RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1879:53)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1879. Andra Kammaren. N:o 53.

Onsdagen den 7 Maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Fortsattes föredragningen af Sammansatta Banko- och Lagutskottets
Utlåtande N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition om åtgärder i och för upphörande af de enskilda bankernas
rätt att utgifva sedlar, lydande å fem och tio kronor, samt
Herr J. A. Sjös motion om borttagande af dessa bankers sedelutgifningsrätt.

Uti punkten 6, som närmast i ordningen förekom, var föreslaget: att

§ 4 i lagen för Rikets Ständers Bank den 1 Mars 1830
måtte erhålla följande förändrade lydelse:

“Banken skall hafva en grundfond af trettio millioner kronor
och en reservfond af fem millioner kronor. Dessa fonder, hvaruti
värdet af bankens fasta egendom, inventarier samt mynt- och medaljsamling
icke inberäknas, må ej minskas i annat fall, än att
banken skulle göra förlust, som icke kan ersättas af möjligen befintliga,
till framtida förfogande reserverade medel, och skall i sådant
fall bristen i första rummet atföras å reservfonden samt ovilkorligen
af först uppkommande behållning ersättas".

Efter föredragning häraf anförde

Hem Sjöberg: Då Kammaren i går fann sig föranlåten att
icke bifalla fjerde _ punkten i det Sammansatta Utskottets utlåtande,
hvarigenom i sj elfva verket den femte punkten i samma utlåtande
måste förfalla, förefans för mig icke någon anledning att
yttra tvifvel om befogenheten af det förslag, Sammansatta Utskottet
i nyssberörda. femte punkt framstält. JEn sådan anledning saknas
deremot icke nu i fråga om den föredragna sjette punkten;
och då jag icke kan inse, att Sammansatta Utskottet egt någon
befogenhet att framlägga det förevarande förslaget, måste jag äfven
på denna grund yrka ogillande af Utskottets hemställan.

Det synes mig nemligen vara alldeles tydligt och klart, att
Banko-Utskottet ej kan i en fråga, sådan som den föreliggande,
ega motionsrätt; att Lag-Utskottet icke eger en slik rättighet,

Andra Kammarens Prot. 1879. N:o 53. 1

Om åtgärder
i och för indragning
af
enskilda bankernas
femkronesedlar.

(Fort8.)

Nso 58.

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om åtgärder derom torde icke vara mera än en mening. Banko-Utskottet kar
■i och för ^-motionsrätt endast så till vida, att det egen afgifva framställninewMldalan-gar
oc^ förslag i frågor, som angå Riksbankens förvaltning
kernas fem- d. v. s. ändringar i bankoreglementet; men då här är fråga om en af
kronesedlar. Konung och Riksdag på sin tid antagen civillag kan, enligt mitt
(Forts.) förmenande, denna icke ur någon synpunkt blifva föremål för
framställning från Sammansatta Utskottet i den rigtning, som nu
afses. Jag ber tillika att få fästa Kammarens uppmärksamhet på
den omständighet, att Kongl. Maj:t i sin, af Utskottet åberopade
och af chefen för Finans-departementet kontrasignerade proposition
alldeles icke ifrågasatt en sådan ändring, som här är tillstyrkt,
ty denna proposition afser de ändringar i bankoreglementet, hvilka
Kongl. Maj:t funnit vara nödiga i och för upphörandet af de enskilda
bankernas rätt att utgifva sedlar å fem och tio kronor. Det
är jemväl uppenbart, att Kongl. Maj:t icke kunnat på chefens för
Finansdepartementet föredragning afgifva något förslag om ändring
i en lag, som är af civillags natur. Sådant skulle, såsom
lätteligen inses, skett efter föredragning af chefen för Justitiedepartementet.

Det är dessutom obestridligt, att vi här stå inför en vigtig
principfråga, som icke får förbises. Föreliggande förslag har ursprungligen
utgått från bankofullmäktige och har sedermera af
det Sammansatta Utskottet, på sätt som skett, blifvit omfattadt
utan att, så vidt af utlåtandet i ämnet kan slutas, Utskottet för
sin del hyst ringaste betänklighet mot att framkomma med samma
förslag.

Jag antager gerna, att denna fråga varit föremål för talmanskonferensens
öfverläggningar. Jag tillåter mig på den grund icke
att derutinnan hänvända mig till Herr Talmannen med någon särskild
hemställan, och då jag tillika, efter hvad som i denna sak
hittills föregått, vågar antaga såsom alldeles afgjordt, att Kammaren
bifaller den nu föreliggande punkten, samt jag, efter min förmåga
och efter min uppfattning, städse söker hålla grundlagen
vid helgd, har jag trott mig i denna omständighet hafva funnit
ett tillräckligt skäl att på förhand reservera mig mot det beslut,
Kammaren nu går att fatta.

Jag upprepar ännu eu gång, att jag yrkar afslag på den föredragna
punkten.

Herr Ola Månsson: Det tyckes, som om den förste ärade
talaren ansåge att man skulle tråda grundlagen allt för nära genom
ett godkännande af Utskottets förslag om en öfverflyttning
af fem millioner kronor från de reserverade medlen till grundfonden.
Jag tror för min del att så icke är förhållandet. Jag anser fast
hellre det vara i sin ordning, att en del af dessa reserverade medel
förflyttas — så att säga — inom lås och bom och ställas
under förvaltning af Riksbanken under sådan form, att de icke
må kunna frånryekas Riksbanken, såsom annars kan ske, om behof
förefinnes. Skulle jag hafva något emot den af Utskottet föreslagna
förhöjningen af Riksbankens grundfond, vore det snarare

Onsdagen den 7 Maj, f. ro.

att Utskottet i stället för 5 millioner icke föreslagit en tillökning
af 10 millioner kronor. För min del kan jag således icke finna
annat, än att Sammansatta Utskottet förfarit alldeles rigtigt i
i. detta hänseende, hvarom här är fråga, hvarför jag yrkar bifall
till Utskottets förslag i denna punkt.

Herr Carl Ifvarsson: Det kan sägas att denna fråga
är af den beskaffenhet, att det beror på Kammaren sjelf, om proposition
bör göras på Utskottets förslag eller ej, men det kan
icke med fullt skäl påstås, att någondera delen ovilkorligen skall
ske.^ Jag vill endast nämna, att frågan var på tal inom talmanskonferensen
och att olika meningar derom uttalades, men att de
fleste ledamöter ansågo densamma vara af den beskaffenhet, att
vägran å proposition derå icke skulle kunna ifrågakomma. Man
ansåg, att förslaget hade sin upprinnelse i den Kong!, propositionen
och att det anginge ett ärende, der Banko-Utskottet
egde motionsrätt, och att Utskottet således på denna grund kunnat
framlägga det förslag, som nu föreligger.

Jag tror emellertid, att frågan är af den beskaffenhet, att
Kammaren icke bortslå densamma, derför att någon tvekan hos
en eller annan möjligen kunnat uppstå, huruvida frågan vore
grundlagsenlig eller icke; och jag förenar mig derför med dem.
som yrkat bifall till Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad och propositioner gifvits
enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan.

Punkten 7:

Bifölls.

Punkten 8:

Utskottet hade tillstyrkt, det Riksdagen måtte besluta,

att Riksbankens metalliska kassa icke må vara lägre än
femton millioner kronor11.

Herr Lyttkens yttrade: Under det brådstörtande arbete,
som egde rum inom Utskottet vid den sena timma på natten, då
denna del af Utskottets utlåtande behandlades, förbisåg man, att
ett ord i den 8 punkten skulle kunna få en origtig tydning. Det
kunde vara möjligt, att, om man gifver motsvarande paragraf'' i
bankoreglementet ordagrant samma lydelse, som den i utlåtandet
har, det skulle kunna inträffa, att, i fäll den metalliska kassan
sjönke under det bestämda minimum, en allt för noggrann och
försigtig fullmäktig kunde anse, att ''bankluckan ögonblickligen
borde stängas, då det bestämdt uttalas, att metalliska kassan icke
på något vilkor må med ett enda öre undersaga detta belopp.
Om man ser på den nuvarande ordalydelsen af denna paragraf

If:o 53.

Om åtgärder
i och för indragning
af
enskilda bankernas
femhronesedlar.

(Forts.)

NjO 63. 4 Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om åtgärder och den med densamma i sammanhang stående 14 §, som talai''
i och för in- om (|e åtgärder, som böra vidtagas, då den metalliska kassan unÄ^lderstiger
det faststälda minimibeloppet, finner man tydligt, att
“Terna* fem- meningen icke är så absolut, som Utskottet föreslagit.
kronesediar. Jag får derför föreslå, att denna paragraf får samma lydelse,
(Forts.) gom af Statsrådet von Ehrenheim i Första Kammaren föreslagits,
nemligen att det i bankoreglementet stadgade minimum för Riksbankens
metalliska kassa linjes till 15 millioner kronor. Då blir ordalydelsen
så affattad, att meningen med denna paragraf står i fullkomlig
öfverensstämmelse med den nuvarande lydelsen, blott med
ändring af siffertal. Jag anhåller om proposition på bifall till
denna min framställning.

Vidare anfördes icke. Med bifall till Herr Lyttkens’ yrkande,
fattade Kammaren ett så lydande beslut: “att det i bankoreglementet
stadgade minimum för Kiksbankens metalliska kassa höjes
till femton millioner kronor".

Funkterna !) och 10:

Biföllos.

I punkten 11 hade Utskottet, som ansett de ändringar i gällande
bankoreglemente, hvilka utaf Riksdagens beslut i förevarande
fråga kunde föranledas, böra i sammanhang med andra i
samma reglemente möjligen ifrågakommande förändringar behandlas,
gjort den hemställan,

att Banko-Utskottet måtte erhålla uppdrag att i omförmälda
hänseende med utlåtande till Riksdagen inkomma.

Sedan denna hemställan blifvit uppläst, lemnades ordet på
begäran till

Herr Ola Andersson i Burlöf, som yttrade: I enlighet med
hvad jag förut tillåtit mig yttra ber jag få framställa förslag
om ändring eller tillägg till denna punkt. Båda Kamrarne hafva
nu fattat beslut i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, ehuru till
grund för berörda förslag låg den tanken, att åtgärder skulle vidtagas
såväl i afseende å indragning af de enskilda bankernas femkronesedlar
som deras rätt att utgifva tiokronesedlar. Jemväl
af denna anledning har jag, på sätt jag redan förut yttrat, ansett
lämpligt, att Riksdagen fattar åtminstone något beslut, afseende
att söka förbereda jemväl frågan om tiokronornas indragning.
Jag kan icke föreställa mig annat, än att denna Kammare
skall vilja uttala en sådan önskan, då ju härutinnan ingenting
kan vara mera önskvärdt än att få frågan utredd så omsorgsfullt
som möjligt; och jag anser mig desto hellre kunna påräkna
bifall till frågan om en sådan utredning, som vi jemväl från statsrådsbänken
hafva hört uttalas en önskan i enahanda syftning.

Onsdagen den 7 Maj, f, m.

N:o 5S.

Jag anhåller derföre, att ll:te punkten i föreliggande utlåtande Om åtgärder
måtte erhålla följande förändrade lydelse: ‘"''att åt Fullmäktige i Itikshanken
uppdrages att till nästa Riksdag inkomma med förslag till de rngjuda bartåtgärder,
hvilka blifva behöfliga med afseende på Riksbanken vid upp- hemåt femhörande
före utgången af år 1882 af de enskilda bankernas rätt ap kronesedlar.
utgifva sedlar å tio kronor, och att Banko-Utskottet må erhålla upp- (Forts-)
drag att inkomma med förslag till de stadganden i bankoreglementet,
som af innevarande års Riksdags i ämnet fattade beslut kunna varda
en följd.“

Herr Gr. T. Ljunggren: Då vi i går fattade beslut om att påbörja
nedrifvandet af den finansiella byggnad, som hittills under
några tiotal af år bos oss egt gällande bestånd, åtog sig Kammaren
i och med det samma ansvaret för de olägenheter, som kunde
vållas i allmänna rörelsen genom början af detta nedrifvande.

Om Kammaren nu skulle påyrka, att Regeringen bör få en anmaning
att påskynda äfven fullbordandet af detta nedrifvande,
anser jag för min del, att Kammaren derigenom skulle visa sig
nog mycket ifrig i denna fråga. Det är äfven vid nedrifvandet
af hvarje annan byggnad nödvändigt, att man icke begagnar sig
utaf svagare ställningar, än som äro för verket erforderliga.

Emellertid bar Riksdagen genom sina beslut i de fjerde och femte
punkterna af föreliggande utlåtande verkligen försvagat de ställningar,
som Kongl. Maj:t ansett nödvändiga för att med lugn
kunna börja nedrifvandet af vår finansiella byggnad. För min
del hyser jag stor farhåga, att detta nedrifvande skall komma
att verka ganska störande på den allmänna rörelsen. Min öfvertygelse
är, att många af de små bankerna, sedan såväl deras femsom
tio-kronesedlar blifvit utjagade ur rörelsen, skola få mycket
svårt att fortsätta med sin verksamhet. Den lilla bank, som jag
något närmare känner till, nemligen Bohusläns enskilda bank,
har under de senare åren icke gifvit i utdelning mera än 6—7
procent. Om man nu helt och hållet beröfvar ifrågavarande bank
dess rätt att utgifva sedlar, så lär väl räntan sjunka några procent
och då fruktar jag, att aktieegarne icke komma att finna
med sin fördel förenligt att fortsätta rörelsen. Följden deraf
blir nog ganska stora svårigheter vid inkasseringar i orterna.

Bohusläns bank har ett par millioner utlånade, dels och hufvudsakligen
i Norra Bohuslän, dels i Dalsland. För min del tror
jag, att det blir mycket svårt, att på ett par år indrifva en sådan
summa från den aflägse landsorten, och derför önskar jag, att
Riksdagen icke måtte vidtaga några ytterligare åtgärder för att
påskynda detta ärende, som ju redan genom 1874 års riksdags
beslut är hos Kongl. Maj:t anhängiggjordt, hvarförutom det af
den till innevarande Riksdag aflåtna Kongl. propositionen i ämnet
synes framgå, att frågan äfven utan några påminnelser från Riksdagen
i sinom tid kommer att afvecklas. För öfrigt torde det
kunna vara godt för Kongl. Maj:ts rådgifvare att få se frukterna
af femkronesedlarnes indragning, så att de må vinna tid att tänka
på hvad man skall sätta i stället för de enskilda banker, hvilka,

lf:o 58.

Onsdagen den 7 Maj, f. in.

Om, åtgärdr.
i och för in
dragning af
enskilda han
Iternas femkronescdlar.

(Forts.)

'' i händelse rätten att utgifva egna sedlar äfven å tiokronorsvalör
'' skall försvinna för småbankerna, torde komma att upphöra.

. På grund af hvad jag nu haft äran anföra får jag yrka, att
ifrågavarande ll:te punkt må antagas i oförändradt'' skick, sådan
den här föreligger, och att således Herr Ola Anderssons förslag
icke må vinna Kammarens bifall.

Herr Ola Månsson: Då sammansatta Banko- och Lag utskottet

till behandling förehade Kongl. Maj:ts proposition angående
indragning af de enskilda bankernas fem- och tiokronesedlar,
förnam jag, att flertalet inom Utskottet endast eller åtminstone
hufvudsakligen syntes vilja hålla sig till frågan, såvidt
den rörde indragning af femkronorna. Jag var för min del alldeles
emot ett sådant förfarande, ty jag trodde, att man hade
skyldighet att besvara den Kongl. propositionen äfven i hvad den
angick tiokronorna. Då emellertid Utskottet undandrog sig detta,
hvilket jag, som sagdt, ansåg hafva varit dess pligt, återstod för
mig intet annat att göra än att reservera mig, och enligt hvad
som synes är min reservation ock vidfogad Utskottets föreliggande
utlåtande. Jag var likväl oviss, om skrifvelseförslaget borde
ställas till Kongl. Maj:t eller till fullmäktige i Riksbanken; men
då jag nu funnit, att stämningen tyckes vara mera för, att skrifvelse!^
ställes till fullmäktige — och jag medgifver fördelarna
häraf i så måtto, att fullmäktige då kunna hinna att under tiden
uppgöra förslag till de anordningar, som böra vidtagas i sammanhang
med en indragning af tiokronorna — skall jag för min del
icke vidare hålla på min reservation, utan vill i allo instämma
med Herr Ola Andersson i det förslag, han nyss afgifvit.

Herr Lyttkens: Den andre talaren utgick från det förhållandet,
att Kammaren iklädt sig ett visst ansvar för de olägenheter,
hvilka möjligen kunna uppstå, derigenom att Kammaren
afstått från ett af de hufvudvilkor, som Kongl. Maj:t uppstältför
reformens genomförande, och kom till ett resultat, som är alldeles
motsatt det, hvartill jag af samma anledning kommit. Inom Utskottet
ansåg man, att, eftersom Kongl. Maj:t uttryckligen förklarat
sin afsigt vara att vid bestämd tidpunkt indraga de privata
tiokrone-sedlarne, Utskottet icke hade vare sig rättighet eller
skyldighet att derom yttra något omdöme, ty Kongl. Maj:ts afsigt
härutinnan är grundad på 1874 års Riksdags beslut. Men sedan
ett af de hufvudvilkor, Kongl. Maj:t uppstält, för att denna reform
skulle kunna lugnt och utan olägenheter försiggå, blifvit af Kongl.
Maj:ts regering sjelf uppgifvet, vill jag, för att icke sätta blifvande
Utskott i sådan förlägenhet som det nuvarande iråkat, icke
inlåta mig i strid derom, huruvida Utskottet handlat grundlagsenligt
eller icke, då Utskottet ej yttrat sig rörande tiokrone-sedlarnes
indragning. Har Utskottet i detta afseende ej behandlat
ärendet på fullt grundlagsenlig! sätt, så har det felaktiga förfaringssättet
utan tvifvel varit en följd af otydlighet i propositionen.
Då emellertid, som sagdt, Kongl. Maj:ts regering i en af hufvud -

Jf:o 53.

Ondagen den 7 Mai, f. m. 7

punkterna ej bättre genomtänkt förslaget, än att samma regering Om åtgärder
i sista stund afstått från det ganska väsentliga vilkor för reformens
genomförande, som deri innebålles, så vill jag instämma ensuua bani
det af Herr Ola Andersson framstälda yrkandet, att åt banko- itemas fem.-fullmäktige uppdraga att i tid uppgöra förslag till de förändringar, kronesedlar.
som kunna anses nödiga för reformens fullständiga genomförande, <''BortSv''
på det att vi må få den saken litet klarare än den varit inom
Utskottet. Yi hörde från statsrådsbänken, att så vidlyftiga åtgärder
för ändamålet erfordras, att till och med grundlagsförändring
blir nödvändig. Vid sådant förhållande är det i hög grad
angeläget att genom bankofullmäktige vidtaga sådana noggranna
undersökningar, att man ej löper fara att i sista stund få vigtiga
delar af bestämmelserna ändrade.

Herr Torpadie: Då under den långa debatten åtskilligt
klander rigtats mot det Sammansatta Utskottet i anledning af det
sätt, hvarpå Utskottet behandlat det Eongl. förslaget i hvad detta
rör indragning af privatbankernas tior, utber jag mig —• Herr
Grefve och Talman — att till försvar för utskottsmajoriteten få
yttra några ord.

I den Kongl. propositionen yttras, att Kong!. Maj:t får för
Riksdagen tillkännagifva sin afsigt att “förordna att nämnda
bankers" (enskilda bankernas) “rätt att utgifva sedlar lydande å
tio kronor skall upphöra senast inom 1882 års utgång*. Här är
således endast fråga om ett tillkännagifvande, ej om ett förslag.

