RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1880:37

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1880. Ändra Kammaren. N:o 37.

Måndagen den 12 April.

Kl. 11 f. m.

Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:

Stats-Utskottets Utlåtande N:o 30;

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 14;

Lag-Utskottets Utlåtjanden N:is 34 och 35; samt

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Betänkanden N:is
6 och 7 (i samlingen N:is 16 och 17).

§ 2.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.

(Forts.)

Herr Cederberg, som anförde: Då jag nu begagnar mig af ordet
för att i denna fråga framlägga min åsigt, får man icke påräkna
att få höra något, som icke redan förut blifvit sagdt, och icke heller,
att de skäl, som i det ena eller andra fallet af mig anses böra vara
bestämmande, skulle kunna af mig bättre framställas än förut af
andra. Icke heller tilltror jag mig här kunna framlägga sådana
skäl, som ens i någon mån skola kunna rubba öfvertygelsen hos
andra. I en fråga som denna är det temligen naturligt, att hvar
och en, efter mogen pröfning af hvad han finner vara för fosterlandet
bäst och nyttigast, har stadgat sin åsigt i frågan, och denna,
efter grundlig pröfning af skäl och motskäl, stadgade åsigt rubbas

Andra Kammarens Prof. 1880. N:o 37. 1

Fortsattes öfverläggningen angående Lag-Utskottets i Utlåtandet
N:o 23 framstälda förslag till lag om allmänna värnpligten.

Ordet lemnades till

N:o 37. 2

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

Måndagen den 12 April, f. m.

naturligtvis icke af livad här på några ögonblick yttras. Min önskan
är endast att få till protokollet uttala min åsigt i hufvudfrågan,
samt att mot en och annan detaljbestämmelse göra några erinringar,
och detta har föranledt mig att anhålla om ordet.

Jag ber då att först få tillkännagifva, att jag kommer att rösta
för bifall till förslaget, emedan enligt mitt förmenande icke tillräckligt
talande skäl förefinnas för afslag, och särskilt synes mig detta
kunna sägas om de, jag skulle vilja kalla dem kardinalskäl, som nu
anföras mot ett bifall till förslaget. Såsom ett sådant kardinalskäl
för afslag bär man i .framstå rummet velat uppställa den satsen,
att man genom detta förslags antagande skulle fastlåsa indelningsverket.
Min öfvertygelse är tvärtom, att motsatsen skulle komma
att inträffa. Ty det är gifvet, att. hvilken härordning man än vill
sätta i stället för den nuvarande, denna härordning måste på något
sätt förberedas, innan det, som nu finnes, kan borttagas. De, som
således önska indelningsverkets afskaffande, och det snarast möjligt,
de böra också snarast möjligt söka bidraga till åvägabringande åt
något, som kan sättas i stället.

Det har vidare blifvit sagdt, att antagandet af denna lag skulle
vara stridande emot knektekon trakten. Ehuru jag äfven för min
del starkt lutar åt samma åsigt, kan jag likväl icke anse detta utgöra
tillräckligt skäl för att afslå föreliggande lagförslag, just derföre
att i den form, det nu framkommit, pålägger det icke rust- och
rotehållare något särskildt nytt besvär eller någon ny afgift utöfver
dem som redan finnas.

Man har äfven påstått, att det föreliggande förslagets antagande
skulle förhindra en reglering af våra skatteförhallanden. Jag tror
icke heller detta och det just af samma skäl, som jag i afseende på
rust- och roteringsverket nyss uttalat. Vida tyngre väger da i min
tanke det af dem, som hylla en mot min motsatt åsigt, anförda
skäl, hvilket afser krigslagarne. Jag medgifver nemligen mer än
gerna, att, isynnerhet de, som tänka på »de djupa leder», skola varmt
känna, huruledes krigslagarnes omarbetning är af högsta behofvet
påkallad. Men jag tror äfven, att, om man vill taga i betraktande
det sätt, hvarpå dessa lagar i sjelfva verket i senare tider tillämpats,
så, skall man komma underfund med, att tillämpningen deraf
gifvit allt mindre och mindre anledning till berättigade klagomål.
Särskildt ber jag att få påpeka, att på Gotland, der redan i
denna stund en vida större, — dubbelt, ja mer än dubbelt så stor —
utsträckning af värnpligten redan förefinnes, likväl icke några större
olägenheter i detta afseende försports, än i öfriga delar af landet,
hvarföre man blott och bart deraf att här föreslås en utsträckt värnpligt
icke är berättigad att draga några oroväckande slutsatser från
krigslagarnes stränghet, synnerligast som deras omarbetning redan
ganska långt framskridit.

Man har visserligen åberopat såsom ett exempel att icke mindre
än 400 personer för några år sedan i ett af de nordligare lä -

Måndagen den 12 April, f. m.

3 N;o 37.

nen blifvit dömda för förseelser mot krigslagarne, men just de åtgärder,
som vidtagits i anledning af livad som der skedde, visa
i min tanke, huru äfven i sådana fall tillmötesgående gjort sig gällande
både från regeringens och andra myndigheters sida. Der såväl
som på andra ställen har man sökt bortskaffa sådana olägenheter,
som framkallat de bestraffade förseelserna.

Man har vidare sagt, att värnpligtslagens antagande, såsom den
nu föreligger, skulle framkalla mycket missnöje i landet. Det är
visserligen möjligt, att så skulle ske på många håll, men jag vågar
påstå, att dels måste detta missnöje vara framkalladt deraf, att lagförslaget
i den sämre delen af tidningspressen icke blifvit så sant refereradt
som vederbort, och dels att, om 1878 års härordningsförslag
nu förelåge till antagande, det skulle framkalla vida större missnöje
i landet, än det förevarande förslaget.

Ett annat skäl, som också här åberopats för afslag å förslaget,
är, att denna lag skulle utgöra ett slags pappersorganisation och
särskildt tror jag mig veta, att flere ledamöter af denna Kammare,
hvilka annars yrka ett ytterst starkt försvar, just af detta skäl, att
härorganisationen skulle genom antagande af föreliggande förslag
blifva allt för svag, ämna rösta för afslag å detsamma. Denna omständighet
visar bäst, huru ytterst svårt det skulle vara att lösa försvarsfrågan,
om hvar och en qvarstode vid sådana ytterlighetsåsigter.
Det är för mig gifvet att de, som nu anse här föreslagna organisation
för svag, skulle vara ännu mera mot antagandet af ett ännu
mindre starkt härordningsförslag; deras bifall kan således icke vinnas
utan större fordringar än dem som nu uppställas. Likaså skola
icke heller de, som anse redan det föreliggande vara för mycket begärdt,
någonsin gå in på ett förslag, deri mera begäres. Vill man
icke gå hvarandra till mötes, kommer man ingenstädes i frågan,
utan får stå på samma punkt som man hittills stått. Men utom
dessa, att jag så må säga, negativa skäl, eller dem, på grund af hvilka
förslaget icke bör afslås, finnas flera, som tala för ett antagande af
förslaget. För mig hafva visserligen många sådana mera positiva
skäl varit bestämmande i detta fall, men det hufvudsakliga är helt
enkelt det, att något måste i denna vigtiga sak göras, att föreliggande
förslag går i den rätta rigtningen, och att mindre än nu
blifvit föreslaget kan man svårligen göra.

Då jag det oaktadt icke har någon förhoppning om att min
åsigt kommer att af majoriteten i denna Kammare biträdas, utan
tvärtom är förvissad att förslaget här kommer att afslås, skall jag
be att få framställa några små detaljanmärkningar, emedan vid förslagets
fortsatta behandling sannolikt ingen diskussion kommer att
ega rum, och att således detta tillfälle är det enda lämpliga för dylika
mindre anmärkningars framställande.

Jag ber då först få fästa mig vid förslagets nionde paragraf, der det
säges att den, som är medborgerligt förtroende förlustig, icke må
vapenöfvas, utan användas till lämpliga arbeten. Jag her dervid få

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forte.)

N:o 37. 4

Måndagen den 12 April, f. m.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

erinra att man redan nu sett exempel på, huruledes beväringsynglingar
för att undgå vapenöfningarne icke tveka att stympa sig ock
det synes mig som denna nionde paragraf skulle kunna föranleda dertill,
att en eller annan kunde söka att blifva af med medborgerligt förtroende
just för att slippa vapenöfningarne, en omständighet så mycket
betänkligare, som möjligen en vilseledd opinion kunde göra en
sådan värnpligtig till en martyr. Jag tror således att vid denna
paragraf, derest den skulle komma att införas i ett blifvande nytt
förslag, bör närmare bestämmas huru i dylika fall bör tillgå.

I tjugusjette paragrafen lemnas föreskrifter om årliga mönstringar
med de värnpligtige, som ej under årets lopp varit inkallade till tjenstgöring,
såvida de ej till befälet lemnat uppgift om sin bostad. Jag
föreställer mig att, om dessa anmälningar skola göras hos närmaste
kompanibefäl, de åtminstone i norra Sverige skola blifva ytterst besvärliga
och det torde derföre vara väl värdt att taga i öfvervägande,
huruvida icke anmälningarne kunde mottagas af tjensteman
eller myndigheter närmare till hands än kompanibefälet; särskilt
kunde i detta afseende kronolänsmännen anlitas för att mottaga sådana
anmälningar.

Paragraf 33 bestämmer det område, hvarinom landstormen
skulle tjenstgöra. Denna bestämmelse ser ganska oskyldig ut, men
jag tror att den särdeles i norra Sverige hänsynslöst tillämpad skulle
kunna åstadkomma åtskilligt ondt. Speciel tror jag att det län,
hvilket jag har äran tillhöra, skulle finna sig mindre belåtet med
denna föreskrift. Landstormen skulle nemligen uppkallas till tjenstgöring
endast inom det område, som tillhör den på stället förlagda
corps eller regemente, samt inom angränsande corpsers eller regementens
områden. Som Herrarne veta, är Westerbottens fältjägarecorps
förlagd i Westerbottens län och i angränsande län i norr Norrbottens
fältjägarecorps. Söderut från Westerbottens län äro närmast förlagda
båtsmän tillhörande »Flottans sjömanscorps», som har kompanier
förlagda snart sagdt efter hela svenska kusten. Westerbottniska
landstormen skulle sålunda möjligen kunna kommenderas i snart
sagdt hvilken ända af riket som helst och detta är väl icke meningen.
Äfven om båtsmansindelningen ej tages med i beräkningen,
är dock närmaste regemente söderut Helsinge regemente, och
landstormen från Westerbottens län skulle alltså komma att tjenstgöra
i Helsingland och hela den del af vårt land, som ligger norr
om nämnde landskap, d. v. s. två tredjedelar af rikets hela utsträckning,
äfven detta ett väl vidsträckt område för en landstorm.

Vidare talar trettiosjunde paragrafen om laga förfall och trettionionde
paragrafen derom, att Konungens Befallningshafvande skall
ådöma böter som bestämmas för uteblifvande utan laga förfall. Jag
har häremot ingen direkt anmärkning att göra, men vill endast
uttala den förutsättningen, att den uteblifne måtte, innan han ådömes
böter, blifva af Konungens Befallningshafvande hörd. Vid en
grundligare granskning af förslagets detaljer än som nu sannolikt

. Måndagen den 12 April, f. m. 5

kommer att ega rum, tviilar jag ej, att dessa anmärkningar skulle
ådragit sig vederbörlig uppmärksamhet och anledningarne dertill blifvit
undanröjda, hvarför jag, som ej har något vidare att tillägga, slutar
med hvad jag från början uttalat, nemligen att jag kommer att
rösta för bifall till paragrafen.

Herr A. Svensson i Lösen: Då jag med min röst ej kan biträda
det framlagda förslaget, ber jag att med några ord få angifva
min uppfattning af frågan. Hade regeringen i afvaktan på det förslag,
som framdeles kan komma att angående fullständig organisation
af försvaret afgifvas, nu framlagt förslag att ordna och skärpa
bestämmelserna med afseende å kontrollen å de beväringsklasser vi
nu hafva och till och med föreslagit att höja antalet af dessa klasser
med en nj åldersklass, så skulle jag gifvit min röst åt förslaget.
Nu kan jag det ej och det hufvudsakligen derför att jag har. den
uppfattningen att den ram, hvari man vill inpassa de värnpligtige,
är alltför vidlyftig. Regeringen har här i Kammaren från skilda
håll blifvit klandrad, derför att detta förslag framkommit. För min
del vill jag ej instämma i detta klander. Man har sagt, att regeringen
bör veta hvad vi vilja, men jag instämmer icke heller i detta.
Både den nuvarande regeringen och dess föregångare hafva gjort
många försök att lösa försvarsfrågan och alla i syfte att öka försvaret.
Alla dessa förslag hafva emellertid misslyckats. Kan man
då rimligen ställa vidare anspråk på eu regering, som haft det vigtiga
förtroendet att söka ordna landets försvar? Den har gjort allt
hvad göras kunnat.

Nu har regeringen framlagt detta förslag och jag klandrar henne,
som sagdt, icke derför. Men att vi icke kunna antaga förslaget,
det är en annan sak; och representationen kommer då att bära det
ansvar, som eljest hvilat på regeringen ensam. Då 1875 års förslag
framlades, sökte jag att sätta mig in i detsamma, så mycket jag
kunde; och jag kom dervid till den öfvertygelse i frågan, att genomförandet
af ett sådant förslag kräfde större offer, än vårt folk ville
åtaga sig, så vidt icke nöden tvunge dertill. När jag kom hem, sökte
jag att, så vidt jag möjligen kunde, utröna allmänna meningen i detta
hänseende; och jag kan försäkra, att jag icke gjorde detta ensidigt,
utan jag satte mig i beröring med skilda samhällsklasser och språkade
med dem. Men jag fick — och det måste jag bekänna —
från nästan alla båll, åtminstone med högst få undantag, det svar,
att de icke ville hafva ett sådant system. Jag har sedan dess mycket
begrundat försvarsfrågan och jag har gjort mig sjelf det allvarliga
spörsmålet: hvartåt böra vi peka och hvart böra vi gå i våra
sträfvande!! härutinnan? Svaret är visserligen icke lätt, det är sant,
men nog hem det finnas någon utväg att lösa frågan. Men viljan
hos de olika samhällsklasserna, jag vill icke säga att den felas,
men det tyckes mig, som om klyftan vidgades emellan de olika
anspråken; och detta anser jag vore högst olycksbringande. Med
något tillmötesgående från hvardera-sidan tror jag det blefve bättre.

N:o 37.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.

(Forts.)

N:o 37. 6

Måndagen den 12 April, f. in.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

Då denna Kammares majoritet vid 1878 års riksdag framlade
sitt förslag till lösning af försvarsfrågan och, i samband dermed,
såsom vi erinra oss, till åtskilliga andra stora frågor, så biträdde
jag icke med min röst det framstälda förslaget och detta af, bland
andra skäl, som jag nu icke vill upptaga tiden med att nämna, den
anledning, att jag ansåg, att ramen uti den blifvande värnpligten
vore för vidlyftig och att kostnaderna för dess genomförande skulle
blifva för stora. Jag har, såsom jag nämnde, sökt göra mig noga
underrättad om stämningen i landsorten och i den bygd, jag tillhör;
och jag må bekänna, att der stå icke meningarna så emot hvarandra,
som här vid Riksdagen. Der är man mera beredd för tillmötesgående
och jag vill såsom exempel härpå nämna en annan fråga.
Det var nemligen innan lagen rörande byggande af skolhus tillkom;
der fans då en fattig församling, hvilken denna skyldighet ålåg.
Då framträdde fabriksherrarne och sade sig vilja vara med derom.
Så är äfven förhållandet i afseende å försvarsfrågan; och jag tror
meningen derom vara den, att, om någon utveckling derutinnan skall
vara möjlig, så böra vi bygga på den gamla grunden. Detta är
min fullaste och lifligaste öfvertygelse — och jag skulle illa uppfatta
mitt representantkall, om jag icke ärligt utsade detta. Men
jemte det att man vill bygga på den gamla grunden, så ingår det
i folkets föreställningssätt, åtminstone den del af folket, som en
talare på göteborgsbänken häromdagen betecknade med benämningen:
»de beskedlige», med en, såsom mig tycktes, något hånfull betoning,
— i desse »beskedliges» rättsbegrepp har det gjort sig gällande
och står lefvande qvar, att, om man vill ställa dem i ledet,
så fordra också de å sin sida att bördorna deraf blifva utjemnade
på alla samhällsklasser. Detta innebär, med ett ord sagdt, att vi
skola bygga på den gamla grunden och detta är: indelta arméns
qvarstående, men indelningsverkets upphäfvande i dess nuvarande
form.

Man har här talat om emigrationen och man har talat om de
farhågor, som folket i bygderna skulle hysa för denna värnpligtslag.
Äfven jag vill yttra min mening härom, ty jag känner också litet
till i detta fall. Den pågående emigrationen har enligt min öfvertygelse
ingenting alls med värnpligten att skaffa, utan den har helt
andra orsaker, nemligen ekonomiska. De stora arbeten, som i flera
år pågått i landet, hafva upphört och således äro tillfällena till arbetsförtjenst
förminskade. Derigenom har en lös arbetarebefolkning
uppkommit, som nu söker förskaffa sig bättre utkomst på andra
sidan Atlanten.

Hvad åter farhågorna för värnpligtslagen beträffar, så finnes
den verkligen och i icke så ringa grad. Detta är ej något fantom.

De hafva dock icke uppkommit nu, utan 1875, då man till
fullo lärde känna hvad ett försvar, grundadt på värnpligt, skulle
betyda. Jag har talat i denna fråga med många rättänkande och.
ärlige män, och jag har frågat dem om deras mening i saken. De

7 N:o 37.

Måndagen den 12 April, f. m.

hafva alla sagt att, huru I än mån ordna försvaret, gören bördorna
af den allmänna värnpligten så litet tryckande som möjligt! Detta
var det allmänna svaret, jag hörde.

Jag har ingenting vidare att säga, utan har endast velat till
protokollet anföra min mening.

Herr Örvall förenade sig uti Herr A. Svensons yttrande.

Herr P. Persson i Stora Isie: Då jag kommer att rösta mot

såväl Kongl. Maj:ts proposition som Utskottets förslag, anser jag det
vara min pligt att yttra några ord med anledning deraf. Vid genomläsningen
af det föreliggande värnpligtsförslaget frågar man sig,
hvad afsigten är med detsamma. I 24:de paragrafen gifves ett indirekt
svar på denna fråga. Meningen är att vapenöfningarna förr eller
senare skola komma att förlängas. Det säger sig sjelft, att häraf
blir en följd att en större krigsmateriel måste anskaffas, men det
kostar mycket penningar. Hvarifrån taga dem, om icke genom förnyad
och. ökad beskattning? Då frågar jag: kan det vara rimligt
att lägga ytterligare bördor på dem, som klaga öfver de gamla, till
följd deraf att dessa icke äro fördelade efter den skattdragandes förmåga
att bära dem? Visserligen äro tvenne komitéer tillsatta. Den
ena, vägkomitén kallad, och den andra skatteregleringskomitén. Den
förra har icke haft något sammanträde på ett helt år, men den senare
har arbetat med berömvärd flit.

Vi hafva ofta hört, att ett parti beskylt ett annat för egennytta
och bristande fosterlandskärlek, men om man vill mäta fosterlandskärleken,
icke efter frasernas längd och bredd, utan efter de
offer, som lemnas på fosterlandets altare, hvilket väl är det rättaste,
så tror jag, det är de obemedlade och fattiga klasserna, som äro de
största fosterlandsvännerna; ty de hafva inga rättigheter, endast skyldigheter.
När Kongl. Maj:t och Riksdagen gå att stifta eu lag af
eu sådan genomgripande art som den nu ifrågavarande, måste de se
till att icke nya orättvisor läggas till de gamla, helgade af lagen.

Herr Rundgren: När man i likhet med mig icke har någon

annan betydelse inom denna Kammare än att vid behandlingen derstädes
af de stora och sväfvande frågorna med en röst öka Kammarens
minoritet, är det tydligt, att man icke ofta känner sig manad
att uppträda. Men deremot finner man sig så mycket kraftigare
manad att lyssna till hvad så väl inom sona utom Kammaren säges,
att lägga det på minnet och reflektera deröfver. För några dagar
sedan uttalades inom denna Kammare i en annan fråga af en man,
som håller eu af de nio tyglarne i sin hand, att man icke skall
hemta exempel från en absolut eller despotiskt styrd stat. Jag tog
då och kommer att för alltid taga fasta på detta yttrande. Men
frågan är den: inskränker sig det despotiska styrelsesättet till en

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

N:o 37. 8

Måndagen den 12 April, f. m.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

sådan stat, der en enväldig herskare bjuder och befaller och alla
andra lyda? Finnes det icke jemväl hos en sådan stat, der det suveräna
folket bjuder och befaller och ett fåtal lyder? Kan icke
också en republik vara en despotiskt styrd stat? För min del gillar
jag hvarken det ena eller det andra styrelsesättet; men det finnes
jemväl inom den konstitutionella monarkien en möjlighet, att der kan
uppväxa eu despotiskt styrd och styrande stat, nemligen i den händelse,
att, vare sig i följd af grundlagens stadgande eller andra
omständigheters makt, inom representationen ett parti gör sig gällande
och kommer till makten. Att styrelsesättet från deras sida kan vara
despotiskt, det uttalades utaf en ledamot af denna Kammare, då han
uppmanade de begge sidorna i Kammaren att lemna å sido sina egna
yrkanden och förena sig om ett; tilläggande, såsom orden ungefär
lydde: ty, om det går till votering, nog veta Herrarne hvar segern
kommer att ligga. År det nu så, att, så snart det kommer till votering,
man kan veta, hvar segern är, då har ju derigenom en sådan
makt gjort sig gällande inom den konstitutionella monarkien, att
denna med allt skäl kan betraktas såsom en despotiskt styrd stat.

Det kan icke vara för någon tvifvelaktigt, att med hvad jag
nu sagt åsyftats landtmannapartiet inom denna Kammare. Men
låtom oss komma ihåg, att det sjelft kallar sig ett parti, — ett
parti är ju blott en del af det hela. Huru kan då från dess sida
i denna och andra frågor uttalas såsom en bestämd och gifven regel,
att hvad partiet vill och förfäktar, det är fosterländskt, men att deremot
hvad som kommer från dem, hvilka icke tillhöra detta parti,
förfäktas såsom orättmätigt? Gifves det nemligen ett landtmannaparti
— det har sjelf betecknat sig såsom sådant —• då ligger ju
deri ett erkännande, att utanför detta parti står ett annat, och då
blir frågan den: på hvilkendera sidan är det, som man har rättighet
att säga, att de fosterländska tänkesätten uteslutande göra sig gällande?
För min del påstår jag, att det hvarken på den ena eller andra
sidan ligger något uteslutande fosterländskt; jag erkänner, att landtmannapartiet
mången gång visat sig vara, icke blott ett parti för
landtmännen, utan äfven en representant för svenska folket; men jag
fordrar äfven från dess sida det erkännande, att de, hvilka icke tillhöra
detta parti, utan representera den svenska embetsmannaeorpsen
och de svenska städerna, icke må anses endast förfäkta vare sig embetsmännens
eller städernas intressen. I det sätt, hvarpå den nu
förevarande frågan behandlas, ligger emellertid någonting, som hos
den utanför stående icke kan gifva annat intryck, än att, under det
landtmannapartiet säger sig vilja häfda fosterlandets intresse, det likväl
för vinnande deraf uppställer partiets intressen såsom vilkor. Det
är detta, som gör att, hvarje gång denna fråga förekommer, en oro
tränger sig in i sinnena.

Men om jag icke misstager mig, så synes partiet börja känna,
att det behöfver bundsförvandter utanför sig sjelft.

Det är i detta nya stadium af saken, som härordningsfrågan ge -

Måndagen den 12 April, f. m.

9 N:o 37.

nom nu framlagda Kongl. Proposition kommit. Vid sidan af yrkandet
på rust- och rotehållarnes intressen har nu kommit ett annat,
nemligen den stora befolkningens intressen. Inom Första Kammaren
hörde jag en man, hvilken förut varit ledamot af denna Kammare,
säga att hela den manliga befolkningen i landet mellan 20 och 40
år komme att ställas under polisuppsigt och att det just vore detta
hvaremot den allmänna opinionen rest sig.

