RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1880:27

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1880. Andra Kammaren. N:o 27

Onsdagen den 17 Mars

Kl. 7 e. m.

§ I Fortsattes,

den i förmiddagssamman trädet började öfverläggnin-AnO- åtgärder
gen angående Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlå- ■*/ lltredmn9
tande N:o 4 (i samlingen N:o 12), i anledning af Herr F. W. Dahls “ TudlnZg™*
motion, N:o 111, angående åtgärder för utredning af näringarnas (Forts.)
ställning. ''

Ordet lemnadas, enligt förut skedd anteckning, åt

Herr Dic kson, som anförde: Det är just icke mycket uppmuntrande
att börja ett föredrag i detta ämne för så glest besatta
bänkar som nu i afton; och, innan jag börjar mitt egentliga anförande,
tillåter jag mig derför att, medan Kammarens ledamöter
samlas, göra en liten ingress.

Jag vill då till en början uttala, att det- förefaller mig såsom
om hela denna diskussion vore ganska öfverflödig och framför allt
ganska litet bevisande. Det är nemligen naturligt, att det icke linnes
någon, han ma kalla sig frihandlare eller protektionist, hvilken
väntar sjg att, genom ett anförande härstädes, göra några proselyter
för s:n asigt, då jag förmodar, att hvar och en har sin åsigt i denna
fråga temligen rotfästad. Men äfven i ett annat afseende är troligtvis
diskussionen helt och hållet öfverflödig. Innan förslaget ens
bär kommit under diskussion, är det nemligen redan lifdömdt; tv
äfven om det går igenom i denna Kammare, så lär det i allt fail
icke hafva någon framgång i Första Kammaren; och en skrivelse
till Kongl. Majrt, som är det enda sätt, hvarpå saken på officielt
sätt kan komma under Kongl. Maj:ts pröfning, kan således icke
komma till stånd. Betraktad såsom en liten förpostfäktning, kan
dock diskussionen i dag vara till nytta, ty den kan lära oss bedöma
den ömsesidiga styrkan till det egentliga slaget, hvilket väl kommer
att stå, när Bevillnings-Utskottet, inkommit med sitt betänkande angående
tullbevillningen.

Andra Kammarens Prot. 1880. N:o 27.

1

N:o 27.

O

Onsdagen den 17 Mars, c. in.

Ang. åtgärder Beträffande sjelfva saken, så, jemte det jag till alla delar anfor
utredning siu(;.ei- mig till Herrar Herslows och Lindgrens i ämnet afgifna rea*ställning”**
servaL°n och således yrkar afslag å Utskottets betänkande, vill jag
(Forts) nu tillåta mig att något närmare skärskåda motionens innehåll, ty
jag tror verkligen, att denna motion på Kongl. Maj:ts regering
ställer fordringar, som äro rent af omöjliga att uppfylla. Vidare
har motionen utgått från origtiga premisser och för ty äfven kommit
till oriktiga slutsatser; och till sist framställes i motionen en
begäran, som i min tanke icke blott är obillig, utan, jag måste
säga det, orimlig, den nemligen: »att Andra Kammaren ville för
sin del besluta, att Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhåller, såväl det
Kongl. Maj:t täcktes åt de för sådant ändamål lämpligaste personer
uppdraga» etc. Hvilka, vågar jag fråga, äro dessa lämpligaste personer,
som Kongl. Majtts regering sålunda skulle utse? Redan år
1876 utsåg Kongl. Maj:t lämpliga personer — naturligtvis de lämpligaste
enligt regeringens åsigt •— att företaga revision af tulltaxan.
Vid förlidet års riksdag blef dessa personers lämplighet af
Kammaren pröfvad, och, för så vidt man kan döma åt Kammarens då
fattade beslut, ansågos de, oaktadt de af regeringen ansetts lämpliga,
af Kammaren icke vara lämpliga. Jag åtminstone kunde icke
åt Kammarens då förda diskussion komma till någon annan slutsats
än att Kammaren underkände dem. Oaktadt Kammarens beslut
naturligtvis icke föranledde till någon framställning hos regeringen,
förstärkte Kongl. Maj:t likväl komitén med åtskilliga nya ledamöter;
men för så vidt jag kan se, hafva icke heller dessa personer i år
funnit nåd hvarken för motionären eller inför Utskottet; och således
äro icke heller dessa personer de lämpligaste. Vid sådant förhållande
är det verkligen svårt för mig att se hvar de lämpliga personerna
stå att erhålla, så vida icke Kongl. Maj:t utser just de personer,
som motionären eller Utskottet finna för ändamålet lämplige.
Men i så fall kunde det åter lätteligen inträffa, att de sålunda utsedda
personerna blefvo underkända af allmänna opinionen, och då
stodo vi alldeles på samma punkt som nu: vi hade icke fått de
lämpligaste personerna. Att finna dem är således den första svårigheten.

Dessa lämpligaste personer skulle ''»snarast möjligt verkställa
en omfattande och sorgfällig undersökning af våra hufvudsaldiga
näringars och industrigrenars nuvarande ställning». Ja, mine
Herrar, om en sådan undersökning och en sådan tablå öfver svenska
näringarnas tillstånd — för så vidt denna tablå vore fullkomligt
oväldigt uppgjord, hvilket jag medgifver vara ganska svårt under de
nuvarande förhållandena att åstadkomma, och för så vidt den angåfve
orsakerna, hvarför näringarnas tillstånd i vissa fall icke är så
godt, som det borde vara — om eu sådan tablå, säger jag, framlades,
tror jag det ganska val kunde inträffa, att den tafla, som då
upprullades för landet icke skulle visa sig vara af den beskaffenhet,
som de, hvilka yrka på högre tullsatser, skulle anse lämpligt för sitt

N:o 27.

Onsdagen den 17 Mars, e. ni. 3

ändamål. Jag tror man deraf skulle finna, icke blott att nästan Ang. åtgärder
alla näringar här i Sverige under de senare femton åren med nu- utredning
varande tulltaxa lemnat fördelaktiga resultat och goda utdelningar ° stäUning^
— med undantag af de tveune näst, föregående åren, då konjunktu- (Fort8.)
rerna voro tryckta i afseende på alla näringar ■— utan äfven att
under denna tid funnits vissa näringar, fabriker och industrigrenar
inom landet, som lemnat sina idkare ganska goda och tillfredsställande
utdelningar. Man skulle derjemte fa so, att inom samma
näring eller industrigren den ene haft eu ganska god förtjenst på
sin näring eller industri, då andra deremot gjort förluster derpå och
möjligen blifvit ruinerade. Hvad skulle man da kunna draga för
slutsatser deraf? För min del kan jag deraf icke draga någon annan
än att den ene. som haft goda inkomster, skött sin näring pa affärsmessigr
sätt, med skicklighet och omtanke, medan den andra deremot
icke gjort detsamma. Denne har ock möjligen lidit af den
svåra ekonomiska ställningen och förmodligen äfven af^brist på
kapital, hvilket senare torde hafva varit den allmänna svårigheten
för alla näringsidkare. Denna brist pa kapital tillskrifver jag dock
till stor del näringsidkarne sjelfva. Det är nemligen eu svaghet hos
svenska nationen.'' att, då den gifver sig in i näring eller handel,
den vill hastigt blifva rik. Om eu näringsidkare börjar eu näring
med egna medel och efter ett eller par år finner, att denna näring
går framåt, så blir hans första omsorg att utvidga densamma. Har
han då egna medel, tror jag icke han kan göra något bättre, men
skall detta ske med lånta medel, hvilket oftast är fallet, sa adrager
han sig stora kostnader. Under tider, då det är öfverflöd pa penningar,
har han ingen svårighet att erhålla sådana för temligen billigt
pris, men blir det svåra tider, får han betala ganska drygt för
dessa penningar; det finnes utom den lagliga räntan något, som
kallas förlagsränta, och de fieste näringsidkare hafva under de senare
åren fått göra eu sur erfarenhet om livad förlagsränta vill säga.

Jag tror således, att eu så omfattande granskning af eller tablå
öfver våra näringars tillstånd, som bär blifvit ifrågasatt, icke skulle
visa det resultat, som Herrar protektionister åsyftat, utan möjligen
ett resultat, som ginge i helt och hållet motsatt rigtning.

Denna komité af de lämpligaste personer skulle vidare få till
uppgift, att tillse »i hvad mån en förändring i nu gällande tullsatser
lean befinnas påkallad, för att genom val afvägda införseltullar
å ena sidan» etc. Jag tror mig ej begå något misstag, då
jag i stället för »väl afvägda införseltullar» sätter »förhöjda införseltullar»,
ty det är väl grundmeningen. Motionären, och Utskottet
med honom, anser således, att det stora allmänna botemedlet Jör
våra näringars mindre gynsamma ställning skulle ligga i förhöjda
tullar. För min del tror jag dock, att häri ligger ett stort misstag.

Ty om vi t. ex. taga tvenne af Sveriges förnämsta näringar, nemligen
jern- och träindustrien, så torde ingen af Herrarne. kunna
tro, att under de två sistförflutna åren, och de oerhörda förluster

N:o 27. 4

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Ang. åtgärder dessa näringar gjort, de i någon nämnvärd mån skulle hafva skyddats
för utredning f£r betryCk och förluster genom förhöjda tullsatser. Tvärtom —
ställning. iiacle V1 protektionistiska tullsatser och mförseltull pa närings (Forts.

) alster, så skulle dessa näringsidkare blifvit ännu mera lidande, emedan
produktionskostnaden derigenom fördyrats, under det försäljningspriset
på tillverkningen fortfarande stått lika lågt som förut. Priset
på vår export bestämmes nemligen efter priset på verldsmarknadeu,
och. så mycket vi än önska att isolera oss, kunna vi dock ej göra
det från samfärdseln med verlden. Draga vi en kinesisk mur kring
våra stränder, blifva vi sjelfva derpå mest lidande.

Jag öfvergår till landets modernäring, jordbruket. Skulle landet
och jordbruket varit betjenta af att i dessa hårda tider hafva
tull på spanmål? Visserligen har jag läst i en af en ledamot af
Första Kammaren afgifven motion en ganska besynnerlig paradox,
nemligen att tull på spanmål just har den verkan, att priserna nedsättas.
Vore det sanning, mine Herrar, skulle jag och alla konsumenter
naturligtvis vara intresserade att få dryg tull på spanmål,
likasom jordbrukarne skulle vara intresserade att motsätta sig
spanmålstullar, men jag tror ej, att någon rnenniska med ringaste
sundt förnuft godkänner den satsen. Vi kunna derför lernna det
argumentet helt och hållet å sido.

Eu särskild landtmannaprodukt, hvarå också varit föreslagen
importtull, är smör. Vi veta, att under en följd af år mejeriindustrien
fått ganska stark utbredning i vårt land. Verldsmarknadeu
har stått öppen för den svenska smörexporten, men de sista åren
har ett prisfall äfven på denna artikel inträffat, och prisfallet kan
uppskattas till ej mindre än SO öre per skålpund. Det har under
sådana förhållanden varit svåra tider för alla mejeriidkare. Tror
väl nagon, att eu tull på 5 öre skålpundet eller 5 kronor per centner
skulle i ringaste mån hafva verkat förhöjning i priset på denna
vara och såmedelst lindrat mejeriidkarnes bekymmer? Nej, ingalunda.
Vi importera ej obetydligt billigt smör från Finland och
exportera vårt goda till England. Vi köpa billigt och exportera
dyrt smör. Följden af tull på smör hade blifvit, att de svenska
konsumenterna fått betala mera för sina goda smörgåsar, men
exportörerna ej fått mera betalt än förut, ty priset på det svenska
smör, som afyttras till utlandet, rättar sig naturligtvis efter priset
på verldsmarknaden.

Vidare är föreslaget tull på artikeln ost. För några år sedan
tillverkades vid nästan alla mejerier skummjölksost. Sådan ost af
svensk tillverkning är nu icke längre säljbar; folket vill ej äta den.
Man skyller skulden på den omständigheten, att så mycket utländsk
ost importeras. Jag har i det fallet blott ett råd att gifva: låt de
svenska mejeristerna göra lika god skummjölksost som de utländske.
Den svenske arbetaren har vant sig vid kraftigare föda och vill icke
hålla till godo med skummjölksost, sådan denna vara för närvarande
tillverkas i Sverige.

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

5 N:o 27.

Jag går litet längre i förslaget, der det heter: »för att genom
väl afvägda införseltullar å ena sidan iclce åt inhemska tillverkare
bereda obehöriga fördelar på andra medborgares bekostnad». Jag
ställer då upp den frågan: livad menas med obehöriga fördelar? För
min del kan jag icke finna, att någon vinst eller någon förtjenst,
som jag såsom näringsidkare gör på min näring —• förutsatt, att
denna bedrifves enligt landets lagar och på ärligt sått — är obehörig.
Det är min rätt att få denna förtjenst, och jag medgifver
ingalunda, att någon obehörig vinst på detta sätt kan ernås. Men
jag förmodar, att nämnda ord, för att rätt förstås, böra ställas i
sammanhang dermed, att motionären ansett, att tullarne borde sättas
så höga, att producenterne här i landet tillskyndades större vinst
än de böra hafva. Denna vinst kan naturligtvis icke tillskyndas
dem annat än på den konsumerande allmänhetens bekostnad; och
derför säger nu motionären att han vill genom val afvägda tullar
hindra producenterne från att göra en otillbörlig vinst. Denna otillbörliga
vinst borde dock kunna uttryckas i vissa procent. Men livar
är då gränsen emellan tillbörlig vinst och otillbörlig vinst? Huru
inånga procent skall jag hafva rättighet att tillgodoräkna mig på
mitt kapital i rörelsen, innan vinsten, från att vara tillbörlig, skall
blifva otillbörlig? Detta torde vara svårt att besvara; men om jag
besvarar det med 10, 15, 20, 30, 40 eller 50 procent, så måste dock
en punkt finnas, derutöfver vinsten skulle anses obehörig. Jag kan
för min del icke finna annat, än att, om Riksdagen tager ett sådant
förmynderskap öfver enskilde näringsidkare, den också bör taga steget
fullt ut och bestämma, att vissa procent af näringsidkarens inkomster
skola anses som behörig vinst, och att allt, hvad han derutöfver
af sin näring åtnjuter, skall gå till statskassan, i hvilket fall
näringsidkarens bokslut naturligtvis också måste ske under statens
kontroll; ty ett bokslut kan, såsom vi veta, göras på många sätt.

Kommer så slutet af satsen, hvilket jag anser innefatta eu alldeles
orimlig begäran, nemligen att, medan å ena sidan näringsidkaren
icke skulle få tillskansa sig obehöriga fördelar på andra
medborgares bekostnad, skulle man »dock, å andra sidan, betrygga
åt producenter i vårt eget land möjligheten att genom arbetsskicklighet,
flit och sparsamhet kunna framgångsrikt täfla med främmande
länders tillverkare», det vill säga att hvarje näringsidkare skulle
hafva en sorts pretention, att, om han i sin näring ådagalägger arbetsskicklighet,
flit och sparsamhet, skall staten — den konsumerande
allmänheten skydda honom för alla förluster, som han deri
kan lida. Mine Herrar! något sådant vore väl den farligaste sats,
som man någonsin skulle kunna proklamera. För öfrigt torde, något
sådant icke ens kunna genomföras, ty äfven om nu motionärens
förslag ginge igenom i Kamrarne och eu framställning pa grund
deraf gjordes till regeringen, skullo den råka i ett ganska svårt trångmål;
ja det ligger, enligt min tro, utom regeringens förmåga att
verkställa livad motionären bär åsyftat. Och såsom en konsument

Ang. åtgärder
för utredning
af näringarnes
ställning.
(Forts.)

N:o 27. 6

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

Ang. åtgärder — och jag åtager mig härvid alla konsumenters talan — protestefor
utredning rar -jag deremot, att konsumenterne skulle blifva ansvarige för att

åt nannqarnes .. ■ ■ ln ■

ställning, näringsidkaren alltid skulle kunna parakua vinst pa sm narmg.

