RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1881:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1881. Första Kammaren. N:o 9.

Lördagen den 19 Februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Statsutskottets
den 16 och. 18 i denna månad bordlagda Utlåtande
N:o B, angående beräkningen af statsverkets inkomster.

1 punkten.

Utskottets hemställan rörande titlarna. Ränta—Telegraf medel.

Bifölls.

Utskottets hemställan i afseende på titeln Jernvågstrafikmedel. Jernvägs trafihmedlens ,

Herr Nordenfelt: Då jag vågar göra några anmärkningar 1>6räknin9-vid^ den nu framlagda beräkningen, har jag naturligtvis icke anspråk
på att kunna förutsäga hvad framtiden bär i sitt sköteBeloppet
af ifrågavarande inkomst beror, som bekant är, på skörden
och konjunkturförhållandena i allmänhet i landet; men om
man kan föratsätta, att icke några särdeles olyckliga förhållanden
skola inträffa, så finnes det all anledning att beräkna denna inkomst
till betydligt högre belopp än hvad Stats-Utskottet föreslagit.
Det är visserligen sant att, om man icke vill beräkna förslagsanslagen
till de belopp, hvartill de i verkligheten uppgå, så
är det också nödvändigt att räkna inkomstsummorna lägre; men
detta synes mig vara att räkna med förtäckta eller veterligen
origtiga siffror . och det kan jag icke finna vara rigtigt. Då jag
derföre med min röst vill bidraga till att höja beloppet af förslagsanslagen,
der så fordras, måste jag också tillse, att inkomstberäkningen
höjes, ty eljest kommer man skenbart på balans.

Jag har i min reservation anfört de skäl, som synas mig tala
för en förhöjning i beräkningen af förevarande inkomst. Det
första är, att nettobehållningen af statens jernvägstrafik under år

Första Kammarens Prof. 1881. N:o 9. 1

>'':o tf.

Jernvägs trafikmedlen,

beräkning.

(Forts.)

Lördagen den 19 Februari.

1880 öfverstigit 6,400,000 kronor, hvaraf 6,200,000 kronor blifvit
''''inbetalade till Statskontoret. För att komma till en så låg siffra,
som af Kong]. Maj:t, på Trafikstyrelsens förslag, blifvit framlagd,
har man tagit ett medeltal af inkomsterna under de tre åren 1878,
1879 och 1880, af hvilka åren 1878 och 1879 varit för statens
järnvägstrafik de ofördelaktigaste under mycket lång tid. Det är
väl icke att förmoda, att så olyckliga förhållanden nu åter skola
inträda, då vi tyckas vara på väg till en bättre ekonomisk ställning.
År 1878 var nettobehållningen per banmil 25,885 kronor
och 1879 26,838 kronor samt år 1880 35,830 kronor. Tager jag
deremot ett medeltal för tio år, så får jag ett belopp af 37,185
kronor, som är högre än 1880 års nettobehållning per banmil.
Under tiden hafva visserligen nya banor blifvit byggda, som icke
gifva så mycken inkomst som de äldre, utan delvis till och med
gå med förlust, men trafiken på de äldre banorna har i stället så
tilltagit, att denna tillväxt betäcker den förlust, som gjorts på de
nya banor, hvilka icke gifva någon inkomst.

Det tredje skälet jag anfört i min reservation är, att Trafikstyrelsen
icke ansett sig böra upptaga de banor, som skola öppnas
under åren 1881 och 1882 till någon som helst nettoinkomst. Det
kan ju vara olika tankar om den saken. Det har likväl visat sig,
att tvärbanan emellan Torpshammar och Östersund under år 1880
lemnat en nettobehållning af 147,255 kronor eller per banmil 11,327
kronor, ett resultat som icke är så dåligt, ommanjemför det med
hvad vestra och södra stambanorna lemnade år 1862, som blott
var 10,704 kronor och således 623 kronor mindre per banmil. Det
synes således, att tvärbanan åtminstone har bättre utsigt att lemna
inkomster än de södra och vestra banorna hade till att börja med.
Af de norrländska banorna skola omkring 21 mil öppnas under
innevarande år och 5 mil tidigt på våren 1882. När då banorna
blifva sammanbundna, är det otvifvelaktigt, att de komma att
lemna bättre resultat än förut de skilda delarna.

Att inkomsterna då blifva större och utgifterna mindre är ett
förhållande, som erfarenheten nogsamt bekräftat vid alla de tillfällen,
då bansträckor blifvit sammanbundna; och denna långa
norra bana skall, utöfver hvad den kommer att afkasta i och för
sig sjelf, äfven komma att öka trafiken på de södra banorna.
Mycket gods kommer att transporteras på dessa banor och äfven
antalet resande kommer att betydligt tillväxa, då nya trakter med
ovanlig naturskönhet derigenom för dem öppnas. Otvifvelaktigt
synes mig derföre att genom dessa nya bandelar en betydligt
större trafik skall komma att tillföras de redan trafikerade banorna.
Dessutom hafva under senare år många enskilda banor
öppnats, hvilkas trafik visserligen ännu icke är stor, men som
dock oupphörligt växer och ökar statens inkomster genom samtrafik
med stambanorna.

Styrelsen för statens järnvägstrafik har sagt att, om inkomsterna
blefve större än hvad som beräknats, så behöfdes öfverskottet
till att öka materiel- och kassaförlaget. Dessa förlag
hafva ökats under år 1880 med 200,000 kronor; och under inne -

Lördagen den 19 Februari.

N:o 9.

varande år, då inkomsterna beräknats endast till 4,500,000 kronor Jernvägsmen
efter all sannolikhet torde uppgå till minst 6,000,000 kronor
finnas medel att öka dessa förlag, utan att behöfva anlita 1882 (FortsT''
års inkomster. Jag tror att det är en nog långt utsträckt försigtighet
att för detta ändamål taga 1882 års trafikmedel i beräkning.

Då jag icke kan finna något skäl, hvarför inkomsterna under
år 1882 skulle blifva mindre än under år 1880, men jag tror mig
hafva framlagt goda skäl för att de skola blifva större, så får
jag yrka, att Kammaren ville besluta, att jernvägstrafikmedlen
måtte upptagas till 5,500,000 kronor i stället för 5,000,000 kronor.

Herr Montgomery Cederhielm: Herr Nordenfelt har föreslagit
en förhöjning i beräkningen af jernvägstrafikmedlen till
5,500,000 kronor i stället för 5,000,000 kronor, hvartill de äro
upptagna i Kongl. Maj:ts proposition, och Kammaren bär hört de
skal han härför anfört. De skäl, som i Stats-Utskottet verkade
för bibehållandet af den i Kongl. Maj:ts proposition föreslagna
siffra, åteidinnas i statsrådsprotokollet och jag ber att derur få
uppläsa några rader. Det är nemligen Trafikstyrelsens utlåtande
i afseende på beräkningen af dessa medel. Styrelsen säger: “Vid
beräkningen af behållningen för år 1882 har Styrelsen för statens
jernvägstrafik, under antagande att å nya bandelar, som öppnas
för trafik under åren 1881 och 1882, inkomster och utgifter komma
att jemnt motsvara hvarandra, endast tagit hänsyn till de 1,954
kilometer jernväg, som vid 1880 års slut trafikerades. Medelinkomsten
per kilometer under åren 1878, 1879 och 1880 har af
Trafikstyrelsen lagts till grund för beräkningen af nettobehållningen
år 1882, hvilken behållning med tillämpning af dessa grunder
skulle komma att uppgå till 5,275,800 kronor. Då emellertid den
betydliga utsträckning jernvägsnätet kommer att erhålla under
åren 1881 och 1882 nödvändigtvis medför en betydlig förökning
af jernvägarnes behof af materialförlag, hvilket förlag dessutom
under åren 1878 och 1879 blifvit minskadt, anser Trafikstyrelsen
behållningen å trafikmedlen, som i riksstaten för år 1881 är upptagen
till 4,500,000 kronor, icke böra för år 1882 beräknas högre
än till 5,000,000 kronor.11

Stats-Utskottet, som ansåg dessa skäl vara fullt talande, kunde
således icke ingå på den af Herr Nordenfelt yrkade förhöjning i
siffran; och i allmänhet torde det vara särdeles vanskligt att utan
fullt giltiga och goda skäl föreslå en förhöjning i beräkningen af
statens inkomster. Något öfverskott, i fall ett sådant skulle uppstå
torde icke heller vara farligt, i betraktande af den stora brist,
som nu finnes, då Statskontoret står i skuld till Kiksgäldskontoret
för 14,500,000 kronor. Den närmaste tiden manar till försigtighet
vid beräkningen af inkomsterna och statsregleringens uppgörande;
och får jag på grund deraf tillstyrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Carlson: Det torde icke kunna nekas att här föreligga
betydande skäl både för och emot hvad som är föreslaget.

JJ:o 9.

Jernvägs trafikmedlem beräkning.

(Forts.)

4 Lördagen den 19 Februari.

Å ena sidan talar den nödiga försigtigheten att icke beräkna högre
än hvad som med all säkerhet kan antagas komma att gå ut samt
behofvet att möta möjligen uppkommande brister. A andra sidan
har man framför sig en i förhållande till landets stigande utveckling
stadigt fortgående inkomst, så betydlig att, då den år 1876
icke kunde gifva till Statskontoret mera än 3,000,000 kronor, den
under nyss förflutna år lemnat 6,200,000 kronor.

Nu säger man, att det är i det hela likgiltigt, om man räknar
lågt och det sedermera blir en besparing, som kommer statsverket
till godo, eller om man räknar den ursprungliga siffran
högre. Men härvid måste då tagas i betraktande den egendomliga
natur, som nu ifrågavarande inkomsttitel har. Det är icke här,
som med tullen och andra inkomsttitlar, att sjelfva rörelsen går
sin gång utan att staten på annat sätt ingriper än genom att bestämma
afgifterna högre eller lägre. Här är det egendomliga, att
staten sjelf drifver rörelsen; och dervid är det två olika synpunkter
som göra sig gällande: den ena, att göra trafiken så ändamålsenlig,
så fullständig och så billig som möjligt, och den andra,
att i möjligaste mån tillse statens behof af inkomster på denna rörelse.
Det ligger i sakens natur att den myndighet, som bär denna
förvaltningsgren särskildt sig anförtrodd, skall vara benägen att företrädesvis
afse den förstnämnda synpunkten. Yisserligen har Trafikstyrelsen.
på senaste tiden med en omsorg, som förtjenar allt
erkännande, tillgodosett äfven den senare synpunkten, så att under
år 1880 resultatet blifvit att såväl inkomsterna ökats som utgifterna
minskats, hvilket gjort att nettobehållningen blifvit sistlidna
år icke mindre än 9,000 kronor större per banmil än under år
1879. Detta förtjenar all uppmärksamhet, men man måste likväl
erinra sig att den som företrädesvis har skäl att hålla på den
senare synpunkten är Riksdagen. Om Riksdagen beslutar sig för
att beräkna inkomsten högre, så har Riksdagen derigenom uttryckt,
att den förväntar att af rörelsen, alltid drifven på ett tillfredsställande
sätt, bör tillflyta statsverket en större inkomst; och dertill
kan Riksdagen hafva så mycket större skäl, som den klyfta,
hvilken ligger emellan hvad staten utgifvit för att hafva jernvägar
och den inkomst staten uppbär af desamma, ännu är ganska
betydlig. För år 1880 ställer det sig så, att annuitetsutgifterna
äro 11,500,000 kronor, hvaraf ungefär 1,500,000 kronor betäckas
genom räntor och kapitalafbetalningar å lån, som beviljats enskilda
jernvägsanläggningar. Om man nu räknar nettoinkomsten
till 6,000,000 kronor, så blir det i alla fall en brist af cirka
5,000,000 kronor, som tynger på statsbudgeten och för år 1882
blifver denna brist ännu större.

Men det, som isynnerhet synes mig förtjena uppmärksamhet i
denna sak — och som det må tillåtas mig att uttala, ehuru den
tanke jag hyser knappast nu kan leda till en omedelbar tillämpning,
om jag än hoppas att den skall allt mer och mer tillvinna
sig afseende — det är att man icke har på detta skede af Riksdagen
fullständig ledning för att stadga sitt omdöme i detta
ärende.

Lördagen den 19 Februasi.

K:o 9.

Det är kändt, att skilnaden mellan den enskildes hushållning
och en stats är den, att den enskilde beräknar först sina inkomster
och derefter sina utgifter, men staten beräknar tvärtom utgifterna
först och sedan inkomsterna, och detta af många skäl, men
särskildt derför att mellan de olika inkomsttitlarne, som kunna
beräknas att betacka större eller mindre utgifter, förefinnas olikheter,
som göra att de på olika sätt inverka på det ekonomiska
lifvet. Hos oss bär detta tillämpats så att, då de ordinarie inkomsterna
stått nästan oförändrade år efter år, beloppet af de
extra ordinarie deremot bestämts först inemot riksdagens slut,
sedan utgifternas belopp blifvit kändt. När trafikmedlen infördes
bland de ordinarie inkomsterna skedde det utan tvifvel derföre att
de af lätt begripliga skäl icke funnos nämnda bland beviliningarne.
Att de behandlades och bestämdes såsom ordinarie inkomster
medförde icke någon större olägenhet, så länge de voro
beräknade till jemförelsevis mindre belopp, men i samma mån de
stigit, visar sig behofvet af att kunna vid den slutliga beräkningen
jemföra en höjning af dessa medel med en höjning af andra
större inkomsttitlar. Hörhållandet är nu att trafikmedlen äro den
tredje i ordningen af rikets inkomster. Denna inkomsttitel har
gått förbi till och med den ordinarie räntan och är näst tullmedlen
och bränvinstillverkningsafgiften den mest betydande i budgeten.
Det förekommer mig, som vid sådant förhållande förefunnes
tillfyllestgörande skäl att först sedan man kände utgifterna
och de förändringar, som i afseende å dem behöfde vidtagas, man
borde välja mellan dessa stora inkomsttitlar och de öfriga, som
äro af bevillningsnatur, för att på ändamåisenligaste sätt göra sina
beräkningar. Jag inser väl, att denna tanke är alltför litet känd
och omfattad och att det höga belopp, hvartill denna inkomst
stigit, ännu icke visat sig nog stadgadt för att man skulle nu vidtaga
en sådan åtgärd. Men jag har icke kunnat underlåta att
uttala en uppfattning som jag tror allt mer och mer kommer att
göra sig gällande.

När man har en inkomst som stiger till 5,000,000 kronor och
är den tredje i ordningen på budgeten, så tror jag att det är skäl
att först känna utgifterna, innan man fastställer beräkningen ai^
en sådan inkomsttitel.

Då likväl behandlingen af utgiftstitlarne ännu icke ens begynt,
finnes icke någon annan ledning för bestämmande af utgiftssiffran
än den Kongl. Maj:ts proposition innehåller. I saknad
således af tillräckliga upplysningar, som kunde gifva en ledning
för att höja beräkningen, må ett öfvervägande vitsord gifvas åt
de skäl som tala för att hålla beräkningarna lågt, och på denna
grund har jag instämt i Utskottets nu framstälda förslag.

Herr vice Talmannen: Hör min del instämmer jag i det
af Herr Nordenfelt framstälda yrkande. Det synes mig, att de
skäl, han derför anfört, äro särdeles goda. Han har påmint om,
att nettobehållningen af statens jernvägstrafik för år 1880 utgjorde
öfver 6,400,000 kronor, som med 1,400,000 kronor öfverstiger det

Jernväg str
a fikmedlen
beräkning.
(Ports.)

Lördagen den 19 Februari.

:o 9.

(Forts.)

jemvägs- af Stats-Utskottet för år 1882 beräknade belopp, och med 900,000
trafikmedlensJjr0n0r öfverskjuter det belopp 5,500,000 kronor, reservanten här

kräkning. föreslagit.

Hem Nordenfelt bar äfven, dock alltid med den reservation,
som man i sådana fall är skyldig att göra, erinrat derom, att det
icke finnes någon särskild anledning att antaga, att konjunkturerna
för jernvägstrafiken skulle blifva sämre under år 1882 än de varit
under år 1880, samt dessutom alldeles obestridligt ådagalagt, att
åtskilliga i sjelfva trafikförhållandena liggande omständigheter berättiga
till antagandet af gynsammare resultat 1882 än 1880.

Under sådant förhållande, och då det, efter min uppfattning,
bör vara Riksdagens bemödande att beräkna inkomsterna, icke
för högt, men väl så högt, som omständigheterna berättiga till,
och icke så lågt, att derpå efter all sannolikhet betydligt öfverskott
skall uppstå, synes det mig vara allt skäl att höja beräkningen
af ifrågavarande inkomsttitel till 5,500,000 kronor.

Det har visserligen blifvit erinradt, att jern vägstrafiken har ett
annat ändamål än att skaffa staten inkomster och att man bör

söka göra den så fullständig som möjligt, men affären är för stor,
för att icke staten skulle söka att derpå erhålla någon ersättning
för sina i densamma nedlagda penningar. Man bör icke uppmuntra
Trafikstyrelsen att utsträcka sin omsorg för trafiken, huru
berättigad den än må vara, så långt, att den ingriper allt för
mycket i statens anspråk på att få en skälig afkastning af sina
penningar för att derigenom minska det belopp, som i skatteväg
i och för jernvägarne nu måste uttagas.

Mig synes denna Riksdag hafva ett särskildt skäl att upptaga
den nu gifna anledningen att föröka inkomstberäkningen. Kongl.
Maj:t hade nemligen i sin proposition föreslagit, att tilläggsbevillningen
skulle bibehållas. Af denna bevillning skulle två tredjedelar,
eller öfver en million, användas till förstärkande af statsverkets
grundfond. Det är i och för sig ett godt ändamål, men
derför bör väl icke en tilläggsbevillning upptagas. Hvad som egentligen
gifvit skäl för tilläggsbevillningens ifrågasättande har varit,
att något öfver en half million fattas vid jemförelse mellan statsverkets
inkomster och utgifter. För min del anser jag det vara
skäl att, i den mån omständigheterna dertill fullt berättiga, söka
intaga detta belopp vid beräkningen af statsverkets inkomster,
och här finnes nu ett tillfälle dertill, som kanske icke återkommer.
Jag kan icke säga annat än att, utan att vilja förpligta mig med
afseende på de anslag, som af Kongl. Maj:t blifvit begärda, det
för mig vore angenämt om jemvigt mellan statens inkomster och
utgifter kunde åstadkommas utan tilläggsbevillning och utan allt
för starkt prutande på statsutgifterna, hvilka i allmänhet äro begärda
för goda ändamål.

Jag anhåller att få instämma med reservanten.

Friherre Kliuckowström: Utom det, att det är för mig

särdeles angenämt att kunna förena mig i de åsigter, som af den
siste talaren blifvit uttalade, något som tyvärr för mig är ytterst

Lördagen den 19 Februari.

N;o 9.

sällsynt, finner jag den reservation, Herr Nordenfelt bifogat ifråga- Jernväg!-varande betänkande, vara af den särdeles upplysande och öfver-trafi^}e<flens
tygande beskaffenhet, att jag icke vet mig hafva annat att til- ^ortsT
lägga, än att jag ber att få förena mig med honom derom.

Det är här icke fråga om någon obetydlig summa till ökande
af statsinkomsterna. Om, såsom jag hoppas, Kammaren vill förena
sig med Herrar von Ehrenheim och Nordenfelt om att höja
detta anslag med 500,000 kronor, så är jag öfvertygad, att alla
de, som jemte mig strida mot en tillökning af den allmänna bevillningen
genom en tilläggsbevillning af något öfver en och en
half million kronor, skulle derigenom se sina förhoppningar förverkligade,
att någon tilläggsbevillning för 1882 icke skulle behöfva
ifrågakomma; och jag tror, att hela landet skall helsa en
sådan nyhet med särdeles angenäma känslor.