Man har således vid detta tillfälle, såsom jag nyss nämnde,
varit nödsakad att se sig omkring efter en bundsförvandt och denna
har man menat sig finna i den allmänna opinionen. Denna opinion
är det utanför representationen stående suveräna folket. Att vädja
till massan eller att hos folket framkalla missnöje med nu framlagda
härordningsförslag, har således varit något nytt, som framkommit
genom detta förslag, och vid sådant förhållande vill det synas mig
som om lan dtm ann apartiet, långt ifrån att klandra Regeringen derföre
att den framlagt ett sådant förslag, snarare borde vara Regeringen
tacksamt, för så vidt nemligen det verkligen förhåller sig så
att, genom framläggandet af detta förslag, hvarigenom den manliga
befolkningen i landet mellan 20 och 40 år skulle komma under polisuppsigt,
en stor massa utanför representationen stående, som icke beröras
af rust- och rotehållarnes intressen, blifvit partiets bundsförvandter.

Inom representationen bör man dock icke i den mening fästa afseende
vid den s. k. allmänna opinionen, att man begagnar densamma
såsom ett försvarsvapen för sina åsigter, så vidt det tydligt kan ådagaläggas,
att den allmänna opinionen icke rätt uppfattat nu framlagda
förslag till värnpligtslag och att således dess fruktan för detsamma
icke är grundad på verkliga sakförhållanden, utan på en missuppfattning
deraf.

Man kan fråga hvarför jag uppträder i en fråga, sådan som denna,
och derpå vill jag svara, att jag gjort detta icke derföre att jag
i någon mån vill söka bedöma sjelfva förslagets förträfflighet i militäriskt
hänseende utan helt och hållet ur ordningens synpunkt.

, Erkänna måste vi, att, om jag undantager despotismen inom
Kammaren, vi i vårt land i alla hänseenden äro friare än något annat
folk i hela verlden. Det må kallas republik eller med hvad annat
namn som helst, så finnes det dock icke i något land en sådan
frihet som hos oss. Att fullkomlig talfrihet råder här, derpå hafva
vi ju vittnesbörd så inom som utom Riksdagen. Tryckfriheten har
visserligen i Tryckfrihetsförordningen några band, men man behöfver
blott läsa allt hvad som tryekes i vårt land, för att nödgas erkänna
att vi ega nästan obegränsad tryckfrihet. Se vi slutligen
på de religiösa förhållandena, så finnas väl på papperet ännu qvar
åtskilliga band i detta hänseende, men för dem, som närmare satt
sig in i de kyrkliga och religiösa förhållandena, framträder väl ändå
såsom något obestridligt, att vi äfven i detta hänseende ega full
frihet. Man får ju göra alldeles hvad man vill och myndigheterna

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten
(Ports.)

N:o 37. 10

Måndagen den 12 April, f. m.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

stå i detta hänseende, så att säga, nästan rättlösa. Hvem som helst
reser omkring och predikar hvar som helst i landet. Man döper
barn, utdelar nattvarden, förrättar vigsel, med ett ord, man gör
i religiöst hänseende alldeles som man vill.

Det är nu i dessa tre vigtiga hänseenden: talfrihet, tryckfrihet
och religiös frihet, som jag påstår att det starkt och tydligt framträder,
att vi svenskar äro friare än alla andra nationer.

Huru förhåller det sig nu i afseende på den ungdom, som enligt
den nu gällande beväringslagen skall inkallas till vapenöfningar?
Derom är redan upplyst från många håll att det tyckes som om
jemväl i detta hänseende friheten skulle hafva gått så långt som
möjligt. Men om inom något område eu sådan frihet är omöjlig,
så måste det vara inom det militära, och det är klart och tydligt
att, om sjelfsvåldet får gör sig gällande hos den ungdom, som enligt
lag är kallad att öfva sig för fosterlandets försvar, så skall detta
ovilkorligen bidraga till sjelfsvåld i många, kanske i alla andra hänseenden.
Det är just detta som regeringen med det framlagda förslaget velat
förebygga och det har från min sida icke varit någon tvekan derom,
att jag måste understödja ett sådant förslag, ty ordning går
framför allt! Hvilken styrka det ger åt ungdomens sinne, detta att
ställas en tid under den militära lydnaden, har jag haft tillfälle att
se vid våra läroverk. Det är icke obekant att på sista tiden hos dervarande
ungdom hågen att vända sig till det militära yrket, såsom
sin framtida lefnadsuppgift, blifvit mycket stark och allmän, åtminstone
är förhållandet så inom Vermland. Följaktligen finnas der
inom läroverkens högsta klasser åtskilliga volontärer, hvilka man
också sedermera träffar sedan de såsom volontärer hafva genomgått
krigsskolan och återkommit hem. Man ser på hela deras hållning,
man ser på den uppmärksamhet de visa, man ser med ett ord på allt,
att de under eu tid stått under lydnadens vigtiga och angelägna inflytande.
För min del drager jag deraf den slutsatsen, att det skulle
för Sveriges ungdom vara en outsäglig lycka, om den komma att stå
under den kontroll, som den nu'' föreliggande värnpligtslagen vill införa.

När nu dertill kommer att genom densamma icke någon ny
tunga lägges på det svenska folket, utan att lagen innehåller allenast
ett ordnande af förhållanden, hvilka tillförene varit oordnade, så anser
jag mig icke hafva rättighet att vägra mitt bifall till det nu
föreliggande förslaget.

Jag vill emellertid icke längre uppehålla tiden. Jag har blott
ansett det vara min pligt att uttala detta, och instämmer i yrkandet
om bifall till Lag-Utskottets förslag.

Herr Ola Månsson: Vid föredragningen af detta Lagutskottsbetänkande
var det icke min mening att sjelf begära ordet, ty jag
var öfvertygad derom, att många af Kammarens ledamöter, med
större förmåga att bättre än jag uttrycka sina tankar, skulle yttra

Måndagen den 12 April, f. m.

11 N:o 37.

sig och. jag kunna med dem instämma. Jag har också gjort detta.
Jag har nemligen instämt i senare delen af Carl Ifvarssons väl sagda
anförande. Men då jag sedermera funnit att diskussionen tagit den
omfattning, att den kan anses för eu öppen votering, så har jag icke
velat undandraga mig att uttala min mening i saken.

Jag får då säga, att vid alla de riksdagar, då frågan om värnpligt
och förändrade förhållanden för vårt försvar varit under behandling,
jag varit af den åsigt, och jag tror att åtminstone flertalet
inom denna Kammare hyst densamma, att frågan om försvarets
ordnande hade berättigade anspråk på att så snart som möjligt
blifva löst, fastän man icke lyckats komma till något, derom alla
kunde enas.

Denna tanke hade också till följd, att den del af Andra Kammaren,
som kallas landtmannapartiet, gent emot talet om försvarsvägran,
vid 1878 års riksdag framlade ett förslag till försvarsväsendets
och dithörande frågors ordnande; och af ingen, som med
oförvilladt öga betraktar detta förslag, skall kunna nekas, att icke
det i försvarsväg vida öfverträffade det förslag Kong!. Maj:t vid
denna riksdag framlagt. 1878 års förslag hyllades dock icke, man
märkte det väl vid frågans behandling hos Kamrarne, hvarken af
regeringen eller af Första Kammaren eller af den de! af denna
Kammare, som benämnes intelligensen; alla dessa faktorer motarbetade
detsamma, hvithet hade till följd, att förslaget, som likväl bifölls
af Andra Kammaren, afslogs af den Första, dock ■—• och märken
det, mine Herrar — med blott 6 eller 8 rösters öfvervigt. Efter
den dagen, då detta skedde, efter att under den lifliga diskussion,
som föregick Kamrarnes då fattade beslut, hafva hört uttalas, att
försvarsväsendets ordnande icke vore något hastverk, har jag för min
del trott, att något nytt förslag i försvarsfrågan icke så snart, som
nu skett, skulle åter framkomma, för hvilken åsigt jag hemtat ytterligare
stöd i den omständigheten, att, medan, såsom vi alla veta,
under år 1878 en stark oro rådde i hela Europa rörande de orientaliska
förhållandena, och tidpunkten i följd deraf var ganska farlig,
all sådan fara för närvarande, synnerligast med den utgång parlamentsvalen
i England nyligen erhållit, synes vara temligen långt aflägsnad.
Den största faran för oss skulle naturligtvis ett krig mellan
England och Ryssland innebära, men äfven denna fara torde
genom berörda val vara för en längre tid åtminstone förebyggd; och
under sådana förhållanden samt då jag i det Kongl. förslaget icke
ser något hvarken stort eller litet, som kan tillfredsställa landets
kraf på lösningen af de stora frågorna i samband, kan jag för min
del icke understödja detsamma.

Man har talat om ministerkris, kammarupplösning m. m. Detta
tal, mine Herrar, har haft den verkan, att befolkningen inom landet,
som icke kan, icke har tillfälle att rätt bedöma det ena och
det andra, tror, att under detta förslag skulle ligga något stort, ja
något farligt. Nekas kan väl icke heller, att detta också möjligen

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

N:o 37. 12

Måndagen den 12 April, f. m.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

kan vara förhållandet, fastän det af mången blifvit bestrida och då
så är, samt en fruktan för, huru det skall komma att gå, obestridligen
förefinnes i landet, hyser jag icke den ringaste betänklighet
för att rösta för förslagets förkastande. För ett sådant beslut, hvarigenom
vi skulle få tillfälle att se tiden an, talar jemväl den omständigheten,
att, såsom bekant är, en skattejemkningskomité för
närvarande är tillsatt; och det torde icke vara ur vägen, att, innan
vi antaga någon värnpligtslag, vi få se, huru denna komités arbeten
komma att utfalla och huru jemväl på grund deraf man lämpligen
skall ordna det ena och det andra. Under tiden torde regeringen
hafva mycket annat att ordna till den fattiga befolkningens båtnad,
såsom utarbetande af bättre finanslagar och anskaffande af tillfällen
till arbetsförtjenst jemte nödiga reformer på det sociala området,
hvarigenom den sorgliga emigrationen kunde i någon mån förekomraas.

I följd af hvad jag nu i korthet anfört, är det tydligt, att jagför
min del icke kan annat än yrka afslag å det föreliggande förslaget;
men jag vill derför icke anses såsom fosterlandsförrädare,
eller anklagas för brist på fosterlandskärlek. Ingen älskar högre än
jag detta fosterland, der jag är och der jag till min död förblifver.

Herr Pehr Ericsson: Då rust- och rotehållarne nu i 200 år
burit indelningsverkets tunga, kan jag icke finna det vara med billighet
och rättvisa öfverensstämmande, att man, förrän någon lindring
i denna tunga beredes dem, än ytterligare vill utsträcka värnpligten.
. De hafva nog af den försvarsbörda, de för närvarande få
bära; och besynnerligt är det, att denna börda, som, då det är fråga
om densammas öfvertagande af staten, påstås vara så kostsam, återigen,
då man talar om rust- och rotekållarnes tunga deraf, anses
medföra blott en lumpen kostnad.

Då, som sagdt är, ingen lindring i ofvanberörda hänseende blifvit
föreslagen, kan jag icke annat än rösta för det föreliggande förslagets
förkastande.

Herr Folke Andersson: Jag skall be att med några ord få
gifva tillkänna, hvarför jag kommer att rösta emot föreliggande förslags
antagande.

Det har sagts, att anledningen till förslagets framläggande vore
att söka deri, att en mängd beväringsynglingar undandraga sig sin
beväringsskyldighet. Ehuru denna uppgift icke är fullt tillförlitlig
och kan ganska mycket reduceras, så kan tyvärr icke förnekas, att
detta är eu sorglig sanning, och, såsom en af statsrådets ledamöter
vid frågans behandling i Första Kammaren yttrade, befordrar sådant
laglöshet och brott emot gällande lagar. Jag är ock fullt förvissad
om, att hvarje sann fosterlandsvän skall till fullo instämma i detta
yttrande.

Men om man betraktar detta förslag från en annan sida, så

13 N:o 37.

Måndagen den 12 April, f. m.

skulle, på sätt flere talare i denna Kammare redan omnämnt, dess
antagande äfven innebära ett brott emot en, enligt mångas åsigt,
ännu gällande lag. Tv dessa knektekontrakt, som rust- ock roteliållarne
ingått med staten, torde väl ännu vara gällande ock hafva,
såvidt jag vet, obrottsligt hållits af dem, som hafva indelningsverkets
tunga börda. Desse blefvo genom dessa kontrakt befriade
från all vidare utskrifning, en befrielse, som också skulle gälla deras
söner och tjenare. Men redan år 1812 gjordes ett betydligt ingrepp i
denna frihet, då det beslöts, att rust- och rotehållarne äfven skulle
åtaga sig fem års beväringsskyldighet. Nu, år 1880, kommer man
och fordrar, att de skola åtaga sig en ännu mera utsträckt beväringsskyldighet,
i det att densamma skall fortfara under ytterligare
femton år, och allt detta utan att man erbjuder dem ett enda öres
vederlag härför. Är det nu så, att dessa knektekontrakt fortfarande
hafva gällande kraft, en sak, som medgifvits af en högt uppsatt
militär i Första Kammaren, Major Stjernspetz, så måste ju det
nu föreliggande förslaget innebära ett ytterligare försök att bryta
emot dessa kontrakt, och i sådant fall hemställer jag, om icke
äfven detta är ett brott emot gällande lag och är att beklaga.

Det har vidare yttrats, att vi skulle stärka vårt försvar, om vi
antoge förslaget. Ja, om man får lita på reservanternas uppgift att
af tolf åldersklasser beväring skulle kunna uppställas en armé på
350,000 man, så medger jag gerna att detta är en ganska respektabel
styrka. Men, mine Herrar, om vi få ett försvar, som är bygdt
på orättvis grund, fruktar jag att vi icke uppnå det mål, som vi
önska, nemligen ett verkligt starkt försvar. Ty så länge denna
orättvisa qvarstår, är den ett frö till missnöje, som växer och utvecklas
till frukt, och jag tycker mig redan i dessa dagar hafva sett
spår af denna frukt. Hvad är det väl, som är orsaken till, att vi
här stå uti skilda partier emot hvarandra? Jo, jag befarar att denna
orsak är att söka uti de privilegier, som en del har på de andras
bekostnad. Men, mine Herrar, svenska folket vill hafva ett försvar,
och, i likhet med en föregående talare, tror jag att vi böra bygga
på den gamla grunden, men så, att bördan blir lika tryckande för
alla, efter den förmåga hvar och en eger, samt att beväringsskyldigheten
inskränkes så mycket som möjligt. Om denna börda göres
lika för alla, skall följden blifva välsignelsebringande, då deremot
orättvisa aldrig burit goda frukter. Må vi derföre bortkasta våra
egna intressen och göra hvad som är rätt, och det skall hafva välsignelse
med sig.

Slutligen vill jag nämna några ord om den oro och förskräckelse,
som råder i landet med anledning af detta förslags framläggande.
Det är visserligen sant, att många bestrida att en sådan
oro finnes; men, mine Herrar, om vi ock icke fästa något afseende
på de uppgifter härom, som lemnas af pressen, emedan den kan
jäfvas, hvad betyda väl alla dessa bref och telegram, som från
alla håll tillsändas riksdagsmännen med uppmaning att motarbeta

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

N:o 37. 14

Måndagen* den 12 April, f. m.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

förslaget? Månne icke detta vittnar om att folket fruktar för att
förslaget antages? Ock hvarför denna fruktan? Jo, derför att folket
befarar, att vi i sådant fall komme att få ett försvarssystem efter
preussiskt mönster.

Det är detta, som injagar fruktan hos folket. Det är min
tanke.

Hvad emigrationen beträffar, är det icke någon hemlighet, att
densamma fortgår med en förvånande fart; och det har sagts, att
detta förslag skulle vara orsaken dertill. Jag tror icke det, ty de
dåliga konjunkturer, som varit rådande i fjor och i år, och de
inånga förhöjda skatter, som lagts på folket — detta i förening
med förminskad arbetsförtjenst tror jag vara de vigtigaste orsakerna
till denna emigration. Men om denna lag antages, så varen vissa
på, att den kommer att öka emigrationen, ty jag har dels samtalsvis
och dels genom bref från min hemort hört att i landet råder
mycken oro. Mången har redan bestämt sig för att flytta och
andra afvakta blott frågans afgörande för att fatta samma beslut.
Jag nämner detta till den kraft och verkan det kan hafva. Men
säkert är, att mången sitter liksom på kanten af sitt bo och plockar
vingarna i ordning till flygt, om denna lag antages. Men
svenska folket, hvars förtroende vi ega, det blickar i denna afgörandets
stund med förhoppning upp till oss. Och jag hoppas, att
denna Kammare eller åtminstone dess majoritet icke skall svika dem
i deras förhoppningar. På de skäl, som förut blifvit framlagda,
såväl som dem jag nu anfört, yrkar jag afslag å Kongl. Maj:ts
förslag och Lag-Utskottets nu föreliggande betänkande.

Herr Johan Jönsson: Jag har icke begärt ordet för att i

någon mån klandra regeringen, derföre att den framlagt detta förslag;
ty jag vet alltför väl att vi hafva en så upplyst Regering, att
den icke kan framkomma med något förslag, som icke enligt dess
öfvertygelse skall lända till rikets sanna väl. Dock måste jag beklaga,
att den framkommit med detta förslag i dessa brydsamma
och bekymmersamma tider. Såsom vi alla veta, hafva vi nu haft
dåliga konjunkturer i landet, ingen arbetsförtjenst för arbetaren,
förhöjda taxeringsvärden, tilläggsbevillning jemte andra skatter samt
tullförhöjningar, hvarigenom folket gripes af utvandringslust och
söker en fristad på främmande jord. Jag får säga, att, när jag
senast besökte hembygden, så var detta ett samtalsämne hvart man
kom. Jag samtalade med personer, tillhörande den jordbrukande
klassen såväl inom som utom mitt kommitténtskap; och öfverallt
var första frågan den, huru det skulle komma att gå med det nu
föreliggande förslaget. Derpå kunde jag icke svara, ty jag visste
det icke. Mången rusthållare sade, att, om denna lag antages, så
vore det bäst att realisera och flytta öfver till Amerika, medan man
ännu kunde göra det, ty »vi rusthållare», tilläde man, »äro redan

Måndagen den 12 April, f. m.

15 N:o 37.

så tryckta af bördor, att vi icke förmå bära flera. För en sann
fosterlandsvän är det icke roligt att åse, huru tusentals arbetsföra
menniskor utvandra. När jag reste hit, fann jag vid hvarje station
hundratals menniskor, som med bekymmerfulla anleten och gråtande
ögon räckte handen till afsked åt närmaste vänner och bekanta.
Och hvart skall väl allt detta taga vägen! Jo, antagligen leder
detta förslag, om det går igenom, dertill, att utvandringslusten
ökas i ännu högre grad.

Jag öfvergår nu till Utskottets betänkande. Jag begärde icke
heller ordet för att klandra Utskottet, som framlagt detta förslag;
ty äfven det har här handlat efter öfvertygelse och bästa vilja och
förstånd. Det har på första sidan af sitt betänkande anmärkt, att
»flera särskilda förslag, bygda på understundom helt skiljaktiga
grunder, hafva för representationen framlagts, men i stridiga meningars
brytning förkastats. Stam med beväring — stammen värfvad
eller indelt, underhållen af leommunen eller staten; beväringen,
att med stammen införlifvas, mer eller mindre talrik, mer eller
mindre öfvad — en ren värwpligtsarmé med lika öfning för alla
eller större för en del särskildt uttagne» — men alla dessa hafva
strandat, säges det. Ja, vi hafva erfarenhet derom. Men — hvems
är felet? Man vågar knappast påstå, att det är majoriteten i
denna Kammare, som skall bära ansvaret derför. Jag föreställer
mig att, om regeringen stält sig 1873 års skrifvelse till noggrann
efterrättelse, så hade vi verkligen nu kunnat hafva en fullständig
härorganisation genomförd. Då så icke skedde, hade regeringen
åtminstone bort understödja majoritetens inom denna Kammare förslag
vid 1878 års riksdag, hvilket förslag vid sammanräkning af
rösterna inom båda Kamrarne befans hafva jemväl Riksdagens
majoritet för sig. Men icke heller detta brydde regeringen sig om.
Hade regeringen uppträdt till förmån för detta förslag, så skulle
det helt säkert hafva blifvit antaget äfven af Första Kammaren,
ty vi hafva exempel på, att denna Kammares majoritet kan säga
ja till hvilket regeringens förslag som helst.

Vänder jag sedan bladet i Utskottets betänkande, så finner
jag, att Utskottet gifvit en klar öfverblick öfver värnpligts-institutionens
uppkomst och utveckling från 1812 till 1872 och visat,
huru den småningom gått framåt sakta, men säkert.

Tager man ett fjät då och ett då, skola alla de gamla bördorna
komma att finnas qvar och man skall då snart uppnå det af
värnpligtens vänner åsyftade målet.

Längre ned på samma sida säger Utskottet: »men -—• förutom
att det af lagstiftaren uttalade ordet under fredslugnet skärper
liänslan hos medborgarne af att staten icke skänker endast skydd
och rättigheter, utan ock å sin sida kräfver skydd och pligtuppfyllelse,
och kräfver dem icke blott i form af penningebidrag, utan i
form af hvad som kännes tyngre, ett betalande med sin person» etc.
Läggen dessa betänkansvärda ord på hjertat, mine Herrar, I, som

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.}

N:o 37. 16

Måndagen den 12 April, f. m.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

blott sträfven att bibehålla edra gamla rättigheter och af dem, som
icke hafva några sådana, fordran de största uppoffringar för landets
försvar. Jag tviflar icke på att folket både vill och kan försvara
fosterlandet. Fördela skatterna lika på alla samhällsklasser, tag
bort det politiska strecket, utjemna den kommunala rösträtten —
med ett ord, gif folket något att försvara och jag tror, att det
gerna skall offra lif och blod för konung och fädernesland, men icke
kan man begära allt af ett folk, som icke fått något att försvara.

Jag kan icke hafva något att tillägga i denna fråga, då så ,
mycket förut blifvit yttrad t. Jag skall blott be att få bemöta några
ord af en talare på stockholmsbänken, nemligen Friherre Leijonhufvud.
Den ärade talaren frågade i skarpa ordalag: hvad vill
majoriteten i denna Kammare, som alltid afslår regeringens värnpligtsförslag?
Ingenting! svarade han. Den ärade talaren måtte icke
hafva tagit kännedom om de motioner angående förslag till ny härordning,
som majoriteten inom denna Kammare afgaf vid 1878 års
riksdag, ty hade han det gjort, skulle han icke nu kunna framställa
en sådan fråga. I dessa motioner har landtmannapartiet tydligt
uttalat hvad det vill. Majoriteten har velat bygga försvaret på
den breda grundvalen af största delens af svenska folket önskan och
behöfver derför icke ändra sin åsigt vid hvarje nytt förslag, som
framkommer från regeringen. Man skulle i stället kunna fråga:
hvad vill minoriteten inom denna Kammare, som ändrar sin åsigt
för hvarje gång regeringen kommer fram med ett nytt förslag oph
till och med nästan beskyller dem, som icke hafva lika lätt att ändra
sina åsigter, för landsförräderi? Sådant går icke i längden. Om icke
skattebördorna lindras och äfven folket beviljas fri- och rättigheter,
ser det sig slutligen nödsakadt att lemna sitt fädernesland för att
söka en fristad på annat håll.

På grund af hvad jag nu anfört yrkar jag afslag såväl på
Kongl. Maj:ts proposition som den nu föredragna paragrafen i Utskottets
betänkande.

Herr Giöbel: Jag har icke den förmätenheten att efter alla
de skäl, som af flere framstående talare blifvit anförda både för och
emot det föreliggande förslaget, tilltro mig kunna säga något nytt.
Jag skulle icke heller hafva tagit Kammarens tid och uppmärksamhet
i anspråk, om jag icke dertill ansett mig särskildt manad på
grund deraf, att jag tillhör dem af Kammarens ledamöter, som från
sina valmän mottagit skrifvelse!'' och adresser, alla med uppmaning
att yrka afslag på det af regeringen framlagda förslaget till värnpligtslag.
Denna hemställan från en del af mina komittenter gör,
att jag anser mig skyldig att öppet uttala min åsigt i frågan.

