RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1880:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1880. Andra Kammaren. N:o 30.

Lördagen den 3 April.

Kl. 7 e. in.

§ 1-

Upplästes ett så lydande sjukbetyg:

Att Ledamoten af Riksdagens Andra Kammare, Generallöjtnanten
Grefve C. M. Björnstjerna är af illamående för närvarande hindrad att
lemna sina rum, intygar.

Stockholm den 3 April 1880.

Adolf Kjellberg.

Med. Doktor.

§ 2.

Fortsattes den i förmiddagssammanträdet började föredragningen
af Stats-Utskottetso utlåtande N:o 12, angående regleringen af utgifterna
ander riksstatens Åttonde hufvudtitel.

I ordningen förekom

Punkten 13.

Mom. a),

hvilket moment bifölls.

I mom. b) hade Utskottet utlåtit sig öfver följande inom Andra
Kammaren afgifna motioner, nemligen:

Herr C. E. Casparssons motion N:o 6, deruti föreslagits, att Riksdagen
för sin del ville besluta, att biträdande lärare och lärarinna vid
folkskola måtte under enahanda vilkor, som uti Kongl. kungörelsen
den 11 Januari 1878 äro bestämda, komma i åtnjutande af den löneförbättring,
som åt lärare och lärarinna vid småskola är medgifven;
■samt att, för den händelse nuvarande anslag härtill skulle befinnas
otillräckligt, detsamma måtte, efter utredning af Stats-Utskottet, höjas
till för detta ändamål erforderligt belopp; och

Herr J. 0. Boströms motion. N:o 21, innehållande det förslag, att
Riksdagen måtte för sin del besluta, att skoldistrikt skulle ega att, för
aflönande af biträdande lärare eller lärarinnor vid folkskolor samt lärare
och lärarinnor vid mindre skolor, af statsmedel undfå enahanda bidrag,

Andra Kammarens Prot. 1880. N:o 30.

Om löneförbättring
åt biträdande
lärare
vid folkskolor.

N:o 30.

Om löneförbättring
åt biträdande
lärare
vid folkskolor.

(Forts.)

2 Lördagen den 3 April, e. m.

som Kongl. kungörelsen den 11 Januari 1878 för aflönande af lärare
och lärarinnor vid småskolor medgifver under de vilkor, som denna
Kongl. kungörelse för dessa bidrags erhållande bestämmer.

Och hade Utskottet, på anförda skäl, gjort en så lydande hemställan
:

»att Riksdagen, i anledning af Herrar C. E. Casparssons och J.
O. Boströms ofvan berörda framställningar, må för sin del besluta, att
hvad genom Kongl. kungörelsen den 11 Januari 1878 angående ytterligare
lönetillskott åt lärare och lärarinnor vid småskolor förordnats,
må tillämpas jemväl i fråga om biträdande lärare och lärarinnor vid
folkskolor, bland hvilka inbegripas lärare och lärarinnor vid mindre
skolor, samt för sådant ändamål förslagsanslaget till »lönetillskott åt
lärare vid folkskolor och småskolor» höjas med 22,000 kronor, eller
från 2,260,000 kronor till 2,282,000 kronor».

Efter föredragning liäraf yttrade

Herr Ola Andersson i Burlöf: Hvad motionärerna här föreslagit
är nog befogadt, och jag för min del önskar äfven framgång
deråt — i liufvudsaken. Dock torde kunna ifrågasättas, huruvida målet
bäst vinnes genom att bifalla Stats-Utskottets förslag eller att, såsom
Första Kammaren lärer hafva gjort, återremittera detsamma. Denna
återremiss har icke skett i syfte att få någon förändring i sak utan
endast afsett en ändring i sjelfva skrifsättet, som kanske kunde vara
välbetänkt. Man skall nemligen, då man hänvisar till författningen af
den 11 Januari 1878, der finna sådana stadganden, angående de kunskapsmått,
småskolelärare och lärarinnor skola innehafva, att dessa ej
lämpligen passa in på biträdande lärare i folkskolan. Af detta skäl
har också punkten återremitterats af Första Kammaren, och för min
del tror jag äfven att sakens framgång bäst befrämjas genom en återremiss.

Herr Key: Att Stats-Utskottet tillstyrkt Herrar Casparssons och
Boströms ifrågavarande motioner på sätt det gjort, har berott på upplysningar,
som lemnats från Ecklesiastikdepartementet, der Utskottets
andra utgiftsafdelning vid frågans behandling gjort några förfrågningar
rörande tolkningen af Kongl. kungörelsen den 11 Januari 1878 i det
hänseende den föregående talaren nämnde. Denna kungörelse innehåller,
att till aflönande af lärare eller lärarinna vid småskola eger
skoldistrikt att under vissa vilkor af statsmedel erhålla 25 kronor utöfver
det belopp af 125 kronor, som erhålles på grund af Kongl. kungörelsen
den 16 Juni 1875. Afdelningens förfrågningar gälde dels antalet
biträdande lärare och lärarinnor vid folkskolor, dels huru stort
statsbidrag erfordrades för att desse skulle komma i åtnjutande af
de förmåner, som enligt sistberörda kungörelse tillförsäkrats lärare och
lärarinnor vid folkskolor. Härpå lemnades från Ecklesiastikdepartementet
det svar, att nyssnämnde antal vid 1878 års slut utgjorde 873,
och att det statsbidrag, som för nämnda ändamål erfordrades, komme
att belöpa sig till 21,825 kronor. Sedermera begärde afdelningen upp -

Lördagen den 3 April, e. m.

]ST:o 30.

lysning om uti detta antal 873 äfven inbegrepos lärare och lärarinnor
vid s. k. mindre folkskolor, äfvensom, derest så icke vore fallet, hvilket
belopp erfordrades för att bereda jemväi denna lärarepersonal samma
förmån, som vore ifrågasatt för biträdande lärare och lärarinnor vid
folkskolor. Derpå svarades från Ecklesiastikdepartementet, att lärare
och lärarinnor i mindre folkskolor kallas biträdande lärare och lärarinnor
vid folkskolor och således voro inberäknade uti förutnämnda
summa. På grund af dessa upplysningar har Utskottet fattat sitt beslut,
och jag tror, att Kammaren med skäl kan biträda detsamma.
Ty följden deraf skulle endast blifva att, då nu I örsta Kammaren
återremitterat ärendet, Utskottet komme att uppmana samma Kammare
att i ärendet fatta beslut, och om då detta får någon annan, men icke
alltför olika formulering mot det, som Andra Kammaren fattat, toide,
då beslutet i sak antagligen blir detsamma, det icke alls blifva svait
för Utskottet att åstadkomma denna lilla sammanjemkning.

På grund af hvad jag salunda anfört, får jag yika bifall till
Stats-Utskottets förslag.

Ofverläggningen förklarades slutad. t>edan Herr Talmannen gif\it
propositioner enligt de yrkanden, som blifvit gjorda, biföll Kammaren
Utskottets hemställan.

Punkten 14.

Utskottet hade hemstält,

att af Kongl. Maj:t gjord framställning om förhöjande af det årliga
anslaget till Medicinalstyrelsen med 1,200 kronor, hvilket belopp skulle
användas till arfvode för revision af hospitalens räkenskapei, icke
måtte vinna Riksdagens bifall.

Sedan uppläsning skett af denna hemställan, mot,^ hvilken ITerrar
L. Nordenfelt, Grefve G. Sparre, Grefve C. Beck-Friis, F. Hedenstjerna
och K. O. Ljungqvist inom Utskottet anmält reservation, anförde Herr

Statsrådet Yult von Steyern: Då Chefen för Ecklesiastikdepartementet
beklagligtvis är af sjukdom hindrad att i afton vara
närvarande i Kammaren, ber jag att i denna och möjligen i en åt de
följande punkterna, der Stats-Utskottet afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag,
få på Departementschefens vägnar anföra de skäl, som legat till grund
för den Kongl. propositionen.

Som bekant är, var ända till år 1876 Serafimerordensgillet öfverstyrelse
för rikets hospital. I den för ordensgillet gällande stat fans
nppfördt ett särskildt anslag såsom arfvode för o verkställande af erforderlig
revision utaf hospitalsräkenskaperna. År 1876 öfvertog Sundhetskollegiet
vården af hospitalsväsendet, och samtidigt dermed öfverflyttades
af Riksdagen nyss berörda anslag med ett belopp af 1,000
kronor till kollegiets stat. Då året derpå Sundhetskollegiet omorganiserades
med benämning af medicinalstyrelse, uteslöts anslaget från

Om löneförbättring
åt biträdande
lärare
vid folkskolor.

(Forts.)

Angående
arfvode för
revision af
hosjritalens
räkenskaper.

tf:o 30.

Lördagen den 3 April, e. m.

Angående
arfvode för
revision af
hospitalens
räkenskajjer.

(Forts.)

den då faststälda staten i den mening, att det ifrågavarande revisionsarbetet
icke skulle verkställas af Medicinalstyrelsen, utan af Kammarrätten.
Departementschefen förklarade till statsrådsprotokollet, att det
endast var under denna förutsättning, som han icke föreslog anslagets
uppförande på Medicinalstyrelsens stat. Skulle således sistnämnde
embetsverk fortfarande fått sig ålagdt revisionen af hospitalsräkenskaperna,
så hade anslaget blifvit begärdt och antagligen äfven ''af
Riksdagen beviljadt, eftersom det afsåg ett af Riksdagen förut pröfvadt
och godkändt behof. Då emellertid Kammarrättens stat två år derefter
reglerades, hade Kongl. Maj:t och Riksdagen kommit på andra
tankar angående den revision af räkenskaper, som hittills förrättats af
de centrala embetsverken. Man ansåg nemligen, att det skulle leda
till en verksammare kontroll, om dessa revisionsarbeten fortfarande utfördes
af de myndigheter, under hvilka de redovisningsskyldige närmast
lydde. I öfverensstämmelse med denna åsigt försågs Kammarrätten
icke med den ökade arbetskraft, som skulle hafva fordrats för att
öfvertaga det revisionsarbete, hvarom här är fråga. Detta skall alltså
fortfarande tillhöra Medicinalstyrelsen, men nämnda embetsverk har
icke något anslag att för ändafnålet disponera.

Visserligen har Stats-Utskottet erinrat, att bland vilkoren för åtnjutande
af aflöningsförmåner enligt den nya staten för Medicinalstyrelsen
förekommer, att »embets- och tjenstemän vid nämnda styrelse
skola vara underkastade den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet eller
jemkning i åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation
af styrelsen eller dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet
kan varda stadgad»; och Utskottet anser såsom en följd häraf,
att de göromåi, hvarom nu är fråga, »lära kunna utan särskild godtgörelse
åläggas någon af styrelsens ordinarie tjenstemän». Jag tror
dock, att nämnda vilkor egentligen syftar på en annan organisation
af sjelfva embetsverket, på en förändrad fördelning mellan tjenstemännen
af de embetsverket redan tillhörande arbeten; och att det
ingalunda kan betyda, att ett arbete, som vid sjelfva löneregleringen
förklarades tillhöra ett annat embetsverk, i följd hvaraf anslaget till
Medicinalstyrelsen minskades med det belopp, som erfordrades för arbetets
utförande, skulle kunna öfverflyttas på styrelsen och utan ersättning
åläggas dess ordinarie tjenstemän.

Utskottet ger vidare en antydan om, att tillgång för ändamålet
kunde beredas af de 11,000 kronor, som äro på Medicinalstyrelsens
stat upptagna till medikamentsräkningars granskning, vikariatsersättning,
renskrifning, tillfälliga biträden in. m. Härvid syftas förmodligen
på den del af ifrågavarande anslag, som är afsedt till ersättning
åt amanuenser och extra biträden och som belöper sig till 6,000 kronor.
Men då detta anslag begärdes, redogjordes så fullständigt för
huru det skulle användas, huru många amanuenser det skulle vara,
vid hvilka arbeten hvarje amanuens skulle biträda, att detsamma kan
anses vara i detalj granskadt af Stats-Utskottet. Att det skulle förslå
äfven till andra ändamål, än hvarför det beviljats, kan derför icke
gerna ifrågasättas.

Jag har velat anföra dessa skäl för den ifrågavarande Kongl.
propositionen, ehuru jag väl inser, att det torde finnas ringa utsigt att

N:o 30.

lördagen den 3 April, e. m.

vinna Kammarens bifall till ett förslag, som blifvit af Kammaiens
samtlige ledamöter inom Stats-Utskottet afstyrkt.

Herr Key: Det förhåller sig verkligen så, som Herr Stats rådet

nyss nämnde, eller att det ifrågavarande revisionsbestyiet blifvit
skickadt fram och tillbaka emellan Kammarrätten och Medicinalstyrelsen,
samt att ingendera vill kännas vid detsamma. Men Utskottet
har det oaktadt afstyrkt beviljandet af det begärda anslaget pa, sasom

lag tror, fullgoda skäl. .