Det är en annan anledning, hvarför jag tror, att det icke vore
klokt, om vi beräknade nettoinkomsten af statens jernvägar lägre
än till och med Trafikstyrelsen gjort, om jag minnes rätt; ty det
skulle vara ett tillkännagifvande, att staten icke fordrade så mycket
af sina jernvägar, som de kunna gifva, hvilket åter möjligen
skulle insöfva Trafikstyrelsen att icke uppbjuda all sin förmåga
att söka af jernvägarne få så stor nettoinkomst, som de kunna
gifva. Vi veta, att Stats-Utskottet vid föregående riksdagar lagt
märke till, att den nettoinkomst af statens jernvägar, som då
åstadkommits, icke stått i något rimligt förhållande till hvad de
kunde gifva, och att af jernvägarnes bruttoinkomst större delen
åtgått för deras rörelse. Följden af denna anmärkning har blifvit,
att för år 1880 öfverskottet utöfver driftkostnaderna blifvit
betydligt större än förut. Skulle vi icke nu sporra Trafikstyrelsen
till att söka ytterligare nedbringa utgifterna i jemförelse med inkomsterna,
kunde inträffa, att utgiftsprocenten åter blefve mycket
för stor, synnerligen om vi jemföra den med utgiftsprocenten för
de enskilda jernvägarna, hvilka i detta hänseende kunde tjena till
god föresyn för staten.

På dessa skäl föreslår jag, att inkomsten af jernvägstrafiken
måtte här beräknas till 5,500,000 kronor.

Grefve Sparre: Då jag i Stats-Utskottet deltagit i behandlingen
af denna fråga och förenat mig om det beslut, Utskottet
fattat, önskar jag att här i Kammaren få påpeka de synpunkter,
som förmått mig till detta beslut.

Om jag granskar den af Trafikstyrelsen lemnade redogörelsen
för de ekonomiska resultaten af trafikrörelsen under femårsperioden
1876—1880, finner jag först, att år 1876 bruttoinkomsten per
banmil var 115,661: 90; dervid är en siffra för driftkostnad samma
år 72,723: 30. 1877 sjönko inkomsterna till 109,486: 55, men utgifterna
stego med 4,037: 94 per banmil utöfver hvad de voro
föregående år. 1878 sjönko inkomsterna med 14,061: 70 per banmil
och utgifterna minskades med 7,221: 67. 1879 sjöuko inkomsterna
ytterligare med 8,275: 01, men driftkostnaden hade då
sjunkit med 9,228: 45, och för 1880 finner jag en stegring i in -

>'':o 9.

Lördagen deri 19 Februari.

Jernväg»- komster af 3,654: 12 och ytterligare sjunkande af utgifter med
''rberäknin ^Hvad säger väl detta? Ligger icke deri den sjelfklara
(FortsT sanningen, att då god tid inträffar, stiga inkomsterna under det
utgifterna ännu stå lågt, under intryck åt den gångna dåliga tiden,
men snart stiga åter utgifterna till sin förra proportion; det dröjer
alltså en tid innan jemvigten återställes! Jag står emellertid nu
framför det år, då inkomsterna började ökas, men utgifterna voro
de lägsta de varit under hela femårsperioden, och just af detta
skäl har staten för år 1880 fått inhösta den största inkomst, den
haft af jernvägarna. Jag frågar mig nu, i likhet med reservanten,
Herr Nordenfelt, äro trafikutsigterna lika goda för 1882 som för
1880? Jag hoppas att den goda tid, som nu inträffat, icke måtte
blifva så kort, att den redan 1882 efterfrädes af en sämre, men
jag fruktar att de nu lågt nedbringade utgifterna skola stiga i sammanhang
med den växande rörelsen och hastigare än densamma.
Jag tror det så mycket mera som, om jag ser på driftkostnaden
i förhållande till bruttoinkomsten, jag finner, att utgifterna uppgingo
år 1880 till 60,54 procent af trafikinkomsten, men att medelutgiftsprocenten
var omkring 67 för alla o åren. Jag tror derföre,
att om man kan beräkna högre bruttoinkomst, har man skäl
att också vänta högre utgift, och huru mycket jag än skulle önska,
att jag misstager mig häri, tror jag likväl, att man bör fästa
afseende vid de förhållanden, jag omförmält. En talare har anmärkt,
att om man beräknade högre, har man uttalat förhoppning
om större inkomst. Het är ju samma försök, som man gjort år
efter år, isynnerhet förr, men utan åsyftadt resultat, och märkvärdigt
nog är, att just för år 1880, då beräkningen af trafikinkomsterna
sänktes från fyra och en half till fyra millioner, statens
jernvägar lemnade det största resultatet.

Jag öfvergår nu till de af reservanten uppstäda punkter för
att genomgå hans beräkningar. Reservanten nämner att 1878 och
1879 voro dåliga år, men att beräkningen är gjord efter medelinkomsten
för dessa två år jemte år 1880, hvilket sistnämnda var
ett ganska godt år. Tager man deremot beräkningen från slutet
af 1876, som af alla åren visar det bästa resultatet, kommer man
ungefär till dela siffra, hvartill reservanten önskar att trafikinkomsten
må beräknas för 1882, eller till fem och en half millioner,
men då bör äfven tagas i betraktande det faktum, att det behöfs
ökadt kassa- och materialförlag för de nya bandelar, som komma
att trafikeras under åren 1881 och 1882. Reservanten jemför nettoinkomsten
per banmil under åren 1871—1880 och säger att densamma
i medeltal under dessa år varit högre än under åren 1878 och
1880. Jag tror dock att man icke får fästa sig så mycket vid
denna uppgifna siffra. Jernvägsnätet var då utsträckt endast öfver
mera befolkade delar af vårt land, och man bör icke glömma
bort de ord, Trafikstyrelsen för några år sedan yttrade, eller att
“då stambanorna nu sträckt sig öfver områden, som äro mindre
folkrika och hafva en mindre utvecklad rörelse än de, hvarå de
äldre stambanorna anlades, och då en längre tid än eljest kommer
att åtgå innan de nya banorna hinna tillgodogöra sig de an -

Lördagen den 19 Februari, 9

ledningar till trafik, som förefinnas, och då deras anspråk på materialförlag
icke under tiden motsvaras af inkomster som ställa
dessa i skuggan 0. s. v.“, så bör försigtigheten mana till en låg
beräkning af trafikinkomsterna, synnerligast nu, då hela utsträckningen
af de nyöppnade banorna faller inom sådana mindre befolkade
trakter.

Den ärade reservanten nämnde äfven, att om jernvägar sammanbindas
med hvarandra, ökas inkomsten, och han åberopade
härvid att en del af norrländska tvärbanan redan nu gifver god
inkomst. Jag tror dock, att man icke får döma efter detta undantagsförhållande,
att trafiken der nu så bedrifves att dermed
icke kan fortfaras, då den nämnda banan förenas med en uppåtgående
bana, och att en ökning i inkomster skall der åtföljas af i
vida högre grad förökade utgifter.

För att vinna det för rörelsen behöfliga kassa- och materialförlaget,
hvars nödvändighet förmått Trafikstyrelsen att icke beräkna
nettobehållningen för 1882 högre än till fem millioner, hänvisar
reservanten till det förmodade öfverskottet å innevarande
års inkomster. Härvid kan jag dock ej följa honom. Riksdagen
har aldrig varit benägen att anvisa medel på en redan reglerad
budget och jag kan ej finna lämpligheten att göra ett undantag i
detta hänseende.

Beräkningen för 1881 är af Riksdagen godkänd och har sitt
värde endast i sammanhang med samtliga inkomst- och utgiftsposter
som för samma år äro bestämda. Jag tror derföre icke
att man bör ingå i pröfning huruvida denna beräkning för föregående
år är rigtig eller icke, utan endast behandla hvad vi nu
hafva före eller beräkningen för år 1882.

Jag ber slutligen att få anmärka, att jag inom Utskottet följt
hvad jag funnit vara tradition i denna Kammare. Kammaren har
alltid önskat alla beräkningar låga och varsamma. En enda gång.
sedan jag hade äran blifva medlem af Kammaren, har Kammaren
ändrat ett förslag af Kongl. Maj:t till inkomstberäkning. Det var
år, 1872, då Kammaren sänkte beräkningen af trafikinkomsterna
irån åt Kongl. Maj:t beräknade, 8,450,000 kronor till 8,000,000
kronor. Jag tror mig derföre följa traditionerna i Kammaren, då
jag äfven i detta fall beräknar varsamt och viss om att Kammaren
äfven vill bevara sina traditioner, anhåller jag om bifall till
Utskottets förslag.

, Grefve Lagerberg: Det är särdeles vanskligt att med säkerhet
beräkna denna inkomst, och jag, som för min del såsom medlem
af Utskottet, noga följde de skäl, som anfördes för och mot,
får bekänna, att jag till en början var af Herr Nordenfelts åsigt;
men ser man på denna rörelses natur, finner man så många inverkande
orsaker, att man bör vara mycket noga vid fattande af
sitt. beslut i detta fall. Då förslaget förekom i Stats-Utskottet,
pågick just det gräsliga väder, som för en tid sedan öfvergick
landet. Jag måste då säga till mig sjelf: Står detta ett par dagar
till, så Gud vet, om icke till och med det af Kongl. Maj:t

>:o !).

■Jernvägstra fikmedlens beräkning.

(Forts.)

Ji:o !).

Jermägs trajikmedlen.

beräkning.

(Forts.)

Lördagen den 19 Februari.

föreslagna belopp är för högt. Sådant väder kan också inträffa
''1882. Derföre biträdde jag Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Nordenfel t: Med anledning af Grefve Sparres fruktan
för att utgifterna skola komma att stiga, vill jag erinra derom,
att från 1865 till 1874 fans blott ett enda år, nemligen 1868,
då utgiftsprocenten i förhållande till inkomsten öfversteg 60 procent
eller densamma som år 1880. Det vill då synas mig som om
det icke vore sannolikt, att denna utgiftsprocent skulle vidare
böjas. Det är blott genom att inkomsterna falla hastigt, som förhållandet
mellan inkomster och utgifter blifver ofördelaktigt, men då
inkomsterna äro i stigande, ser jag icke något skäl, hvarför utgiftsprocenten
skulle blifva större än nu och under förstnämnda
tio år.

Hans Excellens Herr Statsministern Grefve Po sse: Beräkningen
af statsverkets inkomster är i de flesta om icke i alla fall
ingenting annat än en approximativ kalkyl, hvars värde väsentligen
beror på de förutsättningar, hvarunder den är gjord. I
detta särskilda fall har jag funnit de förutsättningar, som ligga
till grund för Jernvägsstyrelsens beräkning fullt tillfredsställande
och har derför tillstyrkt Kongl. Maj:t att för Riksdagen framlägga
förslag om godkännande af denna beräkning.

Trafikstyrelsen erinrar först derom, att medeltalet af de° tre
sista årens behållna inkomst af jernvägstrafiken motsvarar något
mera än de nu ifrågastälda fem millionerna, nemligen 270,000
kronor deröfver, men att man likväl icke bör antaga denna summa
såsom den absolut rätta, emedan en utsträckt jernbanelängd påkallar
en hel mängd från trafikmedlen utgående utgifter, som i och
för sig komma att minska denna behållning, och dessutom upplyser
Trafikstyrelsen, att jernbanornas materialförråd under åren
1878 och 1879 minskats så mycket, att man måste vara betänkt
på att öka desamma till deras normala ståndpunkt. Af dessa
skäl föreslår styrelsen, att behållningen af jernvägstrafikmedlen
må beräknas till 5,000,000 kronor.

Det har varit ett ytterligare skäl för mig att tillstyrka detta
belopp, det nemligen, att, om ett fel i beräkningen visar sig, så
att beloppet kommer att öfverstiga det beräknade, uppstår deraf
alldeles icke någon olägenhet, ty det öfverskjutande beloppet kommer
statsverket till godo under förhållanden, då det alltid blifver
väl behöflig!, nemligen till förstärkande af statsverkets grundfond,
d. v. s. vid en följande statsregleringsperiod. Men om deremot en
missräkning eger ruin i motsatt rigtning, är det i den nu ifrågavarande
statsregleringen, som obehag kommer att vållas. Det kan
hvarken för Kongl. Maj:t eller Riksdagen vara någon fördel, lika
litet som det bidrager till reda i statsregleringsfrågor, om man
beräknar inkomsterna för högt. De skäl, som äro anförda för en
högre beräkning af denna titel, låta mycket väl höra sig. De äro
mycket antagliga och man kan ju på grund af dem, om man så
nödvändigt vill, höja beräkningen, men icke finnes någon säkerhet

Lördagen den 19 Februari.

N;o 5».

för att vare sig reservantens eller Kongl. Maj:ts på Trafikstyrelsens
förslag grundade beräkning komme att till sitt faktiska resultat
visa den rätta summan.

Man har såsom ett skäl utöfver de af reservanten anförda
sagt, att om man beräknar denna behållning af trafikinkomsten
högt, så att något öfverskott icke vore att emotse, skulle derigenom
Trafikstyrelsen manas att iakttaga all nödig sparsamhet i
trafikutgifterna. Det är ett skäl, som jag ber att få vederlägga
med en praktisk erfarenhet: i den för 1880 bestämda statsreglering
voro trafikinkomsterna beräknade 111 endast 4,500,000 kronor,
under det de inbringat i Statskontoret 6,200,000 kronor; således
ett öfverskott af 1,700,000 kronor. Det kan väl icke med
fog sägas, att den stora tillgång, som stått till Trafikstyrelsens
förfogande förledt densamma till ökade trafikkostnader. Jag tror,
att man tvärtom måste erkänna, att Trafikstyrelsen iakttagit all
möjlig omsorg för att nedbringa trafikomkostnaderna.

Jag ber att härmed få sluta, under det jag hemställer, att
Kammaren ville godkänna Kongl. Maj:ts proposition.

Herr vice Talmannen: 1 anledning af det yttrande, vi nyss
hört från statsrådsbänken, ber jag att få fästa uppmärksamheten
på några i Herr Nordenfelts reservation förekommande omständigheter.
Hans Excellens Herr Statsministern nämnde att medeltalet
af ifrågavarande inkomstbelopp under åren 1878, 1879 och
1880 utgjorde 5,270,000 kronor; men härvid erinrar Herr Nordenfelt,
efter min tanke särdeles rigtigt, att åren 1878 och 1879 voro
särdeles ofördelaktiga år och för statens järnvägstrafik de olyckligaste
allt sedan år 1868. Det ligger i sakens natur, att ett medeltal
för så kort tid som tre år, af kvilka två varit de ofördelaktigaste
under 12 år, måste ställa sig ganska lågt, och likväl
öfverstiger detta belopp det för 1882 beräknade med 270,000
kronor.

Vidare har det erinrats om de utgifter, som för statens järnvägstrafik
skulle blifva nödvändiga. Men äfven den omständigheten
har Herr Nordenfelt icke glömt, ty han säger i 6:te mom.
af sin reservation, att den förökning af materiel- och kassaförlaget,
som Kongl. Styrelsen för statens jern vägstrafik anser nödvändig,
torde väl kunna beredas under innevarande år, för hvilket
jernvägstrafikmedlen beräknats lemna endast 4,500,000 kronor.

Slutligen har det talats om att icke någon olägenhet skulle
uppkomma af ett öfverskott på dessa medel, ty detta öfverskott
komme ju statsverket till godo. Efter mitt förmenande komme
likväl en anmärkningsvärd olägenhet att inträffa, om man genom
att med öfverdrifven försigtighet beräkna inkomsterna, nödgas bibehålla
en skatt sådan som tilläggsbevillningen, hvilken är af provisorisk
beskaffenhet och endast bör ifrågakomma, då statens utgifter
det ovilkorligen fordra.

Jag fortsätter mitt förut framstälda yrkande.

Jernvägs trafikmedlens beräkning.

(Forts.)

N:o !).

Lördagen den 19 Februari.

Jernvägstrajikmedlen.

beräkning.
(Forts.)

Sedan öfverläggningen förklarats slutad och Herr Grefven
soch Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden, dels å bifall
till Stats-Utskottets förevarande hemställan och dels derå, att
jernvägstrafikmedlen skulle i inkomstberäkningen upptagas till

5,500,000 kronor, gjordes propositioner på dessa yrkanden, och
förklarade Herr Grefven och Talmannen sig hafva funnit propositionen
på bifall till Utskottets hemställan vara med öfvervägande
ja besvarad.

Flere ledamöter begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i lista punkten
af utlåtandet N:o 3 i fråga om beräkningen af jern vägstrafikmedel,
röstar

J a ;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, beslutar Kammaren, att ifrågavarande medel skola
i inkomstberäkningen upptagas till 5,500,000 kronor.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—47.

Nej-56.

Utskottets hemställan beträffande titlarne Skogsmedel och Extra
uppbörd.

Bifölls.

2 och 3 punkterna.

Biföllo3.

Föredrogs å nyo och bifölls Stats-Utskottets den 16 och 18
innevarande Februari bordlagda utlåtande N:o 5, angående regleringen
af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande StatsUtskottets
den 16 och 18 innevarande månad bordlagda utlåtande
N:o 6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens Andra
hufvudtitel.

Lördagen den 19 Februari.

N:o 9.

lista punkten.

Bifölls.

2:dra punkten.

Mom. a.

Friherre Klinckowström: Oaktadt jag ganska väl inser
att Hägra förändringar i hvad Stats-Utskottet här föreslagit icke
skola vidtagas med anledning af mina hemställanden beträffande
reservations- och förslagsanslagen i 1882 års riksstat, må det dock
tiilatas mig att med några ord bemöta de motiv, på grund af
hvilka Utskottet kommit till det resultat att underkänna mina
hemställanden i ämnet. Stats-Utskottet redogör först för hvad
som förstås med förslags- och reservationsanslag, med reserverade
medel och besparingar, och denna redogörelse kunde Utskottet,
enligt mm tanke, mycket väl hafva besparat sig mödan med och
statsverket tryckningskostnaden för densamma, ty jag tror icke
att någon ledamot af Riksdagens båda Kamrar derom sväfvar i
någon ovisshet. Härom behöfver jag således icke vidare talamen
när Utskottet derefter öfvergår till sina skäl emot antagandet
af det förslag, jag framstält, finner jag Utskottet dervid icke
hafva vant särdeles lyckligt. Först och främst påträffar jag der
en orsak, hvarför det icke skulle gå an att stryka ut de så kallade
forslagsanslagen, nemligen emedan dessa anslag äro af sådan beskaffenket,
att man icke på förhand kan bestämma utgifternas beiopp,
och såsom exempel anföres anslaget till Justitieministerns
ombud iör tillsyn Öfver skrifters allmängörande, hvilket anslag
vore beroende af antalet af boktryckerier, som inrättas i landsorterna!.
Det förefaller besynnerligt att Stats-Utskottet kan sväfva
i okunnighet derom, att vid denna riksdag begärts tillåtelse att i
landsorten anlägga och drifva boktryckeri, äfvensom om föreskriften
i 1 § 5 mom. af Tryckfrihetsförordningen, att boktryckeri
skall anläggas i stad eller inom ett afstånd derifrån af högst en
half mil, i hvilket senare fall det likväl skall lyda under stadens
rätt. Icke kan man väl då tala om boktryckeriers inrättande i
landsorterna. Det är enligt mitt förmenande ett bevis på grof
okunnighet hos Stats-Utskottet.