(Forts.) Denna punkt finner jag så betänklig, att jag aldrig någonsin skulle

vilja med min röst biträda densamma; den innebär nära nog socialistiska
tendenser. Låt hvar och en person sköta sill rörelse med
all den arbetsskicklighet, flit och omtanke, hvaraf han är mäktig,
låt honom få behålla och begagna de inkomster, han derigenom kan
på redligt sätt förvärfva sig, men lägg icke genom allt för höga tullar
hyende under hvad jag vill kalla håglösheten. Jag önskar visserligen,
att arbetsskickligheten må uppdrifvas, men högre tullar
skola efter mitt förmenande verka håglöshet; ty har jag ändå mina
inkomster, skall en sporre till företagsamhet vara borttagen.

Jag tillåter mig att yttra ännu ett par ord. Det ser ut, som
skulle man vilja dela Riksdagen i så kallade protektionister och dem,
som man enligt min förmening oegentligt benämner frihandlare; —
ty jag vill på det kraftigaste inlägga min protest emot, att vi här
i Sverige, om jag undantager frågan om lifsiörnödenheter, hafva den
ringaste tillstymmelse till eu tullagstiftning, som kan gifva anledning
till en sådan benämning. Om Herrarne anse mig för frihandlare,
vill jag fritaga, mig derifrån. Jag vill medgifva, att jag i teorien
hyllar frihandeln; men i praktiken deremot medger jag ganska
stora modifikationer. Först och främst anser jag, att stabilitet i
tullförhållanden är af högsta vigt för ett land; ty det är på grund
af tulltaxorna, som en näringsidkare gör upp sina kalkyler; och jag
vill icke vara den, som, sedan han uppmunt,rats att kasta sig in på
en näring, vill borttaga det skydd, han derför haft. Men lika litet
vill jag, om han gjort en misskalkyl — och det kan hvar och en
göra — gifva honom understöd och ett understöd på det allmännas
bekostnad. Jag tror derför, att de, som säga, att vi hafva frihandeln
i Sverige, hafva ganska orätt i detta påstående. Vi hafva sett
i tidningarna en jemförande tabell mellan Sveriges och åtskilliga
andra länders tulltaxor, och vi kunna finna deraf, att just i jemförelse
med sådana länder, livilka blifvit åberopade såsom berömvärda
exempel för oss, ganska många af våra näringsgrenar tillgodosetts
med eu högre införseltull.

Jag tror, att denna fråga på sätt och vis har ett bränbart ämne.
Den ärade talare, som sist på förmiddagen hade ordet, talade om den
allmänna oro, som rådde i landet till följd af denna fråga. Jag vill
med anledning deraf spörja: hvem har framkallat denna oro? Hvem,
annat än de personer, som yrka på skydd för Sveriges näringar?
Det är de, som spridfc denna oro, det är de, som genom alla möjliga
medel underhålla den, och det är de, som skicka på våra pulpeter
dag för dag broschyrer af den ena eller andra sorten. Det är
dessa personer, som är o skulden till oron; och jag anser mig derför
berättigad att till dem ställa den begäran, att de måtte stilla den
storm, som de sjelfva framkallat.

7 N:o 27.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Herr Talman! Jag får hos Herr Talmannen begära proposition
om afslag å Utskottets hemställan.

Herr Ekeninanr Jag ber först och främst fa nämna, att jag
måste skilja mig från den siste ärade talaren i de åsigter, som han
uttalat i ingressen till sitt anförande. Jag för min del tror icke.
att diskussionen i Andra Kammaren är så betydelselös, att man bör
upphöra dermed och anse beslutet gifvet, derföre att Första Kammaren
i ett likartadt ärende fattat ett beslut, som strider mot hvad
Utskottet här föreslagit.

Hvad nu angår sjelfva saken, sfi är ju k and t att från alla delar
i landet eu allmän klagan låter höra sig öfver vara näringars betryck
och att vår industri i många grenar befinner sig i ^ett aftynande
tillstånd, som icke är af någon tillfällig och ölvergående art.
Jag» vilt nemligen för mm del icke medgifva, att de omständigheter,
att vi för närvarande må hafva eu temiigen beqyåm peuningemaiknad,
väsentligen orsakad af i landet indragna utländska kapital
och att våra förnämsta export artiklar fatt eu större afsfittning, innefatta
bevis på att betrycket uppkört. Under sådana förhållanden
är det icke underligt, att denna klagan finner ett genljud inom
representationen och gör sig der så gällande, att det anses såsom en
representants skyldighet att försöka träffa och, om möjligt, afhjelpa
det onda. Herr Dahls förevarande motion synes mig gå i denna
rigtning.

Man anmärker mot denna motion och Utskottets tillstyrkan
af bifall till densamma, att det redan finnes tillsatt eu komité,
som har i uppdrag att utreda de förhållanden, som Herr Dahl önskar
få utredda, så att hans motion är alldeles öfverflödig. Jag ber,
att i detta fall få erinra om att, enligt livad vid ett tillfälle under
förra riksdagen meddelats från statsrådsbäuken, den år 187(5 tillsatta
tullkomitén redan afslutat den största och vigtigas te delen åt
sitt arbete. Denna komité blef sedermera, såsom vi veta, sistlidet
år förstärkt med sex nya ledamöter. Jag tror, att komiténs kompetens
dock icke förändrades genom det uppdrag, som den sålunda
förstärkta komitén erhöll genom Kongl. Maj:ts skrivelse den 26
September 1879. Detta uppdrag grundade sig på en vid 1879 års
riksdag väckt motion och innehöll förständigande för komitén att
»särskild! taga under öfvervägande huruvida, under förutsättning att
nämnda traktat (den med Frankrike den 18 Februari 1805 afslutade
handelstraktat) skulle upphöra att gälla, någon förändring åt nu
gällande tullsatser kan anses påkallad med hänsyn till den billiga
fördelningen af de skattebidrag, som uti tullafgifter uttagas»; hvarje
in te och då, enligt gällande författning, det metriska systemet för
mått och vigt skulle senast från och med år 1881 inom tullförvaltningen
tillämpas, Kongl. Maj:t, med öfverlemnande till komitén af
en inom General tullstyr elsen uppgjord beräkning af tullsatsernas belopp
efter metriska mått- och vigtsatser, från komitén infordrat

Ang. åtgärder
för utredning
af näringarnes
ställning.
(Forts.)

Jf:o 27. 8

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

Ang. åtgärder »förslag till sådan uti ifrågavarande hänseende erforderlig jämkning''
af näringanisaf nuvarande tullsatser, som må anses med bestämmelserna i den
ställning, j1160* Frankrike ännu gällande traktaten förenlig». Om man således
(Forts.) jemför dessa förhållanden med livad motionären föreslagit, så behöfver
man väl icke spilla många ord derpå, att det år 1879 komitéu
lemnade uppdrag är något helt annat än hvad motionären åsyftat.
Utskottet har icke, såsom den siste ärade talaren tyckes antyda,
dragit i tvifvel, att icke de personer, som Kongl. Maj:t dels 187t>
dels ock 1879 förordnat till ledamöter i komitén, äro för ändamålet
lämpliga personer. Tvärtom, Utskottet var derom fullt forvissadt.
Men Utskottets majoritet var också förvissad derom, att detta ändamål
för komitéu icke var det som nu åsyftades.

Jag vill i sammanhang härmed bemöta hvad den siste ärade
talaren antydde rörande Utskottets betänkande. Han behagade, såsom
han yttrade, öfversåtta vissa delar deri. Jag tror, att betänkandet
icke är sa obegripligt, att man behöfver förtydliga dess ord.
Särskildt vill jag protestera mot berörde talares öfversättning af
Utskottets ord: »val afvägda införseltullar» med »högre sådana».
&a har icke varit Utskottets mening, ty tänkas kan ock, att efter
behörig undersökning man finner nödigt sänka somliga tullsatser.

Man ma i hela denna sak icke säga till mig och inina vänner:
någon sådan undersökning, som här satts i fråga, är icke behöfhg.
Här behöfves ingenting annat än att skingra okunnighetens
djupa mörker. Om I blott viljen begripa det fria utbytets och nu
varande systems välsignelser, så skullen I icke fälla på tanken att
begära denna komité. Det är blott brist på kunskaper hos eder.

Beträffande detta kan jag försäkra, att jag anser teorien, äfven
för ekonomiska förhållanden, hafva en stor betydelse, ja, att denna
dess betydelse är sa klar som solen. Men man kan se på solen så
att man blir blind för de förhållanden, som man har invid sig.

Hvad särskildt angår teorien om det fria utbytet, sä, om det må
tillatas^ mig att, följande den förre talarens exempel, göra en exkursion
pa frihandelsomradet, förnekar jag helt visst icke rigtigheten
af denna teori. För eu fri man kan väl knappt finnas någonting
mera tilltalande i den politiska ekonomien än teorien om det fria
utbytet, om att hvar och eu far köpa sin vara hvar helst han finner
det förmånligast för sig, utan hinder af tullskran kor med ty åtföljande
besvär och omkostnader. Men jag tror, att denna teori i och
för sig och i dess tillämpning äro tva skilda saker. Vill jag draga
den tulla konseqvensen af det fria utbytet, så behöfver jag blott betrakta
det förhållande, som existerar mellan vårt land och de lockande
penningelotterierna i Köpenhamn och Hamburg, med hvilka
vi utbyta vart guld och silfver mot eu massa kulörta papperslappar,
så kallade lottsedlar, hvilket utbyte val får anses ekonomiskt skadligt,
för vart land samt lämpligt att hejda, äfven med någon uppoffring
af frihandelsprinciper.

Jag vill icke längre uppehålla tiden, utan endast inskränka mig

9 N:o 27.

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

till att yrka bifall till Utskottets förslag. Jag anser, att vi alla Ang. åtgärder
kunna vara ense om att lemna detta bifall; ty clermed har man
ingalunda gifvit på hand att gå i den ena eller andra rigtningen, a Ställning.
att sluta sig till frihandlarne eller protektionisterna. Här gäller det (Forts.)
ju endast en undersökning af våra näringsförhållanden; först sedan
den försiggått uppstår frågan om att fatta beslut.

Herr Herslow: Då jag i dag på förmiddagen hade ordet, tillät
jag mig antyda att, för att få denna fråga lyckligt och snart afgjord
och en gång för alla afgjord, det vore nödvändigt att inskränka sig
till den fråga, som här föreligger, eller huruvida vi skola nöja oss
med den komité, vi ha, med den förstärkning deraf, som egt rum,
eller om vi skola hafva en extra komité till, hvardera af dessa
komitéer med åliggande att framlägga sitt förslag till tulltaxa, samt
att vi här i dag borde lemna å sido den stora frågan om frihandel
eller protektionism. Upprepandet från protektionisternas sida af de
gamla argumenten om olika produktionsförhållanden, om näringarnas
betryck, om handelsbalansen in. m., frestade mig ett ögonblick
på förmiddagen att å nyo begära ordet för att ge mig in pa
samma ämne. Jag har emellertid sedan dess haft tid att öfvervmna
frestelsen, och afstår derföre från ordet.

Herr Casparsson: Den talare, som inledde diskussionen i afton

yttrade, att någon öfverläggning om denna fråga vore helt och hål O

<J ■-) O O _ . _

let öfverflödig. Jag tror dock icke, att en öfverläggning inom Riksförsamlingen
om landets ekonomiska ställning, dess näringar och industri,
kan anses öfverflödig, då vi så nyligen genomgått en ganska
allvarsam ekonomisk kris. Jag tror landet kan hafva rätt att fordra
af dess representation, det hon försöker utleta medel att förekomma
förnyandet af dylika kriser. Han sade vidare, att detta blott
var en liten förpostfäktning, och att sjelfva hufVuddrabbningen först
skulle levereras vid föredragningen af Bevillnings-Utskottets betänkande
om tulltaxan. För min del håller jag dock före att någon
hufvudbatalj icke bör ega rum, förr än en undersökning föregått.

På sin höjd skulle man kunna anlägga den »första approchen», ehuru
jag icke är öfvertygad att ens tiden för anbringandet af en sådan
ännu är inne.

Samma ärade talare yttrade vidare, att det vore, om jag rätt
uppfattade honom, en paradox att söka genom tullsatser nedbringa
varuprisen. Denna paradox har dock visat sig vara en sanning i
Nordamerika. Då man år 1864 började dit införa stålräler från England,
kostade nemligen dessa 135 å 162 dollars pr ton. Men sedan,
till följd af skyddstullsystemets införande, den nordamerikanska industrien
qvicknat till, nedgick rälspriset år 1867 till 115 110 dol lars

pr ton och år 1870 betingade denna vara ett pris af endast 72
dollars pr ton. Och hvad var det som orsakade denna prisnedsättningV
Jo, den inhemska täflan, som på detta område uppstått och

>'':o 27. 10

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

utredning ST°m att utländingarne ej ensamme kunde bestämma priset.

a/»öri»PorJ^ernvaSsbolagen'' s0ln s.jelfva voro konsumenter, begärde 1870 bos
ställning. Aongiessen att tullen pa dessa räler skulle höjas och förvandlas till
(Forts.) specifik, under förklarande, att de hellre betalade räls af inhemsk
tillverkning med SO a 100 dollars pr ton än underkastade sig äfvent.
yret att, sasom 18(34. för utländsk vara få betala i medeltal 148
dollars. Den genom skyddstull framkallade inhemska täflan hade
salunda till följd att priset nedtvingades. Således har den parodoxen
bni vit eu sanning.

Jag- skall nu bedja att få öfvergå till den vid detta betänkande
fogade reservation. Reservanterne uppgifva, att eu komité redan finnes
»med uppdrag att taga reda pa befintliga förhållanden och efter
deiii alväga tullsatserna». Jag förmodar, att reservanterne härmed
mena den nu varande tullkomitén. Tillser man nu hvilka de »befinthga
förhållanden» äro, efter hvilka tullsatserna skulle afvägas, så
äi det aels »antagandet att förhandlingarne med franska regeringen
kunde leda till traktatens förnyande», dels den motsatta »förutsättningen
att nämnda traktat skulle upphöra att gälla». Jag lemnar
deihän huruvida ett »antagande» eller eu »förutsättning» kan vara
liktydigt med ett befintligt förhallande, men det vågar jag vidhålla,
att hvarken den franska traktatens förnyande eller dess upphörande
är nugot »befintligt förhallande», alldenstund denna fråga ännu är
oafgjord. Jag tror derföre att, ulan att göra någon ordlek, man
kan säga att komiténs uppgift är att efter''obefintliga förhållanden
arv äga tullsatserna; hvaremot motionärens förslag att verkställa eu
undersökning af våra näringars och industrigrenars nu varande ställning
verkligen utgår från »befintliga förhållanden».

Reservanterne säga jeniväl att Första Kammaren redan tillbakavisat
förslaget om en skrivelse till Kongl Majrt i enahanda syfte.

- 111 ?.n °^a gj<>rd erfarenhet, att en bland de svåraste konster här

1 hfvct åi att läsa rätt innantill. Vi börja dermed såsom barn och
det händer det oaktadt ofta att vi taga miste dorom på äldre dagar.
Jag erkänner att, när jag först tog kännedom om Herrar Dahls och
Friherre Klinckowströms motioner, så trodde äfven jag att de afsågo
eu och samma sak; men när jag såg nogare på innehållet, så fann
-jt" ,.;l]Jeiu emellan år eu väsentlig skilnad. Ser man på huru de
lilhålliga. Utskotten uppfattat saken, så finner man att Första Kammaiens
Tillfälliga Utskott afgifvit betänkande i anledning af väckt
motion om tillsättande af eu ny t.ullkomité. »under det Andra Kammarens
1 illfålliga Utskott yttrat sig angående åtgärder för utredning
af näringarnas. ställning». Jag tror således att den fråga, som af Herr
Dahl blifvt väckt, har vida större omfattning än den motion, som
blifvit väckt inom Första Kammaren.