Innan Sundhetskollegium omorganiserades och erhöll benamningen
Medicinalstyrelsen, hvilket skedde år 1877 - således för endast tre
år sedan — voro på embetsverkets stat anslagne 1,200 kion i för
medikamentsräkningars granskning, 1,200 kronor lör ^ainmnsbitraden,
1,950 kronor till arfvoden åt extra tjenstebitraden och 300 kionoi till
extra biträden, eller tillsammanlagdt ett anslag åt 4 boO kronor garnera
finnes å Medicinalstyrelsens stat uppfordt ett anslag af 11,000
kronor till medikamentsräkningars granskning, vikariatseii sättning, lenskrifning
m. m. eller för samma ändamal som det torra anslaget
Detta har således på den korta tiden åt tre ar förhöjts från 4,650
kronor till 11,000 kronor. Dertill kommer, att bland de for åtnjutande
af den nya staten för Medicinalstyrelsen stadgade vilkor förekommer,
att embets- eller tjensteman vid nämnda styrelse skall vara underkastad
den vidsträcktare tjenstgöringsskyldighet, som vid en möjligen
inträdande förändrad organisation af styrelsen eller dess särskilda åtdelningar
eller eljest i allmänhet kan varda stadgad. Detta skulle
Medicinalstyrelsen underkasta sig, då den fick ny löneiegleiing och
anslaget till extra biträden höjts från 4,650 till 11,000 kronor. Under
sådana förhållanden, mine Herrar, och da staten sa nyligen blifvit
reglerad, kan man icke förtänka Utskottet, om det icke ga in pa a
bevilja ifrågavarande medel, utan ansett, att Medicmalstyielsen med
den redan beviljade betydliga förhöjningen och de vilkor, som aro fastade
vid densamma, kan och bör icke blott åläggas utan sedeimeia
tillhållas, om det behöfs, att fullgöra detta revisionsarbete. Det kan
icke vara skäl att redan nu, så nyligen efter löneregleringens fastställande,
medgifva en ytterligare förhöjning i anslaget.

Jan anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Angående
arfvode för
revision af
hospitalens
räkenskaper.

(Forts.)

Vidare yttrades ej. Kammaren

Punkterna 15—22.

Biföllos.

biföll Utskottets hemställan.

I punkten 23 hade Utskottet hemstält,

att samtliga ordinarie anslag under Åttonde hufvudtiteln, som icke
i det föregående af utlåtandet blifvit särskilt omförmalda, matte uppföras
till enahanda belopp, som i nu gällande nksstat tunnes upptagna.

Angående
ej särskildt
omförmalda
ordinarie
anslag.

X:o 80.

Angående
ej särskildt
omförmälda
ordinarie
anslag.
(Forts.)

Angående
anslag till
fortsättande af
universitetsbyggnaden
i
Upsala.

6 Lördagen den 3 April, e. m.

Sedan denna punkt blifvit föredragen, begärdes ordet af

Friherre Nordenfalk som yttrade: Jag har i afseende på

den nu föredragna punkten icke något yrkande att framställa, utan vill
endast hos Utskottet anhålla, att en uppgift, som förekommer uti en
till Utskottets betänkande fogad tabell, hvilken uppgift jag tror vara
felaktig, måtte blifva rättad vid uppgörandet af nästa riksstat.

„ På pag. 52 i tabellen öfver de ordinarie anslagen under
Åttonde hufvudtiteln upptages nemligen ett anslag af 60,800 kronor
till akademien för de fria konsterna, »deraf reservationsanslag 9,000
kronor till utrikes resestipendier». Går jag åter tijl Riksdagens skrivelse
angående regleringen af utgifterna under Åttonde hufvudtiteln
vid 1878 års riksdag, då den nya regleringen för akademien för de
fria konsterna för första gången förekom, så finner jag i skrifvelsen,
som har N:o 37 å pag. 20, att i det dä för akademien beviljade anslaget
(som för öfrigt slutar på samma siffra, som i betänkandets
tabell) ingå två reservationsanslag, det ena på 90,000 och det andra
på 12,400 kronor. Då således blott det ena af dessa reservationsanslag
finnes upptaget i den af Utskottet nu upprättade tabellen, men
icke det andra, tillåter jag mig anhålla, att Utskottet måtte observera
detta förhållande och efter granskning af den uppgift jag meddelat
föranstalta en rättelse härutinnan vid uppgörande af blifvande riksstat.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter Kammaren
biföll Utskottets hemställan.

Punkterna 24 och 25.

Blefvo jemväl bifallna.

Punkten 26.

Uti mom. aj hade Utskottet, i anledning af Kongl. Maj:ts förslag
om anvisande på extra stat för år 1881 af 150,000 kronor till fortsättande
af universitetsbyggnaden i Upsala, hemstält,

att för nämnda ändamål måtte på extra stat för år 1881 anvisas
100,000 kronor.

Efter uppläsning af denna hemställan, mot hvilken reservation
inom Utskottet afgifvits af Herrar C. Ekman, L. Nordenfelt, Grefve
C. Beck-Friis och K. O. Ljungqvist, anförde

Herr Hammarskjöld: Jag måste besvära Kammaren med några
upplysningar, rörande ifrågavarande punkt.

Enligt det kontrakt, som Upsala akademi har ingått med entreprenören,
är det öfverenskommet, att byggnaden skall af honom fullbordas
inom 1882 års slut. Detta kontrakt bestämmer äfven, vid
hvilka tider ersättningen till entreprenören skall utgå. Men förutom

Lördagen den 3 April, e.

If:o SO.

(Forts.)

livad entreprenören sålunda skall erhålla, finnas också åtskilliga andra
med byggnaden förenade utgifter. Etter den beiakmng, som Wifvit^fortsätt9ande af
mig lemnad af Akademiens rektor, komma de utgifter, som till och universitetsmed
1880 års slut äro erforderliga för byggnadens fortsättande, antag- byggnaden i
ligen att uppgå till omkring 490,000 kronor; hvartill komma beräk- UPsala.
neliga utgifter under år 1881, antagligen stigande till 190,000 kronor.

Om jag sammanlägger dessa belopp, blir slutsumman 680 000 kronor.

De anslag, som akademien för ifragavarande byggnad ledan eihalht

utojorde är 1878 150,000, 1879 100,000 och 1880 150,000, summa
400,000 kronor. Om nu de uppgifter, som bhfvit migijemna e aio
rigtiga, hvilket jag har all anledning antaga, och om akademien foi ai
ioqU får pff andao af 100 000 kronor, i hvilket fall summan af de
btiiW.X blifv» 500,000 kronor, stall #*,
akademien af egna medel beliöfva förskottera icke

kronor. Men ett så stort förskott mäktar akadenneni icke “tadkomma
utan att sjelf upplåna penningar. Att besluta en i » akade get,

som Utskottet föreslagit, skulle således leda deihan att a*a J
mien måste låna upp penningar under eu eller annan torm. M , g
tillåter mig betvifla, att det kan vara förenligt medenjodhusha
att tvinga offentliga institutioner att lana penningar och betala stora

räntor och derigenom minska små tillgångar. , ;f ,,

Efter lemnandet af dessa upplysningar anhallei jag om bifall till

Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Key: Såsom Herrarne finna af Siats-Utskottets föreliggande
betänkande, skulle universitetsbyggnaden i Lund blifva ^rdig nasU ar,
i anledning hvaraf akademiska konsistoriet i Lund ^ um ersit^
kansleren hos Kongl. Maj:t begärt, att återstoden det beviljade anslaget
eller 150,000 kronor matte under samma ar ta lyftas-. Det
oaktadt har Kongl. Maj:t nu föreslagit, att endast 100 000 kionor af
detta anslag måtte utgå under nästa ar. Upsala umvei sitets nya by
nåd skall deremot blifva färdig vida senare; men Kongl. Maj:t har likväl
för denna universitetsbyggnad föreslagit ett högre belopp. JN
tyckte man i Stats-Utskottet, att, då Lunds universitet far hjelpa sig
med 100,000 kronor, så borde Upsala universitet kunna reda sig me
samma belopp, så mycket hellre som universitetshuset i Lund, som
nämndt är, skall fullbordas förr än i Upsala. __ f.,rn1:d_

Den ärade talare, som nyss hade ordet omnämnde under fo mid
dagen, att Upsala universitet hade till betackande af ^f “
för sin nybyggnad fått vidkännas sa stora omkostnader, att umveisitetet
icke hade råd att bekosta det anslag for * ^ fö;

som da var i fråga, och att derföre Riksdagen borde bevilja de to
ändamålet erforderliga medlen; och nu ! afton yttrade samme talare,
att universitetet skulle behöfva lana upp penningai ’ g

dagen icke skulle bevilja det begärda beioppet oafkoitadt Det ar
visst möjligt att akademien får vidtaga eu sadan laneatöaid, deiest
den begärda anslagssumman nedsättes; men akademien
det. Och om akademien icke är nöjd med de <»0,000 k rono i ett fo
allt, som universitetsbyggnaden skulle komma att kosta, utan vill
hafva denna byggnad grannare dekorerad och mera rikt oinamenterad,

N:o 30.

Lördagen den 3 April, e. m.

Angående så — får akademien antingen låna upp penningar mot de bästa möi formZndeaf1^

T^01'' den kan åt si8 utverka- eller °ck i afseende påbyggnadens universitets-

magnmcence — för att begagna ett kändt landtmannauttryck — »rätta.

byggnaden i mun efter matsäcken». Men icke står det för lifvet att Upsala akadeUpsala,
mi, som skall hafva sin byggnad senare färdig, får större anslag än
ti orts.) Lunds. Kan den senare akademien h.jelpa sig med ett mindre anslag
än den begärt, så bör äfven Upsala akademi kunna det. Jag anhåller
om bifall till Utskottets förslag.

Herr Statsrådet Yult von Steyern: Jag ber blott att i anled ning

af den siste talarens yttrande få erinra, att orsaken till den af
Kongl. Maj:t gjorda nedsättningen i anslaget för Lunds universitets^yS^uad
d eu, att från Lund begärts 50,000 kronor mei* än som

under de föregående åren å anslaget utgått.

Detsamma hände Upsala universitet förra året. Då begärdes derifrån
300,000 kronor för år 1880, men Kongl. Maj:t nedsatte beloppet
till 150,000 kronor.

Herr Hammarskjöld: Jag ber att, i anledning af hvad nyss
yttrades, få lemna två upplysningar, den ena, att de ursprungliga anslagen
uppgå, för Upsala akademis byggnad till 750,000 kronor och
för Lunds till 450,000 kronor. Det måste derföre också vara klart,
att på Upsala akademi måste belöpa ett större årsanslag än på
Lunds. 4

. Den andra . upplysning jag ville lemna är, att, äfven om Kon^l.
Maj:ts förslag bifalles, Upsala akademi af egna medel nödgas för ändamålet
släppa till 130,000 kronor, hvilket Kongl. Maj:t ej ifrågasattfatt
akademien skulle befrias ifrån. Och det är till dessa förskott, som
reservfonden blifvit använd. Men 180,000 kronor kan akademien icke
utbetala utan med tillhjelp af lån.

Det var endast dessa båda upplysningar jag ville lemna, på det
att det icke måtte se ut, som om jag haft olika uppgifter nu och
under förmiddagens debatt.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter det Herr Talmannen
framstält propositioner enligt de meningar, som förekommit, biföll
Kammaren Utskottets hemställan.

Mom. b).

Bifölls.

Punkterna 27—30.

Blefvo äfvenledes bifallna.

Om l öm för- Punkten 31.

bättring åt

vissa lärare I motion N:o 67 hade ledamoten af Andra Kammaren Herr A.

Hedin, under åberopande af ett utaf särskilde komiterade den 17 Maj

m. m.

X:o 30.

Lördagen den 3 April, e. m.

1879 afgifvet underdånigt betänkande och förslag angående löneregle- 0m
ring för lärare vid rikets allmänna läroverk, vissa pedagogier, folkskole- ^ Jrare
lärareseminarierna samt seminarium förebildande af Jäiarinnor, pa an- ni. m,
förda skäl föreslagit, att Riksdagen måtte dels ingå till Kongl. Maj:t (Forts.)
med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes till näst sammanträdande Riksdag
framlägga förslag till reglering af lönerna för iärarne vid ofvannämnda
läroanstalter, bygdt på det af
det, och med beräkning af en termin lig afgift åt larjungarne att in ga
till statsverket, samt dels i afvaktan härå anvisa ett belopp af 113,000
kronor till löneförbättring för år 1881 åt de svagast aflönade lararne,
nemligen kolleger och adjunkter i l:sta och 2:dra lönegraderna, sa fördelad!,
att de i l:sta lönegraden finge 500 och de i 2:dra lönegiaden
250 kronors lönetillägg.

Utskottet, som i förevarande punkt afgifvit yttrande öfver berörda
motion, hade hemstält,

att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Ilerr Hedin yttrade: Jag skulle fåfängt söka att fördölja, Herr

Talman, att jag sällan här har tagit till ordet, nedtyngd af ett säd ap t
missmod som denna gång. Det höglofiiga Stats-Utskottet, långt lfian
att ens med ett enda ord inlåta sig på den sak, hvarom jag tagit mig
friheten göra framställning, utan att i någon stöiie enei mindre gi.ad
gilla sjelfva syftet i min motion, utan att mer eller mindre uttryckligt
underkänna detta syfte, har blott på . några rader yttrat sig om eu
annan sak, nemligen om möjligheten öfver liufvud att minska statens
utgifter för den allmänna undervisningen. Stats-Utskottet har således
funnit min motion icke förtjena något, icke ens det ringaste, afseende.