Vidare begär Kongl. Maj:t, att Riksdagen skall vidtaga vissa åtgärder,
hvilka dock hafva synts mig egentligen afse indragningen
af de enskilda bankernas femkrone-sedlar. Jag sluter härtill af
det uttalande Herr Finansministern haft till statsrådsprotokollet
den 24 sistlidne Februari. Han yttrar der följande: “Hvad åter
beträffar tiokrone-sedlarne, som af enskilda bankerna utgifvas till
belopp af mellan 19 och 23 millioner kronor, lider väl intet tvifvel,
att, före öfvertagandet af detta sedelutgifningsbelopp, mera vidtomfattande
och betryggande åtgärder för Riksbankens förstärkande
måste vidtagas, och torde derför, i händelse någon väsentligare
förändring äfven i Riksbankens organisation skulle finnas i samband
härmed erforderlig, tidpunkten för denna indragning böra
utsättas till senast inom utgången af 1882.“ Då det vidare heter,
att Kongl. Maj:t gör utförandet af sin nämnda “afsigt* beroende
deraf, att han finner de åtgärder, som Riksdagen till Riksbankens
förstärkande må vidtaga, betryggande, äfvensom Herrar bankofullmäktige
i sitt utlåtande till Sammansatta Utskottet förklarat
sin mening vara, att vid denna riksdag icke någon åtgärd för
indragning af tiokrone-sedlarne skulle vidtagas, så kan jag icke
se, att Sammansatta Utskottet kunnat komma till annat resultat
än som föreligger i betänkandet. Det enda, som man möjligen
kan förebrå sig och som jag i denna stund förebrår mig, är, att
icke det yrkande biträdts, som inom Utskottet framstäldes af eu
af dess ledamöter, nemligen att denna fråga skulle förekomma i
en särskild punkt. Härigenom skulle man lättare kunna uttala

N:0 58. 8 Onsdagen den 7 Maj, f. m.

o™ åtgärder en önskan uti ifrågavarande hänseende. Detta är, enligt min
dragning™/ do°k en förment brist. I sjelfva saken måste jag vid enskilda

lian- halla mm åsigt, att Utskottet handlat fullkomligt rätt. Då emelkernas
fem- lertid Kongl. Maj:t förklarat sin afsigt vara att indraga tiokronef-T
sedl.arne och Riksdagen redan för derå år sedan för sin del besluta
indragningen, så skall jag böja mig för Kammarens beslut,
huru det än må utfalla; men jag skall icke hos Herr Talmannen
göra något yrkande.

Herr Åke Andersson: Det var med anledning af hvad Herr
Ljunggren yttrat som jag begärt ordet. Men då redan Herr
Lyttkens sagt hvad jag ämnat anföra, kan jag inskränka mig till
att instämma med honom och allenast tillägga, att jag till följd
af Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna proposition anser det förslag,
som Herr Ola Andersson afgifvit, fullt befogadt, hvarföre jagr
yrkar bifall till detsamma.

Harr Hedlund: Mina betänkligheter i afseende å en skrifvelse
till Riksbankens fullmäktige uti ifrågavarande syftning bero
helt enkelt derpå, att vi sett, att fullmäktige endast för indragning
af de enskilda bankernas femkrone-sedlar stält så ofantligt
höga vilkor. De hafva velat, att Riksbanken skall förstärkas
genom öfverlemnande till Riksbanken af statspapper å 5 millioner
kronor, och de hafva för öfrigt yttrat sig på ett sätt, som visar,
att reformen, äfven sålunda begränsad, skulle vara förenad med
störa svårigheter. Man bör naturligtvis böja sig för fullmäktiges
mening i denna del, men det hindrar icke mig att uttala den uppfattning,
att indragningen af femkrone-sedlarne kan försiggå utan
alla de svårigheter, som fullmäktige förestält sig och mycket
lättare än de trott. Erfarenheten skall nog komma att visa,
hvem som har rätt i detta. fall. Skulle emellertid fullmäktige,
innan denna erfarenhet vunnits, i konseqvens med sin föregående
uppfattning yttra sig rörande tiokrone-sedlarnes indragning, så kan
det hända, att fullmäktige uppställa derför så stora svårigheter
och framställa sådana vilkor, att man verkligen kommer ur askan
i elden och att man skyggar tillbaka för att göra denna reform.
Under alla förhållanden föreställer jag mig, att intet beslut i
denna fråga kan fattas vid nästa riksdag. Jag tror, att de, som
ifrigast önska genomförandet af denna reform, dock icke vilja
gå in på denna bana vid nästa riksdag, utan vilja se till, huru
genom femkrone-sedlarnes indragning rörelsen gestaltar sig. Det
är ingen tid förlorad, om vid nästa riksdag framställning i ämnet
göres, i hvilket fall frågan kan komma till afgörande derpå följande
riksdag. Ur denna synpunkt sedt, tror jag, att det skulle
vara menligt för den sak, man vill göra gällande, om man nu
besluter sig för den ifrågasatta skrifvelsen.

Grefve Sparre: Jag instämmer med den siste talaren och
har blott några ord att tillägga till hvad han sagt.

Riksdagen har en gång beslutat, att privatbankernas rätt att

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

9 N:o 53.

utgifva sedlar å 10 kronors valör skall upphöra och öfverlemnat Om åtgärder
till Kong! Maj:t att bestämma tiden, när detta skall ske. Häri'' och f°r in~
måste väl också ligga, att Riksdagen öfverlemnat till Kongl. Mai:t drai!nT9h ^
att i samråd med Riksbankens fullmäktige vidtaga de för b er e- ‘Terna?femdande
åtgärder, som detta ärende påkallar. Vi hörde härom da- kronesediar.
gen från statsrådsbänken af Regeringens främste man, att denna (Forts.)
fråga är af beskaffenhet att fordra förändringar icke allenast i
civillag, utan möjligen till och med i grundlag, och att Regeringen
således är betänkt på åtgärder till den tid, då sedelindragningen
lagligen kan ega rum. Under sådana förhållanden och då
vi af Regeringens proposition till denna Riksdag funnit bevis derpå,
att Regeringen har den af Riksdagen till Regeringen öfverlemnade
fråga om indragning af tiokrone-sedlarne i ganska godt och
klart minne, hemställer jag, huruvida det kan vara lämpligt, att
Riksdagen nu uppdrager åt sina delegerade, bankofullmäktige, att
föreslå de förberedande åtgärder, som kunna vara nödiga. År
det rigtigt lämpligt, att Riksdagen, på samma gång den öfverlemnar
åt Regeringen behandlingen af denna fråga, åt sina egne delegerade
uppdrager att förbereda densamma? Mig synes det icke
så. Jag har redan under denna debatt påpekat olämpligheten af
att nu sysselsätta sig med sjelfva frågan om privatbanbssedlarnes
indragning, ty denna sak är afgjord. Jag har för min del endast
yttrat, att mycken försigtighet och varsamhet är af nöden, och att
man icke rätt kan bedöma hela den inverkan, som denna förändring
kommer att utöfva på rörelsen, och det synes mig derföre
vittna om mycken otålighet, om jag får så säga, från en och annan
representants sida att bär par force drifva denna sak.

Hela denna bearbetning, mine herrar, mot privatbankerna,
som föregår i Riksdagen, är af en ganska märkvärdig art. Jag
påminner mig, och säkerligen många med mig, den tid, då bankväsendet
i Sverige var centraliseradt i Riksbankens hand, och de,
som äro lika gamla som jag, minnas väl, huru illa det dåvarbestäldt,
och kunna vitsorda, huru mycket bättre det gestaltat sig
på senare tider. Man må hafva anmärkningar att göra mot privatbankerna
— och hvilka institutioner med stor verksamhet och
mångsidig beröring med menniskor af alla klasser kan undgå anmärkningar?
— det kan väl dock icke bestridas, att dessa banker
på ett för allmänheten mycket gagnande sätt underlättat penningerörelsen
i landet; decentralisationen i banksystemet har således
verkat godt. Nu synes det mig emellertid, som om man vore
benägen att återgå till centralisationssystemet, och för oss, som
tillhöra landsorten, vill jag inlägga en protest deremot, emedan
jag anser ett sådant tillvägagående särdeles äfventyrligt. Jag
behöfver icke fästa herrarnes uppmärksamhet på allt hvad Riksbanken
i sin förvaltning lärt af privatbankerna, och det är i allmänhet
förhållandet, att det är de privata institutionerna, som
gifva exempel, som taga de första stegen och visa vägen för statsinstitutionerna.
Jag behöfver. blott nämna en sak, hvarom vi talade
i går: kreditivrörelsen. År det icke privatbankerna, som tagit
första steget på denna väg, och har icke Riksbanken först efteråt

N:o 53,

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om åtgärder
i och för in
dragning af
enskilda bankernas
femkronesedlar.

(Forts.)

följt exemplet? Samma förhållande är med postremissvexlarne
och en mängd andra sådana åtgärder till underlättande af den
. allmänna rörelsen, der Riksbanken tagit exempel af privatbankerna.

År det under sådana förhållanden lämpligt att alltför mycket
påskynda åtgärder, som kunna inverka på dessa institutioner till
den grad, att de måhända måste alldeles upphöra?

Jag minnes mycket väl, att, då för ett tjugutal af år sedan
jag som landshöfding kom ned till det län, hvars styresman jag
ännu har den äran att vara, der icke fanns någon enda privatbank,
endast en lilialafdelning af en sådan, utan man måste vända
sig till Riksbankens afdelningskontor i Göteborg för att få sina
behof af rörelsemedel tillfredsstälda. Följden deraf var, att rörelsen
var i yttersta måtto tryckt och att folket icke fick sina behof
af penningar tillfredsstälda. Ty med all aktning för Riksbankens
afdelningskontor, så ligger det i sakens natur, att dessa förse i
främsta rummet behofven för den stad, der de hafva sitt säte,
samt den närmast omgifvande bygden och att landsorten får stå
i någon mån efter.

Jag försökte, så snart jag kom dit, att åstadkomma en filialbank.
Detta var nemligen den enda institution, som tilläts, emedan
på den tiden Regeringen icke gerna oktrojerade några privatbanker.
Det var mig emellertid icke möjligt att åstadkomma en
sådan bank, oaktadt jag smickrar mig med att hålla någorlunda
i med hvad jag försöker. Man svarade, att man ansåg sig icke
förtjena på att sätta in sina penningar i en sådan bank. Då kom
nya privatbankslagen och jag behöfde inga ansträngningar för att
få i gång icke mindre än två banker, en i Wenersborg och en i
Borås — och jag fruktar icke att vädja till mina länskamraters
vitsord, huru dessa banker i allmänhet verkat.

Skulle man nu återgå till centralisationssystemet och lägga
hela rörelsen i Riksbankens händer med några afdelningskontor i
landsorten eller försöka ännu en gång med de föga resultatbringande
filialbankerna, så fruktar jag, att detta skulle medföra ett
olyckligt resultat.

Jag tror derföre, att, äfven om man önskar, att privatbankerna
alldeles skola upphöra, man vid denna reform gör klokast
att taga små steg och för närvarande låta sig nöja med de beslut,
som äro fattade, och öfverlemna åt Regeringen att, när den finner
tidpunkten dertill lämplig, göra proposition om tiornas indragning
samt derom konferera med bankofullmäktige, hvilket jag antager
ligger i sakens natur och hvartill väl icke lärer behöfvas någon
uppmaning från Riksdagen. Det är således på grund af den försigtighet,
jag antager att man bör iakttaga vid en så vigtig reform
som denna, jag instämmer med den siste talaren, och anser,
att det nu framstälda skrifvelseförslaget bör afslås.

Häruti instämde Herr Nordenshjöld.

Herr Key: Vid föredragningen af första punkten i detta be -

Lördagen den 7 Maj, {. m. 11

tänkande yttrade jag mig icke och vid fjerde punkten endast i
förbigående angående den föreslagna reformen. I sjelfva verket
var det också inom denna Kammare icke någon egentlig strid angående
indragningen af enskilda bankernas femkronesedlar. men
deremot tyckes det nu så mycket mera arta sig dertill med hänsyn
till det förslag Herr Ola Andersson framlagt. Detta hargifvit
mig anledning att begära ordet.

Jag har med största uppmärksamhet åhört debatten om denna
fråga uti båda Kamrarne vexelvis i den Första och i den Andra,
och det intryck denna debatt gjort på mig har varit, att icke så
få hafva talat för afslag under det att de yrkat, bifall, att mången
i dessa dagar böjt sig för kompromissens förmenta nödvändighet
och att man underkastat sig medlet för vinnande af ändamålet;
är det verkligen så? Härom hvarken kan eller vågar jag afgöra,
ej.heller vill jag göra mig till tolk för någon annans mening än
min egen, men för den svarar jag: nej: Jag har för min del icke

ingått i .någon kompromiss mellan denna och andra frågor, jag är
eu upprigtig anhängare af den bankreform, som här blifvit påyrkad,
och skulle derför, om jag får begagna detta uttryck, vilja
höja frågan från en eftergift för en fördom till ett erkännande af en
princip.

Jag. betvifla!'' icke, att det inom representationen finnes eu eller
annan, ja, kanske icke så få, som möjligen kunna misstänka att
landtmannapartiet, att Andra Kammarens flertal af en gammal inrotad
afundsjuka nu vill “passa på och klämma efter de enskilda
sedelutgifvande bankerna". Det vore mycket illa om ett dylikt
hänsynslöst partisinne, en dylik bevekelsegrund skulle vilja och
kunna göra sig gällande. Det vore redan mindre bra, om man
ville qväfva det goda med det onda, om man blott och bart tänkte
sig, att nu är det en lämplig tidpunkt att hämma en förut tryckande
öfvermakt, att stäfja ett eller annat öfvergrepp af enskilda
bankintressen och att tillbakavisa allt för stora fordringar, stälda
på det allmänna, ty man bör och måste vilja något mera och
bättre. Jag tror emellertid, att största delen af denna Kammares
flertal ledes af öfvertygelse om nödvändigheten af en reform, af
en stor och fullständigt genomgripande reform i vår banklagstiftning
och att detta är deras hufvudsyfte.

Jag hyser äfven samma åsigt ..och har redan för många år
sedan yttrat mig i detta ämne. Äfven jag önskar, såsom den
siste värde talaren sade, ett centralisationssystem, en enda stark
och mäktig statsbank. Jag anser det franska banksystemet såsom
en mönsterbild och är för min del fullt och fast beredd att
vilja medverka till införande af samma system äfven hos oss, men
naturligtvis lämpadt efter våra förhållanden, icke kinesiskt efterhärmadt.
Detta kan emellertid icke gerna låta sig göra på annat
sätt, än derigenom att i denna nya statsbank lemnas rum för de
enskilda bankernas aktieegare och enskilde kapitalister att der
ingå såsom delegare. Man skulle derigenom vinna, att de enskilda
intressenas öfverspekulationer stäfjades af det offentliga statselementets
redbarhet och att dettas tröghet i sin ordning eggades

N:o 53.

Om åtgärder
i och för indragning
af
enskilda "bankernas
femkronesedlar.

(Forts.)

M:o 58.

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om åtgärdin
i och för indragning
af
enskilda bankernas
femkronesedlar.

(Forts.)

''af det enskilda vinstbegäret. På så sätt tror jag att man skulle
kunna åstadkomma en helsosam jemvigt emellan det allmänna och
. enskilda intresset. Så är förhållandet uti franska banken och
derigenom har den förmått stå emot stormar, i jemförelse med
hvilka våra bankers obetydliga påkänningar varit ett intet.

Jag vill för ingen del underskatta eller underkänna de stora
förtjenster om vår ekonomiska utveckling våra enskilda banker
haft, ty de hafva gifvit exemplet och tagit initiativet samt varit
det reformerande elementet. De hafva infört lif och rörelse och
på samma gång snabbare betjening i alla våra affärer, samt genom
sina många afdelningskontor i landsorten tillhandahållit rörelsemedel
i de goda tiderna, till och med i så vidsträckt mån att
de skadat icke blott handel och vandel utan äfven sig sjelfva,
derigenom att de konkurrerat med hvarandra genom uppsamlandet
af hvarandras sedlar, hvaraf, och genom vågsamma obligationsaffärer,
följden numera blifvit allt för liten vinst och allt för
stor risk för de solidariskt ansvarige delegarne.

Alltså, och då det väl icke lider ringaste tvifvel, att de enskilda
bankernas sedelutgifningsrätt numera sett sina bästa dagar
och då det af nyssnämnda skäl torde vara mer än ovisst, om många
af de sedelutgifvande bankerna, vid oktrojtidernas slut, skola
komma att fortfara, tror jag, att det skulle vara en nyttig brygga,
underlättande en förändring både för dem och det allmänna, om
man inslog i tid och på fullt allvar på en så beskaffad bankreform,
att de enskilda bankernas aktieegare i viss proportion finge
ingå såsom delegare i statsbauken. Denna proportion skulle dock
icke vara så tilltagen, att de blefvo öfvermäktige, ty då tror jag
vi komme ur askan i elden, utan endast så, att de blefve tillräckligt
starke för att verka tillräckligt stimulerande. På det sättet,
och med deraf följande förändring i styrelseanordningen, trorjag,
att vårt banksystem skulle blifva väl tillgodosedt.

Nu kunna många inom sig måhända tycka, att Andra Kammarens
flertal icke förstår sådana saker — att det kan tala om
vattenaftappningar, utdikningar och dylikt, men icke börtaga sig vatten
öfver hufvudet genom att yttra sig i högre finansiella ämnen.
Jag tviflar icke heller på, att mången finnes inom representationen,
som är vida lärdare än detta flertal i “la haute finance“,
mycket kunnigare i den högre statsekonomiens läror, men det faller
mig här in ett yttrande, som jag icke kan återhålla. Man har
nemligen sagt: att “de stora financiererne uppehålla staten på
samma sätt som repet uppehåller den hängde.“ Om ett sådant
yttrande varit fäldt af mig, skulle det naturligtvis anses mycket
oskickligt, men det är ingen mindre än den berömde Montesquieu,
hvars namn är tillräckligt bekant för många i denna Kammare,
som afgifvit detta omdöme. Gent emot den högre finanslärans
irrgångar och gent emot statsekonomernas meningar måste man
ibland sätta något annat, mine herrar, mindre ogrundadt och mera
mäktigt, nemligen folkinstinkten, denna underbara aningsförmåga,
som i vissa stora ögonblick, bättre än all bokvisdom, bättre än
alla teorier träffar spiken på hufvudet i frågor, der allt annat

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Ji:o 53.

låter föra sig på afvägar. Jag tillåter mig att exempelvis få er- Om åtgärder
inra om en annan sedelfråga, hvilken står i ett visst sammanhang'' ?ch f.°r in''
med den nu förevarande, och som kanske är obekant för många enskilda ianaf
nykomlingarne i denna Kammare, och torde vara glömd eller kei •nas femmed
fullkomligt lugn i minnet återförd hos de äldre. Jag vill kmnesedlar.
nemligen erinra om den strid, som fördes om 72 §:n regeringsfor- U''orts.)
men, hvilken fortfarande lyder på detta sätt:

“Riksbanken förblifver under Riksdagens egen garanti och
vård, så att den ostörd må förvaltas af de fullmäktige, Kamrarne
dertill förordna, efter de ordningar; stadgar och reglementen,
hvilka redan gjorda äro eller vidare af Riksdagen göras kunna.

Riksdagen allena eger rätt att genom Banken utgifva sedlar, som
för mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar skola, vid anfordran,
efter deras lydelse, med silfver eller guld af Banken inlösas".

Dessa orden “eller guld“ är ett tillägg på senare tid; i öfrigt har
denna paragraf alltjemt samma lydelse som förut.

Den, som bevittnade den strid, som rörande denna paragraf,
egde rum i fem års tid, nemligen vid 1868, 1869, 1870, 1871 och
1872 årens riksdagar, erinrar sig säkert, att Konstitutions-Utskottet
de första åren tillstyrkte, att detta stadgande om Riksbankens
rätt att “allena“ utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas,
skulle uteslutas, men deremot sedermera afstyrkte stadgandets
borttagande. Den, som var med då, erinrar sig också säkert, att
icke mindre än tre finansministrar, två civilministrar jemte flertalet
af Riksdagens främste statsekonomer och affärsmän på det
ifrigaste talade för en åtgärd i denna syftning, men allt förgäfves.

Jag tillåter mig att i detta hänseende fä i korthet erinra
Kammaren om hvad Frihei’re Gripenstedt yttrade. Han sade:

“Men säger man: kan det vara någon fara, att en så rik penningeanstalt
som Riksbanken någonsin skall komma på obestånd? Nej
visst icke, så länge densamma såsom en industriel inrättning finnas
åt sin egen verksamhet, i hvilket afseende man aldrig behöfver
frukta, att den skall förlora sin betydelse och sitt inflytande.

Deremot, så länge den eger monopol på att göra sedlar, hvilka
under alla förhållanden skola för mynt i riket erkännas, skall ock
eu ständig oro för dess bestånd fortfarande komma att förefinnas“.

Vid 1869 års riksdag yttrade sig den dåvarande finansministern
på detta sätt: “Man har här flera gånger sagt, att, innan
denna förändring vidtoges, måste de enskilda bankerna åläggas
att inlösa sina sedlar med silfver. Jag vill endast påpeka det
orimliga uti att vilja ålägga enskilda korporationer att inlösa sina
förbindelser eller sina sedlar med silfvermynt, under det att Riksbankens
sedlar vore af grundlagen erkända såsom lagligt betalningsmedel
man och man emellan; och jag tror icke, att man skulle
kunna göra det. Enda sättet för dem, hvilka i likhet med mig
önska, att enskilda bankerna måtte blifva skyldiga att inlösa sina
sedlar med silfver" — på den tiden var det ännu icke fråga om
någon guldmyntfot — “är att antaga den nu föreslagna grundlagsförändringen
för att sedan kunna vinna förenämnda resultat".