Jag kan för min del visserligen hysa många betänkligheter mot
det föreliggande förslaget. Jag skulle bland annat hafva önskat, att
åldersklasserna icke varit så många, och jag tror, att det hade varit
lättare att med folkmedvetandet införlifva en lag, som icke framstälde
gagnlöst stora och motbjudande anspråk.

Måndagen den 12 April, f. m.

17 N:o 37.

Det skall säkerligen också blifva regeringen svårt att tillämpa
eu lag, som icke af folket i dess djupaste rötter erkännes vara billig
och ledande till ett erkändt godt ändamål.

Det har talats om att denna lag väckt en sådan allmän oro
i landet. Detta torde icke kunna förnekas, men jag tviflar att
denna fråga någonsin skall kunna lösas, utan att en sådan oro skall
uppstå hvarje gång frågan återkommer?

Jag är för min del fullt öfvertygad att den grundskattereglering,
som från majoritetens inom denna Kammare sida främst påyrkas,
har understöd af större delen af landets befolkning. Jag tror
nemligen, att alla jordegare och synnerligast mindre hemmansegare
oeftergifligt yrka derpå — och den till mig enskildt stälda skrifvelsen
ger stöd för denna åsigt — de yrka på, säger jag, att grundskatterna
regleras, innan denna fråga afgöres. För min del är jag
också öfver tygad om, att skatteregleringsfrågan är af den betydelse
för landet, att man måste medgifva, att den icke bör falla;
men jag tror äfven att den icke är eller bör vara beroende af den
fråga, som nu föreligger. Jag tror nemligen att försvarsväsendet
kan ordnas oberoende af grundskattefrågan, ty denna senare skall
organiskt lösa sig sjelf efter hand; och jag har det förtroende till
våra administrativa institutioner, att, om denna beväringslag, oaktadt
4alla betänkligheter deremot, nu antages, saken skall utveckla sig
så, att de många farhågor, som uttalats emot förslaget, skola visa
sig grundlösa.

Då jag icke tilltror mig att afgöra, hvilketdera som må till
sina följder blifva för fosterlandet gagneligast, antingen lagförslaget
nu faller, såsom jag eger all anledning förmoda, eller om det af
Riksdagen antages, vill jag för min del likväl icke taga på mitt
ansvar någon del af de möjligen beklagliga följderna af ett afslag,
och beder derföre att få instämma med professor Hammarskiöld, i
det jag tillkännagifver, att jag kommer att rösta för bifall till LagUtskottets
förslag.

Herr Aug. Börjesson: Då jag är den femtionde i ordningen
bland de talare, som anmält sig, och det är anledning förmoda att
ytterligare femtio talare efter mig vilja gifva sina åsigter tillkänna,
så skall jag icke besvära Kammaren med något längre anförande,
utan inskränker mig till att helt enkelt yrka afslag å såväl Kongl.
Maj:ts som Lagutskottets föreliggande betänkande.

Herr Svensén: Då jag för Kammaren tillkännagifver, att jag
kommer att förena mig med dem, som yrka afslag å såväl Kongl.
Maj:ts proposition som Utskottets betänkande, så inskränker jag mig
till att i korthet åberopa de många skäl, som redan blifvit under
denna diskussion framstälda i samma rigtning. Jag ber blott att
få påpeka några särskilda förhållanden, som under diskussionen blifvit
framhållna.

Andra Kammarens Prof. 1880. N:o 37. ''2

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Fort*.)

N:o 37. 18

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.")

Måndagen den 12 April, f. m.

Från ministerbänken uttalades i lördags hårda ord. Landtmannen
borde ej spänna sina anspråk för högt, helst antalet af städernas
representanter hastigt ökades och den dag kunde komma då
landtmaunapartiet ej längre vore majoritet i Kammaren, derför vore
bäst att ödmjuka sig i tid.

Härpå vill jag blott svara: att svenska folkets representanter
i sin egenskap af lagstiftare icke äro bundna af andra föreskrifter
än grundlagens bud, och allra minst af några befallningar från
ministerbänken.

Från stockholmsbänken har talats om, att den ene rusthållarens
son inför värnpligtslagen vore lika med den andres, vare sig
att rusthållare!! vore general eller bonde. — Så sade ock år 1812,
då första beväringslagen stod på dagordningen, en general af då varande
första ståndet till en ^»riksdagsman. »Jaa», svarade dalkarlen,
»det blir väl sådan jemnlikhet att din sons käpp kommer
att dansa på min sons rygg».

En annan talare på statsrådsbänken kunde ej se den gnista,''
som skulle tända minan, hvarmed landtmannapartiet ämnade spränga
det gamla skatteväsendets klippfasta mur. Jo, herr statsråd, en
sågan gnista finnes, om Ni än ej ser den, och den gnistan heter:
sanning och rätt. Och var förvissad derom, att allmogen ej skall
släppa sitt tåg, förrän denna klippfasta mur blifvit så grundligt
bortsopad, att intet enda spår vittnar för kommande slägten hvar
den stått. Gif oss vår rätt och kom så med hvad nödigt och nyttigt
är i försvarsfrågan, jag vill då se den som röstar afslag.

Men intilldess att rätt vederfares allmogen, yrkar jag afslag å
såväl det föreliggande förslaget som hvarje annan framställning i
samma syfte.

Herr J. M. Svensson: Då jag för att icke förlänga diskussionen
endast anhåller att få yrka afslag å den Kongl. propositionen
och å Utskottets föreliggande betänkande, ber jag att till stöd härför
få åberopa de skäl, som Herr Anders Persson i sin afgifna, vid
Utskottets betänkande fogade reservation anfört.

Herr Mejenquist: Min ståndpunkt till föreliggande för slag

är den, att jag önskar ett försvar bygdt på stam och beväring
och äfven en lag derför, men att gemensamt med försvarets ordnande
äfven tages hänsyn till nämnde försvars underhåll, som bör
ske lika af hela svenska folket efter dess förmögenhet, samt i sammanhang
med grundskatternas afskrifning; men som det nu föreliggande
förslaget icke upptager något sådant, utan endast en tillökning
i åldersklasserna för de värnpligtssltyldige samt en lag derför,
så yrkar jag i likhet med många föregående talare rent afslag, så
väl å den Kongl. Propositionen som å Utskottets betänkande.

Herr Dahl: Om man än af grannlagenhet mera sällan be -

Måndagen den 12 April, f. m.

19 Jim 37.

gagnar sin yttranderätt, så gifves det dock fall, då man känner sig
skyldig att uttala sin mening tydligare, än genom den slutna voteringssedeln.
Jag finner det lätt förklarligt, att, när det gäller att
lagstifta för ett lands framtid i yigtigare angelägenheter, meningarne
inom representationen kunna vara mycket delade, äfven om alla i
hufvudsak vilja fram till samma mål. Så är ock händelsen i fråga
om ordnandet af vårt lands försvar. Under ett och ett hälft decennium
har denna fråga stått på dagordningen; det ena förslaget
har aflöst det andra, utan att densamma kommit ett enda steg
framåt, om jag undantager 1872 års Riksdags beslut angående afskaffande
af den då medgifna rättigheten till lega och friköpning,
ett beslut i hvilket jag hade glädjen att få deltaga och hvilket jag
alltid skall räkna bland mina bästa minnen från min riksdagsmannaverksamhet.
Hvad beträffar nu föreliggande förslag, så är det obestridligt,
att det kräfver högst obetydliga penningeuppoffringar, och
bör det sålunda, ur denna synpunkt sedt, icke väcka några betänkligheter.
Vidare måste det medgifvas, att det bättre regelbinder
och ordnar den allmänna värnpligt, hvilken redan vid 1872 års
riksdag blef i princip godkänd, och att det mycket nära ansluter
sig till de förslag, som sedermera i den ena eller andra Kammaren
blifvit, med eller utan särskilda vilkor, antagna. Jag har, så mycket
som mina öfriga göromål det tillåtit, egnat både tid och arbete
åt denna fråga, för att för mig klargöra, hvad förut blifvit i densamma
åtgjordt. Om jag icke visste, att efter mig ett par tre tjugutal
talare begärt ordet, så skulle jag ur mina anteckningar måhända
kunna hafva åtskilligt af intresse att derom meddela, men nu
finner jag det icke fullständigt att dermed upptaga Kammarens tid.
Jag vill endast nämna, att jag funnit att uti alla de härordningsförslag,
som blifvit framstälda, man alltid utgått från förutsättningen
om nödvändigheten af att utsträcka den allmänna värnpligten.
Likaså har jag kommit till den öfvertygelsen, att antagandet af
föreliggande förslag icke kan sägas lägga något bestämdt hinder i
vägen för ett framtida beslut i fråga om en härorganisation i den
ena eller andra rigtningen. Äfvenledes håller jag före, att genom
antagande af föreliggande förslag man verkligen icke kan frukta
eller hoppas — detta beroende på den olika ståndpunkt man i frågan
intager ■— indelningsverkets fastläsande, lika litet som jag tror,
att derigenom undanskymmas eller förmörkas förhoppningarne att
kunna komma till ett jemnare fördelande af skattebördorna och de
medborgerliga skyldigheterna, som man hittills alltjemt önskat och
begärt.

Men jag må också upprigtigt tillstå, att jag mot förslaget haft
åtskilliga betänkligheter. I fråga om dess betydelse såsom eu länk
i ett fullständigt härorganisationsförslag har jag, i saknad af egna
fackstudier, naturligtvis måst lyssna till sakkunniges omdömen, och
dessa hafva visserligen icke alltid utfallit sammanstämmande. Man
har således sagt mig — och jag vill tro det — att den föreslagna

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forte.)

N:o 87.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligtig,.
(Forts.)

20 Måndagen den 12 April, f. m.

öfningstiden är i allmänhet för kort och snart nog kräfver en ganska
betydlig utsträckning. Dertill kommer, att nödigt befäl skall
saknas, hvilket kommer att vålla svårighet att, i händelse mobilisering
ifrågakommer, öfva och använda det talrika manskapet. Afhjelpandet
af dessa olägenheter skall redan medföra betydliga kostnader,
hvilkas belopp nu icke kan bestämdt beräknas.

Att vårt försvar måste förstärkas och att landet måste offervilligt
bära de bördor, som deraf blifva en följd, det kan och får
ingen fosterlandsvän förneka; men då vi nu hafva en skatteregleringskomité,
som har i uppdrag att arbeta på en utredning af våra
invecklade skatteförhållanden och som fortfarande arbetar derpå för
att kunna en gäng framlägga förslag till utjemnande af skattebördorna
och de medborgerliga skyldigheterna, så må jag öppet tillstå,
att jag helst skulle hafva sett, att det nu föreliggande förslaget icke
just vid denna tidpunkt framkommit. Vi hade kanske behölt mera
tid för att i åtskilliga hänseenden bättre ordna vår inre hushållning,
för att kunna få klarare för oss landets verkliga ekonomiska ställning
och huru stora bördor det kau vara i stånd att under närmaste
framtiden bära. Tv lika säkert som det är, att för ett krigs förande
fordras för det första penningar, för det andra penningar och för
det tredje penningar, såsom en snillrik organisatör lärer hafva yttrat,
lika påtagligt synes det vara, att i våra dagar en tidsenlig härorganisation
måste kräfva ganska betydliga kostnader. Om vi t. ex. nu
haft att genomföra 1878 års härordningsförslag, undrar jag just, i
betraktande af de rådande ekonomiska bekymren, huru vi skulle
kunnat reda oss med de kostnader, som detta förslags genomförande
måste hafva förorsakat. Då det emellertid nu visat sig alldeles
omöjligt, trots allt grubblande, att framlägga ett amendement, egnadt
att bereda väg för ett mera tillfredsställande förslag, måste
jag i konseqvens med beslutet 1872, i hvilket jag deltog, taga det
föreliggande förslaget sådant det är, trots mina här öppet uttalade
betänkligheter, och får jag således sluta mig till dem, som yrkat
bifall till detsamma.

Herr Otterborg: Herr Talman! Det synes mig här redan

vara taladt så mycket både väl och illa om det nu förevarande förslaget
till värnpligtslag, att jag för min del ej skall försöka att
framkomma med något nytt, vare sig i den ena eller andra rigtningen;
de varda väl kommandes efter mig, som göra det. Och
som jag ej Jean tala väl om förslaget oeh ej heller vill tala illa
derom, beder jag endast få anföra, att jag kommer att rösta för
afslag å såväl Kong! Maj:ts nådiga proposition som Lag-Utskottets
betänkande.

Herr C asp ar sson: Innan jag yttrar mig i sjelfva frågan, ber
jag att, blott i förbigående, fä rigta ett par ord till en talare, som
i Lördags hade ordet, Herr Carl Anders Larsson. Han upprepade

Måndagen den 12 April, f. in.

21 N:o 87.

nemligen ett yttrande, som lian vid 1869 års riksdag framslungade
mot den dåvarande krigsministern. Den värde talaren synes mig
dock hafva ett tillräckligt förråd på naturlig godmodig, om också
just icke så fin humor, för att icke behöfva ur minnets skräpkammare
framleta dylika uttryck. Om jag icke missminner mig, fick
lian, då detta yttrande första gången fäldes, derför eu tillrättavisning
af — som han brukar säga — »vännen» Key; och jag får tilllägga,
att denna tillrättavisning var fullt befogad.

Hvad sjelfva saken beträffar, så, när man, som jag, deltagit i
pröfning af alla möjliga och omöjliga förslag i försvarsfrågan under
den nya Riksdagsordningen, från 1867 års »kommunalsoldater» till
1878 års »stadssoldater», kan jag icke neka till att jag med något
blandade känslor mottog det förslag till försvarets förstärkande,
hvarom vi nu öfverlägga.

Det är två principer, hvarom de i öfrigt skiftande meningarna
i försvarsfrågan kunnat enas. Den ena är, att försvaret borde byggas
på stam och beväring, och denna princip linnes, om ock, jag
medgifver det, i mycket dunkla konturer framstäld i 1873 års skrifvelse.
Denna princip frånträddes i det till 1875 års riksdag framstälda
förslag. Den andra går ut på en utsträckning af värnpligten.
Men hvad innebär en utsträckt värnpligt ? Hvarje pligt måste ytterst
grundas på förmågan, ty der förmågan saknas, kan icke pligten utkräfvas,
såsom också medgifves i andra paragrafen af nu föreslagna lag.
Hvad betingar då förmågan till en utsträckt värnpligt? Jo, utsträckt
öfning! Alla äro nemligen ense om, att den nu varande öfningstiden
är alldeles otillräcklig för en tjenstetid af fem år, och deraf
synes det mig nödvändigt följa, att vill man utsträcka tjenstetiden
till tjugu år, måste man också utsträcka öfningstiden — ett annat förfaringssätt
är eu logisk orimlighet och eu militärisk oformlighet.
Man har invändt, att denna lag innebär ingenting annat än hvad
hvarje svensk man frivilligt bör erbjuda, nemligen att försvara sitt
land. Ja, ställer man sig på frivillighetens ståndpunkt, då offrar
man sig, utan att uppställa någon motfordran; men sätter man
lagens: »cin shall» i frivillighetens ställe, då har lagen också motsvarande
skyldighet. Den bör då tillse, att förmågan sättes i jemnhöjd
med förpligtelsen genom tillräcklig öfningstid, hvarjemte befäl,
beväpning och utredning äro ganska nödvändiga förutsättningar för
förpligtelsens utkräfvande. Nödig öfning är icke bär ifrågasatt, och
att de andra vilkoren förefinnas vågar jag betvifla.

Man har under försvarsfrågans föregående skeden fäst största
vigt vid öfningstidens utsträckning. Det var först vid 1877 års
riksdag man framkom med ett förslag om densammas nedsättande.
Hittills hade man alltid ansett 90 dagars öfning såsom det minsta,
man kunde fordra, men nämnda år föreslog Kongl. Maj:ts regering
öfningstiden till 62 dagar. Jag hade då förtroendet att sitta inom
det särskilda Utskott, som handlade frågan. Jag ifrågasatte inom
Utskottet öfningstidens utsträckning till 90 dagar, men jag möttes

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

K:o 37. 22

Måndagen den 12 April, f. m.

Ang. förslag med det skälet, att då Kongl. Maj:t icke begärt mera än 62 dagar,
tillslag om ]jUn(je man icke ifrågasätta mera, och jag medger, att skälet var
vämpligten slående. Nu bär man ytterligare nedsatt anspråken till, såsom ormört»)
den lyda,; »den tid som nu är eller genom lag framdeles varder bestämd»
— ett något sväfvande uttryck, hvarför också Lag-Utskottet
välbetänkt preciserat uttrycket och bestämt tiden till 30 dagar.
Inom djurverlden finnes ett djur, hvars bakre extremiteter äro oformligt
långa, under det de främre deremot äro korta och svaga. Jag
tror, att detta förslag kan anses intaga samma plats bland värnpligtslagar,
som Kängurun inom djurverlden, med den sliilnaden likväl
att här äro de främre extremiteterna oformligt långa, medan de
bakre, som skola uppbära hela systemet, äro oformligt korta. Tjugu
års värnepligt bygd på trettio dagars öfning!

Det är naturligt, att hvad jag, såsom icke varande fackman,
säger, icke kan eller bör förtjena något afseende i militäriskt hänseende,
men jag skall be att, såsom jag alltid gör i dylika saker,
få åberopa fackmäns uttalanden. 1865 års landtförsvarskomité, bland
hvars inånga framstående ledamöter den nuvarande krigsministern
för visso var den icke minst framstående, yttrar sig sålunda: »att
låta armén vid krigets första utbrott svälla med mindre öfvadt
manskap till samma styrka som stammen, går sannerligen icke an,
då vi icke hafva rekrytarméer att mot oss vänta, utan de som äro
bland Europas bästa. Det går icke längre an, att vi i det militäriska
Europas åsyn stå med så otillräckligt öfvade stridskraften.

Hans Excellens Herr Statsministern anförde i förrgår såsom
skäl för förslagets antagande, att vi i detta fall stå inför Europas
ögon. Det må så vara, men det militära Europa har skarpa distanskikare,
och jag för min del är fullt öfvertygad om, att vi genom
förslagets antagande icke skulle stiga i det militära Europas aktning
just derför att uppgiftens storhet och medlens litenhet stå i sådant
skriande missförhållande till hvarandra. Hade jag den förtröstan,
som majoriteten i denna Kammare, att den kombinerade försvarsoch
grundskattefrågan snart skulle gå sin lösning till mötes, och vi
då erhålla en längre öfning, så erkänner jag, att dessa betänkligheter
skulle försvinna, men som jag har en annan uppfattning eller
att dessa frågors lösning är långt aflägsen, måste jag hysa de största
betänkligheter mot lagens antagande i dess nuvarande form.

Jag har här hört invändas, att det icke är fråga om att använda
mer än sex åldersklasser i annat fall än af yttersta behof, och att
de andra sex klasserna icke skulle komma att inkallas. Ja, i så
fall är detta endast en lag på papperet, eu pappersorganisation, och
ur den synpunkten kunde det vara likgiltigt, om den antages eller
ej. Den förre Krigsministern hade dock en annan åsigt, då han den
23 April 1877 yttrade sig i denna Kammare. Sedan han nämnt
den siffra, hvartill vi borde beräkna våra stridskrafter, och ansett,
att den borde uppgå till 100,000 man, fortsätter han: »Om man
efter allmänt antagna grunder beräknar ytterligare en tredjedel af

23 N:o 37.

Måndagen den 12 April, f. m.

■denna styrka till depöter och ersättningstrupper, samt för att betjena
densamma, 15 å 16,000 man, och derjemte, såsom billigheten fordrar,
icke i första hand utkommenderar de oöfvade eller mindre öfvade
yngsta årsklasserna, kommer man till det resultat, att med
Sveriges nuvarande folkmängd skulle behöfvas tolf årsklasser för att
uppbringa hären till nyssnämnda numerär». Jag medger, att detta
uttalande står i strid med de uttalanden, vi af andra fackmän hafva
hört, men hvilka som hafva rätt, törs och vill jag icke bär afgöra.

Men om detta förslag ur militärisk synpunkt icke innebär någon
väsentlig förstärkning af vårt försvar, sa inskränker det sig till
en blott registrerings- och kontrollapparat. Jag medgifver gerna,
att en bättre kontroll öfver de värnpligtige är af högsta behofvet
påkallad, men för att åstadkomma eu sådan kontroll, tror jag icke
vi behöfva en så vidlyftig apparat, som här är föreslagen. Jag vill
i det fallet återigen åberopa uppfattningen hos 1865 års landtförsvarskomité.
Den hade tänkt sig saken mycket enklare; den ansåg
att kontrollen skulle grundas »hufvudsakligen på civila och möjligen
till en del komunala myndigheters verksamhet».

Jag medgifver villigt, att kontrollen enligt detta förslag blir
vida fullständigare, men jag tror dess antagande icke vara alldeles
nödvändigt för att åstadkomma en åsyftad kontroll, da ganska mycket
kan på administrativ väg härutinnan åtgöras. Men hvad vi åter
härför ovilkorligen behöfva, är penningar, och jag hoppas och önskar,
att, oberoende deraf om denna lag antages eller icke, Stats-Utskottet
ville tillstyrka beviljande af de 25,000 kronor, som Kongl.
Maj:t begärt för detta ändamål.

Här har mycket talats om hvad vi icke hafva, nemligen en
massa värnpligtige, som uteblifva vid mönstringarne, —- och jag medgifver,
att siffran pa de uteblifne är beklagligt stor -— men deremot
har jag icke hört talas om hvad vi verkligen hafva. I de tabeller,
som finnas den Kongl. Propositionen bilagde finner man att af första
och andra klasserna år 1878 49,484 och år 1879 51,908 man vapenöfvats.
Beräknar man efter antagna grunder afgången inom
hvardera af de tre återstående årsklasserna till 21/i procent, så lemna
dock dessa tre årsklasser en tillgång af öfver 65,000 man. . \i se
således att det antal, vi för närvarande hafva att uppställa, icke är
så obetydligt, och jag är öfvertygad, att man genom en verksammare
kontroll skulle kunna uppbringa denna siffra ännu högre.
Likaledes är jag fullt öfvertygad om, att man med denna siffra har
så mycket folk, som man med den ringa öfningen någonsin kan
våga insätta i den nu befintliga arméns led, ty att ännu mera utspäda
den nuvarande stammen, skulle enligt all militärisk erfarenhet
leda till fullständig upplösning af det hela. Då 1865 års landtförsvarskomité
uttalade nyss anförda omdöme hade ännu icke erfarenheterna
från Sadowa och Sedan och af den nya eldtaktiken gjort
sig gällande, och jag är derföre fullt öfvertygad att hvad 1865 ars
landtförsvarkomité uttalade om faran af att använda mindre öfvadt

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forti.)

N:o 37. 24

Måndagen den 12 April, f. in.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

manskap nu gäller i ännu högre grad. Det är således först och
sist på denna fråga om öfningen, som hela saken heror.

Hvarför hafva vi då ännu icke lyckats få en sådan tillräcklig
öfningstid? Jo, derför att frågan om öfningstiden sammanhänger
med frågan om arméorganisationen i sin helhet, och frågan om arméorganisationen
med frågan om grundskatterna och hela den sammangyttring
af frågor, som man genom 1873 års skrifvelse sammanrört.
Jag har för min del icke någon tro på den frälsande
kraften hos knektekontrakten, men jag sätter heller icke någon tro
till den frälsande kraften hos detta värnpligtsförslag, och då jag
sålunda icke tror på den frälsande kraften hos någondera af de åsigter,
som här bekämpa hvarandra, står jag genom en förunderlig förhållandenas
ironi i denna fråga på gränsen af nihilism. Men vill
man, för att begagna ett militäriskt uttryck, försöka en genombrytning
ur den hopplösa ställning, hvari frågan kommit, då är jag med.
Vill regeringen sätta sig i spetsen för eu sådan genombrytning, så
följer jag. Vill en fraktion af Riksdagen försöka en sådan, så följer
jag. Icke så, att man skulle bryta de löften, som gifvits, om
skattefrågornas lösning, men så, att ett fullständigt särskiljande af
dessa frågor åstadkommes och att försvarsfrågan derigenom löses
från det kausal- och underdånighetsförhållande, hvari den nu står till
grundskattefrågan. Blefve försvarsfrågan på detta sätt åter frigjord,,
tror jag det skulle framkalla ett jubel i hela Svea land. Jag vet
icke, men jag tycker tecken tyda på, att vi nu stå nära utbrottet
af denna själarnes flamma, som kan medföra en sådan åsigternas
brytning, och då hoppas jag äfven, att vi kunna få en värnpligtslag,.
hvilken, på samma gång den utsträekey tjenstetiden, äfven utsträcker
öfningstiden, och sålunda utgör ett sant och lefvande uttryck af nationens
uppfattning af sakens militära vigt och betydelse.