Om man skulle till J»-svarande framställa frågan: är vår gällande
tullagstiftning protektionistisk eller är den byggd på frihandelsprinciper,
så är jag öfvertygad att man skulle få alldeles motsatta
svar, om man vände sig till anhängarne af den ena eller den andra

11 Jf:o 27.

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

statsekonomiska bekännelsen. Om man vände sig till representan- åtgärder
terna för de större kommersiella samhällena, så är jag säker

skulle svara: den är protektionistisk: — och de skulle Jia rätt häri. ställning.
Skulle man åter ställa frågan till represeutauterne för vara mdustnela (Forts.)
samhällen, så är jag säker, att de skulle svara \ den äi bygd pa fiihandelsprincipen;
— och de skulle iifven hafva rätt. Den ar bade
det ena och det andra. Men då frihandel och protektionism åro motsatta
begrepp, så är den tulltaxa, som är både det ena och det andi a,
på samma gång, principiell, liv arken det ena eller det andra, .Hvaa
är den då? Jag skall för frågans besvarande bedja att *1 b anvisa
till betänkandet af den komité, som upprättade förslaget till Ibbo
års ännu gällande tulltaxa. Det heter i nämnda betänkande.

»Komiterade hafva vid fullgörandet af sitt uppdrag haft att mskfänka
sig till framläggandet af endast ett nytt öfvergangsföis ag,
afsedt på eu gång att än ytterligare minska beroendet sjelt och att
göra detta i en rigtning tjenande att, med uppmärksammande åt de
särskilda näringarnas skiljaktiga ställning i detta hänseende, fortsatta
den utjemning af olikheterna, som måste föregå skyddets fullständiga
borttagande och införandet af eu fullt principenlig tullagstiftning.»

Således är nuvarande tulltaxa blott ett »öfvergångsförslag».. Eu
öfvergång till livad? Till »en fullt principenlig tullagstiftning».

Hvad menas här med eu fullt principenlig tullagstiftning? »Skyddets
fullständiga borttagande». Det är således den rena frihandelsprincipen,
som i nu gällande tulltaxa kastar sin skugga franilör sig
och denna skugga är blott skuggan af det tillkom mande goda, som
skall inträda, då denna princip blifvit fullständigt genomförd! Men
det är klart att ett »öfvergångsförslag» icke kan vara afsedt att tilllämpas
för någon längre tid och att all lagstiftning, och således åfven
tullagstiftningen, måste byggas på bestämda principer. Den maste
grunda sig på den ena eller andra principen,, skydds- eller frihandelsprincipen,
och ur den synpunkten tror jag verkligen att frågan om
en utredning af näringarnas ställning under verkningarna af det nu
tillämpade »öfvergångsförslaget» förtjenar allt afseende.

Hafva vi under de femton år, denna tulltaxa varit tillämpad,
kommit ett steg närmare målet?

Jag tror det icke. Borttagandet af tullen på »sjöstöflar» var
visserligen icke något vigtigt steg i denna rigtning; icke heller necisättniugen
af tullen på läder, livarå dessutom denna Kammare i fjor
beslöt att åter liöja tullen, och det hängde på några röster att det
hade blifvit Riksdagens beslut. . .

Undersöka vi förhållandena inom landet, så visar sig, att den
större industrien visserligen icke begärt något skydd, om ock spridda
röster i detta hänseende låtit mer ocli mer förnimma sig;. Men man
har under de senare riksdagarne hos dess målsmän iakttagit en vass
sugning, till sina yttre tecken ej olikartad med den, som bär i dag
i Kammaren gjorde sig gällande, då den ärade motionären höll sitt
mycket upplysande föredrag, om ock målet varit väsentligt olika.

X:o 27. 12

Onsdagen den 17 Mars, e. ni.

Ang. åtgärder Ben stora industrien liar nemligen varit hemsökt af eu stor låne "td?las

årli3''en inora Riksdagen ett betänkande, afställning.
åt Stats-Utskottet och hetecknadt med »N:o 1». Jag brukar

(Forts.) vanligen icke taga mycken kännedom om detta betänkandes inne håll,

men i är har jag gjort det. Af detta betänkande, som innehåller
Fullmäktiges i Riksgäldskontoret till Riksdagen afgifna belåttelse,
framgar, att under aren 1875—1879 Riksgäldskontoret uppianat
96 /2 millioner kronor, oberäknad! de redan gjorda amorteringarna,
h var till kommer under detta års två första månader ytterligare
9 millioner kronor, — således eu upplåning på fem år och
tvä manader af 105 millioner kronor. Detta är ju ganska bra
marscherad!, på skuldsättningsvägen! Man säger, — och jag vågar
icke förneka det, — alt dessa lån upptagits blott för produktiva
ändamål. Jag har icke haft tillfälle att göra någon närmare undersökning
härom, men till sådana rent produktiva ändamål som
anläggande och inköp af jernvägar eller jernvägsmateriel har, så
vidt jag kunnat finna, denna summa icke varit behöflig. Jag tror
derföre, att eu undersökning i detta afseende skulle vara af stor nytta.

Jag skall nu tillåta mig att anföra, hvad jag anser kunna i
någon män tjena till belysning af frågan. Jag skall dervid icke
tala mycket om handelsbalansen, ty jag vet väl att frågan derom
af herrar frihandlare betraktas såsom en öfvervunuen ståndpunkt.
Deremot skall jag fästa mig vid exportens och importens inbördes
förhållande under de sista 20 åren och då jemföra import med import
och export med export, under antagande att importen är uttryck
åt landets konsumtionsförmåga och exporten af dess produktionsförmåga.
Jernför jag importen under åren 1859—1863 med
importen under aren 1874—1878, visar det sig, att den under den
torra femårsperioden uppgick till ett värde af 458 millioner kronor
och under den senare femårsperioden till 1,408 millioner kronor,
utvisande således sistnämnda summa eu tillökning i importen af 207
procent. Exporten åt er belöpte sig under den förra perioden till
425 millioner kronor och under den senare till 1,066 millioner
kronor; och har den således under denna tid ökats med 150 procent.
Under det sålunda konsumtionen ökats med 207 %, har produktionen
ökats med 150 %. Jernför man åter importen med exporten
under nämnda perioder, ser man att den förra öfverskjuter den senare
under uren 1859—1863 med 33 millioner kronor och under
aren 1874 1878 med 342 millioner kronor, eller under den förra

perioden med i medeltal 6,000,000 kronor årligen och under den
senare med 68,400,000 kronor årligen.

Jag vill nu åberopa en amerikansk statsekonomisk författare,
hvilken måhanda icke är så mycket känd i Sverige, men inom sitt
eget land åtnjuter stort anseende, nemligen Elder, från hvilken jag
hemtat flera af mina faktiska uppgifter. Uti ett åt honom år 1871
utgifvet arbete: »Questions of the day» yttrar han, att man af importens
öfverdrifna stegring kan sluta till när eu kris är förestående.

13 N:o 27.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Året före 1837 års bris, således år 1836, inträffade att importen uppgick
till, per hufvud, 10,93 dollars; år 1856, således året före 1857
års kristid, 10,8 8 dollars, under det att den år 1846, det sista året
då 1842 års protektiva tariff tillämpades, uppgick till blott 5,4 2
dollars per hufvud. År 1860 hade importen uppgått til! 10,so dollars
efter samma beräkningsgrund. Sistnämnda år inträffade visserligen
ingen kris, men i stället det inbördes kriget, som stjelpte upp
och ner på alla finansiella förhållanden.

Betrakta vi nu förhållandena hos oss, finna vi, att år 1856, eller
året före 1857 års kris, importen uppgick till 105 millioner kronor,
under det att den under åren 1851, 52 och 53 belöpte sig till respektive
42, 43 och 51 millioner kronor, h vilket visar att den på
3 år stigit med mer än 100 procent. Jag kan icke^ neka till, atu
dessa siffror på mig gjort det intryck, att det uti ifrågavai ande afseeude
förefunnes ett visst sammanhang åt orsak och vei kan emellan
förhållandena uti Amerika och de hos oss likartade. År.18/7 uppgick
här importen till 303 millioner kronor, hvarpå följde urisen
år 1878—1879. Jag tror, med ett ord, att en finansiel ooh ekonomisk
undersökning äfven i nu antydda afseenaen skulle liafva
många skäl för sig.

Se vi nu på. den mindre industrien i landet,^ finna vi att handtverksförenin
garn a i städerna temligen allmänt påyrka skydd, och de
äro af den vigt för landet, att äfven deras ställning förtjenar afseende.
I detta hänseende skall jag icke besvära Kammaren med
många siffror, men kan dock icke underlåta att aniöra nagra sådana.
Jag har här vid lag uppstält eu öfversigt af importen under de senaste
20 åren af de egentliga handtverksalstren, men skall nu endast
framdraga några exempel rörande de allmännaste af vara näringar,
såsom skrädderi- och skomakerihandleringen, hvilka val få
räknas bland de »naturliga näringarna». Införseln af skomakenarbeten
var under åren 1859—1863 så obetydlig, att den icke ens
omnämnes uti Kommerskollegii redogörelse för dessa år. Under de
följande fem åren uppgick importen af denna vara till 18,400 tf
och under den sista femårsperioden till 372,000 IS — således en
tillökning af 1,926 procent. Hvad färdiggjorda kläder beträffar, så
utgjorde importen af sådana under den första femårsperioden 2,915,000
kronor, hvilken summa under de sista fem åren ökades till 11,146,000
kronor, således med 282 procent, och jag hoppas, att jag icke sårar
blygsamheten, om jag härtill lägger importen af hängslen, hvilken
artikel, ehuru obet}rdlig, dock borde kunna i tillräcklig mangel inom
landet tillverkas. Denna import har under de sista 20 aren ökats
från 104,400 <51 till 342,200 % eller med 224 procent. Beträffande
importen af hattar utgjorde den under den första femårsperioden
32,635 stycken och under den senare perioden 1,414,000 stycken, utvisande
denna senare siffra eu tillökning af 4,237 procent; och eu
import af 1,414,000 hattar bevisar, att tillverkningen af denna vara
hos oss råkat i fullkomligt lägervall.

Ang. åtgärder
för utredning
eif när ing ar nes
ställning.
Forts.)

N:o 27. 14

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Ang. åtgärder Jag bär uu genomgått importen af den yttre beklädnaden från
«/L“Iet;ihufvlKl ^ oc‘1 -i''1''” icke vidare besvära Kammaren med

'' 7äiZhg''"’S nå8''ra sifferuppgifter. Men jag tror, att äfven i det af mig nu på(Ports.
) pekade afseendet en undersökning icke skulle vara utan nytta.

Hvad jordbruksnäringen beträffar, har jag föregående riksdag
framlagt en tablå öfver införsel och utförsel under de sista 20 åren,
utvisande, att den Överskjutande exporten af jordbruksalstren, med
undantag af hafre och smör, nedgått, och att i stället den Överskjutande
importen oupphörligt tilltagit. Jag vill icke bestämdt
pasta, att jordbruket fordrar skydd; men hvad det bestämdt fordrar
åi'' likställighet i förhållande till andra näringar. Rättmätigheten
håraf bevisas tydligen både af 1805 års komités utlåtande och af
förhandlingarna inom Riksstånden, som tydligt ådagalade, det meningen
var att, på samma gång jordbruket beröfvades skydd, detta
äfven efter band skulle borttagas från öfriga näringar. Att proklamera
»skyddets fullständiga borttagande» och sedan bibehålla skydd
för vissa näringar, men icke för andra, är en storartad mystifikation,
som jag tror bör afslöjas, och det är min åsigt att äfven i detta
hänseende eu utredning skulle vara af nöden.

Huru gestalta sig förhållandena för närvarande i utlandet? Jag
vill nu icke tala om de stater, som i alla tider hyllat protektionistiska
eller prohibitistiska grundsatser. Det är icke ett år sedan
Tyskland öfvergick från frikändels- till skyddstullsystemet. Österrike—Ungern
har höjt sina tullsatser. Italien likaså. Schweiz slår
sig för sitt bröst och reciterar frihandelsfraserna, —• men det antingen
höjer små tullar eller omgifver sig med eu kol mängd sådana,
visserligen små men naggande goda. I Frankrike har efter den undersökning,
som uti hithörande frågor pågått i 6 år, den för ändamålet
tillsatta komission för Lagstiftande församlingen framlagt ett
förslag, grundadt på ganska protektionistiska grundsatser. Huruvida
detta förslag kommer att antagas eller icke, är naturligtvis nu omöjligt
att säga; men det förefaller mig ganska sannolikt, att, sedan
Tyskland, som i fredstraktaten förbehållit sig att behandlas såsom
»den mest gynnade nation», omgifvit sig med skyddstullar, Frankrike
på det ekonomiska området kommer att tillämpa revanchepoli
tiken.

Hos oss är man ganska lugn uti ifrågavarande afseende. Man
sätter sig på den statsekonomiska vetenskapens höga hästar och anser,
att dessa frågor äro för länge sedan och för alltid afgjorda.
Det är märkligt, mine herrar, att se de store statsmännens uppfattning
af statsekonomin. Jag vill anföra ett yttrande af Napoleon
den förste. På förhand vill jag svara dem, som möjligen
kunde vilja invända, att han icke var statsman utan krigare, att,
om han mången gång, förbländad af den oerhörda framgången, lät
förleda sig till beslut, som icke öfverensstämde med en sann statsmannavishet,
han dock var statsman, då han i det af revolutionens
stormar sönderslitna Frankrike införde lag och ordning. Han ytt -

15 N:o 27.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

rade i sin kortfattade kritiska stil om den statsekonomiska veten- Ang. åtgärder
skapen: »om ett rike vore gjordt af diamant, skulle statsekonomien
mala sönder det till pulver». Och ändå befann sig denna vetenskap a}
icke alldeles i sin barndom. Eu Adam Smith hade redan framstält (ports.)
sina teoretiska spekulationer och Say hade satt dem i system. Jag
vill anföra ett annat yttrande af eu statsman på andra sidan Atlanten,
Daniel Webster, som var val egnad att bedöma teoretiska
frågor, på samma gång omkastningarna i den nordamerikanska finanspolitiken
lemnat honom godt tillfälle att praktiskt studera irågan.

Han uttalar sig ändå strängare. Han säger: »Ehuru jag älskar undersökning
af särskilda frågor, så har jag öfvergifvit hvad man kallar
den statsekonomiska vetenskapen. Det finnes ingen sådan vetenskap.

Der finnas i dessa frågor inga regler så bestämda och oföränderliga
att deras aggregat bildar en vetenskap. Jag har nyligen gatt igenom,
jag tror, tjugu volymer från Adam Smith till Professor Dew
från Virginien. och om jag skulle utplocka med den ena handen alla
de rent oomtvistade sanningarna och med den andra alla de tvifvelaktiga
satserna, så skulle af det hela mycket litet återstå.» Hetta
skedde i början af 1830-talet, då ännu icke de amerikanske statsekonomiske
iorfattarne, Carey, List m. fl, uppträdt. Men det fanns
dock sådane som en Say, en Mac Culloch, en Riccardo och en Malthus.

Hvilka åsigter Frankrikes nyligen bortgångne statsman, Thiers,
hyste om den statsekonomiska vetenskapen, känner jag ej; men hvad
vi alla känna är att han hyllade de protektionistiska lärorna i tillämpningen.
Jag vill till sist anföra ett yttrande af den mest framstående
af våra nu lefvande statsmän, Furst Bismarck. Man sag i
våras i de svenska tidningarna citater af hans yttranden i tullfrågan;
och det föreföll mig att de voro väl mycket pepprade. Jag har derföre
i de tyska riksdagsförhandlingarna tagit reda på hans yttrande i frågan.
Han säger der bland annat: »Vetenskapens abstrakta läror

lemna mig fullkomligt kall i detta afseende. Jag dömer efter erfarenheten
som vi upplefva. Jag ser att de länder som skydda sig

blomstra; jag ser att de länder som ligga öppna gå tillbaka--»

och han förespår, att om några år skall England tvingas att återgå
till skyddstullar för att åt sig bevara åtminstone den inhemska marknaden.
Om han härutinnan får rätt, lemnar jag derhän, det. är emellertid
hans åsigt; och jag tror, såsom Furst Bismarck säger, att er -

farenheten är i praktiska frågor den bäste läromästaren.