N:o 53. H

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om åtgärder Vid 1871 års riksdag yttrade sig dåvarande civilministern på
“.''följande sätt: “Man har här fått höra förebråelser mot Regeringen
enskilda bart- derför, att den icke vid denna riksdag framlagt förslag till änkemas
fem- dringar i myntlagen och lagarne angående Riksbanken och dykronesetUa.
r. medelst satt representationen i tillfälle att bedöma, huru förhål(Forts.
) landena efter grundlagsförändringen skulle definitivt gestalta sig.

Jag kan för min del icke förstå, huru framläggande af sådana
förslag skulle kunnat ske, så länge 72 § Regeringsformen qvarstår
i oförändradt skick, eller åtminstone så länge man icke genom att
göra frågan om ändring deri hvilande till grundlagsenlig behandling
visat benägenhet att möjliggöra framläggande af omförmälda
ändringsförslag11.

Om jag vågar anföra ett yttrande af mig sjelf, så uttalade
jag mig vid samma riksdag på följande sätt: “De, som påyrka
förändring af 72 §:s lydelse, vilja icke alls höra på de vilkor, under
hvilka vi andra vilja medgifva densamma. Således är det antingen
en förunderlig döfhet å deras sida, eller också måtte det icke vara
så farligt med de så mycket omtalade “riksvådliga följderna" af
att låta grundlagen förblifva som den är“. Vidare yttrade jag:
“Jag tror för min del, att det är det fransyska banksystemet,
som i framtiden bör blifva gällande. Grunden för detta system
är: de enskilda intressenas uppgående i det allmännas och tvärtom"
o. s. v.

Slutligen vill jag meddela ett yttrande af dåvarande civilministern,
Statsrådet Bergström, vid 1872 års riksdag. Det lyder
sålunda: “Det är derför min fasta öfvertygelse, att tidpunkten för
guldsystemets införande äfven hos oss är inne. Att ett hinder
för reformens genomförande ligger uti den nuvarande lydelsen af
72 § Regeringsformen, derom är flertalet inom representationen
ense med Kongl. Maj:ts regering".

Och ändock, mine herrar, qvarstår 72 § Regeringsformen oförändrad,
ehuru guldmyntsystemet blifvit infördt, och detta utan
vådor för samhället.

Det har nemligen varit så, att majoriteten i denna Kammare
— landtmannapartiet — i detta hänseende varit omedgörligt eller
alldeles oresonligt, om man så vill, och sagt orubbligt nej till
paragrafens förändring. Striden fortgick under eu tid af fem år
och till en början föll detta ändringsförslag i denna Kammare
på 13 röster, sedan på 31, tredje gången på 92 röster och slutligen
utan att man ens vågade begära votering. Så växte under
denna fem års strid opinionen om, att man här hade framför sig
ett då öfvermäktigt bankintresse, som sökte att få tag uti Riksbanken
för att bringa den i släptåg efter sig såsom en lastpråm,
dels genom bankovinstens borttagande, dels genom den ofvannämnde
grundlagsförändringen. Det hade lyckats detta bankintresse,
att med sofismer få alla de lärde och vise på sin sida
och, som sagdt, striden fördes med mycken häftighet och omfattning,
till bevis hvarpå må nämnas, att vid 1869 års riksdag i denna
fråga uppträdde icke mindre än 64 talare och sedan Kammarens
beslut var fattadt, anmäldes deremot reservationer af 16 ledamöter.

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

N:o 53.

Denna 72 §, sådan den lydde och ännu lyder, sades då “bereda Om åtgärder
landets undergång", “vara en skamfläck för grundlagen" och Gud 6
vet allt! Så skarp var striden då, men intet hjelpte, intet annat än enskilda imatt
lugna sig, och deri har man lyckats så fullkomligt, att efter kemas femsju
års förlopp är hela striden nästan glömd. Och jag vågar påstå, kronescdlar.
att, om en förändring i vår banklagstiftning, på sätt Andra Kärn- (Forte.)
marens flertal önskar och hoppas, verkligen blir genomfördt, så
skall man sju år derefter tänka om denna senare strid precis på
samma sätt som om den förra, hvars historia jag nu flygtigt
skisserat. Det är nemligen min öfvertygelse, att aningsförmågan
och den instinkt jag nyss antydde, äfven i det fall, som nu föreligger,
träffat det rätta. Det är detta jag vill hafva uttaladt, för
att det må varda klart, att jag åtminstone icke gifver vika för en
fördom, ritan fullföljer en princip, och det på fullaste allvar; jag
anhåller om bifall till det af Herr Ola Andersson framstälda
förslag.

Herr Carl Ifvarsson: Jag skall icke så mycket inlåta mig
på frågan, huruvida de enskilda bankerna gjort vårt land stor
nytta eller stor skada. Jag tror, att de, som anfört skäl för den
förra åsigten, hunna hafva rätt i ett och att de, som tala för den
senare, hafva rätt i ett annat. Så hafva t. ex. de, som påstå, att
dessa banker varit till nytta för landet, onekligen rätt derutinnan,
att genom dem beredts större tillgång på rörelsemedel. Men å
andra sidan torde man äfven hafva skäl till missnöje med de enskilda
bankerna, och det icke endast i ett hänseende, utan äfven
i flera, detta dock kanske icke så mycket för hvad som redan inträffat,
utan mera för något som man kan hafva anledning befara,
att det kan komma att inträffa, och hvarigenom då ganska stora
vådor skulle uppstå. Efter hvad jag trott mig finna, är det egentligen
i tre afseenden, som man anser sig hafva skäl till missbelåtenhet,
och på dessa skäl torde äfven vara grundadt Riksdagens
redan förut fattade beslut, att enskilda bankernas sedlar
å 5 och 10 kronor skola indragas, så snart Kongl. Maj:t anser
tidpunkten derför lämplig. Det första skälet är, enligt mitt förmenande,
att man anser, att genom den sedelutgifningsrätt, som
varit de enskilda bankerna medgifven, dessa banker satts i tillfälle
att af allmänheten upptaga räntefria lån och derpå skörda vinst.

Detta vore väl dock i och för sig icke så mycket att säga om,
men så mycket mera om följderna deraf, att vissa anstalter, genom
dem tillerkända privilegier och monopol, erhålla företräde framför
andra, och då dessa privilegierade anstalter derjemte tillhöra de
samhällsklasser, som redan förut äro de mest bemedlade, så är
det fara värdt, att de kunna komma att, så att säga, bilda en
stat i staten och blifva farliga för samhället. Till något sådant
har redan äfven visat sig åtskilliga antydningar, och detta första
skäl saknar således icke helt och hållet grund. En annan omständighet,
hvilken dock lyckligtvis icke förut i så stor grad förekommit,
är, att falska privatbankssedlar kunna komma i omlopp
och, om efterapningen är något så när skickligt gjord, torde det

N;o 53. 16 Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om åtgärder blifva svårt för litet hvar att urskilja, hvilka sedlar äro falska
''dragning %af e^er ,^c^e- ^>m då många falska sedlar komme i omlopp, skulle

enskilda ian- onekligen ganska stora svårigheter kunna uppstå. Lyckligtvis
kernas fem- har man förut icke haft anledning att i detta afseende hysa några
kronesedlar. farhågor, men förlidet år inträffade en händelse, som gjorde det
O orts. nödvändigt att äfven tänka på den saken. Den tredje anledningen
till farhåga, och som, om den förverkligades, utan tvifvel vore af
den svåraste betydelse, är, om en eller annan enskild bank skulle
stoppa. Under deras äflan sinsemellan att göra vinst, hafva de
nemligen blifvit förledda att samla på sig alltför mycket af värdelösa,
eller i det närmaste värdelösa papper. Vid den tidpunkt,
då de af bankerna inköptes, stodo de visserligen i någorlunda
pris, men numera hafva de, som sagdt, ringa eller intet värde,
och derigenom hafva bankerna, efter hvad man hört deras egna
målsmän erkänna, redan råkat i förlägenhet och denna förlägenhet
skulle ännu mera ökas, säger man, om deras småsedlar indragas.
Att den, som hör sådant, icke fortfarande skall kunna
för privatbankerna hysa samma förtroende som förut, faller ju af
sig sjelft, och deraf skulle verkligen kunna uppstå stora svårigheter
för samhället i dess helhet, ty man kan ju lätt tänka sig,
hvad följden skulle blifva, om litet hvar började befara, att en
bank icke skulle kunna göra rätt för sig. Hvar och en vill då så
fort som möjligt söka göra sig af med de sedlar från dessa banker,
af hvilka han är innehafvare, hvar och en, som i dem har penningar
insatta på deposition, skyndar sig att uttaga dem, och
äfven om ingen anledning är att befara, att bankerna skulle sakna
tillgångar till att infria sina förbindelser, kan följden af hvad jag
nyss nämnde blifva, att en och annan bank blir nödsakad att stoppa.

Tager man nu alla dessa omständigheter i betraktande, må
ingen förundra sig öfver, att man åtminstone för framtiden vill
förebygga de faror, som hota. Ur denna synpunkt föreställer jag
mig, att äfven Kongl. Maj:t sett saken, då han gjort en framställning
dels om att början borde göras med bankreformens genomförande,
dels om skapandet af en statslånefond i ändamål att
underlätta de enskilda bankernas verksamhet och således äfven
komma den allmänna rörelsen till hjelp. Då Kongl. Maj:t tillkännagifvit
sin afsigt vara, att inom kort indraga de enskilda
bankernas femkrone-sedlar eller rättare sagdt utbyta dem emot
Riksbankens, äfvensom att inom en icke aflägsen framtid indraga
äfven de enskilda bankernas tiokroue-sedlar, men Utskottet utlåtit
sig endast rörande femkrone-sedlarnes indragning, utan att yttra
sig om tiokrone-sedlarne, så uppstår naturligtvis den frågan, huru
länge det skall dröja, innan de åtgärder böra vidtagas, som erfordras,
för att förbereda jemväl tiokrone-sedlarnes indragning.
Man säger visserligen, att med dessa åtgärders vidtagande väl
kan anstå till eu kommande riksdag. Jag medgifver gerna, att
detta kan vara rigtigt, ty då man ännu har ett par år på sig,
torde det icke vara så angeläget med denna sak, att, om den för
närvarande lemnas å sido, hela frågan dermed kan anses förfallen.
Men då man finner, att det är Kongl. Maj:ts önskan, att frågan

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

N:o 53.

om tiokrone-sedlarnes indragning så fort sig göra låter förberedes, Om åtgärder
anser jag i likhet med Herr Ola Andersson, att man bort se till,* och för in:
att denna fråga, åtminstone såvidt den rör Riksbanken, med det enskilda banförsta
blir föremål för nödig utredning. Sedan man inkommit kernas femmed
förslag om Riksbankens omorganisation, och hvilka åtgärder Ironesedlar.
i sammanhang dermed böra vidtagas, då kan jag också föreställa (Fort8-)
mig, att, om äfven andra åtgärder erfordras, som icke beröra
Riksbanken, Kongl. Maj:t äfven skall taga dem i öfvervägande
och framlägga förslag om hvad som härutinnan bör göras.

Hvad beträffar de åtgärder, som rörande Riksbanken, skulle
kunna ifrågakomma, anser jag det icke vara lämpligt att gå så
tillväga,'' som en reservant föreslagit, eller att i en skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att han ville taga den saken i ompröfvande.

Ty då Riksbanken står under Riksdagens egen garanti och vård,
lär det väl ock vara Riksdagen, som bör taga denna sak om hand
och väcka förslag om de förändringar som med Riksbanken skola
ega rum. Fördenskull anser jag, att Herr Ola Anderssons förslag
är det lämpligaste. Äfven om ett bifall till detta denna gång
icke skulle leda till annat än en opinionsyttring, så har Kammaren
likväl dermed uttalat, att den anser bankofullmäktige böra
tänka på saken och förbereda sig på framläggandet af ett förslag
i ämnet. Skulle åter Herr Ola Anderssons förslag icke vinna
Kammarens bifall, så lär väl icke annat återstå, än att genom en
motion vid en kommande riksdag ånyo väcka frågan till lif. Det
synes mig dock vara ganska nyttigt, att bankofullmäktige redan
nu erhålla en vink om, att de böra vara betänkta på hvad jag
nyss nämnde, på det att icke, då Kongl. Maj:t framkommer med
ett nytt förslag om indragning af de enskilda bankernas tiokronesedlar,
vi icke må stå lika villrådiga, som nu, om hvilka åtgärder
för reformens genomförande böra vidtagas. Det synes, som om
Utskottet denna gång haft tillräckligt att göra blott med frågan
om femkrone-sedlarnes indragning, oaktadt de åtgärder, som derför
ansetts erforderliga, varit vida enklare och icke på långt när
af så vidtomfattande beskaffenhet, som de, hvilka blifva nödvändiga
för tiokrone-sedlarnes afskaffande, sannolikt komma att blifva.

Af hvad jag sålunda yttrat framgår tydligt detsamma, som
jag i går vid behandlingen af en annan punkt i betänkandet
nämnde, nemligen att jag anser, att, om icke något mera, åtminstone
en opinionsyttring denna gång må bomma till stånd, angifvande
att vi vilja taga ännu ett steg längre på den bana, på
hvilken vi inslagit, och detta inom en icke alltför aflägsen framtid.
Det är också på grund häraf, som jag förenar mig om Herr
Ola Anderssons förslag.

Herr J. Andersson i Jönvik förenade sig med Herr Carl
Ifvarsson.

Herr Diss Olof Larsson: En talare på bokuslänsbänken
yttrade flera gånger, att man påbörjat ett nedrifningsarbete. För
min del får jag säga och jag tror, att jag icke åtminstone inom
Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 53. 2

V.o 53.

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om åtgärder denna Kammare är ensam om den åsigt, att genom det beslut,
% och för in- som Kammaren i går fattade, då den biföll Kongl. Majts propoensUldaban-
sition om indragning af femkronesedlarne, lades grundstenen till
kemas fem- ett sundt banksystem inom Sverige. Jag tror således, att det af
kronesedlar. den ärade talaren så mycket omordade nedrifningsarbetet består
(Forts.) deruti, att vi börjat nedrifva en byggnad, som visat sig ohållbar,
för att på en annan grund uppföra en sundare och allmännyttigare
banklagstiftning. Talaren slutade med att omnämna banken i
Uddevalla och, såvidt jag kunde fatta, var det egentligen af medlidande
för denna ort, som detta nedrifningsarbete var honom så
motbjudande.

Här har vidare blifvit sagdt af min granne .till venster, talaren
på elfsborgsbänken, att man icke rimligtvis kunde begära en
sådan utredning, som Herr Ola Andersson föreslagit, då man redan
år 1874 hänskjutit hela frågan till Kongl. Maj:t. Hå jag
hörde hans yttrande, kunde jag knappast ana, att han genomläst
den Kongl. propositionen, ty der står tydligt, att Kongl. Maj:t
har för afsigt förordna, att icke blott femkronorna, utan äfven
tiokronorna skola indragas, de förra vid detta års slut och de
senare inom 1882 års utgång, under förutsättning att .Riksdagen
sätter Riksbanken i en sådan ställning, att det låter sig göra.
Der har Kongl. Maj:t uttryckligen vädjat till Riksdagen och begärt
att få veta, huruvida och i hvilken mån det vilkor Kongl.
Maj:t sålunda uppstält för reformens genomförande i dess helhet
— eller.. Riksbankens förstärkande •— varder af Riksdagen uppfyldt.
År det meningen, att Kongl. Haj:t skall derom Jemnas i
okunnighet? Ja, efter Grefve Sparres åsigt borde Andra Kammaren
ej besvara den Kongl. propositionen i detta fall. Man skulle
icke yttra ett ord om tiokronesedlarna och de åtgärder, som må
vara af nöden för att möjliggöra deras indragning på bestämd tid.
Jag för min del anser likväl, att vanlig höflighet fordrar, att man
visar Regeringen den uppmärksamheten, att på något sätt besvara
den Kongl. propositionen äfven i fråga om tiokrone-sedlarnes indragning.
Och då ett förslag i sådant syfte är framstäldt af Herr
Ola Andersson, hvilket visserligen icke kan anses bindande för
en kommande Riksdag, men som likväl innebär ett erkännande
från Riksdagens eller åtminstone från Andra Kammarens sida, att
Riksdagen bär för afsigt att vidtaga sådana åtgärder med afseende
på Riksbanken, att de enskilda bankernas tiokrone-sedlar
kunna indragas, så kommer jag för min del att ansluta mig till
detta af Herr Ola Andersson framstälda förslag.

Samme talare sökte också visa vådan af ett centraliseradt
banksystem och sade, att, om vi vore så gamla som han, så skulle
vi minnas, huru svårt det var på den tiden, då det icke fans så
många banker med sedelutgifningsrätt. Jag är naturligtvis betydligt
yngre än han och kan således icke minnas lika långt tillbaka.
Jag har likväl läst åtskilligt från den tiden, men aldrig
funnit, att ställningen varit så förtviflad, att Kongl. Maj:t måst
föreslå Riksdagen att tillgripa en så utomordentlig åtgärd, som

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

N:o 58.

att upptaga ett så stort utländskt lån, för att på så sätt hjelpa
upp ställningen i landet. Men dit hafva vi nu kommit.

Den ärade talaren yttrade också, att Riksbanken fått lära så
mycket af de enskilda sedelutgifvande bankerna. Jag vill icke
förneka, att så är fallet, men han hade också kunnat tillägga, att
Riksbanken af dessa enskilda penningeanstalter äfven lärt sig åtskilligt,
som den icke bör göra, till exempel det, att icke lägga
sig till med värdepapper af sådan beskaffenhet, att, när en kris
kommer och alla rusa till för att få ut sina penningar, de endast
tynga portföljen utan att kunna realiseras och ingen annan råd
står åter än att vända sig till regeringen med bönen: “hjelp oss;
eljest äro vi förlorade".

Jag skall icke längre uppehålla tiden, utan vill endast ännu
en gång nämna, att jag ansluter mig till det af Herr Ola Andersson
framstälda förslaget.

Herr Berg: En föregående talare yttrade, att de store finansiererna
uppehålla staten på samma sätt, som repet uppehåller
den hängde. Jag skall derför akta mig för att ingå i någon granskning
af den föreläsning i den högre finansen, som samme talare
derefter höll, för att icke möjligen kunna beskyllas att vilja ännu
hårdare tilldraga repet. Jag kan icke heller rätt förstå sammanhanget
emellan talarens anförande och det förslag, som af Herr
Ola Andersson blifvit framstäldt, eller huru detta kan gifva anledning
till någon diskussion rörande prHatbanksintressets större
eller mindre inflytande. 1 min oskuld har jag i förslaget icke
kunnat se något annat än helt enkelt en begäran, att, sedan Kongl.
Maj:t förklarat sig hafva för afsigt, att år 1882 indraga privatbankernas
10 krone-sedlar, man skulle anmoda bankofullmäktige
att redan nu förbereda denna fråga och inkomma med förslag om
vidtagande af de åtgärder, som af förhållandena kunde föranledas.
Och då jag i allmänhet gerna vill uppfatta hvarje förslag sådant
det föreligger, tror jag mig icke heller för bedömande huruvida
förevarande förslag bör till- eller afstyrkas, behöfva uttala någon
mening, om det mer eller mindre fördelaktiga i den antydda åtgärden
att om någon tid indraga äfven privatbankernas 10 kronesedlar.
Jag anser mig endast böra hålla mig till den fråga, som
blifvit framstäld, eller huruvida det nu är skäl begära, att bankofullmäktige
skola taga detta ärende i öfvervägande.

I det utlåtande, som bankofullmäktige redan afgifvit i ämnet,
yttra fullmäktige:

“Då fullmäktige antaga att de åtgärder, hvilka i fråga om
Riksbanken kunna erfordras såsom en följd af indragningen af
enskilda bankernas 10-kronesedlar, icke ens lämpligen kunna blifva
föremål för beslut, eftersom indragningen af dessa sedlar, enligt
den Kongl. propositionen synes vara ansedd att ega rum först efter
någon längre tids förlopp efter indragningen af 5-kronesedlarne,
torde något närmare yttrande i denna del af ämnet från fullmäktiges
sida icke för närvarande erfordras, än att fullmäktige redan
nu vilja uttala, att den ytterligare tillökning i Riksbankens sedel -

ös åtgärder
i och för indragning
af
enskilda bankernas
femkronesedlar.

(Forts.)

N:o 53.

Onsdagen den 7 Maj. f. m.

