en utgångspunkt för en kommunikationslinie
till Baltishport eller Hangö, för att såmedelst leda en mängd
varor från England till Ryssland och tvärtom transito öfver Sverige,
åtminstone under den tid af året, då andra leder vore stängda. Detta
förslag har jag för min del icke ansett vara praktiskt utförbart. Men
annorlunda ställer sig saken numera, sedan vi fått jernvägar tvärt
öfver Sverige, hvilka utgöra en kortare transitoväg, nemligen från
Göteborg eller Halmstad till Oskarshamn och Vestervik. Nu synes
mig den tid inträffat, att en transitohandel bör öfver dessa hamnar
kunna med fördel anordnas och varor föras från Oskarshamn och
Vestervik öfver hafvet till den ypperliga hamnen Libau. Enligt mitt
förmenande är det sålunda hög tid på, att vi påbörja öppnandet af
denna förbindelse. Men det är ganska förklarligt, att Generalpoststyrelsen
tvekat att taga första steget, enär det ju alltid är förenadt
med kostnad att påbörja en sådan postförbindelse. Jag ber att i detta
afseende fä omnämna ett sakförhållande, som icke bör sakna intresse.
Det var, för ett par tiotal af år sedan, endast med ganska stor svårighet
man kunde åstadkomma eu regulier kommunikationsförbindelse
emellan Göteborg och Hull. Poststyrelsen måste understödja företaget
med omkring 60,000 kronor årligen för att få detsamma till stånd.
Nu gå emellertid flere stora ångare emellan Göteborg och England

Lördagen den 19 Mars, e. m.

13 >'':o 25.

hela året igenom och poststyrelsen behöfver icke längre betala ett öre Ang. kommuför
poststransporten på denna led. Säkert är, att den handpenning nikationalmie
postverket härför nödgades utgifva under de första åren, har åter^kTch LibZ
guldits i rikt mått, då den enskilda företagsamheten sedermera upp- öfver Gotland.
rätthållit denna kommunikationslinie. Emellertid vidhåller jag, att (Forts.)
postverket utan tvifvel skulle tveka att utsätta sig för de utgifter,
som vore förenade med upprättande af den nu ifrågavarande förbindelsen
med Ryssland, men det gifves ett annat sätt att bringa den till
stånd, så att det önskade målet utan allt för stora uppoffringar torde
kunna uppnås, nemligen det att härför användes örlogsflotta^ fartyg.

Yi veta, att för närvarande ett par af dessa fartyg vintertiden uppehålla
sig dels vid vestkusten och dels vid Gotlands kuster för att bistå
sjöfarande, som kunna komma i trångmål under den hårda årstiden.

Flottan har derigenom varit till stort gagn för sjöfarten och derjemte
gjort sig icke så litet populär. Jag hemställer till de ärade representanterna
för flottan, om man icke kunde låta sätta i gång ett af dess
fartyg för uppbrytande af den vigtiga farled, hvarom förslag nu blifvit
väckt, då jag föreställer mig, att, på samma gång flottan derigenom
gjorde stort gagn, sjömännen finge en välbehöflig och nyttig öfning,
jag tror också att för flottan likasom för armén det vore af stor nytta,
om den kunde göra något gagn äfven i fredstid. Med anlitande af
denna redan befintliga tillgång skulle öppnandet af denna farled icke
heller blifva forell adt med några väsentliga omkostnader för staten.

Man har anmärkt, att en vinter sådan som den i år skulle lägga
oöfverstigliga hinder i vägen för denna förbindelse. Jag har dock af
den ärade motionären erfarit, att det är ett sällsynt undantagsförhållande,
att postförbindelsen emellan Gotland och Vestervik är störd
så som den varit i år. Men äfven på Göteborgs sjöfart har denna
vinter inverkat störande. Göteborg har under ett par månader varit
afstängdt i anseende dertill att kusterna varit tillfrusna; men deraf
vill väl ingen draga den slutsats, att vi icke skulle fortsätta våra
vinterförbindelser med England. Antagligen skulle förbindelsen mellan
Gotland och Libau icke vara svårare att uppehålla än den mellan
Gotland och svenska fastlandet.

Här har blifvit yttradt, att man icke bör öppna några konstlade
vägar för exporten. Den ärade talaren får ursäkta mig, att jag icke
rätt kan fatta, hvad han menade med detta yttrande. Jag tror för
min del icke, att någon väg kan sägas våra »konstlad», som leder till
vår exports befrämjande, om icke den är förenad med allt för stora
kostnader. Yår export på Ryssland är i tilltagande, oaktadt de olyckliga
bestämmelser i den ryska tullagstiftningen, som förhindra åtskilliga
produkters utförande till detta land. Våra maskiner och landtbruksredskap
hafva en icke obetydlig marknad i Ryssland. När man betänker,
i hvilken ofantlig skala alla affärer drifvas i detta land, skall
man finna af huru stort gagn det vore för oss att inkomma på denna
marknad, der den svenske producenten derjemte emottages med både
aktning och välvilja. Vårt land står lyckligtvis så utom den politiska
ogenhet, som uppstått mellan Ryssland och Tyskland och till viss grad
äfven mellan Ryssland och England,..att det intager en ganska gynnad
ställning i den ryska marknaden. Äfven på handeln återverka'' poli -

N:o 25. 14

Ang. ''kommunikationslinie

mellan Vestervilc,
och Libau
öfver Gotland.

(Forts.)

Lördagen den 19 Mars, e. m.

tiska sympatier ganska betydligt. Här är således fråga om att vinna
en fördel för vår handel, och vi böra på ett ärligt sätt efter våra tillgångar
göra bruk af hvarje tillfälle dertill, som kan lemnas. Jag
föreställer mig, att en hamn sådan som Oskarhamn, der det finnes en
stor mekanisk verkstad och som dessutom icke ligger aflägset från en
af härdarne för tillverkning af svensk landtbruksredskap, skulle vara
en ganska gynsam utgångspunkt för utskeppning till Ryssland. Huru
denna förbindelse kan komma att utveckla sig, är naturligtvis svårt att
på förhand afgöra; det är väl möjligt att utvecklingen går^ långsamt,
men det är äfven möjligt att den snart nog antager stora dimensioner
till fromma för vårt land.

Motionären har såväl i sin motion som i sitt yttrande här i Kammaren
så fullständigt uttömt ämnet, att föga återstår för mig att anföra.
Jag vill endast tillägga, det i min tanke förslagets framgång
är af rätt stor vigt för vårt land. Då motionären nu icke begär mera
än en skrifvelse i ämnet till vår regering för åstadkommande af en
undersökning i frågan, vill jag således gerna derom förena mig.

I hvad sammanhang denna fråga skulle stå med vår tullkomités
arbeten, kan jag icke fatta. Den ärade talaren, som anförde detta,
tycktes tro, att tullkomitén skulle föra oss derhän, att alla våra förbindelser
med andra länder skulle upphöra. Det måtte hafva varit
ironi af den ärade talaren! Han tycktes frukta, att vi skulle komma
att så kringskansa oss mot prohibitistiska tullbestämmelser, att vi
slutligen skulle blifva stående ensamma i verlden. Men jag föreställer
mig, att detta icke var hans verkliga mening. Det finnes dock eu
makt, starkare än alla andra, nemligen nödvändigheten; och det är
en nödvändighet, att varuutbyte emellan de olika landen eger rum.
Om det äfven kan läggas en större eller mindre kontribution å utbytet,
som till viss grad hämmar rörelsen, kan dock detta varuutbyte
icke helt och hållet" hämmas. Jag kan sålunda icke finna, att detta
enkla ärende, hvarom här är fråga, kan, såsom skett med så många
andra, göras beroende af tullkoiniténs verksamhet.

Man har vidare invändt, att denna fråga vore af den beskaffenhet,
att regeringen sjelfmant borde rigta sin uppmärksamhet derå och att
Riksdagen icke behöfde besvära regeringen med någon skrifvelse i
ämnet. Men månne det ej hör till de intressanta företeelserna inom
vårt statslif, att den ene eller andre motionären kan framkomma med
eu god tanke och göra anspråk på dess sorgfälliga pröfning hos Riksdagen.
Man kan icke begära, att regeringen skall hafva ögonen på
alla håll, och det torde kunna antagas, att regeringen skall vara tacksam
för hvarje sådan väckelse, som Riksdagen har tillfälle att gifva
henne.

Jag anser derför, att så goda skäl tala för denna sak, att det vore
ganska oförståndigt att lägga hinder i vägen för dess framgång, hvarför
jag ber att få förena mig med motionären i det af honom nyss
framstälda yrkande.

Herr Berg: I föreliggande betänkande har Utskottet förklarat
sig icke kunna bestrida, att samfärdseln mellan Sverige och Ryssland
för närvarande lemnar åtskilligt öfrigt att önska, och Utskottet har

Lördagen den 19 Mars, e. m.

15 N:o 25.

tillika sagt, att det funne den föreslagna kommunikationslinien, såvidt Ang. hommupost-
och passagéraretraftken anginge, vara förtjent af uppmärksamhet. ™kat%onthme
Men då Utskottet det oaktadt funnit betänkligt att särskild! förorda^ “"Ä
just denna linie, har detta haft sin grund deri, att man trott, att, om öfver Gotland.
en ny kommunikationsled skulle genom statens mellankomst åväga- (Ports.)
bringas, den lämpligen borde anordnas så, att den befrämjade den
samfärdsel, som, enligt hvad motionären sjelf uppgifvit, företrädesvis
borde vara af vigt, nemligen varuutbytet. Att den linie, som här är
ifrågasatt och om hvilken Utskottet nu endast haft att yttra sig, icke
i någon högre mån skulle befrämja varuutbytet mellan Sverige och
Ryssland, torde vara temligen gifvet, då nemligen varorna först skulle
i Yestervik lastas på fartyg för att föras till Visby, derifrån föras på
jernväg till Hemse, derifrån på landsvägen till Ronehamn och slutligen
på ångbåt till Libau. Vid sådana förhållanden kan jag ej föreställa
mig att denna trafikled skulle, såsom motionären antagit och en annan
talare äfven antydt, kunna vara i stånd att bryta nya banor för vår export
till Ryssland. För post- och passageraretransport må den väl vara
mycket ändamålsenlig, men den snabbare postbefordran, som derigenom
skulle vinnas, torde ej kunna anses vara af den framstående vigt, att
staten derför må underkastas de ganska väsentliga kostnader, som
upprätthållandet af en regelbunden ångbåtstrafik mellan Gotland och
Ryssland under hela årets lopp otvifvelaktigt komme att medföra.