Jag tillåter mig icke att nu framställa något yrkande: och
huru jag i denna fråga kommer att votera, beror helt och hållet på
de uttalanden, som kunna ske för lugnande af de utaf mig nu uttryckta
farhågor. Kunna de icke lugnas, och jag tror det blir svårt,
kommer jag att rösta nej till förslaget.

Friherre Cederström instämde med Herr Casparsson.

Chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet Herr Statsrådet
Rosensvärd: Jag hade icke väntat att i dag behöfva besvära
Kammaren med något yttrande, då redan så mycket blifvit taladt
både för och emot detta förslag; men då jag personligen af en ärad
talare midt emot mig blifvit, jag vill icke säga interpellerad, men
åtminstone apostroferad, har jag ansett mig pligtig att ånyo uppträda
och på några ögonblick taga Herrarnes tid i anspråk.

Den ärade talaren yttrade sig om 1865 års landtförsvarskomité
och de åtgöranden, jag såsom komitéledamot dervid kunde hafva haft.
Jag får då säga, att de åsigter om nödvändigheten af en ökad öf -

Måndagen den 12 April, f. m.

25 Jf:o 37.

ning för de värnpligtige, som å denna komité då uttalades och af
mig delades, dessa åsigter hyser jag ännu och jag vet. icke något af
mina åtgöranden sedan den tiden, som på något vis gått i en rigtning
tydande på motsatsen.

Den ärade talaren yttrade vidare att, såsom hans ord folio, att
Kongl. Maj:t genom nu framlagda förslag skulle nedsätta fordringarne
å de värnpligtiges öfning till den nuvarande öfningstiden, eller
30 dagar. Jag vill hoppas att den ärade talaren står ensam i denna
sin uppfattning af Kongl. Maj:ts förslag. Kongl. Maj:t har icke föreslagit
någon lag om öfningstiden för de värnpligtige, utan ett förslag
till värnpligtslag. Detta om jag håller mig till det formella i
denna lag — och håller jag mig till de åtgöranden, som blifvit eu
följd af en Hira lags behandling inom det särskilda Utskott, af hvilket
både den ärade talaren och jag voro ledamöter, så var frågan
om utsträckning af öfningstiden icke föremål för värnpligtslagen,
utan för en särskild öfningslag. I öfrig! tror jag, att det, såväl af
motiven, hvarför denna lag blifvit framlagd, som af Lag-Utskottets
betänkande och äfven af den diskussion som här blifvit förd, temligen
tydligt framgår, att detta förslag icke gifvit sig ut för att vara
någon organisation och det har icke heller gifvit sig ut för att vara
något annat än den verkligen är, en ren värnpligtslag, hvari frågan
om den öfning, som de värnpligtige i framtiden borde undergå, för
att vinna sin utbildning, skalle blifva beroende af den särskilda lag,
som kunde blifva af Riksdagen antagen. Men, frågar man, hvarför
har då denna lag på detta sätt, så enstaka blifvit framlagd? Månne
icke den ärade talaren sjelf derpå lemnat ett ganska godt svar, nemligen
det att frågan om öfningstiden sammanhänger med frågan om
eu blifvande härordning, om knektekontrakten, om indelningsverkets
afskrifvande och grundskatternas upphörande med mera? Så är det.
Derför att detta är en så stor och genomgripande fråga, som icke
i detta nu och på en gång kan lösas, derför har detta förslag bort
nu framkomma ensamt eller ock icke framkomma alls. Skälen, hvarför
regeringen ansåg att denna fråga nu borde och kunde framkomma,
hafva såväl af regeringens egna ledamöter, som af Lag-Utskottet och
af åtskilliga ledamöter af Kammaren, hvilka talat för bifall till detsamma,
blifvit framhållne, hvarför jag icke nu torde behöfva, med
anledning af den ärade talarens yttrande, upprepa desamma. Jag
vill dock bland dem nämna den större ordning som derigenom skulle
åstadkommas, och jag vill erinra om äfven något annat som är vigtig!,
ja, så vigtigt att den fruktan, som samme talare hyste, för att
ett bifall till förslaget icke skulle verka på opinionen inom och utom
landet såsom något stärkande för försvaret, endast derigenom borde
vika. Det är den i första paragrafen af lagförslaget uttalade grundsatsen:
»hvarje svensk man är värnpligtig från och med det kalenderår,
under hvilket han fyller tjuguett år, till och med det, under
hvilket han fyller fyratio år.» Det är en stor och genomgripande
princip och endast genom dess antagande skulle på 1880 års Riks -

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.

(Forts.)

N:o 37. 26

Måndagen den 12 April, f. m.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

(lag tryckas en prägel af fosterlandskärlek ock ömhet om landets försvar,
som icke ett afslag kan derpå trycka.

Medan jag har ordet, vill jag upptaga till bemötande det många
gånger upprepade och, så vidt jag icke missminner mig, äfven af den
siste ärade talaren gjorda påståendet att tolf åldersklasser af beväringen
vore för mycket. Dervid måste naturligtvis i första rummet
ännu en gång erinras derom att denna lag icke har anspråk på att
vara en organisation af landtförsvaret eller någon definitiv lösning
af den stora arméfrågan och således icke att skapa tillgång af värnpligtige
endast för fyllandet af de ramar, hvarpå den nuvarande organisationen
lemnar tillgång. Hvarken vid 1877 eller 1878 års riksdag
hafva de 12 årsklasserna ansetts vara för mycket, och varit
ett skal till motstånd emot lagens antagande. Då så är, hvad kan
då vara anledningen dertill, att nu 12 årsklasser anses vara så mycket
och lemna så stort öfverskott af värnpligtige? Jo, skälet dertill
är antagligen, att man vill tillämpa lagen uteslutande på den nuvarande
härordningen och vill i det framlagda förslaget se eu definitiv
slutpunkt, der man skulle stanna. Men så har icke regeringen
sett saken, och derför hafva det antal årsklasser bibehållits, som redan
förut, ehuru vid olika tillfällen, blifvit af båda Kamrarne godkändt.

Om man nu vill af de siffror, som förekomma i bilagan till statsrådsprotokollet
som åtföljer den Kongl. propositionen, hemta en grund
för beräkning af hvad dessa årsklasser skulle utgöra, så förvillar man
sig helt och hållet. Dessa siffror, som endast äro afskrifva ur officiela
uppgifter, visa förhållandet emellan mönstringsskyldige och uteblifne
ifrån mönstringarne, samt mellan approberande och uteblifne
från mötena; de visa alls intet annat och hafva ej heller afsett att
visa något annat. Kastar man en blick på dessa siffror, så framgår
deraf, att, medan de mönstringsskyldige år 1870 utgjorde 43,000
— jag utesluter hundratalen — så uppgingo de 1879 till 60,000; således
en tillökning på 10 år af 37 procent. Tager jag de öfningsskyldige
approberade, så utgjorde de år 1870 ett antal af 18,000 och
1879 af 29,000, alltså en tillökning af 60 procent. Det ligger ju
Öppet i dagen för en och hvar. som vill deråt egna någon uppmärksamhet,
att antalet af eu årsklass värnpligtige i det stora hela måste
rätta sig efter folkmängden; och en hvar lär inse, att icke folkmängden
på 10 år vuxit med 37 eller 60 procent. Hvad är då orsaken
till detta missförhållande? Jo, 1860 års beväringslag stadgade, att
enhvar, som uteblef från mönstring med första klassen eller, om han
blifvit mönstrad och godkänd, uteblef från öfningarna, skulle öfverföras
till följande årets klass, och om försumligheten fortfore på samma
sätt år efter år, öfverföras till första årsklassen, till dess han blefve
40 år. Derigenom och ju större försummelse härvid skedde, desto
större blef antalet af dem, som årligen öfverfördes till första klassen;
och detta antal kunde ständigt växa intill 20 år efter föreskriftens
införande. På detta sätt måste första årsklassen visa en onaturligt
stor tillväxt emot verkliga förhållandet. Första årsklassen ut -

Måndagen den 12 April, f. m.

27 N:o 37.

göres egentligen af dem, som äro 21 år gamla. Ser jag då efter
förhållandet under år 1878, så var hela antalet mönstringsskyldige
55,000, men deraf endast 39,000 vid 21 års ålder. De approherade
under nämnda år utgjorde i första klassen 27,000, men approherade
af 21 års ålder endast 24,000; och detta senare var eu ovanligt hög
siffra, ty de närmaste åren förut utgjorde de endast resp. 22,000
och 21,000. Sådana variationer uti en visserligen progressiv tillväxt,
men som ändå icke tilltager jemnt, förekommer ständigt; i befolkningsstatistiken.
Orsakerna dertill skulle vara för vidlyftigt att
här vidröra. Folkmängden under samma tid, nemligen åren 1870
—1878 ökades endas med 8 procent. De approherade tjuguettåringarnes
antal 1878 hade tillväxt med 11 procent, men år 1877 med
8 procent, alltså lika med folkmängden. Vill jag således veta hvad
eu årsklass i verkligheten utgör, så måste jag endast taga tjuguettåringarna.
Dessas förhållande till folkmängden visar sig vara ungefär
en half procent, och detta är just den beräkningsgrund, som
blifvit antagen efter andra länders erfarenhet. Denna beräkningsgrund
användes vid uppgörande af 1875 och 1877 årens arméförslag
och äfven inom det särskilda Utskottet vid 1878 års riksdag.
Utgår jag nu derifrån och tillika antager samma afgång inom åldersklasserna,
som vid nämnda tillfällen beräknades efter den erfarenhet
som vunnits inom andra länder, så skulle på 12 klasser afdraget
utgöra 23 procent. Tolf gånger första årsklassen, antagen
till eu styrka 24,000, minskadt med 1,500 man för flottan, eller
22,500 gör 270,000. Om derifrån afdrages 62,000 eller 23 procent
återstår såsom slutsumma 207,900 för tolf samtlige klasser under
förutsättning att de alla blifvit uppbådade och allmän inställelse
egt rum.

Ser jag nu till, huru stor styrka värnpligtige de olika organisationerna
förutsätta, så skulle enligt såväl 1875 års förslag som det
af år 1878 erfordras ungefär 146,000 personer för en armé, med ungefär
97,000 stridande, 16,000 icke stridande och circa 32,000 för depoterna.
Antag nu denna siffra, 146,000 värnpligtige, och af hela tillgången
207,000 återstår då blott såsom öfverskott circa 61,000 man,
fördelade på hela landet. Alla dessa beräkningar äro naturligtvis
endast approximativa. Grunden är erfarenheten, som vi olyckligtvis
ej ega inom landet, emedan vårt kontrollsystem ej lemna!- någon
möjlighet att samla de nödiga materialierna, utan en erfarenhet från
andra länder, der värnpligtssystemet längre tid blifvit tillämpadt.
Men, såsom jag nämnt, dessa grunder för beräkningarne torde icke
vara så origtiga då eu af dem, också hemtad från samma erfarenhet,
nemligen den att en klass approherade värnpligtige anses svara mot
en half procent af befolkningen, visar sig slå in på tjuguettåringarna.
Deremot förekomma andra erfarenheter, hvilka visa att beräkningar
i detta afseende ofta lemna en brist. Jag anförde ett exempel härpå
i Första Kammaren och kan göra det äfven här. När Belgien under
1870 års krig, icke för att kasta sig in i krigets gång, utan

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

N:o 37. 28

Måndagen den 12 April, f. m.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

endast för upprätthållande af sin neutralitet och i ändamål att dess
område ej skulle af någondera af de stridande parterna beträdas, skulle
vid gränsen uppställa sin armé, beräknad till 100,000 och oaktadt
efter de kontingenter som under loppet af 1868—70 hade varit inkallade,
man ansåg sig kunna påräkna 104,000 man, lyckades man aldrig
samla mer än 72,000 under fanorna. Går jag till Danmark,
under krigsåret 1864, så måste 11 åldersklasser uppkallas för att få
under vapen en styrka af 55,000, motsvarande 23/4 procent af landets
dåvarande befolkning. Efter denna beräkningsgrund, eller 2s/4
procent af befolkningen skulle hos oss 11 årsklasser med en befolkning
af fyra och half million lemna 126,000 man. Häraf torde
Herrarne finna att antagandet, det 12 åldersklasser skulle lemna ett
ofantligt och öfverflödigt stort antal värnpligtige, ej har sannolikhet
för sig.

Jag har uppehållit Kammaren med dessa siffror och beräkningar
derför att man så ofta anfört, att de tolf åldersklasserna äro för
många icke allenast för den nuvarande, utan äfven en blifvande organisation.
Erfarenheten från andra länder bestyrker icke ett sådant
påstående, och förr än vår egen erfarenhet i detta hänseende
kan tala, får man tro på andra länders.

Jag vill icke upptaga tiden med att besvara åtskilliga anmärkningar
af kanske mindre betydenhet, som blifvit framställa mot förslaget.
Jag vill blott besvara några få, De, skäl, som man anfört
mot förslaget, äro många och långa. Det är gifvet att, då man
principielt icke vill en sak, det ligger i den mänskliga naturen att
man söker och äfven finner en massa af fel. Men om man grupperar
dem, torde de egentligen vara: att tiden för förslagets framläggande
är oläglig, att förslaget strider emot knektekontrakten; att
det strider mot opinionen inom landet och att det skulle medföra,
att befolkningen ställes under militäriskt tryck under loppet af 20
år. En stor del af dessa anmärkningar äro redan förut besvarade.
Hvad knektekontrakten angår, är det en fråga, i hvilken jag ej gerna
vill ingå, då det skulle taga för lång tid. Mycket har sagts för och
mycket mot; men min öfvertygelse är, att det nu föreliggande förslaget
icke behöfver uppröra frågan om knektekontrakten. En annan
åsigt har väl uttalats såväl inom denna Kammare som i Medkammaren,
men jag ber att få nämna, att i Medkammaren icke
egentligen yrkats utslag å lagen, utan att, om detta lagförslag antages,
lagen icke skulle få tillämpning på dem, som genom knektekontrakten
ansett sig skyddade från all utskrifning, äfven annan än
den, hvarifrån befrielse vunnits genom knektekontrakten. I detta
afseende har föreslagits ett tillägg till lagen, hvarigenom den som
innehade berustadt eller roteradt hemman och ensam svarade för
hemmanets utskylder och onera icke skulle tillhöra beväringen, utan
omedelbarligen öfverföras till landstormen. Ehuru det skulle strida
mot min känsla och uppfattning att framlägga eller understödja ett
sådant förslag, medgifver jag att det vore en konseqvent tillämpning

Måndagen den 12 April, f. na.

29 N:o 37.

af påståendet, att bnektekontrakten befria rust- och rotehållare från
all »utskrifning» och således från all värnpligt. Angående opinionen
i landet och emigrationen har jag redan förut yttrat mig. Jag kan
icke inse, att denna opinion skulle vara mera ogynsam mot förslaget
nu, då lagen framkommit ensam, än förut då den framlagts tillsammans
med en organisation af försvaret i sin helhet, ty jag kan
icke fatta, att den omständigheten, att vid förra tillfällena friheter
och eftergifter för rust- och rotehållarne medföljt, skulle på något
sätt kunna inverka på den stora massan af folket. I fråga om det
befarade militäriska förtrycket, är det väl klart att, i synnerhet med
den förändring förslaget hos Utskottet undergått, någon tillämpning
af krigslagarne icke kommer att ega rum under andra förhållanden
än redan nu kan ske. Hvad nu den olägliga tiden för förslagets
framläggande beträlfar, så tror jag, att, då vi nu förgäfves hållit
på i 15 år med att åstadkomma en definitiv lösning af försvarsfrågan,
hvarje tidsbesparing, som hädanefter kan vinnas, är af största
värde och att, då nu icke den stora frågan i sin helhet kunnat för
Riksdagen framläggas, det icke borde anses vara olägligt att framkomma
med ett förslag, hvarigenom något och ganska väsentligt
kan göras. Jag har redan yttrat, att enligt min tanke vore det
redan mycket vunnet, om man lyckades få den grundsats, som förslagets
första paragraf'' uttalar, erkänd, och vunnit reda och ordning
vid beväringslagens tillämpning.

Den talare, som uppkallade mig, yttrade, just med afseende å
hvad förut skett och hvad han förutsåg skulle komma att ske, att
han trodde hvarken på det ena eller andra. Det må vara förlåtligt,
om Konungens rådgifvare icke delade hans uppfattning; om de verkligen
trodde, att något kunde göras och borde göras för landets försvar
och om de, lifvade af denna öfvertygelse, framlagt detta förslag.
Det står i representationens hand att hafva ett motsatt åsigt,
eller att af andra skäl afslå förslaget. Men icke tillkommer det regeringen,
hvarken denna eller en kommande, att af misströstan låta
tillbakahålla sig från att framställa ett förslag, som den anser rigtigt
och för landet nyttigt.

Herr Johannes Jonson: Då jag varit i tillfälle uttala mina

åsigter i en vid betänkandet fogad reservation, så torde det vara
temligen öfverflödigt att vidare yttra mig i denna fråga. Jag kan
dock icke helt och hållet förbigå den senare delen af reservationen,
hvari jag framhållit att Lag-Utskottet icke varit befogadt att yttra
sig i de frågor, hvarom motion icke blifvit väckt och som icke
heller beröras af den Kongl. Propositionen.

Redan i första punkten af betänkandet hemställer Utskottet det
Riksdagen ville, för sin del, med upphäfvande ej mindre af Kongl. Kungörelsen
angående den allmänna beväringen den 13 November 1860,
förutom stadgande^ i dess femte och trettinionde paragrafer, än och af
alla andra angående den allmänna beväringen meddelade, mot denna

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

N:o 37. 30

Måndagen den 12 April, f. m.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

lag stridande bestämmelser antaga det föreliggande lagförslaget. Jag
har icke i den Kongl. Propositionen funnit ett enda ord, som gifvit
Utskottet berättigad anledning att taga dessa frågor under behandling.
Jag tror också, att med fästadt afseende på fyrationdeandra paragrafen.
Riksdagsordningen det icke tillkommer Lag-Utskottet att yttra sig i
andra frågor än dem, som på regeringens framställning eller genom
enskild motion blifvit i behörig ordning väckta. Samma förhållande
blifver det här i fråga om Lag-Utskottets yttrande i andra punkten
angående Lappbefolkningen. Vid denna riksdag är nemligen förhållandet
icke detsamma som vid de föregående, då denna fråga
varit å bane, ty då har alltid förelegat en motion i ämnet. Och
jag mins speciel!; vid 1878 års riksdag, att en sådan motion då var
väckt af Herr Hellgrén. Det är icke inånga dagar sedan här i
Kammaren likasom i Medkannnaren behandlades ett lagförslag angående
ändring i konkurslagen. Då hette det, att Lag-Utskottet
likaledes öfverskridit sill befogenhet. För min del kan jag icke
finna, att så var förhållandet den gången; men här har Utskottet
deremot yttrat sig öfver hvad som icke finnes i Kong], Maj:ts
förslag.

Hvad nu beträffar sjelfva det Kongl. förslaget, så synes det
till hufvudsaldiga delar blott vara en afskrift af 1878 års förslag.
Vid sådant förhållande förefaller det mig, som om regeringen
äfven bort fästa någon uppmärksamhet vid de delar af 1878 årsförslag,
hvilka icke influtit i det nu föreliggande. Jemför man
dessa båda förslag, så finner man genast, att det förra hvilade på
helt andra grunder, nemligen på en ny arméorganisation med beräkning
af tillräckligt antal befäl, hästar och många andra saker,,
som höra till en armés utrustning. Här förekommer bland annat,
att beväringen skall fördelas på de olika specialvapnen. Jag frågar,,
hvar skall man taga hästar till den del af beväringen, som skall
fördelas på kavalleriet? Och samma svårighet uppstår förmodligen
vid artilleriet. Jag för min del kan och vill icke heller ingå i
lagens militära detaljer, ty det är saker, som jag icke begriper.
Men det förefaller mig vara mycket oegentligt, att denna lag skall
inpassas på det nu bestående indelningsverket. Detta har för mig
utgjort ett hufvudsakligt skäl, hvarför jag icke kunnat biträda förslaget,
sådant det föreligger.

Ser man på den rättsliga sidan af saken, är förhållandet detsamma,
och hvad knektekontrakten angår, har frågan derom blifvit
så fullständigt utredd, att jag för min del icke här heller kan biträda
den promemoria, som Utskottet låtit bifoga detta förslag.
Jag erkänner visserligen, att det finnes vissa delar deraf, som äro
fullständigt utdragna ur kontrakten, men det finnes der icke allt,
intaget, som rörer rust- och rothållares rättigheter och skyldigheter.
Dessutom kan jag ingalunda godkänna de slutsatser, som
äro dragna ur nämnda kontrakt, att man med ett enda penndrag
skulle kunna tillintetgöra deras verkan. Såsom saken nu är, kan
jag således icke biträda berörda promemoria.

Måndagen den 12 April, f. m.

31 N:o 37.

Hvad slutligen angår krigslagarne, så är deras beskaffenhet sådan,
att densamma lägger kanske det svåraste hindret för värnpligtslagens
antagande. Derom har Herr Carl Ifvarsson i lördags uttalat
sig så fullständigt, att jag icke behöfver tala derom vidare.

Jag sluter mig alltså till dem, som yrka rent afslag å så väl
Kong!. Maj:ts Proposition, som Utskottets förslag.

Herr N. J. Boström: Då så många talare före mig yttrat

sig och ännu många komma att i föreliggande fråga efter mig sig
yttra och jag icke vill eller bör upprepa hvad föregående talare
sagt och icke heller har något ytterligare af vigt att tillägga, vill
jag inskränka mig med tillkännagifvande, att jag med min röst
kommer att bidraga till afslag å såväl Kongl. Maj:ts Proposition
som Utskottets föreliggande betänkande.

Häruti instämde Herr A. Svensson i Bossgården.

Herr P. Nilsson i Råby: Oaktadt jag hyser ett varmt in tresse

för försvarets ordnande kan jag dock icke bifalla det föreliggande
förslaget. Det hade varit i sin ordning, om förslaget till
beväringslag hade varit åttoljdt af andra förslag, som kunde åstadkomma
rättvisare fördelning af den tunga, försvaret medför, men
så har nu icke skett. Flere talare hafva bättre än jag uttalat
skälen för min åsigt i saken och derföre vill jag nu endast yrka
afslag å det af Utskottet nu framlagda förslag.

Herr Lars Börjesson: Till att börja med skall jag anhålla
att få yrka afslag å det nu föredragna Betänkandet. Mina skäl
derför äro följande: Jag anser nemligen dess antagande vara en
orättvisa och en olaglighet emot rust- och rotehållarne. Desse äro,
enligt de så kallade knektekontrakten, befriade från all slags utskrifning
och fördubbling för sig, sina barn och det folk, som till
gårdarnes kultur och bruk behöfves, för all framtid, mot det att de
för roten hålla krigsduglig karl, och ingen lärer väl kunna påstå, att
de häruti brista. Det nu framlagda lagförslaget stadgar, att alla
vapenföra män skola vara värnpligtige från 20:de till 40:de året
samt att de kunna utskrifvas till krig till och med utom riket.
Antages lagen, blir följden deraf, att rotehållarne under fredstid dels
skulle underhålla krigsduglig karl för roten och dels sjelfve, lika
med andra värnpligtige, vapenöfvas, och under krig skola rotehållarne
såväl som deras karl utskrifvas. På hvad sätt erhålla då rotehållarne
den genom kontrakten tillförsäkrade befrielsen? Jag kan
icke se att den skulle blifva något annat än noll. Kan det anses
rätt att desse rotehållare mera än andra skola bidraga till landets
försvar? Månne icke landets öfriga jord, fabriksrörelsen, våra städer
och de många löntagarne lika mycket behöfva skydd och försvar?
Jag anser icke heller, att det är rätt att pålägga de fattiga

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

Jf:o 07. 32

-Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Fort».)

