RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1880:41

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1880. Första Kammaren. H:o 41.

Fredagen den 7 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades två protokollsutdrag för sammanträdet å f. m.

Upplästes och godkändes Riksdagens Kanslis förslag dels till
Riksdagens underdåniga skrifvelse N:o 28, angående åtgärder för
utredning af näringarnes ställning, dels till nedannämnda delar af
Riksdagsbeslutet:

N:o 1, Ingressen;

N:o 2, Slutmeningen;

N:o 8, angående verkstäldt val af Justitieombudsman och hans
suppleant;

N:o 4, angående kreditivsummorna;

N:o 5, angående decharge för fullmäktige i Riksgäldskontoret;

samt

N:o 6, angående val af fullmäktige i Riksbanken och Riksgäldskontoret.

Föredrogs ånyo Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets den 5
och 6 Maj bordlagda utlåtande N:o 1, i anledning af väckt motion
om upphäfvande af den Riksbanken och de enskilda sedelutgifvande
bankerna medgifna rätt till särskild handräckning i utsökningsmål.

Herr Sundell: Ehuru jag i Utskottet haft mycket litet medhåll,
anser jag mig ändå böra vidblifva min motion och här söka försvara
den. Jag skall likväl icke blifva mångordig.

I Utskottet yttrades, att, om detta ombudsmanskap, som pålagts
öfverexekutor, borttages, skulle deraf följa ökade kostnader för de
lagsökte. Detta är dock icke händelsen, ty den ombudsmannaskyldighet,
hvarom här är fråga, åligger icke öfverexekutor utan ersättKammarens
Prot. 1880. N:o 41. 1

Upphäfvande
af Riksbankens
och enskilda
bankernas rätt
till särskild
handräckning i
utsökningsmål.

S:o 41. 2

Fredagen den 7 Maj, e. in.

Upphäfvande ning. I Utskottet bär också blifvit sagdt, att ifrågavarande omaf
Riksbankens budsmanskapet borde utsträckas derhän, att öfverexekutor skulle vara
bTnkernafrätt förpligtad att indrifva alla de medel, i afseende på hvilka lagsökningstui
särskild resolution blifvit af honom meddelad. Bankofullmäktige i sitt inhandräckning
i fordrade och afgifna utlåtande vilja härleda det åliggande, hvarom
utsökningsmål. nu handlas, från stadgandet i 15 kap. 9 § Rättegångsbalken der det
(Forts.) heter: »Den, som fått af Rätten lof att rättegångssaker drifva, vare
skyldig att utan betalning hjelpa de fattiga för Rätta, då Domaren
det pålägger». Detta skäl är sannerligen så »fattigt», att det förundrar
mig, att bankofullmäktige, bland hvilka finnas juridiskt bildade
män, kunnat framkomma dermed; och jag nämner detta för
att visa, hvilka grunder man måst tillgripa för att söka nedgöra
motionen.

Hvad beträffar Riksbankens ombudsmans yttrande om det ringa
besvär, som skulle vara förenadt med detta ombudsmanskap, så anmärker
jag, att det verkligen icke är så litet, som han omförmäler.
Men det är icke för besvärets skull utan för det motbjudande och
rättsvidriga i denna institution, som motionen blifvit väckt. Man
kan också förundra sig öfver och fråga, hvarföre är denna rätt gifven
Riksbanken och de enskilda sedelutgifvande bankerna, då den icke
förunnats de penningeför valtan de aktiebolag, som på senare tider
uppstått både bär i Stockholm och annorstädes; och man bar icke
hört talas om, att dessa bolag haft svårare att indrifva sina fordringar
än Riksbanken och de enskilda bankerna.

Jag skall icke tvista med "Utskottet derom, att en eller flera
myndigheter kunna om upphörande af det här ifrågavarande ombudsmanskapet
göra anhållan hos Kongl. Maj:t, som derefter, ifall giltiga
skäl finnas för handen för öfverexekutorernas befriande från åliggandet,
derom har att göra framställning till Riksdagen; men jag tror,
att den utväg jag valt är lika acceptabel, och då torde det qvitta,
hvilket sätt som först väljes.

Det har också sagts, att någon ändring häri icke skulle kunna
ske, så länge nu gällande oktrojer för de enskilda bankerna räcka.
Men nu förhåller det sig så, att, enligt dessa oktrojer, bankerna äro
skyldige att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som innefattas
i Kongl. Kungörelsen den 12 Juni 1874; och jag vill då fråga, om
icke Riksdagen är fullt befogad att ändra 34 paragrafen och många
flera. Jag vidhåller min motion och anser mig derföre böra yrka:
»att Riksdagen för sin del, beslutar, att bestämmelserna i Kongl.
plakatet och påbudet den 18 April 1681, 34 paragrafen af Kongl.
Kungörelsen den 12 Juni 1874, angående enskilda banker med rätt
att utgifva egna kreditsedlar, och 38 paragrafen i Kongl. Kungörelsen
den 19 Maj 1879, angående Riksbankens styrelse och förvaltning,
såsom numera öfverflödiga, icke vidare gälla.»

Herr Samzelius: Då eu motionär, såsom nu är fallet, i Utskottet
rönt så ofantligt liten sympati för sitt förslag, så må det väl

Fredagen den 7 Maj, e. m.

3 K:o 41.

honom förunnas att i Kammaren utgjuta sina bekymmer; och derom
är ingenting att säga. Men han har vändt sig icke blott mot hvad
Utskottet sagt, utan äfven mot hvad Utskottet icke sagt. Utskottet
har såsom stöd för sitt afstyrkande icke begagnat de af Bankofullmäktige
angifna skäl, mot hvilka han rigtat sina anmärkningar.
Det är sant, att en del af de större kreditanstalterna icke blifvit
tillerkända den förmån som de enskilda bankerna, att nemligen blifva
likstälda med Riksbanken uti ifrågavarande afseende. Men frågan
kunde vara, huruvida icke skäligt vore att tillägga dem denna förmån
jemte flera andra inrättningar, som äfven hafva samma förmån.
Det är icke samma sak att vända sig till dessa enskilda kommissionärer.
De hafva icke skyldighet till annat än att inlemna handlingar
och uttaga dem utan någon garanti för, att de äro vederhäftiga
att mottaga medlen eller att redovisa för dem, hvaremot
man anser sig hafva en god garanti, när de öfverlemnas i öfverexekutorernas
händer. Då Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ensam
var öfverexekutor, har han haft detta bestyr utan att någon klagan
deröfver försports. I andra länder är rättigheten för enskilde till
och med att skriftvexla med mydigheterna mera utsträckt än här i
Sverige, och deremot har icke någon klagan försports. Man är tvärtom
der van, att, när man har ett ärende att afhandla med en myndighet,
helt enkelt skrifva ett bref derom och nedlägga detta i en
breflåda, hvarpå man får svar. Så tillvägagår man der, men icke så
här. Troligt är dock, att i tidernas lopp man äfven i Sverige har
anspråk på att få vända sig direkt till myndigheterna. Öfverexekutor
är i detta fall icke domare. Nu är visserligen öfverexekutorn i Falun
både domare och öfverexekutor, men man får icke förblanda de två
olika sakerna. Det är icke såsom domare utan såsom öfverexekutor,
utan någon domsrätt, han endast har att anbefalla exekution på
klara och ostridiga anspråk, men alldeles icke att afdöma några tvister.
Jag vill icke längre uppehålla Kammarens tid vid denna sena tid af
riksdagen, utan jag får endast på de — som jag tror — goda skäl,
som Utskottet här anfört, anhålla om bifall till Utskottets förslag.

Herr Lagerstråle: Jag instämmer i de skäl, som dels af
Utskottet äro åberopade, dels af den sista talaren anförda. För min
enskilda del vill jag tillägga, att för mig skulle allenast det sista
af Utskottet åberopade formella skälet vara tillräckligt. Det synes
mig nemligen icke vara den lämpliga vägen för en tjensteman, som
är missbelåten med gällande författning om hans embetsåligganden,
att med begagnande af sin riksdagsmannarätt göra frågan till föremål
för Riksdagens bepröfvande i främsta rummet, utan tjenstemannen
bör väl först och främst vända sig till dem, som i administrationen
äro öfver honom, för att få under pröfning, hvad han i
sin embetsförvaltning anser vara mer eller mindre tryckande.

Upphäfvande
af Riksbankens
och enskilda
bankernas rätt
till särskild
handräckning i
utsökningsmål.

(Forts.)

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Tal -

X:o 41. 4

Fredagen den 7 Maj, e. m.

Upphäfvande mannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till Utaf
liik.ibankens [ätandet och dels att Kammaren, med afslag derå, måtte för sin del
bankernas rätt besluta, att Kongl. plakatet och påbudet den 18 April 1681, 34
till särskild paragrafen i Kongl. förordningen den 12 Juni 1874, angående enhandräckning
i skilda banker med rätt att utgifva egna kreditsedlar, och 38 parautsökmngsmål.
grafeu j Kongl. kungörelsen den 26 September 1879, angående Riks(Forts.
) bankens styrelse och förvaltning, icke vidare skola gälla; framstäldes
proposition på bifall till Utlåtandet och besvarades med ja.

Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets
den 5 och 6 Maj bordlagda Utlåtande N:o 2, i anledning
af väckt motion om förstärkning af Riksbankens grundfond.

Förordnings- Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Ut''Irdfalesr^äufottets
den 5 och 6 Maj bordlagda Utlåtande N:o 43, i anledning
^öfver vattnet ådels återremiss från båda Kamrarne af vissa paragrafer i de uti
hans grund, Utskottets Utlåtande N:o 12 innefattade förslag till förordningar om
m. m. jordegares rätt öfver vattnet å hans grund samt om allmän flottled,
dels ock Kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande lydelsen af ej
mindre vissa andra paragrafer i samma förordningsförslag, än förslaget
till förordning om ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka.

lista pimsten.

Herr Gahn: Jag vill blott till Lag-Utskottets ordförande framställa
den fråga, huru. för den händelse att enligt 6 paragrafen ersättning
för uppdämning blifvit bestämd att utgå vare sig på en
gång, eller återigen, denna ersättning skall återgäldas i det fall der
den ene strandegaren ensam bygger dam, men den andre strandegaren
sedan begagnar sig af sin rätt att sjelf för sin andel begagna dammen.
Här stadgas visserligen att han skall återgälda den ersättning
han uppburit för olägenhet och ersätta dammens halfva värde, men
rörande expropriationskostnaden för vattendränkt jord synes mig
som stadgande saknas, att något derom äfven bort yttras i denna
paragraf.

