RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1880:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1880. Andra Kammaren. N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars.

Kl. 7 e. m.

§ I Fortsattes,

under Herr vice Talmannens ledning, den i förmiddagssammanträdet
började öfverläggningen rörande Andra Kammarens Andra
Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 3 (i samlingen N:o 7) i anledning
af väckta motioner om skrivelse till Kongl. Maj:t med anhållan
om upphäfvande, ändring eller uppskof med och förnyad granskning af
Kongl. förordningen den 22 November 1878 angående befäl å svenska
handelsfartyg.

Ordet lemnades, enligt förut skedd anteckning, till

Herr Lindmark, som anförde: Då flere talare anmält sig, vill

jag icke länge upptaga Kammarens tid.

Det är helt naturligt, att, då en ny lag skall promulgeras och
denna lag berör en stor samhällsklass’ intressen, man synnerligen noga
skall nagelfara denna lag. Jag tillåter mig också säga, att jag icke
fullkomligt gillar lagen sådan den är, ty jag skulle önska, att allt, som
häntydde på en retroaktiv verkan, borttoges, och enahanda åsigter har
äfven Kommerskollegium uttalat i sitt förslag. Men å andra sidan
kan jag icke neka, att den stormlöpning, som gjorts af de i saken
mera intresserade, varit alltför häftig, ty ser man rätt på saken, skall
man säkerligen finna, att ganska få intressen deraf kunna såras.

Eu liten återblick på denna fråga skulle kanske icke skada, ehuru
den finnes antydd i Utskottets utlåtande. 1842 års lagstiftning var
vida strängare än den nuvarande, så till vida att enligt densamma
mycket färre oexaminerade personer än nu fingo föra fartyg på aflägsnare
farvatten; ty det heter i denna lags första paragraf: »för rättighet
att föra handelsfartyg annorledes än i kustfart inrikes orter emellan
samt till hamnar i Norge, Danmark och Finland, skall det erfordras,
att vid någon af de navigationsskolor, för hvilka reglemente af
Oss i nåder utfärdats, hafva genomgått sjökaptensexamen i den ordning,
som det för skolan gällande reglemente nämner». Denna rättighet,
som sålunda inskränkte sig till inrikes kustfart samt nämnda länder,
blef 1852 utsträckt till andra hamnar, belägna vid Östersjön, samt
till Elben. Sedermera fingo genom 1854 års författning oexaminerade
sjömän rättighet att föra fartyg till tyska, nederländska, belgiska och
franska hamnar vid Nordsjön och Kanalen till och med Brest, äfvensom
till samtliga hamnar i Storbritannien och Irland jemte dithörande
och derinvid belägna öar. Detta medgifvande, som verkade så ofördelaktigt
för examinerade skeppare, var emellertid måhända mera väl Andra

Kammarens Prot. 1880. N:o 22. 1

Angående
befäl å svenska
handelsfartyg.
(Forts.)

X:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

Angående
befäl å svenskq,
handelsfartyg.
(Forts.)

menande än klokt. Jag vädjar till den sakkunnige motionären, huruvida
han icke skulle vilja fordra, att de, som finge föra fartyg i dessa
farvatten, skulle hafva lika stor sjömannaduglighet och nautisk kunskap^
som den, som för fartyg på aflägsnare farvatten. Så vidt lag
förstår saken, tror jag detta skulle vara lämpligt. Dessa skärpta fordringar
hafva lange varit gällande i utlandet, och behofvet häraf har
nu arven hos oss gjort sig gällande, hvarför denna lag tillkommit, som
jag föi min del helsar välkommen i svenska handelsflottans e«et intresse.
Ty jag är öfvertygad derom, att det stora anseende, som våra.
sjökaptener pa langt aflägsna orter åtnjuta för pålitlighet och skickJighet,
kan kräfva att upprätthållas eller ökas inom de hamnar, som
ligga oss närmare och der vår sjöfart är så starkt representerad. Härmed
har jag dock icke det minsta velat uttala ett klander mot dem
som nu idka sjöfart på England. Jag föreställer mig dock, att det i
ett land med vara förhållanden kan vara af vigt, att sjöfarten lemnas
i handerna pa fullt kompetenta personer, och mera kan icke heller läge11
*7 ^en kan icke bevisa, att en examinerad person sköter

sitt befälhafvarekall bättre än en oexaminerad, men lagen har med
stod af de stora ekonomiska intressen, som här stå på spel, rättighet
och skyldighet att fordra, att lika stor kompetens finnes här som annorstädes.

Vilja_ vi nu tillse huruledes lagen verkar retroaktivt, så finna vi,
att samtliga, som nu såsom befälhafvare föra fartyg på England och
. lankiike till Brest, komma att bibehållas i denna sin rätt, enligt hvad
i § 4 funnes bestämdt. Hvad första klassens sjökaptener beträffar, kan
jag icke finna, att de på något vis förnärmas i sin rätt. Hvad deremot
angar andra klassens sjökaptener, är jag i sådant hänseende något
tveksam, men det kan möjligen bero derpå att lagen icke är tillräckligt
tydligt stiliserad. Jag är nemligen icke säker derpå, huruvida
dessa andra klassens sjökaptener fortfarande få behålla sin rättighet
att föra fartyg till Medelhafvet och till dervid belägna hamnar. Om
de fa det och denna bestämmelse allt framgent får stå qvar, så är den
nya lagen en fördel för dem, ty de äro enligt den berättigade att utan
examen, efter trenne års sjöfart som behälhafvare, komma i åtnjutande
af samma rättigheter som sjökaptener af första klassen. Slutligen
hvad beträffar maskinister, så är det väl sant, att en första maskinist
icke alltid kan få qvarstå vid sin förra befattning, om denna lag promulgeras^
dock kan detta qvarstående icke ensamt bero på maskinisten
sjelf, utan på hans redare. I allt fäll böra vi komma ihåg, att
han saväl som andra, hvilka drabbas af lagens retroaktiva bestämmelser,
har rätt att söka dispens; och med kännedom om, med livilken
mildhet våra administrativa myndigheter i allmänhet gå till väga, fruktar.
jag icke, att ju icke alla billiga fordringar skola så mycket som
möjligt blifva af dem tillmötesgångna.

Motionären talade vidare om desse bästemän; de finnas icke i
1842, 1852 eller 1854 års förordningar omnämnda. Det må vara sant,
att en kapten kan antaga en sådan bästeman och till och med låta
honom segla som styrman, men denna hans rättighet förnärmas icke
genom denna lag, ty i densamma finnes ingenting, som talar om desse
bästemän.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

5T:o 22.

Då motionären på förmiddagen uppträdde till försvar för sin motion, Angående
tycktes omig, att han i vissa fall behandlade saken något för passioneradt.
Åtminstonde'' kunde icke jag på flere ställen följa hans resonne- (Forts.
ment. Han sade, bland annat, att man genom denna lag sökte beröfva
en del fartygsbehälhafvare vissa rättigheter, att man gjorde ingrepp i
eganderätten, genom att fordra, att befälhafvarne skulle till Kommerskollegium
insända sina examensbetyg för att derigenom styrka sin
kompetens. År detta att våldföra en persons rättigheter, så är hvarje
fordran, att någon skall styrka ett förhållande, livad än det må angå,
äfven ett sådant våldförande, t. ex. att man fordrar, att för lagfart å
ett köp förre egarens fång skall styrkas. I hvarenda stat finnas ju
ordningsstadganden, som innehålla liknande fordringar. Motionären
klandrade emellertid detta hos oss, men sade straxt derefter utan ett
ord af ogillande, att i England sådana befälliafvarebref maste erhallas
från Board of trade. Yi veta ock mer än väl, att, enligt engelsk lag,
försumlige befälliafvare beröfvas sina befälliafvarebref för längre eller
kortare tid, och en bestämmelse derom, att man kan gå ett sådant
bref förlustig, torde väl kunna vara af nöden äfven hos oss i den allmänna
verldshandelns intresse. Men motionären påstod vidare, att
dessa bref skulle lemnas till Kommerskollegium, på det att kollegium
måtte blifva i tillfälle att pröfva sökandens kunskaper och duglighet
såsom sjöman. Detta tillåter jag mig tro vara eu missuppfattning
af motionären. Detta yttrande ger mig anledning att tro, att motionären
är ungefär lika väl hemmastadd i Kommerskollegii arbeten, som
Kommerskollegii ledamöter i att manövrera ett fartyg under en bottenrefvad
märssegelskultje. Kommerskollegium har i sjelfva verket icke
att pröfva något annat än de ingifna kompetenshandlingarnes öfverensstämmelse
med gifna förordningar och har icke alls att göra med
befälhafvarnes sjömannaduglighet, lika litet som en lärare i en navigationsskola
kan gifva intyg om sådan duglighet eller något annat än ett
intyg om en elevs teoretiska vetande.

Beträffande den anmärkning af motionären, att man icke i något
land kommit] fram med så drakoniska lagar som den ifrågavarande,
vill jag hänvisa honom till finska lagstiftningen. Ett af åren 1877
eller 1878 utfärdades der en författning i samma syfte och, efter hvad
jag vill minnas, med vida strängare bestämmelser än den svenska, och
den har genomförts alldeles oanmärkt.

Om emellertid genom denna lag någon kan blifva sårad i sin rätt,

— hvilket ju tilläfventyrs till följd af lagens nuvarande stilisering kan
vara möjligt, — tror jag likväl icke, att dylika fall kunna blifva på
långt när så talrika som motionären antagit; men äfven detta fåtal af
fall, der lagligen förvärfvade rättigheter kunna upphäfvas, manar till
försigtighet vid lagens tillämpning. Motionären sjelf synes önska att
nya författningar icke alls skulle bringas till utförande, ty i motionen
uttalas den önskan, att Kongl. Maj:t må antingen helt och hållet upphäfva
författningen eller borttaga vissa bestämmelser i densamma eller
uppskjuta dess tillämpning till 1885; •— och hvad Utskottet föreslagit
i detta afseende ber jag att få på det bestämdaste afstyrka, ty det
afser med temligen stor tydlighet endast att man vill hålla frågan öppen
för vidare agitation.

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

, ffl.aende I likhet med motionären skulle dock äfven jag önska, att den uti

handelsfartyg. **rs författning medgifna rätt för oexaminerad befälhafvare till in (Forts.

) lixes ^kustfart och tart pa norska hamnar äfven i den ifragavarande lagen

bibehållits. Hade det varit fallet, hade icke heller någon tvist kunnat
uppstå om livad som menas med Nordsjön. Afgörandet af denna sista fråga
är dock i sjelfva verket icke så svår som den gifvits ut för att varå,
ty tager man latitudsparallelen för Shetlandsöarnes norra udde som gränslinie,
sä har man naturligtvis norr om den Atlantiska oceanen och söder
om densamma Nordsjön.

I öfiigt ber jag få nämna, att jag äfven helt och hållet instämmer
med Herr Axeli uti den i hans motion uttalade önskan, att rätt
för oexaminerad att föra bogserångare och dylikt må medgifvas.

Jag är emellertid tveksam om, hvilket beslut jag i denna fråga skall
fatta, men då jag är fullt bestämd för att icke rösta för bifall till Utskottets
förslag, skall jag tills vidare förena mig med dem, som önska, att
denna författnings tillämpning må uppskjutas till den 15 Maj 1882.

Herr Jöns Rundbäck: Utan tvifvel är den fråga eller rättare

det komitebetänkande, som ligger till grund för ifrågavarande nya
lag, en väg af den Plimsollska agitationen, en våg som visserligen icke
åstadkommit skeppsbrott på vara kuster, men som likväl kommer att
lemna många skeppsbrutna, åtminstone på vestkusten. Ty säkert är,
att denna lag skaH medföra den verkan, att inånga, som fört handelsfartyg
i 20- tal af år, till och med ångbåtar, blifva beröfvade sitt lefvebröd.
När _ sålunda de medborgerliga rättigheterna äro i fara och den
betryckta sjöfartsnäringen ännu mera nedtynges, torde representationen
böra beakta saken, nu då en motionär för andra gången, understödd
af ytterligare en motionär, _ bragt den på tal. Huru skulle det gå,
mine Herrar, om man började tillämpa eu likartad författning på
något visst slags tjenstemän, t. ex. prester? Som bekant skola alla,
som vilja söka inträde i prestembetet, efter den 1 nästkommande September
ovilkorligen aflägga teologisk-filosofisk examen. Om nu en förordning
utkomme, som stadgade, att de, som förut tagit prestexamen,
icke finge fortsätta med prestembetets utöfvande efter den 1 September,
såvida ej h var och en utverkat sig dispens .från den nya examen, så
undrar jag just hvilket skrik det skulle blifva. Äfven för officerare och
civila tjenstemän höjas fordringarne tid efter annan, men om man vid
hvarje sadan skärpning i kompetensvilkoren skulle lägga svårigheter i
vägen för dem, som redan en längre tid haft sin sysselsättning som
officerare eller tjenstemän, att utöfva yrket, skulle man anse det för
den högsta, orättvisa. Att fordringarne på embets- och tjenstemän
skärpas, vill jag ingalunda klandra, lika litet som att man skärper
kompetensvilkoren för de sjömän, livilka hädanefter sträfva att erhålla
anställning som befälhafvare, styrmän och maskinister, men att taga
från dem, som redan innehaft och väl skött sådana anställningar, deras
yrke och lefvebröd, det finner jag orättvist. För att på ärligt sätt
förtjena sitt uppehälle i ett yrke, som man en längre tid oklanderligt
skött, dertill behöfs ej någon kompetens i examina, ej heller någon
dispens.

Jag vill endast påvisa en omständighet. Uti 2:dra mom. af 3

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

''Nio 22.

S i den nya förordningen heter det, att »å öfriga i § 1 mom. I om- Angående
förmälda ångfartyg må, ehvad de användas i inskränktare ellei vid- jlandejsfar( „_
sträcktare fart, ingen föra befäl, som icke aflagt sjöofficersexamen (p0rts.)
eller den i reglementet för navigationsskolorna i riket föreskrifna angfartygsbefålhafvareexamen
eller ock före utfärdandet åt denna förordning
varit berättigad föra befäl å passagerareångfartyg». Jag känner
många personer, hvilka ega stora andelar i och sjelfva föra lastångare.

De hafva gjort det i många år med lycka och framgång.. Dessa personer
skulle nu drabbas af bestämmelserna uti den af mig .nyss citerade
paragrafen, och jag har af sjöfarande och kaptenei skiiftligen och
muntligen blifvit uppmanad att för all del söka utverka, att denna
svårighet för deras yrkesutöfning matte blifva undamöjd.

Jag har härmed ej velat säga, att icke regeringens afsigt varit
god med den nya förordningens utfärdande, men ett felsteg maste erkännas,
huru ömtåligt det än må vara för en regering.

En talare har sagt, och jag anser mig böra besvara hans yttrande,
att examina måste finnas för att höja svenska handelsflottans anseende.

Jag vågar påstå, att ingen skall kunna kasta någon skugga på de fartygsbefälhafvare,
vi hafva. De hafva arbetat upp var handelsflotta
ganska mycket och fört befälet med heder, trots de ej aflagt höga
examina. Man kan numera snart sagdt ej röra sig på något fält utan

dessa välsignade examina! ^

Jag skall emellertid, då motionärerna och Utskottets ordförande
redan sysselsatt Kammaren med detaljer, icke fördjupa mig vidare i
ämnet än att, i anledning af hvad den siste talaren anfört om hithörande
förhållanden utomlands, upplysa, huru åtskilliga andra ländei
— såsom t. ex. Finland och Danmark — behandlat denna angelägenhet.

Jag håller här i handen en afskrift af förordningen angående befälet
å finska fartyg af den 15 April 1874. De första paragraferna bestämma
vissa kompetensvilkor för befäl a handelsfartyg, bedan följer
§ 4, som har följande lydelse:

»Dock skola de, hvilka styrka sig hafva, innan denna författning
kommer att tillämpas, vid någon af landets offentliga,navigationsskolor
aflagt examen, för behörighet att vinna anställning såsom, befälhafvare
eller styrman, jemväl derefter vid sina förra rättigheter bibehållas; och
tillkommer äfven dem, som icke undergått sådan examen, men bevisligen
under två års tid före tillämpningen af denna författning tjenstgjort
såsom befälhafvare eller styrmän å finska fartyg, vid ..resor utom
Östersjön, framdeles samma rättigheter, som härmedelst åro kofferdiskeppare
eller understyrmän tillagde». Häraf ser man, att de ta behålla
sina rättigheter i Finland.

Hvad Danmark beträffar, så håller jag här l.min hand ett »IiUffig
til Lovene om Söuseringen af 19:de Februar 1861». Här star till en
början redogjordt för flera kompetensvilkor som erfordras för att ta
föra, befäl eller vara maskinmästare å danska fartyg. Sedan heter
det i 8 §: »De i denne Lov foreskrevne Betingelser för Adgangen tu

åt fore danske Dampskibe blive uden Anvendelse paa dem, der paa
den Tid, denne Lov trreder i Kraft, ere eller have v aret Forere af
Dampskibe, eller som i mindst eet Aar forinden have faret som forste

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

Angående eller eneste Styrmand med Dampskibe og iovrigt opfylde de i Loven
Hanä^anyg. af 39:de Februar.1861 foreskrevne Betingelser. * ^

(Forts.) Ligeledes bliver under sidstnamite Forudsaetning Bestemmelsen i

foranstaaende § 2 uanvendelig paa den, der ved denne Lovs Ikrafttiasden
er eller har vasret ansat som förste eller eneste Styrmand i
Dampskibe.

De, der ved denne Lovs Ikrafttrmden ere eller have vmret i Tjeneste
som Maskinmestre i Dampskibe, skulle, uanset Forskrifterne i foranstaaende
§§ 4 til 3, fremdeles vsere berettigede til åt udfore saadan
Tjeneste.» Sa hafva danskarne lagstiftat. Ur en annan förordning
eller Loven angaaende Förändring i Loven af 1861 vill jag tillåta mig
uppläsa följande: »de Somsend, som med Yidnesbyrd fra 2 paalidelige
godtgjerc, åt de forinden Kundgjörelsen af Senasringsloven af
iy:de Februar 1861 have som Bedstemmnd gjort Styrmandstjeneste i
den her omhandlede Fart, beholde dog derved fremdeles Retten hertil».
Som sagdt, så handlar man och har alltid handlat i andra länder uti
dylika saker. Härmed tror jag mig hafva visat, att man annorstädes
icke tillämpar eller ens skrifver en lag såsom hos oss.

Innan jag slutar, ber jag att fa söka förena de olika åsigter, som
har velat göra sig gällande i afseende å tiden, inom hvilken författningen
skulle träda i kraft. Somliga hafva önskat ett uppskof på fem
ar, andra åter på två år o. s. v. För min del anser jag det vore
allra bäst, att man öfverlemnade tidsbestämmelsen åt regeringen, som
ju i alla fall har den rätten i sin hand och som icke kan fråntagas
densamma. Om man icke nämner någon tid, kan regeringen ju förr
dess hellre taga frågan under förnyad ompröfning, hvilket torde vara
iiogligen af nöden, enligt hvad vi inhemtat såväl af Utskottets ganska
utförliga betänkande, som ock af den i dag förda diskussionen. Ja<»
tar mig salunda friheten föreslå en ny formulering af klämmen i Utskottets
föreliggande utlåtande, livilken jag önskar måtte få denna
lydelse: »att Riksdagen ville, så fort som möjligt, genom underdånig
skrivelse hos Kongl. Maj:t anhålla,

, ,. att Kongl. Maj:t täcktes påbjuda, att med tillämpningen af dess
nadiga förordning af den 22 November 1878, angående befälet å svenska
handelsfartyg, skall, utom hvad angår det Kongl. Kommerskollegmm
redan lemnade bemyndigande att på derom gjord ansökan meddela
styrmans- och befälhafvarebref samt den behörighet, som innehafvande
af sadant bref eller afläggande af den i gällande reglemente för
navigationsskolorna i riket föreskrift^ ångbåtsbefälhafvare-, öfvermaskinist-
och. maskinistexamen medför, anstå intill dess Kongl.
Maj:t efter mhemtande af uplysningar från sakkunnige och praktiske
man samt föreningar inom vårt land och sedan Riksdagen blifvit
i ämnet hord — kan komma i tillfälle taga frågan under förnyad omprofning
och derefter utfärda sådan ny förordning i ämnet, hvartill
prörniDgen kan föranleda.»

. Herrarne. behagade finna att, med undantag af tidsbestämmelsen,
mitt förslag i allo öfverensstämmer med Utskottets utom deri, att jag
yrkat, att Riksdagen först måtte blifva i ämnet hörd. Visserligen kan
iragan sägas vara en sak, som Kongl. Maj:t eger afgöra utan Riksdagens
horande. Detta vet jag nog också; men det lärer väl icke

>'':<» 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

vara så farligt att anhålla hos Kongl. Maj:t, att Riksdagen blefve på Angående
förhand hörd, så att man undveke de olägenheter, som nu förekommit.

Bättre då, att Riksdagen på förhand finge uttala sina betänkligheter, (Forts.)
än att komma efteråt, sedan förordningen redan blifvit promulgerad,
och yrka förändringar deri, hvilka för öfrigt ej kunna vara behagliga
för regeringen att vidtaga. Jag hoppas och yrkar, att Kammaren, med
bifall °i öfrigt till Utskottets motivering, ville antaga den af mig föreslagna
klämmen i stället för den af Utskottet framlagda.

Häruti förenade sig Herr Lind.

Herr Torpadie: Uttröttad som jag verkligen är efter striderna,

de heta, om vattenrätten, skulle jag icke dristat att ännu en gång
gifva mig ut på det våta elementet, om icke representanten för Vänersborg
och Åmål under förmiddagens plenum nödgat mig att, om jag så
får säga, mot min vilja stiga i båten. Nämnde talare stälde nemligen
i slutet af sitt anförande till Kammaren den frågan, huruvida det
kunde vara lämpligt att besvära Kongl. Maj:t med en anhållan om
suspension af eu förordning, som vore så väl uttänkt och genomaibetad
och som redan vore afsedd att tillämpas om några dagar.. Jag tror
för visso, att svaret på denna fråga beror derpå, huruvida ifragavarande
författning är sådan, att ingen befogad anmärkning emot densamma
skulle kunna göras. Ty är det ej så, anser jag det vara repiesentationens
rätt och pligt att inför tronen frambära sina önskningai.
Jag tror man kan påstå detta utan att anses för illoyal; ty det finnes
ingen regering, som är ofelbar och jag är öfvertygad, att den svenska
regeringen icke heller gör anspråk på en sådan egenskap. Jag vill icke
underlåta att nämna, hurusom, då denna fråga kom på tal, jag åtminstone
lifligt erinrade mig åtskilliga under det senaste årtiondet utfärdade
administrativa författningar, i hvilka man visserligen spårar ett
begär att höja städerna, men tillika eu viss hänsynslöshet med införande
af ett eller annat stadgande, som kanske icke var så lämpligt att gifva
retroaktiv verkan. Jag har en gång redan dristat mig att vid Riksdagen
väcka motion om ändring i byggnadsstadgan, och jag skulle nu
utan tvifvel hafva kommit med eu annan motion om helsovårdsstadgan,
nemligen i hvad rörer en viss paragraf deri, som väckt en stoim åt
ovilja; men har jag, med afseende på det ämne antydda paragraf afhandlar,
af tillbörlig hänsyn för åhörarne på läktaren och särskildt dem,
som tillhöra det täcka könet, måst frångå denna min afsigt.

