RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1880:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1880. Första Kammaren. N:o 28.

Måndagen den 12 April.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades ett protokollsutdrag för den 7, 9 och 10 April.

Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
följande^ den 10 April bordlagda ärenden, nemligen Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 30, Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 14
samt Lag-Utskottets Utlåtanden Kas 34 och 35 j hvarefter beslöts,
att dessa mål skulle sättas nederst å föredragningslistan till nästa
sammanträde.

Fortsattes föredragningen af Lag-Utskottets Memorial N:o 24, Förordning
h anledning af återremiss af vissa delar af Utskottets Utlåtande
N:o 12, öfver Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till
förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund med
flere dermed sammanhängande författningar.

l-.sta punkten, deri Utskottet hemstält, att Första Kammaren ville
fatta beslut öfver §§ 6, 10, 11 och 20 i ofvannämnda förordning sförslag.

§ 10.

förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.

(Forts.)

Herr Lindgren: Då denna fråga förra gången förevar i
Kammaren, sökte jag att, med åberopande af skäl, yrka bifall till
en reservation, som af mig blifvit i Lag-Utskottet framstäld.
Denna samma reservation och detta samma yrkande vill jag äfven
nu vidhålla. Jag ber emellertid att få med några ord rekapitulera
hvad då förekom.

När någon vill efter nu gällande lag bygga vattenverk, skall
han anmäla det hos domaren, som då genom kungörelse i kyrkorna
utlyser sammanträde på stället, att med nämnd der pröfva saken,
sedan den vunnit nödig utredning och vattenafvägning, om sådan
funnits behöflig, företagits. Derefter meddelar domstolen beslut,
huruvida och på hvad vilkor verket må byggas. Om detta beslut
Första Kammarens Prof. 18SO. N:o 28. 1

N:0 28.

Förordningsförslag
om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.

(Forts.)

2 Måndagen den 12 April.

icke öfverklagas, så är saken i uppdämningsfrågan dermed afgjord
för all framtid. I motsats till hvad sålunda nu är stadgadt,
har Lag-Utskottet föreslagit den förändring, att man vid byggande
af damverk icke skulle hafva annat att iakttaga än att först hos
Konungens Befallningshafvande begära förklaring, huruvida från
det allmännas sida något hinder kan möta för damverksbyggnaden.
Om sådant hinder icke skulle förefinnas, är i 11 § af Utskottets
förslag sagdt: “Vill den, som ämnar bygga vattenverk, bereda sig
trygghet, att byggnaden ej må framdeles af annan klandras såsom
vållande olaga dämning eller annat intrång i enskild rätt; stånde
honom fritt sin talan på förhand instämma*1. Den tryggheten,
som der utlofvas, är emellertid af mycket ringa värde. Det står
nemligen i 2 momentet: “Äskar den, som _vattenverk eger eller
bygga vill, eller någon, som genom dämning eller eljest kan af
sådant verk men lida, att lofiiga vattenhöjden med vattenmärke
betecknas eller viss tid bestämmes, då damlucka skall hållas
öppen, eller ock andra särskilda föreskrifter angående vattnets
framsläppande gifvas; ege dertill vitsord. Sämjas de ej, gånge
tvisten till rättens pröfning". Mesuren är den, att vattenverksegaren
eger välja ut någon, som han tror skola komma att lida
skada af hans vattenverk, och att genom stämning få saken reglerad;
men den dom, som derpå erhålles, kommer att gälla blott
mot denna enda person och utestänger alls icke möjligheten af
att andra delegare i vattenverk eller egare af jord ofvan eller
nedan kunna särskildt börja rättegång om verkets rifning eller
förändring. Man får således i sjelfva verket alls ingen trygghet.
Deri ligger just den stora vådan af att antaga Lag-Utskottets
förslag. När man sålunda icke kan vinna något bestämdt besked,
huruvida ett vattenverk kan få byggas eller ej, så lärer väl hädanefter
knappt någon våga sig på, att anlägga något sådant i synnerhet
af större eller kostsammare slag; och derför hoppas jag,
att Kammaren nu måtte, i likhet med den uppfattning, som, då
frågan förra gången diskuterades, tycktes vara flertalets, lägga
hinder i vägen för att eu sådan lag må blifva gällande. Det skäl,
som för en motsatt åsigt åberopades, var hufvudsakligen att, om
icke hvar och en af dem som vederborde finge särskild stämning,
kunde någon af dem möjligen underlåta att bevaka sm talan vid
synen och således ohjelpligen förlora större eller mindre del af sin
rätt. Deremot anmärktes, att stämning kunde i vissa afseenden
anses vara meddelad genom kungörelsens uppläsande i kyrkorna.
En sådan mesur är föreskrifven för många andra fall, der lika
vigtiga intressen äro i fråga, såsom vid laga skifte, egodelningsrätts
sammanträden och dylikt. Det anmärktes äfven, att enligt
gällande lag så får förfaras, när en hel menighet skall stämmas.
Beträffande sättet huru man skall försvara sin rätt i fråga om
damverks byggande, är stadgadt, att man eger enligt föreläggandet
i domarens kungörelse infinna sig vid synen att sin talan^bevaka.
Det stadgandet är lika gammalt, som föreskrifterna i 11
kapitlet Rättegångsbalken om särskild stämning. Om man nu
vill föregifva, att det förra stadgandet må vara mindre betryg -

Måndagen den 12 April.

Jf:o 28.

gande, svarar jag, att det dock kar egt bestånd i nära 150 är, Förordningsutan
att någon större olycka veterligen deraf inträffat. Jag tror fSrsla9 om
derför, att man icke beköfver ändra detta lagstadgande rörande ^ätt^fver
behandlingen af frågor om vattenverks byggande, och yrkar för vattnet å
den skull afslag å Utskottets förslag beträffande både 10 och 11 §§ hans grund.
samt anhåller om bifall till min reservation. (Forts.)

Grefve Mörner, Oscar: Då 10 och 11 §§ hafva sinsemellan
det sammanhang, att de torde böra på en gång företagas till behandling,
så att icke beslut fattas om den förra, utan att äfven
den senare blifvit vederbörligen skärskådad, anhåller jag vördsamt,
att föredragning jemväl af 11 § nu må ega rum, på det att
man på en gång må kunna yttra sig öfver begge dessa paragrafer
och behandla dem i det sammanhang, hvari de stå med Herr
Lindgrens reservation.

Med anledning häraf hemstälde Herr Talmannen, huruvida
Kammaren bifölle Grefve Mörners förslag, att § 11 skulle företagas
till behandling i sammanhang med § 10; och blef denna
hemställan af Kammaren bifallen.

Sedan till följd häraf § 11 föredragits, uppropades och yttrade:

Herr Lagerstråle: Först vill jag anmärka, att den reservation
Herr Lindgren afgifvit visserligen upptager 10 och 11 §§ i
deras hufvudsakliga delar, men att densamma deremot icke innehåller
något svarande emot sista momentet af 11 § rörande skyldighet
för vattenverksegaren att bekosta vattenmärke. För det
andra vill jag mot berörda reservations formella innehåll anmärka,
att den hänvisar till 21 och 22 §§ (i Kongl. förslaget), men, om
den skall blifva lag, måtte den väl böra hänvisa till 20 och 21 §§
i Utskottets förslag, som antagits, ty eljest blifver hänvisningen
fullkomligt vilseledande.

Jag öfvergår nu till sjelfva saken. Det nuvarande förfarandet
är onekligen till stor fromma för den, som vill bygga vattenverk.

Han får på en gång alla dessa kinkiga frågor afgjorda genom en
undersökning, som domaren förrättar och om hvilken den, hvars
rätt är af dess utgång beroende, icke får något meddelande på
annat sätt än genom kungörelses uppläsande i ortens kyrkor 14
dagar före sammanträdet. Vid denna undersökning kommer ju
dock att med doms kraft afgöras, huru högt dämning må ega rum.

Om då, såsom under den förra diskussionen anfördes såsom bevis
för förslagets olämplighet, uppdämningen skulle verka utefter eu
milslång sjö, till hvilken socknar från olika härad kunna gränsa,
vågar jag påstå, att det mången gång kan inträffa att denna kungörelse,
som domaren utfärdat, icke är uppläst i kyrkan till den
socken, inom hvilken den jordegare är boende, som får sin mark
vattendränkt. Herr Lindgrens förslag innehåller nemligen blott
att den, som vill bygga vattenverk, skall anmäla sig hos domaren
och lemna uppgift på socken och härad, hvartill fastigheten, å

N: o 28.

Måndagen den 12 April.

Förordningsförslag
om
jordegares
rått öfver
vattnet å
hans grund.

(Forts.)

hvars grund byggnaden skall göras, körer, men icke någon uppgift
på de socknar och härad, inom hvilka de jordområden kunna befinna
sig, som kunna af vattenverksbyggnaden lida skada. Således
kan ju mången gång inträffa att den, hvars rätt är på ett betydande
sätt i fråga, icke har någon aning om att på eu och en half
mils afstånd från hans hemvist pågår undersökning om en dambyggnad,
som för all framtid innebär hinder för honom och hans
efterträdare att framkomma med sina anmärkningar mot denna
byggnad och sina ersättningsanspråk för den skada, som den medför.
Det är onekligen mycket svårt för den, som vill anlägga ett
vattenverk, att på förhand öfverskåda hela det område, på hvilket
anläggningen kan verka menligt; men lika svårt är det för en
jordegare att förutse att en dambyggnad på ett aflägset ställe,
''der ett vattenverk är tillämnadt, skall på hans egor orsaka vattenuppdämning.
Och jag frågar då, hvem som bör hafva besväret
med utredningen, den, som vill förändra bestående förhållanden,
eller den, som vill hafva dem qvar? Vattenverksbyggaren vill ju
förändra vattendraget och genom uppdämning gifva det ett annat
läge, som i de flesta fall medför skada för andra; då bör väl äfven
han i främsta rummet vara skyldig att söka utröna, i hvilket omfång
skada kan genom byggnaden åstadkommas. I det Kongl.
förslaget fans en föreskrift derom att, när man ville bygga vattenverk,
man skulle hos Konungens Befallningshafvande uppgifva
stället för och beskaffenheten af byggnaden, samt att detta skulle
intagas i länskungörelserna. Denna grundsats, hvilken jag för
min del anser rigtig, eller att ett dylikt byggnadsföretag bör i
vidsträcktare mån bringas till allmänhetens kännedom, har emellertid
blifvit af båda Kamrarne genom afslag å Kong!. Maj:ts proposition
i denna del förkastad. Följaktligen kommer den nu
ifrågasatta synen på stället icke att föregås af något, som väcker
vederbörandes uppmärksamhet på företaget, med undantag af
domarens kungörelse i kyrkorna, och det måtte väl vara ett bra
otillräckligt medel för vederbörandes instämning till bevakande
af deras rätt. Man kan säga, att, om nu kungörelse sker i den
sockens kyrka, der en jordegare är boende, som fruktar olägenheter
för sin mark genom en vattenverksbyggnad, så kan han göra
sig förvissad om i hvad mån detta kommer att ske; men det är
många gånger som visshet härom ej kan erhållas utan en formlig
afvägning just på de egor, som tillhöra vattenverksbyggaren och
dit den andre på en mils afstånd derifrån boende jordegaren icke
har rätt att sträcka sina undersökningar. Huru skall han då få
bevis för sin talan? Om han kommer till synen och protesterar,
så antingen får han till svar att han ej styrkt sina uppgifter eller
ock uppmanas han att angifva den skada, som kan ske. Då måste
ju domstolen skaffa sig sjelf kännedom om marken, anställa afvägning
m. m., och då uppstår ock en sådan omständlig undersökning,
som en talare förra gången ansåg vara allt för vidlyftig
och till och med alldeles omöjlig. Men den måste emellertid ske.
Meningen med Herr Lindgrens reservation kan ju icke vara.den,
att icke en omsorgsfull pröfning skulle ega rum, om någon jord -

Måndagen den 12 April.

N:o 28.

egare säger: detta kränker min rätt. Men då måste oek förhållandena
utredas genom en undersökning, som får sträcka sig liera
mil omkring den omtalade vackra Södermanlandssjön. Anda sedan
1828 års författning om upphörandet af de administrativa embetsverkens
domsrätt i vissa fall har det sättet att tillvägagå obestridligen
varit lagligen gällande, och i närvarande stund finnes det
ock; men det h vilar på en origtig grund efter min åsigt, och när
nu fråga är om att ordna lagbestämmelserna rörande rätt till
vattens begagnande, bör man väl icke låta en processuel oegentlighet
qvarstå, utan öfvergå till ett annat förfaringssätt, hvilket
jag gerna medgifver vara svårt att tillämpa, men som icke kan
undvikas, om icke enskilda personers rätt skall varda kränkt. Jag
yrkar bifall till paragraferna enligt Utskottets förslag.

Herr Jöns Pehrsson: Hå denna fråga förra gången behandlades
i Kammaren, sökte jag efter bästa förmåga utveckla de
skäl, på grund hvaraf jag icke ansåg mig kunna biträda Utskottets
förslag. Herr Ordföranden i Lag-Utskottet har i dag medgifvit,
att vissa svårigheter kunna komma att yppa sig vid efterlefvande!
af Utskottets förslag. Het torde vara utan allt tvifvel,
att så verkligen skal! blifva förhållandet. Het kan ej vara rätt
att vid stiftandet af en sådan lag som den nu föreliggande antaga
bestämmelser, som göra det omöjligt för den, som vill anlägga
ett vattenverk, att på förhand med någorlunda säkerhet
kunna veta, om hans verk skall få ega bestånd. Efter min tanke
måste en lagstifning på sådana grunder innebära ännu större vådor
än den nu gällande. Het lär väl icke vara obekant, huru det
nu tillgår, då eu häradssyn skall pröfva, huru en dambyggnad må
anläggas. Hervid tillkallas landtmätare eller andra sakkunnige
personer att biträda vid undersökningen, och der man finner, att
en sådan dambyggnad kommer att verka på långa afstånd, lär
man väl ej underlåta att noga taga reda på huru vidt dessa verkningar
skola sträcka sig och hvilket inflytande de kunna hafva.
Erågan blir sålunda underkastad en ganska grundlig föregående
undersökning och pröfning; och då berättelse härom och kungörelse
om anläggningen blifver utfärdad, torde det väl vara all säkerhet
för, att vederbörande strandegare i god tid få kännedom
om saken, så att de kunna bevaka sin rätt. Jag tror, att det
skulle vara mycket olyckligt, om Utskottets förslag skulle blifva
antaget att gälla för framtiden. Osäkerheten för vattenverksegarne
skulle blifva så stor, att det knappt blefve möjligt att göra
några nya anläggningar; ty de kunde ej på något sätt erhålla
trygghet för att i framtiden få vara oantastade af andras anspråk.
Jag får således anhålla, att Kammaren måtte bifalla Herr Lindgrens
reservation, och jag hemställer, att han i densamma måtte
inrymma de mindre jemkningar, hvilkas behöflighet nyss blifvit
påpekad.

Förordningsförslag
om,
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.

(Ports.)

Herr Vallenius: Jag erkänner villigt, att det är förenadt
med stort besvär för vederbörande att utröna, huru ett vatten -

N:o 28.

Måndagen den 12 April.

Förordnings■
förslag om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.

(Forts.)

verk skall anläggas för att icke göra för stor skada åt ofvanför
liggande strandområden; men då vederbörande redan förut hafva
haft detta åliggande och kommit väl ut dermed ända till närvarande
stund, så hoppas jag, att icke heller hädanefter allt för
oöfvervinneliga svårigheter skola möta för ett sådant tillvägagående.
Mig synes det nemligen klart, att, om vederbörandes skyldighet
att bestämma, huru dammar och vattenverk skola inrättas,
skulle upphäfvas genom den nu föreslagna nya förordningen, måste
alla de, som ämna bygga sådana verk och inrättningar, komma i
en belägenhet, som vore rent af olidlig. Jag påstår bestämdt, att
genom en sådan lag skulle det i sjelfva verket blifva alldeles
omöjligt för dem att anlägga sådana verb; ty de skulle ständigt
och jemt blifva oroade med processer för saker, som vore obetydliga
och af intet värde. Jag tror icke, att, såsom Lag-Utskottet
säger, det skulle ligga någon våda i att bifalla Herr Lindgrens
förslag om att kungörelse skall utfärdas, då vattenverk skall byggas.
Detta är det enda sättet att betrygga vattenverksegarens
rätt gent emot öfrige strandegare; och att desse senare efter en
sådan kungörelses utfärdande skulle underlåta att taga reda på,
huru med saken förhåller sig, det tror jag är en undskyllan, som
ej kan hafva någon egentlig betydelse. Så snart nemligen en ny
qvarn eller såg eller annat verk skall anläggas, är det naturligt,
att andra dylika verk, som förut finnas, skola hysa farhåga för
den härigenom möjligen uppstående konkurrensen; och de skola
då med alla möjliga till buds stående medel söka se sin rätt till
godo, så att de icke må lida något intrång genom den ifrågasatta
nya inrättningen. Jag tror, att man härom kan vara fullt öfvertygad.
På''dessa skäl får jag på det lifligaste instämma i Herr
Lindgrens reservation och uttrycka den förhoppning, att vattenverksegarne
äfven framdeles måtte få åtnjuta den rätt, som de nu
hafva, utan den efter min tanke obehöfliga och orättvisa inskränkning
deri, som Lag-Utskottet föreslagit.

Grefve Mörner: Då dessa paragrafer sista gången förekommo
till behandling inom Kammaren, både jag tillfälle att uttala min
åsigt i ämnét och har nu icke något väsentligt ätt tillägga till
hvad jag då yttrade; men då sannolikt den då förda diskussionen
numera delvis blifvit förgäten, så må det förlåtas mig, om jag i
någon mån upprepar mina förra yttranden, enär saken synes mig
alltför vigtig för att lemnas åsido, utan att vid densamma fästes
all möjlig uppmärksamhet.

På sätt som för alla torde vara bekant, tillgår nu vid anläggning
af ett nytt vattenverk sålunda, att kallelse utfärdas af domaren
till alla dem, hvilkas rätt kan vara i fråga, att komma
tillstädes och bevaka sin talan inför häradsrätten. Vidare är stadgadt
i åtskilliga förordningar af 1823, 1828 och 1863, att en noggrann
undersökning skall företagas af vattendragets rigtning, och
först med ledning af denna undersökning eger domaren meddela
sitt beslut. Då så är, skulle man val tycka, att allt vore iakttaget,
som kunde erfordras. De, hvilkas rätt är af saken beroende,

Måndagen den 12 April.

N:o 28.

ega ju tillfälle att inställa sig vid Rätten, såvida de icke redan Förordning*-

på förhand genom de särskilda förrättningsmännen, ingeniörer

eller landtmätare, skaffat sig kännedom om förhållandena. Hafva Jrätt -0fKer

de deremot icke gjort det, ega de ju, som sagdt, att vara tillstå- -vattnet å

des vid Rätten och tillse, om deras rätt kan komma att lida af hans grund.

den nya anläggningen. Jag tror mig också kunna försäkra, att, (F°rts.)

då ett vattenverk skall anläggas, blifver det temligen bekant inom

orten, och de, som saken angår eller i närheten bo, underlåta då

icke att inställa sig, somliga möjligen endast af nyfikenhet, andra

derför att de verkligen hafva någon talan att utföra. Om någon

då försummar sig, så är det visserligen ledsamt för honom;, men

det lär väl icke vara värre vid detta tillfälle än vid åtskilliga

andra fall, der ediktalstämning kommer i fråga. Staten kan ju

icke göra sig till förmyndare för enskilde i vidsträcktare mån, än

att han lemnar dem tillfälle att bevaka sin rätt; göra de det icke,

få de också bära påföljden deraf, ty att tvinga dem kan icke vara

statens åliggande.

Enligt Lag-Utskottets nu föreliggande förslag skulle deremot
vattenverk få anläggas helt rätt och slätt utan vidare förberedelser,
och hvem som behagar skulle sedan efter huru lång tid som
helst ega att komma fram med klander emot verket och taga ut
stämning mot anläggaren. För att skydda sig mot sådant skulle
anläggaren icke hafva någon annan utväg än att på förhand instämma
en hvar, af hvilken han ansåge klander kunna i framtiden
befaras. Jag hemställer nu, om man icke kan hafva anledning
att antaga, att oändligt besvär och mångfaldiga rättegångar
skola åstadkommas genom ett sådant lagstadgande. Anläggaren
får sig den uppgiften förelagd att söka på förhand få reda på alla
dem, hvilkas rätt kan vara beroende af anläggningen, och det är
icke sagdt, att han kan få dem alla inkallade i en stämning, derföre
att det är hans rätt som är i fråga, utan hvar och en af dem
torde kunna påfordra sin särskilda stämning, emedan den enes
rätt icke är den andres rätt, utan hvar och en kan hafva sina
särskilda anspråk. Häraf skulle således en hel mängd rättegångar
uppkomma, och om man också vill antaga, att dessa rättegångars
antal skulle kunna minskas, så står det dock alltid qvar, att vid
en större anläggning skulle det blifva en hel mängd personer,
hvilka skalle instämmas för Rätten. En del af dessa skulle kanske
aldrig komma att lida någon skada af anläggningen; menvattenvérksegaren
finge ändå instämma både Per och Pål. Nu frågas
hvem som skall ersätta alla dessa för deras kostnader. De blifva
stämda mot sin vilja och böra väl således å sin sida vara berättigade
till ersättning. Men å andra sidan vore det besynnerligt,
om vattenverksegaren, som för att betrygga sin rätt sett sig tvungen
att instämma dem, skulle få betala kostnaderna. Huru som
helst så är detta en omständighet, som kan föranleda mycket
trassel. Detta är dock endast en bisak; hufvudfrågan är i hvad
mån ett verkligt skydd för framtiden kan beredas vattenverksega■
ren. Jag får då säga, att det skydd, som skulle ligga i det af Lagutskottet
föreslagna stadgandet, är så ringa, att det verkligen

-\:o 28.

