RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1880:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1880. Andra Kammaren. N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

de i Kammarens sammanträden den 10 innevarande
månad förda protokoll, äfvensom den i senaste sammanträdet beslutade
skrifvelse till Kongl. Maj:t, med anmälan om den ledighet,
som, i anledning åt Herr Anders August Andersons försättande i
konkurs, inom Kammaren uppkommit.

§ 2.

Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 19, i anledning af Om understöd
väckt motion om understöd för anläggning af en båthamn vid fiske- f°r
läget Borstahusen i Rönnebergs härad af Malmöhus län. båthamn m

Uti nämnda motion, väckt inom Andra Kammaren af Herr fiskeläget
Christen Assar sson (motion N:o 38) var föreslaget, att Riksdagen måtte Borstahusen.
för anläggning af en båthamn vid berörda fiskeläge, i hufvudsaklig
öfverenstämmelse med af Majoren A Remmer upprättad plan, anslå
ett belopp af 70,000 kronor, hälften såsom anslag utan återbetalningsskyldighet
och hälften såsom lån på de vilkor, Riksdagen kunde
finna lämpligt bestämma.

Utskottet hade hemstält, att motionen ej måtte af Riksdagen
bifallas.

I anledning af denna hemställan, mot hvilken Herr O. Andersson
i Burlöf inom Utskottet reserverat sig, yttrade

Herr Christen Assarsson: Den motion, jag haft äran att för
Riksdagen framlägga, kan måhända synas Kammarens ledamöter
vara af en viss obetydlighet. Men för den fattiga fiskarebefolkning,
jag med densamma velat tillgodose, är den ifrågasatta båthamnen
icke af så ringa betydenhet som man i hast kan tycka.

Andra Kammarens Prot. 1880. N:o 26.

N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Utskottet har såsom skäl för sin afstyrkande hemställan anfört,
iihiTaTln, ifrågavarande ärende ännu icke varit underkastadt, Väg- och
bätkumn vid ^ '''' ttenbyggnadsstyrelsens bedömande och således än mindre blifvit
fiskelagtt af Kongl. Maj:t pröfvadt. Med anledning häraf ber jag att få framBorsiahnsen.
ställa följande förändrade yrkande:

(Forts.) på grund af att Riksdagen, i och för anläggning af en båthamn

vid fiskeläget Borstahnsen i Rönnebergs härad af Malmöhus län, i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med af Herr Majoren och Riddaren
A. Remmer upprättad plan, ville, med vilkor att Väg- och vatten^yggiadsstyrelsen
det tillstyrker och Kongl. Maj:t så nådigast
pröfvar och godkänner, anslå ett belopp af 70,000 kronor, hälften
såsom anslag utan återbetalningsskyldighet, och hälften såsom lån på
de vilkor Riksdagen kan finna lämpligt bestämma.

Och anhåller jag hos Herr Grefvén och Talmannen om proposition
å detta mitt yrkande.

Vidare anfördes icke. Herr Talmannen gaf först proposition på bifall
till Utskottets hemställan samt derefter på Herr Assarssons yrkande;
och enär den förra af dessa propositioner besvarades med öfvervägande
ja, hade Kammaren således bifallit Utskottets hemställan.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarne Bevillnings-Utskottets Memorial
N:o 11, i anledning af Första Kammarens återremiss af Utskottets
Betänkande N:o 8, angående väckt förslag om förbud mot
befordran med post af tidningar och tidskrifter, som innehålla lotteriannonser.

§ 4.

Om ändrinyar Föredrogs Banko-Utskottets Utlåtande N:o 9, i anledning af väckt
i Oankoregie- motjon 0m åtskilliga ändringar i bankoreglementet.

Uti berörda motion (N:o 127), som afgifvits inom Andra Kammaren
af Herr P. G. Sandberg, med hvilka Herrar J. Smedberg,
Sven Håkansson, A. W. Westerdal och Anders Larsson instämt,
var till en början föreslaget, att 6 mom. i bankoreglementets 32 §,
som handlar om af betalningslån, måtte erhålla följande lydelse: »Ansökningar
om lån af detta slag skola föredragas och pröfvas i den
ordning de inkommit senast åtta dagar efter det ansökningarna blifvit
till hufvud- eller afdelningskontoren aflemnade.»

Utskottet, som i punkten 1 yttrat sig öfver nu omförmälda del
af motionen, hade på anförda skäl hemstält,

att denna del af motionen icke måtte föranleda till någon Riksdagens
åtgärd.

Sedan nämnda hemställan blifvit uppläst, yttrade

Onsdagen den 17 Mars, f, m.

3 N:o 26.

Herr Westerdal: Till följd af den utredning, Utskottet lemnat Om ändringar
i det föreliggande betänkandet med anledning af den utaf Herr Sand- ‘ b^nicoregleberg
väckta motion, uti kvilken utom andra äfven jag instämt, ber menteL
jag att få för min del förklara, att jag livarken mot den nu före- (Forts-)
dragna punkten eller mot någon af de öfriga punkterna i betänkandet
har något att erinra.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Kammaren biföll
Utskottets hemställan.

Punkterna 2—4.

Diföllos.

Punkten 5.

Lades till handlingarne.

§ 5.

Förekom till afgörande Lag-Utskottets Utlåtande N:o 15, i an- Om ändring
ledning af väckta förslag om ändring i 54 § Utsökningslagen. * ,54 §

Enligt sagda lagrum, skall fordringsegare, som för fordran, grundad
på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, vill erhålla
utmätning hos gäldenären, till utmätningsmannen ingifva, jemte öfverexekutors
utmätningsutslag, fordringsbeviset i hufvudskrift.

Rörande detta stadgande hade inomj Ändra Kammaren två
motioner blifvit väckta, den ena, N.o 33, af Herr E. G. Boström och
den andra, N:o 119, af Herr A. P. Danielson; varande i den förra
motionen, deruti de olägenheter och vådor, stadgandet, i motionärens
tanke, medförde, utförligt utvecklats, föreslaget, »att Lag-Utskottet
måtte taga ärendet i öfvervägande och deri föreslå de ändringar eller
tillägg, hvarigenom dessa olägenheter kunna undanrödjas», samt i
den senare, af Herr Danielson afgifna motionen, »att Riksdagen viile
för sin del besluta den förändring i 54 § åt nu gällande Utsökningslag,
att fordringsbeviset i hufvudskrift icke ovilkorligen bör af fordriugsegaren
till utmätningsmannen afiemnas, förr än valuta derför
erhålles, och att utmätningsman är skyldig till gäldenären, der så
önskas, ställa godkänd borgen för de medel gäldenär inbetalar till
följd af skedd utmätning eller anmodan derom, hvilken borgen skall
gäila intill dess gäldenären fordringsbeviset i hufvudskrift bevisligen
återfått».

Utskottet hade hemstält,

att motionerna icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid Utlåtandet voro reservationer fogade dels af Herrar Samzelius
och C. O. Widmark, dels af Herrar Torpadie och Hammarskjöld,
dels ock af Herrar Anders Persson, Johannes Jonson och Smedberg.

De fyra förstnämnde af dessa reservanter hade allenast ogillat Ut -

N:o 26.

Om ändring
i 54 §

Vtsökningslagen.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

skottets motivering; Ilerrar Persson, Jonson och Smedberg deremot
hade ansett, att Utskottet med anledning af förra delen utaf Herr
Danielsons hemställan bort framlägga förslag till den ändring i Utsökningsiagen,
som för vinnande af deri innefattade sytte kunde unnas
erforderlig.

Efter uppläsning af Utskottets hemställan anförde

Herr E, G. Boström: Da jag ber att få framställa ett yrkande
om ändring i det slut, hvartill Utskottet i denna fråga kommit, ginjag
det derför, att enligt mitt förmenande Utskottet, långt ilrån
att hafva underkänt det af mig i min motion framstälda olägenheterna,
tvärtom i sin motivering medgifvit, att motionen vore ganska
befogad, ekuruväl Utskottet sedan genom någon underbar försynens
skickelse kommer till det resultat, att den borde afslås.

Till eu början säger Utskottet, att de olägenheter nu gällande
stadganden i 54 § Utsökningslagen medföra synas Utskottet belijertansvärda.
Härvid vill jag emellertid icke fasta någon särdeles vigt,
då det börjar öfvergå till praxis att i allmänhet, då en motion skall
nedslås, inleda utlåtandet med eu dylik fras.

Vidare säger Utskottet, att föreskrifterna i 57 § Utsökningslagen
icke uti nu ifrågavarande hänseende äro fullt betryggande, och att
de särskilda föreskrifter angående sättet lör mottagna tjenstehandlingars
förvarande och afskiljande från andra handlingar m. m.,
hvilka enligt Lagberedningens motiv till dess förslag till ny utsökningslag
ansågos erforderliga men hvilka, såsom åt reglementarisk
natur, icke ansågos böra hafva sin plats i lagen, icke ännu Utskottet
veterligen blifvit meddelade. Utskottet säger här sålunda sjelf, att
nu gällande stadganden i detta hänseende icke äro tillfyllestgörande ;
och just detta erkännande synes mig hafva bort mana Utskottet att
göra något för att verkligen vinna det mål, man afsett. Detta lärer
emellertid icke kunna ske genom meddelande af några reglementariska
föreskrifter af Kongl. Maj:t, då ju genom dessa icke kan
upphäfvas livad i sielfva lagen finnes stadgadt.

Utskottet kommer härefter till sitt enda skäl för afslag eller det,
att en lagändring i motionernas syfte skulle vålla att gäldenären, om
han före eller vid utmätningstillfället ville gälda sin skuld, icke skulle
kunna omedelbarligen återbekomma fordringsbeviset. Men kan detta
vara ett afgörande skäl för afslag? llvem är nemligen här den försumlige?
Icke är det fordringsegaren, utan det är gäldenären, som
icke i rätt tid betalt sin skuld. Kan det då vara med rättvisa och
billighet ölverensstämmande, att, när en person söker utfå sin rätt,
han kan riskera att förlora hela sin fordran för en försummelse som
eu annan begått, och å andra sidan härigenom rent åt uppmana en
gäldenär att icke betala, förr än utmätningsmannen kommer till honom
och fordrar liqvid. Jag kan för min del icke annat än finna
det orimligt, att t. ex. en hypoteksföreniug för indrifvande åt annuiteter
uppgående till 50,000 å 60,000 kronor, skall nödgas utan all
säkerhet till en kronofogde öfverlemna värdepapper å millioner.
Nu kan det val bända, om sådana papper förkomma, att gälde

5 N:o 2C.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

nären erkänner sin skuld och äfven medger ny inteckning, men Om ändring
det är icke sagdt, att andra fordringscgare, som lmfva inteckning i m\d5k4ni" t.
fastigheten, jemväl medgifva den postposition, som är nödig för att la^\
inteckningen må återfå sin förra förmånsrätt. i (Forts.)

Utskottet säger slutligen i sitt betänkande, att en förändring i
förevarande lagstadgande icke synes böra ifrågakomma, innan genom
eu något längre tids tillämpning af nya Utsökningslagen större erfarenhet
vunnits, om och i sa tall på hvad sätt de i motionerna anförda
och äfven af Utskottet erkända olägenheterna må kunna afhjelpas.
Men då otvifvelaktigt redan nu den erfarenhet vunnits, att
svåra olägenheter af ifrågavarande lagstadgande följa, så hemställer
jag, hvad man kan vinna på, att lagen, sådan den nu är, vidare
tillämpas. Möjligen det, att olägenheterna ännu bjertare skulle framstå,
men påtagligt är ju deremot, att icke kan af lagens vidare tillämpning
framgå, på hvad sätt olägenheterna skola kunna afhjelpas. Annu
mindre håller detta Utskottets resonnement streck, då man erinrar
sig, huru det i allmänhet tillgår vid lagstiftning nu för tiden. Riksdagen
skrifver en eller ofta flera gånger till regeringen, som derpå
framlägger ett eller flera förslag, hvilka icke vinna bifall, hvarpå
man slutligen enar sig om ett lagförslag, icke derför att alla äro.derrned
nöjda, men emedan man hyser den förhoppningen, att, sedan
lagen är antagen, det lättare skall låta sig göra att vidtaga de partiella
förändringar, som befinnas åt behofvet påkallade.

Hvad nu specielt min motion beträffar, har Utskottet funnit densamma
alltför obestämd och svarande, eftersom icke något positivt
yrkande blifvit framstäldt; men då Utskottet erkänt, att de anförda
klagomålen varit fullt befogade, tror jag icke, att jag tillåtit mig
mera än hvad mången före mig gjort, eller en hemställan att Lagutskottet
måtte föreslå en formulering af nytt stadgande hvartill jag
ansett Utskottet mycket mera kompetent än jag sjelf. Men då, jag
deruti måtte hafva misstagit mig, och det dock synes vara skäl afhjelpa
allmänt erkända olägenheter, så hemställer jag, om det icke
kan vara anledning att återremittera betänkandet till Lag-Utskottet
med uppdrag att formulera en skrivelse till Kongl. Maj:t med
anhållan om rättelse i nu öfverklagade förhållanden. Jag tror det
vara så mycket mera skäl att fatta ett sådant beslut, som kanske
flera paragrafer i sammanhang med denna nu ifrågavarande 54:de
behöfva ändras.

Jag anhåller alltså hos Herr Talmannen om proposition på återremiss.

Herr Berg: Hvad motionärerne i denna fråga påpekat och den
förre värde talaren ytterligare framhållit, angår en otvifvelaktigt
ganska väsentlig olägenhet, som vidlåder exekutions- och uppbördsväsendet
bär i landet, nemligen den att enskilda personer stundom
nödgas till statens utmätningsman öfverlemna penningar eller värdepapper
utan annan säkerhet än förtroendet till utmätningsmannens
redbarhet och ordentlighet innebär. Denna olägenhet är dock för
handen icke blott i de fall motionärerne omnämnt, eller när en fordringsegare
för att erhålla utmätning nödgas till utmätningsmannen

N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Om ändring utlemna det bevis, hvarpå hans fordran grundar sig, utan äfven i

utsökning«- “anS® andra fall. När till exempel utmätningsmannen vid enutmätlagen.
nmg ti antager gäldenären hans egendom, försäljer densamma, och
(forts.) uppbär penningarne, eller när köparen till eu utmätningsvis försåld
fastighet erlägger köpeskillingen till utmätningsmannen, eller en kommun
gdver utmätningsmannen i uppdrag att indrifva utskylder o. s. v.,
är törhallandet enahanda — den enskilde kan äfventyra sin rätt genom
försummelse eller brottsligt förfarande åt utmätningsmannen. Att i
det nu framhållna hänseendet söka åstadkomma en ändring på det
satt motionärerne föreslagit, tror jag således endast vara att hielpa på
ett hall, ehuru hjelpen borde vara mera allmän. Särskild! föreställer
jag mig, att, om, såsom motionärerne åsyftat, eu borgenär finge göra
utmätning hos sin, gäldenär, utan att han vore pligtig att prestera
skuIdebretvet, det a andra sidan kunde inträffa att7 när utmätningen
bhtvit verkstäld och Jiqvid skulle ske7 borgenären icke vidare hade
fordringsbeviset i sin hand, och tryggheten för denne hade således
vunnits pa bekostnad af gäldenären, hvilken kunde äfventyra att
ga miste både om skuldebrefvet och den derför hos honom utmätta
betalningen. För min del tror jag, att, till undanrödjande af den i
detta hänseende anmärkta olägenhet annan utväg ej tinnes, än att
hvad den enskilde måste till statens utmätningsman öfverlemna, betraktas
såsom lemuadt till staten, sa att7 om det förkommer7 den
skadelidande kunde paräkna statens garanti. [Jtan en sådan förbindelse
från statens sida tror jag det blifva omöjligt att kunna vid
alla tillfällen, då uppbörder eller exekutioner förekomma, bereda den
enskilde full säkerhet.. Ingen kan emellertid högre än jag önska,
a,tt något kunde göras i detta fall, såsom jag ock eu gång förut haft
tillfälle framhaila, da denna fråga förevar inom lagberedningen. Dervid
yppades just samma betänkligheter som nu blifvit framstälda
men då, liksom nu, ansåg jag enda botemedlet vara att staten, som
tillsätter utmätningsmannen, äfven lemnar sin garanti för hvad de i
sådan egenskap få om händer.

. Medan jag bär ordet ber jag tillika att, med anledning af den
siste, talarens anmärkning mot Lag-Utskottets åsigt, att icke någon
ändring bör ske torr an större erfarenhet i förevarande hänseende
vunnits, få upprepa, hvad jag förut flera gånger yttrat, att jag lika
med honom anser i hög grad olämpligt om man, endast derför
att eu lag nyligen tillkommit, skulle underlåta, att sä vidt ske kan
söka rätta deri förekommande möjliga brister. Om jag således kunde
föreställa mig, att genom den nu ifrågasatta lagförändringen vore
möjligt att astadkornma ett resultat, som pa samma gång* vore ändamalsenligt
för den ene och utan vada eller risk för den andre, skulle
jag icke motsäita mig densamma, men da jag, såsom jag förut framh.
allit, icke kan för min del anse lämpligt att låta en utmätning försiggå
utan att den, som förrättar utmätningen, kan garantera att
gäldenären får sin skuldsedel tillbaka, kan jag icke biträda mötionärernes
förslag.

Herr Danielsson: Såsom Herrarne sc, har Lag-Utskottet i viss

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

N:o 2G.

män godkänt motionärernes framställning, och som jag är motionär Om ändring
i frågan, skall jag be att få yttra några ord. .......^ ^ r uiöLL,-

lagen.

Om man genomläser de motiv, som finnas angifna till stöd lör
54 § i nu gällande utsökningslag, tror jag man snart skall finna,
att dessa motiv äro ganska svaga. Der anföres, att skälet, livarför
fordringsegaren skulle, på samma gång han ingåive ansökning
om utmätning, till utmätningsmannen aflemna sitt fordrmgsbevis, hufvudsakligen
vore det, att, om så icke skedde, skulle det medföra
(ten olägenheten, att utmätningsmannen icke på .förband kunde bedöma,
om utmätning skulle kunna ske eller ej. Jag lör min del
tycker, att detta är något som i allmänhet för honom ej bör föranleda
något hufvudbry. Ty då utmätningsmannen i de flesta fall
har Konungens Befallningshafvandes utslag att följa och da betalningsskyldigheten
enligt utslaget är tydlig, har utmätningsmannen ju
icke annat att göra än att verkställa utslaget. Sedan säges det, att
gäldenären icke skulle få tillräcklig tid att, innan utmätningen verkställes,
inbetala skulden. Detta kan jag icke heller finna vara något
synnerligt skäl, ty gäldenären har förut fått del åt lagsökningen
och han vet således på förhand, om utmätning kan väntas eller icke.
Såsom Herrarne veta, kan det vara 14 dagar eller mera mellan den
tid, då lagsökningen delgifves, och då den öfverlemnas till utmätningsmannen,
hvarför gäldenären har god tid att infria sin förbindelse,
om han så vill. Men det förefaller mig underligt, att, då gäldenären
gynnas på detta vis, skall deremot fordringsegaren behöfva
öfverlemna sin förbindelse, innan han fått valuta derför. Man har
visserligen sagt, att lagens garanti finnes för att utmätningsmannen
icke skall kunna våga skada borgenären, men man vet,, att ingen
menniska i dylika fall är ofelbar och vi hafva äfven sett eu och
annan af statens tjenstemän brista i sin skyldighet. Således finnes
ingen fullkomlig trygghet för att icke en borgenär kan gå miste
om sina fordringsliandlingar. Jag har i min motion antydt, att sådant
för icke länge sedan liändt i den ort jag tillhör, och att derigenom
personer fingo förlora för dem måhända ganska betydliga
belopp. Om så vore förhållandet, som den siste ärade talaren antydde,
anser äfven jag lika med honom, att intet annat återstode än
att staten ansvarade för att borgenären icke skulle förlora något, i
händelse utmätningsmannen skulle brista i sina åligganden, men jag
tror icke staten bör inskrida på detta område, ty då skulle staten
äfven nödgas på sig ölVerflytta ansvarsskyldigbeten vid många andra
förhållanden. Jag har deremot trott det lämpligare att, sedan
utmätningsmannen verkstält utmätningen och beloppet inkommit, gäldenären
och borgenären kunde vare sig samtidigt eller på kallelse
mötas, och den ena dervid finge emottaga liqvid för sin fordran och
den andra återbekomma sin förbindelse, hvarigenom inga olägenheter
skulle kunna ske. Nu deremot råder, såsom kändt, eu ganska^stor
oro och otrygghet genom det nuvarande förhållandet, ty pa manga
håll finnas utmätningsman, som icke äro särdeles solida och som kunna
ställa till mera trassel än förut var möjligt. Jag anser, att Lagutskottet
hort tillstyrka åtminstone den förra delen åt mm motion,
äfven om de! ansett sig icke kunna bifalla den senare deicn af den -

N:o 20.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

OmändHncj samma Då Lag-Utskottet emellertid ingenting gjort åt denna moutsöknings-
^inu’ eauru. det erkänt behöfligheten af en ändring i det hänseende
lagen. JaS lo re slagi t, tillåter jag rnig att på samma skäl som en föregående
(Forts.) talare mstämma i hans yrkande om återremiss, på det att Lagutskottet
måtte komma i tillfälle att antingen tillstyrka någon del
åt motionen eller också föreslå en skrivelse till Kongl. Maj:t med
anhallan, att Kongl. Maj:t ville taga frågan om lämpligheten af det
nuvarande förhållandet i öfvervägande. Jag tror, att detta är skäl
att £8ra ®a SIiart som möjligt, innan några synnerliga olägenheter
inträna. Som vi veta, är det ntsigt för att utmätningsmannen i den
närmaste framtiden icke få mindre att göra än hittills, hvarför det
torde vara skäl att söka förekomma hvad som kan leda till många
obehagligheter.

Jag yrkar återremiss af Utskottets betänkande.

Herr E. G. Boström: Jag ber först att till Herr Berg få aflägga
min tacksamhet för erkännandet, att de olägenheter jag påpekat
verkligen förefinnas och att en ändring tarfvas, men jag beklagar å
andra sidan, hans yttrande, att mot denna ändring finnas så många
svårigheter, han sade sig gerna vara med om en ändring, för så
vuit det kunde ske, utan att gäldenären derigenom blefve utsatt för
några vådor. Jag hemställer, hvilkendera här bör stå risken, den
som gjort sig skyldig till en försummelse eller den som är i sin
goda rätt. Mig synes någon tvekan i detta hänseende icke kunna
ega rum.

Den ärade talaren sade vidare, att staten borde ansvara för uppbördsmännen.
Detta vore kanske godt och väl, men för min del undrar
jag, om man icke derigenom skulle slå in på en farlig bana.
Jag bär deremot förestält mig, att det skulle finnas eu annan utväg,
nemligen i öfverensstämmelse med hvad redan förut är bestämdt i
fråga om inteckningsfornyelse. Om jag hos öfverexekutor begärde utmätning,
skulle jag sålunda ega att nedsätta fordringsbevisen i ränteriet
eller i taka händer, hvarpa jag erhöll ett qvitto, som jemte utslaget
lemnades till exekutor. Att jag då icke får fordringsbeviset
tillbaka, förr än lagsökningen återkallats eller full betalning erlagts,
finner jag ganska rättvist och utan risk för vare sig gäldenären
eller borgenären. Jag föreställer mig, att en förändring af stadgandet
i denna rigtning borde kunna ske.