Måndagen den 12 April, f. in.

arbetande utsträckt värnpligt, så länge man nekar dem politisk rösträtt.
Då fråga uppstår att sänka strecket och gifva arbetare med
fyra hundra kronors inkomst rösträtt, då säger man nej. Icke heller
hör man af någon Kong!. Proposition i sådant syfte. Men då
det är fråga om att de skola hålla vakt och vård om. de mägtiges
stora egendomar och de rikes kassakistor, då äro de goda nog; då
skola de, som man säger, kläda blodig skjorta för ett fädernesland,
deraf många af dem icke ega en enda torfva. Då låter det så vackert
att de skola försvara sitt fädernesland.

Jag anser vidare det ej vara rätt, att beväringen får föras i
krig utom de förenade rikenas gränser, ej heller att Konungen
ensam utan Riksdagens hörande får börja krig. Yi hade en gång
en regent, som sade, att land skall med lag byggas; han inlöste också
detta ord, ty under hans korta regeringstid utkommo många nya och
vigtiga lagändringar, såsom till exempel komunallagarne, lagarne om
kyrkostämma och skolråd, kyrko- samt landstingslagen och den stora
representationsförändringen, stadgad genom den nya Riksdagsordningen.
Dessa lagar kunde väl tarfva någon förbättring, men, man
må säga hvad man vill, de voro dock stora steg framåt på reformernas
väg. Mine Herrar! låtom oss gå och göra sammaledes; låtom
oss fortsätta reformarbetet, afskrifva grundskatterna och indelningsverket
och anskaffa en stamtrupp, som underhålles af hela folket
efter hvar och en medborgares förmåga, så att man får betala vård
och vakt efter som man behöfver dem. Låtom oss vidare gifva
beväringen mera öfning. Låtom oss antaga en beväringslag, som
förbjuder, att beväringen får föras i krig utom de förenade rikenas
gränser. Låtom oss ändra Regeringsformen, så att Kongl. Maj:t
icke ensam får makt börja krig. Låtom oss derjemte ändra krigslagarne
i en mera human anda än som nu är fallet. Ja, mine
Herrar, om I styren och ställen på detta sätt, så tror jag, att folket
skall blifva nöjdt, emigrationen aftaga samt våra unge män få
lust att stanna hemma i ett älskadt fosterland till nytta för detsamma.

Det har, bland annat, blifvit yttradt här, att, om under krig
rotebonden sjelf går i kriget, så slipper han hålla knekt. Jag kan
dock icke förstå, huru detta skall kunna tillgå, ty t. ex. i Halland,
der vi hafva båtsmän, bestå rotarne i allmänhet af tre hemman. I
den socken, der jag bor, finnes en rote, som består af tre hemman,
men i dessa finnas 20 delegare, 14 i det ena hemmanet och 6 i de
två andra. Skola nu alla tjugo hemmansegarne gå ut i stället för
båtsmannen, för att slippa roteriugen, eller skall blott eu gå ut och
alla de andra stanna hemma? Jag känner äfven rotar, der förhållandet
är, att en egendomsegare skall hålla flera knektar. Skall nu
denne man gå ut och strida ensam för alla sina knektar? Detta är
alltså en mycket besynnerlig bestämmelse. Jag anser derför, att
indelningsverket med alla dess bestämmelser bör upphäfvas och försvaret
ordnas på mera rättvisa grunder, som jag här ofvan nämnt.

Måndagen den 12 April, f. m. 33

På dessa skäl yrkar jag afslag å såväl Kong!. Maj:ts proposition
som Utskottets betänkande.

Herr P. G. Sandberg: För min del kan jag icke instämma
med dem, som talat för bifall till detta förslag, ty jag måste bekänna,
att jag byser stora farhågor för detsamma, synnerligast som
deri hvarken finnes vidrördt borttagandet af grundskatter eller afskrifning
af roteringsverket, hvilken börda uteslutande hvilar på endast
en del af svenska folket. På dessa skäl är det jag för min
del hufvudsakligast kommer att rösta för afslag å Utskottets föreliggande
förslag.

Herr Anders Nilsson: Då så många talare förut haft ordet
yttrat sig både för och mot förslaget, kunde det ju synas alldeles
öfverflödigt för mig att vidare uppträda, men då det ännu torde vara
i färskt minne, huruledes min företrädare på denna plats nedlagt
mycket arbete samt haft många bekymmer och mycken möda i
den stora härordningsfrågan, torde, då vi nu åter hafva ett dylikt
förslag å bane och jag icke ofta plägar taga Kammarens tid i uppmärksamhet,
det vara mig tillåtet från den ringa ståndpunkt jag
inom Kammaren intager att såsom denne mans efterträdare få yttra
några ord till den kraft och verkan de kunna hafva.

Det gifves icke någon sann fosterlandsvän som icke inser, att,
om vårt land blir anfallet af fiender, vi behöfva ett starkt försvar
och att vår beväring med sina 5 årsklasser väl kunna utgöra en
styrka i numerär, men icke i kraft.

Samma yttrande toi-de man väl kunna använda om det nu
framlagda förslaget med dess åldersklasser af män från 20 till 40
års ålder, då de icke få någon öfning utöfver hvad beväringen nu har.

Jag minnes noga, huru det tillgick för 30 år sedan, då jag
sjelf exercerade beväring och då vi ej öfvades mer än 14 dagar.
I det kompani, der jag tjenstgjorde, hade vi den lyckan att hafva
ett utmärkt präktigt och humant befäl, visserligen strängt? under
exercisen, men deremellan uppmuntrande och tillgängligt för beväringsynglingarne.
Yi tummade då våra gamla flintlåsgevär som numera
äro borttagna, dock ansågo vi oss vid öfningstidens slut vara
goda bussar-. Ser man, huru beväringen nu öfvas, är det annorlunda.
Dels öfvas de i två år och dels hafva de tidsenligare vapen
och i anledning deraf fåtaligare och enklare handgrepp, men icke
kan ändå den öfning, som bibringas dem under dessa båda år och
möten, som räcka 15 dagar hvardera gången, vara tillräcklig att
kallas tidsenlig.

Att skicka vår unga, manbara befolkning utan tillräckligt befäl
och krigsbildning ut i striden, för att nedslagtas af en krigsvan
fiende, kan icke vara välbetänkt.

Framkastar man den frågan, hvilka äro vår ungdoms läromästare
i exercisens konst, får man till svar, att det hufvudsakligen

Andra Kammarens Prof. 1880. N:o 37. 3

N:o 37.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

Jf:o 37. 34

Måndagen den 12 April, f. in.

Ang. förslag
Ull lag om
allmänna
värnpligten.
(Forte.)

är underofficerare, sergeanter, korporal er, konstaplar och eliter. Jag
vill visst icke förneka, att de flesta af dem äro mycket aktningsvärda
och redbara män, hvilka med nit och allvar söka fylla sin
pligt och gifva ungdomen en god undervisning, men jag måste med
ledsnad säga, att bland detta underbefäl äfven finnas män af gammalt
skrot och korn, hvilka på det gamla sättet med skällsord,
svordomar och öknamn söka att liksom inpiska lärdomen. Man
kan icke vänta af våra bondpojkar, tagna direkt från plogen, att
de genast skola fatta det militäriska och icke heller att alla skola
hafva lika god uppfattningsförmåga, men kanske just att de som äro
svårast att lära, om de rätt behandlades, skulle i krig vara både de
pålitligaste och tappraste kämparne. De må hafva huru hård panna
som helst, så ega de likväl såsom menniskor känsla. Då de blifva
utsatta för instruktörernas hårda bemötande samt i följd deraf af
kamraternas hånskratt, fattas de af sådan afsky och''leda vid militärlifvet,
att de hvarje dag allt mer och mer längta att slippa undan
exercisen och mötesplatsen, och när andra årets beväringsynglingar
skola öfvas, så söker en stor del af dem att på ett eller annat sätt
draga sig undan. Detta torde vara rätta anledningen till att det andra
årets beväringsöfningar så mycket åsidosättas. Det kan icke heller
vara godt för fosterlandet och kanske är det just derför som många
föräldrar föredraga indelningsverkets börda framför att deras söner
skola skickas i en garnisonstjenst, der de skulle blifva bortskämda af
en osund garuisonsluft.

Da landtmannapartiet för ett par år sedan framlade sitt härordningsförslag,
afsågs med detta icke blott indelningsverkets och
grundskatternas afskrifning, utan äfven att de värnpligtige skulle
under sin tjenstgöring öfvas på ett kristligt sätt och erhålla en mera
mensklig uppfostran, äfvensom att krigslagarne skulle göras mildare.
Men efter tvenne dagars debatt föll detta förslag och jag minnes
ännu hurusom jag då såg ögonen tåras på eu och annan af dem,
som gjort sig största möda med förslagets utarbetande.

Nu hafva vi åter ett förslag framlagdt och kanske skall det
snart ljuda inom landet, att äfven detta blifvit förkastadt. För min
del åtminstone måste jag bekänna, att jag icke kan med lugnt samvete
lemna mitt bifall till detta förslag, vare sig sådant som det
blifvit af Kongl. Maj:t framlagdt eller sådant det efter de af Utskottet
gjorda förändringar befinnes, med mindre än att grundskatterna
och indelningsverket upphäfvas och härordningen grundas på stam
och beväring. Och skulle förslaget falla, få både regering och folk
trösta sig med, att det ännu icke var fullt moget. Om en ny härordning
förer något godt med sig, må vi komma ihåg, att det goda
mognar långsamt.

Våra beväringsynglingar skola kanske ännu några år öfvas på
gamla sättet. Låtoin oss emellertid vid denna riksdag höja en röst
till våra högre officerare med begäran, att de icke försmå att kasta
några välvilliga blickar ned på dessa djupa led för att se, huru

35 N:o 37.

Måndagen den 12 April, f. m.

der tillgår. Huru glädjande och uppmuntrande skulle det icke vara
för beväringsynglingarne, om officerarne nedläte sig till att en eller
annan stund samspråka med dem; de skulle då, när faran hotar,
vara mera hågade att lemna en hjelpsam arm till fosterlandets försvar.
Låtom oss uppmana lärarne vid läroverken, att de hos lärjungarne
inplanta, ibland andra lärdomar, äfven den att älska sitt
fosterland. Yi hafva visserligen den hugnande tillfredsställelsen att
se dessa lärjungar öfvas i exercis och annat nyttigt, måtte vi äfven
få se dem hafva uppfattat betydelsen af att ega ett älskadt
fosterland. Ja, låtom oss ock ställa en uppmaning till lärarne vid
folkskoleseminarierna att hos sina elever inplanta en sann fosterlandskärlek,
på det att dessa sedermera, då de utgått i landet för att
undervisa i folkskolorna, måtte kunna inplanta samma känsla hos
sina lärjungar. De skola på detta sätt utså ett fosterländskt frö
ibland de späda plantor och telningar, som der finnas att vårda.
Derigenom skall folket blifva genomträngdt af en lefvande fosterlandskärlek,
da skall det icke räkna så noga om den ene eller andre
medborgaren blifver mer eller mindre lindrad från hittills för hårdt
tryckande bördor, ty det skall i alla folkklasser heta: ett älskadt fosterland
skall försvaras af ett enigt och tropligtigt folk. Och skulle
det inträffa, hvad Gud förbjude, att fiendens härskri skallade och
krigets trummor larmade inom våra landamären, då skulle folkets
söner icke anse det för eu orättvis pligt att gripa till vapen, utan
de skola, vapenöfvade och genomeldade af en sann fosterlandskärlek,
med frimodighet tåga åstad mot fienden för att med kraftig arm
värna ett älskadt fosterland och från fiendens förhärjningar freda
den jord, som döljer Sveriges ärade fäders förmultnade stoft.

Hvad beträffar förslagets detaljbestämmelser, så har redan så
mycket talats derom, att jag icke skall upptaga Kammarens tid med
något ordande i denna sak. Jag har emellertid velat uttala mina
tankar i frågan för att visa, att bland landtmännen äfven inom
Skåne finnes ett folk, som hyser kärlek till sitt fosterland och
nitälskar för de fosterländska frågornas lyckliga lösning, en lösning,
som skall grunda sig på rättvisa och kärlek samt alstra lycka
och frid.

Herr itu benson: Herr Talman! Mine Herrar! Om icke al la

gamla tecken slå fel, kommer den föreliggande paragrafen att i
denna Kammare afslås med omkring ett tjugutal rösters öfvervigt, såvida
icke någon alldeles oförutsedd omständighet skulle komma att
inträffa eller möjligen Kammaren taga något inflytande af hvad som
i Lördags passerade inom Första Kammaren. Vid sådant förhållande
och om denna min tro är rigtig, stå vi åter vid en vändpunkt i
försvarsfrågan. Vi hafva gått så långt som möjligt i försöken att
komma åtminstone ett tuppfjät framåt på neutral grund för att lösa
denna stora fråga. Under sådana omständigheter anser jag det vara
ganska berättigadt att kasta en liten återblick på senaste tidens be -

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

Xso 37.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

36 Mcåndagen den 12 April, f. m.

handling af densamma, för att kunna utransaka, hvari orsaken till
de misslyckade resultaten ligger. Eu sådan återblick har äfven blifvit
gjord från Södra Tjust-bänken; jag skall bedja att från eu något
annan synpunkt få göra en dylik. Jag skall dervid icke gå längre
tillbaka än till 1875 års riksdag. Då förelåg ett af Kongl. Maj:t
framlagdt förslag. Att detta förslag icke kunde antagas, derom voro
vi alla ense. Det fordrade nemligen för mycket i ett enda slag och
det var icke framlagdt med nog kraft från regeringen, ty regeringens
ledamöter voro sinsemellan oense. Statsrådsprotokollet var fullt
med reservationer, deribland en af dåvarande Chefen för Finansdeparmentet,
hvilken bestämdt afrådde förslagets framläggande. Men försvarsfrågan
förlorade icke på de minnesvärda inajdagarne. Hvar och
en, som erinrar sig stämningen i denna Kammare under dessa tre
dagar, gifver mig ovilkorligen rätt, då jag påstår, att man då sökte lösa
försvarsfrågan så som den borde lösas, nemligen derigenom att de meningar
fingo kämpa med hvarandra, hvilka i grunden sågo frågan hvar och
en på sitt sätt. Då stodo på ena sidan de, som ville, att vi skulle
grunda vårt försvar på ett lägligt värnpligtssystem i anda och sanning,
hvilket icke toge med annat än den stora grundsatsen, att
hvarje man skall bidraga till landets försvar, och på den andra sidan
de, som ansågo, att försvaret borde byggas på den gamla grunden,
indelningsverket. För dem af Kammarens ledamöter, hvilka
icke voro närvarande vid denna riksdag, skall jag bevisa rigtigheten
af denna sats genom att nämna namnen på några af dem, som stodo
i olika läger. A ena sidan stodo herrar Sven Nilsson i Osterslöf,
Ola Andersson, Anders Persson i Mörarp, Per Nilsson i Espö,
Joh. Er. Johansson, Key, Gustaf Jonsson, ett tiotal af Stockholms
stads representanter, tre af Göteborgs stads representanter, två
representanter från Malmö samt många andra stadsrepresentanter.
A andra sidan finna vi Herrar Carl Ifvarsson, Lyttkens, Diss
Olof Larsson, Nyblseus, Toll, Casparsson, Abraham Rundbäck m. 11.
Jag skall särskildt fästa mig vid två af dessa namn, hvilkas bärare
stodo i olika läger, nemligen Herrar Key och Carl Ifvarsson. Jag
skall, för att visa, huru diametralt motsatta deras innersta tankar
i försvarsfrågan äro, anföra ett yttrande från hvar och en af dem.
Herr Carl Ifvarsson yttrade i Kammaren den 20 April 1877: »Lika
med den ärade talaren från Örebro anser jag det vara högst motbjudande
hvarje gång man skall göra uppoffringar för detta så kallade
landets försvar. Från den synpunkten tror jag också frågan ses
från många håll, och att det endast är nödvändighetens tvång, som
gör, att man måste göra någonting vid densamma». Jag kunde icke
undgå att erinra mig dessa ord, då jag i förgår hörde honom stapla
upp den ena lagen efter den andra och göra dem till vilkor för
antagandet af ett bättre försvar än det vi ega. Det yttrande af
Herr Key, på hvilket jag syftar, fäldes vid 1875 års riksdag och
lydde på detta sätt: »När det finnes så oklara begrepp om lottning

hos personer, der man kunde vänta sig insigt, är det i sanning icke

Måndagen den 12 April, f. m.

37 N:o 37.

underligt, att folkviljan inom landet är förskräckt för lottningen, ty
på sjelfva landet gör man sig just den föreställningen om lottning,
att den ena skall få stanna hemma och den andra nödgas gå ut i
kriget; men jag är fullt och visst öfvertygad om, att, när man inom
de olika orterna hunnit för folket utreda och göra klart, att det endast
är fråga om, huruvida den ene skall hafva 8 7, månaders längre
och bättre tjenstgöring än den andre och derföre åtnjuta ersättning,
förskräckelsen skall stilla sig.» Detta tror jag vara den rätta
ståndpunkten, som Herr Key då intog, och de eftergifter, han sedermera
gjort, hafva, efter hvad jag skall visa, icke varit behöfliga.

Emellertid föll 1875 års förslag; och på hvad sätt? Jo, pådet
sättet, att i den slutliga voteringen stodo tvenne förslag mot hvarandra.
Omkring det ena slöto sig värnpligtens vänner, omkring det
andra indelningsverkets vänner och några andra, om hvilka jag strax
skall tala. Två förslag framkommo under loppet af debatten. Det
ena, af Herr Ola Jönsson i Kungshult, gick ut på en anhållan hos
Kongl. Maj:t, att, i sammanhang med grundskatternas och indelningsverkets
afskaffande och fullständigt öfvergångsförslag, Kongl. Maj:t
ville för kommande Riksdag framlägga ett förslag till ny härordning,
fotadt hufvudsakligen på det då framlagda Kongl. förslagets grunder,
men med skälig ersättning af staten åt dem, som ingå vid specialvapnen
samt med nedsatt öfningstid för till infanteriet hörande
värnpligtige. Det var omkring detta förslag, som värnpligtens sanna
vänner förenade sig. Det andra förslaget utgick ursprungligen
från en dåvarande representant för Stockholms stad, Öfverste Nyblmus,
hvilken dock icke sjelf framlade detsamma, utan gjordes detta
af Herr Tolk Det innefattade en anhållan hos Kongl. Maj:t att för
kommande Riksdag framlägga förslag till ny härordning på följande
grunder: öfningstiden lika för alla, tills vidare 90 dagars rekrytskola
jemte nödiga repetitionsöfningar; stamtruppen stäld i samband med
värnpligtige, aflönad, sedan rustnings- och roteringsbesvären afskaffats
i sammanhang med grundskatterna; arméns effektiva styrka
80,000 man eller 2 X af befolkningen utom reserver och ett ordnadt
ortförsvar.

Då Herr Ola Jönssons förslag framkom, uppstod en allmän oro
i det motsatta lägret. Man märkte att förslaget vann allt mer och
mer sympati för sig och man började blifva ängslig, att det skulle
gå igenom. Hvad gjorde man då? Jo, man vidtalade förslagsställaren
att stympa det barn, han mottagit att vårda, och denne, så
att säga, rot- och topphögg förslaget alldeles så som en representant
från Göteborgs stad häromdagen ville göra med elementarläroverken,
då han ville bortskära de öfre och nedre klasserna. Man ändrade
orden: »tills vidare 90 dagar» till: »högst 90 dagar» och tog bort repetitionsöfningarne.
På sådant sätt fick man icke allenast indelningsverkets
vänner med sig, utan äfven alla, som i själ och hjerta icke
ville hafva ett starkt försvar. Sålunda slog man ihjel Ola Jönssons
förslag med 107 röster mot 72.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.

(Forts.)

Iso 37. 38

Måndagen den 12 April, f. m.

Ang. förslag

till lag om
allmänna
värnpligten
(Forts.)

Såsom Herrarne finna af denna korta skildring, hade frågan visserligen
fallit vid 1875 års riksdag, men dock icke på ett sådant
sätt, att man behöfde misströsta om dess slutliga lösning, ty hvar
och en stod ännu på den ståndpunkt, der han på grund af sin åsigt
i frågan borde stå.

Kom så 1877 års Riksdag. Kongl. Maj:t, varnad af erfarenheten,
framlade icke då något fullfärdigt förslag. Motiveringen i statsrådsprotokollet
visade, att Krigsministern stod på samma grund som
förut. Han ville hafva ett försvar, bygdt på värnpligtens grund, men
ansåg, att Riksdagen, oberoende af olika åsigter i den hufvudsakliga
frågan, borde gå fram på den neutrala vägen så långt man kunde
blifva enig. Jemte det förslag framstäldes att åtskilliga lindringar
skulle beviljas rust- och rotehållarne, föreslog derföre Kongl. Maj:t,
att Riksdagen skulle besluta sig för en värnpligtslag, ungefär sådan,
som den nu föreliggande, och tillika medgifva eu utsträckning af öfningstiden
till 62 dagar. Jag tror, att alla de, som bevistade denna
Riksdag, fått samma intryck som jag, nemligen att under början
af Riksdagen partierna grupperade sig ungefär på samma sätt, som vid
1875 års riksdag; att så tillgick vid utskottsvalen, är alldeles säkert.
Kammaren torde inse det, om jag nämner, att i Utskottet invaldes
från denna Kammare: Herrar Engman, Bruhn, Casparsson, Abraham
Rundbäck, Danielsson, C. A. Larsson och Lasse Jönsson. Detta val
visar alldeles tydligt, att stämningen inom Kammaren var öfvervägande
för bibehållandet af indelningsverket, hvarpå man ville bygga
ett dugligt försvar. Meningarne voro dock ganska delade. Kammarens
majoritet var visserligen för ett dylikt förslag, men minoriteten
var likväl ganska betydande. De, som invaldes i Utskottet med
minsta röstetal, fingo icke mer än 97, 99 och 103 röster.

Man trodde väl då, att grupperingen fortfarande skulle ske efter
samma grund som förut, eller den enligt min åsigt enda naturliga
grunden. Utskottets förslag framlades och deri tillstyrktes ock i
hufvudsak Kongl. Maj:ts proposition, likväl med en mycket stark reservation
mot Statsrådets yttrande, att man borde sträfva till värnpligten.
Utskottet ansåg tvärtom, att man borde arbeta på indelningsverkets
fullkomnande. Det oaktadt begärde icke Utskottet, att
Riksdagen skulle fatta något beslut, hvarigenom man skulle behöfva
binda sig för framtiden, utan upptog Kongl. Maj:ts tanke, att man
skulle fortgå så långt man kunde enas. Utskottet ökade emellertid
de lindringar, som Kongl. Maj:t föreslagit. Hvad hände då, när
denna fråga förelädes i Andra Kammaren? Jo — jag ber Herrarne
särskildt lägga märke härtill, ty då inträffade den vändning, som haft
till följd, att vi nu stå på den olycksaliga ståndpunkt, der vi befinna
oss — när Utskottets förslag föredrogs, uppträdde representanten
från Södra Tjust icke som förut såsom den der ville genomdrifva ett
på värnpligt fotadt härordningsförslag, utan i landtmannapartiets
namn. Det var landtmannapartiet, som då skulle lösa frågan; något
sådant hade aldrig förut satts i fråga, men nu framlades i landt -

39 Jf:o 37.

Måndagen den 12 April, f. m.

mannapartiets namn ett alldeles fullfärdigt skrifvelseförslag, hvilket Ang. förslag
af förslagsställaren karakteriserades såsom en »allas eftergift för alla.» % om
Det var också en allas eftergift för alla, men i mycket inskränkt
betydelse; det var en sådan eftergift inom landtmannapartiets led. (Ports)
Herrar Key och Carl Ifvarson hade förenat sig, men de vände sig
icke till Kammarens samtlige ledamöter för att utröna, huruvida
Kammaren kunde blifva enig om något förslag. Det var således endast
landtmannapartiet, som sins emellan gjort sina eftergifter.

