RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1879:47)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1879. Andra Kammaren. N:o 47.

Torsdagen den I Maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de i Kammarens sammanträden den 23 och 24 nästiidne
April förda protokoll.

§ 2.

Föredrogs och bordlädes för
Enskilda Utskotts Betänkande N:o
Utskotts Utlåtanden).

andra gången Andra Kammarens
1 (N:o 19 i samlingen af Tillfälliga

§ 3.

Förekom till afgörande Lag-Utskottets Utlåtande N:o 27. i anledning
af Kongl. Majrts nådiga proposition med förslag till la» om
dikning och annan afledning af vatten.

... ,H®rr ,Berf ’ 80m anmält sig vilja afgifva förslag i fråga om sättet
för detta ärendes föredragning, blef för sådant ändamål uppropad och
yttradei Jag tager mig friheten att vördsamt hemställa:
att den föreslagna lagen må paragrafsvis föredragas,
att hvarje kapitels öfverskrift må föredragas efter det de dertill
hörande paragrafer blifvit behandlade,

att förslagets titel och derefter Utskottets hemställan om förslagets
antagande må föredragas först sedan hela förslaget blifvit
genomgånget, samt

att, för den händelse förslaget i någon eller några delar skulle
komma att till Utskottet återförvisas, Utskottet må lemnas öppen
ratt att, vid ärendets förnyade behandling, i afseende å de para §-riÅ

hJika mä hafva blifvit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jemkningar, som af ifrågasatta förändringar i återförvisade
delar kunna föranledas.

Andra Kammarens Prof,. 1879. N:o 47.

Angående
lag om dikning
m. m.

K:o 47.

Torsdagen den 1 Maj.

Angående
lag om dikning
m. m.
(Forts.)

Sedan öfverläggningen rörande föredragningsordningen härmed förklarats
slutad, biföll Kammaren hvad Herr Berg i sådant afseende
föreslagit; och skedde derefter uppläsning af § 1 i det af Utskottet
framlagda förslag till lag om dikning och annan afledning af vatten.

Nämnde paragraf bifölls.

För $ 2 hade Utskottet föreslagit följande lydelse:

“Finnes dike, som någon för sin jord upptaga vill, blifva till
nytta jemväl för annans jord, och åsämjas de ej om dikningen; då
hafre han vitsord, som dike äskar; och vare en hvar, som för sin
jord af diket har nytta, skyldig att i mån deraf taga del i hela dikesanläggningen,
dock att den, som icke fordrat dike, ej må vidkännas
större bidrag än som svarar mot den nytta hans jord genom diket
beredes.

Ej må någon med större dilcningskostnad betungas än som skulle
erfordras för torrläggning af hans egen jord till fyra fots djup."

Motsvarande paragraf lydde i det af Kongl. Maj:t afgifna förslaget
sålunda:

"Finnes dike, som någon för sin jord upptaga vill, blifva till
nytta jemväl för annans jord, och åsämjas de ej om dikningen; då
hafve han vitsord, som dike äskar; och vare eu hvar, som för sin
jord af diket har nytta, skyldig att i mån deraf taga del i dikningen,
dock att den, som icke fordrat dike, ej må vidkännas större bidrag
än som svarar mot den nytta hans jord genom diket beredes."

Enligt anteckning å Utlåtandet, voro reservationer i afseende på
ifrågavarande paragraf inom Utskottet anmälda dels af Herr von
Gegerfelt, dels af Herr Thomasson, dels af Grefve Mörner, dels af
Herr Lindgren, dels af Friherre Hamilton och Herr Lothigius, dels
af Herr Torpadie, dels ock slutligen af Herr Bibbing, hvilken sistnämnde
yrkat, att paragrafen måtte erhålla följande, af revisionssekreteraren
Annerstedt i “särskildt yttrande" vid Nya Lagberedningens
“förslag till förordning angående torrläggning af jord" formulerade
lydelse:

"Finnes dike, som någon för sin jord upptaga vill, blifva till
nytta jemväl för annan, genom hvilkens jord diket upptages, skall
skyldigheten att i dikningen deltaga dem emellan fördelas, efter ty
hvardera för sin jord af diket nytta hemtar; dock må ej den, som.
icke fordrat diket, betungas med dikningsskyldighet utöfver nyttan
för sin jord."

Sedan Utskottets förslag blifvit uppläst, anförde

Herr Åberg sson: Den nu föredragna andra § i föreliggande lagförslag
innefattar sjelfva grundprincipen för hela kapitlet om dikning, och den
är sålunda af största vigt. På det att man må rätt förstå det föreslagna
stadgandet och dess förhållande till den gamla lagen äfvensom till det
ändringsförslag, Utskottet framstält, vill jag nu försöka att tydliggöra,

Torsdagen den 1 Maj.

N:# 47.

hvari dessa olika förslag skilja sig från hvarandra. Den gamla lagens
bestämmelser angående dikningsskyldigheten återfinnas i 6 kap.
2 och 3 §§ Byggningabalken af 1734 års lag. I 2 § af nämnda
kapitel heter det nemligen: "Allé i by skola hålla aflopps- och floddiken
efter deras egor“, hvarjemte i 3 § föreskrifves, att der grannars åkrar
ligga vid hvarandra, grannarne skola hafva hälft dike hvardera, men
att, om bys diken möta annan bys diken, hvar och en skall gräfva
tipp dike genom sina egor.

Man har i allmänhet ansett, att båda dessa stadganden afsåge
den gamla odaljorden, och vid den tid, då 1734 års lag skrefs, tänkte
man icke mycket på större odlingsföretag. Det var således hufvudsakligen
med afseende å gammal odaljord, som det stadgades att, när
dike ginge mellan två egares mark, egarne skulle deri deltaga till
hälften hvardera, men att, om dike skulle dragas genom en öfres
egoområde och in på nedanför liggande egor, hvar och en skulle
gräfva upp dike på sin åker. Den, hvars mark var belägen ofvanför,
egde sålunda absolut rätt att fordra, att den nedanför liggande
skulle dika undan, Där den nedres mark var åker. 1 tillämpningen
har detta stadgande olika tolkats. Man har påstått, att det icke
kunde tillämpas, när den öfres mark bestod af utmark eller odlingsbar
jord och den nedres utgjordes af åker, samt sålunda att den,
som hade utmark eller odlingsbar jord, hvilken var belägen ofvanför,
icke gent emot egare af nedanför liggande åker kunde påyrka dikning.
Andra åter hafva påstått, att detta stadgande, “när bys dike
möter annan bys dike*1, skulle så tillämpas, att äfven den, som hade
ofvanför liggande ''odlingsbar mark, skulle mot egare af nedanför liggande
åker kunna yrka, att denne skulle dika undan öfver sin mark.

Vidare innehåller detta gamla stadgande att, “om man lägger
dike genom sitt gärde eller äng, och möter annan bys äng, hjordavall
eller annan byamark, der må den by ej hindra vattnets aflopp**,
och i detta fall kunde egare af nedanför liggande mark möjligen förpligtas
att med egaren af den ofvanför liggande deltaga i dikning.
Detta stadgande afser endast det fall, att den ofvanför liggande marken
består af åker eller äng och den andres af äng eller utmark. I
sådant fall har den, hvars mark ligger ofvanför, och hvarifrån vattnet
skall afledas öfver den nedanför liggande utmarken, kunnat fordra,
att egaren åt denna mark skulle deltaga i kostnaderna för vattenafledningen
öfver den nedanför liggande jorden och skulle i detta
afseende domaren i brist af åsämjande lägga dem emellan som nyttigt
och nödigt pröfvades. Den ofvanför liggande har sålunda enligt den
gamla lagen dikes-vitsord mot den nedanför liggande, och dikningsskyldigheten
är sålunda fördelad, att, om den nedanför liggande möter
med åker, den andre har rätt att fordra, att han dikar undan,
men, om han möter med mark som icke är åker, begge kunna komma
att gemensamt dika på den nedanför liggande jorden. Den nedanför
liggande är deremot, enligt nu gällande lag, aldrig skyldig att deltaga
i dikning af ofvanför liggande jord.

Nu har man ansett, att denna lag behöfde förbättras, emedan
den icke tillfredsstälde jordbrukets kraf. För min del har jag gjort

Angående
lag om dikning
m. m.

(Forts.)

N:o 47.

Torsdagen den 1 Mai.

Av gående
lag om dikning
m. tv.
(Forts.)

den fråga, i hvilket afseende jordbrukaren är missnöjd med deri gamla
lagen. Jag har härpå fått till svar, å ena sidan, att, till följd af den
gamla lagens stadgande, det icke för den ofvanför liggande alltid vore
möjligt att bringa ett dikningsföretag till stånd, när diket behöfde
framdragas genom nedanför liggande mark och att, äfven om han
kunde åvägabringa dikesanläggningen, det vore mycket svårt att.
oaktadt den nedanför liggande hade nytta af företaget, förmå denne
att deltaga i kostnaderna för detsamma — samt, å andra sidan, att
det egentliga intresse, som genom dikningslagstiftningen borde tillgodoses,
vore det att åstadkomma systematiskt ordnade dikningsföretag
i stort, hvilka icke, enligt den gamla lagen, skulle kunna genomföras.

För att befrämja lagstiftningens fortgång i begge dessa rigtningar
har nu föreliggande lagförslag framkommit. Jag ber nu först att få
redogöra för Kongl. Maj:ts förslag. Dess hufvudsyften innefattas i
förslagets 2 och 3 §§. Principen är den, att, om någon vill för sin
jord upptaga dike, som kan blifva nyttigt för annans jord, och de ej
åsämjas om dikningen, den skall hafva vitsord, som dike äskar, och att
hvar och en är pligtig att i dikningen deltaga i den män han deraf
för sin jord har nytta. I tredje paragrafen får man veta, att nyttan
för ett visst jordområde af ett till anläggande föreslaget dike skall
anses vara för handen, der jorden icke utan dikets anläggning kan
torrläggas till fyra fots djup. Då man nu tänker på, huru dessa
grunder skola tillämpas, måste man först söka göra klart för sig, huru
man skall kunna beräkna, hvilken jord har nytta af ett dikningsföretag,
för att derigenom bestämma, hvilken jord skall deltaga i kostnaderna
derför, och man sväfva!’ till en början i tveksamhet — åtminstone
gjorde jag det — huru stort omfång det område skall anses
hafva, som är skyldigt att deltaga i ett visst dikningsföretag. För
att söka klargöra detta, ber jag att få redogöra för hvad som kan
menas med nytta i detta fall, och jag vill för den skull anföra ett
specielt exempel. Jag tänker mig då, att den mark, der dike till fyra
fots djup skall gräfvas, går, såsom vanligtvis är fallet, genom flere
egares områden, af hvilka egare jag vill kalla den öfverst liggande
A, den der nedanom liggande B, den följande C o. s. v. nedåt. Om
då t. ex. C vill dika genom sin mark, för att få den torrlagd, är det
hans skyldighet att ensam bekosta denna dikning på sitt område, såvida
icke, efter de grunder, som sedermera skola omförmälas. de ofvanför
liggande jordegarne A och B äfven kunna tvingas att dika. När C
kommer till rågränsen, der D:$ mark möter, finner han, att vattnet
från hans mark icke kan rinna undan, om han icke får fortsätta
dikningen på de nedanför liggande egorna. Fortsätter han då dikningen,
får äfven D:s mark nytta af företaget, hvarför C finner det
ganska billigt, att B skall deltaga i kostnaderna derför. Enligt Kongl.
Majrts förslag skulle nu D vara skyldig deltaga i kostnaderna för
detta dikningsföretag i den mån, han af samma företag har nytta.
Denna nytta beror deraf, i hvad mån D:s jord genom den för C nödvändiga
dikningen blir befriad från vatten. Om man nu tänker sig,
att från botten af detta fyra fots djupa dike vid sjelfva rågränsen en
linie dragés vågrätt eller med en obetydlig lutning under våglinien

Torsdagen den 1 Maj.

N:c 47.

öfver den nedanför liggande marken, finner man botten af det dike,
som skall gifva fall åt det ofvanfrån kommande vattnet. Således kan
den nedanför liggande markens egare icke af den ofvanför varande
jordegaren tvingas att gräfva fyra fot djupt på den nedre marken, utan
blott så djupt, att vattnet rinner undan från den öfres mark, och den
öfre jordegaren är icke skyldig att på den nedres mark deltaga i
gräfning på större djup, än som erfordras för vattnets fall. De
komma således att bilda bolag för uppgräfvande af en jordmassa, som
i dess naturliga läge kan tänkas hafva haft formen af eu kil, hvars
spets träffar jordytan på den nedres område. Men genom utgräfvande
af denna kil tillskyndas den nedre jordegaren nytta af företaget, och
han är derför enligt lagen skyldig att i kostnaden taga del. I utgräfningen
deraf skola nu jordegarne C och D deltaga i mån af den
nytta de hafva af företaget, och det blir ingeniörens sak att räkna
ut, huru stor nytta den ene och den andre har deraf. Hvad nu beträffar
den öfre jordegaren, så uppstår den frågan,: är det hela hans
jordområde ända upp, som af företaget har nytta, är det blott C, eller
icke äfven A och B, hvilka hafva nytta af dikningen? Man är till en
början och vid en flyktig tanke på saken benägen att tro, att all
ofvanför liggande jord skulle hafva nytta af dikningen; men detta är
ingalunda lagens mening. Ty enligt lagen skall den nytta, som anses
genom dikningen uppkomma, bestå blott deri, att vatten afledes, hvilket
eljest icke skulle rinna undan. Det är klart, att, om C:s jordområde
har eu utsträckning af t. ex. en half mil, det ganska ofta skall inträffa,
att den längst upp belägna delen af detta område hålles fri
från vatten äfven utan det nu ifrågavarande diket. Det är således
icke den ofvanför liggande marken i sin helhet, utan allenast de nedre
delarne, som hafva nytta af dikningen.

För att nu finna den punkt eller rättare den gräns å den öfre
jorden, till hvilken nyttan af dikningen får anses sträcka sig, skall
man gå till väga på följande sätt. Man tänker sig eu punkt 4 fot
öfver jordytan i gränsen mot den nedanför liggande jorden, och från
denna punkt eu linie dragen horisontelt upp mot den öfre jorden.
Der denna linie träffar jordytan, der träffar den också gränsen af det
område, för hvilket den öfre jorden anses hafva nytta af dikningen.
Häraf blir en följd, att, när lutningen är mycket stor, blir området,
som får nytta af dikningen, så mycket mindre. Om man t. ex. tänker
sig, att lutningen är lika med den, som vid jern vägar är den högsta
tillåtna, eller 1 fot på hundra, så är det klart, att gränsen för den
jord, som genom diket torrlägges till 4 fots djup, anträffas uppe på
C:s jord på ett afstånd af 400 fot från hans nedre rålinie. Om jorden
sålunda icke har större lutning än den obetydliga, som är tillåten vid
jernvägar, blir ju det område, för hvilket den öfre jorden deltager i
dikningen å den nedanför liggandes område, icke mera än 400 fot
bredt, räknadt från den nedre rågången.

Enligt det Kongl. förslaget är det meningen, att såväl den öfre
jordegaren skall kunna fördra, att den nedre ålägges deltaga i utdikning
af den omtalta kilen, som den nedre skall hafva rättighet att
påyrka den öfres deltagande i afseende å utgräfningen af samma kil,

Angående
lag om dikning
m. m.
(Forts.)

N:o 47.

Angående
lag om dikning
m. m.

(Forts.)

” Torsdagen den i Mai.

så att båda två hafva vitsord emot hvarandra. Häri skiljer sig det
uya förslaget från den gamla lagen, ty, såsom nyss nämndes, kunde,
enligt gamla lagen, endast den öfre jordegaren yrka den nedanför
liggandes deltagande i den dikning, den förre ville företaga å den
nedres mark. Men, som sagdt, efter det Kongl. förslaget har äfven
den nedre, som vill gräfva dike å sin mark, hvilket blir till nytta fördel!
öfre marken, rättighet att påyrka den senares deltagande deri.
Nu har man aumärkt, att denna nya princip kan blifva vådlig för den
ofvanför liggande jordegaren; och för att visa detta har man framhållit
exempel, som likväl afser ett specielt och mycket sällsynt fall,
nemligen att jorden ligger å långa sträckor helt och hållet i våglinien.
Men detta torde väl sällan inträffa, ty äfven på de största slättmarker
tinnes väl i allmänhet någon sluttning och för hvarje sluttande plan
något vattendrag, dit affall kan erhållas. Detta är förhållandet till
och med i vår största slättbygd, Skåne, hvilket landskap jag på flere
håll genomrest. Det torde ej vara många ställen, der man icke snart
nog träffar på ett vattendrag, dit lämpligt fall erhålles, så att der,
område, som kan tvingas in i dikningsföretaget, icke i allmänhet blir
så stort som man föreställer sig.

Efter detta försök till redogörelse huru förslaget skall förstås,
hvad som menas med »nytta» och hvad som utgör det i lagen bestämda
omfånget af den jord, som skall i dikningskostnaden deltaga,
ber jag att få yttra några ord om den meningsskiljaktighet, som blifvit
uttalad af Revisionssekreteraren Annerstedt och inom Lag-Utskottet
omfattad af Herr Ribbing. Denna mening står närmare den gamla
lagen. Herr Annerstedt vill nemligen icke tvinga jordegare ofvanför
eller på sidan att deltaga i dikningen, utan endast den nedanför
mötande, genom hvars område diket framdrages. Detta förslag innefattar
i alla fall en väsentlig förbättring af den gamla lagen, blir
lättare att tillämpa och är fullständigare än densamma, så att jag för
min del gerna skulle gå in på detsamma, särskildt derföre att det
på. samma gång är enkelt och klart samt icke företer de svårigheter,
hvilka i vissa fall synas möta vid tillämpningen af det Kongl. förslaget.
Emellertid vill jag, som icke är jordbrukare utan endast såsom jurist
studerat frågan, icke bestämdt afgöra, till hvilkendera meningen jag
skall sluta mig, förrän jag hört herrar jordbrukare yttra sig angående
hvilket förslag, antingen Kongl. Maj:ts proposition eller Herr Ribbings
reservation, ur jordbrukets synpunkt må vara det lämpligaste. I fall
jordbrukare tro, att det skulle innebära någon våda att antaga den
Kongl. propositionen, derför att enligt densammma den ofvanför liggande
jordegaren kan tvingas att deltaga i dikning på nedanför belägen
mark, så synes mig icke något annat att göra än att sluta sig till
Hem Ribbings reservation. Båda lagförslagen synas mig ur juridisk
synpunkt antagliga.