Jag fortfar i mitt yrkande om återremiss.

Grefve S p ar re: Det kan icke förnekas, att de förhållanden motionärerna
påpekat äro af den behjertansvärda art, att representationen,
då dess uppmärksamhet blifvit derpå fästad, icke kan lemna dem obeaktade,
och jag tillåter mig derföre göra den anmärkningen, att Lagutskottet
på ett något lättvindigt sätt behandlat detta ärende,
helst Utskottet börjat med att erkänna motiveringens berättigande.

I egenskap af öfverexekutor måste jag vitsorda, att under den tid,
som denna lag tillämpats, jag flerfaldiga gånger hört dessa klagomål
upprepas, och, hvad värre är, denna lag han icke alltid efterlefvas.
Da t. ex., såsom fallet är hos Konungens Befällningshafvande i Elfs -

9 N:o 26.

Onsdagen den IT Msirs, f. m.

borgs län, från Hypoteksföreningarne hvar tredje månad komma hela
massor af lagsökningar, som endast af se annuiteter, kan man väl
finna, att det är alldeles omöjligt, att sjelfva fordringsbevisen, de intecknade
reverserna hvarje är skulle från Hypoteksföreningarne öfverlemnas
till Konungens Befallningshatvande och från Konungens BefallningshafVande
till kronofogden för att sedermera, efter verkstäld exekution,
återsändas till Konungens Befallningshatvande och deritrån till
Hypoteksföreningarne, samt nästa år å nyo göra samma kretslopp.
Kesultatet blir sålunda det. att lagen icke efterlefves. Fordringshandlingarne
utlemnas icke, utan man nöjer sig med att mottaga afskrift
af fordringshandlingarne från HypoteksfÖreningen, och på grund al
afskriften verkställes exekution. Då det således i sjelfva verket icke tillgår
eller kan tillgå så, som lagen stadgar, måste lagen ändras. Det
duger icke, att, såsom Lag-Utskottet, säga, att svårigheter val förefinnas,
men att olägenheterna icke äro »tillräckligt gamla», och att
man hör vänta några år, till dess det blir rigtigt illa bestäldt y.

Att hänvisa till det sätt för dessa olägenheters afhjelpande, att
staten skulle ikläda sig garanti för embetsmännens fel, låter nog bra;
men denna sats bär aldrig accepterats. Mer än eu gäng under den
tid, jag kan minnas, bär sådant blifvit ifrågasatt, men icke lyckats.

Hvad åter angår det förhållande, som bär blifvit till försvar för
Utskottets afstyrkande påpekadt, att den ene motionären icke framstält
något fullt formulera dt förslag, vill jag i likhet med motionären
erinra, att man har rätt att vänta att, då eu motion, hvars
syfte Lag-Utskottet gillar, blifvit till Utskottet öfverlemnad, Utskottet
äfven skall veta att finna medel för syftemålets förverkligande; ty
medel finnas. Den siste talaren har anvisat ett, som synes mig vara
ganska godt. Fordringshandlingarne kunna deponeras i landtränteriet,
eller i eu bank, och när sedan gäldenären kommer till utmätningsmannen
och betalar sin skuld, får han anvisning att lyfta handlingarne,
der de finnas deponerade. Detta går säkerligen för sig.

Vare sig nu att denna olägenhet kan afhjelpas genom reglementariska
föreskrifter, och Kongl. Maj:t således kan meddela föreskrift
i ämnet, eller det skall ske genom förändring af lagen, så måste
ett sådant lagbud, som blifvit med fullt skäl påpekadt vara felaktigt
och som Lag-Utskottet äfven erkänt så vara, på ett eller annat
sätt ändras. Då de skäl sålunda äro alldeles för svaga, som Utskottet
anfört för sin afstyrkande hemställan, så instämmer jag i deras
yrkande, hvilka begärt återremiss.

Herr Hammarskjöld: Ingen af de talare, som hittills uppträdt
i denna fråga, har förnekat, att motionärerne påpekatjffen! verklig
olägenhet, som den nuvarande lagstiftningen medför för fordringsegare.
Icke heller jag tänker förneka, att uti det påpekade förhållandet
förefinnes en olägenhet för fordringsegaren, men för att
denna olägenhet skall kunna afhjelpas, måste man äfven kunna påvisa
något sätt, hvarpå olägenhetens afhjelpande kan ske, da ju
beklagligtvis mången sådan olägenhet icke kan hjelpas, utan att
man kommer till Scylla från Charybdis.

Om ändring
i 54 §

Utsökningslagen.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Om ändring Den förste talaren, sjelf motionär, har väl varit så god att påUtsökninqs-
Pek*b olägenheten finnes, men han har deremot icke uti sin
lagen. motion anvisat något sätt att afhjelpa densamma. Han sade visser(Forts.
) ligen, att med afseende å mänga andra motioner, der motionären
underlåtit att formulera sitt förslag och lemnat detta åt Lag-Utskottet,
detta likväl icke hindrat Lag-Utskottet att understödja motionen och
formulera förslaget, men det vanliga är dock i så fall, att motionären
angifver, huru eller i hvad rigtning han vill, att lagen skall ändras,
ehuruväl sjelfva ordalagen sedermera kunna närmare formuleras åt
Lag-Utskottet. Hade motionären här gjort detta och sagt, att på
det eller det sättet skulle olägenheten afhjelpas, hade Lag-Utskottet
befunnit sig pa eu helt annan fot till frågan än nu varit fallet. I
så fall hade det varit Lag-Utskottets skyldighet att undersöka, om
den angifna vägen vore antaglig eller icke.

Den andre motionären har angifvit en väg, som i hans tanke
skulle leda till målet. Denna af honom föreslagna utväg har Lagutskottet
älven undersökt, men Lag-Utskottet har trott, att denna
utväg skulle föranleda än större olägenheter, än dem som nu förefinnas,
nemligen att fordringsegaren i de flesta fall icke skulle få
någon betalning alls. Ty om eu kronofogde skall taga ut t. ex.
150,000 kronor eller kanske mindre summa, kan det ju hända, att
han icke kan anskaffa någon, som är villig att gå i borgen för
honom,, och i så fall vore gäidenären icke pligtig att betala och hela
utmätningen blefve icke något utaf. På eu sådan lagstiftning tror
jag icke att fordringsegaren skulle hafva mycket att vinna.

Herrarne behagade betänka, att en stor del af reverserna i Sverige
ä.ro åt löpande beskaffenhet. Om man nu tänker sig, att lagsökning
sker för en löpande revers, hvilken utmätningsmannen vid utmätningens
verkställande icke innehar, så kan det mycket lätt hända,
att fordringsegaren under tiden öfverlåter den löpande reversen i
annans band; gäidenären skulle då blifva utsatt för att hans egendom
kunde blifva utmätt och såld, men då utmätningsmannen kommer
med penningar till den ursprungliga fordringsegaren, har denne icke
längre tordringsbeviset. Detta kan hafva gått genom fleres händer;
måhända vill den nuvarande innehafvaren gifva sig till tåls och
bevilja gäidenären anstånd, men dennes egendom är emellertid redan
såld. Hvarför? Jo, emedan utmätningen gått för sig utan att gäidenären
på samma, gäng fått tillbaka tordringsbeviset. Jag tillåter mig
härvid fästa uppmärksamheten derpå, att det dock är en gammal
erkänd rättsregel i Sverige, att, när man betalar eu skuld, eger man
fa igen tordringsbeviset; och uti utmätningsmans samt domares och
domstolars utslag i skuldfordringsmäl heter det också alltid, att gäidenären
förpligtas betala sä och så mycket mot återfående af för dr ing sleyiset.
'' Här föreslår man nu, att man skulle lagstifta på ett annat
sått, så att man skulle frångå nyssberörda gamla svenska praxis,
som hittills alltid blifvit af ölverexekutorer och domstolar iakttagen
Jag vill slutligen äfven uttala min tveksamhet om lämpligheten
åt. livad man här önskat, att nemligen Lag-Utskottet, i fält ärendet
blir återremitteradt, skulle sätta upp ett skrifvelseförslag till Kongl.
Maj:t. Ja, det går ofantligt lätt att åstadkomma en skrivelse till

il N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Kongl. Maj;t. Men jag tror icke, att det öfverensstämmer med Riksdagens
värdighet att aflåta eu skrifvelse och dervid säga: »Eders
Kongl Ma.j:t, det finnes vissa olägenheter, men vi veta ingen hjeip
för dem; vi anhålla, att Eders Kongl. Maj:t behagade hitta på någon
utväg». Vill man verkligen, att Kongl. Maj:t skall vara en sådan
stormenare, att han skall kunna hitta på råd för allting utan någon
som helst antydan om sättet, hvarpå det anses böra ske"? Derom
bör väl först någon anvisning lemnas och i sådant fall lärer icke
heller Lag-Utskottet hafva något emot att afgifva förslag till den
skrifvelse man önskar. — Jag har här hört nämnas tvenne olika sätt
att afkjelpa saken. Det ena, som af en ärad talare på Stockholmsbänken
blifvit föreslaget, vore att staten skulle ansvara för de värdepapper
m. m. som lemnades i utmätningsmannens händer. Denna
väg skulle likväl leda nog långt; tv det är icke blott utmätnings.
männen å embetets vägnar, som få emottaga till förvar reverser och
dylikt, utan äfven domrarne få vid hvarje ting stora massor af sådana
papper i sina händer, utan att några större klagomål försports. Man
skulle väl således nödgas utsträcka statens ansvarighet äfven till
domrarne och åtskilliga andra offentliga män, livilka emottaga värdepapper
i sitt förvar. Denna grundsats kan visserligen hafva något
ganska behjertansvärdt uti sig, och jag tror nästan, att den siste
ärade talaren, som nu yttrat sig deremot, vid något föregående tillfälle
funnit samma grundsats vara af det stora värde, att den borde
i svenska lagstiftningen antagas. Lag-Utskottet har dock funnit nyssberörda
väg allt för dyrbar och förenad med så stora afvikelser från
den i svensk lagstiftning hittills vanliga uppfattning, åt t Utskottet
ingalunda velat framkomma med ett förslag till frågans lösning i den
rigtningen, hvilket dessutom skulle vara af allt för genomgripande
betydelse. Det andra sättet för ifrågasatta lagförändringens åstadkommande,
skulle bestå i fordringsbevisets deposition i vederbörande
landtränteri. Denna utväg har under öfverläggningen förordats af
den ene motionären, men jag anser mig böra nämna, att densamma
äfven varit på tal inom Lag-Utskottet. Då frågan der behandlades,
hade Utskottet sig ej bekant, att ränteriernas upphäfvande korcme
att ifrågasättas, och sedermera kan det naturligtvis ej blifVa tal om
att deponera värdepapper derstädes. Men den, som då inom Utskottet
framkastade en tanke i sådan rigtning, erkände på samma
gång, att dess genomförande kunde möta så många svårigheter, att
den icke gerna kunde vidhållas och, om jag icke är orätt underrättad,
har inom Lagberedningen samma mening gjort sig gällande. Jaganser,
som sagdt, i sakens närvarande skick "en återremiss ingalunda
lämplig, utan yrkar, för män del och på de i reservationen närmare
angifna skäl, afslag å motionärerues framställning och bifall till betänkandet.

Herr Torpadic: Dä Lag-Utskottet till slutjustering förehade
ifrågavarande utlåtande, framlades tvenne förslag, det ena åt sekreteraren
och det andra af Herr Professor Hammarskjöld. Under den
diskussion, som dervid fördes, förklarade jag mig föredraga det af
Professor Hammarskjöld framlagda förslaget, likväl med undantag

Om ändring
i 54 §

Utsökningslagen.

(Forts.)

N:o 2G.

Onsdagen den 17 Mara, f. m.

Om ändring
i 54 §

Ut sökningslagen.

(Forts.)

af hvad detsamma innehåller om Lag-Utskottets grundlagsenliga pligt
i afseende å den ena motionens nog knapphändigt affattade yrkande
eller kläm. Då Lag-Utskottet sedermera såsom sitt utlåtande upptog
sekreterarens förslag och Professor Hammarskjöld bifogade sitt i form
af reservation, glömde jag, då jag instämde i den senare, att göra
det med nyssberörda inskränkning — livilken glömska jag alltså nu
velat rätta.

livad angår sjelfva saken, så ber jag att i likhet med Herr
Hammarskjöld lå förklara, att jag, för min del, villigt och gerna erkänner
befogenheten af alla de anmärkningar, som blifvit rigtade
mot den nuvarande lagstiftningen uti ifrågavarande fall. Men jag
har, lika litet som Herr Hammarskjöld och Utskottets öfrige ledamöter,
kunnat finna någon utväg att afhjelpa berörda olägenhet. Ty
förhållandet är dock, såsom den föregående talaren påpekade, att
i denna syndiga verld finnas olägenheter, som icke kunna afhjelpas
lika lätt, "som en annan ärad talare tycktes vilja låta påskina. Då
till och med ordföranden i Lagberedningen förklarat, att han ej vet
någon annan utväg än att göra staten ansvarig för de förluster,
fordringsegare i detta fall skulle kunna lida, så torde det ej kunna
begäras, att jag skall göra det. Inom Utskottet försöktes alla möjliga
utvägar och en underdånig skrivelse ifrågasattes verkligen äfven
af innehåll, att Kongl. Maj:t behagade tillse, att utsökningslagen varder
ändrad derhän, att risken för fordringsegare och gäldenärer må blitVa
ungelar lika stor. Men då någon af vännerna i Utskottet erinrade
mig, att detta i sjelfva verket icke blelve mera än eu fras och jag
ej kunde lägga något mera dertill, så var jag drifven ur alla mina
förskansningar. Att endast delvis afhjelpa bristen genom att tillåta
fordringsegare, livilka vilja halva utmätning endast på räntan, att
icke inlemna fordringsbeviset till exekutor eller att göra undantag
för större penningeverk, vill jag ej gå in på, emedan jag ej kar
smak för undantagslagstiftning i allmänhet. Men i händelse Kammaren
skulle anse, att saken kunde hjelpas genom att deponera
fordringsbeviset i landtränteriet eller i taka händer, så ser jag intet
skäl, hvarföre jag i egenskap af ledamot i Lag-Utskottet skulle motsätta
mig en återremiss i sådan syftning. 1 så fäll har Kammaren
tagit på sitt ansvar den bristfulla skrifvelsen. Med afseende härpå
instämmer jag fullkomligt med Herr Berg och vågar för egen del
tillägga, att det synes mig betänkligt att icke ändra en lag, som
man anser bristfällig och som i tillämpningen kan medföra vådor.
Jag har visserligen ej, Ilerr Talman, varit utmätningsman, men i
min egenskap af rådman och expeditionshafvande har jag ofta nödgats
mottaga värdepapper till stora belopp och vet, huru obehagligt och
bekymmersamt det kan vara att kafva dem i sitt förvar. Jag tror
således, att äfven frän tjenstemännens sida det ej saknas anledning
att lifligt önska förändring.

Jag slutar med att upprepa, att, i händelse Kammaren önskar
återremiss, jag, för min del, ej skall motsätta mig ett sådant beslut.

Herr Danielsson: Jag begärde ordet med anledning af Herr
Hammarskjölds yttrande med afseende å senare delen af min motion.

>'':o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Jag får säga, att jag icke sjelf håller på detta förslag, emedan jag
sjelf tror, att detsamma tål vid någon ändring. Det är sannerligen ej lätt
att finna en utväg, som tillfredsställer alla. Vi liafva nu hört, att
Lag-Utskottet ej ansett sig kunna det; då bör man ej ställa större
fordringar på enskilde motionärer än på ett Utskott. Detta a sido
så mycket står qvar, att, om Lag-Utskottet velat göra något i frågan,
hade Utskottet kunnat. För min del tror jag ock att, om Riksdagen
aflåter skrivelse i ämnet till Kongl. Maj:t, regeringen nog skall söka
sig till hvad Riksdagen afser. Det faller för öfrigt temligen tydligt,
att jag icke afsett att mitt förslag skulle ovilkorligen tillämpas vid
hvarje utmätningsärende, utan endast i de fall, att icke borgenär
ovilkorligen mot sin vilja skall vara skyldig att aflemna fordringsbeviset
i hufvudskrift. Det enklaste vore kanske att stadga det fordringsbeviset
i så fall, när det ej lemnas till utmätningsmannen, sättes i
taka händer, såsom hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eller landtränteri
eller bankinrättning. Ett sådant stadgande skulle mahända
ej ofta vinna tillämpning, men det är lugnande veta att ett sadant
skydd finnes i lagen.

Då jag sålunda tror, att saken lätt kan aflijelpas, yrkar jag
fortfarande återremiss, desto hellre som efter hvad jag hört Första
Kammaren endast bordlagt betänkandet en gång och Medkamiuarcu
således är oförhindrad att besluta återremiss, i fall denna Kammare
beslutar en sådan.

Herr Grefve Sparre: Representanten från Upsala, hvars argumentation
jag sannerligen icke kunde rigtigt följa, ville ej vara med
om en skrivelse i luften till Kongl. Maj:t. Icke heller jag vill svätva
i luften, utan stå på marken; men då jag instämt i hvad en föregående
talare yttrat derom, att det mycket val låter tänka sig, att
fordringsbevisen öfverlemnas till vård af öfverexekutor, någon bank
eller i annat allmänt förvar, som kan anses för säkert, så menar jag
att denna beskyllning ej träffar mig. Gäldenären är då trygg att
återfå beviset och man är tillika betryggad för att icke på grund af
en löpande revers, som blifvit transporterad, utmätning sker; något
som jag för öfrigt icke hört talas om. Om dessa utvägar anvisas
i Riksdagens underdåniga skrivelse till Kongl. Maj:t och Riksdagen
i denna skrivelse vidare anhåller, att, med iakttagande af dessa eller
dylika föreskrifter, Kongl. Maj:t behagade meddela bestämmelser
till betryggande af den enskildes rätt, så må jag säga, att en sådan
skrivelse icke kan anses hänga i luften, utan är temligen befogad,
helst det lagstadgande, hvarå Riksdagen fästat uppmärksamhet, innebär
obestridlig olägenhet eller, hvad värre är, utgör ett stadgande,
som i dess nuvarande form icke alltid han efterlefvas.

Den ärade talaren sade vidare, att man talat om i livad man
staten kan anses vara skyldig att garantera tjenstemännens ansvarighet,
och att jag skulle förut liafva talat för en sådan garanti, men
nu yttrat mig deremot. Nej, det gjorde jag icke. Jag sade, att den
saken gåv icke, ty — Riksdagen har i ett föregående tall visat, att
den icke accepterat denna princip; och det är något helt annat än
att jag nu skulle hafva yttrat mig mot den. Jag erkänner rigtighe -

Om ändring
i 54 §
Utsökningslagen.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Om ändring
i 54 §
Utsökningslagen.

(Forts.)

Om förändrade
bestämmelser

angående
stämning til
häradsrätt.

ten af grundsatsen, men den är i sin rigtiga, konseqventa tillämpning
och om i betraktande tagas alla statens tjenstemän så omfattande,
att Riksdagen dragit sig för att antaga denna princip. Men
detta betyder något helt annat, än att jag skulle hafva satt mig emot
den. Tvärt om, jag upprepar det ännu en gång, jag erkänner rigtigheten
af principen, men jag har haft erfarenhet om att den i hela
sin omfattning ej tillämpas. Och derför anser jag det vara olämpligt
att hänvisa på något stadgande, som Riksdagen förut icke velat
antaga. Jag håller mycket på att jag icke pådyflas saker, som jag
icke sagt.

Jag tillåter mig ännu en gång säga, att, om inom representationen
påpekas, att ett lagstadgande medför en olägenhet af beskaffenhet
att vara väsentlig eller att det i många fall icke kan efterlefvas
— och detta erkännes från alla håll vara förhållandet med det
ifrågavarande — det kan vara tid på att representationen fäster uppmärksamheten
på denna omständighet.

(ifverläggningen var slutad. Sedan propositioner gifvits i enlighet
med de gjorda yrkandena, beslöt Kammaren till Utskottet återförvisa
det förevarande Utlåtandet.

§ 6.

Skedde föredragning af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 16, i anledning
af väckt motion om rätt för parter och vittnen uti vissa till
Häradsrätt instämda mål att på förhand erhålla underrättelse om
dagen, då målet vid rätten förekommer.

I nämnda, inom Andra Kammaren af Herr AJce Andersson afgifna
motion (N:o 134) var det förslag framstäldt, »att de, soin å
domarens vägnar utfärda stämningar, skola genast efter stämningstidens
slut uti aila de mål, som skola instämmas fjorton dagar före
hvarje ting eller sammanträde, till honom insända stämningslistorna,
och vare domaren skyldig att deri anteckna, hvilken dag af tinget
eller sammanträdet målen förekomma till handläggning, och, så vida
postbefordringen eller andra förhållanden ej lägga hinder i vägen,
återsända listorna till stämningsmännen så tidigt att de, som saken
angå, kunna hos dessa två dagar före tinget eller sammanträdet erhålla
underrättelse om sin inställelse vid rätten »

Utskottet hade hemstält, att ifrågavarande motion icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Ordet begärdes af

Herr Petter Persson i Stora Isie, som anförde: Det ser ut som
om Lag-Utskottet icke skulle hafva betraktat denna fråga såsom varande
af någon vigt, åtminstone icke för dem, som vare sig med eller
mot sin vilja måste resa till tings. Utskottet säger: »Allmännalagen
innehåller deremot ingen föreskrift om viss dag under tinget, å hvilken
stämningarne skola ställas.» Detta hindrar icke Utskottet att strax

Onsdagen den 17 Mars, f. m,

15 Jf:o 26.

derefter anföra följande: »Derom stadgades emellertid i 82 § af Kongi. Om fsrånresolntionen
den 17 September 1723, att stämningarne kunde väl ej drade
annorledes än pa första tingsdagen ställas, eftersom de rättsökande ‘i‘angående
sig då enhälligt infinna måste, tingspredikan att bevista och att höra stamning till
de förordningar, som komme att uppläsas.» Men nu förhåller det häradsrätt.
sig likväl så, att tingspredikan, enligt Kongi. förordningen den 19 (Forts.)
Juli 1872, endast förrättas en gång om året eller vid första lagtima
tinget och att lagars och författningars kungörande å tingen blifvit upphäfdt
genom Kongi. kungörelsen den 15 December 1863. Förut var det
således naturligtvis af vigt, att tingsmenigheten samlade sig vid första
rättegångsdagen för att åhöra tingspredikan och uppläsningen af
Kongi. förordningar, som utkommit. Men nu är denna tid förbi och
förhållandet är helt annat. Sedan anför Utskottet vidare: »Då i
många trakter, särdeles i de norra orterna, postgången icke är så
inrättad, att stämningslistorna inom loppet af tolf dagar kunna till
domaren insändas och derefter åter tillhandakomma vederbörande
etc.» Detta synes hafva utgjort det egentliga skälet för Utskottets
afstyrkande, men för min de! kan jag icke se, att något hinder förefinnes
för stämningstidens utsträckande utöfver hvad nu är stadgadt.
Lagen innehåller redan olika bestämmelser härutinnan; i
11 kap. 3 § Rättegångsbalken heter det nemligen: »Käranden vare

skyldig att låta svaranden få stämning fjorton dagar förut, der han
inom häradet bor, utom häradet eller i annan stad tre veckor, utom
länet sex veckor, i tredje eller fjerde länet, eller längre bort nio
veckor etc.» Som sagdt, jag ser icke något hinder för att stämningstiden
utsträckes än längre; och jag tager mig, på grund af hvad jag
nu anfört, friheten föreslå: »att Riksdagen, med anledning af Herr
Åke Anderssons motion, mätte i underdånig skrifvelse anhålla, att
Kongi. Maj:t täcktes genom sakkunnige män låta utreda, om icke
den kostnad och tidsförlust, som parter och vittnen mången gång
onödigtvis få vidkännas genom att nödgas infinna sig vid tinget första
sammanträdesdagen utan att veta om deras mål då kommer före
eller icke, på något sätt kunde afhjelpas, och i så fall till Riksdagen
göra den framställning, som häraf kan föranledas.»

