RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1881:24

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1331. Andra Kammaren. N:o 24.

Lördagen den 19 Mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1-

Herr Statsrådet m. m. J. Chr. E. Richert aflemnade Kongl.
Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående upplåtelse af Artilleriplanen
till byggnadsplats för nytt hofstall in. m.

Efter det Herr Talmannen mottagit denna nådiga proposition
med förklarande, att Kammaren skulle deråt egna grundlagsenlig
behandling, blef samma proposition bordlagd.

§ 2.

Justerades protokollen för den 11 och 12 i denna månad.

§ 3.

Herr Talmannen tillkännagaf, att till följd af de uppdrag, som,
i anledning af underrättelsen om IT K. H. Kronprinsens trolofning,
lemnats Kamrarnes Talmän, hade Talmännen låtit anmäla sig hos
Hans Maj:t Konungen, som, då Hans Maj:t af sjukdom var hindrad
att personligen mottaga dem, fått genom Sin tjenstgörande kabinettskammarherre
till Sig öfverbringade Kamrarnes underdåniga lyckönskningar
och genom Kabinettskammarherren uppdragit åt Talmannen
att till Kamrarne framföra Hans Maj:t Konungens varma
och upprigtiga tacksägelse för nämnda lyckönskningar. Äfvenledes
hade till H. Maj:t Drottningen och H. K. H. Kronprinsen blifvit af
Talmännen a Kamrarnes vägnar aflåtna lyckönskningstelegram, i
anledning af hvilka ankommit följande telegrafiska meddelanden:

Andra Kammarens Prof. 1881. N:o 24. 1

N:o 24. 2

Lördagen den 19 Mars, f. in.

Telegram, inlemnadt i Bournemouth den ‘Vä 1881 kl. 4,2 2 e. m.
Riksdagens båda Kammares Talmän,

Stockholm.

För Edert lyckönskningstelegram med anledning af Kronprinsens
trolofning ber jag att genom Eder till Riksdagens båda Kammare
få uttala mina hjertliga tacksägelser.

SOPHIE.

Telegram, inlemnadt i Karlsruhe den 16/s 1881, klockan 5,5 s e. m.

Riksdagen, Stockholm.

För de välgångsönskningar i anledning af min trolofning, hvilka
af Riksdagens båda Kamrar blifvit genom dess Talmän mig egnade,
får jag aflägga min varma tacksägelse.

GUSTAF.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till Konstitutions-Utskottet Herr Jöns
Perssons på Kammarens bord hyllande motion, N:o 170, om öppen
votering inom Riksdagen.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Andra Kammarens
Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 22, öfver Herr F. T. Borgs
motion, N:o 44, angående vissa ändringar i undervisningsväsendet.

§ 6.

Omförändrade Till behandling förekom Lag-Utskottets Utlåtande N:o 22, i
grunder för den anledning af väckta motioner om förändrade grunder för den komhommunala
munala rösträtten och dermed i sammanhang stående frågor.

rösträtten.

Punkten 1:

Ledamoten af Andra Kammaren Herr Ola Andersson i Burlöf
hade i sin motion, N:o 111, anfört hufvudsakligen följande: att grundsatsen,
det hvarje röstberättigad skall utan modifikation och utan
någon bredvid verkande faktor rösta i förhållande till beloppet af
sitt skattebidrag, ledde till att i många fall ingen kommunalfrihet
fuunes; att förhållandena emellertid uti olika kommuner vore så

Lördagen den 19 Mars, f. m.

O

N:o 24.

olika, att, äfven med anlitande af både relativt och absolut röst- Om förändrade
maximum — till */10 af kommunens hela fyrktal och 1,000 röster, sender för den
såsom förut föreslagits — alla missförhållanden icke afhjelptes, enär ^^-ätun
den egentliga vinsten af eu sådan förändring, som visserligen vore (port3)
en stor förbättring, dock nästan blott tillgodokomme de röstegande,
hvilkas röstetal stode närmast de röstetal, som blefve reducerade,
men kommunalmedlemmar med lägre röstetal derigenom icke vunne
stort mera, än att makten utsträcktes till några flere än förut; att
derföre röstvärdet borde bestämmas genom en samverkan af både
förmögenhets- och personlighetsprinciperna sålunda, att hvarje röstberättigad,
jemte sin rösträtt efter skattebidrag, jemväl hade en personlig
rösträtt, eller, om detta ej kunde på rationella grunder utföras,
att med tillämpning af dessa grundsatser en graderad skala
antoges; samt att hvad motionären nu föreslagit endast vore en tilllämpning
af den uti kommunallagarne nedlagda grundsats, att genom
bidrag till kommunens utgifter rättighet förvärfvades att deltaga i
besluten, enär till kommunerna, så väl lands- som stadskommunerna,
utginge personliga bidrag af deras medlemmar till betydande belopp,
hvarpå motionären framlagt åtskilliga exempel, hemtade ur 1877 års
statistik angående kommunernas fattigvård och finanser.

Motionären, som ansett att den ifrågasatta förändringen borde
omfatta så väl stad som land, hade derefter framstält ett så lydande
förslag:

»att Riksdagen för sin del antager de förändringar i kommunallagarne,
som med tillämpning af ofvannämnda grunder äro erforderliga
och som i sådant fall torde af Lag-Utskottet närmare formuleras;

eller ock, derest mera utredning erfordras, än hvad af Lagutskottet
kan under riksdagen åstadkommas, att Riksdagen må besluta,
att hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes för nästa
Riksdag framlägga förslag till förändring i de delar af kommunallagarne,
som angå rösträtten och röstvärdet, bygdt på sådana grunder,
att rösträtt betingas och berättigas utaf erläggande af bidrag,
och att röstvärdet bestämmes medelst samverkan af både förmögenhets-
och personlighetsprinciperna, så att en hvar skattskyldig må
erhålla skäligt inflytande i kommunens gemensamma angelägenheter.»

I anledning af berörda motion hade Utskottet uti förevarande
punkt gjort den hemställan, att Riksdagen ville för sin del besluta
följande förändrade lydelse''af § 11 i Förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 Mars 1862, sådan nämnda paragraf lyder
i Kongl. kungörelsen den 8 September 1868:

»Röstvärdet skall beräknas efter det eu hvar röstegande åsätta
fyrktal; dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster
än som svarar mot en tiondedel af kommunens hela röstetal efter
röstlängden, eller i något fall för högre röstetal än det, som enligt

X:o 24. 4

Lördagen den 19 Mars, f. in.

Om förändrade röstlängden sammanräknadt tillkommer öfrige röstegande. TJppgrunderfördenjcommer
sådan beräkning af rösträtt bråktal, skall det bortfalla,

kommunala

rösträtten. . 0

(Förts) Enligt anteckning a utlatanclet, voro reservationer mot nämnda

hemställan inom Utskottet anmälda

dels af Herr Lagerstråle, med hvilken Herr Samzelius instämt,
och som för sin del tillstyrkt Riksdagen att, med godkännande äf
Utskottets förslag för öfrigt, deruti vidtaga den förändring, att orden
»en tiondedel» utbyttes mot »en femtedel»;

dels af Grefve Mörner, som afstyrkt bifall till det af Utskottet
framlagda ändringsförslaget;

dels ock af Herrar Asplund, Friherre Hamilton och Friherre
von Essen.

förde

Sedan Utskottets ifrågavarande hemställan • blifvit uppläst, an -

Herr C ed er ber g: Jag har för ingen del något att invända
emot införandet af den reform, hvarom här är fråga; för min del
skulle jag till och med i det fallet vilja gå något längre än Utskottet
gjort. Men då här är fråga om att vinna Riksdagens och
icke endast denna Kammares bifall, anser jag det vara klokt, att
man i närvarande ögonblick icke går längre än Lag-Utskottet föreslagit.

Likväl synes mig, att de af Utskottet begagnade ordalagen i
det föreslagna tillägget till 11 § i förordningen den 21 Mars 1862
om kommunalstyrelse på landet, sådan denna paragraf lyder i Kongl.
kungörelsen den 8 Sept. 1868, icke äro fullt så tydliga, som man
skulle kunnat önska, synnerligast då man tänker sig, att denna paragraf
i första hand skall tillämpas af folk, som sakna juridisk bildning
och icke varit i tillfälle att här taga reda på, hvad meningen
vore med detta tillägg. De ord, som enligt mitt förmenande ej fullt
motsvara det med dem åsyftade begrepp, äro de ett par gånger förekommande
uttrycken »antal rösten och »röstetal». Tillägget, sådant
det af Utskottet stiliserats, lyder nemligen till sin början sålunda:
»dock må ej någon utöfva rösträtt för större antal röster än
som svarar mot en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden».
Om man nu går till tabellen N:o 2, som är bifogad Utskottets
utlåtande, finner man, att, hvad till exempel beträffar Forsmarks
socken, hvilken står först i ordningen, kommunens hela fyrktal
år 1871 har varit 8,375. Om den ifrågasatta reformen blefvegenomförd,
så att röstetalet finge blifva högst en tiondedel af kommunens
hela fyrktal, komme, enligt hvad tabellen utvisar, det reducerade
fyrktalet för hela kommunen att blifva 3,015, och detta reducerade
fyrktal blefve således kommunens hela röstetal. Skulle nu
röstmaximum utgöra eu tiondedel af hela röstetalet, så komme detta
följaktligen att nedsättas till 301. Men Utskottet har sjelf! beräk -

Lördagen den 19 Mars, f. m.

5 N:o 24.

nät det till 837, det vill säga till en tiondedel af kommunens hela Om förändrade
fyrhtal. grunder för den

Genomgår man hela tabellen, kommer man till samma resultat,
eller att Utskottet satt röstmaximum till en tiondedel af kommu- /

nernas hela fyrhtal i stället för till en tiondedel af deras röstetal, °r

och som det skulle vara till ytterlighet svårt att verkställa en uträkning
af röstmaximum, om det skulle beräknas efter det reducerade
fyrktalet, så anser jag det vara skäl uti, att det bestämmes till
en tiondedel af hela fyrktalet. I sådant fall skulle ifrågavarande
paragraf komma att i stället för den lydelse, som Utskottet föreslagit,
erhålla ungefär följande lydelse: »Röstvärdet skall beräknas
efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal; dock må ej någon utöfva
rösträtt för större fyrhtal än som svarar mot en tiondedel af
kommunens hela fyrhtal efter längden» etc. lika med'' Utskottet.

Nu säger man måhända, att, enligt 59 § i kommunallagen, är
fyrktalslängden kommunens röstlängd och följaktligen fyrktalssumman
densamma som röstsumman. Men jag ber att häremot få erinra,
att Utskottet uti nästföljande punkt i sitt betänkande föreslår,
att just denna 59 § skall få den lydelse, att fyrktalslängden
skall utgöra kommunens röstlängd med iakttagande af de bestämmelser
och undantag, 8, 9 och 11 §§ innehålla. Genom antagande
af detta stadgande skulle således fyrktalslängden icke längre vara
kommunens röstlängd, utan endast utvisa fyrktalet.

Då det emellertid vore för mycket begärdt, att den af mig kär
föreslagna formulering af ifrågavarande paragraf nu skulle antagas,
så skall jag inskränka mig till att yrka ärendets återremitterande,
på det att Utskottet må kunna taga i öfvervägande, i hvilken mån
det jag nu föreslagit må utgöra ett förtydligande af dess eget förslag.

Herr Abr. Rundbäck: Man har allt sedan år 1862 skrutit
mycket öfver, att vi här i landet hafva sjelfstyrelse. Men om man
härmed menar, att folket inom kommunerna sjelft råder öfver sina
angelägenheter, vet jag knappt någon större humbug än den, som
ligger uti detta ord, när man ser, huru saken inom en stor del kommuner
gestaltat sig. Hvad särskild!, landskommunerna angår, veta
vi, att der ännu icke blifvit infördt något röstmaximum. Detta har
gjort, att det finnes omkring femtio kommuner, der en enda person
kan bestämma öfver alla kommunens angelägenheter, i det han
har större rösträtt än alla öfriga röstberättigade tillsannnantagne.

Der är således, i stället för sjelfstyrelse, envåldsmakt rådande. I närmare
fyrahundra andra kommuner har en ensam person rösträtt,
som motsvarar den, hvilken tillkommer alla öfriga röstberättigade
eller åtminstone halfva antalet af dem. Der är således förhållandet
ungefär enahanda som det nyssnämnda, så vida man nemligen ser
saken från den praktiska sidan. Uti öfver ettusen andra kommuner
har en enda person mera än en tiondedel af kommunens hela röstetal.
Der är denna person visserligen icke enväldig, men det fordras

X:o 24. 6

Lördagen den 19 Mars f. in.

Om förändrade den allra största sammanhållning mellan de öfriga röstegande, för
grunder för den de g]j0ia kunna i någon män motverka honom.

^rösträtten Uti mera än hälften af våra landskommuner finnes sålunda,

(Forts) derest man betraktar saken från praktisk synpunkt, sjelfstyrelse faktiskt
icke till. En enda .person kan nu inom en stor mängd kommuner
besluta om alla kommunens angelägenheter huru han behagar.
Han kan bestämma om deras beskattning, ikläda dem skulder
och besluta om omläggning af vägar, om byggnaders uppförande
och andra större företag, allt på sätt han för godt finner. Och att
detta envälde icke blott kan, utan äfven verkligen har missbrukats,
det torde Herrarne hafva sig nogsamt bekant genom den sorgliga
motalabanans historia. En mängd kommuner hade genom denna
banas anläggande blifvit till den grad skuldsatta, att detta blek
ett skäl för staten att ingripa och öfvertaga banan, på det att icke
dessa kommuner skulle, tack vare en onaturlig rösträttsberäkning,
blifva bragta till fullkomlig ruin.

Jag kan således icke annat än på det varmaste förorda antagandet
af ett röstmaximum vid röstberäkning å landsbygden, men
får dock förklara, att hvad Utskottet här föreslagit, icke är, i min
tanke, mycket att tacka för. År 1878 föreslog dåvarande Lagutskott,
att ingen skulle få rösta för mera än en tjugondedel af
kommunens hela röstetal. Redan detta var ganska betydligt mera
än vi hafva i städerna, men när jag ser, huru förhållandena gestaltat
sig der, tror jag att det snarare skulle vara en olycka än en
vinst att få ett sådant röstmaximum, som nu föreslagits. Det skulle
nemligen helt säkert snart visa sig, att i sjelfva verket dermed ingenting
vunnits, men att det sedermera vore omöjligt att få någon
ytterligare begränsning af röstmaximum, utan komme att deremot
alltid åberopas samma skäl, som man nu får höra, då det är fråga
om städerna, att »ni ha ju redan fått ett röstmaximum». Men
ännu mera än mot det föreslagna absoluta röstmaximum anser jag
anmärkning kunna göras mot det af Utskottet föreslagna tillägget
angående det relativa röstmaximum. Utskottet föreslår der, att
icke i något fall en person får utöfva rösträtt för högre röstetal än
det, som, enligt röstlängden, sammanräknadt tillkommer öfrige. Men
hvad är väl dermed vunnet? Om man t. ex. tänker sig, att i en
kommun en person eger 9,000 röster, och alla de öfriga tillsammans
hafva 1,000, så får han visserligen också sitt röstetal nedsatt till 1,000
röster. Men för att de andra skola kunna motväga honom, fordras
i allt fall två vilkor, som hvart för sig innebära en omöjlighet. Det
ena är, att alla röstberättigade begagna sin rösträtt; men litet hvar
af oss vet, hurusom detta är snart sagdt otänkbart. Ett andra vilkor
är, att alla de andra skola vara fullkomligt eniga. Men detta är lika
osannolikt, ty en så mäktig man, som har 9,000 röster, har naturligtvis
i sin tjenst åtikilliga personer, som äfven ega rösträtt, och
dessa lära väl svårligen rösta mot sin arbetsgifvare. Men äfven förutsatt,
att dessa båda omöjligheter blefve möjligheter, så kan det

Lördagen den 19 Mars, f. in.

N:o 24.

inträffa, att denne ene är ordförande i kommunalstämman och då Omförändrade
eger ju lian, i händelse af lika röster, utslagsröst, och då hjelper
icke ändå denna inskränkning; den finnes sålunda endast på pappe- \.östrätten_
ret, men betyder i praktiken ingenting. (Forts.)

Anledningen hvarför jag tagit till ordet är dock egentligen
att få yttra några ord om förhållandet med rösträtten i städerna,
synnerligast som Utskottet äfven i år tillbakavisat hvarje förslag till
förändring i detta hänseende med åberopande af det gamla skälet,
att der finnes redan ett röstmaximum, och att inga klagomål öfver
den nuvarande begränsningen af röstvärdet äro Utskottet kända.

Till en början ber jag då att få hembära den ärade motionären min
tacksamhet derför att han, fastän landsbo, icke förbisett, att äfven
hvad städernas rösträttsförhållanden beträffar en förändring är af behofvet
påkallad. Det är här i Kammaren blott allt för vanligt, att
landsrepresentanterna egentligen se på hvad som för dem kan vara
fördelaktigt, likasom stadsrepresentanterna företrädesvis bevaka sina
intressen; och det är då glädjande att se en landsrepresentant påkalla
Riksdagens uppmärksamhet för en städernas angelägenhet.

Nu är det väl sant, att för städerna finnes stadgadt ett röstmaximum,
men i sjelf va verket, mine Herrar, hafva vi i städerna
ännu mindre sjelfstyrelse än i till och med de mindre väl lottade
landskommunerna. Ty hos oss är all makt att besluta i kommunens
angelägenheter lagd i händerna på stadsfullmäktige; alla andra
äro beröfvade all rätt att deltaga i besluten. En sådan rätt har
man dock ännu på landet. Der kan eu klok man göra sin talan
gällande och genom sitt moraliska inflytande uträtta något till
kommunens bästa. I städerna deremot hafva de, som icke tillhöra
stadsfullmäktige, icke annat att i kommunens angelägenheter åtgöra
än att välja desse fullmäktige. Detta skulle man dock väl kunna
fördraga, om nemligen makten att tillsätta desse fullmäktige vore
någorlunda jemnt fördelad på de olika samhällslagren. Men så är
alldeles icke förhållandet, utan är det endast den högre samhällsställningen
och förmögenheten, som dervid äro de bestämmande.
Småborgarne få icke vara med; de kunna icke ens med den enigaste
sammanhållning något uträtta. Detta, mine Herrar, vållar, att vi i
städerna hafva det långt ifrån så bra, som man kanske föreställer
sig. Vi hafva der ett enkammarsystem, sådant som om vi här vid
riksdagen skulle hafva endast eu Kammare, och detta Första Kammaren.
Hvart detta skulle leda i fråga om skatters beviljande och budgetens
höjande kunna Herrarne väl förstå. Såsom det nu går till i
städerna, hafva vi fått våra skatter oupphörligt ökade; och när dessa
icke längre kunde ökas, har man tillgripit låneutvägen. Följden
häraf är, att redan för tre år sedan städerna egde en skuld af mer
än sextio millioner, och under året 1877 upplånades sex millioner.

Visst är att städernas skuldsättning ökats i en oroväckande grad,
och skola vi fortgå på samma sätt, skola vi snart hafva endast ruinerade
stadssamhällen.

N:o 24. 8

Lördagen den 19 Mars, f. m.

Omförändrade Nu säger man bär, att städerna gå framåt i välmåga. Ja väl,

9rlommmaun Jag är öfvertygad om, att välmågan icke ökats i samma grad

''rösträtten. som utskylderna, skuldsättningen och utgiftsstaten.

(Forts.) Dessutom är det visst, att man genom det nuvarande tillstån det

i fråga om utöfvandet af den kommunala rösträtten förslappa!-den medborgerliga andan och dödar intresset för kommunens angelägenheter
lios ett ganska stort samhällslager samt väcker klagomål,
trots hvad Utskottet säger deremot. Och det är för att konstatera
detta som jag tagit till ordet, på det att någon stämma
från städerna måtte upplysa Utskottet om, att man icke är så förtjust
öfver det nuvarande tillståndet, som Utskottet tänkt sig.