Jag vågar tro, att man skall första mig och icke klandra mig allt föi
mycket, om jag bekänner, att jag icke kan undertrycka uttalandet af
mitt missmod, då jag jemför det snöpliga sätt, livarpå Utskottet affardat
denna, i min tanke vigtiga och angelägna sak, med den utförliga
argumentation, den i sak ingående och sakrika argumentation, hvaimed
Utskottet för några veckor sedan väpnade sig emot ett väckt.förslag
om en statsutgift, jag tror, på 1,000 kronor för anställande af försök
med en spritkontrollapparat. Skall jag nu häraf draga den slutsatsen,
att Utskottet helt och hållet uuderkändt sjelfva syftet och grunden för
motionen, funnit grunden och syftet helt och hållet oberättigade. Det
antagandet synes mig omöjligt, derföre att det är ett faktum, som val
ingen lär vilja förneka, att en af de vigtigaste tjensteniannacorpserna i
vårt land, vår för sin skicklighet och sitt nit med rätt högt aktade
elementarlärarecorps, är sämre aflönad än någon annan tjenstemannacorps
och för öfrigt, oberoende af hvarje sådan jemförelse, maste erkännas
vara uselt aflönad. Återstår mig således icke något annat an det antagandet,
att Utskottet funnit min framställning om denna sak sa
lös, så bristfällig, eller den utväg, som jag tilltrott mig kunna anvisa
för frågans lösning, så gripen ur luften, att jag egentligen bort aaraga
mig ett starkt klander, och att jag endast genom tillämpandet af en
långt drifven skonsamhet undsluppit ett svar efter förtjenst.

N:o 30.

Lördagen den 3 April, e. m.

Om lamfor- Hvad är det då, och hvem är det, som ifrågavarande sak gäller?

vissa 1 lärare ®medelbart är det lärarne, medelbart, men icke derföre mindre, är det
m. m. undervisningen, är det lärjungarne. Enligt min öfvertygelse är lärarens
(Forts.) kall ett af de mest kropps- och själsansträngande, som gifves. Skötes
det med den nitälskande personlighetens hela kraft, slites denna kraft
snart upp. Den, som älskar lärarekallet, gifver sig dock, om han det
kan, helt och hållet deråt, och han tröstar sig, ja han gläder sig vid
tanken, att han genom sin uppoffring hos slägte efter slägte uppdragit
bildningens blomster, bildningens frukt; men skall han kämpa med dagliga
näringsomsorger, skall han med ansträngande arbete fylla hvarje
stund mellan, de många arbetstimmarna i skolan och för skolan, då
synes det mig vara gifvet, att den undervisning, han meddelar, snart
skall blifva själlös och mekanisk, att den skall stanna vid ett stereotypiskt
upprepande af evigt enahanda frågor, och en lika stereotypisk
fordran på evigt enahanda svar — i sanning en vanans nötta lexa,
den dei snarare skall vittna om bokstafven som dödar, än om den
ande som lef
intresse är undervisningens, är lärjnngarnes sak och intresse icke mindre
än lärarens.

„ Ja§ vägar tillika såga, att lärarens uppgift numera är till och med
svårare, än den tillförene varit. Hemmet har vant sig vid att på
skolan kasta nära nog alla sina omsorger om barnens uppfostran; man
väntar att skolan skall göra allt; på skolan vältrar man ansvaret för
allt; på skolan ställes icke blott anspråk på undervisning, utan man
foidrar äfven, att den skall äfven i öfrigt till god del sköta uppfostralens
kall. Jemväl i ett annat hänseende är lärarens uppgift nu svårare
än förr. I decennier hafva vi nemligen sysselsatt oss med att reformera
värt skolväsende; det har icke varit stora principiella reformer,
utan många små och obetydliga förändringar, som den ena efter den
andra blifvit införda. Hade vi ej här haft att lita till lärarnes skicklighet,
. nit och intresse, huru skulle icke då undervisningens behöriga
gå,ng i vida större mån än lyckligtvis skett, hafva blifvit störd af detta
ständiga »lapp, lapp och ingen söm». Skola vi således kunna påräkna
att. fortfarande erhålla nitiske och förtjenstfulle lärare, på
hvilka. dylika anspråk kunna ställas, tillhör det oss ej då att tillse,
att vi^ icke lemna dem utan tillfälle till anständig bergning? Det är
den fragan, som jag hemstält till Riksdagens bepröfvande och behjertande.
Stats-Utskottet har icke värdigats derpå lemna något svar.

Herr Key, hvilken inom Utskottet låtit anteckna sig såsom reservant
vid föreliggande punkt, anförde: Den ärade talare, som nyss
hade ordet, började sitt anförande med tillkännagifvande, att han med
missmod och tvekan tog till ordet derför att, under det ett jemförelsevis
ringa ärende i Stats-Utskottet kommit till del en lång och omsorgsfull
utredning, den motivering, med hvilken Stats-Utskottet beledsagat
sin afstyrkande hemställan å denna punkt, vore kort och knapphändig,
och han förmodade, att deri skulle ligga ett underkännande af
hans förslag och de skäl han till grund för detta förslag framburit.
Jag skall med anledning deraf be att få omnämna något litet ur interiören
vid Stats-Utskottets förhandlingar rörande denna fråga. Här

Lördagen den 3 April, e. m.

N:o BO.

har verkligen icke, på sätt den ärade talaren nämnde, varit fråga om
ett underkännande af den motivering och de skäl, han förebragt för
sitt förslag, utan den korta motiveringen torde snarare få anses såsom
ett bevis på den tveksamhet, som inom Utskottet har rådt och möjligen
inom Riksdagens Kamrar råder i denna stora fråga, såsom ett
bevis på frågans öfverväldigande och svårlösta beskaffenhet.

Förhållandet var i sjelfva verket det, att motiveringen till Utskottets
hemställan ursprungligen var tre gånger längre än den, som föreligger;
men när man inom Utskottet började granska och kalfatra densamma,
så ref den ene ned det till venster och den andre till höger,
återstoden blef livad Herrarne här se. Hela skolreformen genomgicks
inom Utskottet; man diskuterade der frågan, huruvida undervisningen
skulle vara fri, eller om den endast mot betalning borde meddelas; om
man skulle stanna vid nuvarande statuter; vidare angående den klassiska
och reala bildningen; latinare och realister stridde mot hvarandra:
med ett ord, man skärskådade frågan från alla de olika synpunkter,
som Herrarne sjelfva redan känna till, och hvarom vi inom kort få höra
vidare talas, när Tillfälliga Utskottet kommer in med sitt utlåtande i
anledning af de motioner, som blifvit vid denna riksdag i läroverksfrågan
väckta inom denna Kammare.

Jag ber nu att få ur den gamla motiveringen, sådan den från avdelningen
kom till Utskottet, uppläsa några rader. Herrarne torde
nemligen hafva sig bekant, att i Stats-Utskottet, för att dels möjliggöra
en hastig behandling, dels gifva ledamöterne tillfälle att sätta sig
in i de gjorda förslagen, tryckas i manuskript alla statsregleringsutlåtanden
och delas ut till utskottsledamöterna. Hvad Herrarne bär se,
är just återstoden af hvad afdelningens förslag innehöll. Afdelningen
yttrade så här: »att ytterligare skäl för Utskottet att ej tillstyrka
Riksdagen att i anledning af förevarande framställningar» •— nemligen
motionärens framställningar — »vidtaga någon åtgärd, har Utskottet
funnit sig ega i den omständighet, att en lönereglering för lärarne vid
de allmänna läroverken endast torde böra samt med afseende å kostnaderna
kunna ega rum i sammanhang med vidtagande dels af genomgripande
inskränkningar och förändringar i afseende å dessa läroverks
organisation och dels af ändrade bestämmelser för examensfordringarne
till inträde i statens tjenst, hvarom detta år inom Riksdagen äfven
väckts särskilda förslag, hvilka framdeles, efter utredning af annat Utskott,
blifva föremål för Riksdagens pröfning; vid hvilket förhållande
Utskottet emellertid icke ansett det tillhöra sig att ingå i någon närmare
undersökning rörande de förändringar, som må vara i berörda
hänseenden erforderliga.»

I Utskottet fans, om jag så får uttrycka mig, en flygel till venster,
hvilkens åsigter i fråga om motiveringen högerpartiet ref ner,
hvaremot åtskilliga andra meningar, som högerpartiet framstälde, af
venstermännen underkändes; och på det sättet biet motiveringen så
knapphändig, som den i utskottsbetänkandet finnes framstäld. Det
lider väl icke heller något tvifvel, att man ju icke i en fråga så stor
som den, hvilken af den ärade motionären här blifvit väckt, måste noga
besinna sig, innan man inlåter sig på vidare öfverläggning deri eller
beslutar en löneförhöjning för lärarne vid våra allmänna läroverk.

Om löneförbättring
åt
vissa lärare
m. m.
(Forts.)

5f:o 30.

Om löneförbättring
åt
vissa lärare
m. in.
(Forts.)

Lördagen den 3 April, e. m.

ilvarje, äfven den minsta, förändring i sådant syfte har så ofantliga
dimensioner, att man ovilkorligen måste noga betänka, huruvida det
icke ma vara möjligt att inom ramen af den nu bestående kostnaden
tor desse läroverk kunna åstadkomma eu löneförbättring genom inskränkningar
i läroverkens antal, genom förminskande af klassernas
antal o. s. v.; hvarforutom betänkligheterna måste gälla äfven den omständigheten,
huruvida och i hvad män den kostnadsfria, obligatoriska
undervisningen bor i hela sin nuvarande utsträckning bibehållas, eller
om nagon inskränkning derutinnan i den rigtning, motionären önskat,
bor vidtagas och aerjemte - främst af allt - om ändring af de närvarande
examen s f ord n n g a rn e _ till inträde i statens tjenst kan åstadkommas.
_ Pa en, om jag så får säga, pedagogisk och detaljerad utledmng
i berörda hänseenden ansåg Stats-Utskottet emellertid det ei
tillhora sig att inga. För min del tyckte jag dock, att Utskottet serna
nade. kunnat i sm motivering åtminstone antydningsvis omnämna den
ngtning, hvilken man vid en blifvande omorganisation af läroverken
oorde msla; ocn i sadant syfte har jag också vid denna punkt afgifvit
min reservation: således icke för att i frågan komma till annat resultat
an Utskottet, hvilket tor närvarande är det enda resultatet man kan
komma ti l utan emedan jag tyckte att den motivering, hvarmed Utskottets
afstyrkande hemställan beledsagades, var allt för knapphändig.

'',7 ha/ ™Iat meddela dessa upplysningar och anhåller för öfrigt,
att otats-Utskottets förslag måtte af Kammaren bifallas.

Herr Gilljam: Det är mindre underligt, om det missmod, som
den arade motionaren förklarade hafva trängt sig på honom i följd af
den knapphandiga behandling, Utskottet egnat lians motion, delas af
och kanne.s kanske i vida högre grad af dem, livilka frågan närmast
lorer nemligen de svenska allmänna läroverkens lärare, hvilka utan
tvitvel ej kunna annat än med missmod betrakta den omständigheten,
att Utskottet ej haft ett enda ord för erkännande af det ifrågasatta
behotvets verklighet; och ej heller ett ord, som tydt på, att något för
em kunde vara att uti ifrågavarande hänseende hoppas i den närmaste
framtiden. Stats-U tskottets ärade vice ordförande har visserligen förklaiat
detta forhallande bero derpå, att det rådt en viss tveksamhet
och stridiga asigter vid frågans behandling i Utskottet, men i min
tanke innehåller dock det framstälda förslaget rätt mycket, om hvilket
man svårligen kan vara tveksam eller hysa olika åsigter.

Det kemi tebetänkan de, som af den ärade motionären blifvit omnämnd
t, ar visserligen icke direkt utlemnadt till Riksdagens ledamöter??
v!''st ha,r dess innehåll varit till fullo bekant för Statsjtskottet.
Detta betänkande innehåller en så fullständig och på så
objektiva grunder stödd utredning af förhållandet med de ifrågavarande
iaraines aflonmg att till och med mången, som sjelf tillhör deras krets,

• ten rätt en och annan upplysning, hvilken slagit honom med för.
Komiten har deri på det ovederläggligaste sätt bevisat, att
den aflonmg, som för narvarande bestås lärarne vid de allmänna läroverken,
ar i_ och för sig otillräcklig. Komitén har likaledes visat, att
denna aflonmg icke star i ett rimligt förhållande till de kompetensvilkor,
som lararen har att uppfylla. Dä den blifvande läraren, i all -

Lördagen den 3 April, e. m.