Vidare yttrades ej. Sedan Herr Talmannen gifvit propositioner
såväl på bifall till Utskottets förslag som ock på det yrkande, Herr
Petter Persson framstält, biföll Kammaren Utskottets hemställan.

§ 7-

Föredrogs och lades till handlingarne Lag- Utskottets Memorial
N:o 17, i anledning af Första Kammarens äterremiss af Utskottets
Utlåtande N:o 11, angående väckt motion om ersättning af allmänna
medel till vittnen i vissa jagtmål. 0m upphö.

rande af

§ 8. straffpåföljden

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 18, i anledning åt väckt Jf^rgerligt
motion angående upphörande af påföljden af medborgerligt förtroen- förtroende för
des förlust för ringare brott, som första gången begås. ringare brott.

Onsdagen den 17 Mais, f. m.

3f:o 26. 16

Om upphö .

T%ndefJf, motion

straffp af o Ijden

Ledamoten af Andra Kammaren Herr P. Larsson hade i sin
N:o 138 föreslagit, »att Riksdagen viiie i underdånig skrif -

förlust af velse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
medborgerligt och Riksdagen förelägga förslag till sådana ändringar i gällande lagförtroende
/M>estämmclse, att straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende

ringare brott. niåUe för ''

(Forts.)

rin

are brott, som första gången begås, upphöra.»

Utskottet hade, på anförda skäl, tillstyrkt, att Herr P. Larssons
förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Uti Utlåtandet bifogad reservation hade Herr Torpadie, med
hvilken Herrar Hammarskjöld, Johannes Jonson och Smedberg förenat
sig, för sin del hemstält, »att Riksdagen ville i underdånig skrivelse
hos Kongl. Maj:t begära, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådana förändringar i
strafflagen, att, då någon första gången saklälles för brott, som medför
förlust af medborgerligt förtroende, det må, utom då fråga är om
de gröfsta arter af dessa brott, bero på domarens pröfning, huruvida
nämnda straffpåföljd bör ådömas eller icke.»

Då uppläsning skett af Utskottets hemställan, yttrade motionären

Herr P. Larsson: Såsom af det föredragna betänkandet synes,
har Lag-Utskottet afstyrkt min motion om någon inskränkning i
ådömandet af förlust af medborgerligt förtroende såsom straffpåföljd
för vissa brott. Utskottet säger sig visserligen icke kunna annat än
erkänna det behjertansvärda i motionens syfte, men anser tiden ännu
icke vara inne för den föreslagna förändringens genomförande, och
sedan fortsätter Utskottet vidare: »i en fråga som denna måste lagen
mera än någonsin, derest den skall något betyda, växa fram ur folkuppfattningen.
» För min del vågar jag dock tro, att just den allmänna
folkuppfattningen är mycket för att något göres i det af
mig föreslagna syfte. Såsom ett bevis härför tillåter jag mig omnämna,
att vid början af denna riksdag beslöt Norrköpings arbetareförening
vid ett ganska talrikt besökt sammanträde att till Stockholms
arbetareförening aflåta en skvifvelse med anhållan, att denna sistnämnda
förening skulle anmoda den sin ledamot, som tillhör antalet af
Stockholms riksdagsmän, att framlägga en motion i det syfte, att
denna straffpåföljd måtte ur lagen borttagas. Stockholms arbetareförening
gillade fullkomligt syftet i det från Norrköpings arbetareförening
utgångna förslaget, men motionstiden var då redan förbi,
sä att förslaget kunde icke leda till något resultat. Emellertid har
Stockholms arbetareförening genom en deputation uttalat sin tacksägelse
till mig för det jag väckt den ifrågavarande motionen. Detta
synes mig bevisa, att inom den arbetande klassen åsigten om olämpligheten
af denna straffpåföljd är ganska allmänt utbredd. Att äfven
inom de högre samhällsklasserna enahanda åsigt gjort sig gällande
framgår i viss män åt det förhållande, att fyra reservanter inom Utskottet
icke gillat det slut, hvartill Utskottet i denna fråga kommit,

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

N:o 2«.

utan lmfvud,sakligen tillstyrkt bifall till min motion. ÄtVen Riksda- Om upphögens
Justitieombudsman, som enligt livad hans till innevarande års
Riksdag afgifna embetsberättelse upplyser, gjort en underdånig
ställan om inrättande af en anstalt i hufvudstaden, dit vissa uppgifter medborgerligt
borde från vederbörande insändas angående dömde förbrytare, yttrar förtroende för
i motiveringen till detta sitt förslag bland annat: »det är emellertid rhuJare broltobestridligt,
att dessa stadganden» — det vill säga om förlust af med- (Port».)
borgerligt förtroende samt om lörhöjdt ansvar för återfall i vissa
brott — »lägga binder i vägen för den straffades återupptagande i
samhället efter utståndet straff och sålunda i sin män motverka hvad
lagen i andra delar åsyftat eller att underlätta den fallnes återupprättelse,
tv så länge en persons frejdebetyg innehåller, att han är förlustig
medborgerligt förtroende, kan han svårligen erhålla arbete
och dagligt bröd.» Dessa ord synas mig, äfven de, utgöra ett bevis
för att jemväl inom de högre samhällsklasserna åsigten är för eu
lagförändring sådan jag föreslagit.

Vidare yttrar Utskottet i sin motivering: »lika vigtigt, som det
för samhället vore att underlätta eu frigifven brottslings sträfvau att
erhålla ärligt förvärf och dymedelst ej blott minska faran för ett upprepande
af hans förbrytelse, utan äfven till nyttigt arbete återvinna
eu på afvägar kommen samhällsmedlem, måste det också vara, att
ej samhällets öfriga medlemmar och i främsta rummet arbetsgifvarne
utsättas för olägenheten att, under okunnighet om förhållandet, i sina
hem och i sitt arbete mottaga personer, som nyss begått vanfrcjdande
brott.» Och sedan den korta tid är förbi, hvarunder denna
förlust af medborgerligt förtroende blifvit ådömd, finnes icke nu heller
någon garanti för en arbetsgivare, att han icke kan få en förut
straffad person i sitt hus och i sin tjenst.

Vidare säger Utskottet, att det icke skulle vara lämpligt, om eu
sådan till förlust af medborgerligt förtroende dömd person finge t. ex.
aflägga vittnesed eller deltaga i riksdagsmannaval. Hvad först deltagandet
i riksdagsmannaval beträffar, kan såsom skäl vara nog att
anföra hvad jag nyss nämnde om skyddet för arbetsgifvarne, och vidkommande
rättigheten att aflägga vittnesmål tror jag icke att denna
omständighet bör utgöra tillräckligt skäl för att afstyrka motionen.

Min mening har ju icke varit att vid alla brott borttaga förlusten af
medborgerligt förtroende, utan endast vid lindrigare brott, som för
första gången begås. Då man vet, att för sådana brott ådöines brottslingen
icke mera än högst 2 års fängelse och att han får undergå
bestraffningen i enskild cell, kan han väl svårligen under den tiden
hafva hunnit försämras och vid sådant förhållande kan det väl icke
vara särdeles mycket farligare att låta honom aflägga vittnesed, sedan
han sluppit ut ur fängelset, än förut, då han naturligtvis var fullt
vittnesgill.

Dessutom vill jag såsom ett ytterligare talande skäl för min motion
framdraga det af mig redan påpekade förhållandet, att icke
mindre än fyra af Lag-Utskottets ledamöter från denna Kammare
reserverat sig emot Utskottets betänkande och, ehuru reservanternes
förslag är något inskränktare än jag tänkt, vill jag dock sluta mig
Andra Kammarens Prat, 1880. N:o 26. 2

N:o 26. 18 Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Om upphö- till dem, ganska belåten, om detta kan vinna Andra Kammarens
r-ande. af bifall. Jag bär nemligen alls icke någon förhoppning om, att saken
* * förlust aT i sin helhet nu vid denna riksdag skall vinna, bifall, men anser, att
medborgerligt ett bifall till reservationen i alla händelser vore ett steg framåt på
förtroende fordon väg jag ansett vara den rätta.

ringore brott. Att det skulle vara förenadt med någon risk att öfverlemna till
(Forts.) domarens ompröfning, huruvida en person, som första gången begått
brott af lindrigare beskaffenhet, borde dömas medborgerligt förtroende
förlustig på kortare tid eller icke, kan jag icke fatta. Det ligger
ju nu i domarens händer att döma en brottsling till straffarbete
från och med tio år eller för lifstid, allt efter brottets beskaffenhet,
ja, till och med till lifvets förlust, och då är ju redan förut en vida
större makt lagd i domaremaktens händer än härigenom skulle blifva
fallet. Af detta skäl tror jag verkligen icke det kan vara förenadt
med någon risk att gifva dem ytterligare denna makt.

På grund af hvad jag nu anfört anhåller jag om bifall till den
af Herrar Torpadie med flere afgifna reservationen.

Herr Torpadie: Älven jag anhåller fä fästa Herr Grefvens och
Talmannens samt Kammarens uppmärksamhet på den reservation jag
vidfogat betänkandet och uti hvilken reservation jag sökt gå en medelväg
mellan motionärens förslag och Utskottets afstyrkande utlåtande.

Hvad först och främst motionärens förslag beträffar, får jag säga,
att, äfven om detsamma till äfventyrs i en framtid skulle kunna genomföras,
tror jag dock icke, att detta nu kan ske. Då man ännu har
qvar förlusten af medborgerligt förtroende såsom en straffpåföljd och
då jag icke kan neka, att fall rätt ofta förekomma, då personer,
som första gången vid domstol tilltalas för svårare eller lindrigare
brott, flera gånger förut lyckats undgå lagens arm, så att det egentligen
endast är i formelt hänseende man kan säga, att de då för första
gången gjort sig skyldiga till brott, är det fullt rättvist, att de blifva
förklarade medborgerligt förtroende förlustige, men att, såsom Utskottet
gjort, helt och hållet afstyrka hvarje steg på reformernas väg
i detta fall har jag icke kunnat gilla, och ehuru jag visserligen medgifver
vigten af de skäl, Utskottet anfört för sitt afstyrkande, anser
jag- dem likväl icke väga så tungt i vågskålen, att mitt förslag derigenorn
skulle helt och hållet flyga i luften.

Den ärade motionären bar redan något berört Utskottets invändningar,
och dertill skall jag bedja ytterligare få lägga några ord.

Hvad beträffar folkets uppfattning och begrepp om förlusten af
medborgerligt förtroende, så är det visserligen sant, hvad Utskottet
säger, men det är blott en half sanning. Det är dock en förskräcklig
sats, Utskottet uppstält, då det säger, att uti folkuppfättningen en
person, som begått vissa, om ock ringare brott, i följd af förbrytelsens
natur betraktas såsom vanfrejdad. Således skulle enligt Utskottets
uppgift den åsigt bland folket göra sig gällande, att, äfven när den
tid, under hvilken en straffad person skall vara underkastad påföljden
af förlust af medborgerligt förtroende, upphört, personen icke skulle
kunna återvinna detta medborgerliga förtroende. Denna klass af
folket skulle allfjemt anse honom såsom vanfrejdad. Som detta

19 N:o 26

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

emellertid är en fördom, så synes mig det rätta vara att på lagstift- Om nPPhöningens
väg söka undanrödja denna fördom i stället för att fastläsarf
densamma genom att bibehålla ovilkorligen en sådan straffpåföljd," rförlust af*
då man genom densammas borttagande skulle kunna blil va fri från medborgerligt
denna fördom. > förtroende för

Utskottet säger vidare, att det är nödvändigt tillse, att samhällets rm3are hrottötriga
medlemmar och i främsta rummet arbetsgivare skyddas för (torts.)
olägenheten att, uiuler okunnighet om förhållandet, i sina hem och i
sitt arbete antaga från fängelset utsläppta personer, som nyss begått
vanfrejdande brott, utan att hafva visat prof på förbättring, och åt
hvilka personer arbetsgifvarne sedermera kunna lida skada, fastän
Utskottet å andra sidan äfven erkänner vigten deraf att underlätta
en frigifven brottslings sträfvan att erhålla ärligt förvärf och dymedelst
ej blott minska faran för ett upprepande af hans förbrytelse,
utan äfven till nyttigt arbete återvinna eu på afvägar kommen samhällsmedlem,
Nåja, detta är också sant, men det är sant endast i
viss mån, ty drager man ut konseqvenserna i detta fäll, så kommer man
derhän, att, om en person t. ex. skulle hafva råkat att falla i en dypöl
och söker att med ansträngande af alla krafter komma upp igen,
så skulle man icke hafva någon önskan att allt för hastigt draga
upp honom derur, utan man skulle låta honom ligga och kafva, derföre
att man icke vore säker på huru han komme att uppföra sig, när
han väl kommit upp.

Så långt tror jag dock icke, att lagstiftaren vill gå, att den vill
medgifva en från fängelset nyss utkommen, för stöld straffad brottsling
alla medborgerliga rättigheter, såsom deltagande i val o. s. v. Derföre
heter det ock i Utskottets betänkande, såsom man alltid sagt,
då denna fråga varit på tal inom Riksdagen, att det vore olämpligt
att låta en sådan person deltaga i allmänna val, men jag är rädd,

Herr vice Talman, att man kommer att beskylla mig för en paradox,
om jag vågar påstå, att jag i de allra flesta fall anser mig kunna
sätta mera förtroende till en straffad person, när han kommer ut ur
fängelset, än jag kan hafva till honom, när han vistats ett år eller
kortare tid utom dess murar. Jag talar nu blott om personer, som
komma ur ensamhetsfängelserna; förhållandet är olika, när personen
kommer ut från ett gemensamhetsfängelse. ° Man gör i ensamhetsfängelset
allt för att i moraliskt hänseende återupprätta den brottslige;
han får religionsundervisning och undervisning i andra nyttiga
kunskaper samt sysselsättes med för hans utbildning fördelaktigt
arbete, så att många gå ut från fängelset med de bästa föresatser;
men hvad mötes den från fängelset utsläppte af?

Är det en mild hand man räcker honom? Någon gång — jag medgifver
det gerna och tacksamt — är det så, men många gånger mötes
den utsläppte förbrytaren af det kalla hånet och han återgår då till
de förra dåliga sällskapen och återfaller snart i de förra onda vanorna!

Jag tror alltså, att hvad Lag-Utskottet anfört icke kan anses
såsom giltigt skäl mot bifall till den vid betänkandet fogade reservation.
Hvad angår denna reservation, så tror jag — och derom har
jag någon erfarenhet, sedan jag under mera än ett fjerdedels sekel
suttit i domstolen — att fäll kunna gifvas, då den i lagstiftningen

Jf:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Om upphö- meddelade föreskrift, att förlust af medborgerligt förtroende skall åtT<7%rd
v''ssa brott, blir onödigtvis hård för den tilltalade. Det händer

‘ Tförlust3afnrätt ofta, att, såsom det gamla ordspråket säger, tillfället gör tjufven;
medborgerligt att ett brott sålunda kan begås i ögonblickets hetta och att ett sådant
förtroende förbrott till sin karakter kan vara ofantligt olika, då det begås af den
ringare brott. ene personeu eller åt den andre, vid det ena tillfället eller vid det
(Forts.) antira. Den tyska lagstiftningen har älven insett detta, och hvad jag
tagit mig friheten föreslå, är i sjelfva verket ingenting nytt, ty den
tyska strafflagen har detsamma sedan år 1871. I den tyska strafflagen
föreskrilves ovilkorlig förlust af medborgerligt förtroende —
Verlust des Ehrenrechtes — blott i några få fall, nemligen för mened
och koppleri, men för åtskilliga andra brott kan denna straffpåföljd
ådömas. Det är ungefär i denna rigtning jag velat att förslaget i
detta fall skulle gå.

Att man derigenom skulle medgifva domstolarna ett stort bevis
på förtroende, är sanning, men, såsom jag i ingressen till min reservation
påpekat, hafva domstolarnc redan förut i viss mån en sådan
pröfningsrätt, emedan de bafva att bedöma, huruvida ett brott skall försonas
med ett visst mått af straff eller en viss straffart, och straffmåttet
eller straffarten i vissa iäll kan betinga påföljden af förlust af
medborgerligt förtroende.

På grund af bvad jag nu haft äran anföra får jag anhålla om
proposition på bifall om det i min reservation framstälda yrkande,
»att Riksdagen ville i underdånig skrivelse hos Kongl. Maj:t begära,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådana förändringar i strafflagen, att då någon första
gången sakfälles för brott, som medför förlust åt medborgerligt förtroende,
det må, utom då fråga är om de gröfsta arter af dessa brott,
bero på domarens pröfning, huruvida nämnda straffpåföljd bör ådömas
eller icke».

Häruti instämde Herrar Lyth, Löwenhielm och Svensén.

Herr Thomasson: Det är i sanning ingen afundsvärd position

jag intager, då jag finner mig nödsakad att uppträda emot ett humanitetssträfvande,
och detta dessutom i strid mot snart sagdt alla
mina kamrater från denna Kammare, som inom Utskottet deltagit i
behandlingen af föreliggande fråga. För min del är jag dock fullkomligt
öfvertygad, att den allmänna rättsuppfattningen ännu icke är
mogen för och icke skulle godkänna en sådan lagförändring, som
motionären här föreslagit, och jag vågar, oaktadt de många, som
nyss hördes instämma i Herr Torpadies reservation, dock tro, att min
åsigt härutinnan delas af flertalet af Kammarens ledamöter. De
motioner i enahanda syfte, som blitvit väckta vid de nästföregående
riksdagarne, hafva nemligen alla af denna Kammare förkastats. Vid
1878 års riksdag uttalades visserligen af åtskilliga ledamöter åsigter,
som i viss mån gingo i samma rigtning som motionen, men förslaget
föll dock utan omröstning. Det torde vara satt utom allt tvifvel,
att det brott, som i motionen företrädesvis afsetts, nemligen stöld,
ännu i den allmänna folkuppfattningen anses vara vanfrejdande,

21 IST:o 26.

Onsdagen den 17 Msrs, f. in.

och så länge detta är fallet bör äfven i lagen bibehållas straffpåfölj- Om vVPuden
förlust af medborgerligt förtroende. Visserligen skall lagstift-^ ™" * “f
ningen följa utvecklingen af det allmänna rättsmedvetandet tätt i förlust af
hälarne, men han får dock icke springa framför denna utveckling, ty medborgerligt
då blir följden lätt, att lagen ringaktas och att rättskänslan slappas/**™»* för
Man får icke heller förglömma, att det icke är så synnerligen länge-rm?“r« b,''ott
sedan som detta brott, tjufnadsbrottet, för brottslingen medförde ärans ^0It9d
förlust under hela hans återstående lifstid. Sedan inskränktes tiden, för
hvilken förlust af medborgerligt förtroende kunde ådömas, tillminst fem
år, och slutligen år 1873 nedsattes den ytterligare till ett är, och längre
kunde man för närvarande icke böra gå i denna rigtning. Svårigheterna
för den, som utstått sitt straff, att erhålla arbete eller tjensp sä
länge han ännu är förlustig medborgerligt förtroende, äro för öirigt.
enligt min tanke, ja, jag kan gerna säga efter min erfarenhet, icke
på långt när så stora, som de utmålats, och de blifva för öfrigt allt
mindre, i samma mån som på olika trakter af landet hinna bildas
sådana föreningar, af hvilka vi redan hafva några och som gjort, till
sin ädla uppgift att omhändertaga unga brottslingar, som utstått sitt
straff, och förhjelpa dem till någon lämplig anställning.

Det är naturligt, att jag, med den uppfattning af frågan jag nu
uttalat, icke kan instämma i den afgifna reservationen. Den ärade
reservanten, som nyss hade ordet, yrkar i sin reservation, att det för
nilsta fall må få bero på domarens pröfning, huruvida straffpåföljden
förlust af medborgerligt förtroende bör ådömas eller icke.

Mig förefaller det dock, som skulle genom ett slikt stadgande kunna
uppkomma ett betänkligt god tyck I igliets regern ente, så tillvida som
den ene domaren då skulle för ett visst brott, begånget under vissa
omständigheter, ådötna denna straffpåföljd, men den andre icke.

Det skulle till och med lätt kunna inträffa, att den grötre brottslingen
giuge fri från denna påföljd under det eu annan, hvars brottslighet
vore mindre, finge denna påföljd sig ådömd.

Jag skall icke tillåta mig att återupprepa de skäl, som redan
under föregående diskussioner blifvit anförda mot den ifrågavarande
lagförändringen, utan slutar med anhållan, att Kammaren med anslag
å såväl motionen som reservationen, matte bifalla Utskottets
hemställan.

Herr Petter Persson i Stora Isie: Jag skulle velat biträda

reservanterna i deras förslag, om der icke i slutet hade förekommit,
att det skulle bero på domarens pröfning, huruvida den ifrågavarande
straffpåföljden hör ådömas eller icke. Om reservanternas
förslag blefve lag, så skulle vi sålunda få en ytterligare utsträckning
af det redan förut alltför mycket i vår strafflag antagna olycksaliga
s. k. latitudsystemet, hvilket gör det möjligt, att den ene brottslingen
kan få ett straff många gånger strängare än en annan, fastän
de begått alldeles samma brott. Det är naturligt att domaren i alla
fäll bör ega rätt att pröfva, hvilket straff bör följa på ett visst brott,
men derigenom blir äfven domen i viss mån beroende åt barns individuella
uppfattning. Derfore se vi också ofta, att den, som begått
ett mindre svårt brott, får strängare straff än eu annan, hvars brotts -

N:o 86,

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Om upphö- lighet är vida större. Då jag emellertid anser, att denna domares
, pröfningsrätt icke bör än vidare utsträckas, så yrkar jag bifall till

fti% JafenUtskottets hemställan.

medborgerligt

förtroende för Herr Hammarskjöld: Då jag instämt i Herr Torpadies resernngare
brott, vatten, skall jag endast be att i korthet tä angifva mina skäl dertill.

(Forts.) Förlust af medborgerligt förtroende är efter svensk rättsuppfatt ning

och, såvidt jag vet, äfven efter utländsk, icke ett straff, utan
en straffpåföljd, såsom det ock i vår lag benämnes. Dess ändamål
är icke att inverka på den brottsliges vilja, utan att skydda samhället
för den fara, som hotar från den, hvilken visat sig hafva en
brottslig vilja.