Nu har det visserligen blifvit sagdt, att det endast vore fråga om
att begära en undersökning och att, om denna undersökning ledde
dertill att förslaget icke antoges, så hade ingen skada skett — jag
medgifver gerna detta. Men jag måste å andra sidan säga, att jag
ogerna deltager i en underdånig begäran om undersökning angående
något, om hvars gagneliga resultat jag åtminstone icke vid aflåtande!
af skrifvelsen har någon anledning att vara öfvertygad. Då Riksdagen
hos Kongl. Maj:t anhåller om undersökning om en viss föreslagen
kommunikationslinie, förutsätter väl detta, att Riksdagen åtminstone
antager att företrädesvis just denna linie är den mest ändamålsenliga;
och då jag för min del håller före, att post- och passageraretrafiken,
synnerligast vintertiden, mellan Sverige och Ryssland icke är af sådan
betydenhet, att den i nämnvärd mån motsvarar kostnaderna för den
nu föreslagna ångbåtsfarten, och icke kan föreställa mig, att den
ifrågasatta nya linien skulle synnerligen mycket komma att befordra
utvecklingen af varuutbytet mellan de båda länderna, vågar jag derför
icke tillstyrka Riksdagen att begära en undersökning om just denna
linie. Hade frågan varit mera allmän och endast afsett att vinna
utredning, huruvida och i hvilken rigtning en ny kommunikation mellan
Sverige och Ryssland skulle kunna på lämpligaste sätt åvägabringas,
skulle detta möjligen varit en helt annan sak. Men det
Tillfälliga Utskottet har naturligtvis icke egt befogenhet att yttra sig
om något annat än just den af motionären förordade linien; och för
dennas företräde framför andra hafva några skäl ej blifvit förebragta.

Man har talat om huru lyckligt det vore att genom statens bemedling
åstadkomma en ny linie för export af maskinerier, landtbruksredskap
och mera sådant. Men jag hemställer, huruvida det är troligt, att för
dessa tunga varor komme att väljas vägen öfver Gotland eller om icke

N:0 25. 16

lördagen den 19 Mars, e. m.

Ang. kommu- det är antagligt, att dessa hellre skulle söka en mera direkt förbin■meiian
Vester c^se me^an svenska kusten och; Ryssland. Jag kan dessutom icke
a0nch undertrycka den förmodan, att, om detta varuutbyte verkligen är af
af ner Gotland, så stor vigt som njan här uppgifvit, den enskilda företagsamheten ej
(Forta.) skulle underlåta att vidtaga åtgärder för dess befrämjande, och att, om
statens mellankomst är erforderlig, denna borde kunna påräknas lika
väl ifrån Rysslands sida som frän Sveriges. För min del kan jag
icke hafva något intresse af vare sig den ena eller andra linien. Om
Kammaren vill förorda en undersökning om den af motionären föreslagna
linie och således uttala sig till förmån för den, så är min sakkunskap
allt för ringa för att väga något i vågskålen emot ett sådant
beslut; men för närvarande har jag icke annat yrkande att framställa
än om bifall till Utskottets hemställan.

i

Herrar Stormats Mathias Olsson och Olof Larsson i Häste instämde
med Herr Berg.

Herr Lyttkens: Det är med en viss bäfvan jag uppträder efter
den man, som sist hade ordet och hvilkens namn jemväl står under
föreliggande Utskottsutlåtande, en man, för hvilken jag har en synnerlig
aktning och hvars åsigter jag städse åhör med den största uppmärksamhet
och för hvilka jag snart sagdt hyser så stort förtroende,
att jag nästan fruktar att efter honom uppträda i en motsatt rigtning
mot hvad han om denna fråga yttrat. Men för mig är det af så stor
vigt att få alla frågor, som kunna bidraga till industriens utveckling,
lösta på ett lyckligt sätt, att denna tvekan måste försvinna. För
Sverige torde det nemligen vara af synnerligen stor vigt att skaffa
sig afsättning för sin industris alster. Yi strida om frihandel eller
skyddstullssystemet skall råda inom tullagstiftningen; men hvad betyder
detta emot att anskaffa nya afsättningsorter för vår industri?
Hvad hjelper det väl att pålägga tullar, huru stora som helst, för att
skydda oss mot utlandet, då vi ändå aldrig kunna åtnöja oss med den
inhemska afsättningen; vi måste ovilkorligen söka oss en eller flera
utländska marknader. Icke kunna vi väl föreställa oss, att till exempel
våra fabriker för förädling af jernvaror kunna nöja sig med ensamt
afsättningen • inom landet, utan de äro ovilkorligen tvungna att
äfven söka sig utländsk marknad. Men hvar skola de söka den? I
England med dess högt utvecklade industri? Eller i Belgien? Eller i
Tyskland med dess högt utvecklade industri och höga tullar? Det är
mycket svårt att täfla på dessa marknader. Hvar finna en marknad
för våra jernvaror, i synnerhet åkerbruksredskap och maskiner — med
afseende hvarå Sverige kan täfla med hvilket land som helst —• som är
så fördelaktig som Rysslands. Detta land är för närvarande i starkt
framåtgående i åkerbrukshänseende, det behöfver en sådan mängd af
smidesvaror, att afsättningen der är god. Hvarje steg, som kan leda
oss till närmare fredlig beröring med Ryssland, är af stor betydelse,
ty det är på det viset det gamla hatet mellan de tvenne nationerna
skall utplånas. Man uträttar derigenom mera för det fredliga samlifvet
än som kunde åstadkommas förr, då kommunikationsanstalterna
ej voro så utvecklade som nu. Den högt aktade talaren sade att det

Lördagen den 19 Mars, e. m.

17 N:0 25.

ej vore tänkbart att man skulle sända tungt gods, maskiner och dylikt Ang. kommupå
den föreslagna linien. Möjligt — men det är ju fråga om en nikationslinil>
undersökning, för att få utredt om det är lönande att åstadkommaZk Tch^Libau
en ny kommunikationsled hufvudsakligen för post och passagerare,öfver Gotland.
som är bättre och beqvämare samt snabbare och billigare än den nu- (Forts.)
varande.

En talare sade, att det ej är värdt att försöka tvinga handeln in
på konstlade vägar och att den nu föreslagna linien ej skulle vara
naturlig och att staten ej bör befatta sig dermed. Jag skulle kunna
svara mycket härpå, anföra hur andra länder söka att ständigt bryta
nya banor för sin handel, men vill blott påminna om huruledes
för 30 å 40 år sedan, då man ville skapa direkt postförbindelse med
Tyskland, statens fartyg med stora kostnader gingo mellan Ystad och
Stralsund, ända till dess vägen för rörelsen i denna rigtning var så
uppröjd, att den utan denna kostnad för statsverket af enskilda bestreds.
Detta var ingen konstlad väg, men det gälde då Skåne, nu
deremot andra provinser. Man torde ursäkta att vi, som icke äro
skåningar, men beundra i Skåne en framstående del af vårt land, d ick
vilja vara med om att bringa andra delar af vårt land de fördelar,
som Skåne då åtnjöt. Äfven andra provinser behöfva komma in i den
stora samfärdseln. Skåne ligger mot söder, men ett annat bland de
svenska landskapen vetter mot den stora europeiska kontinenten i öster;
och jag vet ej hvarför staten icke skulle uppmuntra rörelsen mot öster
lika väl som den förut uppmuntrat rörelsen mot söder. För min del
tror jag ej att dessa intressen behöfva strida mot hvarandra; jag kan
ej föreställa mig att Malmö handel skulle lida afbräck, om en kommunikationsled
i den föreslagna rigtningen skulle vinna framgång.

Den ärade talaren på stockholmsbänken sade, att det möjligen
kunde finnas andra linier åt öster, som kunde va a fördelaktigare än
den nu föreslagna. Ja, det är möjligt och derför bör en undersökning
ega rum. För min del anser jag, att om Riksdagen afl it er den föreslagna
skrifvelsen, regeringen, som ju icke såsom ett Tillfälligt Utskott
är bunden vid ordalydelsen i skrifvelsen eller i motionen, kan
gifva undersökningen den utsträckning, som af omständigheterna påkallas,
och alltså, om den finner saken ändamålsenlig och förtjena
uppmuntran, då kommer att föreslå den lämpligaste iinien.

För min del yrkar jag bifall till motionärens förslag om en undersökning,
så att vi kunde få fullt utredt, om ej andra sträckningar än
de nuvarande för postkommunikationer med Ryssland finnas, hvit va
kunna vara lika lämpliga och lika berättigade, ia, kanske bättre än de
hittills följda.

Herr Flensburg: Under den länga diskussionen har en talare

på göteborgsbänken till mig stält en direkt förfrågan om hvad som
menas med konstlade handelsvägar. Det förundrar mig, att eu man
med hans djupa och vidtomfattande insigter såväl inom frihandelns område
som inom handelns gebit i allmänhet, skulle behöfva en dylik upplysning.
Såsom konstlad handelsväg betecknar jag den, som ej går
någorlunda direkt från afsändnings- till destinationsorten. Den här
ifrågavarande vägen går ej direkt, ty det behöfves ej mindre än fem om Andra

Kammarens Prot. 1881. N:o 25.

2

N:o 25. 18

Lördagen den 19 Mars, e. m.