Hvad nu angår frågan om sättet för vinnande af rättelse härutinnan,
så hade jäg tänkt mig att det vore allra bäst, om man i
kommunen tillämpade tvåkammarsystemet, såsom här vid Riksdagen.
Huru väl sådant kunde behöfvas, derpå kan förhållandet i den stad
jag tillhör tjena som exempel. Åf våra 24 stadsfullmäktige äro
nemligen icke mindre än 17 embets- och tjensteman. Men äfven
om man icke går så långt som till tvåkammarsystemets tillämpning
på det kommunala området, så bör man åtminstone åt de mera hushållsaktiga
och sparsamma elementen inom kommunen bereda större
inflytande vid afgörandet af kommunens angelägenheter än de nu
hafva, och det hade jag tänkt mig kunna ske derigenom att man
gaf hvarje röstberättigad förutom skatterösterna några personliga
röster. Som det nu är kan en enda person uppväga 100 andra,
som blott hafva en röst hvar. Men om nu hvarje röstberättigad
finge t. ex. 10 personliga röster, så skulle den förre med 110 röster
motvägas af 10 andra. Med ett ord, jag anser det vara skäl att
utjemna förhållandet så, att man för framtiden icke har anledningtill
sådana klagomål och erinringar som de nuvarande.

Jag har utan att vilja framställa något yrkande ansett mig
böra säga detta, derför att Utskottet förklarat, att ingen kommit
fram med befogade klagomål öfver det nuvarande tillståndet. Nu
har jag emellertid framstält klagomål deröfver; om de äro befogade,
öfverlemnar jag åt andra att bedöma.

Herr Widmark: Med anledning af den förste talarens anmärkningar
emot förslaget vill jag yttra några ord.

Först och främst vill jag nämna, att ett dylikt redaktionsförslag
som detta har under flera föregående riksdagar framlagts, utan
att någon sådan anmärkning som den, hvilken här förekommit, mot
densamma framstälts. Vidare får jag säga att, enligt mitt förmenande,
det icke skulle blifva rigtigt för den händelse den tanke,
som talaren uttryckte, skulle läggas in i redaktionen. Såsom han
äfven nämnde, och jag nu ytterligare vill belysa, äro icke kommunens
fyrktal och det tal, som röstlängden upptager, identiska.
Fyrktalslängden och röstlängden är icke detsamma. Enligt 59 § i
Kong!. förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars

Lördagen den 19 Mars, f. in.

9 N:o 24.

1862 skall fyrktalslängden, som ligger till grund för debiteringen, Om förändrade
utgöra kommunens röstlängd, dock med iakttagande af de bestäm- grunder för den
meker ocli undantag 8 och 9 §§ innehålla. Om t. ex. en person 1e0™™u”al°
är under konkurs, så är han väl upptagen i fyrktalslängden, men (;ports)
som han icke för tillfället är rösträttigad, så är han icke upptagen
i röstlängden. Det skulle således enligt min åsigt blifva origtigt,
om man formulerade förslaget så, som Herr Cederberg föreslagit.

Jag skall för närvarande icke vidare uppehålla mig vid denna
sak, utan yrkar för min del bifall till Utskottets förslag.

Herr A. Persson: Då talaren på vexiöbänken nyss nämnde,

att Utskottets ledamöter varit ense i den uppfattningen att några
befogade klagomål angående rösträtten i städerna icke förefunnes,
ber jag få meddela, att jag för min del icke hyser samma åsigt som
Utskottets pluralitet. Jag ansåg emellertid den begränsning af röstmängden,
som för närvarande finnes för städerna, någorlunda tillfredsställande,
och att således i detta fäll förhållandet der vore bra
mycket bättre än på landet, och detta gjorde att jag icke ansåg
behofvet af en förändring för städerna så trängande, att jag borde
anmäla min särskilda mening.

Det finnes dock städer, inom hvilka befogade anmärkningar
emot det sätt, hvarpå utskylderna nu utgå, förekommit och hvilkas
klagomål derföre icke heller bort lemnas obeaktade. Man har nemligen
i somliga städer på grund af särskilda, af Kongl. Maj:t meddelade
resolutioner, om hvilka motionären lemnat upplysning, uttaxerat
bidrag till mycket höga belopp såsom rent personliga bidrag;
och det finnes städer, der dessa bidrag uppgå till 7 kronor per man
och nära 7 kronor för qvinna. Dessa bidrag hafva förut ålegat borgerskapet,
men hvila numera icke på det ensamt, utan hafva äfven
blifvit öfverförda på andra medborgare inom samhället.

För min del anser jag önskligt att på ställen, der sådana personliga
bidrag ingå i kommunalutskylderna, de borde gifva anledning
till ett större inflytande på kommunens angelägenheter för de personer,
som få släppa till dessa medel.

Emellertid i hopp om att genom bifall till föreliggande förslag
vinna en förändring i detta missförhållande, som faller mest i ögonen,
och dymedelst afhjelpa det behof, som är mest öfverklagadt,
anser jag mig för min del böra tillstyrka Kammaren att antaga
detta förslag.

Herr Ola Andersson i Burlöf: Beträffande den af den för ste

talaren framstälda anmärkning emot ordalydelsen i Utskottets
förslag, så kan det ju vara möjligt att eu och annan af Kammarens
ledamöter är tveksam med afseende på denna ordalydelse, och jag
kan icke neka till att vid första läsningen af betänkandet trängde
sig samma anmärkning på mig, men efter närmare betänkande synes
ordalydelsen mig mycket väl kunna försvaras. Jag tror nemli -

>T:o 24. 10

Lördagen den 19 Mars, f. in.

Omförändrade gen att man får anse hela fyrk fåle t såsom kommunens verkliga och
kommunala11 ty äfven om en eller annan person genom den be rösträtten.

stymmelse, som Utskottet föreslagit, får använda ett mindre röstetal
(Forts.) än nu är fallet, så minskas härigenom icke kommunens hela röstetal.
Jag tror att denna förklaring kan hålla profvet, och att anmärkningen
derföre icke bör föranleda till punktens återremitterande.

Hvad sjelfva saken beträffar, så hade jag för min del önskat
eu bättre lösning af frågan, än den Utskottet föreslagit. Jag hade
bland annat önskat att åt de minst röstberättigade såväl på landet
som i städerna bereddes mera inflytande på kommunens angelägenheter.
Men jag anser mig dock icke berättigad att afböja ett förslag,
som ändock åstadkommer en ganska stor förbättring, hvilket
Utskottets förslag verkligen gör, och jag bär all anledning hoppas
att Kammaren bifaller detta förslag. Jag hoppas detta på grund af
hvad i denna fråga hittills skett inom denna Kammare.

Jag anser derföre både obehöflig! och olämpligt att vidare orda
om saken, utan inskränker mig till att anhålla om bifall till Utskottets
förslag.

Herr Nils Nilsson i Östra Espinge instämde '' med Herr Ola
Andersson.

Herr Gustaf Ericsson: Jag ber att få instämma i hvad

Herr Abraham Rundbäck yttrat, och detta desto hellre, som
det väl knappast här kan förnekas, att icke grundade klagomål såväl
från städerna som landskommunerna låtit sig förspörjas öfver
den orättvisa, som gör sig gällande i fråga om den kommunala
rösträttens utöfvande. Det synes mig nemligen vara skäligt, att
man lemnar de mindre röstegarne litet mera inflytande på kommunens
angelägenheter, än de nu hafva, derföre att erfarenheten från
åtskilliga kommuner gifvit vid handen, att den störste röstegarens
egna intresse ofta sammanfaller med kommunens.

På detta skäl och de, som af Herr Abraham Rundbäck anförts,
yrkar jag återremiss. viss som jag är att motinären icke skulle förlora
derpå.

Herr Harald Ericsson: Lika tillfredsstäld som jag är med

det hufvudresultat, hvartill Utskottet kommit, lika otillfredsstäld är
jag med den redaktion, som Utskottet lemna!. Jag kan icke förstå,
hvarför en så enkel sak som denna skall tillkrånglas så som
här skett, så att de som skola tillämpa lagen stanna i förlägenhet
om rätta meningen af densamma, hvilket här ovilkorligen måste
blifva händelsen. Ett sådant lagförslag vill jag för min del icke
vara med om att godkänna oförändradt. Jag kan icke fatta, hvarföre
man, då faktiskt är, att fyrktalslängden är den röstlängd, som
begagnas inom kommunerna, skall skilja på fyrktals- och röstlängden.
Det exempel, som af talaren på norrlandsbänken framdrogs,

Lördagen den 19 Mars, f. m.

11 >'':» 24.

nemligen att en person kunde blifva försatt i konkurs och då icke Om förändrade
få rösträtt efter fyrktalslängden, tror jag vara af sådan obetydlighet,
att man ej bör fästa sig dervid. I urin enfald kan jag icke rösträtten.
begripa annat, än att man kan säga, att hvar och en bör hafva (ports.)

rösträtt efter fyrktalslängden, men dock icke utöfver en tiondedel
af fyrktalsrösterna. Det är ju så enkelt, att hvar och en kan taga
derpå, och ingen ordförande i någon kommunalstämma kan i detta
afseende komma i förlägenhet.

På dessa enkla grunder är jag öfverens med Utskottet, att
rösträtten bör utöfvas för eu tiondedel af kommunens fyrktal, men
att ordalagen i sjelfva lagförslaget böra ändras, hvarföre jag yrkar
återremiss.

Herr Magnus Jonsson: Det är med anledning af Herr Cederbergs
och den siste ärade talarens yttranden, som jag begärt ordet,
och jag skall be att få uttala min åsigt om författningens tydning
och innehåll. Skulle man i likhet med desse talare föreslå att endast
begagna fyrktalslängden, så skulle man icke kunna tillämpa
det senare alternativet i lagförslaget, ty då skulle man i alla händelser
icke kunna förhindra en person att utöfva rösträtt för högre
röstetal än det, som de andre röstegande hafva tillsammanlagdt.

Men om röstlängden får ligga till grund för röstberäkningen, så är
det alldeles klart, att man måste kunna göra det korrektivet, att
icke en person kan få begagna sig af större antal röster, än de ofri
ge ega tillsammans. Om således desse talares förslag skulle antagas,
skulle den senare delen af lagförslaget ingenting betyda, och
derföre föreställer jag mig, att det bör vara uppstäldt sådant det är.

Jag hoppas, att dessa Herrar, om de vilja ställa till så, att sjelfstyrelse
och icke enstyrelse må blifva rådande, skola nöja sig med Utskottets
förslag, sådant det föreligger, hvarföre jag tillåter mig hemställa
om bifall till detsamma.

Herr C. I. Bengtsson: Då jag anser lagförslaget, sådant det
är framlagdt, innebära en förbättring i de bestående förhållandena,
tycker jag det vara klokast att bifalla förslaget oförändradt, hvarföre
jag också yrkar bifall till detsamma.

Herr Ceder ber g: Gent mot min ärade vän på gefleborgsbänken
ber jag få anmärka, att i den formulering jag uppläste just
den del af Utskottets förslag, som afser att förhindra det en person
skulle kunna rösta omkull alla de öfriga inom eu kommunalstämma
var upptagen alldeles oförändradt lika med Utskottets redaktion.

Hvad han anförde gäller således icke mig. Det är för resten ingenting
i sak jag vill ändra, utan söker endast få in ett par enligt
min tanke tydligare och korrektare uttryck i formuleringen.

Herr Harald Ericsson: I motsats mot den föregående talaren
skulle jag önska, att hela denna del af momentet borttoges. Om

>T:o 24. 12

Lördagen den 19 Mars, f. m.

Om förändrade jag icke liar rättighet att rösta för mer än ''/10 hela röstetalet.

grunder för den ]lur kan man sägai at(. jag s]cuUe ]mnna rösta omkull de SOm
rösträtten. hafva de öfriga Vid? Detta ''kan jag ej förstå.

(Forts.) Jag f°rtfar i mitt yrkande om återremiss.

Herr Widmark: Jag ber endast mot den siste talaren få

nämna, att, om t. ex. hela fyrktalet inom eu kommun är 10,000
och en person deraf eger 9,800 fyrkar, så kan ju denna person, äfven
om fyrktalet nedsättes till en tiondedel eller 1,000 fyrkar, öfverrösta
alla de andra, som blott hafva 200. Jag skall äfven anföra
ett annat exempel, som visar att, äfven med nedsättning af
röstmaximum till 710 af kommunens hela fyrktal, en enda person
kunde uteslutande få beslutanderätt inom kommunen. Se vi nemligen
etter på Bollerup, så är hela kommunens fyrktal 4,551, deraf
eu person har 4,431 fyrkar, och äfven med nedsättning af röstmaximum
till en tiondedel, skulle denna person, så vida icke detta
tillägg gjordes, ega att rösta för 455 fyrkar, då de öfriga endast
finge rösta för 120.

Herr Harald Ericsson: Jag måste erkänna, att jag af den

siste talaren nu mottagit en upplysning, som har skäl för sig, men
vidblifver i allt fall mitt förra yrkande, då jag nemligen tror, att
det skulle vara på högst få ställen som, efter det den nu föreslagna
förändringen vidtagits, ett dylikt missförhållande skulle förekomma,
att en person ändock skulle hafva flera röster än alla öfriga inom
en kommun tillsammans. Och om detta på ett eller annat ställe
ändock blefve händelsen, tror jag det vore af ännu större vigt att
få meningen med lagförändringen klart och tydligt uttryckt, så att
de missförhållanden, som nu finnas, derigenom i -verkligheten lindras
eller försvinna.

Herr Halldin: Som jag. lifligt önskar, att en förbättring i

stadgandena om den kommunala rösträtten måtte åstadkommas, anhåller
jag att få instämma med Herr Ola Andersson, och yrkar således
bifall till Utskottets förslag.

Herr A. Persson: I likhet med talaren på nerikebänken er känner

jag visserligen, att de kommuner äro ganska få, der sådana
missförhållanden, som de i Utskottets betänkande omförmälda, skulle
qvarstå, om rösträtten begränsades till en tiondedel; men anledningen
hvarför tillägget, att icke i något fall någon skulle få utöfva
rösträtt för högre röstetal än det, som tillkomma öfriga röstegande,
inkommit i Utskottets förslag, är den, att man ville göra till en
sanning, hvad som är i öfverensstämmelse med kommunallagens
anda, eller att leommunen är den, som utöfvar beslutanderätt, och
icke en enskild person. Det är denna redan nu i kommunallagen
nedlagda princip, som genom Lag-Utskottets förslag skulle kunna
förverkligas.

Lördagen den 19 Mars, f. in.

13 Jf:o 24.

Herr Sven Andersson i Plöninge: Jag skall endast anhålla Om förändrade
att få yrka bifall till Utskottets förslag. grunder för den

Visserligen vore mycket att säga till förmån för detta Utskot- Rösträtten
tets förslag. Men då jag för min del tror att äfven de billigaste (Forts ^

framställningar lika väl som de mest talande skäl och bevis för ett
bifall härtill äro fåfänga, enär Första Kammaren, tvärt emot hvad
rätt och billighet fordra i detta afseende, helt säkert kommer att •
afslå det föreliggande betänkandet, anser jag det ej löna mödan att
vidare orda härom. Jag yrkar, som jag förut nämnt, bifall till Utskottets
föreliggande förslag.

Herr Olof Andersson i Lyckorna: Äfven jag ber att i största
korthet få yrka bifall till Utskottets förslag.

Öfverläggningen förklarades slutad. Sedan propositioner gifvits
enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan.

Punkterna, 2 och 3:

Blefvo jemväl bifallna.

§ 7.

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 23, i anledning af för- Ang. skyldigheslag
om förändrade stadganden rörande skyldighet att bygga och ^nattbyggaoeh
underhålla tingshus och häradsfängelse. tingshufoch

Uti två inom Andra Kammaren afgifna motioner, den ena af häradsfängelse.
Herr A. W. Wigardt (motionen N:o 2) och den andra af Herr Lars
Anderson i Wall (motionen N:o 29), voro framlagda särskilda förslag
till förordning angående skyldighet att deltaga i kostnaden för
byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse.

Herr Wigardts förslag var af följande lydelse:

»Med ändring af hvad 26 kap. 4 § Byggningabalken och särskilda
författningar stadga angående skyldighet att deltaga i byggandet
af tingshus och häradsfängelse, förordnas härigenom, att i
kostnaden för uppförande och underhåll af sådan byggnad skola alla
de, hvilka inom tingslaget erlägga kommunalutskylder, deltaga efter
den grund, som för utgörande af dessa utskylder finnes stadgad.»

Herr Lars Anderson åter hade föreslagit en så lydande förordning
i ämnet:

»Med ändring af hvad 26 kap. 4 § Byggningabalken och särskilda
författningar stadga angående skyldighet att deltaga i byggandet
af tingshus och häradsfängelse, förordnas härigenom, att i

N:o 24. 14

Lördagen den 19 Mars, f. m.

Ang. shjldighe- kostnaden för uppförande och underhåll af sådan byggnad skola alla

ten att bygga och de^ hvilka

inom tingslaget erlägga kommunalutskylder, deltaga, för
tingshus och fastighet efter hela samt för andra beskattningsföremål efter hälften
härad*/ängelse. af derå belöpande fyrktal.»

(Forts.)

Utskottet hade liemstält,

att berörda motioner icke måtte af Riksdagen bifallas.

I fråga om detta utlåtande, vid hvilket voro fogade reservationer
af Grefve Mörner, af Herr Johannes Jonson samt af Herr
Magnus Jonson, anförde

Herr Wigardt: Då Lag-Utskottet i sin motivering medgifver,
att nuvarande lagstadganden rörande byggande och underhåll af tingshus
och häradsfängelse icke äro fotade på rättvisa eller billiga grunder,
har det, sådant oaktadt, kommit till motsatt slut mot föregående
år, eller att alldeles icke fästa afseende vid motionen. Jag vill
* visst icke klandra Utskottet härför, ty det har gifvit skäl för detta
sitt afstyrkande, då Utskottet säger, att förfrågningar blifvit gjorda
hos skatteregleringskomitén, som också härpå aflåtit det svar, att
den tagit eller ämnade taga denna fråga under behandling. Jag vill
således icke yttra något mot Utskottet, men om denna Kammare
skulle bifalla Utskottets betänkande, så skulle det för mig synas,
som Kammaren ville frånträda sitt flere gånger fattade beslut i denna
fråga. Jag tror icke att det vore konseqvent handladt af Kammaren.
Jag vet väl att ingenting kan vinnas, om motionen nu af Kammaren
bifalles, men jag tror ändock att Kammaren bör bibehålla
sin ståndpunkt i frågan. Af sådan anledning är det som jag tager
mig friheten hos Herr Talmannen anhålla om proposition på afslag
å Utskottets betänkande och bifall till min motion, helst motionens
kläm är alldeles lika med det beslut Kammaren vid sistlidne riksdag
fattade.

Herr Thomasson: Det är Kammarens ledamöter väl bekant,
att Lag-Utskottet alltid varit benäget för den reform, som är af
den siste talaren påyrkad. Under loppet af de senaste åren, ja allt
sedan år 1868, har Lag-Utskottet tillstyrkt liknande förändringar,
som den af Herr Wigardt nu ifrågasatta, och skälet, hvarför Lagutskottet
nu afvikit från denna grundsats, har Utskottet så tydligt
angifvit, att jag tycker att man dermed borde vara tillfredsstäld.
År efter år hafva förslag, som af Lag-Utskottet framstälts, af Andra
Kammaren bifallits, men lika regelbundet af Första Kammaren afslagits.
Att, då nu frågan behandlas af skatteregleringskomitén, framkomma
med ett eller annat liknande förslag, då man vet dess öde,
synes mig icke lämpligt, så mycket mindre som i alla fall icke är
så alldeles klart, att sättet, hvarpå detta onus enligt de föregående

Lördagen den 19 Mars, f. m.

15 N:o 24.

förslagen skulle utgöras, eller efter grunderna för de allmänna kom- Ang. skyldighemunalutskylderna,
är så fullkomligt rättvist, att icke det tål vid mo-l“<‘,(is3?“oci
clitikationer, en upptattning som också visat sig deri, att under de tingsJlU8 och
senaste riksdagarne man ifrågasatt, att fastighet skulle bidraga med här ads fängelse.
större belopp än öfriga beskattningsföremål. Allt detta är nu under (Ports.)
utredning hos skattekomitén, som, enligt hvad Utskottet har sig
bekant, äfven rörande detta besvär infordrat upplysningar från vederbörande,
och jag tror sålunda att Utskottet haft fullt skäl att denna
gång afstyrka motionen. Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan.

Herr J. Anderson i Tenhult: Denna motion har i likhet med
så många andra stött på patrull i följd af skatteregleringskomitén.