Nu är det allmänt kändt, att brottslighet och brottslighet kunna
vara mycket olika. Samma yttre gerning, begången af två särskilda
personer, kan vara begången under så olika omständigheter, att man
måste få en helt olika uppfattning af de begge gerningsmännens
karakter. Den, som har begått en stöld, kan hafva gjort det under
sådana omständigheter, att det är påtagligt, att han är en förderfvad
menniska. Deremot kan en annan, som begått samma brott,
hafva gjort det under sådana omständigheter, att han snarare synes
vara förtjent af vårt medlidande, än af att brännmärkas, derigenom
att han ådömes förlust af medborgerligt förtroende.

Hvad nu motionären och reservanterna velat är, att det skall
ligga i domarens makt att bedöma, huruvida de omständigheter,
under hvilka ett brott blifvit begånget, utvisa en så förderfvad vilja bos
brottslingen, att han förtjenar att brännmärkas med påföljden af förlust
af medborgerligt förtroende, eller om brottet är begånget under
sådana omständigheter, att denna påföljd icke bör ådömas.

Man har sagt, att det icke skulle vara så farligt med denna
straffpåföljd. För min del tror jag, att erfarenheten gått i en motsatt
rigtning. Hvar och en vet ock, att den, på hvars prestbetyg är
antecknadt, att han saknar medborgerligt förtroende, skys öfverallt.

Det har vidare invändts att det skulle vara vådligt att i domarens
händer lägga en så stor makt som den att ega pröfningsrätt
uti ifrågavarande fall. Ja, utan tvifvel är denna invändning i viss
män befogad. Men, såsom den siste talaren sade, hafva vi redan
inom lagskipningen ett latitudsystem, och hvad som nu är föreslaget,
är intet annat än en utveckling af detta system.

På grund af livad jag sålunda anfört, får jag yrka bifall till den
reservation, hvari jag instämt.

Herr Peyron förenade sig med Herr Hammarskjöld.

Herr Torpadie: Det var ett yttrande af min högt ärade vän,
Lag-Utskottets vice ordförande, som nödgade mig att begära ordet
för att ännu en gång taga Kammarens tid i anspråk.

Jag kan icke gå in på hans påstående, att, om piin reservation
biefvc bifallen, godtycket komme att läggas i domarens händer.
Latitudsystemet hafva vi redan och hvad som nu är ifrågasatt skulle
blott innebära ett .utvidgande af detta system åt ett visst håll. Nå -

Onsdagen den 17 Mars. f. m. 23 Nso 26.

got godtycke lär väl dock icke få råda vid våra domstolar. Do- Om upphömen
eller utslaget kan måhända blifva mer eller mindre rigtig ''strraT%öa/den
följd af domarens större eller mindre förmåga att granska eller be-* ’förlust af
döma de omständigheter, som kunna förekomma. Men jag tror icke, medborgerligt
att man derför har rättighet att säga, att godtycket på något sätt förtroende för
kan komma att göra sig gällande vid lagskipningen. nngare brott.

Herr Gustaf Ericsson: Utskottet har börjat detta betänkande,
likasom andra sina betänkanden, med att erkänna det behjertansvärda
i motionens syfte, men det har kommit till ett annat resultat,
än som kan kallas bekjertansvärdt. Utskottets vice ordförande har
sagt, att det icke kunde anses vara så farligt, om den, som första
gången begått ett brott, dömes att ett år vara förlustig medborgerligt
förtroende. Jag undrar dock, om icke den, som fått denna dom
antecknad ä sitt prestbetyg, har men deraf under liela sitt lif. Mig
synes det, som borde lagstiftaren hellre göra allt för att återföra
den förvillade till samhället, än utstöta honom derifrån och derigenom
göra honom till samhällets fiende under hela hans återstående
lifstid.

Man tänke sig en person, hvilken blifvit dömd förlustig medborgerligt
förtroende för längre eller kortare tid, söka arbete, husrum
eller bröd. Han uppmanas att framvisa sitt prestbetyg, der anteckning
om straffpåföljden är gjord, och han bortvisas, emedan man
icke vill hafva något att skaffa med en sådan person. Han lär således
hvarken arbete, mat eller husrum, och hvad återstår för honom
då annat än att begå ett nytt brott för att kunna stilla sin hunger
och få tak öfver hufvudet. Det kan således icke vara Utskottets
mening att erkänna det behjertausvärda häri och det oaktadt yrka
afslag å motionen.

Ehuru jag instämmer med reservanterne, har jag dock en liten
betänklighet emot saken, emedan jag nemligen befarar, att den
ifrågavarande straffpåföljden, med den vidsträckta pröfning man nu
vill öfverlemna åt domaren, icke alltid skall blifva fullt rättvist tilllämpad.
Men då jag för närvarande anser ett yrkande i annan rigtning
än reservanternes förslag icke hafva någon utsigt att vinna
framgång, ber jag att till alla delar få instämma i reservationen och
hembära reservanterne min tacksamhet för det de uppletat denna
medelväg till frågans lösning.

Herr Halldin: Jag skall endast anhålla att få yrka bifall till
reservanternas förslag.

Herr 11 or g: Jag ber också att få förena mig med reservanterne.
Jag gör det så mycket hellre, som i vårt land icke finnes jury i
brottmål och det derföre är angeläget att lemna nödigt utrymme för
domarens pröfning i hvart särskild! fäll. På grund bäraf och i öfrigt
med åberopande af de utaf Herrar Torpadie och Hammarskjöld anförda
skäl anhåller jag om bifall till reservationen.

N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

°randePhS flerr. Joiias Andersson i Häckenäs: Jag anhåller att få in straffpåfiiijdensUmma

1 reservanternes förslag.

förlust af ..

medborgerligt Ofverläggningen var slutad. Enligt de gjorda yrkandena, gaf

frZZ’flfoul\G-n Talmanne“ propositioner så väl på bifall'' till Utskottets hem(Forts)
staiian som ock pa atslag å samma hemställan och bifall i stället
m det torslag, Herr Torpadie i sin reservation framstält; och fann
iiGii Talmannen den torra propositionen vara besvarad med öfvervägande
ja. Votering begärdes, i anledning hvaraf en så lydande
omrostmngsproposition uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i Utlåtandet N:o 18,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren med afslag å Utskottets förevarande
hemställan, antagit Herr Torpadies vid Utlåtandet fogade reservation.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, utföll med 54 ja mot

t neJi_ och hade Kammaren således beslutit i enlighet med nejpropositionen.
J

§ 9.

Angående
ändring i
Kongl. förordningen

om förbud
mot lotteriinrättningar.

./i'' , .behandling företogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts
Utlåtande N:o 5 (i samlingen N:o 11), i anledning af väckt
motion om utlåtande af underdånig skrivelse till Kongl. Maj:t, med
anhallan om ändring af 1 § i Kongl. förordningen den 21 Mars 1844
om förbud mot lotteriinrättningar.

Nämnda paragraf lyder för närvarande sålunda:

»Lotteri må ej _ af någon inrättas och öppnas för allmänheten;
och vare ej heller tillåtet att för egen eller annans räkning utbjuda
eller alyttra lotter till penningars eller annan lös eller fäst egendoms
bortiottande inom eller utom riket.»

Lti ifrågavarande motion, som afgifvits af Herr A. Adlercreutz
(motion N;o 64), var föreslaget, att Riksdagen ville hos Kongl. Mai-t
an halla, det paragrafen måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Lotteri må ej af någon inrättas och öppnas för allmänheten.
Under lotteri mbegripes hvarje företag, så anordnadt, att en på lottdragning
eller annan likartad tillfällighet beroende, möjlighet erbjudes
en eller flere deltagare att utöfver de fördelar, som hvarje deltagare
tillkomma, undfå en särskild vinst.

25 N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Ej heller vare tillåtet att för egen eller annans räkning utbjuda
eller afyttra lotter till penningars eller annan lös eller fäst egendoms
bortlottande inom eller utom riket, eller att i öfrigt till lotteriföretags
genomförande lemna sin medverkan.»

Utskottet hade hemstält,

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det paragrafen
måtte erhålla en sådan förändrad lydelse, som Herr Adlcrereutz föreslagit,
att tillämpas från och med 1881 års början.

Efter detta ärendes föredragning anförde

Herr Flensburg: Det är alltid förenadt med eu viss känsla af
obehag att i diskussionen nödgas uppträda såsom opponent mot en
länskamrat. Men denna känsla blir dubbelt obehaglig, dä man för
sin motståndares personlighet hyser en hög och berättigad aktning,
då man måste erkänna hans motivs ädelhet, och för öfrigt i de
flesta andra frågor delar hans åsigter.

En sådan känsla af obehag erfar jag i dag. För att angifva
min ställning till lotterifrågan i allmänhet, nödgas jag till en början
för Kammaren tillkännagifva, att jag anser hela förbudet mot lotteriinstitutionen
såsom föga öfverensstämmande med tidsandan och såsom
ett oberättigadt formynderskap öfver eljest frie män. Vi hafva ju
religionsfrihet, tanke-, tal- och tryckfrihet, handels- och näringsfrihet,
förutom många andra af lagen helgade friheter. Vi hafva frihet att
ödsla bort vår tid och våra penningar på whist- och wiraspel, på
biljarder och krogar, men vi hafva icke frihet att ödsla bort dem på
lotterispel! Och dock, mine Herrar, staten, som är så män om sina
barn, då det är fråga om lotterispel, har sjelf sitt lilla oskyldiga
lyckohjul för obligationslottning och aktar icke för rot'' att till. en del
lefva af bevillningeu på kortleken och bränvinspannan. Reflexionerna
häröfver torde göra sig sjelfva! Huru mycket man än må lagstifta,
kan spelsjukan dock icke stäfjas, än mindre förekommas.

Jag har då gjort mig den frågan: vore det icke lämpligt, om
staten beredde sig ett bidrag till dess i närvarande tid ganska knappa
lifsuppehälle genom att etablera ett på ett förståndigt sätt ordnadt
statslotteri och derigenom, i likhet med vårt grannrike Danmark,
beredde sig en årlig inkomst af bortåt trefjerdedels million, på samma
gång som till handelsbalansens favör inom landets gränser qvarhölles
de flera millioner, som nu eljest finna sin väg till utlandet. Jag
förmodar att man ur sedlighetskänslans synpunkt skall betrakta dessa
mina små statsekonomiska funderingar såsom hädiskt tal. Jag är
beredd derpå. Men, mine Herrar, hvar finna vi den gradmätare, som
noga anger gränsen, der sedligheten siutar och der osedligheten börjar.

Jag vill nu öfvergå till den fråga, som i dag utgör föremål för
denna Kammares behandling, eller till den af Herr Adlercreutz väckta
motionen. Den är väl egentligen rigtad mot det sä kallade lotteriskojet,
hvllket, jag ingalunda vill taga i försvar, men som jag likväl ej anser
vara af den samhällsvådliga art, som man här söker tillmäta det,

Angående
ändring i
Kongl. förordningen

om förbud
mot lotteriinrättning
nr.
(Forts.)

N:o 26.

Angående
ändring i
Kongl. förordningen

om förbud
mot lotteriinrättningar.

(Forts.)

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

lika litet som jag- fruktar, att det skall urarta derhän, så länge vi
ega eu tryckfrihetsförordning med uppgift att närmare öfvervaka det
sedliga innehållet af denna sä kallade lotterilitteratur.

vid en diskussion, som för några veckor sedan egde rum inom
denna Kammare, yttrades från statsrådsbänken, att ett motstånd mot
ett visst, al regeringen då framlagdt förslag, vore att betrakta såsom
dyningen efter en föregående storm. Lånande denna bild ber ineden
aktade motionären att betrakta mitt ringa motstånd gent emot
hans förslag såsom eu liten dyning efter stormen - den storm, som
för nagra ar tillbaka blåste i olika landsändar, då ett dråpslag mättades
mot vara industrilotterier och tyvärr helt och hållet tillintetgjorde
dessa institutioners gagnande och, jag fördristar mig påstå
det, valsignelsebringandc verksamhet. Jag stöder detta mitt påstående
pa min egen erfarenhet. Under flere år hade jag äran att vara
fedamot och tillika ordförande för Malmö industrilotteri. Och det är
just från denna verksamhet, som jag bemtat min erfarenhet. Huru
modosamt detta uppdrag än var, så tvekar jag icke att Öppet förklara,
att, åt alfa kommunala uppdrag, som varit mig anförtrodda,
ta beredt mig renare nöje och större tillfredsställelse än just detta.
Jag sag'' dm-, hurusom yrkesskickligheten just genom industrilotteriet
upp lefs till en förut ej anad höjd af, jag skulle nästan vilja säga
onstnarhghet. Jag sag huru mängen skicklig, flitig och ordentlig,
men fattig handtverkare derigenom bereddes tillfälle att framställa
1),1''.°1* Pa ®m skickhgnet och derigenom grundlägga åt sig en aktad
ställning i samhället. Jag såg vidare, huru i månget fattigt hem,
der brödet var bade torftigt och knappt, beställningar för lotteriet
spridde välsignelse, lindrade nöden och, bildlikt taladt, aftorkade
taien. Dessa sanningar kunna icke jäfvas, deras värde heller icke
oi iingas. Man har visserligen gjort en och annan anmärkning mot
industrilotterierna, anmärkningar, hvilka någon gång varit befogade.
Men jag tror, att industrilotteriernas verksamhet, öfver hufvud taget,
,sa §’aS,najl<Je? aft inför densamma dessa anmärkningar måste
förblekna, i y älven om det skulle hafva inträffat, att t. ex. en piga
vunnit en salongsmöbel, då hon kunnat hafva bättre bruk för en
spinnrock, eller att eu sjöman vunnit ett paraply, då han varit bättre
beijenad åt ett par becksömsstöflar, eller att ingendera af dem vunnit
någonting alls, sa torde likväl såsom motvigt mot dessa abnormiteter
kunna anföras det faktum, att t. ex. Malmö lotteri - det enda, från

.. t-n '' hci"!at 111111 erfårenhet — afslutade sin verksamhet med
att till dels industriföreningen och dels den tekniska aftonskolan
olverlemna omkring 40,000 kronor eller tillsammans omkring 80,000
kionor för att användas till undervisningens befrämjande, till prem*r
°ch resestipendier samt andra för näringarna gagnande ändamål.
p ya mai| emellertid vill gifVa ett hugg åt den ena industrigrenen,
sa handel- latt att slaget också träffar den andra. Detta ordspråk ber
jag att la tillampa på föreliggande motion. För mig har alltid hägrat
1 611, joppningen, och det gör den än, att industrilotterierna en gång
matte sattas i tillfälle att återtaga sin gagnande verksamhet. Detta
eroi väl väsentligast pa de skiftande meningarne för dagen och pa
hvem som för tillfället sitter vid makten. Men jag befarar högligen,

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

27 N:o 26.

att ett bifall till Utskottets föreliggande betänkande skall för all
framtid förqväfva denna min och, såsom jag tror, äfven många andra
medborgares förhoppning.

Det är hufvudsakligen på grund af denna min fruktan, som jaganhåller
om afslag icke allenast å motionen, utan äfven å Utskottets
hemställan.

Herr Lytb: innan diskussionen vidare fortskrider, ber jag att
få påpeka ett tryckfel, som insmugit sig å 6:te raden åt betänkandets
3:dje sida, der naturligtvis ordet icke bör inskjutas emellan orden:
sig och behöfva.

Herr Danielsson: Äfven jag skall be att fä yrka afslag å Utskottets
föreliggande betänkande, och detta emedan jag tror det vara
ganska öfverflödigt, att Riksdagen i detta ämne aflåter någon skrivelse
till Kongl. Maj:t.

Då denna Kammaren för någon tid sedan lyckades afslå väckt
förslag om rättighet för svenska postverkets tjenstemän att censurera
i fråga om tidningars innehåll, så hoppas jag äfven, att Kammaren,
i analogi härmed, skall afslå äfven detta betänkande. Det
ligger enligt min åsigt mycken sanning uti hvad talaren från Malmö
yttrade, ty vårt folk bör väl icke, om jag så må säga, insnöras uti
sådana former, att man slutligen qväfves ihjél. Icke kan det väl
ligga någon större fara deruti, äfven om, såsom Utskottet säger, allmänheten
köper vissa tryckalster ej så mycket af begär efter kunskaper,
som fastmera af vinningslystnad. För min de! tror jag, att
hvarken allmänhetens kassa eller bildningen förlorar något synnerligt
derpå.

Jag har mig särskildt bekant, hurusom till sistlidne jul i bokhandeln
utkom ett sällskapsspel eller det sä kallade »flaggspelet»,
bestående uti en af en utaf alla nationers flaggor sammansatt ram
omgifven karta öfver den väg, vår frejdade landsman Professor Nordenskiöld
tillryggalagt under hans nu snart fullbordade, så ryktbar vordna
verldsomsegling med den svenska ångaren Vega. Inom min ort finnas
många personer, som skaffat sig detta »flagg-spel», och måhända detta
hufvudsakligast derför att med hvart öde exemplar af upplagan följ de
en premie eller vinst, bestående af en bok, såsom ett slags lockmedel.
Men långt ifrån att jag i denna senare omständighet finner något
ondt, har den tvärtom bidragit att bland allmännheten sprida ett
nyttigt bildningsmedel, hvarmed den utan denna särskilda lockelse
säkerligen icke blifvit bekant. Detta arbete kostar 1 Krona, och
jag kan för min del icke finna, att det kan vara mer olämpligt att
offra en eller annan krona på inköp af tryckalster än på andra mer
onödiga och onyttiga saker, hvarvid jag särskildt vill framhålla spirituösa
drycker. __

Jag tror således icke, att vi i fråga om lotteriförbud böra gå längre
än vi redan gjort och yrkar derför afslag ä det nu föreliggande betänkandet.

Herr Casparsson: Då jag för någon tid sedan läste ett arbete

Angående
ändring i
Kongl. förordningen

om förbud
mot lotteriinrättningar.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

tn?iring\ j£Äe“ fYTif ftrfllttaren Hastiat, fäste jag mig vid ett hans yttrande
Kongi. för- angaende lotterier, som jag anhaller att få för Kammaren uppläsa.
ordningen lyder i Översättning så bär: »Ack, den fattige, har han någonsin
ZftTd i0" Pennmgestyfver erhållit sä ljufva och så oskyldiga nöjen, som

inrättningar, j ™, ''''0-hemlighetsfulla urna för honom inneslöt ? Beröfvad alla
(Forts.) ■ «J«^nngar^ huru mänga ljufva stunder införde han icke uti sin

familj, da han manad från manad, insatte värdet af eu arbetsdag på
en quaterne! Hoppet hade alltid en plats vid den husliga härden.
Vindskammaren befolkades af illusioner: hustrun förespeglade sig att
fördunkla små grannar genom glansen af sin klädsel, sonen såg sig
redan som regernentstrumslagare, dottren kände sig sväfva till altaret
vid sm trolofvades arm.

O,, lotteriet var den fattiges poesi, och vi ha låtit det fara!»

-Nar jag läste detta, så kom jag att fundera på denna sak mer
an fornt; och da jag nu finner att Utskottet till och med uti den omständigheten
»att man vid förevisandet af t. ex. sällsynta djur, panoramor
och dylikt utdelar vmster på inträdesbiljetterna», spårar en
vådlig art af lotteri tror jag i sanning att Utskottet gatt nästan för
ungt. ty i det fallet vet jag åtminstone, att mången dräng och piga
som ju icke halva många nöjen här i lifvet, hemkommit från marknaden
glada ofver att emot uppoffrandet af eu ringa penning icke
allenast fatt se »lejonet och björnen», »Paris och London», utan äfven

smL,ted TSiy fhem Y* \ 0Ch Wr1sig obetyd)iö> men för dem värderik
Y l Jaf tY)r att denna oskyldiga sak ej behöfver hemfalla under
lagens straff.

l''öi några år sedan utspann sig uti denna Kammare en för mig
åtminstone ganska vidunderlig diskussion. Den gälde lagstiftningsåtgärder
mot sa kallade »Iioffmans droppar». Man hade vidtagit den
mycket rigtiga åtgärden att på lagstiftningens väg försöka förhindra
dryckenskapslastens utbredande genom att försvåra åtkomsten af
spritdrycker; men det hade visat sig-, att på somliga ställen, när åt cnTiVff

var moöjhgffjord, da tog befolkningen i stället
sm tiUnykt till Iioffmans droppar, och det är sämre. Jag tror derför
att det ickes ar skal att bestämma sä restriktiva åtgärder, att den hos
mangen befintliga böjelsen att fresta lyckans gudinna helt<och hållet
saknar aflopp, ty jag fruktar att vi då än mer öppna fältet för bedrägerier
och särskilt för dem, som i hemlighet bedraga den stora
mängden, och det är värre.

Jag kan icke inga i pröfning om en förändring verkligen behöfves;
och jag har det förtroende till Kongi. Maj ds regering, att den
om sa verkligen påfordras, utan någon fingervisning från Ifiksdagens
sida skall vidtaga erforderliga åtgärder. Jag ser i det från Utskottet
atgifna utlåtandet eu fläkt af hvad man i forna dagar
plagade kalla bönhaseri. Skall man skärpa åtgärderna mot spelpassionen,
ma man då uppträda mot densamma inom alla klasser
afven de högsta, och icke blott bland de fattigare. Jag yrkar afs*a^L.
,g JaS f°rdrar full reciprocitet och anser dessutom att regeringen
afven utan fingervisning kan vidtaga nödiga åtgärder.

ställa* 1Öienai mig !"ed denb som yrka afslag å Utskottets hem -

Onsdagen den 17 Mars, f. m. 29

Herr Wie se Igren: Jag måste till en början bekänna, att jag
icke kan yrka bifall till Utskottets förslag, icke derför, att jag icke
varmt instämmer i det syfte, hvilket förslaget söker ernå, utan derför
att ordalydelsen af förslaget synes mig vara af den beskaffenhet, att
följden af dess upphöjande till lag torde vara oberäknelig. För min
del är jag icke i stånd att kunna säga, hvar gränsen skall komma
att sättas vid tillämpningen af lagen, om ordalagen blifva sådana
som de här föreslagna. Jäg vilie emellertid, då jag sannolikt nödgas
rösta för ett afslag å Utskottets förslag, icke blifva i fråga
om motionerna sammanblandad med den meningsgrupp, som i ett
par talare bär haft sina målsmän. Det förfaller mig tvärtom ytterst
beklagligt att höra ifrågasättas, att vi skulle i vårt land inrätta ett
statslotteri för att sjelfva komma i åtnjutade af den slemma vinning,
som nu går till utlandet. Jag nämner den slem, ty det torde icke
kunna förnekas, att det största antalet af dem, som äfventyra sina penningar
på lotterier och der förlora sina besparingar, tillhöra de fattige,
de mera obemedlade klasserna, som sjelf i sin äflan efter den slags
»poesi», talaren på upsalabäuken omnämnde, vedervåga hvad som
helst. Och denna vinning skulle icke heller, så är min öfvertygelse,
bringa staten någon tördei, lika litet som den vinst, staten redan nu
på liknande vägar ernår, kan vara välsigneisebriugande.