Ang. "kommu- lastningar. Först skall godset föras på jernväg i Sverige, så på ångbåt
nikationslinie gfver till Gotland, vidare på jernväg från Visby till Hemse, sedan på
IvikTch''Libauaxel till kusten och slutligen på ångbåt till Libau. Det kallar jag en
öfver Gotland, konstlad väg, och jag är fullt öfvertvgad att den aktade talaren skall
(Forts.) gifva mig rätt häruti.

Den siste talaren nämnde äfven något om konstlade vägar och
huruledes man för 30 å 40 år sedan valde en postväg öfver Skåne till
Stralsund. Jag lemnar derhän hvilka motiv ledde den tidens inflytelserika
män att leda posten in i just den fåran, men jag föreställer mig,
att de endast haft för ögonen att på snabbaste väg komma till kontinenten,
hvilken väg ovilkorligen går öfver det mycket omtalade Skåne;
ty den genaste vägen är den bästa. Jag kan försäkra talaren, att icke
den ringaste jalusi ligger till grund för mitt omdöme i denna fråga,
utan att jag ser saken alldeles fördomsfritt. Han omnämnde i förbigående
Malmö handel. Det finnes visserligen en ej obetydlig beröring
mellan Malmö och Ryssland äfven öfver Libau, ehuru företrädesvis för
import, men när Malmö behöfver någon förmedling af exporten till
Ryssland, så söker nog den enskilda företagsamheten att ställa sina
krafter till disposition af detta behof.

Herr Lyth: Jag ber blott att med några ord få besvara ett par
i afton här fälda yttranden och vänder , mig härvid först till talaren
på norrlandsbänken, som, bland annat, förmenade, att äfven den ryska
regeringen väl borde göra något för den föreslagna kommunikation slinien.
Enligt min öfvertygelse kommer nog den ryska regeringen
att intressera sig för denna sak; ty blir en närmare undersökning
derom beslutad, så lärer väl icke den svenska regeringen underlåta
att underrätta den ryska om sina åsigter, hvarvid vi möjligen
kunna hafva att motse bidrag för ändamålet äfven från rysk sida,
eftersom förslaget ju bör blifva till gagn ej mindre för Ryssland än
för Sverige. Den ärade talarens invändning anser jag således icke
vara af någon vigt.

Vidare har man velat påstå, att någon synnerlig snabbhet i vår
kommunikation med denna del af Ryssland icke vore så nödvändig.
Mine Herrar! Jag tror dock, att den utmärkte amerikanarens ord »tid
är pengar» äro eu sanning; och en sanning, som jag anser här mer än
någonsin böra kunna tillämpas.

Jag håller här i min hand en tablå öfver de europeiska postkommunikationerna
och ser deraf, att nästan alla Europas länder gjort
mer i detta afseende än Sverige. Beträffande särskild! den kommunikationslinie,
hvarom frågan nu gäller, så ber jag fä påpeka, att om
jag bor i mellersta Sverige och bär förbindelser med Riga och Libau
— jag håller mig företrädesvis till dessa begge städer — så åtgår för
att befordra ett bref eller transportera min person dit icke mindre än
fem dygn, under det att enligt mitt förslag dertill icke skulle erfordras
mer än ett eller högst två dygn; och att den pekuniära besparingen
ej heller vore ringa för oss svenskar framgår deraf, att vi nu för att
komma till nyssnämnde städer måste underkasta oss en dyrbar resa
den langa omvägen öfver danska öarne och vidare öfver Tyskland in
i Ryssland o. s. v.

Lördagen deri 19 Mars, e. m.

19 N:0 25.

Och hvilka besynnerliga förhållanden uppstå icke såsom det imAng. lommuär!
Gotland har en ganska stor handel med Libau och står i följd
deraf i liflig korrespondens med nämnde stad. För att ett bref skall Liiau
komma dit, måste det först gå till Vestervik, vidare öfver fastlandet öfver Gotland.
till Stockholm och derifrån befordras till Finland för att slutligen (Forts.)
öfver Petersburg komma fram till adressorten. Ett bref, för hvars
befordran, om den af mig föreslagna kommunikationslinien kornme till
stånd, icke skulle åtgå mera än sju timmar, behöfver således under
nuvarande förhållanden lika många dagar för att komma fram —
någonting som måste betraktas såsom ohållbart i våra tider.

Man har vidare talat om de många omlastningar, som måste försiggå
å denna linie samt de deraf föranledda dryga omkostnaderna.

Jag ber att härvid först fä erinra att min motion egentligen afser
blott post- och passageraretrafiken. Men blefve eu ordentlig undersökning
verkstäld, så är jag öfvertygad om att den ångbåt, som komme
att upprätthålla trafiken mellan Stockholm och Libau, äfven kunde
dubblera Gotlands södra udde, vid hvilket förhållande någon omlastning
icke blefve erforderlig. Men derest också en sådan nödvändigt
måste försiggå, så kunde olägenheterna deraf i alla fall icke blifva så
stora, då den nya kommunikationsleden, såsom jag nyss påpekat, ju
förnämligast afsåge post- och passageraretrafiken.

Slutligen har man anmärkt, att jernvägen öfver Gotland icke går
fram ända till Ronehamn, dit det ännu fattas 7/g mil. Men jag är
viss om, att i samma ögonblick som en post- och passagerarelinie
mellan Sverige och Ryssland via Gotland blir beslutad, man genast
skall sätta i verket byggandet äfven af denna obetydliga jernvägsbit.

Och till dess den blir färdig, ansvarar jag för, att diligensfart eller
andra tillräckliga och tjenliga förbindelsemedel mellan Hemse och
Ronehamn skola finnas tillgängliga.

Det är endast detta jag velat säga. Men då här, särskildt af
Herr ordföranden i Utskottet, framhållits faran af att bestämma en
viss ort, exempelvis Vestervik, till utgångspunkt, så ber jag, i enlighet
med hvad jag redan förra gången, dä jag hade ordet, antydde, att få
modifiera min motion i så måtto, att jag yrkar, att Riksdagen ville i
underdånig skrifvelse anhålla det Kongl. Maj:t täcktes genom dess
poststyrelse eller annan lämplig myndighet låta undersöka huru inrättandet
af en kommunikationslinie mellan Vestervik eller annan, ej
nordligare derom belägen östersjöhamn och Libau öfver Gotland kan
för Sveriges samfärdsel med södra Ryssland anses fördelaktig, samt för
den händelse att denna undersökning dertill föranleder, derefter låta
uppgöra och för Riksdagen framlägga förslag till ordnandet af en tidsenlig
post- och passageraretrafik å denna linie. Och vågar jag hos
Herr Talmannen anhålla om proposition å detta mitt sålunda ändrade
förslag.

Herr Hedin: Jag anhåller att få instämma i motionärens nu
senast framstälda förslag. Jag är den förste att erkänna, det Riksdagen
icke bör med anledning af hvilket förslag som helst, der det kan finnas
eu god tanke, ett vackert uppslag, genast besluta en framställning
till Kongl. Maj:t. Jag anser nemligen, att hänsyn till Riksdagens egen

N:o 25. 20

Lördagen den 19 Mars, e. ro.

Ang. kommu- värdighet och till dess berättigade förväntan att Kongl. Maj:t alltid
nikationslinie ska;fi finnas benägen att fästa behörigt afseende å Riksdagens fram^ikTchhibauställningar
kräfver, att Riksdagen ser sig noga före och icke framofver
Gotland, kommer med framställningar i ämnen, rörande hvilka icke någon
(Forts.) sådan utredning är förebragt, att ens syftemålets nytta och önskvärdhet
kunna bedömas. Men hvad den nu omhandlade frågan beträffar, så
hafva, efter hvad jag kan förstå, såväl i motionen som genom de muntliga
upplysningar, som både af motionären sjelf och från andra håll
här i afton meddelats, sådana omständigheter blifvit förebragta, att
jag vågar säga — och jag tror att många deri skola instämma med
mig — att man kunde vara rätt belåten, om man vore fullt öfvertygad
att aldrig behöfva rösta för en skrifvelse till Kongl. Maj:t, der utredningen
af och bevisningen för hvad Riksdagen önskade vore mindre
fullständig och talande, än hvad som är fallet med den nu ifrågasatta
skrifvelsen.

Jag skall till förmån för det å bane bragta förslaget icke åberopa
— hvad dock, som vi veta, kan med sanning sägas — att de
båda statsmakterna för den vackra och för oss alla kära provins, hvars
representanter här tagit till ordet, utan tvifvel gjort mindre än den
förtjent och statens intresse kräfver. Jag vill icke använda detta
argument och jag behöfver det icke heller, ty så vidt jag kan se, är
här icke fråga om ett Gotlands-intresse, utan om ett allmänt. Detta
intresse är tvefaldt, ett kommersielt och ett politiskt. Det skulle kunna
tilläfventyrs vara frestande att något inlåta sig på den senare sidan
af saken, men jag skall icke göra det i vidare man, än att jag bekänner
min öfvertygelse vara, att en utveckling af de kommersiella
förbindelserna kan leda derhän, att den utjemnar många politiska
svårigheter och knyter meliau folken ett familjefördrag, som stundom
är bättre och säkrare än furstarnes.

Den ärade ordföranden i det Utskott, som handlagt den förevarande
motionen, har sagt, att saken skulle befinna sig i en annan
ställning, och, så vidt jag förstått hans mening rätt, han möjligen intaga
en annan position i frågan, om här föreslagits att hemställa till
Kongl. Maj:t i allmänhet om undersökning af eu ny kommunikationslinie
mellan fastlandet och Ryssland. Jag får säga att, vid valet
mellan detta alternativ och motionärens förslag, jag föredrager det
senare. Det förra synes mig vara detsamma som att komma till
Kongl. Maj:t och förklara: »här hafva vi ett förslag å bane, vi veta
icke alls huruvida det är tjenligt eller ej, men vi föreställa oss att det
möjligen finnes något godt deri; skulle icke derför Eders Kongl. Maj:t
vilja utreda denna sak, åt hvilken vi icke egnat ett ögonblicks undersökning».
Mig synes det rigtigare att Riksdagen, när den gör en
hemställan till Kongl. Maj:t, äfven angifver i någon mån in concreto,
huru den tänkt sig saken. Om då, efter eu närmare utredning, i de
fäll, der eu sådan svårligen af någon annan än Kongl. Maj:t och hans
underordnade myndigheter kan verkställas, saken anses böra förfalla,
så synes mig Riksdagen icke derigenom lida något afbräck i sin värdighet;
ej heller kan den då anses hafva besvärat Kongl. Maj:t i
oträngdt mål eller på ett ohemult sätt.