Derefter omnämner Utskottet vidare såsom vigtiga och enligt
hvad jag förmodar i dess ögon lysande skäl för nödvändigheten
af reservationsanslagens bibehållande, anslaget till mediko-legala
besigtningar samt till rese- och traktamentspenningar och slutligen
anslagen för upphandling af skrifmaterialier och ved, för underhåll
af möbler, för renhållning och mera dylikt vid Kansliet
och andra embetsverk. Vore icke förslagsanslagen nödvändiga
för andra ändamål, så skulle jag tacka Stats-Utskottet för det så
kallade bevis, det bär uppstält; ty detta skulle på det mest lysande
sätt understödja min åsigt. Deremot erkänner jag, att en
insändare, som i någon af hufvudstadens större tidningar uppträdt

Öfriga ordinarie
anslag
under Andra
Imf eu dtiteln.

X:0 9. 14 Lördagen den 19 Februari.

öfriga ordi- emot min motion, anfört mycket bättre skenbara skäl än Statsnarie
anslå;) Utskottet för förslagsansiagens bibehållande, men i verkligheten
TnfZmuin finnas icke heller dessa. Han frågar emellertid bland annat:

(Forts.) '' huru skulle det gå med anslaget till mathållning vid garnisonsregementena?
Saken är dock ganska enkel. Jag bär sjelf varit
chef för ett garnisonskompani och känner således till förhållandena,
och jag svarar, att man får här, likasom i den enskilda hushållningen,
“rätta mun efter matsäcken11. Det fans en tid, icke
synnerligen långt tillbaka, då vi icke hade något reservationsanslag.
Huru gjorde man då? Man gjorde på samma sätt, som
jag hoppas att man skall göra i framtiden; man permitterade så
stor del af manskapet, att den summa, som i riksstaten fäns upptagen
till underhållet, räckte till för sitt ändamål, och de stackars
soldaterna tackade sin Grud för att de blefvo permitterade till
landsorten och fingo sysselsätta sig med vanligt landtmannaarbete
samt kunde vanligen derpå förtjena mycket mer. än om de gått
och supit i Stockholm. På samma sätt förhåller det sig med underhållet
af beväringsmanskapet under möten och mönstringar.
Man minskar antalet mötesdagar, så att anslaget efter beräkning
af rationerna och priset på dem ma räcka till, och förlusten i
manskapets militära skicklighet bäfver icke stor.

Det är nödvändigt att en gång skära bort dessa olyckliga anslag,
såväl reservations- som förslagsanslagen, såvida landet skall
kunna erhålla en budget och en statsreglering, som verkligen är
hvad man låter trycka och icke endast ett sken deraf. Att nu så
förhåller sig, skall jag be att få med några få siffror bevisa. Jag
väljer dervid 1878 års statsreglering, emedan denna i detalj, jag
nu afser, är den förevarande temligen lik. De skilja sig åt till
en eller annan million, men detta inverkar intet på saken. lö^S
års riksstat innehåller:

förslagsanslag: 35,193,000 kronor;
reservationsanslag: 18,562,000 kronor;
och bestämda anslag: 18,873,000 kronor;
allt i runda tal. Om vi nu tänka på naturen af dessa anslag, så
finna vi, att den egentliga statsregleringen, som endast skulle röra
sig omkring de bestämda anslagen, alltså pa en riksstat a 72,6o0,000
kronor icke hade att göra med större belopp än 18,873,000 kronor.
Men icke ens hela denna summa biet'' föremål för Statsutskottets
förslag och Riksdagens pröfning; ty vi veta alla, att
Stats-Utskottet aldrig eller åtminstone högst sällan behandlar de
ordinarie anslagen; det är endast den s. b. extra statsregleringen,
som utgör föremål för Utskottets förslag och Riksdagens afgörande,
och i 1878 års riksstat utgjorde beloppet af de extra anslagen
11,476,000 kronor. Undersöker man nu, huru dessa anslag
fördela sig, så finna vi, att af dem 44,208 kronor utgjorde förslagsanslag,
3,500,000 kronor kreditiv, 700,000 kronor lan ocn

7,232,000 kronor bestämda anslag. Detta är ändock den riksstat,
som med afseende på de extra anslagen, visar den högsta siffran
under de senare åren. _ _ .

Här nu grundlagen icke vet af någon skilnad mellan ordinarie

Lördagen den 19 Februari. 15

och extra anslag, — något som regeringens nuvarande främste
man tydligt och klart framhållit under diskussioner i Andra Kammaren
— när vidare hela staten ovilkorligen hör vid hvarje riksdag
regleras, på det att de besparingar, som kunna åstadkommas
äfven måtte iakttagas, så är det. smärtsamt att se, att Statsutskottet
aldrig behandlar den ordinarie riksstaten och att Riksdagen
låter sådant passera och derigenom hemfaller i samma synd.
Att det icke låter sig göra i längden, derpå se vi ett sorgligt
förebud. Yi kunna nemligen icke reglera vår stat utan skuldsättning
eller utan att öka skatterna, och detta under år, som
varit lyckliga i afseende på skörden och icke träffats af någon af
de allmänna kalamiteter, såsom krig, pest, hungersnöd, dyr tid
m. m., som drabba andra kulturstater i verlden. Allt detta hafva
vi undgått och ändå kunna vi icke reglera vår riksstat utan skuld.
Detta är ett sorgligt förhållande, och om än Riksdagen icke inser
det, har dock landet börjat fatta det, upplyst som det på senare
tider blifvit om olägenheterna af vår nuvarande statsreglering.
Det är på de grunder, jag nu anfört, som jag tror, att det finansiella
system, hvilket Stats-Utskottet synes omfatta, är origtigt,
och att, enligt mitt förmenande, ett nytt sådant system blir allt
mera nödvändigt. Såväl Riksdagen som regeringen måste en gång
förr eller senare bita i det sura äpplet, derom är jag för min del
fullt förvissad.; men säsong en förelöpare till detta nya system i
statens finansiella hushållning, för nvars närmare utredande jag
begärt tillsättandet af en finanskomité, har jag i en särskild motion
afgifvit förslag till ändring i 1882 års statsreglering, hvilket
hufvudsakligen går ut på att stryka reservations- och förslagsanslagen,
att göra besparingar, der de utan olägenhet och utan
förnärmande af tredje mans rätt kunna ske i vår riksstat, och att
granska de ordinarie anslagen och på dem göra de besparingar,
som kunna och böra ske. Om Riksdagens majoritet icke vill gå
in härpå, utan bifaller hvad Stats-Utskottet föreslagit och således
iemnar mina förslag utan afseende, så är sådant smärtsamt att
erfara, men jag har ansett det vara min pligt att genom detta
anförande till protokollet nedlägga min protest emot ett sådant
förfarande.

Friherre von Er sem er: Det är en gammal sats, att otack
är verldens lön, och jag har påmints derom af den siste talarens
yttrande, att den utredning, Stats-Utskottet här lemnat, skulle
vara alldeles öfverflödig, emedan den berörde förhållanden, som
vore väl bekanta för nästan alla Riksdagens ledamöter. Jag tror,
att den ärade talaren har rätt deri; men jag tror också, att utredningen
egentligen varit afsedd för honom, och jag hemtarstöd
för ett sådant antagande deraf, att i hela hans motion, för så vidt
den rör reservationsanslagen, den tankegången synes vara rådande,
att naturen af reservationsanslag borde upphöra, derför att besparingar
på dessa anslag undandraga sig Riksdagens kontroll.,
och att de. derför borde förvandlas till vanliga ordinarie anslag.
Man kan icke häraf draga annan slutsats, än att Friherre

Jf:o 9.

Ofriga ordinarie
anslag
under Andra
hvfvudtiteln.

■ (Förta.)

N:o 9.

Lördagen den 19 Februari.

öfrig a ordi- Klinckowström tror, att besparingar på ett vanligt anslag stå under
nane anslag Riksdagens disposition. Förhållandet med besparingar på ett or”imfcudtiteln
dinal‘ie anslag var i gamla tider sådant, att Kongl. Maj:t både
(Forts.) en snart sagdt obegränsad dispositionsrätt öfver dem; men detta
både föranledt dertill, att dessa besparingar användes äfven till
ökande af aflöningar och dylikt. Det var derför som 1841 års
riksdag uti underdånig skrifvelse (N:o 332) yttrade, att Rikets
Ständer hade besluta, att de besparingar, hvilka intill nästa riksdag
kunde å någon eller några af hufvudtitlarne uppkomma, finge
fortfarande af Kongl. Maj:t användas till sådane af Rikets Ständer
ej förut pröfvade utgifter, hvilka derefter kunde finnas för rikets
styrelse af oundvikligt behof påkallade, för samma ändamål
som med hvarje hufvudtitels anslag afsåges, och hvilka utgifter
alltid måste vara tillfälliga och icke af permanent egenskap; att
sålunda besparingarne i intet fall måtte komma i fråga att begagnas
till bestridande af årliga löner och arfvoden, hvilka borde
rätta sig efter den statsreglering, som af Rikets Ständer blifvit
godkänd och måste betraktas såsom gällande, intill dess densamma
i vederbörlig ordning förändrades; samt att vid denna disposition
i öfrigt skulle iakttagas, att de besparingar, som ett år reserverades
kunde ett följande år användas.

Den inskränkning i dispositionsrätten, som sålunda blifvit
gjord, tyckes emellertid år 1871 hafva råkat i glömska, ty då heter
det i Riksdagens skrifvelse (N:o 46):

“Dessa föreskrifter äro sedermera icke ändrade, utan hafva i
riksdagsbesluten fortfarande åberopats, hvarjemte i allmänhet städse
iakttagits den af samma föreskrifter tydligt framgående och dessutom
i sjelfva beskaffenheten af ifrågavarande tillgångar grundade
regel, att disposition icke egt rum af förväntade, utan endast af
redan under ett föregående år uppkomna besparingar".

Anledningen till dessa påminnelser var då den, att Riksdagen
inhemtat, att till utgående af besparingarne under femte hufvudtiteln
voro upptagna utgifter till ett sammanräknadt belopp af
23,098 rdr 93 öre, hvilka, med undantag af 5,282 rdr 93 öre till
genomförande af den nya aflöningsstaten för sjöförsvarets officerskorpser,
syntes vara sedan flere år tillbaka och framgent årligen
utgående, ehuru till stöd för samma utgifter endast åberopats för
flere år sedan meddelade nådiga dispositioner, hvarförutom samma
utgifter till större delen utgjorde löner, löneförhöjningar eller arfvoden,
och då ett sådant förfarande icke vore med en rätt tillämpning
af förberörda föreskrifter förenligt, ansåg Riksdagen sig böra
fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på förhållandet.

Hvarför dessa nu omförmälda föreskrifter, hvilka upptogos i
riksdagsbesluten för hvarje år ända till 1872, icke åberopats äfven
efter detta år, vet jag icke; men förmodligen har det varit
derför, att frågan icke varit föremål för diskussion inom Kamrarne
och man således ansett att icke något sådant behöfde ingå i riksdagsbeslutet,
utan att det gamla bruket fortfarande vore beståndande,
och att detta ansetts grundadt på full rätt, bevisas bäst

Lördagen den 19 Februari.

N:o !>.

deraf, att det icke föranledt till någon anmärkning från Konstitutions-Utskottet.

Jag liar anfört dessa omständigheter för att visa, att den
stora skilnad, som Friherre Klinckowström tänkt sig emellan besparingarne
på reservationsanslag och dem på ordinarie anslag, i
sjelfva verket icke finnes till. Den skilnad förefinnes visserligen,
att besparingar på reservationsanslag icke få användas för annat
.ändamål än reservationsanslagets .särskilda ändamål; men denna
inskränkning, långt ifrån att leda till någon misshushållning, föranleder
tvärtom utan tvifvel till besparingar; ty ett anslag, som
man år efter år får disponera, brådskar man icke med att använda.
Man vet, att man har rätt att använda det, och om det
ett år icke kan med fördel begagnas, till följd af prisstegringar
och dylikt, så besparas det till ett följande år. Men icke nog
härmed; vi hafva ju ett färskt exempel från inkomstberäkningen
för nästkommande år, deruti Kong!. Maj:t tillkännagifver, att besparingar
å ett reservationsanslag finnas till belopp af en million
kronor, som Kong]. Maj:t erbjudit till Riksdagens disposition för
betäckande af bristen för 1879.

Hvad deremot beträffar förslagsanslagen, kan jag icke neka
till, att motionären har rätt uti sitt påstående, såsom en allmän
tanke betraktadt, att dessa äro för många; men jag tror, att Statsutskottet
i sitt förevarande betänkande gifvit ganska goda skäl
för att de på denna hufvudtitel befintliga måste finnas qvar. Förslagsanslagen
gifvas för sådana ändamål, för hvilka grunden är
bestämd, men man icke vet eller kan förutse, huru många gånger
anslaget skall komma att anlitas. Hvad särskildt angår förslagsanslagen
under andra hufvudtiteln, hvarom nu är fråga, så ställer
sig eget nog förhållandet särdeles bevisande emot motionärens
förslag, emedan förslagsanslagen der lemnade under det föregående
statsregleringsåret 60,761 kronors brist, men 102,324 kronor i öfverskott,
och der synes således icke finnas något skäl för afskaffande
af förslagsanslagen, då de icke gifvit anledning till misshushållning,
utan tvärtom föranledt lättnad vid uppgörandet af
blifvande riksstat.

Beträffande förslagsanslagen på kommande hufvudtitlar, så
talar motionären om anslaget till garnisonstruppernas mathållning.
Det är visserligen sant, att detta anslag under dåliga år öfverskridits;
men jag kan icke inse, huru sådant skulle kunna förekommas;
ty manskapet behöfver föda och att tvinga det till permittering,
såsom den ärade talaren föreslagit, låter sig icke göra,
då de tagit värfning under förutsättning att de skola blifva klädda
och födda. Att, såsom den ärade talaren förordat, “rätta mun
efter matsäcken''1 låter sig väl icke göra i afseende på våra soldater,
allra minst borde väl den ärade talaren vara den, som påyrkade
något sådant, han, som sjelf vid remissen af statsverkspropositionen
på det högsta ogillade användandet af en sådan, såsom
han då sade, “Tanner-kur på fattiga enkor" genom att gifva
dem alltför små pensioner.

Att vi icke kunnat reglera staten utan skuld, har verkligen

Första Kammarens Prat. 1881. N:o 9. 2

Öfriga ordi narie

anslag

under Andra

hufvudtiteln.

(Forts.)

I:o 9.

Lördagen den l!) Februari.

öfriga ordi- inträffat vid det omtalade tillfället, men det återstår att bevisa,
narie anslag g^dant skulle bjelpas genom utstrykande! af förslags- och re^^''''^/^servationsanslagen,
då hvar och en ju vet, att orsaken till Stats(Forts.
) kontorets kassabrist är en helt annan, nemligen en mängd beräknade
inkomsters ingående efter det utgifterna redan måst bestridas.

Jag hoppas alltså hafva bevisat, att någon misshushållning
icke kan uppkomma genom reservationsanslagen och att det ligger
i sakens natur, att brist kan uppkomma på förslagsanslagen,
men att sådant icke kan förekommas.

Å andra sidan har motionen en politisk sida. Friherre Klinckowströms
förslag går nemligen i detta hänseende i två diametralt
motsatta rigtningar: den ena afseende en betydlig inskränk ning

i regeringsmakten och den andra en icke obetydlig utvidgning
af densamma. Inskränkningen i regeringsmakten skulle ske
derigenom, att förslagsanslagen afskaffades, och utvidgningen af
densamma derigenom; att man afskaffade reservationsanslagen; ty i
samma stund dessa blefve ordinarie anslag, finge regeringen en
mycket större makt öfver besparingarnes användande. Då dessa
två rigtningar efter mitt förmenande således kunna anses taga ut
hvarandra, så blir resultatet i politiskt afseende = 0. I ekonomiskt
afseende är resultatet af det närvarande tillståndet med afseende
på den nu förevarande hufvudtiteln, såsom jag anfört, fördelaktigt,
och jag tror alltså, att Stats-Utskottet haft goda skäl
för sitt förslag.

Grefve Beck-Friis: Jag är visserligen till största delen förekommen
af den siste talaren, men anhåller dock att få nämna
några ord, då jag på Friherre Klinckowströms motion nedlagt åtskilligt
arbete. Det var nödvändigt att något utförligare förklara
naturen af reservations- och förslags-anslag, ty motionären har
uppenbarligen icke gjort sig reda för hvad reservationsanslag vill
säga, då han i sin motion på anslaget till hästafvelns förbättrande
upptager värdet af alla hästarne såsom kontant behållning och
kommer till det resultat, att der icke behöfves så stort anslag, förmodligen
emedan man kan sälja af dem. Men huru skall man
kunna underhålla dessa hästar utan medel dertill? I afseende härå
har motionären uppenbarligen icke haft klart för sig hvad reservationsanslag
vill säga. På samma sätt skulle man kunna gå igenom
åtskilliga punkter af hans förslag. På anslaget för värfvade garnisonstruppernas
rekrytering å 70,000 kronor har reservationen,
säger motionären, uppgått till 270,000 kronor, men då vet han icke.
att till denna siffras bildande har föregående år öfverförts behållningen
från ett annat anslag. På det sättet vimlar motionen af
de största misstag. Stats-IJtskottet måste derför göra en utredning.

Sjelfva hufvudsyftet med motionen är emellertid att budgeten
skulle minskas och Riksdagens makt öfver densamma ökas; men
det skulle blifva tvärtom, om Frihei’re Klinckowströms förslag
ginge igenom. Han vill att alla dessa anslag skola blifva bestämda;
och i stället för att såsom nu af förslagsanslagen på ett

Lördagen den 19 Februari.

X:o 9.

år lemnats ett öfverskott af 967,429 kronor, som ingått till stats- Öfriga ordiverket,
skulle, om Friherre Klinckowströms förslag varit gällande,narie an#at>
Kong!. Maj:t, på sätt den föregående talaren visat, haft full dispositionsrätt
öfver nära en million kronor. Detta kan då icke för- (Forts.)
anleda någon besparing på statsregleringen eller öka Riksdagens
kontroll öfver densamma. Men hvad värre är, bifall till Friherre
Klinckowströms förslag skulle göra all regering i detta land omöjlig;
ty huru skulle man kunna tänka sig förslaget tillämpadt på

— för att nu hålla mig till denna hufvudtitel — anslaget till fångars
vård och underhåll? Om regeringen saknar medel att underhålla
dem, skulle de då släppas ut på samma sätt som Friherre
Klinckowström hemstält i fråga om gardisterna? Så äfven med
anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter. Skulle rättskipningen
afstanna i brist på medel? Naturligt är att så icke
kan ske, utan då måste andra åtgärder vidtagas. Det är sant,
att man i andra länder vidtagit sådana åtgärder, men jag tror att
någon utredning härutinnan i afseende å vårt land icke för närvarande
föreligger, och innan en sådan utredning egt rum, kan ingenting
göras. Det kunde ske så, att regeringen finge ett stort
kreditiv, som nu skulle uppgått till fem millioner, och det hade
knappast räckt till förlidet år. Såsom Herrarne veta, finnes ett
förslagsanslag på 24,000 kronor, hvarmed restitutioner vid export
af bränvin skola verkställas. Dessa restitutioner hafva emellertid
sista året uppgått till nära tre millioner kronor. Skulle man efter
en medelsiffra, hemtad från föregående år, utställa ett kreditiv
motsvarande behofvet, blef det vidunderligt. I andra länder gifves
åt regeringen rätt att utställa provisoriska finanslagar, som gälla
för tiden till nästa riksdag; så t. ex. i Danmark, men med hvad
följder hafva vi sett derifrån.