K:o 30.

mänhet vid något mer än 19 års ålder, blifvit student, har han, för
att blifva till lärareplats kompetent, först att genomgå en sjuårig kurs
vid universitetet, derefter ytterligare ett år såsom profär, så att han
ej förr än vid 28 års ålder inträder i skolans tjenst. Vidare måste
han gå der två och ett halft å tre år såsom extra lärare; och sedan
han derefter erhållit sin första ordinarie plats som adjunkt, får han
1,500 kronor i lön, hvilket belopp för närvarande uppbäres af 23 procent
af adjunkterna vid våra elementarläroverk, män med en ålder af
mellan 31 och 36 år. Men, tror kanske någon, dessa beställningar äro
ju för sina innehafvare blott och hart öfvergångsplatser? Nej! De äro
för de allra fleste bland dem deras direkta lefnadsmål; och det är
blott undantagsvis en och annan af dem, som får befordran, vare sig
på annat håll, eller till någon fördelaktigare befattning inom skolan.
Efter vissa år uppflyttas visserligen lärarne i högre och högre lönegrader,
och då man sålunda hör, att eu adjunkt slutligen har 3,500
kronor och en lektor 4,500 kronor i lön, tycker man törst, att detta
icke låter så synnerligen illa; men icke desto mindre ådagalägger erfarenheten,
att lärarne befinna sig i de mest tryckande ekonomiska förhållanden,
ehuru sparsamheten är för dem en daglig vana och nödvändighet
samt ofta går långt in på försakelsens område. Just i afseende
härå har jag i berörda komitébetänkande funnit en upplysning,
som icke kunnat annat än öfverraska mig. Då nemligen komitén reducerar
lärarnes aflöning till lika form med den, hvarunder aflöningarne
inom de numera nyreglerade embetsverken utgå, visar det sig, att vid
jemförelse med desse en adjunkt har 1,800 kronors lön jemte två ålderstillägg
efter 5 och 10 års tjenstgöring på 500 kronor hvardera, och
då man finner, att aflöningen uppgår endast till ett sådant belopp, får
man mindre anledning att undra öfver, att läroverkens lärare hatva sä
svårt för att i ekonomiskt afseende reda sig. Vill man vidare anställa
jemförelser med andra tjenstemän, som fått sina löner reglerade —
och det må förlåtas lärarne att de göra sådana jemförelser; de missunna
icke dem, som fått löneförhöjning, men de anse sig berättigade
till en aflöning, som står i ett rigtigt förhållande till hvad andra tjenstemän
uppbära — så finner man i komitébetänkandet åtskilliga redogörelser
i detta hänseende; men då motionären redan upptagit dessa i
sin motion och de således varit tillgängliga och sannolikt äro bekanta
för Kammarens ledamöter, vill jag nu icke upptaga tiden med att ånyo
upprepa dem. De visa dock tillräckligt nog, att lärarne hafva skäl till
missbelåtenhet, när de anställa sådana jemförelser. En den allra ytligaste
blick på lefnadskostnaderna visar ock, att lönerna icke äro tillräckliga
under nuvarande förhållanden, hvilket äfven komitén sökt visa
med officiella intyg, såvidt sådana kunnat erhållas.

Den ärade vice ordföranden i Stats-Utskottet talade äfven om
läroverkens omorganisation. Att härvid tveksamhet kan uppstå och
mycken tveksamhet, erkännes gerna; men fråga är, om verkligen läroverkens
omorganisation står i ett oupplösligt samband med frågan om
att gifva lärarne i lön, hvad de behöfva och hvad de förtjena. Jag
tror för min del, att Riksdagen, om den vill, skall lätt finna medel
och sätt att bevilja lärarne, hvad de förtjena och böra hafva, utan att
derigenom Riksdagens makt och myndighet, så vidt den sträcker sig

Om löneförbättring
åt
vissa lärare
m. m.
(Forts.)

ÄT:o 30.

07» löneförbättring
åt
vissa lärare
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 3 April, e. m.

till omorganisationen af våra läroverk, i någon mån inskränkes. Jag
äv öfvei tygad om, att det värda Stats-Utskottet har löst uppgifter af
langt svårare beskaffenhet. Jag vill för öfrigt i afseende å denna omorganisation
säga, att om den än började i dag, måste det dock kräfva
lang tid, innan den hinner blifva genomförd, och det vore då eu obillighet,
om lärarne skulle behöfva vänta lika länge på en nödig löneförhöjning,
eller åtminstone ända till dess Kongl. Maj:t och Riksdag
enats om sättet för denna omorganisations verkställande. Något band
på lärarne behöfves för visso icke, ty vid alla de förändringar, läroverkens
. undervisningsplaner under de sista åren genomgått, hafva lärarne
visat en fullkomlig loyauté, och, ehuru de många gånger kunnat
hafva anledning att vara mindre nöjda med dessa ändringar, hafva de
dock alltid gjort, hvad i deras förmåga stått, för att sätta sig in i de
nya förhållandena och af dem afvinna den största möjliga frukt.

Jag vågar derföre hoppas, att, om det än nu icke är att tänka på
att fa någon ändring i Utskottets förslag, Andra Kammarens ledamöter
likväl skola bibehålla lärarne i välvillig hågkomst, och att om, såsom
jag antager, det icke skall behöfva dröja längre än till nästa riksdag,
innan Kongl. Maj:t för Riksdagen framlägger förslag om nödig löneförbättring
för lärarecorpsen, Andra Kammaren då skall välvilligt mottaga
ett sådant förslag.

; Herr Lönegren: Redan innan jag genomläst det omnämnda komitebetänkandet,
i hvilket frågan om elementarlärarnes lönevilkor behandlas,
hade jag klart för mig och var fullt öfvertygad om, att de
klagomål, som från alla håll förspörjas öfver dessa lönevilkors otillräcklighet,
äro fullt befogade, och att staten således har ovilkorlig pligt,
att, så fort ske kan, afhjelpa den brist, lärarne nu lida. I samma komitébetänkande
uppgifves det belopp, som ärligen erfordras för afhjelpande
af denna brist, men denna summa är verkligen så stor, att den
nästan är afskräckande. Jag tror derför, att det skulle helsas med
mycken glädje, om ett förslag blefve framlagdt, hvarigenom både lärarnes
lättmätiga anspråk pa löneförbättring kunde tillgodoses och en minskning
i den uppgifna summan vinnas. Jag vill icke pasta, att det förs^a8
jag nu i detta hänseende vill framställa är acceptabelt, men jag
har ansett mig i anseende till frågans vigt skyldig att utsäga mina
tankar i denna sak till det afseende, de må anses förtjena.

Man har jemfört lärarnes aflöningsvilkor med dem, som blifvit bestämda
för åtskilliga civila tjenstemän, deribland ock de vid tullverket
anstälda, och i afseende på dessa tagit till jemförelsepunkt medelbeloppet
. af deras aflöning i hvarje grad. Inom tullverket finnas nemligen
nu inom hvarje tjenstegrad flera lönegrader. Så hafva tullförvaltarne
löneinkomster från 6,000 kronor och ned till 2,700 kronor med flera
mellangrader, och är aflöningen bestämd med afseende pa det ansvar
och det arbete, som åligger tjenstens innehafvare. Det kan ej vara min
mening att föreslå, att lika många aflöningsgrader skulle bestämmas
för lärarne, ty det vore utan tvifvel olämpligt; men jag tror, att man
med fog skulle kunna påyrka, att två lönegrader blefve bestämda för
hvarje tjenstegrad, jag anser det nemligen icke vara rätt och billigt,
att en lärare, som endast har 5 eller 6 lärjungar, skall uppbära lika

N:o 30.

Lördagen den 3 April, e. m.

stor lön som en annan i samma grad, den der har att meddela undervisning
åt 30 eller derutöfver, och en sådan skilnad i lärjungarnes antal
lärer ej vara ovanlig. Vid de större läroverken, såsom i Stockholm,
Göteborg och Malmö, liafva lärarne ett mycket stort antal lärjungar,
utan att likväl hafva större aflöning än motsvarande lärare t. ex. i Strengnäs,
Yestervik och Nyköping, der lärjungarnes antal är jemförelsevis
ringa. Om man häremot invänder, att lärarne i alla händelser egna
samma tid åt undervisningen, så vill jag i det afseer.det genmäla, att
den, som har t. ex. 20 lärjungar, ovilkorligen måste hafva mycket mer
arbete än den, som endast har 5, och skilnaden i arbete blir ännu
mera känbar i de klasser, der läraren, utom den muntliga undervisningen,
äfven har sig ålagdt att genomgå och rätta lärjungarnes skriftliga
uppsatser. Man kunde emot en sådan anordning ätven invända,
att den skulle framkalla en mängd transportansökningar. Eliuru jag
ingalunda förbiser olägenheterna här af, då jag nog vet att täta ombyten
af lärare menligt inverka på undervisningen, föreställer jag mig likväl,
att man icke i någon nämnvärd grad har sadana att befara, ty,
i likhet med hvarje annan tjensteman, skali säkerligen äfven läraren
noga betänka sig, innan han söker transport, och dervid taga i betraktande
icke blott den högre aflöning som genom transporten kan vinnas,
utan äfven det ökade arbete och den dyrare lefnadskostnad han på den
främmande orten måste underkasta sig. Nu förhåller det sig ofta så,
att den lärare, som har det drygaste arbetet, äfven är underkastad de
drygaste lefnadskostnaderna. Genom en sådan anordning, ^att hvarje
tjenstegrad delades i två lönegrader, tror jag, att en ej så obetydlig
minskning i anslagsbehofvet skulle kunna vinnas. Men någon viss siffra
i detta afseende kan jag icke uppgifva, emedan den ju måste bero på
den indelning af tjensterna, som kan komma att ega rum.

Hvad angår den föreslagna termiusatgiften, genom hvilken staten
skulle erhålla ersättning för en stor del af det förhöjda löneanslaget,
måste jag erkänna, att jag icke vill vara med om en sådan. Den princip,
som i detta fall hittills varit gällande i vårt land, att all offentlig
undervisning bör vara fri och lika tillgänglig för alla samhällsklasser,
tror jag vara så stor och så god, att man noga hör hålla och taga
vara uppå den. Undervisningen är väl icke heller för närvarande alldeles
fri, ty redan nu finnes en, ehuru ringa, afgift påbjuden, i olika
läroverk utgående till olika belopp. I Norrköping t. ex. är denna afgift
33 kronor för hela läseåret, och denna afgift är så ringa, att val
de fleste kunna reda sig dermed. Men saken gestaltar sig annorlunda
om, såsom föreslaget är, afgiften höjes med 50 kronor pro anno, då blir
erläggandet säkerligen för månget mindre bemedladt hem ganska svårt
att fullgöra och troligen skulle, om en så hög afgift påbjödes, lärjungarnes
antal betydligt minskas och mången yngling nödgas gå ifrån
läroverket utan att der hafva afslutat sina studier. Deraf skulle också
följa, att den inkomst för staten, som af dessa afgifter påräknas, blefve
betydligt reducerad.

Då Herr Hedins motion afser att så fort som möjligt fa den ifrågasatta
löneförhöjningsfrågan utredd och afgjord, samt att löneförbättring
redan från och med nästa år skulle kunna beredas de svagast
aflönade lärarne: adjunkter och kolleger i de två lägsta lönegraderna,

Om löneförbättring
åt
vissa lärare
m. m.
(Forts.)

N:o 30.

Lördagen den 3 April. e. m.

Om löneförbättring
åt
vissa lärare
m. m.
(Forts.)

vill jag för min del gerna bifalla densamma, med undantag likväl af
förslaget om terminsafgiften till staten. Helst skulle jag dock sett att
ett fullständigt förslag till omreglering af elementarlärarnes lönevilkor
nu förelegat till afgörande och att detta förslag blifvit af regeringen
framlagdt.

Herr Hedin: Jag har två anledningar till erkänsla emot den ärade
reservanten och vice ordföranden i Stats-Utskottet för de upplysningar,
han meddelat. Af dem har nemligen framgått, att Stats-Utskottet icke
med fullt så likgiltiga ögon betraktat frågan, som jag förestält mig
och på grund af beskaffenheten utaf Utskottets utlåtande måst antaga.
Vidare gladde det mig att höra, att han för sin del, i fråga om de
reformer, hvilka man velat sammanknyta med löneregleringen för
lärarne vid elementarläroverken, inskränker sig till*några stora principiella
hufvudsaker, ur hvilka, enligt min öfvertygelse, allt det öfriga
sedermera kan genom en naturenlig utveckling härflyta. I de ord, han
uppläste, förekom en antydan derom, att man önskade indragandet af
öfverflödiga läroverk och måhända äfven öfverflödiga klasser. Deri instämmer
jag med honom helt och hållet, och för min del ärjagöfvertygad,
att på denna väg, — naturligtvis icke på en gång, men efter
hand, — besparingar kunna göras uppgående till 100 tusentals kronor.
Vidare är jag fullkomligt ense med honom i ett annat väsentligt afseende.
Jag håller nemligen före, att reformens A och O eller sjelfva
dess kärnpunkt ligger icke inom skolan utan vid universitetet, i gällande
föreskrifter om akademiska grader och embetsexamina. Det är der
reformerna skola börja. Ett och annat dertill skulle också kunna nämnas.
Går man så till väga, är jag öfvertygad, att man äfven skall
kunna reformera skolan i god rigtning, utan att vare sig omstörta den
eller, relativt taget, särdeles mycket störa dess ro. Jag gläder mig i
sanning på förhand öfver, att jag i den ärade vice ordföranden i StatsUtskottet
har en bundsförvandt i den reformstrid, som i detta afseende
utan tvifvel kommer att inom kort utbryta. Jag önskar att hans åsigter
då må göra sig gällande. Men går det återigen så, att man på
en gång skall taga alla upptänkbara frågor, stora och små, alla princip-
och detaljspörsmål, alla frågor om läroverkens både inre och yttre
organisation, som en liflig fantasi kan bringa fram, och kasta allt detta
i en reform-jättegryta, då ser jag icke annat, än att resultatet skall
blifva en verklig förödelsens styggelse; och på denna väg komma vi
bvarken till några reformer eller till någon lönereglering. Detta var
den andra anledningen till belåtenhet jag velat uttrycka, då jag såg,
att jag i denna strid har eu bundsförvandt i Stats-Utskottets ärade
vice ordförande.