Jag vill icke heller ingå på den sats, som uttalades åt talaren
på kalmarbänken. I korthet sammanfattadt, var hans anförande icke
annat än en variation af den gamla, något vådliga satsen, att ändamålet
helgar medlen. Väl medgifver jag-, att det instruktiva »flaggspel»,
hvarom han talade, säkerligen icke blifvit så mycket spridt, om icke
hoppet om vinst varit med dess inköpande lorenadt; men jag tror
icke, att derigenom låter försvara sig det sätt, som användts för att
befrämja spridningen af detta spel. Det synes mig icke troligt, att
den goda litteraturen beliöfver sådana medel för sitt understöd, och
jag betviflar, att den dåliga bör på något sätt befrämjas. Allra
minst bör den tillåtas i dubbel mening ockra på obemedlade personers
dåliga lidelser. Ty det är en dålig lidelse, huru ytterligt utbredd den
än i våra dagar må vara, den, som sträfvar efter att utan arbete
komma i åtnjutande af arbetets frukter i form af den största möjliga
vinst. Det är detta sträfvande, som är den farligaste fiende till de
dygder, hvarpå ett samhälle säkrast fotas, nemligen arbetsamhet och
sparsamhet.

Jag har således för visso icke något medlidande med den litteratur,
man genom detta förslag särskild! afser att tillintetgöra. Men,
som sagdt, jag hyser eu stor tvekan med afseende ä ordalydelsen af
de föreslagna tilläggen, att jag icke kan förena mig uti livad Utskottet
liemstält. Skulle åter förslag om en annorlunda formulerad
skrivelse till Kongl. Maj:t med begäran om den gällande lotteriförordningens
förtydligande i föreliggande rigtning komma under omröstning,
skall jag deremot vara att räkna bland dem, som rösta för
bifall till ett sådant förslag.

Herr Lytb: Det är märkligt huru vindarne kunna på kort tid
blåsa från olika håll inom samma Kammare. Vi komma alla ihåg

JJ:o 2C.

Angående ändring
i Kongl.
förordningen
om förbud
mot loiteriinrättningar.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Angående
ändring i
Kongl. förordningen

om förbud
mot lotteriinrättningar.

(Forts.)

hiir, * kammaren för en kort tid sedan angående åt -

- is vidtagande från postverkets sida till hindrande°af lotteriannonsers
spridning. Då syntes man här vara ternligen ense om, att
alla lotterier inom landet borde afskaffas. I dag åter hör jag icke
kan de talare, som här uppträda, med undantag af den siste, annat
an försvar för samma lotterier, mot hvilka då sa skarpa röster höjde
sig. Om också jag skulle blifva den ende, som vågar taga Utskottets
icke hjelpas *Ö1''S^ '' *örsvar> såsom jag ock bör göra, kan det nu

Jag ti oi för min del, att motionären och Utskottet handlat i fosterländsk
och sedlig rigtning, dä de förordat bifall till det nu framlagda
förslaget, /i hafva, mine Herrar, en lag mot lotterier här i
landet, men vi veta ock, huru densamma på alla sätt kringgås. Utskottet
bär sökt visa, att så. är fallet, och har i sådant hänseende
framdragit, hurusom många tidskrifter i vårt land genom lotterier
som med desamma äro förenade, ganska dugtigt lura allmänheten!
Herr Danielsson nämnde något om ett flaggspel, hvarmed lotteri varit
torenadt; men som i och för sig varit af värde för dem, som köpt
detsamma; jag tror emellertid, att dessa personer gjort bättre att köpa
nagot annat mera bildande än detta, som är torenadt med lotteri,
a c f falare på uplandsbänken yttrade, att man icke borde neka
de fattige oskyldiga nöjen å marknader o. s. v. Utskottet har också
icke velat göra detta, men har velat att dessa nöjen vore af mera föräd lande

art än sådana, der vinningslystnaden blir den hufvudsakliga drif fj.

edern. men icke lusten, att se livad som är sevärdt och anmärkningsvara!,
utskottet, har intet mot panoramor och djurförevisningar,
men val mot att i samband med dessa bedrifvas lotterier.

Da icke nagra specialanmärkningar hittills blifvit mot Utskottets
föislag framstälda, och motionären väl sjelf kommer att försvara sitt
förslag, som är med Utskottets öfverensstämmande, skall jag icke vidare
upptaga Kammarens tid, utan inskränker mig till att yrka bifall
till Utskottets förslag.

Herr Adlercreutz: Det var mig visserligen icke obekant, att
den. talare pa samma bänk med mig, som började denna diskussion,
i afseende pa lotterier hade en annan mening än jag; vi hafva ofta
vård i tillfälle att i denna fråga utbyta äsigter, men icke lyckats
otvertyga hvarandra. Jag måste erkänna, att då han hyser ett lifligt
intresse för lotterier, hemtadt från hans erfarenhet vid ett särskilt indiistruotteri,
för hvilket han stått i spetsen, så finnes åter detta intresse
icke hos mig, som sett saken ur en allmännare synpunkt. Han påpekade
sjeif sammanhanget mellan denna motion och mina föregåend.
e handlingar, syftande dermed på de beslut, hvartill jag såsom
Civilminister medverkat i afseende å industrilotteriernas upphörande,
hvilket resultat, jag sökte och äfven lyckades åstadkomma. Jagmedgitver
emellertid, ^att industrilotterier äro den form, under hvilken
man lättast förledes att betrakta lotterier såsom något välgörande.
Denna sida af saken, har ock blifvit af den nämnde talaren på ett
särdeles lyckadt sätt framstäldt, och jag har deremot intet annat att
saga, än att han synes alldeles hafva glömt medaljens frånsida. För

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

31 N:o 2(>.

att vinna de förmåner, som genom industrilotteriet i Malmö vunnos,
bland annat en penningebehållning af 80,000 kronor, som öfverlemnades
till två föreningar, var det ju nödvändigt att från en massa
personer insamla bidrag, livilka lemnades icke direkt för att åstadkomma
en uppmuntran för industrin, men för att genom lotterispel
bekomma en vinst. Dessa lotterier voro icke heller uteslutande inrättade
för industrins höjande, ty redan tidigt tillbandahöllos i desamma
vinster, som icke voro föremål för någon särskild konstindustri,
såsom silfverskedar och annat dylikt. Det är ju uppenbart, att
de, som genom inköp al lotter lemnat penningar till lotteriet, antingen
förlorat dessa penningar eller också förvärfvat någon sak, hvilken
i vanliga fall säkerligen icke varit för dem den lämpligaste eller
nyttigaste, och att alltså, om de i stället för att spela på lotteriet,
användt samma penningar till inköp af sådana industrialster, som
för hvar och eu af dem varit förmånligast, industrin i stort taget
skulle deraf haft samma fördel, medan hvar och en af de spelande
då fått motsvarande hvad han sjelf utgifvit och hvad för
honom varit erforderligt. Industrilotterierna, som från början hade
ett ganska begränsadt omfång i vårt land, började dock snart taga
ganska_ stor tärt. 1 begynnelsen voro de inskränkta till rättigheten
att å sjelfva orten, der lotteriet verkstäldes, eller inom länet alyttra,
lotter, men dermed nöjde man sig icke länge, utan begärde och erhöll
rättighet att sälja lotter öfver hela landet. När nu m stad erhöll
en sådan förmån ville snart eu annan hafva samma, och detta kunde
ju ej heller rimligtvis nekas; och hade industrilotterierna fått utvecklas,
hade säkerligen sådana lotterier snart uppstått i alla Sveriges
städer och hvarför icke äfven å landsbygden. Sedan hade man ock
lyckliggjorts med lotterikollektörer för alla dessa lotterier i alla rikets
landsändar.

Hvad nu sjelfva lotteriväsendet angår, har man sagt att det vore
stridande emot tidsandan att i lag förbjuda detsamma, och att, om
det i lagen förbjödes, staten derigenom skulle utöfva ett otillbörligt
formynderskap öfver frie män. 1 vissa andra fall har likväl staten
redan gjort något dylikt och jag inser icke, hvarför det icke äfven
kan och bör ske uti detta fäll. Då lagstiftaren finner, att något är
till skada för folket i dess helhet, lägger han sin hand hindrande
emellan. Så har han t. ex. gjort med afseende på hållandet af hus
för äfventyrliga spel och äfven för ett annat ändamål, som jag icke
torde behöfva särskildt nämna, men icke har någon derför påstått,
att staten häruti gjort orätt, utan har man erkänt att detta varit en
god och nyttig lag. Hvarför kan man då icke äfven här erkänna,
att uti lotteriväsendet ligger något skadligt, som bör motarbetas, ty
hvad denna fråga vidkommer, får jag för min del säga, att jag icke
vet något, som i lika hög grad som spellusten skadligt inverkar på
arbetslust och arbetsförmåga, på omtanke om egna angelägenheter
och pa eu god, förnuftig och sparsam hushållning. Lotteriet säger:
du behöfver icke arbeta, icke heller spara på de penningar du har,
jag ersätter dem och skänker dig rikedomar i deras ställe. Ja, man
kan säga, att det arbetar på att undergräfva alla grundvalarne för
den menskliga förkofringen och lägger an på att ockra på menm -

Angående
ändring i
Kongl. förordningen

om förbud
mot lotteriinrättningar.

(Forts.)

tf:o 26. 32

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Angående
ändring i
Kongl■ förordningen

om förbud
mot lotteriinrätfningar.

(Forts.)

skornas svaga sidor. Vända vi oss till de länder, der lotteriväsendet
som bäst frodas, skall man hos just dem, som hemfallit under spellustan,
finna rådande den största sedeslösheten och den största slappheten
i familjebanden eller med andra ord den största nöden och det
största eländet.

Dessa lotteriväsendets skadliga verkningar hafva äfven på många
håll blifvit insedda och erkända. Så har i Frankrike lotteriväsendet
blifvit af skaffad i, väl ånyo infördt, men nu åter totalt förbjudet. Likaså
är fallet i England och Sehweitz eller öfver hufvud i de länder, der
frihet länge varit rådande. Det har i allmänhet varit eu sjelfva folkets
angelägenhet att söka blifva af med dessa förderfbringande anstalter.
Hos oss hafva lotterier för statens räkning icke funnits på
lång tid och äfven de enskilda lotterierna hafva länge varit förbjudna.
Men just nu synes en ny flod af lotterier vilja dyka upp. Det är
såsom om en ny ansats gjordes till att, med bibehållande af lotteriernas
karakter alldeles oförändrad, framställa dem i en form, som icke
är för lagen åtkomlig. Det förslag jag här väckt går endast derpå
ut, att gifva en sådan förklaring åt den redan befintliga lagen, att
den äfven må kunna tillämpas på de fall, hvilka till fullo hafva lotteriets
karakter, fastän icke dess form, sådan den i lagen finnes angifven.
Att det är betydligt lättare att, innan hela detta lotteriväsen
kommit i full gång, hämma det, än att, då det väl eu gång
fått full fart, förstöra, detsamma, har förefallit mig såsom en sjelfklar
och afgjord sak.

Här har blifvit framkastad en tanke att, såsom i forna tider egt
ram, införa lotteri för statens räkning. Må det i det afseendet tillåtas
mig att uppläsa några ord af eu författare i ett land, der lotterierna
visat sina skadliga verkningar och der det just blifvit ifrågasatt
att afskaffa dem. Denne författare säger att »lotteriet, förutom
att det leder de fanatiska spelarne till undergång, förderfvar folkets
sedlighetskänsla och grumlar dess förstånd. Huru många hundra
menniskor döma icke, för att tillfredsställa denna hemska lidelse, sig
sjelfva och sina oskyldiga barn till hunger! Huru många personer åt
högre samhällsställning hafva icke genom denna passion blifvit bragta
till tiggarstafven! Huru många hederliga medborgare hafva icke derigenom
från fall till fall sjunkit allt djupare ända ned till brott, till
galererna, till sjelfmord! Man känner Says ord: »De lagstittare, som
rösta för en sådan .skatt, rösta för ett visst antal stölder och sjeltmord
hvarje år.» Vi skola anföra ett färskt exempel bland tusende
af samma slag: i December månad 1870 anklagades en statens embetsman,
som'' alltid åtnjutit ett fläckfritt rykte, för försnillning och
kastades i fängelse; i den honom anförtrodda kassan fann man i
stället för de banksedlar, som hade bort vara der, lottsedlar för
samma belopp.»

Nu säges vidare, att man i allt fall icke kan fullständigt undertrycka
lotteriväsendet, ty finnas icke lotterier i vårt eget land, så
spelar man på lotterier i främmande länder. Det kan tyvärr icke
förnekas att så är förhållandet, men det är dock visst att spelet der
igenom blir betydligt begränsadt. Är det en nationalförlust att penningar
gå ur landet till främmande lotterier, så är det å andra sidan

33 N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

eu nationalvinst att eu ingalunda obetydlig del af svenska folket blir
befria dt från frestelsen att deltaga i lotterispel. Denna vinst kan
väl icke med penningar uppskattas, men ser man efter livad folket
i sedligt afeeende generation efter generation derpa vinner, så tror
jag man kan säga, att deri ligger en högst väsentlig ersättning. Anser
man vidare, såsom jag gör, den vinst, som genom upprättandet åt
lotterier erliålles, vara till sin moraliska balt af eu mycket tvetydig
beskaffenhet, så, likasom jag önskar att min egen vän icke skulle
få en sådan vinst, kan jag icke heller gerna so, att någon,_ som tillhör
svenska folket och ännu mindre detta i sin helhet komme i åtnjutande
deraf. Beträffande de utländska förhållandena, kunna vi icke lagstifta,
men för det svenska folket gäller det att tillse hvad i lagstift -

Angående
ändring i
Kongl. förordningen

om förbud
mot lotteriinrättningar.

(Forts.)

ningsväg härvid kan åtgöras. _ . . ,.

Af de anmärkningar, som gjorts särskildt mot aftattningen åt
förslaget, har jag icke rätt förstått livari felet skulle ligga. Mig svues
förslaget vara ganska tillfredsställande och skulle det vara något
fel i ordalagen, så och då förslaget endast går ut på att fa en skntvelse
till Kongl. Maj:t, kunde naturligtvis rättelse der göras, i tall felaktigheter
verkligen förefinnas.

Jag skall icke längre behålla ordet, men jag her fä lägga Kammaren
på hjertat, att bär är fråga om att söka i sedlighetens intresse
rädda just de svaga och dem som lättast duka under för de frestelser,
som komma inpå dem, och sådana försök torde icke böra lemnas
opåaktade. Vi böra icke säga eller tänka på samma sätt som det
heter i det bekanta uttrycket, "som stått nästan så länge, sommenmskan
funnits: skall jag taga vara på min broder?

Jag ber få yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Danielsson: 1 § af Kongl. Förordningen den 21 Mars
1844, såsom ses af Utskottets Betänkande, innehåller, att »lotten mä
ej af någon inrättas och öppnas för allmänheten; och vare ej heller
tillåtet att för egen eller annans räkning utbjuda eller afyttra lotter
till penningars eller annan lös eller fast egendoms bortlottande inom

eller utom riket.» , . , ,

Då vi sålunda redan ega en lagbestämmelse s detta afseende,
hemställer jag, huruvida den siste talaren haft skäl att tala om behofvet
af vidare förbud mot lotterier och lotterispel.

Af motionärens framställning och Utskottets förslag har jag tyckt
mig finna, att det egentligen vore tidskrifter med utlottning af premier
o. d. som motionen afsåge. Jag hemställer dock, om dylika premieutlottningar
kunna jemföras med lotterier i egentlig mening. Den,
som prenumererar på en tidskrift, får ju alltid i sjelfva tidskriften valuta
för sina penningar, blott undantagsvis får han dessutom en premie.
På verkliga lotterier deremot får spelaren i regeln blott sm lottsedel
och intet vidare; valutan för penningarne hör här till undantagen.
Jag kan för min del icke se något ondt uti, att vissa tidskrifter
spridas på detta sätt; mången tidskrift blir sålunda spridd till hem,
dit den säkerligen eljest aldrig skulle liafva kommit; torhanaa bär
derigenom äfven mången kommit att inheuita åtminstone något, som

Andra Kammarens Prot. 1880. N:v 26. ^

N:o 26. 34 Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Anguer.de
Korint*1 för- allmätl duglighet. Jag kan sålunda icke se någon fördel uti ett såordningen
dant förbud, som här är föreslaget.

om förbud Jag skulle äfven hafva önskat, att Utskottets ärade ordförande
mot lotteri- hade skipat lika rätt för alla i denna sak, då ju den ene spelar på
inrättningar. sjtt ^tt ]jjja väl som den andre på sitt. Mången spelar t. ex. kort
(Forts.) metj hög vinst eller förlust. Men då den ene spelar så, kan val den
andre få uppoffra några ören för köp af tryckalster, der premie förekommer,
utan att lagstiftaren härvid skall vara förmyndare. Det
vore också verkligen underligt, om vi här i Sverige skulle anse oss
vara sä mycket förståndigare i detta afseende än andra nationer, hvilka
ej hafva några förbud för dylika lotterier.

Jag vill, för min del, visst icke försvara lotterispelen, och kar
icke heller gjort det, utan jag har endast velat påpeka, hvad följderna
åt ett lagbud, sådant som det föreslagna, skulle blifva. Ett
sådant förbud skulle vara ganska oklokt. Jag bär emellertid velat
säga detta, då några velat tyda mitt förra yttrande derhän, att jag
vore med om att inrätta hvilka lotterier som helst. Något sådant har
jag aldrig yttrat, utan endast, att vi böra vara nöjda med de bestämmelser
vi redan hafva i detta afseende, ty de äro fullt tillräckliga
och ytterligare stadganden i ämnet således olämpliga.

Herr Carl Ifvarsson: Jag undrar om man icke misstager sig,
då man tror sig genom lagstiftning kunna vinna det ändamål motionären
åsyftat; jag åtminstone föreställer mig, att i detta, så välsom
i många andra fall, då det är fråga om att inverka på moralen hos
folket i allmänhet i sedlighetens intresse, bör man söka på moralisk
väg vinna ett mål, som på lagstiftningens väg svårligen skulle kunna
uppnås. Vi hafva redan temligen stränga lagar, som förbjuda lotteriinrättningar;
men ändå klagas öfver att lotterier ega rum. Redan
detta bevisar, att man icke kan uppnå målet på den väg motionären
afsett och Utskottet föreslagit. Man klagar äfven öfver att penningar
strömma ut från landet till utländska lotterier; och man tror sig
kunna hindra detta genom en strängare lagstiftning inom landet.
För min del betviflar jag att detta är möjligt. Det är utan tvifvel
mycket önskvärdt, att vårt folk i allmänhet vore så klokt, att det
icke på lotterier eller andra dylika företag utsatte sig för äfventyret,
att, såsom det går med många individer, icke endast förlora en del
af sin egendom utan till och med allt hvad de ega; men att lagstifta
i sådan syftning för den stora allmänheten tror jag vara omöjligt.
Ty det är omöjligt att vare sig skaffa en sådan lag eller sådana förmyndare,
som skulle hafva vård om hvars och ens affärer derhän,
att sådana äfventyrliga företag icke skulle kunna ega rum.

Vill man försöka hindra penningarne att strömma ut ur landet,
torde den af den ärade talaren på Dalabänken för några dagar sedan
anvisade utvägen att inrätta ett inländskt lotteri vara beaktansvärd;
vill man deremot motarbeta allt lotterispel, så bör man verka härför
på öfvertygelsens väg, men ej genom att insnärja folket i en lagstiftning,
som vid många tillfällen blir omöjlig att tillämpa. Om Utskottets
förslag blefve antaget, skulle i många fäll inträffa, att per -

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

U:o 26.

soner, som icke rätt uppfattade lagens bestämmelser, blefve utsatta
för åtal — för så vidt att lagen skulle strängt tillämpas — och den
sista villan blefve värre än den första. Icke heller kan man föreställa
sig, att förslaget, om det också här antoges. skulle sedermera
upphöjas till lag, derest staten sjeif skall hädanefter, såsom hittills,
begagna sig af lotteriet i fråga om sina egna obligationer. Många
omständigheter äro således att beakta, innan man, på föreslaget sätt,
ytterligare skärper lagstiftningen uti ifrågavarande afseende.

Det är af dessa praktiska skäl, som jag anser, att man hör öfvergifva
det föreliggande förslaget och förenar mig med dem, hvilka
yrkat afslag å Utskottets hemställan.

Herr Talmannen aflägsnade sig nu, och Herr vice Talmannen
öfvertog ledningen af förhandlingarne samt lemnade ordet till

Herr Eken man, som yttrade: Då för några dagar sedan eu likartad
fråga förelåg till behandling i anledning af eu annan i detta
ämne afgifven motion, den nemligen om förbud, att genom postverket
försända tidningar, som innehöllo lotteriannonser, yttrades här stora
betänkligheter i afseende å de svårigheter, som förslagets bifallande
skulle medföra genom det besvär, som deraf komme att förorsakas
posttjenstemännen. Jag vågade redan då, för min del, hysa tvifvel,
huruvida detta skäl var det verkliga; och jag finner nu af den i dagförda
diskussionen, att det endast var ett svepskäl: det är sjelfva
saken man icke vill hafva genomförd. Här har af många talare
ordats så mycket, huruvida i lag bör förbjudas lotteri eller icke, att
man nästan skulle kunna komma på den tanken, att det nu vore
fråga om någonting alldeles nytt. Men detta är ingalunda förhållandet.
Lotteri är enligt svensk lag redan förbjudet genom Kongl.
förordningen af den 21 Mars 1844. Motionärens förslag afser endast
att göra detta förbud mera effektivt; och derotn böra vi väl alla vara
ense, att förbudet bör blifva effektivt, då det finnes och lagen ej
kunna, såsom nu sker, genom någon ofullständighet i lagbudet, opåtaldt
gäckas. Då Utskottet angifvit ett sätt, hvarigenom den redan gällande
generella föreskriften skulle komma att tillämpas på ett mera
fullständigt sätt än hittills, kan jag icke inse, hvarför man skulle motsätta
sig detta, utan yrkar, för min de!, bifall till Utskottets hemställan.

Herr Lyttkens: En högt ärad talare här till höger, hvilkens
omdöme jag i så många afseenden respekterar och sätter lit till,
yttrade att vi icke böra lagstifta så, att staten öfvertagcr ett slags
förmynderskap öfver sina medlemmars enskilda affärer och att vi
af detta skäl icke borde bifalla Utskottets föreliggande hemställan.
Men om vi tillse, hvad man i andra länder gjort uti ifrågavarande
afseende, så visar det sig, att man der just utgått från den åsigt, att
man borde på lagstiftningens väg söka åstadkomma moraliska resultat.
Vi känna alla till, att i Frankrike likasom i Tyskland existerade
för icke så många år tillbaka offentliga spelhus, hvarest spelades
bort stora penningesummor och hvarjehanda oskick bedrefs, att icke
tala om alla sjelfmord och andra brott, som der begingos. Detta

Angående
ändring i
Kongl. förordningen

om förbud
mot lotteriinrättningar.

(Forts.)

