RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1879:43)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1879. Andra Kammaren. N:o 43.

Torsdagen den 24 April.

Kl. 7 e. m.

fortsattes det på förmiddagen hållna sammanträde.

§ 1.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 20, med anledning af väckta
motioner om tillägg till 59 § af Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 Mars 1862 samt 14 § af Kongl. Förordningen
om kommunalstyrelse i stad af samma dag.

Uti två inom Första Kammaren afgifna motioner, N:is 8 och 9,
hade Herr G. Lagerstråle föreslagit, att Riksdagen för sin del måtte
besluta

dels att till 59 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet
af den 21 Mars 1862 göra tillägg af ett nytt mom. 3 så lydande:

»Intill dess sådan längd som nu är sagd hunnit upprättas, må den,
•som under föregående året i kommun mantalsskrifvits, eller då eller
sedermera inom kommunen blifvit egare eller innehafvare af fastighet,
som icke är på arrende åt annan upplåten, eller i egenskap af landbo
eller arrendator tillträdt fastighet och enligt 8 § är berättigad deltaga
i kommunalstämmans öfverläggningar och beslut, i den redan befintliga
fyrktalslängden uppföras till det fyrktal som svarar emot honom, enligt
gällande grunder, åliggande allmän bevillning enligt Art. II Bevillningsstadgan
för fast egendom eller inkomst af kapital eller arbete»;

dels ock att i 14 § af Kongl. förordningen om kommunalstyrelse
i stad af den 21 Mars 1862 göra tillägg af ett nytt mom. 2 så lydande
:

»Intill dess sådan längd som nu är sagd hunnit upprättas, må
den, som under föregående året i kommunen mantalsskrifvits, eller då
■eller sedermera inom kommunen blifvit egare till fastighet och enligt
10 § är berättigad att vid allmän rådstuga deltaga i öfverläggningar
och beslut, i den redan befintliga röstlängden uppföras till det röstetal,
som svarar emot honom efter gällande grunder åliggande allmän bevillning
enligt Art. II Bevillningsstadgan för fast egendom eller inkomst
af kapital eller arbete.»

Vidare hade ledamoten af Andra Kammaren Herr A. Adlercreutz
I två särskilda motioner, N:is 2 och 3, framlagt

dels följande förslag till förändrad lydelse af 4 och 59 §§ i Kongl.
förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 Mars 1862:

Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 43. 1

Angående
ändringar i
Kongl. förordning
arne om.
Jcommunalstyrelse
på landet
och i stad.

tf:o 48.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Angående
ändringar i
Kongl. förordningarne
om
Icommunalstyrehe
på landet
och i stad.

(Forts.)

»4 §. Medlem af en kommun på landet är en hvar, som der är
mantalsskrifven, äfvensom hvar och en, hvilken utan att vara i kommunen
mantalsskrifven, derstädes eger fast egendom eller är för sådan
egendom eller för inkomst af arbete till allmän bevillning uppförd.

59 §. Kommunalnämnden skall —-----------

närmare utvisar.

Denna längd, som---------utöfva rösträtt,,

Uti längden ege medlem af kommunen, som först under det år längden
upprättades i kommunen mantalsskrifvits, att från näst ingående
års början varda till rösträtt uppförd i enlighet med den bevillning
för inkomst af kapital eller arbete, som jemlikt Art. II bevillningsstadgan,
blifvit honom i det taxeringsdistrikt, hvarifrån han inflyttat,
för sistförflutna året påförd, så framt han ej inom nämnda ort idkad
rörelse der fortsätter. Ombyter fastighet, som är till allmän bevillning
för sig taxerad, och ej på arrende upplåten, egare, vare, sedan lagfart
å fånget meddelats eller fastigheten blifvit tillträdd, nye egaren berättigad
att för den å fastigheten belöpande bevillning i förre egarens
ställe varda till rösträtt å längden uppförd. Varder arrenderätt till
sådan fastighet på annan öfverlåten, ege ock, sedan tillträdet skett,
arrendatorn att på enahanda sätt i egarens eller förre arrendator^
ställe å längden uppföras.

Ifrågavarande längd upprättas i två exemplar, hvaraf det ena
skall finnas i sockenstugan anslaget och det andra hos kommunalnämnden
förvaras»;

dels ock följande förslag till förändrad lydelse af 3 och 14 §§ i
Kongl. förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 Mars 1862:

»3 §. Medlem af stadskommun är en hvar, som der är mantalsskrifven,
äfvensom hvar och eu, hvilken, utan att vara i kommunen
mantalsskrifven, derstädes eger fastighet, eller är för fastighet eller
för inkomst af arbete till allmän bevillning uppförd.