Tillser jag nu, af hvilken anledning de af landtmännens klass,
som förut kämpat i samma led med de i försvarsfrågan liktänkande
bland städernas representanter, icke ansågo sig kunna fortsätta denna
strid, utan slöto sig till dem, som voro af olika meningar med dem
i försvarsfrågan, men i öfrigt delade deras åsigter, så kan jag åtminstone
för min del icke komma till annan slutsats, än att sadant
härrörde af misstro mot dem, med hvilka de stått i samma led i
försvarsfrågan. Detta är temligen tydligt uttaladt af de två personer,
som kanske hade största inflytandet på denna vändning, nemligen
Herrar Ola Andersson och Sven Nilsson i Efveröd. De sade
sig icke vilja höra talas om lindringar, utan endast om afskrifning
af indelningsverket; och deras innersta tanke härvid var otvifvelaktigt,
att de icke litade på att de, som skulle förhjelpa dem till ytterligare
lindringar och att slutligen afskaffa indelningsverket, skulle
komma att stå vid sina ord. Kongl. Maj:ts förslag om öfningarnas
utsträckning föll, derigenom att Kamrarne stannade i olika beslut.

Det var då, som från statsrådsbänken fäldes de skarpa orden om
försvarsvägran. Meningen med dem var naturligtvis att, sedan öfningslagen
fallit, söka förmå Andra Kammaren att åtminstone antaga beväringslagen.
Det lyckades emellertid icke. Men talet om försvarsvägran
hade åtminstone den effekt, att delegerade af landtmannapartiet
kommo tillsammans under tiden emellan 1877 års och påföljande
riksdag för att utarbeta ett förslag, omkring hvilket man
skulle kunna sluta sig, och som skulle utgöra en fana för framtiden.

Det lyckades också landtmannapartiet att vid 1878 års riksdag framlägga
de 102:s beryktade motion. Denna motion var —jag erkänner
det gerna — en förbättrad och föryngrad upplaga af 1877 års
skrifvelse. Det Utskott, som behandlade motionen, gjorde deri ytterligare
förbättringar, hvarigenom försvaret, derest förslaget gått igenom,
skulle hafva blifvit ytterligare stärkt, Men dermed var icke allt
gjordt, som borde göras från det hållet; ty frågan togs icke, såsom
den borde tagas, såsom blott och bart eu försvars- och skattefråga,
utan fortfor att vara en partifråga. Det kan synas hardt att påstå
något sådant. Men jag tror mig kunna bevisa mitt påstående helt
enkelt genom att erinra Kammaren om sättet, pa hvilket den framlades
i denna Kammare. Omkring hvilken punkt i förslaget var det
månne, som den egentliga striden skulle sta? Man borde hafva
kunnat vänta sig, att striden skulle få hvälfva sig omkring någon
af förslagets vigtigaste punkter. Men — Dej, så ville icke de makt -

N:o 37. 40

Måndagen den 12 April, f. in.

Ang förslag egande. Hvad som föredrogs först och skulle gifva anledning till
allmänna bufvuddrabbliingen var helt enkelt vilkoren om grundskatternas och
vämpligten. roteringsbördans aflyftande, ändringar i kommunalförfattningarne
(Forts.) samt det af Herr Nils Larsson i Tullus framstälda ytterligare vilkoret
om omarbetning af krigslagarne i enlighet med den af Andra
Kammaren beslutade skrifvelsen. Man skulle på förhand gå in på
dessa vilkor alldeles oberoende af det beslut, som Kammarens majoritet
sedermera kunde komma att fatta i härordningsfrågan. Icke
kunde man begära, att eu man, som är mån om sitt anseende, skulle
på förhand göra eftergifter för att få ett försvar, om hvars närmare
beskaffenhet han icke hade någon visshet. Jag tror icke, att det
med skäl kan anses vara för hårdt sagdt, då jag påstår, att frågan
genom detta tillvägagående förvandlades till en partifråga.

Det af laudtmannapartiet 1878 framlagda förslaget föll enligt
min uppfattning hufvudsakligen af två anledningar, den ena, att
det alldeles icke var sörjdt för flottan på annat sätt, än att man
ville afskaffa båtsmanshållet, utan att sätta annat i stället; och den
andra, att i lörslaget icke fans någon säkerhet för att stamtruppen
under alla omständigheter blefve bibehållen vid erforderlig styrka.

Om jag nu drager slutsatser af den historik, som jag här framlagt,
så är efter min uppfattning den enda rätta slutsatsen den, att
misslyckandet berott derpå, att laudtmannapartiet ansett sig böra
taga försvarsfrågans^ lösning på entreprenad och icke velat låta striden
utveckla sig sa, som den borde göra, genom meningsslitningar
mellan dem, som i hufvudsaken stått på olika ståndpunkt.

Hvad äro nu följderna af att vi åter kommit in i denna återvändsgränd?
Jo, de äro ganska beklagliga. För hvarje gång, frågan
varit före, hafva — det visar erfarenheten — falska föreställningar
i landet om frågans betydelse och de bördor, som försvaret
kommer att kräfva, yppat sig. Och på samma gång jag måste erkänna,
att laudtmannapartiet har en beundransvärd frimodighet och
sjelfständighet gent emot Kongl. Maj:t och Kongl. Maj:ts regering,
äfven om jag icke kan medgifva, att dervidlag alltid nödig grannlagenhet
iakttagits, sa far jag a andra sidan säga, att jag tviflar på
att modet och sjelfständigheten inom partiet äro lika stora nedåt
som uppåt. Jag anser rnig hafva rätt att sluta dertill af åtskilliga
yttranden, som här blifvit fälda, specielt af Herr Carl Ifvarsson,
deruti han, på samma gång han medgaf, att stämningen i landet
var grundad på obekantskap med det verkliga förhållandet, likväl
ville lemna deråt större vitsord och större inflytande på Kammarens
beslut än enligt min tanke vederbort.

Landtmannapartiets sätt att gå till väga i försvarsfrågan har
vidare enligt min och, som jag tror, äfven fleras mening inom Kammaren
hatt den effekt, att man blifvit alldeles uppledsen vid dessa
frågor och att en del ledamöter blifvit, så att säga, vilsekomna.
Så hafva vi nyss hört en ledamot på uplandsbänken, som, om icke
i direkta ordalag, likväl temligen tydligt lät förstå, att han skulle

Måndagen den 12 April, f. m.

41 N:o 37.

rösta emot det nu föreliggande förslaget. Jag kan icke undgå att
erinra om, att lian, liksom ock den som med honom instämde, hörde
till dem af Kammarens ledamöter, som vid 1877 års riksdag, sedan
lagen om vapenöfningarne fallit, reserverade sig emot Kammarens
afslag å värnpligtslagen. Denna lag innehöll dock i hufvudsak icke
annat än den, som nu föreligger: lika många åldersklasser, icke längre
öfningstid, än som skulle blifva fallet, om detta förslaget antoges.
Skälet, som nu af samme talare åberopades emot förslaget, var den
otillfredsställande öfningstiden. Jag frågar då: skulle denna blifva
mindre enligt detta förslag, än den var enligt 1877 års förslag?
Jag kan icke finna det.

Samme talare liknade förslaget vid en känguruh, men annorlunda
beskaffad, än den som finnes i naturen, nemligen med stora
framfötter och små bakfötter. Denna bild skulle blifva rigtigare, om
man tillämpade den icke på förslaget, utan på Riksdagen, som, om förslaget
faller, kan betraktas såsom ett verkligt odjur med stora armar,
som famna om alla dem, som hysa från hvarandra vidt skilda meningar
i försvarsfrågan, en börda, som utan tvifvel bidrager till, att
de små fortkomstledamöterna ännu mindre kunna göra sin tjenst.

Vidare yttrade samme talare, att han hoppades, att Stats-Utskottet,
oberoende deraf, om denna lag antoges eller icke, skulle
tillstyrka Riksdagen att bevilja det extra anslag som Kongl. Maj:t
i sammanhang med förslagets framläggande af Riksdagen äskat. Jag
undrar dock hvithet Stats-Utskott skulle våga sig på något sådant.
Kongl. Maj:t har för år 1881 af Riksdagen äskat ett extra anslag
af 25,000 kronor att, för den händelse det föreliggande förslaget
blefve lag, användas till bestridande af kostnaderna för åtskilliga förberedande
arbeten, som äro erforderliga, för att de nya bestämmelserna
skola kunna sättas i gång. Om nu förslaget faller och det
således icke blir lag, måste man väl antaga, att begäran om anslaget
äfven förfallit, och att någon tillstyrkan härom från Stats-Utskottets
sida således icke kan ifrågakomma.

Jag säde nyss, att jag ansåg, att Kammarens ledamöter kommit
på villovägar genom att försvarsfrågan af föregående Riksdagar
icke behandlats så som vederbort. Till illustration af detta påslående
skall jag. bedja att få erinra Kammaren om, hurusom en representant
från Östergötlands län i Lördags middag uppträdde här och,
under Kammarens glam, erinrade om Gustaf I:s dagar, då utländska
legoknektar försvarade landet, under det bönderna fingo sitta hemma
i ro.] Det tillkommer dock icke mig, utan representanten från Nedersiljan
att å Dalallmogens vägnar upplysa, om detta är en rätt skildring^
af Gustaf Vasas tidehvarf.

Äfven Herr Johan Johansson i Bergsäng hörde till reservanterna
vid 1877 ars riksdag, hvilka icke ville taga på sitt ansvar,
att värnpligtslagen fallit. Men oaktadt han då stod på den ståndpunkten,
förklarade han likväl i förgår, att beväringstiden icke med
ett enda år borde utsträckas öfver de fem år, som nu äro bestämda.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

N:o 37. 42

Måndagen den 12 April, f. m.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.

(Forts.)

Han talade vidare i denna störa fosterländska fråga på ett sätt, att
jag knappast vill återgifva det, men för att göra karakteristiken fullständig,
skall jag dock erinra om något af hvad han yttrade. Han
talade bland annat om, att det är blott stormaktsfunderingar, man
har, då man vill stärka vårt försvar, han talade om, att man antagligen
ville återförvärfva det förpantade Wismar och höll vidare före
att, om vi finge ett förstärkt försvarsväsende, det skulle gå med oss
som med dem, som känna sig allt för starka och som deraf låta
sig förledas att — han begagnade verkligen de orden — »moka
gräl». När sådana ord kunna fällas inom eu riksförsamling, så är
väl detta ett bevis på, att man icke sett försvarsfrågan sådan den
bör ses: i all dess storhet och vidd.

En af hufvudinvändningarne emot förslaget finner man uti Herr
Anders Perssons vid betänkandet fogade reservation, der det bland
annat heter, att man ständigt hoppats, att skatteregleringskomiténs
utredning måtte leda derhän, »det svenska folket kommer att betraktas
såsom ett folk, och bördorna sålunda drabba alla statens
medborgare, oberoende af samhällsställning eller yrke, lika i mån
af hvars och ens förmåga att bördan bära». Och på grund häraf
anser man äfven, att, innan åtskilliga förändringar vidtagits i fråga
om krigslags,st.iftningen, samt en del andra förändringar, som icke
hafva det ringaste att göra med försvars- eller skattefrågan, man
icke bör åstadkomma någon verklig förbättring af vårt försvar.
Man vill först vara ett folk, innan man vill försvara sig. Jag hoppas
och önskar, att man icke väntar så länge på att blifva ett folk,
att det blir för sent och vi upphört att vara ett folk. För öfrigt
är detta ett farligt argument att framhålla. Vi skola nemligen komma
i håg, att i utlandet finnas samhällslager, som ställa helt andra
fordringar på jemlikheten än dem, som här äro rådande, och det
är icke alldeles säkert, att icke äfven här denna tendens kan i framtiden
göra sig gällande. Hvad viljen I, mine Herrar, svara dem,
som vilja uppoffra eganderättsprincipen, som anser att jemlikheten
ligger deruti, att eganderätten är lika för alla, hvad viljen I svara
dem, säger jag, om de förklara, att de icke vilja bidraga till landets
försvar förr än jemlikhet i eganderättsförhållandena inträdt?

För min del är jag af den åsigten, att den allmänna värnpligten,
liksom den enligt sakkunniges påstående är i militäriskt hänseende
den mest tillfredsställande grund för försvarets ordnande, äfven är
ur politisk, social och, jag tillägger, moralisk synpunkt den enda
rätta. Och jag tror att, om den småningom införes, den icke skall
innebära något afskräckande, utan tvärtom, om man går varsamt
till väga, skall svenska folket så småningom lära sig älska denna
värnpligt. Men skall man fortsätta på detta vis eller att en del af
dem, som säga sig vilja införa en kraftig försvarsorganisation, byggd
på denna grund, säger nej till hvarje tuppfjät, som man försöker
taga i rigtningen af försvarets stärkande, då måste jag, och antagligen
äfven de, hvilka lika med mig föredraga ett mindre kraftigt

Måndagen den 12 April, f. m. 43

försvar framför intet försvar, förena oss med dem, som vilja förstärka
försvaret med bibehållande af indelningsverket såsom grundval,
och då skulle jag vilja se, om rust- och rotehållame, som alltid
hafva den allmänna värnpligten på läpparne, komma att rosa
marknaden. Ty lika väl som dessa kunnat i försvarsfrågan förena
sig med dem, som vilja hafva bort grundskatterna, lika väl tror jag,
att indelningsverkets vänner kunna taga de senare till jhjelp, och då
tror jag, att motståndet lätt skall varda brutet inom denna Kammare.
Huru det kan komma att gå inom Första Kammaren, kan
jag icke bestämdt säga; men att döma af ett yttrande af eu mycket
inflytelserik man inom Medkammaren, är det dock ganska antagligt,
att utgången blir densamma der; och då blir nog försvarsfrågan
löst, men den blir det på indelningsverkets och icke på värnpligtens
grund.

_Herr JVIagni: De få ord jag uttalat vid de tillfällen, då den
vigtiga fragan om försvarsväsendets ordnande föregående riksdagar
varit föremål för pröfning, äro likväl tillräckligt många för att angifva
min ställning till frågan.

Jag har alltid hyst den åsigten, att försvarsväsendet bör omorganiseras
och förstärkas och att detta bör ske i sammanhang med
skattereformen, på det sätt att armén kommer att bestå af stam,
med befäl och trupp samt beväring och att bördorna rättvist utjemnas
och fördelas på rikets alla inbyggare efter förmåga att
bära desamma.

Den Kongl. propositionen, oaktadt de väsentliga förbättringar,
som inom Utskottet äro gjorda, leder icke till det önskade målet,
utan snarare tvärtom, enligt min åsigt. Man må derföre icke förtänka
dem, som hafva de af mig uttalade åsigter, att de med misstänksamhet
betrakta ett sådant förslag som det föreliggande, isynnerhet
som man sa ofta fatt erfara att Första Kammaren envist
motsätter sig de billigaste fordringar på rättelser i gamla orättvisor.
Såsom ett färskt exempel i detta fall tillåter jag mig påpeka Första
Kammarens beslut i frågan om förändrade grunder för skyldighet
att bygga tingshus och häradsfängelse.

1 ör den, som känner och erkänner att bördorna för försvarsverket
tungt och ojemnt trycka rust- och rotehållare, borde det vara
tillätet att få sanningsenligt uttala: desse förmå icke uthärda ytterligare
bördor, det behöfs förenade krafter. Var så god och hjelp till
att försvara fäderneslandet efter förmåga,'' utan att derföre blifva
stämplad med tillvitelsen att hafva glömt fäderneslandet.

Det är derföre med sorg man af tidniugarne erfarit, att så
grafva beskyllningar blifvit uttalade i Första Kammaren af en ledamot
i Konungens rad mot dem, som under känslan af rättvisa och
billighet vaga försvara ofvannämnda rättmätiga anspråk.

Att vid behandling af eu sa vigtig fråga som deri föreliggande
begagna sårande ordalag, skadar mer än gagnar, från hvilket håll

>'':o 37.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

N:o 37. 44

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

Måndagen den 12 April, f. m.

dessa än komma. Man bör besinna, att de pilar, man på detta sätt
utkastar, kunna lika rättmätigt ock med samma skäl återvändas och
rigtas mot den, från hvilken de utslungats.

Vid alla tillfällen, då Kongl. propositioner rörande denna fråga
förevarit till behandling, hafva de högt uppsatte målat mörka taflor,
föreställande Sverige härjadt af krigets olyckor, och dervid försökt
välta ansvaret för olyckorna på dem, som icke kunna antaga de
Kongl. propositionerna. Ja väl — härmed hafva de visserligen ådagalagt
sin öfverlägsenhet i kunskaper och förmåga att debattera, men
ett annat blir historiens vittnesbörd, om den opartiskt skrifves; då
måhända kommer skulden till olyckan att läggas på dem, som med
sina åtgöranden ställa så till, att de, som af ålder dragit försvarsbördan,
skola fortfarande draga den, ty efter 1878 skall man icke
med skäl kunna säga: landtmannapartiet vill ingenting.

Jag tilltror mig icke kunna anföra några nya skäl af större
vigt än dem, som redan äro anförda, icke heller anser jag att det
gagnar något till, om jag skulle försöka återupprepa hvad andra med
så stor talang uttalat. Jag ber derföre få instämma i det yttrande,
som i sistlidne Lördags plenum afgafs af Herr Carl Ifvarsson, samt
yrka afslag å såväl Kongl. Majrts proposition som Lag-Utskottets
förslag i nu föredragna punkt.

Herr Torpadie: En af mina sidokamrater inom Utskottet,
Herr Hammarskjöld, har redan sagt hvad jag tänkt yttra till svar
på de anmärkningar, som från ett par håll rigtats mot Lag-Utskottet,
derför att Utskottet framlagt andra punkten af nu föredragna
betänkande. Samme ärade talare har likaledes anfört de
skal, som förmått honom att tillstyrka antagandet af Kongl. Maj:ts
proposition, åsigter, som jag i allo delar. Då jag nu är den sextiondesjette
i ordningen af anmälde talare, skall jag icke drista mig
att upprepa, hvad redan af andre talare blifvit sagdt, utan blott
bedja att få förklara, att jag helt och hållet instämmer med representanten
från Upsala. Men, Herr vice Talman, jag ber att få
tillägga, att, under det jag röstar för bifall till Utskottets förslag
i denna punkt, jag dertill lägger Herr Wieselgrens reservation i
slutet af hans anförande.

Herr Jöns Persson: Jag inskränker mig till att för Kammaren
tillkännagifva, att jag kommer att rösta rent afslag å såväl
Kongl. Maj:ts proposition som Lag-Utskottets förslag.

Herr Chr. Assarsson: Då diskussionen pågått så länge och
ämnet är så uttömdt, tillåter jag mig blott att yrka afslag å så väl
Kongl. Maj:ts som Utskottets förslag.

Friherre Stackelberg: Af skyldig hänsyn till Kammarens
tid och tålamod och då det icke kan tjena något till att upprepa

Måndagen den 12 April, f. m.

45 N:o 37.

skäl, som redan så ofta blifvit anförda, inskränker jag mig till att
yrka bifall till den föredragna paragrafen, i Utskottets Betänkande.

Herr Jonas Jonasson i Gullaboås: Då jag är den sjuttio fjerde

i ordningen af Kammarens ledamöter, som i denna fråga har
ordet, och då Kammaren nu i två dagar diskuterat densamma, samt
jag vid föregående riksdagar, då denna fråga förekommit, gifvit min
ståndpunkt tillkänna, så skulle jag kanhända göra Kammaren den
största tjensten med att inskränka mig till att yrka afslag å såväl
Kongl. Maj:ts proposition som å Utskottets förslag, men ett yttrande
af Friherre Leijonhufvud sistlidne Lördag kan jag icke låta
gå förbi utan att derom säga några ord.

Friherre Leijonhufvud yttrade vid början af nämnda plenum,
att landtmannapartiet afslår alla förslag till värnpligtslag endast för
den lumpna kostnad indelningsverket medför. Det är alltid så förhållandet,
mine Herrar, att, när den fattigaste befolkningen i landet
skall betala indelningsverket, är det en sådan småsak, så att det är
icke ens värdt att tala derom, men när det sättes i fråga att den
andra delen af befolkningen skall i sin mån bidraga dertill, då är
det millioner och en så stor summa, att de ej på något sätt kunna
stå ut dermed. Men om vi nu tänka på förflutna tider och hvad
Ridderskapet och Adeln kostat på landets försvar och jemföra det med
hvad den fattigare delen af folket hade kostat på detsamma, ser man en
orimlig skilnad; det visar oss historien. Den 25 Januari 1684 utfärdade
den dåvarande konungen till landshöfdingen Klerck i Kalmar en befallning
att fästa allmogens samt Ridderskapet och Adelns inom länet
uppmärksamhet på, att, om de ville gå in på samma knektehåll,
som förut beslutats i öfriga delar af landet och i första hand
af Jönköpings och Kronobergs län, skulle dertill lemnas dem tillfälle.
På uppmaning af landshöfdingen hölls ett sammanträde med,
såsom man här kallar det, det »beskedliga» folket och det gick in
på förslaget. Men ehuru Ridderskapet och Adeln var innesluten i
samma Kongl. bref, förstod densamma att slingra sig från det. Ridderskapet
och Adeln var fri från detta onus ett århundrade, men då
började det taga lif hos allmogen och denne ansåg, att orättvisan
borde afhjelpas, och icke endast den fattiga delen af befolkningen
deltaga i landets försvar. Men hvad hände vid slutet af nämnda
århundrade? Tog Ridderskapet och Adeln då del i kostnaden? Nej,
de aktade sig allt och skyddade sig derför på ett sätt, hvarom det
här väl icke passar att tala, men vi veta litet hvar, att det slutade
på en maskeradbal i Stockholm. Från den tiden och intill den nuvarande
veta vi, att Ridderskapet och Adeln och alla säterier varit
fria från bördorna för försvaret.

Det sades nyss från stockholmsbänken, att det är en så lumpen
summa som indelningsverket kostar, att den icke kan hafva någon
inverkan på rotehållarne. Men landtmannapartiet och hela landet
vill icke annat, än att kostnaden för försvarets underhåll — det

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

N:o 37. 46

Måndagen den 12 April, f. m.

Ang. förslag må nu utgå från k vilket håll som helst — skall hädanefter utgå
Uallmänna fran saväl den ena som ^en anch''a samhällsklassen efter förmögenhet.
vämpiigten. Det är så mycket taladt om denna sak, att det icke torde löna
(Forts.) mödan att vidare resonnera derom, utan jag fullföljer mitt förra yrkande
och slutar med yrkande af rent afsteg å såväl Kongl. Maj:ts
proposition som Utskottets förslag.

Herr Låss Olof Larsson: Det kan icke gerna väntas,''att, när
omkring sjuttio talare redan yttrat sig i frågan, jag skall hafva något
nytt att tillägga till hvad som redan blifvit sagdt. Men om jag, det
oaktadt, kommer att upptaga Kammarens tid icke så få minuter,
är det för att få till protokollet antecknadt åtskilligt, som jag icke
först i dag kommit att tänka på, utan som föresväfvat mig allt sedan
försvarsfrågan först behandlades i denna Kammare. Jag har
velat tillkännagifva detta på förhand, på det att de, som icke vilja
höra på hvad jag kommer att säga, må veta att de kunna aflägsna
sig, utan risk att gå miste om att fä höra efterföljande och bättre
talare. Jag tänker nemligen icke sluta förr än jag fått till protokollet
antecknadt hvad jag ämnar säga.

Den fråga, som här föreligger eller det, som innehålles i såväl
den Kongl. propositionen som Utskottets framställning, är icke någon
stor fråga, utan i och för sig, d. v. s. ur försvarsverkets synpunkt
betraktadt, så ringa, att, efter mitt sätt att se saken, det
skulle nära nog qvitta lika, om frågan bifölles eller afsloges; så ringa
vigt fäster jag dervid. Meu frågan har blifvit stor genom det uppträdande
från ministérens sida i frågan, som gjort den till en kabinettsfråga.
Det är derigenom frågan blifvit stor, och det är detta,
som gjort att åt densamma egnats så mycken uppmärksamhet, som
nu varit fallet. Den har ock blifvit stor genom det hot eller varning,
som från ministerbänken fälts mot dem, som icke velat antaga
förslaget, ett hot eller varning af den beskaffenhet, att det
blifvit hvars och ens pligt att söka försvara sin ståndpunkt till frågan,
hvilket jag ock nu ämnar göra.