Lördagen den 19 Mars, e. m.

21 N:o 25.

Man har sagt, att den föreslagna kommunikationsleden skulle vara Ang. kommuur
den synpunkten olämplig, att den skulle föranleda så många om- ^kationshme
lastningar. Nu kan jag, för min del, Herr Talman, ej förstå attZikTch^Libau
Kongl. Maj:t af den Riksdagens skrifvelse, som motionären senast före- öfver Gotland.
slagit, skulle vara så bunden i sin undersökning och sina eventuella (Forts.)
förslag, att Kongl. Maj:t icke, derest tanken är rigtig, kunde undvika
eller afhjelpa dessa svårigheter. Men för öfrigt vill jag, beträffande
dessa omlastningar, erinra dels derom, att det synes vara en så naturlig
sak att den icke behöfver mer än nämnas, att fortsättningen af
tvärbanan öfver Gotland till Ronehamn är en så lätt sak ur ekonomisk
synpunkt, att den ej kan uteblifva i samband med verkställigheten af
det nu å hane bragta förslaget, dels ock att, äfven om omlastningar
äro obehagliga, det gifves någonting som är vida värre, nemligen
omöjligheten eller en till omöjlighet gränsande svårighet att komma
fram. Här gäller frågan för resten icke uteslutande vår export till
Ryssland, utan hufvudsakligen en transitorörelse mellan länderna vester
ut och vår östra granne. Och i afseende å vår afsättning till Ryssland
har frågan måhända en större indirekt än direkt betydelse. Om
också icke på denna väg så mycket gods skulle föras, är dock
hvarje åtgärd, som i någon mån bidrager till att utveckla den kommersiella
förbindelsen med vår mäktige granne, af ej ringa vigt.

Herr Talmannen torde erinra sig namnet ä Ivan Turgénjevs näst
sista roman: »Jungfrulig jord», eller »Obruten mark». Nåväl! Detta
stora land är en obruten mark, ett blott till hälften civiliseradt samhälle.
Yi, som stå på eu högre kulturpunkt, böra snarare vända oss
öster ut än vester ut, der folkens industriella styrka är vår öfverlägsen.

Hvarför har denna förbindelse öster ut icke gått längre än den gjort?

År detta måhända eu indirekt följd af de gamla fejderna och det
gamla nationalhatet? Jag vet det icke. Men jag vet, att en ökad
bekantskap och eu säkrare kännedom om hvarandras förhållanden vore
för nationerna särdeles gagnelig. Det är eu brist vid våra universitet,
att de slaviska språken derstädes äro orepresenterade. Man har sagt
mig, att om en affärsman här får ett på ryska affättadt bref, det är
förenadt med de allra största svårigheter för honom att få brefvet
öfversatt. En ökad kommersiel förbindelse med Ryssland måste såväl
direkt vara oss till gagn, som äfven medföra indirekta följder, hvaraf
fördelarne kunna blifva ännu större än de direkta.

Häruti instämde Herr C. JEkman.

Herr Hedlund: Då jag nyss talade om möjligheten af en transitofart
mellan England och Ryssland öfver Sverige, så förestälde jag mig
icke att denna skulle ske nödvändigt på jernväg öfver Gotland, utan
jag antog att ett fartyg, som från Vestervik eller Oskarshamn skulle
gå till Libau, under färden skulle endast anlöpa Gotland. De omtalade
omlastningarna skulle då ej förekomma. En regulier ångbåtstur
ett par gånger i veckan på denna trade skulle utan tvifvel blifva
ganska nyttig för afsättningen af vårt lands alster på Ryssland. Att
någon kan kalla den vägen för konstlad, begriper jag ej.

N:o 25. 22

Lördagen deri 19 Mars, e. m.

Ang. kommu- Friherre Beck-Fr i is: Då jag tillhört det Utskott, som behand nikationslinie

]aj denna fråga, får jag, i likhet med Utskottets ordförande och på
^“ochLihZde skål han anfört, förklara att jag för min del icke kunnat ingå på
öfver Gotland, motionärens åsigter, och således omöjligt kunnat göra annat än afkorta.
) styrka motionen. Motionen innebar nemligen en trade från Yestervik
till Yisby och derifrån på jernväg, som icke ännu är färdig — och
motionären har icke lyckats ådagalägga att densamma kan blifva så
snart färdig — samt sålunda flera omlastningar, innan varorna ankomrne
till Libau. Motionärens nu framlagda förslag, deri egentligen
blott begäres en undersökning, är visserligen af helt annat innehåll;
men då Utskottet ej varit i tillfälle att pröfva det, får jag för min
del yrka afslag äfven derå och bifall till Utskottets hemställan.

Herr Diss Olof Larsson: Äfven jag skall anhålla om bifall
till Utskottets betänkande. lag kan icke heller vara med om det af
motionären senast framstälda förslag, emedan det förefaller mig som
om det icke vore med grundlagen öfverensstämmande att gifva motionen
en sådan utvidgning, som nu skett. Om man skulle kunna utvidga
motionen på det sätt motionären gjort och sålunda, i stället för
att i motionen bestämdt säges att man bör anställa undersökning om
en handelsväg mellan Yestervik och Libau öfver Gotland, på grund
af det alternativ, som framlagts i motionärens sista förslag, begära
undersökning af en kommunikationsled mellan Vestervik eller annan,
icke nordligare belägen punkt å Sveriges östra kust öfver Gotland,
så skulle man kunna komma med hvilken kommunikationsled som
helst, blott den går öfver Gotland. Då i motionens kläm framstälts
ett bestämdt förslag, synes det mig icke vara enligt med grundlagen
att på detta sätt ändra motionen.

Enär jag sålunda icke kan bifalla hvarken motionärens nu framlagda
förslag eller sjelfva motionen, måste jag för min del yrka bifall
till Utskottets hemställan.

Herr Lyth: Nog är representanten för Dalarne eu mycket klok
man, men denna gång tror jag dock att han har varit nästan fölmycket
klok. Jag har i min motion begärt undersökning om en
kommunikationsled från Yestervik öfver Gotland till Ryssland, och har
nu modifierat detta förslag på grund deraf, att man ådagalagt möjligheten
af att man möjligen borde kunna utgå från någon sydligare än
Vestervik belägen stad. Jag har föreslagit att denna utgångspunkt skulle
bestämmas till Vestervik eller eu plats, icke nordligare än denna stad. Att
detta ändringsförslag skulle, såsom talaren på dalabänken menar, strida
mot grundlagen, är omöjligt för mig att begripa. Utskottets ordförande
sade, att om motionen varit i mera allmänna ordalag affattad,
så skulle densamma troligen hafva tillstyrkts af Utskottet. Jag trodde
derför, att jag genom den föreslagna förändringen skulle gå Utskottets
och möjligen andra mina motståndares önskningar till mötes, och är
detta orsaken till den obetydliga förändringen af klämmen i min
motion, vid hvilken jag fasthåller och på hvilken jag hos Herr Talmannen
anhåller om proposition.

Lördagen den 19 Mars, e. m.

23 N:0 25.

Öfverläggningen var slutad. Enligt de meningar, som förekommit, Ang. hommugaf
Herr Talmannen propositioner såväl på bifall till Utskottets hem- •aihatiomlinie
stallan som ock pa yrkandet att, med atslag a samma hemställan, vik och Libm
det af Herr Lyth senast framstälda förslag måtte antagas; och för- öfver Gotland.
klarade Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas för den förra (Forts.)
meningen. Votering blef begärd, i anledning hvaraf en så lydande
omröstningsproposition uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som godkänner hvad Andra Kammarens Andra Tillfälliga
Utskott hemstält i Utlåtandet N:o 5 (i samlingen N:o 19),

röstar Ja;

- Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets förevarande
hemställan, bifallit det af Herr Lyth, under öfverläggningen, i ämnet
senast framstälda yrkande.

Voteringen försiggick och visade 96 ja mot 50 nej; varande alltså
Utskottets hemställan bifallen.

§ 5. Om revision

af expeditions Föredrogs

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande taxan.
N:o 6 (i samlingen N:o 20), angående revision af gällande expeditionstaxa.

I anledning af Herr J. G. Granlunds motion N:o 164 ■—■ deruti
var föreslaget, »att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om en revision af nu gällande expeditionstaxa eller
Kongl. förordningen den 30 November 1855 angående expeditionslösen»
— hade Utskottet gjort följande hemställan:

»att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,
att samtliga dels i förordningen den 30 November 1855, dels i
flera sedermera utfärdade kungörelser meddelade, nu gällande stadganden
angående expeditionslösen må underkastas revision och med de
ändringar eller tillägg, som kunna finnas nödiga, blifva i en författning
sammanförda, samt att sålunda omarbetad fullständig expeditionstaxa,
sedan förslag dertill blifvit uppgjordt och, i den mån ifrågasatta
ändringar i nuvarande taxebestämmelser föranleda, Riksdagens pröfning
understäldt, måtte i behörig ordning varda till allmän efterrättelse
kungjord».

Efter uppläsning häraf lenmades ordet, på begäran, till

Herr Danielsson, som yttrade: Redan vid remissen af ifrågavarande
motion uttalades tvifvelsmål, huruvida Riksdagen skulle komma
att få hafva ett ord med i laget vid denna frågas afgörande, och motionären
uppmanades då att förändra sin motion derhän, att i den föreslagna
skrifvelsen äfven skulle framställas en anhållan, att Riksdagen måtte

N:« 25. 24

Lördagen den 19 Mars, e. m.