Herr Lagerstråle: Den fråga, som den förre talaren framstälde,
har icke varit föremål för behandling i denna paragraf. Här
har endast varit afsedt att bestämma hvad en strandegare skall
erlägga till egaren af den motsatta stranden, när den förre till den
senare öfverlåtit sin dämningsrätt, men sedermera några år derefter
åter vill begagna dammen för användande af sin lott i vattnet. Då
skall han återlemna godtgörelse för olägenhet af dambyggnaden, såvida
den icke såsom årlig afgift utgått. Men här är icke fråga om

Fredagen den 7 Maj, e. m.

5 N:o 41.

sådan skadeersättning, som till äfventyrs kan vara till andre strand- Förordningsegare
utföst eller bestämd. Den har icke i denna paragraf kunnat. Pjsla9 om
vara föremål för Lag-Utskottets pröfning, och afgörandet deraf måst
bero på de förhållanden, som kunna framhållas och göra sig gäl- hans grund,
lande vid afgörandet af dylika ersättningsanspråk. Här är endast m. m.
fråga om den godtgörelse, som den ene strandegaren skall lemna åt (Forts.)
den andre för damfäste.

Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

2:dra punkten.

Herr Ekman, Carl: Efter den temligen långvariga öfverläggningen
rörande denna paragraf, när den så kallade Vattenlagen förra
gången var föremål för Kammarens pröfning, beslöt Första Kammaren
att bifalla den redaktion, som var afgifven af Friherre Hamilton.
Med anledning af de olika beslut, som sålunda fattades i båda
Kamrarne, har nu Lag-Utskottet framstält ett förmedlingsförslag.

Men efter min uppfattning är detta förmedlingsförslag af den beskaffenhet,
att det helt och hållet skulle tillintetgöra de åsigter, som i
denna Kammare uttalades till stöd för bifall till Friherre Hamiltons
redaktion; ty efter det förslag till paragrafens ordalydelse, som nu
har blifvit framstäldt, skulle det först och främst pröfvas, huruvida
vattenverket vore till väsentligt gagn för orten. Jag tror för min
del, att vid ett sådant tillfälle det verkligen icke skulle vara så svårt
för jordegare att få några personer, som intyga, att det verk, som
begärt att få verkställa eu dylik uppdämning, icke vore af någon
väsentlig vigt för orten; det skulle åtminstone vara möjligt för dem
att kunna få personer, som lemna något sådant intyg, och då vore
frågan således derigenom redan ganska tvistig. Vidare skulle den
jord, som fick uppdämmas, endast få vara af afrösningsjords natur.

Om således det förekomme, att det vore någon liten jordlapp af
ganska ringa betydelse, som icke räknades till afrösningsjord, men
som blir dämd genom denna dam, skulle det lägga ett hinder i
vägen för uppdämningen. Jag tror således, att, såsom paragrafen
nu har blifvit redigerad af Lag-Utskottet, skulle det blott verka att
göra snart sagdt hvarje sådan uppdämning, som man önskar få rättighet
till emot full ersättning till jordegaren och till och med 50
procent deröfver — det har jag ingenting emot — fullständigt illusorisk.
Jag får derföre för min del hemställa, att Första Kammaren
måtte vidblifva det beslut, som Kammaren i denna fråga förut
en gång fattat.

Herr Lindgren: Mot Lag-Utskottets föreliggande sammanjemkningsförslag
har jag anmält min reservation. Jag har icke kunnat

N:o 41. 6

Fredagen den 7 Maj, e. m.

Förordnings- förlika mig med Utskottets åsigter i denna del, och jag ber att nu
förslag om g närmare angifva grunderna derför.

^öfvervattneTl ^ paragrafen Riksdagsordningen är stadgadt, att, när Kamhans
grund, rarne stanna i olika beslut öfver någon fråga, som har inkommit
m. m. till Kammaren från ett ständigt eller i dess ställe särskildt tillsatt
(Forts.) Utskott, skall Utskottet söka sammanjemka de olika meningarne,
om det kan ske, eljest, heter det, »skall frågan, utom i de fall 65
paragrafen upptager, anses hafva för den riksdagen förfallit.» Huru
sammanjemkningen bör utföras, eller efter hvilka grundsatser den
bör göras, derom talar grundlagen ej. Men man torde väl ändå
kunna taga för gifna några vissa allmänna grunder att rätta sig
efter. Så föreställer jag mig, att ett sammanjemkningsbeslut icke
får innehålla några nya hufvudsakliga bestämmelser, som förut icke
varit under Kammarens pröfning, icke heller att den ena Kammarens
beslut med fullständigt åsidosättande af den andras bör framläggas
till antagande. Sammanför man nu detta med Utskottets
åtgörande i denna del, så kan jag icke se, att det är fullt tillfredsställande.
Första Kammarens beslut var, att, om »jord, som kan
genom uppdämning sättas under vatten eller deraf skadas, är af
den beskaffenhet, att den genom uppdämningen derå skeende skada
pröfvas vara ringa mot den nytta, som af uppdämningen vinnes, må
dock uppdämning kunna ske mot ersättning, motsvarande fulla värdet
och hälften derutöfver.» Det var den enda skälet. I sammanjemkningsförslaget
från Utskottet äro framhållna tre hufvudsakliga
skäl för samma beslut. Det ena innehåller ungefär detsamma, som
nyss är nämndt, och som Första Kammaren antagit; det andra, att
jorden skall vara afrösningsjord; och det tredje, att verket skall
pröfvas blifva till väsentligt gagn för orten. Man har dervid afvika
från det privaträttsliga förhållandet parterna emellan och kommit
in på den ekonomiska lagstiftningen. Det kan icke vara rigtigt
eller rätt. Följden blir också den orimligheten, att, om icke
anläggningen pröfvas blifva för orten eller det allmänna till gagn
eller till och med till »väsentligt» gagn, så får domstolen icke gifva
lof'' dertill, om än företaget må vara till aldrig så stor nytta och
gagn för parterna. Dessutom tyckes det väl vara parterna, som
skulle få bestämma dess nytta och gagn företrädesvis och domstolen
icke behöfva åtaga sig något förmyndareansvar för dem, i hvad
mån anläggningen kan i och för sig bringa framgång och nytta
eller skada. Jag vill derföre, med åberopande af det lagrum, som
jag nyss uppläste, och på grund af öfrige förebragte skäl, hemställa,
att Kammaren måtte, med afslag å Utskottets sammanjemkning, förklara
frågan för denna riksdag förfallen.

Herr Lagerstråle: Den siste talaren fäste sig vid den formella
omständigheten, att det föreliggande förslaget icke skulle vara
ett sammanjemkningsförslag derföre, att det upptoge förhållanden,
som icke varit omnämnda i någotdera af de särskilda beslut, som i

7 J(:o 41.

Fredagen den 7 Maj, e. in.

de båda Kamrarne fattats. Men jag vågar påstå, att det ligger Förordningsemellan
dessa begge beslut, hvilka voro de ytterligheter, mellan /r°jf^es0^ätt
hvilka sammanjemkningen skulle ske. Så väl den ärade talaren, J°fv//Tätta™ a
som äfven den näst föregående tyckes anse, att det af Första Kam- hans grund
maren fattade beslutet skulle genom sammanjemkningsförslaget vara m. m.
till sin betydelse tillintetgjordt. Det vågar jag till fullo bestrida. (Forts.)
Att naturligtvis någon minskning i ett besluts vigt och värde måste
ske, när det skall sammanjemkas med ett annat, det ligger i sakens
natur. Ty i ett sammanjemkningsförslag kan icke någondera Kammaren
förutsätta, att dess beslut skall blifva af Medkammaren antaget.
Det är visserligen sant, att i en och annan mindre vigtig
fråga har det så tillgått, att man hemstält till ena Kammaren att
förena sig med den andra, och så kommer äfven framdeles förmodligen
att ske. Men i en sådan vitalomständighet som denna vågar
jag påstå, att ett dylikt försök till sammanjemlining skulle misslyckas,
hvarför ock det nu framlagda är ett försök att fa kyrkan
stäld midt i byn, som man säger. Att de ärade talarne icke hafva
rätt uppfattat förslaget, det kan man finna af hvad de om detsamma
hafva yttrat. I Första Kammarens beslut var det förutsatt,
att en uppdämning finge ske mot ersättningsskyldighet, om vattenverket
kunde skada jorden, när skadan pröfvades vara ringa mot den
nytta, som uppdämningen gjorde. Här talas icke ett ord om beskaffenheten
af denna jord, om den är inrösnings- eller afrösningsjord,
odlad eller icke odlad jord. Men skadan skall pröfvas vara
ringa mot nyttan af uppdämningen. Igenom Andra Kammarens
beslut utestängdes åter all rätt till uppdämning, äfven om ersättning
lemnades. I sammanjemkningen är sagdt, att, om det för
orten pröfvas vara af ett väsentligt gagn, då får uppdämning ske
till skada å annans egor, om skadan är synnerligen ringa mot
värdet af den tillökning i drifkraft, som uppstår, äfven när uppdämningen
sker å hvad slags jord som helst. A andra sidan är
man icke begränsad till en »ringa skada», när vattenuppdämningen
sker på jord, som är afrösningsjord. I detta afseende är ju en utsträckning
föreslagen af den uppdämningsrätt, som fans i Första
Kammarens beslut; ty der var det sagdt, att, äfven om det gälde
afrösningsjord, skulle skadan vara ringa mot den nytta, som af uppdämningen
vinnes. Det är en sanning, att orden »nyttan, som af
uppdämningen vinnes», blifvit i sammanjemkningsförslaget omskrifna
med andra ord, nemligen »värdet af tillökningen i drifkraft». Men
jag kan icke föreställa mig, att Första Kammarens beslut med orden
»nyttan af uppdämningen» kunnat afse något annat än sjelfva nyttan
af vattenverkets ökade kraft. Tv den nytta, som jag kan hafva
såsom följd af en finansoperation för en stor rörelses bedrifvande,
får väl icke ingå i bedömandet af skadans förhållande till vattenverkets
verksamhet och gagn. Jag medgifver gerna, att detta, huruvida
ett vattenverk är för orten till väsentligt gagn, kan innebära
någon svårighet för domstolen att utröna. Men det finnes många

N:o 41. 8

hans grund,
m. m.
(Forts.)

Fredagen den 7 Maj, e. m.