Der talades nemligen om, att genom städernas hastiga tillväxt
frågan möjligen kunde komma att lösas på ett sätt, som vi minst
önska. Der talades vidare om det missnöje, som skulle uppstå i
landet, om landtmannapartiets åsigt blir gällande och å andra sidan
om det bifall, hvarmed ett godkännande af förslaget skulle helsas.
Och slutligen har talats om det Kungliga vetot och att Riksdagen
icke skulle komma långt, om den framkomme med ett förslag till
försvarets ordnande och i samband dermed äfven frågan om ett ordnande
af skatteförhållanden, ty då skulle Konungen veta att begagna
sitt veto. Jag må säga, att de ord, som uttalats i denna
rigtning, icke mycket på mig inverkat. Jag är ingalunda rädd vare
sig för städernas tillväxt, för missnöjet i landet eller för det Kungliga
vetot. Hvad* särskildt det sista angår, tror jag ännu och är fullt
öfvertygad om, att, när svenska folket vill en sak och uttalar denna

Måndagen den 12 April, f. m.

47 N:o 37.

sin vilja, icke blir det vår folkkäre Konung, som kommer att motsätta
sig eu sådan önskan.

Det har från statsrådsbänken äfven talats om, att det icke är
makten, utan rättvisa och billighet, som utgör ett partis sanna
styrka. Ja, det är just med stöd af denna grund jag litar på, att vår
åsigt i frågan skall göra sig gällande, äfven om det icke sker vid
denna riksdag eller någon af de närmast följande. Det är, efter mitt
sätt att se saken, ur den synpunkten, att landtmannapartiet i denna
sak och i öfrigt icke gjort till mål att sträfva efter makt, utan endast
sökt häfda rättvisa och Ullighet, som partiet hemtat sin styrka
och som är en borgen för att det skall drifva frågan igenom enligt
sina önskningar, trots regeringens och trots andras motstånd.

När jag för min del kommer att fösta för afslag å föreliggande
förslag, oaktadt jag medger, att förslaget i och för sig icke är af
någon stor betydenhet och icke heller innebär någon tunga för
svenska folket att tala om, så gör jag det, derför att förslaget icke
hvilar på den enda grundval jag anser rigtig, på grundvalen af likställighet
och rättvisa. Jag kan för min del icke vara med om
ett förslag till förstärkande af vårt försvarsväsende, huru ringa det
i och för sig må vara, utan i samband med lösningen af de stora
frågorna, hvarmed man afser att göra svenska folket till ett folk,
men icke att hvarje dess lem skall skyddas i sina så kallade särskilda
privilegier och intressen, huru obehöriga dessa privilegier än
kunna vara, under det att andra samhällsmedlemmar fortfarande
skola sucka under obilliga och orättvisa skattebördor, derför att
de dragit dessa under ett eller annat århundrade. För min del önskar
jag försvarsfrågans lösning, men endast på den grundvalen, att
hvarje svensk man är värnpligtig och skyldig att ställa sig i ledet
för att i behofvets stund försvara ett älskadt fosterland, men att
skattebidragen till försvarets ordnande som ock i öfrigt skola utgå
i mån af hvar och ens förmåga att utgöra sådana bidrag. Då jag
icke i detta förslag ser en sådan grundsats uttalad, än mindre tilllämpad,
kan jag icke åt samma förslag skänka min röst.

Jag tror icke mycket på det tal jag här hört, att svenska folket
blifvit så förskräckt öfver framläggandet af ett förslag om värnpligtens
utsträckning för alla svenska medborgare till tiden mellan
20 och 40 år, att folket för den skull börjat emigrera. Jag tror
icke härpå och särskildt ber jag, att vi, som deltagit i 1878 års
förslag, icke må påstå något sådant. Ty i detta förslag var värnpligtstiden
lika långt utsträckt, och skilnaden är endast den att vi
då föreslogo tre gånger så lång öfningstid som Kongl. Maj:t här föreslagit,
och sannerligen folket emigrerar, derför att Kong! Maj:t satt
öfningstiden för kort.

Men om det är sant, att det finnes svenske män som hysa så
stor förskräckelse för fullgörandet af en sin heligaste pligt — den
nemligen att försvara sin fosterjord, så får jag säga, att jag icke
anser sådana personer värda att vidare heta svenske män och att

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

N:o 37. 48

Måndagen den 12 April. f. m.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

dessa må så godt först sota sist emigrera till Amerika eller hvart
de behaga. Hafva de så vanslägtats från sina förfäder att de icke
vilja deltaga uti att försvara sitt land, då må de gerna resa och
resa långt från fosterjorden; fosterlandet skall ej sörja sådana sina
söner. Jag är för min del fullt och fast öfvertygad om, att svenska
folket vill icke blott intill sitt fyrationde år, utan ännu längre,
ja, intill sin senaste ålderdom försvara sitt land, om sådant blir nödigt,
och att det utan någon som helst motvilja skall ställa sig i
ledet, då fara är för handen. Men hvarifrån kommer då denna
förskräckelse för värnpligtslagen, som gjort sig gällande på många
håll, och äfven i den ort jag tillhör? Detta är beroende på helt
andra omständigheter. Svenska folket hyser nemligen farhågor —
och berättigade farhågor för att till och med under fredstid ställa
sig under sådana lagar som våra krigslagar, hvilka, så att säga,
drypa af blod och der den minsta förseelse straffas med fängelse
eller döden, då deremot förgripelser af eu förman icke föra med sig
annat straff än att den brottslige dömes till några dagars arrest
eller dylikt. Jag erinrar mig en soldat från min hemort, en min
jemnårig, som för åtskilliga år sedan var tillsammans med en underofficer,
en af de yngsta på kompaniet; de söpo sig fulla gemensamt,
hvarefter underofficern slog soldaten så att blodvite uppkom; för
att freda sig knuffade soldaten till den fulle underofficern, så att
han ranglade ikull. Härför, mine Herrar, dömdes den annars oförvitlige
soldaten till döden, Kongl. Maj:t fann dödsdomen rättvis,
men af nåd fick mannen behålla lifvet och endast undergå ett hälft
års fängelse. Han lefde sedan icke länge, och hvad var väl lifvet
för honom, då det fans dom på att han begått brott som förtjente
döden, och att han lefde endast af mensklig nåd? I min hemort
väckte detta ett det obehagligaste uppseende, och det behöfves
många år för att glömma detta, äfven om lagarne ändras. Detta
är visserligen enstaka fall, men det bidrager dock till folkets obenägenhet
att ställa sig under sådana lagar, som åtminstone i fredstid
äro alldeles för stränga, om de också i krigstid kunna vara behöfliga.
I fredstid, säger jag, äro dessa lagar omenskliga och de
afskräcka folket från att ställa sig under fanorna. Detta är utan
tvifvel en hufvudorsak till motviljan för detta lagförslag, men det
finnes också andra lika — ja än vigtigare omständigheter, som bidragit
dertill och se här hufvudskälet. Svenska folkets oförvillade
rättskänsla sätter sig emot hvarje förslag, som icke är bygdt på
grundvalen af allas lika rätt; svenska folket kan ej dela deras åsigter,
som anse att förhållanden, hvilka medgifvas vara uppenbara
orättvisor då de uppkommo, sedermera genom sin ålder blifvit en
rättvisa eller en orättvisa som bör fortfara och försvaras; och
då sådana åsigter göra sig gällande hos regeringen, må man
icke undra på, att folket nekar underkasta sig ett sådant ok som
denna lag, så länge man icke vill slå in på den enda rätta och
sanna vägen till en lycklig lösning af de stora frågorna. Trefnaden
kan ej vara eller blifva sådan den borde vara, när man ser

Måndagen den 12 April, f. m. 49

huru den ena medborgaren nedtryckes af till sin grund ocli uppkomst
orättvisa skatter och onera. under det att andre som födas
med rang och titlar, gynnas och skyddas uti sina så kallade privilegier,
som deras förfäder erhållit, eller, rättare, tagit, under tider
och på sätt, hvaröfver man Mest drager en slöja, men som man
ändå söker att helighålla. — Se här orsaken till folkets motvilja,
då man försöker att hygga på den gamla grunden — eu grund som
icke hvilar på rättvisa och billighet. Regeringen har gjort så många
försök att lösa försvarsfrågan, men af alla dess förslag har intet
stödt sig på en sådan rättvisans ståndpunkt. För min del skulle
jag önska, att, om regeringen är så angelägen att lösa den stora
fråga, som man uppgifver och som jag också är öfvertygad om att
hon är, jag skulle önska; säger jag — och det är mig omöjligt att
inse, hvarför så icke redan skett — att regeringen framkomme
med ett värnpligtsförslag, stödt på utjemnaude af alla dessa gamla
orättvisor och fotadt på den orubbliga rättvisans ståndpunkt. Jag
vill icke tala om knektekontrakten, ty det är att se saken från en
inskränkt synpunkt och jag vill alltså icke betrakta denna fråga
från knektekontraktens synpunkt, utan från den stora allmänna
synpunkten; jag skulle önska, att jag finge se ett regeringsförslag,
hvari man icke talade om knektekontrakten eller om vissa privilegier,
eller hvari man icke betraktade frågan från statsrådsbäuken
uppifrån eller nedifrån utan endast såge den rakt fram ur rättvisans
— den eviga rättvisans enkla synpunkt, ty då skulle denna
fråga gestalta sig mycket enklare än nu varit fallet. Derigenom
skulle regeringen kunna samla en majoritet för sig, icke endast
inom Riksdagen, utan hos hela det svenska folket och då först
skulle frågan med rätta komma att kallas och uppfattas som eu
stor fosterländsk fråga. Om regeringen då tillika komme med ett
förslag till förändrade krigslagar, som ginge ut på ett menskligt
behandlande äfven af den underordnade, och sedan öfverlemnade till
Riksdagen att efter bästa förmåga deltaga i stiftandet af denna nya
lag, då skulle Kongl. Maj:t — om försvarsfrågan, lämpad efter vår
förmåga och våra förhållanden, framkommer till en följande Riksdag
— efter min öfvertygelse finna, att frågan icke skulle möta motstånd
af Riksdagen; och allra minst skulle detta motstånd då komma
från landtmannapartiets sida.

Jag beklagar på det allra högsta, att detta förslag någonsin
framkommit för Riksdagen, ty att det faller, derom är jag alldeles
öfvertygad och deröfver sörjer jag icke; men att frågan i sitt fall
äfven drager med sig en regering, som vi så högt akta, under det
att endast ovisshet råder om hvilken vi skola få i stället, deröfver
kan man känna sig bekymrad, och det är jag i denna stund —
dock, det är något som gör mig än större bekymmer och det är
att förslaget, då det nu faller, icke, såsom förut varit händelsen
med liknande förslag, faller framåt, utan kommer att falla bakåt.
Då majoriteten i denna Kammare vid föregående riksdagar afslagit

Andra Kammarens Frat. 1880. N:o 37. 4

N:o 37.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.

(Forts.)

N:o 37. 50

Måndagen den 12 April. f. m.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.

(Forts.)

framstälda förslag till ordnande af vårt försvar, som från Regeringens
sida framlagts, har dock denna majoritet alltid varit angelägen
att visa, att den dock velat stärkande af vårt försvar, ehuru icke
på det sätt som de framlagda förslagen, och man har till följd
deraf gifvit motiverade afslag å Kongl. Maj:ts propositioner, hvarigenom
Kammaren sökt visa landet och Kongl. Maj:t hvilken väg
och i hvilken rigtning man borde gå för frågans lyckliga lösning.
Nu kan det tyckas, som om man i denna Kammare icke ens vill
ett försvar, enär man icke kan komma öfverens om ett sådant motiveradt
afslag. För min del är jag öfvertygad, att så ej är förhållandet,
men det ser så ut och historien kommer, fruktar jag, att
äfven uppfatta det så. Att frågan nu faller bakåt är mig alldeles
tydligt då densamma denna gång af Kammarens majoritet endast
besvaras med ett blankt nej, och detta synes mig vara desto sorgligare,
som ingen nu kan se, när eller hur frågan skall med utsigt
om framgång kunna återkomma. Jag hade, såsom jag nämnde,
ifrån början hoppats, icke på bifall till Kongl. Maj:ts förslag, ty
derom ville icke heller jag på något vilkor vara med, men derpå,
att äfven de, som under denna riksdagsperiod för första gången
deltaga uti afgörandet af eu sådan fråga, och alltså förut icke deltagit
i något afslag å någon Kongl. Maj:ts Proposition i detta ämne,
skulle vara angelägna om, att nu genom ett motiveradt afslag få
tillfälle att också uttala, att äfven de ville göra något för stärkande
af landets försvar, om ock icke på det sätt Kongl. Maj:t hittills
föreslagit, utan t. ex. att vi förklarat oss gilla Andra Kammarens
beslut vid 1878 års riksdag eller något sådant. Nu ser jag emellertid,
till min ledsnad, att något sådant icke är möjligt, och jag

vill sålunda icke heller framkomma med något förslag till en dylik
motivering; nu vet man icke om majoriteten i denna Kammare
vill något eller intet i fråga om förstärkande af landets försvar.
Jag hade i det längsta trött, att den af hela landet vördade och
älskade statsman, som står i spetsen för regeringen •— denne man
som stod i spetsen för den regering, hvilken genomdref representationsreformen,
och hvilken utfört så många andra stora värf —■
skulle till de många lagrar och den tacksamhetsskuld, hvari det
svenska folket står till honom, äfven lägga den, att vi fått se honom
i spetsen för ett förslag, gående ut på att göra svenska folket
till ett folk, der hvarje man vore ett fosterlandets värn, och der
hvarje beslut vore byggdt på rättvisa och billighet ■— alltså byggdt
på sådana grunder, att det kunde samla omkring sig hela svenska

folket, och hvarigenom den stora frågan sålunda kunde få sin lös ning.

Men hans uppträdande i denna fråga har, till min bedröfvelse,
visat, att han befinner sig längre ifrån oss, än jag förut trott.
Jag hyser derföre icke någon vidare förhoppning att se frågan löst
från den nuvarande regeringens sida.

Vore icke tiden för den föreliggande frågans behandling redan
så långt framskriden, att man icke gerna till besvarande upptager

Måndagen den 12 April, f. m.

51 N:o 87.

andras yttranden, — något som icke keller jag under detta mitt
anförande kommer att göra — så är jag öfvertygad, att man nu
skulle svara mig: »det är så lätt att säga, att man skall sätta sig
i spetsen för ett sådant reformarbete, men motståndet är så starkt,
att det går icke.» Svara ej att detta icke skall lyckas, och att intressena
emot äro för starka; jag för min del är lifligt öfvertygad
om att det skall lyckas. Den regering, som med eu älskad konung
i spetsen sätter sig ett sådant mål före, kan väl möta motstånd af
dem som älska att söndra för att ega makten, men den kan icke
misslyckas, ty den stode på sanningens och rättvisans ståndpunkt,
och massan af svenska folket skulle nu som förr ställa sig på deras
sida och för visso skulle den regeringen få majoritet inom Riksdagen.
Ty om denna fråga ses ifrån rättvisans och billighetens synpunkt
— och uteslutande ifrån en sådan synpunkt — skulle den
vara så stark, att den skall trotsa och öfvervinna allt motstånd från
de privilegierade klasserna, som icke vilja veta af någon förändring
i sina privilegier och förmåner, och som låta hvarje förslag till stärkande
af vårt försvar hellre falla, än de gifva efter en tum af sina,
på andra medborgares bekostnad, innehafvande s. k. privilegier och
förmåner. När jag säger detta, är jag alltså fullt och fast öfvertygad,
att den regering, som stält sig på sådan ståndpunkt, skulle
hafva tagit hela svenska folket med sig och den som stödt sig på
svenska folket har aldrig misslyckats. Historien är i detta fall
lärorik. Det är eu gammal sats, att af ett folks historia bör man
lära känna dess framtid, och går man till historien, skall man finna,
att den konung och den regering, som stödt sig på folket, städse
genomdrifvit sin vilja, huru starkt motståndet än har varit. Jag
skall med några korta drag ur vår historia visa detta och dervid
gå temligen långt tillbaka i tiden. När jag gör detta är det ingalunda
derföre att jag anser mig ega någon större kännedom i historien,
än de fleste af eder; förhållandet är tvärtom, ty i min
barndom meddelades just icke mycken undervisning hvarken uti historien
eller i andra ämnen i den folkskola jag bevistade, och de
kunskaper jag inhemtat äro alltså att räkna såsom minimum. Något
mins jag dock och jag vill, på det man icke må invända, att
jag åberopat något, som icke trängt igenom hos folket och som
folket icke känner, vid framställande af exemplen följa den lärobok
i historia, som nu sättes i hvarje barns hand.

Så vidt jag kan erinra mig, var det under Sveperska och
Erikska ätterna som det i historien först talas om »herrarna» och
de »store herrarna», och det var då (år 1200) som det s. k. andliga
frälset infördes, hvarigenom i vårt land grunden lades till alla de
privilegier, man sedan förstått att skaffa sig i så rikt mått. Det
gick då för tiden så till att, under det den fattige och sträfsamme
bonden satt hemma på sin torfva och arbetade, de store herrarne
reste kring på våldgästning i landet, något som ej nu kallas »osed»,
men då erhöll denna benämning. De togo nemligen utan betalning

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.

(Forts.)

N:o 37. 52

Måndagen den 12 April, f. m.

Ang. förslag af bonden hvad de behöfde under sina färder. Nu kallas sådant
ull lag om stöld eller rån, men då var det endast en osed. Emellertid kom
värnpligTen Magnus Ladulås och satte lås för bondens lada. Han »höll de store
(Ports) '' herrarne i styr och tuktade med stränghet deras sjelfsvåld», säger
historien. 1280 införde han rusttjensten och dermed det adeliga
frälset, som sedermera spelat en så betydelsefull rot i vår historia.
Huru gick det sedermera under folkungaättens tid? Jo — det var
herrarne, som regerade och intrigerade, och då konung Albrecht sökte
kufva dem och rädda landet från de i hög grad ånyo florerande plundringarne
och våldgästningarne, så anlitade de en utländsk konung om
hjelp — de sålde fosterlandet för att rädda sin egen makt och sina
privilegier. Dock lyckades det drottning Margareta att böja de »sjelfrådige
herrarne» och skydda allmogen mot deras öfvervåld. Då bönderna
klagade öfver de dryga skatterna, bad hon att de för Guds
skull måtte förlåta henne. Hon rådde ej derför, sade hon, och tiderna
voro så svåra. Men efter henne kom Erik af Pommern och herrarne
började åter lefva på det gamla sättet, förtryckande och plundrande
bönderna. .Ja, det gick derhän att fogdarne spände bonden och
hans hustru för plogen, sedan herrarne tagit ifrån dem allt hvad
de egde.

I denna förnedringens tid var det som Engelbrecht framträdde
och räddade det arma fosterlandet. Var det herrarne han samlade
kring sig? Nej, det var allmogen i en aflägsen landsort han tog
till medhjelpare. Hvad svarade väl herrarne, som han påträffade
samlade i Vadstena, när han bad dem frälsa landet? Ett bleklagdt
nej! Befrielseverket blef det oaktadt fullbordadt och till rådplägning
sammanträdde ej blott herrarne, såsom förut varit vanligt,
utan Rikets Råd, herrar och män. Först nu, sedan de räddat landet,
fingo äfven de ett ord med i laget •—• de hade i Engelbrecht funnit
en ny »Lagman Torgny» och genom deras inflytande valdes Engelbrecht
till »Rikshöfvidsman». Men det gick ej länge; han var en
lågättad man och detta tålde ej herrarne, hvilka för sin del snart
valde eu annan Riksföreståndare. Jag vill ej tala om hvad som nu
skedde på en holme i Hjelmaren. Rösten skulle svika mig, om jagförsökte
det — men jag har från min första ungdom varit stolt
öfver och skall hela mitt lif tacka Gud för att det icke var en
bondes hand som fläckades af det ädla blod som der utgöts.

Sedan folket sålunda räddat fosterlandet — månne det tog
väldet, skaffade sig privilegier och regerade? Nej — de läto herrarne
göra detta och gingo hem till sina anspråkslösa hemman för
att fortsätta en annan kamp — kampen för sitt uppehälle och sin
tillvaro. Herrarne regerade, men det bar utföre och några år derefter
förjagade Svea rikes Erkebiskop den lagvalde Konungen och
dennes anhängare samt utbjöd landet åt den danske Konungen för
att sjelfve få behålla makt och privilegier, och på mindre än tjugu
år blef eu och samme person utropad till konung.

Sten Sture d. ä. stödde sig på folket och räddade landet. Om

Måndagen den 12 April, f. m.

53 N:o 37.

honom heter det: »med herrarne stod han i början på god fot, men
han var dock egentligen en folkets man, ville bönderna väl och
aktade på deras råd». Några lyckliga år följde, men danske kungen
lofvade de svenske herrarne stora förmåner, om de ville förhjelpa honom
till svenska kungakronan; — och de kunde ej motstå frestelsen, utan
förrådde sitt fosterland och så kom Kristian den andre. Bönderna
ville försvara landet, men saknade anförare, ty somliga af herrarne
höllo sig undan och andra med Erkebiskopen i spetsen började underhandla
med fienden; och jag kastar helst ett täckelse öfver hvad
som nu eu tid bortåt försiggick — en tid visserligen kort, men en
den ohyggligaste i vår historia.

Vårt land fördes till branten af sitt fall. Hvem som uppträdde
veta vi alla, likasom att han vände sig till allmogen och ej till de
höge herrarne för att få bistånd. Allmogen var trött på de ständiga
fejderna och trodde att Kristians grymhet endast gälde de
höge herrarne; och af dem hade svenska folket haft nog. De
svarade således till en början nej. Men snart blef folket öfvertygadt
om, att det gälde fosterlandet — ett land som ofta nog skänkte
dem endast bark till bröd, under det att den främmande kungens
och herrarnes djur åto korn —. men ett land som de älskade —
och då reste det sig såsom en man; och landet räddades. Det
fans då i spetsen för folket en man, som ledde och bröt allt motstånd,
icke allenast mot den utländske fienden utan mot fienden
inom landet, ett det mäktigaste intresse, de klerikales intresse, som
då spelade en stor rol i landet. Men äfven sedan Gustaf Vasa valts
till konung, sökte herrarne år 1527, då han ville qväfva de andliges
makt, att gent emot landets kraf häfda sin ställning; och det var
först sedan borgare och bönder hotade de höge herrarne med
ofärd, som de böjde sig för Konungens vilja; och dermed hade han
också genomfört sitt andra störa värf ■—- reformationen.

Sverige hade sedan i allmänhet konungar, som höllo herrarne
i styr. Under Carl XI anhöll man, att han måtte söka taga igen
en del af hvad staten tillhörde och som de höge herrarne tillskansat
sig. Han gjorde ock detta, och han kunde göra det, emedan han
visste, att han hade svenska folket på sin sida.