N:o 2G.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Angående
ändring i
Kongl. förordningen

om förbud
mot lotteriinrättningar,

(Forts.)

gjorde, att. lagstiftande makten, sedan kejsardömet fallit, afskaffade
spelhusen i Frankrike och ett eller annat, år derefter förbjödos de
j em val i Tyskland. Men skulle man då hafva sagt: du hör icke på
lagstiftningens väg gå folks moraliska känslor inpå lifvet, utan detta
bör ske på moralisk väg, då är jag öfvertygad, att spelhusen ännu
fortfarit. För min del anser jag det mycket väl gå för sig, att genom
lagstiftningsåtgärder söka motarbeta det hos oss nu rådande
lotterispelet och att på denna väg inverka på folkets moraliska åsigter
i detta hänseende.

Om lotteriväsendet icke numera hos oss är så stort som förr,
så beror detta just derpå, att man redan i lagstifningsväg sökt lägga
en hämsko i vägen derför. Men hvad som gjorts har icke varit tillräckligt,
utan ytterligare åtgärder torde behöfvas. Fm ärad talare
på Malmöbänken förmenade, att lotterier för statens räkning icke
varit i Sverige tillåtna under de sista 100 åren. Men häruti torde
han hafva misstagit sig, tv, om jag eljest icke missminner mig, var
det Oscar I, som förbjöd lotterier i Sverige. Jag erinrar mig mycket
väl, hurusom, i min barndom, midt emot Kongl. slottet dragningar
hvar sjette vecka försiggingo, dervid hundrade, att icke säga tusentals
af de mindre bemedlade klasserna, mången gång undandrogo
sina barn brödet, för att kunna betala sin lottsedel; och i snart sagdt
hvarje butik i Stockholm såldes lottsedlar. Med minnet af detta tror
jag, som sagdt, att man mycket väl kan på lagstiftningsväg söka
inverka på den moraliska öfvertygelsen och att det var särdeles klokt,
att Oscar I sökte inskränka detta ofog. DS det nu visat sig, att
ytterligare lagstiftningsåtgärder äro erforderliga, vill jag sålunda för
min del instämma med motionären och yrkar således bifall till Utskottets
förslag rörande syftningen af den ifrågasatta skrifvelsen till
Kongl. Maj:t.

Häruti instämde Herrar Granlund och August Peterson.

Herr Borg: Under diskussionen liar den synpunkt, som egentligen
synes hafva framkallat motionen, nemligen den osedliga literatur,
som. uppgifves hafva varit en följd af eller följt med lotteri, icke
blilvit vidrörd. Det är ej heller visadt, att någon sådan litteratur
förekommit; men om sä skulle hafva varit förhållandet, vill jag erinra
att vår allvarsamma tryckfrihetslag är fullt i stånd att stäfja densamma
och om någon sådan litteratur finnes, bör den ock på den
vägen stäijas. Då dessutom, såsom den förste talaren visade, den
goda sidan åt lotteriväsendet är vård att hålla på, nemligen industrilotterierna,
och då genom det föreslagna skärpta förbudet mot lotteri
äfven sådana saker, som hittills ej räknats dit, skulle komma att fålla
inom kategorien lotteri, tror jag att dessa omständigheter ganska
mycket försvagat utsigterna för Utskottets förslag. För min del är
jag lifiigt stämd för att söka såvidt möjligt förekomma lotterier; men
jag tror, i likhet med eu af representanterne på hallandsbänken, att
sådant företrädesvis eller bäst befrämjes genom stigande folkupplysning.
I den mån denna stiger, inträder också gemenligen ett
högre sedligt medvetande; och detta sedliga medvetande synes mig

Onsdngen den 17 Mars, f. tn.

37 jV:o 26.

vara en bättre grund att bygga på i detta fall än den föreslagna lagförändringen.

Hvad angår industrilotterierna, tror jag för min del att de till
den inhemska industriens fromma framdeles åter skola väckas till
lif. Bemödandet att förhindra sådana inrättningar inom landet synes
mig icke lyckligt, helst passionen att spela på lotteri det oaktadt
skulle göra sig gällande sä länge andra länder erbjuda den spellystne
hvad vårt land förnekar honom — tillfälle att spela. — An mera
penningar skulle derigenorn gå till utlandet och eget land göra ännu
större ekonomiska förluster, utan att dock folkets moralitet deraf
skulle förbättras.

Jag kan sålunda ej på de grunder, jag hittills hört framställas,
tillstyrka bifall till motionen, utan yrkar jag afslag å densamma.

Herr Carl Ifvarsson: Det synes mig, som om man fäste allt
för liten vigt vid den ordalydelse, som finnes inlagd i Utskottets förslag.
Utskottet föreslår följande: »Under lotteri inbegripes hvarje
företag så anordnad!, att eu på lottdragning eller annan likartad
tillfällighet beroende möjlighet erbjudes en eller flera deltagare att
utöfver de fördelar, som hvarje deltagare tillkomma, undfå en
särkild vinst.» Huru långt ett sådant stadgande vid tillämpningen
skulle kunna utsträckas vet man ej så noga; _ men möjligen
skulle man komma ända derhän att anse som lotteri vissa af ungdomens
vanliga lekar, eller såkallade »leka fyrk». Det gäller vanligast
ett eller annat öre, hvilket i alla fall stannar hos dem sjelfva,
ty hvad den ene förlorar, vinner den andre. _ Jag föreställer mig
äfven att kortspel skulle kunna anses som lotteri, vore det än fråga
om endast ett eller annat öre. Följden skulle sannolikt blifva sådan,
i fall det framlagda förslaget skulle blifva lag, ty för att gå konseqvent
tillväga måste man tillämpa lagen äfven på sådana fall, der
det i sjelfva verket är fråga endast om oskyldiga nöjem Jag undrar om
man i allmänhet skulle känna sig belåten med att få ep lagstiftning,
som ginge ända derhän. Vi hafva på senare tiden, i åtskilliga fall,
lagstiftat i reaktionär rigtning, och nekas bör icke att reaktionen
synbarligen tilltager. Om arbetet fortsattes i sådan rigtning, kan
man snart insnärja sig i ett garn af lagar och polisförfattningar, utur
hvilket det kan blifva svårt att komma och hvilket kan medföra
ganska menliga följder. Den lofvärda, ofta beprisade friheten skulle
i sfi fall icke blifva mycket värd. Det torde derföre vara på tiden
att se upp, ty iugen ting kan vara farligare för ett samhälle, än att,
genom olämpliga lagar, belägga med straff hvad den stora allmänheten
icke ens kan föreställa sig såsom lagbrott. Jag har derföre
med nöje hört, att en och annan af städernas representanter tyckas
befara att det börjar gå något långt i nämnda hänseende, och jag vägar
således hoppas att varsamhet hädanefter skall iakttagas rörande
lagstiftning angående folkets fri- och rättigheter i allmänhet. Väl
vore att så kunde ske, medan tid är och innan det gått för långt bakut.

Herr Jöns Rundbäck: Dä man bär sagt och upprepat att

lotteriväsendet bör genom stigande folkupplysning motarbetas, har man

Angående
ändring i
Kongl. förordningen

om förbud
mot lotteriinrättningar.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Angående ju på samma gång erkänt att lotteriväsendet i och för sig är skadKongi
/öl- Den törste talaren sade i sitt briljanta anförande bland annat,

ordningen att konstindustrilotterierna befrämja den högre arbetsskickligheten,
om förbud »aftorka de lidandes tårar». År det verkligen ett godt sätt att bemot
lotteri- främja arbetsskickligheten genom lotterier? Eller ligger icke den bämrättmngar.
sta uppmuntran för arbetsskicklighet just deri att den, som gör ett
°r a.) bättre industrialster, får bättre betalning än den, som gör ett sämre.
De som tillverkat de bortlottade industrialstren hafva visserligen, lått
bättre betaldt för sitt arbete, än tle utan lotteriets hjelp skulle hafva
fält, men de som köpt lotterna, de hafva fått betala icke allenast
detta arbete, ° utan t. ex. dessutom älven de 80,000 kronor, som det
åt talaren på malmöbänken omtalade lotterikonsortiet haft öfver i
ren vinst. ° I lyckligaste fall vinner väl ett mindre antal af de lottköpande
något föremål åt större eller mindre värde utöfver insatsen;
men de föremål de vinna äro vanligen icke sådana de behöfva, utan
helt andra och i allmänhet till pris utöfver det verkliga värdet. Vanligtvis
tillgår det derföre så, att lotteriet får köpa tillbaka de utkomna
vinsterna till ett pris mycket under det i lotteriprospekten åsatta värdet,
och så ingår den redan utlottade varan ånyo i lotteriet och säljes om
igen och så hela vägen. Kan detta sätt att gå till väga, att låta
tusende betala hvad en och annan kan hafva lyckan att vinna, kallas
att uppmuntra arbetsskickligheten, att understödja industrin. Nej,
det är endast att ockra på vinningslystnaden och motverka hushållsaktigheten
i det hela!

Man har sagt, att staten skulle inrätta lotterier, ty derigenom
skulle kunna skördas millioner. Ja, måhända. Men hvem skulle
betala denna vinst, om icke de som köpa lotter och hvilka beklagligtvis
oltats äro obemedladc; det är de, som få offra sina i de flesta
fall med svett och arbete åstadkomna små besparingar.

För min de! anser jag, att man bör göra allt hvad man förmår
för att stäfja det stora lotteriskoj, som nu bedrifves så väl i städerna
som pa landet. Det nu förevarande förslag*et går enligt min tanke
just i den rätta rigtningen; och särskild! vill jag fästa uppmärksamheten
på hvad det innehåller om förbud att för egen eller annans
räkning utbjuda eller afyttra lotter till penningars eller annan lös
eller fast egendoms bortlottande. Ett sådant förbud skulle utan tvifvel
mycket bidraga till ofogets stäfjande. Nu går det så långt, att,
som val är bekant i sjelfva riksdagshuset, lotter utbjudits till försäljning.

Såsom sagdt, jag anser det ifrågavarande förslaget vara välbetänkt
till sitt sylte samt gä i den rätta rigtningen. Jag yrkar derlör
bifall dertill, fullt öfvertygad derom, alt om ordalydelsen i detsamma
behöfver något förändras eller kanske förbättras, Kongl. Maj:t, då
ärendet kommit till honom, icke skall underlåta att göra hvad i sådant
afseende kan finnas erforderligt.

Herr Rundgren: Att döma af den diskussion, som föregått,
synes, som om en annan uppfattning i denna sak nu gjorde sig gällande
än den, som vid ett föregående tillfälle helt nyligen uttalades,
då en annan fråga af likartad beskaffenhet förevar här i Kammaren.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

39 N:o 26.

Vi erinra oss hurusom då, utan den ringaste anmärkning från Kammarens
sida, Bevillnings-Utskottets utlåtande godkändes och Kammaren
sålunda förklarade sig dela motionärens åsigt om det skadliga
i lotterispelet samt erkände det välmenande i motionens syfte, men
till följd af åtskilliga svårigheter vid tillämpningen af förslaget, nödgades
afstyrka bifall dertill. I dag deremot hafva åtskilliga röster
höjt sig till försvar för lotteriet och eu talare har till och med gifvit
detsamma karakteren af att utgöra det fattiga folkets poesi. En
högst besynnerlig uppfattning, som måste förutsätta en lika besynnerlig
åsigt om livad som bör göras för det fattiga folket. Ty någon
poesi, vare sig för fattig eller rik kan omöjligen ligga deri, att man
invaggar sig i en tom förhoppning om att slumpen skall _ bereda ens
lycka i framtiden. Snarare torde en dylik tom förhoppning lörtaga
den poesi, som kan finnas.

Vidare har yttrats, att om lotteriet är ett ondt, så bör man söka
på andra vägar än på lagstiftningens motarbeta detta onda. Ja, detta
är en grundsats, som man ofta hör uttalas, då det är fråga om att
stifta lag; man skall icke på lagstiftningens väg söka stälja eller förhindra
ett ondt, utan man skall göra det genom det tysta, religiösa.,
moraliska arbetet. Men är denna grundsats eu sanning, hvarföre bär
man då i allmänhet några lagar? År det icke just med afseende på
det onda i menniskans natur och dess styrka, mot hvilken den moraliska
kraften icke alltid kan verka, som yttre hämmande band äro
nödvändiga ?

Här är ju icke fråga om huruvida man skall lagstifta mot lotterier
eller icke, utan frågan är huruvida, sedan lagstiftningen erkänt
att lotterispelet är ett ondt, som skall af lagstiftningen motarbetas,
den nu i detta hänseende gällande lag är tillräcklig, huruvida erfarenheten
gifvit vid handen att denna lag varit verksam att förhindra
lotterispelet. Vore detta förhållandet, hade utan tvifvel den ifrågavarande
motionen icke framkommit. Det har tvärtom ådagalagts åt
de högsta dömande myndigheterna i Sverige att någonting, som icke
allenast är beslägtadt med lotterispelet, utan verkligen är lotteri, likväl
kan bedrifvas vid sidan af lagen, derföre att lagens ordalydelse
icke är sådan som den bör vara. Under sådana förhållanden förekommer
det mig, som om vi här måste göra något, och det är detta
som motionären försökt. Huruvida hans och Utskottets förslag i
formuleringen är fullt lyckadt, vågar jag icke bedöma. Men antingen
man bifaller Utskottets förslag eller återremitterar detsamma för
att få en skrivelse till Kongl. Maj:t om att han måtte låta utarbeta
ett förslag, som gör lagen mot lotterier verksam, antingen, säger jag,
man vill det ena eller det andra, eller det ena eller andra blir Kammarens
beslut, sä ligger häri ett bestämdt uttalande af Kammaren
mot det ofog, som med lotterier bedrifves. Deremot skulle ett rent
förkastande af detta förslag tyda derpå, att Kammaren icke erkänner
det skadliga i lotterispelet. För min del vill jag icke deltaga i
något sådant uttalande, och ber derföre att få instämma med dem,
som yrkat bifall till förslaget. Men, derest detta icke skulle hafva
utsigt att vinna framgång, anhåller jag om återremiss.

Angående
ändring i
Kongl. förordningen

om förbud
mot lotteriinrättningar.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Angående ° Herr Hammarberg: Då jag för min del icke kan instämma i de
Kongl för- asif?ter’ som bär uttalats till förmån för lotterier, vare sig i den ena
ordningen e^er andra formen, utan tvärtom af erfarenhet är fullt öfvertygad om
om förbud deras skadliga verkan, så ber jag få säga, att jag gillar de åsigter
mot lotteri- som motionären framstält, och att jag gerna skulle se, om vi kunde
mrattmngar. k0mma till det resultat, att det förevaran de förslaget biföllcs. Jag
(. oi,so har visserligen hyst någon tvekan om huruvida genom förslagets antagande
det mål skulle kunna vinnas, som här önskas, och huruvida
ordalagen i _ förslaget äro de mest lämpliga; men då något bättre
förslag ej blifvit framlagdt, som kan sättas i stället, så ansluter jag
mig till dem, som yrkat bifall till Utskottets förslag, öfvertygad ''om
att, då _ frågan kommer till Kongl. Maj:t, han skall låta vidtaga den
förändring i ordalagen, som må erfordras.

Herr (Jasparsson: Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten dcrpå,
att då jag talade om lotteriernas poesi för den fattige jag blott
citerade Bastiat. Jag kom att tänka på hans ord, dä jag läste Utskottets
betänkande och de åsigter, som der uttalats om »oskicket»
vid förevisandet åt utländska djur och panoramer, i förening med
utdelning af vinster. Jag får säga, att dylika tillställningar äro fullkomligt
oskyldiga, och jag kan icke neka, att det ligger en viss
poesi deri att uti fantasien få besöka främmande ställen och till på
köpet komma hem med en liten vinst. När jag ser på Utskottets
motivering och sammanställer den med klämmen, kan jag icke värja
mig från den farhågan, att sådana fullkomligt osyldiga nöjen skulle
geuorn antagande åt Utskottets förslag komma att utdömas.

För öfrigt, eftersom jag bär ordet, ber jag ännu en gång få sii ga,
att jag lemnar det oafgjordt huruvida någon förbättring i nuvarande
lag behöfver ske, men att, då lagen är föremål för Kongl. Maj:ts lagstiftningsrätt,
Riksdagen ej har anledning deri ingripa.

Herr Jonas Andersson i Häckenäs: Om i vår lagstiftning icke
funnes något stadgande eller förbud mot lotterier i allmänhet, skulle
det vara fullkomligt på sin plats att genom lagstiftningen söka motverka
dem. Men så är icke förhållandet, och det förslag, som nu
föreligger, är heller icke sådant, att det på långt när kan leda till
det ändamål man dermed afser. Efter min öfvertygelse skulle den nya
lagen tvärtom vid tillämpningen förorsaka en mängd rättegångar och
tvister, huruvida nagot lotteri vore för handen eller ej; ordalag i
förslaget gifva åtminstone berättigad anledning till en sådan farhåga.
Härtill kommer att förslaget synes vara afsedt att verka inom ett
område, som ligger helt och hållet utom livad man i vanligt tal brukar
gifva namn åt lotteri. Det är nemligen alldeles uppenbart att
man med förslaget hufvudsakligast haft för afsigt att motverka sådana
tidningars eller litteraturalsters spridning, vid hvilkas publicerande
det på ett eller annat sätt förespeglats prenumeranterne att
de, utom den valuta de genom sjelfva tidningen eller tidskriften
kunna erhålla, skola erhålla någon vinst af ett eller annat slag. Detta
är dock alldeles omöjligt att genom lag förekomma. Sådana undantagslagar,
som den nu ifrågavarande, äro icke heller lämpliga att mot -

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

41 N:o 26.

verka osedlighet och dylikt; tvärtom, de hafva oftast alldeles motsatt Angående
verkan och framkalla lätteligen försök att kringgå dem, hvilket ju ''"ldrjngf.\
alltid är demoraliserande. Skall man stifta lagar, bör man väl stifta 0vrn/„int°n
sådana lagar, som kunna tillämpas och ingå i det allmänna rätts- om förbud
medvetandet såsom nyttiga och af behofvet påkallade. Nu ifråga- mot lotterivarande
lag åter skulle, såsom jag redan antydt, halva en alldeles •»rattmngar.
motsatt verkan och endast åstadkomma en massa rättegångar om iKorts-)
hvad som vore att till lotteri hänföra eller icke.

Vid sådant förhållande yrkar jag för min del afslag å Utskottets
förslag.

Herr Lyth: Då Herr Casparsson nyss nämnde att han funnit
det så poetiskt, då han såg dessa panoramor och öfriga dylika föreställningar
vid marknader, vill jag visst icke förneka att så kan vara
fallet; men jag förnekar deremot att Utskottet vill beröfva hvarken
honom eller någon annan detta poetiska nöje. Jag är nemligen rädd
att hans fantasi förde honom något för långt, dä han påstod att dessa
nöjen skulle helt och hållet upphöra, om Utskottets förslag skulle
bifallas. Något sådant har hvarken motionären eller Utskottet afsett,
utan endast att några lotterier dervid ej vidare skulle få ega
rum. Jag är fullt förvissad om att nöjet skulle blifva fullt ut så poetiskt,
men nyttan vida större, om icke dessa utlottningar funnes. Nu
finnas mänga, som besöka dessa föreställningar endast i hopp att erhålla
någon vinst; men att uppväcka vinstbegäret kan väl hvarken
vara vackert eller poetiskt, och det är endast detta jag för min del
velat motarbeta.

Den värde talaren på helsingborgsbänken sade, att Utskottet icke
visat att det funnes någon osedlig'' litteratur. Med anledning deraf
ber jag få anmärka att Utskottet icke sagt, att det funnes någon sådan
litteratur; Utskottet har i allmänhet icke alls talat derom. Den
litteratur Utskottet i betänkandet afsett behölVer visserligen icke i
sig sjelf vara osediig, men den kan blifva det, om dermed förenas
vinster, afsedda att uppväcka vinningslystnaden hos en mängd lätttrogna
menniskor. Utskottet och motionären hafva icke afsett någonting
annat än att den lag emot Iotteriiurättuingar, som redan finnes,
äfven måtte tillämpas. Man har visserligen här påstått att den
löreslagna lagen endast skulle förorsaka trassel och sålunda vara
oduglig; men hvarföre den icke duger att tillämpas, synes ingen veta.

Då Utskottets förslag icke afser något annat än en skrivelse till
Kongl. Maj:t med begäran att Kongl. Maj:t ville tillse huruvida icke
ändring i nu gällande lag kunde ske, anser jag förslaget vara godt
och anhåller således att Andra Kammaren ville för sin del bifalla
detsamma.

Herr Liss Olof Larsson: För min del skall jag bedja att få
förena mig med dem, som yrkat afslag å Utskottets betänkande.. Jag
tror icke ens, att de, som vilja bifalla betänkandet, kunna gå in på
detsamma, sådant det nu föreligger, ty det är nödvändigt att, om
en skrivelse aflåtes till Kongl. Maj:t med begäran om en förändring
i nu gällande lagbestämmelser mot lotterier, Riksdagen i samma

N:o 26. 42 Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Angående skrivelse äfven måste anhålla att för sill del få anställa lotteri, ntan
Konqi’kför- deremot må väckas. Riksdagen liar nemligen upprepade

ordningen gånger under många år uppdragit åt sina fullmäktige i Riksgäldsom
förbud kontoret att upplägga obligationslån, der obligationerna skola lottas
mot lotteri- vit. Samma förfaringssätt har äfven iakttagits af hypoteksföreninmratt,
ungar■ garne och många enskilda bolag; äfven de anställa årligen obliga(iörte.
) tionsutlottningar. Riksdagen kan alltså icke skrifva till Kongl. Maj:t
och begära förbud mot alla slags lotterier, det vill säga mot »hvarje
företag, så anordnad!, att en på lottdragning eller annan likartad
tillfällighet beroende möjlighet erbjuder en eller flere deltagare att
utölver de fördelar, som hvarje deltagare tillkomma, undfå en särskild
vinst.» Det låter sig nemligen icke göra att påstå, att alla, som
deltaga i statens obligationslån, hafva samma fördelar; visserligen
hafva de alla samma utsigter, då de köpa en obligation, men det
beror på lyckan, huru snart obligationen kommer ut. Vi kunna derför
ej skrifva till Kongl. Maj:t och anhålla att alla lotterier skola
borttagas, men på samma gång tillåta staten, hypoteksföreningar
och enskilda bolag med flera att lotta ut obligationer; detta vore att
göra sig löjlig. Något sådant torde ock hafva föresväfvat Utskottet,
då det säger sig dela den i motionen uttalade åsigten om »skadligheten
af nära nog hvarje slag af lotteri.» Utskottet synes härmed
vilja antyda, att det anser vissa slag af lotteri vara skadliga, andra
åter icke skadliga. Jag vet för min del visserligen icke hvilka
lotterier Utskottet anser vara skadliga och hvilka Utskottet anser
icke vara skadliga; men de sistnämnda skulle kanske vara de, som
till exempel staten anställer. Man bör, som sagdt, icke vara så mån
om att förekomma lotterier på grund af sedliga skäl, så länge staten
ej på dem fäster afseende, då de strida mot statens ekonomiska intressen.
Vill Riksdagen förbjuda alla enskilda lotterier och spel såsom
skadliga för moralen, så bör han äfven förbjuda utlottning af sina
egna obligationer. Men detta vill man icke göra, ty staten förtjenar
hvarje år en summa penningar på kortstämplingsafgiften. Man vill
ju dessutom förbjuda allt spel, men man tillåter tillverkning af korten,
med hvilka man spelar, blott derföre att staten får inkomst af
kortstämplingen! Man är också skäligen ense om att bränvinet icke
medför någon lycka för värt land; men om blott staten får inkomst
af bränvinet, så tillåter man både bränvinets tillverkning och försäljning.
Vill man förekomma det onda, som lotteriet i sedligt hänseende
kan medföra, bör man derföre fästa uppmärksamheten äfven
på de förhållanden jag nu påpekat.