Jag för min del tror att det vore lyckligt, om det ständigt funnes
en finanskomité, ty vi skulle då säkerligen slippa mycket besvär här
i Kammaren. Man skulle då helt säkert slippa ifrån icke allenast
statsreglering, utan äfven stora anslag till pansarfartyg, pensioner
med mera dylikt. Härmed må nu vara huru som helst, jag anser
dock, att om en lagförändring är nödvändig, behöflig och nyttig,
hvilket jag anser den nu föreslagna vara, man icke bör uppskjuta
den till framtiden i afvaktan på hvad en komité kan komma att
besluta i ämnet. Jag önskar derför att Kammaren i år liksom i
fjor måtte besluta den ändring af 4 § i 26 kapitlet Byggningabalken,

Herr Wigardt föreslagit i sin motion, till hvilken jag yrkar bifall.

Herr Burman: Det finnes ingen, som icke gerna medgifver,
att den grund, hvarefter tingshus och häradshäkte för närvarande
skola byggas, är föråldrad och i vissa delar obillig; men å andra
sidan torde mången finnas, hvilken lika med mig anser, att den
grund, hvarefter flertalet i denna Kammare under de sistförflutna
riksmötena har velat att denna samhällsbörda skulle fördelas, är
åtminstone lika obillig och orättvis. Att derför nu utbyta eu gammal
orättvisa mot en ny sådan, som icke ens har fördelen af gammal
häfd för sig, anser jag icke önskvärd!, helst, såsom nämndt är,
vi nu hafva en skatteregleringskomité nedsatt, hvilken arbetar på
det svårlösta problemet att få skattebördan rättvist och jemnt fördelad.
Jag vet visserligen af deras egna ord, att inom denna Kammare
finnas de, som icke ens kunna föreställa sig eu mera billig och
rättvis grund för samhällsbördans fördelning, än den inkomst hvar
och en eger. Jag tror dock att detta härleder sig deraf, att de
icke nog allsidigt och noggrant genomtänkt ämnet och icke haft
eller ens velat hafva tillfälle att af egen erfarenhet pröfva rättvisan
och billigheten af denna grund. Ty skulle de efter moget öfvervägande
af själ och hjerta vara öfvertygade om, att inkomsten ensam
utgjorde den rätta grunden, skulle de väl också arbeta derpå, att
denna grund blefve införd äfven bland dem sjelfve, och att således den
orättvisa och obillighet, som nu trycker deras svagare, det vill säga
deras skuldsatte, bröder, blefve upphäfd, så framt man nemligen an -

N:o 24. 16

Lördagen den 19 Mars, f. m.

Ang. skyldighet tager, att inkomsten ensam utgör den enda saliggörande, rättvisa
te[''underhålla^oc^ billiga beskattningsgrunden, hvilket jag dock icke vill medgifva.

tingshus ogh Hvarför skall då jordbrukaren hafva en undantagsställning, hvarför
häradsfängeise. skall lian dela skattebördan icke efter den inkomst, han i verklig(Ports.
) heten eger, utan efter en förutfattad sådan, hvilken ofta icke står i
rimligt förhållande till den verkliga? För närvarande och enligt
nu gällande bevillningsförordning anses nemligen jordbrukaren icke
för en närande medlem i samhället, som skulle af sitt arbete eller
yrke hafva en inkomst. Nej, han anses såsom en förment kapitalist,
. som — han må arbeta eller sofva, han må vara flitig eller lat,
duglig eller oduglig —- oföränderligt i alla tiders skiften, har en inkomst
i förhållande till staten af tre och i förhållande till kommunen
af sex procent af sitt i jordbruksfastigheten nedlagda kapital,
det må vara eget eller upplånadt. Om t. ex. en bonde eger ett till
10,000 kronor uppskattadt hemman och derutöfver lösegendom och
inventarier till 5,000 kronor, och hans granne eger ett lika högt
taxeradt hemman och en lika stor lösegendom, men är skyldig 15,000
kronor på densamma, så hjelper det icke, att den ene i sjelfva verket
eger 15,000 kronor och den andre intet. Nej, enligt bevillningsförordningen
äro båda 10,000 kronors kapitalister, som hvardera
hafva i anseende till staten 300 och i anseende till kommunen 600
kronors årlig inkomst och skola efter denna rättvisa och billiga
grund dela samhällsbördorna. Men antaget, att inkomsten ensam
utgör en rättvis grund för samhällsbördornas fördelande, måste jag
erkänna, att, om detta är rättvist, jag icke vet, hvad som skall
kallas orättvist och obilligt. Jag yrkar för närvarande bifall till
Utskottets hemställan.

Herr E. P. Jonsson: Vid den tid, nu gällande lag om
byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängeise stiftades,
rådde helt andra förhållanden inom landet än nu. På den
tiden var det nemligen hufvudsakligen endast egare af i mantal satt
jord, som för slitande af sina tvister måste begagna sig af dessa
byggnader, under det att numera, sedan handel och industri uppnått
den stora utveckling de nu hafva, det just är hemmansegarne, som
minst äro i behof af dessa byggnader. Det är t. ex. kändt inom
Kammaren, genom regleringsfrågan af Södra Ångermanlands domsaga,
till hvilket högt antal rättegångarne inom berörda Ångermanlands
domsagor uppgått; och hvaraf härleder sig detta stora antal?
Jo, ifrån den stora utveckling handel och industri der nått. Det
största antalet hemmansegare har under hela sin tid icke haft en
enda rättegång vid häradsrätten; och då det sålunda är affärsmännen,
som hufvudsakligen anlita häradsrätten, böra de väl äfven deltaga
i kostnaden för byggnad och underhåll af ifrågavarande byggnader.
Billighet, och rättvisa kräfva, efter mitt förmenande, att
denna kostnad fördelas kommunernas medlemmar emellan efter samma
grunder, som gälla ‘ för kom munalutslryldernas utgörande. På

Lördagen den 19 Mars, f. m.

17 X:o 24,

grund häraf yrkar jag afslag å Utskottets hemställan och bifall till
Herr Magnus Jonssons reservation.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr Talmannen
propositioner i öfverensstämmelse med de yrkanden, som förekommit;
och biföll Kammaren Utskottets hemställan,

§ 8.

Skedde föredragning af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 24, i anledning
af väckt motion om stadgande af skyldighet för utländsk
man att vid talans anställande inför svensk myndighet mot svensk
man ställa borgen för kostnad och skada.

Uti Herr •/. P. Nilssons inom Andra Kammaren afgifna motion,
N:o 89, var föreslaget, »att Riksdagen ville för sin del besluta
eu författning, som innefattar föreskrift för utländsk man, att han
icke under annat vilkor får hos någon svensk myndighet väcka eller
fortsätta talan mot svensk man eller svensk menighet, än att utländingen
till den myndighet, som han anlitar, ingifver en af två
svenske, vederhäftige män undertecknad löftesskrift, deri de en för begge
och begge för en såsom för egen skuld borga för den kostnad och skada,
som myndigheten kan känna den utländske mannen skyldig att
gälda.»

Utskottet hade tillstyrkt, att motionen icke måtte vinna Riksdagens
bifall.

Efter uppläsning af denna hemställan yttrade

Herr Ekenman, hvilken jemte Herrar A. Persson och Smedberg
inom Utskottet reserverat sig mot samma hemställan: Såsom
Kammaren finner, har jag i en vid betänkandet fogad reservation
uttalat en från Utskottets åsigt afvikande mening; och jag vill derför
upptaga de skäl, som inom Utskottet varit bestämmande för dess
afstyrkande af motionen, till närmare skärskådande.

Utskottet har främst i den omständigheten, att en ny rättegångsordning
vore under utarbetande af Nya lagberedningen, funnit
ett skäl, som ensamt i och för sig vore tillräckligt för fällande af
ett sådant domslut som det, hvari Utskottet stannat. Men det skäl,
att ny rättegångsordning skulle utarbetas, hvilket redan riksdagen
1873 anfördes och sedermera vid upprepade tillfällen användts i denna
fråga, synes numera vara för gammalt och torde dessutom icke hålla
streck. Det är visserligen gifvet, att, om ett ämne är under utredning
hos en komité, lagberedning eller någon annan dylik institution,
samt giltig anledning förefinnes derför, att ett snarligt re Andra

Kammarens Prot. 1881. N:o 24. 2

N:o 24. 18

Lördagen den 19 Mars, f. in.

sultat af utredningen kan väntas, man i sådant fall bör låta partiella
ändringsförslag, bvilka äro till det under utredning varande
ämnet hänförliga, hvila. Men detta är alldeles icke förhållandet i
detta fall, ty det är icke länge sedan den upplysning lemnades oss
från statsrådsbänken, att tiden, då förslag till ny rättegångsordning
vore att vänta, ännu icke kunde närmare bestämmas, samt att i
följd deraf detaljförändringar i rättegångsordningen, för så vidt de
eljest vore ändamålsenliga och af béhofvet påkallade, icke borde
undanskjutas.

Vidare har Utskottet anfört, att några större olägenheter af
utländsk mans likställande med svensk uti förevarande afseende icke
veterligen inträdt. Beträffande Utskottets åsigt i detta afseende har
sålunda under årens lopp en förändring hos Utskottet gjort sig gällande
— till skada för motionärens önskan; ty då Utskottet år 1873
härom yttrade, att »hittills lära dock de olägenheter, hvilkas afhjelpande
med motionen afses, temligen sällan hafva inträffat», säger
Utskottet i år, att de icke veterligen inträdt. Jag ber dock att
här vid lag få erinra, hurusom under riksdagen år 1879 en högt uppsatt
embetsman, som tillika är ledamot af denna Kammare, under
debatten om likartadt förslag med det nu väckta, i Kammaren
upplyste, att det icke så sällan förekom, att expeditioner, som borde
lösas af utländsk man, som tappat rättegång vid domstol här, förblefvo
outlösta, och att ingen möjlighet förefans för att i sådana
fall skaffa staten rätt. Man måste således häraf äfvensom af motionärens
uppgifter antaga för gifvet, att sådana fall, som motionären
påpekat, förekomma, och då är den tröst, som Utskottet härför erbjuder,
den nemligen, att svensk man vid utländsk domstol skulle
i här ifrågavarande fall åtnjuta reciprocitet, i sanning en klen
tröst; ty nog inträffar det rätt ofta, att en utländsk man på grund
deraf, att han köpt jord i Sverige eller här är delegare i jernvägsanläggningar
eller eljest är intresserad i sådana företag, kan komma
i tvist med svensk man vid svensk domstol, hvaremot, det vågar
jag påstå, det högst sällan inträffar, att svensk man får anledning
att föra talan emot utländsk man vid utländsk domstol, så vida frågan
icke rör handelstvister. Men för dessas behandling finnes i de
flesta utländska lagar en särskild ordning föreskrifven, enligt hvilken
ej erfordras att säkerhet ställes för utgifvande af ersättning för
kostnad och skada.

Af hvad jag nu anfört framgår otvetydigt, att här föreligger
ett missförhållande, som staten bör afhjelpa; ty det åligger staten
att tillse, att dess egne medborgare åtnjuta samma skydd som ututländske
medborgare. Jag anser mig sålunda hafva haft fullgoda
skäl för min reservation och yrkar, att detta lagförslag återremitteras
till Lag-Utskottet för förnyad behandling, på det Lag-Utskottet
må inkomma med nytt utlåtande i den rigtning, motionen afser.

Häruti instämde Herr Jöns Persson.

Lördagen den 19 Mars, f. m.

19 N:o 24.

Herr Thomasson: Jag skall deremot för min del yrka bifall
till Lag-Utskottets föreliggande förslag. Jag är visserligen fullt ense
med den ärade reservanten derom, att man icke, i afbidan på Nya
lagberedningens förslag till ny rättegångsordning, skall uppskjuta
hvarje förändring i Rättegångsbalken. Men att en sådan lag nu är
under utarbetande bör enligt mitt förmenande föranleda dertill, att
man icke företager andra förändringar i nu gällande rättegångsordning
än dem, som äro af högsta behof påkallade; och jag vågar påstå,
att den här föreslagna reformen icke är af så synnerligen stor
praktisk betydelse. Den ärade motionär, som framlagt det förslag,
hvilket föranledt Lag-Utskottets förevarande betänkande, har vid
två föregående riksdagar, åren 1879 och 1880, framkommit med
enahanda motion som denna och har dervid velat påstå, att många
förluster till följd af bristande bestämmelser i detta ämne inträffat,
utan att han dock kunnat uppgifva mera än ett enda fall, der dylik
förlust verkligen skett. Vid 1879 och 1880 årens riksdagar har
Lag-Utskottet afstyrkt förändringen. Båda Kamrarne hafva i denna
del temligen enhälligt godkänt Lag-Utskottets hemställan; och den
omständigheten, att man från Nya lagberedningen har att vänta förslag
till en ny rättegångsordning, är dessutom äfven ett skäl att
vänta med vidtagande af denna förändring, ett skäl som hvarje år
vinner i styrka, då vi ju för hvarje år som går alltid äro ett år
närmare det slutliga resultatet af Lagberedningens arbete i denna väg.

Att en lagstiftning i detta ämne för öfrigt icke är så enkel, som
man föreställer sig, derpå kan man finna exempel i de franska och
tyska lagarne, hvilka båda äro mycket omständliga och fylda med
restriktioner och undantag. Nästan öfver allt äro lagbestämmelserna
i förevarande ämne byggda på reciproeitetsprincipen. Vidtoge man
nu utan hänsyn härtill en sådan förändring i vår lag, som den här
föreslagna, skulle det lätteligen kunna lända oss till skada i andra
länder. Våra grannländer Danmark och Norge ega icke i sina lagar
några motsvarande bestämmelser.

Jag tror sålunda icke, att det för närvarande är skäl att besvära
Kongl. Maj:t med någon skrifvelse i en sak af så obetydlig
vigt. Enligt hvad jag föreställer mig, skulle en sådan skrifvelse
dessutom icke föranleda någon åtgärd förr än i sammanhang med
hela den nya rättegångsordningens framläggande. Att Lagberedningen
dervid otvifvelaktigt skall framkomma med förslag äfven i detta
ämne, derom kunna vi dess hellre vara öfvertygade, som äldre lagberedningen
i sitt förslag afhandlat denna fråga.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Utskottets hemställan.

§ 9.

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 25, i anledning af väckt °3''o Ca^Rättemotion
om ändring i 30 kap. 5, Ö och 7 § § Rättegångsbalken. ''gångaaltan.

N:o 24. 20

Lördagen den 19 Mars, f. in.

Om ändring :
30 leap. Rättegångsbalken.

(Forts.)

30 kap. Rättegångsbalken innehåller för närvarande, bland annat:
uti 5 §, att om den, som tappat i hofrätt och vill Konungen
deremot söka, ej ens förmår att ställa full borgen för hvad dömdt
är; »ställe då borgen för sig sjelf eller träde i fängelse till sakms
slut;»

uti 6 §, att, äfven derest den, som vill söka Konungen, på grund
af fattigdom får fullföllja saken hos Konungen utan penningar, d.
v. s. utan revisionsskilling och protokollslösen i hofrätten, »ställe
dock för det, som dömdt är, full borgen, i ty fall som sagd! är, så
ock för kostnad och skada. Förmår han det ej, sätte borgen för
sig sjelf, eller träde i fängelse till sakens slut. Ben som vakten
underhålla kan, må sitta hemma i hus sitt;

skolande, enligt 7 § af samma kap., »allt hvad i dessa fall är
stadgadt, vara i hofrätten fullgjordt inom den tid, att parterna skola
ställa sig hos Konungen in. Brister någon deri, må saken ej till
Konungen komma, utan stånde vid hofrättens dom.»

Uti ofvan berörda motion, afgifven inom Andra Kammaren af
Herr J. Anderson i Tenhult (motionen N:o 27), var föreslaget, »att
Riksdagen för sin del ville besluta, att ofvan åberopade §§ erhålla
sådan förändring, att den, som vill Konungen söka och ej eger tillgångar
och ej heller kan borgen ställa, må, sedan hans fattigdom
af vederbörande blifvit styrkt, befrias från skyldigheten att i fängelse
träda.»

Utskottet hade hemstält, att motionen icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Beträffande detta ärende anförde

Herr J. Anderson i Tenhult: Äfven om jag icke varit

motionär i nu föreliggande fråga, skulle jag icke kunnat med tystnad
förbigå densamma.

Anledningen, hvarför jag framkommit med denna motion, är,
att för icke så lång tid sedan en af mig känd person förlorade eu
rättegång i Göta Hofrätt och fåfängt försökte få den af Kongl.
Maj:t pröfvad. Mannen var nemligen utfattig och kunde icke fullgöra
de prestanda, som i 30 kap. Rättegångsbalken föreskrifvas.
Han företedde i hofrätten nytt fattigdomsbevis, men fick det besked,
att, då han icke kunde skaffa borgen eller penningar, skulle han
träda i häkte till sakens slut. Han anmälde sig derför i hofrätten
att vilja träda i häkte, men fick det svar, att Hofrätten icke hade
någon omedelbar befattning dermed. Derpå anmälde han sig först
vid länscellfängelset att blifva der intagen, men der ansåg man sig
icke kunna taga emot honom, och derefter hos Konungens Befallningshafvande
i samma ändamål, men fick äfven der nekande svar.
Anyo anmälde han sig i hofrätten och anhöll att, om icke annor -

21 N:o 24.

Lördagen den 19 Mars, f. m.

ledes, åtminstone af nåd, såsom orden i han ansökan lydde, få målet
pröfvadt af Kongl. Maj:t, men äfven detta nekades honom på
grund deraf, att han icke styrkt att han redan trädt i häkte. Att
dylika förhållanden kunna inträffa, ansåg jag utgöra en tillräcklig
anledning för påyrkande af en lagförändring i detta afseende, tv
jag har deraf tyckt mig finna, att den fattige, såsom lagen nu är,
kan förmenas att söka rättvisa, äfven då han har förhoppning att
kunna vinna den.

Då jag under veckans lopp, efter åtnjutandet af några dagars
ledighet från riksdagsgöromålen, återkom till Riksdagen, fann jag
detta Utskottets betänkande utlemnadt i Kammaren. Först i går
förmiddag hade jag dock tillfälle att studera innehållet af detsamma,
och jag fann då, att Utskottet yttrat bland annat, att det anser,
att det är endast i ytterst få fall, om ens någonsin, som ifrågavarande
stadganden kommit i verklig tillämpning. Jag tänkte då,
att det vore möjligt, att det fall, jag nyss omtalat, vore det enda,
som under senare tiden förekommit. Jag försökte derför att under dagens
lopp få reda på, om inom Svea Hofrätt möjligen förekommit några
likartade fall, och jag fick der åtskilliga upplysningar, samt antecknade
följande, som jag nu ber att få för Kammaren uppläsa: »Kongl.
Svea Hofrätt har den 19 Januari 1872, med anledning" af anmäldt
missnöje öfver Hofrättens den 29 förutgångne December gifna dom,
föreskrifvit, bland annat, att den missnöjde, som icke eger tillgångar,
skulle, om han icke kunde ställa borgen för sin person, träda
i fängelse tills målet blifvit af Kongl. Maj:t afgjordt. Den 26 i
sistnämnde månad ingaf den rättsökande en af 2 tjensteman underskrifven
löftesskrift för rättsökandens person. Dagen derpå meddelade
Kongl. Hofrätten det besked, att då ej styrkt vore, att borgesmännen
voro vederhäftige, och rättsökanden icke låtit inför Kongl.
Hofrätten förete bevis, att han sjelf trädt i häkte, fann Kongl.
Hofrätten skäligt förklara, att rättsökanden icke fick sin talan hos
Kongl. Maj:t fullfölja.» Vidare fick jag reda på, att Svea Hofrätt
den 24 sistlidne Februari, således för icke fullt en månad sedan, med
anledning af en q vinnas anmälda missnöje, ålagt henne att ställa
borgen för sin person, eller sjelf träda i häkte till sakens slut.
Qvinnan företedde en borgensskrift, deri en jordbrukare och en annan
person ingått personlig borgen för qvinnan. Kongl. Hofrätten meddelade
det utlåtande, att, då borgesmännens vederhäftighet ej var
åt Ofverståthållareembetet bestyrkt, afseende vid borgensförbindelsen
ej fästades. Den klagande qvinnan begaf sig till Öfverståthållareembetet,
erhöll der det skriftliga besked, att som ene löftesmannen icke
vid den tid, verifikationen begärdes, betalt sina kronoutskylder, meddelades
icke vederhäftighetsbevis. Härvid är att märka, att första uppbördsstämman
då icke var slut, utan räckte till den 5 i påföljande
månad. Vid qvinnans förnyade anhållan, med företeende af öfverst
afhåll arens lemnade utlåtande, förklarade Kongl. Svea Hofrätt för
24 dagar sedan, att då borgesmännens vederhäftighet icke vore

Om ändring
30 kap. Rätte
gångsbalken.
(Forts.)