Förordnings
förslag om
jordegares
rätt ''öfver
vattnet å
hans grund.

(Forts,)

8 Måndagen den 12 April.

■ blir ganska äfventyrlig^ att icke säga svårt, att anlägga något
vattenverk efter dessa grunder.

Hvad beträffar den af Lag-Utskottets ärade ordförande framstälda
anmärkningen rörande den i Herr Lindgrens reservation
förekommande hänvisningen till ett par paragrafer i lagförslaget
sa ber jag att få erinra, att Herr Talmannen förra gången hemstälde
att denna hänvisning sedermera finge rättas i öfverensstämmelse
med . den paragrafföljd, som kunde uppkomma, sedan lagförslaget
Dumt genomgånget. Hetta förhållande behöfver således icke medföra
någon rubbning i beslutet.

Samme ärade talare fäste också mycken vigt vid att någon
bestämmelse måtte införas om hvem som skall bekosta uppsättande
af. vattenmärke. Denna omständighet har ej heller blifvit
förgäten i Herr Lindgrens reservation. Der står nemligen i sista
momentet, att .Hätten skall bestämma, “huru vattenmärke till utvisande
af lofliga vattenhöjden bör inhuggas i berg, jordfast sten
eller annat fast föremål, med hvad öfrigt må finnas nödigt föreskrifva
. Rätten kommer väl således att bestämma den saken,
och det kommer naturligtvis att ske på dens bekostnad, som sökt
anläggningen. För. öfrigt kan jag upplysa, att denna kostnad endast
är en obetydlighet. Jag har sjelf låtit verkställa inhuggning
i berg för dylikt ändamål, och hela affären har gått till fem kronor
eller deromkring.

Vidare har jag bär hört sägas, att en del af Kammarens ledamöter
skulle anse, att, om Friherre Hamiltons förslag till redaktion
af sjette paragrafen, som Kammaren godkänt, äfven skulle
blifva Riksdagens beslut, skulle faran vid att antaga Lag-Utskottets
förslag i de nu föredragna paragraferna icke vara så stor;
ty då skulle jordegarne icke kunna göra anspråk på annat än
skadestånd, och i så fall kunde ju vattenverksegaren ändå vara
lugn för sin anläggning,, då han icke kunde tvingas att rifva den.
Detta kan man visserligen säga; men det torde dock vara bäst
att icke lita på en osäker tolkning af den ena paragrafen på grund
af hvad som står föreskrifvet i en annan, som egentligen handlar
om en annan sak. I 6 § talas nemligen om den skada, som kan
tillskyndas genom .uppdämning, men icke om den skada, som någon
kan förmena sig hafva lidit på den grund, att hans rätt icke
piöfvad. Jag tror således, att man icke bör alltför mycket
förlita sig på den inverkan, som 6 § härvidlag kan utöfva. I
alla händelser, kommer denna paragraf att utgöra föremål för sammanjemkning
i Lag-Utskottet, och då kan ingen veta hvad resultatet
deråt kan blifva och om Friherre Hamiltons förslag har utsigt
att tillvinna sig Riksdagens, bifall. Mig synes, att för dem,
som önska, att allas rätt måtte iakttagas, och att icke öfverdrifvet
stora svårigheter måtte uppresas mot anläggningen af nya
vattenverk, måste det framstå nästan som eu nödvändighet att
antaga Herr Lindgrens reservation. Detta kan synas vara mycket
sagdt; men det är min fulla öfvertygelse, och jag måste vidhålla
densamma.

Måndagen den 12 April.

N:o 28.

Jag hörde icke, om Herr Lindgren, då han nyss hade ordet, Förordningshemstälde
om den ändringen i sin reservation, att ordet “ombygga'''' f°rs}a9 om
måtte utbytas mot “förändra", enligt det förslag, som han accep- ^m^åfvev
terade förra gången frågan behandlades af Kammaren. För den vattnet å
händelse han icke gjort det, hemställer jag fortfarande om denna jMn>'' grund.
ändring och yrkar i öfrigt bifall till hans reservation med den ^orts.)
rättelse i afseende på hänvisningen till ett par paragrafer i förslaget,
som kan blifva en följd af Kammarens beslut.

Herr Lindgren: Med anledning af de anmärkningar, som
den ärade Ordföranden för Lag-Utskottet nyss framstält, ber jag
att få göra ett par smärre jemkningar i ordalagen i min reservation.
Först hemställer jag, att i stället för ordet “ombygga"
måtte insättas ordet “förändra", på sätt som föreslogs redan då
denna fråga sista gången behandlades af Kammaren. Len andra
ändringen skulle bestå deruti, att i stället för de af mig åberopade
§§ 21 och 22 i Kongl. förslaget insattes §§ 20 och 21 i Utskottets
förslag. Den sålunda rättade origtiga hänvisningen har
uppkommit deraf, att, då jag nedskref min reservation, var paragrafföljden
i Utskottets förslag ännu icke närmare bestämd. Den
tredje ändringen slutligen skulle bestå deri, att i sista momentet
framför ordet “inhuggas" sättes “på vattenverksegarens bekostnad".

Herr Widmark: Då jag ej kan annat finna, än att Lag-Utskottets
förslag hvilar på goda grunder och synes bäst betryggande
för allas rätt, ber jag att med några ord få tillstyrka bifall
till detsamma. Jag kan ej inse, att de föreskrifter’, Utskottet här
föreslagit, kunna., vara så betungande för den, som vill anlägga
ett vattenverk. År denne person en klok och förståndig man, som
är mån om att icke förnärma andras rätt, så söker han utan tvifvel,
innan han företager anläggningen, att göra sig bekant med
hvilka följder den kan medföra för andra jord- eller verksegare.

Han verkställer dessa förberedande undersökningar antingen sjelf
eller genom andra, och sedan söker han genom uttagande af stämning
få alla sina rättigheter begränsade och bestämda. Det synes
mig icke vara för mycket begärdt att fordra detta besvär och
denna möda af vattenverksegaren, medan det deremot enligt min
tanke vore mycket origtigt att kräfva af den andra parten att
föranstalta sådan undersökning om tilltänkt företags verkan.

En talare har om förhållandena i Södermanland anmärkt, att
der kunna förekomma vattenverk och uppdämningar, som verka
på ett afstånd af flere mil. Jag vill då fråga, om man kan vare
sig af vattenverksegare eller jordegare fordra den speciella lokalkännedom
om den plats, der vattenverket skall uppföras, i synnerhet
om den är så långt aflägsen, att han skall redan på förhand
kunna veta, om han bör infinna sig vid undersökningen eller
icke. Det kan lätt hända, att han i full okunnighet om förhållandena
anser det vara en sak, som icke rör honom; och icke bör
han väl derföre för all framtid vara afskuren från möjligheten att
göra sin rätt gällande. Men om han också skulle ega full lokal -

]S'':o 28.

Måndagen den 12 April.

Förordnings-kännedom och veta, att en dam på det ifrågavarande stället,
förslag om gom höjde vattnet t. ex. sex fot, icke skulle medföra någon skada
''rätt lfsrr för honom, så skulle det lätteligen kunna hända, att han just på
vattnet ä grund af denna kännedom icke instälde sig vid undersökningen,
hans grund. Der kunde det då blifva fråga om ett stort vattenverk, som skulle
(Forts.) höja, vattnet ända till 12 fot. Detta komme att hafva skadlig inverkan
på hans egor, och skulle han icke då hafva öppet att fordra
rättelse i hvad honom till men skett? För min del finner jag
sådan rättighet ej böra honom genom lag fråntagas. Den föreskrift
Lag-Utskottets paragrafer innehålla anvisar den kloke och
försigtige vattenverksanläggaren till noggrann pröfning af företagets
verkningar på annans rätt, och meningen kan väl ej vara att
underlätta dens åtgärder, som våldsamt, utan blick på annans rättigheter,
vill genomdrifva sitt föresätta mål.

Hvad beträffar en föregående talares yttrande om den massa
af rättegångar, som skulle blifva en följd af Utskottets förslag,
så har jag i detta afseende en alldeles motsatt åsigt; jag tror
nemligen icke, att rättegångarnes antal då skall blifva så stort, som
eljest skulle vara fallet.

Jag får på dessa grunder yrka bifall till Utskottets förslag i
de nu föredragna paragraferna.

Herr von Koch: Den rättsgrundsats, som Lag-Utskottets
ordförande här uttalat, måste jag så mycket mera skänka mitt
fulla erkännande, som jag långt före detta på ett annat ställe
sjelf tillstyrkt ett lagstadgande, som gått just i denna rigtning.
Men det är icke alltid, som man kan på en gång vinna allt det
man anser godt och rigtigt. Det finnes måhända sådana förhållanden,
då det bästa tänkbara måste uppgifvas för det bästa möjliga.
Jag tror, att vi för närvarande befinna oss i ett sådant läge.
Jag är, dels på grund af denna paragrafs innehåll, dels måhända
äfven på grund af innehållet i andra paragrafer, som vi redan antagit,
nästan öfvertygad om, att, derest vi icke något jemka med
oss, vi skola gå i mistning om kanske hela lagförslaget. Men hellre än
att helt och hållet underlåta en reform, som man vet är nyttig,gör man
efter min tanke rättast i att taga så mycket man för ögonblicket kan få.
Om nu här vore fråga om att antaga ett definitivt lagstadgande,
så skulle jag ingalunda vilja rösta för Herr Lindgrens förslag.
Men vi befinna oss här ungefär i samma läge som i fråga om 6
§:en; vi få se till, om man icke genom ömsesidiga medgifvanden
kan komma till något resultat. Hos oss egen det särskilda förhållande
rum, att, då Kamrarne i lagfrågor stanna i olika beslut,
kan Lag-Utskottet icke tillstyrka den ena Kammaren att frångå
sitt beslut och antaga den andras; de olika besluten skola nemligen
sammanjemkas, och det har då utbildat sig den praxis, att
man får gifva med sig litet på hvardera sidan. Om jag nu voterar för
bifall till Herr Lindgrens förslag, så sker det i den förhoppning, att
den blifvande sammanjemkningen skall komma att gå i den rigtning,
som Herrar Wsern och Nyström påyrkade vid den förra diskussionen
i detta ämne, nemligen att de anspråk, som mot en vatten -

N:o 28.

Måndagen den 12 April.

verksegare kunna komma att väckas efter längre eller kortare tid af
den, som funnit sig lida af uppdämningen, icke må sträckas så långt,
att det någonsin kan blifva fråga om nedrifning af det anlagda
verket, utan endast om skadeersättning, och denna måhända bestämd
på samma sätt och till samma höjd som af Friherre Hamilton
föreslagits i afseende på 6 §, nemligen till fullt värde och
hälften derutöfver. På det en sådan sammanjemkning må kunna
komma till stånd, genom hvilken, som jag hoppas, en stor del af
dem skulle kunna tillfredsställas, som i öfrigt vilja vara med om
lagförslaget, anser jag mig nu böra instämma med dem, som rösta
för Herr Lindgrens reservation.

.Friherre Hamilton: Ehuru jag icke anmält min reservation
mot Utskottets hemställan i den nu föreliggande punkten, ber jag
dock att få upplysa, det jag icke godkänt Utskottets förslag. Jag
var till en början mycket tveksam, om jag skulle instämma i Herr
Lindgrens reservation; men sedan jag närmare tänkt på saken och
åhört den i ämnet förda diskussionen, så förenar jag mig med dem,
som yrka bifall till nämnda reservation med de modifikationer,
som numera deri blifvit gjorda. Jag anser, att alla de, som hafva
något väsentligt intresse att bevaka vid en blifvande vattenverksanläggning,
erhålla nog i tid underrättelse derom, och de passa
nog på att taga vara på sin rätt, äfven utan att behöfva personligen
derom underrättas genom särskildt till hvar och en af dem
utfärdad stämning. Jag tror dessutom, att ett sådant tillvägagående
skulle blifva nästan omöjligt att följa vid åtskilliga tillfällen,
som också här blifvit påpekade, såsom i fråga om anläggningar
vid långsträckta sjöar och vattendrag.

En ärad talare har sagt, att den, som är klok och icke vill
förnärma andras rätt, han skall nog på förhand söka göra sig underrättad
om hvad verkan hans anläggning kan komma att utöfva
på öfrige strandegares områden. Jag tror dock, att, om man är
aldrig så klok, skall man få svårt att på sådant sätt skydda sig
för framtida anspråk; ty det är omöjligt att i förväg beräkna alla
de förhållanden, som kunna uppstå, och om han förbisett en aldrig
så ringa skada, kan han få sig en process på halsen, som i bästa
fall förorsakar honom bekymmer och onödiga kostnader, äfven om
han icke skulle tvingas att rifva sin anläggning.

En talare anmärkte nyss något om, att vattnet skulle kunna
uppdämmas högre än en strandegare hade beräknat. Jag förstod
icke rigtigt hvart han syftade med sin anmärkning; men om nu
äfven vattnet skulle uppdämmas så högt, så vore det väl hans
eget fel, om han icke brydde sig om att tillstädeskomma vid undersökningen
och bevaka sin rätt. Han hade ju blifvit underrättad
om saken, och om han det oaktadt ansett sig icke behöfva
komma, så lär det väl hafva gjort föga till, på hvad sätt underrättelsen
kommit honom till hända.

Hen siste ärade talaren yttrade, att man borde gå in på ett
lagförslag, äfven om man icke vore fullt tillfredsstäld deraf. Jag
kan härutinnan icke instämma med honom; tv sedan en ny lag

Förordningsförslag
om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.

(Forts.)

>:« 28. 12 Måndagen den 12 April.

Förordnings-en gång blifvit antagen, är det ganska svårt att på långa tider få
''■''oräenJr?. nåSon förändring i densamma. På en sådan fordran svaras då
rätt öfver alltid, att lagen ännu är så ny, och att man bör se tiden an, invattnet
å lian man ändrar densamma. Jag tror derföre, det är bättre att
hans gröna, icke antaga en ny lag, än att antaga en sådan, med hvilken man
(rörts.; jc]je är tillfredsstäld i så vigtiga punkter som de nu föreliggande.

Herr Grahn: Det har af någon föregående talare blifvit framhållet,
huru nära sammanhang denna paragraf har med den redan
förut antagna 6 §, och jag vill med några ord ytterligare påpeka detta.
Kommer 6 § att erhålla den lydelse, Första Kammaren för sin
del beslutat, får . jag medgifva, att det betyder relativt mindre,
hvad form man gifver åt den nu förevarande paragrafen. I sådant
fall blir» risken för den, som anlägger en dam, icke större än att,
om uppdämningen förorsakat en oförutsedd skada, han derför får
gifva ersättning, efter som kompromiss bestämmer. Hen skulle åter
6 §. blifva sådan, som den är i Lag-Utskottets förslag, och följaktligen
hvarje vattenverksegare riskera att för minsta genom uppdämning
vållad skada få utrifva hela sitt verk, då är det nödvändigt,
_ så vida någon vattenverksindustri vidare skall kunna komma
i fråga, att man genom föregående undersökning bereder vatten
verksegaren trygghet för framtida påföljder af det slag, jag
nyss omnämnde. Då emellertid 6 § ännu icke är lag, utan beror
på vidare beslut, så tror jag det vara nödvändigt att Första Kammaren
röstar för bibehållande ,af det sätt, som för byggande af
dammar hittills varit det gällande, så att man kan på en gång
framkalla alla dem, som hafva något mot byggnadsföretaget att
anmärka, och få pröfvadt, om deras anmärkningar äro berättigade.
Alldeles gifvet är äfven, att denna form för undersökningen kommer
att underlätta proceduren och förekomma eu mängd framtida
tvister. Det är för öfrigt mycket vanligt att vid dylika kallelser,
då fråga är om vatten anläggningar, ingen försummar att inställa
sig, och deras anspråk på ersättning för förmodad skada må vara
aldrig så orimliga, framkomma de i alla fall med sina påståenden,
hvarigenom^man på en gång får se, om vattenverksegarne komma
att löpa någon risk. Den fara för jordegarne, man ansett ligga
deri, att de, sedan vid en dylik undersökning blifvit bestämdt i
hvad form vattenverket får byggas, äro afklippta i sin rätt, i händelse
framdeles skulle uppenbara sig att undersökningsförrättarne
misstagit sig i sin undersökning, torde icke vara så stor, om man
förutsätter att de för uppkommen skada kunna erhålla ersättning;
och den försigtige domaren kan, i fall det ej är uppenbart att skada
icke. kan inträffa, förbehålla jordegaren det skadestånd, hvarpå
en inträffande uppdämning kan gifva honom anspråk. Ur denna
synpunkt sedt, tror jag icke att någons rätt kan blifva förnärmad
genom antagande af det utaf Herr Lindgren framstälda redaktionsförslaget,
hvarför jag yrkar bifall till detsamma med deri under
diskussionen gjorda smärre förändringar.

Herr Statsrådet Almqvist: Ehuru jag kanske endast be -

Måndagen den 12 April.

J»:o 28.

höfde åberopa hvad jag vid förra öfverläggningen rörande denna Förordningsfråga
yttrade, ban jag dock icke underlåta att äfven nu erinra, for^las om
att den reservation, som är i fråga att antagas, felar mot en af ^stts/rer
de vigtigaste grundsatserna i rättegångsordningen. Denna grund- vattnet å
sats är att öfver ingens rätt må dömas, honom ohörd. Men det /iåns grund.
måste inträffa, det har utan tvifvel inträffat och det skall hädan- (Forts.)
efter också inträffa, att, om en sak afgöres utan att alla, som i
den saken äro att anse såsom parter, blifva inkallade och komma
i tillfälle att bevaka sin talan, de frånvarandes rätt kan blifva
åsidosatt. Att ett förslag, sådant som reservationen innehåller,
blifvit afgifvet, bevisar utan tvifvel, att reservanten, som är en
gammal domare, tack vare sin erfarenhet, omsigt och noggrannhet
torde hafva lyckats så afgöra förekomna uppdämningst vister,
att något åsidosättande af jordegarens rätt icke egt rum; men,
som jag nyss anmärkte, det är omöjligt att vara säker på att
detta alltid skall lyckas. När nu med föreskrifterna i den 11 §
af förslaget intet annat åsyftas än att i dessa rättegångar upprätthålla
den regel man i afl annan rättegång anser vara af den
största vigt, nemligen att alla parter skola vara inkallade, kan
det motstånd, 11 § rönt, knappast finnas förklarligt. Denna paragraf
lemnar hvar och en full frihet att bygga i sitt vattendrag
såsom han behagar; han får blott svara för att ingen skada sker
någon annan. Stadgandet medgifver honom äfven förmånen att
genom provokatorisk rättegång inkalla alla dem, hvilka han kan
misstänka eller förmoda hafva någon rätt att i frågan bevaka;
och denna förmån är allt hvad han efter min åsigt rimligtvis kan
begära. Vid det i reservationen ifrågasatta sammanträdet, som
endast i kyrkorna kungöres, förekommer ingen rättegång i vanlig
mening, utan allenast en undersökning, som kan företagas utan
att någon är tillstädes på jordegarnes sida och utan att deras
rätt lagligen bevakas. Hvad särskildt angår den hänvisning till
21 och 22 §§, reservationen innehåller, torde denna hänvisning
måhända vara mindre egentlig, då i dessa paragrafer endast talas
om instämda saker. Här är icke någon instämd sak i fråga, utan
endast en undersökning. Att genom antagande af det i reservationen
föreslagna förfaringssätt man skulle förekomma tvister för
framtiden, är fullkomligt sant; ty vid undersökningen afgöres saken
definitivt och utan rätt till apell för den, som i framtiden ban
finna sin rätt förnärmad af den uppdämning, som tillåtes. Men
att det är någon fördel, att på detta sätt afskära någon från att
göra sin rätt gällande, kan jag för min del icke finna.