Deremot vill jag på det bestämdaste motsätta mig Lag-Utskottets
ändringsförslag. Jag har dermed icke velat säga, att den tanke,
som dunkelt finnes uttryckt i Utskottets förslag och som möjligen derur
kan härledas, ej kan hafva mycket för sig. Det synes mig tvertom
som om den tanke, som ligger bakom Utskottets förslag, skulle vara

Torsdagen den 1 Maj.

N:« 47.

«a konseqvent utveckling af den idén, att man bör söka att genom
lagstiftningen befrämja storartade och systematiskt anordnade dikningsföretag.
Ville man på det sättet komma ett ofantligt steg framåt,
skulle man lagstifta i deri retning, hvari Lag-Utskottets förslag går.
Men jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på de vådor, för hvilka
man i så fall skulle råka ut. Bland annat skulle den tvångsrätt, som
redan förefinnes i den nuvarande lagen och äfven ligger i den Kong!,
propositionen, ytterligare utsträckas. Det är naturligt, att tvångsrätteu
skulle blifva ännu mera utsträckt, om saken ordnas på sätt Utskottet
förestält sig. Utskottet har nemligen, såvidt jag kan förstå,
tänkt sig att, när en utdikning skall företagas, ett förslag till utdikning
af en mycket stor trakt, omfattande kanske flera socknar, uppgöra»
allt efter traktens belägenhet och tillgång till affall. Antag att
området består af tvenne socknar och att landtbruksingeniören uppgjort
dikuingsförslaget, omfattande ej blott afioppskanaler, utan äfven
sidodiken, med deras förgreningar, så skulle nu meningen vara, att de
båda soeknarne bilda ett bolag för verkställande af “hela dikesanläggningen“
och att kostnaden fördelas på jordegarne i mån af den nytta,
som genom företaget beredes hvars och ens jord. Vill man åstadkomma
eu lag, som befordrar en utveckling i denna retning, får man
göra för sig mera klart hvad som för sådant ändamål erfordras, än
Lag-Utskottet gjort. Det blir naturligtvis nödvändigt att i lagen införa
bestämmelser, huru dylika stora dikningslag skulle till omfånget
bestämmas. Det borde i lagen finnas särskilda stadganden, hurudan
proceduren ''skulle vara vid bestämmandet af området. Att rigtigt bestämma
dikningsområdet synes mig nemligen i sådant fall vara af lika
stor vigt, som det vid laga skifte måste vara att bestämma, huru stort
skifteslagets omfång skall blifva, hvilken jord skall i skiftet ingå. Nu
veta vi alla, att frågan härom är eu kardinal-fråga vid laga skifte,
•och att, innan densamma blifvit afgjord, ingenting annat får i afseende
å skiftet åtgöras. På samma sätt anser jag, att, ifall ett sådant
storartadt dikningslag skulle bildas, i första band dikningslagets
omfång måste bestämmas, — hvilken skulle ske genom en särskild
procedur inför domstolen, — innan man finge vidtaga någon annan
åtgärd i saken. Dessutom skulle det, ifall man vill bilda sådana dikningslag,
kunna ifrågasättas, huruvida icke det vore skäl att bestämma
eu viss majoritet af jordegarne inom dikningslaget, för att den
meningen, att företaget skall ske, skulle blifva gällande; ty man kan
omöjligen tänka sig en lag, som stadgade, att en jordägare skulle
kunna tvinga jordegarne i två eller tre hela socknar att inlåta sig i
ett sådant företag. Allt detta är emellertid konseqvenser af Utskottets
förslag, hvilka Utskottet icke tänkt sig.

Man bar inom Första Kammaren, såvidt jag af tidningsreferat
i frågan kunnat inhemta, mot Lag-Utskottets förslag anmärkt, att det
väsentliga felet hos förslaget läge deri, att nedanför varande jordägare
skulle kunna få deltaga i dikningen af en ofvanför hans egor
liggande mark, hviikefc enligt Kong!. Maj:ts förslag icke kunde ske.
Denna invändning synes mig dock vara mindre väsentlig, ty vill man
bilda ett stort dikningslag, deri alla deltaga i “hela dikesaniäggnin -

Angående
lag om dik
ning m. m
(Forts.)

M:o 47.

Angående
Imf) om dikning
m. m,
(Forte.)

''Torsdagen den I Maj.

gen“ i män al nyttan, blir det icke sä farligt för den nedanför liggande
jordegaren att deltaga i dikningen af marken ofvanför, då in
egaren af sistnämnde mark får i sin mån deltaga i dikningen på den
nedanför begagna jorden. Det hela skulle då betraktas såsom en samfällighet,
och alla deltaga i allt. Jag finner icke, att sjelfva grundtanken
för Utskottets förslag är alldeles oantaglig, men jag är öfvertygad
derom, att, om man vill hafva en lag om sådane storartade
dikningstoretag, den icke kan skrifvas på annat sätt, än att man först
gor ett särskilt kapitel om vanlig dikning, det vill säga sådan dikning
som ar nyttig och nödvändig för de mindre jordegarne i allmänhet,
hvithet kapitel skulle kunna blifva ungefär sådant, som Herr
‘ .^nerSi''edt föreslagit detsamma., och derefter formulerar ett andra kapitel
med stadganden om dikning af mera omfattande och systematisk
natur, hvilket senare kapitel, om det skulle utarbetas på ett fullstänningeni
* SkU 6 foranlecla ändringar och tillägg i processord Om

jag således nu lyckats ådagalägga, att man icke kan antaga
den princip, Lag-Utskottet omfattat, utan att man mycket noggrant
utveckiar densamma, torde Kammaren instämma med mig deri, att
Riksdagen under den återstående korta tiden före dess upplösning
icke skulle kunna medhinna att utarbeta en sådan lag. Men iag ser
icke något länder för, att, om Kongl, Maj:ts förslag antages, man i
en framtid, om man finner sådant behörigt, kan stifta eu särskild lag
i den retning, Lag-Utskottet tänkt sig.

Jag återkommer nu till den, enligt min tanke, väsentligaste skilnaden
emellan Kongl. Maj:ts och Lag-Utskottets förslag. Denna skilnad
består deri, att det sednare förslaget icke begränsar det område,
som skulle omfatta den af Utskottet så kallade -hela dikesanläggmngen*.
Det skulle bero på landtbruksingeniörens urskiljning att bestämma
i den saken, om Utskottets förslag, sådant det nu är, antoges.
Ln agronom, som funne det angenämt att förorda eu större
dikning, skulle i sådant fall göra dikningslagets omfång stort; han
kunde saga till tre eller fyra socknars jordegare, att de alla borde
förena sig om ett dikningsföretag, och om socknarnas invånare frågade
agronomen: huru långt sträcker sig området? så svarar han kanske:
det bestämmer jag. Jag tror icke, att detta är klokt; och skall
man derföre antaga den principen, får man hafva eu lag, som tydligare
utstakar gränserna för övningsområden Kongl. Maj:ts förslag bestämmer
deremot noggrant gränserna för dikningsföretaget. Diket
ar icke mera än ett, eller det, som sökanden vill för sin jords torrläggning
upptaga, och flera kunna icke i företaget intvingas än de,
hvilka af just det diket hafva nytta. Man vet matematiskt, hvilka
de äro, och en jordegare kan enligt samma förslag matematiskt noga
uträkna den nytta, han har af företaget, och för hvilken han är skyldig
att deri deltaga. Härutinnan eget- således Kongl. Maj:ts förslag
ett stort företräde framför Utskottets, och vid jemförelse mellan dem
bada tvekar jag icke att förorda det förra. Deremot har, såsom jag
förut sagt, hos mig förefunnits någon tvekan, huruvida man borde
antaga Kongl. Maj:ts förslag eller det af Herrar Ribbing och Anner -

Torsdagen den 1 Maj.

N:o 47.

stedt framlagda, och jag vill, såsom jag nyss nämnde, suspendera mitt
omdöme härom, tills jag fått höra någon sakkunnig jordbrukare yttra
sig i ena eller andra rigtningen.

Anser man, att Kongl. Maj:ts förslag är vådligt för den öfre liggande
jordegaren, kan man antaga Herr Ribbings reservation, men
anser man, att förslaget i detta hänseende icke innebär någon våda,
så tror jag, att det skulle vara klokt att genast bifalla Kongl. Maj:ts
förslag.

Deremot kan jag icke finna, att en återremiss till Utskottet skulle
kunna tjena till något. Förslaget har visserligen blifvit af Första
Kammaren återremitteradt, men för min del kan jag icke inse, i hvad
syfte återremissen skett. Man har derom talat hit och dit. Några
talare yrkade på rätt för jordegare, som tvungits att deltaga i dikning,
att få afsåga sig båtnaden och afstå från den jord, som torrlädes.
Jag kan dock icke tro, att detta skulle vara hufvudsyftet för
återremissen hos alla dem, som röstat derför. För min del kan jag
icke tveka att i fråga om afsägelserätten gifva Kongl. Maj:ts förslag
företräde framför Lagberedningens. Enligt min tanke skulle den ifrågasatta
rätten att afträda små jordlappar leda till mycket trassel i
eganderättsförhållandena. Kongl. Maj:ts förslag är i detta fäll, enligt
min uppfattning, mycket bättre, och jordegaren är fullt tryggad genom
tillägget i sista momentet af 2 §, der det heter: “dock att den,
som icke fordrat dike, ej må vidkännas större bidrag än som svarar
mot den nytta hans jord genom diket beredes.“ Här ligger ett korrektiv
mot allt för dyra dikningsföretag. Ingen, som är tvingad att
deltaga i eu dikning, är skyldig att till kostnaden bidraga med större
belopp än som motsvarar värdet af den jordförbättring, som genom
företaget vinnes.

På grund af det anförda tager jag mig friheten yrka afslag å
Utskottets förslag till lydelse af 2 § och bifall till Kong!. Maj:ts proposition
i denna del, men förbehåller mig att få vidare yttra mig,
om under diskussionen skulle befinnas, att herrar jordbrukare äro
mera benägna för Herr Ribbings förslag.

Herr E. G. Boström: I likhet med den föregående talaren
håller äfven jag före, att sjelfva förslagets kärna ligger i den nu föredragna
2 paragrafen. Lagberedningens och Kongl. Maj:ts förslag hafva
der etablerat en ny princip, som skall, säges det, blifva lyckobringande
för jordbruket och drifva upp detsamma till eu förut icke anad höjd.
Denna princip kan man i korthet angifva så, att en hvar är skyldig
att deltaga i dikning, han må deraf få omedelbar eller endast medelbar
nytta, och ehvad hans jord ligger nedanför, bredvid eller ofvanför
den persons jord, som äskat dikningen. Denna princip är, såsom
herrarne veta, alldeles ny. 1734 års lag känner den icke. De båda
komitéer, som förut sysselsatt sig med vattenlagen, hafva icke föreslagit
den. 1875 års riksdags Lag-Utskott, som framlade ett fullständigt,
af Riksdagen gilladt förslag till dikningslag, föreslog icke heller
denna princip. Slutligen — något som är det mest anmärkningsvärda
— finnes icke principen antagen i något främmande land, och

Angående
lag om dikning
m. m.
(Fart®.)

N:o 47.

Angående
lag om dikning
m. m.
(Forts.)

Torsdagen den i Maj.

dock veta vi, att jordbruket i många, kanske de flesta länder står
högre än hos oss. De hafva kommit derhän utan eu princip sådan
som den ifrågavarande. Hvarföre, kan man fråga, hafva icke andra
länder antagit denna princip? Jo, derföre att den våldsamt ingriper
i eganderätten och derför att det visat sig, att jordbruket
kan drifvas till en stor höjd utan att angripa eganderätten, som
ju utgör eu af samhällets grundvalar. Lagberedningen sjelf erkänner
också, att, teoretiskt taget, denna princip är origtig, man säger,
att det tillkommer en annan faktor, nemligen samhällets fordran
på förkofran eller den så kallade allmänna nyttan. När man nu läser
i motiveringen, att, ehuru visserligen mycket blifvit gjordt för landets
afdikning, mycket dock ännu återstår att göra, så skulle man
kunna draga den slutsatsen, att Lagberedningen ansett detta förhållande
orsakas af de principer, som hittills varit i vår gällande lagstiftning
erkände och antagne. Men så kan näppeligen vara förhållandet, ty
ingen lärer kunna förneka, att jordens afdikning och kultur under senare
årtionden gått ofantligt mycket framåt, utan att känna något
hinder af lagstiftningen. Orsaken hvarföre så mycket ännu återstår
att göra i detta hänseende kommer af helt andra anledningar. Den
bör nemligen först och främst sökas i landets stora utsträckning
och dess glesa befolkning samt landets kuperade natur, som föranleder
bildande af så många vattensamlingar. En annan anledning
dertill är vårt lands knappa kapitaltillgång och den omständighet
att kapitalet hos oss finner så mycket fördelaktigare placering i andra
yrken än jordbruket. I dessa omständigheter, men icke i de nu inom
lagstiftningen gällande principer, har man att söka orsaken dertill, att
ännu så mycket återstår att göra i fråga om vårt lands afdikning.

Jag tror således icke, att den nya principen betingats af de förhållanden,
som hittills varit, men ej heller att den kommer att visa
sig lyckobringande för jordbruket, och dertill dömer jag af ett par
omständigheter. Som herrarne torde veta, finnas två slag af landtbruk,
det extensiva och det intensiva. Det intensiva jordbruket söker
att på eu ringare areal genom en rikligare tillgång på rörelsekapital
och deraf betingad högre kultur frambringa hög afkastning, under det
att det extensiva jordbruket har under plog en större areal än som
står i förhållande till tillgängliga arbetskrafter och rörelsekapital. Det
gifver derföre redan i och för sig ett sämre resultat och det blifver
naturligtvis än sämre, då man erinrar sig, att kostnaden för skötseln
i många tall endast är beroende af arealen, utan att afkastningens
storlek derå inverkar. Om nu, på sätt detta förslag innehåller, eu
person, ehuru han dertill saknar krafter och förmåga, tvingas att deltaga
i ett dikningsföretag och icke har rätt att emot afstående af
mark säga ifrån sig detta, är det ju alldeles tydligt, att han med sina
knappa tillgångar, än mera förminskade genom dikningskostnaden, så
väl är urstånclsatt att så som förut sköta den areal han hittills brukat,
som ock att tillgodogöra sig deu vunna jorden. Man kommer således,
om denna lag antages, att utveckla det rent af förkastliga extensiva
jordbruket.

En annan omständighet af icke ringa vigt är, att, då någon begär
dikning, måste, enligt lagförslaget, alla som hafva del i det gemen -

Torsdagen den i Maj.

N:# 47.

samma vattenbäckenet, deltaga deri och följaktligen hela vattenbäckenet
dikas ut. Företaget får till följd deraf alltid en stor utsträckning och
då är det ju alldeles tydligt, att just denna stora utsträckning kommer
i många fäll att verka afskräckande i stället för att befrämja
afdikningar.

Det är visserligen eu sanning att, då den som vill dika har vitsord,
skall företaget ändå gå igenom, men jag vill påminna herrarne
derom, att, om flertalet af grannar icke vill dika, utöfvar detta flertal
ett visst moraliskt tryck på de öfrige, hvartill äfven kommer eu annan
omständighet, nemligen, att den, som vill dika, är skyldig att
försträcka de för de förberedande undersökningarne nödiga kostnaderna
först och främst af landtbruksingeniör med biträde af gode män, och
sedermera af häradshöfding med nämnd.

Den nya principen kommer således, efter mitt förmenande, icke
att gagna jordbruket, men den kommer ej heller att gagna jordbrukarne,
och detta synes, mig först och främst framgå af den omständigheten,
att man hädanefter vill i lagstiftningen införa ett dikningstvång.
Hittills hafva jordbrukarne sjelfva fått bestämma, hvad för dem
är nyttigt och lämpligt, men hädanefter blifver den fria pröfningen
borttagen, och vi få i stället en lag som säger, att dikning är under
alla förhållanden fördelaktigt; derföre, diken bara 1

Att den nya lagen, om den antages, äfven i andra hänseenden skall
komma att verka menligt för jordbrukaren, vinner äfven ytterligare
stöd af ett anförande, en framstående ledamot i Första Kammaren
haft. och af bvilket anförande jag anhåller att få för Kammaren uppläsa
ett stycke. Sedan talaren genomgått hela förfarandet vid ordnandet
af ett dikningsföretag, yttrar han: “På detta sätt kan en enda
någorlunda bemedlad jordegare, utan att äfventyra mera än den för
syneförrättningen nödiga kostnaden, hvilken han bör förskjuta, framtvinga
dyrbara dikningsföretag, som omfatta vidt från hvarandra skilda
egor, till och med hela socknar, och lägga tyngsta bördan för utförandet
på en mängd obemedlade eller fattige jordegare. Hans eget
bidrag behöfver ingalunda öfverstiga någon annans, och vinsten af
deu dyrbara dikningen behöfver ingalunda öfverstiga kostnaden. Eu
bemedlad person, som för sitt nöje mer än för inkomsten förvärfvar
och brukar en liten egendom, kan utan saknad undvara några tusen
kronor för att dermed köpa eu motsvarande framtida förbättring af
sin jord, men den obemedlade lägenhetsegare, hvars jord lemnar blott ett
ringa bidrag till hans och hans familjs nödtorftiga underhåll, den
hemmansegare, som för att förvärfva sitt hemman nödgats skuldsätta
sig och sin jord till det högsta möjliga belopp, kan ruineras genom
att intvingas i ett sådant dikningsföretag. Den som saknar förmåga
att anskaffa och bestrida de utgifter, hvilka hans tvungna deltagande
i företaget påkalla, får se sin jord utmätt till betalning för densammas
väntade förbättring genom dikningen, och får med förlust af så
väl jorden som dess framtida förbättring befordra jordbrukets blomstring.
Hvad är det annat än att uppoffra jordbrukaren för jordbrukets skull?*

Om jag har rätt deruti, att principen hvarken är betingad af
förut varande förhållanden eller är till nytta för jordbruket och jord -

Angående
lag om dikning
m. m„

(B1 orts.)

N:o 47.

Torsdagen den 1 Maj.

Angående
lag om dikning
m. m.
(Forts.)

brukarne och slutligen är rättsvidrig, är det ju alldeles klart, att jag
icke åt Kongl. Maj:ts förslag kan önska framgång och, då jag icke
gör detta, kan jag ännu mindre biträda Lag-Utskottets förslag, hvilket
jag anser vara ännu sämre. Enligt detta är nemligen en hvar tvungen
att deltaga i hela dikningskostnaden efter sin jordareal utan hänsyn
till om jorden varit lättare eller svårare att afdika; och följaktligen
den, som till följd af sin jords bättre belägenhet för densamma erlagt
ett högre pris, får deltaga i kostnaden till lika stor del som den, sora
till följd af sin jords sämre belägenhet erhållit densamma för ett vida
lägre pris.