14 §. Sedan taxeringslängden — — — — — — — — — —
---. — — fråga är om val.

Uti röstlängd ege medlem af kommunen, som först under det år
längden upprättades i kommunen mantalsskrifvits, att från näst ingående
års början varda uppförd i enlighet med den bevillning för inkomst
af kapital eller arbete, som jemlikt Art. II bevillningsstadgan
blifvit honom i det taxeringsdistrikt, hvarifrån han inflyttat, för sistförflutna
året påförd, så framt han ej inom nämnda ort idkad rörelse
der fortsätter. Ombyter fastighet, som till allmän bevillning är för sig
taxerad, egare, vare sedan lagfart å fånget meddelats, nye egaren berättigad
att för den å fastigheten belöpande bevillning i förre egarens
ställe varda å röstlängden uppförd.»

Utskottet, som i förevarande utlåtande yttrat sig öfver alla dessa
motioner, hade på anförda skäl hemstält,

att samma motioner icke måtte af Riksdagen bifallas.

Enligt anteckning å utlåtandet, voro reservationer mot detsamma
inom Utskottet afgifna dels af Herr Thomasson, dels af Herr Lind -

X:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m. 3

gren, dels af Grefve Mörner, dels och slutligen af Herrar Samzelius
och Fröberg.

Sedan Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde

Herr Adlercreutz: Herr Talman, mina Herrar! Bland de egenskaper,
man önskar att finna i hvarje lag och författning, räknas med
rätta tydlighet och öfverensstämmelse mellan de i dem förekommande
särskilda stadganden; och detta gäller företrädesvis i afseende på sådana
lagar och författningar, hvilkas tillämpning är lagd icke blott uti
den sakkunnige fackmannens utan äfven i menige mans, i sjelfva folkets
hand. Så är förhållandet med våra kommunallagar. Deras tillämpning
är anförtrodd åt kommunernas egna, röstegande medlemmar;
endast undantagsvis genom underställning och i öfrigt efter klagan
komma de kommunala målen under administrativa myndigheternas
pröfning. Till de egentliga domstolarne deremot komma kommunalmålen
aldrig. Endast i frågor, angående riksdagsmannaval, i följd
deraf att kommunallagarne utgöra grundval för vår Riksdagsordnings
bestämmelser angående valrätt och valbarhet till Andra Kammaren,
blifva dessa lagar föremål för tolkning i Högsta domstolen, och, då
Högsta domstolen med rätta tillkommer en framstående plats såsom
lagtolkare, är det klart, att Högsta domstolens beslut äfven i sådana
mål måste tilldraga sig en välförtjent uppmärksamhet, ehuru man å
andra sidan åtminstone icke allmänneligen vill tillerkänna dessa beslut
bindande kraft såsom prejudikat, enär icke Högsta domstolen, utan
Kong], Maj:t i Statsrådet, är högsta instansen för kommunala ärenden.

Nu har det inträffat, att, med åtskilliga års mellanrum, två beslut
emanerat från Högsta domstolen, hvilka innehålla två hvarandra
fullkomligt motsatta tolkningar af kommunallagarne i en ganska vigtig
fråga, nemligen den angående tiden, då rösträtt i en kommuns angelägenheter
inträder för en dit inflyttad och der mantalsskrifven person.
Redan den omständigheten, att Högsta domstolen meddelat två olika
tolkningar af kommunallagarne i utfärdade beslut, har synts mig ådagalägga,
att erforderlig tydlighet icke förefinnes i denna del af kommunallagarne
för att de skulle utgöra en säker och osviklig grund för
bedömande af dessa ganska ofta förekommande och derjemte onekligen
ganska vigtiga frågor; och då dertill kommer, att kommunallagarne,
så, som de blifvit tolkade i det senare beslutet, synas mig icke fullt
tillfredsställa rättvisans fordringar, så har jag trott mig böra göra
detta ämne, i vidsträcktare omfattning, till föremål för den lagstiftande
maktens behandling.