Herr Nils Petersson: Det må icke förtänkas den ärade motionären,
att han känner sig missmodig öfver, att hans motion af Utskottet
afstyrkts och troligen af Kammaren afslås, ty det lärer väl
hvar och en känna sig vid dylika tillfällen; och då nu föreliggande
fråga är af ganska stor betydelse, torde denna känsla af missmod hos
motionären vara i samma mån större.

Lördagen den 3 April, e. m.

N:o 39.

Jag vill emellertid hemställa, huruvida motionären sjelf icke tänkt Om lene/örpå,
att förhållandena nu äro något annorlunda, än då hans förslag
väcktes, i följd deraf att sedermera äfven andra motioner i Kammaren 11 ““ am_
blifvit väckta rörande omorganisation af elementarläroverken. Detta är (Forts.)
en så stor fråga, att den behöfver tagas i noga beaktande; och jag
undrar, om icke ett bifall till förevarande motion skulle i någon man
motverka framgången af de öfriga motioner, som väckts i syfte att
omorganisera våra elementarläroverk. Jag tror äfven, att frågan i och
för sig sjelf blifvit, om jag så får uttrycka mig, något för tidigt väckt,
ty så länge man icke slutat med löneregleringen för embets- och tjenstemännen
i allmänhet, bör man icke börja på med en ny reglering för
elementarlärarne, hvilka ju för icke så länge sedan tått sina löner reglerade.
För <5 fri g t tycker jag motionären borde halva insett, att nu icke
är rätta tidpunkten att framkomma med begäran om ett anslag, som
visserligen fått namn af löneförbättring, men i sjeltva verket icke är
något annat än livad förr kallades dyrtidstillägg.

Det har vidare framhållits, att lärarne äro svagt aflönade. Jag
vill icke bestrida, att sä är förhållandet, då man jemför dem med andra
tjenstemän, hvilkas löner på senare åren reglerats. Men deras löner
äro dock icke så orimligt små, som man bär velat framhålla; ty vi
hafva i dag hört, att det finnes komministrar, som icke liafva mer än
800 kronor i lön, och pastorsadjunkter, som endast hafva 500 kronor,
och dessa personer hafva dock i likhet med elementarlärarne fått genomgå
en akademisk kurs. Således finnes det i Sverige inånga andra tjenstemän,
som hafva ännu mindre löner än elementarlärarne; och vill man
taga exempel från Danmark, så torde det icke vara obekant, att lärar- /

nes löner der äro betydligt lägre än i Sverige. Man har emellertid här
blifvit van vid höga iöner, och da så är, är det helt naturligt, att man
vill hafva höga löner för alla.

Man bör således efter mitt förmenande icke förvåna sig ötver, att
Utskottet afstyrkt denna motion, ehuru det må vara sant, att motiveringen
i och för sig är något knapphändig. Denna fråga är dock, såsoin
vice ordföranden i Stats-Utskottet nämnde, en så vidt omfattande
fråga, att man icke bör gifva på hand derpå, förrän man sett resultatet
af de andra motionerna, som i samma fråga blifvit väckte. Jag
tror, att hvar och eu, som närmare tänker på saken, skall inse, att
Utskottet icke kunnat komma till annat resultat än Utskottet gjort,
och hvartill jag för min del yrkar bifall.

Herr Liss Olof Larsson: Det är visserligen temligen öfver flödigt

att yttra sig i denna fråga, då intet annat yrkande framstälts
än bifall till Utskottets förslag, men då de yttranden, som fälts af de
föregående talarne, med undantag af den sista, gått i den rigtning, att
det skulle anses nästan såsom eu skyldighet för Kongl. Maj:ts regering
att till nästa Riksdag inkomma med förslag till ny lönereglering för
elementarlärarne, har jag, för min del, såsom icke angelägen derom,
ansett mig böra uttala några ord i denna fråga.

Det bär från stockholmsbänken blifvit sagdt, att man med missmod
och vemod läst detta Utskottets betänkande och funnit det underligt,
att Utskottet så knapphändigt affärdat motionen. För min

Andra Kammarens Prot. 1580. K:o 30. 2

Nso SO.

Om löneförbättring
åt
vissa lärare
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 3 April, e. m.

del får lag säga, att jag med missmod och vemod sett denna fråga
framstäld, då det icke är många är sedan elementarlararnes löner reglerades
Det var nemligen år 1874, da alla embets- och tjänsteman
inkommo till Kongl. Maj:t med begäran om löneförbättring; men Kiksdagen
afslog alla dessa framställningar, utom for elementarlaraine, som
fin“o sina löner förbättrade jemväl för det löpande statsregleringsaiet
och således erhöllo en förmån framför alla Övriga tjänsteman. Detta
var början till den stora omregleringen af tjenstemannens loner, oc i
denna början skedde just samma år, dä — om jag sa far uttrycka mig -välmakten i landet stod på sin höjd, da vi hade att fröjda oss åt de
mest briljanta konjunkturer, vi någonsin har i landet uppletval. Just
detta år, 1874, höjde Riksdagen lönerna för elementarläroverkens laiare ■
personal. Men i ar eller endast 6 år derefter, da ställningen i jandet
är långt ifrän lysande, då, ehuru under dessa bär Jonerna för den
ena tjenstemannacorpsen efter den andra reglerats, hkval åtskilliga verk
och tjenstemannacorpser ännu qvarstä oreglerade och således det allmänna
regleringsarbetet ännu ej hunnit sitt slut sa koinmei man likväl
och begär, att Riksdagen skall om igen reglera lönerna för den tjenstemannacorps,
som först bland alla kom i åtnjutande a forhojd allomn
När man på detta sätt sträfvar att oupphörligt .reglera och hoj a aflöningsstaterna
för våra allmänna verk och institutioner, ma man ej
förundra sig öfver, att det tinnes personer, som tro, att landet ej Uai
råd att på detta vis oupphörligt öka lönerna för statens em e s- oci
tjenstemän, utan att landet åtminstone bär fa andrum någon tid toi
att se, huru de senast faststälda reglenngarne sia sig ut i tillamp

ninSMan har velat framhålla, att elementarlärarne är o sämre aflonade
än andra tjenstemän, hvilka på sista tiden fatt nya löner 1 a satt och
vis kan detta sägas vara sanning, men i handelse eu jemfoielse detta
fäll skall ega rum, far man jemväl taga i betraktande, huru in) eken
tid som emias åt de olika tjensterna. Lararne hat va en säl de es la „
semester eller ferier om året, och om man skulle i timmar berakna
det arbete t. ex. en lektor egnar sin tjenst, torde det ej pa langt nät
uppgå till det antal timmar, som egnas tjensten åt eu tjenstjeman

något af de civila embets verken. , ,

I fråga om lärarecorpsen förekommer vidare eu annan omständighet,
som jarr bär tager mig friheten vidröra. Det ar mig bekant, att laiaie
finnas “vid statens allmänna läroverk, hvilka pa anda til lo ar ej
sjelfva skött sina befattningar, utan hållit sig vikarier. Sjelfva hatva
de under hela tiden sutit med andra tjenstei, hvilket dock ej hindiat

att de hvart femte år uppflyttats i högre lönegrad, oaktadt de s

sa^dt under tiden icke ens tittat in i den skola, till hvais laiaie
personal de på papperet räknas. .Tåg föreställer mig, att- detta ej ai
olagligt utan fullt lojalt, eftersom det praktiseras, men det ai hkval
något som bör tagas i betraktande vid jemtörelsen. .

° En talare före mig vidrörde lärarnes löneförhållanden i Danma -För min del känner jag ej så noga, huru hogt lararebildningen sta
Danmark, eller hvilken jemtorelse man kan anstdla mellan de offentlig
skolorna i detta land och vart; men åt eu handelse kom jag i hosta
att i en dansk tidning so en uppgift om lönerna vid dervarande

Lördagen den 3 April, e. m.

N:o 30.

mentarläroverk. Der lemnades åtskilliga uppgifter, som jag för min
del måste antaga vara rigtiga, ty jag har j em fört dem med livad som
linnes uppgifvet i den danska statskalendern, hvilken i dylika saker
är mera fullständig än vår, derigenom att den jemte tjenstemännens
namn upptager lönebeloppen. Jag har på detta sätt inhemtat, att eu
rektor i Danmark endast har 77 procent af eu svensk rektors lön, att en
öfverlärare i Danmark har endast 48 procent af en svensk lektors lön,
och att adjunkterna derstädes åtnjuta endast 64 procent af den lön vi
lemna motsvarande lärare hos oss. En jemförelse mellan lärarnes löneförhållanden
i Danmark och Sverige utfäller således ej fullt så tröstlös
för de senare, som den af motionären framstälda jemlörelsen. Jag
upprepar, att de danska förhållandena icke äro mig närmare bekanta,
men så mycket vet jag, att lärarne derstädes besynnerligt nog lefva
och taga sig fram med sina i jemförelse med de svenska lärarnes betydligt
mindre löneinkomster. Det är svårt, att med tanken härpå rätt
första, huru lönerna kunnat anses vara sä dåliga hos oss, då man i
grannlandet kan berga sig på betydligt mindre.

Emellertid har, såsom motionären framhållit, Utskottet temligen
knapphändigt motiverat sitt afslag å motionen. I hvilken rigtning den
ärade motionären skulle önskat, att Utskottet, med alseende å motionens
syfte, hade uttalat sig, är lätt att förstå, men för min dei är jag
rädd för sådana uttalanden innan all den utredning föreligger, som
endast af Kongl. Maj:t kan lemnas. Jag tror ej det är passande för
Stats-Utskottet och kanske ej ens för Kammaren att gifva något vitsord
om våra elementarlärares duglighet i allmänhet, eller att på förhand
uttala sig i den rigtningen, att deras löner äro för små och deras
ekonomiska ställning förtviflad. I händelse Utskottet hade varit öfvertygadt
att det stode sa illa till, skulle Utskottet naturligtvis varit
skyldigt att föreslå hjelp åt de nödlidande. Innan Riksdagen närmare
uttalar sig i ämnet, bör frågan först vara utredd, men Kongl. Maj:t
har ej för Riksdagen framlagt någon utredning. Det är visserligen bekant,
att hos regeringen frainstälts begäran, att proposition angående
löneförhöjning åt elementarläroverkens lärarecorpser måtte föreläggas den
nu församlade Riksdagen; men när Kongl. Maj:t.s regering egt nog
styrka att motstå de påtryckningar i det fallet, hvilka, så vidt jag
kan se, ej varit obetydliga, så skulle det se besynnerligt ut, om Riksdagen
nu uttalade något, som kunde anses innebära ett ogillande af
regeringens åtgärd att icke framlägga proposition i ämnet. För min
del har jag varit angelägen, att Riksdagen ej skulle göra ett sådant
uttalande, och jag har derföre varit med om det beslut, hvartill StatsUtskottet
kommit.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr J. Anderson i Tenhult: Om man än erkänner, att en

lönereglering för de ifrågavarande lärarne är väl behöflig, så återstår
dock att tillse, hvarifrån medel dertill skola tagas. För min del anser
jag, att medlen böra åstadkommas genom förhöjda terminsafgifter. Jag
finner det nemligen alldeles orimligt, att personer med förmögenhet
skola få så godt som alldeles fri uppfostran. Det finnes vid läroverken
ynglingar med icke blott 100,OOO-tals, utan med millioner kronor; och

Om löneförbättring
åt
vissa lärare
m. m.
(Forts.)

Kro SO.

Lördagen den 3 April, e. m.

0UMrinn''’åt att sad.a°? skola Pa fatens bekostnad få fri undervisning, lär väl icke

bättring åt
vissa lärare
m. m.
(Forts.)

vara rigtigt. Jag vill härmed icke hafva sagt, att alla böra betala,
utan endast de som hafva råd och tillfälle dertill. Vi hörde för några
aagar sedan, da det gälde kompetensen att föra befäl å fartyg, att
har yttrades den asigten, att de personer, som tagit sina derför nödiga
examina, hade en egendom eller ett värde inom sig sjelfve. Ja» föreställer
mig, att detta påstående äfven med afseende på nu Ifrågavarande
personer är tillämpligt. År nu förhållandet sådant, så frågar
jag. bör da staten bidraga till åt t öka dessa personers stora förmögenhet
med ärinu mera? Jag tror icke, att det så bör vara, utan den,
som eger tillgångar, bör betala för sin undervisning.