En föregående talare anförde att det tycktes, som om meningen
vore så allmän mot lotterierna, derför att staten icke har någon inkomst
af dem. Detta kan man dock vinna, om man ordnar lotterierna
så, som en representant från Malmö antydt; och denna inkomst
skulle kanske kunna blifva lika vacker, som den, hvilken staten nu
har af bränvinstillverkningen och kortstämplingen.

Min åsigt är således att man kan saklöst afslå denna motion.
Man kan med det deri föreslagna stadgandet icke förekomma livad
man vill förekomma; och man vill genom denna lag söka gifva sig
ett sken af att vara bättre än man verkligen är.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

43 N:o 26.

Mot Utskottets betänkande vill jag slutligen göra en liten formel
anmärkning; den förekommer kanske något småaktig och Herrarne
skola derför kanske skratta åt mig, men jag skall dock framställa
den. Det ser nemligen ut, som om det Andra Tillfälliga Utskottet
hade velat införa en ny princip i detta betänkande. På hvarje sida
i betänkandet förekommer uttrycket »den ärade motionären». Läser
jag åter ett annat betänkande från samma Utskott, nemligen det af
Utskottet afgifna utlåtandet angående herr Jöns Rundbäcks motion i
fråga om förändring af markegångstaxornas uppställning, så finner
jag att der på flera ställen talas om »motionären»; men han benämnes
icke »den ärade». Jag vill icke bestrida att båda dessa motionärer
kunna vara mycket ärade, men jag skulle icke vilja att Utskotten
började på detta sätt klassificera de olika motionärerna.

Jag har blott velat nämna detta i förbigående och förenar mig
i yrkandet om afslag ä Utskottets betänkande.

Herr Wieselgren: Då det visat sig att — ehuru Kongl. Maj:t
obestridligen har grundlagsenlig rätt att icke fästa större uppmärksamhet
än han vill vid Riksdagens skrifvelse — betänkligheter älven
hos andra än mig uppstått deremot att Riksdagen skulle binda sig
vid ordalydelsen i nu föreliggande förslag, så tager jag mig friheten
för Kammaren framlägga följande förslag till beslut: att Riksdagen
må hos Kongl. Maj.t anhålla om sådan förklaring af hvad med
lotteri i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1844 förstås, att det
med samma förordning åsyftade ändamål må kunna vinnas fullständigare
än hvad som hittills visat sig vara fallet — och anhåller
jag hos Herr Talmannen om proposition härå.

Herr Torpadie: En ärad talare på elfsborgsbänken, som nyss

hade ordet, gaf mig anledning att uppträda derigenom att han erinrade
om de yttranden, som fäldes bär i Kammaren för någon tid sedan,
då en likartad fråga var föremål för öfverläggning. Som jag
råkade vara en af dem, hvilka vid detta tillfälle icke kunde gilla det
då föreslagna sättet att hindra lotteriannonsers spridande genom tidningarne,
har det för mig varit anledning, ehuru jag befinner mig
illamående för dagen, att äfven nu yttra några ord. Jag ville då
säga att, emedan jag här befinner mig på ett område, der jag anser
att något på laglig väg kan göras för att hindra lotteriskojet, skall
jag med mycket nöje bidraga dertill. Skälen härtill vill jag nu icke
återupprepa, då de redan blifvit uttalade af min ärade vän Ilerr
Lyttkens, med hvilken jag i detta afseende till alla delar instämmer.

Medan jag har ordet, vill jag tillägga, att jag måste på det bestämdaste
protestera emot ett yttrande, som min vän och granne
Herr Danielsson nyss fälde ett yttrande, som jag dock förmodar
vara ett af dem, hvilka man visserligen någon gång låter undfalla
sig, utan att man egentligen har något allvar dermed. Han yttrade
nemligen att han icke kunde förstå hvarför vi svenskar skulle behöfva
vara klokare än andra folk. Jo, det böra vi vara, i synnerhet
i en sådan fråga som denna, dä vi kommit till den öfvertygelsen att
ådant behöfves. Vårt lands och folks historia visar äfven, att vi

Angående
ändring i
Kongl. förordningen

om, förbud
mot lotteriinrättningar.

(Forts.)

N:o 36.

Angående
ändring i
Kongl. förordningen

om förbud
mot Lotteriinrättningar

(Forts.)

44 Onsdagen den 17 Mars, f. rn.

liandiat rätt uti att göra oss till godo andra folks erfarenhet. Yi
befinna oss i den lyckliga ställningen, isolerade som vi äro i mer
eller mindre män från andra folk, att i lugn och fred kunna sköta
våra sysselsättningar och styra om vår lagstiftning så, som vi finna
bäst och nyttigast, dervid tagande varning och exempel från hvad
''andra folk med mera umgänge än vi med andra nationer hafva funnit
för sig nyttigt och gagnande.

Den ärade talaren på uplandsbänkcn, hvilken Kammaren alltid
hör med så stort nöje, läste upp några rader af den bekante nationalekonomen
Bastiat, der denne talar om “den fattiges poesi", son)
skulle vara lotterierna. För min de! får jag säga, att detta yttrande
påminde mig om ett, annat i ett kanske numera glömdt, men på
sin tid mycket bekant lustspel:

“-------------ty poesi

för lättast till >S:t Pelagie,"

Men den poesi, som är så ytterlig, att den ständigt lefver i en verld
af förhoppningar, som, snart sagdt, aldrig realiseras, den förtjenar
näppeligen att kallas poesi.

Herr vice Talman, ehuru jag sålunda är i sak ense .med motionären
och Utskottet, anser jag dock klokhet och försigtighet bjuda,
att man vid valet af ordalag går till väga med all möjlig omsorg,
och förenar mig derför i det af Herr Wieselgren senast framstälda
yrkande.

Herr Danielsson: Det var med anledning af ett yttrande af

den siste talaren, som jag begärde ordet. Han påstod att jag skulle
hafva sagt, att jag icke visste hvarför vi svenskar skulle'' vara klokare
än andra folk. Något sådant har jag icke sagt, utan hvad jag
yttrade var, att vi svenskar icke skulle gifva oss sken af att vara
klokare än andra, då vi icke äro det. Det är naturligt att, om vi
finna något godt hos utländingen, vi böra söka göra oss det till
godo. Men jag kan icke finna att vårt bemödande för närvarande i
detta fall går ut derpå, ty det kan val icke vara klokt att ställa så
till att penningar, som eljest skulle komma att stanna inom landet,
gå till utländingen. Fn känd sak är att vi svenskar äro mycket benägna
för att spela på utländska lotterier, fastän ingen gerna vill
medgifva det. För min de! har jag icke offrat penningar på någonting
sådant, men jag har mig bekant hurusom en mängd personer
söka att på omvägar få till postkontoren befordrade bref, adresserade
till utländska lotterikollektörer och tillkännagivande deras åstundan
att blifva innehafvare af den eller den lottsedeln. Min tro är att det
icke skulle gagna att antaga en lag, sådan som den Utskottet föreslagit,
som är rent af omöjlig att efterlefva, i det att den komme
att göra ett alltför stort intrång uti de enskilda förhållandena.

Herr Hammarberg: Jag skall blott be att få instämma med

dem, som yrkat bifall till Herr Wieselgrens förslag.

Herr Lyth: Jag ber endast att få med ett par ord genmäla min
högt ärade vän, talaren på dalabänken. Han anmärkte, bland annat,

N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. va.

att i det föreliggande betänkandet motionären bli (Vit kallad »den ärade
motionären», under det att i andra af Tillfällig® Utskottet N:o 2 afgifna
betänkande!! vederbörande motionärer fått nöja sig utan att kallas
»ärad». Jag får då förklara, att en sådan olikhet i uttryckssätt är
ganska förklarlig, då de tillfälliga utskottens betänkanden, såsom
den ärade talaren utan tvifvel bar sig val bekant, uppsättas åt olika
personer. För öfrigt anser jag den anmärkningen vara åt beskaffenhet,
att livarken förtjena eller behöfva något svar.

Deremot har jag en anmärkning att göra mot den ärade talaren
sjelf, och den finner jag vara af vida betänkligare art. Han påstod
nemligen, att, om Utskottets förslag skulle blifva lag, så komma, bland
andra, äfven fullmägtige i Iliksgäldskontoret att blifva lagbrytare.
Om detta hans påstående är rigtigt, så kan jag endast beklaga, att
i så fäll äro dessa fullmägtige redan nu lagbrytare. Utskottets förslag
afser nemligen alldeles icke någon förändring, utan endast ett
förtydligande af den nu gällande lagen.

Slutligen vill jag tillägga, att, om Kammaren vill besluta eu aterremiss
i det syfte, Herr Wieselgren föreslagit, så bar jag för min del
icke något deremot.

Herr Adlercreutz: Då jag framlade mitt förslag, ansåg jag det
vara min skyldighet att göra det så fullständigt redigeradt, som möjligt.
Jag bär icke heller hört framkastas några anmärkningar, som
rubbat min öfvertygelse, att de ordalag, jag dervid begagnat, varit
rigtigt valda. Men som en viss tvekan uti detta hänseende förmärkts
lios en och annan talare, vill jag, för undvikande af röstsplittring,
afstå från mitt yrkande och förena mig om det, som Herr Wieselgren
framstält.

Jag vill endast tillägga ett par ord med anledning af talarens
på dalabänken uttalande ''i frågan. Det förundrar mig, att han, som
så länge arbetat på att så mycket som möjligt inskränka det för vårt
land så förderfliga bränvinssupandet, nu ifrar för införandet i landet
åt det i min tanke nära nog lika förderfliga lotteriväsendet.

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till Utskottets hemställan, dels antagande af det förslag, Herr Wieselgren
i sitt sednare anförande framstält, dels återremiss, dels ock slutligen
afslag å Utskottets hemställan. Efter att halva gifvit propositioner
i enlighet med dessa yrkanden, förklarade Herr vice Talmannen
sig anse röstöfvervigt förefinnas för Herr Wieselgrens förslag. Votering
blef då begärd samt företogs, sedan till kontraproposition antagits
yrkandet på afslag å Utskottets hemställan, enligt en nu uppsatt
och af Kammaren godkänd, så lydande omröstningsproposition:

Den som, i fråga om Andra Tillfälliga Utskottets i dess Utlåtande
N:o 5 gjorda hemställan, vill att Kammaren skall besluta i
öfverenstänunelse med det af Herr Wieselgren under öfverläggningen
senast framstälda yrkandet, röstar

JiX |

Angående,
ändring i
Kongl. förordningen

om förbud
mot lotteriinrättningnr.

(Forts.)

Sko 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Angående än- Den, det ej vill röstar

dring i Kongl.

förordningen ,. .

om förbud ]

mot lotteri inrättningar

Vinner nej, bär Kammaren afslagit Utskottets torevarande hem(Forts.
) ställan.

Voteringen visade 88 ja mot 51 nej; och hade Kammaren alltså
fattat följande beslut: »att Riksdagen må hos Kongl. Majrt anhålla
om sådan förklaring af livad med lotteri i Kongl. Förordningen den
21 Mars 1844 förstås, att det med samma förordning åsyftade ändamål
må kunna vinnas fullständigare än hvad som hittills visat sig
vara fallet».

Jendikt 63 § 3 mom. Riksdagsordningen, skulle detta beslut genom
utdrag ur protokollet delgifvas Medkammaren.

Mot beslutet anmäldes reservation af Herrar Harald Ericsson och
Olof Jonsson.

§ 10.

Angående Föredrogs Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlååtgärderför
tande N:o 4 (i samlingen Nro 12), i anledning af Herr F. W. Dahls
’närinZrne* moti°n> N;0 Hl> angående åtgärder för utredning af näringarnes
stäuZif ställning.

Utskottet hade, i öfverensstämmelse med hvad af motionären
föreslagits, på anförda skäl hemstält, att Andra Kammaren ville för
sin del besluta, »att Riksdagen hos Kongl. Majrt anhåller, såväl det
Kongl. Majrt täcktes åt de för sådant ändamål lämpligaste personer
uppdraga att snarast möjligt verkställa en omfattande och sorgfäilig
undersökning åt våra hufvudsakliga näringars och industrigrenars nuvarande
ställning och i sammanhang härmed afgifva yttrande, att
för Riksdagen framläggas, i hvad mån en förändring i nu gällande
tullsatser kan befinnas påkallad för att genom val afvägda införseltullar
å ena sidan icke åt inhemska tillverkare bereda obehöriga fördelar
på andra medborgares bekostnad, men dock å andra sidan betrygga
åt producenter i vårt eget land möjligheten att genom arbetsskicklighet,
flit och sparsamhet kunna framgångsrikt täfla med främmande
länders tillverkare; som ock att, för så vidt afslutande af någon
ny handelstraktat med främmande makt skulle ifrågakomma, innan
sådant yttrande hunnit afgifvas, att utlåtande häröfver af ofvan ifrågasatta
komiterade måtte varda infordradt och till Riksdagens pröfning
hänskjutet, förrän nådig proposition angående godkännande af den
tillämnade traktatens bestämmelser varder Riksdagen förelagd».

Sedan uppläsning skett af denna hemställan, mot hvilken Herrar
Herslow och Lindgren inom Utskottet reserverat sig under yrkande,
att Herr Dahls förevarande motion icke måtte till någon vidare åtgärd
föranleda, anförde

Herr Herslow: Den stora strid, som i fråga om olika handelspolitiska
systemer sedan årtionden tillbaka föres mellan dem, som

47 U:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

anse det fria utbytet vara ett nödvändigt vilkor för ett sundt. näringslif,
och dem, kvilka såsom vilkor härför uppställa tull-skydd,
torde vi icke här behöfva beröra; för min del ämnar jag åtminstone
ej blifva den, som leder Kammaren in på detta vidlyftiga område. Motionären,
och i likhet med honom Utskottet, hafva förklarat, att det
föreliggande förslaget afser att ställa sig utom området för denna
strid och derföre kan af oss alla biträdas oberoende af den olika
ståndpunkt vi må intaga i hufvudfrågan. Jag vill för min del gerna
acceptera denna vackra opartiskhet och tro, att den verkligen förefinnes
i det föreliggande förslaget; det är en möjlighet, så länge förslaget
är blott och bart ett förslag. Men deremot misstänker jagmycket,
att opartiskheten blifver betydligt svårare, då förslaget en
gång skall komma att praktiskt utföras. Jag tror att, om regeringen
finge i uppdrag att tillsätta den föreslagna komitén och att dervid
utse de »lämpligaste» personer, det lätt kan inträffa, att de, som jagskulle
anse för uppdraget mycket lämplige, af motionären deremot
ansåges mycket olämplige och tvärtom. Han har icke närmare angifvit
de kriterier, som vid detta regeringens val borde vara bestämmande;
men de antydas dock. Han säger, att det bör vara män
med fackkunskap, således fackmän, eller med andra ord producenter,
emedan desse och icke de okunnige köparne veta, hvad den producerade
varan verkligen är värd. Det är således producenter, som
skola pröfva i hvilket läge näringarne för närvarande befinna sig,
det vill säga: bilda sig ett begrepp om man på dem förtjenar för
mycket eller för litet, samt, sedan den saken blifvit för dem klar,
pröfva huruvida tillsatserna böra höjas eller sänkas! Men motionären
fordrar af komitéledamöterna icke blott »sakkännedom» utan äfven
»oväld». Det vill säga: producenterne skola, efter verkstäld
pröfning, lika samvetsgrant och fullständigt tillvarataga köparens
som säljarens intresse. För min del får jag säga, att jag alltid blir
glad, när jag förnimmer någon tänka högt om menskligheten. Men
äfven här kan man gå för långt. Vi stackars menniskor äro i allmänhet
så beskaffade, att vi hafva svårt nog för att uppnå äfven ett
ganska menskligt mått af dyg-d. Då man af oss fördrar det öfvermenskliga,
känner jag mig alltid rädd för de praktiska följderna
af en sådan fordran. Så äfven här. Vid frågor, som gälla reglering
af pris, har det hittills varit vanligt, att man äfven låter köparen
hafva ett ord med i laget. Den nu framkastade tanken, att
prisen böra bestämmas icke efter ett föregående meningsutbyte mellan
köpare och säljare, utan af säljaren ensam, emedan han begriper
den saken bäst och man af hans fackkunskap och oväld bör kunna
vänta sig det rättvisaste domslutet, är visserligen mycket vacker,
men det gamla sättet förefaller mig likväl ändå mera betryggande.

Detta blifver dock regeringens sak. Man kan. som _sagdt, invända
att man här begär af regeringen för mycket, eller rättare, att
man begär att regeringen skall begära för mycket. Men denna betänklighet
torde dock kanske icke böra hindra oss att hemställa till
regeringen, om den vill våga experimentet.

Det är icke heller af denna grund jag reserverat mig mot betänkandet.
Ingen kan heller principielt hafva något emot att, när

Angående
åtgärder för
utredning af
näring ar nes
ställning.
(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Angående det är fråga om förändring i gällande tullsatser, eu sådan får pröfTtredningafl^
a* e11- som eger sakkunskap och oväld och som, efter

näringarnes inhemtad kännedom om förhållandena, framlägger sitt förslag. Men
ställning, hvad som gjort mig tveksam, är att vi redan hafva en sådan komité.
(Forts.) Redan i September 1876 tillsattes af Kongl. Maj:t eu komité, som
hade i uppdrag att uppgöra förslag till »de förändringar i gällande
tullsatser, hvilka af förhållandena kunde anses påkallade». Ett sådant
uppdrag kan åtminstone jag icke tolka på mer än ett sätt,
nemligen sä att komitén först har att taga reda på förhållandena och
derefter framlägga sitt förslag. Sådant var också uppdraget, då det
år 1879 lemnades till fortsättning och afslutande åt den då med nya
män förstärkta tullkomitéu. Men, invänder motionären, det är den
skilnaden mellan hans komité och tullkomitén, att vid den senares
uppdrag äro fastade vissa förutsättningar, genom hvilka man stält
detsamma i relation till franska
men hur förhåller sig härmed? Jo, den är 1876 tillsatta komitén erhöll
i uppdrag att framlägga sitt förslag under förutsättning att
franska handels traktaten sktdle förnyas; 1879 års komité skulle framlägga
sitt förslag under förutsättning att franska handelstraktaten
icke förnyades. Jag kan icke finna, att dessa förutsättningar i ringaste
mån begränsa uppdraget.

Det säges också i eu punkt, att detta uppdrag är stäldt i samband
med skatteregleringskomitén och att komitén sålunda är att
anse såsom en sidoordnad delegation, hvilken har att pröfva frågan,
huru de indirekta, skatterna skola regleras. Det heter nämligen att
komitén skall taga i öfvervägande, huruvida någon förändring af nu
gällande tullsatser kan anses påkallad med hänsyn till den Ulliga
fördelningen af de skattebidrag, som i tullafgifter uttagas. Och Utskottet
säger »att det väl icke lär kunna förnekas, att hänsyn till
den billiga fördelningen af de skattebidrag, soin i tullafgifter uttagas,
icke bör lemnas ur räkningen, när det gäller att afgiira, i hvad mån
den ena eller andra näringsgrenen skall betraktas såsom gynnad eller
tillbakasatt genom nu gällande beskattningslagar». Det är fullkomligt
rigtigt; men denna sats gäller också, om man vänder om den.
Det är nödvändigt att taga reda på, i hvad män den ena eller andra
näringsgrenen kan anses gynnad eller tillbakasatt när det gäller
att finna den billiga fördelningen af de indirekta skatterna, det vill
säga, när det gäller att framlägga ett sådant förslag som komitén
fått i uppdrag att framlägga.

Vi hafva således redan eu komité, åt hvilken är uppdraget att,jod
grund af nu gällande förhållanden och utan hänsyn till franska
handelstraktaten, utarbeta ett förslag till beköfliga ändringar i vår
tullagstiftning. Denna komité har att verkställa den af motionären
äskade undersökningen, har att framlägga det af motionären äskade
förslaget. Skilnaden mellan denna och den af motionären föreslagna
komitén skulle då ligga i den förras bristande sakkännedom och
oväld? men något sådant har motionären väl ändock icke velat antyda.
Jag för min del tycker då, att vi böra låta den redan tillsatta komitén
först afsluta sitt arbete. Skulle den dermed dröja allt för länge,
så kunna vi ju gifva den eu påstötning och fordra påskyndandet af

49 N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars. f. m.

dess arbete. Men ännu är detta uppenbarligen för tidigt. Och hvartill skall A«gåe»de
det tjena att hafva två komitéer, att tå två förslag? Skola vi sedan aJ^d™ng af
bland dessa välja det bästa? Valet kan blitva svårt nog, särskild! da naringames
vi af dessa båda komitéer möjligen ledas i alldeles motsatta rigtningar. ställning.

Det är liufvudsakligen åt denna orsak, som jag för min del an- (Forts.)
sett det icke vara fullt befogadt att vid denna Riksdag framkomma
med ett sådant förslag, ehuru jag för öfrigt alldeles icke ogillar eu
sådan undersökning som den föreslagna.

Jag tillåter mig dessutom erinra Kammaren om ännu en sak.

Denna Kammare beslöt i fjor en underdånig skrivelse till Kongl.

Maj:t i hufvudsakligen samma syfte som nu af Utskottet föreslås; och
ehuru detta beslut icke föranledde någon skrivelse från Riksdagens
sida i anledning af Första Kammarens afslag derå, fäste Regeringen
likväl vederbörligt utseende å detsamma och gjorde för denna
sak allt hvad, efter mitt förmenande, under sådant förhållande kunde
åt densamma göras. Regeringen lät nemligen — visserligen ej tillsätta
ytterligare en tullkomité —• men förstärka den redan varande
på ett’sätt, som jag skulle trott hafva varit just-af motionären oeh hans
trosfränder att anse såsom en värdefull förstärkning. När tillika
denna komités uppdrag blifvit utvidgadt och man dertill tagit bort de
inskränkningar i afseende på den franska kandelstraktaten, som förut
förefunnos i den för komiterade meddelade instruktion, är det icke
då _ när regeringen fäst så mycket afseende vid Kammarens antydan
_ icke rent af ogrannlaga, att ånyo, och så omedelbart efteråt,

in (di till Kongl. Maj:t med framställningar i detta ämne? Jag kar
för öfrigt mina tvifvelsmål, huruvida den ifrågasatta skrifvelsen
verkligen kan komma att afgä — i ar mera än i fjor — eftersom
jag har mig bekant, att Första Kammaren redan afslagit en inom
nämnde Kammare utaf Herr Friherre Klinckowström väckt tvillingsbeslägtad
motion i precis samma syfte.

Då jag således anser motionen för närvarande obefogad, sä skall
jag härmed tillåta mig att muntligen, likasom förut skriftligen i
Men afgifna reservationen, hemställa, att densamma icke må till någon
åtgärd från Kammarens sida föranleda.