Förordningandra fall, då domstolarne icke hafva en fullt exakt ledning af gäljordegaaL°?ättljUå,
e 1 flseeride å den pröfning, som skall ske. Jag vill i såöfver
vattnet « tall endast hänvisa till den lag, som ofta åberopats, nemligen
hans avund, lagen om ändring eller utrifning af vattenverk; der skall ju pröfvas,
om ett vattenverk blifvit anlagdt för bedrifvande af större bruk och
bergverk eller större fabriksinrättning. Jag vill hemställa, om det
icke kan vara lika svårt att uppdraga gränsen mellan ett större bruk
och ett mindre bruk, mellan eu större fabriksinrättning och en
mindre fabriksinrättning, som att bedöma den frågan, huruvida ett
vattenverk är för orten till väsentligt gagn. Icke kan man föreställa
sig, att bedömandet af detta, huruvida ett vattenverk är för
orten till väsentligt gagn, kan bero på ett intyg af tvenne personer,
såsom den förste talaren förmenade. Så enfaldig lär väl icke någon
domare vara, att han på grund allenast af ett dylikt intyg låter
sitt omdöme bestämmas, huruvida ett vattenverk är till väsentligt
gagn eller icke, utan han bedömer det efter helt andra förhållanden.
För min del kan jag icke finna, att det skall vara något svårare
för domstolen att ingå i pröfning af denna sak, än då det uppstår
tvister, huruvida ett vattenverk skall utrifvas, eller pröfning af frågan
om det är större eller mindre bruk eller fabrik, eller öfver
hufvud att bedömandet af ett vattenverks väsentliga gagn för orten
äi ett sa svart problem att lösa, att det icke af menskligt omdöme
kan utfinnas. Ty för de administrativa myndigheterna förekommer
det ganska ofta nödtvunget att bedöma, huruvida en åtgärd är till
gagn för orten eller icke, och de äro menniskor äfven de. Om vid
flottleds eller vägs anläggande anmärkningar göras, så måste dessa
administrativa myndigheter ingå i bedömande, om den är till gagn
för orten eller icke. Gerna erkänner jag, att det icke ligger så
nära för domstolens^ pröfning, som för de administrativa myndigheterna
att afgöra sådant. Men icke kan det vara så orimligt att
foiutsätta eu sådan pröfning, att endast på den grund sammanjemknmgsförslaget
skall afslas. Att Första Kammaren skulle vara mera
belåten med ett så beskaffad! beslut, som det sjelf fattat, är klart.
Ått äfven vattenverksegarne skulle vara mera belåtna att få en la^
lika lydande med det beslut Första Kammaren fattat, det är också
klart. Men jag vagar påstå, att, om denna lag faller, man svårugen
kan förutse, att någon ny lag kommer att af dem, som representera
jordegareintresset, accepteras med den lydelse, som i Första
Kammar ens beslut innefattas, sa länge Kammaren röstar för en sådan
lagtolkning, som här har ådagalagts. Det kan snarare för dem
sjelfva vara att öfverlägga, huruvida det ligger i deras eget intresse
att ställa fordringarne så högt, att man icke vill antaga ett förmedlingsförslag,
som efter ganska många svårigheter lyckats åtminstone
få den egenskapen att inom Utskottet vara ett sannnanjemkmngsförslag,
da inom Utskottet, med undantag af en reservant, man
sammanjemka! de meningar, som förut stodo emot hvarandra med
7 eller 8 mot 9 eller 8, jag mins icke rätt hvilketdera.

9 N:o 41.

Fredagen den 7 Maj, e. m.

Pa dessa skal, och då jag icke hört någon anmärkning, som Förordningsjag
för min del anser nog giltig för att underkänna detta förslag, . förlag om
vågar jag anhålla om detsammas antagande af Kammaren. jordegares ratt

° u ° öfver vattnet a

^ # b hans grund,

Grefve Strömfelt: Onekligen är detta moment, sådant det nu m. m.
af Lag-Utskottet öfverlemnas till Kammaren, helt olika mot och af (Forts.)
en helt annan betydelse än det beslut Första Kammaren förut fattat.

Här är inrymdt ett alldeles nytt vilkor för uppdämning, nemligen att
vattenverket pröfvas vara till väsentligt gagn för orten. Detta är ett
vilkor, som efter mitt förmenande högst betydligt aflägsna!- möjligheten
till en uppdämning och följaktligen till vattenverks anläggande.
Detta vilkor, att verket skall pröfvas vara till väsentligt
gagn för orten, afser ett förhållande, som måste blifva alldeles oerhördt
svart för en domstol att utröna; det måste mången gång
blifva ytterst vanskligt att bedöma, huruvida ett vattenverk nu eller
i en framtid verkligen kan vara eller blifva till väsentligt gagn fölen
ort. Lag-Utskottets ordförande har äfven i sitt anförande nyss
medgifvit detta. Man har sett flerfaldiga gånger, att ett vattenverk
blifvit af stort gagn för en ort, ehuru man vid tiden för verkets
anläggning just icke kunnat spåra anledning till något sådant.

Dessutom ber jag att få fästa uppmärksamhet på, att denna bestämmelse
ovilkorligen skall uppkalla till strid eu mängd alldeles
oberättigade intressen, hvilka skola försöka att på allt sätt gorå
domstolens utredning svår, om icke omöjlig. Jag vill blott anföra
ett så enkelt exempel, som att någon vill vid det vattenfall, hvarom
fråga kan vara, gorå en dam och anlägga ett qvarnverk, samt
att en åttondedel eller en fjerdedels mil ofvanför och nedanför ligga
qvarnar. Skall då en sådan undersökning först företagas för att
utröna, om uppdämning får ske, så skola, enligt hvad erfarenheten
visat, samtlige desse qvarnars egare uppbjuda all sin förmåga och
skaffa sig så många medhjelpare de möjligen hafva att tillgå, för
att vid domstolen den åsigt må göra sig gällande, att den ifrågasatta
qvarnanläggningen icke kan vara till väsentligt gagn för orten,
allt detta endast i deras eget välförstådda intresse, derför att de
tydligt inse, att genom berörda anläggning skulle fråntagas dem en
del af deras mäldlag. Sådana strider hafva oändligt många gånger
förut förekommit, och deras antal skall säkerligen icke blifva mindre,
om den ifrågavarande bestämmelsen kommer att gälla. Den
skall dessutom efter min tanke leda derhän, att olika beslut komma
att på olika orter meddelas rörande enahanda förhållanden, allt beroende
pa förmågan hos rätten eller dess ordförande att pröfva, om
vattenverket kan blifva till väsentligt gagn för orten.

Härtill kommer ännu en förändring i momentet. I fråga om
storleken af den genom uppdämningen skeende skadan innehåller
Utskottets förslag att den skall finnas vara »synnerligen ringa»,
under det skadan enligt Första Kammarens beslut blott skulle pröfvas
vara »ringa.» Detta är ock en väsentlig skilnad. Bestämmelsen

N:o 41. 10

Fredagen den 7 Maj, e. in.

Förordnings- »synnerligen ringa» flyttar nemligen möjligheten af uppdämning ned
förslag om ända till den gräns, att uppdämning ej får ske, om någon skada
^öfver vattneTå c^era^ kan uppkomma. Jag tror, att åsigterna om alla dessa frågor
^hansVgrund, ” ännu äro så olika, att det vore väl och nyttigt, om med antaganm.
m. det af en lag i detta ämne finge anstå ännu någon tid, och derför
(Forts.) yrkar jag äfven afslag å Utskottets hemställan och att Kammaren
måtte vidblifva sitt förut fattade belut.

Herr Asplund: Jag anser denna punkt vara så vigtig, att det
må ursäktas mig, att äfven jag tager till ordet för att försvara densamma.
Ett afslag derå skulle nemligen helt och hållet omöjliggöra
så väl denna lag som de öfriga, hvilka till antagande allenast i
sammanhang dermed föreslagits; och efter allt det myckna och väl
gjorda arbete på detta lagstiftningsområde, som nu föreligger i dessa
lagförslag, vore det i min tanke ett sorgligt slut, om berörda lagar
nu skulle falla.

Mot antagande af Lag-Utskottets sammanjemkningsförslag hafva
framstälts betänkligheter dels af formel natur och dels i sak. I afseende
på de formella betänkligheterna anhåller jag att få hänvisa
till hvad Lag-Utskottets ordförande sagt. Jag tillåter mig dock att
upptaga ett par af de moment, som den talare framhöll, hvilken
egentligen fäste sig vid det formella. Han sade, att i ett sammanjemkningsförslag
icke borde få ingå någon ny, hufvudsaklig bestämmelse.
Den uppfattningen delar jag med honom fullkomligt;
men jag vågar bestrida, att i förevarande sammanjemkningsförslag
intagits någon ny, hufvudsaklig bestämmelse eller af annan beskaffenhet,
än som rätteligen kunnat der införas. A ena sidan, i Andra
Kammaren, hade man uppstält ett absolut veto mot uppdämning,
så snart den kunde göra skada; å andra sidan åter, i denna Kammare,
ville man tillåta uppdämning, der skadan vore ringa i förhållande
till det gagn, uppdämningen medförde. Det var då helt
naturligt, att Utskottet sökte sammanjemka dessa olika meningar på
det sätt, att man insatte vissa vilkor för begagnandet af eu så beskaffad
uppdämningsrätt, som Första Kammaren önskat; och det är
endast sådana vilkor, som här hafva kommit in såsom något nytt,
nemligen att verket skall pröfvas vara af väsentligt gagn för orten,
och tillsatsen af ett sådant kan icke sägas strida mot grundlagen.
Hvad de öfriga tillsatserna beträffar, äro de ej för det förra beslutet
främmande. Angående bestämmelsen att verket skulle pröfvas vara
af väsentligt gagn för orten, har här blifvit anmärkt, att den skulle
snart sagdt tillintetgöra möjligheten att få ett vattenverk anlagdt.
Det vågar jag dock bestrida, då ett sådant verk kan vara till väsentligt
gagn för eu ort icke blott med afseende på detsammas tillverkning,
utan ock med hänsyn till den lyftning, verket kan gifva
åt ortens näringslif. Samma uttryck förekommer i flottningslagen,
enligt hvilken ny flottled kan inrättas, der sådan finnes vara af
väsentligt gagn för orten; och af motiven till nämnda lag framgår,

Fredagen den 7 Maj, e. in. .

11 Nso 41.

att dermed åsyftas icke blott det gagn, som sjelfva flottningen med- Förordningsför,
utan äfven det gagn, som kan blifva en följd af flottnings- . Jorsla9 om
arbetet, en lättare afsättning af ortens produkter till de flottande F"de9ares ra-toch
mera dylikt. Detsamma kan i viss man vara tillämpligt i fråga hans grund,
om ett större vattenverks anläggning, som kan medföra en för orten m. m.
gagnelig liflighet inom näringarna, om än sjelfva verket icke skulle (Forta.)
anses omedelbart bereda väsentligt gagn. Man måste väl ock medgifva,
att, när man skulle frånträda den allmänna grundsatsen, att
ingen må göra intrång i annans eganderätt, måste det anses särdeles
lämpligt att göra ett sådant förbehåll, som här skett, att undantag
från nämnda grundsats skulle tillstädjas allenast på grund
deraf, att det kunde gagna äfven orten, och således åsyfta icke blott,
enskildt, utan jemväl allmänt gagn. Från Andra Kammarens ledamöter
inom Utskottet påfordrades detta vilkor så bestämdt, att det
svårligen kan förväntas, att utan detta vilkor en sammanjemkning
kommer till stånd; och jag hemställer till dem, som önska åtminstone
någon uppdämningsrätt, om det ej är skäl att hellre taga
hvad nu föreslagits och som fullt tillgodoser den större industrin,
än att få ingenting.