Utom en fråga har regeringen med nyss antydda författningar afsett
framåtskridande; jag'' är ''den förste att erkänna det. Men, med
all aktning för framåtskridandet, tror jag dock, att man äfven måste
se till, att man icke skrider så framåt, att man skadar andras berättigade
intressen. Och efter att uppmärksamt hafva åhört de talare,
som före mig haft ordet, kan jag icke finna annat, är att den Kongl.
förordningen af den 22 November 1878 i mera än ett fall haft retroaktiv
verkan. Låt vara — jag instämmer häri gerna med Herr Lindmark
— att anfallet mot denna förordning måhända varit alltför hetsigt
och icke så litet öfverdrifvet. Beträffande desse maskinister och ]
bästemän och måhända flera, för hvilka alla jag bekänner mig hysa

X:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

Angående
befäl ä svenska
handelsfartgg.
(Forts.)

sympatier, torde dock det faktum qvarstå, att hafva de eu gång vissa
rättigheter, sa böra de^ock få behålla dem. Jag är icke fackman och
skall derföre icke inlata mig på detaljer, af hvilka Kammaren under
denna langa öfverläggning fått höra tillräckligt många ändå. Men det
ber jag fa säga, att vill man föra den svenska handelsmannen framåt
pa lagstiftningens väg, så tror jag man gör klokast och rättast, om
man later billigheten sitta vid rodret. Vill man framåtskridande, mine
Herrar, sa ma man se till, att man icke sårar berättigade intressen,
ty det framåtskridande kan icke vara lyckosamt, som under sina hjul
krossar lagligen förvärfvade rättigheter.

Jag tager mig derföre friheten att instämma i de yrkanden, som
framstalts af Friherre Stackelberg och Herr Axell, och är beredd att
ga _ annu längre, om här komma att göras andra med mina åsikter i
ofngt öfverensstämmande yrkanden, som hafva utsigt att gå igenom.

.. *?eri'' Carl Ifvarsson: Den lifliga öfverläggning, som uppstått
roiande denna fråga, visar nogsamt, att den är af ganska stor betydelse.
Åt sa väl motionären och Utskottet som de talare, som hittills yttrat
sig, har efter mitt förmenande temligen klart blifvit adagalagdt, att
den Kongh förordningen af den 22 November 1878 gifvit anlednin»
till rätt manga missförhållanden, och detta icke allenast med afseende
pa de al dre fartygsbefalhafvarne, hvilka blifvit tillbakasatta i deras
verksamhet, utan ock med hänsyn till sjelfva sjöfarten. Ty sjöfarten
kan väl^ icke annat än förlora pa, att de äldre, erfarna sjömän, som
manga ar plöjt sjön, tillbakavisas och måhända ersättas af un<*a i
praktiken alldeles oerfarne män. Ur begge dessa synpunkter anser jag
u i ..J.ara ^dagalagdt, att en förändring af nyssnämnda förordning är
behofhg, och vill härom ej vidare orda.

Dä återstår frågan om sättet att åstadkomma denna förändring,
och detta kan under nuvarande förhållanden icke vara annat, än att
hos Kongl. Maj:t begära åtgärders vidtagande för ändamålet; detta är
Ki k s d agen s o afl a t li ga pligt i fråga om en författning, som verkar skadligt.
Da framställer sig åter den frågan, om Utskottets nu afgifna
förslag. är lämpligt eller ej. För mig synes det icke fullt lämpligt,
ehuru jag gerna erkänner det såsom rigtigt i afseende på syftet. Jaf
anser, att det förslag, som Herr Jöns Rundbäck framstält, är vidå
hattre. ly det skulle kunna inträffa, att, om Utskottets förslag går
igenom och Kongl. Maj:t inhemtar sakkunnige personers utlåtande, dessa
icke hade mera praktisk erfarenhet än de män, hvilka förra gången
, ehandlade fragan, utan att man finge en förordning, som icke är bättre
an den nuvarande. Enligt Herr Rundbäcks förslag skall frågan deremot
behandlas af Riksdagen, innan ny förordning utfärdas. Sedan nemligen
ett nytt förslag blifvit uppgjordt, skall detta underställas Riksdagen,
och Riksdagen skall deröfver yttra sig. Jag tror, att detta är nödvändigt
i en fråga sådan som denna, så att ej likartade missförhållanden,
som de nu ofverklagade, måtte uppstå på nytt igen. Det är med
hansyn härtill som jag tager mig friheten att pa det lifligaste förorda
Herr Rundbacks försteg framför Utskottets. Det har äfven den fördeien
att det icke sasom Utskottets pekar på något bestäm dt år. Det
ar möjligt, att denna fråga kan lösas mycket fortare än Utskottet före -

Onsdagen den 10 Mars, e. m. 9 22»

stält sig; och jag tror, att om förordningen i den del, som nu ifråga- Angående
sättes, blifvit suspenderad, och förslag till ny förordning framlägges för * T,™ka
Riksdagen, vi kunna efter en ganska kort tid hafva en förordning, som (Forts.)
måhända är praktisk. Det är nästan omöjligt för en teoretiskt bildad
att ensam kunna lagstifta i ekonomiska ämnen. Man bär sett exempel
derpå i det lagförslag, vi nyss haft till behandling. Jag tror, att, om
en lagstiftning skulle finnas i öfverensstämmelse med den Kongl. propositionen,
den skulle taga sig ganska illa ut. Yi hafva i detta fall hört
så många anmärkningar från erfarna, praktiska män, att det kan antagas,
att skäl verkligen förefinnas för många och stora förändringar.

Detsamma är förhållandet i fråga om de ilesta andra ekonomiska
ämnena. Jag vet, att regeringen under senare tiden lemnat Riksdagen
tillfälle att yttra sig i många dylika frågor, och detta är ganska välbetänkt,
Men i många andra fall har regeringen icke gjort det, och
missförhållanden hafva på detta sätt många gånger uppstått. Jag tror,
att, om man uppräknade dem alla, det skulle blifva ett långt register.

Detta gifver mig anledning att, då jag nu har ordet i denna fråga, anhålla,
att åtminstone de ledamöter af denna Kammare, som halva förtroendet
i år sitta i Konstitutions-Utskottet, måtte taga frågan om Riksdagens
och konungens gemensamma lagstiftningsrätt i öfvervägande
något mera vidsträckt än som kan blifva en följd af i ämnet väckta
motioner och af Kongl. Maj:t afiåten proposition. Yi veta, att i afseende
å de paragrafer i grundlagen, som afse konungens och. Riksdagens
inbördes förhållande i lagstiftningsväg, föreligga redan i vissa
fall förslag till ändring. Så ett i afseende å krigslag och ett annat i
afseende å kommunallag. När nu i allt fall fråga är om ändring i de
grundlagsparagrafer, som jemväl beröra den ekonomiska lagstiftningsrätten,
så hemställer jag, om det icke är skäl att på samma gång vidtaga
den förändring, att Riksdagen lemnas laglig rätt att för framtiden
deltaga i den ekonomiska lagstiftningen. Det kan ej vara rigtigt att
i afseende å denna lagstiftning lemna allt till Kongl. Maj:ts afgörande,
ty man kan ej begära, att allt vetande skall finnas på ett ställe. Men
man kan fordra, att Riksdagen, som är sammansatt af praktiska män,
får laglig rätt att i detta fäll höras.

Jag vill icke upptaga Kammarens tid med att vidare yttra mig i
detta ämne, men då saken hänger tillsammans med den fråga, som vi
nu hafva till behandling, har jag icke kunnat neka mig att säga hvad
jag i detta hänseende tänkt och lägga saken Konstitutions-Utskottet
på hjertat. Jag slutar med att, såsom jag redan antydt, anhålla om
bifall till Herr Jöns Rundbäcks förslag, som jag tycker vara det bästa
och hvilket gör ett uppslag till Riksdagens rätt att deltaga i den ekonomiska
lagstiftningen.

Herrar Carl Aron Jönsson, Lasse Jönsson, Sven Andersson, J. E.

Johansson i Forneby, O. B. Olsson, Ola Månsson och Olof Andersson
i Lyckorna instämde med Herr Carl Ifvarsson.

Chefen för Kongl. Sjöförsvarsdepartementet'' Herr Statsrådet Friherre
von Otter: Då Statsrådet och Chefen för Civildepartementet

X:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

svenska icke är, 1 Kammaren närvarande, ber jag att med några ord få till behandehfartyg.
svaran?e upptaga en eller annan anmärkning, som här blifvit gjord.

(Forts.) ’ all allmän lagstiftning lärer det vara en skyldighet att tillse,

att allmänna fördelar i främsta rummet befrämjas och derefter enskilda
föidelai i den man sadant kan, utan att de allmänna intressena motverkas,
medgifvas. Det är allmänt bekant, att en stark agitation under
senare åren bedrifvits, förnämligast i England, i ändamål att å lagstiftningens
väg söka förekomma det ökade antal sjöolyckor, som inträffa.
Vid sådant förhållande och då eu omarbetning af Kongl. förordningen
den 7 Maj 1842, angående behörigheten att föra befäl å
handelsfartyg, redan var behöflig, på den grund att antalet af examina
vid navigationsskolorna inskränkts till två, nemligen en sjökaptens- och
en styrmansexamen i stället för en sjökaptensexamen af första klassen,
en sjökaptensexamen af andra eller styrmansexamen af första klassen
samt er^ styrmansexamen af andra klassen, var det ju också gifvet, att,
da en sådan agitation fans, det äfven skulle uppdragas åt den komité,
som erhållit Kongl. Maj:ts uppdrag att tillse, i livad mån gällande sjölagstiftning
borde ändras, att derjemte taga i öfvervägande, i hvad mån
förändringar i 1842 års förordning borde ske. —

Enligt mitt förmenande gifver denna 1842 års förordning anledning
till tvenne väsentliga anmärkningar. Den ena är den, att den icke
innehåller några föreskrifter om att tillräckligt antal befäl skall finnas
a fartyg, som gå på vissa farvatten; den andra, att icke särskildt är
föieskrifvet, att tillräckligt teoretiskt bildadt befäl å sådana fartyg
skall finnas. Enligt 1842 års förordning finnes t. ex. icke bestämdt^
att det skall finnas särskilda examinerade styrmän på fartyg, som gå
Pao Nordsjön; och då vi väl måste erkänna, att Nordsjön är ett af de
svåraste farvatten på jordklotet och att ett fartyg, som måste ligga
der^ en. längre, tid, ganska väl behöfver tvenne personer, som förstå
navigering, är ju detta en betänklig brist.

Med afseende a de teoretiska kunskaperna innehåller den visserligen
a.tt vissa teoretiska examina skola vara aflagda, för att få föra fartyg
till. aflägsnare orter utom Sverige, men dereinot icke alls någon föreskrift
om att större sjöbefarenhet erfordras. Sådan föreskrift förekommer
visserligen i reglementet för navigationsskolorna, men är inskränkt
till att man för att få aflägga styrmansexamen måste hafva
vant till sjös ett år, och sjökaptensexamen tre år, men deremot är alldeles
icke sagdt., i hvilken egenskap man under dessa år skall hafva
tjenstgjort. Det sku.lle således vara eu möjlighet, att en pojke, som
från 14 års ålder farit 3 år på sjön såsom kajutvakt, efter aflagd första
kaptensexamen skulle fa föra fartyg. Detta utgjorde ju äfven en omständighet,
som, sedan uppmärksamheten en gång blifvit fästad på
densamma, gjorde en skärpning behöflig. Koinitén föreslog derför också
i vissa delar betydligt skärpta föreskrifter, och like®stränga föreskrifter
finnas också, såvidt jag har mig bekant, i norska, finska och danska
lagstiftningen.

Det är också, icke i detta afseende de hufvudsakligaste anmärknrngarne
blifvit gjorda emot den nya lagen, utan de afse egentligen,
att åt de nya föreskrifterna gifvits en i viss mån retroaktiv verkan. Men

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

X:o 22.

huru skulle det val hafva varit möjligt att på en gång tillämpa skärpta
föreskrifter och tillika medgifva personer, som man icke ansåg vara
kompetente att föra fartyg, att fortfarande vara berättigade dertill?
I fråga om dem, som förut fört fartyg, äro emellertid, så vidt jag kan
finna, den nya svenska förordningens föreskrifter lika fördelaktiga, som
dem Herr Jöns Rundbäck nyss läste upp ur finska, norska och danska
lagarne. Jag tror åtminstone icke, att skilnaden i detta afseende är
synnerligt stor.

Frågan resulterar sig väl sålunda egentligen till, huruvida något
kan vinnas genom vidare uppskof vid lagens tillämpning eller icke.

För mig framstår saken så: Har tillräcklig tid, innan förordningen
träder i kraft, medgifvits dem, som äro duglige och kunnige i sitt yrke,
ehuru oexaminerade, så att de kunnat medhinna att aflägga erforderlig
examen, hvilket väl icke borde vara förenadt med några synnerliga
svårigheter, derest de förut ega erforderliga praktiska kunskaper, eller
har tiden icke dertill varit tillräcklig? Har den icke varit tillräcklig,
är ytterligare uppskof fullt berättigadt, men i motsatt fall kan jag
verkligen icke förstå, livad som skulle vinnas genom ytterligare uppskof.
I likhet med den förste talaren kan jag icke inse hvad som skulle
vinnas genom ytterligare uppskof med författningens tillämpning vare
sig till 1882 eller 1885, ty vi skulle då säkerligen befinna oss på alldeles
samma punkt som nu. Enda skilnaden skulle möjligen kunna
vara den, attj en och annan, som nu bedrifver denna näringsgren, emellertid
hunnit gå ur tiden och sålunda antalet af dem, för hvilka författningen
ställer sig ofördelaktig, bli f vi t färre, men för öfrigt kan jag icke
se att förhållandena då kunna gestalta sig annorlunda än nu.

Hvad jag sålunda yttrat vill jag naturligtvis icke hafva sä uppfattadt,
som om, derest Kammaren beslöte en skrifvelse i frågan till
Kongl. Maj:t, Kongl. Maj:t icke åt densamma skulle skänka all den
uppmärksamhet frågans stora vigt fordrar; jag har endast velat fästa
Kammarens uppmärksamhet derpå, att jag för min del icke kan inse
hvad som skulle vinnas genom ytterligare uppskof med den ifrågavarande
lagens trädande i tillämpning.

Herr Lasse Jönsson: Efter de varma sympatier och sakrika
yttranden, som blifvit uttalade till förmån för skeppsfartens idkare,
skall jag inskränka mig till att instämma med de talare, på såväl försona
eftermiddagen, som yttrat sig för ett ytterligare uppskof med författningens
tillämpning. Jag vill endast med anledning deraf att man
dels under diskussionen låtit påskina, att det blott vore ett fåtal personer,
som agiterat i sådant syfte, och dels en ärad talare på elfsborgsbänken
påstått, det man motverkade författningens tillämpning, derför
att skeppsredarne fruktade för att derefter få högre aflöna sina befälhafvare,
förklara, att det tvärtom i min hemort, der många sjöfarande
finnas, försports ett allmänt ogillande och en allmän sorg öfver författningen,
och att många utmärkta och hederliga män fruktat för, att författningen
skulle bringa dem till ruin.

Utan att vidare uppehålla Kammaren vill jag på dessa skäl instämma
i det af Herr Jöns Rundbäck framstälda yrkandet,

Angående
befäl å svenska
handelsfartyg.
(Forts.)

K:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

h f~i3^endei- Herr Danielsson: Jag tillhör en ort, der många sjöfartsidkande
handdt/ZZ Personer hafva sitt hemvist, och skulle således kunna hafva åtskilligt
(Forts.) ‘ förtälja i denna sak; men då diskussionen redan alltför länge fort gått,

. och hvad jag. kunde hafva att säga redan till väsentligaste delar
blifvit uttaladt, vill jag icke göra mig skyldig till ett upprepande af
hvad Kammaren redan hört, utan inskränker mig till att, hufvudsakligen
på de af motionären och Utskottet åberopade skäl, yrka bifall till
Heir Jöns Rundbäcks förslag, hvilket förefaller mig vara det bästa och
mest egnadt att sammanjemka de olika meningarne i frågan.

Herr Lyth: Jag kan. icke förneka, att Herr Jöns Rundbäcks förslag
tilltalat mig, men vid närmare eftersinnande har jag likväl kommit
till den åsigt, att hans förslag icke är det bästa som kan antagas.

Till denna åsigt har jag blifvit bringad af tvä skäl. För det första
har jag nemligen trott, att, om denna Kammare bifaller Herr Rundbäcks
förslag, hela förslaget utan tvifvel skall falla i Första Kammaren,
och för det andra har jag ansett, att det kan vara tvifvelaktigt,
huruvida det är. tillständigt att hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t skall åt Riksdagen förläna en del af den makt, som Honom allena
tillhör. Af dessa skäl måste jag hålla fast vid Utskottets förslag.
Jag kan icke ens instämma i Friherre Stackelbergs på f. m. afgifna
fölslag om ett uppskof på tva i stället för fem år, dä jag anser Regeringen
väl behöfva den längre tiden för att få denna fråga, som är
ganska vidlyftig och invecklad, ordentligt utredd, helst som Regeringen,
sasoin vi alla veta, har mycket öfrigt att sköta om i dessa tider, då
det är årliga riksdagar. Dessutom, mine Herrar, tror jag icke det är
nagon fara med oss, och icke heller är jag af samma mening som den
högt ärade Grefven på elfsborgsbänken, som på f. in. frågade oss,
huru länge vi vilja fortfara med det oefterrättliga sätt, hvarpå vi nu
sköta vår skeppsfart. Vi hafva ju i dag hört —- och min erfarenhet
äi densamma , att vara befälhafvare åtnjuta högt anseende i utlandet,
och att svenska fartyg framför nästan hvilken annan nations som
helst i^ utländska hamnar erhålla frakter. Jag tror derför, att det icke
stai. så illa till med vår skeppsfart, och fem år i lagstiftningsväg äro
väl icke heller mycket.

Jag ber ock att emot den ärade Sjöministerns påstående, att samma
lagbestämmelser förefunnos uti ifrågavarande författning som uti
den finska och den danska lagen, hvilka af Herr Rundbäck upplästes,
fa anmärka, att så väl icke är fallet, åtminstone ej i fråga om det.
retroaktiva i författningen. Jag har nemligen fåfängt sökt sådana bestämmelser
i nämnda lagar utom hvad angår segling på Nordsjön eller
farvatten bortom England och Brest.

Hvad jag. i denna sak beklagar är, att Regeringen icke godkänt
Kommerskollegii förslag till 3 §. Denna paragraf var i Koliegii förslag,
hvilket jag har här i min hand, af följande lydelse:

»Hvad. i 2 § stadgas eger dock icke tillämpning på den, som styrker
sig hafva, enligt hittills gällande föreskrifter, utan aflagda kunskapsprof
fört befäl å handelsfartyg; ej heller på den, som vid någon af
förenämnda skolor aflagt i våra nådiga reglementen den 7 April 1841
och den 13 Februari 1866 påbjudna sjökaptensexamen af första eller

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

N:o 22.

andra klassen; dock att sådan examen af andra klassen icke berättigar Angående
till befäl å fartyg vid resor till andra hamnar utom Europa än de inom
Gibraltars sund belägna. (Forts.)

Å fartyg, som är afsedt endast för idkande af fiske, må, utan hänseende
till resans större eller mindre utsträckning, befäl jemväl kunna
föras af den, som icke aflagt eljest föreskrifna kunskapsprof.»

Hade denna § blifvit införd i Kongl. förordningen den 22 November
1878, hade det obetydliga, som deremot kan anmärkas, lätt kunnat
blifva afhjelpt utan detta stora anlopp, hvaröfver i dag klagas. Den
väsentligaste punkten i författningen, nemligen om författningens retroaktiva
verkan, hvilken jag i många hänseenden anser olämplig, omöjliggör
också, att författningen kan blifva välsignelsebringande.

På anförda grunder yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

I detta yttrande instämde Herrar Johannes Andersson i Knarrevik
och Stormats Mathias Olsson.

Herr Flensburg: Den aktade ledamot på stockholmsbänken, som
på f. in. öppnade den långa och uttömmande diskussionen rörande
denna fråga, började sitt anförande med att i varma och vältaliga ordalag
framhålla nödvändigheten deraf, att våra sjömän tillegnade sig kunskaper
och insigt i sitt yrke. Det torde icke vara många af denna
Kammares ledamöter, som icke i det afseendet vilja instämnm med den
ärade talaren, men om jag så till vida är af alldeles samma åsigt som
han, så beklagar jag, att jag icke kan med honom instämma i fråga
om önskvärdheten af den nya författningens skyndsamma tillämpande.

Denna nya författning stadgar egentligen icke något högre mått af
teoretiskt vetande för våra sjömän. I det afseendet tror jag, att våra
navigationsskolor kunna fullt mäta sig med dem i Norge och Danmark,
liksom enligt min åsigt fordringarna på sjömannens bildning hos oss
alls icke äro mindre än i nämnda våra grannländer. Det väsentliga f
felet i afseende på våra navigationsskolor har varit, att. eleverna tillå- |
tits aflägga examen, innan de ännu varit i tillfälle att inhemta nödig |
praktisk erfarenhet. I någon mån skulle detta missförhållande genom
den nya författningen blifva afhjelpt, och jag erkänner, att den i detta
afseende medför en väsentlig fördel, men hvad jag i denna författning
funnit synnerligen anmärkningsvärdt är den redan förut af många talare
omordade retroaktiva verkan, som författningen skulle medföra för
äldre sjömän, hvilka (.förut varit berättigade att föra befäl, vare sig
såsom kaptener eller styrmän. Ätt en dylik retroaktiv verkan i författningen
finnes stadgad, anser jag redan vara tillräckligt ådagalagdt
af flere föregående talare och särskildt af herrar motionärer. Visserligen
må jag medgifva, att den ene af dessa måhända något litet skjutit
öfver målet, men sådant inträffar så lätt under diskussionens hetta.