Herr Nyström: Då denna fråga sist förevar, blef den med
stor majoritet af Kammaren till Utskottet återremitterad. Jag
erhöll derigenom förhoppning att frågan vid detta tillfälle skulle
blifva löst i det syfte, som då föranledde återremiss, och hade
icke trott att den nu skulle framkalla så häftigt motstånd som
den gjort, i synnerhet från två af Lag-Utskottets ledamöter. Då
emellertid så inträffat, måste jag beklaga om denna, isynnerhet af
det nordliga Norrland så lifligt efterlängtade lag skulle för ännu

N:o 28.

Måndagen den 12 April.

Förordningsförslag
om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.

(Forts.)

en lång tid undanskjutas, derför att man uppställer den så, att
derigenom snart sagdt skulle omöjliggöras att hädanefter anlägga
några nya verk i de nordligaste delarne af landet. I skolen dock
betänka, att man vid anläggande af nya verk der är uteslutande
hänvisad till naturkrafterna, till vattendragen. Hvad I här stiften
mot detta föranleder ett stillastående i all verksamhet i Norrland.
Jag ber, att I icke till den yttersta stränghet hållen eller
yrken på den juridiska konseqvensen, utan endast småningom nalkens
densamma. Jag yrkar följaktligen att Herr Lindgrens reservation
vid detta tillfälle måtte blifva antagen och framhåller dervid
särskildt ■— hvad jemväl Herr von Koch betonat — att Lagutskottet
i sådant fall möjligen skulle kunna i det förmediingsförslag,
jag vid den förra öfverläggningen framstälde, finna en
lösning af frågan, som måhända Första Kammaren och — efter
hvad jag hört till och med af ledamöter, som deltagit i Utskottets
förhandlingar — sannolikt äfven den Andra skulle kunna godkänna.
Detta förslag går ut på att anläggare af vattenverk för
framtiden skulle vara säkra för möjligheten att behöfva utrifva
sina verb, men deremot skyldige gifva skälig ersättning för ail af
uppdämning vållad skada. Jag instämmer med Herr Lindgren.

Herr Lagerstråle: Det är endast med anledning af en omständighet,
som under diskussionen icke blifvit berörd, jag anhåller
att få yttra några ord. Uppmärksamheten har blifvit så strängt
fästad på den ll:te §, att man alldeles förbisett hvad Herr Lindgrens
förslag innehåller i motstycke till den 10:de §; och det är
derom jag vill yttra mig. Den 10:de § lyder: “Menar någon att
för hans vattenverk tarfvas att led eller ådra, hvarom ofvan, är
sagdt, öfverbygges eller eljest genom byggnad förändras till djup
eller läge; då skall tillstånd från det allmännas sida till byggnaden
sökas hos Konungens Befallningshafvande. Finnes byggnaden
kunna så göras att leden eller ådran fortfarande utan väsentlig
olägenhet kan för det dermed afsedda allmänna ändamål
användas, må det sökta tillståndet beviljas med de vilkor, som
efter omständigheterna i hvarje fall anses erforderliga till betryggande
af det allmännas rätt.

Af sådant tillstånd vare den, som anser sig genom byggnaden
förnärmad i sin enskilda rätt, ej hindrad att sin talan derutinnan
lagligen anhängiggöra''1.

Hvad Konungens Befallningshafvande sålunda fått sig förbehållet
afser alldeles detsamma, som hittills varit af administrativ
myndighet handlagdt, nemligen i afseende på flottled,
kungsådra och öppning för fiskens, gång. Huru tänker
sig då Herr Lindgren denna sak pröfvad? Han säger, att, sedan
någon hos domaren gjort anmälan om sin afsigt att göra ny eller
ombygga äldre dam, domaren skall hos Konungens Befallningshafvande
begära förordnande för lämplig person att i afseende å
företaget bevaka talan till betryggande af det allmännas rätt, och
att, efter det frågan derefter på föreskrifvet sätt vunnit nödig utredning
med alla tillhörande omständigheter, rätten må ega be -

Måndagen den 12 April.

N:o 28.

stämma, om och under hvilka vilkor byggnaden må inrättas, så Förordningsatt
annan i sin rätt deraf ej må förnärmas. Häraf måste väl, så fö^ad
vidt jag kan förstå, följa, att genom det af Hätten sålunda fat- ^ätt^&fver
tade beslut äfven afgöres frågan om b3rggnadens tillkomst i af- vattnet å
seende på det allmännas rätt och om den är så inrättad som er- hans grund.
fordras. Jag kan nemligen icke föreställa mig att meningen är <T°rts-)
någon annan än den, att genom det beslut, som af Hätten fattas,
alla de frågor, som möjligen hafva framstälts af den utaf Konungens
Befallningshafvande förordnade personen, definitivt afgöras.
Derigenom har på domaren blifvit öfverflyttadt att bestämma hvad
som erfordras för tillgodoseende af det allmännas rätt — en pröfning,
som till sin natur icke kan tillkomma domaren, utan administrativa
myndigheter. Jag tror icke att detta är lämpligt och anhåller
jemväl på denna grund om bifall till Lag-Utskottets förslag.

Grefve Strömfelt: Dessa nu förevarande paragrafer innebära
efter min åsigt ett högst våldsamt ingrepp i de industrin
hittills medgifna rättigheter. Tills na har man försvarat den
hämsko, jag förmenat att den nya lagen skulle sätta på industrins
vidare utveckling, med att säga, vid den 6 §, att man der begagnat
samma uttryck, som i 1734 års lag förekommer, oaktadt
denna bestämmelse icke verkar på samma sätt nu som för 150 år
sedan, och vid den 8 §, der man användt ett begränsad! uttryck,
att detta uttryck skulle vara andemeningen af det mycket vidsträcktare
uttryck, som förekommer i 1734 års lag, oaktadt Högsta
Domstolen flera gånger under de senare åren godkänt vattenmängden
såsom grund vid bestämmande af fördelning af strömvatten.
Här förfar man på ett helt annat sätt och borttager en
rättighet, som industrin sedan 1734 haft, samt lemnar i stället den
så kallade provokatoriska stämningsrätten. Men hvad innebär den
rätt, man sålunda sätter i stället? Om man studerar högsta domstolens
protokoll, finner man, att denna stämning icke kan gälla
andra än svarande och mellankommande part, hvadan den, som
hädanefter vill bygga vattenverk, aldrig, så länge den nu föreslagna
lagen skall hafva gällande kraft, kan vinna säkerhet och
lugn för att hans verk ej skall blifva utrifvet. Såsom skäl för
denna förändring och detta ingrepp i de rättigheter, industrin
sedan år 1734 hatt, har man åberopat, att nu gällande stadganden
innebära en kränkning af jordeganderätten, och jag påminner
mig mycket väl, att särskild! en talare under föregående diskussion
framhöll, huru beklagligt det vore, att jordegareintresset under
diskussionen blifvit så klent representeradt. Jag förstår icke
anledningen till ett sådant beklagande, ty om man sammanlägger
alla dem, som här yttrat sig mot lagen, tror jag att de tillhopa
representera mera jordvärde än industri.

Här har af flere talare blifvit sagdt, att det väl måste vara
dens skyldighet, som hädanefter vill anlägga ett vattenverk, att
sjelf utreda, hvilka deraf kunna hafva skada. Mot detta påstående,
som jag icke i hufvudsak bestrider, ber jag att få anmärka, hvarthän
dess tillämpning skulle leda. Om någon, som vill anlägga ett

N:o 28.

Måndagen den 12 April.

Förordningsförslag
om
jordcfja res
rätt öfver
vattnet å
hans grund.

(Forts.)

vattenverk, far vattendraget utefter och frågar hvarje strandägare
om han kan hafva någon skada deraf, så är jag öfvertygad att
mången skall svara: nej, det tror jag icke att jag har. Den eller
de stämmas icke; men jorden byter om innehafvare; andra komma,
som påstå sig lida skada; vattenverksegaren instämmes och måste
kanske rifva ut sitt verk. Jag tror, att strandegarne vid ett vattendrag
endast före verkets byggande böra såsom hitintills hafva
rätt att uppgifva sina nödrop och få dem pröfvade, såvida nemligen
några vattenverk vidare skola kunna byggas.

Herr Justitieministern yttrade, att lagen lemnar hvar och en
full frihet att bygga huru han vill. Det kan ju ingen förneka;
men j ag tror, att lagen är sådan, att ingen vill bygga vattenverk
derför, att ingen vågar göra det.

Ser man nu efter hvad vi hafva att förvänta utaf Lag-Utskottets
vidare behandling af denna lag, så finner man, att en af dess
högt aktade ledamöter sagt, just i afseende å Herr Lindgrens
reservation, att om Kammaren förra gången skulle hafva antagit
den — och nu är ju fråga om att antaga den —• skulle man dermed
“dräpt“ hela lagförslaget. En annan ärad talare, också han
ledamot af Lag-Utskottet, har sagt, att han icke vore nöjd med
de bestämmelser, den 26 § innehåller i afseende på bevarandet af
redan anlagda verk och inrättningar. En tredje, äfven ledamot
af Lag-Utskottet har åter förklarat sig anse, att det uttryck i
detta hänseende, som kunde komma att blifva valdt, måste vara
sådant, att det icke i paragrafen inrymmer olagligen tillkomna,
fastän redan befintliga verk. Det får icke vara så vidsträckt, att
det skyddar de utom lagen tillkomna verken. Skulle Utskottet,
till hvilket äfven 26 § i förslaget blifvit af båda Kamrarne återremitterad,
när lagförslaget en gång hit återkommer, hafva funnit
ett uttryck, som går i denna anda eller rigtning, så undrar jag,
om icke många processer deraf skulle frammanas och så många
bruk, verk. och inrättningar ramla öfver ända, att deras tal icke
nu kan här beräknas. Med afseende å de många anmärkningar,
som blifvit emot detta förslag framstälda, tror jag icke att det
inom Utskottet kan så hoplappas, att alla dermed kunna känna
sig tillfredsstälda. Här har i dag intet annat blifvit yrkadt än
bifall till Herr Lindgrens reservation. Jag skall icke angående
detta förslag, till lag om vattenrätt vidare besvära Kammaren,
men anser mig fortfarande nödsakad, på grund af de anmärkningar,
jag mot förslaget framstält, min pligt likmätigt, yrka afslag.

Herr Jöns Pehrsson: Man kan verkligen blifva nedslagen
öfver den ihållighet, som visas för antagandet af denna paragraf.
Det tyckes, som om man icke på något sätt förmår öfvertyga
derom, att densamma för framtiden omöjliggör att med någon säkerhet
anlägga vattenverk. Hvad beträffar Ordförandens i Lagutskottet
yttrande, hvaraf syntes, som om han vore missnöjd dermed,
att någon del af den administrativa myndigheten i detta fall
skulle öfverflyttas på domaren, så lärer det väl vara uppenbart,
att Konungens Befallningshafvande icke kan fatta beslut öfver

Måndagen den 12 April.

N:o 28.

ett tillämnadt företag förr, än en omständlig undersökning för- Föror Aning tsiggått,
huruvida samma företag länder till skada för det allmän- försla''J om
nas rätt, och en sådan undersökning skulle ju enligt Herr Lindgrens
reservation komma att ega rum. Jag''tror icke att jag miss- ’''vattnet''å
tager mig, då jag anser att en domare skall visa samma nit och hafva ''t!a,''‘'' grund.
samma uppfattning i fråga om betryggandet af det allmännas rätt (Forts-)
som den administrativa myndigheten och, då han skall fälla sitt
utslag, kommer sannolikt det allmännas rätt att vida bättre tillgodoses,
än som är möjligt för Konungens Befallningshafvande,
hvilkens beslut ofta måste grunda sig på en undersökning af en
måhända icke rätt lämplig landtmätare eller annan dylik person.

Huru man än må betrakta saken, så tror jag, att genom Herr
Lindgrens reservation det allmännas rätt är bättre tillgodosedd
än genom Utskottets förslag. Antager man det senare, så inför
man dermed en princip, som kommer att gifva anledning till en
ofantlig mängd rättegångar. För min del vill jag gerna vid en
sammanjemknmg vara med om det beslut, att en vattenverksegare
icke må tillfoga annan skada, utan att han är skyldig derför^betala
ersättning, om så visar sig böra ske, endast man bereder honom
säkerhet för att hvad han bygger icke må af godtycke eller
okynne blifva bortflyttadt. Jag yrkar bifall till Herr Lindgrens
reservation.

Herr Bergman son: Jag hade redan vid förra behandlingen
af ^ denna fråga tillfälle att yttra mig i ämnet och framhöll då.
hurusom det vore ömkligt, om man kunde finna något sätt att
på förhand bilägga de tvister, som möjligen kunde uppkomma,
och jag hade i sådant afseende önskat att, innan vederbörande
parter hänvisades att stämma till domstol, de skulle få tillfälle
att_ vid en förberedande undersökning uttala sina meningar och
möjligen få dem sammanjemkade. Här har under diskussionen
framhållits de olägenheter, som vederbörande jordegare så väl
som vattenverksegarne kunna hafva af det framstälda förslaget,
och otvifvelaktigt är, att olägenheter kunna å ömse sidor uppkomma;
men å andra sidan är det säkert, att det förhållande, som
nu eger rum, leder till många rättskränkningar. Jag ber att få
upplysa, att jag känner särskilda fall, då synnerligen svåra rättskränkningar
inträffat just till följd deraf, att parter i följd afnuvarande
lagstiftning i ämnet, biifvit dömda ohörda. Ett sådant
fäll förekom i Yestmanland vid Svanå bruk, hvilket, som jag tror,
anlades på 1700-talet. Uppdämningen derstädes verkade ''på flere
mils_ afstånd, rättegång angående uppdämningsrätten uppstod för
åtskilliga år sedan och varade under flere år, men ledde icke till
något resultat för jordegarne, emedan bruket hade sina privilegier.
Enahanda var förhållandet vid det inom min domsaga belägna
Sörfors bruk, der det visades, att en stor del egor blefvo öfversvämmade
i följd af uppdämning vid bruket. Jag kan derför icke
biträda det förslag, som Herr Lindgrens reservation innehåller
och enligt hvilket det fortfarande skulle tillgå på samma sätt som
Första Kammarens Prof. 1880. N:o 28. 2

Ji:o 28.

Måndagen den 12 April.

Forordnings- hittills; men för att om möjligt sammanjemka de särskilda inforslag
om tressena, anhåller jag få uppläsa följande förslag:

^rätt6öfver Den som vattenverk bygga vill, må hos Konungens Befallvattnet
å ningshafvande begära förordnande för sakkunnig person, att gekans
grund. n0m undersökning, till hvilken kända sakegare böra kallas, söka
(Forts.) utröna hvad verkan anläggningen på annans rätt kan hafva, samt,
om öfverenskommelse dervid ej träffas, sin talan derefter till
Rätten instämma; och vare å den talan pröfvadt huru byggnaden så
inrättas må, att andre parten i sin rätt ej förnärmas. Är vattenverk
sålunda tillkommet, må sakegare, som vid undersökningen
eller Rätten ej varit hörd, åtnjuta ersättning för den skada,
honom genom anläggningen tillfogas, så vida talan derom lagligen
anställes inom natt och år från den tid han om anläggningen
fick kunskap och kom i tillfälle att sin rätt och talan lagligen
utföra.

Jag har endast velat framställa detta förslag utan att derå
göra något yrkande.

Grefve M örn er: Då Statsrådet och Chefen för Justitiedepartementet
yttrat, att den af Herr Lindgren framstälda reservation
strede emot fundamentallagen för all rätt, nemligen att ingen
må dömas ohörd, skulle det måhända synas besynnerligt, om
någon gensaga deremot icke gjordes. Jag ber att få erinra, att
stämning är stämning, och ingen lärer kunna neka, att genom
ediktalstämning utgår stämning å alla dem, hvilka anse sin rätt
af frågan beroende, och ingen kan således säga sig vara dömd
ohörd, om Herr Lindgrens reservation antages, utan hvar och en
har gifvits tillfälle att blifva hörd. Äfven vid vanlig stämning
kan ju svarandeparten uteblifva och på kärandens talan meddelas
s. b. tredskodom.

Hvad vidare beträffar Herr Lagerstråles anmärkning i fråga
om bevakandet af det allmännas rätt, så innefattar ju äfven reservationen,
att förordnande skulle för lämplig person utfärdas
att bevaka talan till betryggande af det allmännas rätt, och den
enskilde får således icke större rätt, än honom bör tillkomma.

Beträffande åter det af Herr Bergmanson framstälda förslaget,
så anser jag mig icke behöfva upptaga det till granskning, då
han icke framstälde något yrkande.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande yrkanden:
l:o) att de förevarande paragraferna skulle bifallas; 2:o) att Kammaren,
med afslag å samma paragrafer, måtte antaga det förslag
till stadgande, som af Herr Lindgren i hans reservation framstälts,
dock med följande ändringar: att ordet ombygga utbyttes emot ordet
förändra; att i stället för orden “på sätt i §§ 21 och 22 (i
Kongl. förslaget)" insattes orden “på sätt §§ 20 och 21“; samt
att emellan ordet bör och ordet inhuggas infördes orden “på vaiteäverksegarens
bekostnad11; och 3:o) att de ifrågavarande paragraferna
skulle af Kammaren afslås.

Måndagen den 12 April.

N:o 28.

Härefter framstäldes propositioner på dessa yrkanden och besvarades
med blandade ja och nej; hvaruppå och efter det proposition
på bifall till paragraferna förnyats och på enahanda
sätt besvarats, Herr Talmannen förklarade sig nu hafva funnit
ja öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Sedan Kammaren, uppå Herr Talmannens framställning, såsom
kontraproposition vid voteringen antagit Herr Lindgrens reservation
med deri föreslagna ändringar; uppsattes, justerades och
anslogs eu så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller 10 och 11 §§ i Lag-Utskottets förslag till
förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Yinner Nej, afslår Kammaren dessa paragrafer och bifaller
det förslag, Herr Lindgren i sin reservation afgifvit, med följande
förändringar: att ordet ombygga utbytes emot ordet förändra; att
i stället för orden “på sätt §§ 21 och 22 (i Kongl. förslaget)11
insättas orden “på sätt §§ 20 och 21“; samt att emellan ordet
lör och ordet inhuggas införas orden “på vattenverksegarens bekostnad".

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—19,

Nej—81.

§'' 20.

Herr Lindgren: Med anledning af den utgång, beslutet om
de senast behandlade paragraferna erhöll, ber jag att vid den nu
föredragna paragrafen få föreslå en jemkning. Enär nemligen frågan
om instämning förfallit, torde orden “instämd varder" bär
utbytes emot ordet “väckes", så att början skulle lyda: “När talan
väckes i mål, hvarom i denna förordning handlas", o. s. v.

Grefve Mörner, Oscar: Denna gång måste jag motsätta
mig Herr Lindgrens förslag, ty målet instämmes verkligen genom
ordentlig stämning och någon förändring behöfves följaktligen
icke i denna del. Deremot ber jag få hemställa, att den här förekommande
hänvisningen till 9 och 11 §§ ändras i den mån, sådant
till följd af Kammarens senaste beslut kan finnas erforderligt,
och; då ärendet i, allt fall återkommer till Lag-Utskottet,
torde någon svårighet deremot icke möta.

Förordningsförslag
om
jordegares
rätt öfver
vattnet å
hans grund.

(Forts.)

N:o 28.

Måndagen den 12 April.

Förordnings- Herr Lagerstråle: Ehuru jag icke kan medgifva rigtigheförslag
om |-en af Grefve Mörners anmärkning, att genom denna kungörelse,
Klöfver som Kammaren ansett vara tillräcklig utgångspunkt för pröfning
vattnet å af så vigtiga ämnen, som de här behandlade, stämning skulle vara
lans grund, utfärdad, så biträder jag likväl hans hemställan om antagande af
(Forts.) ,]en nuvarande ordalydelsen i denna del, emedan jag icke heller
är tillfredsstäld med Herr Lindgrens förslag och icke törs på fri
hand afgöra huruvida någon jemkning bör ega rum eller ej.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr
Talmannen, att derunder hade yrkats dels bifall till den förevarande
paragrafen oförändrad; dels af Herr Lindgren, att densamma
skulle antagas med den ändring, att orden “när talan i
mål, hvarom i denna förordning handlas, instämd varder" utbyttes
mot orden “när talan väckes i mål, hvarom i denna förordning
handlas"; dels slutligen af Grefve Mörner, att paragrafen
skulle godkännas, dock under förbehåll om iakttagande af den
rättelse i afseende å den i paragrafen förekommande hänvisning,
som påkallades af Kammarens öfver §§ 10 och 11 fattade beslut.

Härefter framstäldes propositioner på dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på Grefve Mörners förslag vara med öfvervägande
ja besvarad.

2:dra punkten.

Lades till handlingarne.