Jf:o 24. 22

Lördagen den 19 Mars, f. in.

Om ändring i
30 kap. Rättegångsbalken.

(Forts.)

styrkt, ändå att borgen endast var för person, och qvinnan icke
sjelf gått i häkte, förnekades hon rättighet att få målet pröfvadt
af Kongl. Maj:t. Då nu sådana förhållanden inträlfat icke blott
inom den hofrätt, som af mig först omnämndes, utan äfven inom
Svea Hofrätt, så förefaller det mig ganska besynnerligt, att Lagutskottet
ansett den af mig föreslagna förändringen icke höra ske;
och jag hemställer till Lag-Utskottets ärade ledamöter, om de icke
skulle finna lämpligt att föreslå någon förändring af den nu i detta
afseende gällande lagen, äfven om icke mer än ett enda dylikt
rättsfall kunnat af mig uppgifvas. Hade jag haft tillfälle att närmare
förfråga mig i denna sak inom hofrätterna, är det icke omöjligt,
att, utom de af mig nu påpekade tvenne särskilda fall, jag.
kunnat här förete ännu ett tiotal sådana. Jag undrar, hvad man i
utlandet skulle säga om, eller huru man skulle bedöma svenska
Riksdagen, om den icke vill vidtaga eu lagförändring, som är så af
behofvet påkallad, som den här af mig föreslagna enligt mitt förmenande
är.

Då jag antager, att min motion icke omedelbart kan af Kammaren
bifallas, tager jag mig friheten yrka återremiss af LagUtskottets
nu framlagda förslag.

Herr Hedin: Äfven om Lag-Utskottet vågat att med större bestämdhet
än i dess utlåtande skett förklara, att det af motionären
omtalade lagstadgande i ytterst få fall, om ens någonsin, kommit till
verklig tillämpning, synes det mig som om Lag-Utskottet likväl
borde haft anledning att gå motionären till mötes, då det gäller att
ur vår lag utplåna en verklig skamfläck.

Lag-Utskottet svarar för öfrigt endast med att hänvisa till en
blifvande genomgripande revision af stadgandena om ändringssökande.
Detta är ett olyckligt sätt att med stora, vidt utseende reformer
kombinera små partiella förbättringar, som utan någon skada och
utan att rubba lagens sammanhang i öfrigt när som helst skulle
kunna vidtagas. Skall en ny genomgående revision af vilkoren för
ändringssökande hos Kongl. Maj:t uppskjutas, till dess vi få en ny
rättegångsordning, och eu ny rättegångsordning åter blifva beroende
af en ny dornstolsorganisation, då blifver frågan med all säkerhet
undanskjuten till en tidpunkt, då ingen af oss här närvarande
mera är i lifvet.

Jag instämmer i det af motionären framstälda yrkande.

Herrar Westerdal, Magnus Jonsson och Löwenhielm instämde
med Herr Hedin.

Herr T ho ma sson: Jag vill till en början bedja att få upplysa,
att något sådant fall, som den ärade motionären nu omnämnt, icke
var för någon af Lag-Utskottets ledamöter bekant. Vi tillsporde
personer, som borde antagas känna något till praxis inom Svea Hot -

23 N:o 24.

Lördagen den 19 Mars, f. m.

rätt, huruvida ifrågavarande lagbud någonsin tillämpades. Derpå Om ändring
genmäldes, att en gång en person, som fått sig ålagdt att träda i
häkte derför att han icke förmått ställa borgen, anmält sig till in- r”9

träde derstädes, men icke blifvit emottagen, och att han ändå fått
fullfölja sin talan. Men hufvudsakliga skälet, hvarför Utskottet undanskjutit
denna visserligen behöfliga förändring, är ingalunda den
omständigheten att ifrågavarande paragrafer icke blifvit tillämpade,
utan skälet dertill har varit, att mångenstädes i Rättegångsbalken
och särskild! i förevarande kapitel förekomma stadganden, som äro
ännu mera befängda än detta nu öfverklagade, och man inom Utskottet
fann det vara orimligt att föreslå eu förändring uti ifrågavarande
paragrafer, men låta öfriga antiqviteter qvarstå. Så heter
det t. ex. i 20 § af nämnda kapitel: »Kommer någor hos Konungen
med sådan klagan in, att Hofrätten vrångvisliga dömt, eller att
rätten är honom nekad vorden; varde han först varnad för den
fara der vid är. Afstår han ej dermed och gitter ej sin talan fulltyga,
utan gillar Konungen Hofrättens utslag, varde han då tillika
dömd till det straff, som närmast är till dödsstraffet.''» Alltså, om
man klagar öfver Hofrättens utslag och icke får rätt, kan man blifva
dömd till lifstids straffarbete, och detta torde vara mera behöflig!
att förändra än det af motionären påpekade förhållande. Men då
Utskottet icke har någon motionsrätt, hafva vi tillika ansett, att
med den föreslagna förändringen kunde anstå, då paragraferna i
sjelfva verket äro af en mycket ringa praktisk betydelse.

Jag skall icke tillåta mig att göra något yrkande i denna fråga.

Herr C. A. Larsson: Om det vore första gången denna fråga
förelåge, så skulle efter mitt förmenande Lag-Utskottet vara ursäktadt,
derför att det icke känner de påpekade missförhållandena. Men
uti en af Presidenten Lemchen för några år sedan afgifven motion
förekom en synnerligen omständlig motivering för upphäfvandet af
detta barbariska stadgande. Och för en sådan åtgärd tala icke allenast
de åt Herr Johan Anderson påpekade skäl; utan jag anser
vida svårare olägenheter förefinnas för den fattige, som vill söka
ändring i en hofrättens dom. Om han eger blott femhundra daler
eller 250 kronor, skall han sätta in 100 kronor i revisionsskilling.

Men det kan hända, att den rättsökande är en fattig backstugusittare,
som måste sälja stugan för att få penningar till revisionsskilling
och sålunda få tillstånd att söka rätt hos Kongl. Maj:t, och
detta synes vara ett nog hårdt straff, då en person måste göra sig
husvill för att få söka att vinna rättvisa. Presidenten Lemchen har
som sagdt i denna sak skrifvit en motion, som är så lärorik och
vacker, att jag är öfvertygad, att, om Lag-Utskottet läst den, Utskottet
skulle funnit sig föranlåtet att föreslå borttagandet af denna,
såsom den siste talaren yttrade, barbariska lag, som i sanning är
eu skamfläck för svenska nationen.

Ji:o 24. 24

Lördagen den 19 Mars, f. m.

Om ändring i Herr Danielsson: För min del anser jag, att de skäl, Utskotta»
Jiafie»!" tet aufört för afslag, just tala för bifall; ty det kan ej vara lämp(Ports)
stadgande, som'' ej tillämpas, står qvar i lagen. Det

fall Herr vice ordföranden i Lag-Utskottet anförde, nemligen att en
person, som ej kunnat prestera borgen, sjelfmant anmälde sig vid
häktet, men ej blek'' mottagen, bevisar just, att vederbörande ej vilja
tillämpa ifrågavarande barbariska stadgande; och detta bör derföre
afskaffa^, ty, såsom flere talare sagt, är det en ren skamfläck på
den svenska lagen.

Jag anhåller om återremiss i syfte, att motionärens förslag
måtte af Lag-Utskottet tillstyrkas.

Häruti förenade sig Herr P. Ericsson.

Herr W i gar dt: Jag ber endast att få förena mig med dem,
som yrkat frågans återremitterande till Utskottet.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner
såväl pa bifall till Utskottets hemställan som ock på yrkandet om
återremiss; och som den senare af dessa propositioner besvarades
med öfvervägande ja, hade Kammaren således beslutat till Utskottet
återförvisa det förevarande utlåtandet.

§ io.

Föredrogs och bifölls Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26, i anledning
af väckt motion om förhöjda böter för part eller vittne vid
förfallolöst uteblifvande.

§ 11.

Ang. föredrag mngslista

vid Till afgörande förekom Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27, i anara
sratt'' ledning af väckt motion angående föredragningslista vid häradsrätt.

Ledamoten af Andra Kammaren Herr Petter Persson i Stora
Isie hade uti motionen N:o 3 föreslagit, »att Riksdagen ville för sin
del besluta om följande tillägg till 2 kap. 3 § Rättegångsbalken:

2:o. Häradshöfding vare pligtig att, för hvarje dag rätten sammanträder,
pa lämpligt ställe, i god tid, anslå föredragningslista, utvisande
i hvad ordning målen skola föredragas, så ock när handlingar,
som först icke varit tillgängliga, senare på dagen få inlemnas.»

Utskottet hade i fråga om denna motion hemstält, att densamma
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af nämnda hemställan anförde

Lördagen den 19 Mars, f. m.

25 N:o 24.

Herr Petter Persson: Som Lag-IJtskottet i betänkandet ej Ang. föredragupptagit
till bemötande ett enda af de skäl, hvilka föranledt mo- mn9sUsta vtd
tionens tillkomst, får jag påpeka syftemålet med densamma, hvit- ara s>a*L
ket var att förekomma trakasserier, för hvilka de personer städse ^ or
äro utsatta, hvilka vid häradsrätt skola inlemna handlingar. I de
flesta fall kan man ej på förhand få veta, hvilken tid på tingsdagen
handlingar mottagas inför domstolen. För 20 å 25 år sedan var
allmän praxis att, så snart domaren satt sig på domarstolen, alla de
som hade handlingar att aflemna fingo först framträda, men nu följes
i detta afseende icke något slags ordning i det hänseendet och —
hvad värre är — samme domare följer stundom ej samma sätt att
gå till väga som han begagnade föregående ting.

Granskar man de motiv Utskottet anfört till afstyrkande af
mitt förslag, så finner man först en hänvisning till 2 kap. 3 §
Rättegångsbalken. Men då det just är i denna paragraf jag begärt
ett tillägg, så följer deraf, att jag anser paragrafen ofullständig, och
det förhållande, jag nyss omnämnde, bevisar, att ett fullstäudigande
af densamma verkligen behöfves.

Vidare hänvisar Utskottet till 82 paragrafen af Kongl. resolutionen
den 17 September 1723, »att stämningarne kunde väl ej annorledes
än på första tingsdagen ställas, efter som de rättsökande
sig då enhälligt infinna måste, tingspredikan att bevista och att
höra de förordningar, som komma att uppläsas». Men jag får fästa
uppmärksamheten på, att denna paragraf delvis är upphäfd genom
förordningen af den 15 December 1863, som angifver att alla gällande
föreskrifter om lagars och författningars kungörande å tingen
äro upphäfda. Och hvad tingspredikan beträffar, är föreskrifvet i en
Kongl. förordning den 19 Juli 1872, att sådan predikan skall hållas
blott en gång om året.

Sedan Utskottet vidare anfört några paragrafer, hvilka i Utskottets
tanke visa obehöfligheten af det föreslagna tillägget, framställer
Utskottet en from önskan, så lydande: »Uti dessa stadganden
böra vederbörande domhafvande ega eu kraftig maning att genom
åtgärder i stadgandenas anda och lämpade efter förhållandena å olika
orter söka lindra rättsökandes och vittnens besvär med uppvaktningen
vid tingen.» Jag får verkligen säga, att detta är en af de
fromma önskningar, hvilka sällan eller aldrig gå i uppfyllelse.

Då Utskottet till slut med afseende å den föreslagna föredragningslistan
säger, att densamma för rätten och tingsmenigheten
skulle »vålla långt större olägenheter än dem, man genom stadgandet
sökt afhjelpa», så undrar jag ej på, att Utskottet antager, att
så skulle blifva förhållandet. Nog är det mycket beqvämare för
domaren att få följa sina egna nycker, ty så snart en regel finnes
stadgad, bör den ju efterföljas. Det är i denna fråga liksom för en
suverän monark, det är förargligt att vara eller blifva bunden af konstitutionella
stadganden, men detta senare är så mycket bättre för folket.

För att emellertid göra hvar och en nöjd, skall jag föreslå ett till -

N:o 24. 26

Lördagen den 19 Mars, f. m.

Ang. föredragningslista
vid
häradsrätt.

(Ports.)

Om ändring i
§14 Riksdagsordningen.

lägg till hvad som i motionen är föreslaget. Detta tillägg har följande
lydelse: »Om någon af vittnena eller parterna, som vid sakens
utredning skall höras, icke kommit tillstädes när målet uppropas,
bör detta tills vidare för dagen uppskjutas och sedan, efter
anmälan, ånyo upptagas näst efter det mål, som sist af rätten blifvit
handlagdt.»

Jag tillåter mig yrka återremiss af motionen till Lag-Utskottet.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Herr Talmannen
gaf först proposition på bifall till Utskottets hemställan samt derefter
på Herr Petter Perssons yrkande; och fann Herr Talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
blef begärd samt företogs enligt en nu uppsatt och af Kammaren
godkänd så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i dess Utlåtande
N:o 27,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren till Utskottet återförvisat berörda
utlåtande.

Omröstningen utföll med 94 Ja mot 56 Nej; i följd hvaraf
Utskottets hemställan bifallits.

§ 12.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens första Tillfälliga Utskotts
Utlåtande N:o 3 (i samlingen N:o 18), med anledning af motion
rörande omarbetning af folkskolestadgan; och skulle, jemlikt
63 § 3 mom. Riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag af protokollet
delgifvas Medkammaren.

§ 13.

Föredrogs Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 4, i anledning
af väckta motioner om ändring i § 14 Riksdagsordningen.

Nämnda motioner voro afgifna inom Andra Kammaren af Herrar
Gustaf Ericsson och A. P. Lind (motionerna N:is 65 och 168).

Herr Ericssons förslag var så lydande:

Lördagen den 19 Mars, f. in.

27 !Y:o 24.

»Valrätt tillkommer inom den kommun, der lian bosatt är, eu Om ändring i
hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man, hvit- ^ HR^dagsken
antingen eger eller med stadgad åborätt inneliafver fast egendom
på landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst feminin- 0 s''
dra kronor, eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar jordbruksfastighet
till taxeringsvärde, ej understigande tretusen kronor,
eller ock erlägger till staten bevillning för en till minst fyra hundra
kronor uppskattad årlig inkomst.»

Herr Lind åter hade föreslagit, »att § 14 af nu gällande Riksdagsordning
måtte erhålla följande lydelse:

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, hvarje
fullmyndig och välfräjdad svensk medborgare, som försörjer sig sjelf,
råder öfver sin egendom och fullgjort skyldigheterna till stat och
kommun.»

Beträffande nu omförmälda motioner, hade Utskottet hemstält:

l:o) att Herr Ericssons motion icke måtte af Riksdagen bifallas;
och

2:o) att Herr Linds motion icke heller måtte af Riksdagen
bifallas.

Mot Utskottets hemställan i punkten 1 var reservation inom
Utskottet anmäld af Herrar Andersson, Danielsson, Jönsson, Rundbäck,
Bäckström, Johnson, Norén, Borg och Svensén, hvilka för
sin del yrkat, »att Riksdagen, med bifall till Herr G. Ericssons motion,
måtte antaga att hvila till grundlagsenlig behandling följande
förändrade lydelse af Riksdagsordningens 14 §:

§ 14.

Valrätt tillkommer inom den kommun, der han bosatt är, en
hvar i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad man,
hvilken antingen eger eller med stadgad åborätt innehafver fast
egendom på landet eller i stad till ett taxeringsvärde af minst femhundra
kronor, eller för lifstid eller för minst fem år arrenderar
jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande tretusen kronor,
eller ock erlägger till staten bevillning för en till minst fyrahundra
kronor uppskattad årlig inkomst.»

Sedan föredragning skett af den del af Utskottets ofvan omförmälda
förslag, som blifvit framstäldt i punkten 1, lemnades ordet,
på begäran, till

Herr Gustaf Ericsson, som anförde: I denna fråga önskade
jag, att min bevisföring vore så fullständig och mina ord så skarpa,
att de kunde tränga till hjertat af motståndarne till den reform,
som nu påyrkas, och att, då de återvändt till sina valmän, dessa

N:o 24. 28

Lördagen den 19 Mars, f. m.

am ändring i måtte finna sina representanter hafva besegrat sina fördomar, sin

* [Idlingen.3''sjelfviskket och si» egoism. Mine Herrar, det är inga fraser, man
(Forts) *a^ar- mau sager, att medborgarerätten, menniskovärdet och de
menskliga rättigheterna icke böra eller få reduceras till en penningefråga,
utan att det är i principen rigtigt, att hvarje välfräjdad, till
myndig ålder kommen man, som sig sjelf försörjer och betalar skatt
till stat och kommun, är röstberättigad, samt att detta är det enda,
som kan tillfredsställa tidsandans, humanitetens, billighetens och rättvisans
fordringar. Af detta mitt uttalande framgår, hvarför jag,
för att med större säkerhet kunna vinna framgång åt mitt förslag,
nöjt mig med att endast gå en medelväg. Men äfven denna billiga
fordran har Konstitutions-Utskottet afvisat med samma utnötta fraser
och skäl, som många gånger förut blifvit vederlagda, såsom att
derigenom denna Kammares karakter skulle förändras, att valcensus
är satt så låg, att hvar och eu, som allvarligt eftersträfva!'' att blifva
politiskt röstberättigad, kan utan svårighet uppnå denna census, samt
att det ej kan anses förenligt med den varsamhet, som vid hvarje
förändring i grundlag bör iakttagas, att rubba grundvalarne för en
representationsordning, som egt bestånd i allt för kort tid — Utskottet
kallar 16 ar för en allt för kort tid — när det gäller att utöfva billighet
och rättvisa. Tusen år äro då för Utskottet endast såsom eu dag.

I afseende a det först angifna skälet, att denna Kammares karakter
skulle förändras, tillåter jag mig fråga, om något sådant inträöat
i andra länder, der liknande bestämmelser, som jag föreslagit,
blifvit genomförda. Hvad beträffar den omständigheten, att valcensus
är satt låg, så ber jag få fråga, om icke arbetaren skulle
vilja hafva det för valcensus bestämda inkomstbelopp många gånger
om, derest det stode i hans förmåga att sjelf bestämma sina inkomster.
Då det är å ena sidan konjunkturerna och å den andra arbetsgifvaren,
som bestämma arbetarens inkomster, tillåter jag mig
vidare fråga, hvad Utskottet menat med ett allvarligt sträfvande.
Kan det vara att hänvisa arbetaren till den utvägen att genom hot
och våld förskaffa sig den för medborgareskapet bestämda utkomst,
äfven om förhallanden och konjunkturer sådant icke medgifva? Kan
detta vara meningen? Är det icke på eu gång en fara och ett
brott? Och hvad beträffar deii varsamhet, som Utskottet omtalat,
så ber jag att få besvara detta påstående dermed, att man kan drifva
sin varsamhet allt för långt; och fördrar man andra garantier än
dem, historien och erfarenheten lemna, fordrar man det orättvisa,
omöjliga, obilliga och orimliga. »Man har försökt», säger en framstående
praktisk statsman och ryktbar historieskrifvare, »att genom
konstitutionella försigtighetsmått förekomma alla agitationer, utan att
det hittills lyckats att förekomma en enda; ty statsförfattningarna»,
säger lian, »hvarken framkalla eller tillintetgöra de menskliga passionerna;
de äro endast den sfer, i hvilken de röra sig.» Det torde ock
böra villigt medgifvas, att eu utsträckt valrätt innebär större garantier
mot maktmissbruk, än hvad som nu är fallet. Man bedömer

Lördagen den 19 Mars, f. in.

29 X:o 24.

denna fråga hufvudsakligast från teoretisk synpunkt, likasom om icke Om, ändring i
här förelåge en fråga af öfvervägande praktisk betydelse, som bör § 14 Riksdagsordnas
efter för handen varande omständigheter och afsåge ett folk, ordnin9e^-som faktiskt står lika högt i bildning och humanitet som andra nationer, '' or 3
och i följd åt denna frågas utgång kan blott den hopplöse draga i
tvifvelsmål, att det rätta, sanna och goda skall, om än formerna
skifta, slutligen behålla segern.