För min del hade jag önskat och hoppats, att Utskottets förslag hufvudsakligen
skulle gå ut på aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan, att förordningen måtte så att säga rensas från den mycket
betänkliga retroaktiva verkan, som den, sådan den nu är, otvifvelaktigt
skulle medföra. Detta har emellertid icke skett, och då Utskottet
i sin motivering ganska klart antydt olägenheten häraf, skulle

K:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

bej^u^d svenska ^ fh helst ,hafva velat Jören.a miS med den af motionärerna,

handelsfartyg, "“e11 s°™ yrkat’ att författningens tillämpning måtte suspen (Ports.

) deias till den lo Maj 1882, hvilket yrkande äfven biträdts af Friherre
ö tackel berg. Da emellertid i afton en annan talare föreslagit en något
olika lydelse för den sa kallade klämmen, så skulle jag äfven kunna
förena nng med honom, da jag är fullkomligt öfvertygad, att Regeringen,
nar denna fråga till henne kommer tillbaka, nog skall behierta de
betänkligheter, . som inom representationen uttalats med afseende på
lagens retroaktiva verkan. r

Medan jag har ordet, vill jag äfven tillåta mig att med några ord
bemota det yttrande som i förmiddagens plenum afgafs afen högt
aktad skeppsredare pa venersborgsbänken. Han har efter den erfarenhet
han vunnit förklarat det nuvarande tillståndet inom vår handelsflotta
vara alldeles oefterrättligt, och han gick till och med så långt,
att han kaliaae vara sjömän för okunniga bestar. Det kan väl vara
möjligt, att den erfarenhet han varit i tillfälle att samla på mälareskutorna
kan berattiga ett sådant omdöme, men för min del har lag
en annan erfarenhet och vågar, med stöd af den, påstå, att vår handelsflotta
inom sig hyser sa många intelligenta och kunskapsrike män,
nU* afseendet lcke behöfva stå tillbaka för något annat land.

. basta, ,b®v;set harför ar äfven att, såsom redan eu aktad talare
pa gotlandsbänken papekat, vår svenska handelsflotta i utlandet åtnjuter
ett val förtjent anseende framför många andra nationers. Det
bär atven af talaren på venersborgsbänken blifvit antydt, att hela
denna storm emot författningen egentligen skulle vara föranledd af
sparsamhetshänsyn åt enskilda intressen hos några skeppsredare. Jag
ber med anledning deraf att få försäkra den ärade talaren, att, oaktadt
jag sjeif i manga år varit skeppsredare, det alldeles icke varit
nagot enskildt intresse, som föranledt mitt uttalande i denna frå»a
•lag upprepar, att jag helst skulle velat yrka bifall till Ilerr Ixells
motion, men om Herr Rundbäcks förslag mera vunnit Kammarens sympatier,
skall jag icke heller motsätta mig detta.

Herr Lyttkens: Diskussionen i denna fråga har hittills hufvud sa

kl igen rort sig om de stora olägenheterna af den ifrågavarande författningens
retroaktiva verkan, och jag instämmer fullkomligt med de
talare, som velat fasta uppmärksamheten derpå, men jag tror dock,
att det derjemte finnes andra, större och vigtigare olägenheter, som
vidlada denna författning. Olägenheterna af denna retroaktiva verkan
drabba onekligen mycket tungt åtskillige af våra äldre kaptener och
styrman, och jag. anser,, att det alldeles icke, såsom Herr Sjöministern
påstod.,, hade varit omöjligt att låta dem bibehållas vid sina förut la»-lgen förvärfvade rättigheter. Detta hade varit en mycket enkel sak,
om man hade velat följa den af Kommerskollegium i sådant afseende
gifna anvisning, och jag tror, att, om Herr Sjöministern velat närmaie
betänka innehållet utaf denna 3 §, så skulle han liafva funnit,
att saken latit sig göra. Men, som sagdt, denna olägenhet af författningen,
sa stor den än är, anser jag dock icke vara den största.

Som vi veta, medgifva nu gällande författningar oexaminerade personer
att föra befäl å fartyg, som gå på närliggande farvatten. Af

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

5i:o 22.

denna rättighet har företrädesvis en stor del af befolkningen på vestkusten
begagnat sig, i det den med smärre fartyg idkat sjöfart utefter
Norges hela kuststräcka. Befälet å dessa fartyg föres vanligtvis
af egarne sjelfva, män, hvilka från barndomen blifvit vana vid sjölifvet
och under sitt nästan ständiga vistande på sjön utbildats till kanske de
dugligaste sjömän, som vårt land har att uppvisa. Deras ekonomiska
förhållanden hafva icke tillåtit dem att göra några uppoffringar för
afläggande af någon examen, men de reda sig det oaktadt med sina
fartyg lika säkert, som trots någon examinerad, ehuru hela besättningen
merendels icke består af mera än tre eller på sin höjd fyra man.
Från de svenska hamnarne gå fartygen, lastade med spannmål, potates
eller stäfver till tunnor, för att i någon norsk hamn utbyta den mot
fiskvaror, som de föra med sig hem. Denna präktiga och raska befolkning,
som till stor del förser vår såväl handels- som örlogsflotta
med dess bästa sjömän, skulle nu, derest 1878 års förordning blefve
gällande, med ens finna sig beröfvad det förnämsta medlet för sin
existens, derigenom att förändringen såsom vilkor för rättigheten att
föra befäl äfven å fartyg, med hvilka idkas sådan sjöfart, som jag
här omnämnt, uppställer att hafva tagit erforderlig examen.

I motiveringen till Utskottets betänkande förekommer emellertid
en strof, uti hvilken jag icke kan instämma. Det heter nemligen på
sid. 4: »Dock vill Utskottet icke klandra, att förordningen af den 22
November 1878 föreskrifver, att för sistnämnda fart fordras för framtiden
examinerad fartygsbefälhafvare, synnerligen som förordningen bibehåller
dem, som förut varit befälhafvare på dessa farvatten, vid sin
gamla rätt, men att, såsom förordningen gör, dessutom betämma att
på livarje segelfartyg, bestämdt till farvatten bortom Skagen och Lindesnäs,
skall äfven vara anstäld en styrman — att sålunda nu med
ens fordra två examinerade män, der som nyligen icke fordrats någon,
det torde vara ett alltför stort språng, som måhända kan komma att
medföra olägenheter för vår sjöfart.» Utskottet anser således, att på
ett sådant fartyg, hvarom är fråga, en examinerad person bör finnas.
Detta kan jag för min del icke se vara nödvändigt, emedan erfarenheten
icke ådagalagt något sådant. Det skulle dessutom lägga ett svårt
band på denna befolkning, som hittills icke varit van att något hinder
lagts för den att fritt få utöfva sitt yrke, och ett sådant band kan
icke annat än verka hämmande på en sak, som lika väl är förtjent
af att uppmuntras. Jag instämmer fullkomligt uti hvad Herr Jöns
Rundbäck yttrade och hoppas, att, då frågan åter kommer till regeringen,
den skall mera, än som skett, beakta denna kustbefolknings
väl och icke göra det omöjligt för dem att fortfara med sin sjöfart på
Norge. Detta är dock dem ena delen af det gemensamma brödrariket,
och då befolkningen der icke blir så bunden uti ifrågavarande hänseende
som den svenska, kan detta lätt hafva till följd att norrmännen
öfvertaga hela denna kustfart, som hittills idkats gemensamt af
dem och svenske män. Jag betviflar dock, att detta kommer att lända
vårt land till gagn.

Hvad beträffar den anmärkning man gjort emot Herr Jöns Rundbäcks
förslag, nemligen att det vore att befara, det Första Kammaren
icke skulle vilja ingå på detsamma, emedan det gör anspråk på Riks -

Angående
befäl å svenska
handelsfartyg.
(Ports.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

Angående
befäl å svenska
handelsfartyg.
(Forts.)

dagens rätt att ingripa uti den Kongl. Maj:t hittills ensam tillkommande
ekonomiska lagstiftningen, så synes det mig som, ifall man verkligen
är så ängslig för denna sak, svårigheten kunde afhjelpas dermed,
att denna Kammare antoge ifrågavarande förslag, ehuru med uteslutande
af det, som handlar om Riksdagens hörande i ämnet.

Friherre Beck-Friis: Som jag deltagit i Utskottets förhand lingar

rörande denna fråga, skall jag bedja att få yttra några ord.
Min åsigt, som öfverensstämmer med det slut, hvartill Utskottet kommit,
har icke rubbats, oaktadt många sakrika anföranden här hållits
både för och emot förslaget. Det kunde också vara obehöfligt för mig
att yttra mig i frågan, då redan så mycket i densamma blifvit anfördt.
Ett par saker vill jag dock framhålla och deribiand först det
orimliga uti den nya förordningens föreskrift att på så kallade bogserbåtar,
af hvilka t. ex. i Norrbotten finnes ett så stort antal, skall
finnas såväl en kapten som en maskinist, begge examinerade. Detta
skulle nemligen blifva alltför kostsamt för egarne af dessa båtar,
hvilkas skötande för öfrigt icke synes erfordra något sådant.

Hvad beträffar tidpunkten, när den nya förordningen borde träda
i kraft, år 1882 eller år 1885, så vill jag erinra, hurusom Riksdagen
år 1878 hos Kongl. Maj:t begärde tillsättande af en komité förfrågans''
utredande. Någon sådan komité har emellertid ännu icke blifvit tillsatt,
och det kunde således likaväl hända, att, om ofvannämnda tidpunkt
bestämdes till den 15 Maj 1882, regeringen icke heller då tillsatt
någon komité. Det är på grund häraf som jag i likhet med Utskottet
anser år 1885 vara en lämpligare tidpunkt; och anhåller jag
följaktligen om bifall till Utskottets förslag.

Herr Axe 11: För min del måste jag medgifva, att det förslag,

som Herr Jöns Rundbäck framstält, har ett bestämdt företräde framför
motionärernas och Utskottets derutinnan, att detsamma utan att
fixera någon bestämd tidpunkt, då förordningen skall träda i kraft,
fordrar en föregående revision deraf, innan densamma promulgeras såsom
gällande lag. Jag anser mig äfven derföre pligtig att instämma
med honom i denna del af hans förslag.

Deremot förekommer deri en liten mellanmening, »sedan Riksdagen
blifvit i ämnet hörd», hvilken, enligt min tanke, borde utgå. I likhet
med den ärade talaren på hallandsbänken, anser jag väl önskligt, att
regeringen ville oftare, än hittills varit fallet, höra Riksdagen i förekommande
ekonomiska frågor. Men jag är alldeles för varmt intresserad
af denna fråga för att vilja riskera dess framgång på ett försök
att få in ett konstitutionelt tvistefrö i Kammarens beslut i frågan.
Jag anhåller derföre att få såsom mitt förslag framställa Herr Jöns
Rundbäcks med borttagande ur detta senare af orden: »sedan Riksdagen
blifvit i ämnet hörd». Och jag tror då, att alla, som äro afgjordt
välsinnade emot de väckta motionernas syfte, skola kuuna förena
sig om ett beslut, affattadt i den form, som jag nu haft äran angifva.
Jag anhåller hos Herr vice Talman om proposition på detta mitt yrkande.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

N:o 22.

Herr Wieselgren: Jag är lielt och hållet förekommen af den

siste ärade talaren och ber blott att få instämma med honom.

G-refve Sparre: Då jag på förmiddagen haft ordet i denna fråga

och dervid utvecklat mina åsigter, skall jag icke missbruka Herrarnes
tålamod med något vidlyftigt anförande, utan blott rätta några ofrivilliga
misstag, soin blifvit begångna af ett par talare, som efter mig
haft ordet.

En ärad representant från Gotland sade, att, om Kongl. Maj:t vid
utfärdandet af den ifrågavarande författningen följt det förslag, som
Kommerskollegium afgifvit, så hade allt varit godt och väl. Jag ber
då att få fästa uppmärksamheten derpå, att Kommerskollegii förslag i
det allra närmaste öfverensstämmer med författningen. Grundtanken
i båda är att uppdela seglationen i tre afdelningar. Till den första
hör, enligt författningen, sjöfarten inrikes orter emellan, äfvensom å
främmande hamnar vid Östersjön, samt farvatten hitom Skagen och
Lindesnäs i Kattegat. Precis detsamma har Kommerskollegium föreslagit.
Här är seglationen fri. Författningen säger: »svensk eller norsk
man, som uppnått 21 års ålder, må med undantag, som i 3 § sägs,
utom att hafva aflagt kunskapsprof i sjömansyrket vara behörig att
föra befäl å fartyg, hvarom i § 1 mom. 1 förmäles,it ej mindre i fart
inrikes orter emellan samt till främmande hamnar i Östersjön och öfriga
hitom Skagen och Lindesnäs belägna hamnar, än äfven då fartyget är
afsedt endast för idkande af fiske eller annan fångst i vidsträcktare
fart». Således erfordras för denna sjöfart icke någon examen. Till
den andra afdelningen höra hamnar, belägna utom Skagen och Lindesnäs
vid Nordsjön och kanalen till och med Brest. Detta är också i
full öfverensstämmelse med Kommerskollegii förslag, endast med den
afvikelse, att Kommerskollegium utsträckt linien ända till Gibraltars
sund. Låtom oss derföre icke tala om några stora afvikelser Irån
Kommerskollegii förslag. Och denna behörighet att föra fartyg pa
Nordsjön och Kanalen till hamnar ända ned till Brest tillkommer fortfarande
utan examen den, som före författningens utfärdande varit inskrifven
i sjömanshus såsom fartygsbefälhafvare och styrker, sig hafva
fört fartyg på dessa farvatten. För honom medför författningen icke
någon förändring. Finnes det väl under sådana förhållanden någon
giltig anledning till klander emot författningen? Om man då för den
tredje afdelningen, afseende vidsträcktare kurser, fordrar något mer
teoretisk bildning än hittills, så vågar jag påstå, att det ingalunda är
för mycket begärdt.

Jag ber dessutom att få erinra om hvad jag tillät mig nämna pa
förmiddagen, nemligen att här föreligger ingen öfverraskning. Redan
1842 —. således snart för 40 år sedan —• framträdde dessa fordringar
på examen för fartygsbefälhafvare. Och det kan väl icke vara för
tidigt att nu efter 38 år börja tillämpa de principer, som redan då
gjorde sig gällande. Då fartygsbefälliafvarne haft 38 år att bereda sig
på reformen och dertill kommer, att de, som ej vilja underkasta sig
examen, likväl få bibehålla rättigheten att föra fartyg icke allenast på
Östersjön, utan äfven på hela Nordsjön, vågar jag pasta, att denna
reform ingalunda kan sägas »taga brödet ur munnen på folk».

Angående
befäl å svenska
handelsfartyg.
(Forts.)

Andra Kammarens Prot. 1880, N:o 22.

N:o 22.

Onsdagen den 10 Hars, e. m.

Angående Hvad beträffar den ärade talarens på kalmarbänken klander mot

l{ndelrfarty3a derl5r att ja.§ ^sett olämpligt, att i frågan å nyo besvära KongL
(Forts.) MaJ:t med en skrivelse, far jag erinra, att lian uteslöt mitt motiv för
denna anmärkning. Jag sade nemligen att i en fråga, der Kammaren
hört sa manga fullt kompetente personer och fackmän gilla författningen,
det vore föga lämpligt för Kammaren, som deri svårligen kan
hafva närmare kännedom, att uttala en motsatt åsigt. Jag har också,
hört cheferna för våra största rederibolag gilla den nya författningen,,
och de anmärkningar, som blifvit framstälda mot densamma, hafva
egentligen icke afsett annat än dess retroaktiva verkan, hvilken j‘ag;
emellertid tror mig hafva reducerat till de minsta möjliga dimensioner,
då jag adagalagt, att fartygsbefälhafvarne utan ny examen få bibehålla
traden på Östersjön och Nordsjön. Jag hörde visserligen nyss en representant
från Stockholms län säga, att han trodde att sedan denna
förordning trädt i kraft, fartygsbefälhafvarne i Norrbotten icke längrekunde
föra sina fartyg. Jag tror dock icke, att förordningen kommer
att medföra någon inskränkning i deras rättigheter, ty såsom vi veta
litet hvar, gå de flesta norrländska lastfartyg på Englands och Frankrikes
norra hamnar.

I Danmark, Norge och Finland äro förordningarne om kompetens
för fartygsbefälhafvare mycket strängare än hos oss. Sverige bör derför,
mine Herrar, söka att följa dessa sina grannar, så att icke våra
fartygsbefälhafvare blifva utpekade såsom okunnige. Låtom oss icke
invagga oss i någon föreställning om vår handelsflottas förträfflighet,,
och framför allt icke något skryt; ty derigenom bedraga vi endast osa
sjelfva.. Det är uppenbart, att, om våra fartygsbefälhafvare äro okunniga
i jemförelse med grannländernas, vår sjöfart i längden kommer
att lida i anseende.

Det har blifvit yttradt, att den ifrågasatta reformen skulle komma
att mötas af ett allmänt ogillande och att den i dag förda diskussionen
skulle vara ett bevis derpå. Ja, om jag skulle sluta till en författnings
olämplighet af den häftighet, hvarmed en och annan anfaller
densamma, så skulle detta vara sant, men af egen erfarenhet vet jag,,
att det. oftast händer, att ju svagare och sjukare sak man har att försvara,
ju starkare ansats gör man, och ju mer tager man munnen full
för att sia puder i ögonen. Jag tänker icke mer ingå i något slags
svaromål på de mer eller mindre häftiga anfall, som gjorts mot mig
under denna diskussion, utan med undergifvenhet bära dem, liksom,
många andra sådana förut.

Om nu denna författning verkligen rönt ett allmänt ogillande, hvarför
har då icke någon af dessa sjö-befäihafvare- och matrosföreningar,
hvilka den ärade talaren på sundsvallsbänken önskade höra i.
saken, gjort någon framställning hos Kongl. Maj:t. Att två motionärer
inom Kammaren gjort framställning i ämnet'' bevisar icke mycket
för mig, med all respekt i öfrigt för deras åsigter. Men min egen erfarenhet
och den kännedom jag har derom, att ingen af alla dessa
föreningar ingått till Kongl. Maj: t med anhållan om ändring i saken,
tala verkligen mer än något som helst anlopp, huru detaljrikt det än
må vara; ty ord skrämma mig aldrig, äfven om man tager munnen,
aldrig så full.

Onsdagen den 10 Mars. e. in.

N:o 22.

En talare har yttrat att i utlandet anlitades våra befälhafvare Angående

framför andra af hvilken annan nation som helst. Jag tror, att en
sådan der fras icke ens förtjenar att bemötas. Men jag vill dock säga,
att vid de förhandlingar, som förevoro inom komitén, lemnades mången
upplysning om verkligen bristande insigter hos en och annan af våra
befälhafvare. Härmed fördömer jag icke det aktade befälhafvareståndet,
som jag tvärtom högaktar. Man kan väl icke anse såsom ett anfall
emot befälhafvarne, såsom klass betraktade, om man säger, att
bland dem de finnas, som icke försvara sin plats.

Frågan är nu, om en reform sådan som den ifrågavarande, som
varit förberedd under 38 år och, sedan den i form af 1878 års författning
utkommit, blifvit på Riksdagens begäran suspenderad under
ett år, om, säger jag, denna reform kan anses för tidigt genomförd.

Jag föreställer mig tvärtom, att den är af högsta behofvet påkallad,
om vi icke för framtiden skola komma att stå efter de stora sjöfarande
nationerna. Det har äfven af Herr Sjöministern blifvit upplyst, att
ifrågavarande författning, om man vill tala om den praktiska delen af
kompetensvilkoren, är bättre än 1842 års förordning i så måtto nemligen,
att enligt den förre man för att vara behörig att aflägga sjökaptensexamen
måste, icke allenast hafva tagit förste styrmansexamen,
utan äfven förete bevis om flera månaders sjöbefarenhet i egenskap af
förste styrman eller underbefälhafvare. Denna plats, eller befälhafvarens,
som befaller öfver alla sina underlydandes lif, emedan han kan
vedervåga dem, som kan förstöra fartyg och last, denna plats är så
vigtig, att man i sanning behöfver betänka sig mer än en gång för att
icke få densamma beklädd med någon olämplig person. Jag har derföre
varit och är fortfarande af den meningen, att man i fråga om
kompetensvilkoren för befälhafvare ingalunda gått för långt uti 1878
års förordning.

Om Herrarne nu begära uppskof på ett eller par år med tillämpningen
af denna förordning, så skola vi i allt fall 1882 befinna oss pa
alldeles samma punkt som nu. Det skall nemligen äfven då finnas
personer, som kunna säga, att de blifvit förnärmade genom _ den nya
förordningen, emedan de ega de teoretiska insigter och den sjöbefarenhet,
som väl enligt 1842, men icke enligt 1878* års förordning berättiga
dem att utan någon inskränkning föra fartyg.

Jag vill nu icke vidare upptaga Kammarens tid. Men innan jag
slutar, ber jag dock att få säga, att jag befarar, att en och annan af
Herrarne, som mest klandra författningen i fråga, aldrig läst den.

Herr Hammarberg: Jag hade icke ämnat yttra mig i denna

fråga och jag skall äfven i anseende till den långvariga diskussionen
fatta mig så kort som möjligt. Jag inskränker mig således till att instämma
i Herr Friherre Stackelbergs yttrande på förmiddagen.^ Jag
skulle äfven hafva stannat vid det slut, hvartill han kom, och således
under förhoppning att så snart som möjligt få till stånd en författning,
som enligt min åsigt är af behofvet påkallad, yrka, att ifrågavarande
författning, vederbörligen rättad i anmärkta hänseenden, måtte
träda i verksamhet den 15 Maj 1882, men då ett förslag sedermera
blifvit af Herr Axell framstäldt, deruti någon viss tids uppskof med

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

umtnd\ författning»8 tillämpning icke blifvit bestämd, och osäkert är, om den
handelsfartyg. lfragasatta revideringen af densamma skulle medhinnas till förstnämn(Forts.
) aa *''1®’ sa förenar jag mig med Herr Axell i det af honom senast framstälda
yrkande.

o hlihene Stackelberg: Jag begärde ordet endast för att med frångående
af mitt förslag förena mig med Herr Axell i det .af honom
senast framstälda.

Herr Lindmark: I likhet med den föregående talaren ber jag

att nu få förena mig med Herr Axell i det af honom senast framstälda
förslag.

Herr Aspelin: Jag ber endast att få förena mig med Herr Axell
om det af honom senast framstälda förslag.