Det har anmärkts af den siste talaren, att Första Kammarens
beslut äfven i det hänseendet förändrats, att den af uppdämningen
skeende skadan, som enligt Första Kammarens beslut skulle pröfvas
vara »ringa», här i Utskottets förslag säges skola finnas vara »synnerligen
ringa». Det är visserligen, också det, en inskränkning i
nämnde beslut, men en sådan måste göras, för att Medkammaren
skulle gå in på en sammanjemkning; och i alla fall har, såsom
Utskottets ordförande nämnde, denna inskränkning i viss mån blifvit
utjemnad derigenom att, när fråga är om uppdämning å afrösningsjord,
man icke behöfver undersöka, i hvad förhållande skadan står
till värdet af det gagn, uppdämningen medför, utan der kan uppdämning
få ske, äfven om större skada deraf skulle åstadkommas,
än ursprungligen afsågs i Första Kammarens beslut. Jag anhåller
derför, att Första Kammaren måtte i denna punkt antaga det sammanjemkningsförslag,
Utskottet framstält.

Herr Widmark: Jag vill i minnet återkalla första behandlingen
af denna fråga här i Kammaren. Skarpa anmärkningar gjordes
af de två första talarne på helt olika grunder. Den ene förmälde,
att genom detta lagförslag eganderätten vore för nära trädd,
så att fara vore att den kunde förloras, samt att förslaget i sin helhet
skulle införa nya och högst betungande rättigheter. Den andre
talaren kom till samma förkastelsedom på helt andra grunder och
sade, att här vore fråga om att tillintetgöra till millioner kronor
uppgående kapitalvärden af våra vattenfall. Hvad innebära dessa
olika åsigter annat än det bästa loford åt förslaget eller att det
noga afvägt både den ena och den andra sidans intressen? Detta
om förslaget i allmänhet.

N:o 41. 12

Fredagen den 7 Maj, e. m.

Förordnings- Hvad särskildt beträffar denna paragraf vågar jag påstå, att
förslag om apj. väsentliga af Första Kammarens beslut är i sammanjemk^foervattneTi
ningsförslaget bibehållet. I Första Kammarens förra beslut var
hans grund, sagdt, att uppdämning skulle få ske, om den derigenom skeende
m. m. skadan pröfvas ringa mot den nytta, som af uppdämningen vinnes.

(Forts.) Vid diskussionen härom betonades hufvudsakligen, hvilken stor nytta
i allmänhet för en ort en större industriel rörelse medförde, och
den bestämmelse Utskottet inlagt i sin paragraf, att verket skall
pröfvas vara till väsentligt gagn för orten, är icke annat än ett
uttryck just för den tanke, som här framstäldes såsom grund för
Kammarens förra beslut.

Hvad sedermera angår bestämmelsen, att skadan skulle finnas
vara »ringa», hafva redan de föregående talarne yttrat, att
Utskottet här föreslagit en inskränkning i hvad rör inegojorden,
i det att framför ordet ringa inryckts ordet »synnerligen». Då åter
hela epitetet ringa borttagits i fråga om afrösningsjorden, så är dermed
riklig ersättning lemnad för den nyssnämnda inskränkningen.

På dessa grunder yrkar jag bifall till Utskottets sammanjemkningsförslag,
helst derigenom skulle vinnas högst betydligt i industriens
intresse i jemförelse med nu gällande lag, som icke alls tilllåter
någon uppdämning, när skada derigenom uppstår.

Herr Samzelius: Sedan jag anmälde mig till ordet, har jag
blifvit i väsentliga delar förekommen af åtskillige talare; men med
afseende på vigten af nu förevarande punkt i betänkandet torde det
likväl tillåtas mig att yttra några ord.

Naturligtvis är villigheten att ingå på detta sammanjemkningsforslag
i väsentlig mån beroende på, om man anser hela lagförslaget
ega något värde eller icke. Den talare på norrköpingsbänken,.
som skarpast uppträdt mot förslaget, har icke blott i Kammaren
utan äfven i Lag-Utskottet oförbehållsamt tillkännagifvit, att han
icke önskade, att denna lag skulle blifva antagen, af det skäl att
han icke fått fram sin vilja i fråga om beräkning af bredden af
kongsådra; och helt naturligt är också, att han sökt tolka denna
paragraf på ett sätt, som alldeles icke är öfverensstämmande med
vare sig dess andemening eller dess ordalydelse. Att vattenverket
skulle vara till väsentligt gagn för orten var en förutsättning, som
genomgick hela resonnementet här vid frågans första behandling i
Kammaren. Man talade oupphörligt om, hvilken misshushållning
det vore att bortkasta den värdefulla vattendrifkraften, som kunde
blifva till stort gagn för orten, för arbetarne och för jordbrukarne,
hvilka finge afsättning för sin spannmål m. m., och det utgjorde enda
förutsättningen, hvarför det kunde medgifvas en vattenverksegare att
göra uppdämning å jord. Ått detta nu fått inflyta i förslaget, är
då helt naturligt. Men i sammanjemkningsförslaget förekommer alls
icke den inskränkning, att uppdämning skulle få ske endast på afrösningsjord,
utan den skulle få ske äfven på inrösningsjord — något

Fredagen den 7 Maj, e. m.

13 N;o 41.

som vi Utskottsledamöter från Första Kammaren icke trodde oss Förordningskunna
utverka, men Andra Kammarens ledamöter inom Utskottet. f°rsla9 om
hafva för sin del gått in på att uppdämning finge ske äfven r>kiffderjaref. rft
inrösningsjord, tradgardar, akrar och dylikt, da skadan vore synner- hans grund,
ligen ringa i förhållande till den tillökning i drifkraft, som sålunda ro. ro.
skulle uppstå för vattenverket. För uppdämning på afrösningsjord (Forts.)
skulle deremot detta ej erfordras. Att utröna om ett verk skall
vara till väsentligt gagn för orten, det synes ej vara så omöjligt
för domare med nämnd. Domaren har sig anförtrodda vida mer
grannlaga uppdrag och undersökningar enligt nu gällande lag, hvilka
hafva likhet med denna undersökning; och jag kan icke föreställa
mig, att han dervid bör vara bunden af ett tillfälligt intyg från ett
par personer. Man har sagt, att jordegarne der skulle skaffa sig
många medhjelpare för att mota dessa anläggningar; men jag kan
icke föreställa mig att, om en anläggning är till verkligt gagn för
orten, de skola vara så blinda för sitt intresse, att de kunna påräkna
så många medhjelpare, utan de skola sannolikt finna sitt eget intresse
öfverensstämma med vattenverksegarens, och då kan jag ej tänka
mig, att anläggningen skall möta så starkt motstånd.

Om nu denna paragraf icke skulle af Första Kammaren antagas,
är det gifvet, att då ramlar hela lagen, och derigenom skulle
också blifva ett bedröfligt slut på det femton års arbete, som blifvit
nedlagdt på den förberedande behandlingen af denna lag. Åtminstone
är detta arbete då väsentligen spildt. År 1865 nedsåttes en
komité för utredning af denna fråga, 1870 en annan, och sedan har
Nya Lagberedningen sysselsatt sig dermed under flera år samt uppgjort
det ena förslaget efter det andra. När nu Lag-Utskottet lyckats
åstadkomma ett sammanjemkningsförslag, deremot blott en ledamot
anmält sin reservation, skulle det i sanning vara ett bedröfligt
slut på det myckna arbete, om Kammaren nu förkastade förslaget
och derigenom omintetgjorde hela lagens antagande samt kanske
förorsakade, att de måhända vigtigare lagarne, som med den förra
stå i sammanhang, nemligen om flottning m. in., jemväl ramlade.

Jag ber således Kammaren väl betänka sig, innan Kammaren beslutar
en sådan åtgärd. Det är alldeles gifvet, att vid sådana sammanjemkningsförslag
den ena Kammaren måste visa tillmötesgående
mot den andra, ty eljest kunna sammanjemkningar ej åstadkommas
och då kunna ej heller lagar stiftas nu för tiden. Förr kunde man
låta meningarna bryta sig mot hvarandra i förstärkt Lag-Utskott;
nu åter förutsättes det tillmötesgående från begge Kamrarne, och
jag räknar äfven på att Första Kammaren vid afgifvandet af sin
röst om den föredragna punkten skall visa sådant tillmötesgående.

Herr Jöns P ersson: Efter min åsigt är det visserligen beklagligt,
om det skulle gå derhän, som den siste talaren antydde, men
ändå värre vore om efter så mycket arbete en lag skulle antagas,
som blefve så olycksbringande, som denna skulle blifva. Jag inser

>''?o 41. 14

Fredagen den 7 Maj, e. in.

Förordnings- nog, att Lag-TJtskottets ledamöter, som nedlagt så mycket arbete
förslag om ° den första behandlingen af denna lag, icke kunna misstänkas för

jordegares rätt1 , i r ..i , • i ti • o

öfver vattnet ä icke hafva sokt sammanjemka Ivamrarnes olika meningar sa val
hans grund, som möjligt ■—- och icke klandrar jag dem derför, lika litet som för
m. m. att de dervid misstagit sig; men å andra sidan böra de betrakta

(Forts.) saken från en högre synpunkt, än att de söka få sin vilja och sitt
tycke fram i en fråga som denna. Detta sammanjemkningsförslag
skulle nedlägga ett frö till så många tvister vattenverksegare och
grannar emellan, att de icke kunna på förhand beräknas. För min
del är jag visserligen så medgörlig som möjligt, men när det gäller
så stora intressen som här, är det icke tänkbart, att man skall kunna
lemna sitt bifall till ett förslag, som man tydligen på grund af lång
erfarenhet ser och inser icke skola blifva till fyllest utan tvärtom.
Om man också skulle kunna lemna sitt bifall till denna paragraf,
hvilket i värsta fall skulle kunna låta sig göra, så finnas dock
andra af Utskottet föreslagna bestämmelser i lagen, som göra det
ovilkorligen omöjligt att antaga lagen, förutsatt att man icke vill
rubba alla de gamla rättigheter, som blifvit vattenverk medgifna:
tv 12 paragrafen stadgar uttryckligen, att damlucka skall hållas
öppen, när sådant till förekommande af skada tarfvas. Jag tror derför,
att om man, såsom den förste talaren yrkade, vill vidhålla Kammarens
förra beslut, ingen värre olycka dermed skett, än att det får
bero på Medkannnaren, om den vill gå in på det beslutet eller förkasta
lagen; men de efterföljande paragraferna kan jag icke godkänna
och derför yrkar jag afslag redan här. Tillika tror jag, att
de norrländska representanterna, som naturligtvis ifra för att flottningsstadgan
icke skall förfalla, i det hänseendet kunna vara lugna,
ty dessa båda lagar hafva ej med hvarandra sådant sammanhang, att
icke, om den ena lagen faller, den andra kan antagas. Genom afslag
bär skulle icke vållas någon större skada än att. om man framdeles
vill väcka ett liknande förslag, man får beakta de förhållanden,
som här blifvit framstälda.