är, det möjligt, att regeringen till eu annan Riksdag frainlagger
förslag till eu löneförhöjning för elementarläroverkens lärare.
Jag skulle da för mm del önska, att regeringen på samma gång äfven
matte framkomma med ett förslag till terminsafgifternas höjande, så
att en och hvar finge betala efter råd och lägenhet. Det har dessutom
fastat mm uppmärksamhet, att ett icke"så obetydligt antal af
larjungarne vid läroverken såväl som vid universiteten icke använda
den förmögenhet som de sålunda förvärfvat sig, till rikets gagn, utan
til godogora sig den helt och hållet för sig sjelfve. De egna, sedan de
vai iemnat läroverken, hela sin tid och uppmärksamhet åt sina egna
angelagenheter och ekonomi o. s. v. Ilvad har da staten för hvad dmi
kostat pa dem? _ Det kan visserligen invändas, att staten behöfver lärda
personer äfven inom andra verksamhetsgrenar än blott embetsmannabanan;
men jag fragar, om det gagn, de derstädes bereda staten, kan
motsvara hyad staten kostat pa dem. Jag vill emellertid icke vid
detta tillfälle göra något direkt yrkande, utan har endast velat fästa
uppmärksamheten pa de förhållanden, jag nu tagit mig friheten påpeka.

Har kar af en ouk annan talare framhållits åtskilliga
förhållanden, som jag anser mig böra söka att i korthet bemöta.

. . k''n ta^are kar anstalt eu jemförelse emellan skollärarne och komministrar
med 800 a 900 kronor i årlig lön och förklarat, att, om
desse senare kunna berga sig på sa litet, sä böra naturligtvis också
skolkailarne^ kunna göra det med 1,500 kronors inkomst. Detta vore
mycket rigtigt, om jemförelsen i alla punkter hölle streck. Men först
oci främst torde det vara ganska få, om ens några komministrar med
sadan lön, som nämnde talare uppgaf, emedan de dessutom ega livariehanda
löneförmåner, som icke äro uppskattade i penningar, och för det
andra ar det rmn öfvertygelse, att många skolkarlar skulle vara ganska
nojde med att i ekonomiskt hänseende fä byta med flertalet komministrar.

å idaie jemförde saniine talare ifrågavarande lärare med pastorsadjunkterne.
Hvad desse senare beträffar, så hafva de visserligen icke
särdeles stor kontant lön, men de hafva åtskilliga andra förmåner, som
aro ganska dyra för lärarne att förskaffa sig i eu stad. Och livad
etiafiar den^ lika studietiden, som härvid skulle tagas i anspråk, så
ber jag att fa upplysa om ett förhållande, som troligen är bekant för
de fleste af Kammarens öfrige ledamöter, att nemligen kompetensvil -

N:o 30.

Lördagen den 3 April, e. m.

koren^ för att få inträde såsom lärare vid ett läroverk äro vida hö«re
och fordra betydligt längre studiekurs än de, som erfordras för att
blifva antagen till tjänsteman inom presterskapet.

oEn talare på dalabänken yttrade, att det icke var längre sedan
än år 1874, då Sveriges elementarlärare fingo en löneförhöjning. Detta
är fullkomligt rigtigt, men då nu allmänt erkännes, att lärarnes lönevilkor
ändå äro för usla och knappa, lärer detta endast innebära, att
de före 1874 voro ännu uslare och knappare. Dessutom torde jag böra
erinra om, att, såvidt jag icke misstager mig, det var Riksdagen, som
da inkom till Kongl. Maj:t med begäran om den då skedda tillökningen
i lärarnes löner, och att det således icke är så absolut orimligt,
om Riksdagen ännu en gång skulle göra något sådant.

Samme talare nämnde vidare, att det skulle finnas elementarlärare,
som icke sjelfva sköta sina tjenster, utan upprätthålla dem genom vikarier.
Han har så till vida rätt häri, att, då en elementarlärare är
åt sjuklighet hindrad att sköta sin tjenst och detta styrkes genom läkarebetyg,
en vikarie för honom förordnas, till hvilkens aflönande han
dock till en viss grad måste bidraga. Men något sådant förhållande,
som talaren påpekade, är, mig veterligt, icke rådande inom läroverken.

Da den ärade vice Ordföranden i Stats-Utskottet uppläste en del
af betänkandet, sådant detta var affattadt inom Utskottet, innan det
slutligen justerades, hvari skulle funnits ett alternativ, som sedermera
ströks mot det att, å andra sidan, åtskilliga andra saker strökos, så
är jag nästan frestad tro, att detta, som å andra sidan ströks, var ett
erkännande af behofvet för lärarne att få förbättrade lönevilkor. Jag
är så ^mycket mera böjd för att antaga något sådant, som jag icke
från någon af Stats-Utskottets ledamöter hört uttalas, att det icke
skulle vara ett verkligt behof, att lärarne finge bättre vilkor. År det
nu sä, att man allmänt erkänner, att elementarlärarnes löner äro för
knappa, och, a andra sidan, kompetensvilkoren för lärarne äro så stora,
att icke nagra andra statens tjenstemän äro underkastade så lång studietM
för att kunna uppfylla dessa vilkor, så måste det vara billigt
i1, se Å ’ a. ,en tjenstemannacorps, som är underkastad sådana prof,
icke ställes i samre vilkor än öfrige statens tjenstemän. Erkänner man
behofvet af en förbättring i lärarnes lönevilkor, så synes det mig vara
o.ilhgt att binda denna löneförbättring vid en reform inom undervisningsväsendet,
tv, såsom en talare redan förut påpekat, torde det kunna
diöja temligen lan g tid, innan de olika meningarne enat sig om, huru
denna reforrn bör vidtagas, och under tiden har Riksdagen icke beaktat
det behof, som verkligen förefinnes inom lärarecorpsen. Allraminst
synes det nng^ vara billigt och rättvist att binda lärarnes löneförbätt V1

,60 ,sf^an reform, som nyss antyddes i det af den ärade vice
Oidföranden i Stats-Utskottet upplästa stycket, nemligen en reform vid
umveisiteten eller en förändring i vissa akademiska examina — ett
område, som faller helt och hållet utom läroverkens verksamhetskrets.

Jag hyser den tillförsigten, att vederbörande, såväl Regeringen som
Riksdagen, med det snaraste komma att tillgodose lärarne i afseende
P.a deras lönevilkor, och det hade varit önskligt, om redan vid denna
riksdag ett förslag derom från Regeringen kunnat framläggas. Men

Om löneförbättring
åt
vissa lärare
m. m.
(Forts.)

H:o SO.

Om löneförbättring
åt
vissa lärare
m. m.
(Forts.)

22 Lördagen den 3 April, e. m.

då så icke skett eller icke kunnat ske, har jag icke något yrkande att
i denna rigtning framställa, ty jag vet mer än väl, att denna fråga är
så omfattande, att den icke kan af Riksdagen afgöras, utan att förut
ett förslag är framlagdt från regeringen, med utredning af alla dit hörande
frågor. Men jag kan för min del icke gå in derpå att, då man
erkänner att eu löneförbättring för lärarne är ett verkligt behof — och
det tror jag här måste erkännas — man skall förhindra tillgodoseendet
af detta behof derigenom, att man vid eller framför löneregleringen
binder eu mängd reformer, som kanske fordra lång tid att genomföra.

Flera föregående talare hafva emellertid yttrat sig i samma syfte
som jag och framstält åtskilliga behjertansvärda synpunkter i frågan,
hvilka- jag icke vill trötta Kammaren med att åter upprepa.

Herr F. G. Sand v all: Eu talare, en af mina grannar, har här
uttalat den åsigten, att den nuvarande tidpunkten skulle vara olämplig
för att framkomma med en sådan motion som den förevarande. Jag
vill icke förneka, att detta kan vara sant. Men mot samme talares
påstående, att frågan är för tidigt väckt, måste jag på det lifligaste
protestera. Jag tillhör ingalunda dem, som vilja onödigtvis kasta ut
pengar, och allraminst skulle jag vilja tillstyrka något, som innebure ett
slöseri med statens medel, men der rättvisan kräfver att göra en uppoffring,
der måste man äfven medgifva den.

Het är för hvar och en, och i synnerhet för dem, som bo i städerna,
nogsamt bekant, huru dyra lefuadskostnaden, hyror, vedbrand,
tjenare m. m. der äro. Det är för den skull alldeles påtagligt åtminstone
föreställer jag mig så •— att, om andra länder gifva sina
skollärare mindre lön i kontant än vi, de gifva dem andra förmåner,
som för oss möjligen icke äro så noga kända. Men huru som helst,
om också andra iänder svälta sina tjenare, anser jag icke, att vi böra
följa exemplet. Det ma väl vara möjligt, att läraren i allmänhet kan
såsom ensam person draga sig fram på den nuvarande lönen; men
märkvärdigt vore det att påstå, det en lärare med 1,500 kronor årlig
lön äfven som gift skulle kunna göra det.

Man har sagt, att det ju blott är några få år sedan lärarnes löner
blefvo reglerade. Detta är sant. Men om jag är rätt underrättad,
tillkom, före löneregleringen, elementarlärarne en viss del af kronotionde.
På samma gång löneregleringen försiggick, borttogs dock denna
inkomst. De yngre lärarne finge visserligen en lönetillökning af fulla
500 kronor, men för de äldre inskränktes denna tillökning till 400, 300,
200, ja ända till blott 100 kronor, och de län funnos till och med, som
icke kunde ingå på regleringen, enär lönen skulle blifvit mindre än
förut.

De, som sålunda fimgo tillökning, voro emellertid tacksamma derför;
bättre något än intet.

Vidare säges det, att frågan om löneförbättringen för elementarlärarne
bör anstå, tills en omorganisation af skolorna försiggått. Det
vore då åtminstone önskligt, att härmed icke dröjde allt för långe; ty,
som ett gammalt ordspråk säger, »medan gräset gror, dör kon». Jag
vill icke påstå, att våra lärare behöfva svälta. Men säkert är, att,
om man, i afseende på ekonomiska vilkor, jemför dem t. ex. med an -

N:o 30.

Lördagen den 3 April, e. m.

dra statens tjenstemän, med fabriksidkare eller hvilka som lielst i den
samhällsställning, som närmast motsvarar deras, man skall finna, att
ingen af dessa personer får draga sig fram på så knappa tillgångar som
lärarne nu måste göra. Jag var närmare bekant med en nyligen afliden
lärare, som egnat hela sitt lif åt naturvetenskapen och som gjort
sig känd icke blott inom Sverige utan äfven i utlandet för sina nitiska
forskningar på detta område. Han kom dock, sedan han blifvit
gift och familjen ökats, i den ställning, att han nödgades för sin existens
till salu utbjuda sina stora botaniska samlingar. Döden kom
dock här emellan och befriade honom från jordiska bekymmer. Men
sorgligt måste det vara för en person, som nitiskt sträfvat i statens
tjenst och för sitt fosterlands ära, att tvingas uppoffra, möjligen till
underpris, frukterna af sina mångåriga sträfvanden, för att skaffa sig
och de sina ett torftigt uppehälle.

Då emellertid hvarken motionären sjelf eller, efter hvad jag kunnat
fatta, någon annan här i Kammaren framstält något yrkande, vill
icke heller jag göra det. Jag uttalar blott ännu en gång önskligheten
af, att en reglering af lärarepersonalens löner måtte så snart möjligt
ega rum, öfvertygad som jag är att eu sådan för ett stort flertal af
lärarne är af verkligt behof påkallad.

Herr Gilljam: Som åtskilliga anmärkningar, dem jag ämnat att
bemöta, redan blifvit upptagna af några föregående talare, vill jag icke
vidare uppehålla mig vid dessa. Några få erinringar har jag emellertid
att tillägga.

Hvad först angår jemförelsen med de danske lärarne, så är redan
framhållet, att deras ofördelaktiga löneförhållanden icke kunna utöfva
något afgörande inflytande på frågan, huruvida våra lärare
hof och äro förtjenta af löneförhöjning eller ej. Det skulle visserligen
icke heller vara alldeles omöjligt att draga fram jemväl andra länder,
der lärarne äro dåligt aflönade; men detta bevisar blott, att lärarne
just icke höra till de i afseende på löneförmåner mest gynnade tjenstemän.
Den närmast till hands liggande förklaringen till lärarnes i
allmänhet knappa aflöning är väl den, att lärarecorpsen är så stor, att
när löneförbättring begäres för densamma, vederbörande rygga tillbaka
för den betydliga slutsumma, som uppstår, äfven om den tillökning,
som kommer hvar och eu enskild medlem till godo, är ganska måttlig.
Huru litet 1874 års lönereglering i sjelfva verket betydde, skönjes
deraf, att flere af de äldre lärarne icke ingingo derpå, utan stannade i
den gamla lönestaten, som de ansågo fördelaktigare för sig. .Kan detta
kallas för en definitiv lönereglering för lärarecorpsen, så förstår jag
sannerligen icke, huru en reglering skall vara beskaffad för att verkligen
uppfylla sitt ändamål.