Herr Dahl: Det kan visserligen synas ogrannlaga af mig att
vid denna framskridna timme begära, det Kammaren skulle någon
längre stund lemna mig sin odelade uppmärksamhet; men dä den
ärade reservanten så länge fått taga Kammarens uppmärksamhet i
anspråk, sä må det äfven tillåtas mig att med några ord uppträda
till försvar för min motion och Utskottets tillstyrkande hemställan.

Redan då jag forsta gången hörde reservationen inom Utskottet
uppläsas, får jag tillstå, att den skänkte mig synnerligen stort nöje
och detta blef ännu mera händelsen, då jag sedermera biet i tillfälle
att läsa densamma i tryck återgifven. Ty den återkallade hfligt i
mitt minne åtskilligt från ungdomsåren, från den akademiska studietiden,
då det någon gång föll på min lott, likasom på mången annans
att »offentligen försvara» hvad som egentligen intet försvar behöfde.

Men opponenter måste man hafva, och sådana voro ej alltid lätta
Andra Kammarens Purt. 1880. N:o 26. *

J>:o ,£ö. 50 Onsdagen den 17 Mars, f. m.

Angående -. att anskaffa. Man måste då ofta vädja till sill bästa vän, tv man forutredning
af ( rac^e stundom ieke så liten uppoffring af honom. Det kunde ju icke
näringarnes vai a angenämt att uppträda inför ett större auditorium och visa sig''
ställning, okunnigare än man verkligen var; att låtsa en sublimt enfaldig upp(Forts.
) fattning af allmänt bekanta fakta, ja, till och med blottställa sig- för
förebråelser att hafva glömt innanläsningens svåra konst. Doek, som
sagdt, opponenter måste man hafva, och för att kunna opponera,
maste dessa stundom tillgripa de orimligaste anmärkningsanledningar.
Jag befinner mig nu såsom respondens ungefärligen i eu liknande
ställning till de ärade reservanterna såsom opponenter.

Såsom en hvar lätteligen kan inse, hafva reservanterna nemiigen
alldeles undvikit att beröra hvad som dock både i min motion är hufvudsaken
och som på grund åt den i Utskottets betänkande lemnade
utredning blifvit af Utskottets pluralitet förordadt.

Inom Utskottet hade jag tillfälle att utförligt lägga fram den
väsentliga skilnaden mellan hvad å ena sidan Andra Kammaren sist
lidne ai begärde, det vill säga en omfattande och sorgfällig undersökning
af de särskilda förhållandena med af seende ä livar och en
aj våra hufvudsakliga näringar och industrigrenar, och å andra sidan
den omfattning, som den sistlidet år förstärkta komiténs arbeten
fä taga, älvensom den befogenhet, som blifvit honom tillmätt.

Denna skilnad framgår dessutom alldeles tydligt af de instruktioner,
på hvilka i reservationen hänsyftas och deri ganska noga utstakas
gränserna för komiténs verksamhet.

Att också den allmänna meningen är fullt öfverensstämmande
med den i Utskottets utlåtande uttalade uppfattningen, kan svårligen
bestridas, när man erinrar sig huru regeringens åtgärd blifvit af hela
landets press enhälligt kommenterad. Sä t. ex. ser man ett af hufvudstadens
pressorgan, som kallar sig Aftonbladet, tydligt visa, huru
rent åt obetydliga den förstärkta komiténs verksamhetssfär och befogenhet
måste vara i jemförelse med dem, som majoriteten inom
Andra Kammaren ville tilldela den af densamma åstundaöe komitén,
och tidningen tillägger: »Hvad den ifrågavarande åtgärden än må
innebära, icke är det salunda någon eftergift åt Andra Kammarens
majoritet.» Såsom slutresultat af sin analys i fråga om komiténs
uppgift och sammansättning .yttrar tidningen vidare följande, som jagskall
taga mig friheten återgifva: »den har att — under en för öfrigt
ännu oafgjord förutsättning — undersöka det lämpligaste sättet att
åstadkomma en billig fördelning af de skattebidrag, som uti tuttafgifter
uttagas, och detta är, jemte ett uppdrag af rent formel art,
allt livad den har att gåva. Och den har icke t sin förstärkta form
fått i sig Jnrynidt ett enda oss veterligen afgjordt protektionistiskt
element utöfver hvad som förut fans i den gamla».

Ltt annat stort och inflytelserikt pressorgan, Stockholms Dagblad,
yttrar: »Åt ordalagen i det Kongl. beslutet framgår det ändamålet
med den af Kongl. Maj:t vidtagna förstärkningen är väsentligt olika
det al Andra Kammaren afsedda». »Det finnes», heter det vidare, »icke
i det Kongl. beslutet ringaste antydan om, att komiténs arbeten
skola gå ut på eu undersökning.- Snarast synes oss den förstärkta
komitén hora betraktas som ett slags komplement till skatteregle -

Onsdagen den 17 Mars, f. in.

N:o 26.

ringskomitén och egentligen hafva erhållit till sin uppgift att undersöka,
de så kallade finanstitlarne såsom beskattningsmedel.»

En annan ärad tidning, kallad Sydsvenska tidningen, äfvensom
en stor del af landsortspressen, som pläga i högstärndare ton yttra
sig i hithörande frågor, bildade eu lika stark som unison kör åt
hufvudstadspressen. Dock är den sist citerade stockholmstidningen,
ehuru den i allo söker framhålla nyttan och nödvändigheten af att
frihandelsprincipen tillämpas, rättrådig nog att »medgifva, att om i
något särskildt fail eller i utseende på någon särskild näring det
vid en noggrann och fördomsfri undersökning skulle visa sig-, att utvecklingen
i frihandelsrigtning varit för brådstörtad och derigonom
Iändt till skada för det allmänna, en rättelse deruti bör åvägabringas.»
Mine Herrar! Det är just en sådan noggrann och fördomsfri undersökning,
som enligt både min och Utskottets mening är behöflig,
men hvilken icke kan förväntas blifva eu följd af de åtgärder, som
hittills vidtagits. När således den ärade reservanten söker göra troligt,
att det af mig åsyftade mål redan vore på god väg att uppnås, så
må jag med skäl säga, att han kommer att stå temligen ensam om
denna sin mening. Men det är tydligt, att förhållandena gestalta
sig annorlunda, om man helt enkelt vill förneka behöfiigheten al en
sådan undersökning. Visserligen hafva de begge senaste åren från
Bevillnings-Utskottet emanerat betänkande!!, hvilka varit af mycket
lugnande beskaffenhet; men jag tror dock, för min enskilda del, att
de i dem uttalade åsigter icke uppfylt sitt ändamål, att i landet
verka såsom rogifvande medel. Från alla delar af landet och inom
alla grenar af vårt näringslif mötes man af allt starkare bekymmer
och farhågor med hänsyn till den allt mer och mer försämrade ställningen.
När man då — såsom alltid varit händelsen med mig —
vill undvika ytterligheterna och lärt sig misstro öfverdrifterna, men
villigt erkänner för sill ringa del ansvaret att pröfva befogenheten
af sålunda uttalade klagomål och efter förmåga söka afhjelpa dem,
så måste man offra tid och möda, så långt möjligt är, för att skaffa
sig erforderliga insigter för en klar uppfattning af förhållandena och
lämpligaste botemedlen emot det öfverklagade onda. Det ligger visserligen
icke inom området för nu pågående diskussion att taga i
närmare betraktande den väldiga kamp, som pågår beträffande de
olika principerna för den nationella hushållningen, och hvilken strid
ätven hos oss bär tagit sin början. Här, såsom allestädes, söker man
framlägga sifferuppgifter, egnade att bestyrka eller vederlägga lämpligheten
af den ena eller andra grundsatsen såsom bestämmande norm
för den ekonomiska lagstiftningen. Sjelf bär jag af verkligt intresse
för frågans lyckliga lösning arbetat mig til! eu mängd kalkyler och
beräkningar och jag skulle kunna låta stora sifferkolonner här rycka
fram såsom hjelptrupper, de der med oemotståndlig makt ådagalägga
rigtigheten af de åsigter, jag förfäktar. Ja, mine Herrar, siffror tala,
men de tala sant endast då, när man med ett ärligt och sanningsälskande
sinne söker att genom dem utleta svar på just det, som de
böra och kunna säkert besvara.

Utskottet har icke i sitt betänkande dragit fram några sifferkalkyler,
ehuru många sådana kunnat åberopas. I vårt land uttalas

Angående
åtgärder för
utredning af
näring ar nes
ställning.
(Forts.)

N:o 26. 52 Onsdagen den 17 Mars. f. m.

Angående Öppet af de med förhållandena förtrogne, att landets ställning på det
åtgärder för industriella området mer och mer försämras. Vår handelsstatistik
Unäringnvnes säger oss t. ex. att vi under åren 1868—1877 hade i medeltal eu
simning, årlig införsel för omkring 224,168,700 kronors värde och utförsel
(Forts.) under samma _ period i medeltal årligen för 186,268,700 kronor; så
att vi följaktligen under nämnda decennium haft en årlig handelsbalans
af i medeltal 37,900,000 kronor eller nära 38.000,000 kronor.
Under ett af dessa år, 1874, inträffade den största utförsel vi någonsin
haft, till värde af 233,832,000 kronor, men likväl en handelsbalans
för samma år af 73,478,000 kronor.

De, som se vår ställning ur afgjordt optimistisk synpunkt, vilja nu
intala oss att en sådan handelsbalans har alldeles ingenting att betyda.
Jag är, för min de!, ingalunda någon anhängare af merkantilismen
och anser historiens vittnesbörd till fullo bevisa, att ett folk icke
stiger i välstånd endast derigenom att det sätter sig i besittning af
en större massa ädla metaller. Spaniens och Portugals exempel säga
oss, att dessa länder, just på grund af bristande arbetsbit, idogbct
och konstskicklighet hos befolkningen, snart nog sågo sina ofantliga
rikedomar flyttas öfver till de sträfsamma och industriidkande holländarne
och engelsmännen. Men lika litet torde man å andra sidan
numera fä ställa sig på Bastiats ståndpunkt, då han vill bevisa, att
ingen handelsbalans kan i egentlig mening uppstå. Man måste vara
öfverens om, hvad ordet handelsbalans betyder. Om en person t. ex.
härifrån utskeppar varor för ett visst belopp till främmande land och
der får samma belopp förstoradt genom erhållen handelsvinst, uppköper
och till svensk hamn inför handelsvaror, hvilka gerna kunna,
på grund af transportkostnad och påräknad försäljningsvinst, angifvas
till ett ytterligare stcgradt värde, så har visserligen vårt land på den
affären ådragits en handelsbalans, om man så vill benämna allt det
öfverskott, hvarmed importen visar sig öfverstiga exporten; men
tydligt är ju, att sådan »balans» är allenast skenbar, och den saken
är verkligen så enkel, att ett barn kan fatta satsens rigtighet i detta
och liknande fall. Men härvid möter den omständigheten, att en och
samma person är både exportör och importör. Statsekonomerna af
den äldre skolan tänka sig alltid handeln mera såsom ett direkt
varubyte, och de hade sannerligen ingen föreställning om vår tids
samfärdselmedel och starkt utvecklade kreditsystem. I våra dagar
är handeln baserad på andra grunder och bedrifves i allmänhet på
annat sätt. Den ene har till specialitet att exportera trävaror, en
annan jern, en tredje landtmannaprodukter, och den, som importerar,
befattar sig oftast alls icke med exporten. De sälja och köpa kontant,
och bankerna förmedla liqviderna, men ingen af dem lär bry sig det
ringaste om balansen i landet. År denna till landets förmån, så
strömma penningar, i vexlar och metalliskt mynt, genom bankerna
in i landet; i motsatt fäll måste vi finna oss i att en del af värt
rörelsekapital går till utlandet för gäldande af vår skuld, d. v. s.
vår handelsbalans.

Jag behöfver väl knappt erinra den ärade reservanten, att sjelfve
Adam Smith, den nyare statsekonomiens grundlägga ro, på samma
gång han bestrider verkligheten af eu handelsbalans, sådan merkan -

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

63 !t:o 26.

tilisterna uppfatta den, dock både erkänner möjligheten af handels- ° Angående
balans i annan mening och förklarar en sådan vara beaktansvärd.

Denna är skilnaden mellan den årliga produktionen och konsnm- "näringai-iuis
tionen. Samhällets kapital tillväxer i direkt förhållande till det öf- amning.
verskott, hvarmed bytesvärdet af den förra öfverskjuter den årliga (Forts.)
förbrukningen. Det förhåller sig med samhället såsom med den enskilde.
Om samhället lefver inom sina inkomster, så skall af dessa
det inbesparade kunna användas att än vidare stegra den årliga produktionen.
Så vidt återigen bytesvärdet af denna senare understiger
den årliga förbrukningen, så måste samhällets kapital minskas, och
detta förhållande i sin ordning leda till afmattning i produktionen.

Kan det nu icke lå betraktas såsom en angelägenhet af högsta vigt
för oss att sorgfälligt undersöka, huruvida den handelsbalans, som
under eu lång följd af är varit hos oss permanent, bidragit att tära
på vårt nationalkapital, hämmat vårt arbete och vår industriella utveckling
samt åsamkat landet förluster, som svårligen kunna i penningar
beräknas? Det må vä T åtminstone icke förtänkas en livar,
som i någon ringa, mån skärpt sin biick för statsekonomiska spörsmål,
om han med bekymmer ser en för landets framtid så. vigtig fråga
allrjemt borttrasslas och undanskjutas.

En starkt öfverklagad, om ock från åtskilliga håll förnekad,
olägenhet, är just det aftyningstillstånd, som visar sig hafva eiter
hand inträdt med afseende på landets alstringskraft. Om man till
ledning för sitt omdöme i detta hänseende vill taga berättelsen om
vära näringars ställning under det sista qvinqvenniet, 1874—1878,
för hvilket en sådan redogörelse är att. tillgå, skulle man kunna med
siffror tydligt ådagalägga, hurusom de flesta grenar af vår industriella
verksamhet visat ett betänkligt aftynande och nedgått med 25, 30
till och med 50 procent. Tiden är så långt framskriden, att jag nu
icke vågar trötta Kammaren med allt för många siffror eller kalkyler
i detta hänseende. Våra mekaniska bomullsspinnerier t. ex.
visa sjunkande tillverkningsvärde från 15,499,013 kronor till 11,833,799
kronor; glasbruken från 3,396,614 kronor till 2,413,464 kronor; läderfabrikerna
från 8,357,592 kronor till 5,418,939 kronor; oljeslagerierna
från 2,409,051 kronor till 1,858,398 kronor; mineraloljefabrikerna från
311,104 kronor till 50,000 kronor; papper sfabrikerna från 7,985,244
kronor till 6,380,541 kronor; bomullsväfnadsfabrikerna från 11,444,365
kronor till 9,257,432 kronor; klädesfabrikerna från 13,768,356 kronor
till 9,083,059 kronor; fabrikerna för andra, helylle- och blandade väfnader
från 726,245 kronor till 429,623 kronor; segel- och tältduksfabrikerna
från 1,122,666 kronor till 713,063 kronor; sidenfabrikerna från l,352,24o
kronor till 691,220 kronor; trieotväfnadsfabrikerna frän 926,485 kronor
till 581,222 kronor. På ännu flera, områden för industriel företagsamhet
skulle, om tiden det kunde medgifva, lätteligen ett afmattningstillstånd
varda bevisadt. Om vi kasta en blick på förhållandet
med våra bergverksprodukter under samma femårsperiod, sa är i
ganska, många fäll samma nedslående resultat till finnandes. Vi se,
t. ex jernmalm från ett produktionsbelopp 1874 af 21,692,998 centner
sjunka ned till 15,821,520 centner 1878; silfver- och blymalmer från
287,026 till 212,121 centner; nickelmalm från 106,580 till 9,254 cent,-

N:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

4Ä», S» fl” ,''¥*> «iww »""»en ***** w. 9044f,

af till^..C0ent«e^;/»«>f/ Iran (>,434 centner (ill 2,9U5 centi.er; Wiarnanngarnes
vin m nan o,ul till 2,188 centner; jernvitriol från 11,023 till 8 498

llän 31>2ö0 till 27,513 centner; ok» från 12M95
(b orts.) till y,öl^ centner. 7

Jag vägar icke vid denna framskridna timme taga Kammarens
uppmärksamhet i anspråk med återgifvande här af de många tillgängliga
beräkningar, som klart ådagalägga, att jordbruket ei utgör

s k, rf“tf•wf,.r"w *r vfS” *»>1»^ i«*.«.«

W .W ställning Ii vilken svårligen låter sig af tilltälliga anedniiigar
förklara. Införseln åt hvete t. ex. uppgick 1872 till 22,450
lui nk ot, men 1879 till 246,500 kubikfot; af horn 1871 till 59.529
kubiktok men 1879 till 432.000 kubikfot och 1877 till 1,100,000 kubik;»t;
ai väg L871 tdi o3l,344 kubikfot, men 1879 till 5,966,000 kubiktot,
ettei att halva 1878 uppgått till 8 millioner kubikfot, oaktad t vi
de begge sista åren haft »goda år».

Nog kunde väl starka anledningar förefinnas, att, med sådana
sill ror för ogonen, sorgfälligt undersöka, i hvad män vår handelslagstit
ning kan halva medverkat dertill, att de ädlare sädesslagens

Hi IlU1T«7n°? oSS :! tl!!l(ira, »ndanträngts. När vi vidare finna artikeln
tusk 1870 inforas till belopp åt 31,443 centner, men 1879 till 300,439
centner; kött 12,111 centner 1870, men 27,800 centner 1879; ost 4,867
centner 18(1. men 9,347 centner 1879, och af allt kunna sluta till,
åt vi med hänseende till vår årliga förbrukning af så väl beklädnadsaiOklar
som litstornödenheter komma i allt större beroende af utlanclsk
produktion, sa synes mig och många andra, att vi måste egna
a byar hg undersökning derät, huruvida anledningarne till ett sådant
oi bullande verkligen aro — såsom åtskilliga påstå — endast af tillfällig
beskaffenhet. ‘

Af Utskottets betänkande framgår dess uppfattning, att vi bär
sta intor lösningen åt eu bland våra för landets framtid vigtigaste
frågor, en fråga, som sammanhänger med ganska svårlösta sociala
och nationalekonomiska problem. De t tjenar till ingenting, att
man med förnäm ringaktning skjuter henne undan, tv hon tvingar
sig ändock ram med oemotståndlig kraft, hos oss så väl som i de
flesta andra kulturländer.

Man bär omsider fått öppna ögon litet hvarstädes för den obestrid IfJu

fr?!''’ aU hva,''Je tolL ,yom vill sörja för sin ekonomiska
sje staudighet,maste vara på sin vakt och noga beräkna gränsen
ior små eftergifter åt andra folks anspråk, äfveii när dessa fintligt
maskeras af en löregilven nitälskan att lyekliggöra menskligheten
med ett storre matt åt frihet. Man bär fatt den bittra lexan, att
(ten fnhe.,, som med framgång af ett starkare industriland predikas
“e„f®Jagiire,(. »“gestdHar sig snart nog till ett skoningslöst förtryck,
utofvadt af det förra mot de senare.

mine !.,erraV’ min uppfattning just innersta drif jedern

till den omkastning ä handelspolitik, som vi bevittnat inom
sa manga länder i var vcrldsdel. Men det kan icke vara underligt,
om en sadan reform ar förbunden med skarpa konflikter. Ingen reform
har någonsin genomförts utan föregående bittra fejder. Denna som

Onsdagen den 17 Mars, t. m. 55 j(:o 26.

nu står på dagordningen, skall genomföras — derom kan intet tvif- Angående
vel rada —■ helt enkelt emedan den påtvingas oss genom tidstorhål- <acJiirder för
landena. Vore det då icke mera värdigt en skarpsynt statsekonom utref-‘inä «f
att sjelt taga reformen om hand, för att hålla densamma inom kloka "tTiining ‘
Ocilo måttliga gränser, i stället för att emot billiga och befogade an- (Forts)
språk blott ställa ett: non possumus: vi kunna ej vara med derom?

All erfarenhet säger oss, att ju längre en nödvändig reform undauskjutes,
desto dyrare varder dess genomförande, ej blott i den meningen,
att det envisa motståndet eggar till längre drifna anspråk,
utan äfven derfore, att under tiden för den pågående fejden ofantligt
mycket går förloradt, som hade bort och kunnat räddas och bevaras.

Det är klart, att innan vi komma till afgörande i detta hänseende,
ingen industriidkare och ingen kapitalist kan våga sig på att utvidga
sin rörelse, hvars existensvilkor inom kort tid kan väsentligen förändras.
Deraf denna förlamning i värt industriella lif, kvilken skall
ökas för hvarje år vi befinna oss i ett sådant osäkerlietstillstånd.

Kunde det icke vara på tiden, att få ett slut härpå? jag har i min
motion aldrig begärt någon ny så kallad tullkomité. Derom finnes
ej ett ord uämndt i Utskottets betänkande, klen då man vet, huru
allestädes i utlandet vederbörande genom klokt sammansatta enquétekommissioner
sökt få opartiskt utredda de vigtiga förhållanden, som
inverka på och betinga en sund utveckling af landets näringsliv så
begriper man och erkänner den stora skiluaden mellan sådant arbete
och det, som vår förstärkta tullkomité fått sig förelagdt. jag bär icke
ens med någon bestämdhet fordrat andra personer insatta i komitén.

Om regeringen betraktar de nu fungerande såsom de lämpligaste, så
torde ej erfordras annat än att gifva dem, som redan fått det mindre
omfattande uppdraget, ett vidsträcktare bemyndigande, hvarigenom
de få tillfälle att fullgöra livad landet önskar och behöfver. Om vi
öfverväga, livad den nu i hela landet pågående rörelsen betyder, och
besinna att ifvern växer under striden, samt huru politiskt oklokt det
vore att lemna de ekonomiska frågorna alldeles olösta till ett kommande
ar, da de ganska visst skulle utöfva ett starkt, men ensidigt
inflytande på denna Kammares sammansättning, så synes mig icke
någon betänklighet böra möta iTan grannlagenhetens synpunkt att
giiia eu sadan hemställan, som i mitt förslag afses. Snarare synes
det mig, att en sådan hemställan skulle vara ett välkommet stöd för
regeringen för vidtagande af åtgärder i detta syfte, livilka kanske
från något håll ännu förklaras för obehöfliga. Det är för atf ännu
eu gång kunna bringa det till ett uttalande från representationens
sida, som jag djerfts väcka nu föreliggande förslag. Huru frågan
sedan af en vaksam och öfver alla partistrider stående regering uppfattas
och behandlas, det ma ju ske på dess ansvar!

Jag anhåller vördsamt om Kammarens bifall till min motion och
Utskottets tillstyrkande betänkande.

Som tiden 1111 långt framskridit och ytterligare många ledamöter
begärt ordet för att yttra sig angående det förevarande änmet, uppsköts
den vidare öfverlägguingen till kl. 7 e. in., då detta samman

X:o 26.

Onsdagen den 17 Mars, f. m.

trade, enligt derom utfärdadt anslag, komme att fortsättas; ocli åtskildes
Kammarens ledamöter kl. */24 e. m.

in lidem

B. A. Kolmodin.

Stockholm, Assooiations-Boktryckeriet, 1880,