Det synes mig äfven som om Riksdagen icke nu borde vara så
synnerligt benägen att antaga det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget,
då Riksdagen för icke längre tid sedan än år 1875 antog ett förslag
uti helt annan riktning, i synnerhet som man väl nu näppeligen lärer
kunna säga, att tiderna förändrats så betydligt, att man nu bör frångå
de principer, Riksdagen för fyra år sedan ansåg vara fullt
lämpliga.

Jag har såsom skäl lör att Riksdagen nu borde antaga Kongl.
Maj:ts föreliggande förslag hört sägas, att, då man nu så länge arbetat
med att få en ny lag för dikning och annan vattenafledning,
borde man, då ett sådant förslag nu erbjödes, äfven om det icke vore
fullt godt, likväl antaga detsamma och sedermera deri vidtaga nödiga
ändringar.

Eör min del tror jag dock, att saken är så pass vigtig, att man
icke af några skenfagra skäl bör låta förmå sig att gå ifrån hvad
man har, innan man fått något bättre i stället. Det låter visserligen
lätt säga sig, att man sedermera skall vidtaga de ändringar i förslaget,
som äro af nöden, men dem, som föra det talet, ber jag fä erinra
derom, att, om ock en detalj lätt nog kan ändras, det dock ej
går så lätt att få sjelfva principen ändrad. Då lärer det nog komma
att heta, att man ej bör så snart ändra en princip, som så nyligen
blifvit af Riksdagen godkänd, och på den grund afslår man nog också
alla ändringsförslag, som möjligen komma att framställas. Det är naturligtvis
mycket ledsamt, om ett lagförslag, hvarpå man nedlagt så
mycket arbete, icke skulle blifva antaget, men å andra sidan har
man väl icke heller just kunnat antaga, att lagberedningens arbete
skulle lemna någon så särdeles god produkt, då deruti icke deltagit
någon enda praktisk jordbrukare; man skulle ock derföre kunna, synes
mig, såsom generel anmärkning vid förslaget säga, att det som
deruti är nytt icke är lämpligt och att hvad som är lämpligt icke
är nytt. Jag anhåller om utslag såväl å Kongl. Maj:ts som å Utskottets
förslag.

Herr Widmark: Då jag i denna § gifver afgjordt företräde åt
det förslag, som framlagts af Utskottet, anser jag mig böra för Kammaren
framlägga de skäl, som synts mig tala derför.

Jemföres det kungliga förslaget med de motiv, som af nya lagberedningen
anförts rörande sjelfva principfrågan, hvilken just förekommer i

Torsdagen den 1 Maj.

N;o 47.

nu föreliggande §, så får man följande grunder, på hvilka förslaget
skall vara bygd!:

att vid sökandet af grunden för två eller flere jordegares inbördes
skyldighet i fråga om dikning, som för någondera» jord erfordras, sjelfva
naturförhållandena hänvisa på den inbördes nyttan såsom den rättvisaste
och mest praktiska gradmätaren;

att, då marken öfverallt är genom mer eller mindre märkbara
höjder fördelad i dalar, i hvilkas bäcken det vatten, af hvilket jorden
är besvärad, nedrinner, hvarje sådan dal utgör en naturlig samfällighet
förenad genom det gemensamma intresset att inom den på lämpligaste
sätt anordna vattnets aflopp;

att nyttan är liktydig med möjligheten till jordens befriande från
det vatten, af hvilket den är besvärad, och ligger i det högre värde,
hvartill egarnes jord kan skattas till följd af den möjlighet till högre
kultur, som genom vattenafloppets ordnande beredes;

att det endast är det för alla jordegare uti en sådan naturlig
samfällighet, som nyss omnämnts, lika nödvändiga afloppsdike!, som
skall utgöra föremål för gemensamt arbete;

att dylikt afloppsdike skall så upptagas, att ytvattnet och det
eljest i jorden öfverfiödiga vattnet kan, vare sig från redan odlad eller
odlingsbar mark, afiedas till ett djup af 4 fot;

att upp skattning sv år det af den nytta, hvarje delegare för sin jord
erhåller genom att afioppsdiket möjliggör densammas förbättring, skall
utgöra delningsgrunden för hvars och ens dikningsskyldighet; samt
ändtligen

att hvars och ens dikningsskyldighet har den begränsning, som
ligger deruti, att han icke uti det gemensamma arbetet skall nedlägga
större arbetsprodukt, än som skall erfordras derför att hans egen jord
kan intill 4 fots djup befrias från öfverflödigt vatten.

Det är på dessa allmänna grunder, hvilka synas mig ega full
giltighet, som det nådiga förslaget skall vara bygdt. Äro nu dessa
grunder äfven fullt och helt tillämpade deri? Nej, ställer man nemligen
2 och 3 paragraferna i Kongl. Maj:ts förslag i samband med
nya lagberedningens motiv för dikningsarbetets fördelning, hvilka motiv
förekomma å 60 sidan af beredningens förslag till förordning angående
torrläggning af jord, och vid tillämpningen måste man j u, för att kunna
gorå denna i lagstiftningens anda, taga hänsyn till de motiv, som ledt.
lagstiftarne vid uppgörandet af deras förslag, så finner man bland
annat:

att ingen är skyldig deltaga i dikning, som göres å mark, som
ligger ofvanför hans egen, samt

att, om ej det nödiga fallet erhålles vid rålinien, och diket, för
att nå detta mål, måste dragas vidare in på nedanliggandes egor, till
dess tillräckligt fall erhålles, så måste den ofvanliggande i detta arbete
deltaga.

Hafva icke härigenom de allmänna grunderna för det gemensamma
dikningsarbetet blifvit på ett betänkligt sätt rubbade? Har en
nedanför liggande icke någon, nytta af att ofvanliggande mark kan
afdikas? Har icke delningsgrunden för hvar och en delegares delaktighet
i det gemensamma dikningsarbetet, hvilken ju skulle vara upp -

Angående
lag om dikning
m. m.
(Fort#,)

N:o 47.

Torsdagen den J Maj.

Angående skattningsvärdet af den nytta, som genom diket för hvar och en af

lfUng”m ^em beredes, blifvit frånträdel? Jo, för visso har den så. En ofvan (Forts.

) liggande kommer derigenom icke allenast uti en motsatt ställning i
afseende på dikningsskyldighet än den han enligt nu gällande lag har,
och detta är ej mycket att säga om, men han kommer tillika under
vissa förhållanden att häfta för en dikningsskyldighet, som varder
icke allenast orättvis, utan äfven omöjlig att gå ut med. Till hvilka
följder dikningsskyldighetens fördelning, så som lagberedningen tänkt
sig den, kan leda i trakter, der markens höjdskilnader äro ringa,
lutningsförhållandena små, visa de på Kammarens bord framlagda
ritningar och beräkningar. Ja! dikningskostnaden för en ofvanliggande
kan varda flerdubbel mot en nedanför liggandes, på samma gång som
den verkliga nyttan, som beredes parterna genom afloppsdikets upptagande,
till och med kan vara större för den senare.

Det är, vill det synas mig, för att förekomma dylikt, för att bibehålla
delningsgrunden för delaktigheten i ett dikningsföretag, hvilken
med rätta bör vara uppskattningsvärdet af hvar och en delegares nytta,
som Utskottets ändringsförslag tillkommit. Utskottet har såväl genom
motiven till ändring, som ock i och med denna ändring bestämt, att afloppsdikets
upptagande, hela dikesanläggningen skall vara en samfällighet,
en delegarnes gemensamma skyldighet, skall vara ett helt, i hvilket
alla, hvar och en i mån af den beräknade fördel, hans jord derigenom
medelbart kan vinna, skola taga del, att blott detta, och icke
tillika det inbördes läget de särskilde delegarnes jord emellan, skall
utgöra grunden för delaktigheten i det gemensamma arbetet. På detta
sätt kunna dikningskostnaderna utjemnas och rättvist fördelas; på detta
sätt och endast på detta sätt, kunna nyttiga dikningar komma till verkställighet,
på detta sätt kunna jordbrukare, som vilja bringa sin jord
till högre kultur, deri lyckas och jordbruket utvecklas.

Den förste talaren yttrade, att, om Utskottets förslag bifölles,
detta skulle hafva till följd eu så ofantlig utsträckning af dikningsområde,
att man knappt kunde föreställa sig vidden af den nya lagens
tillämpning. Häremot får jag invända, att det just ligger uti sjelfva
motiveringen till förslaget, att en begränsning skall ega rum, och att
denna begränsning skalle innefattas uti de naturliga samfälligheterna
eller uti de dalar, som bildade sådana. Dylika smärre dalar förekomma
öfver allt inom vårt land, och det är just dessa, som skulle utgöra
föremål för dikningsföretagen.

För min del tror jag, att det vore skada, om icke Utskottets förslag
antoges, och jag kan icke annat än yrka bifall till detsamma.

Herr Gass länder: Det synes påtagligt, då fråga är om en så.

stor lagförändring, som den förevarande, att Kammarens ledamöter i
allmänhet fästat stort afseende vid de auktoriteter, som förslaget kan
ega genom den föregående granskningen. I detta afseende vill jag
erinra, att inom Lagberedningen förefunnits betydliga skiljaktigheter
mellan en af dess ledamöter och pluraliteten. Vidare har vid förslagets
granskning i Högsta Domstolen, der sju ledamöter voro närvarande,
tre af dem afgjordt yttrat sig mot Lagberedningens förslag

Torsdagen den 1 Maj.

N:o 47.

och de fyra andra gjort betydliga anmärkningar mot förslaget, ehuru
de antagit detsamma i dess helhet. Af de trenne ledamöterna, som
yttrat sig mot förslaget, hafva två bestämdt uttalat, "att förslaget i
flere delar uppoffrat det skydd åt eganderätten, som staten är pligtig
gifva; att deri tillskapats tvångsrätter, som lägga ett obehöflig! band
på den enskildes rätt att efter behag sköta sin egendom, samt att
förslaget blifvit uppstäldt icke på allmängiltiga rättsgrunder, utan på
subjektiva åsigter om lämpligaste sättet att främja en näring, hvars
gynnande framför andra näringar man menat lända till allmän nytta."
För min del tvekar jag icke att biträda denna särskilda mening, men
anser det vara obehöflig! att uppehålla Kammaren med att anföra
de skäl, som för denna mening redan äro på ett mycket öfvertygande
sätt framlagda. Ett vill jag dock lägga dertill. Hans Excellens
Herr Statsministern har i sitt anförande inför Kongl. Maj:t sökt
gendrifva dessa af de två medlemmarne af Högsta Domstolen uttalade
åsigter på flera åt Hans Excellens anförda skal. Till dessa har
han äfven lagt en af en medlem i Högsta Domstolen åberopad omständighet,
Han säger nemligen, i fråga om att egare af ofvanliggande
jord skall kunna tvingas att deltaga i dikningsföretag, som af
egare till den nedanliggande jorden påyrkas, att detta åliggande endast
skulle kunna betraktas såsom en anticipation af det åt egaren
af den ofvanliggande jorden redan nu tillagda vitsordet att när
som helst väcka fråga om gemensam dikning. För min del kan
jag icke finna, att skyldigheten för egare till den nedanliggande
jorden att deltaga i en dikning, som af egaren till den ofvanliggande
jorden påyrkas, kan förvandlas till rättighet för den sednare att fordra
den förres deltagande i en dikning, som den andre åstundar.
Men äfven om. man vill antaga, att en sådan förvandling kunde ega
rum, är dock detta skäl icke tillräckligt för att bevisa giltigheten af
det påstående, att jordägare, som har sin mark bredvid den, der dikningen
skulle ske, skall kunna tvingas att deri deltaga, om det kan
bevisas, att han får nytta åt dikningen. Ty efter gällande lag finnes
icke något dikesvitsord mot den, hvilken har sin mark vid sidan om
den jord, hvars egare påyrkar dikning.

Emellertid är det klart att, då denna fråga hunnit så långt, måste
man låta sin enskilda mening vika för hvad pluraliteten åstundar,
och jag har derföre ansett mig höra ingå i någon granskning af förslagets
särskilda detaljer. Dervid har först förekommit det egendomliga,
att, sedan Riksdagen, såsom den andre talaren antydde, år 1875
antog en dikningslag, och denna kommit under Högsta Domstolens
pröfning, de anmärkningar som der gjorts hufvudsakligen afsett, att
förslaget var behäftadt med åtskilliga formella brister. Detta förslag
var bygdt på den grundsatsen, att endast och allenast nedanför liggande
jordegare skulle kunna tvingas att deltaga i ett dikningsföretag,
af hvilket han kunde hafva nytta. Grundsatsen i detta förslag
inhemtas af § 1, som lyder sålunda: "Vill man för jords odling eller
förbättring dike göra och möter annans jord, då må denna ej hindra
vattnets aflopp. Kan det ej föras af utan dike och åsämjes dem ej,
då skall dikningsskyldigheten fördelas efter thy en hvar af dikningen

Angående
lag om dikning
in. m.

(Fort#.)

N:o 47,

Torsdagen den L Maj.

Angående
lag om dikning
m. m.
(Fort».)

nytta hemtar. Har den, som nedanför är, af diket mindre gagn än
mot kostnad ock intrång svarar, varde dikningsskyldigheten för honom
i mån deraf jemkad eller ersättning honom lemnad af den eller
dem, som i dikningen deltaga, allt efter hvad skäligt pröfvas." Detta
förslag innehåller således ungefär detsamma som nu gällande lag, dock
något fullständigare framstäldt.

För öfrigt måste jag upprigtigt bekänna, att jag har flitigt genomläst
det Kongl. förslaget liksom äfven Utskottets förslag, och
jag har efter bästa förmåga och med den erfarenhet i tolkning af
författningar, som jag kan ega, sökt sätta mig in uti, huru detta förslag,
om det upphöjdes till lag, i verkligheten skulle kunna komma
att tillämpas. Jag har dervid något tänkt tillbaka på de dikningsmål,
jag sjelf i domstolarne handlagt, och jag måste bekänna, att jag
varit mycket tveksam om, huru denna lag skulle på de fall, om hvilka
jag eger kännedom, kunna tillämpas. Nu är det klart, — och jag
kan nästan tycka, att det hviskas omkring mig, — att det ju är mitt
fel, att jag icke kan förstå och uppfatta, huru en lag skall tillämpas.
Men i en fråga som denna torde det kunna dragas i tvifvelsmål, om
det är lämpligt att antaga en lag, som redan vid dess granskning
förekommer så svårfattlig. Jag skall taga mig friheten nämna ett
exempel, så enkelt som möjligt.

Här står nu i paragrafen 2: ‘''Finnes dike, som någon för sin jord
upptaga vill, blifva till nytta jemväl för annans jord, och åsämjas de
ej om dikningen; då näfve han vitsord, som dike äskat; och vare en
hvar, som för sin jord af diket har nytta, skyldig att i mån deraf
taga del i hela dikesanläggningen. “ Ser man nu på de processuella
stadgandena, huru denna nytta skall beräknas, så finner man, att
den skall uppskattas efter den genom dikesanläggningen beräknade
jordförbättringen. Vederbörande skola nemligen uppskatta jordens
värde före dikesanläggningen och jemföra detta med jordens påräknade
värde efter företagets genomförande. Då nu det heter, att dikningskostnaden
skall fördelas efter den nytta eu hvar för sin jord af
diket har, så följer deraf att i samma mån man har nytta af företaget,
i samma mån skall man deltaga i bestridandet af de deraf föranledda
kostnaderna. Då nu §:en vidare innehåller, att “ingen, som
icke fordrat dike, må vidkännas större bidrag än som svarar mot den
nytta hans jord genom diket beredes“, följer häraf, att lagstiftaren
förutsatt, att ett dikningsföretag skulle kunna påyrkas af en person
med skyldighet för en annan att deruti deltaga med det resultat att
efter den bestämda fördelningsgrunden kostnaden för den sednare
blir större än nyttan. Men då kan jag icke finna annat än att alldeles
samma förhållande eger rum äfven för den förre. Detta är ett
räkneproblem, som är ganska enkelt att lösa, ty skall kostnaden fördelas
efter nyttan, och det kan inträffa, att kostnaden för den ene
delegaren i diket ställer sig högre än nyttan han deraf har, så bör
ju äfven kostnaden för den andre delegaren ställa sig högre än nyttan.
Men att en lag skulle tillåta tvångsrätts utöfvande i fråga om ett
företag, som så kan slå ut, synes mig icke vara fullt lämpligt. Jemför
man föreliggande förslag med äldre lagförslag rörande samma ämne,

Torsdagen den 1 Maj.

N:o 47,

så finner man både i 1875 års förslag samt komiterades och Lagbered- Angående
rangens förslag, att vid denna bestämmelse alltid fogats tillägget : “allt laff om
eftersom skäligt pröfvas-. Häruti ligger eu latitud eller tänjbarhet ni,ZJ
som det föreliggande förslaget icke har, enär enligt detta senare man ( }

har endast att på sifiran taga reda på nyttan och kostnaden och
derefter fördela eu hvars betalningsskyldighet.

För öfrigt har jag äfven några principiella anmärkningar att framställa
mot öfriga paragrafer i förslaget; och i det fallet ber jag endast
att få nämna något om ll:te paragrafen, som handlar om vattenafledning.
Såsom det torde vara herrarne nogsamt bekant, upptog
Lagberedningen frågorna om dikning och vattenafledning uti ett
kapitel och både föreskrifterna härom sammanförda. Detta har af
flere ledamöter i Högsta Domstolen och af eu ledamot i Lagberedningen
ansetts icke _ lämpligt. Och Hans Excellens Herr Statsministern
ar Pa ^en meningen, att det icke är ändamålsenligt

att alla föreskrifter, som gälla dikning, äfven skola tillämpas på vattenanednmgar.
Skilnaden emellan dessa företag har i motiven blifvit
klart angifven så till vida, att den skulle bestämmas af markens olika
beskaffenhet, så att. vattenafledning skulle omfatta kärr, mosse eller
annan dylik vattendränkt mark, hvars beskaffenhet kunde genom jordens
afkastning utrönas. Detta anser jag fullkomligt rigtigt, men
jag tror icke, att _ denna grundsats vid redigeringen af förevarande
paragraf är rätt tillämpad. Jag ber att med afseende härå få nämna,
att denna paragrafs ordalydelse icke igenfinnes i något af de föregående
förslagen, hvarken i Lagberedningens eller i den särskilda mening,
som en ledamot af Lagberedningen uttryckt, icke heller i den mening,
som minoriteten inom Högsta Domstolen uttalat. Härstår: »Vill
man för sm jords odling eller förbättring afleda vatten ur kärr, mosse
ellor annan dylik vattendränkt mark; då hafre den vitsord, som vattenanednmgen
äskar.» Af denna ordalydelse kan man icke inhemta, att
den, som yrkar på vattenafledning, bör, för att ega vitsord, vara
egare ai den vattendränkta marken, utan det är nog om han e^er jord,
som genom kärrets, mossens eller den vattendränkta markens afdikning
eller torrläggning skulle kunna förbättras. I den emot Lagberedningens
förslag afgifna reservationen kommer man icke in på” denna
tvetydighet emedan enligt ordalydelsen i reservantens förslag är uppenbart,
att den som har jord, som han vill förbättra, icke har rätt att
tvinga innehafvare af kärr, mosse eller annan dylik vattudränkt mark,

1 h dsn förre.icke eger del, att vara med om en vattenafledning!