Jag är ense med Lag-Utskottet derom, att kommunallagarne böra
behandlas och i förevarande fall bedömas uteslutande efter deras eget
ändamål, så att man vid afgörandet af denna fråga icke må fästa något
afseende vid det inflytande, som de kunna hafva på bedömandet
af frågor, rörande riksdagsmannaval. Jag har också i min motion icke
alls vidrört den sidan af saken.

Hvad nu sjelfva saken beträffar, så har i det tidigare af de Högsta
domstolens tvenne beslut, som här ofvan omnämnts, den åsigten eller
den tolkningen af kommunallagarne gjort sig gällande, att rösträtt för

Angående
ändringar i
Kongl. jorördningarne
om
kommunalstyrelse
på landet
och i stad.

(Forts.)

N:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Angående
ändringar i
Kongl. förordningarne
om
kommunalstyrelse
på landet
och i stad.

(Forts.)

en till eu kommun inflyttad och ett visst års höst derstädes mantalsskrifven
person skulle inträda redan med ingången af det näst derefter
följande året. Det senare beslutet deremot innebär den tolkningen,
att rösträtt i ett sådant fall skulle inträda först mot slutet af
det näst efter inflyttningen följande året, då taxeringsförrättningarne
för året blifvit afslutade, och kommunens röstlängd derefter upprättats.
Mig tillkommer naturligtvis icke att afgöra, hvilkendera af dessa tvänne
tolkningar må vara den rätta, men då man från flera håll hört uttalas,
och äfven Lag-Utskottet i sitt betänkande tycks hylla den meningen,
att den tolkning, som i det senare beslutet gjort sig gällande,
tydligen framginge ur författningarne, anser jag mig böra framlägga
de skäl, som tala för en motsatt åsigt, för att ådagalägga, att författningarne
i denna del verkligen sakna erforderlig tydlighet och inre
harmoni.

Den paragraf af Kongl. förordningen, om kommunalstyrelse, pa
landet, som uppställer vilkoren för tillgodonjutande af rösträtt, i en
kommuns angelägenheter, är den 8:de, hvilken i Kongl. förordningen
om kommunalstyrelse i stad motsvaras af en ungefär lika lydande eller
den 10 §. Om jag bortser från de obehörighetsgrunder, som dels omedelbart
och dels genom hänvisning till 9:de paragrafen der meddelas, så
innehåller denna 8:de paragraf, att rösträtten tillkommer en hvar välfrejdad
svensk undersåte, såvida han för det första är medlem af kommun
och för det andra är förbunden att till densamma erlägga skatt.
Medlem af en viss kommun är, enligt 4:de paragrafen i samma förordning,
den, som i kommunen är mantalsskrifven. Återstår då endast
det andra vilkoret, skattskyldigheten, hvaraf, enligt 8:de paragrafen,
följer, att i samma stund, som skattskyldigheten till kommunen inträder,
inträder äfven rösträtten. Jag tror, att det inom praktiken är så
allmänt erkändt och äfven med författningens bestämmelser så öfverenstämmande,
att skattskyldigheten för eu ny medlem af en kommun
inträder med början af det år, för livilket mantalsskrifningen skett,
att jag icke torde behöfva vidare uppehålla mig dervid, utan fäster jag
mig för tillfället dervid, att i denna § är bestämdt, att, om skattskyldigheten
såsom i verkligheten förhållandet är inträder med det år, för
hvilket skattskrifningen skett, inträder då äfven rösträtt inom kommunen
för den, som der blifvit mantalsskrifven. „

Nu kan man fråga: hvad är denna 8:de paragraf? År det endast
en allmän, mer eller mindre sväfvande princip, som der uttalas, eller
är det ett bestämdt lagstadgande, som skall efterlefvas? Jag var händelsevis
inne i Första Kammaren, da detta betänkande der debatterades,
och jag hörde dervid en ledamot af Lag-Utskottet, som är känd för
sin stora dialektiska förmåga, försvara Utskottets betänkande, dervid
framhållande, att denna 8:de paragraf skulle innehålla blott den allmänna
princip, på hvilken författningen i allmänhet hvilade, men som
erhölle sin inskränkning och sin närmare bestämning genom hela den
efterföljande raden af paragrafer. Han ansåg till och med, att det
lände till en synnerlig reda, att författningen var uppstäld på det sätt,
att principen i sin allmänlighet först uttalades och derefter följde alla
de stadgande!!, som voro egnade att gifva principen sin rätta begränsning.
Jag är af en alldeles motsatt åsigt. Jag anser, att det i lag -

Torsdagen den 24 April, e. m.