Då jag har sett att åtskilliga af mina motståndare begärt ordet
efter mig, vill jag, medan jag har ordet, be dem uppgifva något enda
land, som kommit till industriel utveckling och välstånd utan genom
ett skyddssystem. Huru har det tillgått i England, hvarifran frihandelns
läror utgått? Det har under fem sekler skyddat sin ylleindustri
med de strängaste medel, böter, fängelse och dödsstraff. Det
var stadgadt, dödsstraff för den, som utförde inhemsk ull eller införde
utländska yllevaror, hvilket straff dock 174b »mildrades» till
deportation på sju år. Omkring 1740 infördes bomullsindustrien i

N:o 27. 16

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

^jrfei England, ehuru man kunde pa den tiden från Indien köpa bomulls af

näringarnesJa‘V<?T .et* P™’ som Yar fn tredjedel billigare, än tillverknings stäiining.

kostnaden i England. Man tillämpade icke då den nu moderna sat(Forta.
) sen »tt köpa sina varor, der man får dem billigast. Man satte förbud
för införsel af utlandets varor, och skapade derigenom Englands
kolossala bomullsindustri. Jernindustrien åtnjöt skyddstull under 120
åi. 1846 proklamerades i England frihandeln genom lag, men England
har icke borttagit eller nedsatt en enda tullsats, °förr än det
varit säkert om, att den inhemska tillverkningen kunde trotsa den
utländska täflan. Ryssland har, såsom vi veta, tillämpat ett strängt
prohibitivt system, och har under detsamma höjt sig från barbari
till sin nuvarande ställning och åt friheten återgifvit 20 millioner
trålar, Frankrike har gått samma väg. Jag skall anföra ett yttrande
af frihandlaren Say. Han skrifver 1826: »Frankrike inrym mei

för närvarande de vackraste siden- och yllemanufakturer i vevlden
och har derföre antagligen att tacka den upplysta uppmuntran
under Colberts _ förvaltning, hvilken förskotterade fabrikerna 2,000
francs för hvarje i arbete varande väfstol — — .—»

Verldsbistorien vittnar, sa langt historisk forskning går, att icke
en enda nation bar uppnatt oberoende och välstånd, liksom ingen
nation bibehållit sin ställning orubbad, annat än sådana, som fast
vidblifvit en protektiv politik vid reglering af deras internationella
handel. Jag skall nu anföra nagra exempel på länder, som gått tillbaka
under frihandelssystemet. Turkiet bär tillämpat det under
trenne sekler.

i/ess väfnadsindustri hade, såsom vi veta, nått en hög utveckling.
Iless musslinei, schalar och mattor gingo öfver hela verlden och kunde
val uthärda täflan med den råa industrien i det vestra Europa; men,
när ångan och maskinerna kommo i bruk, blef förhållandet annorlunda,
och England öfverflyglade Turkiet med sina billigare fast
samre varor. Mac Cuiloch uppgifver, att, när det 1812 i Skutari
fanns 600 väfstolar, återstod der 1831 40 stycken och af 2000 väfnadsinrättningar
i Tournow 1812, återstodo är 1831 blott 200.

På detta sätt blef Turkiet den »sjuke mannen» om hvars cjvarlatenskap
stormakterna radslå. Sjukdomen är undersökt och konstaterad.
^ Det är den engelska sjukan, importerad med manufakturvaror
från Liverpool. — Indien hade en blomstrande industri, innan
det kom under Englands välde. År 1813 viclöppnades landet för
teilan med engelska produkter, och tjugu år efteråt voro män, qvinnor
och barn utdnfna från verkstäderna och hänvisade att på fälteu
odla ris, opium, indigo och bomull. Förmågan af samverkan,
som mångfalden af yrken skänker, var borta, och vi liafva sett hundratusental
do utaf hunger, i hvad man kunde kalla verldens kornbod
till följd af oförmaga att underhålla och utvidga de inre kom,
^*-ionei na. i oi tu0al, som en tid var en bland de ledande kommersiella
staterna i Europa, ingick 1703 eu handelstraktat med England.
Mac Cuiloch uppgifver: »förut hade Lissabon omkring 400

17 N:o 27.

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

skepp af från 500 — 000 tons drägtighet använda i handel med Sydamerika;
för närvarande äro icke öfver 50 skepp använda i den utländska
handeln och af dessa öfverskjuter icke lästetalet 150 tons».

M:r Cobdon, frihandlarnes orakel, sammanfattade i få ord hela
historien, då han yttrade för några och tjugu år sedan: »Turkiet och
Portugal hafva blifvit en börda och en förbannelse för England».
Sammaledes har förhållandet varit i Irland, sedan dess förening med
England blifvit faktiskt åvägabragt 1801 och år 1821 borttagit de
sista spåren af skydd mot Englands öfverväldigande industri. Resultatet
har varit i korthet, att då i Dublin år 1800 funnos 5,000 händer
sysselsatta med fabrikation af ylle varor, så återstodo 1840 blott
002; af 700 händer år 1800 sysselsatta med mattväfnad fans 1840 —
ingen. På ungefär samma sätt förhöll det sig med siden- och kalikåväfvarne
samt bomullsspinnarne.

Den irländska arbetaren var sålunda hänvisad till spadkulturen
och potatisodlingen. Men potatisen blef sjuk; jordeu blef sjuk af
det onaturliga systemet och åren 1841—1851 sköflades en fjerdedel
af hela befolkningen genom hungersnöd, sjukdomar och emigration.
De nuvarande irländarne knnna på sig tillämpa Alfieris ord om sm
tids italienare: »Vi äro slafvar, men slafvar som ständigt ryta».

För att nu förklara frihandelns verkningar på dessa nationer,
säger man helt enkelt, om turkarne: de äro muhamedaner, om hinduerna:
de äro hedningar, om portugiserna: de äro katoliker, och om
irländarne: de äro både katoliker och kelter. På samma enkla sätt
skall man en gång kunna förklara saken, om vi, genom ett besinningslöst
fortsättande på den beträdda banan, efter att hafva förlorat
vårt ekonomiska oberoende så småningom äfven förlora vårt politiska.
De äro skandinaver, en stam som visserligen i sin ungdom
nedbröt gamla och upprättade nya välden och som sedan i sill första
mannaålder i det förslafvade Europa grundläde tros- och samvetsfriheten,
men som på gamla dagar råkade förblanda orsak och
verkan, lefde litet för fort och nu tillhör de förbrukade nationerna.

Jag tror derför, att en undersökning af våra näringars och var
industris tillstånd är behöflig. Och om den enskilde representanten
skall vara ett återljud af uppfattningen inom den ort, han representerar,
är jag, för min del, förvissad att jag är ett dämpadt återljud
af den uppfattning, som hos flertalet bland mina valmän är rådande,
då jag nu understöder Herr Dahls motion och yrkar bifall till Utskottets
förslag.

Herrar Fredricson och Sjö instämde med Herr Casparsson.

Grefve Spar re: Efter den vidlyftiga diskussion i ämnet vi

redan hafva åhört, och efter det senaste sakrika föredraget vore det
att missbruka Herrarnes tålamod, om jag nu skulle taga uppmärksamheten
för någon längre stund i anspråk. Jag skall derför yttra
mig så kort som möjligt.

Andra Kammarens Prot. 1880. N:o 27.

Ang. åtgärder
för utredning
a f näringarnes
ställning.
(Forts.)

2

N:o 27. IS

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Ang. åtgärder Jag skall icke tillåta mig att ingå i några undersökningar af
ffnärin d''arles ^eu oua eller anfb''a teoriens företräden, jag vill blott erinra derom,
ställning. hvarken den ena eller andra någonsin kommit till eu så absolut sä(Ports.
) ber het eller fulländning, att icke de mänskliga samhällsförhållandena

förändrat åsigterna, att således, om frihandelssystemet haft sin tid,
åfven det fått gifva vika för en annan åsigt; samt att, då så inträffat,
det är en nations rättighet och en representations skyldighet att
råtta sig derefter. Och, mine Herrar, är det icke så för närvarande?
Måste vi icke erkänna, att en omkastning i fråga om dessa åsigter
på sista tiden egt rum inom Europa, eller kunna vi helt och hållet
förbise, att de största nationer, om jag undantager England, som ju
står i ett fullkomligt undantagsförhållande och, på sätt den siste
talaren nämnde, just på grund af en under århundraden fortsatt protektionism
och för öfrigt genom sitt insulära läge, sin stora flotta,
sin lika tillgång på bränsle, sin kapitalstyrka och genom folkets
företagsamhet, kommit i den ställning, att det kan underbjuda hela.
verlden — kunna vi förbise, säger jag, att, med undantag af England,
hela den europeiska verlden och äfven den stora Nordameri-1
kanska republiken antagit läror, som i detta afseende äro motsatta
dem man här sökt göra gällande? Kan det under sådana förhållanden
vara vår afsigt att hålla fast vid frihandelssystemet och likt
Don Quixote rida spärr mot väderqvärnen. Det är icke fråga om,
att icke den förste talaren har fullkomligt rätt deri, att stabilitet i.
tullagstiftningen är i högsta måtto önskvärd; det är alltid betänkligt
att besluta sig för eu omkastning i detta afseende. Men om
de nuvarande förhållandena i Europa göra eu sådan omkastning till
en nödvändighet, om den stora ryska kolossen, med hvilken vi naturligen
borde söka ingå i handelsförbindelser, tillsluter sina hamnar
för oss; om den andre kolossen nedanför oss gör på samma sätt —
böra vi väl då fortfarande hålla våra hamnar öppna för dem, endast
för att vidhålla eu princip, som snart nog icke hyllas af något
land i Europa med undantag af England, som, på sätt jag förut
nämnt, till följd åt sina egendomliga förhållanden kan göra det?
Den närvarande handelspolitiken är onekligen den, att hvarje land
ser sig sjelf till godo i främsta rummet. Och vi, som bebo ett litet
och fattigt land nära polen, få icke hängifva oss åt ideella teorier
och blunda för verkligheten rundt omkring oss. Visserligen — jag
får upprigtigt säga det — gillar jag icke fullkomligt Utskottets förslag:
det är vissa ord i klämmen, som icke heller tilltalat mig. Men
det är nu icke fråga derom. Frågan gäller, om Andra Kammaren
nu skall gifva tillkänna, att den är frihandlare eller icke, att den
vill se eu reform i vår tullagstiftning, som de öfrige europeiska ländernas
tullagstiftningar göra nödvändig, och att den vill i tid bereda
sig pa denna reform; och är det nu så, kan det väl icke vara origtigt
att till Regeringen framställa begäran om en undersökning,
hvarpa en sådan reform skulle grunda sig. Jag har under flere
resor i Frankrike haft tillfälle att taga kännedom om de under

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

10 X:o 27.

många år fortsatta undersökningar, som derstädes pågått, innan den Ang. åtgärder
senaste franska tullkomitén framkom med sitt betänkande. Jag för utredning
kan icke neka till, att den tanken dervid ofta tvingat sig på mig, aJ *“^"f*r''*f*
att vi med hänsyn till vården om industri och näringar gå lättsin- (p0,.(;s)
nigt till väga i jemförelse med detta land, och det är ur dessa synpunkter
jag med glädje ser, att Herr Finansministern är närvarande
under denna debatt. Jag önskar, att han måtte öfvertyga sig om
Kammarens tänkesätt, och att Kammaren måtte tydligt uttala dessa
tänkesätt, på det att han måtte kunna frambära dem för tronen —
det är ur dessa synpunkter, jag upprepar det, som jag, ehuru i betänkandet
finnas uttalanden, dem jag icke kan obetingadt underskrifva,
instämmer med dem, som anse af synnerlig vigt, att Kammaren
nu, liksom förra året, uttalar sill mening och tillkännagifver,
att en reform i våra näringsförhållanden är nödvändig.

I likhet med den siste talaren kan äfven jag försäkra, att den
allmänna meningen inom den ort, jag tillhör, är, att näringarne befinna
sig i ett tillstånd, som kräfver deras snara omhuldande. Jag''
vill icke derför påstå, att de äro i behof af öfverdrifna tullsatser.

Tvärtom kan jag öppet tillkännagifva, att just för de näringar, som
äro hufvudsakliga inom min ort, påfordrar man i allmänhet icke
något sådant. Men med afseende på näringslifvets nuvarande ställning
i sin helhet hehöfves en genomgripande undersökning samt
derpå grundad reform. Detta gäller framför allt frågan om reciprociteten
till andra länder. Jag skall tillåta mig nämna, huru som
jag för flera år sedan samtalade med ryske diplomater angående
möjligheterna för en tulltraktat med Ryssland. Jag har nemligen
sedan lång tid tillbaka varit genomträngd af den tanken, att Sverige
med sin belägenhet vore af naturen hänvisadt att i Ryssland söka
en marknad för sina produkter, då det alltid måste vara förenadt
med svårigheter att för dem finna afsättning i vestern. »Skulle det
icke vara möjligt» — frågade jag ryske diplomater -— »att åstadkomma
en tulltraktat med Ryssland?» De svarade mig, att med
den rådande stämningen i Ryssland skulle det icke lida tvifvel, att
icke ett förslag derom komme att i Ryssland vinna många sympatier.
»Men» —• gentogo de — »vi fästa eder uppmärksamhet på,
att allt hvad vårt land exporterar, såsom spanmål, lin, hampa, frö,
hudar, talg, olja m. m., redan är tullfritt hos Eder, och huru är
det under sådana förhållanden möjligt att åvägabringa en tulltraktat?»
Jag frågar Eder, mine Herrar, kan det vara klokt, att, under
det de Övriga europeiska länderna tillstänga sina hamnar, vi till den
grad spela bort våra trumf, att vi icke hafva några fördelar att
erbjuda våra grannar, om de vilja med oss afsluta en tulltraktat?

Låtom oss icke hänföras af ideella fraser! Betraktom ställningen sådan
den är! Betänkom den siste talarens yttrande om det icke ettåriga
utan snart under 20 år fortsatta upplåningssystemet, hvilket, och
endast det, gjort det möjligt för oss att fortgå på den hana vi börjat.

Och jag vill tillägga, att utom de millioner, den siste talaren om -

K:o 27. 20

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Ang. åtgärder nämnde, drager allmänna Hypoteksbanken in lånta penningar i lanjor
utredning ^et till enorma belopp — för i år, såsom jag tror mig veta, till 40
^^:Cmilli0-r kronor. Tro Herrarne, att ett land, som understödjer ett
(Forts) sådant system, kan bestå i längden? Omöjligt! Vi måste förändra
detta system; och för att dermed göra en början måste vi allra först
söka erhålla en allvarlig utredning i ämnet, dock icke — jag vågar
öppet uttala det •— af sådana tullkomitéer som de senast tillsatta,
ty de äro mer eller mindre ensidiga till sin sammansättning.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Häruti förenade sig Herrar Westerdal och Ola Månsson.

Herr Halldin: Anda tills jag i dag på förmiddagen hörde den
ärade motionärens yttrande, hade jag förestält mig, att det verkligen
låg någon mening i hvad Utskottet här i klämmen yttrar
om att den komité, som af regeringen skulle tillsättas, skulle få i
uppdrag »att snarast möjligt verkställa en omfattande och sorgfällig
undersökning af våra hufvudsakliga näringars och industrigrenars
nuvarande ställning»; men af hans yttrande fann jag, att jag bedragit
mig, och att den egentliga meningen med den nu väckta frågan
endast vore, att Kammaren skulle uttala en bestämd åsigt i
tullfrågorna, äfvensom att det uppdrag, hvilket skulle lemnas den
komité, hvars tillsättande blifvit föreslaget, skulle komma att gå i
motsatt rigtning. Hade min första förmodan, såsom jag i början
trodde, varit rigtig, skulle jag obegripligen gerna instämt i motionärens
förslag; men numera, sedan den verkliga meningen dermed
blifvit lagd i dagen, kan jag icke ansluta mig till detsamma.