Öfverläggningen var slutad. Herr vice Talmannen gaf propositioner,
enligt de meningar soin förekommit, dels på bifall till Utskottets hemställan
oförändrad, dels på bifall till samma hemställan med den förändring
att den deri förekommande tidsbestämmelsen den 1 April 1885 skulle
utbytas mot. den 15 Maj 1882, dels på antagande af Herr Jöns Rundbäcks
under öfverläggningen framstälda ändringsförslag, dels på det
yrkande, Herr Axell i sitt angående förevarande fråga senast afgifna
yttrande framstält, dels ock slutligen på afslag å Utskottets hemställan;
och förklarade Herr vice Talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas
för Herr Jöns Rundbäcks förslag. Votering blef begärd samt
anstäldes, sedan Herr Axells yrkande antagits till kontraproposition,
enligt en nu uppsatt och af Kammaren godkänd så lydande omröstmngsproposition: Den,

som, i anledning af Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts,
i dess Utlåtande N:o 3, gjorda hemställan, vill, att Kammaren
skall besluta i öfverensstämmelse med det af Herr Jöns Rundbäck i
ämnet framstälda yrkande

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren godkänt Herr Jöns Rundbäcks omförmälda
yikande, med uteslutande åt de deri förekommande orden »och
sedan Riksdagen blifvit i ämnet hörd».

„ Voteringen utföll med 64 ja mot 104 nej; och hade Kammaren
således fattat följande beslut:

»att Riksdagen, så fort som möjligt, genom underdånig skrivelse hos
Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes påbjuda att med tilllämpuingen
af dess nådiga förordning af den 22 November 1878, angå -

K:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

ende befälet å svenska handelsfartyg, skall, utom hvad angår det Kongl. £wjende
Kommerskollegium redan lemnade bemyndigande att på derom gjord ansökan
meddela styrmans- och befälhafvarebref samt den behörighet, som (Forts.) ''
innehafvande af sådant bref eller afläggande af den i gällande reglemente
för navigationsskolorna i riket föreskrifna angbatsbefälhafvare-,
öfvermaskinist- och maskinistexamen medför, anstå intill dess Kongl.

Maj:t — efter inhemtande af upplysningar från sakkunnige och praktiske
män samt föreningar inom vårt land — kan komma i ° tillfälle taga
frågan under förnyad ompröfning och derefter utfärda sådan ny förordning
i ämnet, hvartill pröfningen kan föranleda».

Detta beslut skulle, jemlikt 63 § 3 mom. Riksdagsordningen, genom
utdrag af protokollet Medkammaren delgifvas.

Till behandling förekom Stats-Utskottets Utlåtande N:o 9, angående
regleringen af utgifterna under riksstatens Femte hufvudtitel.

Punkten 1:

Mom. a):

Utskottet hade hemstält,

det Riksdagen, med bifall till derom af Kongl. Maj:t gjord fram- Angående
ställning, måtte medgifva, att utöfver de afgifter för vakanta rusthalls- medel för genummer
i Blekinge län och Södra Möre härad af Kalmar län, hvilka nomförande af
enligt 1876, års Riksdags beslut anvisats för genomförande af löne- ■fl°7Uea”Pjtöne''
regleringen för flottan, jemväl öfriga under år 1881 inflytande dylika 7e9ermsafgifter
finge för löneregleringens behof under sistnämnda år användas.

I anledning af denna hemställan yttrade:

Herr Ola Andersson i Burlöf, hvilken inom Utskottet anmält
''reservation vid förevarande punkt: Ehuru jag icke gör något yrkande i
det syfte jag skulle önska, att ett beslut af Riksdagen fattades, eftersom
jag icke tror, att Riksdagen kan fatta ett sådant beslut på grund
af en enskild ledamots framställning, ber jag att med några ord få
angifva, hvad jag afsett, då jag tecknade mig såsom reservant vid
denna punkt. Jag anser nemligen, att det vore önskligt och att man
bör sträfva derbän, att man i hvarje hufvudtitel och till följd deraf
äfven i riksstaten finge se alla inkomster och utgifter uttryckta, ty
blott derigeuom blifver det möjligt att göra en korrekt jemförelse mellan
ett föregående år och ett senare. Nu har Kongl. Maj:t i denna
punkt föreslagit ett kontant anslag af 50,000 kronor för genomförande
af flottans lönereglering, men Kongl. Maj:t har också föreslagit, »att
Riksdagen må medgifva, att utöfver de afgifter för vakanta rusthållssummor
i Blekinge län och Södra Möre härad af Kalmar län, hvilka

N:o 22.

Angående
medel för genomförande
tf
flottans lönereqlerinq.

(Forts.)

Onsdagen den 10 Mars, e. ra.

enligt 1876 års riksdagsbeslut anvisats för genomförande af löneregle.
ringen för flottan, jemväl öfriga under år 1881 inflytande dylika utgifter
må för ^löneregleringens behof under sistnämnda år användas». —
Genom ett sadant sätt att uppställa staten, får man i budgeten endast
se de 50,000 kronorna, oaktadt detta belopp är en jemförelsevis obetydlig
eller mindre betydlig del af livad staten kostar.

Under de senare åren och intill 1878 hafva dessa vakansafgifter i
Blekinge och Södra Möre uppgått till 101,707 kronor 30 öre. Huru
mycket de. öfriga vakansafgifterna uppgått till, är jag icke i tillfälle
att nu angifva, men jag har härmed velat visa, att det skulle leda till
god ordning och reda, om man finge se alla inkomster och utgifter i
staten. Ty, såsom jag antydde, förr än vi komma derhän, är det icke
möjligt att göra en jemförelse mellan föregående och efterföljande års
inkomster och utgifter. Jag vill icke göra något yrkande, så mycket
mindre som det synes mig, att man kunde vinna målet i allt fall, när
uppmärksamheten blott blifvit fäst derpå. Saken har inom Statsutskottet
. haft icke så ringa sympatier för sig, ehuru icke flere reservanter
blifvit antecknade. Då jag icke haft något i öfrigt att anmärka
mot staten i denna del, gör jag icke något annat yrkande, än
det om bifall till Stats-Utskottets förslag.

Chefen för Ivongl. Sjöförsvarsdepartementet Ilerr Statsrådet Friherre
von Otter: Jag anhåller, med anledning af den siste ärade talarens
yttrande, att tå erinra om, livad som i 1877 års statsrådsprotokoll
öfver finansärenden till statsverkspropositionen upplyses, nemligen,
att den fråga, som af honom här blifvit väckt, redan då varit före™al
för Kongl. Maj:ts uppmärksamhet, men vid den tiden icke ansetts
böra föranleda till någon åtgärd.

Förhållandet är det, att, sedan vakanssättningen år 1872 började
och fortgått till år 1875, hade redan ungefär ‘-/3 af de till vakanssättning
medgifna nummer blifvit satta på vakans. Under sådana förhallanden
ausag departementschefen med reda och god ordning öfverensstämmande,
att, på sätt Herr Andersson åsyftat, dessa vakansafgifter
upptoges bland statsverkets inkomster, mot att bland utgifterna
uppfördes ett motsvarande belopp. Förvaltningens af sjöärendena yttrande
infordrades, och förvaltningen tillstyrkte förslaget. Frågan remitterades
till Statskontoret, och Statskontoret tillstyrkte densamma.
Frågan föredrogs för Kongl. Maj:t — jag tror i Oktober månad 1876
" och Kongl. Maj:t fann skäl att för det davarande föreskrifva den
åtgärden, att statskontoret skulle vid beräkningen af statsverkets inkomster
upptaga dessa vakansafgifter bland båtsmansvakansmedlen,
på det att frågan i dess helhet skulle kunna tagas i öfvervägande i
sammanhang med framställningarne till 1877 års riksdag.

Emellertid befans det, när rapport inkom öfver den fortsatta vakanssättningen,
att densamma mycket litet vidare fortskridit. Jag vill
påminna mig att det var qvar ungefär 225 nummer, då det, när förslaget
först uppstod, återstod mellan 300 och 400 man.

Dels på grund deraf, att ännu 225 nummer voro qvar och dels
derför att Kongl. Maj:t till 1877 års Riksdag gjort framställning om
vissa lättnader i indelningsverket, hvaraf äfven borde följa nedsättning

K:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

i vakansafgifternas belopp, fann Kongl. Maj:t, da statsverkspropositionen
till föredragning förevar, förslaget för det dåvarande icke bni a till
någon åtgärd föranleda. Sedan dess har vakanssättningen alltjemt
fortgått mycket långsamt, så att den 1 sistlidne Januaii qvaistodo
ännu 152 nummer, som icke voro vakanta, hvadan alltså under de tre
sista åren vakansernas antal icke ökats med flera än omknng 7o

nummer. .. ...

Men det är en annan omständighet, som mahända atven bor uppmärksammas.
På samma gång det, enligt min uppfattning, är en fullt
rigtig åsigt Herr Ola Andersson uttryckt, torde man böra erinra sig
livad Herrarne väl känna, eller att vakanssättningen är grundad pa
kontrakt, som gälla för en tid af tio år. Om nu summan af alla vakansafgifterna
skulle uppföras på femte liufvudtitelns stat, skulle det
ju kunna hända, ehuruväl det är föga troligt, att vederbörande rusthållare
vid vakanstidens utgång kunde finna med sin fördel förenligt
att åter uppsätta numren; och på detta sätt skulle ersättningsanslaget
å hufvudtiteln kunna komma att årligen förändras. Detta äi en omständighet,
som torde böra bemärkas, om den ock ej är af beskaffenhet
att böra förhindra den ifrågasatta reformen. .

Hvad jag nu anfört har emellertid varit skälet, hvarför tiagan
ännu ej blifvit föremål för Kongl. Maj:ts framställning till Riksdagen.

Angående
medel för genomförande
af
flottans lönereqlerinq.

(Forts.)

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Utskottets hemställan.

Mom. b.
Bifölls.

Punkten 2.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att, med ändring af den Om ändring *
utaf Riksdagen jemlikt dess skrivelse den.15 Maj 1874 för dess del raf

godkända bestämmelse angående tiden för tillträdandet. åt den tjenste- iSnejsrhöjning
männen vid flottans civilstat tillkommande löneförhöjning efter vissa flottan»

— . i n.. ''m*'' • f* • • 1J -* I I o n rf a i

ars LjeilötetlU, uicvigu v OJ, « »v/* ------------ --------—O .

sjette punkten af nådiga Kungörelsen den 7 December 1877 intagna
stadgande finge å nämnda civilstat tillämpas; dock att löne föl höj ning i
enlighet med deri stadgad beräkningsgrund icke skulle ifragavarande
tjenstemän tillgodokomma förr än från och med år 1881.

1UCU »1U UUM.WUO '' ------ ------------------- 1 ^ J \

tienstetid, medgifva, att det för Marinförvaltningen galiande, i cmto.

. o-** rr .. l ___ J__*7 1 0*7^7 lntorrna

Beträffande detta nådiga förslag liade Utskottet liemstält,
att samma förslag icke matte vinna Riksdagens bifall.

Efter föredragning af Utskottets hemställan, mot hvilkeu Grefve
S. Lagerberg inom Utskottet reserverat sig, anförde:

Herr Gasslander: Då jag såsom medlem af Marinförvaltningen
medverkat till den underdåniga framställning i detta ämne, som för -

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

°ZZtn7ör anledt Kong1- Maj:ts proposition till Riksdagen, så skall jag bedja att

mlrZZtaf nag° /a redogöra för denna fråga.

löneförhöjning Unb såsom ^ skulle kunna synas efter den framställning Utskottets
vid flottans utlåtande innehaller, denna fråga endast och allenast afsåge en lönecivihtat
förändring till förmån för tjenstemännen vid flottans civilstat, i fråga
om åtnjutande af ålders tillägg, så tror jag icke, att Marinförvaltningen
skulle ansett skäligt att till Kongl. Maj:t ingå med denna framställning,
och ganska troligt är, att Kongl. Maj:tålå icke heller till Riksdagen
fi a ms tält detta sitt förslag. Men denna fråga har äfven en
annan sida och det är att söka bringa dessa tjenstemäns vilkor i öfveiensstämmelse
med dem, som gälla vid de förvaltande verken i Stockholm,
och saken blefve sålunda äfven till fördel för det allmänna.

Föi utredandet af denna fråga vill jag till en början söka göra
en framställning af de olika vilkoren för åtnjutande af ålderstillägg vid
civilstaten i Karlskrona och vid de förvaltande verken i Stockholm.

Vid 1874 års riksdag bestämdes att tiden för tillträdandet af de
i staten upptagna lönetillökningar efter vissa års tjenstgöring inom
samma giad beiäknas från och med aret efter det under hvilket tjenste—
man blifvit på ordinarie stat till tjenst inom graden förordnad eller
befordrad.

„ Der fans sålunda icke stadgadt något annat förbehåll, än att fem
ar skall hafva förflutit, sedan tjenstemännen blifvet förordnad eller befordrad.
Men för samtliga de förvaltande verk i Stockholm, hvilka
senare reglerats, nemligen Medicinalstyrelsen, Fångvårdsstyrelsen, Landtmätenstaten,
vissa embets- och tjänsteman vid landstaten, Kongl. Maj:ts
kansli, Justitiekanslersexpeditioneu, Telegrafstyrelsen, Generalpoststyrelsen
och Genei altullstyrelsen, bestämdes det att der förhöjning af lönen
efter viss tids fortsatt innehafvande af samma tjenst ansäges böra ega
rum, löntagaien finge för åtnjutande af denna förhöjning tillgodoräkna
sig den tid, som före den nya statens utfärdande förflutit från hans
tillträde tid tjensten vare sig på grund af fullmakt eller förordnande i
följd af frågan om verkets organisation. Tillika bestämdes för sistnämnda
verk, att tjenstemännen skulle under dessa 5 år hafva sjelf
skött tjensten i minst 4 år samt äfven att rätten till tillträde af ålderstillägget
vore beroende på provning af hans tjensteförhållande. Sålunda
föiefinnes en ganska betydlig olikhet i det fallet emellan hottans
civilstat och dessa förvaltande verk, nemligen den, att vid den
föna tilltiädet till alderstillägget är oberoende af pröfning utaf tjensteförhållanden
och oberoende af längre tids tjenstledigliet elfer icke, hvaremot
vid de förvaltande verken i Stockholm är stadgadt, att tjenstemannen
skall hafva sjelf tjenstgjort minst 4 år af 5 och att hans förhallande
i tjensten skall pröfvas. Det var denna omständighet, som
föranledde Marin förvaltningen att, för att bringa likhet i förhållandena
vid de olika verken, till Kongl. Maj:t göra en framställning i ämnet
derom,_ att, da en ändring gjorts i det ena fallet, äfven ändring borde
göras i det andra, så att äfven dessa tjenstemän skulle få tillgodoberakna
sig den tid, de skött sina tjenster under organisationstiden. Detta
hnnes besiämdt. omförmäldt på sidan 6 i Kongl. Maj:ts proposition.
Denna omständighet kan^ man nu icke vid genomläsande af Stats-Utskottets
utlåtande fullt få klar för sig. Utskottet säger nemligen, att

jST:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. nr.

det vill synas »som om den omständigheten, att vid de lönestater, hvilka Om ändnng i
på senare åren blifvit reglerade, vilkoren för tillträdande af älderstill- Jiitr°[™n''de ray
lägg blifvit i nagon man annorlunda uppstälda än föi flottans civilstat, löneförhöjning
icke innebure tillräcklig anledning att nu vidtaga ändringar i en aflö- vid flottans
ningsstat, som så nyligen blifvit i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts civilstat.
förslag af Riksdagen faststäld». Dervidlag har då Utskottet stält sig (Forts.)
på en mycket konservativ ståndpunkt; det anser sig icke böra ändra
hvad som* en gång är gjordt. Men om man genomläser Kongl. Maj:ts
proposition, så finner man att flottans civilstat ordnades törst af alla
embetsverk, som varit föremal för omorganisation, och att de föi tillträde
af ålderstilläggen bestämda vilkor då voro något alldeles nytt,
så att närmare utredning angående tiden för tillträdet icke förekom,
hvadan någon bestämmelse derutinnan icke heller ingick i den nya. organisationen
af denna civilstat, utan att det endast stadgades, att tjenstemannen
skulle hafva varit inom tjenstegraden förordnad eller befordrad
på ordinarie stat och icke något om, huruvida han fick räkna sig till
godo sin tjenstetid före organisationens genomförande. Emellertid tilllämpades
nu detta på det strängaste sättet, så att ålderstillägget icke
kom att beräknas efter den tid man inalles tjenstgjort. Men da sedermera
nya organisationsförslag framlades, kom man att tänka på rättvisan
och billigheten af, att tjenstemännen finge räkna sig denna tjenstetid
till godo och då intogs en sådan bestämmelse för alla embetsverk.

Emellertid låg då ett redan förut fattadt beslut i afseende på civilstaten
emot, så att denna stat icke kunde komma i åtnjutande af
samma förmåner, som de öfriga. embetsverken. Mig synes likväl, att
rättvisa och billighet fordra, att dessa bestämmelser blifva lika för alla
tjenstemän. Det vill dock tyckas, som om Tjtskottet icke ansett denna
konservativa ståndpunkt i afseende på nu föreliggande fråga vara tillräcklig
för motiverande af dess alslag. Utskottet har nemligen dertill
fogat några ytterligare skäl, vid hvilka jag ber att litet ta uppehålla
mig.

Utskottet säger, att det för bemälde civilstat, inneburit en särskild
fördel, att dess aflöning blifvit på fast stat förhöjd redan flere.år, innan
de centrala embetsverken af en motsvarande förmän kommit i åtnjutande.
Ku är det uppenbart, att tjenstemännen vid flottans civilstat
äro Kongl. Maj:t och Riksdagen synnerlig tack skyldige, derför att
deras lönereglering ordnats och deras löner förbättrats, men då Utskottet
säger, att denna omständighet, att löneregleringen skedde 1874,
för tjenstemännen varit en särskild förmån i jemlörelse med om löneregleringen
skett senare, såsom vid de förvaltande embetsverken, ber
jag få visa, att så icke är förhållandet. Om jag då, för att kunna
uppställa en jemförelse, utgår från förhållandena vid Marinförvaltningen,
som ordnades 1877, och den nya staten trädde i kraft 1878 - -civilstaten ordnades 1874 och den nya staten trädde i kraft 18i5 —
kan jag t. ex. taga löneförhållandena för en kamrer. En kamrer vid
civilstaten hade efter gamla staten 3,096 kronor i lön, etter den nya
staten deremot 4,000 kronor i lön och tjenstgöringspenningar tillsammans.
Efter fem år kan han erhålla ett ålderstiljägg af 500 kronor
och efter ytterligare fem år ännu 500 kronor. Då nu. organisationen
trädde i kraft 1875, har denna tjenstemän således först i är, 1880 kom -

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

åtnjutande af första alderstillägget. Lönetillägget hade förut
tillträdande af ;u utgjort 904 kronor årligen under de första fem åren och

löneförhöjning hafva från i år tillkommit 500 kronor, således tillsammans 1,404
vid flottans kronor. Räknar jag nu tillsammans dessa belopp, finner ja<r, att han
civilstat under dessa 6 år från 1875 till och med 1880 uppburit i löneförbättorta.
) ring 5,924 kronor. Om nu alldeles samma lönevilkor för honom af
Riksdagen godkänts 1877 — såsom förhållandet var med Marinförvaltningen
och trädt i kraft 1878, så hade denna tjänsteman egt rättighet
att vid 1878 års början tillträda tvenne ålderstillägg, ty då räknades
äfven omorganisationstiden, och dä hade löneförbättringen under
åren 1878, 1879 och 1880^ uppgått till 1,904 kronor per år dier sammanlagdt
under dessa tre år till 5,712 kronor. Deraf visar sig, att en
kamrer vid slutet af innevarande är 1880 på denna organisations tidigare
genomförande vunnit mellan 2- och 300 kronor. När man nu
kommer in på år 1881, ställer sig frågan annorlunda, ty då skulle han,
om organisationen börjat 1878, haft dubbelt ålderstillägg, men nu, då
den börjat 1875, endast enkelt. Vid 1881 ars slut skulle efter nu
gällande grunder lönetillökningen utgjort 7,328 kronor, men deremot
etter de vilkor, som tillämpas för 1878 års organisation, 7,616 kronor.
Han hade således för ar 1881 vunnit pa ett uppskof med organisationen
till år 1878. Sammaledes är förhållandet med åren 1883 och 1884,
nien år 1885 blir förhållandet lika och siffrorna jemna ut sig efter
båda organisationerna. Vid sådant förhållande tror jag, att Utskottet,
i afseende på detta skäl, begått ett misstag, ty någon särskild förmån,
räknad efter penningevärdet, kan man ingalunda säga kommit honom
till del.

Det andra skälet, som Utskottet anfört, lyder sålunda:

Dessutom torde ej böra lemnas oanmärkt, att afiöningsstaten för
flottans civilstat äfven uti ett annat hänseende skiljer sig från de aflöningsstater,
som på senare åren blifvit inrättade, i det i den förra
staten tjenstgönngspenningarne äro, i förhållande till hela aflöningens
belopp, satta vida lägre än i de centrala embetsverken är förhållandet;
och denna olikhet bereder löntagarne vid flottans civilstat en fördel ej
endast derigenom att de vid sjukdomsförfall få bibehålla större del af
aflöningen, utan äfven genom pensionernas högre belopp.

Äfven detta Utskottets andra skäl för afstyrkande af Kongl. Maj:ts
förslag tror jag tål vid någon jemkning. Tiden har icke medgifvit,
att j_ag^ kunnat göra jemförelse beträffande alla de centrala embetsverken
i Stockholm och Utskottet nämner ej något särskildt, men jag har
anstält jemförelse med tjenstemännen i ''Marinförvaltningen, som torde
vara att närmast jemföra med flottans civilstat, äfvensom med tjenstemännen
i Statskontoret. Som vi veta, förefinnes ej någon större olikhet
mellan sistnämnda verks aflöningsförhållanden och de öfrige nyreglerade
centrala embetsverkens.

Nu förekommer en omständighet, som Utskottet ej synes hafva
fäst sig vid, nemligen att de centrala embetsverkens tjenstemän i
allmänhet fått högre aflöning än den, som förunnats flottans civilstat.
Jag klandrar ingalunda detta, ty som jag tror har den högre aflöningen
på goda grunder beviljats, men denna förhöjning är lagd på tjenstgöringspenningarne
och vid sådant förhållande är uppenbart, att pro -

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

X:o 22.

portionen mellan lön och tjenstgöringspenningar skall ställa sig mera
osynsamt för de centrala einbetsverkens tjenstemän än för flottans
civilstat, hvilket dock ej i och för sig kan kallas för en fördel åt Hottans
civilstat, när de centrala verkens tjenstemän dock i det hela åtnjuta
högre aflöning. Jemför man kamreraren i flottans civilstat med
honom i Marinförvaltningen, har den förre i lön och alderstillagg 4,000
och i tjenstgöringspenningar 1,000 eller tillsammans 5,000 kronor; den
senare åter lön och alderstillagg 4,000 och tjenstgöringspenningar 1,500
eller tillsammans 5,500 kronor — således 500 kronor högre aflöning an
den förre. Men förhöjningen ligger i tjenstgönngspenmngarne, sa att
vid tjänstledighet dessa båda tjenstemän uppbära lika aflöning, men
den senare vid tjenstgöring åtnjuter 500 kronor mera än den förre,
räknadt för år. Jag tror således^ ej, att denna omständighet egentligen
talar till stöd för Utskottets utlåtande.