Hur jag än vänder. frågan, tror jag att bifall till motionen är
omöjligt; och den har icke heller vunnit en enda röst i Stats-Utskottet
utom i den del, der Friherre Klinckowström och Kongl.

Maj:t haft samma åsigt, nemligen att anslaget till inköp af salpeter
skall minskas med 10,000 kronor.

Friherre Klinckowström har äfven gjort anmärkning mot det
af Stats-Utskottet begagnade uttryck “städer i landsorten". Finnes
det kanske icke städer i landsorten? Friherre Klinckowström
läser orden såsom på landet, men det står städer i Landsorten.

Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.

Friherre Klinckowström: Det skulle för mig blifva allt
för vidlyftigt att försvara alla de punkter, i afseende hvarå två
af Stats-Utskottets ledamöter behagat uppträda mot min ifrågavarande
motion. Jag märker mycket val, att den icke kan hafva
någon framgång, åtminstone icke i Stats-Utskottet; och så länge
den metoden följes vid val af ledamöter i detta Utskott, att man
behandlar platserna såsom ett slags fideikommiss, har jag icke
förhoppning att under min och dessa platsers innehafvares lefnad

— och kanske barnen inträda i samma åsigter och samma rättigheter
— se någon lycklig följd af det förslag, jag i det allmännas

N;o 9.

Öfrig a ordi narie

anslag

under Andra

Imfvvdtiteln.

(Forts.)

20 Lördagen den 19 Februari.

intresse framstält. Bättre än någon annan vet jag att min motion
har sina svaga sidor, föranledda åt svårigheten för motionären att
alltid kunna träffa det rätta, äfven med den bästa vilja; men jag
gläder mig emellertid åt, att de anmärkningar, som blifvit gjorda
mot denna min motion, icke äro af allvarsammare beskaffenhet,
än att jag med ganska stor lätthet kan hafva dem.

Man har fäst sig vid den svårighet, som för regeringen
skulle uppstå att regera landet, om dessa anslag borttogos. Jag
finner tvärtom, att det skall blifva större lätthet för regeringen
att sköta sig, om de anslagsposter, som nu utgå under form af
reservations- och förslagsanslag, blifva förändrade till bestämda
anslag: tv Herrarne skola ihågkomma, att vi för icke längre sedan
än år 1885 icke hade några vare sig reservations- eller förslagsanslag.
och det oaktadt sköttes, efter hvad jag tror, land och rike
i allmänhet, på den kulturgrad, det då befann sig, lika bra som
nu. Illa nog har Riksdagen sedermera låtit lura sig att bevilja
dylika anslag i så stor grad som skett och att misshushållning af
grof beskaffenhet rörande dessa anslag egt rum, derpå lemnas lefvande
bevis af den årligen pågående statsrevisionen, hvilken ofta
nog gifver vid handen, att dessa anslag blifvit använda till ändamål,
som helt och hållet ligga utom det reservationsanslag, hvarifrån
medlen blifvit tagna. Detta kan icke vara rätt. Vidare
hafva vi sett, hurusom vid 1879 års riksdag, i dess elfte timme,
regeringen eller Riksgäldskontor framkom med fordran på 13
millioner kronor till hvad finansministern då kallade “en kassaförstärkning“
åt Riksgäldskontor för det Statskontoret der lyftat
summor till betäckande af de. förslagsanslagsutgifter, som ackumulerat
sig år efter år och slutligen uppgått till 13 millioner kronor.
Man sade då, att denna kassaförstärkning skulle ersättas af besparingar
och öfverskott på statsinkomsterna. Huru har det emellertid
gått? Nu nödgas vi, om vp bevilja regeringens förslag, betala
dessa skulder troligen med direkta skatter, ty de Överskjutande
inkomsterna på statsregleringen har jag åtminstone på detta
statsregleringsförslag icke sett. Jag tror det vara på tid att inskränka
så beskaffade o egentligheter. . Att icke Kongl. Maj:t mycket
väl till fyllande af de mindre brister, som kunna uppstå under
tiden mellan riksdagarne, skulle finna utvägar dels i de allmänna
besparingarne, dels i statsverkets reservfond, dels ock slutligen i
de kassaförstärkningar, som Riksgäldskontoret har bemyndigande
att lemna Statskontoret, och att icke dessa tillgångar skulle räcka
till, om man med klokhet och kalkyl bestred de utgifter, Riksdagen
anvisar, kan jag icke betvifla. Men såsom vid sista statsrevisionen
funnits och äfven i senaste statsverkspropositionen blifvit
framhållet, har t. ex. ett anslag på femte hufvudtiteln med nära

100,000 kronor öfverskridits, oaktadt detta anslag af Riksdagen
bestämts att vara ett “förslagsanslag, högst". Detta finner jag
vara otillständigt och det är för att förekomma sådant, •— hvilket
gör all verklig statsreglering omöjlig — som jag tagit mig friheten
att framställa mitt förslag. De båda herrar, som bemött mitt förslag,
hafva bland annat haft två stora anmärkningar mot detsamma,

Lördagen den 19 Februari.

Ji:o 9.

den ena med afseende å anslaget till mathållning åt garnisons- öfriga ordiregementena.
Herrarne måtte icke hafva hört mitt enkla medel narie anslag
att förekomma öfverskridande af detta anslag. Jag har sjelf under Andra
tillämpat det. Jag bär sjelf haft kasernerad trupp under mitt befäl (™ortl) *''
och gjort på det sätt jag omtalat. Och så gjordes öfverallt i
forna tider; man rättade mun efter matsäcken. Hvad det beträffar
att, såsom en talare sade, man skulle låta soldaterna svälta
efter den Tannerska metoden, kan jag försäkra, att garnisonssoldaterna
begära icke bättre än att blifva permitterade och få arbeta
i landsorten samt der besöka hustru och barn. Men det är
en sanning, att de största fyllhundarne äro de opålitligaste; dem
törs man icke släppa ut, och de blifva icke heller mottagna i landsbygden.
De andra deremot mottagas med öppna armar för hela
året, om det kom i fråga. De kunna på detta sätt vara hustru
och barn till skydd, och de egendomsegare, som hafva lyckan att
få dem, äro tacksamma, ty vanligen äro desse de mest ordentlige
och bäst disciplinerade arbetarne.

Det skulle leda mig för långt att till besvarande upptaga alla
möjliga invändningar, de ena mer besatta än de andra, som blifvit
gjorda mot mitt förslag. Jag vill icke uppehålla tiden dermed.

Endast eu anmärkning, som Grefve Beck-Friis gjorde, rörande
restitutioner af bränvin, nödgas jag besvara. Hvarför kan man
icke dervidlag gä till väga såsom vid andra stora administrationer,
der penningar för underhållet måste åtgå, och endast upptaga
netto-revenyn såsom statens behållning? Derhän kan man
lätt komma, nemligen genom att från bränvinstillverkningsmedlen
afdraga beloppet af restitutionerna, synnerligen då såsom senaste
året detta belopp uppgår till 2,300,000 kronor. Lika väl som vid
tull och jernvägar kan så ske bär. Men det går icke hos oss att
få för små inkomster, då man har så stora önskningar på anslag,
och derför har icke regeringen vid detta tillfälle gjort afseende
på dessa millioner, utan de skola tagas af andra tillgångar, jag
vet icke hvilka. Jag tror, att det är ett suddaktigt beteende med
statsregleringen att icke minska bränvinstillverkningsafgiften med
det belopp, som restitutionerna utgöra.

Det skulle föra mig för långt att behandla alla de olika missuppfattningar,
hvartill de två talarne gjort sig skyldige, och som
jag icke har anspråk på att vid denna riksdag få min motion på
ett tillmötesgående sätt behandlad i Stats-Utskottet, har jag icke
något yrkande att göra.

Grefve Beck-Friis: Jag ber om tillgift att jag åter tager
till ordet, men Friherre Klinckowström har tillåtit sig eu, efter
min åsigt, vilseledande uppgift, som jag anhåller att få bemöta.

Han sade nemligen att för fyrtio år sedan funnos icke dessa förslags-
och reservationsanslag, utan man fick då hjelpa sig med
fasta anslag; men Friherre Klinckowström har dervid glömt, att
då fans ett särskildt anslag, stäldt till Kongl. Maj:ts disposition,
och att Kongl. Maj:t hade rätt att flytta de uppkomna besparingarne
från en hufvudtitel till en annan. Kongl. Maj:t hade i sjelfva

N:o 9.

Lördagen den 19 Februari.

Övriga ordi narie

anslag

under Andra

hitfvudtiteln.

(Forts.)

verket mycket större makt öfver besparingarne då än nu. Ja,
mine Herrar, det gick så långt, att Kong!. Maj:t med användande
af dessa besparingar inrättade Skånska Hofrätten. Regeringen
var, såsom vi se, då ingalunda urståndsatt att röra sig af brist
på medel. Tvärtom bär just genom införande af dessa förslagsoch
reservationsanslag regeringens makt öfver statsmedlen minskats.

Herr Montgomery-Cederhielm: Om jag ock skulle vilja

gifva Friherre Klinckowström rätt derutinnan, att det måhända
verkligen finnes för många förslagsanslag i vår statsreglering, och
att en del sådana kunde borttagas, så är denna anmärkning, äfven
om den kan vara befogad, af ganska liten praktisk betydelse. Förhållandet
är nemligen, att de stora anslag, der vexlande summor
komma i fråga, måste vara förslagsanslag. Detta är fallet med
anslaget till fångars vård och underhåll, hvithet ensamt uppgår
till 1,500,000 kronor, samt flera andra, hvilka icke gerna kunna
bestämmas till annat än förslagsanslag. Det är egentligen på
dessa stora anslag brister uppkomma och icke på_den del af förslagsanslagen,
som i sig sjelfva äro obetydliga, dag tror således,
att den förändring, som Friherre Klinckowström afser och som
endast kunde gälla dessa mindre anslag, är, såsom sagdt, afliten
praktisk betydelse. Härtill kommer, att jag ej anser den närvarande
tiden lämplig för experiment med statsregleringen. Yi hålla
på att söka komma i jemnvigt, att komma från ett i många hänseenden
oangenämt tillstånd, som under några år fortfarit. Jag
tror icke att det under sådana förhållanden är lämpligt att kasta
sig in i vidlyftigheter. Här har visserligen endast föreslagits ett
annat sätt för beräknande af utgifterna, men detta sätt kan i alla
fall ej tillämpas, utan att många andra förändringar vidtagas. Jag
får derför tillstyrka bifall till hvad Utskottet föreslagit och ber
att få tillägga, att motiveringen visserligen kunnat utföras mycket
omständligare och mycket längre, men jag för min de! trodde
icke, att frågan var af beskaffenhet att derom skulle komma att
tvistas.

Grefve Lagerberg: Att Friherre Klinckowström skulle taga

anstöt öfver att Stats-Utskottet så behandlat hans motion som i
utlåtandet synes, visste jag verkligen förut, men att han just skulle
åberopa ekonomiska skäl, hvarför Utskottet bort utesluta den korta
reelt öfver anslagens natur, som i sagda utlåtande förekommer,
det trodde jag deremot icke. Den kostnaden är icke större än att
statsverket lugnt kan bära den; och om vi skulle jemföra Statsutskottets
betänkande med Friherre Klinckowströms anförande,
är jag rädd för att dessa senare * vågskålen komme att väga tyngst.

Hvad sjelfva saken beträffar, så, då jag genomsåg början af
Friherre Klinckowströms ifrågavarande motion, trodde jag att här
förelåg ett förslag till fullkomlig förändring i hela vårt finansiella
system; men jag fann sedan i motionen, att detta ingalunda var
förhållandet. Hade det varit fråga om att ställa upp ett Hytt system,
skulle jag kanske varit med; ty det är naturligt att, om man

Lördagen den 19 Februari. 2S Jfio 9.

med fördel kunde förändra allt till bestämda anslag, sjelfva räken- öfriga erdiskapsföringen
blefve lättare. Men om man vill genomföra detta “Andra
bestämmande af anslagen, måste man antingen ställa stora kredi- tiufvudtiteln
tiv till regeringens förfogande att dermed fylla de nödvändiga (Forts.)
behofven eller ock låta det gå som det går och vänja sig vid att
se att anslagen måst öfverskridas.

Då, såsom sagdt, fråga om ett nytt system icke blifvit väckt,
anser jag att vi ej behöfva mycket handskas med detta förslag.

Utskottet åter har naturligtvis måst granska hvarje punkt, som
af den ärade motionären anförts. Detta har Utskottet gjort vid
denna kufvudtitel och kommer ytterligare vid de andra hufvudtitlarne
att göra det i de betänkande!:, som komma att till Kamrarne
öfverlemnas för att der behandlas.

Att en liten recit om hvad som menas med reservations- och
förslagsanslag icke är så alldeles öfverflödig, tror jag att hvar
och en, som vill läsa igenom raderna ordentligt, skall vara med
mig ense om. Friherre von Kraemer, som först hade ordet, hade
ur Friherre Klinckowströms egen motion hemtat stödet för nyttan
deraf, jag hemtar ett sådant stöd ur hans eget anförande angående
försvarsanslaget till de värfvade trupperna. Friherre Klinckowström
säger, att under hans tid, för många år sedan, fick man
“rätta mun efter matsäcken"; då för tiden gick det ändock ihop,
ehuru man endast hade ordinarie anslag, bestämda anslag. I den
omtalade reciten heter det, att förslagsanslag anvisas i sådana fall,

“der utgifterna utgå efter vissa bestämda grunder". Grunderna
för dessa anslag äro ju bestämda af Riksdagen. Så och så många
pund kött och dylikt skola uppköpas, kosta hvad det vill. Det
är den ena faktorn. Matsäcken är bestämd, munnarne likaledes.

Den andra faktorn som inverkar är antalet af de menniskor,
som äta. Men, säger man, detta antal skulle kunna nedsättas derigenom
att man permitterade en del. Om jag hörde rätt, gick den
ärade talaren så långt i sin argumentation, att han trodde sig
vinna besparing genom att permittera allt det ordentliga folket
och blott hafva de så kallade fyllhundarne qvar. Förmodligen
skulle de bara supa och ej äta? Likväl synes det vara påtagligt
att, då man ej kan tvinga manskapet att taga permission, dessa
anslag måste vara af den föränderliga natur, som de städse varit.

År det under sådana förhållanden ej rigtigt, att de uppföras såsom
förslagsanslag? Huru skulle man på annat sätt lösa denna fråga?

Skulle man till exempel uträkna medelbeloppet af de summor, som
åtgått under en femårsperiod, och sålunda med ledning häraf bestämma
anslagens storlek? I alla händelser skulle de siffror,
man erhölle, endast blifva approximativa; tv det är ju så många
faktorer, som här inverka. För mig synes det både rigtigt och
praktiskt såväl att bibehålla dessa anslag som att hafva den der
lilla strofen i betänkandet, och jag för min del får på det allra
varmaste tillstyrka, att Friherre Klinckowströms motion måtte afslås.
Med kännedom om den ädle Friherrens arbetsamhet tror
jag, att vi nog vid nästa riksdag få ett nytt förslag i denna retning,
hvilket måhända, om nu gjorda anmärkningar och upplys -

N:o 9.

Lördagen den 19 Februari.

öfriga ordi- ningar beaktas, är af den beskaffenhet, att jag skall kunna vara
Hane anslag me J om detsamma.
under Andra

hufvudtiteln. friherre von Krsemer: Jag skulle icke åter tagit till ordet,
om icke Friherre Klinckowström yttrat något, som berörde en
större fråga, nemligen att hans förslag skulle stå i något samband
med fyllandet af den kända brist, som förefinnes i statsverkets
grundfond. Han yttrade, att det skulle vara nödvändigt att inskränka
antalet af de ofta nämnda anslagen, för att man derigenom!
skulle kunna få behållningar, med hvilka man skulle kunna fylla
nämnda brist. Jag kan icke förstå sammanhanget härutinnan, då
Friherre Klinckowström i sin motion just uppträder mot hopade
besparingar, och gör man ej besparingar, så har man intet att
lägga till statsverkets grundfond.

Att säga, att man icke kan se till några öfverskott, det är
väl något vågadt, när man af inkomstberäkningen finner, att öfverskottet
af inkomsterna för förra året kan beräknas till 5,600,000
kronor. Sedan Finansministern från sistnämnda belopp nödgatsafdraga
4,500,000 kronor, uti hvilken summa dock en sådan tillfällig
post som restitution af bränvinstillverkningsafgift ingår med

2,380,000 kronor, är man dock i stånd att till förstärkande af
statsverkets grundfond anslå ett belopp af 1,068,700 kronor. Det
är visserligen sant, såsom här enskildt nu har till mig yttrats,
att detta kan ske endast genom anlitande af tiliäggsbevillningen;
men om vi taga i betraktande tillfälligheten af den nämnda utgiften
för restitution af bränvinstillverkningsafgift, äfvensom att
i finansplanen öfverskott från 1880 icke är beräknadt, så torde
helt säkert ett så stort belopp som Finansministern beräknat eller
mera återstå att lägga till nämnda grundfond. Dessutom behöfva
vi ej förtvifla om att kunna betacka bristerna i Statskontorets
grundfond, tv dertill finnas äfven många andra utvägar, hvarom
torde blifva tal vid ett annat af Stats-Utskottets betänkanden.

Friherre Klinckowströms yrkande, för så vidt det rörer det
omtalade anslaget till garnisonsregementenas mathållning, har här
varit föremål för vederläggning af den näst föregående talaren,
och jag har blott ett par ord att tillägga.

Om gardisterna, såsom Friherre Klinckowström säger, intet
högre önska än att vara på landsbygden och “arbeta såsom andra
menniskor", hvarför taga de då värfning? Utan tvifvel är orsaken,
hvarför de taga värfning, just den, att de hafva svårt att få arbete.
Följden häraf blifver att man icke heller skulle kunna tvinga dem
att gifva sig ut för att arbeta. De som hafva hustru och barn
skulle väl möjligen äfven i dåliga tider mottagas i sin landsbygd,
men de gifta gardisterna äro som bekant ej många.

Stats-Utskottet skulle visserligen mycket enkelt kunnat komma
ifrån den väckta motionen med den vanliga anmälan, att i “sakens
outredda sladd1 man intet kunnat vid den åtgöra; men Stats-Utskottet
har velat visa mera hänsyn för motionen och derför gjort sig
besvär med en mer utförd vederläggning.

Skulle denna motion återkomma en annan riksdag, med ut -

Lördagen den 19 Februari. 25

redning för, hvarje särskilt anslag af orsakerna hvarför det ej
räckt till, så skall jag vara den förste, som vill vara med om att
inskränka förslagsanslagens antal, emedan jag erkänner att detta
nu är abnormt. Mot reservationsanslagen deremot hafva icke några
verkliga skäl blifvit anförda.

Jag fortfar i mitt yrkande om bifall till Stats-Utskottets förslag.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad och momentet bifölls.

mom. b.

Bifölls.

mom. c.

Herr Samzelius: Då denna Kammare nyss fattade beslut
angående beräkningen af jernvägstrafikmedlen, låg visserligen dertill,
såsom jag antager, till grund, att man borde beräkna inkomsterna
till det belopp, hvartill de i verkligheten kunde antagas
uppgå. Men på samma gång man erkänner rigtigheten af denna
princip, fordrar kouseqvensen, att man å andra sidan äfven beräknar
utgifterna till de belopp, hvartill de kunna stiga, och hvartill
de måste uppgå enligt af Riksdagen sjelf fattade beslut.