Men i händelse verkligen en komité för undersökning af våra
hufvudsakliga näringars och industrigrenars nuvarande ställning skulle
kommit till stånd, hade man bort vara betänkt på, att till ledamöter
i denna komité utse endast fackmän inom såväl de större som
de mindre industrierna eller handtverkerierna, hvilka på ort och
ställe skulle undersökt förhållandet på utländska verkstäder, samt
gjort sig underrättade om utländingarnes små hjelpmaskiner, deras
skicklighet och idoghet. Dertill hade endast fackmän dugt. För
min del skulle jag också kunna berätta en hel hop småsaker derom,
om utländingens arbetsskicklighet och vana på industriens område;
och vill man på stället göra sig underrättad härom, skall man finna,
att han mången gång tillverkar sina industrialster hundra procent billigare
än vi. Sedan de utsedde fackmännen i utlandet förskaffat sig
kännedom om dessa förhållanden, hade de bort vara skyldige att inträda
i våra verkstäder och jemväl taga reda på förhållandet der
och huru vi arbeta, samt på grund af den sålunda ä ena och andra
hållet vunna erfarenheten grunda sitt utlåtande. De skulle nog kommit
underfund med, att utländingen icke är så dum, att han betalar
»frimåndagar» — sådana brukas icke der — och att han icke heller
betalar öfverflödig arbetskostnad; men att han deremot mången gång

21 N:o 27.

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

uppdrifvit sitt yrke till den höjd, som det ännu ingenstädes hos oss ernått,
hvilket allt gör, att han kan utbjuda sina alster billigare än vi.
Hvad är da, kan man fråga, att göra, för att vi skola kunna i detta
hänseende täfla med utländingarne? Jo, efter mitt förmenande skulle
för uppnående af detta mal erfordras införande hos oss af bättre
arbetsmetoder, större idoghet, i allmänhet förenad med mindre administrationskostnad.
Vidtogos åtgärder, hvarigenom ett sådant resultat
ernåddes, skulle man snart få se, att förhållandet gestaltade sig
annorlunda; och jag kan sjelf belysa den saken genom ett ganska
talande exempel. Då jag nemligen pa 18o0-talet arbetade pa åtskilliga
verkstäder i Tyskland och Österrike, tillverkades der eu sorts
apparater, livilka exporterades till, bland andra länder, Sverige., men
sedan jag hemkommit, tillverkade jag sjelf sådana apparater för billigare
pris än i utlandet, derför att jag der inhemtat^ bästa arbetsmetoden.
— Låtorn oss i allmänhet ga till väga pa samma sätt,
och vi skola kunna tillverka vara industrialster lika billigt som utländingen
och sålunda äfven i det hänseendet täfla med honom. Vi
må icke skylla allt på tullsystemet, utan låtom oss, i afseende på
de mindre industrierna, se till, att vi fa bättre arbetsmetoder och
större idoghet och de skola derrned vara hjelpta.

livad de större industrierna beträffar, så finnes visserligen i afseende
på deras bedrifvande hos oss åtskilligt att anmärka, hvarmed
dess idkare troligtvis numera kommit under fund. Orsaken, hvarför
så många af dem på senare tider misslyckats, torde man fa ^tillskrifva
ett origtigt penningesystem; och hade man icke haft i sadan
mängd de granna t aflor, som, snart sagdt, galt såsom mynt, hade
troligtvis månget sådant etablissement varit ogjordt. Afven i detta
system torde man få söka en af orsakerna till den tryckta ställningen.

Jag vill för öfrigt icke neka till, att våra näringar i vissa fält
kunna behöfva ett slags skydd, ty vårt kapital kan mången gångvara
knappt; men att ställningen är tryckt för närvarande., dertill
är, såsom jag redan sagt, tullagstiftningen icke skulden. Ville man
derföre halva en komité, som uteslutande och oveldigt skulle egna
sig åt tullväsendet, skulle jag icke sätta mig deremot, tv allt i den
vägen kan icke förblifva sådant det nu är, utan några tullsatser
behöfva förändras; men då jag tror, att den nya komitén skulle
uträtta ganska litet, emedan vi, det må nu vara ett lyckligt eller
olyckligt förhållande, allt efter som åsigterna i teorien äro, år 188.0
hafva samma regering som 1876, hvilken väl ej heller blifvei benagen
att taga hänsyn till motionärens åsigter om tillsättande åt protektionistiskt
sinnade män till ledamöter i komitén, så vill jag för
min del yrka, att Kammaren måtte, med afslag å Utskottets förslag,
bifalla reservanternes hemställan.

Sedan Herr Talmannen nu aflägsnat sig, öfverlemnande ledningen
af Kammarens förhandlingar åt Herr vice Talmannen, erhöll

Ang. åtgärder
för utredning
af näringarnes
ställning.
(Forts.)

>'':o 27.

92

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

~f]yr‘utrednfnn 4- i Herr ÅxelJ ordet och Jttrade: J»g är lielt och hållet ense med
so“ Pa förmiddagen först hade ordet, att det är mindre
ställning, lämpligt,^ pa grund deraf att vi redan ega en förstärkt tullkomité,
(Forts.) till. Kongl. Maj:t ingå med den föreslagna skrifvelsen. Jag vill

cloek för ett ögonblick ställa mig på mina ärade motståndares ståndpunkt
i denna fråga, jag vill medgifva, att denna komité icke fått
ett sa vidsträckt bemyndigande, som måhända skrifvelseförslagsställaren
nu afsett; och jag vill då se efter, huruvida det kan finnas
skäl att aflåta skrifvelsen eller icke.

Det är ju gifvet, att nyttan af livarje undersökning, som balett
mörker att skingra eller något ljus att vinna, icke kan af någon
oestndas.... Jag vågar dock pasta, att på den undersökning, som i
sknfvelseförslaget förordas, dessa kriterier icke slä in och att den
derför är helt enkelt ändamålslös. Hade motionären och Utskottet
inskränkt sig till att begära eu omfattande och sorgfällig undersökning
af våra hufvudsakliga näringars och industrigrenars nuvarande
ställning, utan något som helst afseende på tullsatser eller handelstraktater,
så skulle jag visserligen hafva sagt, att detta skulle blifva
ett mycket omfattande arbete och måhända icke leda till någon synnerhgen^
vinstgifvande upplysning, men jag skulle dock törhända
naiva gatt in derpå ur rent statistiskt intresse. Men då man vill,
aut eu dyiik undersökning skall hafva till enda och förnämsta syftemål
att utreda^ i hvad mån en förändring i nu gällande tullsatser
kan . befinnas påkallad, vågar jag bestämdt påstå, att denna undersökning
är onödig: ty den kan, såsom jag skall söka visa, aldrig
gifva till svar, att vi behöfva höja tullsatserna. En Undersöknin o-,
hvarigenom man afser att erhålla svar på eu fråga, hvarpå blott ett
svar kan gifvas, är, enligt min uppfattning, utan all nytta.

0 Skiifvelsen gar, såsom sagdt, ut pa, bland annat, att undersöka
vara hufvuäsaläiga näringars och industrigrenars nuvarande ställning.
Då frågor jag: hvilka är o våra hufvuäsaläiga näringar och
industrigrenar ? Går jag till statistikens siffror för att fä‘svar på
fiagan och säger, att den år eu mera hufvudsaklig näring och industrigren
än eu annan, den hvars tillverkningsvärde är större och
som sysselsätter större antal personer, så finner jag, att vi bland
vara hufvudsakliga näringar måste i första rummet ställa jordbruket.
De&s ° tillverkningsvärde jag frånskiljer härvid boskapsskötseln —

uppgår till cirka 350 millioner. Närmast i ordningen hafva vi
boskapsskötseln med ett tillverkningsvärde af cirka 160 millioner.
Sedan kommer slog shan dt er ingen och träindustrien, hvars export
\ arierai emellan 60 och 100 millioner och totala tillverkningsvärde
i.oide uppgå till 150 millioner. Vidare bergs It a n dteringen med ett
tillverkningsvärde af 60 millioner och jernvägsindustrien, livars
bruttoinkomst utgör 30 millioner, och slutligen fraktfarten, som
afven lemnar en inkomst af cirka 30 millioner. De näringar och
industrigrenar, jag nu uppräknat, visa således, om jag så må säga,
ett sammanlagdt tillverkningsvärde af 750 millioner kronor. — Går

23 N:o 27.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

ställning.
(Forts.)

jag nu vidare till den vidtomfattande rubriken fabriker, hvilka jag-■!»<?. åtgärder
förmodar jag far identifiera med livad förslagsställaren kallar våra ^
bufvudsakiiga näringar och industrigrenar, så finner jag att dessas ställning.
totala tillverkningsvärde uppgår sammanlagdt till endast 150 millioner
kronor, under det att, såsom jag redan nämnt, de af mig förut
uppräknade större industriernas tillverkningsvärde belöper sig till den
höga siffran af 750 millioner kronor. o

Går jag nu vidare inom statistiken och fragar: huru mycke„
folk sysselsattes inom livardera af dessa hufvudsakliga naringar och
vrken, finner jag att jordbruket använder — det är svart att finna
den fullt exakta siffran — ungefär eu million, skogshandtenngen och
träindustrien 200,000, bergshandteringen 30,000, fraktfarten 20,000
— huru i detta afseende förhåller sig med jernvägsmdustnen, vet
jag icke - således cirka 1.250,000, under det att alla fabriker
sysselsätta endast 60,000. När nu, såsom natuilig ai,^ onn eu
skulle blifva skyldig att börja med de mer hufvudsakliga naringarne
och industrigrenarne, för att sedan öfvergå till de mindre hinvudsakliga,
så måste den naturligtvis först undersöka den nuvarande
ställningen hos de näringar och industrigrenar, som tillsammans
sysselsätta 1,250,000 personer och hvilkas totala tillverkningsvärde
uppgår till 750 millioner. Den blifvande komitén får således att
först besvara den frågan: kan man genom några -»val af vägda införseltullar»
bereda dessa näringar och industrigrenar större möjlighet
att framgångsrikt täfla med främmande länders tillverkare? Jag
tror, att hvar och eu måste medgifva, att det blott finnes ett enda
svar på den frågan, och det är: att för alla dessa mei a hufvudsakliga
näringar och industrigrenar kommer hvarje införseltull att fördyra
produktionsvilkoren och således förs våra i stället fin- att betrygga
möjligheten att täfla med utlandets producenter. Hvarje Anslag
till förändring'' af nuvarande tullsatser, sa vidt den innebår en
förhöjning, måste derför, hvad dessa industrier beträffar, besvaias

med ett obetingadt nej.

Sedan skulle naturligtvis komitén komma till fabrikerna. Jag
tog dessa nvss i klump, men jag ber att fa erinra, att åtminstone
7, af dem, såsom sockerbruk, tobaksfabriker, pappersbruk, tändsticksfabriker
och åtskilliga andra, äro dels sådana, hvilkas arbete redan
förut är genom fiskaliska tullar skyddadt, och dels sådana, som • e^-tändsticksfabrikationen in. Ib, hvilka icke kunna komma^i fråga att
skyddas genom någon tull. Vi fa således endast qvar nagia smärre
industrigrenar, som sysselsätta 40,000 menniskor med en HUvet
uppgående till omkring 100 millioner, och hvilka man för otrigt
knappast kan räkna till »våra hufvudsakliga näringar och industrigrenar».
Här skulle således komitén komma att besvara den iragan:
skola vi för att hjelpa detta mindretal pålägga en beskattning pa
ett flertal, som är så betydligt större? Jag tror, att komitén, innan
den någonsin går till att specifikt utreda dessa små industriers ställning
kominer °att lägga armarne i kors och endast förklara, att en

Öl oo

N:o 27. 24

Onsdagen den IT Mars, e. m.

1^«S;%^®.1:SÖ.kninS om .leras ställning, för så vidt den skulle afse en tullaf
näringarrtes or ojmng, icke år behöflig", emedan komiten af de föregående underställning.
sokningamc, rörande de andra näringarne, redan funnit, att hvarje
(Forts.) palaggande af tull och förhöjning deraf skulle komma att på hela
landet verka ofördelaktigt Det är isynnerhet af detta skäl, som jaoanser,
att en. komité, sådan som skrifvelseförslaget förordar, är
onyttig och till . ingenting annat gagnande än att möjligtvis visa,
att protektionistiska åsigter och sträfvanden icke kunna af nåo-on
som star pa flertalets rätt, förfäktas.

En talare på uplandsbänken har till de motståndare, som efter
lonom hngo ordet, rigtat den frågan, om de kunde uppgifva något
land, som, utan att hafva hyllat protektionismen, kommit till välstånd.
.Nej, det kunna vi icke, ty det finnes icke något land, vare
sig rikt eller fattigt, som icke någonsin haft eu protektionistisk tulliagstittmng.
Om jag för öfrigt nu påstår, att de trots protektionismen
kommit till valmåga, säger han, att de i följd deraf kommit
dit, och sa sta vi der utan att kunna öfvertyga hvarandra.

0 ^am>ne äiade talare har sagt, att man strider om, huruvida
var tull-lagstiftning går i protektionistisk eller frihandels rigtnino-,
och att man icke kan med nej eller ja besvara den frågan, emedan
den gör bada delarne. Jag är af eu motsatt mening. Hvarje tulllagstiftning,
som . icke är uteslutande af fiskalisk art, är i och med
detsamma protektionistisk; så snart tull upptages för annat ändamål
an statens fiskaliska, såsom ju fallet är i värt land, afser den protektion
eller s. k. skydd för inhemskt arbete. En tullagstiftning
som vore byggd helt och hållet på frihandelns principer, låter icke
Tan.ia sig, utan att man ströke ut hvarje tullsats i densamma, som
icke vore fiskalisk.

- • nf''lär rao^omiren i förmiddags talade om det olidliga och outhärdliga
förtryck, nationer sådana som vår tå lida af de stora industrndkande
landerna, förmodar jag, att han med de sistnämnda
menade bland andra England. Om jag nu frågar Eder, hvilket är
det olidliga förtryck, vi lida af England, så förmodar jag, att de
flesta sk.oia. hafva svårt att inse hvari det består. Förmodligen bär
\äl motionären in en åt, att förtrycket skulle bestå deri, att England
säljei till oss sina varor för billigt pris, öfversvämmar oss dermed,
som det heter, ja möjligen nästan skänker bort sina varor till oss.
År det detta, som han kallar för ett olidligt och outhärdligt förtryck
kan jag väl medgifva, att det möjligen existerar, men mot
uttryckets befogenhet måste jag protestera. Om någon säljer mi<r
eu vara. för billigt pris. billigare än jag kan tillverka den sjelf eller
annorstädes fa köpa den, kan jag väl icke kalla detta ett olidligt
och outhärdligt förtryck.

Den ärade talaren på uplandsbänken har såsom bevis på den
protektionistiska strömning, som på andra områden inom Riksdagen
gjort sig gällande, talat om de lånebelopp, som här i landet upphtnas
bade för utförande åt arbeten för statens räkning och under -

25 N:o 27.

Onsdagen den 17 Mars, e. in.
stundom för att underlätta industriens betryckta ställning. Jag tager Ang. åtgärder

mig med anledning liäraf friheten fästa hans uppmärksamhet på, att
det dock är en betydlig skilnad emellan att staten vid något till- ställning.

fälle med sin kredit hjelper den ena eller andra näi ingen, som (Forts.)

kämpar med en tillfällig svårighet, när detta sker utan att kosta
statens öfriga medborgare en skilling, och att,.. i enlighet med protektionisternas
syftemål, låta ett mindretal kräfva ut skatt åt iier talet

genom skyddstullarne. .