Dessutom säger Utskottet, att tjenstemännen vid flottans civilstat
njuta fördelen af högre pensioner. Detta är emellertid ett misstag, tv
de hafva i de flesta fall fullkomligt lika pensioner med de centrala
embetsverkens tjenstemän. Sekreterare och kamrerare 4,000 kronoi,

revisorer och bokhållare 2,800 kronor, under förutsättning att de aro
på ny stat. Kassörerna deremot hafva olika pension, nemligen vid
flottans civilstat 3,200 kronor, men vid Marinförvaltningen endast _,800
kronor. Denna olikhet härrör deraf, att kassören vid flottan har en
grad högre än kassören vid Marinförvaltningen, som tillika ar bokhållare.
. „ .

Dessa äro de jemförelsepunkter, som jag är i tillfälle att framvisa,
och då jag nu tror mig hafva framlagt tillräckliga skäl för att adagalägga,
att de motiv, Stats-Utskottet anfört, icke aro fullt hallbara samt
det val ej torde vara skäl att fortfarande bibehålla, en sadan olikhet

med afseende å grunderna för aflöningarnes beräkning mellan t va sa

lika embetsverk, som i det hela taget flottans civilstat och flottans otverstyrelse
äro, så kunde jag redan i denna omständighet henita tillräckligt
stöd för en anhållan, att Kammaren ville bifalla Kongl. Maj:ts
förslag, men jag skall ännu anföra ett skäl, som ytterligare bör tala
till förmån för saken. Det inhemtas ej af utlåtandet och fiamgai ej
af de anföranden, livilka äro gjorda. Förhållandet är nemligen, att
organisationen i flottans civilstat genomfördes 2 år, innan loneiegleiingen
vidtog. Organisationen genomfördes vid 1873 ars början, da ett
nytt sätt för räkenskapsföringen på befallning infördes,, och löneregleringen
från och med 1875 års början. Det är lätt att inse, att vid en
sådan betydlig omstöpning af redovisningssättet vid flottan, som . medföljde
den nya organisationen, det skulle vara en särdeles besvärlig tid.
Redovisningen för näst föregående ar skulle ske efter de gamla giun
derna och för det löpande året efter de nya. Då vidare tjenstemännen
under hela organisationstiden tjenstgjort i samma grad, ehuru utan fullmakt,
och sedermera några bland dem kommit till den alder, att aet
ej är mycket sannolikt, att de särdeles länge skola fa atnjuta andra
alderstillägget, om de ens uppnå åldern för tillträdet, sa synes mig
billigheten fordra, att hvad Kongl. Maj:t föreslagit vinner Riksdagens

godkännande. ^ , . ... TT

Med afseende å penningfrågan är saken ytterst obetydlig. Utgif -

Om ändring i
villcoren för
tillträdande af
l öneförh öjning
vid flottans
civilstat.

(Forts.)

X:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

°MiZen}l''1 }?n »kulle Wifvai första året 2,500, andra året 2,000, tredje året 1,500,
tillträdande af ‘*let ^mte aret 1,000 kronor. Sedan är all fråga om

löneförhöjning den sake11 förfallen
vid flottans kommit

vid Jlottans
civilstat.
(Forts.)

. ty då hafva de tjenstemän, hvilka saken rörer
. 1 den ställningen, att de efter nu gällande vilkor skulle vara

berättigade till små ålderstillägg, utan att Riksdagen särskilt behöfde
pröfva frågan deroin. Kongl. Maj:t har föreslagit, att det gamla reservationsanslaget
måtte få oförändradt qvarstå i staten och tillika
upplyst, att genom afgång tillgång finnes att betäcka den utgift, som
skulle förorsakas genom Riksdagens bifall till de begärda ålderstilhmgen.
Således behöfs ej någon förändring i de siffror, som Utskottet
upptagit i tabellen öfver femte hufvudtiteln.

Herr vice Talman! Jag anhåller om proposition på afslag å Utskottets
förslag och. bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Olof Jonsson: Jag anser det ej alldeles behöfligt att följa
den förre talarens vidlyftiga spekulationer med afseende å rättvisan vid
em hets- och tjenstemännens afiönande och vill endast erinra honom, att
det ej vore möjligt att skipa rättvisa i den rigtning han antydt. När
talaren söker visa, att flottans civilstat i aflöningsväg blifvit tillbakasatt
för andra tjenstemannacorpser, så ber jag honom betänka, huruvida
lck® de tjenstemän, hvilka ännu ej ernått reglering och ej få nya löner
lön- än ar 1882 till exempel, äro i en ännu sämre ställning än flottans
civilister. Fragan gäller dessutom ej blott beräkningen af ålderstillägg
utan man bör äfven taga med i beräkningen, att tjenstgöringspennfngarne
vid nyare löneregleringar blifvit satta till högre procent af aflömngen
an förut. Man måste äfven taga detta i betraktande, om jemforelser
skola göras. I händelse de motiv, Utskottet anfört i betänkandet,
ej skulle anses tillräckliga, tror jag, att livad jag nu antydt
skall vara afgöra.nde. Hvart skulle det väl leda, om Riksdagen oupphöiligt
skulle reglera och om igen reglera lönerna för stater och corpser?
ökulie man andra lönerna vid minsta anledning till orättvisa i aflöninomelian
särskilda tjenstemän, finge man kanske göra om aflöningsstaternå
h varje ar. Jag skall emellertid ej uppehålla Kammarens tid längre
med att onödigtvis orera i en sak, som jag anser vara fullkomligt rätt
uppfattad af Stats-Utskottet, till hvars förslag jag yrkar bifall.

„ jderr Far! Ifvarsson: Jag borde nästan efterkomma den föregående
talarens uppmaning att icke vidare orera i saken. Frågan
förefaller mig temligen enkel och klar, men, oaktadt jag ej i allt kunnat
följa talaren här framför, har jag dock hört ett och annat yttrande
från honom, som jag ej vill lemna utan svar.

f forsta rummet vill jag erinra derom, att det ej är mer än 5
eller 6 ar sedan de nya löneregleringarne påbörjades och att man ännu
ej hunnit till slutet derrned, ty ännu återstå några centrala embetsverk
i hufvudstaden oreglerade. Skulle vi nu äter börja reglera de embetsveik
eller stater, hvilka först blefvo reglerade, så skulle vi oupphörligt
fa reglera lönerna för alla möjliga embetsverk och stater. Ett sådatit
sätt att behandla saken tror jag ingalunda kan vara lämpligt.

Hvad särskild^ beträffar flottans civilstat, torde det otvifvelaktigt
hafva varit en fördel för vederbörande tjenstemän, att denna stat blif -

•29

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

vit reglerad först af alla. Beviset der före ligger i löneanslagets för- Om ändring i
höjning till hela corpsen. Men att icke alla tjenstemän inom corpsen vunnit
på regleringen eller vunnit lika mycket, det kan nog hända. Na- löneförhöjning
turligtvis hafva de nya lönerna lämpats efter heholvet och derigenom vid flottans
en tjenstemän kunnat få jemförelsevis högre lön än han haft förut, då civilstat.

en annan fått mindre förhöjning. Sådant kan ega ram och måste ofta (Foits.)

ega rum vid löneregleringar.

Den jemförelse, talaren uppdrog, gick också hufvudsakligen derpa ut,
att en viss tjenstemän i flottans civilstat skulle hafva vunnit mera, om
hans lön bfifvit reglerad 2 år senare. Deremot visade han ej, att
icke tjenstemännen i samma corps i allmänhet vunnit på regleringen genom
att först af alla erhålla nya löner. Icke heller bevisade han, och
kunde naturligtvis ej göra det, att, i händelse flottans civilstat fått
vänta och t. ex. blifvit den siste bland alla verk och stater, som undergått
reglering, aflöningsförhållandena derigenom skulle hafva tagit sig
fördelaktigare ut.

Enär jag sålunda anser att Stats-Utskottets skäl mot Kongl. Maj:ts
ifrågavarande förslag icke blifvit vederlagda och svårligen lära kunna
vederläggas, skall jag i det afseendet icke blifva mångordig. Jag vill
endast fästa uppmärksamheten derå, att för tjenstemännen i de embetsverk,
som först reglerades, lönen bestämdes större i förhållande till
tjenstgöringspenningarne, än hvad fallet blef i afseende på de embetsverk,
hvilkas omreglering skedde senare. Vid den första omregleringen
bestämdes nemligen aflöningen att utgå till ungefärligen ®/4 i lön och
J/4 i tjenstgöringspenningar, men faststäldes i de efteråt omreglerade
verken till omkring i lön och V3 i tjenstgöringspenningar. _ Tjenstemännen
vid flottans civilstat, hvilka tillhöra den förra kategorien, liafva^
således, utom fördelen att en längre tid hafva varit i åtnjutande åt
bättre lönevilkor, framför tjenstemän i öfriga statens embetsverk, den
förmånen att, då de icke äro i tjenstgöring, få bibehålla proportionsvis
större del af sin aflöning samt att erhålla högre pension, när de afgå.

Att de respektive afiöningsbeloppen i deras helhet icke kunna vara
alldeles lika med de för tjenstemännen i andra embetsverk bestämda,
kommer sig deraf, att det i en statsförvaltning helt naturligt tinnes befattningar,
som icke hafva sin motsvarighet i andra tjänster, hvadan
man vid aflöningsbeloppens bestämmande någon gång måst afvika från
den likformighet, man i detta afseende sökt åstadkomma.

Det principielt rättaste vore utan tvifvel, att staten bestämde aflöningen
för sina tjenstemän efter för handen varande tillgång på sådana;
men denna princip kan dock svårligen tillämpas på statens embets-
och tjenstemän, enär staten måste på förhand bestämma aflöningarne;
dock kan det ifrågasättas om löneförhöjning är nödig, då ingen
brist på skickliga sökande till tjensterna^försports. Att nu, efter det
aflöningen för sä kort tid tillbaka som sex år blifvit bestämd, komma med
begäran om ytterligare förhöjning deri, är ett anspråk, om hvars uppfyllande
man väl näppeligen på allvar kunnat göra sig förhoppning, allra helst
då, såsom jag nyss antydde, någon brist på sökande och skickliga sökande
till erhållande af statsbefattningar i fråga ingalunda försports,
utan tvärtom. Helt och hållet får väl dessutom icke lemnas ur betraktande,
att inom Riksdagen både motioner väckts och många röster

K:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

0v?lhTren"fJ höjt8 tör lö.nernas minskande, sedan nu bättre tider inträdt. På samtiiiträdande
!na, gai!S Jag do°k icke vill förorda en dylik återgång, kan jag ingaafiöneförhöj-
*ancio ga in pa att höja afiöningar, livilka sa nyligen som de nu ifråga—
ning vid fiot- varande, och då under sämre tider än nu, blifvit förbättrade.
tans civilstat. . Vid sådant förhållande anser jag, att Utskottet haft fullt skäl för
'' ; s!“ afstyrkande af Kongl.. Maj:ts förslag i fråga. Hade Utskottet all tid

lika goda skäl att bjuda på som nu, så borde vidare ingen tveksamhet
kunna uppstå, om man skall bifalla eller förkasta dess framställningar.

Såsom skäl för Kongl. Maj:ts förslag bär, bland andra, anförts
det, att man derigenom skulle åstadkomma likställighet mellan flottans
civilpersonal och ö fri ge statens tjenstemäu. Men kan det väl kallas
att söka åstadkomma likställighet att vilja bereda tjenstemän med
större löner i. förhållande, till tjenstgöringspenningarne än dem, som
komma tjensteinnebafvare i andra embetsverk till del, samma förmåner,
som äro de senare medgifna i afseende på åtnjutande af ålderstilläg^’
utan att bringa aflöningen i öfrigt till likställighet. Uppfyldes denna
önskan, komme tvärtom flottans civilpersonal i en bättre ställning än
deras vederlikar i andra verk; och dermed hade ju likställigheten upphört
a ena sidan., då den vunnits å den andra.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag, hvilket jag tror att Kammaren
med fullt skäl kan godkänna utan afseende på h vari från det
kommit.

Häruti förenade sig Herr ./. Andersson i Jönvik.

Chefen för Kongl. Sjöförsvarsdepartementet Herr Statsrådet Friherre
von Otter: Hade här varit fråga om endast att för några förtjente
tjenstemän vid flottans civilstat föreslå tillämpning af°samma
vilkor, som blifvit bestämda, för snart sagdt, alla de centrala embetsverken
i Stockholm, för att derigenom bereda dessa tjenstemän en
fördel., hvilken de eljest först senare komma i åtnjutande af, så skulle
jag visserligen tvekat att göra detta. Men jag har ansett det vara
fördelaktigt äfven för det allmänna, om dessa vilkor blefve tillämpade
å tjenstemännen vid flottans civilstat. Det är ju klart, att, om man
har vissa bestämmelser, hvarefter löneförmånerna utgå till de civila
tjenstemännen i allmänhet, det skall vara en fördel för det allmänna
att samma vilkor blifva gällande för en liten corps, som flottans civilstat,
för hvilken andra vilkor delvis gälla, allra helst då den uppoffring,
hvai med den kan köpas, inskränker sig till ett sa ytterst ringa belopp.
Här är, såsom redan blifvit sagdt, icke fråga om någon förändrad
lönereglering, utan saken gäller endast att få på flottans civilstat
tillämpade samma vilkor, som äro faststälda i fråga om tjenstemän i
andra statens civila embetsverk. Detta är skälet, hvarföre jag ansett
mig kunna tillstyrka Kongl. Maj:t att i ämnet till Riksdagen göra den
ifrågavarande framställningen.

Hvad bär yttrats, om att lönerna skulle vara fördelaktigare för
flottans civilstat än för motsvarande embets- och tjenstemän i de centrala
embetsverken, kan jag för min del icke anse vara rigtigt. Ty,
lat vara att för några tjenster vid flottans civilstat, till hvilka mot -

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

N:o 22.

svarande befattningar icke finnas inom de centrala embetsverken, de
faststälda lönerna äro något högre än för andra inom samma lönegrad,
under det att lön och tjenstgöringspeimingar tillsammans äro lika, så
är förhållandet likväl de‘t, att för det stora flertalet tjänsteman vid
flottans civilstat lönerna äro fullkomligt lika med lönerna i de centrala
embetsverken, men tjenstgöringspenningarne ofta icke hälften så höga
som för motsvarande tjenstebefattningar i dessa verk.

Då emellertid Utskottet afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag, vågar jag
knappast hoppas, att hvad Kongl. Maj:t begärt vinner Kammarens
bifall. Men i allt fall kan jag icke underlåta att lägga Kammaren på
hjertat, att här föreligger ett fall, då utan någon särdeles uppoffring,
icke allenast en billig rättvisa kan uppfyllas, utan äfven en fördel för
det allmänna beredas.

Herr Sven Nilsson: Jag kan icke förstå att, då Kongl. Maj:ts

förslag försvaras på det skäl, som Chefen för Sjöförsvarsdepartementet
gjorde” nemligen att man har velat sätta nu ifrågavarande tjenstemän
i likställighet med andra statens tjenstemän i ett fall, då man vill bereda
de förra en fördel, man icke på samma gång vill att dessa äfven
i det fall, der de befinna sig i en bättre ställning än statens öfriga
tjenstemän, samtidigt skolat beredas likställighet äfven i detta fall. Detta
skulle åtminstone varit fullt konseqvent och rättvist. När man således
endast sett saken från en sida, kan icke heller den rättvisa åstadkommas,
som man, i öfverensstämmelse med uttalandet från statsrådsbänken,
vill åstadkomma. Herr Statsrådet har sjelf medgifvit, att
tjenstemännen vid flottans civilstat befinna sig i visst fall uti en bättre
ställning än andra statens tjenstemän. Vid sådant förhållande torde
de skäl, som Stats-Utskottet ''uttalat, hafva blifvit berigtigade, och den
förordade likställigheten vara fullt tillgodosedd med Utskottets förslag
och således de skäl, som framhållits af de statsutskottsledamöter, hvilka
yttrat sig i frågan, vara fullt rigtiga. Det kan väl dessutom icke vara
lämpligt, att sedan, i full öfverensstämmelse med en Kongl. proposition,
lönerna vid det ifrågavarande embetsverket år 1874. reglerats, man
redan nu sex år derefter kommer och begär en förändring i dem; jag
hemställer till Kammaren hvart detta skulle leda. Såsom jag redan
nämnt, kan det icke förnekas och det har icke heller förnekats, att
de nu ifrågavarande tjenstemännen äro i visst fall i bättre ställning
än en del öfriga tjenstemän. Om nu de förre skulle beredas den förmånen,
som nu är föreslagen, och en ändring i sådant syfte vidtagas
i deras lönereglering, så kunna med lika rätt andra statens tjenstemän,
som genom den nu föreslagna åtgärden komme i en sämre ställning
än sina vederlikar, äfven inkomma med begäran om ändring i löneregleringen
för dem, så att likställigheten i fördelar blir fullt genomförd.
För min del tror jag att Riksdagen bör akta sig för att bereda
likställighet på ett sådant sätt.

Den förste ärade talaren sade att Stats-Utskottet här hade varit
mycket konservativt. Men jag tror, att han icke bör tala om konservatism
hos Stats-Utskottets ledamöter, åtminstone, icke hos dem,
som tillhöra denna Kammare; jag har åtminstone förut ej hört, att
de derför beskylts. Jag känner ej så noga den ärade talarens åsigter

Om ändring i
vilkoren för
tillträdande
af löneförhöjning
vid flottans
civilstat*
(Forts.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

Om ändring i
vilkoren för
tillträdande
af löneförhöjning
vid flottans
civilstat.
(Forts.)

i allmänhet, men ett känner jag, och detta är, att han är mycket liberal
i frågor, som gälla löneregleringar, der Stats-Utskottet icke kan följa
honom.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Gasslander: Jag ber om ursäkt att jag ännu en gån

tager till ordet i denna fråga. Jag bär visserligen icke förhoppuin
om att mitt yrkande vinner^ framgång; men jag anhåller dock att få
yttra några ord i afseende å ett par anmärkningar, som blifvit frainstälda.

Den talare, som först efter mig hade ordet, har sagt, att de embetsverk,
som hädanefter regleras, komma i en sämre ställning än det
nu ifrågavarande embetsverket. Jag ber dock att få fästa hans uppmärksamhet
derpå, att de förslag till löneregleringar, som till Riksdagen
nu äro framstälda, innehålla just precis samma vilkor som här
ifrågasatts eller att tjenstemännen i afseende å tillträdande af löneförhöjning
skola få räkna sig tillgodo organisationstiden.

Hvad angar yttrandet åt talaren pa hallandsbänken, att organisationen
af flottans civilstat kunnat uppskjutas lika länge som organisationen
af Armé förvaltningen och att onekligt vore att tjenstemännen
vid flottans civilstat erhållit en större fördel deraf att organisationen
vidtagits så långt förut, så har jag icke bestridt, utan tvärtom framhållit,
att en fördel kommit dessa tjänsteman till del derigenom att
regleringen inträffat så tidigt; och de äro också derför tacksamma.
Men man bör i denna fråga observera, att flottans civilstat liksom
Marinförvaltningen voro de första embetsverk, som sattes under organisatiom
Redan 1866 anbefaldes organisation af flottans civilstat. Från
1866 till 1875, d. v. s. i det närmaste under nio år, tillsattes i denna
stat icke några tjenster på fullmakt, utan tjenstemännen tillförordnades
och erhöllo tjensterna allenast på förordnande. Det kan väl således
icke sägas, att det vore en orimlig framställning, om det ifrågasattes,
att de tjenstemän, som i nio år på förordnande innehaft de befattningar,
hvarå de sedan erhållit fullmakt, måtte få tillgodoräkna sig
denna tjenstgöring för åtnjutande af ålderstillägg. De centrala embetsverken
i Stockholm, inberäknadt Arméförvaltningen, hvilket verk
särskild! framhölls, sattes långt senare under organisation. Jag kan
nu icke säkert uppgifva året, men jag tror att det var 1873.

Det var allenast dessa två saker, som jag velat tillägga.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad och Herr vice Talmannen
framstält proposition enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets
hemställan.

Punkten 3.

Om anslaget Uti mom. ci) hade Utskottet, med tillstyrkande af afslag å Kongl.

till beklädnad Maj:ts framställning derom att anslaget till »beklädnad åt sjömansdt
sjömans- och skeppsgossecorpserna» måtte från naturen af »förslagsanslag, högst»
g osse c orjsenaa. förändras till reservationsanslag, gjort den hemställan,

''CfQ CJQ

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

N:o 22.

att nämnda anslag måtte till oförändradt belopp, 282,000 kronor, Om anslaget
fortfarande såsom »förslagsanslag, liögst» i riksstaten upptagas. ^åt^lmans^

och skepps Efter

det denna hemställan, mot hvilken reservation inom Utskot- gossecorpsema.
tet afgifvits af Herrar C. Ekman, L. Nordenfelt, C. M. Hammar, (Forts.)
Orefve S. Lagerberg, K. O. Ljungqvist och Grefve A. Mörner, blifvit
inför Kammaren uppläst, lemuades ordet, på begäran, till

Chefen för Kongl. Sjöförsvarsdepartementet Herr Statsrådet Friherre
von O t ter: Såsom skäl för afslag å Kongl. Maj:ts proposition

i detta ämne har Utskottet hufvudsaldigen anfört, att Utskottet antagit
det uppfordringen af båtsmän skulle kunna så minskas, att anslaget
till beklädnad blefve för behofvet tillräckligt. Jag ber dock få upplysa
derom att under de senaste åren har uppfordringen af båtsmän
varit begränsad till minsta antal som varit möjligt, för så vidt tjeustbarheten
hos denna corps skall kunna vidmakthållas. Förra året var
icke någon extra uppfordring alls, och året förut uppfordrades ejidast
ett båtsmanskompani i extra tur för några månader. Jag tror således
icke det är möjligt att antalet båtsmän, som skola beklädas för de
närmast kommande åren, kan blifva i väsentlig mån mindre än det
varit under det sist förflutna året. Och under det året hafva utgifterna
å beklädnadsanslaget äfven något öfverstigit anslagssumman,
visserligen på långt när icke så mycket som år 1878, men dock något.
Under sådana förhållanden och då det är alldeles gifvet att Kongl.
Maj:t icke kan utöfva något inflytande på materialprisen — materialierna
måste ju betalas, hvad de än må kosta — är det också klart
att anslaget icke i allmänhet kan förväntas lemna något öfverskott
med mindre dessa pris gå ned.