Man har föregående år hänvisat till andra länder och der sökt
stöd för sitt motstånd mot denna reform, men man kan derifrån
icke erhålla något sådant, utan tvärtom. Allt, som man vid ett
sådant sökande kan finna, skall i stället tala för reformen, och motståndarne
till densamma borde deraf inse, att de sjelfva hafva mycket
att lära; huru oändligt mycket ondt skulle hafva förekommits derigenom,
att de, som der haft väldet i sin hand, i tid gjort eftergifter.
Jag tror detta; och denna åsigt jäfvas icke af de i dessa
dagar från vår östlige granne anlända underrättelser om det lika
sorgligt uppskakande som afskyvärda dåd, hvilket der föröfvats. Jag
ber att få erinra derom, att, ehuru af hvarje ljus kan blifva en brand,
det dock icke är skäl att sitta i mörkret, derföre att man kan befara,
att ljusets fiender skola ovarsamt umgås med den eld, hvilken
är ämnad att värma, icke att tända huset. Det finnes, mine Herrar,
verkligen omhvälfningar, som böra fruktas, nemligen de, som långsamt
framsmyga såsom en följd af liknöjdhet, maklighet och de
maktbafvandes egoism; och det är just till förekommande af en sådan
omstörtning, som denna reform skulle verka välgörande.

En stor tänkare har ganska rigtigt och sant sagt, att revolutionerna
uppkomma deraf, att nationerna gå framåt, medan statsförfattningarne
stå stilla. Upprepade afslag å denna reform skola
kanske äfven hos oss till slut framkalla billiga och betänkliga rörelser.
Jag önskar blott, att de alltid måtte stanna inom laglighetens
gränser; men när motståndet ingenting vill gifva, tvingas
man att taga; och det händer då, att man tager mer än man vill,
mer än man bör. Denna fara måste förr eller senare inträffa, då
man till fördel för ett fåtal från deltagande i de allmänna angelägenheterna
utesluter flertalet, som derigenom blifver orepresenteradt,
ty det är blott ett hån eller en fras att säga dem vara representerade
af sina motståndare. De'' orepresenterade hafva flera
gånger och med stort tålamod klappat på statsmakternas port och
ropat: gifven litet rum åt oss vid valurnan, erkännen oss såsom menniskor
och lemnen oss såsom sådana åtminstone half rättvisa! Men
ehuru detta rop icke varit obefogadt och det språk, som dervid
användts, alltid varit hofsamt och vördnadsfullt, har man dock såsom
svar derpå hånande uthängt en tafla, der det står: 1,000 kronors
fastighetsvärde eller 800 kronors inkomst; skaffa dig detta
fastighetsvärde eller detta inkomstbelopp och kom sedan tillbaka!

Ett sådant svar är kränkande för individen och sårande för rättskänslan,
och man finner på mer än ett blad i historien, att man

N:o 24. SO

Lördagen den 19 Mars, f. in.

Om ändring
§ 14 Riksdags
ordningen.
(Forts.)

i icke i längden ostraffadt leker med menniskors och nationers känslor.
Det är väl ändock ett fel och ett misstag att tro, det medborgerlig
dygd och fosterlandskärlek kunna mätas efter den ärfda eller
förvärfda förmögenheten, och att göra de medborgerliga rättigheterna
beroende af den föränderliga årsinkomsten. Yi veta icke hvad
framtiden bär i sitt sköte, men med ett lugnt samvetes vittnesbörd
kan man dock alltid stå tryggad. Då jag är fullt öfvertygad
om, att denna reform skulle lända till vårt fäderneslands sanna
väl och bästa, har jag icke tvekat att framlägga det förslag, reservanterna
inom Utskottet sedermera gjort till sitt; och då jag varmt
känner, att det stora orepresenterade flertalets af nationen hjertan
pulsera med starka slag, har jag gerna tänkt så högt om den svenska
Riksdagen, att den icke skulle i längden göra sig döf och blind
för folkets önskningar, ty Riksdagen tillhör ju icke en trångbröstad,
sluten och egoistisk familjekrets, utan den stora familjen, som kallas
svenska folket, och bör ju också i ett sådant åskådningssätt hafva
sin största ära. Det är icke längre sedan, än att jag mer än väl minnes
den tiden, då jag sjelf stod i samma tryckta undantagsställning
i samhället, beröfvad mina medborgerliga rättigheter. Ingen bör väl
derföre undra öfver, om jag efter måttet af mina krafter söker undanrödja
en orättvisa, som den bäst känner, hvilken sjelf varit underkastad
densamma.

Jag är viss på, att, om min högt ärade granne till venster
skulle tänka tillbaka på den tid, då han och hans trosförvandter
befunno sig i en liknande undantagsställning inom samhället, och
ville förklara, huru han då kände sig, han med sin stora förmåga
och på ett mera vältaligt sätt, än jag förmår, skulle bidraga till
denna frågas lyckliga lösning. Sedan tviflets, våldets och mörkrets
långa tidehvarf slutat, och en bättre tids sol börjat tändas, går
en nyfödd civilisationens och humanitetens genius långsamt men säkert
fram genom verlden, förande med sig menskligheten vid sin
hand. Vi se dess spår i verldshistorien och höra dess röst i dagens
opinion, tidehvarfvets litteratur, folkförsamlingars vilja och lagstiftningens
bud. Låtoin oss då, mine Herrar, icke misskänna dess väsende
eller strida emot dess ändamål. Och dess ändamål af aktning för
rätt och menniskovärde, kan man väl med skäl säga, att den nuvarande
Riksdagsordningen uppfyller detta ändamål, aktning för rätten
och menniskovärdet, så långt som samhällets väl det fordrar?
Månne den är grundad på full rättvisa? Aktar den alltid menniskovärdet?
Jag vill icke fullfölja frågan vidare. Jag är viss på att
svaret redan ligger färdigt på hvars och ens läppar, som icke förhindras
af sina fördomar och sin sjelfviskhet att dertill svara nej.

Hviika äro väl för öfrigt de vådor, man befarar genom en
vidare utsträckt valrätt? År det egennytta, orättvisa och våld från
de nu orepresenterades sida eller mindre fosterlandskärlek och omvårdnad
om fosterlandets in Hessen eller ära? Enligt min tanke har
man ingen anledning, ingen rättighet att förutsätta något sådant.

Lördagen den 19 Mars, f. m.

31 N:o 24.

Hvad åter angår en möjligen befarad liknöjdhet för försvaret, Om ändring
så tillåter jag mig fråga, om någon sådan visat sig i de länder, der § 14 Rihsdaas
rösträtt ernått sådan utsträckning, som här föreslagits? Mig synes or nm9ensnarare,
som motsatsen inträffat. Men måhända antager man, att CPolts-)
det under nuvarande förhållanden skall blifva lättare att genomdrifva

en lag om tyngre och längre utsträckt värnpligt. Dervid må dock
icke förbises vigten af, att en dylik uppoffring och förpligtelse gifvas
af fri vilja. Och kunde det väl vara lämpligt att emot arbetsklassens
högljuda protester ålägga den en tyngre och längre utsträckt
värnpligt. Vore det då icke bättre att högsinnad! gifva äfven denna
klass medborgerliga rättigheter, att låta dem erfara, att äfven de äro
medborgare och hafva rättigheter, som äro väl värda att försvaras.
Då, men också först då, skall den unge arbetaren förstå, hvarför
han, då det gäller landets försvar, måste öfvergifva hemmet, lemna
maka och barn eller kanske en åldrig moder, hvilkens enda stöd
han är. Och först sedan statsmakterna i ord och handling på öfvertygelsens
väg sökt göra fosterlandet för dem kärt och älskadt, synes
mig en sådan tunga böra påläggas den arbetande klassen. Detta synes
mig vara icke blott rättvist utan äfven konseqvent, och en sådan konseqvens
iakttogo äfven de gamle romarne, då de icke stälde under vapen
andra än dem, som hade jord eller annan egendom att försvara. Eller är
då Sveriges arbetare så lågsinnad, så moraliskt förderfvad, att man icke
vågar sätta en oskyldig valsedel i hans hand. Huru kan man då
våga att anförtro ett skarpt vapen åt honom, som icke har något
annat att försvara än sin fattigdom; och om han då af detta vapen
skulle göra ett dåligt eller rent af skadligt bruk, hvilkas är
då felet och hvilka drabbar då ansvaret derför? Och om, det Gud
förbjude, fara skulle hota vårt land från yttre fiender, vore det väl
bättre att hafva arbetsklassen med sig än mot sig. Vårt land är
stort och dess gränser vidsträckta; och farans stund kan komma,
då vi minst vänta det. Skola vi då finna det svenska folket söndradt
af hat, klass-split och inbördes misstroende? Det synes
mig som om det icke vore för tidigt, att Riksdagen nu lemnade
sitt bifall till reservanternas förslag, som är detsamma som jag i
min motion framstält, då redan vid 1865 års riksdag röster höjdes
i sådan syftning till och med på Riddarhuset och af män sådana
som Grefve C. G. Mörner, Grefve Hamilton, Friherre Cederström,
Herr Olivecrona med flere. Särskildt anförde Friherre Hermelin
bland annat: »Då jag utgår från den synpunkt, att alla samhällsklasser,
bland hvilka jag särskildt vill nämna arbetsklassen, den talrikaste
vårt land eger, böra hafva vissa representanter--vill jag

härmed vördsamt anmäla min reservation mot den nya representationsreformen.
» Och äfven Friherre Erik Leijonkufvud anförde såsom
ett särskildt skäl mot den då under debatt varande Riksdagsordningen,
att den egentliga arbetsklassen var från all representationsrätt
utesluten. »Om», säger Herr Friherren, »man kan antaga,
att öfriga klasser skola fördraga att sålunda uppgå uti en i alla af -

N:o 24. 32

Lördagen den 19 Mars, f. m.

Om ändring i seenden, med undantag af förmögenhetsvilkor, nivellerad medelklass,
§ 14 Riksdags- iian man vai också antaga, att den uteslutna arbetsklassen på längden
skall fördraga ett välde, som kommer att kännas så mycket
or s'' mera tryckande, som det erfares både i lagstiftningen och i det
dagliga lifvets förhållanden emellan arbetsgivare och arbetstagare?»
Och alla, som under de föregående riksdagarne yttrat sig i denna
fråga, hafva nästan utan undantag erkänt behofvet af en utsträckt
valrätt. För min del är jag också öfvertygad, att här på detta rum
ingen finnes, som icke erkänner, att dit måste det gå förr eller senare.
Nåväl, hvad bevisar väl detta erkännande annat, än att tillståndet
är sjukt? Ja, det är mycket sjukt. Men hvad göra vi derför?
Om en kär anförvandt ligger på sjukbädden, uppskjuta vi väl
att använda ett verksamt och tillgängligt botemedel för att låta
patienten duka under? Visserligen icke.

Mine Herrar! Om I, hvar och en i sin stad, sökten att bidraga
till, att en sann och lefvande uppfostran finge genomtränga
de arbetande klasserna, så skulle dessa allt värdigare motsvara det förtroende,
som Konung ock Riksdag vilja skänka dem. Jag tror på
allvaret hos dem; jag tror på deras fosterlandskärlek och rättskänsla,
ty jag har varit med dem, och här torde kunna tillämpas
skaldens ord om svenska folket, då han säger, att »detta folk är
godt i dess innersta rot»; och går man de arbetande klasserna till
mötes och behandlar dem med rättvisa, billighet och förtroende, så
skola ock de gå de andra klasserna till mötes med samma känslor.
Svenska folket är af ålder laglydigt, och jag är förvissad om, att
Konung och Riksdag skola hafva sitt bästa stöd, icke i ett fåtals,
utan i ett flertals kärlek, tillit och förtroende. Och detta samma
folk blir ej till sin natur förändradt, derföre att det får i sin helhet
utse sina representanter inom Riksdagen.

Med handen på hjertat och af fullaste öfvertygelse förklarar jag
derföre, att jag tror mig bäst gagna Konung och fosterland, då jag
hos Herr Talmannen anhåller om proposition på bifall till reservanternas
förslag. Mine Herrar! Varen icke Ijumrne eller liknöjde för
denna fosterlandets största lifsfråga! Uppbjuden all eder fosterlandskärlek
för att besegra edra fördomar och eder sjelfviskhet! Låt
civilisationens ljus lysa för oss i alla fosterlandets angelägenheter,
ty utan denna hjelp skola vi fåfängt frammana de stora lifsandar^,
enighet och fosterlandskärlek, hvilka blifva vår enda räddning i farans
stund.

Herr Talman! Jag ber att få yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Jonas Andersson: I stöd af den motivering, som re servanterna

afgifvit för sitt förslag, inskränker jag mig nu till att
anhålla, det Kammaren ville, med afslag å Utskottets hemställan å
förevarande punkt, bifalla hvad reservanterna föreslagit.

Lördagen den 19 Mars, f. m.

33 Sto 24.

Herr Lars Ersson: I denna vigtiga fråga vill äfven jag hafva Om ändring
min mening till protokollet uttalad, och den är helt enkelt densamma, § 14 Riksdmffs
som finnes angifven i de nio reservanternas förslag, till livilket iag ordmn9enyrkar
bifall.

Herr Biesert: Jag har icke begärt ordet för att hålla något
politiskt tal, ty jag tror att i denna fråga så mycket förut blifvit
taladt både för och emot, att det skulle vara svårt att framkomma
med något nytt. Jag har endast önskat tillkännagifva min ställning
till frågan, och får då säga, att jag icke kan se någon stor
politisk våda i att utsträcka rösträtten så, som här är föreslaget. Det
är nemligen enligt min tanke förenligt med både rättvisa och klokhet
att ett steg tages i den rigtning, som reservanterna angifvit, och
hvithet för öfrigt vore endast i fullkomlig öfverensstämmelse med
det beslut, som Kammaren förlidet år fattade i denna fråga. Jag
anhåller för den skull om afslag å Utskottets hemställan och bifall
till reservanternas förslag.

Häruti förenade sig Herrar Stormats Mathias Olsson, Olof
Andersson i Lyckorna, C hr. Assarsson och A. Persson.

Herr And. Bengtsson: Då från alla håll och kanter inom

riket uttalats den önskan, att en förändring med afseende å den politiska
rösträtten måtte vidtagas i den rigtning, som här är ifrågasatt,
eller, med andra ord, att det s. k. strecket måtte nedflyttas,
och jag för min del icke kan se någon fara ligga uti en sådan förändring,
så kan jag icke annat än yrka afslag å Utskottets hemställan
och bifall till reservationen.

Herr J. Fr. Carlsson: Ehuru de motioner, som nu blifvit väckta,
hafva inom Konstitutions-Utskottet rönt ett annat öde, än de motioner
i enahanda syfte som förlidet år voro föremål för pröfning,
så vill jag dock hoppas att denna Kammare skall skänka motionärerna
det understöd, som kom dem till del under förra riksdagen.

De skäl Utskottet anfört för sin afstyrkande hemställan finner jag
för min del icke giltiga. Utskottet säger nemligen, »att det icke
kan anses vara förenligt med den varsamhet, som vid hvarje förändring
i grundlag hör iakttagas, att rubba grundvalarne för en representationsordning,
som egt bestånd allt för kort tid för att någon
fullständig erfarenhet om dess verkningar ännu skulle kunnat inhemtas
eller ett säkert stöd vinnas för bedömande, om och i hvad
mån densamma kan anses tarfva förändring».

Som Herrarne veta, dröjde det icke längre än till år 1869, innan
fråga om ändring i 1865 års Riksdagsordnings bestämmelser
angående census väcktes, och denna fråga har sedermera år efter år
framträdt med allt större styrka. Under sådana förhållanden anser
jag för min del att de skäl Utskottet anfört för afslag borde i stället

Andra Kammarens Prot. 1881. N:o 21. 3

N:o 24. 34

Om ändring i
§14 Riksdagsordningen.

(Forts.)

Lördagen den 19 Mars, f. m.

gälla för bifall till motionerna. Ty då Riksdagsordningen redan
på så kort tid efter dess antagande så ofta varit föremål för ändringsförslag
i ifrågavarande hänseende, torde detta visa att densamma
i ty måtto icke är tillfredsställande.

Utskottet säger vidare: »Det lärer ej heller skäligen kunna förnekas,
att, förr än man företager sig att ombilda ett af de väsentligaste
stadgandena uti en grundlag, hvilken framgått såsom resultatet
af en mogen ompröfning och ett uttömmande meningsutbyte,
det bör vara till fullo utredt, så väl att det, som man vill utdöma,
är föråldradt och af sådan anledning ej motsvarar den närvarande
tidens kraf, som ock att det nya, man vill sätta i stället, framgår
ur ett allmänt kändt behof.»

Jag tror icke att det skall gagna herrar motståndare att vilja
förneka att här föreligger ett allmänt kändt behof, då vi ju alla
hafva reda på de mångahanda förslag, som väckts i ändamål att
söka afhjelpa det missförhållandet att en så stor del af svenska folket
är från politisk rösträtt utesluten. Derest man, på sätt Utskottet
gjort, försöker att hålla frågan tillbaka, skall man nog en dag
gå ändå längre för att söka bereda framgång åt de berättigade önskningar,
som nu stå på dagordningen.

Mig synes att de som befara sådana vådliga följder snarare borde
gå in på den af Herr Gustaf Ericsson föreslagna nedsättning. För
min del skulle jag icke se någon våda i att gå än längre, men inskränker
mig för närvarande till att förena mig med dem, som yrka bifall
till reservanternas förslag.

Herr J. Jonasson i Gullaboås: På de af förste talaren an förda

skäl anhåller jag att få yrka afslag å Utskottets afstyrkande
hemställan och bifall till reservanternas förslag.

Herr J. Anderson i Tenhult: Jag har icke begärt ordet för att
hålla något vare sig längre eller kortare anförande i denna fråga, utan
endast och allenast för att förena mig med dem, som yrkat afslag å
Utskottets afstyrkande hemställan och bifall till reservanternas förslag.

Friherre Nordenskiöld: Jag vill blott anhålla att få till protokollet
antecknadt, att jag med min röst kommer att understödja
reservanternas förslag

Herr Näslund: Äfven jag vill icke upptaga Kammarens tid
med något långt föredrag, utan anhåller endast att fa gifva tillkänna
min ståndpunkt i denna fråga. Jag skall, med afslag å Utskottets
hemställan, yrka bifall till det af reservanterna framstälda
förslag.

Herr A. Svensson i Lösen: Då jag bevistade min första

Lördagen den 19 Mars, f. m.

35 »:o 24.

riksdag — det var år 1873 — var, redan då, förslag här framstäldt Om ändring
i syfte att få det s. k. politiska strecket nedflyttadt. Jag yttrade § 14 Riksdag!,
mig då i frågan i afböjande rigtning. Skälet dertill var, att jag °rdmn9enhade
i allt för friskt minne jublet från decemberdagarue år 1865. (Forts-)
Förslag i samma rigtning hafva sedermera blifvit väckta flere gånger
och senast i fjor af Herr Gustaf Ericsson och Herr Hedlund.

Vid det tillfället utspann sig en ganska liflig och intressant öfverläggning,
hvilken Herrarne nog torde hafva i minnet och hvilken
hade till följd att denna Kammare fattade beslut i enlighet med
motionärernas syfte. I år har den ene af dessa motionärer, Herr
Ericsson, åter upptagit sitt förslag, men derjemte har äfven en annan
motionär, Herr Lind, väckt förslag i samma rigtning, ehuru
denne dock vill gå ännu längre, i ty att han vill borttaga strecket helt
och hållet och påyrkar allmän valrätt. Min mening i denna fråga
är den att grundvalarne för en konstitution, dem bör man akta sig
för att rubba, åtminstone bör det icke ske i oträngdt mål. Det är
allt inånga skäl som tala härför. Yår konstitution har den egenskapen,
den naturen att den vidgar sig så småningom af sig sjelf,
och detta till följd äf penningens alltjemt fallande värde. I fjor var,
som sagdt, diskussionen i detta ämne mycket liflig både för och
mot. I år synes den mattare; man tyckes allmänt vara benägen
för motionen. I fjor hade Herr Casparsson ett anförande som uppdagade
förhållanden, hvilka för många af Kammarens ledamöter,
och åtminstone för mig, hittills icke voro kända. Bland annat
framhöll han, huru som i de större kulturländerna, företrädesvis
Tyskland och England, lagstiftningen der funnit nödigt att vid medgifvandet
af den mera utsträckta valrätt än som hos oss råder foga
den återhållande makt, som ligger deri att riksdagsmännen icke
åtnjuta något arfvode, och en naturlig följd deraf har blifvit, att
endast mera förmögna personer kunna väljas in i dessa länders representantkammare.
Om vi nu skulle hos oss införa någon dermed
jemförlig bestämmelse, så hemställer jag till motionärerna, om de
skulle vilja vara med om något sådant och om de skulle anse det
vara fördelaktigare, om endast de förmögnare klasserna finge föra
talan här i denna Kammare; ty följden blefve naturligtvis den att
hvarken motionärerna eller jag eller våra gelikar då komme att få
tala i denna Kammare. Detta synes mig vara ett ganska vigtigt
skäl.