Om åtgärder utgifning, som då påkallas, förutsätter en så betydlig förstärkning
i och för in- [ Riksbankens metalliska kassa, att densamma synes icke kunna
Enskilda hal- eSa rum Pa annat sät^'' än för Riksbankens räkning under staTernas
“fem- tens garanti upptages ett större lån/
krono sedlar. Vidare heter det:

(Forts.) “Att närmare inlåta sig på detta ämne bör emellertid så myc ket

mindre nu komma i fråga, som de då erforderliga åtgärderna
alltid måste blifva beroende af de förhållanden, som vid samma
tidpunkt komma att göra sig gällande, och hvilka naturligtvis nu
icke kunna med visshet beräknas."

Mot detta fullmäktiges utlåtande, hvilket jag finner vara undertecknadt
af, bland andra, den nyss föregående talaren, som nu synes
hafva ändrat uppfattning, fans emellertid ingen reservation i
dessa hänseenden, och jag måste erkänna, att jag för min del under
sådana förhållanden anser föga lämpligt att åt bankofullmäktige
uppdraga att afgifva förslag till åtgärder, hvilka de sjelfva
förklarat vara beroende af förhållanden, som först framdeles kunde
beräknas.

Af denna orsak och då jag anser ärendets återremitterande
till bankofullmäktige innefatta ett ogillande af den åsigt de förut
uttalat i ämnet, är det, som jag icke kan instämma i Herr Ola
Anderssons förslag, utan att jag derför på något sätt vill anses
hafva uttalat mig mot den ifrågasatta åtgärden att framdeles indraga
privatbankernas 10 krone-sedlar.

Herr Jöns Rundbäck: Det är enligt mitt förmenande alldeles
nödvändigt att denna hemställan till fullmäktige sker ju förr
desto hellre, ty frågan om indragning af privatbankernas 10 kronesedlar
har ej långa betydelse, och denna indragning skall ju inträffa
senast vid 1882 års utgång. Kunde den inträffa förr desto
bättre. För min del anser jag att då Riksdagen redan 1874 beslutade
att detta sedelslag såväl som femmorna borde indragas,
det ej vore för tidigt att nu verkställa beslutet. Om nu fullmäktige
få frågan till sig redan i år, så kan det hända att fullmäktige
hinna med att nästa år inkomma till Riksdagen med sitt förslag.
Derigenom skulle man vinna ett helt år, och indragningen
kunde ega rum redan vid slutet af 1881. För min del finner jag
att detta skulle i hög grad vara önskvärd!.

Må man ej undra på att striden om detta ämne varit både
het och långvarig, ty privatbankernas målsmän hafva alltid varit
synnerligen vakna och måna om sina privilegier. De hafva städse
sökt att mer och mindre omintetgöra Riksdagens sträfvanden att
reformera banklagstiftningen. Jag tillåter mig att i det afseende!
uppdraga en kort historik.

Såsom en talare från Karlskrona för några dagar sedan antydde,
var det år 1824, som Rikets Ständer sammanträdde och efter
de svåra tiderna 181Ö—20 funno rikets finansväsende i ett förskräckligt
tillstånd. Gröta kanalbolags aktier lika som Malmö
diskontverk o. s. v. hade fallit. Då uppstod tanken att låta äfven
■enskilde försöka att inrätta banker. En skrifvelse i ämnet affär -

N:o 58.

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

dades till Kong!. Maj:t, men Rikets Ständer nämnde deri ej ett ord
om någon sedelutgifningsrätt. Emellertid utfärdades 1824 års förordning,
som sedermera oupphörligen åberopats såsom civillag.
Talaren från Karlskrona gjorde det äfven, men nu bär det sig ej
bättre än att 1869 års Sammansatta Lag- och Banko-Utskott förklarat
att ifrågavarande förordning icke längre finnes till såsom
civillag, och denna Utskottets uppfattning godkändes af Riksdagen.

På grund af 1824 års banklag inkom år 1831 ett consortium
i Ystad och begärde få inrätta en slags bank i Ystad, som sedan
uppgick i Skånska banken. Delegare i denna inrättning, erhöllo
dock ej tillstånd att utgifva sedlar; men de erhöllo rättighet få
mottaga och utställa räntefria depositionsbevis å belopp ej öfverstigande
20 R:dr banko. Följden blef den att banken utgaf depositionsbevis
på olika belopp från 2 till 20 R:dr banko. De voro
stälda på inlösen vid anfordran, utan att innehafvaren hade en
styfver innestående hos banken. Detta befans särdeles bra och
beqvämt för bankrörelsen och blef uppslagsändan till att eu ny
bank i Vermland fick tillstånd att utgifva egna sedlar. Detta
skedde 1831. När Rikets Ständer fingo veta om saken, tyckte de
att Regeringen ej handlat rätt och man affärdade derföre vid följande
riksdag en skrifvelse och lag i ämnet till Kongl. Maj:t. Emellertid
var sedelutgifning redan medgifven åt berörda bank och dermed
isen bruten. Rikets Ständer sjelfva förordnade kort derefter eller
1834 om en inskränkt sedelutgifningsrätt, men inskränkningen godkändes
ej af Regeringen, som undan för undan utverkade privilegier
åt de enskilda bankerna. 1844 uppgjordes ny banklag inom
Riksdagen, och skrifvelse derom afgick till Kongl. Maj:t. Då hade
man tagit bort sedelutgifningsrätten för privatbankerna. Detta
beslut stod i fullkomlig öfverensstämmelse med grundlagens bud
som Riksdagen allvarligt häfdade, ty enligt § 72 Regeringsformen
eger nemligen Riksdagen allena rätt att genom banken utgifva
sedlar, som för mynt i riket må erkännas. Men då fann privatbankernas
målsmän på råd och invände: Yi utgifva sedlar,

som icke äro “myntRättigheten för privatbankerna att fåjutgifva
sedlar blef också fortfarande förlänad åt Kongl. Maj:t, och Kongl.
Maj:t gjorde det, som det hette, i enlighet med bestämmelserna uti
89 § Regeringsformen. Denna sedelutgifningsrätt hade emellertid,
såsom sagdt är, Rikets Ständer upphäft vid 1844 års
riksdag. Men då sedelutgifningsprivilegiet ändå fortfarande sanktionerades,
så gaf detta anledning dertill, att Konstitutions-Utskottet
vid 1847 års riksdag i afgifvet betänkande föreslog, att
det Statsråd, som kontrasignerat berörda beslut, skulle ställas
inför riksrätt. Men då nämnda Statsråd “osade brändt horn", som
man säger, så afgick han på förhand från sin plats såsom Konungens
rådgifvare, och dermed blef den saken nedtystad.

Sedan dess hafva alla privatbanker erhållit privilegium på
sedelutgifningsrätten, och det säkra är, att alla de försök, som
blifvit gjorda för att begränsa densamma, strandat mot de mäktiga
intressen, som härvidlag gjort sig gällande. Huruvida åter
privatbankerna verkligen haft samma mål i syfte, som Riksbanken,

Om åtgärder
i och för indragning
af
enskilda bankernas
femkronesedlar.
.

(Forts.)

K:o 58.

Onsdagen den 7 Maj. f. m.

Om åtgärder eller att betrygga allmänt väl och allmän rätt och huruvida de
>, och för i»-vunnit detta mål, det vill lag lemna derhän; jag tror snarare mot draqninq

af . 7 J ° 7 0 °

enskilda kan- satsen. ^ o

kemas fem- Vid 1874 års riksdag beslöts ändtligen fem- och tiokronesedkronesedlar.
larnes indragnirfg, men nu är man emot att detta beslut skall verk -(Forts.) ställas. Då man nu kan säga, att femkronesedlarnes indragning
skulle medföra svårigheter, så kan jag för min del förutspå, att
striden om indragningen af tiokronesedlarne skall blifva mycket
svårare. Jag vet icke huru detta skall ske; måhända skall den
ega rum på kompromissens väg. dock vill jag för min del icke
utkasta en sådan misstanke mot Kammaren. Men jag frågar:
skall man verkligen nu upplåna tjogtals millioner till understöd
åt våra bästa och rikaste anläggningar? Kan detta vara rimligt?
Dylika åtgärder verka den osunda bankrörelse, som förderfvat
mångekJand. För min del tror jag mig, så ringa insigt jag än har
i detta ämne, veta, att Belgien, Danmark, Holland, Frankrike och
England, hvarest finnas egentligen endast en sedelutgifvande bank,
samt Tyskland, hvarest 2 sådana banker finnas, stått sig mycket
bättre, än Amerika och Skottland, hvarest mångbanksystemet är
rådande. Vill man hafva ett mångbanksystem, så bör detta inrättas
i likhet med det sweiziska, som grundar sig på den kredit,
hvarje särskild bank vet att förskaffa sig; der får hvar och en, som
vill, utgifva sedlar och den, som råkar blifva af med sina penningar,
får skylla sig sjelf, om han missräknat sig på bankens soliditet.
Men att skydda dessa privatbanker genom lagar, att lemna dem
rättighet utgifva räntefria skuldsedlar till belopp af 40, ja, 80
millioner, detta kan jag icke gilla. Visserligen vill äfven jag medgifva,
att privatbankerna bidragit att lifva näringarne och uppmuntrat
företagsamheten; men de hafva äfven framkallat en allt
raserande affärsverksamhet och jernvägsbyggnadsifver, de hafva
eldat under sådan verksamhet, tills vi kommit till den punkt, på
hvilken vi nu stå; de hafva lemnat delegarne stora vinster, uppgående
som det uppgifvits till minst tre millioner årligen; deiegarne
hafva fått uppbära ända till 20 ä 30 procents utdelning.
Skulle man då icke tro, att de, som hafva så stora kapital,
borde kunna hjelpa sig sjelfva. Nej, säga de; men jag säger, att
de kunna det. Hur förfar Riksbanken? Hvilka äro reglerna för
användande af dess vinst? Huru många förtjena väl på densamma?
Jo, det heter att denna vinst skall användas till fosterlandets
heder och nytta och den har också blifvit använd för detta ändamål;
genom den hafva folkets skattebördor blifvit lindrade,
genom den hafva jern vägs- och andra företag erhållit väl behöfIiga
understöd utan att framkalla denna öfverspekulation, som
varit oskiljaktigt förenad med de understöd, som privatbankerna
lemnat. Man må derföre icke förundra sig öfver dem, som
sträfva till att bereda Riksbanken den allra största vinst som kan
åstadkommas, allt för att en gång komma till ett sundt banksystem,
samt att förekomma dessa ofta återkommande kriser.

Jag skall icke vidare fortsätta min framställning i ett ämne
för hvilket så många skäl tala, emedan jag hoppas och tror. att

N:o 53.

Onsdagen den 7 Maj, f. in.

Riksdagen utan vidare betänkligheter skall fortgå på den väg, som Om åtgärder
den år 1874 beträdde, så att, sedan en gång dessa småsedlar blif- t/rcag^r
vit indragna, turen derefter skall komma till de större sedlarne. ensMldabanJag
yrkar således med nöje bifall till det af Herr Ola Anders- hemåt femton
framstälda förslag.

Herrar J. Andersson i Knarrevik och Christen Assarsson instämde
i Herr J. Rundbäcks yttrande.

Herr Ola Andersson i Burlöf: Jag hade icke kunnat föreställa
mig, att denna diskussion skulle blifva så långvarig som
den verkligen blef. Derför vill jag, för att. icke förlänga densamma,
endast upptaga ett par anmärkningar till besvarande.

Med mitt förslag har jag åsyftat att få derför landet yigtiga
frågan om en förändring af vårt bankväsende på ett så sorgfälligt
sätt som möjligt förberedd. Den värde talaren på venersborgsbänken
behagade deremot anse detta mitt förslag såsom endast
ett uttryck af otålighet från min sida, ehuru det väl snarare borde
hafva tillvunnit sig erkännande att vara framkalladt af nödig omtanke
om vårt bankväsende.

En annan talare ansåg, att, då bankofullmäktige funnit några
åtgärder i afseende på tiokronesedlarnes indragning icke i
år böra vidtagas, så vore det olämpligt att åt fullmäktige lemna
uppdrag att taga i öfvervägande, hvilka åtgärder som framdeles
kunde blifva för ändamålet behöfliga. Jag anser, dock, att en sådan
slutsats alldeles icke med nödvändighet följer af bankofullmäktiges
yttrande i denna fråga, att, enligt deras åsigt, Riksdagen
icke i år borde fatta beslut om tiokronesedlarnes indragning.

Den värde talaren från Yenersborg förmenade också, att det
skulle vara olämpligt, att — då Riksdagen redan år 1874 gifvit Kong].
Maj:t rättighet att, när han så funne lämpligt, förordna om fem -och tiokronesedlarnes indragning — nu meddela bankofullmäktige
uppdrag att taga i ompröfning och föreslå nödiga åtgärder .med
hänsyn till Riksbankens behof af förstärkning. Dessa omständigheter
äro emellertid enligt min uppfattning två skilda saker. Kongl.
Maj:t må hafva rättighet att när som helst förordna om nämnda
indragning, så har Kong!. Maj:t dock icke erhållit Riksdagens
uppdrag att föreslå behöfliga åtgärder i afseende på Riksbanken, och
jag tror, att skäl för denna min åsigt så mycket mera förefinnes,
som Kongl. Maj:t i den Kongl. propositionen i samband med
tillkännagifvandet af afsigten att å uppgifna tider förordna om
indragning af de enskilda bankernas småsedlar, anmodat Riksdagen
att taga frågan angående Riksbankens förstärkande om hand.

Jag anser det derför vara både välbetänkt och befogadt, om
fullmäktige af Riksdagen nu erhölle uppdrag att beträffande härför
erforderliga åtgärder inkomma med yttrande, samt anhåller följaktligen
fortfarande att få yrka bifall till mitt förslag.

Herr Rundgren: Med talaren på stockholmsbänken instämmer
jag derutinnan, att i allmänhet vid behandling af en fråga

N:o 53. 24 Onsdagen den 7 Maj. f. m.

Om åtgärder det är nyttigt tillse, hvarom frågan handlar, och att under diskusid°rlniZ
Tf sionen om densamma icke gå längre, än hvartill den ger anledmsHlda
b an- nmS- I förevarande fall anser jag likväl den vändning, diskuskernas
fem- sionen tagit, vara berättigad, derföre att här endast afses att afhroneeedlar.
gifva en opinionsyttring från Andra Kammarens sida, då med det
( oi s.; framstälda förslaget något annat icke kan vinnas, eftersom Första.
Kammaren redan fattat sitt beslut. Om nu Andra Kammaren
beslutar; i öfverensstämmelse med det af Herr Ola Andersson afgifna
förslag, så blir det ju endast Kammarens enskilda mening,
som derigenom uttalas. Derföre, och emedan det synes vara inom
Andra Kammaren en stark opinion för att ju förr desto hellre
åstadkomma eu sådan förändring i afseende på lagstiftningen för
de enskilda bankerna, att derigenom snarast möjligt beredes utväg
för upprättandet af hvad Herr Key kallar en Sveriges centralbank,
torde det vara af nöden, att den, som har en derifrån skiljaktig
mening, uttalar densamma, på det att åtminstone opinionen
icke må anses vara fullkomligt kompakt. För min del anser
jagt att, i händelse man skulle sträfva till att få en sådan centralbank,
som den talaren åsyftat, väsentliga förändringar måste vidtagas
i fråga om de vederbörande, som skola gifva instruktioner
för denna centralbank. Af bemälde talare yttrades den önskan,
att centralbanken matte ordnas i likhet med den fransyska.
Men, mine herrar, om. vi skulle tänka oss, att denna franska
bank voro beroende af majoriteten inom senaten och deputerade
kammaren, så må jag undra, huru det skulle gå med den banken.
Sålunda föreställer jag mig ock, att arbetet för inrättande af en
centralbank i Sverige måste gå jemnsides med frågan om att söka
erhålla en annan eller andra korporationer, som ega att bestämma
öfver . Kiksbankens styrelse och förvaltning. Det kan nemligen
omöjligen med afseende på ett lands ekonomiska förhållanden gå
an att ett centralinstitut för penningerörelsen skall vara beroende
af vexlande opinioner inom Riksdagen, och denna omständighet
finner jag högst vigtig att taga i betraktande, då man åsyftar eu
fullständig förändring af vårt banksystem.

Samme talare yttrade också, att han i afseende på bankens
angelägenheter ville hafva det så stäldt, att jemväl enskilda delägare
fingo vara med i banken. Det torde för både honom och
många andra inom Kammaren vara bekant, att ett förslag i detta
hänseende af en för. ändamålet tillsatt komité redan för åtskilliga
år sedan förevarit till behandling hos Rikets Ständer. Dervid är
likväl ^ att observera, hurusom enligt det då framlagda förslaget,
och såsom den enda möjligheten till att låta enskilde personer
blifva delegare i banken, banken borde fördelas i två afdelningar.
. Den ena skulle uteslutande hafva till uppgift att
upprätthålla realisationen och således icke få utgifva sedlar till
-torre, belopp än som motsvarade den metalliska valuta, som
fans i bankens hvalf, det vill säga att hvarje utelöpande sedel
skulle hafva sin motsvarighet i den metalliska valuta, som låg i
banken. Den andra åter, .hvilken skulle vara från den förra afdelningen
skild, borde bedrifva den egentliga bankrörelsen, sådan

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

N:o 53.

den nu inom Riksbanken och de enskilda bankerna förekommer; Om åtgärder
och i denna senare afdelning skulle det vara enskilda personer får in~
tillåtet att ingå såsom delegare. Äfven denna omständighet torde enskilda banböra
tagas i betraktande, då man nu vill påskynda en total för- kemas femändring
i bankväsendet. kronesedlar.

Hvad vidare beträffar frågan, att Riksbanken bör vara den (Forts-)
enda banken inom Sverige, anser jag ett monopol i fråga om banksystemet
vara lika farligt som ett monopol i fråga om andra
industriella förhållanden; och enligt min åsigt kan det icke vara
tvifvelaktigt, att i händelse Riksdagen fortfarande hade uteslutande
bestämmelserätt öfver rikets bank, densamma såsom en centralanstalt
skulle för Sveriges ekonomiska förhållanden blifva särdeles
olycksbringande.

Här har blifvit sagdt, att man, innan de enskilda bankerna
upprättades i vårt land, icke hört talas om en sådan förtviflad
ställning som den, hvilken, enligt en ärad talares påstående, nu
skulle vara för handen, och som föranledt både regeringen och
enskilda motionärer till framställande af förslag till densammas afhjelpande.
Derom vill jag icke yttra mig; visst är likväl, att Sveriges
finansiella belägenhet under förgångna tider varit mycket svårare
och mycket beklagansvärdare än den nu är. Men, för öfrigt, månne
denna förtviflade ställning är beroende af de enskilda bankernas
verksamhet? Är det icke just de sista 20 årens verksamhet i fråga om
jernvägars anläggande samt upprättandet eller utvidgandet af stora
industriella etablissement; är det icke det allt för stora fortskyndandet
i detta hänseende, som vållat, att ställningen nu är förtviflad?

Och månne icke denna förtviflade ställning skulle varit ännu värre,
i händelse vi icke haft de kreditanstalter, som nu finnas? Jag
får således upprigtigt säga, att jag för min del icke förstår den
starka opinion, som inom denna Kammare reser sig emot privatbankerna.

En talare yttrade nyss, att bankernas vinst af deras rörelse
är för stor, och att det är orimligt, att enskilda personer skola
af bankrörelse draga en sådan vinst, hvilken, enligt hvad han
nämnde, skulle uppgå till 20 procent årligen. Hvarken för honom
eller för någon annan af Kammarens ledamöter kan det vara obekant,
att i allmänhet utdelningen till enskilda bankers delegare
icke gått utöfver 8, kanske 10, procent. Och att en viss enskild
bank någon gång och kanske fortfarande gifvit större utdelning,
kan ju icke betraktas såsom normerande för de öfriga bankerna,
utan få vi väl i afseende på dem hålla oss till hvad som varit
och är det verkliga förhållandet. Då nu dertill kommer, att delegarne
i de enskilda bankerna hafva solidarisk ansvarighet, månne
man då kan säga, att fördelen att få 8 procent är synnerligen
stor? Såväl inom det industriella samhälle, der jag förut lefvat,
som ock inom den provins, der jag nu är bosatt, råder den tanken
bland dem, hvilka hafva kapital att disponera, att det ingalunda
är för att draga profit af sina i bankerna insatta medel, som de
der insätta dem, emedan, om de insatte dem i industriella företag,
de icke ville nöja sig med 8 procent, utan derför att de finna det

N'':o 53,

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om åtgärder vara alldeles nödvändigt för det industriella och merkantila lifvet,
% och för m- hafva sådana pulsådror i afseende på penningerörelsen, som de
enskilda han- enskilda bankerna utan tvifvel äro — aet vill säga detta in- och utkernas
fem- gående af kapital, hvarigenom det varit möjligt att under de
kronesedlar. förgångna åren uträtta så mycket i industriel! hänseende.