Härjemte förefinnes i denna paragraf den bristfällighet i afseende
på redigeringen, som icke återfinnes i något af de föregående försiagen
nemligen att här icke stadgas någon skyldighet för egare af nedanior
liggande jord att tillsläppa mark för vattenafledningen. I afseende
på dikning heter det, att den som ligger nedanför är skyldig att tillsläppa
mark, men ett sådant stadgande förefinnes icke i ”fråga om
vattenafledning. Derigenom måste man naturligtvis, om lagen kommer
att tillampas, råka i tvekan huruvida den nedanför liggande, som icke
bär nytta af vattenafledningen, kan vara tvungen att för sådant ändamål
upplåta mark. I nu gällande lagstiftning tinnes ett sådant stad Andrn

Kammarens Prat. 1S79. JSho 47. a

N:o 47.

Torsdagen den 1 Maj.

Angående
lag om dikning
m. m.
(Fort*.)

gande i 1824 års författning, hvartill äfven 1841 års förordning hänvisar.
Saknaden af ett sådant stadgande är af så mycket större betydelse,
som, när man kommer till de processuella föreskrifterna, derstädes
talas om, att vederbörande skola uppskatta lösen för jord, som
åtgår till företaget. Om man betänker att enligt nu gällande lag
den, som tvingas att upplåta mark för allmänt behof, är berättigad
till ersättning för markens fulla värde och hälften derutöfver, och att
denna grundsats äfven gäller vid utrifning af vattenverk, så synes
det vara en betänklig brist i förslaget, att det icke på nu förevarande
fall upptagit ett liknande stadgande.

För öfrigt skall jag taga mig friheten tillägga, att de processuella
förmer, som för behandlingen af dessa mål äro i detta lagförslag föreskrifna,
hvad angår vattenafiedningen, hufvudsakligen öfverensstämma
med de nu gällande. Men det kan mycket sättas i fråga och har
äfven blifvit satt i fråga, huruvida dessa föreskrifter äro fullt lämpliga.
Oå man närmare tänker på saken, torde det ligga mycket nära
till hands att öfverrätt, som uteslutande består af jurister, icke kan
vara fullt lämplig att bedöma frågan om nyttan af ett sådant företag
som dikning och om den ersättning den ena parten skall lemna den
andra. Derför har också den gamla lagkomitén och den gamla lagberedningen
föreslagit en sådan ändring i dessa processuella förmer,
att alla dylika frågor, då det gäller att bedöma nyttan af företaget
och att uppskatta ersättning för skadan, skulle handläggas af en särskild
nämnd, och att det vid nämndens beslut skulle bero, såvida beslutet
för öfrigt tillkommit i laga ordning.

Nu vet man att vår rättegångsbalk ligger under utarbetande, och
det har länge varit ett önskningsmål, att de föråldrade stadgarne härutinnan
skulle förbättras. Vid sådant förhållande synes det knappast
lämpligt att nu upplifva en lagstiftning i denna del, hvilken säkerligen
icke kan blifva till fromma, i synnerhet som man i fråga om
expropriation infört särskild nämnd. Jag tror också att alla vederbörande,
både ersättningsgifvare och ersättningstagare, i allmänhet
funnit sig mycket väl af att dessa frågor om ersättningens beräknande
icke kunde fullföljas domstolarne igenom. Här föreligger alldeles samma
förhållande som med expropriation. Här är det också en tvångsrätt,
då den ene får yrka deltagande af den andre; och detärgifvet,
att den, som i det fallet anser sig förnärmad, han skall gå till det
yttersta och draga sådana frågor, huruvida det kan vara större eller
mindre nytta, under de särskilda domstolarnes pröfning; och det kan
man lätt tänka sig, att dessa domstolar icke särdeles väl kunna utreda
saken, då de icke hafva annat att tillgå än sjelfva handlingarne
i målet.

Jag inser mycket väl att ett yrkande af återremiss till Lagutskottet,
då det sker i syfte att vinna rättelse i de afseenden jag
nu framhållit, skulle vara detsamma som ett förtäckt afslag, emedan
Lag-Utskottet nu i riksdagens elfte timme icke skulle kunna hafva
tillfälle att närmare öfverväga dessa erinringar och betänkligheter.
Men jag tror, med afseende på angelägenheten att få en lagstiftning
i detta fall, särdeles hvad dikning angår — hvad vattenafledning be -

iiTorsdagen den 1 Maj.

N:o 47.

träffar, är det, såsom jag nämnt, med undantag af några oegentlig- Angående
beter i redaktionen, hufvudsakligen detsamma, som nu gäller — att la? om dik''
Riksdagens och Kammarens åsigt bättre skulle uttryckas, om Kam- )

maren icke bestämde sig för ett rent afslag, utan beslutade utlåtandets
återremitterande till Utskottet, hvarom jag anhåller att hos Herr
Talmannen få framställa yrkande, förbehållande mig att under fortsättningen
af debatten, i fall den skulle komma att hålla sig vid detaljerna
af de särskilda lagbestämmelserna, få framställa vidare anmärkningar
och erinringar.

Herr Helander: Alla de, som afgifvit förslag till lydelse af
denna 2:dra paragraf, hafva förutsatt, att dikesskyldigheten skulle
göras beroende af den nytta, som hvar och en för sin jord af diket
kunde få. Då jag icke kan annat än gilla detta, syntes det mig derför,
som om ingenting skäligen borde vara emot Kongl. Maj:ts förslag
att erinra. Först efter genomläsningen af hvad Utskottet yttrat uppstod
hos mig ovisshet om huruvida med onytta-» enligt det Kongl.
förslaget vore att förstå detsamma, som jag menade med detta ord.

Jag rådfrågade då nya Lagberedningens motiv till förslaget; men
kunde icke heller finna annat, än att Lagberedningen och jag äro
ense om hvad som med nytta uti ifrågavarande fall borde förstås.
Beträffande åter kostnadsfördelningen, hvarom Lagberedningen yttrar
sig å sidan 60 i betänkandet, hvilken bör vara beroende af nyttan,
är jag icke af samma tanke, som Lagberedningen. Den förste talaren
har närmare redogjort för och förklarat denna, på samma gång som
han uttalat sig mot Utskottets uppfattning af saken, dervid han funnit
Utskottets förslag leda till storartade företag och tvångsrättens
utsträckning, utan att någon begränsning till omfånget skulle för de
dikningsskyldige uppkomma. Jag kan icke dela denna hans uppfattning
af Utskottets förslag, hvilket jag ber att närmare få tydliggöra
genom ett exempel, som tillika kunde förklara min åsigt om nyttan
och om grunden för kostnadsfördelningen.

Skulle, exempelvis, en utmarkstrakt, större eller mindre, uti
hvilken flere hemman eller personer äro delaktige, med bestämda
gränser dem emellan, hafva blifvit uppodlad, men, det oaktadt, vara
af vatten besvärad, så att man funnit nödigt tillkalla sakkunnig person
för att behöflig afloppsgraf utstaka; så har denne att tillse ej
allenast att afloppsgrafvens dimensioner och läge göras beroende af
lokala förhållanden med hänseende till bottenlutning och afdikning
till fyra fots djup så långt möjligt är, utan äfven att i görligaste
måtto alla få lika fördel af grafven. Dernäst har han att bestämma
omfånget af den mark, som af diket må anses hafva gagn, hvilket
med tillhjelp af afvägningsinstrumentet sker dymedelst, att till detta
område intages all mark, som ligger i jemnhöjd med dikets öfre plan,
med erforderligt tillägg för bottenlutningen. Derigenom vinnes upplysning
om den areal, hvarmed hvarje instressent i företaget ingår,
hvilken angifver nyttan, derest ej tillika å markens beskaffenhet måste
fästas afseende. Så till vida är jag alltså ense med Utskottet, men
jag anser dels att det icke kan vara nog att i lagen blott nyttan

N:o 47.

Torsdagen de» 1 Maj.

Angående
tag om dikning
m. m.
(Forts.)

angifves såsom hufvudgrund för delaktigheten, utan att man på samma
gång lemnar någon förklaring, som undanrödjer all tvekan om hvad
med nyttan förstås, på det att icke hvar och eu må tolka lagen på
sitt särskilta sätt, och dels finner jag det kursiverade tillägget enligt
Utskottets förslag vara obehöfligt. Jag erkänner väl att detta tillägg
vid första påseendet synes hafva skäl för sig, då man till ex. antager
att å en ofvanliggandes egor uti grafvens längdrigtning finnes en fördjupning,
höjd eller dylikt, som för den underliggande icke borde
hafva något inflytande i afseende å afdikningen utaf hans egor. Men
äfven flere ofvanliggande kunna hafva skäl att undandraga sig delaktighet
i högre kostnad på grund af samma förhållande, och till och
med den, uppå hvars mark det svårare hindret befinnes, kan mången
gång icke sakna skäl att göra detsamma, enär grafvens läge gjorts
beroende af den gemensamma fördelen i afseende å bättre fall, kortare
vattenlopp och dylikt. Att en del egare skulle vidkännas högre andel
i kostnaden derföre att afloppsgrafven dragits snedt, och derigenom
längre öfver hans än öfver uedanliggande grannes mark, finner jag
ingalunda vara billigt, enär det måste antagas att grafven fått sin
rigtning med hänseende till gemensamt bästa, på grund hvaraf jag ock
anser att här en gemensam angelägenhet är i fråga, som gemensamt
bör bekostas, äfven om derigenom något frångående af en gammal
grundsats i afseende å dikningsskyldighet måste ifrågakomma.

Hvad afsägelserätten vidkommer, må jag erkänna att jag mycket
tvekat, huruvida sådan borde ifrågakomma vid dikningsföretagen, enär
begagnandet af denna rätt leder till uppkomsten af ganska små lägenheter
eller egostycken, livilka icke utan dryg kostnad kunna i egoutbrytningsväg
tilläggas deltagarne i företaget, hvarförutan, i händelse
väg till dem ej redan finnes, sådan måste anbringas mot afräkning
från den afskilda marken, då fråga kan vara, huruvida något af denna
derefter återstår. Jag måste dock medgifva, att samma förhållande
uppstår vid de större vattenafledningsföretagen; och då afsägelserätt
vid dessa eger rum, torde förhållandet böra vara enahanda äfven vid
de förra.

Af hvad jag nu anfört framgår, att jag väl gillat hufvudsyftet i
Utskottets förslag, men att, enligt min mening, detta förslag borde
formuleras på ungefärligen följande sätt: “Finnes dike, som någon för
sin jord upptaga vill, blifva till nytta jemväl för annans jord, och
åsämjas de ej om dikningen, då hafve han vitsord, som dike äskar;
och vare enhvar, som för sin jord af diket bär nytta, skyldig att,
efter jordens areal och beskaffenhet, i hela dikesanläggningen taga
del, der han ej gör sådan afsägelse som i 76 § sägs.u

Då ämnet, till följd af återremiss från Första Kammaren, i allt
fall skall af Utskottet å nyo behandlas, anser jag mig böra påpeka, att
äfven denna Kammare ville uti nyss anförda syfte besluta ärendets
återförvisande till Utskottet.

Herr Wigardt: Då jag är fullt förvissad om att flertalet af
Kammarens ledamöter redan stadgat sin öfvertygelse i denna fråga,

Torsdagen den 1 Maj.

N:o 47.

skall jag icke tillåta mig att upptaga Kammarens tid med eu detaljerad
granskning af föreliggande förslag; ty, då de fleste af Kammarens ledamöter
äro jordbrukare, så hafva de naturligtvis redan långt före detta satt
sig in i denna fråga. Skulle nu Kammaren afslå eller sönderrifva eu
fråga, på hvilken enskilda motionärer, Lagberedningen, Högsta Domstolen,
regeringen och senast Lag-Utskottet nedlagt så mycket arbete,
så vore sådant att beklaga, helst den jordbrukande befolkningen redan
i många år fått vänta på denna lag, och en mängd odlingsföretag i
afbidan derå fått stå tillbaka. Det är naturligt, att ett så vidt omfattande
förslag icke skall i alla detaljer tillfredsställa alla Kammarens ledamöter;
dock böra vi vara ense derom, att vi behöfva denna lag och
måste antaga densamma, om också förslaget, sådant det föreligger, i
vissa paragrafer bar stora fel — allt för att få slut på det nu rådande
oefterrättligbetstillståndet. Om en eller annan paragraf behöfver rättas,
så kan sådant ske i mån af behof. Skulle nu denna Kammare fatta
ett beslut, motstridigt det hvarom Medkammaren förenat sig, så är
säkert att, åtminstone under många år, denna för jordbruket så vigtiga
lag kommer att undanskjutas.

Detta vore så mycket mer att beklaga, som inom vissa orter
ännu återstå en mängd vattenafledningsföretag, en mängd mossar,
mader och vattendränkt jord, som behöfva torrläggas, men livilket
icke kunnat ske i afbidan på ifrågavarande lags antagande.

Jag tagel'' mig således friheten yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag,
ehuru jag förenar mig med dem som yrkat återremiss i den
syftning, som Första Kammarn beslutat, allt på det att förslaget må
vinna önskad framgång.

Herr Carl Ifvarsson: Att nu gällande lagstiftning angående
vattenafledning och torrläggning af jord numera, under de förhållanden,
som inträffat på senare tider beträffande vårt jordbruk, ej äro
fullt lämpliga, derom torde knappast behöfva tvistas. Frågan har
varit på tal så många gånger, att behofvet af en ny lagstiftning i
ämnet borde kunna anses vara utredt långt före detta. Jag tror också
att frågan derom är att anse såsom afgjord.

Frågan bar i sin helhet blifvit på ett ganska uttömmande sätt
behandlad; åtminstone två, om icke flera komitéer hafva varit tillsatta
för att förbereda densamma. Vederbörande embetsmyndigheter
och Högsta Domstolen hafva yttrat sig om densamma; Lagberedningen
har vidare tagit frågan om band, och derifrån har den kommit till
Kongl. Maj:t samt från Kongl. Maj:t till Riksdagen; sedermera har
frågan varit föremål för Lag-Utskottets behandling — och hvad är
nu resultatet af allt detta? Den Kongl. propositionen synes i hufvudsak
vara tillstyrkt af Lag-Utskottet, med ett par förändringar blott
i de vigtigaste paragraferna. Frågans lösning synes vara beroende
på, hvilkendera af dessa båda förslag — Kongl. Maj:ts eller LagUtskottets
— bör tillerkännas företrädet. Att uppskjuta frågan skulle
vara illa gjordt.

För min del vill jag icke bidraga till att rifva sönder förslaget,,
så att någon ny dikningslag ej kan .komma till stånd.

Angående
lag om dikning
m. m.
(Forts.)

N:o 47.

Torsdagen den 1 Maj.

Angående Hvad beträffar skilnaden mellan det Kongl. förslaget och Ut lag

om dik- ..jettets förslag i 2:dra paragrafen, måste jag säga att jag gifver ett
"/Forts T afgjordt företräde åt det förra. Utskottets förslag synes mig vara
eu ganska väsentlig försämring af den Kongl. propositionen. Jag vet
ej rätt huru jag skall förstå detsamma, ty Utskottet säger att ingen
bör deltaga med större andel i kostnaden än hvad som motsvarar den
nytta, hans jord genom diket beredes, men tänker jag mig ett fall,
der kostnaden gått till mer än hvar och eu i företaget intresserad
jordegare haft nytta till, så förstår jag ej på hvad sätt den återstående
kostnaden skall betäckas. Ingen skall betala för mer än hvartill
han haft nytta, och man kan tänka sig fall, då kostnaden gått till
mer än det sammanräknade belopp, hvartill hvar och eu delegares
nytta af företaget uppskattas. Det skulle således något återstå, som
ingen behöfde betala.

Det ser således ut, som om Utskottets förslag vid tillämpningen
skulle leda till stora svårigheter. Men jag vill lemna detta å sido
och se till, livad meningen egentligen kan vara med det förslag, Utskottet
sålunda framlagt. Af sjelfva lagtexten kan man svårligen se
det, emedan den är mycket otydlig; men af motiven kan man se
det meningen är den, att den nedanför liggande jordens egare skulle
kunna åläggas att deltaga i kostnaden för den ofvanför liggande jordens
utdikning. Jag förstår ej på hvad rättsgrund detta förslag skulle
kunna hvila. Det förefaller åtminstone mig omöjligt, att den nedanför
liggande kan hafva nytta af den dikning, som sker ofvanför. Visserligen
säges att vattnet derigenom kan bättre regleras, men det blir
ej till den nedanför liggande jordens fördel, snarare tvärtom. Ty om
vattnet öfversvämmar ett stort fält, så kommer det ej så våldsamt uti
diket nedanför, som det gör i händelse det redan förut är samladt i
ett dike ofvanför. 1 min tanke är förhållandet således ofta raka
motsatsen till hvad Lag-Utskottet antagit. Detta enda egentliga skäl,
Utskottet anfört för sitt förslag, är alltså icke hållbart.

Hvad deremot angår Kongl. Maj:ts proposition, tror jag att den
hvilar på fullt rigtiga grundsatser. Deri bestämmes, att en hvar, i
den män han för sin jord af dikningen har nytta, skall bidraga till
kostnaden, men ingen derutöfver betungas; och att, då det blir fråga
om ofvanför liggande, dennes deltagande i företaget ej kan fordras
längre ner, än att han får aflopp för vattnet, Synes deraf vara eu gifven
följd. Hans skyldighet att deltaga i kostnaden skulle enligt det
Kongl. förslaget ej sträcka sig längre än till dess nyttan upphör, och
således blefve den ofvanför liggande ej så betungad, som han skulle
blifva enligt Utskottets förslag.

I fråga åter om dikningen af nedanför belägen jord bestämmer
det Kongl. förslaget, att egaren af den ofvanför belägna jorden i någon
mån skall dela kostnaden med egaren af den mark, der dikningen
vidtages, när båda hafva nytta af företaget. Man kan tänka sig fall,
då dikningar hufvudsakligen ske till nytta för den ofvauliggaude.
Den som ligger längst ner t. ex. har ett skifte, hvilket knappast beliöfver
någon dikning, men tvingas att deltaga i dikningsföretaget,
derför att den ofvanliggande måste beredas aflopp för vattnet. Det

Torsdagen den 1 Maj.