Grefve M örn er, Oscar: Huru vigtigt det är att skrifva lagar
så, att i möjligast minsta mån misstag vid deras tydning må kunna
ske, derpå hafva vi nyss haft ett exempel. En ärad talare på gefleborgsbänken
yttrade nemligen, att enligt nu gällande lag vattenuppdämning
icke kunde få ske. Men lagen stadgar i 20 kapitlet 6
paragrafen Byggninga-balken, att viss dag på våren skall damlucka
öppnas, »der vatten kan åker eller äng skada». Således medgifver
lagen nu, att skada kan ske på åker och äng till den dag, då damlucka
dragés upp. Eu så tydlig lag finnes och likväl uppstår en
person, som deltager i lagstiftningsarbetet, och tolkar nuvarande
lagen så, som om icke dämningsrätt alls funnes. Hvart skulle det
då taga vägen, om vi nu stiftade en lag, som redan från början vore
svår att förstå. Den komme sannolikt att från början till slut blifva
alldeles missförstådd och gifva anledning till de besynnerligaste tolkningar.

Fredagen den 7 Maj, e. m.

15 N:o 41.

Hvad ledamöterne i Lag-Utskottet yttrade under Utskottets för- Forordningshandlingar
vill jag ej omtala, ty jag anser icke att man tiar rättig- . forslaff om
het att här draga fram de ord, som inom Utskottet blifvit fälda^fverTcutneTi
och för hvilka ledamöterne icke äro skyldiga att vidare svara, än i den hans grund,
mån de synas i Utskottens betänkande!! och möjligen dervid fogade ™. m.
reservationer. Man bör således i detta som. andra fall hålla sig till (Forts.)
det faktum, som föreligger, hvilket här är Utskottets förslag till förordning.
Då vågar jag säga, att denna förordning, om den antages,
skall gifva anledning till tvetydigheter och obehag, och kanhända
skulle äfven komma att ifrågasättas beståndet af en hel mängd nu
befintliga vattenverk. Om Herrarne läsa 26 paragrafen, så skolen I
finna, att der visserligen uppräknas åtskilligt till skydd för befintlige
verk, men dessa kategorier torde ej förslå att skydda en god del
vattenverk, hvilkas rätt att existera ofta nog icke torde kunna så
strängt definieras, utan mera ankommer på vana, bruk eller vänlig
öfverenskommelse. Med ett sådant stadgande skulle vi sätta ett tveeggadt
svärd i händerna på hvar och eu, som vill preja — som,
utan att vilja skaffa sig sådan rätt som må rättvis anses och äfven
gerna må göra sig gällande, finner tillfället tjenligt att på något
sätt tilltvinga sig vinst och fördel. Detta är icke välbetänkt utan
man kan då hellre se tiden an och vänta att få ett lagförslag, som
litet bättre än detta uttalar hvad som dermed skall uttalas.

Det har blifvit sagdt, att det icke är svårt för en domstol att
pröfva, om ett verk är till väsentligt gagn för orten. Skall då en
domstol från att pröfs7a hvad som är rätt blifva den, som skapar
rättsförhållanden? Det lär väl icke vara så alldeles tjenligt. Vid
expropriation är förhållandet helt annat, ty der är det Kongl. Maj:t
och icke någon domstol, som är den profvande myndigheten, och
domstolen förvandlas icke från eu lagskipande till en lagar in casu
stiftande myndighet. Det är för öfrigt ingalunda lätt att säga hvad
som är till väsentligt gagn för orten. Det skulle väl vara mjölqvarnar
och några sågverk. Men om det yppersta tillfälle skulle erbjuda sig
att anlägga ett rent industrielt verk, hvem kan bevisa, att det skulle
vara till gagn för orten? De dyrbaraste verken skulle således kanske
genom denna lag blifva omöjliggjorda.

Vidare stadgas såsom vilkor för uppdämning, att skadan skall
vara »synnerligen ringa»; det är ett så inskränkt medgifvande som
möjligt. Men så vill Utskottet dock plötsligt hjelpa vattenverken
efter sitt sinne och föreslår, att, om den skadade jorden är hänförlig
till afrösningsjord, uppdämning får ske. Efter den tolkning, de herrar,
som här försvarat Utskottets förslag, gifvit dessa ord, skulle vida
trakter kunna få sättas under vatten, blott de bestode af afrösningsjord.
Men hvad är afrösningsjord? Det kan vara mycket god skogsmark,
och månne det är likgiltigt att få den under vatten? Det
rimmar icke tillsammans. Ena stunden får man dämma intet eller
litet, och den andra får man hålla vattnet öfver vidsträckta, möjligen
dyrbara marker. Icke heller är det sagdt, om den synnerligen ringa

i\:o 41. 16

Fredagen den 7 Maj, e. in.

Förordnings- skada, som får tillfogas, skall uppmätas ur mera allmän synpunkt
''Jrdelare3°rätte^er * förhållande till den, som lider skadan. Det kan vara en
Jöfver7attnet å baekstugusittare, som] eger ett hälft tunnland jord. Om hela det
hans grund halfva tunnlandet af uppdämningen skulle - skadas, är skadan för
m. m. honom stor.

(Forts.) Jag är mer än ledsen, om lagen skall falla. Att på den blifvit

nedlagdt många års arbete, hafva vi nyss fått höra och det visste
jag äfven förut. Faller arbetet, rår jag icke derför. Men af undseende
för det myckna arbetet är ej skäl antaga lagen, innan den
hunnit så till vida, att den, så vidt ske kan, erbjuder trygghet och
rättvisa. Jag är, som sagdt, ledsen att behöfva yttra det, men jag
kan icke tillstyrka bifall till föreliggande punkt. Vi hafva ju redan
fått en vattenafledningslag, som afhjelper de värsta behofven, och
behofvet efter denna lag är icke så stort, att man derför bör antaga
ett lagförslag, som man öfver hufvud taget sedermera skulle få skäl
att ångra.

Herr Lothigius: Visserligen skulle jag i likhet med en ärad
talare på östgötabänken för egen del helst hafva sett, om den tvångsrätt
med afseende å uppdämning å annans mark, som i denna paragraf
är föreslagen, kunnat vinna de lagstiftande myndigheternas bifall
utan det likaledes föreslagna vilkoret, att det verk, som är i
fråga att anläggas, skall pröfvas vara af väsentligt gagn för orten.
Men då man gör en afvikelse från den allmänna rättsregeln, att
ingen genom sina åtgärder får kränka annans rätt eller beröfva
annan hans rätt, synes det mig nödvändigt att för en sådan afvikelse
hafva en hållbar och säker grund. Den enda grund, som i detta
hänseende kan uppställas, torde vara just denna, nemligen att tillåtelse
till den anläggning, som skulle medföra inskränkning i andra
jord- och vattenverksegares rätt, göres beroende af, att sådan anläggning
kan anses medföra allmänt gagn för orten. Denna grund
står derjemte i full öfverensstämmelse med stadgandet i den härmed
sammanhängande flottningslagen, enligt hvilken den tvångsrätt, som
för åstadkommande af flottled är medgifven, får göras gällande, då
flottleden kan anses medföra gagn för orten. Hvad rätteligen skall
förstås med uttrycket allmänt gagn inhemtas af Lagberedningens
motiv, der det heter, att detta allmänna gagn i första rummet är
den nytta, det tillfälle till större afsättning af jordbruksprodukter
in. m., som föranledes af den ökade rörelse, hvilken uppkommer genom
vattendragets användande. En qvarn kan, såsom nämndt är,
anses medföra direkt fördel för orten, men äfven ett annat större
vattenverk t. ex. ett bomullsspinneri medför de indirekta förmåner
för orten, h vilka af Lagberedningen betecknas med benämningen
gagn för orten.

Deremot är att märka, att, huru inskränkt den föreslagna rätten
att för anläggning af vattenverk vålla uppdämning än kan synas
vara, den dock onekligen är en utsträckning af den rätt, som i så -

17 N:o 41.

Fredagen den 7 Maj, e. m.

dant hänseende nu finnes i lagstiftningen, om det ock förhåller sig Förordningsså,
som här blifvit uppgifvet, att på ett och annat håll lagskipnin- . f°rsla9 om
gen tagit den retning, att vattenuppdämning mot jordegares med J^desares r“<f
gifvande tillåtits. ^ hans grund>

Hvad beträffar beståndet af de gamla vattenverken, så inne- m. m.
håller 26 paragrafen temligen otvetydigt, att de bibehållas vid den rätt (Forts.)
de nu innehafva, den må vara grundad på dom eller urminnes häfd.

Om det hade varit någon utsigt att få denna tvångsrätt utsträckt
så långt, som skedde genom Första Kammarens förut i ämnet fattade
beslut, skulle jag gerna varit med derom, men då en sådan utsträckning
svårligen kan teoretiskt försvaras och dessutom icke lär hafva
någon utsigt att vinna Medkammarens bifall, får jag yrka bifall till
Utskottets nu afgifna förslag.