Då Kongl. Maj:t icke begärt någon förändring i anslaget i annan
mån än att orden »förslagsanslag, högst» skulle utbytas emot »reservationsanslag»,
anser jag pretentionerna dermed satts så lågt som möjligt,
alltid i förhoppning att genom klok hushållning framdeles med
hvad som kan besparas kunna betala bristen. Om deremot, såsom
Utskottet föreslagit, anslaget fortfarande bibehålies såsom förslagsanslag,
blir den oundvikliga följden deraf att, om icke materialprisen
nedgå, Kongl. Maj:t måste begära ersättning för fyllande af bristen å
anslaget, hvilket måhända kunde undvikas, om förslaget ändrades till
reservationsanslag.

Herr Carl If vars son: Det är tydligt att, om det icke funnes

någon annan utväg att undvika en brist å detta anslag, än den som
af Kongl. Maj:t omförmäles, måste det gå derhän att bristen fylles;
men för min del tror jag bestämdt att bristen kan undvikas på annat
sätt. Icke lärer det kunna vara ens tänkbart att någon, som aldrig
så litet känner till förhållandena med båtsmännens sysselsättning vid
kronans varf, åtminstone i Karlskrona, skall kunna föreställa sig att
dessa stora uppfordringar, som hittills egt rum, skola vara behöfliga.
De kunde måhända vara behöfliga, då vi hade de stora linieskeppen
eller segelfartyg i allmänhet, men numera sedan flottan består egentli Andra

Kammarens Prot. 1880. N:o 22. 3

NlO 22. 34 Onsdagen den 10 Mars, e. m.

Om ansioffef gen af ångbåtar, så lärer förhållandet väl icke vara detsamma; nu bedt
sjömans och höfvas. bestämdt icke alla dessa båtsmän, de hafva nu hvarken enahanda

skeppsgosse• ^mycket cllt)6t6 för StätGIl citt UtfÖfä SOII1 fÖlT. MgH 0111 1111

corpserna. förhållandet är sådant, så lärer icke hinder heller förefinnas för KongL
(Forts.) Maj:t att till^ tjenstgöring inkalla endast det antal båtsmän, som behöfves;
och då blir det också för honom möjligt att göra besparingar,,
så att anslaget icke öfverskrides. .Tåg tror att, om man ser saken från
den synpunkten, så bör man gifva Utskottet rätt, då det icke vill medgifva
att reservation på anslaget må ske från det ena året till det andra.
Då man för längre tid sedan begränsat anslaget och tillagt orden,
»förslagsanslag, högst», har man dermed velat beteckna, att anslaget icke
behöfdes så stort, som det bestämdes, men att detta belopp, hvartill
det bestämdes, var det högsta, hvartill anslaget kunde gå. Och jag
tror äfven .att man har fullt skäl att fordra, det icke ett så stort belopp
må åtgå till båtsmännens beklädnad, som under de senare åren
dertill användts.

Man talar så mycket om båtsmännens tjenstgöring och tjenstbar—
het. Jag säger upprigtigt att deras tjenstbarhet lärer i allmänhet numera
icke vara^ för krigsflottan af sa stor betydelse. Den kunde vara
af betydelse, då vi hade andra fartyg än nu; men under normala förhållanden
blir icke mer än hvar tionde eller kanske blott hvar tjugonde
båtsman tjenstbar, i händelse de skulle ut i krig, åtminstone blefve
icke flertalet dugligt, derom är jag fullt öfvertygad. Hvartill tjenar
då att hafva så stora skaror i tjenstgöring, att så stora uppoffringar
fordras för att bekläda dem? Jag tror att det tjenar till nästan ingenting;
jag tror att intet större missförhållande i statshushållningen,
eger rum, an i fråga om användandet af båtsmanshållet. De fleste torde,
derom är jag förvissad, vara ense om att båtsmännen, i allmänhet taget,
icke äro i egentlig mening tjenlige för vårt nuvarande sjöförsvar.
Men det oaktadt skola de uppfordras och staten får vidkännas stora
kostnader för deras beklädnad och underhåll. Tjenstgöringen vid stationerna
sysselsätter dem till så ringa del — så har man berättat
mig — att de kunna få god tid att arbeta åt folket i trakten omkring
den. plats, der de äro förlagda. Att båtsmännen kunna få någon biförtjenst,
medan de äro i tjenst, och folket i orten någon nytta af dem,,
det vill jag icke bestrida. Jag vill icke heller klandra att båtsmännen
sysselsättas med annat arbete, när brist på sådant för kronans
räkning förefinnes; men det är icke rätt att staten för deras skull får
vidkännas uppoffringar, ty ändamålet med deras uppfordring vinnes
icke ^ dermed att man förlägger dem i stora skaror på en ort, der de
fa gå och sysselsätta sig med annat arbete. Således, om man inskränker
uppfordringarnes storlek och bestämmer dem till det antal, som
är fullt behöfligt för flottan, så tror jag att detta anslag bör vara mer
än tillräckligt såsom det nu är; jag tror till och med att man ändå
skulle kunna hafva tillräcklig anledning att nedsätta det. Utskottet
har dock icke velat göra detta, utan föreslagit att anslaget skall utgå
med samma belopp.som förut; ja, Utskottet har till och med föreslagit,
att Kongl. Maj:t skulle få använda besparingen å anslaget under
nästa år till betänkande af dessförinnan uppkommen brist. Nu säger
man att man icke är belåten med anslagets beskaffenhet, sådant det:

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

N:o 22.

du är, utan vill förvandla anslaget till reservationsanslag. Men jag
frågar, hvartill detta skulle tjena, om man tror att anslaget i alla fall
blefve för litet. Reservationsanslagens natur är att man skall bespara
af anslaget från det ena året till det andra och på det sättet söka att
skaffa sig en kassabehållning; men detta anser jag vara onödigt. Deremot
tror jag, att en besparing i statsverkets utgifter kan ega rum,
och denna är möjlig med bibehållande af anslagets nuvarande natur,
så vidt man icke utbetalar mera deraf än som verkligen behöfves. Utgår
man från den synpunkten, tror jag således att Utskottets förslag
kan ganska väl försvaras. Min åsigt om bästa sättet för sjöförsvarets
ordnande är att för sådant ändamål båtsmännen borde om möjligt
vara helt och hållet borta. Jag tror till och med icke att man skulle
kunna få tillräckligt antal skickliga sjömän bland båtsmännen, äfven
om de vore dubbelt så många som nu. Vid sådant förhållande, då
eu minskning i båtsmannens uppfordring lämpligen torde kunna och
böra ske, och anslaget, sådant det nu är, således torde vara fullt tillräckligt,
hyser jag den öfvertygelsen att man ej bör gå längre än att
låta anslaget förblifva hvad det nu är, »förslagsanslag, högst».

På dessa skäl hemställer jag om bifall till Utskottets förslag, ty
detta går så långt, som jag tror att man skäligen kan gå under nuvarande
förhållanden. Snarare borde man kanske afslå punkten b),
om man skulle handla strängt följdrigtigt.

Herr Lindmark: Om jag kunde ställa mig på samma stånd punkt,

som den siste värde talaren i allmänhet intager i alla försvarsfrågor,
skulle jag instämma med honom deri att man nog på detta anslag
kan göra ganska stora besparingar genom att till tjenstgöring
för hvarje år inkalla så få båtsmän som möjligt och i stället låta dem
stanna hemma i landsorterna till gagn och nytta för rotehållarne; på
så sätt skulle nog anslaget till och med kunna nedsättas än ytterligare.
Men dem, som hafva flottans affärer om hand och som måste tillse att
denna trupp blir så tjenstbar som möjligt, dem måste det framför allt
ligga om hjertat, att båtsmännen erhålla den härför nödvändiga öfningen.
Ingen kan heller med skäl påstå att båtsmännen icke göra annat
än gå och slå dank på gatorna i Stockholm och Karlskrona. Båtsmännen
äro ju den enda trupp, utom de värfvade regementena, som
genomgår en ett-årig värnpligt; och jag vädjar nu, liksom jag förut
gjort det, till herrar rotehållare, huruvida de icke funnit denna utbildning
utöfva ett välgörande och helsosamt inflytande på båtsmännen.
Men det är alldeles gifvet att, då rekrytskolan genomgås vid båda stationerna
och då antalet rekryter vid en station det ena året, beroende
på afskedstagande vid föregående generalmönstring, kan uppgå ända
till 130 man, hvilka alla skola förses med l:sta och 2:dra ställheklädnad,
måste utgifterna på anslaget till båtsmäns beklädnad det
året blifva vida större än ett annat år, då kanske rekrytantalet knappast
uppgår till hälften. Vid sådant förhållande kan det väl icke vara
olämpligt, att regeringen hade i sin hand ett reservationsanslag, hvilket
icke skulle för annat ändamål få användas än till håtsmansbeklädnad,
i stället för att, såsom nu hvarje gång, då brist uppkommer, behöfva
göra särskild framställning till Riksdagen om ersättning af uppkom -

Om anslaget
till beklädnad
åt sjömans- och
skeppsgossecorp
serna.

(F orts.)

K:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

Om anslaget
till beklädnad
åt sjömans- och
skeppsgossecorpserna.

(Forts.)

men brist i anslaget. För mig är alldeles klart att man icke kan
undvika, att en sådan brist understundom måste uppkomma, ty vissa
år kan man icke undvika extra uppfordring af båtsmän till sjötjenst
eller handräckning under sommarmånaderna, hvarigenom beklädnadsanslaget
ytterligare betungas. Hvad särskildt vidkommer den extra
uppfordringen och manskapets fördelning på stationerna, så går man
dervid tillväga så samvetsgrant som möjligt; man nästan söker ut
hvarje man, på det att icke någon enda öfverflödig skall finnas på
stationen. Jag vet att båtsmännen på många håll äro mindre val sedda;
och vi komma snart till en annan punkt af betänkandet, som äfven rör
denna institution och der säkerligen icke klandrande omdömen komma
att saknas. Men då jag icke skall besvära Kammaren med något
yttrande vid den punkten, ber jag att nu blott fa läsa upp några ord
från, en utländsk tidning angående ångaren Yega och sou) i Översättning
lyda sålunda: »Huru dermed än må vara, bör den ädla svenska
nationen, denna nation, som varit Berzelius’, Linnés, Thuubergs,
Fries’ och så många andra berömde mäns vagga, vara stolt, icke blott
öfver professor Nordenskiöld, kapten Palander och Vegas öfrige officerare,
utan äfven öfver den lägste matros vid denna expedition, eftersom
det är allas deras mod och ihärdighet hon har att tacka för den
rena ära, som återfaller på henne. Må det folk, som söker sin storhet
i dylika företag, välsignas af fredens män! Huru skulle de annat
kunna vara, tv de bära ju civilisationens fackla dit, der mörkret
herskar, och med deras tåg framåt blanda sig b varken de vilda skrän,
som följa krigets triumfer, eller den smärtans klagan, som den råa styrkan
afpressar de förtryckte!»

Lemnande det bombastiska i detta citat å sido, ber jag få tiilkännagifva,
att bland dessa män finnas äfven sju båtsmän.

Herr Gas s lan der: Jag är i det närmaste förekommen af den

föregående talaren; jag bär här i Kammaren vid föregående riksdag
haft tillfälle att uttala den uppfattning, som i allmänhet bland flottans
officerare är gällande angående båtsmännens användbarhet och duglighet;
och den uppfattningen står i ganska betydlig mån i strid mot det
omdöme talaren på hallandsbänken nyss fälde om detta svenska flottans
manskap. Men jag skall bedja att fa lemna några upplysningar, huru
det förhåller sig med de ifrågavarande båtsmansuppfordringarna. Antalet
uppfordrade båtsmän på båda stationerna har under de 3 sistförflutna
åren utgjort: år 1877 1,673, år 1878 1,625 och år 1879 1,562. Går jag
åter tillbaka till år 1872 och tiden derförut, så visar det sig, att uppfordringarna
då i medeltal uppgingo till 1,797, d. v. s. något öfver 200
mera än på sista tiden. Nu förhåller det sig med de beklädnader, som
här äro i fråga, så, att om ett öfverskridande af anslaget det ena året
måste göras till följd deraf, att uppfordringarna det året blifvit större
än beräknadt varit, så kan man, äfven om uppfordringarna det följande
året blifva i motsvarande grad mindre, dock icke med säkerhet påräkna
att å anslaget göra så stora besparingar, att de kunna vara tillräckliga
att betäcka den under ett föregående år uppkomna bristen. Ty
hvarje ny båtsman som uppfordras skall hafva sin beklädnad både till
parad- och släpuniform, och denna beklädnad ställes på s. k. slitnings -

X:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. in.

tid, hvilken beräknas olika för olika plagg, och detta gör att kostna- Omaket
den för all beklädnad skall fördelas till godtgöring under flere pa hvarandra
följande ar. Sa t. ex. är en kavaj, som en bätsman fai, beiäk- skeppsgossenåd
att räcka i 5 tjensteår, hvilka åter representera^ en tid af^lö ka- corpserna.
lenderår, ty ett tjenstgöringsår omfattar tre kalenderår, deraf båtsman- (Forts.)
nen tillbringar 1 år på stationen och 2 år hemma. När, som sagdt,
eu kavaj är beräknad att räcka i 5 tjensteår, sä erfordras eu tid af
15 kalenderår, innan kostnaden för detta plagg kan sägas vara efter
den uppgjorda beräkningen godtgjord. Om man då, såsom här ar
fallet, sett sig nödsakad att under ett år uppfordra 220 nyantagna
båtsmän mera än beräknadt varit, så måste kostnaden för deras beklädande
sä småningom godtgöras under de följande åren. Jag tror
derföre icke att den förhoppning, som i Utskottets motivering uttalats,
att den uppkomna bristen måtte kunna genom minskade uppfordringar
betäckas, kommer att realiseras, utan det torde nog, såsom äfven från
statsrådsbänken nämndes, för regeringen blifva nödvändigt att hos
Riksdagen göra framställning om anvisande af medel till bristens betänkande,
hvilket derernot icke hade varit beliöfiigt, om anslaget, på
sätt Kongl. Maj:t begärt, hade uppförts såsom reservationsanslag och
sålunda Kongl. Maj:t egt rätt att för ändamalet använda på detta
anslag möjligen uppkomna besparingar. Icke heller kan det val vara
lämpligt att, på sätt en föregående talare ifrågasatt, ^tjenstgöringen för
det uppfordrade manskapet och således äfven ernåendet åt det med
denna tjenstgöring afsedda ändamål göres beroende åt de besparingar,
som det ena eller andra aret kan uppkomma pa beklädnadsanslaget.

För min del skall jag derföre taga mig friheten anhålla om bifall till
Kongl. Maj:ts förslag i den nu föredragna punkten.

Herr Carl Ifvarsson: Då jag hörde eu talare på stockholms bänken

uttala Palanders och Nordenskiölds namn i denna fråga, som
ju rör anslaget till båtsmannens beklädnad, så kan jag icke neka till,
att det nästan gjorde mig ondt att höra dessa män ställas i jemförelse
med båtsmännen. Jag kan verkligen icke tro, att detta var den äiade
talarens mening; för min del skulle jag åtminstone icke vilja göra det.

Han nämnde också, att det var 6 båtsmän, som varit med på Vega,
och att dessa skulle hafva förhållit sig val; det tror jag nog också, men
blir icke resultatet af de öfningar, som staten bekostar för våra båtsmän,
större än att bland dem kunna väljas ut 6 dugliga karlar, då äi
det i sanning icke mycket att tala om. Det blir ungefär detsamma,
som jag förut har sagt, att bland båtsmännen kan väl finnas en och
annan som är bra, men på det hela taget är det icke mycket bevändt
med dem såsom sjömän.

Herr Dani el sou: Då en talare yrkat bifall till Kongl. Maj:ts

förslag i den nu föredragna punkten, så kan jag icke neka till, att
detta föreföll mig litet besynnerligt. Som vi af Utskottsbetänkande!
se, så föreligger här ingenting mer och ingenting mindre än en anmälan,
att Kongl. Maj:t öfverskridit den af Riksdagen för ett visst
ändamål faststälda staten. Detta finner jag för min de! innebära så
pass mycket, att Riksdagen skulle vara mer än undfallande, om Riks -

22. 38 Onsdagen den 10 Mars, e. m.

l0iT,''ZS-Tt, dagen under sådana omständigheter gåfve sitt bifall till Kongl. Majrts
åt sjölalToch här framstälda förslag. Jag tror, att det tillkommer Kongl. Maj:t att
skeppsgosse- ^tta sig efter den af Riksdagen för året faststälda staten, och icke
corpserna. öfverskrida densamma. Jag skall i denna punkt icke yttra mig om

(Forts.) båtsmännen; detta vill jag spara till en efterföljande punkt; jag har

nu endast velat uttala, att Utskottet efter min åsigt haft goda skäl
för sitt afstyrkande af Kongl. Maj:ts förslag.

Friherre Lejjonhufvud: Jag hade knappt tänkt yttra mig i
denna fråga, då jag anser den vara åt föga vigt. Det är intet tvifvel
om att ifrågavarande anslag är ett reservationsanslag, så att livad som
brister det ena aret får ersättas med ett annat ars öfverskott, eftersom
utgifterna icke alla ar äro lika stora. Men a andra'' sidan bör man
betänka att anslaget är så knappt tilltaget, att, åtminstone efter
min öfvertygelse, föga utsigt- finnes att besparingar någonsin skola
kunna göras, i följd, hvaraf bristen fortfarande kommer att blifva
obetäckt.

Den siste talaren fann det otillständigt, att Kongl. Maj:t öfverskridit
anslaget och framhöll att det vore Kongl. Maj:ts skyldighet att
rätta. sig efter anslagets af Riksdagen bestämda belopp. Men jag får
då erinra den ärade talaren om, att Kongl. Maj:t äfven har andra skyldigheter;
och till dem hör äfven den att tillse det trupperna liafva nödig
beklädnad. Det gar icke an att draga, in ett anslag, som är afsedt
för en så nödvändig sak som beklädnaden; lika val skulle Kongl.
Maj:t också kunna draga in på födan.

Hvad beträffar Herr Carl Ifvarssons yttrande att det icke var flere
än sex båtsmän på Vega, och att detta ingenting bevisade, så var orsaken
dertill att rum icke fans för flere. Men om det hade varit
rum för 600 båtsmän, så tror jag att dessa skulle hafva varit lika
goda matroser som dessa sex voro% Alltid vill man nedsätta båtsmännen
och påstå att de äro så dåliga sjömän; men de äro icke så
daliga.

Herr Nils Petersson: Då det här blifvit sagdt, att uppfordringa,
rne af båtsmän under de senare aren icke varit större, utan snarare
mindre än förut, och då för att bevisa detta en talare från Karlskrona,
såsom jag vill antaga mycket rigtigt, uppgifvit att antalet uppfordrade
båtsmän,^ som år 1872 uppgick till närmare 1800, numera endast utgjorde
15 a ^ 1600, så ber jag att härvid få fästa uppmärksamheten
derpa, att batsmansstyrkan sedan ar 1872 blifvit minskad med, om
jag icke missminner mig, icke mindre än 1500 man. Om dessa uppfordringar
sålunda icke vore större nu än förut, så borde antalet hafva
minskats med 5 a 600 man. Då emellertid minskningen, såsom vi
hört, endast belöper sig till 1 ä 200 man, så visar detta, att de qvarvarande
varit underkastade icke blott lika stora, utan till och med
större uppfordringar än förr; och att anslaget under sådana omständigheter
icke kunnat räcka till, det ligger ju i sakens natur. En talare
pa stockholmsbänken sade nyss, att Kongl. Maj:t måste kläda och föda
de båtsmän, som uppfordras, och det är nog mycket rigtigt, men för

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

min del anser jag, att Kongl. Maj:t icke bör uppfordra flere båtsmän
•än han har råd att kläda och föda.

Herr Danielson: Jag begärde ordet med anledning af Herr

Leijonhufvuds yttrande. I Regeringsformens 65 § heter det rörande de
af Riksdagen beviljade anslag: »Dessa medel må icke annorlunda användas,
än faststäldt blifvit» — fortsättningen skall jag icke uppläsa,
emedan det möjligen kunde stöta. Det är således alldeles tydligt, att
Kongl. Maj:t icke eger att öfverskrida ett faststäldt anslag; och Kongl.
Maj:t bör väl vara lika mån som trots någon annan derom, att gällande
lag efterlefves.

Om anslaget
till beklädnad
åt sjömans- och
skepjisgossecorpserna.

(Forts.)

Herr Sven Andreas son: För min del tror jag att det rättaste
vore att göra en nedsättning på detta anslag. Båtsmännen upplordras
nu både oftare och till större antal, än som förr varit vanligt och
sannolikt mer än som behöfves; detta lär åtminstone vara åsigten hos
•denne Kammares flertal, ehuru mången af dem kanske icke vill sätta
båtsmännen på vakans af fruktan att derigenom möjligen skulle kunna
hindras lösningen af frågan om indelningsverkets afskaffande, då det
skulle kunna antagas, att dessa vakanta rotar derigenom blifva mindre
betungade och således ej vore lika benägna att medverka till frågans
lösning.

En ärad talare på stockholmsbänken sade, att båtsmännen skulle
vara så präktiga, när de kommo hem från tjenstgöringen. I det afseendet
har jag dock en alldeles motsatt erfarenhet; flere båtsmän
från min hemort, som icke varit supiga och lättjefulla, nar de inkallades
till tjenstgöring, liafva, när de återkommit efter uppfordringstidens
slut, varit sådana och snarare sämre än bättre.

Det har talats om att möjligen flere båtsmän än sex skulle hafva
åtföljt Vega, om det funnits plats för dem. Ja, det hade ju endast
derigenom blifvit mycket dyrare för staten, utan nagon nytta. I stället
skickar man dem till Karlskrona, och der hafva de nog utrymme;
men derföre är det icke sagdt, att de skola uppfordras till så stort antal
som nu sker, eller till större antal än som nödvändigt behöfves.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Magnus Jonsson: Jag hade icke ämnat begära ordet i
denna fråga, men jag fann mig uppmanad dertill af Herr Lindmarks
yttrande. Han påstod att icke flere båtsmän uppfordrades, än soin
vore nödvändigt, samt tilläde att man icke ofta skulle få se dem sysslolösa,
vare sig på Karlskrona eller på Stockholms gator. Med anledning
häraf skall jag be att få omtala min erfarenhet i den vägen.
Jag kan gifva den ärade talaren rätt derutinnan, att båtsmännen just
icke äro så mycket synliga på Stockholms gator; rörande Karlskrona
känner jag ingenting. Men beklagligt nog har jag dock varit i tillfälle
att både höra och se dem antingen utan sysselsättning eller ock
syssels.atta med sådant arbete, som icke hör till deras yrke, men som
väl af befälet ansetts nödvändigt till förekommande derutaf att de
skulle få skörbjugg. Såsom bevis härpå vill jag nämna följande.

X:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

sheppsgosse corpserna.

(Forts.)

Om anslaget En vårdag för några år sedan — jag tror att det var omkring år

åtsjömans-Zh 7“cPrd® fS ocllT na§ra a«dra ledamöter af Kammaren ett besheppsgosse-
sok- Pa Skeppsholmen. Uti sällskapet befann sig äfven Kammarens dåvarande
ledamot, numera aflidne Kommendörkapten Herr Adlersparre.
Det var slaskigt väder, så att promenaden icke var just så särdeles
behaglig; men hvad som gjorde ett vida mindre behagligt intryck på
oss, det, var åtskilligt, som vi under ifrågavarande besök blefvo vittne
till. Vi gingo ombord pa ett och annat af kronans fartyg samt togo
dem i närmare betraktande; och tycktes det oss som om fartygen borde
vara ganska respektabla för en fiende. Af båtsmän, som voro sysselsatte
med arbete, syntes då icke många till. Men hvad tro Herrarne
deremot att vi sedermera fingo höra? Jo, att omkring hundra båtsmän
hade blifvit nedstufvade i ett af fartygen, så att de icke skulle
blifva synliga för oss riksdagsmän. År detta osant, så är det många
båtsmän, som talat osanning för mig, men det var just de, som lågo
instutvade, som omtalat det för mig. Jag har icke velat omnämna
detta förr; men nu, då Herr Lindmark sagt, att det icke uppfordras
flere båtsmän, än som behöfvas, anser jag mig hafva anledning att berätta
det. En annan gång, och detta hände i fjor, då jag besökte
Skeppsholmen, såg jag en 8, 10 eller 15 båtsmän sysselsatta med att
skotta och draga bort snö från ställen, der, såsom jag tror, ett sådant
arbete var alldeles obeliöfligt; andra åter höllo på med stenarbeten..
Jag^ samtalade med några af dem och på min fråga, om de sjelfva
ansågo det behöfligt att om vintern så många låge på stationen, fick
jag till svar: »nej, visst inte, vi äro en del uppmanade att taga permission
och en del begagnar sig också deraf under jultiden.» Jag fick
vid samma tillfälle höra, att en af befälet ville hafva fem å sex man
till handräckning vid något arbete; men der voro så många sysslolösa,,
att trettio man kommenderades att följa honom i stället för fem å sex,
som hade varit tillräckliga för arbetets utförande; och att en stund
senare, då en mängd båtsmän anmält sig till arbete, hade befälhafvande
officeren efter en stunds fundering skickat ytterligare trettio till
utförande af ofvanberörda arbete, för hvilket således, i stället för erforderliga
5 eller 6 man, användes sextio man. Kan sådant kallas att
uppfordra båtsmän för att öfva dem till krigstjenst? Ja, då kan man
säga mycket annat också. Vidare såg jag en del båtsmän gå och
sopa skridskobanan för att hålla den fri från snö. Jag vet icke, om
det var enskildt arbete, som de förrättade, då de voro fria från tjenstgöring,
men inte tycktes det arbetet höra till krigaryrket, om än de
fingo betaldt derför. Jag hörde också berättas, att en hel massa af
båtsmännen var instufvacl i trånga kaserner, som endast hade utrymme
för cirka halfva antalet; läkaren hade till och med förbjudit
att så många. skulle få bo der. År detta sanning, hvilket jag icke
gerna kan betvifla — ty jag talade icke endast med en, utan med flere
af manskapet, ja, till och med korporaler, och alla sade detsamma —
sä beklagar jag verkligen båtsmännen. Till och med var det någon,
af befälet, som ansag det vara obeliöfligt att hafva så många båtsmän
uppfordrade under vintern, isynnerhet som de lätt kunna förstöra sin
helsa i de då trånga kasernerna.

Jag har velat anföra detta med anledning af Herr Lindmarks ytt -

3(:o 22.

Onsdagen den 10 Mare, e. m.

rande, att båtsmännen under sin uppfordringstid öfva sig till krigs ^tt beklädnad

tjenst. i åt sjömans- och

Jag anlialler således om bifall till Utskottets förslag. skeppsgosse -

corpserna.

Herr Lindmark: Det var verkligen ganska öfverraskande att höra, (Forts.)
att den siste talaren sett och erfarit så många märkvärdiga saker, om
hvilka jag under min tjenstgöring på Skeppsholmen icke erhållit kännedom.
Allra minst har jag hört talas om de der hundra båtsmännen,
som lågo nedstufvade i eu pråm. Det är likväl möjligt att det
kan vara sant, eftersom talaren säger det. Men det hände ju 1872;
och sedan dess har båtsmansbildningen undergått en total förändring
till det bättre. Allt sedan år 1873 är exercisskolan i verksamhet
hvarje vår, sommar, höst och vinter; båtsmännen exercera och arbeta
der sju timmar om dagen, hvilket väl icke kan anses vara någon sa
ringa tjenstgöring. Denna rekrytkurs motsvarar ett års vårnpligt, ty
rekryterna komma upp till stationen hvarje höst,, för att der genomgå
sin rekrytkurs i land och komma sedan ut på sjön under sommarmånaderna.
Jag vågar påstå, att denna tjenstgöring verkar högst välgörande
på dem. Visserligen medgifver jag, att det ännu finnes manga
båtsmän af gamla stammen, om hvilka man icke kan säga detsamma;
men säkert är, att den unga stammen blir efter genomgående åt denna
kurs betydligt uppryckt. Som ett bevis pa att båtsmännen icke heller
i allmänhet äro så supiga och lättjefulla, som oen talare här velat framhålla,
vill jag endast anföra ett exempel. År 1875 var det blott 2o
båtsmän, som erhållit permission till sjöfart på afiägsnare farvatten;
men i fjor sökte och erhöllo icke mindre än 100 man dylik permission.

Den undervisning, båtsmännen nu erhålla vid stationerna, gör dem således
till dugligare och användbarare sjömän än förr. Att några båtsmän
under fristunderna sopa snö på eu isbana eller förrätta annat dylikt
arbete, bevisar ingenting; det är deras rättighet att genom sådant
arbete på fristunderna skaffa sig en och annan biförtjenst. Dessutom
måste vid stationsorten förekomma en hel mängd icke rent militära
arbeten, som utföras af äldre till varfsstat öfverflyttade båtsmän, hvilka
icke erhålla någon vidare militärisk utbildning. _ . .

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till Kongl. Maj:ts proposition
och hoppas att den siste ärade talaren nästa gång, han besöker Skeppsholmen,
måtte välja en vacker dag och icke eu »slaskig»; han skall
då kanske få ett bättre intryck af besöket än som tyckes hat va vai it
fallet vid besöket år 1872.

Herr Magnus Jonsson: Jag får till en början nämna, att jag

besökt Skeppsholmen äfven i vackert väder. Det var vid det besöket
jag gjorde det rön, som jag i mitt förra anförande sist omnämnde. Jag
får säga, att det gläder mig, att båtsmännens bildning blifvit bättre
nu på senare åren; och jag vill icke heller bestrida, att sa kan vaia
förhållandet. Men .detta torde äfven vara i högsta grad behöfligt, ty
skulle deras utbildande till dugliga sjömän fortfarande besta blott uti
att ligga instufvade i fartyg, så vore de mycket att beklaga.

Den förre talarens påstående, att båtsmännen öfvas ett helt ar
och derigenom få ganska god färdighet i yrket, vill jag visst icke hellei

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

r-i?hnZd7et,i bestrida> men deremot betviflar jag mycket lämpligheten af att låta de
f! äldre båtsmännen genomgå denna kurs. Och jag tror icke att dessa

sleeppsgosse- sistnämnda harva sadan sysselsättning pa stationen, som gör dem dugcorpsema.
liga till tjensten. Åtminstone en del af dem borde kunna undvaras
(Forts.) synnerligast vintertiden. Om derföre regeringen ville göra en liten utgallring,
så skulle den bestäindt kunna undvara en stor del, som nu
går sysslolös. De äro sjelfva missbelåtna med denna overksamhet. Rotehållaren
är äfven missnöjd, men den som lider mest derpå är staten.
Jag skulle derföre högeligen önska att man gjorde en sådan utgallring
för framtiden, som jag nyss nämnde, och dervid fästa hufvudsakligt
afseende på möjligheten af utbildning till krigstjenst, så att icke, såsom
nu, båtsmännen uppfordrades, oafsedt om de för yrket vore lämpliga
eller ej. Det kan icke vara till krigsbildning hörande att bryta sten
och sopa is. Jag sade aldrig att karlen under sin tjenstgöring var
sysselsatt att sopa is; men jag sade att en sådan sysselsättning icke
gerna kan vara krigsbildande. Och jag tror fortfarande, att det uppbådas
mer manskap, än som är behöfligt.

Den föregående talaren yttrade, att båtsmännen öfvas ett helt år.
Jag skulle härvid vilja göra den rättelse, alt de öfvas icke alltid ett,
utan ofta äfven två år. Eu båtsman t. ex. som jag aflönar fick vara
här mer än två år, efter livad jag vill minnas. Så mycket bättre
skulle han väl hafva blifvit! Men jag försäkrar Herrarne, att han var
likadan, när han kom hem, som när han for bort; ty ljuga och supa
kunde han, när han for bort, och ljuga och supa kunde han, när han
kom hem jgen. Åtminstone kunde jag icke upptäcka någon skilnad;
men jag får väl lof att tro, att han blifvit en duglig sjöman under
tiden.

Friherre Leijonhufvud: Jag skall bedja, att få erinra den

siste talaren derom, att, såväl enligt den senast skedda organisationen
af flottan som enligt alla föregående, båtsmännen äro ämnade icke allenast
och uteslutande att bemanna krigsfartyg, utan äfven att på varfven
utföra de arbeten, som för flottans räkning behöfvas. I krigstid
får sannerligen hvar och en vara beredd på att fullgöra de arbeten,
som för kriget erfordras, utan vidare afseende på arbetets beskaffenhet.
Då inträffar mången gång, att soldaten får gräfva hårdare än en dagsverkskarl.
Vid flottan måste man nu använda båtsmän till varfsarbeten;
den saken kan icke hjelpas på annat sätt, än att flottan får
så stort anslag för sina varfsarbeten, att den för dessas utförande kan
använda privata arbetare i stället för båtsmän. Men detta har hittills
icke låtit sig göra, till följd af de betydligt ökade kostnader, som derigenom
skulle förorsakas statsverket.

Samme talare nämnde bland annat, som han funnit anmärkningsvärdt
på Skeppsholmen, de trånga kasernerna.

Deri har han alldeles rätt; och deraf uppstodo äfven många olägenheter.
Också måste man om höstarne hemskicka en del af manskapet
företrädesvis norrländingar, icke af brist på arbete för dem, utan af
brist på utrymme. Men nu, sedan en ny kasern inrättats, är förhållandet
helt annat.

Onsdagen den 10 Mars. e. m.

N:o 22.

Hvad slutligen beträffar att Herr Magnus Jonssons båtsman kunde
supa och ljuga, både då han reste till stationen och när han kom tillbaka,
så beklagar jag mycket detta förhållande; men jag kan icke finna,
att det bevisar något annat, än att Herr Magnus Jonsson skaffat sig
en dålig båtsman.

Herr Sven Andreasson: Trots de protester, som gjorts mot

mitt förra anförande, skulle jag, om det passade att i Kammaren framdraga
enskilda förhållanden, kunna visa många exempel på, att båtsmän,
som varit hyggliga karlar, då de legdes, blifvit efter endast två
års vistelse i Stockholm nästan samhällsvådliga. Det medgifves, att
förhållandena kunna vara olika; men man kan ju icke säga annat, än
hvad man sjelf erfarit. Jag tror ock, såsom jag förut sagt, att det
icke är välbetänkt, hvarken för rotehållaren eller för staten att låta dessa
unge män ligga i kasern kanske i det närmaste sysslolösa, ty här kan
tillämpas ordspråket »fåfäng gå lärer mycket ondt».

Herr Magnus Jonsson: Blott ett ord till talaren på stockholmsbänken!
Han sade, att jag legt en klen båtsman. Jag vill med anledning
häraf endast erinra derom, att i Norrland begagnas det sätt
för båtsmans anskaffning och aflönande, att den ena roten leger och
den andra numren aflönar honom, d. v. s. legningen går i tur emellan
numren inom socknen. Då det nu var min tur att aflöna mannen i fråga,
och jag således icke legt, utan endast aflönar honom, så har jagi ngen
del i om valet icke var godt.

Öfverläggningen var slutad. Sedan propositioner gifvits i enlighet
med de meningar, som förekommit, biföll Kammaren Utskottets hemställan.

Mom. b.

Bifölls.

Punkten 4. •

Blef jemväl bifallen.

I punkten 5 hade Utskottet utlåtit sig öfver Herrar A. J. Lytlis
och A. P. Danielsons inom Andra Kammaren afgifva motion, N:o 131,
deruti var föreslaget, att Riksdagen ville för sin del besluta och^hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att, så snart vid båtsmanshållet
någon ledighet inträffade, ny rekrytering icke måtte ega rum, utan
nummer efter nummer tills vidare ställas på vakans samt att de inflytande
vakansafgifterna måtte användas till skeppsgossecorpsens förökande
eller till fyllande af andra krigsflottans behof.

Och hade Utskottet hemstält,

att det af Herrar A. J. Lyth och A. P. Danielson väckta förslag
ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Om anslaget
till beklädnad
åt sjömans- och
skeppsgossecorpserna.

(Forts.)

Om båtsmanshållets
ställande
på
vakans.

K:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

Om båtsmanshållets
ställande
på
vakans.
(Forts.)

Efter föredragning af denna hemställan, mot hvilken Herr Nils
Petersson inom Utskottet reserverat sig, begärdes ordet af

Herr Ly.th, som anförde: Den diskussion, som nyss blifvit förd

i. denna Kammare, har för mig varit särdeles intressant, emedan den
visat, att den motion, som blifvit af mig och Herr Danielson framstäld,
varit särdeles befogad. En stor man har sagt, att bästa vilkoret
för att få rätt är att hafva rätt; men den satsen, huru rigtig och
sann den må vara, håller dock icke alltid streck, åtminstone gäller den
icke hos Stats-Utskottet, när det är fråga om indragning af båtsmanshallet.
.lag har under de senare åren, under hvilka jag flere gånger
motionerat i denna fråga, förgäfves sökt att i de betänkanden StatsUtskottet
härom afgifvit, upptäcka några skäl för de afslag, hvarmed
mina motioner blifvit mottagna. För ett par år sedan hette det, att
enär försvarsfrågan i dess helhet förelåg under ompröfning, man borde
vänta till dess densamma fått sin lösning; nu heter det, att motionerna
så många^ gånger blifvit afslagna, att de böra afslås än en gång. Emellcrtid
tillåter jag mig erinra derorn, att denna Kammare för icke så
många år sedan beslöt att ställa båtsmanshållen på vakans; och Kongl.
Maj:t var af samma åsigt. Det är vid sådant förhållande för mig
omöjligt att inse något skäl, hvarföre icke Kammaren skulle stå fast
vid sitt en gång fattade beslut. Hvad begära vi då? Jo, borttagandet
åt en institution, som båda statsmakterna förklarat icke längre
vara lämplig för det ändamål, för hvilket den var afsedd. Yi begära
icke någon lindring i vära skattebördor, utan endast att de måtte användas
på ett för vårt land bätire och mera ändamålsenligt sätt. Yi
begära att talet om sparsamhet skall mera, än som i allmänhet sker,
förverkligas. Yi begära att slippa se hela samhällsklasser uppfostras
på ett, sådant sätt att de icke duga livarken för tjenstgöring på land
eller på sjön. Vi begära rättvisa, men den nekas oss.

För min del får jag, enär Stats-Utskottet icke anfört ens det ringaste
skäl för sin afstyrkande hemställan, yrka bifall till den af Herr
Danielson och mig väckta motionen.

Herr Sven Nilsson: Den siste ärade talaren har sagt, att

Stats-Utskottet icke anfört ens det ringaste skäl för sin afstyrkande
hemställan. Jag torde väl icke behöfva hänvisa Kammarens ledamöter
till den motivering, Stats-Utskottet begagnat för sitt afslag, eller att
motionärerna vid trenne föregående riksdagar väckt enahanda förslag,
som det nu framlagda, men att dessa förslag på då anförda skäl icke
vunnit Riksdagens bifall. Denna omständighet bör väl, då några förändrade
förhållanden, som skulle kunna inverka på denna fråga, sedermera
icke visats hafva inträdt, och således samma skäl finnas nu, som vid
sistförflutna riksdagar, få anses hafva varit tillräckligt bestämmande
för Utskottet att icke komma till annat resultat. Ty man kan väl
icke gerna tänka sig, att Riksdagen så omedelbart efter det frågan redan
så många gånger fallit, nu skulle förklara dessa skäl ogiltiga, helst då
den ärade motionären icke haft några nya skäl att anföra för motionen.

Det bevis, som motionären framstälde såsom stöd för sin åsigt,
eller att denna Kammare för några år sedan bifallit en dylik fram -

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

]*:o 22.

ställning om båtsmanshållets ställande på vakans i man af inträffande
ledigheter, kan i år lika som föregående år bemötas dermed, att frågan
nu kommit i ett annat skede, än då Andra Kammaren fattade nämnda
beslut; det borde vara den ärade talaren bekant, att försvarsfrågan nu
fått er. mycket större betydelse, än den hade på den tiden. Det är
utan tvifvel rigtigt och det har äfven många gånger af denna Kammares
majoritet biifvit starkt framhållet, att något lindrings-system i

försvarsväsendet icke får ega rum förr än denna stora fråga på en

gång ordnas; men om vi nu gå in på det förslag, motionären främst
äl t, — och detsamma skall realiseras — bereda vi obestridligen
en lindring i den tunga, vårt försvarsväsende ålägger en del rotehåliare,
hvilken lindring är destomera oberättigad som man ej på samma gång
vill att öfriga, som af indelningsverket äro betungade, beredas samma
fördel. Men det finnes ett ytterligare skäl för att icke bifalla den gjorda

framställningen och det är att, enligt de upplysningar, som inom

Utskottet erhöllos, åtskilliga af de båtsmansnummer, som, enligt
äldre riksdagsbeslut, fått rätt att ställa sina båtsmansnummer på vakans,
och som under tiden biifvit lediga, likväl icke, oaktadt Riksdagens
ofvan omförmälda medgifvande, biifvit stälda på vakans, enär vederbörande
rotehåliare icke velat gå in derpå. Denna vägran har efter
all anledning varit beroende deraf, att åt dem icke biifvit beredd
så stor lindring i vakansafgifterna, att rotehållaren deraf haft någon
fördel. Om nu samma vakansafgift skall bestämmas som hittills,
befarar jag att rotehållarne icke gå in derpå, utan, stödjande sig
på sina kontrakt, hellre hålla båtsmän. Ett konseqvent utförande
af beslutet skulle leda derhän, att minska vakansafgifterna. Detta
borde vara för denna Kammare ett ytterligare skäl för att icke vidare
fatta beslut i den nu ifrågasatta'' rigtningen, helst man ser att, om
vakansafgifterna sättas till deras verkliga värde, rotehållarne vägra att
begagna sig af den erbjudna förmånen, och endast i motsatt fall äro
villiga dertill.

Den siste talaren sade, att han endast begärde rättvisa. Ja, jag
är lika stor ifrare af rättvisa som han, men jag vill att alla skola få
vederfaras rättvisa; och detta kan icke ske på sätt motionärerna föreslagit,
ty på deras sätt att skipa rättvisa emot en del medborgare,
skall man otvifvelaktigt begå en ännu större orättvisa emot andra, ty
om båtsmansrotarne få rätt att ställa sina nummer på vakans, är det
onekligen en orättvisa emot andra, som äro betungade af indelningsverkets
effektiva utgöranden, om icke de få samma fördel. Jag vill således
att rättvisan skall i ett fall, sådant som detta, skipas på en gång
och lika för alla.

Hvad vidare beträffar samma talares yttrande om den nytta, som
denna institution medförer för vårt försvar, så skall jag icke ingå i
bedömande deraf, ty jag känner ej förhållandet, utan vill jag endast
åberopa hvad en aktad ledamot på stockholmsbänken nyss sade, eller
att de öfningar, som med båtsmännen nu anstäldes på dem utöfvade
ett välgörande inflytande. Detta har biifvit yttradt af en lackman, för
hvilken man bör val hysa någon tillit.

Då för öfrigt några skäl icke biifvit anförda, som kunnat undanrödja
de af Utskottet till stöd för dess afstyrkande hemställan åbero -

Om båtsmanshållets
ställande
på
vakans..
(Forfs.)

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

Om båtsmans- pade, eller leda till annat resultat än det, hvartill Utskottet kommit,
hållets stal- lag för min del yrka bifall Utskottets förslag.

lande på 0 ö J b

vakans. . „ . .

(Forts.) Herr Damelson: basom motionär i denna fråga anser jag mig

böra yttra några ord. Utan att inlåta mig på bedömande af frågan,
huruvida båtsmännen må vara, i ett eller annat afseende, mindre lämpliga
för det med dem afsedda ändamål, vill jag endast hålla mig till
sjelfva båtsmansinstitutionen; och att denna numera icke uppfyller sitt
ändamål, derom torde man vara temligen ense.

Beträffande Stats-Utskottets, till stöd för dess afstyrkande hemställan,
begagnade motivering, så har Utskottet, enligt min åsigt, icke
lyckats hitta på några synnerligen starka skäl. Utskottet har endast
sagt, att, emedan Riksdagen afslagit dylika framställningar under hvartdera
af åren 1876, 1878 och 1879 och några förändrade förhållanden,
som skulle kunna inverka på bestämmandet af denna fråga, sedermera
icke inträdt, kunde Utskottet icke annat än hemställa att motionärernas
förslag ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Mig synes
emellertid som om Utskottet, enligt hvad det yttrat i 3 § härofvan i
fråga om beklädnadsanslagets förändring till reservationsanslag, insett
att sådana förändrade förhållanden verkligen inträffat, då ju, på sätt
Kongl. Maj:t upplyst, under år 1878 det förslagsvis beräknade beklädnadsanslaget
blifvit öfverskridet med 46,302 kr. 68 öre, detta till följd
deraf att båtsmansuppfordringen under året betydligt öfverstigit det beräknade
medeltalet. Det är ju alldeles gifvet att under sådana förhållanden
staten tillskyndas större utgifter än som erfordrades, derest
båtsmanshållet stäldes på vakans. Det är äfven ett annat förändradt
förhållande, som nu inträffat, och det är den närvarande knappa penningetillgången,
hvarom den nu pågående statsregleringen bär ett nogsamt
vittnesbörd. Afven detta förändrade förhållande borde Utskottet
hafva tagit hänsyn till och låtit inverka på sin hemställan rörande
motionen.