(Forts.) jag har ansett mig böra uttala detta, derför att jag finner

det orättvist att kasta beskyllningar på penningeinstitutioner,
som utan tvifvel uträttat mycket godt för landet. Visst är, att
allmogen inom provinsen Vermland, innan den lärde sig att förstå
betydelsen af bankerna, nedlade de penningar, de vid skogsförsäljningar
eller andra transaktioner erhöllo, i sina skrin och förvarade
dem på detta sätt, samt att, just till följd af lättheten att
när som helst åtkomma medlen, de snart gingo ut igen och försvunno.
Men sedan allmogen mera allmänt lärt sig inse värdet
af bankerna, insätta de i dem sina penningar, som derigenom
blifva besparade, hvarigenom små kapital kunna bildas. Detta
är åtminstone de upplysningar jag vunnit inom den ort, der jag
bor, och att således äfven ur den synpunkten de enskilda bankerna
haft någonting godt med sig, nemligen att framkalla besparingar.
Jag anser derför, att Kammaren icke bör uttala någon
otålighet i fråga om att få någon förändring i banklagstiftningen,
och jag kan för den skull icke instämma i Herr Ola Anderssons
förslag, utan godkänner punkten sådan den af Utskottet formulerats.

Med Herr Rundgren förenade sig Herr Grenander.

Grefve Sparre: Sedan jag begärde ordet, har den siste ta laren,

representanten från Karlstad, fullständigt uttalat hvad jag
hade ämnat att säga, och jag kan således fatta mig mycket kort.

Jag ber blott att, när man här talar om hetta i striden, om
ifver, om privatbankernas målsmän m. m., få fråga, hvar man
finner denna hetta. År det bland dem, som talat i, om jag
så får kalla det, privatbankernas intresse. Jag för min del
har talat i det folks intresse, som bor i den ort, hvarifrån jag
är, derför att jag vet, att det har haft nytta af bankerna, men
ingalunda i privatbankernas intresse. År det från den sidan någon
hetta visat sig? Eller har icke just från den sidan diskussionen
förts med det yttersta lugn? Och är det icke från den andra
sidan, som hettan yttrat sig, bland annat, derigenom att man der
begagnat sig af uttrycket: “privatbankernas målsmän”? År det
rigtigt vackert att i en fråga så der draga fram och gifva sken
af, att man endast förfäktar enskilda intressen, såsom nyss yttrades?
Kan icke hvar sak få gälla för sig, och skälen gillas, om
de befinnas dugliga, men annars icke? Jag vet icke, hvarför
man skall taga till hjelp ett sådant invektiv, “som privatbankernas
målsmän".

Jag har mångfaldiga gånger förut i denna fråga sagt, att
hvad jag fruktar är en omkastning från det nu gällande systemet
till ett annat, ty hvarje sådan omkastning är vådlig. Jag kan

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

N:o 53.

acceptera ett centralisationssystem, sådant representanten från Om åtgärder
Tjust förordade, men jag kan äfven antaga ett decentralisations-lcl0rc^n{^r
system, som jag funnit vara bättre i så måtto, att, när hvarje ensiuda }janbys
invånare känna bankens förhållanden och känna den soli- kernas femdaritet
den erbjuder, derigenom modifieras och förmedlas rörelsen kronesedlar.
mellan låntagare och långifvare bättre och säkrare, än när den (Fortso
går genom en centralanstalt i Stockholm. Jag har derför omfattat
detta system och jag vill i likhet med Biskop Rundgren
erinra herrarne om, att det under trettio år verkat välgörande
för Sverige och just ledt till, att vi hafva besparingar och på
depositionsräkning insatta medel i bankerna, som uppgå till några
hundra millioner kronor. Jag tror, att detta är ett ganska vackert
resultat, men jag tror också, att det icke skulle uppkommit,
om icke detta dencentralisationssystem tillämpats.

Nu säger man, att detta gamla system skall rifvas ned, och
man har uttalat sitt ogillande af hvad en talare från Uddevalla
yttrat, att vi icke böra nedrifva det gamla innan vi byggt upp
något annat i det förras ställe. Men, enligt min tanke, är just
detta nedrifvande, innan man ännu åstadkommit något annat, vådligt
och farligt, och jag hyser deremot stora betänkligheter. I all
synnerhet är sådant farligt, om man vid sådana åtgärders vidtagande
icke tager den grundliga öfverläggningen och den mogna
erfarenheten till råds, utan — såsom här blifvit förordadt — endast
låter leda sig af instinkt — i all synnerhet om denna instinkt
egentligen är afund. Det låter verkligen som om afund en vore
bestämmande, när man så ofta talar om den stora vinst de enskilda
bankerna bereda sina delegare. Afunden är den farligaste
instinkt och kan åstadkomma de svåraste följder för så väl staten
som den enskilde.

Om man således skall nedrifva detta decentralisationssystem —
något som likväl, då det, såsom här blifvit framhållet, åstadkommit
så stora besparingar, torde vara ganska betänkligt —
bör man åtminstone icke göra det, förr än man klart och tydligt
inser, hvad man har att sätta i dess ställe. Jag för min del vill
ingalunda prisa centralisationssystemet, ty huru vida det inom
Sverige verkat godt skall jag lemna osagdt, och vill jag i detta
hänseende tillråda att hemta ledning af historien. Representanten
på dalabänken har nemligen sagt, att det aldrig händt, att Regeringen
behöft vända sig till Riksdagen med begäran om lån för
uppehållandet af landets näringslif och industriella rörelse. Jag
svarar härtill, i likhet med representanten från Karlstad, med den
frågan: är det då privatbankerna, som åstadkommit dessa ekonomiska
missförhållanden, hvari vi befinna oss, eller är man icke snarare
ense om, att det varit en rasning med afseende påjernvägsbyggande
och en rasning med afseende på vidlyftiga industriella
företag, som vållat den nuvarande klämman? Hafva icke särskild!
de storartade företagen inom jernindustriens område, hvilka
framkallats af den lockelse, som legat i de senare årens höga
jernpris, slukat våra kapital? Huru många gånger har dessutom
icke händt, att denna beprisade centralisationsanstalt, som kallas

N:o 53. 28 Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om åtgärder Riksbanken, har stoppat, att den instält sina betalningar och icke
1 dragning Zf kunn.at fullgöra sina förbindelser? Frågom historien, huru den
enskilda lan- fullgjort sitt uppdrag, och vi skola finna, att det icke ens ligger
kernas fem- utom gränsen för vårt minne — blott 30 eller 40 år hafva sedan
kronesedlar. dess förflutit — då denna anstalt sista gången stoppade. Det
(Forts.) oaktadt hafva vi redan glömt det till den grad, att vi nu finna
samma centralisationsanstalt så prisvärd, att vi icke vilja veta
af någon som helst annan, utan söka nedrifva allt annat.

Detta är då vårt prisade centralisationssystem, och det har
föranledt, att man lemnär Riksbankens styrelse åt personer, vid
hvilkas tillsättning lotten gifver utslaget eller allehanda enskilda
konsiderationer dertill bidraga. Jag hemställer, om någon tror,
att en bank med en på detta sätt tillsatt styrelse kan medföra
lugn inom affärslifvet och sprida lycka och välsignelse öfver
vårt land. För min del får jag tillstå, att jag då hyser mer förtroende
för decentralisationssystemet. På 40 år, under hvilka
de enskilda bankerna varit i verksamhet, har icke inträffat, att
någon af dem stoppat, och äfven om något sådant skulle hända,
begränsas följderna af bankens betalningsinställelse hufvudsakligen
inom den ort, der banken haft sin verksamhet och drabbar
icke hela riket. Jag kan derför icke inse hvarföre vi nu skola
bjuda till att nedrifva dem, men då har man hänvisat till Frankrike
och sagt, att der visade sig centralisationssystemet välgörande.
Det är dock väl att märka — hvad Biskop Rundgren
också framhållit —- att der tillsättas icke de personer, hvilka
hafva bankens styrelse sig anförtrodd, genom lottning eller på
grund af konsiderationer, utan tillsättas de der på helt annat sätt.

För öfrigt, det ena systemet kan vara godt lika väl som det
andra, och jag förordar icke uteslutande decentralisationssystemet.
Jag tror dock att, när man nu vill öfvergå från hvad hittills galt
och under mångårig erfarenhet visat sig icke vara skadligt, man
bör gå till väga med varsamhet och försigtighet och, om vi nu
realiserat ett för flera år sedan fattadt beslut om indragning af
femkronesedlarne, böra vi icke visa vår tröga nations hetsigheter
genom att påskynda ännu ett steg, utan böra vi låta den
saken så småningom försiggå.

Den nämnde talaren frågar, huru vida man förr hört talas
om, att Regeringen behöft vända sig till Riksdagen med begäran
om låneunderstöd åt den betryckta industrien. Har han då sig
icke bekant, att sådant äfven skedde 1856? Då kunde åtminstone
betrycket icke hafva framkallats af privatbankerna, emedan dessa,
icke mer än 5 ä 6 till antalet, den tiden hade eu ganska begränsad
verksamhet. Emellertid gjorde regeringen då alldeles detsamma
som nu: den begärde af Riksdagen understöd åt näringarne. Således
har den värde talaren glömt sin historia och detta icke för
aflägsnare utan för senaste tider.

Det sades nyss ganska rigtigt af en talare, att, om vi fullfölja
detta centralisationssystem och indraga de enskilda bankerna,
blir ett. monopol lagt i händerna på Riksbanken, hvars styrelse
kanske icke kan anses såsom den allra förträffligaste och hvilken

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

N:o 53.

styrelse åtminstone icke i de mera aflägsna orterna kan verka Om åtgärder
med den nytta och det gagn, som privatbankerna förutgjort} »ch för mMen
burudant är väl det monopol eller privilegium, som lemnats enskilda hanprivatbankerna?
Hafva berrarne hört, att ett sådant privilegium någon- hemåt femsm
nekats den, som begärt ett sådant? För närvarande finnas i vårt Jtronesedlar.
land 42 sådana privilegierade eller monopoliserade anstalter. Jag <J''°rts.)
tror således icke, att detta privilegium just kan anses egnadt att väcka
någon synnerlig afund, ty hvilken som helst, som går till Kongl.

Maj:t och fordrar ett sådant privilegium, erhåller detsamma. Ett
så beskaffad! privilegium kunna vi också gerna lemna, då det
visar sig vara gagneligt, och jag tror att det har visat sig så.

Man har sagt, att det i ett eller annat afseende lockade fram
företagsamhet. Jag vet icke, om vår tidsanda är sådan, att statsmakterna
skola utöfva ett så beskaffad! förmynderskap öfver
enskilda företag, att de kunna hindra dem att upplåna penningar.

Jag trodde deremot, att det, som från statens synpunkt borde
göras, vore att underlätta möjligheten dertill, i synnerhet i ett
land med så stor utsträckning som Sverige, så att penningetillgångar
funnes på de skilda orterna, hvarigenom det blefve möjligt
för landet att få sina behof af penningar tillfredsstälda; män
icke hade jag trott, att det någonsin skulle blifva förmånligt för
ett land med 6,000 qvadratmils utsträckning att centralisera eller
monopolisera all penningerörelse i Riksbankens händer.

Jag befarar, att jag redan tröttat herrarne med denna min
framställning, och jag skall derför icke längre upptaga Kammarens
tid. Jag har endast velat säga, att, om man skall kasta
invektiv mot sina motståndare, vill jag åtminstone protestera
deremot från deras sida, som förordat varsamhet. Jag har från
deras sida icke hört något sådant; och för min del kan jag icke
af hvad jag hittills hört finna mig föranlåten att frånträda den
åsigt, att man vid denna reforms genomförande bör iakttaga betänksamhet
och varsamhet.

Herr C. A. Larsson: Det egen nog sin rigtighet hvad den siste
ärade talaren anförde, att Riksbanken har spelat bankrutt, men
jag tror icke vi behöfva frukta, att detta kan komma att ske äfven
hädanefter, ty vi äro nu så väl fournerade med grundfond och
andra säkerheter, att man icke gerna kan tänka, att någon dylik
händelse skall vidare blifva möjlig, åtminstone icke utan att
krig eller andra olyckor för landet skulle tillstöta.

Jag har med särdeles tillfredsställelse hört, att opinionen inom
denna Kammare nu fått en helt annan karakter än den hade vid
1867 års riksdag, då jag tog mig friheten väcka följande motion,
som, då den alls icke är lång, jag ber att få för Kammaren
uppläsa:

“Det har under en längre följd af riksdagar hört till de
gamla Ståndens omtanke att omgärda Rikets Ständers Bank med
ett vidlyftigt reglemente, deri hvarje den minsta detalj är så noga
specificerad, att fullmäktige icke egt vidtaga vare sig den mest
förnuftsenliga reform.

N:o 53.

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om åtgärder Följden häraf har varit den i ögonen fallande tillväxten af
i och fur m- tjogtals enskilda banker, kvilka i allmänna rörelsen utehållit nära
enskilda Jare-noS lika st°r kreditsedelstock som sjelfva Riksbanken. Då uppenhemas
fem- bart är, att en under Riksdagens garantier och kontroll stående
hroneudiar. bank, om den tidsenligt ordnades, skulle förmå uttränga privat(Forts.
) bankernas sedlar, så tager jag mig friheten föreslå:

att Riksdagen, med upphäfvande af alla i nu gällande bankoreglemente
kvarstående föråldrade paragrafer, ville, efter BankoUtskottets
afgifvande förslag, antaga ett nytt tidsenligt reglemente
för Riksbankens styrelse och förvaltning af sådan beskaffenhet:

att banken utehåller i allmänna rörelsen ett emot behofvet
lämpadt belopp kreditsedlar;

att alla bankens fonder sammanföras under en enda kassa
och utlånas under enahanda grunder, som nuvarande omsättningsfonden; att

förvaltningen sålunda förenklas, att kostnaderna derför
minskas till skäligt belopp;

att sedelfabrikationen och sedelmakuleringen ordnas på ett
sätt, att större delen af de 90,000 riksdaler, som härför hittills
utgått årligen, besparas; samt slutligen

att sådana lättnader, vid liqvider och depositioner beredas
allmänheten, att Banken, åtminstone i någon mån, kan uthärda
täflan med Enskilda Banken i Stockholm, om depositions- samt
upp- och afskrifningsrörelsen“.

Hade denna min motion då gått igenom, skulle vi nu icke
hafva haft några känningar af vådan för privatbankerna och icke
heller behöft i detta ämne hålla en så vidlyftig diskussion.

Då Herr Ola Anderssons förslag syftar åt alldeles samma
håll, som jag med min vid 1867 års riksdag väckta motion afsåg,
kan jag för min del icke inse, att Kammaren behöfver hesitera
ett ögonblick att godkänna det lilla tillägg, hvarom han nu gjort
hemställan; sedan må bankofullmäktige göra hvad dem lyster.
Och ehuru Första Kammaren nu icke kan komma i tillfälle att
bifalla ifrågavarande ändringsförslag, får jag för min del yrka
bifall till detsamma.

Herr Sven Andreasson: Jag lofvar att yttra mig helt kort.

Jag begärde ordet med anledning af ett yttrande utaf den
ärade representanten från Elfsborgs län, som sade, att flere af
hans kamrater från samma län kunde vitsorda, att privatbankerna
i de trakterna varit till synnerligt gagn och stor nytta. För min
del har jag en alldeles motsatt åsigt härutinnan. Icke lära bankdelegarne
kunna vara belåtna med resultatet af bankens verksamhet,
då en större förlust drabbat ena banken genom dess kamrerare,
utom att nämna andra förhållanden vid förvaltningen, som
gjort att utdelningen blifvit ringa till delegarne. Hvad särskildt
beträffar verksamheten vid ett afdelningskontor i den trakt,
der jag är boende, så känner jag till, att under den tid, då det
fans mycket godt om penningar, lånade folk utan nog betänksamhet
och i hopp om att fortfarande få låna; men nu under tvenne

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

N:o 58.

år har man icke vidare velat utgifva några lån, utan man har Om åtgärder
uttagit de förra, och ställningen har derigenom blifvit sämre änV''cA f°r %n\

n.. V dragning af

tomt. enskilda "ban~

Jag skall icke vidare upptaga Kammarens tid, utan vill sluta kemas fem..
med att instämma i Herr Carl Ifvarssons utalade åsigter i frågan hroneseälar.
och yrka bifall till Herr Ola Anderssons framstälda yrkande. (Forts.)

Herr Jöns Hundbäck: Jag ber om ursäkt att jag begärt
ordet, men jag anser mig ovilkorligen skyldig att bemöta några
ord af Herr Grefve Sparre, Indika icke få stå obesvarade i protokollet.

Nämnde talare yttrade, att Riksbanken skulle hafva stoppat
tre gånger. Nej, mine herrar!, det är icke Riksbanken, utan svenska
staten, som stoppat; det är svenska staten, som varit vållande
dertill, ty den har beröfvat banken möjligheten att existera. Engelska
och franska bankerna hafva då också gjort på samma vis, och
hvilken bank som helst kan komma att stoppa, om man beröfvar den
dess kapital. Det kan hända, att äfven privatbankerna skola
komma att stoppa, och det af den anledning, att de bete sig så
att de måste stoppa. Men det blir likväl ej privatbankerna sjelfva
utan deras delegare, som skola stoppa, ty desse äro orsaken till
att bankerna stoppa. A den sidan, der man oaflåtligen arbetar
på att Riksbanken bör få behålla hela sin vinst och dymedelst
stärkas, må man väl icke beskyllas för att vilja medverka till att
Riksbanken skulle stoppa, utan tvärtom.

Vidare har samme talare sagt, att man vid tillsättandet af
bankofullmäktige borde gå ännu försigtigare till väga, än vi hittills
gjort. Men, mine herrar, hafva vi någonsin i lifvet tillsatt
fullmäktige i banken, om hvilka vi i ringaste mån skulle kunnat
misstänka, att de skulle velat medverka till att ruinera banken.
Nej, det är icke tänkbart. För min del tror jag, att de bankofullmäktige,
Riksdagen på senare tiden tillsatt, varit lika dugliga
som de bankofullmäktige, hvilka under den gamla goda tiden funnos.
Vi veta dessutom litet hvar hvem som styrde bankens förvaltning
under ståndstiden och på 1700-talet. Då man 1810 uttalade
den satsen, att Bondeståndet borde få vara med om bankens
förvaltning, svarades det, att i så fall det hedervärda bondeståndet
finge betala sin del i bankens fonder, ty dessa hörde ej bondeståndet
till. Jag skall emellertid ej vidare försöka mig på en historik
i detta afseende. Säkert är, att, om man anklagar Riksbanken
för dålig förvaltning, så faller anklagelsen tillbaka på
staten.

Nu säger man, att privatbankerna just äro de, som lifva industrien,
bygga jernvägar m. m. Hvad hafva då dessa 500 millioner
uträttat, hvilka vi fått från utlandet? Räknar man tillsammans
hvad staten lånat och hypoteksbanken samt andra inrättningar
skaffat sig från utlandet, så uppgår beloppet till minst 500
millioner. Denna skuldsumma kräfver årligen 25 ä 30 millioner i
ränta och amortering. Hvad hafva då dessa 500 millioner i klingande
mynt uträttat? För min del tror jag, att det är dessa pen -

N:o 53.

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om åtgärder
i och för indragning
af
enskilda bankernas
femkrovesedlar.

(Forts.)

ningar och ej privatbankerna, som uppehållit det industriella lifvet
och krediten.