Herr Lagerstråle: Såväl under förra behandlingen af denna paragraf
som ock i dag har Grefve Mörner framhållit en åsigt, som jag
anser det vara vigtig^ att närmare belysa. Han uttalade den mera
tydligt under förra diskussionen, då han förmenade, att nu gällande lag
i 20 kapitlet Byggninga-Balken icke innehöll förbud mot vattenverks
rätt att uppdämma till skada för annans jord, utan endast till skada
för andra vattenverk. På ett ganska fyndigt sätt deducerade han
denna sin åsigt dels af kapitlets rubrik: »Om qvarnar» och dels af
ordalydelsen i 2 och följande paragrafer. Han säger nemligen, att det
uti 2 paragrafen står: »ej må någon så bygga, att annan ofvan eller
nedan deraf men häfver» och att här icke menas men på jord, utan men
på vattenverk. Vore detta förhållandet, då förstår jag, att vattenverksegarne
skulle betrakta den nya lagen såsom innefattande större
hinder för sig än den gamla; men om den ärade talaren, som eljest
gerna dväljes i historiens mera aflägsna trakter, hade behagat genomläsa
Lagberedningens betänkande, så skulle han funnit, att derstädes
på sid. 70 och 71 angifves, hurusom såväl Vestgöta-, Östgöta- och
Uplandslagarne som ock Magnus Erikssons landslag just på de ställen,
der det talas om ^varnare byggande, innehålla hvad i Christoffers
landslag uttryckligen är sagdt, att ingen finge så bygga, att skada
derigenom tillfogades annans tomt, åker, äng eller väg, ej heller
äldre qvarn eller fiskeverk. Detta stadgande förekommer i äldre
Vestgötalagen. Östgötalagen förbjuder att bygga qvarn så, att annans
åker eller äng derigenom lider skada. I Uplandslagen meddelas
förbud att bygga till skada för annans åker eller äng. Detta stadgande
är sedan upptaget i Magnus Erikssons landslag och har derifrån
inkommit i 1734 års lag, dock utan att samma ordalag der begagnas,
utan i stället användes der det kortare uttrycket, att ingen
finge bygga så att annan ofvan eller nedan deraf både men. — Tydligt
är emellertid af hvad jag nu nämnt, att paragrafen innehåller förhud
mot byggande af vattenverk, så att detta skadar ofvanför liggande
åker eller äng, och vid sådant förhållande vågar jag påstå, att nu
gällande lag innefattar större hinder för vattenverks anläggande än

Första Kammarens Prof. 1880. N:o ål. 2

H:o 41. 18

Förordningsförslag
om
jordegares rätt
öfver vattnet å
hans grund,
m. fri.
(Forts.)

Fredagen den 7 Maj, e. m.

deri nya lagen, om förevarande sammanjemkningsförslag skulle antagas.
Jag har från den ståndpunkt, jag intager angående rättigheten att
tillfoga annan skada, icke någon särskild förkärlek för att få in i
lagen ett berättigande för en samhällsmedlem att skada en annanr
blott han gifver ersättning för skadan; men jag vagar pasta, att
såsom sammanjemkningsförslag är det nu uppgjorda en vinst för dem,
som vilja bygga vattenverk.

Grefve Mörner: Det var utom all fråga en intressant framställning
den sist ärade talaren gjorde om de gamla lagarne, men dels
torde få anmärkas att citaterna voro nog knapphändiga och att man
i lagverk ej sällan funnit att efter skenet allmänna reglor ej alltid
blifvit så noga tillämpade under lagstiftningens fortgång, och dels
ock finnas landskapslagar dem talaren icke alls omnämnde. Jag vill
dock nöja mig med att i den ärade talarens minne återkalla att i
Yestgötalagen ansågs begagnandet af lägenheter för vattenverk vara
af den vigt, att det medgafs inventeringsrätt åt andra, ifall egaren
försummade att begagna strömfallet. Hvad angår tolkningen af de
båda första paragreferna i kapitlet om qvarnar vidblifver jag i allo
min, som jag tror, rigtiga tolkning deraf.

Herr Reutersvärd: De föregående talarne hafva enligt mitt
förmenande endast fäst sig vid den ursprungliga vattenrätten, som
endast gälde qvarnar, emedan i forna tider icke funnos andra vattenverk;
men med allt erkännande af de förtjenster, Lag-Utskottet haft
vid affattandet af ett förslag i detta afseende, vågar jag påstå, att
hellre än att antaga den nu föreslagna paragrafen, må hela lagförslaget
förfalla. Jag tror att det skulle komma att föranleda så
många tvister och olägenheter inom landsorten, att jag för min del
yrkar afslag å den nu föredragna punkten

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Talmannen
upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till den förevarande
punkten, dels afslag derå, framstäldes propositioner på dessa
yrkanden och besvarades med många ja och nej i blandning; hvaruppå
och efter det proposition på bifall till punkten ånyo blifvit gjord
och på enahanda sätt besvarad. Herr Talmannen förklarade sig nu _
hafva funnit ja öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller 2:dra punkten i Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 43, röstar

Ja;

Fredagen den 7 Maj, e. in.

19 N:o 41.

Den, det ej vill, röstar

Förordningsförslag
om
jordegares rätt
öfver vattnet &
hans grund,

Nej;

Vinner Nej, afslås punkten.

m. m.

(Forts.)

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

3:dje punkten.

Lades till handlingarne.

4:de punkten.

Herr Ekman, Carl: På grund af det beslut, Kammaren nyss
fattat, vågar jag hemställa, att Kammaren äfven vid den nu föredragna
punkten må vidblifva sitt förra beslut och alltså afslå Utskottets
här framstälda förslag.

Herr Lindgren: Äfven emot Lag-Utskottets sammanjemk ningsförslag

vid 11 § har jag anmärkningar att framställa. Det
synes, som om detta förslag hufvudsakligen tagit till rättesnöre det
beslut, som i öfverensstämmelse med Utskottets förra förslag fattades
af Andra Kammaren. Första momentet innehåller helt och hållet
en afskrift af samma moment i Utskottets förslag och dervid
äro af Utskottet lemnade utan afseende alla de anmärkningar, som
i Första Kammaren framstäldes mot förslaget. Dessa anmärkningar
torde jag icke behöfva upprepa, enär de äro i Kammaren väl
kända. Derefter kommer Utskottet i sitt sammanjemkningsförslag
till en alldeles ny fråga, då det föreslår att, om den, som ämnar
bygga vattenverk, endast vill vinna trygghet mot verkets ändring
eller utrifning, må han göra anmälan hos domaren, som skall hålla
syn, och sedan frågan vunnit nödig utredning, pröfve Rätten, om
och under hvilka vilkor byggnaden må uppföras. — Finner någon
sedermera, att han genom byggnaden lider skada, ege endast rätt
att ersättning derför yrka. — Skilnaden mellan detta stadgande och
det föregående förslaget är ganska ringa, emedan ersättningen kan
sättas sä högt, att vattenverket icke vidare bär sig, utan måste upphöra.
Dessutom har detta stadgande icke inom någondera Kammaren
förut varit föremål för behandling, och jag tror derför, att det
icke hade bort få rum i Utskottets nu framlagda förslag.

I tredje momentet angifves ytterligare en utväg för den, som
vill klandra, nemligen rättegång, och anledningar härtill tyckas

Ja — 40.
Nej — 50.

X:o 41. 20

Fredagen den 7 Maj, e. m.

Förordnings- alltså icke komma att saknas, om Utskottets förslag antages. Jag
förslag om framställe!- alltså här samma yrkande som vid 6 §.

jordegares rätt

öfver vattnet å 0 r r 11 i i

hans grund, Herr Lagerstråle: Da genom Kammmarens nyss fattade be m.

m. slut hela det förevarande lagförslaget faktiskt fallit, har jag intet
(Forts.) annat yrkande att framställa, än afslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad och Herr Talmannen
yttrat, att under densamma endast hade yrkats afslag å den förevarande
punkten, framstäldes först proposition på bifall till densamma,
hvarvid svarades nej, och sedermera proposition på afslag
derå, hvilken proposition med ja besvarades.

5:te punkten.

Lades till handlingar^.

6 de punkten.

Afslogs.

7:de och 8:de punkterna.

Biföllos.

9:de punkten.

Herr Lagerstråle: För fullständighetens skull, så att lagför slaget

må kunna i alla dess särskilda delar blifva pröfvadt, anhåller
jag, att den föreslagna ingressen må af Kammaren godkännas, ehuru
det visserligen icke kommer att nu leda till något resultat.

Öfverläggningen förklarades slutad och det förevarande förordningsförslagets
rubrik och ingress blefvo af Kammaren godkända.

10:de, ll:te och 12:te punkterna.

Biföllos.

13:de punkten.

Herr Nyström: Jag för min del måste protestera mot anta gandet

af denna paragraf på de skäl, jag förut anfört för återremiss.
Jag yrkar alltså afslag.

Herr Lagerstråle: Jag anhåller om bifall-till den föreva rande

paragrafen.

Fredagen den 7 Maj, e. m.

21 N:o 41.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad och Herr Talman- Förordningsnen
upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till den före- . f°jsla9 om_
varande punkten, dels utslag derå, framstäldes proposition på bifall^^Zattnet h
till punkten och besvarades med ja. hans grund,

m. m.

14:de pimsten. (Fort».)

Herr Ekman, Carl: Jag anhåller, att Kammaren på grund

af det beslut, Kammaren fattat i afseende å den 6 §, må afslå äfven
den nu föreliggande paragraf och vidhålla sitt förut fattade
beslut.

Herr Lagerstråle: Det ifrågavarande förslaget till författning

om ansvar för underlåtenhet att öppna damlucka står obestridligen i
samband med författningen om jordegares rätt öfver vattnet å hans
grund; men intet hindrar dock att antaga det förra författningsförslaget
oberoende deraf att det senare fallit. Då jag emellertid icke
kan se, att derå ligger .någon vigt, sedan hufvudförfattningen fallit,
vill jag icke nu framställa något yrkande.

Grefve Mörner, Oscar: Jag ber att i Kammarens minne få
återkalla, hurusom vid den temligen lifliga diskussion, som här
förekom, då detta lagförslag förra gången föredrogs i Kammaren,

Utskottets hemställan afslogs och i stället antogs det förslag, som
då blef Kammarens beslut. — Granskar man nu det gamla och
det nya förslaget, skall man finna, att det nya mycket litet skiljer
sig från det gamla, som af Kammaren afslogs. Då nu Kammaren
vid 6 § vidhållit sitt förra beslut, skulle det vara besynnerligt, om
Kammaren nu frånträdde sin dervid uttalade åsigt och antoge det
förevarande förslaget. Jag anhåller derför, att Kammaren ville, med
vidblifvande af sitt förut i ämnet fattade beslut, afslå Utskottets nu
gjorda hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes först proposition på
bifall till punkten, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition
på afslag å densamma, hvilken proposition med ja besvarades.

1 o:de punkten.

Herr Jöns Pehrsson: Till följd af det beslut, som nyss fatta des,

torde det vara nödvändigt att afslå den nu föredragna punkten.

Jag yrkar afslag derå.

Herr Lagerstråle: Då, såsom Kammaren torde erinra sig,

de för Riksdagen framlagda författningsförslagen rörande vattenrätten
voro till antalet fem och ett af dem, nemligen det som rörde
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, enligt mitt omdöme för -

Jf:o 41. 22

Fredagen den 7 Maj, e. m.