>:o 43.

skipningen skulle leda till synnerlig oreda, om lagskiparen, då lian Angående
tyckte svårighet möta för tillämpningen af en lagparagraf i hela dess
utspökning, skulle få frigöra sig från denna svårighet, genom att för- ningarne°om.''
klara en sådan paragraf för en principparagraf, som icke vore bindan- hommnnahtyde
för honom, och i stället hemta ledning för sitt domslut från andra velse på landet
för hans uppfattning om det rätta mera passande paragrafer. Det ocf * stadsättet
att skrifva lagar, som tycktes förefalla den talaren så beröm- ( or s''''
värdt, är icke heller i allmänhet hos oss iakttaget; och jag ber att få
ådagalägga detta med citater ur ett par andra författningar som tillkommit
någorlunda samtidigt med kommunallagarna. Den ena af dessa
författningar är Kongl. förordningen om utvidgad näringsfrihet den
18 Juni 1864. Der är den allmänna principen, att svensk undersåte
skall fritt få utöfva handel och handtverk, men dervid förekomma åtskilliga
inskränkningar och undantag, hvarför ock första paragrafen i
denna författning, hvilken innehåller sjelfva principen, lyder sålunda:

»Svensk man eller qvinna är, med de undantag och inskränkningar
samt under de vilkor i (ifrigt som hår nedan upptagas, berättigad»
etc. En annan författning, som också är ungefär samtidig med kommunallagarne,
är Kongl. Maj:ts förnyade nådiga jagtstadga af den 21
Oktober 1864. Der uttryckes den princip i afseende på enskilda
jordegare, att de få idka jagt på sin egen jord, ehuru med vissa inskränkningar;
och det stadgande, som innehåller denna princip lyder:

»I öfrigt har hvar och en, som jord eger, rätt att derstädes med de
inskränkningar, som. hår nedan stadgas, all jagt idka». Jag har antecknat
ännu ett par författningar, som skulle kunna vara upplysande,
men de anförda torde vara nog. ;

Ser jag nu på sjelfva denna § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet, icke sådan den blifvit af Utskottet refererad, utan sådan
den förekommer i sjelfva författningen, så lyder den i första momentet
sålunda: »En hvar välfräjdad svensk undersåte, som är — — — —-skall, under iakttagande af de närmare bestämmelser, som 9 § innehåller,
vara berättigad att deltaga i kommunalstämmans öfverläggningar
och beslut.» Den innehåller således genom en bestämd hänvisning
till 9 § vissa begränsningar; och märkligt skulle vara, om meningen
vore, att, utöfver hvad med denna hänvisning åsyftas, det sedermera
skulle gifvas äfven några ytterligare begränsningar. Jag måste
således för närvarande antaga, att detta är ett positivt lagbud —
och i den formen är det ock uppstäldt, då det heter: En hvar skall
vara berättigad att etc. —. För att nu ett sådant lagbud skulle upphöra
att vara gällande, lärer väl otvifvelaktigt erfordras ett annat positivt
lagbud, som vare sig direkt eller indirekt upphäfver detsamma.

Jag tror mig kunna säga, att man förgäfves skall i kommunallagarne
söka efter ett stadgande, som direkt upphäfver det. Beträffande åter
frågan, huruvida lagbudet medelbart är upphäfdt af ett annat stadgande,
ber jag få vända mig till Lag-Utskottets betänkande.

Utskottet erkänner, att det är en oegentlighet, att en nykommen
skattskyldig medlem af kommunen icke får utöfva rösträtt förr än långt
fram på det år, för hvilket han mantalsskrifvits, och tyckes beklaga
detta förhållande, men ser icke någon hjelp eller bot derför; och derefter
tillägger Utskottet: »Nu omförmälda oegentlighet utgör dock en -

]ST:o 4c3.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Angående
ändringar i
Kongl. förordning
arne om
hommunalstyrélse
på landet
och i stad.