N:o 47.

iii i så fall billigt, att den ofvanliggande deltager i kostnaden i mån Angående
af den nytta, som genom dikningen tillskyndas hans mark. Jag för la9 om dik~
min del anser således att den grundval, på hvilken den föreliggande j*''

paragrafen af Kongl. Maj:ts proposition hvilar, är fullkomligt rigtig.

Hvad man nu har anmärkt angående rättighet för dem, som vilja
afsåga sig deltagandet i dikningsföretag, så medgifver jag å ena sidan
att i det afseendet en förändring i regeringens förslag möjligen kunde
vara berättigad; men å andra sidan tror jag att ett sådant stadgande
om afsägelserätt i de flesta fall skulle visa sig vara opraktiskt.

Antåg att endast småbitar skulle komma att äfsöndras för att betacka
kostnaden. Hvad månne fördelen skulle blifva att få dem afskilja
från den öfriga jorden? Möjligen kunde på dylika afsöndringar uppföras
enstaka backstugor, men jag tror att egaren till den egendomen,
från hvilken sådan afsöndring egt rum, ej skulle finna sig särdeles
belåten dermed. I praktiskt afseende synes det mig äfven af andra
skäl snarare till skada än gagn, om ett sådant medgifvande införes
i lagen.

,Jag lemnar emellertid detta och återkommer till Utskottets förslag
med anledning af hvad jag hört några talare yttra till förmån
för detsamma.

Jag kan nog förstå, att de, som äro vana vid att handhafva dylika
förrättningar, skola anse att, enligt Utskottets förslag, det är
lättare att verkställa dem, än om den Kongl. propositionen antages.

De hafva rätt deri, att man kan antaga att, enligt den Kongl. propositionen,
man behöfver fördela dikningen särskilt för hvarje egare,
ty hvart fäll kan vara så beskaffad!, att ett sådant behof förefinnes.

Om man deremot har en samfällighet, är det lättare att uträkna hvars
och ens skyldighet att deltaga i kostnaden. Jag frågar likväl om det
vore rätt att endast för lättnad vid uträkningen tillämpa eu sådan
teori, då all rimlig rättsgrund saknas för densamma. Jag kan icke
finna det.

Jag hemställer emellertid om afslag på Utskottets förslag i denna
§ och om bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Jag tror att det är
det bästa, man vid närvarande förhållanden kan göra.

I detta yttrande instämde Herrar O. B. Olsson, C. A. Larsson,

Äke Andersson och J. G. Jansson.

Grefve Sparre: Det föreliggande lagförslaget, hvars omsorgsfulla

utarbetande och stora förtjenster i flera afseenden jag är den förste
att erkänna, är för hela landets jordbrukande befolkning af så synnerlig
vigt, att Riksdagen icke kan utan en särdeles omtänksamhet
och en noggrann granskning lemna sitt bifall till detsamma. Afiedningen
af vatten från egorna har för hvar och eu jordbrukare en så
bestämd inverkan på hans näringsförhållanden, att en sådan varsamhet
ovilkorligen är nödig. Vid sådana förhållanden är det en ledsam
omständighet, att icke mindre än tre särskilda principer här sökt göra
sig gällande. Den ena — den som står närmast de nuvarande förhållandena
— är den, som framstälts af en ledamot inom Lagbered -

N:® 47.

Angående
Ug om dikning
m. in.
(Forts.)

Torsdagen den 1 Maj.

ningen och bliivit biträdd åt tre ledamöter i Högsta Domstolen, af eu
ledamot af Konungens Statsråd och nu af fyra reservanter inom Lagutskottet,
och hvilken princip går derpå ut, att jag endast är skyldig
deltaga i dikning, så vida diket går genom mina egor. Denna
grundsats står, såsom jag redan nämnt, vår nu gällande lag närmast,
och redan den omständigheten gör mig särdeles böjd för att stanna
vid den. Jag är i allmänhet mycket konservativ, då det gäller införandet
af nya lagar, och detta i synnerhet i fråga om en lag sådan
som den närvarande, som intresserar alla, och som litet hvar måste
ganska snart hafva känning af.

Vår nu gällande lag, mine herrar, till namnet 150 år gammal,
är i sjelfva, verket ännu äldre, enär 1734 års lag endast var eu stadfästelse
al sedvänjor, som länge gält i landet, och det är just den
omständigheten, att i lagen ingick så litet nytt, som gjort att denna
lag förstods af alla, älskades af alla och har bibehållit sig i 150 år.
Genom flera hundra års häfd har, på sätt en reservant yttrat, den
bestående positiva lagen till viss grad i folkets medvetande småningom
öfvergått till likbetydenhet med livad som i sig är rätt, och man har
ganska svårt att öfvertyga befolkningen om rättvisan af de nya principer,
man vill införa, då den bliivit uppfödd och hela sin lefnad invand
i de gamla. Men dertill kommer, att man icke strax kan sätta
sig in i den nya lagens anda, mening och rätta tolkning, och att det
således alltid efter införandet af en ny lag blifver en tid, då man
icke rätt fattar den, och således icke heller vet hvad som är rätt. I
hvad mån detta skal! blifva fallet med ifrågavarande lag, fonden 1,.
mine herrar, kunna bedöma deraf, att Lag-Utskottet icke kunnat
förstå, hvad meningen varit med den princip, hvarpå denna 2:dra §
hvilar, nemligen att hvar och en skall taga del i dikningen i den mån
han har nytta deraf, och det är just derför, att Utskottet icke förstått
dessa ord, som Utskottet har försökt göra en utläggning, som skulle
närmare uttyda meningen. Det förefaller mig till och med, som om
författarne af lagförslaget i sjelfva verket icke rigtigt förstått hvad
de sjelfva menat. Om jag nemligen genomläser Lagberedningens förslag,
heter det der på sidan 60 af motiven vid tal om dikningsarbetets
fördelning: “Ur de här ofvan angifna allmänna grunderna

låta ock de speciella reglerna för dikningsarbetets eller dikningskostnadens
fördelning emellan flere intressenter med lätthet härleda
sig. Ingen är skyldig att deltaga i dikning, som göres å mark, som
ligger ofvanför hans egen.“

Här är således regeln absolut den, att ingen beliöfver deltaga i
dikning åt mark, som ligger ofvanför hans egen. Men, såsom jag
tyckte mig höra, utvecklade den förste talaren, och det fullt rigtigt,
hurusom åt det nu föreliggande förslaget framgår, att eu nedanför
liggande kan vara skyldig att deltaga i dikning, som göres från mark,
som ligger ofvanför hans egen, om hans jord deraf kan hafva någon
nytta. Och då jag läser hvad som anföres å sidorna 20 och 21 af
den underdåniga promemoria, som på Lagberedningens föranstaltande
blifvit tryckt och öfverlemnad till Lag-Utskottet, kan jag icke förstå
annat, än att Lagberedningen sjelf i denna promemoria afvikit från

Torsdagen den 1 Maj.

N:o 47.

de tankar, som uttalats å sidan 60 i motiven till förslaget, enär
enligt promemorian man är skyldig deltaga i dikningskostnaden för
mark, som ligger ofvanför ens egen, då man deraf har nytta. Om så
är, att sjelfva författarne af lagen icke haft fullkomligt klart för sig
hvad man menade med detta stadgande, och om Lag-Utskottet, som
granskat denna lag och egnat densamma särskild uppmärksamhet,
eftersom Utskottet åt denna tanke sökt gifva en annan form, om
dessa auktoriteter icke kunnat blifva ense om hvad som bör förstås
med ordet nytta, huru tro herrarne det då i framtiden skall taga sig
ut med tolkningen af detta ord, när denna lag skall tillämpas af
hundratals domstolar, vid alla förundersökningar, som kunna ifrågakomma,
och af dessa gode män, som icke äro jurister. Jag hemställer,
om herrarne kunna tro att det skall blifva möjligt för dem alla
att begripa hvad, såsom mig synes, icke ens sjelfva Lagberedningen
— författarne af lagen — haft klart för sig. Jag har åtminstone
icke, ehuru jag med stor uppmärksamhet sökt sätta mig in deri, kunnat
förstå det. Lag-Utskottet tyckes icke heller hafva förstått det,
och det har derföre sökt gifva ett annat uttryck åt detsamma.

Denna omständighet, som i och för sig manar till betänksamhet
vid lagförslagets antagande, föranleder mig att återkomma till den
benägenhet, som jag förut erkänt mig ega, eller att vara konservativ
i lagstiftningsväg. Min erfarenhet har lärt mig, att det för hvar och
eu är mycket lätt att finna olägenheter i det bestående. Ingenting
under solen blir så fullkomligt, att man icke deri kan finna en olägenhet,
och då en menniska finner eu sådan olägenhet, skriker hon ut
den, bär fram den för andra och klagar deröfver, under det att de,
som icke hafva någon olägenhet deraf, tiga och inlåta sig icke i några
stridigheter. Det är derför som det ofta händer, att man yrkar förändringar
och dertill framställer förslag, som stundom, innan de ännu
hunnit tillräckligt pröfvas, antagas, men hvilka förslag likväl icke hålla
profvet, när de sättas under erfarenhetens pröfning. Det är under
sådana förhållanden bättre att hålla sig vid de gamla grundsatser,
som man redan eger och hvilka folket är vant att tillämpa, samt,
om man nödvändigt skall reformera, göra det så, att de nya grundsatserna
blifva så litet som möjligt afvikande från de gällande, än att
kasta sig in på nya principer, som man ännu icke försökt och som
i sjelfva verket grunda sig på så obestämda och sväfvande uttryck,
som detta ordet nyttan, hvilket ord icke ens de, som hafva författat,
ännu mindre de som granskat förslaget, kunnat uttyda. Jag tror således
att det under alla förhållanden är klokast att, om man vill
reformera, vår nu gällande lagstiftning i ämnet, icke gå längre än till
det af mig förut omnämnda forsta alternativet, eller det förslag till
lag, som blifvit af eu ledamot i Lagberedningen förordadt, af trenue
ledamöter af Högsta Domstolen och eu ledamot af Statsrådet understöd!
och slutligen af 4 ledamöter af Lag-Utskottet biträdt, hvilket
förslag också, på sätt en talare redan nämnt, öfverensstämmer med
det beslut, som fattades af 1875 års Riksdag, der samma grundsats
är bibehållen. Dä är också lagen lättare att förstå, derföre att den
något så när ansluter sig till de närvarande förhållandena.

Angående,
lag om dikt''
ning m. m.
(Fort».)

N:o 47.

Torsdagen den 1 Maj.

Angående
lag om dikning
m, in.
(Fort».)

Sedan jag nu nämnt detta, ber jag att få för Kammaren framställa
mina betänkligheter i fråga om antagandet af det förslag, som
ligger till grund för Kongl. Maj:ts proposition och som är vidare utveckladt
af Lag-Utskottets majoritet. Det är efter min uppfattning
mycket svårt att säga, huruvida och i hvad mån den ofvanför liggande
marken har nytta af ett dikuingsföretag. Det finnes visserligen
en förklaring, som den förste talaren angaf, det vill säga att då eu
ofvanför belägen jordegare behöfver gräfva in på grannens nedanför
belägna mark för att genom upptagande af dike få sin mark torrlagd
till 4 fots djup, så sträcker sig hans skyldighet att i dikningen deltaga
eller den nytta han af dikningen kan hafva så långt, som hans
genom afdikningen torrlagda mark. Men detta står ej rätt tillsammans
med Lagberedningens ofvan citerade ord: “Ingen är skyldig att
deltaga i dikning som göres å mark, som ligger ofvanför hans egen"
åtminstone i den betydelse man vanligen gifver ordet “ofvanför".
Härtill kommer att det kan finnas åtskilliga andra omständigheter,
som göra att eu jordegare alls icke vill deltaga i ett sådant dikningsföretag.
Som herrarne veta, finnas växter, till exempel det gräs som
kallas ängskafle (Alopecurus pratensis), som älska vatten. Om jag nu
eger en äng, som är bevattnad, och denna äng är beväxt med ängskafle,
vill jag icke för någon del att denna äng skall dikas och växten
sålunda utrotas. Men då kommer en nedanför liggande marks egare
och kan tvinga mig att vara med om ett arbete, som jag anser bestämdt
skada min egen mark. Precis detsamma kan hända, om jag
på mina egor har en hagmark, som jag önskar behålla, emedan jag
vill hafva kreaturen i bete på nära håll och således behöfver hafva
denna hagmark bevattnad; äfven då skulle eu nedanför boende, kunna
tvinga mig att bidraga till torrläggande af denna hagmark.

Denna för mig dyrbara hagmark kunde mig beröfvas, och jag
skulle till och med af andra kunna tvingas att deltaga i ett dikningsarbete,
som vore till skada för mina intressen. Af sådana skäl har
vår hittills gällande lag icke heller tänkt på att ålägga egare af
ofvanför liggande mark att deltaga i nedanför liggandes dikningsföretag.
Jag har under min redan temligen långa lefnad iakttagit, att för
sådana på gamla sedvänjor grundade lagar finnas ganska goda skäl,
ehuru man icke alltid har dessa skäl till hands att dermed bemöta
de ändringsförslag, som framställas. Det bestående har just i det
bestående sina grundvalar, och att den nu gällande lagen egt bestånd
i mer än 100 år är eu grund, som ingalunda bör förkastas. Detta
gäller i synnerhet sådana ekonomiska frågor, som den nu föreliggande.
Denna sak behöfver jag icke längre utveckla, ty den är af en reservant
inom Utskottet, enligt min tanke, med den styrka och med så
oemotsägliga skäl framhållen, att jag icke kan underlåta att uttrycka
min förvåning deröfver, att Utskottet icke ansett behöfiigt att till
vederläggning upptaga dessa skäl, ty i den frågan, nemligen om tvångsrättens
utsträckning, har Utskottet alls icke yttrat sig. Man kunde
dock vänta af ett Lag-Utskott, i synnerhet vid afvikande från hittills
bestående principer och öfvergång till andra, samt särskild! då det
nya i så väsentlig män skiljer sig från det hittills gällande, att Ut -

Torsdagen den 1 Maj.

N:o 47.

skottet åtminstone sökte åstadkomma en utredning af de båda prin- Angående
ciperna, för att söka ådagalägga företrädet hos den nya framför den la? om dlk''
gamla. Man misstänker eljest, att Utskottet gått för hastigt till väga
eller att det obetingadt trott på andras auktoritet.

Jag måste sålunda för min del förklara, att jag icke vill gå längre
än Revisionssekreteraren Annerstedts ifrågavarande förslag, hvithet
äfven förordats af åtskilliga reservanter inom Utskottet; men jag tilllägger,
att, om jag skulle gå längre, om jag skulle bekänna mig till
den motsatta principen, eller den som ligger till grund för Kong!.

Maj:ts proposition, skulle jag hysa mycken tvekan, om jag icke borde
biträda Lag-Utskottet i dess försök att i någon mån tydliggöra, hvad
som förstås med ordet “nytta“. I det afseende! anser jag, att Utskottet
åtminstone gjort ett bemödande att något närmare precisera detta
uttryck. Det har törhända icke lyckats i den redaktion Utskottet
använda men det är dock alltid lofvärdt, att frågan bringas på tal,
och att man söker göra det otydliga tydligt.

Derjemte måste jag tillägga, att, om denna nya princip angående
den utsträckta nya tvångsrätten — jag kallar den så i motsats mot
hvad jag förut förordat — blefve antagen, måste konseqvensen bjuda
att, på sätt Lagberedningen har föreslagit, samma afsägelserätt lemnas
jordegaren i detta fall, som till exempel vid sjösänkningsföretag. Eller
kan väl den åsigt försvaras, att jag såsom jordegare, ehuru jag icke
blott icke-vill deltaga i ett dikningsföretag utan jemväl deraf skulle tillskyndas
bestämd skada, det oaktadt kan tvingas att deltaga i kostnaderna
för detsamma, och att ingen utväg finnes att undgå dessa
kostnader. Ty värr har jag från det län, jag tillhör, en lång erfarenhet
af att så kallade vattenaflednings- eller sjösänkningsföretag, vid
Indika, enligt nu gällande lag, tvångsrätt eger rum, esomoftast icke
varit väl grundade, utan i mer eller mindre män misslyckats. Om
sålunda å den mark, som skall afdikas, förundersökningen icke skett
med tillräcklig omsorg, utan på djupet anträffas berg som måste
sprängas, hvilket medför betydlig kostnad, så vere det mer än obilligt,
om jag icke blott förlorade den förmån, jag egt deri att kunna använda
jorden på det sätt, som för mig är fördelaktigast, utan äfven
måste bidraga till kostnaderna för ett sådant företag, hvarigenom jag
kan ruineras, samt att det icke i lagstiftningen gifves någon utväg
att undgå sådant. Detta har icke heller Lagberedningen förbisett
utan tillåtit, att en sådan afsägelserätt i dessa fäll får ega rum. Men
denna afsägelserätt är i det Kongl. förslaget utesluten. Om herrarne
hade eu så vidsträckt erfarenhet, som jag eger, af alla de klagomål, >
som uppstått med anledning af sådana sjösänkningar och af den
bittra smärta, som med afseende på sådana blifvit af jordegarne uttalad,
skulle herrarne icke tänka på att beröfva jordegarne denna
rätt att afsåga sig delaktighet i ett dikningsföretag.

Det, är nog sant, på sätt en föregående talare här anmärkt,
att genom begagnande af afsägelserätten någon gång skulle kunna
hända, att en och annan jordegare finge på sin lott eu mindre jordvidd,
som läge illa till för hans öfriga egor, men detsamma inträffar
ju redan nu vid sjösänkningar, och har dock aldrig ansetts utgöra

N:o 47.

Torsdagen den 1 Maj.

Angående anledning att borttaga rättigheten för en jordegare att frisäga sig
lag om dtk- ir^a ajq j ett dylikt företag ingå och att i stället för sin andel i den
”(Fort» T ifrågavarande marken af Övriga delegare taga vederlag i den förbättrade
jorden. lian har då fortfarande lika dispositionsrätt öfver denna
jord, som hvarje annan delegare öfver sin. Men anspråket att icke
kunna tvingas att deltaga i ett företag, som vida öfverstiger hans
krafter, utan att kunna derifrån frisäga sig, synes inig så ovedersägligt,
att jag icke kan förstå, huru man kan ifrågasätta att beröfva
en jordegare denna rätt.