Den utredning, som Utskottet meddelat i anledning af Herr
Rubensons motion,, är i allmänhet förtjenstfull. Men om man
endast fäster sig vid de nakna siffror, som blifvit meddelade angående
bristerna i förslagsanslagen och besparingarne å samma
anslag från och med 1875 till och. med 1879, skall man, enligt
mitt förmenande, komma till en mycket vilseledande slutsats.
Man skall nemligen invagga sig i den föreställningen, att allt är
val bestämdt med^ dessa förslagsanslag, att bristerna å desamma
minskats år från år, och att således någon särskild åtgärd att afhjelpa
olägenheterna icke vore behöflig.

När man jemför siffror för flera år, måste man noga göra sig
reda för hvad dessa siffror afse för att få jemförelsen fullt adeqvat.
Den ifrågavarande jemförelsen är det ej.

. Det är Kammaren bekant, att till och med år 1878 inkomsten
af jjernvägstrafiken beräknats till bruttobeloppet, och att för trafikutgifterna
anvisats ett särskildt förslagsanslag. Detta förhållande
förändrades 1879. Bland förslagsanslagen, som förekomma här i
den af Utskottet uppgjorda tabellen, är äfven det för statens
järnvägstrafik uppförda anslag. Den brist, som på detta anslag
förekom för åren 1875, 1876, 1877 och 1878, återfinnes ej i summan
af brister i förslagsanslag för 1879; ty då är förhållandet på annat
sätt ordnadt..

Om de siffror, hvartill bristerna å ifrågavarande förslagsanslag
för dessa år uppgått, varit obetydliga, skulle jag icke ens
brytt mig om att derom nämna, men så är verkligen icke förhållandet.
År 1875 utgjorde bristerna i förslagsanslagen enligt den

Ji:o 9.

Of riga ordinarie
anslag
under Andra
hufvudtitelu.

(Forts.)

N:o 9.

Öfriga ordi narie

anslag

under Andra

hufvudtiteln.

(Forts.)

26 Lördagen den 19 Februari.

meddelade utredningen 5,090,446 kronor 17 öre; men i denna
summa ingår en brist i anslaget för statens jernvägstrafik till
belopp af ungefär 3,500,000 kronor; således blifver bristen för
sistnämnda år i de förslagsanslag, som äfven ingå i tabellen för
år 1879, omkring en och en half million — alltså mindre än för
1879 — och icke öfver fem millioner, som här förekommer. Går
man till 1876, finner man der en nettobrist af 5,322,651 kronor
56 öre, men häri ingår en brist i förslagsanslaget till jernvägstrafiken
på icke mindre än öfver 3,000,000 kronor, den verkliga
nettobristen på anslag, som jemväl ingå i tabellen för 1879, blir
således här något öfver 2,000,000 kronor. För 1877 utgör, efter
hvad ofta nämnda tabell utvisar, bristerna i förslagsanslag 4,416,592
kronor 80 öre, men äfven i denna summa ingår bristen i anslaget
till jern vägstrafiken med öfver 1,500,000 kronor. Samma är förhållandet
jemväl för 1878, ehuru bristen å anslaget till jernvägstrafiken
då betydligt nedgått.

För 1879 utgör nettobristen, enligt hvad i utlåtandet uppguves,
1,876,474 kronor. Detta är fullt rigtigt, när man från den
verkliga bristen afdrager vissa besparingar, uppgående till 894,772
kronor. Men bland dessa besparingar ingår en summa af 350,000
kronor, som varit anslagen såsom bidrag till postverkets trafikutgifter,
och hvilken summa till hela sitt belopp besparats, utan
att ett enda öre deraf användts. Någon sådan besparing kali
icke göras för följande år, emedan något sådant anslag i riksstaten
icke vidare förekommer.

Utskottet säger, att Utskottet icke är j tillfälle att meddela
några upplysningar för 1880. Detta tror jag vara för blygsamt
af Utskottet, ty någon kännedom har väl Utskottet derom. I
statsverkspropositionen har Hans Excellens Herr Statsministern
och Chefen för Finansdepartementet meddelat, att bristerna i förslagsanslagen
för sistnämnda år skulle komma att uppgå till ungefär
fyra millioner, och jag får säga att för min del tror jag, att
de komma att uppgå till emellan fyra och fem millioner. Om
man således tillagt en siffra efter 1879, skulle man kommit till
en helt annan slutsats än man nu gjort, och några åtgärder blifva,
enligt min åsigt, oundgängliga för att staten skall gå ihop. Riksgäldskontoret
ersätter icke numera bristerna i förslagsanslagen;
utan man måste gå till Statskontorets tillgångar, så att, när man
beräknar inkomsterna till sitt verkliga belopp, böra äfven utgifterna
beräknas på enahanda sätt.

På förevarande hufvudtitel förekomma icke några förslagsanslag
af den beskaffenhet, att någon förhöjning af dem kan
ifrågakomma; men då Utskottet hemstält, “att Herr Rubensons
förevarande motion ej må till någon särskild Riksdagens åtgärd
föranleda11, innefattar det ej något löfte, att Utskottet nu. skall
taga under öfvervägande de förslagsanslag, som förekomma å öfriga
hufvudtitlar. Utskottet säger visserligen något derom i motiveringen;
men det innefattar, efter hvad jag kan förstå, icke något
löfte.

H:o 9.

Lördagen den 19-Februari.

Jag vill — meå förbigående af de förslagsanslag, som förekomma
på fjerde och femte hufvudtitlarne, om hvilka jag ej har någon
speciel kännedom — blott nämna tre förslagsanslag, hvilkas
otillräcklighet är alldeles påtaglig och hvilkas beskaffenhet jag
beder Utskottet taga i öfvervägande.

Det förekommer på sjunde hufvudtiteln ett förslagsanslag för
bolags ersättningen. Detta anslag reglerades för några år sedan,
och det beräknades då i förhållande till en tullinkomst af, såsom
jag vill erinra mig, 22 millioner. Nu är tullinkomsten beräknad
till 27 millioner, således är det alldeles uppenbart att -— om, såsom
jag antager, tullinkomsten verkligen stiger till sistnämnda
belopp — en brist i anslaget till tolagsersättningen uppkommer,
belöpande sig . på skilnaden mellan 22 och 27 millioner, det vill
säga fem millioner. När nu tolagsersättningen skall utgå med 5
procent af tullinkomsten, uppstår således en brist af 250,000 kronor.
Och jag ber att få påpeka, att der inga besparingar kunnat göras
af regeringen, ty Riksdagen bär sjelf bestämt grunderna. Det är
således, om jag så får säga, helt enkelt ett räknefel; man kan
nemligen icke beräkna å ena sidan tullinkomsterna till 27 millioner
och å andra sidan tolagsersättningen i förhållande till en tullinkomst
af 22 millioner. ’

Öfvergå!’ man derefter till åttonde hufvudtiteln, finner man ett
förslagsanslag, som utgör lönetillskott åt lärare vid folkskolor och
småskolor- Utskottet har mycket rigtigt upplyst, att år 1879 på
detta anslag uppstått en brist af 422,132 kronor, men att anslaget
redan år 1880 förhöjdes med 260,000 kronor. Detta är visserligen
sant, men detta anslag har egenskapen att höja sig för hvarje år,
icke till följd af någon misshushållning, utan med tillämpning af
de grunder Riksdagen sjelf bestämt; och särskildt för år 1882
kommer, säkerligen en icke obetydlig brist att uppstå derå, som
jag nu icke vågar till siffran bestämdt uppgifva, men som åtminstone
torde uppgå till 2 eller 300,000 kronor.

Vidare finnes å nionde hufvudtiteln ett anslag till allmänna indragningsstaten.
Detta anslag har på flera år icke blifvit i någon
väsentlig mån höj dt, under det pensionerna alltjemt blifva förhöjda
och under det Riksdagen ständigt gjort anvisningar på
anslaget. Enligt statsliggaren uppgå utgifterna å detta anslag
vid 1880 års. början till något öfver 1,200,000 kronor. Under förra
riksdagen gjordes derå temligen frikostiga anvisningar derå, och
jag är öfvertygad om att i denna stund finnes å detta anslag en
brist af 250 till 300,000 kronor. Beloppet af bristen kommer icke
att minskas, utan tvärtom att höjas, ty i den mån de nyreglerade
lönernas innehafvare blifva berättigade till pension, blifva beloppen
större, under det att, när åldringarne do undan, de mindre beloppen
försvinna. När nu Riksdagen bestämt att beloppen skola
utgå, vore det en inkonseqvens att icke bevilja nödigt anslag derför.
Det nuvarande anslaget uppgår icke till fullt en million
kronor.

Jag bär tagit mig friheten påpeka dessa förhållanden utan
.att vilja pa något sätt klandra Utskottet för dess i allmänhet

Öf riga, ordinarie
anslag
under Andra
hufvudtiteln.

(Forts.)

N:0 9. 28 Lördagen den 19 Februari.

Of riga ordi- förtjenstfull utredning, men jag har icke velat invagga hvarken:
narie andag Utskottet eller Kammaren i några illusioner, som man möjligen
under Andra kunde komma till, när man ser denna uppställning, och jag ber
(Torta.) att få lägga Stats-Utskottet på hjertat hvad jag nu anfört, att
tagas i välvilligt öfvervägande vid behandlingen af de återstående
bufvudtitlarne.

Hvad den förevarande punkten beträffar, ber jag endast få
anhålla om en liten redaktionsförändring deri, hvarigenom meningen
skulle något förtydligas. Jag hemställer nemligen det
denna Kammare måtte besluta, att Herr Rubensons förevarande
motion, såvidt den afser anslag under denna hufvudtitel, icke må
till någon Riksdagens åtgärd föranleda, hvarigenom sålunda är
uttryckt, att pröfningen icke omfattar anslagen under följande
hufvudtitlar.

Grefve Beck-Friis: Den af den siste ärade talaren gjorda
anmärkning, att i statsbristen för föregående år äfven ingick den
brist, som "uppstod å jernvägstrafikmedlen, eger sin fulla läglighet.
Det hade kanske varit skäl att anmärka detta för tydlighetens
skull. Men i hufvudsaken får jag säga, att det verkar mycket
litet; ty lika litet som jag af detta sjunkande kan sluta, mig till
någon förändring i förslagsanslagens natur, lika litet kan jag sluta
migidertill af den höjning, som i år egt rum på grund af restitution"
af bränvinsmedel. Ty är det rimligt att få en budget att
gå ihop på siffran, då man har så sväfvande siffror som dessa,,
hvilka kunna gå upp till 2 eller 3 millioner på ett år?

Här utdelades en liten utredning angående öfverskotten och
bristerna på statsregleringen för år 1879, som syntes mig behjertansvärd,
enär den visade en nettobrist på dessa förslagsanslag
af 900,000 kronor. Om man granskar bristerna, när de tillkommo,
iakttager man att de antingen äro nödvändiga eller också af så
tillfällig natur, att den nämnda siffran måste sjunka högst betydligt.
Den största siffran är den för folkskolelärarnes lönetillskott
Den är höjd till 422,000 kronor och kan icke blifva så stor nästa
år, ty förra Riksdagen höjde detta anslag med 260,000 krono!*..
Den största bristen dernäst är den på anslaget för riksdags- och
revisionskostnader samt räntor och annuiteter å statsskulden.
Dessa voro, som den ärade talaren bäst har sig bekant, föranledda
af tillfälliga utgifter, nemligen det der tillfälliga lånet, som icke
kunde beräknas. Tager man bort dessa stora siffror, nedgår bristentill
en obetydlighet, ty på en budget af 60 till 70 millioner är en
missräkning på en million icke värd att tala om, isynnerhet om
man vänder om bladet och finner ett nettoöfverskott af 3 till 4:
millioner, så att slutresultatet blir ett öfverskott af 5,063,000 kronor.
Detta är väl temligen väl beräknadt.

Att vi begagnat dessa uttryck om Herr Rubensons motion
kom deraf, att denna sönderfaller i två delar, nemligen antingen
att förslagsanslagen i allmänhet skulle höjas, eller också, om StatsUtskottet
icke tror sig kunna föreslå detta, en skrifvelse till
Kongl. Maj:t i ämnet aflåtas. Hvad den första delen beträffar,

Lördagen den 19 Februari. 29

•atår det ju Stats-Utskottet fritt att på hvarje hufvudtitel taga
frågan i betraktande, utan att någon motion derom förefinnes.
Men derigenom skulle vi nu hafva afgjort, om frågan i sin allmänhet
är sådan, att den föranleder en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Det var denna sak Utskottet ansåg att vi nu böra afgöra
för att icke behöfva upprepas vid alla hufvudtitlarne, och derför
hafva de af Utskottet begagnade ordalagen inkommit. Jag tror
således att det är fullt rigtigt att frågan nu afgöres. Jag anhåller
om bifall till Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Herr Grefve!!
och Talmannen att derunder yrkats dels bifall till momentet,
dels ock af Herr Samzelius att Kammaren skulle fatta ett så lydande
beslut: “att Herr Rub ensons förevarande motion, så vidt
den afser anslag under denna hufvudtitel, ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda''1; hvarefter propositioner framstäldes på
dessa yrkanden och förklarades propositionen på bifall till momentet
vara med öfvervägande ja besvarad.

mom. d.

Bifölls.

3—5 punkterna.

Biföllos.

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 16 och 18 i
denna månad bordlagda utlåtande N:o 7, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens Tredje hufvudtitel.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 12 och 16 innevarande
Februari bordlagda Utlåtande N:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition om antagande af en författning angående offentlighet
vid underdomstolarne.

Härvid anmälde sig och yttrade Herr Lagerstråle: I afseende
på föredragningssättet får jag föreslå, att först författningsförslaget
punktvis föredrages, derefter rubriken och sist Utskottets
hemställan på sidan 3.

Sedan öfverläggningen angående sättet för Utlåtandets föredragning
förklarats slutad, gjordes proposition på bifall till hvad
Herr Lagerstråle i afseende derå föreslagit; och blef denna proposition
med ja besvarad.

N:o 9.

Öfriga ordi narie

anslag

under Andra

hnfvudtiteln,

(Forts.)

Förslag till
förordning
om offentlighet
vid underdomstolarne.

N:o 9.

Lördagen den 19 Februari.

Förslå/] till
förordning
om offentlighet
vid underdomstolarne.

(Forts.)

Föror ilning sförslagets lista punkt.

Herr Carleson: När man tager i betraktande att offentlighet
vid rättegångsförhandlingarne hos våra underdomstolar vant
allmänt bruklig sedan så lång tid tillbaka som regelbunden rättskipning
kan spåras, att 1734 års lag i lista kapitlet Rättegångsbalken
förklarat, att landssed, som icke har oskäl med sig, må åberopas
såsom lag, der beskrifven lag icke finnes, samt att genom det af Utskottet
i dess betänkande åberopade Kongl. cirkuläret af den 28 Mars
1835, som finnes intaget i allmänna författningssamlingen, alla
vederbörande för länge sedan påmints om iakttagandet af berörde
bruk, synes det mig som om äfven den, hvilken frånkänner nämnda
cirkulär egenskapen af lag och anser att vi icke hafva vidmakthållandet
af nämnda bruk uttryckligen i lag föreskrifvet, bör
medgifva att detsamma nu är så faststäldt genom lag, att det icke
kan utan genom en af Konungen och Riksdagen faststäld ny lag
upphäfvas. Och när man vet att klagomål öfver försummadt iakttagande
af den omnämnda landsseden varit i alla tider ytterst sällsporda
— på ett tredjedels sekel kan jag blott påminnaynig ett
enda fall — så torde ingen hafva skäl att vänta att någon ny
lag i ämnet, vore den aldrig så väl affattad, sKulle kunna bättre
motsvara sitt rätta ändamål _ än den på den gamla landsseden
grundade. Om detta, såsom jag föreställer mig, är sant, måste
det också vara sant. att ifrågavarande lagförslag är obehöflig!:
och detta så mycket mer som det icke har visats, att någon åtalad
och bevisad öfverträdelse af det gamla bruket undgått sin tillbörliga
näpst. Jag sade att jag föreställer mig, att en ny beskriiven
lag skulle vara för närvarande obehöflig, vore den än aldrig
så väl affattad. Men huru är den nu föreslagna lagen affattad?
Månne den står i öfverensstämmelse med den nuvarande rättegångsordningen,
och månne den icke skulle föranleda stora och
verkliga olägenheter i stället för den obetydliga och rent formella
fördel man åsyftar? Välbekant är att enligt gällande lag egen
en hvar att sjelf föra sin talan inför rätta. Den gällande lagen
har icke ens tilltrott sig att. såsom t. ex. Lagberedningens förslag,
sörja för tillgång på dugliga sakförare åt dem, som önska^ att
deraf sig begagna. En enfaldig, oerfaren och försagd menniska
ställes gent emot en annan med motsatta egenskaper. ^ Det är
uppenbart att en sådan rättegångsordning skulle vara afsedd för
idel utmärkt hederligt folk eller'' ock danad till förmån för de slugaste
och samvetslösaste, om icke både lag och gammal praxis ålade
domaren att söka utreda rätta sammanhanget af de saker, som
underställas hans pröfning, att söka utleta sanningen i derå och
att döma på grund af den sanning, som kunnat utletas. Hvar
och en vet ock hvilken roll i allmänhet vid utrönande af sanningen
uti domstolsärenden vittnesbevisningen spelar, och lagen ålägger i 17:
21 Rättegångsbalken domaren att ex nobili officio utfråga vittnena
om hvad han anser lända till en saks utredning. Om nu det visat
sig att ett vittne af blyghet eller fruktan skyggat att omtala sanningen
eller förhållandena, sådana de verkligen tilldragit sig, har

Lördagen den 19 Februari.

N:o 9.

alltid ansetts att, enligt den betydelse, man hittills fäst vid be- Förslag till
greppet om rättegångsförhandlingens offentlighet, domstolen varit färordninff
oförhindrad icke blott att låta, på sätt i 17: 22 Rättegångsbalken sägs, TetvfdundHparterne
utan äfven den åhörande allmänheten afträda under det domstoiarne.
egentliga vittnesförhöret, hvarefter det dervid hållna protokollet (Forts.)
upplästs i.parternes och menighetens närvaro för vittnet, och för
detta vanligen intet annat återstått än att svara ja och nej på de
frågor, som behöft ytterligare framställas. Ett sådant med den
gällande rättegångsordningen sammanhängande och af densamma
rent af fordradt förfarande skulle blifva fullkomligt otillåtligt i
samma stund det stadgades enligt förslaget att, "så länge det kan
ske utan trängsel för dem som till Rätten höra eller hafva med sakerna
att skaffa, skall ej vara någon förment att vara inne, medan
Rätten sitter, der ej öfverläggning till beslut skall inom lyckta dörrar
hållas eller Rätten finner förekommande mål vara för anständigheten
eller sedligheten stötandeu. Men en lagförändring, hvarigenom det
förfarande, jag nyss omnämnt, blefve olagligt, skulle lända till
verkligt förfång för rättstillståndet i allmänhet, enär följden blefve
ilen att man kunde vänta sig, att domaren finge sanningen mindre
fram i dagen än hittills varit fallet.