Belånings- Föredrogs ånyo Banko-Utskottets den 1 och 3 April bordrätt
i R%ks- lagda Utlåtande N:o 10, i anledning af väckt motion om ovilkorlanien
för j belåningsrätt i Riksbanken för svenska statens och Allmänna
tensM Sau- Hypoteksbankens obligationer.

manna Hy pa telesbankens

Herr Wallenberg: Jag skall be att få bemöta åtskilligt af

obligationer. jjvad som förekommer såväl i Banko-Utskottets utlåtande N:o 10
såsom motiv för Utskottets afstyrkande af min motion, sonr ock i
Bankofullmäktiges utlåtande med anledning af samma motion.
Uti denna min motion har jag uppgifvit, att bankoreglementet i
alla tider innehållit bestämmelser om länsrätt mot hypotek af vågförda
effekter, och exempelvis anfört, att likasom bankstyrelsen
tid efter annan i allmänna tidningarne kungjort belåningsvärdet å
jern, på samma sätt kunde tillkännagifvas belåningsvärdet å statens
och allmänna hypoteksbankens obligationer, hvilket belåningsvärde
borde gälla, intill dess ändring blefve på enahanda sätt allmänheten
meddelad. Härom säga nu både Banko-Utskottet och
Bankofullmäktige, att det icke öfverensstämmer med en rigtig
tolkning af bankoreglementets bestämmelser i nämnda hänseende;
men jag ber få invända deremot, att det har åtminstone varit full

Måndagen den 12 April.

N:o 28.

komligt öfverensstämmande med de faktiska förhållandena, ty jag Belåningshar
aldrig hört omtalas, att Riksbanken vägrat belåna vågfördt
jern eller att uti den lånerörelsen en sökande blifvit nekad, under finska ludet
att lån på samma säkerhet blifvit en annan beviljadt; och fettens och aiimåste
blifva öfverraskande för bruksidkare och köpmän att nu få manna Hypoveta,
att äfven denna lånerörelse är beroende af bankofuil- t^cshankens
mäktiges goda behag för tillfället. De hafva förut lefvat i den ” (ports!)”''
tron att, om de blott hade vågfördt jern, så kunde de räkna på att
derå erhålla lån i Riksbanken, till dess den tid komme, då de
kunde utskeppa jernet.

Med afseende på mitt förslag hänvisar Utskottet till de förändrade
föreskrifter, som meddelades vid 1862—1863 årens riksdag,
i fråga om belåning af vissa slags aktier och obligationer, med
hvilken förändring då icke hade afsetts någon inskränkning, utan
tvärtom en utsträckning af förut varande bestämmelser angående
belåning af publika papper, och såsom skäl för förändringen hade
just anförts, att under närmaste tiderna derförut tillkommit obligationer,
hvilka inneburo lika fullgod säkerhet som flertalet af de
till belåning förut antagliga, och att derför en vidsträcktare rättighet
syntes böra bankstyrelserna meddelas för att icke nödgas
afslå ansökningar om lån på säkra papper. Vidare hänvisas till
29:de § i bankoreglementet; men om man jemför denna med bestämmelser
i äldre reglementen, så skall man finna, att i dessa
stå obligationer omtalade i en särskildt paragraf och äro verkligen
ansedda såsom egande företräde framför annat hypotek. Uti
den nu gällande § 29 mom. 1 heter det: “utlåning sker mot lånesökandes
förbindelse, åtföljd af antingen löpande förskrifning eller, accepterad
invisning motsvarande minst hela det sökta lånebeloppet; eller
ock aktier, publika papper eller andra hypoteker, som vederbörande
styrelse anser innefatta fullkomlig säkerhet för det sökta lånet“.

Nu anses i allmänhet en s. k. “löpande förskrifning" vara ett slags
hypoteksrevers, som icke alltid representerar någon gjord affär, utan
snarare är ett uttryck af vänskap och välvilja för en person, som
man vill hjelpa, och hvilken icke har annan säkerhet att erbjuda.

Att nu dessa “löpande förskrifningar" ställas framför aktier och
publika papper, deri anser jag det egentliga felet ligga; statens
och allmänna hypoteksbankens obligationer borde ställas i främsta
rummet vid all belåning; om så vore förhållandet, vore det icke
mer än ett skyldigt afseende å dessa pappers förträfflighet,, men
med 29 §:s nuvarande lydelse är mycket öfrigt att önska i den
vägen.

Utskottet har haft den godheten förklara, att genom antagande
af mitt förslag “skulle en obestridlig fördel beredas statens och
allmänna hypoteksbankens obligationer". Det är ett medgifvande,
som jag måste taga fasta på, och som jag ber att få fästa Herr
Talmannens synnerliga uppmärksamhet uppå, emedan det just är
detta, i första rummet, som jag med min motion afsett. Jag tilliåter
mig erinra om, huruledes man för ett år sedan tyckte det
vara en glädjande nyhet, då man fick veta, att svenska statens
obligationer noterades på Amsterdams börs; men man gjorde icke

»so 28.

Måndagen den 12 April.

B eldning srätt
i Riksbanken
för
svenska statens
ock Allmänna
Hy pot
eksbankens
obligationer.

(Forts.)

klart för sig, hvad noteringen egentligen betydde. Den betydde
att svenska obligationer blefvo upptagna till belåning i bankerna
i Amsterdam, i likhet med de nederländska obligationerna; men

■ bär anser man det icke vara af någon vigt, att åt svenska pu ■

blika papper gifva företräde vid belåning.

Man bär talat om ett inhemskt fondsystem och har på senare
tiden gjort allvarsamma ansträngningar för att få obligationerna
noterade i utlandet. Skulle det då icke vara skäl att söka göra
dem ännu mera eftersökta inom landet än hvad de nu äro? Isynnerhet
då vi önska komma till en lägre räntefot i allmänhet, borde
dessa papper åtnjuta företräde vid belåning framför alla andra
hypotek. Genom medgifvandet af belåningsrätt för statens och allmänna
liypoteksbankens obligationer hos Riksbanken, skulle dessa
papper mera kunna begagnas såsom kassareserv, och större belopp
än nu stanna qvar i landet. Jag försäkrar, att en stor del
af det rådande öfvertlödet på penningar har tillkommit derigenom,
att eu mängd svenska statens och allmänna bypoteksbankens obligationer,
hvilka förut här innehafts af verk och inrättningar samt
enskilda, exporterats till utlandet.

När man nu sätter en lägre räntefot på statens och allmänna
bypoteksbankens obligationer, så vore det ett sätt att bereda dessa
en motsvarande fördel och en anledning att blifva eftersökta, nemligen
den, att de företrädesvis blefve behandlade och betraktade
såsom en säker kassareserv.

Utskottet har lika med fullmäktige icke kunnat utfundera,
hvarifrån jag fått den siffran i min motion, att det fans omkring
16 miiloner kronor, som utgjorde den “obegagnade sedelutgifningsrätten".
Jag har emellertid icke fått den annorstädes än ifrån de
officiella uppgifterna, som lemnas från Riksbanken och som månatligen
offentliggöras. Enligt dem utgjorde den “obegagnade
sedelutgifningsrätten“ i oktober 16,457,000 kronor — jag förbigår
hundratalen — i November 22,039,000 kronor, i December

21.528.000 kronor, i Januari 20,561,000 kronor och i Februari

16.958.000 kronor. Jag trodde derför, att manmedalltfog kunde, i synnerhet
då man håller sig till den lägsta af dessa siffror, antaga,
att en så beskaffad reserv af obegagnad sedelutgifningsrätt verkligen
var till finnandes i Riksbanken, men jag tror, att de som
hafva skrifvit Utskottets betänkande hafva förbisett, att med November
månad ökades sedelutgifningsrätten från 30 till 35 millioner
kronor och att man derföre ansett sig kunna ifrågasätta rigtigheten
af de siffror jag uppgifvit. Nu säger man — och bankofullmäktige
betona det särskildt — att det icke är den obegagnade
sedelutgifningsrätten, som kan utlånas, och det är fullkomligt
rigtigt, om det vore fråga om att utlåna på vanlig tid af 6 månader o. s.
v., men jag ber att få hänvisa derpå, att i Englands bank anser man
just den obegagnade sedelutgifningsrätten såsom någonting, som utgör
den reserv, med hvilken utlåningen tillfälligtvis kan ökas, och att man
följaktligen känner sig mera trygg, när denna reserv är större än då
den är mycket liten; och på samma sätt vågar jag påstå, att de
tillfälliga lån, som skulle kunna komma i fråga att begäras hos

Måndagen den 12 April.

N:o 28.

Riksbanken, mot hypotek af statens och allmänna hypoteksban- Belåning»-kens obligationer, blefve hvarken permanenta lån eller lån till särdeles
stora belopp. De komme icke att uppgå till många millio- s^uka staner,
utan inskränkte sig troligen till ganska måttliga summor, men tens och Ailskilnaden
ligger deri, att man visste att våra bästa räntebärande obli- manna Hypogationer
alltid kunde belånas, och detta skulle ingifva en så stor teltsbanken»
och bestämd trygghet, att man mycket väl kan säga, att den gåfve 0 ‘ w* wme''■
samma säkerhet, som om, i brist på användbar kassareserv, en betyd- ^ or s-''
ligt större kassa läge hvilande. Det är en naturlig gång af penningemarknaden
öfver allt — och det är i vårt land härutinnan
icke annorlunda än i andra länder — att det stundom uppstår
strömningar i dessa förhållanden och ganska häftiga strömningar,
men man ser ganska väl, huruvida dessa strömningar uppkommit
till följd af någon kapitalbrist eller till följd af något kapitalöfverflöd
och huruvida det är hvad jag ville kalla någon liten förändring
i cirkulationen af mera tillfällig natur, och derför påstår
jag, att när en sådan cirkulation tillfälligt ändrar sig, så är det
illa stäldt, om man i ett land sådant som vårt skall behöfva gå
till utlandet för att erhålla en tillfällig kassaförstärkning. Bankofullmäktige
hafva behagat yttra, att man för kassabehof under 8
dagar “kunde sälja långa vexlar och sedan igenköpa andra vexlar
och låta dem ligga till förfallodagen". Ja, det är beskrifningen
på huru det går till, men icke kan väl någon vilja påstå, att
det är väl stäldt och fördelaktigt för vårt land, att vi skola betala
utländingen provision i stället får att gå till vår egen Riksbank
och till den betala ränta under samma tid.

Jag vill knappt uppehålla mig vid ett så öfverdrifvet yttrande,
som igenfinnes i Banko-Utskottets utlåtande, nemligen att här är
fråga om 4 å 5 hundra millioner kronor, som i des sa obligationer kunde komma
att i Riksbanken presenteras till belåning! Jag betviflar, att detta
kan vara annat än ett litet behagligt skämt, som man kastat in i
en allvarlig fråga, ty att det verkligen skulle kunna inträffa, att

ett belopp af 4 a 5 hundra millioner kronor, eller ungefär lika

mycket som hela statsskulden och allmänna hypoteksbankens
skuld sammanlagda uppgå till, skulle på en gång komma att hos
Riksbanken erbjudas till belåning, det anser jag vara fullkomligt
otänkbart. Dessutom veta vi, att det kommer att dröja mera än
en mansålder, innan vi få svenska egare till dessa millioner i
obligationer, och mot det påståendet att vi härigenom kanske
skulle framkalla en sådan sak som den, att utländingen skulle
komma till Riksbanken och belåna sina obligationer, hafva Bankofullmäktige
lätt att förhindra genom räntans höjande. Jag har,
så vidt jag förstått, klart och tydligt visat, att det är en väsentlig
skilnad mellan att påstå att alla af staten och allmänna hy poteksbanken

utgifna obligationer skulle på en gång erbjudas till
belåning i Riksbanken utan afseende på vilkoren, utan är det här
ifrågasatt att en obetydlig del af dessa obligationer skulle kunna tillfälligtvis
hos Riksbanken anmälas för att belånas, och det är fråga
om att just denna lilla obetydliga del af Riksbankens utlåningsrörelse
skulle bidraga till att man inom landet skulle företrädes -

N:o 28.

Måndagen den 12 April.

vis eftersöka just^ dessa^ papper, ty de komme att ega den egenskapen
att vara på en gång räntebärande och ändock kassareserv.
. 1 Bankofullmäktiges, af Utskottet infordrade utlåtande, hvaraf

''JaS naturligen skaffat mig en afskrift med den rätt, som eu hvar
™ ^t mot lösen skaffa sig afskrifter af offentligt tillgängliga
handlingar, igenfinnes,^ såsom jag skall bedja att här få nämna,

ätt 611 sådan bfilanin.CV «k"n]]p. QlKrdracjmf lin-fa T?il7-a_

Belåningsrätt
i Riksbanken
för
svenska, statens
och Allmänna
Hypoteksbankens obligationer.

, , , w • «-> -----io-------- j^p »^ *****.«. uouju uiu xa.cti ico najinuciy

(Forts.) bland annat att “en sådan belåning skulle allvarsamt hota Riksbankens
ställning". Detta är också en af de der öfverdrifterna,
som.man tillgriper, då man icke vill en sak, och jag kan för min
del icke.tro. annat än att det har varit i brist på bättre skäl som
man tagit sin tillflykt till en så beskaffad påtaglig öfverdrift. Jag
vill. äfven lästa Herr Talmannens uppmärksamhet derpå, att hvarken
UtsKottet eller Bankofulimäktige hafva bevärdigat min framställning
i sin helhet med ett enda ord, utan de hafva lösryckt en del
af mitt .förslag och. bekrigat denna del, utan att för öfrigt tala
Omo Il10fi0nens hela innehåll. Man har bekämpat den ovilkorliga
oelåningsrätten. Ja väl! Men man har icke funnit för godt att
upptaga till besvarande det, som jag uppstält såsom vilkor för
denna ovilkorliga^ belåningsrätt. Om jag hade tillåtit mig att föreslå
ovilkorlig belåningsrätt, utan att dervid fästa några vilkor, då
både min motion icke varit vård två rader af ifrågavarande höga
auktoritet^) men. lyckligtvis har jag icke gjort det, utan jag har
i min motion tydligen sagt — såsom också angifves i utlåtandet —
att här är fråga om en. belåningsrätt under de uttryckliga vildren,
att Bankofulimäktige sjelfve skulle bestämma det lånevärde
och den räntefot, hvartill de ifrågavarande obligationerna må
belånas,, samt att, om sådan belåning skulle ske, tiden derför skulle
vara minst femton dagar, högst tre månader. Det är ju derför
alldeles klart att, om det blefve för stark inströmning af dessa
obligationer till belåning, Bankofulimäktige helt enkelt kunde antingen
höja räntefoten eller sänka belåningsvärdet. Begge delarne
kunde de efter sitt fria skön göra, och det är ju klart att
ingen i längden kan hafva lust att belåna obligationer, som gifva
4 U, procent effektiv ränta, till t. ex. 7 procent eller belåna dem till
oj) procent af deras nominella belopp. Deri ligger just det betryggande
för Riksbanken, och ett oöfverstigligt hinder mot att Riksbanken
skulle kunna blifva öfversvämmad af så beskaffade låneansökningar;
men detta har icke blifvit vidrört hvarken i Banko-Utskottets
eller i Bankofullmäktiges utlåtanden. Jag tror mig emellertid
hafva visat, att . mitt förslag icke är opraktiskt, såsom det i dessa betänkanden
blifvit förklarad!;. Att det afser fördelar för både statens.
och .allmänna hypoteksbankens kredit, det har Utskottet
sjelf medgifvit; och.det är äfven klart och tydligt, att det skulle
bespara landet onödiga kostnader för tillfälliga penningeförsträckningar,
såsom ju uppenbart framgår af min framställning, som
stöder sig på erfarenhetsrön från andra länder. Så t. ex. åtgår det
i Englands bank blott 15 minuter för att erhålla lån på consols
och i Frankrike finnes det 80 kontor af Frankrikes Bank, der man
kan få belåna franska statens obligationer, stälda till innehafva -

Måndagen den 12 April.

25 Jf:o 28.

ren, men endast ett färre antal kontor, der man kan belåna dem, ^Belåning!-som äro stälda på viss man. ‘“bannor Det

är således från dessa och andra länder, som man kan ^emka stahemta
exempel i detta afseende, och att erfarenheten derifrån är tens och AUbestyrkt,
det vågar jag påstå bland annat derigenom, att när per - manna Hyposoner
just från nämnda länder en tid vistats här och hunnit taga bankens
kännedom om våra förhållanden, så hafva de uttryckt sin stora "‘''
förvåning deröfver, att man icke har några betryggande stadganden
i det hänseendet, att så utmärkta papper som statens och allmänna
hypoteksbankens obligationer kunna belånas i svenska
nationalbanken.

Jag har emellertid endast velat försöka att på detta sätt
försvara min åsigt, men jag ämnar icke besvära Herr Talmannen
och Kammaren med någon votering i frågan, emedan jag
nogsamt känner den strömning i tänkesätten, som för närvarande
är rådande och som egentligen afser att upprätthålla en enda princip,
nemligen Bankofuilmäktiges goda behag.

Herr Ekman, Johan Jakob: Då man läser den motion,
som nu utgör föremål för Kammarens behandling, så är man nästan
frestad att betvifla, huruvida den kan vara allvarligt menad.

Man måste väl dock antaga detta, emedan Riksdagens förhandlingar
icke låna sig till skämt och jag har derför velat såsom ursäkt
för motionen antaga, att den tillkommit under motionsbrådskan,
då man icke så noga betänker innehållet af de motioner
man afgifver, i synnerhet då man, såsom den ärade motionären,
har många sådane af olikartad beskaffenhet att afgifva. Jag anser
derför, att motionären icke kunnat bättre begära än att hans
motion blifvit utan diskussion afslagen, men då han sjelf framkallat
en sådan, har jag begärt ordet och hoppas, att Kammaren
tillåter mig att yttra några ord i anledning af så väl sjelfva motionen,
som hvad Herr Wall enberg här ytterligare anfört. Till
de skäl, som redan Bankofullmäktige och vidare Banko-Utskottet
i sitt betänkande andragit för afslag å motionen, ber jag för min
del att få tillägga, att ett bifall till densamma eller medgifvande
af ovilkorlig belåningsrätt i Riksbanken för dessa obligationer
skulle fullkomligt kullkasta alla nu gällande grunder för sedelutgifningen.
Detta förhållande har motionären icke aktat nödigt
att antyda och icke heller har han uttalat någon åsigt om hvad
som borde sättas i stället, då naturligen de nuvarande grunderna
icke kunde bibehållas, i händelse motionärens förslag bifölles.
Motionären har nu anfört att det skulle vara en möjlighet att
förekomma de olägenheter, som genom hans motion kunde komma
att föranledas, derigenom, att dels lånevärdet bestämdes så lågt, dels
en så hög räntefot faststäldes, att icke de, som innehade dylika
obligationer, funne sig föranlåtne att i Riksbanken belåna dem.

Han har äfven föreslagit en särdeles kort tid för belåningen, hvilket
allt han förmodligen anser såsom ett slags korrektiv mot de
missbruk, som eljest skulle kunna uppstå, men om man bestämmer
detta lånebelopp så lågt, som behöfves för att förekomma all

N:o 28. 26 Måndagen den 12 April.

Belåning*- rubbning i Riksbankens rörelse eller om man sätter räntan så
hög, att man förekommer att några låntagare anmäla sig för att
svenska, sta- erhålla dylika lån, så skulle ju ändamålet med denna ovilkorliga
tens och. AU- belåningsrätt icke vinnas, och om man bestämmer tiden aldrig så
manna Sy po- kort — motionären bar föreslagit minst 15 dagar, högst B månat.
eliséanliens ^er _ ss lärer val hvar och en inse, att äfven 15 dagar är mera
^(FortsT* än tillräcklig tid för att kunna bringa Riksbanken i en ganska
betänklig, tillfällig förlägenhet, äfven om blott en ganska ringa
del af dessa obligationer, hvilka uppgå till ett sammanlagdt belopp
af 4 a 5 hundra millioner, skulle komma att i Riksbanken
till belåning företes, och .hvilken belåning Bankofullmäktige då
icke skulle ega rättighet att vägra. Motionären har uppgifva,
att en sådan rättighet förr skulle hafva varit medgifven åtskilliga
slags obligationer och aktier. Bankofullmäktige hafva emellertid
upplyst — enligt hvad Utskottet i sitt betänkande anfört — att
häri ligger ett misstag; men äfven om förhållandet hade varit sådant
som af motionären uppgifvits, så lärer hvar och en inse, att
beloppet af dessa obligationer m. in. då var så ringa, att, äfven
med hänsyn till Riksbankens då vida mindre resurser än nu, svårigheten
för Riksbanken att belåna dem icke på långt när hade
varit så stor som de svårigheter, som i detta afseende nu skulle
uppstå, i fall motionärens förslag antoges.

Motionären har äfven anfört, att man hade förestält sig, att
jernbelåning, om också icke i reglementet ovilkorligen medgifven,
dock alltid beviljats.