Förordnings- fallit samt det nu senast föredragna angående ansvar för underlåtenförslag
om ]lej- at{; öppna damlucka står i så nära sammanhang med det forst^öfvwvattneTl
nämnda att, då detta fallit, äfven det andra måste falla, så återstå
hans grund, tre författningar, nemligen om allmän farled, om allmän flottled och
m. m. om rättighet till expropriation, och intet hindrar att dessa tre kunna
'' (Forti.) blifva föremål för särskild pröfning, hvarom Utskottet lär komma
att göra framställning enligt den i 16:de punkten gjorda anmälan.
Jag anhåller derför, att det nu föredragna 15:de momentet icke
måtte afslås, emedan tidpunkten för dessa tre författningars trädande
i kraft äfven skall genom detta moment bestämmas. Det är endast
sista delen af momentet, som kan anses obehöfligt, nemligen den del,
som afser tillämpligheten i vissa fall af hittills gällande lagbud om
viss tid för damluckas öppenhållande; ty då Kamrarne stannat i olika
beslut i afseende å författningen om damluckas öppenhållande, har
denna författning förfallit och följaktligen här föreslagna bestämmelse
förlorat all betydelse. På grund af hvad jag nu anfört hemställer
jag, att Kammaren må besluta, att bestämmandet af tidpunkten
för förordningarnes trädande i kraft öfverlemnas till Kongl.
Maj:t, och skulle ett dylikt beslut syfta endast på de tre författningar,
som ännu kunna anses vara vid lif.

Herr Jöns Pehrsson: Jag är alldeles ense med ordföranden i
Lag-Utskottet, ty jag såg icke närmare på innehållet af detta moment.
Om de tre författningar, som bifallits, sålunda blifva lag,
bör, äfven efter min åsigt, öfverlemnas till Kongl. Maj:t bestämmande
af tidpunkten för deras trädande i kraft. Men de två författningar,
som nu äro afslagna, böra derför ur denna punkt uteslutas.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad och Herr Talmannen
yttrat, att under densamma endast hade blifvit af Herr Lagerstråle
yrkadt, att punkten skulle bifallas med uteslutande af dess senare
del, så att punkten komme att lyda sålunda: »att bestämmandet af
tidpunkten för förordningarnes trädande i kraft må öfverlemnas till
Kongl. Maj:t», framstäldes först proposition på bifall till punkten oförändrad,
hvarvid svarades nej, och sedermera proposition på densammas
antagande med ofvan sagda ändring, hvilken proposition med
ja besvarades.

16:de pimsten.

Lades till handlingarne.

23 N:o 41.

Lördagen den 8 Maj, f. m.

Föredrogos ånyo och biföllos Första Kammarens Tillfälliga Utskotts
den 5 och 6 Maj bordlagda Utlåtanden:

N:o 17, i fråga om föreslagen förändring i gällande författning
angående förbud mot lotteriinrättningar; och N:o 18 angående underdånig
skrifvelse rörande ändring i 28 och 38 §§ af nu gällande
fiskeristadga.

Anmäldes och bordlädes Andra Kammarens protokollsutdrag
N:o 209 med delgifvande af Kammarens beslut öfver 2:dra punkten
i dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 23 öfver Herr F. T. Borgs
motion N:o 148 och Herr S. Axells motion N:o 149.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Carl Johan Pettersson
under 14 dagar från och med den 10 Maj.

Kammaren åtskildes kl. 9 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Lördagen den 8 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades 4 protokollsutdrag för den 7 Maj och protokollet för
den 30 April.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning

öfver följande af Stats-Utskottet i dess Memorial N:o 56 föreslagna,
utaf Riksdagens båda Kamrar godkända voteringsproposition:

N:o 41. 24

Lördagen den 8 Maj, f. m.
lista omröstningen:

Den, som vill, att Kongl. Maj:ts förevarande proposition må på
det sätt bifallas, att Riksdagen medgifver, att Kongl. Maj:t må
bevilja Yessman—Barkens jernvägsaktiebolag anstånd med erläggandet
af stadgad och förskrifven ränta och kapitalafbetalning å
ifrågavarande båda lan för tre ar, räknadt för det första lånet från
den 30 Juni 1879 och för det senare lånet från den 26 Februari
samma ar, under vilkor dels att, på sätt Riksdagen i sin underdåniga
skrifvelse den 15 Maj 1876 angående anvisande af statsbidrag
till enskilda jernvägsanläggningar föreskrifvit, den sålunda uppskjutna
liqviden fullgöres genom en mot annuitetens belopp svarande utsträckning
i tiden för dess erläggande, så att statsverket för sin försträckning
^blifver till fullo godtgjordt, dels ock att de löftesmän, hvilka
för lånen ikläd t sig borgen såsom för egen skuld, förbinda sig att,
utan afseende a stadgandet om preskription för dylik borgen, fort- y
farande en för alla och alla för en ansvara för betalningen af de
ifrågavarande annuiteter, för hvilka de ingått borgen, röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Majrts förevarande nådiga proposition ej
vunnit Riksdagens bifall.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 76.

Nej — 47.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsända
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag, N:o 216, som upplästes, och hvaraf
inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 48 ja och 143
nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits
utgöra 124 ja och 190 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Ånstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Bevillnings-Utskottet i Första punkten Ditt. a) af
dess Memorial N:o 18 föreslagna, utaf Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

Lördagen den 8 Maj, f. m.
2:dra omröstningen:

25 Jf:o 41.

Den, som, lika med Andra Kammaren, vill, att omalen spannmål,
alla slag, skall åsättas en inregistreringsafgift af s/10 öre per
kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, lika med Första Kammaren, beslutat,
att dylik afgift icke skall ifrågavarande artikel åsättas.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 46.

Nej — 79.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag, N:o 217, som upplästes och hvaraf
inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 87 ja och 107
nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits
utgöra 133 ja och 186 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen
fattadt i enlighet med nej-propositionen.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Bevillnings-Utskottet i Första punkten Ditt. b) af
dess Memorial N:o 18 föreslagna, utaf Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

3:dje omröstningen:

Den, som, lika med Andra kammaren, vill, att rågmjöl skall
åsättas en inregistreringsafgift af 5/io öre Per kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, lika med Första Kammaren, beslutat,
att dylik afgift icke skall ifrågavarande artikel åsättas.

»*> 41. 26

Lördagen den 8 Maj, f. m.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 51.

Nej — 77.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades och afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en stunds förlopp
ett protokollsutdrag, N:o 218, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 101 ja och 95 nej, samt
att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 152 ja
och 172 nej; hvadan beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattad
t i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Bevillnings-Utskottet i Första punkten Litt. c) af
dess Memorial N:o 18 föreslagna, af Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

4: de omröstningen:

Den, som, lika med Andra Kammaren, vill, att hvetemjöl, gryn,
alla slag, samt bönor skall åsättas en inregistreringsafgift af 1 öre
per kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, lika med Första Kammaren, beslutat,
att dylik afgift icke skall ifrågavarande artiklar åsättas.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 56.

Nej — 70.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades och afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag, N:o 219, som upplästes, och hvaraf
inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 104 ja och 87
nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits
utgöra 160 ja och 157 nej, hvadan alltså beslut i frågan blifvit af
Riksdagen fattadt i enlighet med ja-propositionen.

Lördagen den 8 Maj, f. m.

27 S:o 41.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Bevillnings-Utskottet i Första punkten Litt. d) af
dess Memorial N:o 18 föreslagna och utaf Riksdagens båda Kamrar
godkända voteringsproposition:

5:te omröstningen:

Den, som, lika med Andra Kammaren, vill, att fläsk skall
åsättas en inregistreringsafgift af 2 öre per kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, lika med Första Kammaren, beslutat,
att dylik afgift icke skall ifrågavarande artikel åsättas.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 47.

Nej — 80.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades och afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds förlopp
ett protokollsutdrag N:o 220, som upplästes, och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 92 ja och 97
nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
139 ja och 177 nej; hvadan således beslut i denna fråga af
Riksdagen fattats i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Bevillnings-Utskottet i Första punkten Litt. e) af dess
Memorial N:o 18 föreslagna, utaf Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

6de omröstningen:

Den, som, lika med Andra Kammaren, vill, att jern, gjutet:
tack- och barlast- samt obrukbara kanoner, bomber, mörsare och
kulor, skall åsättas en inregistreringsafgift af 5/10 öre per kilogram,
röstar

Ja;

H:® 41. 28

Lördagen den 8 Maj, f. in.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har Riksdagen, lika med Första Kammaren, beslutat,
att dylik afgift icke skall ifrågavarande artiklar åsättas.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 46.

Nej — 78.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades och afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en bort stunds
förlopp ett protokollsutdrag, N:o 221, som upplästes, och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 78 ja och 113
nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
119 ja och 191 nej; hvadan alltså beslut i denna fråga blifvit
af Riksdagen fattadt i enlighet med nej-propositionen.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Bevillnings-Utskottet i Första punkten Litt. f) af dess
Memorial N:o 18 föreslagna, utaf Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

7:de omröstningen:

Den, som, lika med Andra Kammaren, vill, att jern, smidt eller
valsadt: i stänger, alla slag, utan afseende på form eller dimensioner,
häri inbegripna balk-, band-, spant-, s. k. T-, hörn- och vinkeljern
äfvensom smältstycken, skall åsättas en inregistreringsafgift af 1 öre
per kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har Riksdagen, lika med Första Kammaren, beslutat,
att dylik afgift icke skall ifrågavarande artiklar åsättas.

Yid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 44.
Nej — 76.

Lördagen den 8 Maj, f. m

29 Wto 41,

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades ock afsändes
till Andra Kammaren, och. ankom derifrån efter en kort stunds förlopp
ett protokollsutdrag, N:o 222, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 80 ja och 105 nej,
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
124 ja och 181 nej; hvadan alltså beslut i denna fråga blifvit af
Riksdagen fattadt enligt nej-propositionen.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Bevillnings-Utskottet i Första punkten Litt. g) af dess
Memorial N:o 18 föreslagna, utaf Riksdagen godkända voteringsproposition
:

8:de omröstningen:

Den, som, lika med Andra Kammaren, vill, att jern, smidt eller
valsadt: plåtar, galvaniserade, förtente eller oförtente, utan vidare
bearbetning, äfvensom plåtar af 3 millimeters tjocklek och deröfver,
mer eller mindre bearbetade, samt andra ämnen för ytterligare bearbetning,
skall åsättas en inregistreringsafgift af 3 öre per kilogram,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, lika med Första Kammaren, beslutat,
att dylik afgift icke skall ifrågavarande artiklar åsättas.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 44.