Sedan komma vi till den så kallade frihetstiden, då de höge
herrarne regerade. Det ena partiet efter det andra tillskansade sig
maktprivilegier och pålade folket nya skatter. Vi känna till, huru
de regerade och hvilka förmåner de visste förskaffa sig; och de läto
sig icke nöja med de fördelar, som voro tillgängliga inom landet,
utan till och med från utlandet emottogo de i mutor oerhörda
summor. På den tiden kunde man regera utan Sveriges allmoge.
I Sekreta Utskottet, som afgjorde de vigtigaste frågorna, fick ingen
bonde ens titta in; det bestod till hälften af medlemmar utaf ridderskapet
och adeln och till andra hälften af presterskap och borgare;
ingen enda representant för massan af svenska folket fick titta dit.
Der styrde herrarne och lade skatter och tunga på svenska folket,

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

N:o 37. 54

Måndagen den 12 April, f. in.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

hvilka för oss icke ega den helgd som alltid bör egnas åt lagar och
beslut, de der tillkommit på ett fullt rättvist och billigt sätt. Så
länge var landet sönderslitet af dessa partier, att, då Gustaf III
genomfört sin statshvälfning helsades han -såsom landets räddare.
Också han stödde sig på folket och skingrade allt motstånd. Herrarne
sjödo af harm öfver den förlorade makten och i Anjalaförbundet
— eller rättare förräderiet — uppenbarade sig deras sinnelag
emot Konung och land. Detta förbund var sammansatt af adlige
officerare och jag skattar bönderne lycklige att ingen af dem deltog
deri. Hvad gjorde då Konungen under allt det våld, som framträdde
från de höge herrarnes sida? Jo, han vände sig; till allmogen och
mottogs med hänförelse hvar han reste fram. Slutligen, då man
icke vunnit något genom förräderiet, lade man till på köpet ett
konungamord på sitt samvete — och hvem gjorde detta? Icke var
det Sveriges allmoge.

Under Gustaf IV Adolfs olyckliga krig kämpade våra krigare
som lejon; men huru leddes de af de höge herrarne? Och huruledes
gick det med Sveaborg? Var det kanske bönder, som genom
förräderi öfverlemnade Sveaborg åt Sveriges fiende? Nej och tusen
gånger nej! Konungen afsattes, Finland — det gamla kära Finland,
som i århundraden delat ljuft och ledt med oss, blef genom svek
och förräderi oss frånslitet.

Efter detta erhöllo vi en ny regeringsform och huru den tillkom
och särskildt dess etthundrafjortonde paragraf, känna vi till.
Jag beköfver icke upprepa detta, ehuru det nog kan förtjena sitt
särskilda kapitel. Sedan dess hafva många stora saker skett i vårt
land. Bland dem må nämnas i främsta rummet brödrafolkets förening
med Sverige och dernäst den stora representationsreformen.
Huru mycket motstånd väckte icke denna reform och huru mäktiga
intressen kämpade icke mot den? Men det fans då en folkkär
konung, som till sina rådgifvare kallade män, som vågade ställa sig
på den allmänna folkviljans sida. Motståndet var starkt, men reformen
gick igenom trots detta häftiga motstånd. Jag hemställer till
en hvar, om icke detta bevisar, att man kan uträtta stora ting, om
man söker sitt stöd hos den stora massan af folket.

Nu kan man med skäl fråga: hvad menar ni och hvad är afsigten
med allt detta? Jo, ändamålet dermed är att få till protokollet
uttala något, som jag redan flera gånger förut tänkt, men
som jag underlåtit att uttala. Man har tillförene i denna Kammare
och äfven nu hört oss, som tillhöra allmogen eller bönderna
— jag säger allmogen och bönderna, derför att Hans Excellens Herr
Statsministern begagnade dessa ord, då han talade om landtmannapartiet
och dess intressen •—• stämplats hardt nära såsom fosterlandsförrädare.
Man har sagt under denna diskussion, att den, som afslår
detta förslag, är — man har visserligen icke precis begagnat
detta ord, men hvad man yttrat innebär det — en fosterlandsförrädare
och man har påstått, att det är maktbegäret, som gör att

55 Jf:o 37.

Måndagen den 12 April, f. m.

bönderna drifva denna politik. Jag har velat vädja till historien Ang. förslag
för att se, om, när denna allmoge räddat fäderneslandet från förfall m la? om
och ryckt det ur fiendens hand, den gjort det för att komma till
makten. Nej, sedan bönderna räddat fäderneslandet, hafva de gått
hem och öfverlemnat åt andra att styra. De hafva följt sina ''ko- °r

nungar hvart helst det fordrats; de hafva följt dem visserligen icke
öfver hela verlden, men öfver en stor del af Europa, när det galt
fäderneslandets ära, och de hafva kämpat som lejon. I historien
finnes icke eu fläck, som vidlåder denna allmoge, icke ett ord om
att den stora massan af folket förråd t sitt land, deltagit i något
förräderi eller visat någon feghet. Detta folk kunde frysa och svälta,
men icke svika sitt fosterland, och fosterlandskärleken har icke någonsin
brustit hos det. Efter slutade strider gick allmogen åter till
sina hem, der fattigdom och försakelser bodde. Deras ledare lyckades
ofta förskaffa sig stor förmögenhet under dessa strider genom
plundringar och dylikt; deras namn är äradt i historien, ocli för hvad
de utfört erhölls ofta eu riklig belöning, men den fattige mannen i
ledet gick till sitt hem, bortglömd och lika fattig, som han derifrån
utgått; hau utbytte der svärdet mot plogen och fortsatte att
kämpa, icke på det blodiga krigets område, men på fredens och för
sill utkomst, alltid färdig att åter gripa till vapen, då landets ära
sadant kräfde. Det finnes ingenting i historien, som ens antyder
derpå, att allmogen sfräfvat efter eller tagit sig några belöningar,
eller att den ens erhållit sådana, och bönderna kämpade icke för att
erhålla ett stort namn i historien, utan det var det stora fosterländska
intresset, som ledde dem. De glömdes och ingen nämner
deras namn i historien. De lemnade åt herrarne att styra och regera
och att taga belöningar; och detta gjorde de grundligt. Redan
första gången i min barndom, som jag började att läsa Sveriges historia
^och fann, hurusom mina landsmän fordom kämpat, hvilken
framstående rol de erhållit i historien och hvilken verksam del de
flera gånger tagit uti att rädda fäderneslandet från öfverhängande
faror, undrade jag på samma gång öfver, huru det vore möjligt, att,
då detta folk gjort så mycket för sitt land, man kunde å dess skuldror
lägga ett indelningsverk och en rotering, som i Dalarne är
flere gånger tyngre än på andra ställen i landet, då der finnes socknar,
som hålla nära två soldater på ett hemman. Det föreföll mig,
säger jag, besynnerligt, att man ville göra för detta folk, som historien
lemnat så vackert vitsord, bördorna mera tryckande än för
alla andra. Jag fann slutligen icke någon annan orsak dertill, än
att, då detta folk alltid visat sig så offervilligt, det icke fallit någon
in att ifrågasätta att icke pålägga det ett indelningsverk af den beskaffenhet
och den tunga, som just i dessa orter finnes. Men derför
känner jag också den djupaste smärta hvarje gång denna fosterländska
fråga är till behandling i denna Kammare — och jag vågar
påstå, att, när jag uppträder i denna fråga, jag talar i deras namn,
som skickat mig hit — när man får höra, att detta folk icke vill för -

N:o 37. 56

Måndagen den 12 April. f. m.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.

(Forts.)

svara sig och att det stämplas hardt nära såsom fosterlandsförrädare;
detta folk, .hvilket, såsom jag vet, dock får underkasta sig de största
försakelser ock det mest sträfsamma arbete, ock som aldrig kar råd
att offra ett öre för erhållande af sådant, som på de flesta andra
ställen betraktas som nödvändighetsvaror, ock detta för att kunna
betala stadgade afgifter till soldaten ock skatter, som hvila å jorden.
Jag har mången gång varit vittne till, hurusom desse rotebönder
understundom måst låna 30, 40 å 50 öre för att kunna betala fullt
i roten — d. v. s. sin andel i soldatlön ock andra skatter. I veckor
— ja månader hafva de arbetat, försakat ock sparat, men ändå icke
fått fullt det belopp som erfordras; ock sådan är ställningen, att
man ibland kan få gå till rätt många rotehållare, innan man träffar
en, som räknar inneliggande kassa i kronor, ty den inskränker sig
till ören, om det ens finnes något. Men tala med dem om att fienden
skall trampa vår fosterjord, och man skall i deras blick skåda
fosterlandskärlekens heliga glöd, lika ren, lika varm som någonsin,
och man skall der finna en säker borgen för vår sjelfständighet och
frihet.

Med kännedom om sådant är det bra smärtsamt att höra detta
folk beskyllas för egennytta, att icke vilja uppoffra något för sitt
land, att icke ens vilja försvara det och derföre stämplas nära nog
som landsförrädare. Dock har detta folk ■— dessa arbetare hvarken
hos oss eller i andra delar af landet någonsin deltagit i rådslag,
der det varit fråga om att förråda eller sälja fosterlandet; icke
hafva de deltagit i Ånjalaförbundet ock ej heller var det någon ur
deras led, som genom förräderi öfverlemnade Sveaborg åt fienden,
och vid deras händer klibbar ej utgjutet konungahlod. De stå efter
mitt förmenande och som jag finner, äfven enligt historiens vittnesbörd,
rena och skola fortfarande göra det. Man skall säga mig »de
hafva dock deltagit i uppror och burit afvog sköld emot sitt land»

■— ja det är sant — de hafva låtit vilseleda sig, men det har varit
landets väl de åsyftat, och de hafva ej deltagit i upplopp i afsigt
att sjelfva tillvälla sig makt och fördelar.

Än vidare. Desse bönder hafva, då de kämpat, icke kämpat
för egna privilegier, utan endast för fosterlandets ära och räddning,
och de har under mer än tvenne sekel burit indelningsverkets tunga
under det att medlemmarne af de öfriga samhällsklasserna, visserligen
deltagande i beväringsskyldighetens utgörande, likväl varit och
äro qyitt samma indelningsverk och grundskatter, jemte en mängd
andra onera, som endast hvila å den roterade jorden.

Att detta kan vara sant, säger man, men det gäller endast
forntiden; numera äro bönderna icke så beskaffade. Nu vilja de ej
allenast kasta från sig bördorna på andra samhällsklasser, utan äfven
undandraga sig att deltaga i landets försvar. Skulle detta påstående
vara rigtigt, då vore historiens vittnesbörd sannerligen icke af någon
betydelse. Och vill man verkligen söka göra troligt, att vi •— detta
folks ättlingar — vi som äro kött af deras kött och hen af deras

57 N:o 37.

Måndagen den 12 April, f. m.

ben, till den grad som jag nyss framhållit vanslägtats från sina
fäder, vi som framlade 1878 års förslag till försvarverkets ordnande
— ett förslag starkare än de flesta af Kongl. Maj:t framlagda? —
Jag undrar då, om man å andra sidan också vill påstå, att »herrarne»
undergått den förändring, att det nu för tiden blott är hos dem,
som fosterlandskärleken är att finna, under det att den del af folket,
som hittills stått ren inför historien, undergått en alldeles motsatt
förändring?

Men, invänder man, hvarför då icke vilja göra något för försvaret?
Hvarför icke taga emot allt hvad som erbjudes och som
uppgifves afse försvarets stärkande? Jo, svarar jag, derför att bonden,
som förut varit underkastad både indelningsverkets och andra
orättvisa skatters börda, nu sedan upplysningen spridt sig äfven bland
folket och historien öppnats jemväl för menige man, ändtligen har
fått sina ögon öppnade och icke vidare vill antaga förslag, som
gå ut på att än vidare bygga på den orättvisa och följaktligen
ohållbara grunden. Fordomdags visste folket knappt af något annat
än skyldigheter. Nu har det kommit underfund med, att det äfven
har rättigheter, och att skyldigheter och rättigheter måste vara ömsesidiga.
Folket har börjat inse att det suckar under sekelgamla
orättvisor, •—■ det ser att man söndrar för att herska — det ser att
vårt land först då kan varda lyckligt när det blifver ett folk med
lika rättigheter och skyldigheter; det har sett huru den ene medborgaren
födes med rang och privilegier och den andre ärfver gamla
orättvisa skattebördor. Folket är uu i stånd att sjelf ur historien
taga reda på, huru dessa skatter, under hvilka det suckar, tillkommit,
på hvilka orättvisa grunder de hvila, under det att deremot
andra samhällsklasser endast tillskansat sig rättigheter och privilegier
utan motsvarande skyldigheter. Att folket, sedan det eu gång fått
detta klart för sig, ej längre vill fortsätta på denna väg, utan gör
anspråk på att eu annan byggnad uppföres och denna på den eviga
rättvisans grundval''—detta är så naturligt att det icke borde väcka
förvåning hos någon! Det är detta vi vilja, och det är detta vi fordra.
Vi sträfva icke efter makten, ty hos allmogen förefinnes ingen
tendens att vilja herska; allmogen söker endast rättvisa.

Emellertid tyckes man från den motsatta sidan, från »herrarnes»
sida, nu känna, att marken börjar svigta under fotterna. Jag ber
om ursäkt, att jag kommer in på kapitlet om »herrarne»; men jag
skall strax förklara orsaken dertill. Den första bok, som sättes i
våra barns händer, är katekesen. Genom den söker man alltifrån
den tid barnet börjar kunna uppfatta något att i dess sinne och
hjerta inpränta kunskap om hvad herrarne äro samt vördnad för
dem. I lilla katekesens fjerde bud heter det: »vi skola frukta och
älska Gud, så att vi icke förakta eller förtörna våra föräldrar och
herrar; utan hålla dem i vörnad, tjena dem, lyda dem, älska dem
och hafva dem för ögonen;» öfver hvilket bud förklaringen lyder
som följer: »Med fäder och moder förstås våra föräldrar och herrar.»

Andra Kammarens Prof. 1880. N:o 37. 5

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.

(Forts.)

N:o 87. 58

Måndagen den 12 April, f. m.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

Jag föreställer mig, att, om Luther skref »herrar» i sin lilla katekes,
måste detta ord haft en annan betydelse än det har i vår svenska
historia. I gamla katekesen heter det såsom svar på frågan
hvad som i fjerde budet förstås med fader och moder: »föräldrar,
svärföräldrar, fosterföräldrar, lärare, öfverhet, husbönder och alla
andra som sig faderligen om oss vårda», men ordet herrar förekommer
der icke.

Nu deremot söker man redan från första början inpränta i svenska
folkets barn, att de skola älska, tjena och vörda »herrarne» lika högt
som de skola älska, tjena och vörda sin far och sin mor. Att en sådan
orimlighet kunnat få plats i vår nya katekes, är mer än förunderligt,
och förändringen från den gamla till den nya lydelsen är rent af
löjlig. Orsaken synes mig icke kunna vara någon annan än att
man dymedelst vill tillskapa ett herravälde öfver folket, som annars
är på väg att försvinna. Men om man söker inpränta sådant hos
barnen, och är afsigten sådan, då har man bra svårt att förklara
saken, när man i samma barns händer sedan sätter historien, der
de skola finna hvilka stordåd herrarne hafva utfört i forna dagar,
och der skilnaden emellan herrar och bönder eller allmoge är så
skarpt uppdragen. Jag har sjelf varit vittne till, då mina egna barn
hafva kommit och frågat: »hvarför skola vi älska alla herrar lika
högt som far och mor?» Jag har då varit nödgad att svara: »det
är icke förhållandet; I skolen älska edra föräldrar mest». Då svara
barnen mig: »det står i katekesen»; och då står jag der svarslös.
Jag vill ingenting hellre, än att man må ära hvarje svensk man
såsom han äras bör, och således att hvarje herre, som gör sig förtjent
af förtroende och genom sin högre bildning förskaffar sig skicklighet
till en mängd värf, må åtnjuta all den aktning och vördnad,
som hans lärdom och öfriga förtjänster ger honom rättmätiga anspråk
på, men icke kan man rimligtvis vänta, att aktningen för
herrarne skall få någon större höjd, derför att budet derom står i
katekesen. Detta såsom förklaring hvarför jag talat om herrar och
bönder eller allmoge. Jag ber att få försäkra att jag icke gjort det
för att nedsätta den ene och upphöja den andre; jag hyser aktning
för alla som förtjena det och detta utan afseende på om man kallas
herre, bonde eller arbetare, men jag har med historiens vittnesbörd
velat visa, att när man beskyller oss bönder för försvarsvägran
eller stämplar oss såsom fosterlandsförrädare och såsom maktlystna,
icke kan man uti historien hemta stöd för eu sådan beskyllning.

Vare det långt ifrån mig, att vilja påstå det de, som äro af
olika mening med oss, icke älska sitt land lika högt som vi, men
jag fordrar att de skola tänka lika högt äfven om oss, och sålunda
medge att också vi älska och mena väl med vårt land.

Min lifligaste önskan är och har varit att vår älskade konung
och vår regering skulle hafva stält för sina ögon det mål att kunna
framlägga ett förslag, bygdt på den eviga rättvisans grundval, ka -

Måndagen den 12 April, f. m.

59 N:o 37.

stande öfver bord allt tal om grundskatter, rotering, om gamla privilegier,
gamla förmåner och gamla rättigheter — jag har förut
nämnt, huru man förskaffat sig dessa — men deremot hygga vårt
samhälle på den fasta grunden af likställighet i alla afseenden och
rättvisa! Motståndet skall visserligen blifva starkt mot deri konung
och den regering, som vågar framställa ett sådant förslag, men det
skall dock icke blifva så starkt, att detsamma icke skall falla.
Jag önskar jemväl, att dessa reformer må komma så snart, att vi
kunna med lugn och sans genomföra dem, ty jag är för min del
ingalunda vän af hastiga omstörtningar af det bestående. Det går
icke att stödja sig på kompromisser eller dylikt, man måste göra
saken till en stor fosterländsk fråga, ty då. och först då, kan den
genomföras. Skall man deremot medla mellan olika intressen, emellan
knektekontrakt och rotehållareintresse, emellan stad och land,
emellan rik och fattig, då kan frågan icke gå, ty den får icke den
fosterländska betydelse och pregel, som den bör hafva för att kunna
genomdrifvas.

Jag har läst någon gång i historien om en Alexander, att han
i sin ungdom, innan han blef konung, beklagade sig öfver att hans
företrädare gjort så stora bedrifter, att det icke återstode något för
honom sjelf att göra. Yår älskade konung har icke skäl att uttala
något sådant beklagande, ty i vårt land och i vårt samhälle finnas så
många orättvisor att råtta, så många saker af stor omfattning att genomdrifva
för att folket i verkligheten må blifva ett folk, att han derigenom
har godt tillfälle att skapa åt sig ett stort och älskadt namn
i historien. Det är så ofantligt mycket som återstår att härutinnan
uträtta, att icke ens hans efterträdare till konungatronen har skäl
att klaga öfver, att han icke har något att göra för att tillvinna
sig svenska folkets tacksamhet och kärlek.

Jag har talat allt för länge, helst jag vet att mitt talande icke
inverkar på frågans utgång, och jag heder Kammaren om ursäkt för
att jag gjort det. men jag har velat säga detta, som må vara kanske
mitt sista yttrande i försvarsfrågan, tv jag vet icke, när och huru
den åter kommer upp igen, och då må detta yttrande stå såsom mitt
testamente i protokollet angående denna vigtiga fosterländska fråga.

Måhända har jag också begagnat hårdare uttryck än jag bort,
och hvilka jag helst skulle hafva velat undvika, men jag vågar försäkra,
att min afsigt icke varit att såra någon. Om så likväl varit
händelsen, har'' det skett mot min vilja och felet ligger då hos mig,
som icke kunnat välja lämpligare uttryckssätt för de saker jag velat
uttala.

Jag ber för öfrigt, att vi må hafva ömsesidigt öfverseende med
hvarandra, om man å ena eller andra sidan fäller hårda och bittra
ord under en sådan diskussion som denna.

Framför allt kan jag icke gilla det bittra klander och de hårdaord
som uttalats mot konungens rådgifvare och särskildt mot deras
främste man. Jag medgifver, att äfven från det hållet uttalats

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

N:o 37. 60

Måndagen den 12 April, f. in.

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.

(Forts.)

skärpa ord, måhända skarpare än det behöfts för att gagna sakenr
och för min del tror jag, att de hafva skadat mera än gagnat, men
det kan icke falla mig in att derför klandra dem, ty äfven de äromenniskor.

Under denna debatt har också anfallet mot dem varit sådant,,
att man måste ursäkta dem, om deras ord under stridens hetta varit
mera utmanande än man skulle önskat. Jag är så mycket mindre
villig att instämma i detta klander mot dessa rådgifvare och
isynnerhet mot deras främste man, som denne nog ändå får uppbära
mycket klander i landet, icke så mycket från oss, utan fastmera
från andra håll, derför att han vid riksdagarne allt för mycket
gått landtmannapartiets önskningar till mötes; och vi som tillhöra
detta parti böra framförallt icke glömma, att detta klander
just träffar samme man, som stod i spetsen för Statsrådet, då defc
nya representationsskicket genomfördes.

Hade icke denna reform blifvit genomdrifven, mine Herrar, och
hade icke denne statsman stält sig i spetsen .för denna stora och
vigtiga fråga, då hade icke i närvarande stund vi befunnit oss här
och en värnpligtslag många gånger tyngre än denna skulle hafva
kunnat läggas på folket, bönderna oåtsporda. Under det gamla representationsskicket
kunde man nemligen tillskapa lagar på tre Stånds
beslut och hvad bönderna sade och tyckte brydde man sig icke om..

Må vi således icke glömma den tacksamhetsförbindelse, hvaruti
vi i detta hänseende stå till denne man, och att det är honom vi
hafva att tacka för, att vi kunna afvärja lagar dem vi anse onyttiga,
och skadliga för landet. För min del skulle jag hafva önskat, att
den nuvarande regeringen icke framkommit med ett sådant förslag
som detta, och i synnerhet att hon icke gjort det så vigtigt att hon.
nu måste falla med detsamma; men hur frågan än faller, säkert är,
att hvad vi än säga och huru starkt vi än uttala oss mot regeringen
och särskild! mot dess främste man, nog skall hans namn ändock
med, djup vördnad och tacksamhet bevaras i svenska folkets
minne och i dess historia, långt efter sedan större delen af oss här
närvarande blifvit glömde. Om han också icke i denna fråga, såsom
jag skulle hafva önskat, till af honom förut vunnen ära äfven
fått lägga den att hafva genomdrifvit försvarsfrågan, kan jag dock
icke underlåta att uttala mitt kraftigaste ogillande af hvad här uttalades
i Lördags derom att denne man nu skulle hafva förstört sin
egen historia. Nej, mine Herrar! Excellensen Louis De Geer har skapat
sig en historia, som icke kan förstöras.

Frågans utgång är naturligtvis gifven och ehuru framtiden för
mig är fullkomligt dunkel och jag icke vet, huru försvarsfrågan
hädanefter kan komma att gestalta sig, får jag dock säga, att jag
för min del icke misströstar om, att den omsider skall bringas till
ett lyckligt slut. Jag misströstar icke om vår framtid, ty jag vet,
att det är eu högre makt som leder våra öden, och att den Gud,
som hittills skyddande hållit sin hand öfver Svea folk och land, äf -

Måndagen den 12 April, f. m.

61 N:o 37.

ven fortfarande skall göra det. Jag bygger således icke uteslutande
vår framtid på allmän värnpligt och på huru många dagar dessa
värnpligtige skola öfvas o. s. v. utan sätter i det fallet min lit till
den högre makt, som styrer våra öden, öfvertygad om att då vi med
förtröstan och tillförsigt bedja honom derom, han också skall hägna
om våra landamären.

Vid en blifvande votering kommer jag, såsom äfven framgår af
mitt yttrande, för min del att rösta för utslag å föreliggande förslag,
emedan det icke föreligger sådant, att jag kan omfatta detsamma.
Jag skulle hafva önskat ett motiveradt afslag och att man
skulle hafva sagt, i hvilken rigtning man önskade, att ett kommande
förslag skulle gå. Jag kan naturligtvis icke vara nog förmäten att
framkomma med något sådant förslag, sedan diskussionen varat i
tvenne hela dagar, och skall derför icke heller framställa något slags
yrkande; utan slutar, i stället med en bön, i hvilken jag vet att alla
skola instämma, och den lyder: »Gud bevare fäderneslandet».

Herr Sven Andersson instämde i Herr Liss Olof Larssons anförande.

Den vidare öfverläggningen uppsköts till kl. 7 e. m., då detta
sammanträde komme att fortsättas; och åtskildes Kammarens ledamöter
kl. 4 e. m.

In fidem

II. A. Kolmodin.

Rättelse

i Andra Kammarens protokoll K:o 33:
sid. 54, rad. 9 nedifr. står: 27 läs: 2:ne

Ang. förslag
till lag om
allmänna
värnpligten.
(Forts.)

Andra Kammarens Prof. 1880. K:o 37.

6