Jag kan af egen erfarenhet upplysa motionären, att så icke
har varit fallet, utan att, då Riksbanken ansetts icke vara i tillfälle
att kunna belåna jern, dylika lån nekats. För öfrig! synes
det mig att banklagstiftningen bör snarare mer och mer tendera
till afskaffande af förmånsrätt för vissa låntagare och vissa slag
af säkerheter, än gå i motsatt retning, och af denna. anledning
ber jag jemväl att få på det bestämdaste motsätta mig det förslag,
som motionären nu här framstält, nemligen att dessa obligationer
skulle ställas i första rummet i afseende på belåning i
Riksbanken, emedan dessa förmåner då skulle företrädesvis tillkomma
eit visst intresse i samhället, en viss rörelsegren, under det
att jag för min del tvärtom anser Riksbanken vara till för att
främja handeln, den allmänna rörelsen och öfver hufvud alla lofliga
näringar. Motionären har här uppläst en del af fullmäktiges
utlåtande till Utskottet och han har tagit sig för att bemöta
några yttranden, som deri af fullmäktige blifvit fälda. Detta är
ett alldeles nytt sätt i diskussionsväg, och jag lemnar derhän,
huruvida det kan vara alldeles passande att bemöta annat än hvad
som Utskottet anfört, då fullmäktiges yttrande endast kommit till
Utskottet såsom en ledning för Utskottets utlåtande i frågan.
Jag vill på intet sätt bestrida motionärens rätt att både uppläsa
och yttra sig om dessa protokoll; men jag tror att detta hans
förfärande bör blifva en maning för blifvande Banko-Utskott att
icke iakttaga samma grannlagenhet, som Utskottet nu gjort, då det
uteslutit sådana yttranden af fullmäktige, som ansetts något mera

Måndagen den 12 April.

Ji:o 28.

skarpa än nödigt, utan hellre intaga fullmäktiges utlåtanden rörande
Herr Wall enbergs motioner in extenso.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Friherre Klinekowström: Den som icke känner den ärade
motionären och hans utmärkta finansiella förmåga och kunskaper,
skulle ovilkorligen säga, att hans motion är mera än lofligt enfaldig;
men som jag har äran att känna honom och böjer mig för
hans stora kunskaper i detta fall, så kan jag icke annat säga, än
att den är raffineradt egennyttig samt att motionären derjemte
måtte tro, att Kammaren är mera än lofligt enfaldig, om den skulle
bita på en sådan grof uthängd krok. Det kan väl icke bestridas
att under denna motion ligger något annat, än hvad som motionären
angifvit, ty, såsom Herrarne alla veta, ega de ifrågavarande
obligationerna, åtminstone Rik sgäl dskontorets och Allmänna hypoteksbankens,
redan belåningsrätt i Riksbanken; men den stora skilnaden
är den, att de för närvarande visserligen kunna få belånas,
men de kunna icke pocka sig till denna belåning när som helst
och till huru stora belopp som helst, hvilket just är hvad motionären
genom sin motion afser, och detta är en stor och verkligen
vigtig skilnad. Med allt det nit, all den omtanke och all den försigtighet,
som, enligt min och många andras mening, fullmäktige i
Riksbanken hafva ådagalagt under ganska bekymmersamma och
brydsamma tider för att upprätthålla Riksbanken och myntvärdet,
skulle det ändock, mine Herrar, blifva fullmäktige alldeles omöjligt
att hädanefter göra detta, såvida motionärens förslag blefve
antaget. Jag skall blott genom ett exempel belysa detta. Ponera,
att för det enskilda bankintresset flera enskilda banker sloge
sig tillsammans för att spränga Riksbanken, så skulle det, om
Riksdagen bifölle denna motion, alls icke vara omöjligt för dem
att verkställa detta. Det behöfdes endast, att de komme till Riksbanken
med en bagatell af t. ex. 100 millioner kronor af de ifrågavarande
obligationerna och sade: vi hafva rätt att få dessa obligationer
belånade och vi vilja nu hafva penningar för dem. Ja, då
säger Herr Wallenberg, såsom han nyss sade: det kan väl icke
möta något hinder, då bankofuilmäktige ega rätt att bestämma
såväl belåningsvärdet som räntan. Det är likvisst en stor skilnad
att hafva det bestämdt på förhand, ty det skall enligt motionärens
förslag bestämmas genom kungörelse i de allmänna tidningarna,
och det värde, som genom en dylik kungörelse blifvit bestämdt,
skall bestå, till dess ny kungörelse i de allmänna tidningarna
kommer från fullmäktige; men under tiden är det icke svårt för
de enskilda bankerna, om de så vilja, att kunna få i hop ett så
stort antal af de ifrågavarande obligationerna, att det blifver Riksbanken
faktiskt omöjligt att lemna de lån, som dem enligt bankofullmäktiges
kungörelse icke kunna förvägras. Då säger troligtvis
motionären, att Riksbanken ju kan utlemna sedlar inom det
belopp bankoreglementet föreskrifver; men om sedlar utlemnas,
som naturligen finnas till större belopp än klingande mynt, så
kunna ju dessa bankdelegare, som vilja spränga Riksbanken, gå

Belåningsrätt
i Rilts
banlien för
svenska tfa
tens och All
inränna Iiypo
tehsbanhens
obligationer.

(Forts.)

l*;o 28.

Måndagen den 12 April.

Belåningsrätt
i Riksbanken
för
svenska statens
och Allmänna
Bypoteksbanliens

obligationer.

(Forts.)

till densamma och säga: vi skola för dessa sedlar hafva klingande
mynt, och huru mycket klingande mynt, som finnes i Riksbanken,
vet hvar och en i följd af de rapporter, som månatligen afgifvas
derifrån.

Således fordras det icke någon stor skarpsinnighet för att
inse, att denna stora fara verkligen kan hota Riksbanken, om enskilda
banker sammansätta sig för att verkställa ett så beskalfadt
experiment, och jag tror derför, att ingen, som verkligen vill fäderneslandets
väl och icke har några bi-intressen, skall bifalla en motion,
som kan hafva så ödesdigra följder. Jag skulle kunna ännu
längre och vidlyftigare framställa åtskilliga andra olägenheter af
den ifrågasatta motionen, men jag tror, att det redan af Herr Ekman
sagda jemte det, som jag nu tagit mig friheten att anföra,
innebär tillräckligt vigtiga skäl för afslag å motionen, och jag
gratulerar Herr Wallenberg derför, att han icke önskar begära
votering i frågan, ty då skulle han finna, huru opinionen i denna
Kammare i detta afseende är beskaffad. Jag yrkar bifall till Utskottets
förslag.

Herr vice Talmannen: Ehuru jag icke har något särskildt
att tillägga till hvad Banko-Utskottets ärade ordförande bär. har
yttrat, kan jag dock icke underlåta att med några ord bemöta
Herr Wall enbergs här gjorda framställning.

Motionären fäste sig egentligen dervid, att såväl Banko-Utskottet
som bankofullmäktige i sitt yttrande i anledning af motionen
skulle hafva gjort'' sig skyldige till öfverdrift, men det är
just i motionen som den så kallade öfverdriften ligger, ty motionen
innehåller en ovilkorlig belåningsrätt i Riksbanken för vissa
sorters papper, hvilka förekomma till mycket stort belopp, och
motionären har icke heller här kunnat neka, att denna ovilkorliga
belåningsrätt ligger i första punkten af hans förslag, utan han
har, med uttalande af ett särdeles skarpt omdöme öfver den första
punkten i förslaget, i händelse det icke skulle vara tillräckligt
modifieradt i den senare punkten, hänvisat Kammaren till det vilkor,
han i mom. 2 har uppstält. Men, mine Herrar, detta vilkor
innebär, att lånevärdet och räntefoten skulle af fullmäktige bestämmas
och i allmänna tidningarna kungöras. Nu är det jugifvet
att om fullmäktige genom att bestämma lånevärdet och räntefoten
skola skydda sig för ett omättligt anlitande af en ovilkorlig
lånerätt å svenska statens och allmänna hypoteksbankens obligationer,
så komma fullmäktige i och med detsamma att förstöra
just den berättigade belåning af dessa obligationer, som städse
egt rum och som fullmäktige naturligen med särdeles stort nöje
hafva beviljat. Det ligger ju i sakens natur, att om lånevärdet
sättes ytterligt lågt eller räntan ytterligt hög, så vill ingen belåna
dessa papper. Det skulle följaktligen omintetgöra just hvad
man bör önska och uppmuntra, nemligen en efter Riksbankens
tillgångar och förhållanden lämpad belåning af de yppersta obligationer,
som vi ega. För min del tror jag derför, att detta vilkor
skulle försämra saken högst väsentligt mot hvad som för närva -

Måndagen den 12 April.

29 N:0 28.

rande är förhållandet. För öfrigt har motionären också jemfört Selåningssaken
med lånerätten för jern och uttalat den föreställningen, attrff ^
det för exportörer och bruksegare skulle vara en oväntad nyhet svenska stilett
få höra, att denna lånerätt icke är ovilkorlig. Jag kan emel- tens ooh Alllertid
icke föreställa mig, att de, som hafva anlitat denna låne- manna Bypnrätt,
icke hafva haft kännedom om hvad bankoreglementet i detta ^^bankens
afseende innehåller, och till deras lugnande kan för öfrigt sägas, ° (FortsT”''
att erfarenheten äfven har visat, att om det någon gång — dock
sannolikt ej vid hufvudkontoret —- har inträffat, såsom Herr Ekman
nyss anförde, att sådan belåning vägrats, så är detta så sällsynta
undantag, att det icke kan vara något att fästa sig vid, och
detta beror af den väsentliga omständigheten att, om hypoteksbankens
obligationer förekomma till hundra millioner, så uppgår
värdet af det jern, som kan belånas, högst till några få millioner.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Herr Wallenberg: Jag vill med anledning af Banko-Ut skottets

ordförandes yttrande''endast i afseende på mitt handlingssätt
att lösa utdrag af fullmäktiges i Riksbanken protokoll säga,
att det varit mycket lämpligare, om Utskottet beledsagat sitt yttrande
med sådant utdrag, så hade Kammarens alla ledamöter fått
kännedom derom. Jag kan icke förstå, att det i fullmäktiges yttranden
kan vara någonting, som icke bör offentliggöras; så att de der
hårda epiteten, som Herr J. J. Ekman äfven i dag begagnat äro
pilar, som gå öfver mitt hufvud.

Hvad beträffar Friherre Klinckowströms fantasier, torde både
Talmannen och Kammaren bespara mig att bemöta sådana öfverdrifter.
Om någon af bankkategoriernå önskar försöka att underminera
den andre, är det visserligen icke från de svagares
ståndpunkt, som något sådant försök någonsin kommer att göras,
det är ganska klart och det känner hela landet, och det kommer
än tydligare att visa sig af det sätt, hvarpå bankfrågor fortfarande
behandlas. Men sä mycket må det tillåtas mig att säga,
att, om jag har eftersträfvat något bär i verlden, så afundas jag
icke den utmärkelse, som Friherre Klinckowström vunnit, nemligen
att, långt ifrån att göra samqvämet och sättet att uttrycka sig i
denna Kammare granlaga och “raffinera dt“, det nu mera, sedan
han kom liit, blifvit raka motsatsen.

Hvad beträffar det vice Talmannen behagade yttra, skiljer
sig hans åsigt från min endast deri, att han föreställer sig, att
det är blott de stora beloppen, som kunna komma i fråga. Belöppen
obligationer, som kunna komma i fråga att belånas, kunna
vara ganska små och obetydliga, men icke desto mindre göra mycken
nytta; men det kan nu hända, att, i fall någon skulle komma
och begära ett lån, man anser honom för “konkurrent", och det
kan äfven hända att, om icke detta är fallet, man svarar honom:
nej, Riksbanken förtjenar vanligtvis icke något på er, och hvarför
skall ni då nu komma och belåna edra obligationer; det lian
hända och det är sådana händelser, som tillhöra det ovisshetstillstånd,
som jag icke tror öfverensstämma med den landets för -

N:o 28.

Måndagen den 12 April.

Belåningsrätt
i Riks■
banken för
svenska sta
tens och Allmänna
Hygio
teksbankens
obligationer.

(Forts.)

del, hvilken jag tror det tillkomma hela Riksdagen att noga tillse,
'' nemligen att våra yppersta räntebärande papper åtnjuta anseende
. och förmåner framför alla andra papper, som finnas i landet. Det
- är någonting, som är så vanligt i andra länder, och ingen lärer
• kunna föreställa sig, att t. ex. i England 755 millioner pund skulle
kunna blifva belånade i Bank of England eller ens fjerdedelen af
denna siffra på en gång. Dylik paradox har ingen der upp stål t,
mot hvad erfarenheten gifvit vid handen, och det kan ännu mindre
här, än i England tänkas något sådant, då man vet, att England
eger största delen af sin statsskuld inom landet, och då i
Sverige deremot tyvärr den minsta delen af dess statsskuld finnes
inom landet; men vill man önska, att det skall komma till
högre belopp, så är det ju ganska eftersträfvansvärdt; och jag
är för min del säker på, att detta ringa medel, som icke kan medföra
någon olägenhet, skulle högst väsentligt bidraga att betrygga
ställningen.

Einner emellertid Första Kammaren att icke något bör göras
i dessa frågor — och det har jag icke heller dristat mig att nu
begära ■— är det ju mycket simpelt att låta vid det anförda bero;
vi komma väl någon gång till det åskådningssätt jag nu framlagt,
ehuru det blir en annan förslagsställare än jag, som kommer att
genomdrifva, att svenska statens och allmänna hypoteksbankens
obligationer hos Riksbanken komma i åtnjutande af ett berättigadt
företräde.

Friherre Klinckowstrom: I afseende på den klagan jag
hört från den siste talarens läppar, rörande mitt sätt att uttrycka
mig i denna Kammare, får jag påminna honom derom, att han
för icke många dagar sedan just mot Banko-Utskottets ärade ordförande
tillåtit sig det uttrycket, att denne icke borde anse sig
såsom någon censor morum inom denna Kammare; och jag får
bedja honom i det afseendet väl ihågkomma sina egna ord. Jag
skulle högligen beklaga, om jag inom denna Kammare infört sämre
ton än förut eller stört den entente cordiale, som före 1878, då
jag kom in i Kammaren, måhända var rådande. Men jag ber Herr
Wallenberg hafva den godheten att, om hans tid tillåter det, sjelf
genomläsa sina egna utfall mot andre talare inom denna Kammare.
Han skall då finna, att han i detta afseende vida öfverträffar mig
i den konst, hvars utöfning han från min sida så mycket klandrat.

Herr Olsson, Peter: Oaktadt denna motion icke torde för anleda

något bifall inom denna Kammare till motionärens förslag,
anser jag likväl, att det sista anförandet af motionären, hvari han
synes bibehålla sin förut uttalade åsigt borde gifva anledning till
att något närmare betrakta det förslag, han i sin motion gjort, och
de åsigter han, sedermera här under diskussiopen i Kammaren
framstå! t.

Den ärade motionären yttrade, att, om hans motion innehölle
ett förslag till ovilkorlig belåningsrätt, motionen icke vore förtjent
af två rader utaf Banko-Utskottet. Jag ber få säga i det af -

Måndagen den 12 April.

N:o 28,

seendet, att, med den fattningsförmåga, som stod Banko-Utskot- -Belåningstets
ledamöter till buds, ingen enda inom Utskottet uppfattade r£tt 1
motionen på annat sätt. Jag ber vidare få nämna, att, oaktadt svenska stadenna,
måhända, brist på uppfattningsförmåga, gjorde, att man inom tens och AuUtskottet
icke rigtigt kunde föreställa sig den ärade motionärens manna Hypomening
med sin motion, kunde vi ändå icke komma till någon an- ^luhanhens
nan uppfattning, än att förslaget innehöll ovilkorlig belåningsrätt; " (Forts?/*''-och sedan Banko-Utskottet remitterat motionen till fullmäktige i
Riksbanken inträffade det, att äfven fullmäktige voro af samma
åsigt. Dertill ber jag få lägga, att, under afhörandet af det anförande,
som den ärade motionären här hållit, har jag verkligen
icke kunnat förstå annat eller bättre, än att det, som innehålles i
motionen, är en sak, och det hvarom den ärade motionären här
talat, något helt annat. Han sade, att det icke vore något förslag
till ovilkorlig belåningsrätt, emedan motionen innehåller, dels att
räntefoten skulle bestämmas af fullmäktige i Riksbanken, dels att
värdet af obligationerna jemväl skulle bestämmas af Bankofullmäktige,
och. dels slutligen att det vore en kortare lånetid, hvarom
här vore fråga. Nu har det ju naturligen varit afsigten med
denna motion att lemna den säkerhet och det höga värde åt våra
statspapper, som dessa rättvisligen förtjena, men om vi närmare
se på dessa tre så kallade vilkor, som skulle bidraga dertill, att
man skulle kalla förslaget icke ovilkorlig, utan vilkorlig belåningsrätt
och dervid åberopa förhållandena i andra länder, ber jag att
först.få nämna, att, så vidt mig är bekant, icke i något iand, icke
ens i England finnes ovilkorlig belåningsrätt för deras statspapper,
consols, utan belåningsrätten beror naturligtvis på de tillgångar,
som antingen engelska banken eller andra banker disponera,
och något annat kan man icke tänka sig, att eu förnuftig bankstyrelse
eller en riksförsamling, som vet hvad den beslutar, skulle
kunna vara med om.

Men låtom oss nu antaga, att räntefoten inverkar på belåningen.
Man vill å ena sidan betrygga värdet af våra statspapper,
men å den andra att Riksbanken skall bestämma räntan till den
höjd, att denna skulle förminska eller kanske omöjliggöra belåningen.
Jag frågar då: skulle derigenom statens papper få högre värde?

Skulle man icke fråga sig: huru kan det komma sig, att Riksbanken
bestämmer så hög ränta för sina egna statsobligationer? Skulle
man icke deraf draga den naturliga slutsatsen: då måste Riksbanken
vara öfvertygad om, att det icke går an att belåna dessa obligationer,
då den bestämt så hög ränta? Det skulle helt säkert leda
till ett motsatt förhållande; det skulle blifva den följden deraf,
att kanske till sist icke ens dessa obligationer skulle kunna, belånas
i utlandet. Jag tror således, att, äfven om man hade detta
såsom ett vilkor och ville tillämpa det såsom ett vilkor, följden
skulle blifva ett alldeles motsatt förhållande, nemligen att statens
obligationer icke blott skulle falla i värde, utan äfven komma i
fullständig misskredit.

Men nu kunde man tänka sig det förhållande, att räntan vore
bestämd till så hög siffra, som Bankofullmäktige ansett tillräcklig

N:o 28.

Måndagen den 12 April.

Belåningsrätt
i Riksbanken
för
svenska statens
och Allmänna
Tlypoteksbankens

obligationer.

(Forts.)

för att hindra belåning, men att ändå någon kommer och presenterar
ett stort belopp, för att belånas just på åtta dagar, mot denna
högre ränta, ett belopp, som öfverstege de tillgångar, Riksbanken
kunde ega. Hvad blir då följden? För de personer eller inrättningar,
som vilja belåna på så kort tid, spelar det ingen rol, om
de betala så hög ränta, ty det kunde vara ett annat ändamål, som
de derigenom ville vinna. Men Riksbanken skulle derigenom sättas
i en ganska svår ställning, i en ställning, hvarom man icke
ens bör uttala någon antydan!

Vidare nämnde motionären, att värdet af obligationerna skulle
bestämmas af Riksbanken. Derom kan man säga alldeles detsamma
som om räntan: ville man nedsätta värdet af obligationerna
för att så laga, att stora belopp till följd deraf icke skulle blifva
belånade i Riksbanken, hvad gjorde man då? Jo, denna åtgärd
förringade värdet af obligationerna och nedsatte statens kredit, på
samma gång som det vore en möjlighet att man derigenom kunde
bringa Riksbanken i förut antydda förlägenhet.

Motionären nämnde vidare, att högsta lånetiden skulle vara
tre månader, och att belåningen då icke skulle förorsaka någon
olägenhet. Jag tror, att denna bestämmelse om tre månaders belåningstid
betyder så litet i fråga om ovilkorlig belåningsrätt, att,
äfven om det icke vore mera än en månad, skulle den tidsbestämmelsen
vara mer än tillräcklig för att hindra bifall till en dylik
belåningsrätt.

Jag vill icke kasta mig in i de ordstrider, som här i Kammaren
kunna förekomma. Jag vill åtminstone försöka att hålla
mig till sak, men det vill jag säga, att, då man besinnar den sakkännedom
och det inflytande motionären eger i våra penningeförhållanden,
kan man knappast fatta, huru det har varit möjligt för
honom att framställa ett sådant förslag, som det ifrågavarande.
Jag vill icke på något sätt undersöka motiven för detta förslag;
.jag vill endast tala om sjelfva förslaget sådant det föreligger och
jag upprepar, att det är svårt att fatta, huru ett sådant förslag
har kunnat framställas till Riksdagen. Och det tillåter jag mig
derjemte säga, att, om han i den rigtningen skall fortgå med sina
förslag och på det sättet söka binda en Riksbank, som motionären
sjelf och med rätta antyder borde vara en centralbank, förstår jag
icke bättre, än att banken skulle blifva allt annat, men icke en
centralbank. Jag kan derför icke förstå annat eller bättre, än att,
om man verkligen vill omhulda icke blott Riksbanken, utan äfven
de öfriga penningeanstalterna i vårt land, man bör slå in på en
annan väg, än hvad denna motion tyckes angifva, och jag är rädd,
att, om man icke gör det, arbetet för reformer i våra penningeinrättningar
och verk, deri också Riksbanken innesluten, icke kan
få åtnjuta det förtroende, som är ett oeftergiflig! vilkor för framgången
af ett sådant- arbete.