Det var emellertid egentligen med anledning af hvad här yttrats
om ferierna, som jag begärt ordet. Icke äro dessa tillkomna för lärarne,
utan för lärjungarne. Det är lärjungarne, som framkallat feriernas
både tillvaro och längd. Behöfva dessa icke ferierna, nog få lärarne
stå till disposition alla tolf månaderna af året. Jag vill dermed
icke säga, att icke äfven lärarne behöfva ferier. Det ligger i arten af
lärarens verksamhet något, som gör att han icke kan undervisa året

Om löneförbättring
åt
vissa lärare

m. m.
(Forts.)

N:o 30.

Lördagen den 3 April, e. m.

Om löneförbättring
åt
vissa lärare
m. m.
(Forts.)

om med den friskhet i sinnet och det intresse för sitt kall, som ärO''
nödvändiga, för att han må kunna uträtta något med sitt arbete. Ginge
det derhän, att läraren måste eller kunde sköta sitt kall såsom ett
rent dagsverke, så vore det bästa af honom redan gånget, och undervisningen
blefve derefter.

Här har vidare ordats om de timmar, som elementarlärarne äroskyldige
att tjenstgöra, och hvilka utgöra för en lektor 20 till 22 och
för en adjunkt 24 till 28 i veckan. Multiplicerar man nu detta timantal
med 36, så uppkommer hela antalet lästimmar under året, och
man tror sig dermed hafva kommit underfund med, hvad en lärare
verkligen har att göra. Denna beräkning är dock alldeles origtig. Man
har nemligen lemnat ur sigte det arbete, läraren har utom skolan för
granskningen af lärjungarnes skriftliga uppsatser, för studier och förberedelser
till lektionerna, och som är lika drygt, ja mången gäng drygare
än arbetet i skolan. Medräknas detta, kan man utan öfverdrift
påstå, att de fieste lärare äro upptagne af sin tjenst från morgon til!
qväll; och om han icke uteslutande egnar all sin tid åt tjensten med
hvad dertill hör, är det ofta emedan han måste skaffa sig biinkomster
för att kunna lefva.

Här bär äfven talats om, huru lätt det går för sig för en lärare
att undandraga sig skötandet af sin tjenst och låta den uppehållas af
en vikarie, som, efter hvad det hette, får nöja sig med en ringa betalning.
För mig åtminstone är det fullkomligt obekant, att så i något
fall skett, der icke fullt giltiga skäl till ledigheten förefunnits. Och
hvad särskildt angår den ringa betalningen, som vikarien får uppbära,
är det under vanliga förhållanden just samma belopp, som läraren sjelf
åtnjutit i lön de fem första åren af sin tjenstetid, eller 1,500 kronor
för året.

Man har här äfven sagt, att en lärare kan uppflyttas i högre lönegrad,
utan att han beliöft sjelf förrätta sin tjenst. Jag anhåller, att
till besvarande häraf få hänvisa till Kongl. cirkuläret den 1 Oktober 1875,
der särskilda föreskrifter äro gifna angående de uppgifter, som skola,
till Ecklesiastikdepartementet insändas, då fråga är om lärares uppflyttande
i högre lönegrad. Enligt detta cirkulär skall vid ansökningen
styrkas, att läraren under loppet af de sist gångna fem åren icke åtnjutit
tjenstledighet utöfver en månad. Har han åtnjutit tjenstledighet
utöfver denna tid, pröfvar Ecklesiastikdepartementet, huruvida han ändock
är berättigad till ålderstillägg eller icke; och jag har aldrig hört
någon påstå, att Departementet dervid gått till väga med någon öfverdrifven
mildhet. Tvärtom tror jag, att man skulle kunna framdraga
ett och annat exempel, der Departementet, åtminstone enligt min uppfattning,
varit mer än behöfligt strängt, Det är icke sällan som oegentligheter
dragas fram i en diskussion, hvilka icke förekommit i verkligheten,
och så har äfven här skett.

Herr Hedlund: Då jag instämmer i Stats-Utskottets betänkande
i denna punkt, sker det icke derför, att jag är likgiltig för de bekymmer,
i hvilka många aktningsvärde elementarlärare lefva till följd af
bristande inkomster vid första inträdet på lärarebanan, utan af ett
par andra skäl, som jäg anhåller få här augifva.

Lördagen den o April, e. m.

X:o 30.

Först och främst synes mig den form, som blifvit vald för denna
motion, egendomlig. En komité har nemligen varit tillsatt, som redan
i Maj månad förlidet år ingaf sitt utlåtande till regeringen i afseende
å lärarnes lönereglering, men Kongl. Maj:t har det oaktadt på grund
af förhållandena — »injuria temporum» ■— icke funnit sig befogad att
till Riksdagen framlägga förslag i ämnet. Riksdagen skulle sålunda
nu påminna Kongl. Maj:t om hvad Kongl. Maj:t i detta fall bort
göra, ty detta innebär motionen, äfven om det icke direkt deri uttalas.
Riksdagen skulle säga att, efter som Kongl. Maj:t icke funnit skäligt
lyssna till de framställningar, som direkt eller indirekt i detta komitébetänkande
blifvit gjorda, vill Riksdagen i underdånighet anhålla att
Kongl. Maj:t täcktes lyssna till, hvad lärarne begärt. Denna form är
dock bättre, än om Riksdagen skulle direkt besluta om sådan löneförhöjning,
såsom vid ett föregående tillfälle skett; ty detta anser jag
skulle vara lika oformligt, som om man, med lörbigaende åt skolstyrelsen
och utan att ens höra denna i en fråga, som rörde skolan, skulle direkt
vända sig till en kommunal myndighet med begäran om löneförbättring
för folkskolelärare. Ett sådant sätt att gå till väga har man visserligen
i detta fall låtit bli, men man har i stället valt en annan form, som
icke heller är lycklig. Jag är visst icke någon pedant, då det gäller
att skrifva till Kongl. Maj:t, men att påminna regeringen om att väcka
proposition om löneförhöjningar, anser jag icke alltid vara på sin plats.
Mitt hufvudskäl, hvarföre jag icke ansett mig kunna biträda motionen,
är dock icke något formelt utan ett verkligt materielt, nemligen att
vi, som jag hoppas, nu verkligen stå inför en genomgripande reform i
afseende å elementarläroverken. De motioner, som i sådant syfte vid
denna riksdag blifvit väckta, och som ligga under tillfälligt utskotts
behandling, enär de icke ännu hunnit der slutbehandlas, utgöra eu af
de många yttringar af den allmänna meningen, som i detta hänseende
blifvit gifna. Det har så småningom för svenska folket och för en
stor del af dess representanter blifvit klart, att det närvarande undervisningssystemet
vid rikets elementarläroverk icke kan fortgå, utan
att förändringar måste ske, och detta icke endast derför, att strömmen
af lärjungar från alla samhällsklasser sväller öfver sina bräddar till
den grad, att hvarken läroverkshus, lärarekrafter eller millioner i penningar
längre vilja förslå, utan äfven derföre att detta system icke
bibringar ungdomen den undervisning eller, rättare sagdt, den uppfostran
för lifvet, man anser vara alldeles ovilkorligen af nöden. Jag
vill nu icke gå på djupet med denna vigtiga samhällsfråga, utan vill
endast erinra derom, att det synes alldeles gifvet, att ett af hufvudmomenten
vid en förändring måste vara, att åtminstone ett par eller
tre af de lägre klasserna skäras bort från elementarläroverken och
lemnas till den kommunala skolundervisningen •— måhända med understöd
af statsmedel — vare sig till kommunala elementarskolor i vanlig
mening eller till folkskolan. Min öfvertygelse är, att man får skära
bort i botten liksom äfven uti toppen, hvilket senare dock sammanhänger
med universitetsbildningen, på hvilken fråga jag dock nu icke
vill ingå.

Om nu en sådan reform med elementarläroverken inträffar, och
jag skulle gerna nöja mig ined en mindre sådan, åtminstone tills vidare,.

Om löneförbättring
åt
vissa lärare?
m. m.
(Forts.)

N:o 30.

Lördagen den 3 April, e. m.

Om löneförbättring
åt
vissa lärare

m. m.
(Forts.)

livad blir väl följden deraf? Jo, att en del mindre elementarläroverk
med endast två eller tre klasser måste upphöra, och att lärarekrafterna
i de lägre klasserna af de öfrige nu varande läroverken blifva lediga;
och hvar stå vi val då? Till följd af det system, som finnes infördt i
hela vårt embetsmannastäud, stå dessa krafter icke, mot personernas
samtycke, till regeringens förfogande; den enda utvägen blifver att
uppföra sålunda öfvertalige lärare på indragningsstat. Jag påminner
mig ett exempel i detta fall från den tid, då jag för arbete inom ett
utskott mycket sysselsatte mig med statistiska undersökningar i detta
ämne. Det fans på den tiden ett läroverk i Örnsköldsvik, tror jag,
med 2 eller 3 lärare, men blott — tre lärjungar. Det fans jemväl
ett tvåklassigt läroverk i Stockholm, jag tror inom Kungsholms församling,
som också hade blott två lärjungar. Läraren vid sistnämnde
skola hade fullmakt på sin befattning och kunde följaktligen icke
placeras inom Nikolai eller någon annan af hufvudstadens läroverk, i
händelse der varit behof af honom. Likaså hade lärarne i Örnsköldsvik
fullmakt på sina tjenster och kunde icke flyttas mot sin vilja till
andra läroverk. Samma förhållande var det med läraren i Skeninge,
hvilken inom sitt läroverk icke hade någon lärjunge. Så bunden är
Kongl. Maj:t vid sina tjenstemän, när de en gång fått fullmakt på
sina tjenster. Jag vill i sammanhang härmed nämna ett fenomen af
enahanda beskaffenhet, som inträffat på ett område, der Kongl. Maj:ts
makt i detta afseende brukar vara mera utsträckt, nemligen inom
krigsdepartementet. När Kongl. Maj:t ville förvandla regementsskrifvarne
vid de särskilda regementena till intendenter, så hörde det till
skilnaderna mellan dessa två befattningar, att intendenterne skulle
uppbära inkomsterna på annat sätt än regementsskrifvarne och derjemte
bestrida åtskilliga göromål vid intendenturen. Emellertid ansåg
Kongl. Maj:t sig icke kunna ålägga regementsskrifvarne dessa göromål,
utan det befans nödvändigt att uppföra åtskilliga af dem
på indragningsstat, derifrån två af dem, om jag minnes rätt, uppbära
inkomster, uppgående till respektive elfva och fjorton tusen kronor;
och Kongl. Maj:t har ansett sig nödsakad att tillsätta nya intendenter,
derföre att ofvannämnda ökning i göromålen icke kunde regementsskrifvarne
åläggas. Så bundna händer har Kongl. Maj:t i förhållande
till sina embets- och tjenstemän, med undantag af dem i Tullverket,
hvilka kunna förflyttas från en ort till en annan. Jag vill icke precis
klandra detta system, emedan jag icke kan dölja för mig, att det vore
hårdt om eu lärare, som efter ansökning erhållit en lärarebefattning
t. ex. i Kalmar, skulle blifva mot sin vilja flyttad till t. ex. Örnsköldsvik
eller Hernösand. Detta vore ett ingrepp i individens frihet,
då han icke sökt befattningen under sådana förhållanden; och jag vill
derföre icke klandra systemet, men ett faktum är, att, om den reform,
hvarpå jag syftar, skulle komma till stånd, och deraf skulle följa en
indragning af lärarebefattningar, så kunna innehafvarne af dessa befattningar
icke flyttas till ett annat läroverk, utan måste öfverföras
på indragningsstat. Att under sådana förhållanden höja lönerna
och i samma mån öka indragningsstaten, tror jag vore mycket betänkligt.
Jag anser derför, att denna löneförhöjning bör föregås af
bestämmandet af det vilkor för densammas åtnjutande, att lärarne

Lördagen den 3 April, e. m.

X:o SO.

skulle vara skyldige att underkasta sig att lemna sina nuvarande
platser, i händelse af en förändrad organisation, eller att med andra ord
uti fullmakterna, såsom eu gång förr uti domarefullmakterna, infördes
det vilkor, att lärarne, i likhet med domarena, jemte åtskilliga andra
tjänsteman, skulle vara skyldige att underkasta sig den jemkuing
i goromål och lönevilkor, som en ny organisation skulle medföra. Då
emellertid förslag härom nu icke föreligger, och jag anser det vara
betänkligt att utan sådant vilkor gå in på någon löneförhöjning, så
kan jag, äfven med det lifiiga deltagande, som jag hyser för många i
bekymmer varande lärare, icke tillstyrka bifall till denna motion.