Bland andre talare, som i fjor yttrade sig i frågan, var äfven
Herr Lindmark; han såg saken ur dels optimistisk och dels pessimistisk
synpunkt; han ansåg Herr Hedlund alltför optimistisk, och
medgaf att han sjelf var pessimist, och han såg frågan i en ganska
mörk och nattsvart dager. Jag hade då hvarken samma uppfattning
som Herr Hedlund eller som Herr Lindmark, men får bekänna att
jag lutade något mera åt Herr Lindmarks. För några dagar sedan,
mine Herrar, fans på våra pulpeter här i denna Kammare utdelad
en öppen adress, som hade till titel: »Ordning och Framsteg» och

]*:• 24. 36

Lördagen den 19 Mars, f. in.

Om ändring svar underskrifven med namnen Cedergren, Håkansson och Nyström.
§14 Riksdags- jag }mr Jäst den adressen och läst den om igen flere gånger, men
jag må bekänna, att om de önskningsmål, som deri uttalas,,
skulle blifva verklighet i vårt land och om detta skulle anses vara
ordning och framsteg, då vet jag sannerligen icke hvad ordning och
framsteg är.

ordningen.

(Forts.)

En annan talare i fjor på norrlandsbänken, en prestman, lät
oss veta, att han aldrig både rigtigt gillat den nya Riksdagsordningen.
Han lät oss också förstå att det förslag, som var å bane,
vore sämre än denna, men gaf dock tillkänna att ban det oaktadt
ämnade rösta för detta sämre förslag af det skäl att man desto fortare
måtte komma till en kris. Detta yttrande föreföll mig förundransvärdt.
En kris i samhället är något, hvarifrån vi samtliga
må vara eniga om att bedja Gud förskona oss, ty ingen kan beräkna
utgången af en sådan kris. Ett sådant yttrande kan derföre icke
annat än på det högsta ogillas, allrahelst då det fälles af en andans
man. Jag bar den uppfattningen att, om man blir försatt i
en ställning, som man icke tycker om eller anser vara den bästa,
det likväl är hvars och ens skyldighet såsom kristen och man att
ändå fullgöra sin pligt och icke genom något ingripande från vår
sida snart sagdt gå försynen i förväg.

Genom denna 14 §, hvarom fråga är och hvarpå vår konstitution
hvilar, fick den ringa klass, jag tillhör, i Riksförsamlingen större
betydelse än den förut hade. Det är också sant att det fordras
mycket för att kunna fullt uppbära denna ställning; men också
har — det må jag säga — från mera än ett håll i såväl tidningar
som broschyrer majoriteten i denna Kammare beskrifvits såsom
en samling eller skara, som är besjälad af endast småsinnade och
egennyttiga intressen, utan förmåga eller vilja att tillgodose fäderneslandets
kraf och utan känsla af hvad billighet och rätt bjuder.
Dessa påståenden hafva upprepats från många håll; men jag erinrar
mig särskildt en artikel i en af Stockholms större tidningar. Det
var vid tidpunkten för skjutsfrågans behandling i denna Kammare,
och jag tror att vi litet hvar hafva i friskt minne denna artikel,
ty den utmärkte sig särskildt genom sitt språk. Samma tidning;
har i dessa dagar haft en artikel angående tullfrågans behandling,
deri ärligt säges att vid beslutets fattande det var endast hemmansegareintresset,
som afgjorde frågans utgång. Det må nu finnas
derhän, huruvida detta var fallet, ty det beslut som fattades
var likväl endast ett vidhållande af en föregående Riksdags beslut..
Detta är nu ett. Men likaväl som det är kändt och allmänt
erkändt, så borde väl också en offentlig tidning erkänna, att det åtminstone
icke var uteslutande hemmansegareintresset, som dervid
gjorde sig gällande; ty vid debatten inom Andra Kammaren var
det grefvar, prester, jurister, skolmän och fabrikanter, som hade samma
uppfattning. Allt nog, de anfall, som gjorts mot majoriteten för
egennyttiga syften, och de uppmaningar den erhållit att gifva vika,

37 N:o 24.

Lördagen den 19 Mars, f. m.

mot dessa anfall kan jag väl icke protestera, ty man är icke behörig att Om ändring
vittna i egen sak; men det klara, lugna och oveldiga omdömet hos befolk- $ 14 RO-sdag.,
ningen i landsorten tror jag icke ännu fält den domen öfver denna or nin9énmajoritet,
att den är ovärdig att vara här. ^

Mine Herrar, då de stora komitéerna blifvit färdiga med sina
arbeten, och de stora frågorna förekomma till lösning, då komma
de att för denne Kammares majoritet blifva proberstenen; då skall
det visa sig, om denna majoritet utgöres endast af en grupp eller
skara, som är besjälad af blott egennyttiga intressen och har till syfte
allenast att välta bördorna från sig på andra. Till dess sådana
Övergrepp från majoritetens sida egt rum, tror jag icke att allmänna
opinionen utdömer oss såsom icke värdiga att här intaga
vår plats. Men säkert är, att man icke behöfver vara utrustad
med någon siareblick för att förutse, att, om majoriteten då tillåter
sig sådana öfvergrepp, då uttalar den ock dermed sin egen dom.

Skulle jag hafva äran att vara ledamot af denna Kammare, då dessa
frågor förekomma till behandling, så får jag säga att jag åtminstone
icke vill vara med om något sådant. Men till dess sådana öfvergrepp
hafva utdömt oss i allmänna opinionen, tror jag, att denna 14 § i
Riksdagsordningen kan qvarstå i orubbadt skick och det är derför,

Herr Talman, jag yrkar utslag å den gjorda framställningen om
ändring i denne paragraf och bifall till Konstitutions-Utskottets
hemställan.

Herr Westerdal: Innan Kammaren fattar sitt beslut i före-*
liggande fråga, ber jag att få fästa uppmärksamheten på ett förhållande,
som jag sistlidne riksdag, då samma ämne förevar, antydde,
eller den omständigheten, att det finnes en kategori medborgare,
som icke blifver representerad genom det förslag, som nu föreligger,
och ej heller förut varit det. Jag syftar nemligen på alla dem,
hvilka innehafva boställen såsom aflöning. Sedan militieboställena
blifvit indragna till statsverket och numera utarrenderas, har visserligen
de icke valberättigades antal blifvit minskadt, men ännu finnas
flere boställsinnehafvare, såsom t. ex. en del komministrar, klockare
in. fl., hvilka, utom afkomsten af sina boställen, icke hafva så stor
inkomst af kapital eller arbete, att de dessutom erlägga bevillning
hvarken för 400 eller 800 kronor. Då meningen antagligen icke
är, att sådane boställsinnehafvare skola uteslutas från valrätt enligt
14 § Riksdagsordningen, borde bestämmelse derom i paragrafen införas,
enär deri endast omnämnas sådana personer, som ega, arrendera
eller med stadgad åborätt innehafva fast egendom, men icke
boställsinnehafvare. Emellertid, då berörda förhållande icke blifvit
beaktadt och sannolikt är, att Första Kammaren godkänner Utskottets
afstyrkande af motionen och en återremiss således tjenar till
intet, så anhåller jag, som önskar utsträckning af den politiska rösträtten,
att få instämma med dem, som yrka bifall till reservanternas
förslag.

Jf:o 24. 38

Lördagen den 19 Mars, f. in.

Om ändring i
§ 14 Riksdagsordningen.

(Forts.)

Herr Sam. Johnson: Kanske vore det alldeles öfverflödigt för
mig att uppträda i denna fråga, då jag låtit anteckna mig såsom
reservant mot Utskottets betänkande, och Kammaren dessutom sedan
föregående riksdag känner min ställning till frågan, men ett
yttrande från talaren på blekingebänken har uppkallat mig. Jag får
då säga gent emot honom, att jag för min del icke hyser någon
farhåga, derför att några obehagliga följder skulle kunna uppstå
deraf, att den klass, som nu står under strecket, blir medarbetare i
det politiska lifvet, tv jag anser dessa personer mycket aktningsvärda
och väl förtjenta af att häri få deltaga. Mine Herrar, vi stå
kanske snart färdige att antaga en värnpligtslag; skulle vi då icke
unna desse, som komma att få kläda blodig skjorta för fäderneslandet,
att få del af allmänt politiska rättigheter? Hvad kommer
annars att inträffa? Jo, en tilltagande emigration till Amerika med
eller mot deras vilja. Kanske har redan mången lemnat fäderneslandet
just för det han här saknat dessa rättigheter, afhvilka han, tilllika
med lättare utvägar till sin bergning, på andra sidan Atlanten
snarare kommer i åtnjutande.

Jag har icke vidare att yttra, utan yrkar utslag å Utskottets
förslag och bifall till reservationen.

Herr Mejenqvist instämde med Herr Sam. Johnson.

Herr Danielsson: Jag skall äfven anhålla att få yrka afslag
å Utskottets förslag och bifall till reservationen. Jag gör det af
skäl, som reservanterna i korthet anfört, och äfven på de skal, som
jag, då frågan i fjor förevar, tillät mig att uttala.

Herr P. Persson i Stora Isie: Jag ber blott att få tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för bifall till reservanternas förslag.

Herr W i gar dt: Herr Talman! I öfvertygelse att denna folkvalda
Kammare icke skall glömma de personer, om hvilka här är
fråga, vill jag blott tillkännagifva, att jag kommer att rösta för bifall
till reservanternas förslag, hvadan jag yrkar afslag å Utskottets
betänkande och bifall till reservationen.

Herr Ola Andersson i Burlöf: Det yttrades af talaren framför
mig att man icke i oträngdt mål bör rubba grundvalarne för
den bestående samhällsordningen. Deri instämmer äfven jag, men
huruvida det här gäller »oträngdt mål», derom tror jag att olika
meningar kunna råda. Jag ber i detta afseende få erinra Kammaren
att vid denna riksdag i Första Kammaren väckts en motion af, såsom
man plägar uttrycka sig, skaparen utaf den nya riksdagsordningen.
I denna motion anfördes såsom motiv för den ändring, som
deri föreslogs, att man derigenom skulle kunna utsträcka rösträtten
till flere än som nu hade sådan. Jag undrar om icke häruti ligger,

Lördagen den 19 Mars, f. in. 39

om icke ett erkännande af nödvändigheten af någon utsträckning i O
rösträtten, dock erkännandet af att man kanske icke längre kan §
motstå anspråken på en sådan utsträckning. Jag hemställer om
det ändå kan vara berättigadt att säga, att den ifrågasatta förändringen
skulle ske alldeles i oträngdt mål. För mig bjuder klokheten
att uppmärksamma de anspråk, som i detta fall väckas, och
jag ser ingen våda i att låta hvar och eu, som erlägger direkt skatt
till staten och betalar sina kommunalutskylder — och detta är i .
allmänhet ordentligt folk —, afgifva sin röst till riksdagsmannaval.
Jag kommer således för min del att biträda reservanternas förslag.

I detta anförande instämde Herrar Gustaf Jonsson, Sven Andersson
i Plöninge, Dahl, O. B. Olsson, Hubinette, Jöns Fersson, Ij.
J. Ijarsson och G. Anderson i Wallby.

Herr Arfwedson: Den talare, som först hade ordet i denna
fråga, stälde en uppmaning till dem af Kammarens ledamöter, som
han trodde icke vara hågade för den föreslagna reformen, att söka
öfvervinna sina fördomar och sin sjelfviskhet, hvari han trodde sig
se driffjädern till deras motstånd. För min del vill jag icke medgifva
att jag, åtminstone i någon högre mån, är behäftad med dessa
egenskaper, men jag tror att man, såsom en talare förut yttrat, bör
vara betänksam, innan man rubbar den paragraf, som utgör grundvalen
för vår konstitution. Om det verkligen visat sig några allvarsamma
olägenheter af den nuvarande lagen, skall jag naturligtvis
vara villig till en förändring, men efter min tanke hafva ej några
synnerliga eller nämnvärda olägenheter ännu häraf uppstått, och jag
tror att, åtminstone hvad landsbygden beträffar, det i verkligheten
icke förefinnes en så liflig åstundan hos de under strecket stående
att komma öfver detsamma, som man från vissa håll sökt göra troligt.
Huru förhållandet är i städerna, derom har jag ingen vidare
kännedom än hvad jag kunnat af tidningar och hörsagor inhemta
och kan derföre icke vidare yttra mig derom. Men hvad som torde
vara säkert, det är att det ej är så lätt att öfverskåda de sannolika
följderna af eu sådan förändring. Kär jag nu väger skälen för och
emot, finner jag det för min del icke vara någon våda att åtminstone
uppskjuta med den ifrågasatta förändringen, och ansluter jag
mig derföre till dem, som yrkat bifall till Utskottets förslag.

Herr E. G. Boström: Dels genom en mängd helt korta yttranden
och dels derigenom att många ledamöter inskränkt sig till
att allenast instämma med föregående talare, har diskussionen fått
karakter af en öppen omröstning, och jag har derföre begärt ordet
för att i Kammarens protokoll få anteclmadt, att jag kommer att
rösta för bifall till Utskottets förslag.

Friherre Beck-Friis: Då jag i fjor instämde i den motion,

Iso 24.

n ändring i
14 Riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 24. 40

Lördagen den 19 Mars, f. in.

Om ändring isom flere Kammarens ledamöter afgåfvo i denna fråga och då jag

§ 14 Riksdags- gedan dess icke ändrat åsigt, får jag förklara att jag kommer att

rösta för bifall till reservanternas förslag.

(Fort».) e

Herr A. Hansson instämde med Friherre Beck-Friis.

Herr Östlin g: Jag får bekänna, att det ej är utan en viss
tvekan som jag uppträder i denna fråga. Jag hade icke ämnat begära
ordet, men jag kan dock icke underlåta att uttala min förvåning
öfver det något ovanliga sätt, hvarpå en grundlagsparagraf
här behandlas. Den ena efter den andra uppträder och gör i några
få korta ord yrkande på bifall till reservanternes förslag, och med
honom instämmer sedan en hel skara åt Kammarens medlemmar.
Då tråg an i fjor var före i denna Kammare, förklarade många talare,
att den vore af sådan vigt, att den behöfde en närmare utredning
i afseende på sina följder, innan Riksdagen deri kunde fatta
beslut. Detta erkändes då till och med af talare, hvilka ifrigast
yrkade på bifall till motionärernas förslag, ehuru det förefaller mig
besynnerligt, att man kan yrka bifall till ett förslag i en fråga,
som man samtidigt erkänner vara i behof af'' eu närmare utredning.
Men har nu en sådan utredning om följderna af denna grundlagsförändring
sedan förra riksdagen blifvit verkstad eller innehåller
Utskottets betänkande några sådana upplysningar, att de betänkligheter,
som då hystes, kunna anses numera häfda, eller hafva några
andra omständigheter inträffat, som kunnat åstadkomma en sådan
förändring i åsigterna? Jag kan väl icke föreställa mig, att Kammaren
låtit leda sig af hvarjehanda opinionsyttringar, framkallade
af personer, som synas liksom hafva tagit på entreprenad att framkalla
sådana. Jag anser, att det vore denna Kammare ovärdigt,
om man ens kunde hysa någon den ringaste misstanke att något
sådant läge till grund för det särdeles egendomliga i denna mycket
kortfattade diskussion, som nu föregått ett besluts fattande i en
fråga af så vigtig och genomgripande art som den förevarande.

Som jag nyss nämnde, hade jag icke ämnat uppträda i frågan,
men jag har icke kunnat underlåta att påpeka det nu vidrörda förhållandet,
och för min del får jag säga, att, hvilken uppfattning
man än må hysa i saken, jag likväl anser, att man, rörande förändringen
af eu grundlagsparagraf, synnerligast af den beskaffenhet
som den ifrågavarande, icke bör fatta beslut på ett sådant sätt, som
här tyckes vara i fråga.

Den sak som så behandlas — det må nu ske af hvilka motiv
som helst — är ännu icke mogen för afgörande.

Jag yrkar med anledning deraf för närvarande bifall till Utskottets
förslag.

Herr Sven Nilsson: Den föregående talaren yttrade sin öfverraskning
öfver det sätt, hvarpå denna fråga här i Kammaren hölle på

Lördagen den 19 Mars, f. m.

41 N:o 24.

att afgöras. Jag får då säga, att jag i min ordning blifvit öfverraskad
af den värde talarens uppträdande i frågan.

Han nämnde, att frågan behöfde närmare utredas, innan man
fattade beslut i densamma. Hvilken utredning fordrar han då?

Derom yttrar han icke ett enda ord.

Jag vet, att man också förlidet år, då denna fråga förevar till
afgörande i denna Kammare, äfven då uppgaf detta behof af
utredning, såsom ett skäl för uppskof med frågans lösning. Men
hvilken utredning? — ja, det sade man ej heller då. Man bara talar
om utredning, men i hvilket syfte utredningen saknas, vet man
ej att omtala. Om nu de, som fordra en närmare utredning, verkligen
önska den, hvarföre söka de ej då aldrig att åstadkomma en
sådan?

För min del anser jag, att denna fråga icke är i behof af någon
annan utredning än den som redan fins, hvilken är ganska öfvertygande
för den, som vill hafva besvär taga reda på densamma,
och den vigtigaste i detta afseende är den omständigheten, att
många tusende personer, som erlägga skatt —; bevillning — till staten,
ej äro röstberättigade vid val af riksdagsman, hvilket ju är
orimligt. Att en stor del samhällsmedlemmar skola betala den skatt
som Riksdagen pålägger dem, men icke vara berättigade att deltaga
i valet af sina målsmän i denna Kammare, kan helt enkelt ej försvaras.
Detta är det enklaste och tydligaste skäl af alla, som kunna
framställas, för att öfvertyga dem, som icke vilja göra någonting.

Det har här yttrats, att befolkningen på landsbygden icke skulle
känna något behof af att komma i åtnjutande af en utvidgad politisk
rösträtt. Jag vill då fråga: hvarför skulle de flesta af landsbygdens
representanter i denna Kammare tala för denna fråga, om
ett sådant behof icke förefunnes. Mig synes sålunda, att detta skäl
dermed vederlägger sig sjelft. Man har också yttrat, att vi icke
böra ändra konstitutionen i oträngdt mål. Men tyda då icke, dels
kraftiga uttalanden inom pressen, icke allenast sådana som redan
från början af konstitutionen starkt klandrade denna Kammares sammansättning,
utan äfven sådana som nu ifrigt verka på reformen,
och dels all den klagan, som genom petitioner försports och under
allmänna möten uttalats från de under »strecket» stående, på, ätten
reform i denna fråga är af ett verkligt behof påkallad? Jag
tror således, att icke heller detta påstående kan försvaras.

Det yttrades af en talare, att representanterna i andra länder
med utsträckt valrätt icke åtnjuta något arfvode. Detta är något,
som icke ifrågasatts i motionärens förslag och som egentligen
icke heller berör frågan. Det är visserligen sant, att så är förhållandet
på några ställen i utlandet, men jag tror icke, att en bestämmelse
i sådant syfte behöfver utgöra något hinder för reformens
genomförande hos oss, allrahelst som väl ingen med allvar lärer
tänka på ett stadgande i den rigtningen, som säkerligen skulle verka
skadligt i stället för nyttigt.

Om ändring
§14 Riksdag*
ordningen,
(Porta.)

I:o 24. 42

Lördagen den 19 Mars, f. m.

Om ändring i
§14 Riksdagsordningen.

(Forts.)