Herr Wall en berg: Till svar på den. siste talarens yttrande,

som benäget hållit sig till sak, vill jag endast säga, att det icke
är något ovanligt att höja räntan för belåning af värdepapper i

N:o 28.

Måndagen den 12 April.

bankerna. Det har Riksbanken mången gång gjort ända till sju
procent; och det är icke heller något ovanligt att Riksbanken höjer,
diskontot. Dermed åsyftas icke att utestänga hvarken diskontering
eller belåning, utan endast att ställa i jemvigt tillgång och
efterfrågan på ledigt penningkapital.

Öfverläggningen förklarades slutad och Utlåtandet bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Banko- Förändrade
Utskottets den 1 och 3 April bordlagda Utlåtande N:o 11, i an- föreskrifter
ledning af väckt motion om förändrade föreskrifter rörande upp-^oelTafskrifoeh
afskrifnings- samt folioräkningar i Riksbanken. nings- samt

folioräknin lista

punliten. dar i Riks banken.

Herr Wallenberg: Vid denna fråga ber jag blott få fästa (r°rts'')
uppärksamheten på, att Riksbanken anser det nödigt för sin rörelse
och för att understödja affärsverksamheten, att uppträda såsom
lånsökare, medelstupp- och afskrifningsräkning, och att följaktligen
hålla upp- och afskrifningsräntan hög. Jag skall bedja blott att
få fasta uppmärksamheten derpå, att i Herrar fullmäktiges till
Utskottet afgifna yttranden i denna sak igenfinnes, bland annat,
att afsigten skulle vara “att draga de enskilda bankernas sedlar
ur rörelsen genom att få dem insatta på upp- och afskrifningsräkning
hos Riksbanken*1. Men detta bär mycket illa lyckats.

Den 1 April 1875 höjdes upp- och afskrifningsräntan i Riksbanken
från två till tre pocent och sedermera har den bibehållits vid
den höga siffran ända tills för mycket kort tid sedan, det vill säga
i fem år.

På upp- och afskrifningsräkning innestående beloppet hos
Riksbanken utgjorde:

År. Månad.	Dag.	Kronor.
1875 Mars	31 ....................................................	........... 408,014.
„ Juni	30 ....................................................	........... 887,309.
„ September	30 ....................................................	........... 698,477.
„ December	31 ....................................................	........... 1,262,319.
1876 Mars	31 ....................................................	......... 1,372,581.
„ Juni	30 ....................................................	........... 1,339,571.
„ September	30 ....................................................	........... 1,333,371.
„ December	31 ....................................................	........... 1,513,008.
1877 Mars	31 ...................................................	.......... 1,465,102.
„ Juni	30 ....................................................	........... 1,571,230.
„ September	30 ....................................................	........... 1,533,017.
„ December	31......:.............................................	........... 1,636,871
1878 Mars	31 ...................................................	........... 1,712,961.
„ Juni	30 ....................................................	........... 1,743,101.
„ September	30 ....................................................	........... 1,664,486.
„ December	31 ....................................................	........... 3,450,580.
Första Kammarens Prof. 1880. Nio 28.	3

N:o 28.

Måndagen den 12 April.

Förändrade
föreskrifter
rörande uppoch
afskrifning!-
samt
folioräkningar
i Riksbanken.

(Forts.)

År. Månad. Dag. Kronor.

1879 Mars 31 ............................................................... 4,596,712.

„ Juni 30 .............................................................. 4,280,505.

„ September 30 ............................................................... 3,620,729.

„ December 31 .............................................................. 4,418,434.

Detta var, som synes, ett långsamt verkande medel, om insättningarnes
stigning skulle Kafva endast berott på upp- och afskrifningsräntans
böjande till 3 procent; ty då skulle denna böjning
visat sig hafva verkat tidigare, men i December 1878 kom
det oro i sinnena, och då sökte de rörliga kapitalen Riksbanken.
Men jag ber att få fästa Talmannens uppmärksamhet på, att denna
olämpliga förhöjning till 3 procent under tiden från år 1875 om
våren till år 1880 om våren vållat, att alla andra bankinrättningar
måst hålla lika hög upp- och afskrifningsränta, och det föranledde
en procents ökad årlig utgift på 30 millioner kronor. Nu
hemställer jag, om Herr Talmannen verkligen tror, att denna procent
är något, som allena drabbar de andra bankinrättningarna,
eller om dessa icke i sin tur vid utlåningen taga en högre ränta
af allmänheten, som således till sist får betala den af Riksbanken
föranledda stegringen i räntefoten? Bankerna hafva icke annan
utväg såsom medlare mellan in- och utlåningen än att taga igen
sitt, då de nödgas betala hög ränta, och på detta indirekta sätt har
Riksbankens höjande af upp- och afskrifningsräntan ytterst varit
den verkande orsaken till utlåningsräntans stegring. Vidare får
jag fästa uppmärksamheten på en anomali, nemligen att Bankofullmäktige
bestämt, att, då räkningar icke uppgå till öfver tio
tusen kronor, betalar man tre procent, men för elfva tusen kronor
och derutöfver, endast två procent upp- och afskrifningsränta.
Detta är ett bevis på, att Riksbanken eftersträfvar den mindre
rörelsen; men jag tror det vore bättre, om Riksbanken främjade
den större rörelsen, och att näringslifvet i landet dermed skulle
vara bättre betjeuadt. Jag anser mig i denna fråga icke behöfva
upprepa, hvad som är kändt från andra länder, nemligen att de
stora bankerna och i synnerhet statsbankerna, der sådana finnas,
hvilket numera är sällsynt, icke betala någon ränta för att åt
räkningshafvare gömma lediga penningar.

Jag vill ock fästa uppmärksamheten på, att förut var det tillåtet
för andra bankinrättningar att hafva upp- och afskrifningsräkning
i Riksbanken mot en procent; och jag kan upplysa att
en bankinrättning under ett år, om året räknas till 360 dagar, hade
i Riksbanken på dylik räkning ett belopp af 400,000 kronor innestående
i 330 dagar. Ehuru detta var till uppenbar fördel för
Riksbanken, så förbjöd man andra banker insätta penningar på
denna räkning i Riksbanken, emedan det i viss mån kunde gagna
äfven dem, och jag hemställer, när Bankofullmäktige påstå, att de
låna in för att låna ut igen, huruvida det icke kunde vara lämpligt,
att de lånade in sådana lediga kapital, som kunde vara af
största betydelse för Riksbanken. Men i princip är det rigtigt,
att en nationalbank icke skall gifva någon upp- och afskrifningsränta.

Måndagen den 12 April.

N:o 28.

Jag vill icke upptaga tiden med denna fråga vidare, ty den
kommer nog före igen i sinom tid. Jag vill blott bedja om Herr
Talmannens tillåtelse att säga ett par ord om den senare punkten,
för att jag sedan må slippa att besvära, ty i sjelfva verket förtjena
alla punkterna icke mera än ett klubbslag. Jag har redan
fäst uppmärksamheten på anomalien att å ena sidan betala ränta
för penningar på upp- och afskrifningsräkning och å andra sidan
att taga betaldt för besväret att bevara sådana penningar, som man
icke gifver ränta på, det vill säga penningar på folioräkning; och
Bankofullmäktige hafva enligt min uppfattning alldeles misstagit
sig, då de säga, att de medel, som stå på folioräkning, kan Riksbanken
icke hafva någon nytta utaf, emedan man får lof att hafva
dem liggande. Het kan deremot icke bestridas, att, när man har
hög siffra på folioräkning, så kommer den obegagnade sedelutgifningsrätten
att minskas; ty om man skulle tänka sig att plötsligen
tio millioner insattes på folioräkning utöfver det nu innestående
beloppet, så kräfde allmänna rörelsen att ett motsvarande
belopp i cirkulationsmedel utsläpptes, och följaktligen skulle Riksbankens
obegagnade sedelutgifningsrätt minskas, och de utelöpande
banksedlarna ökas till förmån för Riksbanken.

Jag beklagar, att Riksbanken gifver upp- och afskrifningsränta,
och jag beklagar, att den tager folioafgift: den kunde nemligen
på folioräkning få in mycket mera än hvad nu är fallet, om
sådan räkning vore afgiftsfri.

Herr Ekman, Johan Jakob: Då frågan om ansvarsfrihet
för Bankofullmäktige förevar i denna Kammare, yttrade samme
talare, som nyss hade ordet, att han ansåg fullmäktige hafva under
den sist förflutna tiden beräknat för hög giroränta, och förmodar
jag, att det är för att förekomma sådant, som lian föreslagit,
att icke någon ränta på upp- och afskrifningsräkning finge
medgifvas. Jag är för egen del ingen vän af hög ränta på uppoch
afskrifningsräkning och jag vill erinra, att, då frågan om decharge
förevar, jag yttrade mig i denna fråga och då uttalade
den åsigt, att den ränta, som beräknats under sista året å uppoch
afskrifningsräkning måhända varit väl hög äfvensom att den.
olikhet i beräkningen af denna ränta, som tillämpats för olika
belopp, ej heller var så alldeles ändamålsenlig. Jag är fortfarande
af den mening, att en hög upp- och afskrifningsränta icke
är fördelaktig, ty den drager med sig högre ränta på depositionsräkning
och följaktligen äfven en högre ränta vid utlåning af
Riksbankens medel; och då Riksbanken väl icke uteslutande, eller
ens företrädesvis, är till för att förtjena pengar, utan i främsta
rummet bör tillgodose den allmänna rörelsen, tror jag, att deri ligger
ett skäl att hålla räntan så låg som möjligt. Redan Kongl. förordningen
af år 1668, som ännu i många delar ligger till grund för
Riksbankens rörelse, stadgar, att banken bör dels upplåna fruktlöst
liggande kapital, dels på drägliga vilkor, emot fullgod säkerhet,
biträda lånebehöfvande med understöd och sålunda, till
befordrande af handelns och alla nyttiga näringars uppkomst och

Förändrade
föreskrifter
rörande uppoeh
afskrifning-
samt
fnlioräknivgar
i Riksbanken.

(Forts.)

N:o 28. 3C Måndagen den 12 April.

Förändrade förkofran, förebygga ocker o. s. v. Genom en väl hög ränta på
föreskrifter upp_ afskrifningsräkning i Riksbanken föranledas också de

''oc^afskrif-'' enskilda bankerna, hvilka i allmänhet ej kunna hålla sin ränta
0C,ange- samt lika låg som Riksbankens, att sätta denna ännu högre, hvarigenom
foliorälnin- allt vållas olägenheter för den allmänna rörelsen. Att emellertid
gar i Fiks- sg, långt, som att stadga, det fullmäktige icke skulle hafva
(Forts! frihet att bestämma någon ränta alls, vore att gå från den ena
1 or s''; ytterligheten till den andra. Allmänheten har anspråk på att
isynnerhet under kritiska tider få sätta in sina besparingar i Riksbanken,
hvilken de med skäl anse för att vara den starkaste banken
i landet, och om då Riksbanken icke gåfve någon ränta, vore det
måhända synd om dessa insättare, hvilka i sådan händelse möjligen
skulle föranledas att insätta dessa sina besparingar i andra
penninge-institutioner, till hvilka de kanske icke hade samma förtroende.
Jag tror derföre, att man icke kan göra något annat än
att hädanefter liksom hittills öfverlemna åt Bankofullmäktige _ att
bestämma den ränta på upp- och afskrifningsräkning, som fullmäktige
finna sig böra fastställa med afseende å såväl den allmänna
rörelsens behof som bankens egen fördel, och man kan
icke neka till, att just under kritiska tider dessa insättningar, som
möjligen till en stor del skulle uteblifva, om icke någon ränta
derå finge beräknas, verkligen kunna vara för Riksbanken och
således äfven den lånesökande allmänheten till ej ringa nytta.
Beloppet af i Riksbanken på upp- och afskrifningsräkning insatte
medel har på senare tider ökats till omkring 41/* millioner kronor.

Genom att åt Bankofullmäktige bibehålla samma rättighet
som nu tror jag således icke, att någons rätt eller något intresse
kommer att förnärmas, ty man kan väl icke föreställa sig, att
personer, hvilka åtnjuta så stort förtroende som Bankofullmäktige
och som hafva så stort ansvar som de, icke skulle tillräckligt aktgifva
på den allmänna rörelsens behof och bankens egna fördelar.
Men det finnes äfven ett annat skäl, som gör det för mig omöjligt
att biträda motionärens förslag. Såsom bekant betalas icke
någon ränta på de medel, som äro insatta på så kallad folioräkning,
och i full öfverensstämmelse dermed anses de sedlar, som
komma in i banken på denna räkning, såsom utelöpande, och
kunna således icke begagnas i lånerörelsen. Då deremot ränta
betalas på medel, som insättas på bankens upp- och afskrifningsräkning,
ligger det i sakens natur, att dessa medel skola kunna
begagnas i den allmänna rörelsen. Betalades deremot ingen ränta
på dessa sistnämnda medel, skulle dessa två conti sammanfalla
till en enda räkning, och afgiften för insättning på folioräkning
måste i och med detsamma förfalla. Jag vet sålunda icke, huru
man skulle beräkna sedelutgifningsrätten, antingen man skulle
anse alla dessa medel såsom utelöpande sedlar, eller om det skulle
blifva någon fördelning af de olika beloppen. Motionen innefattar
icke något förslag i detta hänseende och är således äfven i det
fallet ofullständig. Med anledning häraf och till följd af hvad jag
i öfrigt nu yttrat, anhåller jag om bifall till Utskottets förslag i
den föredragna punkten.

Måndagen den 12 April.

N:o 28.

Herr Mannerskantz: Jag ber att med några ord få uttala Förändrade
min åsigt i denna fråga, som jag anser vara för landet af stor/^Id^u^''■
vigt. Min öfvertygelse är den, att den höga utlåningsränta, som ''Zh^fskrifunder
flera år varit i landet rådande, till stor del eller nästan nings- samt
uteslutande beror derpå, att Riksbanken tagit mot medel på upp- foiioräkninoch
afskrifningsräkning och på dessa medel betalt ränta. Det är !,a,hJn^s''
nemligen alldeles naturligt, att en penningeanstalt så beskaffad (Forts.)
som Riksbanken, utrustad med de privilegier som den är i åtnjutande
af och med den säkerhet den lemnar, måste i kredit stå
framför alla andra penningeinrättningar i landet och att, när den
på insatta medel betalar någon ränta större eller mindre, de andra
bankerna, för att kunna konkurrera med denna, nödvändigt måste
betala något högre ränta än Riksbanken och derigenom drifva
tipp penningepriserna högre än förhållandet blifvit, om konkurrensen
varit ensamt mellan i lika ställning stälda enskilda penningeanstalter.
Att på det sättet hindra den fria täflan emellan dem
som drifva penningerörelse och gynna en enda, i många fall ined
särskilda privilegier och stora förmåner begåfvad industriel institution,
sådan som Riksbanken, måste hafva till följd, att penningen
drifves upp i värde, hvarförutom det är principielt orätt,
att en bankinstitution, sådan som Riksbanken, hvilken har till
uppdrag och fått rättighet att gifva ut sedlar, som för mynt i
riket skola gälla, tager emot penningar på upp- och afskrifningsräkning
och derföre betalar ränta, samt derigenom föranleder att
samma penningar eller åtminstone någon del deraf återutsläppas
i rörelsen. Detta anser jag vara orätt, ty en penningeanstalt,
sådan som Sveriges Riksbank, hvilken, då den fått rätt gifva ut
sedlar, som för mynt gälla, har till sin främsta pligt att upprätthålla
ett fast myntvärde, skall hafva en viss en gång för alla
begränsad sedelutgifningsrätt i sådant förhållande till den metalliska
valuta, som hos densamma ligger inne, att denna senare,
eller den efter bestämda och sedan alltid vidhållna grunder beräknade
metalliska kassan icke någonsin må kunna få öfverskridas
med större, också efter vissa grunder beräknad utelöpande sedelstock,
än som för all framtid till sitt högsta belopp blifvit bestämd.
Detta är grundregeln för en sedelutgifvande bank. Men
häremot bryter man, då man gifven Riksbanken tillfälle att mottaga
penningar på upp- och afskrifningsräkning emot ränta till
obegränsadt belopp; ty för att utan förlust kunna betala någon
afgäld för de insatta penningarne måste de till någon del utlånas,
och sedan, när insättarne fordra dem tillbaka, återutsläppas i rörelsen
utan att det af Bankstyrelsen kan hindras. Denna sats,
som jag drifver, är densamma, som följdes, då man införde den
nuvarande grunden för Riksbankens sedelutgifningsrätt vid 1843—

1844 årens riksdag, och det är en olycka för vårt land att vi
icke fullt genomfört denna grundsats helt och hållet, hvilket varit
omöjligt, då de enskilda bankerna icke underkastats samma regel,
utan varit berättigade att, efter särskild för dem bestämd grund,
få på sidan om Riksbanken gifva ut sedlar till nästan obegränsadt
belopp. Men jag vågar påstå, att, om vi skulle göra något

N:o 28.

Måndagen den 12 April.

Förändrade för att återföra en sundare rigtning inom penningerörelsen och
föreskrifter bincsra de stärka fluktuationerna mellan öfverflöd och brist samt
''‘''ZjTaf-l/é-if sålunda åstadkomma en lugnare rörelse i landet, bör det första
nings- samt steget vara att taga bort denna rättighet för Riksbanken att taga
folioräknin- emot medel på upp- och afskrifningsräkning och derför betala
gar i Riks- ränta och i följd deraf tvingas att vid kanske oläglig tid åter
(Forte*) skicka ut dem i rörelsen. Den må gerna taga emot huru mycket
'''' penningar som helst, som der insättas af allmänheten, men det bör
icke vara tillåtet att betala ränta derpå och på grund deraf föranledas
att kanske någon gång öka sedelstocken mer än den antagna
grundregeln skulle tillåta. När man i öfrig! proklamerar
ett fritt utbyte i handel och näringar, kan det icke vara rätt att
gifva någon, icke ens statens, anstalt något särskild! företräde
framför andra dylika anstalter. Jag vill icke göra något yrkande,
emedan jag tror, att det är något för tidigt att nu söka göra
denna grundsats gällande, men jag har åtminstone velat taga den
i försvar såsom rigtig. Den öfverensstämmer också till det väsentligaste
med den åsigt, som uttalats af Banko-Utskottets ordförande,
och Bankofullmäktige hafva äfven uttryckt någon tanke i samma
rigtning, så att jag hoppas, att man så småningom skall kunna
komma derhän, att det blir så tillämpadt. Jag tror dessutom, att
det är nyttigt och äfven absolut nödvändigt att underkasta lagstiftningen
angående våra penningeanstalter en grundlig revision
i ett sammanhang och se till, hvad som är att göra för att återkomma
till eu sundare lagstiftning i det afseende!. Innan vi det
göra, kunna vi icke hoppas att återkomma till det välstånd, som åtminstone
skenbarligen rådde i landet för några få år sedan.

Herr vice Talmannen: Då den siste, af mig så högt aktade
talaren här uttalat den åsigt, att den höga ränta, som Riksbanken
betalat på medel, insatte på bankens upp- och afskrifningsräkning,
väsentligen bidragit till att uppehålla den höga utlåningsränta,
som galt intill slutet af det sistförflutna året, kan jag icke
låta ett sådant uttalande gå förbi utan protest från min sida. Det
är visserligen sant, att inlåningspriset på penningar i icke oväsentlig
mån bestämmer utlåningspriset, men det senare påverkas också
af andra och mycket mäktigare faktorer än räntan å medel
insatta på upp- och afskrifningsräkning. Säkerligen inverkar räntan
på depositionsmedlen mycket mera derpå, och för öfrig! finnas
andra i sjelfva industrins ställning och förhållanden liggande
omständigheter, som derpå hafva största inflytande. Jag tror sålunda
för min del, att detta, mot fullmäktige i Riksbanken rigtade
uttalande är alldeles för långt gånget, men jag vill icke här upptaga
striden om den högre eller lägre ränta, som bör utbetalas på
medel, insatta på upp- och afskrifningsräkning, helst som denna
fråga är främmande för det ämnet, som nu föreligger till behandling.
Jag ber blott att få uttala den åsigt, att, så länge de enskilda
bankerna hafva en så vidsträckt sedelutgifningsrätt som
för närvarande, Riksbanken bör hafva samma rätt som de att
betala ränta på medel, insatte vare sig på deposition eller på upp -

Måndagen den 12 April.