(Forts.)

däst en oundviklig konseqvens deraf, att rösträtt icke kan någon tillerkännas,
innan det är bestämdt, hvilken rösträtt, honom tillkommer.»
I detta resonnement ger jag Utskottet så till vida fullkomligt rätt, att
en rösträtt, som blott till idén finnes till, kan icke tillämpas. Den
måste få en viss gestalt; i annat fall sväfvar den i luften, och detta
tyckes mig i viss män vara händelsen med det af motionären i Första
Kammaren framstälda förslag. Vidare säger Utskottet i början af
dess egentliga resonnement, att skattskyldighet till kommunen ej blott
är den kommunala rösträttens grund, utan äfven angifver dess mått;
och på sidan 9 finner jag med spärrad stil, att det anses vara skattskyldigheten
till just den kommun, der rösträtten skulle utöfvas, som
skall vara bestämmande för rösträtten, hvarmed naturligtvis menas
rösträttens mått eller värde. Utskottet har icke hänvisat till de stadganden
i kommunallagarne, på hvilka Utskottet här stödjer sina uppgifter,
och jag har, ehuru jag genomläst kommunallagarne med den största
uppmärksamhet, omöjligen i dem kunnat finna någonstädes augifvet,
att det är den kommunala beskattningen, som skall bestämma rösträttens
mått och värde, utan jag har alltid funnit der uttalad den
grundsats, att det är bevillningen till staten, som dervid är bestämmande.
Dervid ligger icke så liten vigt vid ordalydelsen i författningen.
Ty om Utskottet hade rätt deruti, att den kommunala beskattningen
skulle vara bestämmande för den kommunala rösträttens mått,
så skulle denna rösträtt icke kunna få erforderlig gestalt förrän långt
fram på året, då kommunala beskattningen fastställes, hvaremot beloppet
af föregående års bevillning till staten är kändt och för rösträttens
beräkning tillgängligt redan vid det ifrågavarande årets början.

Jag skall nu angifva de stadganden, som innehålla föreskrifterna
härom. Vi veta, att på landet, rösterna beräknas efter fyrk, och att
de kommunala skatterna jemväl utgå efter fyrk. Enligt 58 § 2 mom.
skall till beräkningsgrund för fyrktalssättningen tjena den bevillning
enligt Art. II i Bevillniugsstadgan, som de skattskyldige jemlikt senast
faststålda taxering släng åer, till staten erlägga; och om den fyrktalslängd,
som af kommunalnämnden skall upprättas heter det i 59 §
inom. 2: »denna längd, som ligger till grund för ko in mun al utskyld ernas
debitering, utgör med iakttagande af de bestämmelser och undantag,
8 och 9 §§ innehålla, tillika kommunens röstlängd». Af detta senare
stadgande, att fyrktalslängden utgör kommunens röstlängd och ligger
till grund för kommunalutskyldernas debitering, kan man omöjligen
draga den slutsatsen, att utskylderna äro det första och röstlängden
det andra deraf beroende. Tvärtom innehåller stadgandet motsatsen,
om jag håller mig till orden, att nemligen det just är röstlängden, som
ligger till grund för utskyldernas debitering. Vi hafva i detta afseende
ett rätt märkligt prejudikat från den tid kommunallagarne först tillämpades,
nemligen en Kongl. resolution af den 22 Juli 1864, uppå
besvär i mål angående tillskott till bestridande af en kommuns fattigvård.
I denna resolution förklarar Kongl. Magt, att omförmälda tillskott
skola utgöras »enligt de grunder, som för utöfvande af rösträtt
vid kommunalstämman äro gällande och således beräknas efter fyrktalet».
— Äfven bär kommer rösträtten i första rummet och utskylderna
i det andra.

Torsdagen den 24 April, e. m.

N:o 43.

Hvad städerna beträffar finnes redan i 12 § af den för deras kom- Angående.

munalstyrelse gällande förordning måttet för rösträtten bestämdt. Det
heter nemligen i l:a inom.: »Den som vid allmän rådstuga röstberät- ''

tigad är, egen en röst för bevillning efter Art. II Bevillningsstadgan, hommunalstytill
och med en Riksdaler, samt vidare en röst för hvarje derutöfver» rehe på landet
o. s. v. Först i 57 § talas om kommunalutskylderna. Jag kan icke ocA 1 sta''<*•
i författningarne finna andra bestämmelser, än de nu omnämnda, i ort3''
fråga om huru rösträtten skall till sitt värde beräknas; och häraf
torde temligeu tydligt framgå, att rösträtten bestämmes efter senast
faststälda bevillning till staten. Det finnes i dessa stadganden icke
heller föreskrifvet, att den skall bestämmas efter den bevillning, som
är en person påförd inom den kommun, inom hvilken rösträtten skall
utöfvas. Icke ens ett ord eller antydan derom förekommer.