Den förste talaren ansåg, att denna punkt fallit genom Första
Kammarens beslut. Jag kan dock ej se annat, än att densamma
måste afgöras genom votering. Samme talare ansåg äfven, att
Riksdagen ej bör rifva ner någonting, utan att först hafva gjort
sig reda för hvad som skall sättas i stället. Men vi hafva ju redan
i Riksbanken en institution, som kan ersätta privatbankerna
med afseende å sedelutgifningen. Vilja vi underhålla Riksbanken
och utveckla den, så hafva vi systemet inne. Hvad en sådan
reform i bankväsendet kan medföra skall jag angifva i några ord,
som jag förut (år 1871) uti en inom Kammaren väckt motion framhållit,
nemligen:

“att större säkerhet skulle vinnas för sedelvärdets upprätthållande,
hvarigenom penninge- och varuvärden jemväl erhöllo en
önskvärd stabilitet;

att Riksbankens vinst, som tillhör hela nationen, kunde blifva
större och följaktligen åstadkomma större verkan, när den, som
det heter i bankourkunden, disponeras till Kongl. Maj:ts och fäderneslandets
heder och nytta;

att alla svenska medborgare, såsom intressenter i Riksbankens
bolag, skulle, oberörda af allt för mycket gynnade enskilda
intressen, uppfatta sin förpligtelse att upprätthålla denna sin bank
och myntvärdet, hvarpå enskildt och allmänt väl så mycket beror;

att, genom borttagande af sedelutgifningsrätten för enskilda
banker, ett origtigt och falskt kreditsystem undanröjdes, på samma
gång kapitalbildningen genom väl ordnade depositions-, diskonterings-,
spår- och folkbanker befrämjades och underlättades,
hvarigenom tillräckligt rörelsekapital skulle blifva tillgängligt för
landets näringar, som på så sätt skulle stärkas och lifvas, emedan
kapitalbildningen eller tillväxten inåt komme att gå hand i hand
med utvecklingen utåt, hvilket åter i sin ordning skulle förebygga
eller åtminstone mildra kommande penningekriser och helt säkert
nedtrycka och jemna räntefoten, emedan verksamheten i det hela
komme att stå i ett intimare förhållande och beroende af enjemnare
kapitaltillgång.

Jag yrkar fortfarande bifall till den föredragna punkten.

Ofverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de meningar,
som förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner dels på
bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick och dels på
antagande af det förslag, Herr Ola Andersson i Burlöf framstält;
och förklarade Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas
för den förra meningen. Votering begärdes samt anstäldes, enligt
en nu uppsatt och af Kammaren godkänd så lydande voteringsproposition: Den,

som bifaller, i oförändradt skick, hvad Sammansatta
Banko- och Lag-Utskottet hemstält i ll:te punkten af utlåtandet
N:o 1, röstar

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

N:o 53.

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har Kammaren beslutat följande lydelse af om- kronesedlar.
förmälda punkt i utlåtandet (Forts.)

“att åt Fullmäktige i Riksbanken uppdrages att till nästa
Riksdag inkomma med förslag till de åtgärder, hvilka blifva behöfliga
med afseende på Riksbanken, vid upphörande före utgången
af år 1882 af de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar å
tio kronor och att Banko-Utskottet må erhålla uppdrag att nu
inkomma med förslag till de stadgande^ i bankoreglementet, som
af innevarande års Riksdags i ämnet fattade beslut kunna varda
en följd".

Omröstningen visade 80 Ja mot 109 Nej; varande alltså beslut
fattadt i enlighet med nej-propositionen.

Punkten 12.

Utskottet hade hemstält,

att Herr J. A. Sjös inom Andra Kammaren afgifna motion
N:o 110, afseende borttagande af de enskilda bankernas rätt att
utgifva egna sedlar, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Sjö yttrade: Utskottets förslag i föregående punkt öfvensom
Kongl. Maj:ts proposition, i enlighet hvarmed Kammaren
nu beslutat, gå visserligen i den rigtning, som jag anser rätt;
dock tror jag, att det vore bäst att taga steget fullt ut i enlighet
med hvad jag föreslagit i min motion; men då så starka makter,
som nu äro gällande i Kammaren, sätta sig deremot, skall
jag icke göra något yrkande.

Då jag väckte min motion, hade jag mig visserligen bekant,
att den skulle röna motstånd och ovilja, synnerligast från privatbanksintressena,
men detta oaktadt har jag icke ryggat tillbaka,
utan framlagt det förslag, som nu är under behandling. Sverige
med icke större befolkning än 4 å 5 millioner har icke mindre
än 29 sedelutgifvande banker, under det att länder med mångdubbelt
så stor folkmängd icke hafva mera än en sådan. Man
måste derföre fråga sig: kan det vara tidsenligt och lämpligt att
vi hafva så många sedelutgifvande banker eller böra vi icke snarare
finna, att en enda bör vara tillräcklig och att denna enda
bör vara Riksbanken. Jag vågar påstå, att, om ett beslut i sådan
rigtning komme till stånd, skulle icke sådana kriser, som nu
inträffa, så ofta återkomma, och såsom skäl för ett sådant påstående
kan jag, likasom Herr Key, anföra, att under goda tider
privatbankerna utsläppa mycket mynt, som de sedermera under
dåliga tider indraga, hvarigenom fallissementer och affärsstockAndra
Kammarens Prot. 1879. N:o 53. B

Om åtgärder
i och för indragning
af
enskilda bankernas
fem -

N:o 58.

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om åtgärdei
i och för indragning
af
enskilda hanliernas
fembronesedlar.

(Forts.)

■ningar inträffa. Annat skulle förhållandet utan tvifvel blifva,
; derest vi finge blott en enda sedelutgifvande bank, nemligen Riksbanken.
Penninge- och affärsställningen skulle derigenom blifva
allt fastare och starkare, och då man begagnade endast Riksbankens
sedlar, skulle man icke löpa sådan risk som nu, då man
måste handskas med 28 olika privatbankers sedlar, om Indika man
ofta icke är säker, huruvida de äro äkta eller falska eller innebära
den säkerhet de utlofva.

Vare det långt ifrån mig att vilja påstå, att de enskilda bankerna
icke gjort sig förtjenta af det förtroende, som de hittills
åtnjutit. Men jag tror dock, att man bör kunna hafva större anspråk
på garantier för att de skola inlösa sina förbindelser. Mig
synes derföre, att man, för att undanrödja misstankarne mot vårt
penningeväsende och för att åstadkomma ett sundt och tidsenligt
banksystem, endast bör hafva en enda sedelutgifvande bank,
nemligen Riksbanken med filialkontor. För att åstadkomma detta
utan allt för stora rubbningar i penninge- och affärsställningen,
har jag förestält mig detta kunna ske på så sätt att all sedelutgifningsrätt,
som Regeringen har laglig makt att indraga, indroges,
så snart oktrojtiden är slut och att Riksbanken bemyndigas
att inom- eller utomlands upptaga ett af staten garanteradt amorteringslån
till det omfång som privatbankssedlarne representera,
eller omkring 40 ä 50 millioner kronor, samt privatbankssedlarne
sedermera indrogos och ur allmänna rörelsen försvunno. Grenom
en sådan anordning få alla banker och kreditinstitutioner Riksbankens
sedlar att röra sig med, samt förklarar Regering och
Riksdag i sammanhang härmed, att Riksbankens årliga vinst icke
får vidröras förr än förut nämnda lån blifvit betaldt, allt nog,
som jag redan nämnt, skulle detta enligt min tanke blifva säkrare
och bättre, än hvad nu är förhållandet, och en stor vinst för staten.

Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid, och jag skall
icke heller, såsom jag först tillkännagaf, göra något yrkande, så
vida jag icke får något understöd.

Herr Danielsson: Jag vill endast begagna tillfället för att

säga några ord. Här har under diskussionen rörande föregående
punkt framhållits, att Kongl. Maj:t måste framlägga förslag till
ändring af grundlagen, innan någon indragning af enskilda bankernas
tiokronesedlar bör ifrågakomma. Jag får säga att, om
ett sådant förslag framkommer, hvilket jag dock ej anser nödigt,
jag önskar, att detta måtte blifva så omfattande, att derigenom
hufvudsakligen kan beredas möjlighet att helt och hållet borttaga
all sedelutgifningsrätt för de enskilda bankerna. Annars kunde
möjligen hända, att en ytterligare ändring i grundlagen måste
vidtagas för att få bort femtiokronesedlarne och ännu en ytterligare
ändring för att kunna indraga ett hundrakronesedlarne. Jag har,
såsom jag nämnt, derföre velat begagna detta tillfälle för att uttala
den förhoppning att, om något grundlagsförslag i anförda
syfte framkommer och skulle af Riksdagen anses nödigt, detta
måtte gifvas den omfattning, att det afser upphörande af all sedel -

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

N:o 58.

utgifningsrätt för de enskilda bankerna. Jag tror nemligen, att
vi förr eller senare måste komma derhän, att vi borttaga denna
rättighet.

Jag vill icke emellertid nu göra något yrkande i detta fall,
ehuru jag tror, att motionären har rätt i sak, och jag i så fall
vill instämma med honom, men det är möjligt att motionen ej
framkommit i den mest lämpliga tidpunkten för ett bifall till
densamma.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Utskottets hemställan.

§ 2.

Till behandling förekom Stats-Utskottets utlåtande N:o 46, i
anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition, angående bildande
af en jernvägshypoteksfond, dels väckta motioner angående beredande
af ökadt föriagskapitai åt den inhemska industrien, beviljande
af räntegaranti för jern vägsobligationer samt inköp af
enskilda jernvägar, äfvensom angående verkställande af en utredning
i fråga om förvärfvande för staten af med statsbanorna i
samband stående enskilda jernvägar.

Herr Liss Olof Larsson, som anmält sig vilja framställa
förslag i fråga om sättet för föredragningen, blef för sådant ändamål
uppropad och anförde: Jag tager mig friheten att i afseende
å föredragningssättet yrka, att hela första punkten i förevarande
betänkande måtte företagas till behandling i ett sammanhang.
Jag kan icke se, huru denna fråga skulle på annat sätt kunna behandlas,
då här föreligga flera förslag, som omfatta hela punkten.

Jag yrkar således, att denna punkt måtte i sin helhet föredragas
och afgöras.

Kammaren biföll hvad Herr Liss Olof Larsson sålunda föreslagit;
hvadan Utskottets i punkten 1 gjorda hemställan nu i sin
helhet föredrogs.

Utskottet hade i nämnda punkt utlåtit sig öfver Kongl. Maj:ts
ofvan omförmälda proposition, deruti var föreslaget:

“att under Riksgäldskontorets förvaltning bildas en jernvägshypoteksfond
till belopp af högst trettio millioner kronor;

att medel till denna fonds utlåning måtte beredas hufvudsakligen
genom försäljning inom landet i mån ''af behof, eller öfverlemnande
åt läntagarne till pris, som Fullmäktige i Riksgäldskontoret
bestämma, af obligationer, lydande å svenskt mynt med
evalvation i lämplig utländsk myntsort;

att lån ur fonden måtte få på viss tid, dock ej längre än intill
slutet af år 1893, beviljas åt allmänna inrättningar, banker,
sparbanker och andra med af Kongl. Maj:t faststäld bolagsordning
försedda kreditanstalter, mot pant af obligationer, utfärdade

Om bildande
af en jernvägshypoteksfond.

If:o 53.

Om bildande
af en jernvägshypoteksfond.

(Forts.)

36 Onsdagen den 7 Maj, f. m.

af svenska jernvägsbolag, som före utgången af år 1878 undfått
koncession;

att utlåningen ur fonden måtte få af Fullmäktige i Riksgäldskontoret
verkställas enligt reglemente, som. efter det förslag dertill
af Fullmäktige afgifvits, af Kongl. Maj:t fastställes;

samt att lånevilkoren må bestämmas med hänsyn dertill, att
staten, jemte betryggande säkerhet för de beviljade lånen, erhåller
full ersättning för de rånte- och öfriga utgifter, som det upptagna
statslånet medföra

Och hade Utskottet hemstält,

“att Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag må på det sätt bifallas,
att Riksdagen beslutar:

a) att bemyndiga Fullmäktige i Riksgäldskontoret att, i den
mån ansökningar derom inkomma, emot förbindelser af allmänna
inrättningar, banker och andra med af Kongl. Maj:t faststäld bolagsordning
försedda kreditanstalter, mot pant af obligationer eller
skuldförbindelser, utfärdade af svenska jernvägsbolag som före
utgången af 1878 undfått koncession, utlemna lån på viss tid, dock
ej längre än till slutet af år 1893, och till sammanräknadt belopp
af högst tjugutre millioner kronor;

b) att medel till ofvannämnda utlåning skola beredas genom
försäljning af återstående osålda obligationer, tillhörande vare sig
1872 års i riksdaler riksmynt förskrifna statslån eller 1875 års i
tyska riksmark förskrifna statslån eller 1878 års i pund sterling
och francs förskrifna statslån;

c) att upplåning enligt nästföregående moment ej må ega rum
annorledes än i den mån de af ofvannämnda utlåning föranledda
utgifter göra sådan upplåning nödig; skolande Fullmäktige i öfrigt
vid upplåningen tillvägagå på sätt de finna lämpligast och bäst
befrämja statens fördel;

d) att lånesökande skola inom den 1 Juni 1880 hos Fullmäktige
i Riksgäldskontoret anmäla, ej allenast hvilka jernvägsobligationer
eller af jernvägsaktiebolag utfärdade skuldförbindelser,
de önska att såsom pant erbjuda, samt beloppet af det sökta lånet,
utan ock inom hvilken tid, före utgången af år 1893, de vilja
återbetala det lån, som erhålles; börande i fråga om återbetalningstiden
iakttagas, att, der den lånesökandes verksamhet grundar
sig på oktroj, meddelad för viss tid, återbetalningstiden ej
må utöfver oktrojtiden utsträckas, dock med rätt för sådan låntagare
att, om ny oktroj erhålles, få omsätta lånet till senare, vid
lånets beviljande under sådan förutsättning bestämd tid inom utgången
af år 1893;

e) att lånevilkoren skola bestämmas sålunda att staten, jemte
fullt betryggande säkerhet för de beviljade lånens återbetalning
på utfästa tider samt för behörigt gäldande af den å lånen betingade
ränta, erhåller full ersättning för de rånte- och öfriga utgifter,
som statens för ifrågavarande ändamål gjorda upplåning
medför;

37 N:o 53.

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

f) att utlåningen må af Fullmäktige i Riksgäldskontoret verk- Om bildande

ställas enligt de närmare, här ofvan ej angifna bestämmelser, som, f e
efter det förslag dertill af Fullmäktige afgifvits, af Kongl. Maj:t f0„d
fastställas; samt _ (Forts.)

g) att de sålunda utlånta medlen efter deras återbetalning
till Riksgäldskontoret skola, derest de då ej finnas erforderliga
vare sig för fortsättning af stambanebyggnaderna eller för nybyggnader
vid stats] ernvägarne, användas till påskyndande af
amorteringen af statens skuld."

Enligt anteckning å utlåtandet voro reservationer vid förevarande
punkt inom Utskottet anmälda:

af Herr L. M. Nordenfelt;

af Herrar Grefve N. G. A. Sparre, F. L. S. Hedersfjerna och
G. de Maré;

Af Herrar Grefve <J. BecJc-Friis, A. R. von Krcemer och Friherre
O. F. L. Hoclischild;

Af Grefve A. Mörner;

Af Herrar E. Key. G. Ifoarsson, P. O. Hörnfelt, Jan Andersson
och J. E. Johansson, hvilka ansett Utskottet böra “tillstyrka Riksdagen
att antaga Kongl. Maj:ts proposition angående den ifrågavarande
hypoteks-lånefonden, likväl med den förändring, att beloppet
nedsättes till högst 28,000,000 kronor, att sparbankerna
uteslutas från lånerätt, såsom äfven utskottsmajoriteten tillstyrkt,
och att tillägg göres derom att de obligationer, hvilka Riksgäldskontoret
för detta ändamål utfärdar, skola inlösas i samma mån
som de beviljade lånen återbetalas";

af Herrar Fiss Olof Larsson, O. B■ Olsson, Sven Nilsson, Ola.
Andersson och Sven Andreasson, hvilka för sin del hemstält:

“att Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande förslag må på det sätt
bifallas, att Riksdagen — under vilkor och förutsättning att de
åtgärder, som för den allmänna rörelsens behof kunna anses_ erforderliga
vid indragning under innevarande år af de enskilda
bankernas femkronesedlar, nu vidtagas, äfvensom att Riksdagen i
sammanhang dermed förklarar sig vilja vidtaga de anordningar,
som ur samma synpunkt kunna erfordras vid indragningen senast
före utgången af år 1882 af enskilda bankernas tiokronesedlar —
beslutar:

a) att under Riksgäldskontorets förvaltning bildas en fond
till belopp af högst tjugu millioner kronor;

b) att medel till utlåning från denna fond skola beredas genom
försäljning inom landet i mån af behof, eller öfverlemnande
åt låntagarne till pris, som Fullmäktige i Riksgäldskontoret bestämma,
af statsobligationer, lydande å svenskt mynt; skolande
Fullmäktige vid de nya obligationernas utfärdande och försäljning
tillvägagå på sätt de finna lämpligast och bäst befrämja statens

N:o 53.

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om bildande fördel, samt underställa Kongl. Maj:ts nådiga fastställelse de beaJ
.?“ ^r?''_ slut, som rörande berörda nya obligationer komma att fattas, med
Vag/ond.” S underdånig anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes å lånet meddela sin
(B1 orts.) nådiga garanti;

c) att de obligationer, hvilka Kiksgäldskontoret för detta ändamål
utfärdar, skola inlösas i samma mån, som de beviljade lånen
återbetalas;

d) att[ lån ur fonden må erhållas på viss tid, dock ej längre
än intill slutet af år 1893, af allmänna inrättningar, banker och
andra med af Kongl. Maj:t faststäld bolagsordning försedda kreditanstalter,
mot pant af obligationer, utfärdade af svenska jernvägsbolag,
hvilkas jernvägar äro öppnade för allmän trafik;

e) att lånesökande skola före den 1 Juni 1880 hos Fullmäktige
i Riksgäldskontoret anmäla, icke allenast hvilka jernvägsobligationer
såsom pant erbjudas och beloppet af det sökta lånet, utan
ock inom hvilken tid, före utgången af år 1893, lånesökanden vill
återbetala det lån som erhålles; börande i fråga om återbetalningstiden
iakttagas, att, der den lånesökandes verksamhet grundar sig
på oktroj, meddelad för viss tid, återbetalningstiden ej må utöfver
oktrojtiden utsträckas, dock med rätt för sådan låntagare att, om
ny oktroj erhålles, få omsätta lånet till senare vid lånets beviljande
under sådan förutsättning bestämd tid inom utgången af
år 1893;

f) att-jern vägsobliga.tionernas belånings värde hufvudsakligen
skall, med skäligt afseende fästadt jemväl å låntagarens vederhäftighet,
bestämmas på grund af jernvägens påräkneliga behållna
trafikinkomst, sådan den med ledning af den redan lemnade nettobehållningen
kan beräknas;

g) att iånevilkoren skola bestämmas sålunda, att staten, jemte
fullt betryggande säkerhet för lånens återbetalning på utfästa tider
samt för behörigt gäldande af den å lånen betingade ränta,
erhåller full ersättning för de rånte- och öfriga utgifter, som det
upptagna statslånet medför; samt

It) att utlåningen ur fonden skall verkställas af Fullmäktige i
Riksgäldskontoret enligt de närmare, här ofvan ej angifna bestämmelser,
som, efter det förslag dertill af Fullmäktige afgifvits. af
Kongl. Maj:t fastställas;"

samt af Herrar N. Petersson och G. A. Larsson.

Sedan Utskottets här ofvan intagna hemställan blifvit uppläst,
yttrade

Chefen för Kongl. Finansdepartementet Herr Statsrådet Forssell:
Då jag förut icke varit i tillfälle att i denna Kammare beledsaga
den Kongl. propositionen med något uttalande, anhåller
jag att i afseende å densamma nu få yttra några ord.

Från många håll har mot den Kong!, propositionen rigtats
den anmärkning att genom densamma allt för litet är gjordt för
att lindra den nu rådande mångartade ekonomiska förlägenheten;
men, mine herrar, från ju flera håll och från ju flera intressen

N:o 53.

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

anspråk i detta ögonblick ställas på statens hjelp, desto tydligare Om bildand*
framträder äfven, enligt mitt förmenande,_ skyldigheten att med
yttersta varsamhet begränsa statens ingripande till sådana för- fond,,

hållanden, der det påkallas af ett. obestridligen allmänt intresse. (Forts.)

Ett sådant intresse är det, som den nu förevarande Kongl.
propositionen velat tillgodose. Jag betecknar mahända rigtigast
den föreslagna jernvägshypoteksfondeu, om jag säger, att den är
afsedd att vara en säkerhetsventil, en afledare för sådant tryck
på "den ekonomiska ställningen, hvars verkningar kunna sträcka
sig längre och djupare, än det nu är möjligt att beräkna.