N:o 28.

och afskrifning. Jag är en vän af de enskilda bankerna och till- Förändrade
hör alldeles icke dem, som direkt eller indirekt vilja göra slut på
deras verksamhet, men jag tror, att i sjelfva det system, som och afikrifgrundat
dessa enskilda banker, ligger den ovilkorliga fordran, att ning»- samt
Riksbanken skall få sköta sig med full frihet och kunna begagna folioräkninalla
de utvägar för att bereda sig rörelsemedel och minska sin "

sedelskuld, som i allmänhet af andra penningeinrättningar begag- (Forts.)
nas. Jag måste således anse det vara i hög grad olämpligt att i
sådant afseende göra någon inskränkning beträffande Riksbanken,
så länge nuvarande system fortfar. Jag önskar, att detta system
må modifieras, men icke tillintetgöras, och då tror jag, att det
vore bäst att låta Riksbanken hafva sin frihet i behåll utan alla
motioner i motsatt syfte.

Herr Mannerskantz: Jag ber att med anledning af den siste
talarens anförande få erinra, att det icke kunnat falla mig in att
yttra något så orimligt, som att den dåliga finansiella ställning
och den penningebrist, som egt rum under den sista tiden, skulle
hafva uppkommit ensamt af den lilla omständighet, att Riksbanken
betalt ränta på medel, som hos densamma insattes på dess uppoch
afskrifningsräkning. Detta har naturligtvis berott af många
andra omständigheter, fastän denna sak som jag anmärkte varit
en af de orsaker, hvarför räntan i allmänhet varit så högt uppdrifven
inom landet. Min öfvertygelse är, att, så länge detta
fortfar, kommer denna konkurrens emellan den privilegierade Riksbanken
och de oprivilegierade enskilda bankerna att hålla räntan
uppe vid ett belopp, högre än den skulle varit, om konkurrensen
varit fri, och den kan ej sägas vara fri, då Riksbanken får gifva
denna ränta i likhet med de andra bankerna. Denna frihet för
Riksbanken var icke förut densamma medgifven, och jag tror icke
heller, att Riksbanken behöfver en sådan förmån för att ändå
kunna hålla sig fullt i täflan gent emot de enskilda bankerna och
skaffa sig en tillräckligt stor inkomst ändå. Ty i de privilegier,
Riksbanken fått att utgifva sedlar, som skola för mynt i riket
gälla, och med de inskränkningar, som göras med afseende på de
enskilda bankerna, kan Riksbanken, om den i öfrigt rätt skötes,
skaffa sig en fullt nöjaktig procent på det deri insätta, kapitalet.

Jag får säga, att jag icke ämnat yttra annat än min åsigt i saken,
men då man från Bankofullmäktiges sida uppfattat saken så, som
om det varit orimligt att yttra något i afseende på att få det förhållande
ändradt, som jag anmärkt, vill jag börja striden om att
en gång få infördt ett lika berättigande för alla penningeanstalter
i landet dermed, att jag för min del anhåller om bifall till Herr
Wallenbergs förslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden.å dels bifall
till den förevarande punkten dels afslag derå och bifall till Herr
Wallenbergs motion i dess förevarande del, framstäldes propositioner
på dessa yrkanden och besvarades den första med många ja

2f:o 28.

Måndagen den 12 April.

Förändrade jemte några nej och den senare med många nej jemte några ia rZndlnpA^^

Pr°Posi„tion På bifall till punkten förnyades, och8sedan
och afshrif- derti i i svarats manga ja jemte
nings- samt varit öfvervägande.
foliorältnin -

några nej, förklarades ja hafva

gar i JRikshanhen.

(FortsA

2:dra punkten.

Herr von Strokirch: Jag har reserverat mig mot Utskottets
hemställan i denna punkt och skälet dertill är, att jag vid det
tillfälle, år 1874, då denna bestämmelse infördes i bankoreglementet
icke var med om att tillstyrka antagandet af nu gällande
stadgande, hvarigenom en del folioräkningsinnehafvare äro befriade
från erläggande af folioafgift, andra icke. Het är statens alla
verk, som äro befriade från denna afgift, ehuru de icke efter mitt
förmenande stå i något annat förhållande till Riksbanken än hvarje
enskild person eller inrättning. Statens kassor och verk stå nemligen
i ett _ privaträttsligt förhållande till Riksbanken, och detta
utgör för mig ett skäl att yrka upphörandet af folioafgiften, helst
denna afgift såsom inkomstkälla är ytterst ringa. Det har sagts,
att den skulle utgöra en godtgörelse för häfda besvär, men huruvida
en sådan verkligen erhålles, lemnar jag derhän. Inkomsterna
på denna räkning uppgingo år 1879 till 1,500 kronor, hvarifrån
borde afräknas något för godtgörelse för bokföringen. Jag yrkar
afslag å Utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr Ekman, Johan Jakob: Den punkt, som nu är föremål
för behandling, är af så ringa vigt, att jag icke längre skall
uppehålla tiden med att försvara densamma. Motionärens förslag
har naturligtvis tillkommit såsom eu nödvändig konseqvens af det
utaf honom väckta förslag i första punkten, att nemligen ingen
ränta skulle medgifvas på upp- och afskrifningsräkning till följd
hvaraf folioafgiften måste försvinna, emedan dessa båda slags räkningar
skulle sammanfalla till en. Det fans visserligen icke något
hinder för att äfven sedan Utskottet afstyrkt föregående punkt,
föreslå avskaffandet af den ringa afgift som erlägges för på folioräkning
insätta, medel; men då de korporationer, som ega skyldighet
att på folioräkning i Riksbanken insätta medel, derför icke
betala någon afgift och de medel, som insättas på denna räkning,
icke fa beräknas såsom tillgång för utlåningsrörelsen, synes det
mig icke vara obilligt att banken får någon ersättning'' för sitt
besvär att hålla en sådan räkning. För öfrigt är i denna såsom
i föregående punkt hemstäldt, att förhållandet skulle blifva sådant
som det nu är, eller att fullmäktige få bestämma afgiften och den
kan alltså af dem sättas huru lågt som helst.

Jag skall visst icke blifva ledsen, om Kammaren beslutar att
afskaffa denna afgift, men jag tror att konseqvensen snarare bjuder
att bibehålla det nuvarande stadgandet, och anhåller jag derföre
om bifall till Utskottets förslag i denna punkt.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad och Herr Tal -

Måndagen den 12 April.

41 K:o 28.

mannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
den förevarande punkten dels anslag derå och bifall till Herr
Wallenbergs motion i dess na ifrågavarande del, framstäldes propositioner
på dessa yrkanden och besvarades den första med
många ja jemte några nej och den senare med många nej jemte
några ja; hvarefter proposition på bifall till punkten förnyades
samt besvarades med många ja jemte några nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.

3:dje punkten.

Bifölls.

Föredrogos ånyo och biföllos Lag-Utskottets den 3 och 7
April bordlagda Utlåtanden:

N:o 25, i anledning af väckt förslag till ändring i 38 § af förordningen
den 16 Juni 1875 angående inteckning i fast egendom;

N:o 26, i anledning af väckta förslag om ändring i sättet för
tillsättande af presterliga tjenster; och

N:o 27, i anledning af väckt förslag om tillägg till 17 § i förordningen
angående fattigvården den 9 Juni 1871.

Föredogs ånyo Lag-Utskottets den 3 och 7 April bordlagda
Utlåtande N:o 28, i anledning af väckta motioner om ändring i
25 § i förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871.

Herr Gustaf Andersson: Ehuru det är föga hopp aftvinna
Kammarens bifall till min motion, då den ej rönt något understöd
af Lag-Utskottet, ber jag dock att få nämna de olägenheter, som
inträffa genom stadgandet i nu gällande fattigvårdsförordning angående
hemortsrätt, och att den ändring motionen åsyftar enligt
min åsigt har skäl för sig.

Den 25:te §:n i nämnde Kong], förordning innehåller: “Har någon
för sig, hustru eller minderårigt barn kommit i behof af fattigvård
enligt 1 § innan ett år förflutit sedan han, till följd af inflyttning,
blifvit eller bort blifva mantalsskrifven inom visst fattigvårdssamhälle,
eller har den, som med afseende å tilltänkt inflyttning
mantalsskrifvits inom visst fattigvårdssamhälle, dit ej
inflyttadt; anses han icke hafva hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,
inom hvilket han sålunda blifvit eller bort blifva mantalsskrifven,
utan behåller han den hemortsrätt han näst derförut egde.
Detsamma gäller, der någon, som till följd af inflyttning blifvit
eller bort blifva inom visst fattigvårdssamhälle mantalsskrifven,
under loppet af ett år näst derförut eller näst derefter för sig,

Ändring af
25 § fattigvårdsförordningen.

N:o 28.

Måndagen den 12 April.

Ändring af hustru eller minderårigt barn af annat fattigvårdssamhälle åtnjutit
2r’-Sj/aUir fattigvård".

Va''ningen " Att den långa tid, som sålunda skall förflyta innan en person
(Forts.) får hemortsrätt i det fattigvårdssamhallé, der han blifvit eller bort
blifva mantalsskrifven, orsakar många tvister och rättegångar
kommuner emellan, i fråga om ersättning för lemnad fattigvård
till personer, som äro mantalsskrifne i eu församling, men hafva
hemortsrätt i ett annat fattigvårdssamhälle, är säkerligen väl
bekant.

Det kan inträffa att t. ex. en frisk och arbetsför person med
eller utan familj flyttar från Ystad till Haparanda nästa December,
får der anställning vid en fabrik, mantalsskrifves der 1881
och blir på sommaren 1883 genom försvagad helsa eller på annat
sätt oförmögen att genom arbete förtjena sitt .uppehälle och följaktligen
nödsakad att begära fattigvård. År det då billigt att
det samhälle, från hvilket personen efter mer än 2 års förlopp
flyttade, skall betala för till honom lemnad fattigvård och derjemte
bekosta hans långa återresa och måhända framtida försörjning.
Jag tror det ej. Uppstår rättegång derom, som ofta i sådana
fall inträffar, ökas kostnaden derigenom betydligt.

Om deremot tiden för hemortsrätt bestämdes sålunda att personen
eller personer anses hafva hemortsrätt inom det samhälle,
hvarest den eller de författningsenligt blifvit eller bort blifva
mantalsskrifne, tror jag att nämnda olägenheter skulle, om icke
helt och hållet försvinna, dock betydligt minskas.

Jag anhåller om bifall till motionen.

Herr Wennerberg: Då Riksdagen år 1869 hos Kongl. Maj:t
anhöll om omarbetning af 1853 års fattigvårdsförordning, fäste
Riksdagen särskildt afseende vid de föreskrifter, som nu finnas i
25 §, och omnämnde huruledes ett temligen allmänt missnöje vore
i landet rådande just på grund af den korta tid af sex månader,
som erfordrades för att vinna hemortsrätt och det var på grund
deraf denna paragraf fick den lydelse den nu har och detta efter
moget ompröfvande i komitén och vid Riksdagen. Jag finner de
skål, Utskottet anfört för sitt afslag, vara fullt talande, och anser
mig här icke böra påpeka något annat än att det knappt finnes
något land, der tiden för förvärfvande af hemortsrätt är så kort
som i Sverige. Vill man nu säga, att det nuvarande stadgandet
kan medföra olägenheter, så torde detta icke kunna nekas, men
helt visst är att en ändring af detta stadgande på sätt motionärerna
föreslagit skulle kasta oss tillbaka i samma trassel, som
rådde före den nuvarande lagens antagande. Jag anser att Utskottet
haft full befogenhet att såsom skäl för afslag anföra sannolikheten
deraf att ett mindre samvetsgrant fattigvårdssamhälle
skulle kunna härigenom kasta på andra fattigvårdssamhällen sådana
personer, som det borde i främsta rummet taga hand om.
Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad och Herr Tal -

Måndagen den 12 April. 43

mannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Utlåtandet dels afslag derå och bifall till Herr Gustaf Anderssons
ifrågavarande motion, framstäldes proposition på bifall till Utlåtandet
och besvarades med ja.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 3 och 7 April bordlagda
Utlåtande N:o 29, i anledning af väckt motion om tillägg till 35
§ i förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871.

Herr Andreas Andersson: Det utlåtande, hvarmed Utskottet
afstyrkt bifall till min motion, är af den beskaffenhet, att jag
icke kan underlåta att derom yttra några ord. Då jag afiemnade
min motion, hade jag noga öfvervägt densamma så väl i ekonomiskt
som sedligt hänseende, och jag trodde mig hafva fullt rätt
i mitt yrkande, men nu säger Lag-Utskottet att vi skulle hafva
det lagstadgande jag begär redan förut. Skulle så vara förhållandet,
så vore jag pligtig att bedja om ursäkt för det besvär,
som jag med min motion förorsakat både Kammaren och Konstitutions-Utskottet,
men jag tviflar på att så är fallet. Jag finner
att i lagen står tydligt, att man skall ansvara för hustru och
barn, men så står på ett annat ställe att oäkta barn hafva hemortsrätt
der modern haft eller har sin hemvist. Med anledning
deraf tycker jag att det hade varit mera tydligt, om man i lagen
utsatt de skyldigheter, som åligga äfven fader till oäkta barn.
Nu vill jag hemställa till såväl juridiskt bildade som praktiska
män och särskildt till länens höfdingar, hvilka väl egentligen få
denna fråga till afgörande, om de kunna gifva en sådan tolkningåt
lagen, som Lag-Utskottet här gjort. I sådant fall är jag mycket
tacksam mot Utskottet, ty det är blott detta jag åsyftar. En
sådan tolkning har dock ej galt under den tid, som förflutit, och
derföre skulle jag vilja att någon mera här ville yttra sig om
saken. Emellertid yrkar jag att betänkandet måtte återremitteras.

Herr Lindgren: Då jag deltagit i det beslut, Utskottet fattat,
anser jag mig böra säga några ord till försvar för detsamma.
Utskottet var enhälligt af den åsigten, att någon förklaring eller
ändring icke behöfdes, utan att de stadganden, som funnes, vore
fullt tillämpliga på det ifrågavarande fallet. På denna grund har
Utskottet afstyrkt bifall till motionen, och anhåller jag om bifall
till Utskottets hemställan.

Herr Andreas Andersson: Om så är fallet, som jag nu
hör, så skulle jag vilja anhålla, att detta betänkande Unge åtfölja
författningssamlingen till hvarje kommun i landet, på det att man
måtte få kännedom om denna lagtolkning.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad och Herr Tai -

N:o 28.

Ändring af
25 § i fattigvårdsförordningen.

(Forts.)

Tillägg till 35
§ i fattigrårdsförordningen.

N:o 28.

Måndagen den 12 April,

mannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Lag-Utskottets förevarande utlåtande dels återremiss deraf, framstäldes
proposition på bifall till Utlåtandet och besvarades
med ja.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Lag-Utskottets
den 3 och 7 April bordlagda Memorial N:o 30, i anledning af
Andra Kammarens återremiss af Utskottets Utlåtande N:o 15,
angående väckta förslag om ändring i 54 § Utsökningslagen.

Skyldigheten Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utatt
hygga och gkottets den 3 och 7 April bordlagda Utlåtande N:o 31, i anledunderhålla
n^Eg af VäCkta förslag om förändrade stadganden rörande skylmgsiu
m. . dfgPeten att bygga och underhålla tingshus och häradsfängeise,
äfvensom beträffande beskaffenheten af tingshus.

1:sta punkten.

Herr von Strokirch: Hvarje förslag att förändra skyldigheten
att bygga och underhålla tingshus och häradsfängeise, hvilket
icke går ut på att denna skyldighet skall för framtiden öfvertagas
af staten, skall efter mitt förmenande alltid komma att
blifva ett på godtyckliga grunder uppgjordt företag att skapa
nya orättvisor i stället för de nuvarande missförhållandena. För
att kunna komma åt den privilegierade jorden, hvars privilegier
äro bestämda såväl i 1734 års lag som de adliga privilegierna af
1723 § 8, måste man kringgå lagen; och dertill har visserligen
Riksdagen förr gjort sig skyldig, men för min del anser jag det
vara ett förfaringssätt, som jag icke kan gilla och som jag finner
vara Riksdagen ovärdigt att begagna särdeles mot den de! af den
privilegierade jordens innehafvare, som består af ridderskap och
adel. Hvarje förslag i detta hänseende måste, såsom sagdt, byggas
på godtyckliga grunder, och detta gäller särskild! om förevarande
förslag, der det heter att i kostnaden för dessa byggnader
skola alla, som erlägga kommunalutskylder, deltaga, för fastighet
efter hela samt för andra beskattningsföremål efter en fjerdedel
åt derå belöpande fyrktal. Hvilken grund har Utskottet för
att föreslå denna fjerdepart? Rakt ingen. Och huru skulle detta
komma att taga sig ut i sjelfva verket? Det visar sig af generalsammandraget
för 1879 års bevillning, att inkomstbevillningen af
jordbruksfastighet, den privilegierade jorden deri inberäknad, utgjorde
i rundt tal 729,000 kronor, då bevillningen af andra beskattningsföremål
efter 2:dra artikeln uppgick till 1,370,000 kronor.
Om man öfversätter detta på, så att säga, fyrkspråk, så skulle,
om jordbruksfastighet komme att t. ex. betala 14,580 kronor, öfriga
beskattningsföremål komma att, efter fjerdepartsberäkningen,

Måndagen den 12 April.

4ö N:o 28.

betala 3,425 kronor. Man skulle således med ett penndrag af- Skyldigheten
skudda sig en betydlig del af kostnaden. När man vill göra för"
ändringar i gamla förhållanden, sådana som dessa, anser jag för
öfrigt att det är origtigt att slå in på den vägen att förvandla" (Förta.)
sådana prestationer, som nu utgå, efter gårdatal och utgöras in
natura till personlig bevillning. Det är en grundsats, som jag
alltid kommer att motsätta mig och då det icke nu är något för
handen varande behof att göra denna förändring, yrkar jag afslag
å Utskottets förslag. Men äfven andra skäl mana mig dertill och
det är, bland annat, att vi hafva en skatteregleringskomité, som
har till skyldighet att taga i öfvervägande alla förhållanden som
angå skatter och onera. För öfrigt kan denna sak icke vara.oberoende
af frågan om underdomstolarnes omorganisering, hvilken
fråga står på dagordningen. Om Riksdagen beslutar en omorganisation
af underdomstolarne, så föranleder detta en förändring i
afseende på lokalerna för tingssammanträdena; och det vore väl
då obilligt att nu föreskrifva förändrade grunder för att bygga
tingshus. Af alla dessa skäl yrkar jag afslag å förslaget.

Herr Tornerhjelm: Denna fråga är nästan lika gammal

som denna Kammare. Hvarje år har den återkommit, ibland med
tillstyrkande, ibland med afstyrkande af Utskottet, men Kammaren
har alltid afslagit den. För min del hade jag hoppats, att den
nu icke skulle kommit från Lag-Utskottet med tillstyrkan. Frågan
gäller en förändring i skatteväsendet, som icke är af behofvet
påkallad och som väl allra minst nu bör ske, då vi hafva eu
skatteregleringskomité samlad. Det kan väl då icke vara skäl
att partielt plocka bort det ena efter det andra. För min del är
jag säteriegare, men har alltid frivilligt bidragit till ifrågavarande
byggnader, men det är något annat än att låta genom maktspråk
afkläda mig en rättighet jag har. Saken är i och för sig sjelf
obetydlig, men det är en stor och vigtig principfråga, ty kan man
upphäfva den ena rättigheten, så kan man taga bort de andra
med; och dessa rättigheter, som finnas för den privilegierade jorden,
hafva likväl ökat dess värde, så att vid köp och taxeringar afseende
fästats vid den privilegierade jordens företräden. Således
anser jag det vara orättvist att göra denna förändring, när det
icke sker i sammanhang med den stora skattereformen, för hvilken
en särskild komité är tillsatt; och det vore inkonseqvent, om
Kammaren, då frågan här fallit under andra förhållanden, skulle
bifalla densamma just nu då vi hafva en komité, som arbetar på
att förändra hela vårt skatteväsende. Jag tror mig icke behöfva
spilla flera ord på förslaget, utan slutar med att yrka afslag derå.

Herr Sundeil: Mot Utskottets betänkande har jag, såsom
Herrarne finna, anmält reservation, och jag ber nu att få korteligen
angifva anledningarne dertill. Jag vågar icke biträda den af
Utskottet uttalade mening och ännu mindre den, som omfattats
af Herr Thomasson, af det skäl att jag icke vet, hvart den i tilllämpningen
bär. Jag vågar det icke, emedan jag funnit, att en

»:o 28.

Måndagen den 12 April.