Om således i dessa två de vigtigaste delarne, eller i fråga om dels
vilkoren för rösträttens tillgodonjutande och dels bestämmandet af
röstvärdet, jag har tydliga stadganden i förra afseendet och i det senare
bestämmelser, som göra det möjligt, att rösträtten kan utöfvas
redan från årets början, måste jag ännu för att hafva saken klar begifva
mig till ett tredje och sista område och der undersöka det maskineri,
med hvilket hela verket drifves. Det är klart, att detta är
ett jemförelsevis underordnadt område. Ett maskineri skall nemligen
verka för det mål och det syfte, som blifvit godkändt och faststäldt,
och man kan icke säga tvärtom, eller att syftet och målet får rätta
sig efter maskineriet, utan finnas fel deruti, så måste det rättas. Detta
område omfattar frågan om röstetalssättningen. I fråga härom finnes
uti Kongl. förordningen om kommunalstyrelse i stad § 14 stadgadt att
»sedan taxeringslängden för allmänna bevillningen blifvit afpröfningskomitén
granskad, skall magistraten på grund deraf upprätta en längd öfver
stadens röstegande medlemmar, jemte det på en hvar af dem belöpande
röstetal». Här vill jag antaga, hvad jag tror temligen allmänt
antages, att taxeringslängden, som ligger till grund för röstetalssättningen
är stadens egen taxeringslängd. För landet finnes ingen bestämd
föreskrift härom; men jag tror, att äfven der det är kommunens egen
taxeringslängd, som tjenar till grund för röstetalssättningen. Det ligger
nemligen i sakens natur att, så vida dessa röstlängder skola tillämpas
icke blott under det följande året utan äfven under återstående
delen af det år, under hvilket de upprättats, i dem måste uppföras
alla de personer, som under det året fått sig bevillning inom
kommunen påförd, och således jemväl äro för det året till kommunen
skattskyldige, men icke heller flera. Frågan är sedermera, om, när
detta år gått till ända, och således rösträtt inom kommunen upphör
för dem som under året från kommunen afflyttat och låtit sig på annan
ort mantalsskrifvas, icke äfven de personer, hvilka för det kommande
året mantalsskrifvits under näst föregående höst, skola vara berättigade
att i stället å kommunens röstlängd uppföras. Något bestämdt
hinder häremot finnes icke i kommunallagarne stadgadt. Hvad särskildt
angår röstlängden för stad, veta vi, att det är medgifvet, att
den får justeras hvarje gång, den skall användas. Motsvarande stadgande
för landet finnes deremot icke; och af ofullständigheten af stadgandena
i denna del synas de olika uppfattningarne i här omhandlade

N:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Angående
ändringar i
Kongl. förordningarne
om
kommunalstyrelse
på landet
och i stad.
(Forts.)

hänseenden förnämligast hafva uppkommit. Om fyrktalslängden på,
landet heter det, att den skall justeras vid den ordinarie kommunalstämman
i December, och förses derefter med intyg om att vara granskad
och »afslutad». Nu tror jag dock icke, att ordet »afslutads får
tolkas så, att ingen förändring i den får ske, ty, såsom jag redan antyda
måste de personer, som under det föregående året varit medlemmar
af kommunen, men under det nya året icke vidare äro det, ur
fyrktalslängden utgå, enär de annars skulle utöfva rösträtt, fastän de
icke vidare äro medlemmar af kommunen. Jag måste derföre antaga,,
att bestämmelsen att längderna skola såsom afslutade anses endast ha
sin betydelse deruti, att vid Decemberstämman alla anmärkningar, som
då kunna göras vare sig i fråga om de i röstlängden uppförda personer
eller rörande dem, som bort der upptagas men icke biifvit antecknade,
skola framställas, vid påföljd att i annat fall de icke komma
under pröfning. I städerna deremot få dessa anmärkningar framställas,,
hvarje gång röstlängden skall användas. I detta fall är jag nöjd med
det stöd jag fått af Lag-Utskottet, då det sjelf i sitt betänkande, pagina
10, säger, att en person kan uppföras i röstlängden, sedan denna,
biifvit justerad.