Samme talare syntes vara rädd om landtmannapartiets ställning
inom Kammaren, om den föreslagna och nu påyrkade reformen
skulle gå igenom. Det skulle väl vara orimligt, om vi skulle motsätta
oss en förändring af Riksdagsordningen, endast derför att vi
derigenom skulle beröfva oss sjelfva fotfäste inom representationen.
Jag kan åtminstone icke föreställa mig, att man på något håll kan
hysa eu sådan tanke. Då reformen anses behöflig och rigtig, bör
man icke längre motsätta sig den. Och för min del får jag säga,
att, äfven om så erfordrades, att en eller annan plats inom denna
Kammare, som nu innehafves af landtmannapartister eller intelligensmän,
skulle åt personer af annan samhällsställning öfverflyttas, vi
icke böra afundas något sådant. Vi böra icke i denna fråga endast
tänka på oss sjelfva och på egna fördelar, utan vi måste i främsta,
rummet tänka på dem, emot hvilka grundlagen gör en orättvisa,
nemligen de som hittills stått under strecket, oaktadt de lika som
vi betala sin skatt till staten och kommunen.

Jag tror således, att, då man här talar för eu utsträckning af
rösträtten, detta icke härleder sig från opinionsyttringar från det
ena eller det andra hållet, utan af ren öfvertygelse. Åtminstone är
det en sådan öfvertygelse, som dikterat mitt beslut.

Reformen är rättvis, derföre röstar jag för den, jag må blifva
återvald eller icke, om den går igenom.

Herr Talman! Jag anhåller om utslag på Utskottets betänkande
och bifall till reservationen.

Herr C. I. Bengtsson förenade sig med Herr Sven Nilsson.

Herr Borg: Då denna fråga äfven nu ådragit sig stor upp märksamhet

inom Kammaren, har jag ansett mig vara skyldig yttra
några ord.

Först och främst anser jag, att Utskottets betänkande i många,
stycken lemnar ganska mycket öfrigt att önska så väl beträffande
logiken som rigtigheten af åtskilliga deri förekommande uppgifter.
I detsannua står nemligen bland annat, att man velat inskränka den
nuvarande rösträtten till sådana personer, som ega »sjelfständighet i
omdömet och tillräcklig erfarenhet om fosterlandets angelägenheter»;
men jag frågar: huru är det möjligt att få sjelfständigt omdöme
och tillräcklig erfarenhet om fosterlandets angelägenheter utan att
taga del i dem?

Utskottet säger vidare, att de nuvarande röstberättigade icke
hitintills visat synnerlig håg att deltaga i valen, hvarjemte Utskottet
varit nog artigt att sjelf lemna en uppgift på antalet af dem,
som vid senast företagna allmänna val till Andra Kammaren ut~
öfvade denna medborgerliga rättighet. Utskottet anför nemligen
såsom ett bevis på den ringa lifaktigheten hos de nuvarande valberättigade,
att vid nämnda val deltogo på landet ej mera än 16,7
procent och i städerna 39,5 procent af nämnde valberättigade. Men
bör väl underlåtenheten hos eu folkklass räknas en annan medborgareklass
till last? Bör den ene straffas för hvad den andre felar?

Lördagen den 19 Mars, f. m.

-43 N:o 24.

En föregående talare Bär redan berört frågan, huruvida grunden Om ändring
för den politiska rösträtten kunde, på sätt Utskottet yttrat, anses § u Rtkadaffs
rubbad genom de föreslagna ändringarne. Det kan man väl dock or”m9™-icke skäligtvis säga, då penningen fortfarande skulle ligga till grund ^ °r 8''^
för rösträtten, och man icke ifrågasatt att införa personlighetsprincipen.
Berörda påstående synes mig således icke vara befogadt.

En annan punkt, hvarvid jag ber få fästa mig, är följande:

Utskottet säger: »Det bör ej heller förbises, att nu gällande valcensus
i sjelfva verket är satt så låg, att dess uppnående ej kan anses
vara förenadt med allt för stora svårigheter för dem bland de nu från
valrätt uteslutne, hos hvilka en allvarlig sträfvan för deltagande i det
politiska lifvet verkligen förefinnes.» Om ock någon af de föregående
talarne redan berört detta förhållande, vill jag dock hafva anmärkt,
att det är nästan grymt säga, att det finnes menniskor, som
icke skulle vilja skaffa sig 800 kronors inkomst, oaktadt de derigenom
kunde få politisk rösträtt. Jag vädjar till dem af Kammarens
ledamöter, som hafva någon kännedom om arbetarnes ställning,
om det icke är en hög dagslön för en arbetare, då han förtjena!''
två kronor om dagen eller 600 kronor på 800 arbetsdagar.

Att arbeta sig upp till en inkomst af två kronor om dagen hela
året om, dertill fordras eu sådan kraft, att det icke är rätt att
säga, att det är lätt för hvar och en som vill att bringa sig upp
till rösträttskategorien. Detta rörande Utskottets betänkande.

Hvad saken i öfrigt vidkommer, hemställer jag till Eder, mine
Herrar, om vi icke, när vi gå till oss sjelfve, verkligen måste erkänna,
att jordbrukaren, grufarbefaren, sjömannen, handtverkaren
med flere, af hvilka många dagligen och stundligen sätta lifvet på
spel för att frambringa sådana saker, hvaraf öfriga samhällsmedlemmer
hafva både nytta och nöje, utgöra en så vigtig del af samhället,
att kulturen skulle stå lågt, om vi icke hade deras arbete.

Skola vi nu trampa på deras nackar, derför att vi stå öfver dem,
och skola vi neka dem medborgarerätt, derför att de icke blifvit
lika lyckligt lottade som vi? Och detta ofta blott genom en tillfällighet!
Ty medgifvom, mine Herrar, att många af oss, som sitta
här, flere göra det icke på grund af sitt arbete eller sådan förmögenhet,
som de sjelfve förvärfvat, utan på grund af den egendom
de ärft. Kan man nu säga, att personer, som genom en tillfällighet
blifvit lyckligare begåfvade, nödvändigtvis äro mera berättigade
att här intaga en plats, eller dertill mera lämpade, än den
som genom sitt arbete sjelf bringat sig upp till en, om ock ringare,
sjelfständig ekonomisk ställning. Jag tror icke, att man kan fastställa
sådane gränser utan att begå en orättvisa.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten på, hvilka bördor som
tynga de arbetande klasserna. Min ärade granne på hallandsbänken
läste här om dagen upp en lång lista på personella skatter, och jag
frågar hvar och en, som har haft en debetsedel i sin hand, om icke
listan verkligen är lång, och huruvida icke dessa skatter äro i hög

Nio 24. 44

Lördagen den 19 Mars, f. m.

Om ändring i grad tryckande och i främsta rummet i oproportionerlig grad drabba
§ u Miksdags- jugj. dessa mindre bemedlade klasser. Jag ber ock att få fästa uppor
nmgen. märksambeten på, huru de arbetande klasserna i vårt land för öfrigt
01 *'' hafva det. Ega vi icke en tjenstehjonsstadga, som förvandlar en
stor del af denna klass till samhällets parias? Hafva vi icke vidare
en stadga om försvarslöse, hvarigenom den fattige kan beröfvas sin
frihet, när han icke kan skaffa sig arbete? Jag frågar, kan något
land utom möjligen det olyckliga Ryssland uppvisa något dylikt?
Antalet försvarslöse uppgick år 1873 till 3,704 och år 1878 till
7,449 personer, hvilka således, utan vidare dom och ransakning,
endast genom en poliskammares åtgöranden, utan att hafva begått
något brott och utan annat fel än att sakna arbete, blifvit dömde
till fängelse eller allmänt arbete. Detta är ett upprörande tillstånd.

Låtom oss nu se till huru det förhåller sig med den kommunala
rösträtten. I Stockholm har, enligt hvad jag förnummit, V13
af folkmängden absolut röstöfvervigt öfver de 12/ls-delarne och på
många andra ställen gestaltar sig saken ännu värre än så. Men
till och med i kyrkan har man infört penningeväldet, guldkalfvens
dyrkan och dansar vildt omkring densamme. Man får icke ens utse
sina piaster på andra grunder än penningeskalans. Otvifvelaktigt
är, att alla dessa missförhållanden starkt inverka på utvandringen.
Man har visserligen velat påstå, att denna icke sammanhänger med
annat än våra ekonomiska förhållanden, men verkligheten tyckes
likväl utvisa motsatsen. Under år 1879 utvandrade från England
146,876 personer, från Tyskland 184,000 och från Sverige 39,186.
Jemför man nu dessa siffror med befolkningsförhållandena i de olika
länderna, så befinnes, att, under det i England utvandrade en person
på cirka 200 och i Tyskland en på cirka 180, så utvandrade
ifrån Sverige omkring hvar 115:de inbyggare. Huru man än sammanställer
dessa siffror med rösträttsfrågan, är det klart, att de
kroppsarbetande klasserna icke kunna finna sig synnerligt tillfredsstälde
i fäderneslandet, hvarför de i skaror utvandra. Man kan
icke heller påstå, att det är svårare att skaffa sig sitt lifsuppehälle
i vårt land än i nämnda länder; i både Tyskland och England har
man långt svårare att draga sig fram än i Sverige. I Norge, som
är ett vida fattigare land än vårt, är utvandringen icke heller på
långt när så stor som hos oss.

Det förefaller mig såsom om den herskande klassen i Sverige
betraktade de öfriga samhällsklasserna ungefär på samma sätt som
under Ludvig XIII:s tidehvarf adeln betraktade det tredje ståndet
eller borgarne. År 1614 uttalades öppet i en skrifvelse från adeln,
att det var oförskämdt af borgarståndet att kalla sig för adelns
bröder. »De äro icke våra bröder, utan vi förhålla oss till dem
såsom herren till tjenaren», yttrade adeln; och genom en särskild
till konungen afgående deputation beklagade den sig deröfver, att
det tredje ståndet vågade betrakta sig såsom adelns vederlike. Jag
frågar, om icke ställningen hos oss liknar den i Frankrike i berörde

Lördagen den 19 Mars, f. m.

45 N:o 34.

period? Dessa 400-kronors-karlar stå som tjenare i förhållande till Om ändring
oss 800-kronors-karlar, som äro noblessen! §-14 Riksdag*

Då här äfven frågan om allmän rösträtt blifvit väckt, vill jag 0rdnm9e"-derom hafva uttaladt, att en småningom skeende utveckling af röst- ^ 0
rätten är, enligt mitt förmenande, långt fördelaktigare så väl för
samhället i sin helhet som för hvarje samhällsklass för sig samt att
man icke bör glömma, att i intet tidsskede något annat är möjligt
att genomföra, än det som förut mognat i det allmänna medvetandet
och som blifvit småningom förberedt; att hvarje reform, som
rubbar grunden för befintliga förhållanden, omstörtande hvad som
ännu har sina rötter uti idéer, vanor, seder, alltid misslyckas; och
att intet är skadligare än abstrakta teorier, ej minst derför, att de
förorsaka förskräckelse och qvarhålla i overksamhet till och med de
mest välsinnade personer, hvilkas understöd skulle vara nyttigt,
mången gång nödvändigt. Detta är också orsaken, hvarför jag för
närvarande omfattar förslaget att utsträcka rösträtten endast till
dem, som skatta för 400 kronors inkomst.

Slutligen tager jag mig friheten att tillägga, att då de från
rösträtt uteslutna folkklasserna derigenom äfven äro i afsaknad af
det förnämsta medlet för framåtskridande i välstånd, upplysning och
sedlighet samt icke under nuvarande förhållanden kunna deri tillräckligt
utveckla sig, återstår för dem, enligt mitt förmenande, blott
ett medel att söka göra sina rättigheter och anspråk gällande, och
det är att genom petitioner från alla delar af landet framlägga sina
önskningar och behof. Jag är ock öfvertygad om, att det på det
sättet slutligen skall gå derhän, att, såsom en ryktbar fransk författare
yttrar, man skall »under massan af petitionerna begrafva tyranniet»,
jag menar penningtyranniet.

Jag anhåller om afslag å Utskottets hemställan och bifall till
reservanternas förslag.

Häruti instämde Herr Svensén.

Herr Rubenson: En talare på skånebänken har yttrat, att

här behöfves icke någon annan grundsats än den, att hvar och en,
som betalar direkt skatt till staten, äfven skall hafva politisk rösträtt.
Jag medgifver villigt, att en''sådan princip kan uppställas,
och jag skall äfven för min del vara med derom, bland annat af
det skäl att man derigenom hade utsigt att eu gång få bort ur
diskussionen i dessa frågor det politiska slagordet: »det politiska
strecket.» Jag kan såsom sagdt vara med om att ställa mig på denna
ståndpunkt. Men då jag så gör, måste jag nu just på denna grund
påyrka bifall till Utskottets förslag. Ty huru är för närvarande ställningen
med afseende å de direkta skatterna? Vi veta att en komité är
tillsatt i ändamål att arbeta på ordnande af alla våra skatteförhållanden.
Den allmänna bevillningen blir då jemväl föremål för denna
komités begrundande. Hvar kommer väl komitén att föreslå den

U:e 24. 46

Lördagen den 19 Mars, f. in.

Om ändring \
§14 Riksdagsordningen.

(Forts.)

gräns för inkomsten, der skyldigheten att skatta till staten vidtager?
Det lärer icke kunna lida något tvifvel, att denna komité
kommer att föreslå någon annan gräns än den nu gällande af 400
kronor. Om vi nu på grund af den sats, som talaren på skånebänken
uppstält och jag biträder, förklara, att de, som äro uppskattade
till 400 kronors inkomst, skola vara politiskt röstberättigade, och
om det sedermera händer att gränsen sättes vid 600 kronor, då blir
ju följden den, att vi nu lemna ett stort antal personer politisk rösträtt,
som vi sedan efter ett eller annat år måhända komma att
åter beröfva dem. Man har ofta anmärkt att 1866 års Riksdagsordning
beröfvat åtskilliga personer den politiska rätt, som de förut
egde. Jag medgifver att denna anmärkning kan synas ganska befogad,
och derföre vill jag icke vara med om ett förnyande deraf.
Detta är också hufvudsakliga anledningen, hvarföre jag yrkar bifall
till Utskottets hemställan.

Herr Berg: Den fråga, som här föreligger, är onekligen af

stor vigt, men enligt min åsigt från en annan synpunkt än den man
här sökt framställa. Man har nemligen sagt, att de, som icke vilja
godkänna reservanternas förslag, ledas af fördomar och personliga intressen,
samt vilja icke uppskatta menniskovärdet och såsom sina
jemlikar erkänna dem, som icke hafva någon förmögenhet. Vore
förhållandet verkligen sådant, skulle jag för min del genast låta
mina fördomar falla. Men jag tror att det här gäller något annat
och högre, nemligen fäderneslandets intresse; det gäller hvilka
skola blifva de i politiskt hänseende bestämmande. Det är denna
fråga jag stält framför mig, då jag velat bilda mig ett omdöme i föreliggande
ämne. Jag vill visst icke bestrida, att de, som skatta för
endast 400 kronor eller mindre, ja till och med de, som icke skatta
någonting alls, hafva fullkomligt menniskovärde och kunna hafva fullt
ut lika god omdömesförmåga som mången, hvilken skattar för tusentals
kronor, men frågan gäller här: skall den bestämmande politiska
tyngdpunkten flyttas ned under det nuvarande strecket eller
icke? Hafva vi anledning tro att representationen blir bättre, att
landets väl kommer att bättre tillgodoses, om dessa lägst beskattade,
hvilka utgöra flertalet, blifva de i politiska och ekonomiska frågor
hufvudsakligen bestämmande? Trodde jag detta, skulle jag rösta
för reservanternas förslag, men ännu måste jag tvifla derpå. Man
har väl icke vågat taga steget fullt ut; man har stannat vid 400
kronors inkomst. Hafva då icke de, som ega mindre inkomst än 400
kronor, något menniskovärde, och om detta utgör enda grunden
för politisk rösträtt, hvarför skall då dessa förmenas en sådan rösträtt?
År det derför icke sannolikt, att, om reservanternas förslag nu
antages, vi inom kort få höra samma vackra föredrag till förmån
för dem, som skatta ingenting, som vi i dag hört för dem, som
skatta för 400 kronor? Då man, såsom nu blifvit ifrågasatt, vill
rubba en af grundpelare för gällande representationsordning, är

Lördagen den 19 Mars, f. m.

47 Jf:o 24.

det blott det första steget, som kostar möda; det andra går temli- Om ändring i
gen lätt, och, om vi ej nu hålla tillbaka, skola vi snart nog komma £ 14 Kiksdagr

så långt utföre, att vi, ehuru då för sent, komma att önska det vi 0rdmn9e

ej öfvergifvit den ståndpunkt der vi nu stå. ^ 01 ''

Jag kommer sannolikt icke att vidare bevista någon riksdag!; jag
har således intet personligt intresse af frågans utgång, men just derför
har jag velat uttala min åsigt i ämnet, och detta så mycket hellre,

som jag väl vet att man, med eu åsigt sådan som min, icke skördar

några lagrar inför den så kallade allmänna opinionen, man får icke
något beröm i tidningarne och de, som ställa till de der stora petitionerna,
skola nog ej försumma att tala om de med dem olika tänkandes
egennytta och sjelfviskhet; men då jag icke kan anse reservanternas
förslag lända till gagn för det allmänna och således ej
kan gifva det min röst, har jag ansett det vara min pligt att till
protokollet uttala denna min mening. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.

Herrar Hammarberg, Friherre Leijonhufvud, LindmarTc, J. Sandivall,
Harald Ericsson, Wieselgren, Flensburg, Lönegren, Widmark,
Berlin och Butensköld förenade sig med Herr Berg.

Herr J. Johansson i Bergsäng: Jag hade från början af detta
sammanträde icke för afsigt att yttra mig i denna fråga, emedan
densamma åtskilliga gånger förut dryftats i denna Kammare, så att
man, efter hvad jag ansåg, nu icke skulle behöfva spilla inånga ord
derpå. Jag skulle således icke heller nu hafva begärt ordet, om icke
en ärad talare på linköpingsbänken yttrat, att här förelåge icke
den ringaste utredning om huru den af reservanterna föreslagna utsträckta
politiska rösträtten skulle komma att gestalta sig, derest
deras förslag antoges, och detta ehuru sistlidne Riksdag erkänt behofvet
af en dylik utredning. Jag har vid flera föregående tillfällen
här i Kammaren råkat att handskas med statistiska siffror och
jag skall äfven nu stå till tjenst med några sådana, ehuru de möjligen
icke blifva så upplysande och så fullständiga som jag önskar,
emedan jag icke på förhand beredt mig på framläggandet häraf.

Det har redan af en föregående talare på stockholmsbänken erinrats
om det förslag, som vid denna riksdag framlagts i Första
Kammaren af vår nuvarande riksdagsordnings skapare. Jag åsyftar
naturligtvis Friherre De Geers bekanta motion om ändring i 8 §
Bevillningsstadgan, hvarigenom skulle likasom genom en bakport
öppnas en väg, genom hvilken politiska rättigheter genom förhöjda
inkomsttaxeringar skulle tillföras ej mindre än omkring 28,000 personer,
deraf halfva antalet på landsbygden och hälften i städerna.
Då jag för min del ej vill vara med om att på eu dylik bakväg
rubba något i grunderna för Riksdagsordningen, utan föreställer mig
att, om något skall ändras, detta bör ske på raka vägar, så tillåter
jag mig att till närmare belysning af den politiska rösträttsställ -

N:o 24. 48

Lördagen den 19 Mars, f. in.

Om ändring
§ 14 Riksdags
ordningen.
(Forts.)

i ningen, sådan den skulle blifva, om reservanternas förslag vunne
"statsmakternas bifall, framdraga några siffror.