En annan omständighet är, att gällande rättegångsordning ej vet
af att ordföranden i någon domstol har i sittande rätt någon myndighet,
som är skild från domstolens. Om ordföranden stannar
i olika mening med den, som omfattas af rättens öfrige ledamöter,
är det deras mening som skall gälla och icke hans. Enligt förslaget
skulle förhållandet i fråga om de föreskrifter, som gälla
ordningens bibehållande inför rätta, blifva motsatt, så att, om
t. ex. behofvet för, icke ordföranden, men andra af rättens ledamöter
att se och .höra. hvad som förekommer inför domstolen någon
gång råkade i strid med behofvet af utrymme för allmänheten,
skulle det icke vara rätten, utan ordföranden som afgjorde den
frågan, och på ordföranden skulle sålunda bero, huruvida de, som
bestämde domstolens beslut, skulle få se och höra tilldragelser,
hvarom de enligt lag skulle döma. Man må anse att anmärkningen
är i praktiskt hänseende af liten betydelse, ehuru den, som
hyser misstro till domarens omdöme i fråga om allmänhetens rätt,
har samma skäl till misstro i fråga om hans omdöme rörande den
rätt, som tillkommer bisittarne i domstolen; men i allt fall torde
höra medgifvas, att den anförda omständigheten är ett ytterligare
bevis på att förslaget förutsätter en annan rättegångsordning, än
den vi för närvarande ega, och att den föreslagna lagen blott skulle
blifva en ny klut på gammalt tyg och medföra den vanliga effekten
af dylika lappningar.

Såsom exempel på att den nya lagen skulle i särskilda fall
kunna föranleda mycket stora olägenheter, tillåter jag mig erinra
om att enligt förslaget blefve det omöjligt att på ställen, der
domsalarne hafva med skrank afskildt utrymme särskilt för
dem, som till rätten höra och hafva med sakerna att skaffa och särskilt
för åhörarne, hindra att icke åhörarne sammanpacka sig
emellanåt till en trängsel, som kan blifva för åtskilliga af dem

JJ:o 9.

Förslag till
förordning
om, offentlighet
vid underdomatolarne.

(Forts.)

32 Lördagen den 19 Februari.

ganska farlig ock som ingalunda är förenlig med god. ordning;
ock att, om en köp menniskor skulle bekaga afsigtlig! störa
eller hindra ordningen inför rätta, ock de verksamma fridstörarne
bland en liksinnad folkmassa dolde sig bakom dem, som förhöllo
sig tyst och skickade sig till det yttre anständigt, vore det lika
omöjligt att stäfja oordningen, som att i den sammanpackade menigheten
utpeka de särskilda fridstörarne. För ingen afHerrarne
torde vara obekant, att vid behandlingen af mål, som lifligt upprört
mångas sinnen, såsom ransakningar angående lurendrejerier,
lönkrögerier, skogstjufverier ock andra förbrytelser, i hvilka kela
bybefolkningar varit mer eller mindre intresserade, sådan oordning
understundom uppstått, att domstolen icke käft annan utväg för
förhandlingens fortsättande än att inskränka antalet af de vid
ransakningen närvarande långt mer än som fordrats af blotta
hänsyn till utrymmet. Man kar vid slika tillfällen icke tillåtit
flere vara i domsalen inne än att deras beteende ock skick kunnat
kontrolleras. Hvarför skulle icke likadana oordningar kunna framdeles
förekomma? Ock hvilken är väl faran af att i ordningens
intresse sker något maktmissbruk å domstolens sida, då domstolen
är ansvarig för ock en hvar har rätt att kontrollera detsamma?

Förslaget utgår från det alldeles falska antagandet, att det
allmännas rätt är underordnad den enskildes, hvilket framlyser
vid jemförelsen med det otillräckliga skydd för den allmänna ordningen,
som innefattas i stadgandet: “Hvar som rättegång åhöra
vill, skall skicka sig tyst och anständigt. Gör någon annorlunda,
må han från rummet afvisas.“ Det allmännas kraf af offentlighet i
domstolsförkandlingarne är grunden för den enskildes rätt att åhöra,
en rättegångsförkandling, och det bör till följd häraf vara medgifvet
för domstolen, att, om vid förefallande oordningar bland den i
sessionsrummet innevarande allmänheten det är omöjligt att utpeka
den skyldige, få aflägsna, om icke alla, åtminstone så många
af åhörarne, att man kan upprätthålla ordning bland de öfrige. Det
är alldeles icke min mening att betrida. att ett stadgande om domstolsförhandlingars
offentlighet hör till en af Konungen och Riksdagen
faststäld rättegångsordning, och att när en ny rättegångsordning
införes, det kan vara skäl att deri intaga ett dylikt stadgande,
men min mening är att då nyssnämnda offentlighet vid alla våra
underdomstolar utan undantag faktiskt eger rum och denna offentlighet
nu är så stadgad, att det är omöjligt att tå den uppkäfd
utan genom eu af Konungen och Riksdagen stiftad ny lag, och
då betydelsen af rättsförhandlingarnes offentlighet är genom landsseden
så väl faststäld, att de många försök, som tid efter annan
blifvit gjorda, att i skrifven lag göra det bättre hafva misslyckats,
skulle den föreslagna lagens antagande vara alldeles detsamma,
som att för en tom form försaka verkliga fördelar, som man åtnjuter,
och ådraga sig nya olägenheter.

För min del kan jag icke se någon reel fördel af lagförslagets
antagande och vågar påstå att den önskvärda och nödiga offentligheten
i rättegångsförhandlingarne vid våra underdomstolar icke
blefve i ringaste mån befrämjad genom den nya lagen, men att

Lördagen den 1!) Februari.

>:o ».

den deremot komma att föranleda hvarjehanda olägenheter icke Förslag till
minst derigenom, att densamma blefve hinderlig för underdomsto- förordning
larne att upprätthålla ordningen inför rätta. hetvidwndfr

På grund häraf måste jag yrka afslag å Utskottets hemställan domstolarne
i afseende å den föredragna punkten. (Forts.)

Herr Statsrådet von Steyern: Jag skall börja med att
medgifva, att jag icke tror att grundsatsen om offentlighet vid
underdomstolarnes förhandlingar för ögonblicket åtminstone är utsatt
för någon stor och öfverhängande fara under nuvarande lagstiftning
eller kanske rättare brist på lagstiftning i detta ämne.

Jag gör mig derför icke någon förhoppning att kunna inverka på
deras öfvertygelse, som anse att man bör uppskjuta med all lagstiftning
intill dess den fara, som skall afvärjas, står för dörren.

Om man deremot, i likhet med hvad Kongl. Maj:t i detta fall gjort,
anser att förefintliga och erkända brister i lagstiftningen böra
botas, innan de hunnit gifva upphof till verkliga oordningar, vågar
jag påstå att tillfället icke är illa valdt för framläggandet af
nu ifrågavarande förslag.

Jag behöfver icke här inlåta mig på något försvar för grundsatsen
om offentlighet vid domstolsförhandlingar; denna grundsats
har numera ingått såsom ett hufvudmoment i alla nyare
rättegångsordningar, och den har val'' knappast i vårt land och
allra minst inom vår representation någon vedersakare.

Motståndet mot den Kong], propositionen tyckes också, att
döma af den reservation, som är bifogad Lag-Utskottets betänkande,
och det yttrande, som nyss afgifvits i Kammaren, egentligen
härleda sig från den föreställningen, att den lagstiftning, vi nu
hafva, skulle vara för ändamålet tillfyllestgörande. Denna lagstiftning
innefattas, såsom man vet, i Kong!, cirkuläret af den
28 Mars 1835. Hvad som först fäster uppmärksamhet i afseende
å detta cirkulär är, att det är en administrativ författning, icke
någon allmän lag. Det finnes väl knappt något land med utvecklad
rättsordning, der man fäst så litet afseende vid den form,
hvari ett så vigtigt stadgande blifvit affattadt, att man nöjt sig
med en anordning af administrativ natur, utan att söka bereda
stadgandet en tryggare plats i den allmänna lagen. Det är nu
detta, som afses med den Kongl. propositionen, och i det fallet
åtminstone skulle väl en fördel vinnas genom förslagets antagande.

Ser man vidare på innehållet af 1835 års cirkulär, så lyder
detta ordagrant sålunda: “med anledning af .Rikets Ständers" hos
oss i underdånighet gjorda framställning, om rättegångs offentliga
hållande vid alla underrätter, hafve Yi i nåder funnit nödigt att
låta vederbörande erinras, att det urgamla bruket af offentlighet
vid under-rätter vidmakthålla11. Man finner häraf först och främst,
att cirkuläret icke angår poliskammare, när de fungera såsom domstolar.
Dessa polisdomstolar hafva dock, såsom man kan sluta af
de för dem utfärdade instruktioner, så likartade göromål med vissa
af dem, som tillkomma de allmänna domstolarne, att det icke fin Första

Kammarens Prat. 1881. N:o 9. 3

N:o 9. 34 Lördagen den 19 Februari.

Fardag till nes något rimligt skal, hvarföre icke det urgamla bruket af offentforoMmng
ligbet skulle sträcka sig äfven till dem. Detta skulle vinnas geTetvidunder-nom
antagande af den Kongl. propositionen, och deri läge väl äfdomstolame.
ven en fördel, som vore att hemta af dess antagande.

(Forts.) Hvad 1835 års cirkulär egentligen betyder i afseende å offent lighet

vid de allmänna domstolarne har åtminstone för mig förefallit
temligen oklart. Icke kan väl gerna stadgandet, der det nu
står i all sin nakenhet och utan alla inskränkningar, betyda, att
offentlighet derigenom påbjudes i alla fall, ovilkorligen och utan
undantag; så har det åtminstone hittills icke blifvit tolkadt. Återstår
då att tyda cirkuläret så, att det inskärper angelägenheten
att iakttaga offentlighet på det sätt och i den utsträckning, hvari
offentlighet hittills egt rum vid underdomstolarne. År det då bruket
vid hvarje särskild underrätt, är det den tradition, hvilken
vid hvarje domstol utvecklat sig i följd af de respektive domarenas
personliga uppfattning, som härvid bör vara bestämmande?
I sådant fall skulle offentlighet vid den ena domstolen kunna
blifva något helt annat än vid den andra. År det åter det allmänna
bruket inom hela riket, som skall vara rättesnöre för de
särskilda domstolarna, då kan man med skäl fråga, hvar domaren
skall inhemta upplysningar om detta bruk och i all synnerhet om
de inskränkningar deri eller undantag derifrån, som icke kunna
undvaras. I brist på bestämd norm i detta hänseende torde det
knappast finnas någon annan ledning för domstolens åtgöranden
än den, som ligger i domarens personliga uppfattning eller urskilning
i fråga om hvad som i hvarje fall är ändamålsenligt eller ej.
Men då är det domarens uppfattning, som blir lag, och, om en
domare med stöd af denna uppfattning skulle finna sig föranlåten
att stänga rättens dörr i ett fall, då den allmänna meningen med
skäl yrkar på offentlighet i rättegången, torde det blifva för en
öfverdomstol ganska svårt att falla honom till något verksamt
ansvar, så vida icke hans förfarande vittnar om rent oförstånd.
På domarens urskilning måste man visserligen lita, när det gäller
att tillämpa gifven lag, men att sätta så stort förtroende till hans
urskilning, att man låter honom göra lag, der skrifven lag ej fins,
öfverensstämmer icke väl med vår uppfattning om huru lag bör
komma till. Här har visserligen blifvit sagdt och med eftertryck
framhållet, att den urgamla häfd, som redan finnes, skulle vara
lag, och detta må vara godt och val, så länge den rätts-ed, som
genom häfden helgas, är fullt klar och tydlig, såsom skrifven lag
bör vara. Men om den, såsom här är fallet, kan tolkas på mångahanda
sätt efter domarens uppfattning, tror jag det vara allt skål
att omsätta häfden i skrifven lag så fort ske kan.

Åf dessa skäl har jag icke tvekat att tillstyrka Kongl. Maj:t
att för Riksdagen framlägga detta lagförslag, som blifvit af ruin
företrädare i embetet förberedt och på hans föredragning till Högsta
Domstolen remitteradt. Jag har icke ansett mig höra uppskjuta
dermed till den allmänna revisionen af vårt rättegångsväsen.
Ingen kan, åtminstone för det närvarande, med någon visshet
förutse, när en ny rättegångsordning hos oss kan komma till

Lördagen den 19 Februari.

stånd, och jag skulle icke vilja i afvaktan derå tillstyrka uppskjutande
af någon nyttig lagstiftningsåtgärd, som icke står i oskiljaktigt
sammanhang med den stora reformen. Att detta icke är fallet
med den lagstiftning, som nu ifrågasättes, är tydligt deraf, att
icke gerna något rättegångssätt kan blifva hos oss brukligt, som
icke hyllai offentligheten såsom en af sina grundbestämmelser.

Innan jag går att besvara de anmärkningar, som blifvit gjorda
mot den föreslagna författningen i speciella delar, ber jag att få
erinra om några faktiska förhållanden. Ett förslag, nära nog lika
lydande med det som nu föreligger, har varit antaget af Rikets
.Ständer vid 1823, 1829 och 1834 årens riksdagar. Efter hvarje af
dessa riksdagar har förslaget understälts Högsta Domstolens pröfning,
och domstolen har tillstyrkt förslagets antagande utan annan
anmärkning, än att några af ledamöterne ansett offentligheten icke
höra utsträckas till polisdomstolarne. Eu har förslaget för fjerde
gången varit af Högsta Domstolen granskadt, och de anmärkningar,
som der af pluraliteten uttalats, hafva också blifvit vid förslagets
omredigering i Justitiedepartementet iakttagna med undantag
af en, som ej heller upptagits vare sig här i Kammaren
eller inom Lag-Utskottet. Det kunde väl då tyckas, som om ett
lagförslag, som genomgått skärselden så många gånger, nu skulle
Kunna passera utan synnerliga anmärkningar i afseende på lagens
innehåll. De anmärkningen, som här blifvit framstälda, äro också
ingå andra än de, som vid senaste granskningen i Högsta Domstolen
blifvit gjorda af en ledamot, med hvilken eu annan i vissa
delar instämt.

Den siste talaren har sålunda anmärkt, att här skulle förekomma
en nyhet i svensk rättegångsordning, bestående deri, att
det icke är rätten utan domaren, som skall upprätthålla ordningen
i domsalen. Det synes mig dock ligga i sakens natur, att den,
som skall vidmakthålla ordningen, bör kunna ögonblickligen ingripa,
och det skulle icke bidraga att höja rättens heder och anseende,
om en fridstörare först efter öfverläggning mellan rättens
ledamöter kunde utvisas. Det är vidare sagdt, att domaren vore
af författningens ordalag hindrad att genom åhörares utvisande
förekomma öfverdrifven trängsel dem emellan. Äfven i detta afseende
ligger det, enligt mitt förmenande, i sakens natur att, när folk
packar sig tillsammans på ett offentligt ställe till sådan mängd,
att lif och lemmar kunna råka i fara, det då tillkommer den, som
har att vaka öfver ordningen på stället, att skingra massan, utan
att en sådan rättighet behöfver särskildt tilläggas honom. Att
denna författning skulle lägga hinder i vägen derför, kan desto
mindre sättas i fråga, som författningen, i betraktande af dess ändamål,
ej kan vara afsedd att förbjuda annat utvisande af de tillstädes
varande _ än det, som sker i afsigt att hålla rättens för.
handlingar hemliga. Det nämndes ock, att parter och vittnen icke
skulle kunna aflägsnas, när det ansåges för sakens behandling nöuigt
och nyttigt. Jag^ tror icke att denna författning förbjuder
domaren att vidtaga någon som helst åtgärd med parter och vittnen
eller andra som med sakerna hafva att skaffa; den rör endast

N:o 9.

Förslag till
förordning
om offentlighet
vid underdomstolarne.

(Forts.)

N:o 9.

Förslag till
förordning
om, offentlighetvidunderdomstolarne.

(Forts.)

Lördagen den 19 Februari.

förhållandet mellan domstolen och tingsmenigheten. Också har
jag vid ärendets föredragning uttalat den mening, att förslagets
sista moment med den deri förekommande hänvisning till 17 kap.
Rättegångsbalken antagligen vore öfverflödigt, men att jag icke
ville afstyrka dess intagande i lagen på yrkande af Högsta Domstolens
fleste ledamöter. Hvad slutligen beträffar den anmärkning,
att man hädanefter icke skulle kunna utvisa allmänheten för att aflocka
en part någon bekännelse, som han af blygsel eller annat
skäl icke eljest skulle vilja afgifva, är jag öfvertygad derom, att
huru långt den inqvisitoriska principen än må hafva vunnit insteg
i vårt processförfarande, ett dylikt tillvägagående likväl, med
den uppfattning man numera hyser om domarens pligter, knappast
skall anses lämpligt eller ens öfverensstämmande med nu gällande
rättegångsordning.

jag anhåller om bifall till den Kongl. propositionen.

Herr Fröman: Det är allmänt bekant, att den närmaste an ledningen

dertill, att ett lagförslag af denna beskaffenhet framkommit,
var den inom landet, till följd af en särskild tilldragelse,
spridda oro, att det urgamla bruket af offentlighet vid domstolarne
skulle i någon mån kunna inskränkas eller rent af borttagas.
För att skingra denna oro har i det förslag, som nu föreligger,
grundsatsen om en slik offentlighet blifvit i allmän lag uttryckligen
faststäld samt till och med utsträckt till poliskamrarne,
när de utöfva domsrätt, hvarförutan åtskilliga ordningsregler i
detta ämne stadgats.

Alla som yttrat sig rörande denna lag tyckas sammanstämma
i sjelfva grundsatsen, att offentlighet vid underdomstolarne äfvensom
i poliskammare vid nu uppgifna tillfällen bör ega rum, men
deremot hafva i afseende å ordningsreglerna blifvit framstälda åtskilliga
anmärkningar. Mig förekommer det också, som skulle desamma
innehålla både för mycket och för litet och i sitt nuvarande
skick kunna gifva anledning till icke blott de olika meningar, som
hittills yttrats, utan äfven till olika meningar, när det kommer i
fråga att in praxi dem tillämpa. När vi hafva en så lång erfarenhet
af offentlighetens utöfvande vid domstolarne och så få exempel
på ett motsatt förfarande, att, såsom en föregående talare yttrat,
med hvilken jag derutinnan instämmer, det på många årtionden
icke förekommit mer än ett enda fall, som har kunnat föranleda
åtal för offentlighetens kränkande, tror jag att deri ligger en ternligen
god garanti för, att domstolarne i detta fall hafva rätt uppfattat
hvad som på dem ankommer och hvad de bort iakttaga;
och jag vågar derpå grunda mitt omdöme, att dessa ordningsregler
äro öfverflödiga.

Det har äfven påståtts, att hela lagen skulle vara fullkomligt
öfverflödig. I detta påstående kan jag icke instämma; ty, utom
det att denna lag utsträcker den förut varande offentligheten äfven
till poliskammare under förut uppgifna förhållanden, torde de
omständigheter, som föregått lagförslagets framläggande, äfven
fordra, att det nu eu gång framlagda förslaget till stadgande i

Lördagen den 19 Februari.

N:o 9.

ämnet icke afslås. Det synes mig både kunna och böra antagas i Förslag till
de delar, om hvilka alla synas vara eniga. lag skulle likväl icke
anse fullt lämpligt att dervid begagna alldeles samma ordalag, °"t vidundersom
bär blifvit använda, emedan dessa kunde tolkas så, som om domstolarne.
bär vore fråga om stiftande af en ny lag, och jag vågar derföre (Forts.)
föreslå att det stadgande i ämnet, som nu borde antagas, finge
ungefär följande lydelse: “Det urgamla bruket att vid allmänna

underrätter rättegången hålles offentligen skall iakttagas icke blott
vid nämnda rätter utan äfven vid poliskammare, när sådana mål
der förehafvas, i hvilka poliskammare utöfvar domsrätt; och yrkar
jag bifall till detta förslag.