Skyldigheten föregående Kiksdags beslut, nemligen det, rörande byggande af
att bygga och skolhus, som fick allmän giltighet genom Kong!, kungörelsen den
tingshus!», m. November 1876, i en del församlingar ledt till uppenbara obil(Ports.
) ligheter. Kammarens ledamöter veta förmodligen hvad man skämtvis
förstår med uttrycket ecclesia pura. I en sådan församling,
som kanske oskäras af endast tvenne landthandlare och länsmannen,
kan för dessa, hvilka antagligen erlägga bevillning endast
för inkomst af kapital eller arbete, ifrågavarande utgifter blifva
synnerligen betungande. Mig förefaller det och som om presterna
borde vara från en utskyld sådan som denna alldeles befriade.
Jag får säga, att det icke går så lätt att införa en lagstiftning
sådan som den här föreslagna, hvarför jag också deremot reserverat
mig. Flera särskilda gånger har denna fråga här i Kammaren
genomdebatterats och man har, efter min uppfattning, kommit
till det rådslag, att kostnaden borde bestridas af Kongl. Magt
och Kronan, men man vågar icke fatta ett sådant.beslut, emedan
kostnaden för Kronan skulle blifva alltför stor. Äfven talar den
omständigheten deremot, att på många ställen tingshusen användas
jemväl till andra ändamål än till samlingsrum under lagtima
och urtima tingen. Veterligt är ock, att flerestädes tingshus icke
finnas utan lokaler för ändamålet förhyras; men skulle Kronan
få denna byggnadsskyldighet sig ålagd, då komme dessa tingslags
menigheter att tillskyndas en allt för stor fördel, enär, efter hvad
jag vill antaga, för sådant rall de nuvarande tingshusen borde,
utan lösen, till Kronan öfverlemnas. Eu talare har redan fäst
uppmärksamhet på den möjligen förestående omorganisationen af
underdomstolarne, den der också bör hindra Kammaren att bifalla
förslaget. Jag vill för öfrigt erinra derom att hela saken
icke är af någon vigt och derföre icke borde riksdag efter riksdag
återkomma, ty så länge Kongl. cirkuläret af den 28 November
1845 är gällande, kunna vederbörande tingslags invånare icke
tvingas att mot sin vilja bygga tingshus, der icke behofvet deraf
är alldeles oundgängligt. Slutligen ber jag att få påminna derom,
att fyrktalssättning icke är genomförd i hela, utan endast en
liten del af Kopparbergs län. Der skulle således föreslagna stadgandet
icke vara tillämpligt, och Kongl. Maj:t lärer numera icke
kunna, på sätt som skedde, i afseende på kommunalutskylder, genom
Kongl. Brefvet den 3 Mars 1865, vederbörande emellan participera
kostnaden för denna byggnadsskyldighet. Anledningarne
till afslag äro många, och jag anhåller, att Kammaren måtte vägra
bifall till förslaget.

Grefve Mö mer, Oscar: Efter hvad här redan blifvit i denna
fråga yttradt skulle jag kunna inskränka mig till att yrka afslag
å Utskottets förslag. Jag vill blott tillägga, att jag, som hade
permission att vara borta under påskferierna, af sådan orsak i
Utskottet icke deltagit i ärendets behandling.

Herr Samzelius: Då Lag-Utskottets ordförande icke deltagit
i Utskottets behandling af frågan, så anser han sig kanske

Måndagen den 12 April.

N:o 28.

icke pligtig att försvara Utskottets förslag och då icke någon
annan af Lag-Utskottets ledamöter gjort det, ber jag att få yttra
några ord till Utskottets försvar.

Vid behandlingen af förevarande fråga vid 1867 års riksdag
förenade sig denna Kammare med Medkammaren i beslut derom
att ifrågavarande byggnadsskyldighet borde efter billiga grunder
blifva gemensam för häradets samtliga invånare. Föregående
Lag-Utskott hafva ständigt strandat på svårigheten att göra en
öfversättning af detta uttryck: “på billiga grunder“. Det kan icke
innefatta, att skyldigheten borde fördelas efter fyrktal i likhet
med hvad som är stadgadt om skolhusbyggnad, ty den grunden
skulle på sina ställen föranleda till obilligheter, på sätt talaren
från Kopparbergs län anmärkte och isynnerhet presterskapet kunde
blifva alltför hårdt betungadt. Derföre har Lag-Utskottet sökt
lindra detta på det sätt att andra än egare af jordbruksfastighet
skulle deltaga med en fjerdedel i stället för helt fyrktal. Det må
nu sägas att denna siffra är godtycklig, men den, som framställer
denna anmärkning, vill jag bedja uppgifva någon annan siffra, som
vore mindre godtycklig. Man kan icke angifva fullt objektiva
grunder för någon siffra, vare sig lji eller Vs eller något annat,
men att det icke bör vara lika som för fastighet, derom torde
alla vara öfvertygade. Här har anmärkts att det är en vigtig
principfråga. Det kan visst så vara, men icke står den i något
nära samband med de stora skatteregleringsfrågorna, och vill man
nu sammanbinda denna fråga med andra, liksom man redan gjort
med åtskilliga frågor, så får man till slut en sådan knut, som
icke kan lösas utan som måste afhuggas. Men att afhugga sådana
knutar, det kallas revolution och det skola vi hoppas icke
må behöfvas, ty der billigheten talat för en sak, har ju alltid i
vårt land motståndet förr eller senare gifvit vika.

Man har här talat om ridderskapets och adelns privilegier.
Förr i tiden hade adeln sitt forum i Hofrätten, men numera är
det hufvudsakligen underdomstolarne som de hafva att göra med
och det är för öfrigt icke något privilegium för ridderskapet och
adeln utan för viss slags jord, som äfven kan besittas af ofrälse.
Det är således icke någon privilegiefråga. Det har äfven blifvit
nämndt, att detta förslag skulle innefatta ett kringgående af lagen.
Jag kan icke fatta detta. Om man föreslår en ändring i
hittills gällande bestämmelser och denna ändring antages, så innefattar
det ju en lagförändring, men alldeles icke ett kringgående
af lagen.

Vidare har här blifvit yttradt af en talare från Malmöhus
län, att det skulle inverka på egendomsvärdena, i det att man
köpt hemman med inberäkning af dessa friheter och derför betalat
högre köpeskilling. Det argumentet kan visserligen hafva någon
giltighet, när det gäller de större bördorna, men med afseende på
denna är det en så försvinnande obetydlighet, att jag icke tror
att ett hemman skulle betalas mindre, om det skulle komma att
få deltaga i byggande af tingshus; och för öfrigt har man förut

Skyldigheten
att hygga och
underhålla
tingshusm.in.
(Forts.)

N:o 28.

Måndagen den 12 April.

Skyldigheten kunnat reglera frågan om byggande afkyrka och skolbus, utan att
att bygga och n.|g0|- kinder uppstått i den omständighet som här åberopats.
tingshus™,m. Man har äfven anfört, att, då skatteregleringskomitén för när (Forts.

) varande är sysselsatt med utredningen af alla skattefrågor, så
vore det icke lämpligt, att, förr än denna komité utredt äfven förevarande
fråga, taga densamma i öfvervägande. Jag tror visserligen
att skatteregleringskomiténs uppdrag är så vidsträckt, att den
kan företaga en utredning af hvilken skattefråga som helst. Men
huruvida det är meningen, att den skall i hvarje särskild fråga
framkomma med förslag till lösning, derom är jag tveksam. För
vägunderhållet är t. ex. en särskild komité tillsatt och jag förmodar,
att den framkommer med förslag alldeles oberoende af skatteregleringskomitén.
På samma sätt tror jag att denna fråga kan
lösas utan samband med de större skattefrågorna, och för min del
finner jag det vara en bestämd fördel, att man söker lösa de små
beskattningsfrågorna, då man finner billigheten tala för en sådan
lösning. Om man nemligen bifaller hvad som är rätt och billigt,
så får man större styrka att motstå om obilliga anspråk i andra
frågor skulle förekomma. Första Kammaren skulle komma att
intaga en starkare ställning genom att bifalla en lösning af denna
fråga än genom att utan giltiga skäl motsätta sig densamma, ty
den, som grundar sin makt på rättvisa och billighet, är också den
som håller bäst ut. Jag vill icke upprepa de många ytterligare
skäl, som kunna anföras för Lag-Utskottets förslag, utan anhåller
om proposition på bifall till detsamma.

Herr Jöns Pehrsson: Om Kammaren icke nu bifaller hvad

Utskottet föreslagit, vet jag sannerligen icke, hvilket förslag i
denna fråga skulle blifva af Kammaren antaget, ty Lag-Utskottet
har, enligt min åsigt, löst frågan på ett så billigt sätt som möjligt.
I likhet med den siste talaren anser jag denna fråga icke tillhöra
de egentliga beskattningsfrågorna, ty den ifrågavarande afgiften
är icke en sådan, som hvarje år återkommer. Icke heller anser
jag det vara på sin plats att här tala om privilegier, då man för
några dagar sedan icke tycktes fästa något afseende hvarken vid
privilegier eller riksdagsbeslut. Såvidt jag vet, talar lagen ej om
andra privilegier än adelns och presterskapets, hvilka äro omtalade
i grundlagen.

Jag har icke mycket hopp, att förslaget skall af denna Kammare
antagas. Blir det afslaget, blir det en liten tillökning i
Första Kammarens gloria eller en spik i dess likkista, huru man
nu vill säga.

Jag yrkar emellertid bifall.

Herr Lindgren: Lika med den talare, som förut yttrat sig

från kristianstadsbänken, har jag inom Utskottet deltagit i förevarande
beslut och instämmer i allo i hvad han yttrat.

Här har blifvit sagdt, att denna fråga ständigt förekommit
vid hvarje riksdag, afslagits och åter kommit tillbaka. Jag vill

M:o 28.

Måndagen den 12 April.

åberopa detta förhållande såsom ett starkt bevis derför, att det Skyldigheten
måtte ligga något rättvist och billigt till grund för densamma, ^underhålla

Vidare är anmärkt mot betänkandet, att underdomstolarne, tingshus™.™.
som i dessa byggnader äro inhysta, äro underkastade en snar (Forts.)
omorganisation; detta är troligt, men huru de omorganiseras, skola
de väl hafva tak öfver hufvudet och det skall väl fortfarande
vara någon, som skall bygga dessa hus. Ingenting är väl då
mera rätt och billigt än att alla de, för hvilkas räkning huset
bygges, för hvilkas räkning rättvisan skipas, böra deltaga i kostnaden
för husets byggnad och underhåll.

Man säger, att kostnaden är af Utskottet fördelad efter godtycklig
grund. Detta kan icke bestridas, men man kan knappast
undvika det och, såsom den näst föregående talaren anmärkte,
har icke framstälts något förslag, hvarigenom denna godtycklighet
kunnat undvikas.

Med afseende på den anmärkning, att skatteregleringskomitén
skulle göra vårt arbete i denna del alldeles öfverflödigt, hemställer
jag, huruvida denna komité kommer att taga befattning med
sådana särskilda onera på hemman, som nu är i fråga.

De adliga privilegierna hafva äfven blifvit åberopade och meningarna
i detta afseende kunna ju vara delade; men man måste
ihågkomma, att dessa privilegier tillkommo på en tid, då säterierna
endast fingo innehafvas af frälsemän, och när nu säterierna såväl
som andra från ifrågavarande byggnadsskyldighet befriade hemman
kunna innehafvas af hvilken svensk medborgare som helst,
föreställer jag mig att privilegierna i detta afseende upphört att
gälla och att en hvar på grund af rättvisa och billighet är villig
att underkasta sig de skyldigheter, som erfordras för att anskaffa
byggnader för rättens tillbörliga handhafvande. Jag yrkar bifall
till Utskottets förslag.

Herr Biländer: Dör min del finner jag förevarande förslag
så billigt, att det på det högsta förvånar mig att någon kan motsätta
sig detsamma. Största delen af min egen jord tillhör den
privilegierade, men jag har alltid känt det såsom en orättvisa
att jag skall slippa att betala för ifrågavarande ändamål, medan
andra äro derför betungade. Jag bär i 25 år varit tingshusvärd
och vet att ifrågavarande kostnad icke är synnerligen farlig, men
det är ojemnheten i denna tunga, som kännes hård och det måtte
väl vara billigt att äfven de, som skatta för inkomst, draga sin
skårf till denna kostnad. Åtskilliga förslag hafva vid föregående
riksdagar blifvit framstälda i denna fråga, en del gående derpå
ut, att staten skulle öfvertaga denna skyldighet. Detta har jag
alltid motsatt mig, derför att staten derigenom skulle drabbas af
en odräglig kostnad, hvilken ju i alla fall skall betalas af landet.

Men att den, som egen privilegierad jord, skulle motsätta sig detta
förslag, det förvånar mig verkligen och jag kan ej annat än på
det högsta yrka bifall dertill. Att frågan ofta återkommit, visar
att den hör till dem, som icke kunna fälla, och det vore derför
bäst att göra den från sig.

Första Kammarens Prof. 1880. N:o 28-

N:o 28.

Måndagen den 12 April.

Skyldigheten Friherre af Ugglas: En föregående talare, Herr Samzelius,
^iar e™rat Kammaren derom, att vid 1867 års riksdag båda KamUngshusm^n.
rarni? förenade sig om en underdånig skrifvelse till Kong!. Maj:t med
(Forts.) begäran att få denna fråga afgjord. Detta är fullkomligt rigtigt,
men sedan dess hafva åtskilliga, 7 eller 8, Riksdagar förflutit, vid
hvilka denna Kammare och sålunda Riksdagen afslagit motioner
i förevarande fråga. Sedan sista beslutet härom fattades, har
ytterligare tillkommit den många gånger omtalade skatteregleringskomitén,
och om man erinrar sig att Riksdagen, då den begärde
denna komité, uttryckligen tillkännagaf sin önskan, att den borde
verkställa en fullständig utredning af alla skatteförkållanden i
riket samt jemföra dem, hemställer jag, om det kan vara rigtigt
att plocka undan det ena skatteförhållandet efter det andra från
denna komités arbete; och jag tror mig kunna säga med fullkomlig
visshet, att denna fråga utgjort föremål för komiténs arbeten
så till vida som den infordrat uppgifter äfven i afseende på detta
skatteförhållande. Kan det då vara lämpligt att rycka lös denna
fråga?

För min del vill jag förklara, att jag icke anser denna fråga
ega den betydelse för den privilegierade jorden, att jag ett ögonblick
skulle tveka att för den jord af detta slag, jag eger, vilja
deltaga i en sådan kostnad, men jag finner de fördelningsgrunder,
som bär äro föreslagna, icke billiga och rigtiga, och jag tänker
härvid mycket mindre på jordegarne än på de många andra icke
jordegande, på hvilka man lägger den ena skatten efter den andra.
Denna fråga kan dessutom icke enligt min tanke lämpligen lösas,
utan att man på samma gång ser till att vi få bättre ordnade
tingshus än nu, och detta kan icke ske utan att staten i någon
mån bidrager. Jag finner icke denna fråga vara så beskaffad
eller af Lag-Utskottet så föreslagen, att den för närvarande förtjenar
bifallas, men framför allt hemställer jag, om icke alla våra
skatteförhållanden måtte få i sammanhang pröfvas af den derför
tillsatta komitén, och anhåller om afslag å den föredragna punkten.

Herr Tornerhjelm: Jag begärde ordet med anledning åt
några yttranden från den talare på kristianstadsbänken, hvilken
nu försvarat Utskottets betänkande likaså varmt som han förfäktat
denna mening inom Utskottet och äfven vid sista riksdagen.
Han sade till en början att han icke trodde, att beskattningskomitén
skulle befatta sig med frågor sådana som denna. Den
siste talaren har dock upplyst, att komitén infordrat uppgifter i
denna fråga för att taga den under behandling. Vidare åberopade
talaren 1867 års beslut. Ja, det tillkom ganska naturligt
och var då rättvist och tillmötesgående mot dem, som påyrkade
eu rättvisare grund för ifrågavarande onus; ty i ekonomiskt hänseende
hade saken ingen betydelse, utan var blott en principfråga.
Men då sedan dess anspråken mer och mer vuxit och man velat
taga bort det ena efter det andra, har denna Kammare, såvidt
jag kan erinra mig, konseqvent sagt nej till en förändring i detta
hänseende, och man skall hafva bra liten aktning och förtroende

Måndagen den 12 April.

2ho 28.

för denna Kammare, om man tror, att den slutligen skulle gifva Skyldigheten
efter. Visserligen ser man att, om man begär och begär, får man
slutligen hvad man önskar, men jag hoppas, att det här icke skall tinqshusm.m.
lyckas. (Forts.)

Slutligen yttrade samme talare, att när stora reformer äro i
fråga, bör man för att vinna målet, taga ett litet steg i sänder;
men här är verkligen så pioekadt att icke så särdeles mycket är
qvar, och jag hoppas att konsekvensen skall leda till ett afslag å
detta betänkande.

Herr Fröman: Då jag varit i tillfälle att se de flesta tingshus
i riket, ber jag att få upplysa, det denna fråga visst icke kan
räknas bland de brännande. I allmänhet är det visst icke så illa
bestäldt, att rättsskipningen “saknar tak öfver hufvudet“, ty på de
ställen, der tingshus icke finnes eller äro bristfälliga, anskaffas
tingslokaler emot byra. Jag tror till och med att denna frågas
afgörande icke bör påskyndas, och detta ax det skäl, att den domstolsomorganisation,
som en gång måste ske, nu nalkats så långt,
att den blifvit föremål för lagberedningens verksamhet. Man säger,
att det i alla fäll beböfves tingshus. Detta är nog sanning,
men det måste vara af vigt att veta, hvarest dessa hus skola byggas,
och om vid den domstolsomorganisation, som förestår, det,
såsom sannolikt är, kommer i fråga att lagskipningen i städerna
och på landet bör blifva gemensam, och gemensamma domkretsar
bildas åtminstone omkring de mindre städerna, i hvilket fall tingen
sannolikt skola hållas i städerna, är det naturligtvis onödigt
att på landet föra upp nya tingshus, som endast för en kortare
tid skulle komma att användas.)

Jag har endast velat fästa uppmärksamheten på dessa omständigheter
utan att framställa något yrkande.

Herr Samzelius: Jag skall icke länge uppehålla Kamma ren,

men då den siste talaren från Malmöhus län yttrade sig icke
blott om hvad jag sagt här i Kammaren, utan äfven inom Utskottet,
måste jag uttrycka min förvåning, huru han kan hafva
kunskap derom, och jag måste säga, att jag icke varmare än någon
annan af Utskottets ledamöter yttrat mig för den föreslagna
förändringen, men ansåg så mycken billighet ligga till grund derför,
att man icke gerna kunde slå döförat till. Samme talare
yttrade, att pretentionerna stiga för hvarje år. Ja, det kan vara
en sanning, men härom aftonen, då en annan fråga behandlades,
nemligen om pröfningskomitéerna, säde han, att just deri visar
sig den verkliga statsmannakonsten att man gifver efter i lagom
tid. Månne det icke vore skäl att tänka så äfven i denna fråga?

Hvad nu beträffar skatteregleringskomitén, så yttrade jag redan
förra gången jag hade ordet, att jag icke trodde att något
hinder för denna komité finnes att taga frågan under behandling,
ty komitén har att utreda alla skatteförhållanden i rikets —.om
komitén redan sysselsatt sig med frågan, vet jag icke, då jag icke
är medlem deraf — men jag tror, att komitén skulle vara tack -

N:o 28.

Måndagen den 12 April.

Skyldigheten sam, 0m denna speeialfråga blefve afgjord, ty komitén har säker“underlålla
l^gen tillräcklig sysselsättning ändå. Skulle man uppskjuta hvarje
tingshus m.m. fråga, som rör beskattningen under den tid, som kan blifva gan(Forts.
) ska lång, till dess komiterade hunnit utreda alla skatteförhåilanden,
skulle endast deri finnas anledning tillafslag; men af samma
skäl skulle man icke få röra vid vår lag, ty Lagberedningen har
uppdrag att genomgå den, och dock har vid många tillfällen blifvit
sagdt, att den allmänna reformen i lagväsendet icke skall utgöra
hinder att företaga speciella frågor, då deras lösning är af
trängande behof påkallad. Jag har för min del trott, att ett sådant
behof här varit för handen, men det är möjligt att jag misstagit
mig. I alla fall var det min skyldighet att efter bästa förmåga
försvara Lag-Utskottets utlåtande, till grund för hvilket
ligger så mycken billighet, att jag ännu icke hört någon bestrida
det.

Jag anhåller fortfarande om bifall.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande punkten dels utslag derå, framstälde Herr
Talmannen först proposition på bifall till punkten, hvarvid svarades
många nej, blandade med ja, och sedermera proposition på
afslag derå, då svaren utföll o med många ja, blandade med nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

N:0

Den, som bifaller lista punkten i Lag-Utskottets Utlåtande
31, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås punkten.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja —20;

Nej — 61.

2:dra och 3:dje ■punkterna.
Biföllos.

Kammaren åtskildes kl. 7* 4 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1880.