Om revision blifva hord innan frågan företages till slutligt afgörande. Emellertid
6^ann mo^onären icke skål efterkomma denna uppmaning, utan motionen
axan. remitterades till Utskottet i det skick den från början förelåg. Nu
'' or s'') har visserligen Utskottet i en mellanmening uttalat, att Riksdagen bör
höras, innan ny expeditionstaxa utfärdas, men jag är icke alldeles
säker på, att Utskottet haft rättighet att göra ett sådant tillägg till
motionen och huru saken kan komma att falla ut. Emellertid tror
jag att vi redan förut hafva mera än tillräcklig erfarenhet af vådan
att i alltför obestämda ordalag skrifva till Kongl. Maj:t, ty det har
händt att dylika skrifvelser lagts till grund för stadganden, helt olika
dem, som med skrifvelsen af Riksdagen afsetts. Och säkert lär val
vara, att om Riksdagen i en skrifvelse säger, att förändringar och
tillägg tarfvas i den nu gällande expeditionstaxan, så lär nog Kong}.
Maj:t icke underlåta att iakttaga en dylik uppmaning och göra både
förändringar och tillägg här och hvar, och det af den beskaffenhet,
att de komma att ytterligare betunga allmänheten och öka tjenstemännens
inkomster. För min del tror jag dock, att Riksdagen redan
så pass reglerat tjenstemännens löner, att någon vidare tillökning i
deras inkomster icke bör ifrågakakomma. Det är icke heller så alldeles
gifvet, att Kongl. Maj:t kommer att höra Riksdagen i saken,
då i betänkandet framskymta åtskilliga vinkar om, att detta ämne
tillhör Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftning. Visserligen säger man,
att, då häradshöfclingarnes löner numera blifvit af Riksdagen reglerade,
någon rubbning i deras lönevilkor ej kan utan Riksdagens medgifvande
ifrågakomma. Men här finnas många andra tjensteman, hvilka, om
expeditionstaxan skall omskrifvas med ändringar och tillägg, kunna
få en tillökning i sina inkomster, som Riksdagen aldrig afsett.

Hvad nu beträffar sjelfva saken, så synes det vara gravationsbevisen
i städerna, som egentligen utgjort närmaste anledningen,
hvarför motionären väckt detta sitt förslag. Som Herrarne veta, så
väckte han äfven i fjor en motion i samma syfte, men den vann då
icke Kammarens bifall. Anledningen hvarför han föreslagit en underdånig
skrifvelse, förmodar jag vara den, att motionen väcktes först
efter motionstidens utgång och sålunda för sent att få den remitterad
till ett ständigt Utskott. Anmärkningen att en del poster i expeditionstaxan
finnes utsatt i skilling och runstycken, anser jag verkligen
vara så obetydlig, att clen icke förtjenar något afseende, synnerligast
som dessa afgifter äfven finnas utsatta i nu gällande myntslag, kronor
och ören. Jag tror derför, att hela saken icke är så farlig, men att
deremot det är skäl att vara försigtig, så att man icke genom en
skrifvelse liksom gifver på hand att bifalla hvilka förändringar som helst,
som Kongl. Maj:t kan komma att besluta. Det har, som jag redan
erinrat, mera än en gång inträffat, att en Riksdagens skrifvelse lagts
till grund för bestämmelser, som Riksdagen alldeles icke önskat; och
till och med i år hafva vi derom fått en allt annat än behaglig påminnelse.
Det var i fråga om boställsvåningar åt järnvägstjänstemännen,
som Riksdagen skrifvit till Kongl. Maj:t, och nu fick man stå
för hvad man hade skrifvit. Emellertid skall jag icke motsätta mig
en skrifvelse, såvida deri uttryckligen förklaras — på samma sätt som
vi redan förut i dag besluta i fråga om folkskolestadgan — att meningen

Lördagen den 19 Mars, e. m.

25 N:o 25.

endast är att få alla stadganden rörande expeditionslösen, som nu äro Om revision
spridda i en hel mängd författningar, sammanförda på ett ställe, mennf expeditionsatt
man deremot alldeles icke vill hafva några ändringar och tillägg. t^xanJag
skall derför taga mig friheten föreslå, att Utskottets förslag bi- '' or 8"''
falles, ehuru med följande förändrade lydelse: »att Riksdagen ville i
underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, att samtliga dels i förordningen
den 30 November 1855, dels i flera sedermera utfärdade
kungörelser meddelade, nu gällande stadgande!! angående expeditionslösen
må underkastas revision och blifva i en författning sammanförda,
samt att sålunda omarbetad fullständig expeditionstaxa, sedan förslag
dertill blifvit uppgjordt och Riksdagens pröfning understäldt, måtte i
behörig ordning varda till allmän efterrättelse kungjord». Soin man
finner, har jag uteslutit orden »med de ändringar eller tillägg, som
kunna finnas nödiga» och »i den mån ifrågasatta ändringar i nuvarande
taxebestämmelser föranleda». Dessa mellanmeningar anser jag
det vara nödvändigt att borttaga, på det att det må blifva tydligt, att
intet annat afses, än att få de särskilda, tid efter annan utfärdade
föreskrifterna sammanförda i en författning samt expeditionslösen bestämd
i nu gällande myntsort.

Nu är det mycket troligt, att motionären äfven denna gång kommer
att framhålla det, efter hans förmenande, oegentliga uti stadgandena
rörande lösen för gravationsbevis angående fastigheter i städerna.
Jag tror dock icke, att det är sa farligt hestäldt med denna
sak, och äfven om så vore förhållandet, kan ju möjligen, såsom vid
ärendets remitterande till Utskottet af en talare anmärktes, saken ordnas
på det sätt, att öfverenskommelse träffas med städernas borgmästare
om den lösen, som kan vara skälig.

Jag anhåller om proposition på bifall till mitt förslag och afslag
å Utskottets hemställan.

Herr Sven Andersson i Plöninge förenade sig med Herr Danielsson.

Herr Granlund: Den föregående talaren yttrade, att man icke

bör aflåta någon skrifvelse till Kongl. Maj.-t, utan att hvad som i densamma
begäres är nödvändigt; och någon förändring af gällande expeditionstaxa
ansåg han mindre nödvändig. Men, mine Herrar, om
det finnes någon bland våra författningar, som tarfvar en revidering,
så är det just denna expeditionstaxa, och jag skulle önska att den
ärade talaren rigtigt hade genomgått densamma, ty då hade han helt
säkert yttrat sig på ett helt annat sätt.

Jag har i min motion påpekat de många och stora oegentligheter,
som finnas uti expeditionstaxan, deribland att expeditionslösen är bestämd
i annan myntsort, än den nu gällande, och att de ytmått, efter
hvilka lösen i vissa fäll beräknas, numera icke äro i lag bestämda i
vårt land. Men ifrågavarande författning är ock af så gammalt datum,
som den 30 November 1855, och dertill kommer, hvad Herrarne
genom att genomläsa Utskottets betänkande, som visar att Utskottet
grundligt behandlat frågan, skola finna, nemligen att författningen
sedermera blifvit förändrad genom närmare trettio särskilda, tid efter
annan utfärdade Kongl. bref och kungörelser. Nu föreskrifves i för -

N:o 25. 26

Lördagen den 19 Mars, e. m.

Om revision fattningen, att ett exemplar af densamma skall finnas anslaget på
■af expediuons-Tv^Qm, dörr, och meningen dermed är naturligtvis, att den rättstaxan.
åkande allmänheten skall kunna taga reda på huru mycket den är

(Forts.) skyldig att erlägga i expeditionslösen. Men huru vill man begära, att
denna allmänhet skall kunna rätta sig efter eu författning, som är
delvis upphäfd, delvis förändrad genom mellan 20 och 30 särskilda
förordningar? Framgår icke häraf, att eu revision af författningen är
af behofvet påkallad?

Här är icke det ringaste fråga om någon förhöjning af expeditionstaxans
bestämmelser, utan endast om en revision af densamma,
i syfte att få den mer tydlig och tidsenlig, ty i det skick, den nu
befinner sig, är den det icke. Då under de senaste åren så många
och genomgripande förändringar med afseende å domstolarnes orga%
nisation och embetsverkens sammansättning blifvit vidtagna, så är det
naturligt, att en expeditionstaxa, der beräkningen af lösen är byggd på
basen af förhållanden, som icke mera finnas, icke längre kan vara tjenlig.

Samme talare yttrade äfven, att det just var med anledning af
det, efter mitt förmenande, orimliga och oegentliga i bestämmelserna
rörande lösen för gravationsbevis, som jag skulle hafva bragt frågan
på tal. Ja, det är sant. Jag föreslog förlidet år förändringar derutinnan.
Dessa bestämmelser äro i högsta grad orättvisa, ty kan det
vara rimligt att man, såsom nu är stadgadt, skall i lösen för gravationsbevis
å en jordega å 20 tunnland, den må vara af aldrig så dålig
beskaffenhet, betala 20 kronor, då för dylikt bevis uti den största
och värderikaste gård med tillhörande jord, om än det vore 100 tunnland
(som derifrån ej få afsöndras), endast betalas 3 kronor? Och äfven
om endast några få af städernas invånare drabbades deraf, vore detta
dock, enligt min tanke, tillräcklig anledning till att söka undanrödja
denna oegentlighet. Den ärade talaren hänvisade oss stadsbor att i
stället göra upp med våra borgmästare om den lösen, som vi kunde
finna skäligt betala för gravationsbevisen. Detta råd var verkligen så
besynnerligt och egendomligt, att jag förundrar mig öfver huru han
kunnat framkomma med detsamma. Skola vi ackordera med våra borgmästare
i fråga om lösen för gravationsbevis! Icke lära väl de låta
tala vid sig i den saken, der de hafva bestämda lagstadganden att
rätta sig efter. Den utvägen anser jag derför vara omöjlig. Utskottet
har dessutom så fullständigt utredt frågan, det jag är öfvertygad, att
en hvar, som öfvervägt de brister, författningen för närvarande har
och hvilka af Utskottet så starkt framhållits, icke kan annat än medgifva,
att författningen är föråldrad och i hög grad tarfvar en revision.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Berg: Såvidt jag rätt uppfattade den förste ärade talarens
anförande, bestred han icke behöfligheten af den ifrågavarande författningens
omarbetning, och jag torde således icke behöfva nu åberopa
de talande skäl, som för eu sådan omarbetning blifvit af Utskottet
anförda. Det tycktes, som han egentligen endast ville, att omarbetningen
skulle inskränka sig till en blott sammanföring af alla de nuvarande
stadgandena i ämnet i en författning, utan att dervid någon
ändring i eller tillägg till dessa stadganden skulle ifrågakomma. Eu

Lördagen den 19 Mars, e. m.