Detta angående dikningsfrågan. Angående sjösänkningar kunde
jag hafva andra anmärkningar att göra, men denna fråga förekommer
icke nu till afgörande, och det torde således vara för tidigt att nu
tala derom. Hvad jag ytterligare vill anmärka, vid förslaget gäller’
denna förundersökning, som skall göras och vid. hvilken man fäster
en så synnerlig vigt. Det kan väl också hända, att denna undersökning
någon gång kan vara fördelaktig, men i de allra flesta fäll tror
jag, att denna i och för sig långa procedur kommer att, långt ifrån
att påskynda företaget, blott gifva anledning till ytterligare tvister.
Ty den, som icke vill vara med i ett dylikt företag, låter säkerligen
icke vid en sådan förundersökning .förmå sig till förlikning, utan har
nog redan då klart för sig, huru han skall bete sig. Jag tror således
icke att denna procedur blir särdeles gagnande; åtminstone är
detta ganska ovisst.

Vid frågan således, om hvad för närvarande i detta afseende är
att göra, hyser jag för min del mycken tvekan att nu, då vi, om
allt går väl, icke hafva långt qvar på riksdagen, begära en återremiss.
Jag befarar att Utskottet, som icke under den långa tid, det
nu haft att behandla saken, lyckats på ett tillfredsställande sätt lösa
densamma, icke heller skall efter de långvariga diskussioner, som nu
pågå och förestå, hinna att, medan Riksdagen är samlad, inkomma
med ett annat mera tillfredsställande förslag. Jag vill visserligen
obetingadt erkänna, att denna fråga varit sedan länge, jag tror 15
eller 20 år tillbaka, och äfven ofta vid riksdagarne behandlad, och
att den sålunda kunde anses mogen sin lösning; men vid sådant förhållande,
mine herrar, är det ju också å andra sidan af temligen
ringa vigt, om vi uppskjuta afgörandet ännu ett år. Derigenom få
vi litet mera tid att tänka oss in i saken, i stället för att vi kanske
nu deraf, att ett lagförslag är utarbetadt, låta förleda oss att antaga
något, som vi icke hafva klart för oss hvad det innebär. Om i vår
* grundlag medgifves möjlighet att till en annan riksdag uppskjuta afgörandet
af eu fråga, skulle jag otvifvelaktigt anse detta vara det
bästa, då under denna tid tillika jordbrukarne inom landet i allmänhet
och hushållningssällskapen särskilt kunde få tillfälle att diskutera
frågan. Jag tror att då skulle stämningen temligen allmänt yttra
sig mot den ifrågasatta tvångstillämpningen. Men ehuruväl eu sådan
möjlighet att till eu annan riksdag uppskjuta afgörandet icke finnes,
så finnes likväl den möjligheten att, om det nu framlagda förslaget
afslås, antingen Kongl. Maj:t kan finna sig befogad att framlägga
saken å nyo för nästa Riksdag, eller ock någon af oss kan bringa frå -

Torsdagen den 1 Mai.

N:o 47.

gan å bane vid samma riksdag. Frågan har då redan undergått den
granskning hos Kongl. Maj:t och Högsta Domstolen, som bör föregå
■ett lagförslags framläggande för Riksdagen, och den kan då med mera
framgång upptagas och tidigare på riksdagen diskuteras, så att eu
återremiss kan till något gagna. Jag tror att det är af mera vigt,
att folket, om än något senare, får en verkligt god lag i detta hänseende,
som det begriper och som tillfredsställer det, och hvilken
tillika i någon mån ansluter sig till de närvarande förhållandena, än
att vi nu votera eu lag, om hvars rätta förstånd och nytta man icke
är öfvertygad. Jag är alldeles förvissad om, att med det intresse
man i hela landet hyser för denna fråga, skall, äfven fast vi sakna
ett stadgande i vår grundlag, som medgifver frågans uppskjutande
till nästa riksdag, frågan dock i allt fall, om den nu faller, då återkomma,
och jag tror att den allmänna meningen i landet då haft
bättre tillfälle att sätta sig in i saken och bedöma den. Jag instämmer
således med den föregående talare, som under närvarande
förhållanden yrkade afslag å förslaget i dess helhet.

Herr Anders Persson: De principer, som äro uttalade i föreliggande
lagförslags nu föredragna punkt och dermed i sammanhang
stående, gillar jag obetingadt. Det lider icke det ringaste tvifvel, att
den åsigten är rigtig, att hvar och eu bör deltaga i ett dikningsföretag
i samma mån han af samma företag hemtar nytta, liksom också han
har rätt att fordra, det dikningen så göres, att hans egen jord torrlägges
till fyra fots djup. Jag gillar äfven principen om att hans
skyldighet att deltaga icke bör sträcka sig längre än till den punkt
eller gräns, der han vunnit sitt ändamål d. v. s. icke vidare, än som
skulle erfordras för torrläggning af hans egen jord till fyra fots djup.
Men det har hos mig likasom hos Utskottets pluralitet uppstått mycken
tvekan om, huru detta komme att utfalla vid tillämpningen. I Lagberedningens
öfver ämnet afgifna förslag, sid. 58, heter det:

“Ur det nu anförda framgå såsom grundsatser i fråga om dikningsskyldigheten: att

vid dikningsföretag en hvar intressent eger rätt fordra att
det dike, i hvars upptagande han måste deltaga, göres så, att hans
egen jord kan torrläggas till fyra fots djup; men

att hans deltagande i företaget ej må till fromma för de andra
intressenter ne sträckas utöfver hvad som är nödigt för hans egen
jords torrläggning till nämnda djup". Häraf synes mig kunna dragas
den slutsats, att skyldigheten ock kan under alla förhållanden utsträckas
till denna punkt; och detta tror jag kunna leda till obillighet.
Under vanliga förhållanden, då marken har ett sluttande läge — och
detta är väl också regeln eller torde åtminstone vara fallet på de
allra flesta ställen — anser jag förslaget icke komma att leda till
ringaste svårigheter vid tillämpningen och ej heller till orättvisor vid
bestämmandet af ersättningen. Men tveksamheten har uppstått med
afseende å de ställen, der marken nära nog icke har någon sluttning
alls, utan ligger nästan alldeles i nivå; och om detta också hör till
sällsyntheterna, förekommer det likväl här och der i vårt land. Jag

Angående
lag om. dikning
m, m.

(Forts.)

N:o 47.

Torsdagen den 1 Maj.

Angående
lag om dikning
m. m.
(Fort»,)

skulle kunna framdraga exempel från den trakt, derifrån jag är, att
marken på en hel mils sträcka icke har större fall än 12 tum. På
sådana ställen skulle en konseqvent tillämpning af de i Lagberedningens
motiv uttalade åsigter — och jag vet verkligen icke huruvida
man vid bestämmandet af värdet skulle kunna strängt hålla på dem,
ty de skulle rent af leda till orimligheter — och säkert är, säger jag,
att en tillämpning deraf skulle vid fördelningen af kostnaden göra
det nära nog omöjligt för den ofvanför liggande att få sin jord torrlagd;
ty fastän han finge deltaga i ett dikningsföretag å en sträcka
af kanske en hel mil, skulle han likväl icke vinna sitt åsyftade ändamål,
nemligen att få sin jord torrlagd till fyra fots djup. För öfrigt
vore det väl en uppenbar orimlighet att tvinga honom deltaga i dikning
å en sådan sträcka. Man kan icke säga annat än att han har nytta
af hela dikningen, ty hans mark blir icke torrlagd förr än han når
utloppet. Vid tillämpningen af lagen komme nog vederbörande synemän
att taga hänsyn till sådana fall och se till, om man ej kunde
underlåta att alldeles absolut hålla sig till de uttalade motiven för
lagen. Tveksamheten har sålunda egentligen inskränkt sig till de fall,
då tvist uppstår och saken dragés inför domstol. Hvilken ledning skall
den domare hafva att tillgå, som skall döma saken? Jo, han går till
de motiv, som framhållits vid förslagets utarbetande, och om dessa
motiv kunde leda till sådana resultat, som jag nyss nämnde, må ingen
undra öfver att man är tveksam i att antaga en sådan lag, helst
den tvångsrätt, som är afsedd att införas, stål’ i fullkomlig strid mot
hvad förhållandet är enligt den gamla lagen, i ty att det för närvarande
är, för såvidt man afser åker, den ofvanför liggande markens
egare, som utöfvar tvångsrätt mot den nedanför liggande, men förhållandet
hädanefter skulle blifva alldeles omvändt. Nu hafva flere
talare erkänt, att den tanke, som ligger uti Utskottets ändringsförslag,
är rigtig, och äfven jag vågar tro att så är, ehuru jag ingalunda vill
förneka, att uttrycken måhända äro något oegentliga. Derest man
utaf Herr Chefen för Justitiedepartementet eller också af den ärade
talare, hvilken såsom ordförande i Lagberedningen sjelf varit med om
utarbetandet af motiven för lagförslaget, finge ett uttalande, gående i
den rigtning, jag nyss antydt, eller att lagen komme att tillämpas
mera med hänsyn till den verkliga nyttan än hvad motiven i Lagberedningens
förslag gifva anledning att antaga, skulle jag för min
del vara mycket böjd för bifall till Köngl. Maj:ts förslag och icke alls
vidare hålla på Utskottets ändringsförslag; ty jag tror att såväl Utskottets
förslag som det af Kongl. Maj:t framlagda gå i en och samma
rigtning. Emellertid ber jag att här få anmärka, att det aldrig varit
min mening att, på sätt Utskottet föreslagit — och i förbigående
sagdt har jag icke närvarit i Utskottet vid förslagets definitiva afgörande
— den nedanför liggande jordegaren skulle kunna tvingas
att deltaga i dikningsföretag å den ofvanför liggandes mark. Men om
jag tänker mig ett sådant fall, der marken ligger nära i nivå, och en
åtta eller tio eller huru många jordegare som helst, under förutsättning
att lika mycket jord för hvar och en af dem genom dikningsföretaget
blefve torrlagd, sålunda hade lika stor nytta af företaget,

Torsdagen den 1 Maj.

N:o 47.

tror jag att man bör taga billig hänsyn endast till den nytta, en hvar Angående
af dem hemtat af företaget. Skulle åter förslaget leda derhän, då la? om dik''
den ofvanför liggande markens egare påkallat dikningsföretaget, såsom
i Första Kammaren anmärkts, att af exempelvis 6 delegare den ofvanför
liggande skulle deltaga med öfver tvåhundra procent och den
nedanför liggande med endast 16 | procent af hela kostnaden, ehuruväl
nyttan af dikningen för dem är i det allra närmaste lika, torde
orimligheten af en sådan tillämpning vara uppenbar.

För tillfället skall jag icke yttra något vidare. Jag är, såsom
jag förut nämnt, nöjd med hvilket förslag som helst, endast jag får
höra ett uttalande i den rigtning, jag nu antydt, af chefen för Justitiedepartementet
eller Lagberedningens ordförande.

Herr Berg: Den andre talaren i ordningen har yrkat afslag på
ifrågavarande förslag under uttryck, att — om jag uppfattade hans
yttrande rigtigt — förslaget skulle innefatta ett våldförande af de
enskildes rätt och på sådan grund vara förkastligt. Hvad han dermed
åsyftade skulle naturligtvis ligga deruti, att genom förslaget
tvångsrätt gifvits den ene jordegaren mot den andre sålunda, att den
senare mot sin vilja skulle kunna tvingas att ingå i ett företag, deri
han eljest icke ville deltaga. Det torde dock härvid böra märkas,
att hvarje särskild individs rättssfer betingas och begränsas af de
öfriges, och att om den ene icke kan fullt tillgodonjuta sin förmenta
rätt, utan att derigenom en annans rätt inskränkes, vissa begränsningar
i de enskildes inbördes rättigheter äro nödiga, såvida de skola
kunna bestå jemte hvarandra. Att lösa sådana rättskollisioner utgör
en bland lagstiftningens uppgifter; och att så beskaffade kollisioner
inträffa just i de fall, hvarom nu föreliggande förslag handlar, torde
icke kunna bestridas.

Om två eller flere personer ega del i en vattendränkt mark, kan
visserligen den ene säga: det är min rätt att få behålla min del i
marken i detta vattendränkta skick; men den andre torde med lika
rätt kunna säga: jag vill leda vattnet bort från den del af marken,
som tillhör mig. Nu kunna naturligtvis icke båda få sin vilja fram;
ty den ene kan ju icke från marken leda bort sitt vatten, utan att
den andres följer med, och denne senare kan således icke få behålla
sin mark vattendränkt, utan att vattnet på den öfriga marken också
hålles qvar. Vid sådant förhållande måste antingen den ene delegaren
förbjudas att mot de andres vilja leda bort vattnet, eller ock den,
som vill afleda vattnet, dertill få vitsord mot de öfrige. Vid valet
mellan dessa båda alternativ har man ansett naturligast, att den,
hvilkens önskan och vilja, efter allmän uppfattning, finnes mest öfverensstämma
med ett förnuftigt bruk af egendomen, bör hafva företräde,
och häri ligger grunden till det medgifna dikesvitsordet.

Hvad jag sålunda nämnt om delegare i vattendränkt mark eger
också i viss mån tillämpning på dem, som ega marker liggande
ofvanför eller nedanför hvarandra. Egaren af den nedanför liggande
marken kan nemligen ej få tillgodonjuta sin rättighet att icke behöfva
underkasta sig något intrång af den ofvanför liggandes vatten, utan

N:o 47.

Torsdagen den 1 Maj.

Angående
lag om dikning
m. m.
(Forts.)

att derigenom inskränkning sker i den rätt, den senare bör hafva att
leda bort vattnet från sill jord, fastän detta ej kan ske utan att dike
göres öfver den nedanför liggande marken; och af enahanda skäl, som
nyss blifvit anförda, har man också derföre antagit, att dikningsrättighet
bör den ofvanför liggande medgifvas.

Huru man i Girigt bör tilivi.gagå vid reglerandet af dessa förhållanden,
derom hafva emellertid i olika länders lagstiftningar olika
åsigter gjort sig gällande. I åtskilliga utländska lagar har man nöjt
sig med att helt enkelt säga: den, som vill dika och behöfver det,
eger dertill rätt, men han får icke hjelp af någon annan. Han får
väl leda sitt dike öfver den nedanför liggande marken, men han har
ingen rätt att begära att egaren af denna mark i någon mån skall
deltaga i dikeskostnaden. Enligt vår rätt har deremot, sedan äldre
tider, förhållandet varit annorlunda. Hos oss har man ansett, att, då
den ofvanför liggande hade redan odlad mark, d. v. s. åker eller äng,
den nedanför liggande skulle, såvidt hans jord äfven vore odlad och
han således äfven för sin del behöfde dike, vara skyldig att ensam dika
undan för den öfre. Yar deremot den nedanför liggande marken icke
odlad utan utgjordes af annan byamark, hade egaren deraf visserligen
skyldighet att låta den ofvanför liggande leda sitt dike genom hans
mark, men att i hvarje särkildt fall skulle pröfvas, om och i hvad
mån någon skyldighet att deltaga i kostnaden kunde honom åläggas.
Enligt dessa den äldre lagens bestämmelser fans emellertid icke någon
utväg öppen för deu, som hade ouppodlad jord, kärr eller annan
vattendränkt mark, som saknade aflopp, att kunna derifrån afleda
vattnet, ty han hade icke rätt att leda detsamma öfver den nedanför
liggande jorden, hvilken rätt, såsom nämndt är, tillkom endast egare
af åker eller äng.

Med anledning häraf blef i 1824 års författning och vidare i
1841 års förordning den åsigt af lagstiftningen uttalad, att då i de
fall, der icke Byggningabalkens stadgande!! om dikning vore tillämpliga,
någon ville urtappa vattendränkt mark, han skulle vara dertill berättigad,
och att alla, som af företaget hade nytta, skulle i mån deraf
deltaga i kostnaden, med rätt att, om de så funne nödigt, i stället
få till den, som påyrkat företaget, afstå så stor del af jorden, som
mot förbättringen svarade. När nu Lagberedningen fick sig uppdraget
att i fråga om vattens afledande i allmänhet, sålunda både dikning
och annan vattenafledning, utarbeta ett lagförslag, ansåg den sig så
mycket mindre kunna bygga detta på den i utländska lagar antagna
enkla dikningsrätten, som sådant skulle hafva innefattat ett tillbakagående
från hvad ej blott om de större företagen i de af mig nyss
omförmälda författningar stadgades, utan äfven från hvad vår gamla
lag rörande dikning innehöll. Lagberedningen hade sålunda, efter
min uppfattning, icke annat att göra än att söka tillämpa de grunder,
som redan funnes, på förhållandena i deras helhet. Och då det i
sjelfva verket icke syntes låta sig göra att i fråga om rättigheter och
skyldigheter i detta fall grunda någon principiel åtskilnad på den
vattendränkta markens mer eller mindre dåliga skick, utan rättsförhållandet
emellan de ofvanför och nedanför liggande borde vara ena -

Torsdagen den 1 Maj.

N:o 47.

hända, ehvad det vore en större eller mindre vattenmassa, som skulle
afledas: så ansåg Lagberedningen samma grunder böra uppställas för
dikning som för annan vattenafledning och sökte att på torrläggningsföretag
i allmänhet, ehvad de vore större eller mindre, tillämpa de
hufvudgrundfer, som vore lagda i senast omnämnda förordningar af
åren 1824 och 1841. I denna del ansåg man derföre böra stadgas,
att den ofvanför liggande skulle hafva rätt att afleda vatten och att
den nedanför liggande skulle hafva skyldighet att mottaga det, men
inom Beredningen yppades olika meningar i fråga om huruvida det vid
dikning blott skulle vara den, genom hvilkens mark diket komme att
gå, som borde deltaga i företaget, eller om han icke skulle kunna
fordra, att äfven andra, som lika med honom hade nytta af företaget,
jemväl borde jemte honom deri deltaga. Såsom här redan förut blifvit
upplyst, omfattades den förra meningen af en reservant i Beredningen,
under det att pluraliteten deremot ansåg, att alla, som hade
nytta af företaget, borde deri deltaga. Man förestälde sig till exempel
att, om den nedanför liggande jorden utgjordes af 10 tunnland,
hvilka hade den belägenhet, att de tillskyndades full nytta af ett dike,
som framdroges derigenom, samt således, i händelse dessa tunnland
egdes af en och samma person, han för hela denna jordareal skulle
kunna tvingas att ingå i dikningsföretaget, någon giltig grund icke
kunde åberopas hvarför, i händelse dessa tunnland vore delade mellan
10 delegare genom rågångar parallella med diket, endast den, som
läge närmast diket, och således finge vidkännas olägenhet deraf, skulle
vara skyldig att deltaga i kostnaden, men de andra, jemte det de befriades
från olägenheten af diket, skulle, utan något deltagande i kostnaden,
komma i åtnjutande af samma fördelar som de, hvilka deltogo
i företaget, under det deremot om råskilnaden icke gått parallelt med
diket, utan i stället skurit det vertikalt, alla varit skyldiga att deltaga,
enär diket då gått öfver allas mark. Den, som mot sin vilja
ålades deltaga i ett dikningsföretag på den grund att han hade nytta
deraf, syntes derföre å sin sida hafva den rättmätiga och billiga fordran,
att, då nyttan icke tillkom honom ensam, utan hans granne hade
deraf lika stor fördel, denne äfven på enahanda grund finge deltaga
i dikningsbördan. På dessa skäl har Lagberedningen, beträffande afdikning,
följt enahanda grunder, som redan äro gällande för de större
afiedningsföretagen, och sålunda ansett kostnaden böra fördelas på all
den jord, som af dikningen tillskyndas båtnad. Men i full öfverensstämmelse
med dessa grunder, ansåg Lagberedningen emellertid skyldigheten
för jordegarne att deltaga i företaget ej böra göras ovilkorlig,
utan vid dikning, lika väl som vid andra afledningar, befrielse
derifrån kunna medgifvas mot afstående af så stor del af den förut
vattensjuka marken, som mot förbättringen svarade. Eu sådan jordegarens
afsägelserätt finner jag också fortfarande, på de skäl som i
Lagberedningens motiv finnas uttalade, fullt principenlig; men då jag
från många praktiske män hört anmärkningar deremot, och då Kongl,
Maj:t funnit anledning att icke godkänna förslaget i denna del, utan
ansett skilnad böra göras mellan dikningsföretag och andra vattenafiedningar,
så är det ju helt naturligt om jag, som ej sjelf i fråga

Andra Kammarens Prof. 187(1. N:o 47. 3

Angående
lag om dikning
ah. m.
(Farts.)