Den ärade talaren på vestgötabänken har sagt, att reciprociteten
fordrade, att vi aflåta denna skrifvelse till Kongl. Mai :t, och att,
när alla andra länder för oss stänga sina hamnar och om g ar a sig
med skyddstullar, den ifrågasatta komitén måste. af oss til sa as.

Ja, om meningen vore, att gifva densamma komitén nagot upp rag
att taga reda på reciprocitetsförhållandena de olika länder na eme an,
skulle jag kunna erkänna rigtigheten af detta argument; men om
Herr Grefven vill genomgå detta skrifvelseförslag, ^skall han den
icke kunna uppleta något, som antyder ett uppdrag åt konnten a:
föreslå tullar blott och bart för nöjet att få öfva reciprocitet eller,
rättare sagdt, af liämd mot andra nationer, som omgärdat sig med
skyddstullar. Jag anser således, att detta argument icke här har
någon som helst bevisande kraft.

Jag ber att få yrka afslag å betänkandet.

Herr Olof Jonsson: Då jag under gårdagens diskussion

yttrade, att denna fråga för mig var af mindre vigt, och. att jag
antog, det Kammaren icke skulle bifalla föreliggande betänkande,
vill jag nu börja med att tillkännagifva, att jag icke begärt ordet
för att yrka afslag å betänkandet; och jag säger detta för att lugna
de oroliga sinnen, som i ett afslag skåda endast mörka natten men
i ett bifall se guld och gröna skogar. Men när jag säger, att jag
icke vill yrka afslag, måste jag ock tillägga, att jag icke heller kan
bifalla betänkandet utan ett litet tillägg till detsamma. Innan jag
framställer detta mitt ändringsförslag, anhåller jag dock att få angående
sjelfva saken yttra några ord.

Af Utskottets betänkande inhemta vi, att den nu arbetande, åt
Kongl. Maj:t förstärkta, tullkomitén senast erhållit i uppdrag att
taga i öfvervägande, huruvida, under förutsättning af franska haudelstraktatens
upphörande, någon förändring af nu gällande, tubsatser
kan vara påkallad med hänsyn till den billiga fördelningen
af de skattebidrag, som uti tullafgifter uttagas, äfvensom att uppgöra
förslag till den i anledning af metriska systemets, införande
erforderliga jemkning i nuvarande tullsatser. Den komité ater, som
här begäres, skulle hafva helt andra uppgifter att lösa. Jag föreställer
mig således, att den nuvarande komitén kommer att aroetai
sitt syfte, och att en ny komité blifver tillsatt för de nya uppgifternas
lösning; samt att alltså en komité skulle arbeta med uppgift att
tillse de förändringar, som erfordras för billigare fördelning af skatte -

N:o 27. 26

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Ang. åtgärder bidragen, som i tullafgifter uttagas, och en annan åter med uppJfnärin^arnes
^^se> hyad som erfordras för att våra inhemska näringar

1 "ställning''61"nja kunna täfla å den inländska marknaden med utlandets tillverk(Forts.
) ningar. Yi skulle då ock i en framtid få se två alldeles olika betänkanden,
och jag undrar, hvilka resultat man skulle kunna draga
af dessa möjligen diametralt motsatta utlåtanden. Jag kan icke
finna annat, än att man skulle nödgas nedsätta en tredje komité
för utredande af denna härfva. Förmodligen skulle dock icke de,
som nu ifra för eu ny komité, vara belåtna med en så långsam utredning,
och jag tror derför, att de skola gerua ingå på "den förändring
jag ämnar föreslå.

Innan jag framställer detta ändringsförslag ber jag dock att få
tillkännagifva mina åsigter i frågan i dess helhet och såsom principfråga.
Jag får då till eu början förklara, att jag ingalunda obetingadt
gillar den satsen, att enhvar må köpa en vara, der han
finner den billigast, utan tvärtom anser, att, om tullsatser gagna det
allmänna, den enskilde måste underkasta sig dessa och underordna
sitt intresse under det allmännas. Men jag betviflar just, att sådana
höjda tullsatser, man här åsyftar, verkligen skulle gagna det allmänna.
Det vore t. ex. roligt att höra, huru jordbruksnäringen
skulle kunna upphjelpas i följd af tullars åsättande. Som vi veta,
är jordbrukets export större än importen. Skulle under detta förhållande
tullsatser kunna höja priset å jordbrukets alster i allmänhet?
Jag åtminstone betviflar detta. Endast en sak anser jag i
detta hänseende kunna leda till målet, och om motionären skulle
kimna astadkomma något i den vägen, skulle jag lyckönska honom.
Det vore nemligen, om alla stater med stor spannmålsimport, lade
tull på spannmål i allmänhet men leinnade den, som från Sverige
infördes, tullfri. Vill motionären verka i det syftet, skall jag vara
honom tacksam, men på det sätt, som nu är i fråga, tror jag det
vara en fullständig omöjlighet att i någon mån upphjelpa jordbruksnäringen.

Hvad nu beträffar, att den ifrågasatta komitén skulle åstadkomma
eu sorgfallig undersökning af våra näringars tillstånd och
på grund deraf afgifva yttrande angående erforderliga tullsatser,
hvarigenom åt producenter i vårt land möjlighet bereddes att genom
arbetsskicklighet, flit och sparsamhet kunna framgångsrikt täfla med
främmande länders tillverkare, så ber jag att få erinra om en näring,
som jag förmodar enhvar skall erkänna, att den faller under
denna rubrik. Det är bekant, att i vissa delar af Norrland finnes
en industri, bestående i spånad och väfnad af lin, hvilken icke intager
ett så obetydligt rum, om den ock på senare tider något
minskats i värde. Jag undrar, huru motionären nu vill ställa till,
för att upphjelpa denna näring. Lägger man högre tull på den utländska
produktionen, så hämmar man visserligen den utländska införseln
; men i Sverige finnas flera'' fabriker för sådan tillverkning,
och just i täflan med dessa går den norrländska tillverkningen under.

27 N;o 27.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Således tror lag icke det blir lätt för koinitén att finna nagot bote- Ang. åtgärder
medel i detta hänsende. Jag fruktar ock, att koinitén i öfrigt i för utredning

sitt
något

man

förut

inom

slätter maskin er från utlandet. livad
tog dessa maskiner från utlandet? Jo,
icke varit kända, och ari
landet. Det liade

mangd

var väl då skälet, att
endast det, att de bär
man således icke kunde göra dem
visserligen varit både lämpligt och nyttigt,
om sådana maskiner kunnat göras hemma bos oss, men det kunde
man icke ben-ära, då ingen den tiden hade reda pa, huru en sadan
maskin skulle konstrueras. Nu veta vi dock att den inhemska tillverkningen
af dessa maskiner fullt räcker till for vara behof. Om
man blott en gång lärt känna eu uppfinnings varde, tager nog snart
den inhemska0tillverkningen deraf fart och åstadkommer ett lika
godt arbete som den utländska.

Man har bär talat om den strömning, som
den, att höja tullsatserna, och man har i det afseendet särskilt
framhållit Tysklands exempel. Väl medgifver jag, att de tyska tulltaxorna
i vissa fall äro högre än våra, men vår tulltaxa är dock i
sjelfva verket mera protektionistisk än den tyska. Icke heller tror
jag, att det medför en afgjord förlust för oss, om ett land, till
hvilket vi stå i handelsförbindelse, höjer sina tullsatser, under det
vi låta våra egna stå oförändrade. Jag skall söka visa detta med
ett exempel. Tyskland har hufvudsakligen lagt an på att lägga hoga
tullar på oarbetade varor,

sig sågade eller osågade. - o - ■ , Q

sjelf har tillgång på dessa trävaror, de maste köpas utifrån och sverige
bidran-er med en icke obetydlig myckenhet sådana varor,
nu derigenom, att trävaran fördyras, älven skeppsbyggenet i tyskland
blir dyrare, kan det ju tänkas, att Sverige kan fa till tyskland
försälja här färdigbyggda fartyg, hvilket icke förut kunnat ega
rum. Sålunda är det ingalunda gifvet att höjda tullsatser i ett
annat land skola skada oss.

öfver hela verl -

(Forts.)

sk, att Komiten i otngt i ■>'' . " y

arbete skall möta hinder på hinder, sa att till sisi, icke blifver ^ stän„9ng_
resultat af alltsammans. En annan näring, som väl ock borde
stå högre än den nu gör, är manufakturier för jern af olika slag.

Jag minnes t. ex. huru som för omkring 8 ar sedan man inköpte
amerikanska yxor till ett pris af 8 kronor stycket. Sedan dess har
priset nedgått så, att de nu kunna köpas för 4 kronor; men manne
icke äfven detta pris är tillräckligt högt, för att en svensk tillverkare
genom tillverkning af sådana yxor skulle kunna bedri va eu
industri med ganska stor förtjenst? Men kvari ligger a e e . t a
kerligen icke i det låga priset på den utländska varan, utan deruri,
att våra smeder icke kommit under fund med att gora sadana eggar pa
sina yxor, som utländingen. Kunna vi val tro, att tulltaxan i detta
afseende kan åstadkomma så stora resultat? Der kan den sannerligen
icke. Vi erinra oss t. ex., hurusom, da i början af 1870-talet
arbetslönerna voro mycket höga, man började i mycket stor
köpa

och detta drabbar äfven trävaror, vare
Ku är det gifvet, att, när Tyskland icke

SveÖm -

N:o 27. 28

Onsdagen den 17 Mars, e. ro.

Ang. åtgärder Herr Temptander: Då jag vid förra riksdagen, när fråga före afnäringarnetsYar

0111 förberedande arbetena för en revision af tullagstiftningen,
ställning, framlade ett förslag till beslut, som af denna Kammare godkändes,
(Forts.) torde jag äfven vid detta tillfälle böra yttra några ord om Ut skottets

nu föreliggande hemställan, livilken vid första påseendet
kan synas std i eu ganska stor öfverensstämmelse med det yrkande,
jag då framstälde. Skiljaktigheten emellan dessa båda skrifvelseförslag
är likväl ganska stor. I likhet med motionären och i likhet
med Utskottet erkänner jag och sökte vid förra riksdagen framhålla,
att, innan man skrider till några väsentliga rubbningar i tullagstiftningen,
är det ganska angeläget, att detta arbete föregås af en
omfattande och sorgfällig undersökning angående inhemska näringars
och industrigrenars ställning, hvilka af tullagstiftningen beröras.
Da man en gång har skyddstullar, — och få vi ju erkänna, att vår
tullagstiftning till betydlig utsträckning är byggd på skyddstullsystemet-,
gar det nemligen i min tanke icke an att på måfå
ändra dessa tullsatser, utan att dessförinnan göra klart för sig, hvilka
verkningar en sadan åtgärd kan utöfva på de skyddade näringarue.

Jag framhöll också vid förra riksdagen, att det är ett ganska
berättigadt anspråk man kan hatva, att efter vissa perioders förlopp
likasom stanna och se tillbaka på verkningarne af större reformer i
tullagstiftningen, sedan de under eu följd af år varit tillämpade.
Men då jag i mitt yrkande under förra riksdagen sökte uttala mig
för önskvärdheten åt eu sådan undersökning, så angaf jag deremot
icke nagot program för den rigtning, hvari tullagstiftningsarbetet
sedermera borde gå. Jag vill, såsom jag nyss nämnde, låta en utredning
föregå, och att sedan på basis af den kännedom af förhållandena,
som härigenom kunde vinnas, tullagstiftningsarbetet skulle
företagas. För denna min åsigt hem tade jag äfven stöd i det tillvägagäende,
som man iakttagit i andra länder och som af den ärade
motionären i hans anförande på förmiddagen också antyddes, då han
berörde de s. k. undersökningskommissionernas verksamhet. Jag
förestålde mig också, att önskan om eu sådan utredning kunde vara
gemensam för anhäugarne af do olika åsigterna, och att man bär
liksom annorstädes skulle uppskatta betydelsen af eu sådan undersökning.
Det är äfven åt erfarenheten bekräftadt, att de motsatta
åsigterna lättare enas inför noggrant utredda faktiska förhållanden,
än som är möjligt, då man endast håller sig till diskuterande af allmänna
principer. Deremot angaf jag såsom jag nyss nämnde icke
i mitt yrkande vid förra riksdagen något program för den rigtning,
hvari eu blifvaude tulltaxa borde utarbetas. Ett sådant program
finner jag deremot uttalad t i nu föreliggande Utskottsbetänkande i
de ord, som börja med »för att genom val afvägda tullsatser» etc.
Betydelsen af dessa ord är så mycket större, då man betänker, att
dessa ord liafva sin särskilda historia. Det är nemligen nästan ordagrant
samma uttryck, som begagnades i 18G2—1803 årens Riksdags
skrivelse till Kongl. Majrt, och dessa ord voro då uttryck för den

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

29 X:o 27.

vid nämnda riksdag rådande skyddsvänliga stämningen hos represen- Ang. åtgärder
tationen, en stämning som emellertid icke fann gensvar hos rege-^;~^
ringen, hvilken gaf den dåvarande tullkomiten dess ms ruktion i or- ställning.
dalag, nästan motsatta de af Rikets Ständer begagnade. lvu har Ut- (Forts.)
skottet användt ungefär samma ord, som förekomma i Rikets Ständers
nyssnämnda skrifvelse, och derigenom framlagt ett program för
tullagstiftningen, under det jag från mm standpunkt icke vill pa forhand
angifva något sådant. Låtom oss i stallet, såsom den arade
talaren på uplandsbänken nyss yttrade,_ taga erfarenheten till lararinna,
men låtom oss då också vänta till dess vi genom en sor0 a ia
undersökning vunnit denna erfarenhet. Det ar åt detta skal jag ic i
kau med min röst biträda det nu föreliggan e ois a„e .

Hvad angår denna frågas ställning till den forstarkta tullkomitén,
så må det väl vara sant, att i den instruk mn som för denna
komité utfärdats, icke är uttryckligen forklaradt, att kom ten skall
verkställa eu sådan undersökning, som bade motionaren och Utskottet
ansett och äfven jag anser behoflig; men a andia sidan ma man
väl medgiHm, att c^icke ligg»^

räH fatta^huni komitén i annat fall skulle på ett tillfredsställande
sätt kunna lösa sin uppgift. Jag beliofver härvid natuiligtvis icke
erinra, att en enskild komitéledamots asigter och yrkanden icke
kunna vara bestämmande för konntens verksamhet men .jag föreställer
mig å andra sidan, att komitens flertal icke kan vilja motsätta
sig, att de åt komitén anförtrodda frågors behandling far ske
med tillämpning af samma metod, hvars andamalsenlighet bestyrkes

åt erfarenheten i andra ländei. , .... . ,,

Hade nu förevarande Utskottsbetänkande inskränkt sig till ett

förslag att i skrifvelse till Kongl. Maj:t framhålla betydelsen deraf,
utt komitén vid lösning af den komitén förelagda uppgift läte sig
angeläget vara att verkställa en sadan undersökning, sa hade jag tor
min del icke haft något emot att biträda ett sadant beslut; men
med den form betänkandet nu bär, kan jag icke ansluta mig till
detsamma; och’det är endast detta, jag velat tillkännagifva.

Herr Jöns Rundbäck: Jag läste för någon tid sedan i en tidning,
att, då tullfrågan förekom till behandling i franska deputeradekammaren,
dess president yttrade, att det gladde honom, att tragan
icke var af politisk, utan ekonomisk art, och att han derfore hoppades,
att eu livar deri skulle yttra sig helt och hållet opartiskt, och
jag har med nöje erfarit, att samma förfaringssätt har egt rum, da
hvar och en i dag sökt göra sina åsigter gällande.