27 N:o 25.

sådan sammanföring af en stor mängd under årens lopp tillkomna olika
stadganden utan att ändring ens i ordalagen finge ske, torde dock''
vara omöjlig att åstadkomma. Men dertill kommer, att, på sätt Utskottet
jemväl anfört, Riksdagens Justitieombudsman specielt begärt
ändring i vissa stadganden, hvilka visat sig föranleda förvecklingar;
och det skulle väl förefalla eget, om icke vid författningens omarbetning
äfven dessa frågor skulle tagas under öfvervägande och sålunda
den nya författningen göras så ändamålsenlig som möjligt. Att Kongl.
Maj:t på grund af en sådan skrifvelse som den, Utskottet här föreslagit,
skulle taga sig anledning att gå Riksdagens rätt för nära, tror
jag dessutom Utskottet temligen tydligt sökt förekomma, då Utskottet
förklarat, att någon rubbning i taxebestämmelserna ej kunde utan
Riksdagens medgifvande ifrågakomma. Om skrifvelsen afiåtes, har
Riksdagen sålunda förbehållit sig att få vara med om afgörandet af
de delar i författningen, hvarom i Utskottets motivering i sådant hänseende
antydes; men expeditionstaxan är icke blott en taxa, utan den
innehåller äfven en mängd stadganden angående expeditioners form,
tid och sätt för deras tillhandahållande in. m., hvilka äro af rent
reglementarisk natur; och möjligen blifvande ändringar i sådana delar
af författningen torde icke behöfva underställas Riksdagens pröfning.
Riksdagens uttalade önskan och anspråk på, att i fråga om ändringar
i taxebestämmelserna få afgifva yttrande, tror jag sålunda vara tillräckligt
uttryckt i det förslag, Utskottet nu afgifvit, till hvilket jag
alltså anhåller om Kammarens bifall.

Herr Danielsson: Det är alldeles rigtigt hvad den siste ärade

talaren yttrade derom, att jag icke motsatt mig en revision af expeditionstaxan.
Jag begagnade mig äfven i mitt förra yttrande af ordet
revision; men jag afsäg med revision ett öfverflyttande af de i taxebestämmelserna
förekommande äldre myntsorter till nuvarande myntslag;
om någon förhöjning i taxebestämmelserna, hvarom Utskottet
talar, vill jag deremot icke vara med.

Motionären klagade öfver, att den nuvarande författningen är 26 år
gammal. Det är, synes mig, icke mycket att klaga öfver. Vi hafva
andra mycket äldre författningar, hvilka ändå få gälla; och af författningens
ålder torde således icke kunna liemtas något skäl för dess
omarbetning. Ännu en gång råder jäg derför Kammaren till att vara
försigtig vid aflåtande! af denna skrifvelse, så mycket mera, som man
vet, huru svårt det är att komma ifrån en sak, sedan man en gång
skrifvit derom till Kongl. Maj:t. Och om man sammanställer motionärens
yttrande i motionen, att han med en revision »icke afsett någon
minskning i inkomsterna för de expeditionshafvande eller tjensteman,
som för öfrigt voro svagt aflönade» med Utskottets yttrande om tillägg
till författningen, tror jag icke, att dessa yttranden kunna tydas annorlunda,
än att man afser jemväl förhöjning i taxebestämmelserna. Då
emellertid en sådan förhöjning icke bör af oss medgifvas, tror jag vi
kunna nöja oss med en revision allenast i det syfte, jag antydt.

Jag vidblifver således mitt förut framstälda yrkande.

Om revision
tf expeditionstaxan.

(Forts.)

Herr Granlund: Hvarken i Utskottets utlåtande eller i motionen

H:o 25. 28

Lördagen den 19 Mars, e. m.

Om revision förekommer ett enda ord om förhöjning i taxebestämmelserna; och jag
af expedutons--fcan således icke förstå, hvarför den ärade talaren bakom mig kan
vidhålla ett sådant påstående. Hvad är det nemligen Utskottet före''
r s'' slår? Jo, att nu gällande stadgande!! angående expeditionslösen må
underkastas revision och med de ändringar eller tillägg, som kunna
finnas nödiga, blifva i en författning sammanförda, samt att sålunda
omarbetad fullständig expeditionstaxa, sedan förslag dertill blifvit uppgjordt
och, i den mån ifrågasatta ändringar i nuvarande taxebestämmelser
föranleda, Riksdagens pröfning understäldt, måtte i behörig
ordning varda till efterrättelse kungjord. Att en revision af en författning,
så vidsträckt som denna, icke kan ske, utan att ändringar i
eller tillägg till den gamla författningen måste ifrågakomma, är alldeles
tydligt och klart. Domstolarnes och embetsverkens förändrade
organisation kunna föranleda sådana ändringar eller tillägg, likaså det
numera inträdda förhållandet, att en del expeditioner, i stället för
att draga lösen, skola beläggas med stämpel. Då sålunda ändringar i
och tillägg till den nuvarande författningen vid en blifvande revision
deraf uppenbarligen måste ifrågakomma, kan jag icke finna något
rimligt i, att Riksdagen vid aflåtandet af en skrifvelse med begäran
om eu sådan revision skall föreskrifva att inga tillägg till densamma
må göras; det vore ett högst besynnerligt förbehåll, som jag icke vill
vara med om.

Jag vidhåller mitt förra yrkande.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll Kammaren
Utskottets hemställan i oförändradt skick; och skulle detta beslut,
jemlikt 63 § 3 mom. Riksdagsordningen, genom utdrag af protokollet
delgifvas Medkammaren.

Om ersättande g (j.

af förluster,

torn af embete- Föredrogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Betänfelaktifem-
frände N:o 7 (i samlingen N:o 21), i anledning af väckt motion om
betsfårvalt- aflåtande till Kongl. Maj:t af underdånig skrifvelse med begäran om
ning vållas, utredning, huruvida och under hvilka vilkor statsmakten må kunna
ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman genom felaktig
embetsförvaltning vållas.

Utskottet hade, med förordande af bifall till berörda, af Herr
K. J. Berg afgifna motion (N:o 155), hemstält,

att, på sätt motionären föreslagit, »Riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t efter föregången utredning täcktes
taga i nådigt öfvervägande, huruvida och under hvilka vilkor statsmakten
må till befrämjande af ett betryggadt rättstillstånd kunna
ikläda sig ansvar för skada och förluster, som af statens embetsman
genom felaktig embetsförvaltning kunna blifva enskilde samhällsmedlemmar
utan deras förvållande tillskyndade, samt derefter till Riksdagen
göra den nådiga framställning i ämnet, som af omständigheterna
må finnas påkallad».

Lördagen den 19 Mars, e. ra.

29 N:o 25.

Angående detta ärende yttrade Om ersättande

af förluster,

Herr Gasslander: Oaktadt den sena timmen, vid hvilken dettas°mälgenom''
betänkande förekommer till afgörande, möjligen borde föranleda mig felaktig ematt
icke yttra något i frågan, tror jag likväl, att den i sjelfva verket betsförvaltär
af så stor betydelse, att den icke gerna bör få passera utan något mn9 v^llasuttalande
deröfver i Kammaren. Om den nya grundsats, om hvilken (Forts.)
här är fråga, kan utan tvifvel sägas mycket både för och emot. För
min del är jag icke fullkomligt på det klara, huruvida det må vara
lämpligt att staten ikläder sig en sådan förbindelse som den, hvarom
här är fråga.

Motionären yttrar i sitt förslag, att staten, med undantag i fråga
om assurerade postförsändelser och gods, som sändes på statens jernvägar,
icke är underkastad rättslig ansvarighet för sina embets- och
tjenstemäns åtgärder, i händelse genom deras förvållande den enskilde
tillfogas någon skada. Detta är naturligtvis, å ena sidan, ganska
rigtigt; men om man, å andra sidan, ser saken något fullständigare,
finner man, att staten har ansvarighet för allt, hvad dess tjenstemän
göra, då de handla å statsverkets vägnar, på samma sätt som det förhåller
sig med ansvarigheten för assurerade postförsändelser och gods,
som sändes med statens jernvägar. Till belysning häraf skall jag
bedja att få anföra ett par exempel. Om en person insätter penningar
i ett ränteri och der erhåller ett sådant qvitto, med anteckning å
landskontoret, som är i författningarne föreskrifvet, men den tjensteman,
som mottagit penningarne, underlåter att införa dem i kronans
räkenskaper, utan i stället förskingrar dem, är det otvifvelaktigt statsverket,
som får vidkännas förlusten, och den enskilde blifver icke
lidande på den oredlige tjenstemannen. Enahanda är förhållandet, om
en tjensteman eller ett embetsverk å statens vägnar ingår ett kontrakt
med enskild person och i detta kontrakt skulle inflyta någon felaktig
uppgift, på grund hvaraf den enskilde sedermera gör förlust. Äfven
i detta fall, der naturligtvis den enskilde eger rätt till ersättning af
staten, blir det staten, som gör förlust på den felaktiga embetsåtgärden.

Staten står således i förhållande till sina tjenstemän i precis samma
ställning, som en hufvudman i allmänhet står till sm ombudsman, att
nemligen hufvudmännen får ansvara för hvad ombudsmannen å hans
vägnar gör och låter.