Dem, som åter förebrå regeringen, att den genom detta förslag
inledt staten i vidtutseende förbindelser, genmäler jag, att i
den Kongl. propositionen statens och statsverkets intressen, dess
förmåga och säkerhet i främsta rummet blifvit tillgodosedda derigenom,
att fullt betryggande säkerhet blifvit fordrad för det erbjudna''lånet
och att härmed ingen uppoffring af statsmedel ifrågasattes
för minskande af enskildes lidna förluster. Hvar och en
som vet, huru intresset för de flesta enskilda jernvägars öfverflyttande''
på staten på sista tiden allt mera vunnit i styrka, torde
också medgifva, att ett mildrande, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit,
af de vigtigaste af de olägenheter, som framkallat och fostrat
detta intresse, är försigtigare, än att låta detsamma växa ut till

ökad styrka. „ . .. ,

Det skulle icke hafva kunnat ifrågakomma att föreslå en belåning
af jernvägsobligationer, såvida man icke med temlig säker -ket kunde påstå, att jernvägarne, om de också till icke ringa antal
för närvarande gifva svag afkastning på anläggningskapitalet
och på sina skulder, dock inom en ej alltför aflägsen framtid skola
vara i stånd att åtminstone förränta sin skuld. Till belysning
deraf vill jag meddela Kammaren en öfversigt öfver förhållandet
mellan de enskilda jernvägarnes nettobehållning och skulder, som
på grund af särskilda infordrade uppgifter blifvit inom Finansdepartementet
upprättad. Jag menar här med skuld jernvägarnes
förbindelser till statsverket, deras obligationer och öfnga sväfvande
förbindelser. Jag har grupperat jernvägarna efter tiden
för deras öppnande, så att man deraf skulle kunna se, i hvad man
en längre tids fortvaro bidragit att höja afkastningen och sätta
dem i stånd att förränta sina skulder. ,_r,, ,

Det visar sig då, att af de under åren 1870—1874 öppnade
enskilda jernvägar 10 bredspåriga med en sammanräknad skuld
af mera än 39 millioner kronor i nettoafkastning haft under ar
1877 1,491,000 kronor och år 1878 (ett erkändt högst ofördelaktigt
år) 1196 000 kronor, hvilken sistnämnda siffra utgör i medeltal
3 oi procent å skulden; att 10 jernvägar med mindre spårvidd och
med en skuld af 8,792,000 kronor haft en nettoinkomst under ar
1877 af 576,000 kronor och år 1878 af 590,000 kronor och gifver
denna sistnämnda siffra i medeltal 6,72 procent af skulden. Derefter
komma de 6 bredspåriga jernvägar, som under åren 1875—
1876 öppnats för allmän trafik och hvilka, med en skuld åt lb,125,000
kronor, haft en nettoinkomst af respektive 514,000 kronor år 1877

N:o 53.

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om bildande och 649,000 kronor år 1878. Denna sistnämnda siffra utvisar ett
af en jern- medeltal 4,os procent å skulden. Tvenne banor med mindre spåra9>fond.
6 *" vidd hafva i inkomst haft omkring 5 procent af skulden. Komma
(Forts.) så de jernvägar, som icke öppnades för trafik förrän åren 1877
och 1878 och sådana, som ännu icke äro fullständigt öppnade för
trafik. Dessa äro 6 bredspåriga och 7 smalspåriga. De förra, för
hvilka dock icke finnas fullständiga uppgifter, hafva icke lemnat
mer än l,4i procent och de senare 1,98 procent på sina skulder.

Flyttar man blicken till de jernvägar, som under 15 eller 20
år varit trafikerade, så utgöras dessa af 3 bredspåriga, som öppnades
för trafik under åren 1856—1857, 4 bredspåriga, som blifvit
färdiga under åren 1865—1866 och 4 smalspåriga som öppnats
under åren 1860—1868. Det visar sig då att de sex första med
en skuldsumma af 10,397,000 kronor haft en nettobehållning för
år 1877 af 1,530,000 kronor och för år 1878 af 1,421,000 kronor,
denna sistnämnda siffra utgörande 19 procent af skulden. De
smalspåriga, med en skuldsumma af 5,000,000 kronor, hafva under
år 1877 haft en nettobehållning af närmare 682,000 kronor och
under år 1878 af 628,000 kronor, hvilken sistnämnda siffra utgjort
12 procent af skulden.

Såsom Kammaren behagar finna, gifven denna sammanställning
ett icke föraktligt stöd för det antagande, som för öfrigt är
grundadt i sakens egen natur, att jernvägarne icke äro att betrakta
såsom i sig dåliga industriella företag, för framtiden dömda
till vanmakt, och att det icke bör anses för att indraga staten i
oberäkneliga vådor, om man öppnar tillfälle att, när så finnes
nödigt, belåna de säkerheter, som äro grundade på sådana industriella
företag.

Det skulle emellertid knappast hafva nu ifrågakommit att
föreslå någon belåning af jernvägsobligationer såsom sådana, om
icke förhållandena gestaltat sig så, att såsom låntagare mot dessa
hypotek kunna påräknas många af landets bankinrättningar, hvilkas
förbindelser, såsom låntagare, kunna betraktas icke blott såsom
en ytterligare förstärkning af säkerheten, utan äfven i och för
sig särdeles goda. För min del lägger jag särskildt vigt derpå,
att de låntagandes förbindelser utgöra en säkerhet för staten och
jag måste derföre motsätta mig det förslag, som af åtskilliga
reservanter inom Utskottet blifvit väckt, att inskränka antalet af
de obligationer, som skulle komma i fråga att till belåning antagas.
Värdet af denna inskränkning är ur säkerhetens synpunkt icke så
stort, att det icke helt och hållet uppväges deraf att nyttan och
fördelen af den allmänna rörelsens underlättande och den trygghet
och säkerhet, som Kongl. Maj:ts proposition afser. genom
denna inskränkning öfver höfvan minskas.

I afseende pa de afvikelser från Kongl. Maj:ts proposition,
som förekomma i Utskottets förslag, fäster jag mig först dervid
att sparbankerna blifvit uteslutna från rättigheten att blifva låntagare.
Jag kan icke underkänna vigten af de skal, som blifvit
anförda för detta uteslutande.

Onsdagen den 7 Maj. f. m.

N:o 53.

Jag finner icke heller något att invända deremot att tiden Om bildande
för utlåningen inskränkes till den 1 Juni 1880. af en iern~

_ Mot hvad Utskottet i öfrigt föreslagit i fråga om det slag af va^yP"teks''
obligationer, som skulle från Riksgäldskontor utlemnas, kunde (Forts.)
jag visserligen för min del hafva några anmärkningar att göra,
men den frågan hörer till dem, som Riksdagen ensam afgör.

Herr Liss Olof Larsson: Då det väl icke vore i sin ordning
att en fråga af så stor vigt, som denna, skulle blifva afgjord
utan någon vidare diskussion, ber jag att, ehuru oförberedd att
nu uppträda, få yttra några ord för att, om möjligt, dermed gifva
uppslag till en diskussion, som man haft skäl att förvänta ej
blott på grund af frågans stora betydelse, utan äfven derför att
inom Utskottet tankarne varit särdeles delade om hvad beslut
man skulle fatta.

Såsom af Utskottets betänkande synes, har jag icke kunnat
biträda det slut, hvartill Utskottet kommit, lika litet som jagkunnat
vara med om att bifalla Kongl. Maj:ts proposition alldeles
oföräudrad.

Genast som jag fick se den Kongl. propositionen, var jag af
den åsigt att den borde afslås, enär jag hyser den bestämda
öfvertygelse, att de åtgärder, som Kongl. Maj:t föreslagit, lika
litet som de af Utskottet och reservanterne föreslagna, icke äro
egnade att i verkligheten förbättra den allmänna ställningen,
hvilken efter mitt förmenande bör upphjelpas på ett helt annat
sätt. Ty icke är rätta sättet derför att fortsätta på den bana,
på hvilken vi hittills vandrat, och som fört oss i en belägenhet,
så förtviflad, att vi knappt kunna erinra oss att hafva förut på
långliga tider befunnit oss i en dylik, i fall man får tro att alla
de gräsliga olyckor, som man hotar oss med, skola inträffa, derest
staten nu icke vidtager några utomordentliga åtgärder. Jag tror
icke att, om man vill bota ett ondt, man bör fortsätta på den
väg, som ledt till detta onda, utan hjelper här intet annat än att
slå in på en helt annan väg. Då det förra riksdagen var fråga
om att öka statsskulden till utlandet, sökte jag så mycket som
möjligt att förhindra detta. Jag har alltid ansett att vi böra
söka hjelpen hos oss sjelfva genom att tillgodogöra oss de kapital,
som finnas inom landet, och att sålunda anlita den inhemska
penningemarknaden i stället för att städse skuldsätta oss och,
så att säga, göra oss skattskyldige till utlandet, dit landet nu i
räntor och annuiteter årligen får betala emellan 20 ä 30 millioner
kronor.

När 1870 års Riksdag, efter att förut hafva upptagit stora lån
i utlandet, ändtligen beslöt uppläggandet af ett svenskt lån, såg
jag deruti gryningen till ett bättre, ty jag såg deri en tillit —
en tro till landets egen inneboende kraft. Räntan å de nya svenska
obligationerna bestämdes till fem procent. Det befans emellertid
ganska snart, att marknaden för de svenska obligationerna
inom landet var till den grad gynsam, att de genast stego öfver
pari. Man fann således, att penningar kunde fås inom landet till

N:o 53.

Onsdagen den 7 Maj, £. m.

Om bildande billigare pris, hvadan Riksdagen redan 1872 beslöt uppläggandet
af en jern- e££ Hytt lån, derå räntan bestämdes till endast fyra procent.

Va9SfZ°de "Äfven dessa obligationer hade god åtgång, ty konjunkturerna voro
(Forts.) göda och penningar funnos i öfverflöd inom landet, ingen anledning
förefans att upphöra med upplåningen inom landet. Kom så 1875
års Riksdag, då man ännu icke hos oss förmärkt några svårigheter
i finansielt hänseende. Man fann likväl då nödvändigt att upplägga
ett stort nytt lån i utländskt mynt — hvarföre begriper
jag icke, men det synes hafva varit för att på den inhemska
marknaden bereda plats för mer och mindre goda enskilda bolags
obligationer och förskrifningar. Man ansåg då icke längre det
vara gagneligt att upptaga lån inom landet, utan vände sig till
den utländska marknaden. Aret derpå eller 1876 upplades åter
ett nytt lån på två millioner pund sterling, hvarförutom ytterligare
stora belopp indragits af 1875 års lån i tyska riksmark;
under allt detta har hypoteksbanken täflat med staten om att dra
in utländska penningar, och särskildt under såväl förra som innevarande
år har den upplånat betydliga summor, och detta allt
oaktadt vi genomlefvat en tid, då konjunkturerna här i landet
varit de allra gynsammaste och våra exportartiklar betalades med
ett hos oss förut okändt pris. När man så kom till 1878 års
riksdag förespeglades oss ställningen vara så förtviflad, att, om
då icke några utomordentliga åtgärder vidtogos, skulle man få
bevittna en allmän ruin. Också blefvo utomordentliga åtgärder
vidtagna, enär riksgäldsfullmäktige dels vid riksdagens början
indrogo eu del af 1875 års lån i tyska riksmark, och dels så snart
riksdagen var slut icke blott indrogo ytterligare en del af samma
tyska lån, utan derjemte upplade ett nytt engelskt-franskt lån på
ett ganska betydligt belopp. Man skulle väl då hafva trott, att,
då på detta sätt under år 1878 från utlandet indrogos af staten
och hypoteksbanken icke mindre än 41 millioner kronor, penningeställningen
inom landet skulle hafva i väsentlig mån förbättrats,
men icke dess mindre och fastän vi förlidet år hade ett skördeår,
hvars make i ymnighet vi här i Sverige sällan få se, så befinna
vi oss nu i en ställning, så förtviflad, att de mest utomordentliga
åtgärder måste vidtagas. När man år 1875 beslöt upphöra med
upplåningen inom landet, så anfördes såsom skäl derför, att det
icke skulle vara lämpligt att då på det sättet draga ur rörelsen
de inhemska kapitalen; det borde man göra endast i goda år.
Då hette det nemligen, att vi hade så klena år i afseende på
grödan, och då jag och andra med mig invände, att vi i ersättning
hade utmärkt goda konjunkturer för våra förnämsta exportartiklar,
så svarade man, att trä och jern betyda ingenting, men
låtom oss bara vänta, till dess vi få ett godt skördeår, så äro vi
räddade, och då skola vi icke vidare hafva behof af att låna penningar
från utlandet. Men nu år 1879, då vi haft ett alldeles ovanligt
godt år i afseende på grödan, då säger man, att det icke betyder
någonting, att vi fått en god skörd, utan nu måste vi vidtaga
utomordentliga åtgärder, nu måste vi ytterligare öka vår
skuld till utlandet, men vänta bara till vi få bättre konjunkturer

Onsdagen den 7 Maj, f. in.

JJ:o 53.

för vårt trä och vårt jern, då skall allt bli bra igen. Sålunda Om bildande
ena gången, då trä- och jernkonjunkturerna äro goda, då skyller af en
man allting på den klena skörden, och tvärtom när man fått enva9>
rik skörd, då åberopar man sig på de dåliga trä- och jernkonjunk- (Forts.)
turerna. På detta sätt söka vi för oss sjelfva dölja den verkliga
ställningen och inbilla oss, att den är bättre än den i sjelfva
verket är, utan att hafva mod att gå till botten af saken och
upprycka det onda med roten; och följden blir till slut, att staten
lefver,^jag vågar säga det, på alldeles samma sätt, som en person,
som ser sig ur stånd att reda sig och derföre kastar sig in i
hvilka äfventyrligheter som helst för att. så länge som möjligt
kunna hålla sig uppe. Derföre kunde visserligen häri ligga ett
skäl för att bifalla Utskottets förslag, ty det synes verkligen som
om vi aldrig komme att sluta att låna, så länge vi hafva någon
kredit i utlandet, och om vi skola gå till väga på det sätt Utskottet
här föreslår, så torde det kanske vara slut med vår kredit, förrän
någon nu anar det. Ett bifall till Utskottets förslag skulle nemligen
innebära ett uppenbart kränkande af de förbindelser, vi till
våra långifvare i utlandet iklädt oss. Utskottet föreslår nemligen,
att vi för att anskaffa penningar för det ändamål, som här är i fråga,
skola sälja obligationer, tillhörande lån som blifvit npptagna för
att bereda tillgång till byggande af jern vägar. Så väl i lånekontrakten
som äfven i de af Riksgäldskontor utfärdade obligationer
och till yttermera visso derjemte i den af Kong!. Maj:t för
lånen meddelade nådiga garanti är det nemligen uttryckligen angifvet,
att lånen upptagits uteslutande för byggande af jernvägar.

Detta oaktadt tror man sig nu ostraffadt och utan att de utländske
långifvarne dervid skola fästa något afseende kunna använda
dessa penningar till helt andra ändamål, och till den ändan bar
man hittat på det kryphålet -ätt säga, att visserligen använda vi
nu under 15 år dessa penningar till andra ändamål, men efter den
tidens utgång komma de ju i alla fall att användas för det ändamål,
hvartill de ursprungligen varit afsedda, naturligtvis så vida
icke Riksdagen då ånyo beslutar att för ytterligare åtskilliga år
använda dem till något annat. Men om vi på detta sätt behandla
våra långifvare, så lär det väl snart vara slut på vår kredit, ty
första vilkoret för kreditens upprätthållande är väl att man strängt
iakttager de vilkor, under hvilka man förut fått låna.

Om man ser till hurudan landets ekonomiska ställning för
närvarande är, och hvad den nya representationen i det afseendet
uträttat, så befinnes det, att under det år 1867, då den nya representationen
emottog arfvet från ståndsförfattningen, statens utgifter
uppgingo till i rundt tal 39,000,000 kronor, deraf i ordinarie
anslag 83,000,000 och på extra stat 5,800,000 kronor, så slutar
1879 års riksstat på en summa af 73,850,000 kronor. På det sättet
hafva vi sålunda skött statens affärer, att utgifterna, efter det nya
representationsskickets införande, i det närmaste fördubblats. Om
jag dertill räknar det belopp, som förlidet år anslogs till inköp
af ett enskildt jernvägsbolags obligationer och hvilket belopp jag
för min del anser böra betraktas såsom en ren statsutgift, då föga

N:o 53.

Onsdagen den 7 Maj, f. in.

Om bildande hopp lär förefinnas att staten någonsin får igen dessa penningar,
af en jern- ökas summan 73,850,000 ytterligare med de 6,000,000, som för
>a9Sfond.e * nämnda obligationsinköp beviljades. Ser jag åter på beloppet af
(Forts.) statsskulden, så uppgick den fonderade skulden år 1867, då den
nya Riksdagen för första gången sammanträdde, till 82,000,000
kronor.

Ser jag åter på hvad statsskulden nu utgör, så befinnes, att
den fonderade skulden vid 1879 års början var 211 millioner.
Den har således ökats med 129 Vs millioner på dessa åren. Nu
skall man invända, att Riksgäldskontoret har fordringar.* Jag
vill då fästa uppmärksamheten derpå, att jag från 1867 års statsskuld
icke frånräknat Riksgäldskontorets fordringar och icke heller
nu vid 1879 års början, utan det är med ett ord den fonderade
statsskulden jag tagit i betraktande. På det sättet hafva vi tagit
emot och förvaltat arfvet från det gamla representationsskicket,
oaktadt under denna tid de lyckligaste konjunkturer vi någonsin
upplefvat varit rådande i afseende på jordbruk, handel och näringar
i vårt land. Ja, jag tror till och med att vi i det afseendet
icke kunna uppvisa något motstycke till åren 1872—1875, ty vi
hafva under dessa år icke drabbats af någon missväxt — möjligen
i någon del af landet mer eller mindre god skörd, men någon
missväxt har icke inträffat — och man har derjemte dragit in enormt
stora summor af utländska penningar. Detta oaktadt befinner
sig ställningen vid 1878 års slut och nu så förtviflad, att man
behöfver vidtaga en sådan utomordentlig åtgärd, som den nu
ifrågasatta.

Jag för min del får säga, att landets framtid visar sig så
mörk för mig, att jag knappast vågar tänka ett år framåt. Men
jag måste följa med strömmen, jag, som alla andra. Yi få vigilera
oss fram, så länge det kan gå, hvilket blifvit så modernt
i vår tid, och blott söka att vidtaga åtgärder för att kunna uppehålla
oss till nästa riksdag. Men blir ställningen då bättre? Nej,
ty huru gerna jag än önskar det, befarar jag att den är än sämre,
ty man har åtminstone icke exempel på att två i afseende på
skörden så goda år som det förflutna följa efter hvarandra. Om
vi således nu få ett mindre gynsamt år — icke missväxt —-så vill jag fråga: huru skall ställningen då te sig vid nästa
års början, då Riksdagen åter sammanträder? Jag tror icke att
vi med de åtgärder, som nu äro föreslagna, kunna undanrödja
den mörka tafla af framtiden, som vi nu hafva framför oss, om
vi se ställningen sådan den verkligen är. Jag vet visserligen,
att man nu liksom förr skall försöka att dölja det mörka genom
några ljusa dimfigurer och på så sätt skapa en lycklig ställning
i fantasien, men verkligheten qvarstår dock lika mörk och hotande.

Efter hvad jag nu yttrat, torde det väl förvåna en och hvar
i denna Kammare, att jag inom Utskottet varit med om det förslag,
som föreligger i en reservation, afgifven af några bland Utskottets
medlemmar, hvaribland äfven jag befinner mig. Jag får
då till förklaring säga, att, huru innerligt jag än skulle önska
att kunna afslå hela förslaget och låta saken utveckla sig på ett

Onsdagen den 7 Maj, f. m. 45 Nso 53.

naturligt sätt, hvarigenom vi åter skulle kunna komma på fast Om bildande
mark, jag dock tror, att jag och de med mig liktänkande icke ?
äro nog starka för att kunna afsla den Kongl. propositionen. y^d.

Mitt uppträdande afser icke heller det ringaste klander mot rege- (Forts.)
ringen, som framkommit med ifrågavarande proposition, enär detta
förslag synes mig vara en åtgärd, hvarigenom regeringen ville
omintetgöra de vilda spekulationerna och agitationerna för inköp
af enskilda jernvägar, och jag vill derföre också taga fasta på
det yttrande från statsrådsbänken, att den nu föreslagna åtgärden
skulle utgöra en säkerhetsventil, hvarmed — så fattade jag åtminstone
meningen — man skulle söka att afvärja ett annat ondt,
och det är också från den synpunkten jag utgått, då jag varit
med om eu sådan reservation. Jag finner nemligen ställningen
vara sådan, att det icke är fråga om hvad man ville göra, utan
att frågan gäller att taga det minsta möjliga onda, för hvilket
man kan hoppas att få majoritet inom Riksdagen. Det är derför
jag varit med om en sådan åtgärd, ehuru jag är fullkomligt öfvertygad
om, att den blott hjelper för några månader och att vi vid
nästa riksdag hafva ännu större svårigheter satt bekämpa än nu.

Men, som sagdt, jag var tvungen att göra det för att mota ett
värre ondt.