N:o 47.

Torsdagen den 1 Maj.

Angående
lag om dikning
in. m.
(Forts.)

om jordbruk är det ringaste sakkunnig, icke vill sätta min principiella
åsigt utöfver de personers omdöme, hvilka jag måste antaga vara mera
praktiskt förfarne än jag.

Bland de af Lagberedningen uppstäda principerna är, såsom
förut blifvit antydt, äfven den, att ingen skulle vara pligtig att deltaga
i ett afdikningsföretag i vidsträcktare mån, än han deraf hade nytta,
och att således hvarje särskild jordegares skyldighet att deltaga i dikningen
skulle vidtaga först vid den punkt, der diket började att bereda
nytta för hans jord, och sedermera fortfara till den punkt, der det
för hans jord nödiga fall slutligen vunnes.

Lag-Utskottet har, såsom mig synes, i detta hänseende gått ännu
ett steg längre och ålagt en nedanför liggande jordegare att deltaga
i kostnaderna äfven för den del af ett dike, som kan erfordras för
torrläggning af en grannes ofvanför liggande jord. Utskottets förslag
bär dock, efter hvad jag tyckt mig märka, af åtskillige talare blifvit
origtigt uppfattadt, i det man åt detsamma velat gifva en något vidsträcktare
betydelse, än hvartill ordalagen synas föranleda. Utskottet
bär nemligen icke, såsom bär blifvit förutsatt, tänkt sig att delaktighet
i dikesskyldigheten skulle för hvarje jordegare omfatta hela dikesläggningen
från den högsta punkten och ända ned till det vattendrag,
i hviiket diket utmynnar, utan endast det dike, någon ofvan eller
nedan liggande för sin jord påyrkade. Om den ofvanför liggande
jordegaren påyrkade eu utdikning, som icke slutade och finge fall förr
än diket gått igenom alla nedanför liggaudes jord, skulle väl alla desse
vara skyldige att deltaga i hela dikeskostnaden, men om den ofvanför
liggande, som begärt dikningen, erhölle fäll tidigare, skulle för de
nedanför liggande skyldigheten att i diket deltaga der upphöra, sä
vida ej någon af dem för sin del påyrkade dikets fortsättande.

Den väsentliga skilnaden mellan Utskottets och Lagberedningens
förslag ligger emellertid deruti, att enligt Utskottets förslag skulle vid
fördelning af dikeskostnaden alla vara skyldige att deltaga i hela diket,
under det, enligt Lagberedningens och Kongl. Maj:ts förslag, eu
hvar deltager endast i den del af diket, som för hans jord är af nytta.
Om man betecknar hela diket med a, b, c, och med a en ofvanför
liggande samt med b och c nedanför liggande jordar, så skulle således,
enligt Utskottets förslag, kostnaden för hela diket delas emellan
a, b och c, samt b och c komma att betungas med kostnaden äfven
för diket öfver a, deraf de oj hade den ringaste nytta, hviiket innefattar
en afvikelse såväl från hvad som hittills gält som från hvad
med förslaget åsyftats. Enligt detta kommer nemligen, på sätt Lagberedningen
i sina motiv temligen tydligt uttalat, den nedanför liggande
jordegaren aldrig att betungas af kostnaderna för de diken den ofvanför
liggande jordegaren på egen jord behöfver upptaga. Först i den
mån den nedanför liggande öfverskrider gränsen för sitt egoområde
och kommer med diket in på den nedanför liggande grannens jord
uppstår gemensamhet dem emellan i kostnaden; och i det dike, som
der upptages, skola de deltaga i mån af den nytta de hvar för sig
deraf hafva. Man har häremot anmärkt, att i sådant fall skulle, dä
sluttningen är mycket ringa och den ofvanför liggande således kan

Torsdagen den 1 Maj.

N:o 47.

behöfva ett teinligen långt dike innan han får fall från sin jord, den
ofvanför liggande, såsom skyldig att först ensam dika å egen jord och
sedan deltaga med de öfriga i den del af diket, som sträcker sig
genom deras, blifva synnerligen mycket betungad i förhållande till de
nedanför liggande, livilka, en hvar för sin jord, finge hjelp af den
eller de ofvanför dem liggande. Det kan ej förnekas, att den, som
har längre väg innan han erhåller tillräckligt fall, till följd deraf äfven
får vidkännas större kostnad för dikningen än den, som har utlopp
från sin jord omedelbart eller nära derinvid; men häri ligger ej tillräckligt
skäl att till den ofvanför liggandes fördel och för att minska
kostnaden för honom, i stället öka kostnaden för den nedanför liggande.
Att den, som har ett ofördelaktigt läge, kommer att vidkännas större
kostnad än den som har ett fördelaktigare, torde nemligen icke i och
för sig innebära någon orättvisa. Utskottet har dessutom, synes det
mig, något för högt uppskattat den kostnad för dikningsföretaget,
hvilken enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle åligga den högst belägna.
Tänker man sig nemligen ett dikeslag af flere delegare, så erhåller
den nederst liggande genom den del af diket, som upptages öfver
hans mark, denna sin mark omedelbart torrlagd till fyra fots djup,
under det en hvar af de ofvanför liggande endast medelbart och under
förutsättning att diket fortsattes ett längre stycke uppåt, kommer i
åtnjutande af samma fördel. Den nytta, som, hvad denna del af diket;
angår, för den ene jordegaren omedelbart, men för de öfrige endast
medelbart inträder, är således för en hvar af dem väsentligen
olika, och lärer för de ofvanför liggande böra beräknas mindre, i den
mån de för dess tillgodonjutande måste vidkännas särskilda kostnader.
Om vid dikningsskyldighetens fördelning tillbörlig hänsyn härtill tages
och således för hvarje särskild del af diket delaktigheten bestämmes
efter den nytta en hvar jordegare mer eller mindre omedelbart deraf
tillskyndas, synes häri ligga ett tillräckligt korrektiv, att ej någondera
betungas utöfver hvad af hans jords läge påkallas. Det korrektiv,
Utskottet för detta ändamål uppstält, att ingen skall drabbas af större
kostnad, än han behöft vidkännas, om han sjelf sökt torrlägga sin
jord till fyra fots djup, synes mig deremot, om än fördelaktigt för den
ofvanför liggande, dock kunna blifva särdeles betungande för de öfriga.
Jag antager till exempel, att ett dike genomlöper sex olika områden
af samma storlek och beskaffenhet, men att det sista af dessa områden
är deladt mellan sju delegare. Om nu den del af diket som
sträcker sig genom desse sistnämndes mark kostade 70 kronor, skulle,
om de ensamme dikade eller eu af dem begärde deltagande af de
andra, men icke ifrågasatte något deltagande af de ofvanför liggande,
dessa sju, under antagande att de hade samma nytta af företaget,
enligt Kongl. Maj:ts förslag, för sin jords torrläggning få vidkännas
en kostnad af endast tio kronor hvardera. Men om Utskottets förslag
blefve lag och deltagandet i ett sådant dikningsföretag från högsta
punkten ända ned till fallet efter nyttan skulle delas emellan alla delegarne,
så skulle, om den ofvanför liggande jordens egare behötde ett
dike af större dimensioner eller eljest af större dyrhet, den nederst
liggande jordens egare äfven få vidkännas andel deri och kostnaden,

A»gående
lag om dikning
m. m.
(Forfes.)

N:o 47.

Torsdagen den 1 Maj.

Angående
lag om dikning
in. in.
(Forts.)

sålunda fördelad på de sju, blifva vida större för dem; ja hvar och
eu af dem skulle till och med då kunna få betala icke tio, utan sjuttio
kronor, emedan så stor kostnad skulle ju hafva belupit på hvar och
en af dem, om han utan andras deltagande skulle hafva torrlagt sin
jord. Lättnaden i uträkningen af de särskilda deltagarnes inbördes
delaktighet skulle ej heller, enligt Utskottets förslag, i allmänhet taget,
blifva särdeles stor, enär äfven efter detta förslag särskilda beräkningar
måste göras för olika delar af diket, och särskild^ på det
maximum ej må för någon delegare öfverskridas, uppskattas den kostnad
eu hvar af dem skulle fått vidkännas, om han skolat ensam afdika
sin jord.

En ärad talare har sagt, att, hvad nyttan af dikningen beträffar,
man kunde vara af olika mening, och att det till och med ville synas
honom, som hade Lagberedningen sjelf icke vetat hvad som borde
förstås med denna nytta. Lagberedningen har emellertid, så godt
hon mäktat, i motiveringen antydt sin åsigt i detta hänseende och
dervid bestämdt framhållit, att en nedanför liggande aldrig borde
antagas hafva nytta af ett ofvanför hans jord liggande dike. Att i
lagen lemna en fullständig definition på hvad som med “nytta" skall
förstås, synes mig vara mycket svårt; och hvarje försök i den rigtningen
skulle, befarar jag, kunna gifva anledning till missuppfattning.
Jag kan emellertid icke föreställa mig annat än, att, då förslaget
innehåller, att en hvar bör deltaga i eu dikesanläggning, i den mån
han deraf för sin mark har nytta, och på samma gång förklarar att
för utrönande af nyttans hänsyn bör tagas till det tillstånd, i hvilket
marken befann sig, innan diket upptogs, jemfördt med dess tillstånd
sedan diket upptagits, den åsyftade meningen blifvit så tydligt angifven,
att något missförstånd icke skäligen bör kunna vara att befara. Att
närmare i detalj angifva hvari nyttan borde bestå, torde vid sådant
förhållande icke gerna kunna begäras. Skulle något förslag kunna
framställas, hvarigenom undanröjdes alla möjliga betänkligheter i
nämnda hänseende, skulle ingen hellre än jag omfatta ett sådant
förslag; men för närvarande vågar jag för min del betvifla, att detta
begrepp kan i lag närmare betämmas. Den talare, som så strängt
utdömde den åsigten, att alla skulle deltaga i dikningen i den mån
de af företaget hade nytta, utan att i sammanhang dermed någon
förklaring afgifvits om de fall, då en sådan nytta borde anses vara
för hand, förordade likväl sjelf den reservation, som afgifvits af en
ledamot af Lagberedningen. Denna reservation afviker visserligen från
Lagberedningens förslag, så vidt derigenom andra än de, öfver hvilkas
mark ett dike sträcker sig, ansetts böra deltaga i dikningen, men
öfverensstämmer deremot med samma förslag derutinnan, att deltagandet
skulle ske i mån af nyttan, utan att detta af den ärade talaren förordade
förslag, mera än det af honom klandrade, löser den af honom
uppkastade frågan hvad som med nytta bör förstås.

Samme ärade talare yttrade, att reservantens i Lagberedningen
förslag skulle stå på den gamla lagens grund och således äfven af
det skälet vara att föredraga framför Lagberedningens. Jag har redan
i korthet redogjort för den nuvarande lagens innehåll och huru

Torsdag»!! den 1 Maj.

N:o 47.

mycket eller huru litet båda förslagen dermed öfverensstämma; och Angående
lag har äfven försökt ådagalägga, i hvad mån det ena eller det andra la? om dlk''
förslaget kan i fråga om billighet och rättvisa ega företräde. (Forts.)

Talaren ansåg äfven såsom orätt, att de ofvanför liggande
jordegarne, hvartill jag äfven räknar grannar, som hafva jord på
sidan om diket, med fall deråt och således i fråga om dikning måste
betraktas såsom ofvanför liggande, skulle kunna tvingas af den nedanför
liggande att deltaga i dennes dike, äfven om de deraf hade nytta.

Det synes mig likväl vara temligen billigt och med naturlig reciprocitet
öfverensstämmande att, om den ofvanför liggande kan till förmån för
sig tvinga den nedanför liggande att taga upp ett dike å sin mark,
denne ock, då han sjelf dikar, må kunna säga till sin ofvanboende
granne: “Af detta mitt dike har du samma nytta som jag; deltag

derföre också i kostnaden för detsamma''1. Häremot invände visserligen
den ärade talaren att, om den ofvanför liggande hade förkärlek för
odlandet af någon viss växt, som för att frodas behöfde vattensyra,
det skulle vara hårdt att tvinga honom till deltagande i en utdikning,
hvarigenom han hindrades att odla denna växt. Jag ber dock få
erinra, att den ofvanför liggande, om ett dike nedanför hans jord upptages,
icke är ovilkorligen skyldig att från sin mark leda vattnet dit
och sålunda kan, om han så önskar, fortfarande odla sina vattenväxter;
men så är icke förhållandet med den nedanför liggande, ty om han
odlar en dylik växt, och den ofvanför liggande begär dikning, har man
icke någon miskund med honom, utan han måste afdika sin jord. För
öfrigt kan jag ej inse, hvarför den ofvanför liggandes rätt skall hållas
mera helig, än den nedanför liggandes? jemlikhet finnes ju ej, om den
icke är ömsesidig. Man skulle kanske vilja möta mig med den invändningen,
att den nedanför liggande då, äfven borde deltaga i den ofvanför
liggande grannens diken. Men jag har alltid förestält mig — och
jag är glad äfven att här i dag af en erfaren landtbrukare hafva
blifvit styrkt i denna föreställning — att det åtminstone är mindre
vanligt, att det dike en ofvanför liggande granne på sina egor upptager
äfven gagnar den nedanför liggande grannens jord. Och äfven
om så vore fallet, anser jag dock att, lika litet som den nedanför
liggande på sådan grund kan medgifvas rätt att fordra det den ofvanför
liggande skall i regleradt lopp genom dike tillföra honom vattnet
från sin jord, lika litet kan å andra sidan begäras, att den nedanför
liggande skall deltaga i den ofvanför liggandes diken, hvilka, hvad
man än må säga, dock icke bidraga att göra hans egen jord torr,
och således ej medföra den nytta, som grundlägger dikningsskyldigheten.

Det bär också anmärkts såsom eu oegentlighet att icke Lagberedningen
följt 1875 års förslag. Hvad jag härpå skall svara, vet jag
icke rätt; ty jag måste bekänna att jag icke fullt förstått, huru långt
dikningsskyldigheten enligt detta förslag borde anses sträckt. Der
heter det nemligen också, "tage enhvar del i dike efter den nytta
han deraf har“. Jag erkänner villigt, att af detta uttrycks ställning
i förslaget hade man anledning antaga, att det endast afsåge förhållandet
mellan dem, som påfordrade diket, och den nedanför liggande

N:a 47.

Torsdagen den 1 Maj.

Angående
Ing om dikning
m. m.
(Forts.)

genom hvilkens mark diket gick. Men då under diskussionen om förslaget
i Första Kammaren gjordes den anmärkningen att tydligare
borde uttryckas, att i de fall, då Hera hade del i den mark, för hvilken
gemensamt afloppsdike vore behöfligt, den, som påyrkade diket, borde
kunna påräkna biträde af de ofvanför eller kringliggande jordegarne,
upplyste en ledamot af Lag-Utskottet att detta vore förslagets mening,
och yttrade till stöd derför: “jag skall dock tillse, huruvida
icke äfven de, som icke äro jurister, men dock hafva sakkännedom
i förevarande ämne, torde kunna af lagens innehåll finna,
att alla, som, hafva del i den mark, hvilken genom dikningen förbättras,
skola vara skyldiga att deltaga, i densamma. Det förekommer
nemligen i första paragrafen, att- dikningsskyldigheten skall fördelas
efter thy en hvar af dikningen nytta hemtar. *•'' Det heter vidare
i 9 paragrafen: “Vill någon, utan att sin talan genast till Rätten instämma,
hafva fråga pröfvad, som angår dikning, hvaraf annans rätt
är beroende, söke hos Konungens Befallningshafvande förordnande för
statens landtbniksingeniörer, landtmätare eller annan lämplig person
att vid syn på stället ärendet handlägga, och bifoge uppgift å dem,
hvilka ega i saken del." Slutligen innehåller 11 paragrafen: “Finna
förvaltningsmännen att frågan rörer annan än den, som blifvit kallad
eller vid förrättningen eljest är tillstädes, varde förrättningen för
nämnde sakegares inkallande, såsom i 9 § sägs, till annan dag uppskjuten.
11 — Jag vågar påstå att i dessa nu anförda paragrafer det syfte,
som Herr Odelberg önskat framhålla, är så tydligt uttaladt, att ingen
gerna kan derom misstaga sig.

Då jag läste denna diskussion erkänner jag, att jag icke med säkerhet
visste, huruvida det var meningen att dikningsskyldighet ålåge
endast dem, inom hvilkas mark diket ginge, eller om den skulle utsträckas
till alla, som af företaget hade nytta. På de skäl jag förut
haft äran utveckla ansåg jag den senare åsigten vara den rättvisaste
och billigaste, och af den anledningen slöt jag mig inom Lagberedningen
till samma åsigt.

Jag vill nu icke längre upptaga Kammarens tid, hvilket jag måhända
redan allt för länge gjort, utan anhåller, då jag icke har någon
anledning att, endast på grund af den mening jag i Lagberedningen
uttalat, begära ändring i Kongl. Maj:ts förslag, att till detsamma få
påyrka bifall.