Det är naturligtvis icke denna del af saken, som motionen afser,
men jag har ansett mig böra framhålla densamma, på det denna fråga
må ligga något klarare för uppfattningen. Hvad som här hufvudsakligast
framhåfles, äro de förluster, som den enskilde kan göra, i händelse
en tjensteman förskingrar säkerhetshandlingar, som för inteckning
inlemnas till domstolen, eller penningar, som insättas vid anhängiggörande
af lösningsanspråk, eller handlingar, penningar eller
annan egendom, som kommit i tjenstemannens hand vid utmätning.

Hvad angår frågan om inteckning och lösningsanspråk, vill jag fästa
uppmärksamheten på, att det ej är fullt koncist att säga, att det är
embetsmannen, som mottager dessa handlingar och penningar, ty enligt
författningarne är det rätten. För att få en inteckning faststäld eller
förnyad, är det till rätten, som handlingarne skola inlemnas, liksom,

Sso 25. 30

Lördagen den 19 Mars, e. m.

Om ersättande om jag vill anställa lösningsanspråk, det är kos rätten, som penninaf
förluster, garne skola nedsättas. Nu far jag säga, att jag icke känner till något
*°män ‘enom''en^a ^å nag°n inteckningshandling, som blifvit till rätten inlem fdäldig

em- nåd, blifvit förskingrad. Jag vet icke och icke heller tiar jag ansett
betsfSnålt- behöfligt att närmare undersöka eller utfundera, bura en sådan fråga
mng vållas, skalle gestalta sig med afseende på rättens ansvarighet. Hvad der(Forts.
) emot angår frågan om lösningsanspråken och nedsättandet af penningar
dervid, har jag sjelf såsom ordförande i en rätt vid ett tillfälle
tagit emot en ganska betydlig lösningssumma, och jag blef naturligtvis
deraf föranledd att tänka något närmare igenom, hvad som kunde
vara min ansvarighet i detta fall. Som jag icke kunde finna något
stadgande, som närmare utredde den saken, huruvida jag hade skyldighet
att ikläda mig ansvar för detta betydliga belopp, då parterna
icke kunde sämjas i fråga om lyftandet af detsamma, fann jag att det
icke återstode annat än att inlägga penningarne i häradsarkivet eller
den så kallade häradskistan, till hvilken det, enligt lag, skall finnas
Henne nycklar, af hvilka ordföranden i rätten har den ena, kronofogden
eller den, häradsmän dertill välja, den andra, och den, som
sitter främst i nämnden, den tredje. Häraf synes mig följa att den
enskilde äfven kan fordra, att hans nedsatta penningar sålunda förvaras.
Jag tror således för urin del, att frågan om de förluster, som
i denna sak kunna uppstå, är af temligen ringa betydelse, och att det
möjligen icke kan vara skäl att för den sakens skull vidtaga eu särskild
lagförändring.

Hvad deremot angår frågan om utmätning och de förluster, som
dervid kunna uppstå, tager jag mig friheten fasta uppmärksamheten
på, att enligt den nya utmätningslagen skall den handling, på grund
af hvilken utmätning skall verkställas, när den afiemnas till utmätningsmannen,
förses med anteckning om ändamålet med dess aflemnande,
hvilket stadgande synbarligen tillkommit just i afsigt att försvåra
eller omöjliggöra dess obehöriga användande, och för öfrig! innehåller
utmätniugslagen temligen fullständiga föreskrifter angående utmätningsmannens
skyldighet att redovisa för utmätt gods. Han skall
sålunda högst inom 14 dagar, sedan försäljningen af utmätt gods försiggått,
aflemna redovisning till gäldenären, och om något hinder till
följd af klander uppstått, skola penningarne nedsättas i ränteriet. I
det fallet har således utmätningslagen, såsom nämndt är, temligen
fullständiga föreskrifter, och jag föreställer mig, att, om den enskilda
noggrant bevakar sina rättigheter äfven i detta fall, endast ringa anledning
till förluster bör uppkomma. Men, som sagdt, mot sjelfva
grundsatsen vill jag icke göra något egentligt bestridande, ty med afseende
på den är jag icke fullt på det klara. För öfrigt förefinnes i
denna sak något, som ej är rigtigt tydligt. Här säges nemligen, »att
statsmakten ej bör undandraga sig att medverka till godtgörande af
de förluster, som genom embetsmål^ förvållande tillskyndas enskilde».
Man har således begagnat ordet embetsmän, men huruvida detta ord
der är taget i en vidsträcktare eller inskränktare betydelse, framgår
icke af Utskottets utlåtande. Det är nemligen bekant, att i vårt land
flere tjensteman, som uträtta allmänna angelägenheter, äro kommunens
eller stadens. Utmätningsman i stad t. ex. är icke statens, utan sta -

Lördagen den 19 Mars, e. m.

31 X:<> 25.

dens embetsman, och det kan således blifva eu fråga om, huruvida en Om ersättande
sådan ansvarighet som den, hvarom bär är fråga, skulle utsträckas “/ faster,
äfven till de tjensteman, som inom staden tillsättas. S°''mäl^nom''

Mot sjelfva klämmen har jag några små anmärkningar att fram- JdaktiTemställa.
Der föreslås »att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse an- betsfönalthålla,
att Kongl. Magt efter föregången utredning täcktes taga i nå- nin9 vi>Masdigt
öfvervägande, »huruvida» och under hvilka vilkor statsmakten (Fol''ts-)
må till befrämjande af ett betryggadt rättstillstånd kunna ikläda sig
ansvar för skada och förluster» etc. Det är, tror jag, kanske icke
alldeles fullt lämpligt, att Riksdagen skulle skrifva till Kongl. Maj:t
och begära en utredning, huruvida statsmakten skulle kunna ikläda
sig ett sådant ansvar. Den frågan torde väl vara förut af Riksdagen
pröfvad och antagen för gifven; och genomläser man Utskottets motivering,
finner man ock, att Utskottet sjelft varit på det klara i denna
sak. Utskottet säger nemligen: »Att staten i sista hand bör vara
skyldig att i viss mån ansvara för de förluster och lidanden, som genom
dess tjenares förvållande under tjensteutöfning tillskyndas enskilde
samhällsmedlemmar, är eu sanning, som lika litet lärer kunna bestridas
som att en betänklig brist i rättstillståndet förefinnes der,
hvarest sådant icke är genom lag bestämdt». När man således i mo- *
tiven säger, att detta är en brist och eu betänklig brist i rättstillståndet,
synes det icke vara fullt konseqvent att i klämmen begära
en utredning, huruvida statsmakten bör åtaga sig ett sådant ansvar
eller icke.

Sedermera är bär eu annan sak, på hvilken jag ber att få fästa
uppmärksamheten. Här står nemligen i klämmen, att man skulle begära
eu undersökning, under hvilka vilkor statsmakten kunde ikläda
sig ansvar för skada och förluster, som af statens embetsman genom
felaktig embetsförvaltning kunna blifva enskilde tillskyndade. Nå, detta
kan ju vara eu sida af saken, men närmare till hands synes mig ligga
att undersöka, under hvilka vilkor staten bör åtaga sig ersättningsskyldighet
för förluster, som af statens embetsman utan felaktig embetsförvaltning
och i full öfverensstämmelse med lagar och författningar
tillskyndas den enskilde. Erfarenheten visar nemligen, att eu
eller annan gång eu person får i fullkomlig öfverensstämmelse med
lag och författningar undergå en behandling, hvarigenom honom oskyldigtvis
tillskyndas lidande, utan att tjenstemannen i detta fall gjort
sig skyldig till någon som helst lagöfverträdelse. I detta fall synes
mig ligga närmare till hands, att staten åtager sig eu sådan ansvarighet,
som här blifvit ifrågasatt. Visserligen är det sant, att motionen
icke går fullkomligt i denna rigtning, men då en motion har
väckts i fråga om, huru vidsträckt statens ansvarighet för skada och
förlust i följd af embetsmäns embetsförvaltning bör vara, synes mig
äfven den förra frågan hafva bort upptagas. Jag ber att i detta fall
få anföra ett exempel. Enligt gällande lag får en person häktas på
grand af skälig misstanke. Under ransakningen, som drager lång tid,
kommer emellertid personen i tillfälle att ådagalägga sin oskuld, och
han lyckas att göra det till fullkomlig evidens. De misstänkta omständigheterna
blifva nöjaktigt förklarade, han har icke i något afseende
förgripit sig mot staten, men han har ändock under längre

N:o 25. 32

Lördagen den 19 Mars, e. m.

Om ersättande eller kortare tid suttit i häkte för rättstillståndets skull, ochdåfinner
somfåf^embets-^ billigt, att staten gifver honom ersättning för det lidande, som
S°män genom öfvergått honom i full öfverensstämmelse med lagens ordalydelse, ehuru
felaktig em- emot lagens ändamål.

betsfsmalt- För öfrigt förekommer i detta betänkande ett yttrande, som gifver

»mg vallas, anledning till en liten erinran. Här står nemligen i klämmen »för(Forts.
) luster, som kunna blifva enskilde samhällsmedlemmar tillskyndade».
Naturligtvis skulle väl samma gälla äfven om allmänna kassor och
inrättningar, om de genom en tjenstemannaåtgärd tillskyndades förlust.

På grund af hvad jag således tagit mig friheten anmärka och
utan att för öfrigt vilja motsätta mig eu skrifvelse i denna sak, tager
jag mig friheten hemställa, om icke lämpligt vore att, för närmare utredning,
återförvisa detta betänkande till Utskottet. Jag anhåller om
proposition å denna min hemställan.