Nej — 70.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag, N:o 223, som upplästes, och hvaraf inhemtades,
att omöstningen derstädes utfallit med 83 ja och 100
nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
127 ja och 170 nej; hvadan alltså beslut i frågan af Riksdagen
fattats i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Bevillnings-Utskottet i dess Memorial N:o 18, lista punk -

K:© 41. 30 Lördagen den 8 Maj, f. m.

ten, Litt. h) föreslagna, af Riksdagens båda Kamrar godkända voteringsproposition: -

9:de omröstningen:

Den, som, lika med Andra Kammaren, vill, att metaller, såsom
bly, koppar, tenn ock zink, gjutet, skall åsättas en inregistreringsafgift
af 2 öre per kilogram, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, kar Riksdagen, lika med Första Kammaren, beslutat,
att dylik afgift icke skall ifrågavarande artiklar åsättas.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna kafva utfallit sålunda:

Ja — 41.

Nej — 72.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändestill
Andra Kammaren, och ankom derifrån efter en kort stunds förlopp
ett protokollsutdrag, N:o 224, som upplästes ock hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 74 ja ock 98 nej samt
att kåda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra 115 ja
ock 170 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i
öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Bevillnings-Utskottet i dess Memorial, N:o 18, lista
punkten, Litt. i) föreslagna, af Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

10:de omröstningen:

Den, som, lika med Andra Kammaren, vill, att metaller, andra
slag, plåtar, skall åsättas en inregistreringsafgift af 4 öre per kilogram,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Lördagen den 8 Maj, f. m.

31 N:o 41.

Vinner Nej, har Riksdagen, lika med Första ''Kammaren, beslutat,
att dylik afgift icke skall ifrågavarande artikel åsättas.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—42.

Nej—75.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag, N:o 225, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 65 ja och 96 nej
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
107 ja och 171 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Ånstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande, af Bevillnings-Utskottet i dess Memorial, N:o 18, lista
punkten, Litt. k) föreslagna, af Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

11 de omröstningen:

Den, som, lika med Andra Kammaren, vill, att maskinerier,
redskap och verktyg, eller delar deraf, ej specificerade, skall åsätta®
en inregistreringsafgift af 5 procent af värdet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, lika med Första Kammaren, beslutat,
att dylik afgift icke skall ifrågavarande artiklar åsättas.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—52.

Nej—69.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter eu kort stunds förlopp
ett protokollsutdrag, N:o 226, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 79 ja och 97 nej
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra

tf:© 41. 32

Lördagen den 8 Maj, f. m.

131 ja och 166 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Ånstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Bevillnings-Utskottet i dess Memorial, N:o 18, l:sta
punkten, Litt. 1) föreslagna, utaf Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

12:te omröstningen:

Den, som, lika med Andra Kammaren, vill, att ångmaskiner
och ångpannor skall åsättas en inregistreringsafgift af 5 procent af
värdet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, lika med Första Kammaren, beslutat,
att dylik afgift icke skall ifrågavarande artiklar åsättas.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—49.

Nej—72.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag, N:o 227, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 85 ja och 88 nej
samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
134 ja och 160 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Ånstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Bevillnings-Utskottet i dess Memorial, N:o 18, 2:dra
punkten, föreslagna, af Riksdagens båda Kamrar godkända voteringsproposition: -

13:de omröstningen:

Den, som bifaller Utskottets, af Andra Kammaren godkända
hemställan, att mais, omalen och malen, måtte åsättas en införseltull
af 1,5 öre per kilogram, röstar

Lördagen den 8 Maj, e. m.

33 K:o 41.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i enlighet med Första Kammarens
mening, beslutat, att artikeln mais fortfarande skall vara tullfri.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—50.

Nej—76.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds förlopp
ett protokollsutdrag N:o 228, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 114 ja och 78
nej samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
164 ja och 154 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Bevillnings-Utskottet i dess Memorial N:o 18, 3:dje
punkten, föreslagna, af Riksdagens båda Kamrar godkända voteringsproposition: -

14:de omröstningen:

Den, som bifaller Utskottets, af Andra Kammaren godkända
förslag, att ost måtte åsättas en tull af 7 öre per kilogram, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Första Kammaren,
beslutat, att artikeln ost fortfarande skall vara tullfri.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 61.

Nej — 66.

Första Kammarens Prof. 1880. N:o 41.

»

3

N;o 41. 34

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag N:o 229, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 117 ja och 73
nej samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
178 ja och 139 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionen.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Bevillnings-Utskottet i dess Memorial Nio 18, 4:de
punkten, föreslagna, af Riksdagens båda Kamrar godkända voteringsproposition
:

15:de omröstningen:

Den, som, lika med Första Kammaren, biträder Utskottets
hemställan i 98:de punkten, mom. b) af Utskottets betänkande N:o
16, att, derest den med Frankrike nu gällande handelstraktat icke
kommer att för nästkommande år förnyas, tullafgiften å vin af till
och med 21 procents alkoholhalt höjes, för vin på fastager till 25
öre per kilogram och för vin på buteljer till 30 öre per liter, hvaremot
rubriken i öfrigt bibehålies sådan densamma blifvit af Utskottet
under mom. a) föreslagen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, lika med Andra Kammaren, beslutat,
att, i händelse franska handelstraktaten kommer att upphöra,
tullafgiften å vin af till och med 25 procents alkoholhalt bestämmes
för vin på fastager till 30 öre per kilogram och för vin på buteljer
till 65 öre per liter, hvaremot rubriken i öfrigt bibehålies sådan
densamma af Utskottet föreslagits.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 54;

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag N:o 230, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 51 ja och 125

35 N;o 41.

Lördagen den 8 Maj, e. m.

nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
119 ja och 179 nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Ånstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Bankoutskottet i dess Memorial N:o 18 föreslagna,
af Riksdagens båda Kamrar godkända voteringsproposition:

16:de omröstningen:

Den, som bifaller Banko-Utskottets, af Första Kammaren godkända
förslag, att aflöningsförmånerna för de vid Riksbankens hufvudkontor
anstälde vaktmästare må efter tio års ordinarie tjenst
och derunder ådagalagdt välförhållande kunna höjas från 800 kronor
i lön och 200 kronor i tjenstgöringspenningar till 900 kronor i lön
och 300 kronor i tjenstgöringspenningar, röstar

Ja;

Den, det ej, vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen beslutat, att vaktmästarne vid Riksbankens
hufvudkontor, efter tio års ordinarie tjenst under fortsatt
välförhållande, kunna tillerkännas, förutom lön, 800 kronor, en förhöjning
i tjenstgöringspenningarne till 400 kronor.

Vid omröstningeus slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 61.

Nej — 33.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort stunds
förlopp ett protokollsutdrag N:o 231, som upplästes och hvaraf inhemtades,
att omröstningen derstädes utfallit med 57 ja och 105
nej samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits utgöra
118 ja och 138 nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionen.

Föredrogs Andra Kammarens den 7 Maj bordlagda protokollsutdrag
N:o 209, med delgifvande af Kammarens beslut öfver 2:dra
punkten i dess Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 23, öfver Herr
F. T. Borgs motion N:o 148 och Herr S. Axells motion N:o 149.

N:o 41. 36

Lördagen den 8 Maj, e. m.

Friherre af Ugglas: Jag anhåller, att Kammaren behagade
remittera den föreliggande frågan till sitt Tillfälliga Utskott X:o 2.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framstäldes proposition
på bifall till Friherre af Ugglas'' förslag och besvarades med ja.

Anmäldes och bordlädes nedannämnda ärenden:

Stats-Utskottets Utlåtande X:o 57, angående beyillningsärendet
rörande Leufsta fideikommiss;

Banko-Utskottets Utlåtande och Memorial:

N:o 19, i fråga om ändringar uti gällande reglemente för Riksbankens
styrelse och förvaltning;

N:o 20, angående instruktion för nästa Riksdags Banko-Utskott;
samt Lag-Utskottets Utlåtanden:

X:o 44, i anledning af ej mindre Kong!. Maj:ts nådiga proposition
med förslag till förordning innefattande särskilda föreskrifter
angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg, så ock i
fråga om förvaltning af jernväg under konkurs, samt till förordning
om förändrad lydelse af 16 § i förordningen den 16 Juni 1875 angående
inteckning i fast egendom, än ock särskilda i dessa ämnen
väckta motioner; och

N:o 45, i anledning af väckta motioner om stadgande af förmånsrätt
för frakt, som förvaltning af jernväg i följd af samtrafik
uppburit för annan jernvägs räkning.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr Gustaf Andersson
under en veckas tid från den 10 Maj.

Kammaren åtskildes kl. Y44 e. m.

In fidem

O. Brakel.

Söndagen den 9 Maj, e. in.

37 N:o 41.

Söndagen den 9 Maj 1880,

Kammaren sammanträdde kl. s/4 3 e. in.

Justerades ett protokollsutdrag för den 8 Maj.

Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:

N:o 39, i fråga om gäldandet af sådan ersättning, som omförmäles
i 13 kapitlet Skiftesstadgan; och

N:o 40, angående utsträckning af tiden för straffarbetes fullgörande
i enrum samt om utbyte, i visst fall, af nämnda straffart
mot annan sådan.

Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
nedannämnda, den 8 Maj bordlagda ärenden, nemligen Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 57, Bank-Utskottets Utlåtande N:o 19 och Memorial
N:o 20 samt Lag-Utskottets Utlåtanden N:is 44 och 45.

Anmäldes och bordlädes följande ärenden:

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 19, i anledning af väckt
motion om ändring i gällande bestämmelser angående pröfningskomités
dispositionsrätt öfver den s. k. bevillningsproeenten;

Lag-Utskottets Utlåtanden:

N:o 46, i anledning af förslag till lagförklaring beträffande den
ansvarighet för enskilda sedelutgifvande bankers förbindelser, som
må åligga de solidariske bolagsmännen;

N,o 47, i anledning af väckt motion om ändring af 5 § i förordningen
om landsting den 21 Mars 1862;

N:o 48, i anledning af väckt motion om förändrad lydelse af
24 § i förordningen om landsting den 21 Mars 1862;

Första Kammarens Prof. 1880. N:o 41.

4

N:o 41. 38

Söndagen den 9 Maj, e. m.

N:o 49, i anledning af väckt förslag om berättigande att till
vederbörande embetsverk med posten insända besvär öfver beslut i
kommunala angelägenheter;

N:o 50, i anledning af väckt motion i fråga om upphäfvande
af det i kommunallagarne stadgade hinder för vissa embets- och
tjensteman att bekläda eu del kommunala förtroendebefattningar;

N:o 51, i anledning af väckt motion om ändring i gällande
föreskrifter rörande formen för vals förrättande vid kyrkostämma;

samt Första Kammarens Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 19,
i fråga om föreslagen ändrad anordning af undervisningstimmarne
vid rikets allmänna läroverk;

hvarefter beslöts, att dessa ärenden skulle uppföras främst på
föredragningslistan för nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes.

Il) fidem

O. Brakel.

STOCKHOLM, CENTEAL-THYCKEBIET, 18 80.