Herr Casparsson: Jag skall lemna oafgjordt huruvida jag

skulle haft mod att i första hand bekänna att jag icke rigtigt uppfattat
det föreliggande Kongl. förslaget. Ty att erkänna att man
har klen uppfattningsförmåga är i allmänhet icke angenämt. Men
sedan en så skarpsinnig jurist som representanten från Wenersborg
gjort ett sådant erkännande, tvekar jag icke att göra detsamma och
får derjemte tillägga, att hvad som i detta afseende gäller om det
Kongl. förslaget, gäller i ännu högre grad om Utskottets förslag.

Jag skall nu vid den långt framskridna tiden icke ingå på någon
vidlyftig undersökning om det föreliggande förslaget, utan blott nämna,
att jag anser det för närvarande lämpligast vara att frågan återre -

Torsdagen den 1 lfa).

N*o 47.

mitteras till Utskottet i det syfte, som tinnes augifvet uti Herr Ribbings
vid betänkandet fogade och af trenne andra Utskottsledamöter
biträdda reservation. Jag anser nemligen det vara alldeles nödvändigt
att söka skilja i princip mellan eu lag för vanliga afdikningar,
d. v. s. sådane, som i allmänhet icke öfverskrida ett djup af fyra fot,
och eu lag, som afser större vattenadedningar. Och i detta fäll får
jag bekänna, att jag icke anser någon annan princip vara fullt hållbar,
än den som af en reservant inom Lagberedningen framstälts och
för hvilken sedermera icke blott tre ledamöter af Högsta Domstolen,
utan äfven en ledamot af Konungens råd uttalat sig. Det kan vara
mycket teoretiskt tilltalande att få samma princip tillämpad på alla
olika fall; men som jag icke är någon teoretiker, utan en praktisk
menniska, fäster jag i synnerhet i sådana frågor, som den förevarande,
mera afseende vid hvad som är praktiskt nyttigt och utförbart
än vid teorien. Ser man på den vidlyftiga apparat, som till
följd af denna enhetsprincip skulle behöfva användas vid alla möjliga
dikningsföretag, större eller mindre, kan man lätt få betänkligheter
rörande förslagets antaglighet. Hela denna apparat beskrifves
i §§ 27, 39, 40 och 43, der det talas om landtbruksingeuiörer, landtmätare,
gode män, syner, häradsrätt etc. etc, Allt sådant skulle äfven
vid de minsta dikningsföretag kunna förekomma. Utgöres det område,
inom hvilket vattenafledningen försiggår, af ett eller par tusen
tunnland, då blifva kostnaderna, sedan de fördelats, jemförelsevis
ringa. Men om företaget gäller ett mindre område af 40, 50 eller
100 tunnland, hvilket åtminstone i den ort jag tillhör är det vanligaste
förhållandet, då blifva kostnaderna för denna apparat i mänga
tall ganska känbara. Af denna anledning tror jag, att förslaget, om
det upphöjes till lag, icke kommer att uppmuntra, utan snarare motverka
dylika dikningsföretag, i stället för att underlätta dessa.

För min del anser jag således och har alltid ansett, att förfarandet
vid de mindre afdikningsföretagen måste vara vida enklare och
förenadt med mindre kostnader, än som skulle blifva händelsen, enligt
detta förslag. Af denna anledning påyrkar jag frågans återremitterande
i det af Herr Ribbing med derå uttalade syfte.

Herrar 14 esterdal och And. Larson i Flicksäter förenade sig
med Herr Casparsson.

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer: Då jag
under åtminstone en del af morgondagens plenum blir förhindrad att
här infinna mig, till följd deraf att Konungen då håller statsråd, har
jag funnit mig föranlåten att redan i dag begära ordet, ehuru tiden
är temligen långt framskriden. Med afseende derpå skall jag också
fatta mig helt kort, hvilket jag så mycket hellre kan, som jag har
löga att tillägga till hvad af Lagberedningens ordförande uyss blifvit
utveckladt i fråga om det föreliggande förslaget; och jag skall härjemte
nu hålla mig endast till den föredragna punkten och icke upptaga
till bemötande hvad den siste talaren yttrade om förslaget i
öfrigt.

Angående
lag om dik- **
ning m. m.
(Fort»,)

N:« 47-

Torsdagen den 1 Maj.

Angående Här hafva åtskillige talare åter uppkallat den stora striden

lag om di k- om sjelfva grunderna, hvarpå den nya dikningslagen skulle byggas.
ning in. m. Alla ar0 euse om att den grund är rigtig och antaglig, som finnes
(Peri. ) ut- deQ bifallna första paragrafen och som innefattar förbud för egare
af nedanliggande jord att hindra vattenafledning från ofvanliggande.
Men i afseende å den grund, hvarpå andra paragrafen är bygd, har
här sagts, att med antagande af densamma skulle införas en alldeles
ny grund, som förut icke funnits i vår lagstiftning. Det är likväl
att märka att, om icke förr, har denna grund i sin fulla utsträckning
hlifvit i den svenska lagstiftningen införd för mera än femtio år sedan
genom 1824 års författning och ytterligare tillämpad genom 1841 års
författning och detta just i fråga om sådana större vattenafiedningar,
som höra till det extensiva jordbruket och icke blott till det intensiva,
för hvilket jag alltid trott att afdikningar äro företrädesvis vigtiga,
emedan ett intensivt jordbruk på vattendränkt mark svårligen lär
kunna tänka sig. Men äfven 1734 års lag medgifver tvångsrätt i
detta fall, så till vida som den ålägger egare af nedanliggande jord
att, antingen han vill eller ej, åtminstone i vissa fall deltaga i dikning,
som för den ofvanliggande jorden är behöflig. Det resonnement,
som förts af ett par ledamöter i Konungens Högsta Domstol och af
en medlem af Första Kammaren, hvars anförande i frågan vi nyss
hört till eu del uppläsas, måste, eldigt min uppfattning, ovilkorligt
leda till den konseqvens, att ingen skulle vara skyldig att deltaga i
en dikning, om han icke vill, emedan han ju eljest skulle blifva ett
föremål för våld. Dervid hafva också nästan de flesta utländska lagar
stannat, och vill man göra det, må detta resonnement kunna anses
befogadt. Men vill man gå så långt som icke blott 1824 och 1841
års författningar i fråga om större vattenafiedningsföretag, utan så
långt som 1734 års lag eller den vid Lagberedningens utlåtande vidfogade,
här åberopade reservation, då begår man ju våld emot den,
som blir skyldig att dika; och då måste det väl åtminstone vara ett
mindre kränkande af rättvisan att fördela kostnaden på alla, som
hafva nytta af företaget, ocli icke låta den drabba en enda, hvilken
icke alltid af detsamma har större nytta än flere af de andre. Det
förefaller mig dessutom, om man ställer sig på den motsatta ståndpunkten,
oförklarligt, huru man vid stiftandet af en ny lag kan underlåta
att yrka upphäfvandet af 1824 och 1841 års författningar, i
händelse de skulle innebära våld på eganderätten och vara stridande
mot rigtiga lagstiftningsprinciper. För min del har jag trott, att denna
lag kan byggas på de grundsatser, som äro uttalade dels af Lagberedningen
och dels i mitt anförande i ämnet till statsrådsprotokollet.
Det är icke den allmänna nyttan endast, som ligger till grund för
detta stadgande, utan det är den inbördes, gemensamma nyttan eller,
om man vill vända om satsen, skyldigheten för alla att deltaga i afvärjande
af den gemensamma skadan; ty det vatten, som besvärar
hvars och ens jord. är en skada och det måste då vara ändamålsenligt,
att, om detta vatten kan afföras genom ett enda dike, alla, som
deraf hafva nytta, också böra deltaga i kostnaden.

Tor.-uagen dan 1 Maj, {. m. 41

Det har också mot tillkomsten af detta förslag blifvit anmärkt,
att i Lagberedningen icke funnits någon jordbrukare. 1 afseende härpå
vill jag upplysa, att en agronom varit anstäld såsom biträde hos
Lagberedningen under denna frågas handläggning, och att dessutom
icke allenast af Lagberedningen utan äfven af föregående komitéer infordrats
så många upplysningar af jordbrukare, att jag tror, att Lagberedningen
icke saknat tillfälle att bedöma jordbrukarnes kraf och
önskningar. Men att den slutliga redaktionen af en lag företrädesvis
måste verkställas af jurister, lär väl ingen vilja bestrida.

Hvad deremot Utskottets förslag till ändring i Kongl. Maj:ts proposition
angår, så innefattar det verkligen i viss mån ett försök att
införa en ny grund i lagstiftningen, som hittills der icke funnits, den
nemligen att någon skulle kunna blifva förpligtad att deltaga i kostnaden
äfven för ett sådant dike, hvaraf han icke har nytta, eller med
andra ord deltaga i kostnaden för de delar af ett långt dike, som icke
komma honom till någon slags nytta. För att visa behofvet af denna
ändring har såsom exempel anförts eu trakt, som kan sträcka sig till
eu hel mil, på hvilken knappast någon sluttning finnes, och der det
skulle vara betungande för de öfverst liggande att deltaga i utdikningen
ai hela denna mil. Men den svårigheten finner, enligt mitt förmenande,
ett tillräckligt korrektiv deri, att i det Kongl. förslaget är
stadgadt, att ingen jordegare kan åläggas att deltaga i kostnaden för
ett dike med högre belopp, än som motsvarar den nytta han har deraf.
Betalar han denna summa, är det honom således likgiltigt, om diket
kommer att räcka en mil, blott det icke är han sjelf, som begärt dess
utförande. — Kongl. Maj:ts proposition innefattar eu medelväg mellan
den mening, som, framstäld af en reservant i Lagberedningen, här
vunnit understöd, och Utskottets förslag, hvilket otvifvelaktigt utsträcker
tvångsrätten något längre än Kongl. Maj:t afsett.

Vid sådant förhållande att meningarne äro delade mellan ytterligheterna,
föreställer jag mig, att Kongl. Maj:ts proposition icke kan
sakna; all utsigt att vinna godkännande. I Första Kammaren återremitterades
denna paragraf; så vidt jag kunde uppfatta, för att i
denna paragraf få tillagd en rätt till afsägelse, som nu icke finnes
der. ^ Jag förklarade då, att jag för min del icke hade något emot
en återremiss i detta syfte, men att jag ansåg en återremiss i annat
syfte eller en omarbetning af Utskottets förslag vara mera betänklig.
Jag vill i det fallet fästa uppmärksamheten på hvad den förste talaret
i dag yttrade, eller att det svårligen kan göras något fullt tillfredsställande
af Utskottets förslag, utan att tillsätta en mängd nya
stadganden. Hvad afsägelserätten beträfiar, anser jag för min del
den vara teoretiskt rigtig och, så att säga, utgöra en teoretisk prydnad
för förslaget, men någon praktisk viust tror jag icke kan hämtas
deraf.

Herr Löwenhielm: Efter den uttömmande diskussion, som blifva
förd öfver den föredragna punkten, skall jag icke besvära Kammaren
med något längre anförande, utan hufvudsakligen inskränka mig
till att gifva tillkänna, att efter den pröfning, jag varit i tillfälle att

Andra KammarenPrat. 1379. N:o 47. |

Wto 47.

Angående
lag om dikning
m. in.
(Forts.)

N:o 47.

Angående
lag om dikning
in. m.
(Forte.)

42 Torsdagen den i Kaj.

anställa öfver de föreliggande förslagen, jag 1 unnit mig höra gifva iöreträde
åt det i Kong]. Maj.-ts proposition framstälda, hvilket jag anser
vara bygdt på eu mera rättvis grund än något af de öfriga och som
tvifvelsutan, om det blifver lag, skall verksamt bidraga till höjande
af den svenska jordens kultur. Då emellertid frågan om en jordegare
har nytta eller icke af ett dikningsföretag eller eu vattenafdelning är
beroende i viss grad deraf, huruvida han utan olägenhet kan vidkännas
den kostnad, som föranledes genom företagets utförande, äfvensom
den utgift, som i öfrigt erfordras för att uppbringa jorden i högre
kultur, anser jag, att man bör medgifva rätt till afsägelse af delaktighet
äfven i dikningsföretag. En sådan afsägelserätt vill jag dock
icke medgifva i annan händelse, än att den kostnad, från hvilken eu
jordegare vill söka befrielse, motsvarar värdet åt någon viss areal, i
hvilket fall jag föreställer mig att 50 ar eller ett hälft tunland skulle
vara ett lämpligt minimum till förekommande åt att icke alltför små
jordområden afsöndras. De deltagare i ett dikningsföretag, hvilkas
kostnader understege nämnda värde, skulle sjelfve komma att med sitt
arbete deltaga i dikets anläggning och till följd deraf icke betungas
med någon nämnvärd kontant utgift.

Äfven i ett annat afseende skulle jag önska en förändring i det
af Kong!. Maj:t framlagda förslaget. Jag syftar härmed på rättegångsväsendet.
Sådana frågor som de nu ifrågavarande skola enligt Kongl.
Maj:ts förslag handläggas af 4 instanser, landtmätare med biträde af
gode män, häradsrätt, hofrätt samt slutligen Kongl. Maj:t, hvaremot
alla andra tvistemål genomgå endast tre instanser. Att landtmätare
och gode män först taga saken om hand, anser jag vara rigtigt, emedan
de äro sakkunniga personer. Men deremot föreställer jag mig
det vara mindre rigtigt, att gaken sedan kommer till häradsrätt,
hvilken domstol kan vara mindre sakkunnig än de personer, hvilkas
åtgärder den skall pröfva, och likaledes mindre sakkunnig än egodelnings-rätten,
till hvilken domstol jag helst skulle sett att saken
fullföljts från landtmätaren och gode männen. Ordföranden i häradsrätten
är icke alltid på samma gång ordförande i egodelningsrätten.
Ty det inträffar ofta, då den ordinarie domhafvande:! begär hofrättens
förordnande för en yngre jurist att förestå domsagan, att hoträtten
förordnar den föreslagne att förvalta domareembetet i domsagan, men
dervid undantager handläggningen af deri förekommande egodelningsmål.
Icke heller är det sagdt, att öfrige ledamöter i häradsrätten
förstå saken lika bra som ledamöterne i egodelnings-rätten. De senare
ombytas icke så ofta som de förre och äro derföre äfven i tillfälle
att förvärfva sig större sakkännedom. En ändring i det syftet,
att ifrågavarande mål fullföljdes hos egodelningsrätt i stället för hos
häradsrätt, skulle emellertid möjligen medföra olägenhet, att Högsta
Domstolen blefve besvärad med ett större antal sådana mål, än som
eljest blefve händelsen. Jag skall derföre icke, då frågan om rättegångsordningen
förekommer, framställa något yrkande i den rigtning
jag nu angifvit. För närvarande förenar jag mig med dem, som yrkat
återremiss i syfte att jordegare måtte tillerkännas afsägelserätt
äfven i fråga om dikningsföretag.

Torsdagen den 1 Maj.

N:o 47.

I anseende till den långt framskridna tiden, och då ytterligare
åtskillige ledamöter anmält sig vilja afgifva yttranden i det förevarande
ämnet, afbröts nu öfverläggningen, för att fortsättas i Kammarens
nästa sammanträde.

§ 4-

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden, nemligen:

Stats-Utskottets memorial N:o 88, i anledning af nådig remiss,
med öfverlemnande af förteckning öfver de för statsverkets räkning
utarrenderade egendomar;

Samma Utskotts utlåtande N:o 46, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts proposition angående bildande af en jernvägshypoteksfond, dels
väckta motioner angående beredande af ökadt förlagskapital åt den
inhemska industrien, beviljande af räntegaranti för jernvägsobligationer
samt inköp af enskilda jernvägar, äfvensom angående verkställande
af eu utredning i fråga om förvärfvande för staten af, med stambanorna
i samband stående enskilda jernvägar; och

Samma Utskotts memorial N:o 47, med förslag till voteringsproposition
i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende å StatsUtskottets
utlåtande N:o 42, angående ny lönestat för Kammarrätten.

Kammaren beslöt, på framställning af Herr Sjöberg, att nämnda
ärenden skulle uppföras främst å den föredragningslista, som för nästa
sammanträde komme att upprättas.

§ 5.

Föredrogos och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:

N:o 22, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag
till förordningar angående tillsättning af presterliga tjenster, samt
angående förbrytelse af prest och om laga domstol i sådana mål;

N:o 23, om lagstadganden angående rätt till borgerligt äktenskap
för vissa inom svenska kyrkan qvarstående medlemmar; och

N:o 24, angående förändrad lydelse af 47 § i konkurslagen den
18 september 1862.

§ 6.

Ordet begärdes af

Herr Torp adi e, som yttrade: Då förslaget om lag angående
inteckning i jernväg härom dagen förevar till behandling inom denna
Kammare, yttrades under diskussionen beklaganden öfver att detta
ärende hade så sent inkommit, att åtskilliga af Kammarens ledamöter
icke fått tillräcklig tid att sätta sig in i detsamma.

Sedan dess har blifvit i Kammaren utdeladt och nu för andra

Angående
lag om dikning
m. m.
(Forts.)

N:o 47.

Torsdagen den i Maj.

gången bordlagdt ett annat ganska vigtigt betänkande, nemligen Sammansatta
Banko- och Lag-Utskottets utlåtande N:o 1 i anledning af
Kong!. Maj:ts nådiga proposition om åtgärder i och för upphörande
åt de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar lydande å fem och
tio kronor, samt herr Sjös motion om borttagande af dessa bankers
sedelutgifningsrätt.

Då jag förutsätter möjligheten af att den återstående delen af
diskussionen om förslaget till lag om dikning och annan afledning af
vatten, äfvensom den, som kommer att uppstå angående andra ämnen,
uppförda å föredragningslistan emellan förenämnda tvenne betänkanden,
icke skall längre upptaga Kammarens tid, än att sammansatta
Banko- och Lag-Utskottets förenämnda betänkande N:o 1 redan under
morgondagens plenum kan komma under Kammarens behandling,
så och då jag anser att detta i sådant fall skulle ske väl tidigt, enär
jag antager, att Kammarens uppmärksamhet för närvarande är rigtad
på det betänkande, som nu utgör föremål för Kammarens behandling,
tager jag mig friheten hemställa, att Banko- och Lag-Utskottets betänkande
N:o 1 måtte uppföras främst å föredragningslistan för det
Kammarens plenum, som näst efter morgondagens plenum förekommer;
hvarom jag hos herr talmannen vördsamt anhåller om proposition.

Hvad Herr Torpadie sålunda föreslagit, blef af Kammaren bifallet.

§ ''•

Ledighet från riksdagsgöromälen under morgondagen beviljades
Herr E. G. Boström, i anledning af inträffadt dödsfall inom hans
familj.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. 3/4 3 e. m.

In fidem

H. A. Kolmodin.

Stockholm, Isaac Ma,rcus’ Boktryckori-AktieboUg, 187iJ.