Herr Danielsson: Jag anhåller deremot att få yrka bifall till
Utskottets förslag. Som Herrarne kanske erinra sig, tog jag mig friheten
att i fjor väcka förslag om ändring i vissa bestämmelser i nu
gällande utsökningslag i syfte, att den, som nödgades ingifva värdehandlingar
till utmätningsman, skulle erhålla skydd i de fall att utmätningsmannen
icke kunde redovisa. Då jag nu finner, att motionärens
förslag går i samma rigtning, ehuru med större omfattning,
kan jag icke finna det annat än fullt rigtigt att biträda detsamma för
att derigenom skydda enskilde samhällsmedlemmar mot förluster i följd
af felaktig embetsförvaltning af medel, som statens embetsman få om
händer, äfven då det rörer enskilda personer. De anmärkningar, den
siste talaren anförde mot Utskottets förslag, äro visserligen i många
afseenden behjertansvärda, men jag antager, att då skrifvelsen kommer
till Kongl. Maj:t, kommer nog frågan att der få en fullständig utredning
och de gjorda erinringarne att beaktas. Det kan visserligen med
fog sägas, att förslaget äfven borde omfatta sådana kassor och bolag,
som af talaren på karlskronabänken omnämndes, men jag tror, att
stadganden äfven om dem komma att inrymmas i det Kongl. förslaget.
Och hvad beträffar städernas utmätningsman, om hvilka jemväl en
antydan af talaren gjordes, vill jag endast säga, att staten icke rimligen
kan svara för andra än sina egna tjensteman.

Jag är, som sagdt, mycket belåten med detta förslag och tror, att
det är hög tid att beakta de omständigheter, som föreligga i detta
fall. Inom den ort, jag tillhör, inträffade för några år sedan, att en
kronofogde icke kunde redovisa omhänderhafda medel och att staten
tick förlora en del skattemedel och åtskilliga enskilda personer rätt
betydliga belopp. Då lagen föreskrifver, att en fordringsegare skall
till utmätning mannen öfverlemna sitt fordringsbevis i original och
sedermera stå alldeles rättslös mot denne under den tid embetsåtgärden
pågår och till dess han nödgas redovisa, bör väl också staten, om förlust
inträffar, träda emellan, efter som staten stiftat en sådan lag.

Till det af mig anförda exemplet skulle många andra kunna läggas,
hvarför jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Herr Berg: Jag ber att få instämma med den siste talaren och

Lördagen den 19 Mars, e. m. 33 Jf;o 25.

yrka bifall till Utskottets förslag. De anmärkningar, som mot det- Om ersättande
samma blifvit framstälda, synas mig hufvudsakligen afse redaktionen, “/ fluster,
och jag tror, att en återremiss i syfte att förbättra den icke skulle''0"*-''^embets~
gagna till något, emedan jag befarar, att deu icke skulle blifva bättre feZlTZandra
gången än den första. Dertill kommer, att, om Kammaren nu betsförvaltbeslutar
en återremiss, det efter mitt förmenande i det närmaste är "in9 vållasdetsamma,
som ett afslag, emedan jag icke kan föreställa mig, att man (Forts-)
under Riksdagens lopp skulle medhinna frågans förnyade behandling
först inom Utskottet och denna Kammare, och sedermera inom Första
Kammaren.

En ärad talare yttrade, att förslaget äfven bort innehålla något
om de förluster, som uppkomma icke genom felaktig, utan till följd af
lagenlig embetsförvaltning. Detta är ett ämne, som jag för min del
icke afsett med min motion. Om på grund af lagens stadganden en
person skulle blifva oskyldigt lidande, kan nemligen något sadant icke
läggas embetsman!! en ° till last. Det exempel, talaren anförde, tycktes
dock förutsätta, att någon felaktighet blifvit begången, ty om en person
blifvit häktad, men det sedermera visar sig att icke ringaste anledning
till brottslighet hos honom förekommer, föreställer jag mig,
att häktningen icke varit så alldeles laglig, emedan häktning icke får
ske, förrän skälig anledning till brottslighet förefinnes. Jag medgifver
dock att fall kunna förekomma, der det emot en person kan finnas
skalig anledning till misstanke om brott, ehuru det sedermera icke kan
fullt bevisas, och, om den tilltalade under ransakningen varit häktad,
kan det derigenom honom tillskyndade lidande ej läggas någon tjensteman
till last. Fragan, huruvida skada eller förlust, som uppkommer
till följd af statens egna lagar och deras rätta tillämpning, må föranleda
ersättning, är emellertid, enligt mitt förmenande, alldeles fristående
från den, som i motionen afses; och då kan således Utskottet
icke heller taga den i öfvervägande, om betänkandet nu återremitteras.

För min del yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

llerr Hedlund: Sa vidt jag förstod den förste talaren i ämnet,

är det endast ett par obetydliga omständigheter, hvari han skulle önska
en ändring. Jag för min del instämmer med honom deri, att jag
skulle vilja hafva bestämdt uttaladt, att Riksdagen godkänt den vigtiga
grundsatsen, att staten skall ansvara för sina embetsmäns felaktiga
åtgöranden. Här är det uttaladt med någon tveksamhet; ty det
står att Kongl. Maj:t skall taga i öfvervägande, huruvida och under
hvilka vilkor statsmakten må, etc. Jag för min del tycker, att detta
huruvida mycket väl skulle kunna tagas bort, och att det således endast
skulle heta, »taga i nådigt öfvervägande, under hvilka vilkor
statsmakten må» etc., i hvilket fall någon tvekan i afseende på grundsatsen
icke förefans. Den andra anmärkningen afsåg den brist, som
i förslaget förefans, så till vida som deri endast talades om privata
personers förluster, men icke om kommuners och kassors. Genom
borttagande af ordet »enskilde» framför »samhällsmedlemmar», synes
mig denna, brist varda i förslaget afhjelpt. Genom dessa tvenne ändringar
i sjelfva klämmen synes mig allt, hvad den förste talaren önskade,
vara vunnet.

Andra Kammarens Prof. 1881. N:o 25.

3

N:o 25. 34

Lördagen den 19 Mars, e. m.

Om ersättande Hvad angår den stora och vigtiga frågan om ersättning åt medaf
förluster, boro-are, som blifvit oskyldigt lidande till följd af statens egna lagar
som af embetede’ag rätta tillämpning, har motionären redan visat, att detta är
TeZZTm- ett annat ämne, men stort och vigtigt äfven det Jag har för ett faobetsförvalt-
tal af år sedan väckt en motion i detta ämne, och det biel en utredning
vållas. fö^ig af detsamma, hvilken visade, att fragan är ganska svårlöst, ba
billigt och rättvist det sålunda än synes vara, att staten ^ersätter oskyldigt”
lidande, som för statens ändamål mången gång få utstå svårigheter,
så är dock tillämpandet af denna rättvisa och billighet förenadt
med stora svårigheter.

Herr Harald Ericsson: Då jag icke hört någon yrka arfslag på
betänkandet, tager jag mig friheten att göra det af rent praktiska skäl
och med tanke icke på min egen eller andras kassor, utan endast pa
statens val. Jag vill endast fästa Herrarnes uppmärksamhet på ett af
de hufvudsakligaste felen, hvarigenom staten ofta kunde iklädas ansvar
för förlust, och det är de många lagtolkningssätt, kronofogdarne
hafva, för att icke behöfva redovisa af dem uppburna medel eller panta
i rätt tid, hvilket nu icke är sa sällsynt. Jag tror, att, ehuru ömmande
omständigheter ofta kunna finnas, det dock skall möta så stora
praktiska svårigheter att införa en sådan lag som den föreslagna, att
jag för mm del icke käft. vara med om ätt lcmiiä mitt bifall till den
samma, utan yrkar jag afslag på betänkandet.

Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan Herr Talmannen framstäf
propositioner i öfverensstämmelse med de gjorda yrkandena, blef
Utskottets hemställan bifallen; och skulle, jemlikt 63 § 3 inom. Kiksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag af protokollet Medkammaren
delgifvas.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden;

Stats-Utskottets Utlåtanden:

N:o 12, angående regleringen af utgifterna under riksstatens Åttonde
hufvudtitel;

N:o 30, i anledning af väckt motion om ändring i kongl. kungörelsen
den 24 Maj 1878, angående öfverlåtelse af åbo- och skatterätt
till under bruk skatteköpta hemman;

H:o 31, i anledning af väckta motioner om bestämmande af viss
grund för beräkningen af köpeskillingen vid skatteköp af Visingsö
skolegodshemman;

N:o 32, i anledning af väckt motion om anslående af en del utaf
behållna inkomsten från de ecklesiastika boställsskogarne till det pastorat,
hvarinom sådana skogar äro belägna;

N:o 33, i anledning af såväl eu af Kongl. Maj:t afgifven nådig
proposition som ock enskilda motionärers framställningar i fråga om
eftergift af kronans rätt till danaarf; och

Lördagen den 19 Mars, e. m.

35 N:0 25.

N:o 34, i anledning af väckt motion angående eftergift af kronans
rätt till vissa uppgifna fastighetslotter af krononatur;

Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 7, i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande vissa punkter af Bevillnings-Utskottes betänkande
N:o 4, angående tullbevillningen; samt

Banko-Utskottets Memorial N:o 9, i fråga om uppförande af riksbankshus
å Helgeandsholmen.

Dessa ärenden, äfvensom Kongl. Majrts i förmiddagens sammanträde
bordlagda nådiga proposition till Riksdagen, skulle uppföras främst
å den föredragningslista, som för nästa sammanträde komme att upprättas.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Abr. Rundbäck
under 5 dagar från och med den 24 samt Herr J. Rundbäck under
14 dagar från och med den 28 innevarande månad, i anledning af inträffadt
dödsfall inom deras familj.

Äfvenledes blef ledighet från riksdagsgöromålen beviljad:

Herr C. H. Rundgren under 6 dagar från och med den 20 dennes,

C. J. Ödman »	14 »	» » » » 22
0. Andersson i Burlöf	7 »	» » » » 23
A. Hansson under	6 »	» » » » 24
	§ 9-

Föredrogs och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse N:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med
förslag till förordning om tjuguårig häfd, jemte andra dermed sammanhängande
författningar.

§ io.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter åtskildes
kl. 10 e. m.

In fidem

H. A. Kolmodin.