Det hvarom diskussionen mest rört sig, har vant de egenskaper,
som den'' blifvande komitén skulle hafva och den nuvarande komitén
eo-er Här har blifvit sagdt, hvad äfven af Utskottet pavisats, att
den''komité, som tillsattes år 1863, tillsattes icke efter de grundsatser,
som Rikets Ständer då uttalade, utan efter lielt andra grundsatser,
som Kongl. Maj:t fann för godt att bestamma. Men obestrid -

N:o 27. 30

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

åtgärder ligt är också, att den instruktion, som skulle gälla för den nuvarande
{fnärindarneskomitén'' icke heller öfverensstämmer med de grundsatser, somifjor
ZåUnC,MS }lttalades af denna Kammare, hvilka, så vid t jag kunnat finna, gingo
(Forts.) * samma rigtning, som åt motionären och Utskottet nu angifvits.

Hvad för öfrigt denna komité, som nu varit tillsammans i fyra år,
uträttat, känner jag icke till, och huru länge den ännu skall arbeta,
innan man får kännedom om resultatet deraf, veta vi icke. Men
under tiden, medan man väntar och väntar, går ordspråket i uppfyllelse,
att »medan gräset gror, dör kon».

Man har talat om de personers lämplighet, som sitta i komitén,
och huruvida de vore de lämpligaste för ett sådant uppdrag. Jag
tror för visso, att de är o insigtsfulla och fosterländskt sinnade män;
men dermed är ingalunda sagdt, att deras åsigter och den utredning,
de kunna komma att framlägga, gå i den rigtning, som blifvit uttalad
såsom önskvärd. Detta kan ju bli möjligt, men jag håller för
troligare, att deras utredning icke kommer att gå i den rigtningen.
Om Herrarne t. ex. önska ett härordningsförslag och öfverlemna
uppdraget att uppgöra ett sådant åt en komité, sammansatt af Värnpligtens
Vänner, så kunna Herrarne vara förvissade om, att detta
förslag skulle få ett helt annat utseende, än om det uppgjordes af
dem, hvilkas asigter i detta afseende gå i en annan rigtning. Det
är alldeles påtagligt; men man kan derför icke säga, att de förre
icke äro insigtsfulle män.

Man har också talat om vårt nu gällande tullsystem. Kunna
Herrarne visa, att något sådant verkligen finnes? Om man granskar
tullkomiténs betänkande af år 1863, som för öfrigt är ett särdeles
förtjenstfullt arbete, skall man snart finna, att något system deri
icke står att upptäcka. Det inflytande, detta förhållande utöfvat på
vara näringar, tror jag ingalunda varit helsosamt; erfarenheten från
eget och andra land tillika med upplysta, högt stående mäns vittnesbörd
vittna i många afseenden annorlunda. Jag dristar mig att härvid
anföra en sats, som uttalats af en högt uppsatt person, och
hvilken sats torde något gälla, såsom i vissa afseenden tillämplig
äfven på våra förhållanden. Sistlidne år yttrade nemligen tyska
kejsaren i sitt trontal till förbundsrådet i afseende å denna fråga
följande: »jag kan icke inse, att den tullpolitik, som hos oss blifvit
följd alltsedan år 1865, varit för landet gagnelig». Detta har den
tyska kejsaren uttalat till sitt folks ombud om det system, som i
Tyskland följts intill senaste tider, och jag vågar i min ringhet tro,
att samma yttrande kan användas om jeinväl vår tullpolitik; ty den
bär varit lika med. Tysklands sedan 1865, men der liafva de ansett
sig i landets intresse böra ändra denna politik, under det vi, som
jag tror till vår stora skada, fortsätta med densamma.

Man bär sa mycket talat om frihandeln, och hvar och en, som
icke till alla delar gillar dess satser, anses icke ens vara vän af friheten
eller andra menskliga rättigheter. Detta är likväl en förvexling
af begrepp, som frihandlarne tagit för sed att använda för att

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

31 27.

visa en vacker fana. Ty vore skyddstullsystemet en motsats mot Ang. åtgärder
friheten, då skulle naturligtvis Amerikas, Frankrikes och särskild t
Norges folk, der de flesta statsinkomster uttagas genom tullar ochl'' ''Itailnhu™*
der för öfrigt näringarne är o väl skyddade, vara de ofriaste folk i (Forts.)
verlden; men detta är ju ingalunda förhållandet.

Den föreliggande frågan berör också ett mycket stort socialt
intresse, nemligen arbetarens ställning och den konsumerande allmänheten,
för hvilken, såsom det heter, varan icke bör lör mycket
fördyras. Jag vill i detta afseende åberopa en stor frihandlare, hvars
ord icke heller torde böra sakna eu viss betydelse. Förre engelska
premierministern Gladstone yttrade nemligen en gång till Manchesters
arbetareförening vid ett tillfälle, då agitationer i frihandelssyfte satts
i gång, följande ord: »glömmen icke, att det icke är billiga lif.sförnödenheter,
utan god tillgång till arbete och god betalning, som
göra er lyckliga och välmående». Och erfarenheten säger oss sjelfva
detta. Under de dyra åren 1873—18/4 o. s. v. voro arbetslönerna
högt uppdrifua i vårt land och prisen å lifsföruödenheter likaledes.

Men tron I icke, mine Herrar, att den svenska arbetaren då hade
det bättre? När sedermera andra tider inträdde, nedsatte man, jemte
arbetslönerna, äfven prisen på lifsförnödenheterna. Men detta torde
ingalunda vara sättet att befrämja arbetarens sak.

Då emellertid flere hafva antecknat sig för att yttra sig i denna
fråga, vill jag icke alltför länge upptaga tiden. Jag vill endast säga.
att de af Herrarne, som icke vilja bifalla Utskottets hemställan, torde
hysa mera farhåga än andra för den ifrågasatta undersökningen, tv
annars skulle de väl icke motsätta sig en sådan, om de ej ausago
att deras så kallade system vore det enda saliggörande. Hvad emellertid
detta system uträttat, derpå kunde anföras flera exempel, men
jag vill blott anmärka ett. Förr existerade i Yestergötland en särskild
klass handlande, som vandrade kring i gårdarne och sålde hvarjehanda
kram. Öfver denna så kallade gårdfarihandel klagades högljudt
och det lyckades frihandlarne att få bort denna näring. Men
i stället har landet fått tusentals polska judar, som öfversvämma alla
landsdelar och häröfver klaga ej frihandlare, ty de der köpmännen
höra till systemet. Men, frågar jag, livad kan vara anledningen till,
att alla dessa polska judar och andra probenreutrar vistas i vårt land,
under det tusentals svenska arbetare emigrera? År detta ej ett missförhållande,
som bör undersökas? Månne ej det finnes tillräckligt
med arbete här hemma för landets egna barn? Något fattas; och
vore det sant, att frihandeln är så lvckobringande, som man velat
påstå, så skulle ej ett sådant missförhållande kunna ega rum.

Man säger också, att frihandelssystemet är så utmärkt derför, att
det lemnar bästa tillfallet att tillämpa den regel, som säger, att man
skall köpa der man får billigast. Men då blir ju följden, att ti’ 1
exempel jordbruksprodukter, hvilka utan tvifvel produceras billigare
i södra Europa och Amerika, af oss skola köpas derifrån. Huru skola
våra egna landtbrukare kunna bestå täflan med jorclbrukarne i dessa

N:o 27. 32

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Ang. åtgärder af naturen mera gynnade länder? Dertill svarar man, att vi ej rätt
för utredning fgrstå oss på saken. Yi böra odla liafre, och man har verkligen
“tältofogneS redan kommit derhäu, att den svenske landtbrukaren knappast vågar
(Förta) °dla anlia^ än hafre, hvilket ock visat att detta sädesslag redan utgör
större delen af exporten. Men ett böra vi härvidlag icke glömma,
nemligen Irlands exempel, att ju mera produktionen af ädlare sädesslag
nedgår, ju mera sjunker jordens värde och folkets välmåga. Det
kan för öfrigt aldrig vara till vare sig landets, jordbrukarens eller
arbetarens fördel, att medan vi producera hafre för att sända till
England som boskapsfoder, vi åter måste för dessa penningar köpa
råg från Ryssland till vårt eget bröd.

Mycket beror derpå, invänder man vidare, att vi ej hafva några
goda arbetsmetoder. Men utom det att vi upplånat en mängd penningar,
som väl bort lyfta näringarne, så hafva vi på sista tiden
gjort stora uppoffringar för tekniska skolor, expositioner och anslag
till reseunderstöd åt arbetare för att inhemta utlandets arbetsmetoder.
Skulle ej allt detta hafva verkat till någon förbättring, då gå
vi ohjelpligt bakut, dömda till döden. Meu om vi åter förtrösta på
oss sjelfva och anse oss såsom eu stor familj, som arbetar och sträfvar
och sins emellan utbyter arbetsprodukter, så tror jag det skall
lyckas godt.

På grund af hvad jag nu kortligen anfört ber jag att få instämma
i motionärens och Utskottets förslag, hvilket jag hoppas
skall vinna Kammarens bifall. Man har sökt skrämma oss med, att
Första Kammaren aldrig skulle gå in på en skrifvelse så beskaffad
som den af Utskottet föreslagna, men må Förste Kammaren göra
sin sak; Andra Kammaren bör ej låta inverka på sitt beslut. För
min del hoppas jag äfven inom Medkammaren många skola omfatta
detta förslag, som måhända blir Riksdagens beslut.

Herr Granlund: Att förevarande motion skulle möta häftigt
motstånd af den moderna frihandelsprincipens förfäktare, var för mig
alldeles klart, Men om man närmare betraktar Utskottets »kläm»,
synes saken ej så vådlig, ty der talas ej om några bestämda förhöjda
tullsatser. Motionären och Utskottet hafva här begärt en »omfattande
och sorgfällig undersökning af våra hufvudsakliga näringars
och industrigrenars nuvarande ställning». Kunna väl Herrarne neka
att våra näringar i närvarande stund befinna sig i en särdeles tryckt
ställning? Derorn vittnar väl eu mängd nedlagda stora verkstäder.
Enskilda personer hafva genom associationer bildat stora bolag till
bedrifvande af industriella verk och inrättningar, men sedan de förlorat
alla de insatta penningarne, hafva de måst nedläggas. Kan
det väl vara rätt att på samma gång som vi uppoffra millioner till
läroanstalter för teknisk undervisning, vi icke lemna näringarne, till
hvilkas befrämjande undervisningen meddelas, något skydd? Eller äro
vi då icke ett industriidkande folk? Jo, det äro vi; det har blifvit
erkändt på många verldsutställningar och kan derför icke förnekas.

33 Nio 2t•

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Jag är öfvertygad om att det finnes inånga förhållanden i tulltaxan, Ang. åtgärder
utom förhöjda tullar, som här kunna beaktas. Här har icke varit fs/ utredning
fråga om annat än att betrygga åt producenten i vårt eget landa ^mumng.
möjligheten att genom arbetsskicklighet, flit och sparsamliet kunna (iforts)
framgångsrikt täfla med främmande länders tillverkare.

En ärad talare på göteborgsbänken sade, att erfarenheten^ ådagalagt
att, när eu person med eget kapital börjar en affär, da bär
den sig, men icke så snart han börjar att låna rörelsekapitalet. Ja,
detta är ju ett bevis på, att vår industri är tryckt, då den icke ens
kan lemna ränta på ett upplånadt förlagskapital. Man har. alltid
det påstående, att vi skola köpa billigt och att den industri, som
icke bär sig, icke är naturlig för vårt land. Men, mine Herrar, jag
frågar, h vilken industri är då naturlig i Sverige? Jo, säger man,
det är landtbruksnäringen. Men tro Herrarne att landtbruket kan
emottaga våra industriella arbetare? Nej, det kan det icke. ^ Hänvisar
man dem till landtbrukarne, så säga dessa: vi äro också i en
betryckt ställning, och vi kunna icke lemna er något arbete. .Men
ändå säger man till arbetaren: bara du får köpa för billigt pris, sa
står du dig, — men man frågar icke efter om han har något att
köpa för, livilket oftast är händelsen.

Jag tror att, under nuvarande förhållanden i vårt land, då förevarande
fråga står på dagordningen och då, såsom jag anser, den
öfvertygelsen är allmänt utbredd att det måste vara något i våra
tullförfattningar som icke är så som det bör vara, det icke kan skada
att en undersökning eger rum uti ifrågasatta hänseende. Må denna
undersökning utfalla huru som helst, man kan alltid sedermera förfara
efter omständigheterna.

Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, men kan icke annat
än på det högsta yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr O. B. Olsson: Den andre talaren i ordningen, som på

f. m. hade ordet i denna fråga, yttrade sig vidlyftigt om handelsbalansen
synnerligast under de sista decennierna, men sä vidt jag vet,
har ingen sökt att närmare redogöra för detta förhållande. Jag ber
få fästa uppmärksamheten på en omständighet, som, enligt min åsigt,
väsentligen bidrager till den större handelsbalans, som alltid uppstår
i nära nog livarje land. Ett svenskt fartyg, lastadt med timmer till
ett värde af 100,000 kronor, afgår härifrån till någon fransk hamn,
säljer der sin last för 150,000 kronor och för denna summa köper
en ny last och afgår vidare till åtskilliga andra hamnar och a hvarje
sådan förnyar samma experiment med samma fördelaktiga resultat.

Efter eu längre eller kortare tids bortovaro återkommer samma
fartyg hem till Sverige med en last t. ex. kolonialvaror, värd
1,000,000 kronor. Nu har för detta fartyg i våra tulljournaler antecknats
export 100,000 kronor, import 1,000,000 kronor, således eu
handelsbalans af 900,000 kronor, utan att ett enda öre blifvit betaldt
i mellangift på den utgående och inkommande lasten. Om man an Anära

Kammarens Prot. 1880. N:o 27. 3

Jf:o 21. 34

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

Ang. åtgärder tager att samma förhållande kan ega rum med hundratals af våra
ifVäri^anes^ ^anclelsresor stadda fartyg, så är lätt insedt, huru en stor han''
TtälTnUig''!^ delsbalans icke allenast i vårt land, utan äfven i andra länder kan
(Forts.) uppkomma; och om handelsbalansen till sina uppgifna summor vore
en verklighet, skulle alla handelsidkande stater långt för detta varit
totalt ruinerade.

För öfrigt ber jag få säga, att det är naturligt, att eu livar,
utan afseende på nationalitet, bör hafva rättighet att köpa sina lefnadsförnödenheter,
eller hvad han behöfver till föda och kläder, för
sa billigt pris som det är möjligt, utan att vare sig staten eller
producenten bör söka dervid draga någon väsentlig större fördel genom
skyddstullar.

Här har talats om att landtbruksnäringen behöfver tullskydd.
Jag tror det icke. Såvidt jag känner, behöfver åtminstone icke jordbruket
i Skåne något sådant skydd, oaktadt Skåne är eu af landets
mest sädesproducerande provinser och till följd deraf måste hufvudsakligen
soutenera sig på jordbruksnäringen. Jag tror icke, att jordbrukarne
böra ropa på skydd för denna sin näring, och då vi dessutom
veta, såsom redan förut af en föregående talare blifvit påpekadt,
att Sverige är ett sädesexporterande land, så måste vi väl icke kunna
säga, att vi behöfva skydd för vårt jordbruk. Ett sådant påstående
gäller åtminstone för mig ingenting.

Hvad sjelfva industrin beträffar, så är det min tanke, att Sveriges
industri icke borde stå lägre än något annat lands, och den
gör det icke heller, tack vare den rikedom vi ega i landets stora
vattenkraft, hvilken i de flesta andra länder får ersättas genom en
produkt, som måste köpas eller upparbetas ur jorden, nemligen stenkol.
Jag minnes mycket väl huru som, då det vid 1866 års riksdag
var fråga om att nedsätta införseltullen å porslinsfabrikat, från
flera håll och bland andra från många, som jag tyckte insigtsfulla
personer, förutspåddes, att hela porslinsfabrikationen genom en sådan
åtgärd skulle duka under. Men hvar har händt? Jo, denna fabrikation
har, oaktadt tullskyddet till följd af franska handelstraktatens
tillkomst betydligt minskats, i stället för att duka under, så
utvidgat sig, att vi icke allenast numera slippa att köpa porslin
utifrån, utan att vi sjelfva kunna exportera ej obetydligt af denna vara.