Herr Sundeil: Då jag begärde ordet, skedde det för att i
någon mån bemöta hvad den förste ärade talaren bär anfört, men,
sedan vi hört Herr Statsrådet och Chefens för Justitiedepartementet
yttrande, har jag föga att säga. Jag borde derföre möjligen
inskränka mig till att endast yrka bifall till utskottsbetänkandet,
men, då jag nu har ordet, anhåller jag att dertill få lägga något,
om än obetydligt.

Kongl. Maj:ts proposition börjar med: “urgammal häfd har
stadgat bruket af offentlighet vid ''underdomstolarnas förhandlingar".
Detsamma innehåller Kongl. cirkuläret af den 28 Mars 1835.
Cirkulärets synnerliga korthet har Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet
nyss meddelat Kammarens ledamöter. Nu
vore fråga om att, genom af Konung och Riksdag stiftad lag,
detta bruk skulle ytterligare proklameras och blifva gällande jemväl
för poliskammare, när sådana mål der förehafvas, i hvilka
poliskammare utöfvar domsrätt. Härutöfver skulle stadgas de
fall, då åhörare, flere eller alla, kunde från domsalen afvisas, i
hvilket sistnämnda afseende nu finnes föreskrift blott för ransakning
om ett enda brott, oaktadt vid våra domstolar liera mål
kunna förekomma, hvilka äro för anständigheten och sedligheten
sårande. Det nya stadgandet vore således onekligen en vinst.

Att den, som i rätten förer ordet, skall ega till ordningens
vidmakthållande gifva nödiga föreskrifter, anser jag följa temligen
af sig sjelft. (Förgår han sig dervid, så står han naturligtvis till
ansvar ''enligt 25 kapitlet Strafflagen, och bevisningen om hans
förfarande härutinnan lärer väl vara mycket lätt.

Jag ber få erinra, att detta förslag är hufvudsakligen hemtadt
från en paragraf i Lagkomité^ förslag till Rättegångsbalk, 7
kapitlet, och att det återfinnes jemväl i Lagberedningens författningsförslag,
dock med någon förändring beträffande poliskammare.
Likasom från Lagberedningens förslag till straffbalk utbrötos
och blefvo gällande flera särskilda författningar, hvilka
derefter fingo sin plats i strafflagen, så skall tvifvelsutan detta
föreliggande förslag, vordet lag, återfinnas i nya Lagberedningens
förslag till rättegångsordning, när det en gång till Riksdagen inkommer.
På sätt Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet
erinrat, kan denna rättegångsordning ännu länge låta

X:o 9.

Lördagen den 19 Februari.

i förorda tna vänta sig’ och äfven af detta skäl bör man antaga den Kong!.
om offentlig- Pr<>p0Sltl0nen.

het vidunder- # Jag ber att, rastan det kanske icke gå r rigtigt i ordning, få
domstolarne. erinra derom, att den förste talaren ogillade den domaren gifna
(Forts.) makt, hvarom lagförslaget förmäler. Men jag frågar honom: hvem
är det nu, som anställer de särskilda förhören med blyga och
försagda vittnen eller med blyga tilltalade, som icke vilja bekänna
i. åhörarnes närvaro? Och jag frågar: hvar finnes nu bestämdt
tillåtet ett sådant förfarande? Jag håller före, att, äfven om förslaget
_ antages, och en samvetsgrann domare så förfar och derefter
i åhörarnes närvaro upprepar ett sådant vittnes berättelse
eller en sådan tilltalads bekännelse, och vittnet eller den tilltalade
erkänner densamma vara till protokollet rätt uppfattad, domaren
icke lärer derför kunna åtalas.

Jag inskränker mig till att yrka bifall till Utskottets betänkande
och dermed också bifall till Kongl. Majds proposition.

Grefve Mö mer: Det lärer väl vara en grundsats, som genomgår
hvarje samhälle, som gör anspråk på någon insigt och
kunskap i lagstiftning, att man för det första icke skall stifta
andra lagar än som behöfvas, icke tro sig genom lagstiftning
på förhand kunna ordna samhällets angelägenheter, utan lagstifta
i den mån, som samhällets behof visar sig erfordra denna lagstiftning;
och för det andra, att, när man lagstiftar, man söker göra
lagen så fullt tydlig och ordentlig, att åtminstone de, som skrifva
lagen, sjelfve måtte veta, hvad som med denna lag menas och
huru den vid sin tillämpning bör förstås. Om detta hos oss iakttaga,
derom har jag i dag under den diskussion, som här försiggått,
fått anledning att hysa mycken villrådighet. Lagförslaget,
sådant det föreligger, tyckes påbjuda ovilkorlig rättighet för alla
att vara närvarande, endast trängsel icke inträffar till sådan grad, att
det blir menligt, eller beslut skall fattas inom slutna dörrar, eller
mål förehafvas, som äro sårande för anständigheten. Vi hörde
dock nyss Hem Statsrådet von Steyern gifva stadgandet eu vida
mer utsträckt tolkning, eller att lagförslaget gåfve domaren möjlighet
att äfven vid andra tillfällen bestämma rörande offentligheten,
något som jag för min del, med detta lagförslag i min hand,
aldrig kunnat föreställa mig. Om så är fallet nu med ett lagförslag,
som nyss blifvit genomtänkt och här framlagdt, huru skall
denna lag då kunna förstås längre fram, då invecklade förhållanden
förekomma och då man hunnit glömma de åsigter, som uttalats
vid lagens stiftande?

Besynnerligt må väl äfven förekomma, att den sats här uttalats,
att vi icke hafva någon egentlig lag rörande offentlighet
vid domstolar, likasom skulle i Sverige vår statsrätt icke vidare
gälla, likasom skulle ett af Kongl. Maj:t utfärdadt påbud icke
hafva kraft af lag. Jag vet dock icke annat eller har mig af
Sveriges grundlagar annat bekant, än att ett påbud, utfärdadt af
Kongl. Maj:t och vederbörligen kontrasigneradt, är lag, hvarefter
svenska folket måste sig rätta och som svenska folket måste lyda.

Lördagen den 19 Februari. 89 >'':o 9.

Skulle det påbudet vara ett steg något på sidan om lagen, då har Förslag till
det efter 1809 tillhört och tillhör ännu Konstitutions-Utskottet att förordning
derför ställa vederbörande rådgifvare till ansvar, men ovilkorligen l™t vfäundeimåste
det påbudet lydas, sedan det i laglig form framkommit. Nu dovistolamc.
säges det, att 1835 års cirkulär icke är lag. Jo visst är det lag, (Forts.)
så god som någon annan lag här i Sverige, som blifvit vederbörligen
kungjord och promulgerad. Men, säger man, den står icke
i lagen. Huru skulle den kunna stå der, nemligen i sjelfva
lagtexten? Huru komme den nya lagen att stå der? Jo,
precis på samma sätt som 1835 års cirkulär står intaget i lagboken,
der det citeras vid kapitlen om underdomstolar. På alldeles
samma sätt skulle den nya lagen komma att der införas. Det ena
blefve derigenom icke mera lag än det andra. Den nya lagen
komme derigenom att gorå precis samma verkan som den gamla,
men jag lemnar derhän, hvilken nytta det kan göra i landet, att
allmänheten får lära sig att misstro verkan af en lag som finnes.

Ty hvilken annan verkan skulle det nya lagstiftandet medföra,
om, då man redan har ett i fullt gällande kraft varande påbud
om offentlighet vid underdomstolar, man nu skulle få en lag, som
skulle säga ungefär detsamma som den gamla lagen. Detta gamla
cirkulär skulle då vara något, såsom turkarne säga “bosch‘%
d. v. s. intet, något som icke hade gällande kraft. Ja, om man på
det sättet tillåter sig att granska innehållet af Kongl. Maj:ts påbud,
då kersbär icke lag utan godtycke i landet, och för att införa
sådant rättstillstånd eller rättslöshetstillstånd vill jag icke
medverka. En lag kan visserligen ändras eller upphäfvas, då det
behöfves; men att säga, att detta icke är lag, och i stället införa
något precis lika lydande, derföre att det, som finnes, icke skulle
vara lag, det är något, som man måste besinna sig på, innan man
på det sättet lagstiftar.

Det sades af Herr Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet,
att det icke vore beskrifvet, hvad som menades med offentlighet,
och att begreppet härom kunde bero på olika tradition vid
olika domstolar och på de respektive domarena i hvarje ort. Så
okunnige äro vi väl dock icke i Sverige om hvad som menas med
svenska språket och icke heller om hvad vi fått för vanor och
traditioner, att, då det står, att den urgamla offentligheten vid
underdomstolarne skall vidmakthållas, vi icke veta att offentlighet
skall ega rum och förstå hvad som dermed menas, ty det
tror jag hvem som helst kan begripa.

Det sades äfven, att Riksdagen tre gånger förut skulle hafva
begärt denna lag. Ja, det är sant; det bestrider jag icke. Men
sista gången var år 1834, och sedan har detta 1835 års cirkulär
utkommit, och sedan dess har frågan legat nere tills nu, då den
af en särskild anledning åter framkommit. Men en tillfällig anledning
bör väl icke utgöra skäl för en ny lagstiftning. Ty skall
man stifta lag för hvarje gång en lagöfverträdelse eger rum, då
blir det ett evigt lagstiftande. Skulle man till exempel för hvarje
gång ett kontraktsbrott egde rum söka få ny civillag i fråga om
kontrakt? Eller skulle man i fråga om brott af embetsman

J*:<> 9.

Forsla!! till
förordning
om ojfentlighetvid
underdomstolarne.

(Forts.)

40 Lördagen den 19 Februari.

stifta en ny lag för hvarje embetsförseelse? Och, jag frågar, hvar
linnes den, som kan stifta lag sådan, att den icke öfverträdes?
Kan någon ansvara för att, äfven om det funnes femtiotusen lagar,
icke lagöfverträdelser skulle förekomma? Icke bör man från
ett enstaka fall hemta anledning att stifta en ny lag, som skulle
säga, att vår tro på Kongl. Maj:ts rätt att utfärda påbud skulle
upphöra, och att dessa påbud icke skulle vara gällande; livilket
dock skulle blifva ett korollarium af den ifrågavarande lagstiftningen.

Det nämndes tillika, att, om en domare utvisade någon för
att locka någon annan till bekännelse, det vore ett exempel, som
icke borde följas. Något sådant åsyftades dock icke af den förste
talaren. Han syftade endast derpå, att, då till exempel ett fruntimmer
vore blygt, och man behöfde höra henne såsom vittne i
vissa mål, sådant kunde nu ske i enrum, men att detta verkligen
blefve svårt enligt detta lagförslag. Här skulle kunna vara ännu
ganska mycket mera att säga, men jag ber Herrarne ännu en
gång besinna, om det kan vara skäl att på detta sätt göra lag på
lag, när det icke behöfves. Herr Justitieombudsmannen medgaf
ganska rigtigt, att det icke behöfves någon ny lag. Hvad innefattade
då hans förslag? Jo. att offentlighet redan linnés vid
underdomstolar, derom sålunda icke behöfves någon lag, och vidare
att han allenast ville hafva ett tillägg för poliskammare
till den gamla lagen.

Hvad poliskamrarne angår har redan beträffande poliskammaren
i Stockholm, i dess af Kongl. Maj:t utfärdade instruktion, som åtminstone
för mig gäller med kraft af lag, blifvit stadgadt, att der skall
vara offentlighet. För de andra vet jag icke, om något motsvarande
är stadgadt, men det lärer väl följa af sig sjelf!, att, då det skall vara
offentlighet vid underrätt, och poliskammare tjenstgör såsom domstol,
ransakningen der skall vara offentlig. Detta är tydligt och klart
utan lagstiftning och följer genom en ganska enkel slutledning, ty
det lärer väl ej kunna förnekas, att poliskammare, då den fungerar
såsom domstol, då ock bör såsom underdomstol hafva offentlighet.

Men säger man: hvarför är man emot en sådan lag som denna,
då det ju i allt fall icke skadar att få denna lag? Jo, det skadar,
ty det skadar begreppet om den gällande kraft, som bör
tilläggas de lagbud, vi redan hafva, och den skadar äfven genom
sin uppställning, ty den verkar snarare menligt än godt på rättegångsordningen
vid våra domstolar. För min del tillåter jag mig
derföre yrka afslag å det föreslagna momentet.

Herr Carleson: Jag är i hufvudsak förekommen af den siste
talaren, så vidt det var min mening att för enskild del inlägga
en gensaga mot den åsigten, att ett af Kongl. Maj:t såsom chef
för den administrativa makten och inom densammas omfång utfärdadt
påbud icke skulle vara lag lika väl som ett genom Konungs
och Kiksdags samstämmande beslut åvägabragt påbud.
Hvad särskildt det ofta åberopade Kongl. cirkuläret af den 28
Mars 1835 angår, så är det efter min föreställning af den be -

Lördagen den 19 Februari.

N:o 9.

skaffenhet, att alla vederbörande äro, enligt 47 § Regerings- Forsla// till
formen, skyldige att ställa sig det till efterrättelse. För förordning
öfrigt har jag icke förmenat, att bruket af offentlighet vid rätt v- °™tv£etmdergångar
varit beroende af något från den administrativa maktens domstolanw.
sida utfärdadt påbud. Genom det Kongl. cirkuläret är endast den (Forts.)
gamla landssedens tillvaro erkänd, och erkänd såsom befogad, men
iandsseden i och för sig är, såsom icke hafvande oskäl med sig,
stadgad såsom gällande genom § 11 kap. 1 Rättegångsbalken, och
derest. någon underdomare skulle åsidosätta denna landssed,
hyser jag, i strid med Herr Statsrådet von Steyerns mening, den
äsigten, att sådant icke vore straffritt. Det har också åberopats,
att lagförslaget blifvit tillstyrkt af de fleste af Högsta Domstolens
ledamöter. Af de anmärkningar, jag tillåtit mig framställa
mot lagförslaget, är det emellertid åtskilliga, som äro af den beskaffenhet,
att det icke behöfves den ringaste juridiska insigt för
att bedöma deras giltighet. Jag tror att ingen, som med uppmärksamhet
genomläser den nya lagen, bör förneka, att enligt
densammas uttryckliga befallning skall det vara otillåtet för domaren
såväl som rätten att, utom i särskildt uppgifna fall, hindra
någon eller några att innevara i en underrätts sessionsrum medan
rätten sitter, och jag kan icke inse att det skulle gå an, att en
domare företoge sig att utfärda några föreskrifter, som han ansåge
för ordningens upprätthållande vara nödiga men tillika måste
erkänna skulle stå i strid med gällande lag.

_Herr Lotbigius: Den af den förste ärade talaren uttalade
mening, att den urgamla Iandsseden om offentlighet vid domstolarne
har full kraft af lag, och att till följd deraf och med tillämpning
af 1835 års. cirkulär den domare, som hindrar menigheten
från tillträde till tingssalen, är underkastad samma straff nu, som
det, hvilket skulle drabba honom, om detta lagförslag blefve upphöjdt
till lag; denna mening delar jag fullkomligt; men detta oaktadt
har jag funnit mig böra biträda det slut, hvartill Utskottet
kommit, ehuru på något olika, i min reservation angifna skäl. Jag
har nemligen ansett, att offentligheten vid underdomstolarne är
ett moment i rättegångsordningen, af den stora vigt, att det väl
förtjenar att stadfästas genom lag, stiftad i den ordning 87 § Regeringsformen
bjuder. Det har också medgifvits af detta lagförslags
motståndare, att man icke kan betvifla att, då ett förslag
till ny rättegångsordning i sin helhet en gång kommer att för
Riksdagen framläggas, ett stadgande om offentlighet kommer att
deri inflyta. Vid sådant förhållande, då det allmänt erkännes, att
det ifrågavarande stadgandet har sin rätta plats i en lag af denna
natur, finner jag mig förhindrad att, när ett lagförslag i denna
syftning nu, utan afvaktan af den pågående fullständiga omarbetningen
af Rättegångsbalken, blifvit här framlagdt, afstyrka detsamma,
då jag nemligen ej har något att erinra mot sjelfva innehållet
af förslaget. Här har af eu bland de talare, som motsatt
sig antagande af Utskottets förslag, blifvit påyrkadt, att man af
Lag-Utskottets förslag skulle antaga endast den generella re -

U-.o 9.

Lördagen den 19 Februari.

Pörslar/ till
förordning
om offentlighet
vidunderdomstolarne.

(Forts.)

geln om offentlighet eller ungefär detsamma, som 1835 års Kong!,
cirkulär innehåller. Ehuru äfven jag står på den ståndpunkten
''att jag erkänner, att vi redan hafva gällande lag i detta ämne,
synes det mig dock önskvärdt att lagen något närmare utvecklas
och utbildas, och skälet hvarför detalj bestämmelser i detta afseende
böra meddelas är enligt mitt förmenande det, att uppfattningen
af den gamla landsseden utan tvifvel har varit och är något
olika vid olika domstolar.

Mot förslagets detaljbestämmelser hafva också anmärkningar
blifvit framstälda, men jag har för min del funnit mig fullt tilifredsstäld
af det svar, som derpå blifvit afgifvet af Herr Statsrådet
och Chefen för Justitiedepartementet, och jag skall derföre
icke inlåta mig på något ytterligare bemötande af dessa anmärkningar,
utan ber endast att få yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Lagerstråle: Uti den betänkandet bifogade reservationen
har jag uttalat såsom min åsigt, att jag för min del anser
detta lagförslag vara onödigt, och hvarje onödigt lagförslag, som
blir lag, medför åtminstone den olägenheten, att det framkallar
anspråk på att få andra onödiga lagar åvägabragta. Det finnes
vissa rättsbegrepp, som så hafva sammanväxt med det allmänna
medvetandet och som stå i ett sådant samband med de i lagen
begagnade termerna, att det till deras förtydligande icke erfordras
någon särskild lag. Jag vill i detta fall särskild! påpeka begreppet
“ting". Det är väl knappt möjligt att föreställa sig, att tingkan
hållas utan offentlighet. Det finnes för öfrigt i vår lag liera
sådana uttryck, såsom “marknad11, “landsväg''1, “kyrka" m. fl. Icke
behöfves det väl någon särskild lag för att förklara, att allmänheten
har rätt att å marknad infinna sig för att köpa och sälja, och
icke finnes det heller med afseende på begreppet kyrka och gudstjenst
någon lag, som säger, att allmänheten dit har fritt tillträde.
På samma sätt förhåller det sig med offentligheten vid underdomstolarne:
den är ock grundad på urgammal häfd. Om nu
den form, i hvilken en officiel bekräftelse på offentligheten meddelats
— det har nemligen skett genom ett cirkulär på administrativ
väg — hade visat sig vara otillräcklig, onr sjelfva den antagna
seden hade visat sig vara så otydlig, att den icke allmänneligen
efterföljts, och ännu mera om detta cirkulär hade blifvit
så uppfattadt, att underdomarena förklarat sig icke vara af detsamma
bundne, så skulle ju, derest en sådan vägran jemväl hade
blifvit strafflös, fråga kunnat uppstå om behof af att stifta ny
lag i detta afseende. Men, såsom här förut blifvit sagdt, hafva
öfverträdelserna af den antagna grundsatsen om offentlighet vid
underdomstolarne varit högst få. För min del har jag icke hört
något om mera än eu sådan öfverträdelse, om hvars beskaffenhet
och tillvaro jag såsom ledamot i Lag-Utskottet fått kunskap genom
granskningen af Justitieombudsmannens embetsberättelse, och
med anledning af denna öfverträdelse är åtal ock anstäldt af nämnde
embetsman, men detta åtal, som afser förment öfverträdelse af

Lördagen den 19 Februari.