Nu har man emellertid nyss fått höra en ledamot af Stats-Utskottet
framkomma med kanske det egentliga skälet för Utskottets afstyrkande
af motionen. Han sade att, då denna Kammare förra gången lernnade
sitt bifall till motionen, befann sig frågan uti en helt annan ställning
än nu. Jag tror emellertid att denna förändrade ställning närmast är
att söka uti den ärade utskottsledamotens antydan derom, att, om rotehållarne
erhölle lindring i sina skattebördor, så borde äfven andre skattdragande
deraf komma i åtnjutande. Man tvekar ju så lätt att hjelpa
andra, om man icke på samma gång äfven sjelf kan blifva hjelpt.
Men, säger jag, här är icke fråga om hjelp för rotehållarne, utan om
hjelp för staten; det är för att hjelpa staten, men icke rotehållarne,
som jag åtminstone framkommit med mitt förslag. Jag tror icke heller
att rotehållarne skola vinna något på denna förändring, då, såsom jag
antager, Kongl. Maj:t nog kommer att se till, att vakansafgifterna
ställas så höga, att de fullt motsvara de utgifter, som rotehållarne nu
få vidkännas af båtsmanshållet. Det är således icke på grund af något
egennyttigt intresse, utan på grund af ett statsekonomiskt, som jag å nyo
stält denna fråga på dagordningen. Och man kan väl icke bestrida,
att det är oklokt att hushålla på sätt nu sker, helst alla fackmän äro

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

X:o 22.

ense om, att, i händelse af krig, båtsmännen icke äro lämpliga till att
bemanna krigsfartyg.

Det är också tydligt att i den män staten inskrider på den banan
att befrämja skeppsgosseeorpsens utveckling man ifrån denna corps skal!
erhålla för flottans behof lämplige sjömän. Riksdagen har år ifrån år
gått Kongl. Maj:ts önskningar beträffande denna corps till mötes. Jag
tror derföre att, då man kan vara öfvertygad om, att skeppgossecorpsen
kommer att allt mer utveckla sig, Kongl. Maj:t skall anse båtsmanshållet
öfverflödigt och medgifva dess ställande på vakans. Nu kan
man visserligen säga, att skeppsgossecorpsen ännu icke kommit derhän,
att den kan fylla flottans personalbehof, men äfven om Riksdagen nu
fattar det beslut vi motionärer föreslagit, skola åtskilliga år förgå, innan
en tillämpning af ett sådant beslut kan komma till stånd; och jag
hoppas, att under tiden skeppsgossecorpsen skall så tillväxa, att den kan
lernna full tillgång på lämpliga personer för rekrytering. Det förefaller
mig besynnerligt, om Kammaren äfven i år skulle afslå detta förslag,
då jag icke kan se några skäl härför, om man icke tager enskilda intressen
till hjelp. Men skola enskilda intressen gälla vid frågans afgörande,
då beklagar jag den sammansättning Riksdagen har.

Jag ber att, på grund af hvad jag nu anfört, få yrka afslag å
Utskottets hemställan samt bifall till Herr Lyths och min motion.

Herrar Pelir Larsson och Lind instämde med Herr Danielson.

Herr Key: Jag har begärt ordet egentligen för att bemöta de
ärade motionärerna, hvilka — enligt hvad vi nyss hört — icke äro särdeles
nöjda med detta Stats-Utskottets utlåtande, och det kan icke förtänkas
dem.

Den förste ärade motionären upprepade i sitt för öfrigt mycket
varma och talangfulla anförande gång efter annan den frågan: hvad
begära vi? hvad begära vi? Jag skall bedja att få följa honom på denna
väg och något belysa hvad motionärerna verkligen begärt. De hafva
först och främst begärt, att Riksdagen redan år 1880 skall fatta ett
beslut, motsatt det, som Riksdagen fattade 1876 och sedermera upprepat
1878 och 1879. Märk, mine Herrar, att taga ett beslut, motsatt
det, som de två nästföregående riksdagarne fattat: detta begära motionärerna.
Kanske är dock detta något för mycket begärdt, ty så hastigt
vexla väl ändå icke åsigterna inom Riksdagen. Men vidare, hvad begära
motionärerna? Jo, i klämmen till deras motion heter det: »att
Riksdagen ville för sin del besluta och hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, att, så snart vid båtsmanshållet någon ledighet inträffar, ny
rekrytering icke må ega rum, utan nummer efter nummer tills vidare
ställas på vakans samt att de inflytande vakansafgifterna må användas
till skeppsgosseeorpsens förökande eller till fyllande af andra krigsflottans
behof». Alltså tillåta motionärerna att i samma mån vakansafgifterna
inflyta, dessa må användas efter Kongl. Maj:ts godtfinnande
till skeppsgosseeorpsens förökande eller till fyllande af andra krigsflottans
behof. Jag undrar, om motionärerna tänkt sig att Kongl. Maj:t
enligt deras förslag kan, utan Riksdagens hörande, bygga t. ex. rammar
för dessa inflytande vakansafgifter? Jag för min del måste dock tillstå,

O vt båtsmanshållets
ställande
på
vakans.
(Forts.)

3T:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

lande på
vakans.
(Forts.)

Om båtsmans- att med allt förtroende till Kongl. Maj:ts behandling af Femte hufvudhåilets
stål- titeln, vill jag icke vara med om att lemna eu så vidsträckt dispositionsrätt
öfver ifrågavarande anslag, som motionärerna föreslagit.

Den andre motionären, som senast hade ordet, såg saken från uteslutande
statsekonomisk synpunkt och förklarade att han ville hushålla
med statens medel. Ja, detta är ett mycket lofvärdt ändamål, som jag
icke kan annat än prisa. Men ur denna synpunkt sedt är det väl ock,
förmodar jag, i statens intresse, att vakansafgifterna sättas så höga
som möjligt? Då kan det likväl hända, att icke alla rotehållare äro
så oegennyttiga som motionären, utan föredraga att rusta effektivt.
Sätter man å andra sidan vakansafgifterna mycket lågt, så förlorar ju
staten härpå. Men hvad gör det, invänder kanske motionären: det
skall ändock blifva ren uträkning för staten. Nej, svarar jag, ty om
vakansafgifterna sättas lågt, kan det verkligen hända, hvad en talare
på skånebänken nyss här antydt, att man derigenom skall samla ökade
krafter mot en blifvande försvarsreforrn. Rikets städer t. ex. halva
fått hälften af sitt båtsmanshåll efterskänkt; och för resten halva de
fått betala en mycket låg vakansafgift. Möjligen skulle man kunna
finna någon del af den på visst håll rådande obenägenheten mot indelningsverkets
afskaffande härfiyta från denna omständighet. Min öfvertygelse
är, att om der och hvar i orterna mycket låga vakansafgifter
sattes, så skulle icke längre många der blifva ifriga anhängare till en
förändrad härorganisation under förutsättning af indelningsverkets upphäfvande.
Sådan är den mänskliga naturen; jag tillåter mig icke något
omdöme, men säkert är, att så skulle förhållandet komma att blifva.

Det är dessa tvenne skäl, som för mig varit talande och som gjort,
att jag hvarken förut eller nu kunnat förena mig med motionärerna i
deras framställning. Både det skäl, som jag först nämnde, att Riksdagen
så nyligen och upprepade gånger fattat beslut, motsatt det motionärerna
vilja, och det skäl jag sedermera antydde, att nemligen antingen
staten skulle blifva lidande på reformen, eller också hela vakanssättningsförsöket
stanna på papperet, utgöra hinder för bifall till motionen.
Jag är sjelf äfven båtsmansrotehållare och talar således icke i
något eget intresse. Min öfvertygelse, jag upprepar det, är att denna
förändring måste ske i sammanhang med hela indelningsverkets upphäfvande;
förr bör den icke gå och förr kan den icke gå.

Häruti förenade sig Herr Lars Ersson.

Herr Nils Petersson: Jag har icke kunnat dela Stats-Utskot tets

åtgörande i denna fråga, utan önskat, att Stats-Utskottet skulle
hafva bifallit motionärernas förslag, detta af samma skäl som motionärerna
framhållit, nemligen att man icke bör misshushålla med statens
medel. Det skälet är i min tanke tillräckligt talande skäl för bifall
till motionärernas förslag. De skäl, Stats-Utskottet anfört för sitt tillstyrkande
om afslag å motionen, synas mig deremot föga bevisande.
Af diskussionen har emellertid framgått, att det hufvudsakligaste skälet
Utskottet haft för afslag till motionärernas framställning varit, att
motionen icke framkommit i sammanhang med förslag om lösningen
af försvarsverks frågans ordnande i sin helhet. Jag kan dock icke

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

N:o 22.

fatta, att ett bifall till motionen kunde vara till hinders för försvarsfrågans
lösning. Huru origtig och falsk en sådan åsigt är, hafva också
motionärerna visat i sina yttranden. En ledamot af Stats-Utskottet, som
nyss yttrade sig från talarestolen, åberopade såsom ett skäl mot motionen
att det visat sig, att icke alla rotehållare, som fått tillåtelse att
ställa båtsmännen på vakans, begagnat sig af denna tillåtelse till följd
deraf, att dels vakansafgiften vore så hög, att man icke behöfde frukta
att alla rotehållsnumren skulle blifva stälda på vakans, dels mången
rotehållare icke hade så stort intresse af att hålla numret vakant
som af att hålla karl. Det vore derföre, så resonerade talaren, ett
misstag att begära att båtsmanshållet skulle sättas på vakans, ty det
kunde komma att trycka i alla fall. Orsaken hvarför motionärerna vilja
hafva samtliga båtsmansnumren stälda på vakans är, såsom jag ofvan
nämnt, dels att en sådan åtgärd skulle vara en verklig hushållning med
.statens medel dels den omständigheten att det närvarande förhållandet
är förenadt med verklig finansiel uppoffring från statens sida. I motionärernas
förslag är ock den framställning gjord, att de inflytande vakansafgifterna
skulle användas icke blott till skeppsgossecorpsens förökande,
utan äfven till fyllande af andra krigsflottans behof. Då man ofta hör
talas om att, oaktadt inånga millioner årligen offras på vårt försvar,
detsamma ändå icke kan anses dugligt och att försvaret skulle kunna
erhållas för mycket billigare pris, är det val äfven skäl att söka nå
detta mål.

Samme ärade talare anförde äfven såsom ett skäl mot bifall till
motionen, att densammas antagande kunde hafva en skadlig inverkan
på ordnandet af vårt landtförsvar. Jag vill häremot endast anmärka,
att i fråga om de indelta soldaterna är icke begärd någon vakanssättning,
såsom i fråga om båtsmännen.

Jag skall icke vid denna sena timme längre upphålla Kammaren,
utan vill blott tillägga, att skälen för ett anslag a motionen, enligt
mitt förmenande, icke hålla streck. Den omständigheten a.tt sedan efter
det nu i åtta år varit i Blekinge och Södra Möre medgifvet att ställa
båtsmanshållet på vakans, der ännu återstår 152 rotehållsnummer, som
icke begagnat sig af detta medgifvande, är i min tanke bästa beviset
derpå, att om motionen nu bifölles, många år ändå skulle komma att
förflyta, innan vakanssättningen blefve allmän.

Jag yrkar bifall till motionärernas förslag och afslag å Utskottets
hemställan.

Herr Jonas Jonasson i Gullaboås förenade sig med Herr Nils
Petersson.

Herr Aug. Peterson: Anledningen dertill att jag begärt ordet

var ett yttrande af Herr Sven Nilsson, att det skulle vara förmånligt
för rotehållarne, om de finge sätta båtsmännen på vakans. Jag skall
be att få upplysa honom derom, att i Blekinge i allmänhet icke så är
förhållandet; vore det föreskrifvet, att rotehållarne derstädes ovilkorligen
skulle ställa båtsmännen på vakans, skulle en stor del af rotehållarne
tvärtom finna sig mycket missbelåtna, Rotehållarne i de norra

Andra Kammarens Prot. 1880. N:o 22.

Om båtsmanshållets
ställande
på vakans■
(Forts.)

!N:o 22. 50 Onsdagen den 10 Mars, e. m.

Om låtsmans- delarne af länet, som hafva mera god t om skog, men sämre jordmån,

de på tokans. hafva nem%en ingenting emot att lemna torp "åt sina båtsmän, under
(Forts.) '' ^et kustboarne, som icke hafva så godt om lägenheter att sätta båtsmännen
på samt mindre godt om bränsle och timmer till byggnader,
gerna betala för vakanserna 120 å 130 kronor om året. Om motionen
skulle bifallas, skulle jag således önska att icke alla båtsmanshållen
sattes pa vakans, utan att rotehallaren finge välja, om han ville hålla
karl eller sätta honom på vakans.

Det har vid diskussionen af en föregående punkt nämnts, att båtsmännen
äro mindre lämpliga för vårt sjöförsvar. Detta är jag för min
del förvissad om, för så vidt fråga är om de äldre båtsmännen, men
de yngre, som ingått som rekryter, och som undergå exercis och öfningar,
anser jag kunna blifva lämpliga sjömän. Det vore derföre äfven
ur den synpunkten önskligt, att någon inskränkning i uppfordringen
kunde ske, sa att icke ett så stort antal båtsmän uppfordrades för
hvarje år, som nu sker. Jag bär bär ett litet utdrag ur uppfordringsrullan
för år 1879, som visar, att från Januari till och med April
månader uppfordrades 669 båtsmän, från Maj till och med Augusti
1,076 och från September till och med December 816, hvilka alla
tjenstgöra under fyra månader. Detta antal är mycket större än det
som i Utskottets betänkande sid. 5 uppgifves för år 1878. Enligt
en annan uppgift, hvilken dock ej stöder sig på officiella handlingar,
skulle det finnas 200 rekryter, som exercera och åtskilliga äldre
båtsmän, som användas till andra befattningar på varfven och derför
kallas varfsbåtsmän, men hvilka ej äro underkastade exercis. Någon
skada skulle således enligt min tanke ingalunda uppstå genom en minskning
i^ uppfordringen; tvärtom skulle en besparing derigenom uppkomma,
så att anslaget skulle kunna räcka till.

Jag skall emellertid icke längre uppehålla Kammarens tid och icke
heller framställa något yrkande i frågan.

Herr Danielson: Det var endast med anledning af den ärade

statsutskottsledamotens på kalmarbänken, Herr Keys yttrande som
jag begärde ordet. Han sade nemligen att motionärerna icke i lämpliga
ordalag framstält sitt förslag, utan att medlen skulle, i händelse
af bifall till deras motion, kunna användas på ett sätt, som de icke
förutsett. Om jag känner den ärade talaren rätt, brukar han icke
vara så villrådig i formulerande af utskottsärenden, att han icke, om
han velat, skulle kunnat hitta på någon utväg att i någon mån förändra
ordalagen i klämmen af vår motion; men det är tydligt att då man
icke har den goda viljan, så blir mycket olämpligt och otydligt, som
eljest kunde vara rätt bra. Hans sätt att se saken förefaller mig dock
något egendomligt. Han framhöll att staten skulle förlora derpå, ty
han antager att vakansafgifterna skulle säkerligen hållas låga och derjernte
medlen kunna användas till sådana ändamål, som byggande af
krigsfartyg. Jag tror dock att, huru man än kommer att använda
dessa medel, vare sig till byggande af krigsfartyg eller för andra flottans
behof, vakanssättningen ändå alltid kommer att medföra fördel
för staten; ty såsom för närvarande sker, är det ovilkorligen en förlust
att uppehålla eu institution, som icke kan gagna staten vare sig

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

N:o 22.

nu eller framdeles. Blifva åter vakansafgifterna inbetalda, kan staten Om båtsmansbättre
än hittills tillgodogöra sig båtsmanshållet. Han sade vidare, att Yllets ställanmotionärernas
förslag endast vore en organisation på papperet. Ja, de pd vaisansdet
är val möjligt att så är förhållandet; men så vidt jag vet måste (Fort8-)
alla organisationer först tecknas på papperet, innan de kunna förverkligas,
så att i detta hänseende tror jag ingen fara förefinnes, om Riksdagen
beslutar sig för denna sak. Vi hafva här också hört, att det
egentliga skälet för Utskottets afstyrkande af motionen varit det, att
man icke vill medgifva några förändringar förr än det blir möjligt
att genomdrifva en ren värnpligt på samma gång som indelningsverket
skulle upphäfvas, och Utskottets ärade vice ordförande tilläde, att
förr bör och skall båtsmanshållet icke afskaffas. Detta tror jag dock
hvarken jag eller han böra säga; ty det kan finnas många andra, som
säga att förslaget både bör och skall gå igenom och således kan det
äfven hända att hvarken han eller jag får hafva sista ordet i den
saken.

Herr J. Andersson i Jönvik: Jag har begärt ordet endast för

att yrka bifall till Utskottets hemställan, och jag gör det desto hellre,
som jag vet, att Första Kammaren för sin dei redan bifallit den. Jag
kan dock icke underlåta att uttala min förvåning öfver att motionärerna
nu för fjerde gången komma fram med samma förslag, likasom om de
icke begrepe, att denna motion är alldeles densamma, som de tre gånger
förut framlagt, utan att några omständigheter passerat, som kunde
inverka på bedömandet af frågan. Jag förmodar emellertid att, då
Kammaren vid föregående riksdagar afslagit detta förslag, den äfven
nu skall göra detsamma.

Ofverläggningen förklarades slutad, hvarefter propositioner gåfvos
å de yrkanden, som blifvit gjorda ; och biföll Kammaren Utskottets
hemställan.

I anseende till den långt framskridna tiden, afbröts nu föredragningen
af Stats-Utskottets förevarande Utlåtande, för att i stället fortsättas
i Kammarens nästa sammanträde.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

Stats-Utskottets memorial N:o 18, med förslag till voteringspropositioner
med anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga
frågor rörande anslagen under riksstatens Fjerde hufvudtitel;

Samma Utskotts utlåtande N:o 19, i anledning af väckt motion
om understöd för anläggning af en båthamn vid fiskeläget Borstahusen
i Rönnebergs härad af Malmöhus län;

Bevillnings-Utskottets memorial N:o 11, i anledning af Första
Kammarens återremiss af Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 8, angående
väckt förslag om förbud mot befordran med post af tidningar
och tidskrifter, som innehålla lotteriannonser; samt

N:o 22.

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

Banko-Utskottets utlåtande N:o 9, i anledning af väckt motion om
åtskilliga ändringar i bankoreglementet.

Dessa ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan för
nästa sammanträde.

§ 4.

Upplästes två till Kammaren inkomna så lydande sjukbetyg:

Att Riksdagsmannen af Andra Kammaren Herr Åke Andersson i
följd af sjuklighet (magkatarr och hypokondri) är tillsvidare oförmögen
att deltaga i riksdagsgöromålen intygas på embetsed.

Trelleborg den 6 Mars 1880.

G. Fr. Möller.

Distriktsläkare.

Att Herr Brukspatronen C. A. Giöbel i följd af rheumatisk åkomma
är under närmaste dagarne oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet,
varder härmed intygadt.

Stockholm den 10 Mars 1880.

C. G. S. Hiort af Ornäs.

Med. licentiat.

Med stöd af sist omförmälda sjukbetyg erhöll Herr Giöbel, på
derom genom Herr vice Talmannen framförd anhållan, ledighet från
riksdagsgöromålen under 10 dagar från och med denna dag.

En af Herr Anders Svensson i Lösen skriftligen gjord framställning
derom, att, i anseende till hans hustrus fortfarande svåra sjukdom,
den honom beviljade, med gårdagen tilländagångna ledighet från riksdagsgöromålen
måtte varda med fyra dagar förlängd, blef af Kammaren
bifallen.

Åfvenledes beviljades ledighet från riksdagsgöromålen för:

Herr Al. G. Boström ......... under 3 dagar från och med den 13 Mars

»	J. Sandvall ...............	»	14	)>	»	))	15	))
S)	S. A. Hedlund...........	))	14	»	»	)>	15	»
B	J. M. Svensson .........	))	12		»	»	15	»
D	J. N. Biesert ............	))	10	»	»	)>	15
»	I. Asklöf.....................	»	14	))	)>	»	16
»	C. A. Jönsson ............	»	14	»	»	»	16	»
))	J. G. Granlund .........	)>	14	»	))	))	16	»
»	A. Svenson i Edum ...	»	14	»	))	»	17	»
»	A. P. Lind ...............	B	14	»	x>	))	17
))	J. Jonasson i Gullaboås	»	14	)>	))	y>	17
»	A. Larsson i Flicksäter	»	14	5)	»	y>	18	)>
»	G. F. Asker...............	»	14	»	»	)>	18	))
»	0. Perman..................	)>	14	»	))	y>	18	»
»	P. Pehr sson i Törneryd	»	14		)>	5)	18	»
»	Pehr Bricsson............	»	14	B	3>	B	18	»

Onsdagen den 10 Mars, e. m.

N:o 22.

E. Westin ..................	under 14 i	iagai	• från	och med den 18 Mars
Grefve F. Wachtmeister	))	14	»	»	))	18	)>
And. Bengtsson .........	»	14	»	»	»	18	5>
F. G. Sandvall .........	)>	14	>)	»	»	18	»
C. Mejenqvist ............	))	14	»		»	19	»
Lavs Börjesson .........	))	14		»	»	19	»
Folke Andersson.........	»	13	»	))	»	19	»
Joh. Eric Ericsson ...	»	11	»		))	19	)>
J. Andersson i Tenhult	))	12	»		»	19	))
Grefve A. Piper.........	»	14		»	»	19	»
N. J. Boström .........	»	13		»	»	19	)>
Aug. Petersson...........	»	10	»	»	)>	20	»
C. IV. .Linder............	»	10	»		»	22	» och
Lars Ersson...............	5)	11		»	))	22	»
		§ 5.

Föredrogos och godkändes Stats-Utskottets förslag dels till Riksdagens
skrivelse, N:o 4, till fullmäktige i Riksgäldskontoret angående
Riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit sedan början
af 1879 års riksdag, dels till underdånig skrifvelse, N:o 5, angående
Norbergs jernvägs nya aktiebolag.

Likaledes föredrogs och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse, N:o 6, angående förändrad lydelse af
sista punkten i 1 § af 24 kap. Byggningabalken.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter åtskiljdes
kl. 1/4 12 e. m.

In fidem

II. A. Kolmodin.

Andra Kammarens Prot. 1880. N:o 22.