Om jag då börjar med landsbygden, så upplyser det föreliggande
utskottsbetänkande^ att hela antalet valberättigade vid senaste allmänna
valen till Andra Kammaren utgjorde 227,772. Genom det
taxerade inkomststreckets nedflyttande till 400 kronor skulle antalet
valberättigade ökas med 80,401 personer, enligt senast upprättade
bevillningsstatistik; vidare skulle man, med ledning af samma
statistik, beträffande fastighetstaxeringen kunna beräkna antalet af
dem, som genom taxeringssiffrans nedflyttande från 1,000 till 500
kronor skulle erhålla valrätt, till närmare 50,000 personer; således
en tillökning i rundt tal af 130,000 valmän, b vilka tillsammans med
det nuvarande antalet i rundt tal skulle komma att utgöra mellan
450 å 460,000 valberättigade. Förstärkningen skulle motsvara omkring
60 procent, och hvilken verkan den skulle medföra på valresultaten
å landsbygden, är svårt att bestämma, men jag föreställer
mig att följderna af förändringen ej skulle blifva synnerligen vådliga.
Man ser af betänkandet att vid de under senaste årtiondet
förrättade valen endast 16 å 17 procent af de valberättigade på landsbygden
deltogo, och jag tror knappast att denna procent skulle ökas
särdeles mycket efter den af reservanterna föreslagna förändringen.
Ty många omständigheter inverka hindrande på valrättens utöfvande
på landsbygden. Valstrider af sådan beskaffenhet, som stundom göra
sig gällande i städerna, det derstädes utvecklade föreningslifvet, hvars
verkningar visa sig genom bildande af politiska och bygguadsföreningar,
för att ej tala om den talrika mängden af slutna ordenssällskap
— allt detta är i det närmaste okändt eller förekommer
endast i högst ringa grad på landsbygden. Måhända förekommer
dylikt i ringare mån i en eller annan köping under landsrätt eller
i de folkrikaste och största byarne. Men vid de flesta valtillfällen
på landet hindra oftast de stora afstånden ett allmännare deltagande
i valen. I de stora landtkommunerna, der man kan hafva 2 å 3
mil till valstället, drager sig mången för besväret och kostnaden att
infinna sig vid valurnan.

Med afseende å rösträttsförhållandet i städerna framgår af betänkandet,
att de valberättigade vid tiden för senaste valen utgjorde
ett antal af 42,565 personer. Tänker man sig nu att reservanterna
fingo sin vilja fram, skulle antalet ökas med 78,523, utgörande det
antal personer som år 1876 voro taxerade för en inkomst af 400
till 799 kronor. Härtill bör kanske äfven läggas det fåtal fastighetsegare,
som till följd af förändringen skulle flyttas upp bland de
politiskt röstberättigade. Hela tillökningen torde icke kunna beräknas
till mera än 80,000 valmän eller omkring dubbelt mot det närvarande
antalet. Förhållandet i städerna i detta fall ställer sig således
helt annorlunda än på landet, och den ifrågasatta förändringen
skulle antagligen också medföra ett väsentligt och måhända
välgörande inflytande på valen.

Lördagen den 19 Mars, f. m.

49 N:o 24.

Enligt mitt förmenande förefinnas nu några ganska märkvär- Om ändring
diga sifferförhållanden mellan fastighetsegare och icke fastighetsegare § 14 ^lhsdaS!~
i fråga om den nuvarande rösträtten inom städerna. Jemlikt nu . " ''

gällande bestämmelser medför 1,000 kronors taxeringsvärde på fastig- ^
het valrätt i stad och 800 kronors uppskattad inkomst samma förmån.
Jemför man nu de afgifter till stat och kommun, hvilka inom
de olika kategorierna betalas, så finner man att fastighetsegaren betalar
50 öre till staten, under det att hans hyresgäst eller en arbetare,
som är beskattad för 800 kronors inkomst, betalar 5 kronor.

Deras bidrag till kommunen uttaxeras jemväl efter denna proportion
af 50 öre mot 5 kronor.

Genom ett bifall till den förevarande motionen skulle dock skilnaden
i detta hänseende icke blifva alldeles så stor. Herrarne torde
erinra sig, att vid denna riksdag blifvit väckt en motion, som går
ut på att, till fromma för de s. k. bostadsföreningarne i de större
städerna, delegarne deri skulle få ett slags egande- och inteckningsrätt
till de särskilda lägenheterna. Om nu ett sådant förslag kunde
genomföras, så föreställer jag mig att det skulle ganska väsentligt
öka antalet röstberättigade fastighetsegare och sålunda utöfva en
viss inverkan på valförhållandena i städerna. Men då jag förmodar,
att förslaget åtminstone för närvarande har föga utsigt att röna
någon framgång, torde man icke heller kunna vänta att detsamma
på den nu föreliggande frågan skall utöfva det ringaste inflytande.

För min del hyser jag icke någon tvekan vid att biträda reservanternes
förslag, annat än möjligen ur en synpunkt och det vore,
såsom en talare på stockholmsbänken framhöll, med afseende derpå,
att våra skatteförhållanden för närvarande äro under eu ganska vidtomfattande
och mångsidig utredning. Innan denna egt rum, torde
det icke vara välbetänkt att genom bifall till reservanternes förslag
ytterligare fastlåsa det skattefria inkomstbeloppet vid nuvarande låga
siffra af 800 kronor. Och som detta synes mig vara den betänkligaste
sidan af saken, vill jag under frågans nuvarande skede icke
framställa något yrkande, men jag skall dock hellre rösta för bifall
än afslag å reservanternes hemställan.

Herr Sjöberg: Då för några dagar sedan till behandling förelåg
Konstitutions-Utskottets utlåtande i anledning af föreslagen förändring
i 6:te § Regeringsformen, inträffade det visserligen mindre
vanliga förhållandet, att för innehållet af nämnda utlåtande stodo
Utskottets ledamöter, alle för en och en för alla. Här åter eger
ett annat förhållande rum; ty uti den nu förevarande frågan är jag
öfvergifven af samtliga mina kamrater inom Utskottet från denna
Kammare, och jag måste således ensam uppbära alla de anmärkningar
och all den ovilja, som af Utskottets betänkande möjligen
kan föranledas. I sjelfva verket skulle likväl detta måhända icke
vara så alldeles rättvist, och jag vill också söka att, om möjligt,

Andra Kammarens Prof. 1881. N:o 24. 4

N'':o 24. 50

Lördagen den 19 Mars, f. in.

Om ändring i med några ord framhålla ett och annat, som må lända mig till för§
14 Riksdags- gvar e]jer möjligen till frågans bedömande ur andra synpunkter.
ordningen. ga jag varit i tillfälle att följa den hittills förda diskus ^

or 8"'' sionen — om jag nemligen frånser den senaste talarens yttrande,
hvilket jag ej fullständigt hörde —,. så har icke någon fäst sig vid
Herr Linds förslag i ämnet. Jag skall icke närmare inlåta mig på
någon redogörelse för innehållet af detsamma; Herrarne hafva sig
det förmodligen bekant och torde sålunda hafva funnit, att det innefattar
åtskilligt, som otvifvelaktigt är förtjent af en viss uppmärksamhet.
Motionären ordar, bland annat, om samhällets mål och
börjar med att tala om likställigheten i afseende å säkerheten
till person. Han finner denna likställighet icke vara tillgodosedd
genom den nuvarande strafflagen och framhåller skäl, som enligt
hans förmenande kunna derför åberopas. Vidare yttrar han, att den
undervisning, som staten meddelar, icke är ändamålsenlig och uppgifver
sina skäl för denna åsigt. Han talar vidare om skatterna
och deras fördelning på de olika samhällsklasserna och kommer dervid
till det resultat, att sorgliga följder uppstått af det så kallade
minoritetsväldet, och yttrar slutligen såsom ett allmänt omdöme:
»vårt skatteväsendes allmänna karakter kan således med fullt skäl
betecknas såsom en de fattiges plundring genom de rike och utgör
ett hån mot den likställighet i afseende på säkerhet till egendomen,
som bör utgöra kännetecknet på samhällets normala beskaffenhet.»

Den andre motionären, Herr Gustaf Ericsson, går icke så långt.
Hans anmärkningar äro af en mera allmän beskaffenhet, och, så
vidt jag kunnat fatta tankegången i hans motion, borde de hafva
ledt till ett annat slut än det, hvartill han kommit; ty jag föreställer
mig, att Herr Ericsson, att döma af motionens innehåll i det
hela, borde hafva kommit till samma resultat som Herr Lind, det
vill säga att påyrka den allmänna rösträttens införande. Så har
dock icke skett.

Hvad nu angår reservanternas förslag gent emot Utskottet, så
må jag helt öppet förklara, att jag ingalunda befarar, att några
samhällsomstörtande element skulle uppstå, derest reservanternas förslag
bifölles. Men jag har trott, att frågan borde betraktas ur en
större eller allmännare synpunkt, och dervid har hos mig uppstått
den, som jag föreställer mig, berättigade tvekan, huruvida en lösning
af frågan i den mening och på det sätt, som reservanterne
uppfattat densamma, skulle lända till verklig båtnad. Frånsedt hvad
Herr Lind anmärkt i fråga om bristerna i vissa samhällsförhållanden
— och öfverdrifterna i hans framställning torde i afseende derå vara
påtagliga — måste jag likväl gifva honom rätt deruti, att, derest
reservanternes förslag gånge igenom, missnöje och obelåtenhet fortfarande
skulle blifva rådande, ja med än större kraft framträda, hos
alla dem, som komme att befinna sig under det nya, så kallade
strecket, och jag frågar då: skulle möjligen den af denna obelåtenhet
uppstående rörelse eller agitation blifva mindre stark derför, att

Lördagen den 19 Mars, f. ni.

51 N:o 24.

de öfriga, som nu befinna sig under det så kallade 800-kronors- Om ändring
strecket, blifvit tillfredsstälda? Jag tviflar derpå. I detta hän- § u Riksdags
seende kan man åtminstone icke hysa någon tvekan om den nyss ordmn9ennämnde
motionärens uppfattning, ty han yttrar sig härom ganska <-Forts'')
oförtäckt.

På ett ställe utlåter han sig nemligen på följande sätt: »På

senare tider har här visserligen blifvit ifrågasatt en annan reform
af rösträtten, nemligen att den nuvarande befogenheten för valrätt
till Andra Kammaren skulle nedsättas till hälften af den i grundlagen
bestämda. Men denna gräns måste anses lika godtycklig som
den nu befintliga. Såsom grund för densamma synes hafva föresväfvat
förslagsställarne den föreställningen, att alla som betala skatt
efter andra artikelns bevillning, således till staten erlägga samma
qvot af sin inkomst, äfven derigenom voro befogade till lika politisk
rösträtt, eller också att den, som har kommunal rösträtt, äfven bör
hafva politisk. Dervid torde man likväl hafva förbisett, att andra
artikelns bevillning blott utgör en ringa del af skatterna till staten,
men att dessa i öfrigt till större delen utgå efter förbrukningen,
hvaraf den naturliga följden borde blifva, att de fattige, som i förhållande
till skatteförmågan förbruka mycket mera än de rike, skulle
hafva en lika mycket större rösträtt, hvilket dock ej gerna kan vara
meningen. En annan följd borde blifva den, att den kommunala
rösträtten af samma skäl som den politiska (samma qvot af inkomsten)
borde blifva lika, hvilket väl ej heller kan vara menfngen.»

Vidare säger han: »I öfrigt har den omrörda reformen lika
litet stöd af utlandets erfarenhet, som den uppfyller vårt eget behof.
Rösträttsfrågan skulle, om densamma komme till stånd, fortfarande
blifva olöst, och en ny agitation omedelbart efter dess genomförande
börja från de fortfarande uteslutnes sida. Att deras intressen skulle
tills vidare blifva förbisedda, är så mycket sannolikare, som den genom
representationsreformen till inflytande komna sjelfegande jordbrukareklassen,
såsom naturligt är, sedan dess i främsta rummet
blott befrämjat sina egna intressen, men blott i mindre mån aktgifvit
på den stora massans.»

I denna af motionären slutligen uttalade farhågan kan möjligen
ligga en öfverdrift; men alldeles utan grund torde den dock icke
vara.

Jag ber att särskildt få återkomma till den petition i frågan,
som af styrelsen för den här i hufvudstadeu bildade, så kallade reformföreningen
under sistlidne riksdag öfverlemnades till Stockholms
representanter, och hvilken petition, efter uppgift, skall hafva varit
undertecknad af 9- till 10,000 för närvarande icke röstberättigade
medborgare. Der uttryckes i allmänhet samma åsigter som de af
mig nu ur Herr Linds motion anförda. Det heter der nemligen på
ett ställe — yttrandet i denna del är helt kort och jag utbeder
mig Herrarnes särskilda uppmärksamhet derför —: »Den likställighet
mellan rike och fattige, mellan fördelar och bördor, som är så nöd -

N:o 24.

Om ändring i
§14 Riksdagsordningen.

(Forte.)

52 Lördagen den 19 Mars, f. in.

vändig för upprätthållandet af friden och lugnet, för utvecklingen
och framåtskridandet inom samhället, kan aldrig vinnas utan valrätts
tilldelande åt hvarje myndig och välfräjdad man. Så länge detta
mål icke blifvit uppnådt, skall samhället alltid försvagas genom slitningar
och stridigheter mellan folkklasserna. Så länge icke alla
erhållit lika rätt att i allmänna och gemensamma angelägenheter
göra sin röst gällande, skall alltid det röstberättigade folklagret
förtrycka det andra. Det är derföre, som hvarje slags census, hvarje
gradering af röstskalan, ur synpunkten af samhällsordningens och
samhällsfridens upprätthållande måste förkastas.»

Sådana, mine Herrar, äro de utsigter, som af ett icke obetydligt
antal medborgare uppstälts för framtiden, äfven om eu förändring
i det syfte, hvarom nu är fråga, skulle antagas. Herrarne
måste medgifva, att de icke äro af mycket tröstande beskaffenhet,
och hur man än må uppskatta den större eller mindre styrka, som
hos de uteslutne kan finnas i deras önskan att få rättighet till inträde
i riksförsamlingen, så är det dock otvifvelaktigt, att, om en
gång den förändring, som af Herr Ericsson och reservanterne i Utskottet
påyrkats, blir beslutad, det icke skall dröja eu dag, ett år,
förr än nya anspråk blifva framstälda af dem, livilka fortfarande
tillhöra de oberättigades antal. Yid sådant förhållande synes det
mig både klokast och rigtigast, det må nu gälla konservativa, liberala
eller radikala, att se frågan helt enkelt rakt i ansigtet, om jag
så får uttrycka mig, eller med andra ord att taga den med alla
dess konseqvenser i allvarligt öfvervägande och söka till lag upphöja
den redan af 1810 års Konstitutions-Utskott uttalade allmänna
rättsprincip, att alla svenska medborgare skulle vara berättigade att
deltaga i valet af nationens befullmäktigade ombud. En sådan förändring
kan göras utan våda, om nemligen den göres i tid. Man
kan uppställa sådana skrankor, att vådorna af den allmänna rösträtten
kunna förekommas. Men om man småningom nedflyttar
valcensus, om man antager det förslag, som här tyckes vara ornfattadt
med så stort intresse, så kommer man vidare möjligen till
en censusbestämning af 200 kronor för att. slutligen nå målet af
allmän rösträtt, utan att man har försäkrat sig om några af de
garantier, som, derest man i god tid toge frågan om hand, kunde
uppställas för att motverka de befarade vådorna af denna allmänna
rösträtt. Det är hufvudsakligen af dessa skäl, som jag icke kan
omfatta Herr Ericssons motion eller reservanternes dermed öfverensstämmande
förslag med något förtroende, än mindre med någon
värme. Derföre, mine Herrar, har också det egna inträffat, att
Herr Linds motion i mig hade, att jag så må säga, sin ende försvarare
inom Utskottet. Men det finnes äfven andra skäl, som möjligen
af Utskottet bort framhållas, -— ehuru jag icke hört någon
anmärkning mot Utskottet i det hänseendet, — och dessa skäl äro
just de, som Herrar Rubenson och Johansson nyss åberopat, nemligen
att den nuvarande tidpunkten är alldeles olämplig för att före -

Lördagen den 19 Mars, f. m.

53 N:o 24.

taga eu reform vare sig i den ena eller andra rigtningen, enär just
den stora skattefrågan, hvarmed blifvit förknippad den vigtiga frågan
om allmän värnpligt, otvifvelaktigt eger samband med och
måste inverka på den grannlaga fråga, hvarom vi nu öfverlägga.
Det är på dessa skäl, som jag ansett mig icke kunna understödja
någotdera af de framlagda förslagen i nu förevarande ämne, helst
jag måste antaga, att ett förslag, som afser en större utsträckning
af rösträtten, än den Herr Ericsson påyrkat, alldeles icke skulle
hafva utsigt till framgång.

Herr C. A. Larsson: Vore det fråga om att vi skulle vid

innevarande riksdag slutligen antaga grundlagsförändringen, så skulle
den siste talaren möjligen hafva rätt i hvad han yttrade rörande
skattefrågan, men då nu endast är fråga om att antaga förslaget för
att hvila till nästa riksdag, och vi då kunna inhemta kännedom om
de förändringar skatteregleringen kan göra i nuvarande skatteförhållanden,
kan jag icke finna, att skattefrågan utgör något hinder
för antagande af förslaget.

Beträffande talarens på linköpingsbänken yttrande att man förra
riksdagen fordrat en utredning i frågan, ber jag få erinra att det
var minoriteten som hade ett sådant de obotfärdiges förhinder och
önskade, att saken skulle blifva föremål för utredning. Majoriteten
i Kammaren deremot godkände förslaget sådant det var.

Det förundrar mig dessutom att eu sådan man som Herr Rubenson
vill sätta sig till motvärn mot förslaget. Det smärtar mig
verkligen att jag, när frågan om jude-emancipationen och judarnes
rätt att sitta i riksförsamlingen var före, hade den barnsligheten att
arbeta för denna stora reform och kunde förespegla mig att sådana
personer skulle blifva insatta i denna Kammare, som skulle göra
nytta för sig och icke sätta sig till motvärn mot allt nyttigt. Det
smärtar mig djupt, att jag bidragit till något sådant, men jag hoppas
att icke många af den sorten skola blifva våra motståndare.

Förut har landtmannapartiet alltid hotats med en utsträckt politisk
rösträtt. Våra motståndare hafva alltid framhållit att, om de
utvidgade denna rösträtt, vi skulle få sitta hemma och andra personer
intaga våra platser i denna Kammare och i stället för oss lagstifta.
Men nu, sedan vi icke visat oss rädda för den politiska rösträttens
utsträckning, har detta hot från våra motståndares sida upphört,
och det är dessa sjelfva som nu vilja motverka en utvidgad
rösträtt.

För min del anser jag att Kammaren bör i likhet med i fjor
antaga den föreslagna grundlagsförändringen, och jag hoppas att förslaget
måtte nu erhålla flera röster än då.

Herr Halldin: Jag anhåller endast att få till protokollet antecknadt,
att jag med min röst kommer att biträda reservanternas
förslag.

Andra Kammarens Prot. 1881. N:o 24. 5

Om ändring i
§40 Riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 24. 54

Lördagen den 19 Mars, e. in.

Om ändring :
§40 Riksdagsordningen.

(Forts.)

Herr Rundgren: Jag anhåller endast få gifva tillkänna att jag
i enlighet med mina i fjor uttalade åsigter kommer att rösta för
bifall till Utskottets förslag.

Herr J. Andersson i Knarrevik: Äfven jag anhåller få yr ka

bifall till reservanternas förslag.

Herr Key: På de grunder som jag vid flera tillfällen förut

anfört, då denna fråga varit å bane, anhåller jag blott att få i protokollet
antecknadt, att jag skall rösta för bifall till reservationen.

Öfverläggningen var slutad. I enlighet med de yrkanden, som
derunder blifvit framstapla, gaf Herr Talmannen propositioner dels
på bifall till Utskottets under föredragning varande hemställan, dels
ock på afslag derå och bifall i stället för reservanternas förslag; och
förklarade Herr Talmannen sig anse den förra propositionen vara
besvarad med öfvervägande ja. Votering blef begärd, i anledning
hvaraf en så lydande omröstniugsproposition uppsattes, justerades
och anslogs:

Den, som godkänner hvad Konstitutions-Utskottet hemstält i
lista punkten af Utlåtandet N:o 4,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets förevarande
hemställan, bifallit den framställning, som innefattas uti den af Herrar
Andersson, Danielsson m. fl. afgifna, vid Utlåtandet fogade reservation.

Voteringen, i vanlig ordning verkstad, visade 71 Ja mot 103
Nej; varande alltså beslut fattadt i öfverensstämmelse med nejpropositionen.

Beträffande punkten 2, som derefter föredrogs, anförde

Herr Lind: Ehuru min motion icke vunnit framgång inom

Utskottet, har jag åtminstone haft glädjen erfara, att eu talare på
stockholmsbänken yttrat, det min motion hade flera principiella skäl
för sig än Herr Gustaf Ericssons. Vid den utgång fragan nu fått
kan det icke löna mödan för mig att framställa något yrkande,
utan jag får väl finna mig i mitt öde och gratulera landet att, i
händelse Herr Ericssons motion vinner Riksdagens bifall, ändock
hafva tagit ett tuppfjät framåt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3 e. va.

In fidem

H. A. Kolmodin.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAT.-TRYCKERIET, 18 81.