Nu skiljer sig min och fleres reservation från Utskottets förslag
i åtskilliga högst väsentliga delar, likasom den äfven skiljer
sig något från Kongl. Maj:ts förslag. Jag ber att i största korthet
få redogöra för dessa skiljaktigheter och på samma gång få
angifva de skål, som hafva föranledt desamma.

Reservationen skiljer sig då först i fråga om beloppet af den
ifrågavarande fonden. Kongl. Maj:t har nemligen föreslagit högst
30 millioner, Utskottets majoritet 23 och reservanterne 20.

Siffran 30 millioner har hittills blifvit antagen såsom den enda
saliggörande. Kongl. Maj:t har dock iakttagit den försigtigheten
att i sin proposition använda uttrycket högst 30 millioner. Men
hur har man kommit till denna siffra? Jo, på det sätt, att i
fjor väcktes några motioner om anvisande af ett belopp af 30
millioner kronor för enahanda ändamål med det, hvarom nu är
fråga. I en reservation emot Stats-Utskottets utlåtande öfver
dessa motioner förekom samma siffra. Och i år äro likaledes
motioner väckta om lika belopp för lika ändamål. Men någon
utredning huru man kommit till denna siffra finnes icke. Den
är tagen på en slump, men omtalad så-många gånger, att man
till slut tror den vara den enda rigtiga siffra, som kunde komma
i fråga, och ingen har, så vidt jag vet, ens försökt att göra beräkningar,
huru vida den vore rigtig. När frågan behandlades
på afdelningen inom Utskottet, begärde man upplysning om huru
stort belopp obligationer af beskaffenhet att kunna belånas i den
fond, hvarom här är fråga, funnos hos de inrättningar, som efter
förslaget vore berättigade att belåna dem. Man fick då till svar,
att dessa obligationer motsvarade ett värde af 27,681,000 kronor,
obligationerna dervid beräknade till sitt nominella värde. När
vi, enligt reservationen, icke vilja berättiga till belåning alla de

S:o 58.

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om, bildande obligationer, som Kongl. Maj:t tänkt sig skola blifva delaktiga i
»h* ^oteki- ^en ifrågavarande fonden, utan vilja undantaga sådana obligationer,
a fena. hvilka äro utfärdade af bolag, hvilkas jernvägar icke äro öppnade
(Forts.) för trafik, kommer denna summa derigenom att minskas högst betydligt.
När dertill kommer, att dessa obligationer äro upptagna
till sitt nominella värde och att man icke kan påräkna att de
skola kunna belånas till fulla värdet utan efter lägre kurs, reduceras
beloppet än ytterligare. Tager man härjemte i betraktande,
att icke alla banker äro i den ställning, att de behöfva lån ur
den ifrågavarande fonden, minskas beloppet ännu mer. Dessutom
är att märka., att af dessa obligationer icke alla äro af den beskaffenhet,
att de behöfva någon utomordentlig åtgärd för att
belånas, utan att det lyckligtvis finnes jernvägsobligationer. som
hafva kurs och äro lätt säljbara en sådan åtgärd förutan. Äfven
denna omständighet bidrager till summans minskande. Man kan
under sådana förhållanden icke komma ens till en summa af 20
millioner, med mindre jernvägsbolagen vilja förvandla något af
sin sväfvande skuld till obligationsskuld. Vilja de icke detta,
kommer man blott till ett belopp af 13 å 14 millioner. Efter min
tanke kan således summan saklöst nedsättas till 20 millioner.

Äfven i ett annat hänseende skiljer sig reservanternes förslag
från Utskottets. Reservanterne hafva nemligen varit af den åsigten,
att den ifrågasatta åtgärden, såsom varande helt exceptionel, borde
betraktas såsom en inom Riksgäldskontoret helt och hållet fristående
affär, hvilken icke finge sammanblandas med Riksgäldskontorets
öfriga upp- och utlåningsrörelse. Detta har Utskottet
icke funnit nödigt. Utskottet har i stället tänkt sig att affären
skulle behandlas såsom hvarje annan Riksgäldskontorets lånerörelse;
och sålunda skulle man få en sammanblandning, som
blefve svår att reda. Jag tror, att, när man beslutar en i och
för sig ovanlig åtgärd och öfverlemnar åt Riksgäldskontoret densammas
utförande, bör man icke sammanblanda den med Riksgäldskontorets
öfriga ordinarie göromål, utan sköta denna låneaffär
helt och hållet fristående från andra Riksgäldskontorets
ordinarie åligganden.

Reservanternes förslag skiljer sig vidare från Utskottets derutinnan,
att i reservationen föreslås, att lånet skulle blifva inhemskt,
på sätt Kongl. Maj:t också föreslagit, ehuru i reservationen
uteslutits Kongl. Maj:ts förslag, enligt hvilket obligationerna
skulle vara evalverade i utländsk myntsort. Detta uteslöts derföre,
att en sammanställning af bankernas rapporter utvisar, att
den förlägenhet, hvari vi för närvarande befinna oss, förorsakas
ej så mycket af brist på penningar i landet, som icke mer af
brist på förtroende. Reservanterne trodde således, att derigenom
att de enskilda bankerna finge på Riksgäldskontoret öfverflytta
obligationer, som de icke kunde sälja och till följd af deras ringa
värde icke kunde hypotisera i utlandet, samt i utbyte taga statens
obligationer, hvilka bankerna kunde sälja eller belåna när
och hvar som helst, så skulle man på detta sätt lika mycket och
på ett mera naturligt sätt underlätta rörelsen, än om Kongl. Maj:ts

Onsdagen den 7 Maj. f. m.

N:o 58.

förslag oförändradt bifölles, och derjemte undanrödja äfven den Om bildande
invändning från fullmäktiges i Riksgäldskontoret sida. att vår?
utländska kredit skadas om obligationerna evalveras i utländskt *’

mynt, men måhända utbjudas till försäljning på den utländska (Forts.)
marknaden af de enskilda bankinrättningarne. Ett ytterligare
skäl, hvarföre detta lån enligt min tanke bör och kan upptagas
i svenskt mynt, förefinnes äfven. Man påstår att den förlägenhet,
hvari några af de enskilda bankerna redan befinna sig, och ytterligare
befaras komma, beror derpå, att de befara det de, som
hafva sina penningar insatta i bankerna, skulle taga tit dem eller
derpå att bankerna äro rädda för att få sin utländska kredit
uppsagd, och skall detta vara orsaken till den penningeknapphet,
som förefinnes i den allmänna rörelsen, oaktadt bankinrättningarne
ligga med stor kassa och mycken obegagnad sedelutgifningsrätt;
d. v. s. bankinrättningarne hafva godt om penningar, men
våga ej hålla dem allmänheten tillhanda. Nu föreställer jag mig,
att, så länge svenska staten har kredit och med framgång kan
uppträda såsom lånesökande i utlandet, lärer ingen utländsk långifvare
neka att emottaga svenska statens obligationer såsom
hypotek för utländsk kredit, i händelse enskilda bankerna skulle
behöfva anlita sådan kredit. Hvad vidare angår dem, som hos
bankerna hafva medel innestående, så är jag öfvertygad om att
allmänheten icke tager ut sina depositioner i ändamål att skrinlägga
penningarne, utan att, om man tager ut sina penningar, så
deponerar man dem antingen i en annan bank eller utlånar dem
mot säkerhet eller helst köper statsobligationer, om sådana finnas
att köpa. Jag tror således, att, om allmänheten från banken uttager
sina der deponerade medel, så skall den helst se att den
blifver i tillfälle att derför få köpa statens obligationer, och härigenom
finge man kapitalen lösgjorda, på sätt ock i den Kongl.
propositionen framhålles. Men, säger man, om ingen tager ut
sina deponerade penningar, då finnes ju ingenting att köpa statsobligationer
för. Då, svarar jag: få de enskilda bankinrättningarne
behålla depositionerna, så behöfva de icke heller någon
hjelp af staten för att sättas i tillfälle att utbetala dem. Och få
bankerna bibehålla de hos dem innestående medel, så kunna de
nog hjelpa de lånesökande.

Jag tror derföre att, om vi nödvändigt skola upptaga ett nytt
statslån, vi mycket väl kunna göra det inom landet och dymedelst
visa utländingen att, när vi komma i tillfällig penningeförlägenhet,
vi söka hjeipen hos oss sjelfva och icke behöfva anropa dess
hjelpsamhet. Eller är icke ett uppträdande på den utländska lånemarknaden
det samma som att säga till utlandet: “vi hafva kommit
i en ytterst dålig ekonomisk ställning derigenom att vi icke kunna
afyttra våra förnämsta exportartiklar till pris som vi anse höga
nog och derföre att våra jernvägar icke bära sig, hjelp oss ur
denna förlägenhet så att vi icke behöfva minska vår import, och
iakttaga en klokare hushållning!" Jag tror icke att vårt anseende
skulle stiga genom ett sådant tillvägagående. Yi hafva hitintills
endast lånt, som det hetat, för produktiva ändamål, och då hafva

N:0 53. 48 Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om bildande vi kunnat bibehålla förtroendet hos långifvarne i utlandet, men

iZsZpiTeZ-hur sår det om man lånar för ett ändamål sådant som detta?

‘ fond. Dessutom skiljer sig reservationen från Utskottets förslag i

(Forts.) det hänseendet, att vi vilja upptaga ett särskidt lån för detta särskilda
. ändamål, under det Utskottets majoritet vill bereda tillgång
till för jernvägshypoteksfonden erforderliga medel genom att
sälja återstående osålda obligationer, tillhörande vare sig 1872 års
i riksdaler riksmynt förskrifna statslån eller 1875 års i tyska
riksmark förskrifna statslån eller 1878 års i pund sterling och
francs förskrifna statslån. Jag har redan förutnämnt, att jag
för min del omöjligt kan vara med om ett sådant förslag, då jag
anser _ att det står i rak strid mot de med våra utländska långifvare
ingångna kontrakt. Jag behöfver derföre icke spilla många
ord på förslaget i denna de], utan vill härom endast säga, att jag
vill, att, så länge vi låna penningar, vi skola ärligt och redbart
uppfylla våra af sådan anledning ingångna förbindelser men icke
söka att bakom skyddet af ett svepskäl lura utländingen och derigenom
för framtiden skada såväl vår heder som vår kredit.

Vidare skiljer sig vår reservation från utskottsmajoritetens
förslag i det hänseendet, att vi vilja inskränka belåningen af jernvägsobligationer
till sådana, som äro utfärdade af jernvägsbolag,
hvars banor blifvit öppnade för allmän trafik. I detta afseende
skiljer sig vår reservation så väl från Utskottets som Kong!.
Maj:ts förslag. Jag vet mycket väl, och det har Utskottet också
sagt, att derigenom skulle man nödgas neka hjelp just der den
vore bäst behöflig. Men för min del kan jag icke vid lånets beviljande
taga i betraktande, huruvida den eller den banken är i
förlägenhet, utan jag måste taga frågan från en vidsträcktare
synpunkt, nemligen ur det allmännas intresse, och att staten derföre
skall beredas full säkerhet för de lån, han utlemnar. Nu
förstår jag icke, huru man skall kunna bestämma dessa obligationers
värde, då säkerheten för tillfället består i en vara, som icke
är färdig. Jern vägsbolagen utfärda ju obligationer, och såsom
säkerhet för dessa pantförskrifva de sina jernvägar. Men om
dessa icke äro färdiga och icke heller någon garanti finnes för
att de skola blifva det, så vet jag sannerligen icke, huru man
skall kunna bestämma obligationernas värde. Och om man lemna!-lån mot säkerhet af en icke fullbordad jernväg, kan staten lätt
råka ut för obehagliga förvecklingar icke allenast i det afseendet
att staten riskerar att icke få tillbaka sina penningar utan äfven
i det afseendet, att andra olägenheter kunna uppkomma derigenom
att bolaget råkar på obestånd innan jernvägen blifvit fullbordad.
Jag tror derföre att det är af allra högsta vigt, att inga
andra obligationer få belånas än sådana, som äro utfärdade af
jernvägsbolag, hvilkas banor blifvit öppnad för allmän trafik.
Och jag tror att det finnes många sådana bolag. Jag ser saken
från det allmännas bästa, och jag kan derföre icke af några konsiderationer
för den banken eller det bolaget göra någon eftergift
i hvad jag i detta hänseende anser nödigt för betryggande af
statens rätt och säkerhet.

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Utskottet har vidare föreslagit den förändring i det Kongl.
förslaget, att man äfven skulle ega rätt få belåna af jernvägsbolag
utfärdade skuldförbindelser. Äfven i detta afseende skiljer sig
reservationen från Utskottets hemställan och fasthåller vid hvad
Kongl. Maj:t föreslagit. Emellan af jernvägsbolag utfärdade
obligationer och skuldebref förefinnes en väsentlig skilnad med afseende
å fordringsbevisets säkerhet. Hvad skuldebrefvet beträffar,
har staten nemligen icke någon kontroll öfver, till huru stort
belopp bolaget utfärdat sådana förbindelser. Obligationslån deremot
kan bolaget icke upplägga utan att dertill ega Kongl. Maj:ts
tillstånd. Man får här således veta, huru mycket obligationer bolaget
fått släppa ut. Och det ligger ju alltid en viss trygghet
för bolagets fordringsegare uti den omständigheten, att man med
säkerhet känner huru stor bolagets obligationsskuld är. Men belånar
man bolagets enskilda skuldförbindelser, så har man inga
säkra garantier. Man vet nemligen icke till huru stort belopp bolaget
redan utfärdat skuldförbindelser och hvilka vilkor det gifvit
långifvarne. Dessutom, om man frånträder Kongl. Maj:ts förslag
i detta hänseende, så får hela åtgärden en helt annan karakter
än Kongl. Maj :t dermed afsett. Den får då karakteren af att
man vill hjelpa enskilda personer och icke den allmänna rörelsen.
Men detta är icke meningen. Jag tror icke heller att någon bankstyrelse
skulle gå så lättsinnigt till väga, att den lemnar lån till
bolag emot bolagets blotta revers utan personlig borgen af bolagets
styrelsemedlemmar eller andra vederhäftige personer. Det
är således icke bolaget man skulle komma att hjelpa genom att
bifalla Utskottets förslag i denna del, icke heller bankinrättningar,
utan staten skulle helt enkelt komma att åtaga sig de förbindelser,
som enskilda personer iklädt sig till banker och inrättningar,
ty skuldförbindelser med proprieborgen af enskild person äro icke
af annan beskaffenhet än hvarje annan förbindelse, som banken
har, för utestående fordran af enskild person eller af andra bolag.
Genom att bifalla hvad Utskottet i detta afseende föreslagit
skulle man således med det stora allmänna intresse, som denna
fråga innebär, sammanblanda ett enskildt intresse. Men till något
sådant vill jag icke medverka.

Den nu föreliggande frågan är så stor och af så vigtig beskaffenhet,
att man derom skulle kunna tala nästan huru mycket
som helst. Men då jag är öfvertygad om att många andra af
Kammarens ledamöter äfven vilja yttra sig och jag deraf möjligen
kan få anledning att till bemötande upptaga ett eller annat
yttrande, så slutar jag nu med det yrkandet, att Kammaren måtte,
med afslag å såväl Kongl. Maj:ts som Utskottets förslag, godkänna
den af mig m. fl. ledamöter af denna Kammare i ämnet
afgifna, vid betänkandet fogade reservation. Om, som jag förmodar,
ett förslag framkommer till en ändring i reservationen, skall
jag icke sätta mig deremot, men för närvarande yrkar ia2 rent
bifall till densamma.

Herr Nils Petersson: Då jag, såsom herrarne behagade
Andra Kammarens Prot. 187d. N:o 53, 4

tf:o 63.

Om bildande,
af en jernvägshypotekifond.

(Ports.)

N:o 58. 60

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

Om bildand» finna af betänkandet, reserverat mig emot Utskottets hemställan
a- T je>t"k * denna punkt utan att angifva orsakerna härtill, anser jag mig
tagSfond.e * pligtig anföra de skäl, som gjort att jag icke kan dela utskotts(Forts.
) majoritetens åsigt och icke heller kan instämma med mina öfriga
utskottskamrater från denna Kammare uti deras reservation.

Att det förefinnes ett behof för många verk och inrättningar
att få penningelån och att en viss förlägenhet i ekonomiskt afseende
råder, derpå kan man väl knappast tvifla, då man läser
den Kongl. propositionen och de många enskilda motioner, som i
samma syfte blifvit afgifna. Jag har derföre gjort mig den frågan:
hvad är orsaken till detta olyckliga förhållande? Då således,
hvilket icke kan bestridas, något är i olag uti vårt kreditsystem,
bör man se till hvarifrån detta onda härleder sig. Det
är ju alldeles gifvet att, då man genom att bygga så mycket jernvägar,
som vi under senare åren gjort, läst fäst ofantliga kapital,
och äfven i andra afseenden öfverspekulation inträffat, ekonomiska
svårigheter en gång skola uppkomma. Och hvad har då
varit anledningen till det myckna jernvägsbyggandet och öfverspekulationen
i öfrigt? Jo, öfverflöd på penningar. Och härtill
äro våra privatbanker till stor del skuld derigenom att de utsläppt
i rörelsen dessa ofantliga sedelmassor, som noga taget icke
kunna betraktas såsom penningar. Detta har gjort vår olycka;
ty sedan svenska nationen en gång fått smak på dessa öfverflödspenningar,
har aptiten retats och man har derföre, sedan de penningar
man haft i handom tagit slut, upptagit nya lån för nya
industriella företag. Mine herrar, allt som går till öfverdrift straffar
sig sjelft. Jag har derföre kommit till den åsigten, att man
icke skall bota ifrågavarande kris genom att fortsätta på samma
sätt som hittills. Jag tror nemligen icke att man härigenom kan
åstadkomma något lyckligt resultat i detta hänseende. Vår skuldsättning
i utlandet är för vårt land en verklig olycka. Ja men,
svarar man mig, det finnes andra stater, som göra på samma sätt,
och det är val icke farligare för Sverige än för dem. Jag vilt
då anföra såsom exempel tvenne land, hvilka båda äro skuldsatta,
de äro England och Turkiet. Huru förhåller det sig då
med dessa staters skuld? Jo, den ena staten är ett välmående
land och reder sig godt med sin skuld, som till större delen är inhemsk
men den andra har man länge kallat den sjuke mannen.
Tager man i betraktande, hurusom det gått till vid hvardera landets
skuldsättning så, om England hade tagit utländska lån, hade
det säkerligen icke gått så val, och Turkiet, som just begagnat
sig af utländska lån, är alldeles ruineradt. Jag hoppas att jag
icke får upplefva den dag, då Sverige kommer att kallas den
sjuke mannen. Nej, mine herrar, viljen I göra skulder, gören dem
då på samma sätt som England, gören dem på ett nationalekonomiskt
klokt sätt, gören dem förståndigt. När den utländska
skuldsättningen har bragt en så stor stat som Turkiet på fall,
skall den göra det äfven med Sverige, om vi gå till väga på
samma sätt. Det är derför, jag icke kan gifva mitt bifall till
ökande af den utländska skulden. Yi hafva så länge gått utför

Onsdagen den 7 Maj, f. m.

N:ö 53.

ett sluttande plan, att man nu snart borde inse, att det kan vara Om badande
tid att vända. Möjligen skulle jag kunna vara benägen att,
ligt den siste talarens förslag, söka bilda ett inhemskt lanetonds- fund.
system och på samma gång upphjelpa den allmänna rörelsen. Men (Forts.)
jag är öfvertygad, att man derigenom icke skulle vinna det önskade
resultatet utan endast få en galgenfrist på ett år, hvarefter
ställningen åter skulle blifva lika svår.

I likhet med den föregående talaren skulle jag kunna hafva
många ord, som nu ligga på mitt samvete, att säga Kammaren,
men jag märker, att Kammaren alls icke hör på hvad jag säger.

Då hvar och en väl redan i denna fråga bildat sig en sjelfständig
öfvertygelse, kunde det väl också synas onödigt att deri yttra
sig, men jag har ansett nödigt att få i protokollet antecknadt, att
jag aldrig vill vara med om att bifalla ett förslag till ökad utländsk
skuldsättning.

Jag yrkar således afslag å denna punkt.

Herr Mejenqvist instämde med Herr Nils Petersson.

Som tiden långt framskridit och ytterligare åtskillige ledamöter
anmält sig vilja afgifva yttranden i det förevarande ämnet,
uppsköts den vidare öfverläggningen till kl. 7 e. m., då detta
sammanträde, enligt derom utfärdadt anslag, komme att fortsättas;
och åtskildes Kammarens ledamöter kl. % 3 e. m.

In fidem
H. A. Kolmodin.