Jag ber att med några ord få vända mig till den talare från
Göteborgs och Bohus län, som sade, att Sverige icke exporterar
eller, rättare sagdt, icke odlar annat än hafre. I det fallet torde
han väl hafva misstagit sig. Vid riksdagarne, då det varit tal om
bränvinsbränning, har det alltid framhållits, att vi icke kunde med
fördel odla annat än potatis och råg. Nu åter påstås, att vi ej
producera annat än hafre. Hvilketdera af dessa påståenden är rigtigt?
Måhända till en viss grad beggedera. Men antag nu, att
det senare vore det rätta eller att vi icke odlade annat än hafre!
Om vi kunde odla och sälja denna produkt med större fördel än

35 \:o 27.

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

råg, och i stället köpte den sistnämnda för proportionerligt billigare Ang. åtgärder
pris, skulle väl landet förlora derpå? Nej, visserligen icke! för utredning

Då nu emellertid redan en komité är nedsatt i ungefärligen ena- '' staihdng.
lianda syfte som det livarom. här är fråga och denna komité haller (Forts.)

på med att arbeta i sitt uppdrag, anser jag det vara oklokt och
obehöfligt att ytterligare tillsätta eu ny komité, och yrkar jag derföre
afslag å Utskottets framställning.

Herr Hedin: Herr Talman! Det förefaller mig obestridligt, att
i det tillfälliga Utskottets förslag ligger något, som ar rätt, klokt
och behjertansvärdt, nemligen dess hemställan om »en omfattande
och sorgfällig undersökning af våra hufvudsakliga näringars och industrigrenars
nuvarande ställning.» Det kan nemligen, synes det
mig, icke förnekas, att de industriella undersökningar, som under de
allra sista åren egt rum, t. ex. i Frankrike och Italien, hafva vant
högst värdefulla så väl för den teoretiskt vetenskapliga forskningen
som för de praktiska resultat, som de gifvit statsmän och lagstiftare
att beakta. Jag skulle således gerna önska, att eu dylik undersökning
äfven i vårt land konnne till stånd. Men enligt min tanke
finnes det något i förslaget, som icke är rätt, behörigt eller lämpligt.

Ty hvad bör väl en sådan undersöknings mål vara? Det bör vara
sanningen, den rena och opartiska sanningen. Man bör på förhand
vara ense om, att denna sanning skall med alla medel sökas, man
bör vara ense om att, den må sia ut pa det ena eller andra sättet,
man sedermera i alla händelser skall rätta sig efter det gifna resultatet.
Men icke får jag gå till undersökningen med förutfattad mening
om det resultat, till hvilket jag vill komma; och det är just
häri, som jag anser såväl motionären som Utskottet fela.

När jag läser motionärens och Utskottets förslag, kommer jag
genom eu ganska osökt tankeförbindelse att erinra mig en lärobok,
som jag antager fortfarande begagnas för de teologiska studierna vid
universiteten, nemligen en lärobok i den bibliska isagogiken. Isagogiken
framställes som en verklig vetenskap, hvilken ju utgår från
bevarade satser eller är förutsättningslös i den mening, att den icke
antager något, som icke är antingen sjelfklart eller också bevisadt.

Men på samma gång isagogiken i nämnda lärobok framträder med
detta anspråk, uppställer den ett mål, till hvilken den skall komma
och från hvilket den ej får vika, nemligen att ådagalägga de bibliska
skrifternas tillförlitlighet in. in. Något liknande har enligt min
tanke det tillfälliga Utskottet gjort sig skyldigt till. Jag tror ej,
att jag öfverskrider min befogenhet, när jag till det, jag läser i
raderna, söker ett komplement i hvad som står mellan raderna i
Utskottets utlåtande.

Utskottet vill tydligen hafva en undersökning, som skall ådagalägga
behofvet af förändring i nu gällande tullsystem. Till en sådan
undersökning vill jag för min del icke med min röjt bidraga.

Deremot vill jag gerna medverka till en opartisk undersökning, den

N;o 27.

16

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

Ang. åtgärder man icke på förhand arrangerat för ett visst resultat, utan der man
för utredning encjast söker sanningen, den må sedan utfalla huru den vill.
aMhäng™* Jag skulle derför kunna vara med om första delen af Utskottets
(Forts.)'' betänkande, der Utskottet hemställer »att Andra Kammaren ville
för sin del besluta att Riksdagen hos Kongl. Maj:t anhåller, det
Kongl. Maj:t täcktes åt de för sådant ändamål lämpligaste personer
uppdraga att snarast möjligt verkställa eu omfattande och sorgfällig
undersökning af våra hufvudsakliga näringars och industrigrenars
nuvarande ställning.» Då likväl åtskilliga uttryck deri väckt klander,
vill jag anhålla att få formulera yrkandet något annorlunda,
nemligen så »att Andra kammaren ville för sin del besluta att Riksdagen
hos Kongl. Majt anhåller det Kongl. Maj:t täcktes åt sakkunniga
personer uppdraga att verkställa en omfattande och sorgfällig
undersökning af våra hufvudsakliga näringars och industrigrenars
nuvarande ställning»; och anhåller jag att Ni, Herr Talman, behagade
å detta mitt yrkande framställa proposition.

Herr Olof Jonsson: Då jag yrkade en ändring i Utskottets
förslag, så gjorde jag detta i det syfte att den blifvande komitén
skulle tillsättas, såsom det heter i Utskottets förslag, af sakkunniga
personer, som skulle verkställa undersökning i våra hufvudsakligaste
näringars och industrigrenars närvarande ställning. Jag har emellertid
numera fått eu annan tanke om motionärens och Utskottets syftemål
och när Herr Jöns Rundbäck yttrade att den förra komitén
icke kunde göra detta i samma syfte som den senare, så är gifvet
att den senare komiténs undersökning icke skall tjena till något.

Jag ber således att få återtaga mitt yrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan Herr Olof Jonsson
nu återtagit sitt särskilda yrkande, återstodo tre meningar, i enlighet
med hvilka Herr vice Talmannen gaf propositioner dels på bifall
till Utskottets hemställan, dels på antagande af det utaf Herr Hedin
framstälda förslag, dels ock på afslag af Utskottets hemställan; och
fann Herr vice Talmannen den förstnämnda propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes. I anledning häraf
och för bestämmande af kontrapropositionen förnyade Herr vice Talmannen
propositionerna å de två öfriga yrkandena, af hvilka det
på afslag å Utskottets hemställan nu förklarades hafva flertalets röster
för sig. Men äfven rörande kontrapropositionen äskades votering,
i följd hvaraf eu så lydande voteringsproposition först uppsattes,
justerades och anslogs:

Den, som till kontraproposition i kufvudvoteringen antager deras
mening, som yrkat afslag å Tredje Tillfälliga Utskottets förevarande
hemställan,

röstar Ja;

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

37 N:o 27.

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit det af Herr Hedin i ämnet framstälda yrkande.

Den omröstning, som företogs enligt denna proposition, utföll
med 57 ja mot 76 nej, hvadan propositionen för hufvudvoteringen
erhöll följande lydelse:

Den, som bifaller hvad Andra Kammarens 1 redje lillfälliga Utskott
hemstält i dess Utlåtande N:o 4 (i samlingen N:o 12),

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren i förevarande afseende beslutat i öfverensstämmelse
med det af Herr Hedin under öfverläggningen framstälda
yrkande.

Den senare voteringen visade 63 ja mot 70 nej, varande således
följande beslut af Kammaren fattadt: »att Riksdagen hos Kongl.
Maj:t anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes åt sakkunnige personer uppdraga
att verkställa en omfattande och sorgfällig undersökning af
våra hufvudsakliga näringars och industrigrenars nuvarande ställning;»
och skulle, jemlikt 63 § 3 mom. Riksdagsordningen, detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvas Medkammaren.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

Stats-Utskottets Utlåtanden och Memorial:

N:o 12, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
Åttonde hufvudtitel;

N:o 20, med förslag till voteringsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut, rörande en punkt af Stats-Utskottets
Utlåtande angående riksstatens Femte hufvudtitel;

N:o 27. 38

Onsdagen den 17 Mars, e. in.

N:o 21, med förslag till voteringsproposition och sammanjemkning
i anledning åt Kamrarnes skiljaktiga beslut i tvenne frågor
rörande anslagen under riksstatens Sjette hufvudtitel;

N:o 22, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande en punkt af Stats-Utskottets Utlåtande
angående regleringen af utgifterna under riksstatens Sjunde
hufvudtitel;

N:o 23, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut angående Kongl. Maj:ts förslag i fråga om
sättet för utgående af det utaf Jemtlands läns landsting utfästa bidrag
till byggande af tvärbanan mellan Torpshammar och riksgränsen; -

JN:o 24, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;

N:o 25, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna
krediti vsummor; och

N:o 26, med anledning af väckt motion om utgifvande af ett
sakregister till riksdagshandlingarne för åren 1809—1866; samt

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19, i anledning af väckt motion
om stadgande åt skyldighet för utländsk man att vid talans anställande
inför svensk myndighet mot svensk man ställa borgen för
kostnad och skada.

§ 3.

Ledighet från riksdagsgöromåleu beviljades:

Herr Gustaf Carlsson under 12 dagar från och med den 18 Mars

»	R. Arfvedson b	12 »	»	»	19	»
»	Olof Jonsson »	13 »	»	»	20	)>
»	And. Persson »	11 B	»		20	))
och »	Frih. J. Nordenfalk »	8 B	»	))	24	»

I sammanhang härmed tillkännagaf Herr vice Talmannen, att
Herr A. P. Danielson anmält sig icke komma att begagna den ledighet
från riksdagsgöromåleu, som i sammanträdet den 13 dennes
blifvit honom af Kammaren beviljad.

§ 4.

J usterades protokollsutdrag.

Onsdagen den 17 Mars, e. m.

39 N:o 27.

§ 5.

Föredrogos och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens underdåniga skrivelser:

N:o 8, angående val af fullmäktige i Riksbanken; och
N:o 9, angående val af fullmäktige i Riksgäldskontoret;
dels till Riksdagens förordnanden:

N:o 10, för fullmäktige i Riksbanken;

N:o 11, för suppleanter till fullmäktige i Riksbanken;

N:o 12, för fullmäktige i Riksgäldskontoret; och

N:o 13, för suppleanter till fullmäktige i Riksgäldskontoret.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. ''/(11 e. m.

In fidem

II. A. Kolmodin.

Ji:o 27. 40

Onsdagen den 24 Mars.

Onsdagen den 24 Mars.

Kl. V2 3 e. in.

I detta sammanträde ledde Herr vice Talmannen Kammarens
förhandlingar.

§ I -

Justerades de i Kammarens sammanträden den 13, 15 17 innevarande
månad förda protokoll.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes för andra gången Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 12, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
Åttonde hufvudtitel.

§ 3.

Skedde föredragning af Stats-Utskottets Memorial N:o 20, med
förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande en punkt af Stats-IJtskottets Utlåtande angående riksstatens
Femte hufvudtitel; och godkände Kammaren dervid den af
Utskottet föreslagna voteringsproposition.

§ 4.

Vid föredragning dernäst af Stats-Utskottets Memorial N:o 21,
med förslag till voteringspropostion och sammähjemkning i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut i tvenne frågor rörande anslagen
under riksstatens Sjette hufvudtitel, blef den i l:sta punkten
af detta Memorial föreslagna voteringsproposition af Kammaren godkänd,
hvarjemte Kammaren biföll såväl Utskottets i samma punkt
gjorda hemställan som ock det sammanjemkningsförslag, Utskottet i
Memorialets 2:dra punkt framlagt.

Föredrogos, hvart för sig, Stats-Utskottets nedannämnda Memorial: -

Onsdagen den 24 Mars.

41 Nso 27.

N:o 22, med förslag till voteringsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande en punkt af Stats-Utskottets
Utlåtande angående regleringen af utgifterna under riksstatens Sjunde
hufvudtitel; samt

N:o 23, med förslag till voteringsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut angående Kongl. Maj:ts förslag i fråga
om sättet för utgående af det utaf Jemtlands läns landsting utfästa
bidrag till byggande af tvärbanan mellan Torpshammar och riksgränsen; och

blefvo de i dessa Memorial föreslagna voteringspropositioner
af Kammaren godkända.

§ 6.

Föredrogos och biföllos, hvart efter annat, följande af StatsUtskottet
afgifna Utlåtanden och Memorial:

N:o 24, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar;

N:o 25, om anvisande af de i Regeringsformens (13 § föreskrifna
krediti vsummor; och

N:o 26, med anledning af väckt motion om utgifvande af ett
sakregister till riksdagshandlingarne för åren 1809—1866.

§ 7.

Föredrogs och bordlädes ånyo Lag-Utskottets Utlåtande N:o 19,
i anledning af väckt motion om stadgande af skyldighet för utländsk
man att vid talans anställande inför svensk myndighet mot svensk
man ställa borgen för kostnad och skada.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 3, angående fullbordad
granskning af de i Statsrådet förda protokoll;

Bevillniugs-Utskottets Betänkande N:o 12, angående allmänna
bevillningen;

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 29, i anledning af väckt motionom
Andra Kammarens Prot. 1880. N:o 27. 4

5:o 27. 42

Onsdagen den 24 Mars.

stadgande rörande sättet för indrifvande af brandstodsbidrag från
delegare i brandstodsbolag å landet;

Samma Utskotts Utlåtande N:o 21, i anledning af väckt motion
om ändring i 41 § Konkurslagen;

teamma Utskotts Utlåtande N:o 22, i anledning af väckt motion
om förändrade bestämmelser rörande bevakning af varufordran i
konkurs;

Samma Utskotts Utlåtande N:o 23, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga proposition angående lag om allmänna värnpligten samt om
antagande af eu lag angående flottan tillhörige värnpligtiges tjenstgöringsskyldighet
under fredstid;

Samma Utskotts Memorial N:o 24, i anledning af återremiss af
vissa delar af Utskottets Utlåtande N:o 12, öfver Kongl. Maj:ts nådiga
proposition med förslag till förordning om jordegares rätt öfver
vattnet å hans grund, med fiere dermed sammanhängande författningar
;

Utdrag af Första Kammarens protokoll öfver Kammarens beslut
i anledning af dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 6, rörande
väckt förslag om förändrad lydelse af § 48 mom. 1 i Kongl.
Förordningen om fattigvården;

Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4
(i samlingen N:o 13) med anledning af väckt fråga om ändring i
4 § 2 mom. af Stadgan om folkundervisningen den 18 Juni 1842;

Samma Utskotts Utlåtande N:o 5 (i samlingen N:o 14) med
anledning af väckt förslag om skrivelse till Kongl. Maj:t rörande undervisning
i naturalhistoria i B-liniens högsta klass; och

Samma Utskotts Utlåtande N:o 6 (i samlingen N:o 15) i anledning
af Herr Ang. Wengbergs motion, N:o 100, angående ändrad
anordning af undervisning-stim marne i rikets allmänna läroverk.

På förslag af Herr Sjöberg beslöts, att nämnda ärenden skulle
å föredragningslistan för nästa sammanträde uppföras framför de i
detta sammanträde för andra gången bordlagda ärendena.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Nils Nilsson i

Onsdagen den 24 Mars.

43

Östra Espinge under 7 dagar från och med denna dag samt Herr
C. F. Toll under 5 dagar från och med morgondagen.

I sammanhang härmed tillkännagaf Herr vice Talmannen, att
Herr Sven Andersson anmält sig icke komma att begagna^ t en ledighet
från riksdagsgöromålen, som i sammantradet den
blifvit honom beviljad.

§ io.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter åt
skildes kl. 3 e. in.

In fidem

H. A- Kolmodin.

fl:o 27.