Jag ber dessutom att få erinra, att det icke är Riksdagens^ åtminstone
icke dess Andra Kammares fel, att icke läroverksfrågan
kommit i den ställning, der man skulle önska den. Redan vid 1869
års riksdag fattade denna Kammare, på tillstyrkan åt ett tillfälligt
utskott, af hvilket den, som bär talar, hade den äran att vara ledamot,
ett beslut, som tydligt anvisade vägen för den reform, man redan
då sträfvade efter, och hvilken numera icke heller blifvit öfvergifven,
utan tvärtom åter upptagen. Nästföljande ar, d. v. s. vid 1870 års
riksdag, väcktes af Lektor Rundbäck ett förslag om förändrad organisation
af läroverken, hvilket förslag blef af denna Kammare och
sedermera jemväl af Första Kammaren antaget. På grund af detta
riksdagsbeslut tillsattes af Kongl. Maj:t en komité. Men det märkliga
inträffade, att i denna komité insattes hvarken motionären eller någon
af de personer, hvilkas meningar gjort sig inom Riksdagen gällande;
och resultatet blef — jag ber om ursäkt om någon här närvarande komitéledamot
skulle finna sig stött af detta yttrande — att komiténs arbete
blef ett dödfödt foster, hvilket icke^ var antagligt. Ecklesiastikministern
omformade visserligen barnet, så att detsamma slutligen förvandlades
till 1873 års läroverksförfattning; men med denna aro vi
ingalunda belåtna; vi stå fortfarande framför den med ansprak på
stora reformer. Jag hoppas för min del, att, om det tillfälliga utskottsbetänkande,
som vi vänta, blifver affattadt i den anda, jag sålunda
vågat antyda, och om Andra Kammaren, såsom jag vågar hoppas,
antager detsamma, samt följden slutligen blir en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, resultatet häraf skall blifva, att den nya läroverkskomité,
som Kongl. Maj:t i nåder behagar tillsätta, skall blifva vald med hänsyn
till det rådande föreställningssättet icke blott hos Riksdagens ledamöter,
utan äfven hos föräldrar och medborgare i allmänhet inom hela
landet. Om således ett nytt arbete och en ny reform på detta vigtiga
samhällsområde kommer till stånd, så böra vi hafva fria händer i afseende
på den blifvande löneregleringen; och då måste man äfven
komma med förslag till nya anslag för lärarne. Det är hufvudsakligen
på detta skäl, jag anser, att Stats-Utskottet visligen afstyrkt
Herr Hedins motion.

Herr Helander: Det har väckt min uppmärksamhet, att hvarken
motionären — hvars förslag är behjertansvärdt — eller någon annan,
under den nu sedan en och eu half timma pågående öfverläggningen i
denna sak, haft något yrkande att framställa. Hur man än må diskutera
för och emot, tyckes man sålunda ändå icke komma till samma

Om löneförbättring
åt
vissa lärare
m. m.
(B^orts.)

K:o BO. 28 Lördagen den 3 April, e. m.

Om limeför- resultat, hvarför jag anser diskussionen vara ett onödigt förslösande

vissalärare tid’ allJahelst vi hatVa sä mycket annat att tala om. Icke heller
m. m. .lag ^ar något yrkande att göra; men jag tror, att öfverläggningen ju
(Forts.) förr dess hellre bör afslutas.

Herr Abr. Rundbäck: Jag är den föregående talaren tacksam,
derföre att^han besparat min dåliga hals en ansträngning. Emellertid,
ehuruväl något praktiskt resultat ej synes kunna vinnas af denna diskussion,
måste vi lärare känna oss tacksamma för den utredning, som
frågan om behofvet af löneförhöjning åt vår corps derunder fått.

Hvårföre jag begärt ordet är egentligen för att lemna en upplysning
med anledning af en origtig uppgift af talaren på göteborgsbänken,
som förklarade, att Kongl. Maj:t vore bunden i fråga om elementarlärarnes
transport från en plats till en annan, i det nemligen, då
en lärarebefattning å en ort befunnes obehöflig, innehafvaren deraficke
kunde förflyttas till en annan tjenstgöringsort, utan måste sättas på
indragningsstat. Så är icke förhållandet. Alltsedan ett par och tjugo
år tillbaka hafva vi en författning, som säger, att de två yngste lärarne
vid hvarje läroverk äro pligtige att på Konungens befallning
öfverga till ett annat läroverk, då så påfordras, dock helst inom samma
stift. Detta stadgande har Kongl. Maj:t flera gånger tillämpat, bland
annat vid det här omnämnda fallet, då från Ornsköldsviks läroverk en
lärare flyttades till läroverket i Umeå. Det var blott denna upplysning
jag ansett mig böra meddela.

Herr Hedlund: Den af den siste talaren lemnade upplysningen
är fullkomligt rigtig. Men jag har icke talat om de yngste lärarne,
utan om de lägsta klasserna.

Öfverläggningen var slutad. Kammaren biföll Utskottets hemställan.

Punkterna 32—49:
Biföllos.

§ 3.

Angående i öredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19, i anledning af väckt

vilkor för ut- motion om stadgande af skyldighet för utländsk man att vid talans
Undinys rätt anställande inför svensk myndighet mot svensk man ställa borgen för

att ufor svensk kostnad och skada.
myndighet

Uti nämnda motion, afgifven inom Andra Kammaren af Herr J.
P. Nilsson (motionen N:o 25), var föreslaget, »att Riksdagen ville för
sin del besluta eu författning, som innefattar föreskrift för utländsk

man, att han icke under annat vilkor får hos någon svensk myndighet
väcka eller fortsätta talan mot svensk man eller svensk menighet, än
att utländingen till den myndighet, som han anlitar, ingifver en af två
svenske, vederhäftige man undertecknad löftesskrift, deri de en för
begge och begge för en såsom för egen skuld borga för den kostnad

Lördagen den 3 April, e. m.

X:o 30.

och skada, som myndigheten kan känna den utländske mannen skyldig
att gälda».

Utskottet hade, på anförda skäl, hemstält,
att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af

Angående
vilhor för utländings
rätt
att inför svensk
myndighet
åtala svensk
man.
(Forts.)

Herr J. P. Nilsson, som yttrade: Lag-Utskottet har i år, likasom
förlidet år, afstyrkt antagandet af det förslag, som jag tagit mig
friheten väcka. Utskottet erkänner i betänkandet, att uti flera europeiska
stater ett dylikt stadgande, som jag föreslagit, förefinnes, men
kommer till det slut, att det icke bör införas i den svenska lagstiftningen,
förr än reciprocitet med andra länder åvägabragts. Enligt Utskottets
mening skulle således den svenska lagstiftningen icke få upptaga
något nytt stadgande förr än detsamma blifvit antaget i utlandet.
Jag tror dock icke, att vi behöfva vara så beroende af utlandet,
att vi icke skulle kunna i första hand fatta ett beslut.

Utskottet anför vidare såsom skäl för sitt afstyrkande, att, beträffande
den af mig i motionen antydda olägenheten rörande i hofrätt
stäld borgen för kostnad och skada, denna borgen kan i händelse af
behof göras gällande på grund af stadgandet i 10 kap. 8 § Handelsbalken
derom, att, om gäldenär håller sig undan, när tiden till betalning
är inne, eller han är utrikes faren, och ej gods hans finnes, betalningsskyldighet
för löftesmannen inträder. Jag undrar dock om detta
alltid håller streck. I detta afseende vill jag anföra ett fäll, som inträffade
för icke längesedan. En svensk hade blifvit stämd af en utländing,
men underrätten ogillade hans anspråk och tilldömde svensken
100 kronor i rättegångskostnad. Utländingen vädjade emellertid till
hofrätten, som faststälde underrättens beslut, hvarförutom käranden
skulle ersätta svaranden utslagslösen i hofrätten med 9 kronor. Sedan
domen vunnit laga kraft, och svensken skulle göra sina anspråk gällande,
hade utländingen rest utan att lemna någon egendom qvar.
Svensken stämde då dem, som ingått borgen för utländingen, vid hans
vädjande till högre rätt, men häradsrätten förklarade, att, som de icke
ingått borgen för annat än den kostnad och skada, som kunde komma
att af hofrätten ådömas, de icke kunde åläggas att utgifva mera än 9
kronor eller kostnaden för utslagets lösande i hofrätten. Af det nu
anförda synes således, att den brist, som jag påpekat, ingalunda står
att afhjelpa på det sätt, som Utskottet angifvit.

Slutligen säger Utskottet, att med frågans afgörande bör kunna
anstå, till dess den pågående omarbetningen af Rättegångsbalken i sin
helhet tages i öfvervägande. Ja, då lära vi nog få vänta. Mig synes
det, som om det vore bättre att efter hand afhjelpa de brister, som
förefinnas. Men när den goda viljan saknas, så kan ingenting gerna
blifva utaf.

Då Första Kammaren, efter hvad jag fått höra, bifallit Utskottets
utlåtande, lär frågan icke kunna lösas vid denna Riksdag; jag skall
icke heller längre upptaga Kammarens tid, men får dock yrka bifall
till min motion och afslag å Utskottets utlåtande.

>'':<> 30.

Lördagen den 3 April, e. m.

Angående Herr Thomasson: Om jag också måste erkänna, att olägenheter

”ländirujs ''rån för en e^®r, a.nnan kunna uppstå till följd utaf den nuvarande bristen
au inför svensk inom lagstiftningen af ett lagstadgande, sådant som motionären påmyndighet
yrkat, vågar jag å andra sidan bestämdt påstå, att Lag-Utskottet haft
åtala svensk goda skäl för sitt afstyrkande af motionärens förslag, och till och med
(Forts 1 att Utskottet aldrig haft bättre skäl till afslag än nu. Motionären

01 a,; framlade nemligen samma förslag redan vid sistlidet års riksdag. Lag utskottet

sökte då göra klart, att en lag, sådan som motionären påyrkat
och i synnerhet med den utsträckning han gifvit åt sin framställning,
vore af så omfattande beskaffenhet, att det för Lag-Utskottet
icke vore möjligt att framlägga något tillfredsställande förslag, helst
som saken vore af internationel natur. Det kunde härvid tilläfventyrs
anmärkts, att Utskottet vid sådant förhållande, och då det godkände
syftet i motionen, borde hafva tillstyrkt en underdånig skrifvelse i ämnet.
Men det torde vara uppenbart, att, då en omarbetning af Rättegångsbalken
står för dörren, man icke gerna kunde vänta sig, att Kongl.
Maj:t skulle finna skäl att låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till en sådan författning särskilt för sig, utan först i samband
med en ny rättegångsbalk i dess helhet, något som, efter hvad man
bär sig bekant, kommer att ske utan någon erinran från Riksdagens
sida. Dessa af Utskottet då anförda skäl blefvo af Kammaren godkända,
i följd hvaraf motionen afslogs. Och det är klart, att de skäl,
som då gjorde sig gällande, nu vunnit i styrka, när man står ett år
närmare den tidpunkt, dä man kan vänta lösningen af frågan om rättegångsväsendets
ombildning i sin helhet. Jag tror derföre icke, att
Kammaren nu skall finnas villig att bifalla motionen, hvilket icke heller
skulle tjena till något, eftersom Första Kammaren redan godkänt
Lag-Utskottets afstyrkande utlåtande, hvartill jag nu hemställer om
bifall.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och propositioner
gifvits i enlighet med de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets
hemställan.

§ 4.

o Till bordläggning anmäldes följande från Lag-Utskottet inkomna
Utlåtanden och Memorial:

N:o 25, i anledning af väckt förslag till ändring i 38 § af förordningen
den 16 Juni 1875 angående inteckning i fast egendom;

N:o 26, i anledning af väckta förslag om ändring i sättet för tillsättande
af presterliga tjenster;

N:o 27, i anledning af väckt förslag om tillägg till 17 § i förordningen
angående fattigvården den 9 Juni 1871;

N:o 28, i anledning af väckta motioner om ändring i 25 § i förordningen
angående fattigvården den 9 Juni 1871;

N:o 29, i anledning .af väckt motion om tillägg till 35 § i förordningen
angående fattigvården den 9 Juni 1871;

Lördagen den 8 April, e. m.

X:o SO.

N:o 30, i anledning af Andra Kammarens återremiss af Utskottets
Utlåtande N:o 15, angående väckta förslag om ändring i 54 § Utsökningslagen; N:o

31, i anledning af väckta förslag om förändrade stadganden
rörande skyldigheten att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse,
äfvensom beträffande beskaffenheten af tingshus;

N:o 32, i anledning af väckt motion om ändring i 67 § Konkurslagen;
samt

N:o 33, i anledning af väckt förslag om tillägg i 126 § Konkurslagen.

På framställning af Herr vice Talmannen Wijk beslöts, att nämnda
ärenden skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde uppföras
framför de ännu oafgjorda ärenden, som redan blifvit två gånger bordlagda.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Under åberopande af stadgandet i 55 § Riksdagsordningen, samt
med anledning af det vid innevarande Riksdag fattade beslut om lönereglering
för häradsskrifvarne, anmälde Herr Aug. Bokström en motion,
afseende ändring af gällande bestämmelser i mom. 1 § 75 Bevillningsstadgan
angående pröfningskomités dispositionsrätt öfver den så kalladebevillningsprocenten.

Denna motion, som erhöll ordningsnummern 157, bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 1/4 10 e. m.

In fidem

H. A. Kolmodin.