N:o 9.

begreppet om offentlighet vid underdomstolarne, är ännu på öfver- Filning till
domstols pröfning beroende. Jag har således icke kunnat finna förordning
annat än att man redan nu af lag har tillräckliga garantier i detta Vn 0#mtlfafseende,
och det oaktadt skall det nu stiftas en ny sådan om domstolar»/:
offentlighet vid underdomstolarne. Man har väl i allmänhet såsom (Forts.) ''
motiv för stiftandet af lag att utgå från behofvet af ny lagstiftning,
men det är just behofvet, som jag för min del i detta fall
icke har kunnat finna. Det är visserligen sant, att på intet
ställe arten af den offentlighet, som skall vara rådande, är till sin
omfattning närmare bestämd, hvadan man förmenat att det skulle
kunna vara svårt för de högre domstolarne att pröfva och afgöra.
om denna offentlighet i större eller mindre utsträckning vant föremål
för kränkning, som bör föranleda till ansvarspåföljd. Om vi
hade sett detta inträffa, om vi derjemte hade sett, att underdomstolarne
uppfattat saken på olika sätt, och om vi sedan, i händelse
att. klagomål deröfver anförts, hade sett öfverdomstolarne stanna
i villrådighet vid fällandet af sitt utslag, då skulle äfven jag medgifva
behofvet af ny lag härutinnan; men förr än detta sker kan
jag icke inse, att ett dylikt behof förefinnes. En annan fördel af
förslaget Jiar här blifvit framhållen, nemligen den, att man skulle
få offentlighet äfven vid poliskamrarne, när de handlägga mål med
domsrätt. Jag vill då endast anmärka, att man icke heller der
hört, att anspråket på offentlighet blifvit trädt för nära. och tillika
erinra, att poliskamrarnes] instruktioner icke hafva tillkommit,
i den form, som för civillag stadgas, hvarföre jag för min del
icke kan inse, att något hinder förefinnes för Kong!. Maj:t att.
derest Kongl. Maj:t anser, att dessa genom Kongl. Maj:ts särskilda
beslut organiserade domstolar böra tillhållas att vid sina
förhandlingar iakttaga offentlighet i större eller mindre grad, dervid
gå till väga i enahanda ordning, som vid utfärdandet af instruktionerna
för detta slag af domstolar blifvit följd. Så har
också skett i afseende på polisdomstolen i Stockholm.

1 afseende på utfärdandet af nya författningar förekomma af
ålder tvenne olika former med olika benämningar. Den ena är
en förordning, innehållande helt nya lagbestämmelser, den andra
åter är en lagförklaring, som går derpå ut att meddela förklaring
af redan befintlig lag, som befunnits otydlig. Den form, som här
blifvit vald, är den förstnämnda, men jag tror för min del, att detta
pa många håll skulle kunna uppfattas så, som om i redan befintlig
och nu gällande lag några rättsregler icke funnos i detta hänseende.
Ingen af dem, som hafva opponerat sig mot den föreslagna
författningen, har ifrågasatt annat än att, när alla våra
nu befintliga äldre och yngre stadganden i afseende på rättegångsväsendet
en gång blifva sammanförda i en ny rättegångsordning,
äfven stadgande om offentlighet skall komma att der införas, men
det är ju ett helt olika förhållande mot att nu stifta en ny lag i
ämnet, hvaraf icke något behof gjort sig gällande. Det är visserligen
i allmänhet godt att stifta lag, innan någon olägenhet af
bristen på en sådan yppat sig, men så förtänksam som i detta

N:o 9.

Lördagen den 19 Februari.

Förslag till
förordning
om offentlighet
vid underdomttolame.

(Forts, l

fall vet jag knappt, om man kan hafva Lätt tillräcklig anledning

att vara. ,, „ , . ...

Det af Herr Fröman framstälda förslaget innehåller egentligen
icke något annat än hvad som redan finnes stadgadt i Kongl.
cirkuläret af den 28 Mars 1835, och det lilla tillägget om offentlighet
vid poliskamrarne skulle väl, då icke några närmare bestämmelser
nu finnas angående vidden och omfånget af offentligheten
vid de egentliga underdomstolarne, vara ännu mindre af
behofvet påkalladt. Jag förenar mig derföre med dem, som yrka
utslag å Lag-Utskottets betänkande.

Herr Samzelius: Efter det fullständiga försvar, som Herr

Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet egnat den Kongl.
propositionen, återstår ju icke mycket att saga, men jag har
likväl ansett det vara i''sin ordning att jag, då jag med min röst
biträdt Lag-Utskottets hemställan, åtminstone söker gifva nagra
skal för min åsigt. Den förste ärade talaren på kalmarbänken
började sitt anförande med att säga, att, om icke offentligheten
vid underdomstolarne vore tryggad genom en af Konung och Kiksdag
stiftad lag utan blott genom Kongl. cirkuläret af den 28 Mars
1835, så vore den det åtminstone genom den föreskrift, som finnes
i kap. 1 § 11 Rättegångsbalken, der det heter: “landssed, som ej
bär oskäl med sig, må han (domaren) ock råtta sin dom efter,
der beskrifven lag ej finnes“. Jag vill likväl erinra derom, att

den skrifna lagen i många hänseenden har betydligt företräde framför
urgammal landssed. Det är en sak, som man utan tvifvel har
kommit under fund med redan den tid, när man först började pa
att uppteckna dessa enkla landsseder, som lefde på folkets läppar.
Sielfva det lagrum, som här nyss åberopats, var ursprungligen åt
denna beskaffenhet och hade först inrymts i de så kallade domarereglerna.
Dessa utgjorde, såsom bekant är, icke någon lag, men
iakttogos likväl allmänt vid domstolarne, likasom om de vant lag.
Det oaktadt, och ehuru samma föreskrift förekommer i domarereglernas
14 §, nemligen att “landssed, när hon icke häfver oskäl
med sig, bör räknas för lag, der man efter döma må“, så ansåg
man likväl nödigt, för att gifva helgd af lag åt den af domare i
allmänhet följda landsseden, att inrymma en föreskrift derom i
den allmänna lagen. Den grundsats, hvarom det här är fråga, är
så vigtig, att åtskilliga andra folk till och med ansett den böra
intagas i grundlagarne eller de konstitutionella bestämmelser, som
reglera förhållandet emellan regering och folk, och jag kan för
min del icke finna, att det innebär någon missaktning mot eller
någon tvekan om giltigheten af det af Kongl. Maj:t utfärdade cirkuläret,
om man anser, att en lag bör stiftas af Konung och Riksdag
gemensamt, som innehåller bestämdare föreskrifter och näi*
mare utvecklar de grundsatser, som i cirkuläret blifvit uttalade.
För öfrigt har man bland de första skälen för afslag anfört, att
det icke ‘visat sig vara behöfligt att härom stifta ny lag. Derom
kunna ju meningarne vara mycket delade. Det har lyckligtvis
icke förekommit många åtal i detta afseende, men jag kan docs

Lördagen deri 19 Februari.

N:o 9.

nämna, att det under lagförslagets behandling i Lag-Utskottet har Förslag till
anförts exempel, som visa, att det icke torde vara alldeles obehöfligt.
Det lärer t. ex. finnas rådstufvurätter — jag anser mig "tfij. underhär
icke böra namngifva någon — der man i regeln icke haft och domstolarna.
icke har offentlighet, irtan blott för särskilda fall och såsom un- (Forts.)
dantag. och när Lag-Utskottets ärade ordförande talat om, att i
ordet “ting11 ligger begreppet af offentlighet, så tillåter jag mig
erinra, att åtminstone i xrppfattningen hos en del domare i ordet
“rådstufvurätt11 icke inlagts samma begrepp af offentlighet.

För öfrigt innehåller den föreslagna lagen några närmare bestämmelser,
som icke finnas i det ofta åberopade Kong! cirkuläret.

Utom det att offentlighet derigenom påbjudes vid fyra poliskamrar,
för hvilka dylik föreskrift förut saknats, innehåller den ju
äfven några få närmare bestämmelser om de tillfällen, då offentlighet
kan förmenas. Den innehåller nemligen, att när det förekommer
mål, som för anständigheten och sedligheten finnas vara
stötande, bibehålies icke längre offentligheten. Detta är icke ett
så ovigtigt stadgande, som man vid första påseendet kan tycka,
ty enligt hittills gällande föreskrifter har en domare, som varit
mån om att iakttaga lagen, ovilkorligen måst vara särdeles tveksam,
om han kunnat tillåta sig att utvisa menigheten, när man
förehaft mål, som varit af beskaffenhet att lämpligast behandlas
inom lyckta dörrar. Mål rörande äktenskapsbrott, frågor om uppfostringsbidrag
och dylikt äro ju t. ex. sådana saker, som alls
icke äro lämpliga eller uppbyggliga för den halfvuxna ungdom,
som om aftnarne brukar infinna sig vid tingen, men samvetsgranna
domare hafva i dylika fall ofta icke trott sig ega rätt att utvisa
åhörarne. I nu gällande lag förekommer endast ett undantag från
offentligheten, nemligen när det gäller ransakning om ett särdeles
ohyggligt brott: när någon plägat umgänge med djur; men för
andra slags sedlighetsbrott medgifves icke något sådant undantag.

Man har sagt, att det vore oegentligt att tillägga rättens
ordförande en rättighet att utan samråd med rättens öfrige ledamöter
meddela ordningsföreskrifter. Om det gälde permanenta
föreskrifter eller sådana, som om huru allmänheten skall skicka
sig i tingssalen, huru åhörarne der skola placeras o. s. v., då
skulle jag icke finna det behöfligt, att rättens ordförande ensam
utan samråd med rättens öfrige ledamöter finge meddela dem,
men detta afser deremot meddelandet af sådana föreskrifter, som
genast böra gå i verkställighet.

Om det — för att taga ett konkret exempel — under pågående
session inkommer en öfverlastad person i tingssalen och för
oljud, så uppmanas han naturligen af domaren att antingen skicka
sig tyst och anständigt eller också aflägsna sig; men om han ej
aktar derpå, bör då icke domaren hafva rättighet att befalla rättens
tjenare att utleda honom utan att först derom öfverlägga
med nämden? Jag anser att det skulle vara löjligt, om en sådan
öfverläggning alltid måste föregå beslutet om utvisning. Här i
denna Kammare, der man naturligtvis är mån om att Kammaren
sjelf får besluta, är det ju ändå öfverlåtet åt Talmannen att un -

N:o 9.

Lördagen den 19 Februari.

Förslag till
förordning
om offentlighet
vid underdornstolurne.

(Forts.)

der sammanträdena upprätthålla ordningen, och för att vid förefallande
behof göra det, behöfver han icke först öfverlägga med
.Kammarens ledamöter, utan han gör det af egen drift och enligt
ordningsstadgan.

På samma sätt anser jag det vara helt naturligt, att rättens
ordförande ensam bör kunna meddela dylika ordningsföreskrifter.
.Justitieombudsmannen har sagt, att Kongl. Maj:ts förslag innehåller
både för litet och för mycket. Ja, det är fråga om, hvad
som här kan vara för litet eller för mycket. Om man hade företagit
sig att stifta en detaljerad lag angående offentlighet vid domstolarne
och dervid tagit t. ex. den tyska eller den franska lagen
till mönster och, anslutande sig dertill, sökt införa nya lagbestämmelser,
då skulle man hafva fått höra: “har är icke fråga om bibehållandet
af urgammal sed utan om införandet af en ny lag, som
icke lämpar sig för våra förhållanden", och den anmärkningen
skulle då utan tvifvel vara fullkomligt befogad. Ty om man
t. ex. nekade en sämre klädd person att inträda i en tingssal, hvilket
man kan göra enligt den tyska och jemväl enligt den franska
lagen, så skulle man säga, att man derigenom kränkte den allmänna
grundsatsen af allas likhet inför lagen, och det skulle icke
låta sig göra att vägra honom tillträde. På samma sätt förekommer
i dessa lagar en hel mängd andra bestämmelser, som icke
passa för våra förhållanden. Enligt min åsigt innehåller denna
lag just lagom, just precis hvad den bör innehålla; den innehåller
ingå onödiga föreskrifter, utan endast hvad som är nödvändigt.

Herr Justitieombudsmannen tillät sig att föreslå en ny formulering.
Det är visserligen ganska vanskligt att på stående fot
yttra sig om eu sådan, men jag vill dock säga, att sådana prydnadsord
som de, hvarmed detta förslag inleddes eller att “den
urgamla seden" etc. skulle bibehållas, i lagstil äro något olämpliga.
Det talas i; grundlagen om “svenska folkets urgamla rätt
att sig beskatta", men när det blir fråga om denna rätt, så
kommer man i strid om hvad svenska folket egentligen hade
för en rätt i detta afseende under de gamla tiderna. Att komma
med sådana prydnadsord i lagstil synes mig derför vara högst
olämpligt, ty nästan de flesta bestämmelser, som komma in i
lagen, äro urgammal sed. Man skulle då lika väl kunna säga, att
“den urgamla skyldigheten att genom dikning afleda vatten från
grannens ofvanliggande egor“ skulle bibehållas och dylikt. Jag
tror således att dessa ord här icke äro på sin plats, och för öfrigt
anser jag att det förslag, som han framstält, har åtminstone det
mot sig, att det icke blifvit granskadt af samma myndighet som
det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget, nemligen Högsta Domstolen,
och det är ju möjligt att, om man beslutar en lag i öfverensstämmelse
med Justitieombudmannens nu afgifna förslag —
oaktadt jag för öfrigt hyser all möjlig tillförsigt till hans förmåga
— den vid granskningen i Högsta Domstolen kommer att afstyrkas
af de fleste af dess ledamöter, och att vi hädanefter såsom
hittills skulle komma att blifva i saknad af en lag härutinnan.
Man har här, i synnerhet från östgötabänken, framstält den största

4 7

Lördagen den 19 Februari.

betänklighet mot lagförslaget, såsom skulle det innebära ett tvifvel
om giltigheten af det cirkulär, som Kong], Maj:t utfärdat. Det
lider dock intet tvifvel, att detta gäller, men det gäller blott i
det ömtålig, som det afser. Men denna lag är vidsträcktare, och
nar det ämne, hvarom här är fråga, är af den beskaffenhet, att
det onekligen tillhör Konung och Riksdag att gemensamt derom
besluta, sa ar det väl ingenting orätt i att äfven Riksdagen uttalar
sig i denna fråga.

. Här skulle väl. ännu kunna sägas åtskilligt, men tiden är långt
framskriden, och jag vill icke längre uppehålla Kammaren utan
anhaller om bifall till Utskottets förslag.

Herr Statsrådet von Steyern: Jag ber endast att med anledning
af några talares anmärkningar mot mitt sista yttrande få
erinra, att j''ag icke sagt, att ett af Kongl. Maj’:t utfärdadt cirkulär
icke skulle vara lag, som borde efterlefvas, men väl att detta eirAulär
ai den 28 Mars 1835 vore så ofullständigt och otydligt, att
olika domare deri kunde inlägga helt olika tolkning, och att vid
sadant förhållande det kunde vara svårt för en öfverrätt att fälla
domare till ansvar, endast derför att öfverrätten finner tolkningen
icke öfverensstämmande med sin egen; att det skulle vara omöihgt,
och att domare under alla förhållanden skulle gå fria från
ansvar, har jag icke sagt.

Herr Hasselrot: Hvad som här anförts till förmån för det
föiehggande förslaget är enligt min tanke så tillfyllestgörande,
tie anmärkningar, SOm framstälts mot detsamma, synas mig
:l;Uva rbhfvlt rå fullständigt vederlagda, att jag mycket väl kunde
afstå från ordet. Men då här såsom ett hufvudskäl emot den föreslagna
lagen anförts, att densamma vore obehöflig, ber jag att få
nämna, det jag sjelf såsom, ordförande i underrätt mången gång
funnit en sådan lag behöflig och saknat befintligheten af stadgande
beträffande omfånget och beskaffenheten såväl af den endast
i allmänna ordalag stadgade offentligheten vid underdomstolar
som domarens rätt att der upprätthålla ordningen. Jag är lifligt
ö t yei ty ga (11 o m att detta förslag, upphöjdt till lag, skall med stor
tillfredsställelse helsas icke allenast af allmänheten utan äfven af
de fleste underdomare, bland hvilka jag är den ende landtdomaren
inom denna Kammare; och jag ber derföre att få tillstyrka bifall
till förslaget.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Herr (trefven
0jhTr ,nnen’ aH derunder yrkats dels bifall till punkten, dels
åt Herr troman bifall till ett så lydande förslag: “Det urgamla
bruket, att vid allmänna underrätter rättegång hålles offentligen
skall iakttagas ej blott vid nämnda rätter utan ock vid polisiiammare,
när sådana mål der förehafvas, i hvilka poliskammare
utofvar domsrätt4*, dels ock afslag å punkten.

Härefter gjordes propositioner på dessa yrkanden, och för -

sko t).

Förslag Ull
förordning
om offentlighetvidnnderdomstolarne,

(Forts.)

N:o

Lördagen den 19 Februari.

Förslag till klarade Herr Grefven och Talmannen, sedan propositionen på bifövordning
fa]j till punkten förnyats, denna proposition vara med öfver ZvåZldt

vägande ja besvarad.

domstolarne.

(Forts.) Flere ledamöter begärde votering.

Sedan Kammaren, på framställning af Herr Grefven och Talmannen,
såsom kontraproposition vid voteringen antagit afslag å
punkten, uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:

Den, som bifaller lista punkten af det i Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 2 tillstyrkta förslag till förordning om offentlighet vid
underdomstolarne, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås punkten.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—51;

Nej—34.

Förordnings förslagets öfriga punkter och rubrik.

Godkändes.

Utskottets å sidan 3 i Utlåtandet förekommande hemställan,.

Herr Grefven och Talmannen yttrade, det Kammaren torde
finna, att denna hemställan blifvit besvarad genom de beslut Kammaren
i afseende på sjelfva förordningsförslaget fattat, hvilket
yttrande af Kammaren biträddes.

Upplästes en insänd skrift af följande lydelse:

Till Riksdagens Första Kammare.

Som den sjukdom, hvaraf jag vid riksdagens början var lidande,
ännu fortfar, anser jag mig böra vördsamt anhålla att få afsåga
mig det uppdrag såsom ledamot att deltaga i talmans-öfverläggningarna,
hvarmed jag af Kammaren blifvit hedrad.

Stockholm den 19 Februari 1881.

Henning Iiamilton.

N:o 9.

Lördagen den 19 Februari.

Denna anhållan bifölls, hvarefter Kammaren, på framställning
af Herr trefven och Talmannen, beslöt att nästa Onsdag anställa
val af en ledamot för att deltaga i talmansöfverläggningarne.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Jons Pehrsson
under tre veckor från denna dag.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets Utlåtanden:

N:o 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel;

N:o 10 a, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjette hufvudtitel; äfvensom

Bevillnings-Utskottets Betänkanden:

N:o 1, angående allmänna bevillningen;

N:o 2, i anledning af väckt förslag om skatt å maltdrycker.

Kammaren åtskildes kl. 1 44 e. m.

In Mera

A. von Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1881

N:o B.