Med det nu anförda har jag velat på grunder, hemtade ur författningarne
ådagalägga, att den uppfattningen, att rösträtten skulle inträda
först långt fram på året näst efter det år, under hvilket mantalsskrifningen
skett, icke kan antagas hvila på tydliga föreskrifter
i kommunallagarne, och att således ett förtydligande eller en ändring
af dessa stadganden i syfte att bringa dem i närmare inre öfverensstämmelse
sinsemellan bör ega rum. Fråga kan sedan blifva, i hvilken
rigtning en sådan ändring eller ett förtydligande bör ske. Jag har
redan haft tillfälle påvisa att närmaste inre samband förefinnes mellan
rösträtt och skattskyldighet inom en kommun. Frågan kan således
egentligen endast vända sig derom, huruvida rösträtt under ett bestämdt,
år bör tillkomma de personer, Indika under detta år till kommunen
erlägga bidrag, ehuru dessa bidrag utgöra utskylder för ett föregående
år, eller .den bör tillkomma de personer, Indika för året äro skattskyldiga,
ehuru de först följande år till kommunen erlägga sina bidrag.
Svaret på denna fråga synes mig helt och hållet bero af svaret på en
annan fråga, nemligen den, hvilka personers rätt beröres af de åtgöranden
och beslut, som vidtagas i en kommuns angelägenheter under
ett visst år hvilkas intressen deraf beröras. Jag måste då härtill svara,
att för de personer, hvilka under det föregående året afflyttat från en
kommun men under det derpå följande till kommunen erlägga utskylder,
är ^ det fullkomligt likgiltigt, huru med kommunens medel under det
ifrågavarande året hushållas: skänkes hela kassan bort eller förslösas,,
från dem kan dock icke mera ett öre kräfvas; förvaltas den åter huru
omsorgsfullt som helst, går dock intet öfverskott tillbaka till dem, som
föregående året varit skattskyidige. Deremot är för dem, som för året.
äro skattskyldige men först under följande år skola betala sina utskylder
till kommunen, hvarje beslut och hvarje förvaltningsåtgärd inom''
denna kommun af det största intresse och vigt; ty de beröras af alla
åtgärder, ur deras kassor skall tagas en del af de ytterligare bidrag,
som för kommunen behöfvas, och för dem är det af vigt, om några

Torsdagen den 24 April, e. in.

N:o 48.

besparingar under året kunna göras. Dessa, som således hafva sina Angående
intressen på det närmaste förenade med kommunens angelägenheter, ändringar %
äro också, såvidt jag kan förstå, kommunens naturlige målsmän. Den Ko?<J'' foror ''
enda betänklighet, som häremot skulle kunna uppstå, vore, savidt jag lommunalstykan
se, den, att det skulle anses ligga i sakens natur, att en minsk- relse på landet
ning i den beskattningsbara inkomsten snarare skulle uppstå för eu och i stad.
till kommunen inflyttande person under första året, han der finnes, än (Forts.)
för den, som fortfarande från föregående år är inom kommunen qvarboeude.
Låtom oss då tillse, hvilka de personer äro, som kunna påräknas
flytta från en kommun till en annan. De äro hufvudsakligen
kapitalister, arbetare, yrkesidkare i ena eller andra rigtningen, embetsoch
tjensteinän. Icke förlorar en kapitalist något af sitt kapital derför,
att han flyttar från en kommun till en annan. Arbetaren och
yrkesidkaren måste i allmänhet antagas söka genom flyttningen en
bättre utkomst, än han förut haft, och icke en sämre. Undantag kan
naturligtvis finnas genom misslyckade spekulationer o. d., men regeln
är val, att han åtminstone söker en bättre utkomst. Läkaren och veterinären
hafva oaktadt flyttningen öfver sockengränsen sin verksamhet
fullkomligt oförändrad. För landtmätaren, som har sin verksamhet utsträckt
öfver hela länet, är det ganska likgiltigt, hvar han bor. Domarens,
kronofogdens eller länsmannens löneinkomster förändras icke,
om de flytta från en till en annan kommun inom sitt tjenstgöringsdistrikt.
Hvad särskild t embets- och tjenstemännen vidkommer, är det
väl regel, att de oftare stiga till högre inkomster än sjunka till lägre.

Endast en gång taga de afsked från tjensten, och denna gång kan väl
nedsättning i deras inkomster ske, men enligt regeln måste förhållandet
vara motsatsen.

Emellertid måste man, om denna regel skall blifva utan någons
förnärmelse tillämpad, vara försigtig och tillse, att den inflyttande icke
får beräkna högre rösträtt än skäligt kan vara, eller högre än som
motsvarar den inkomst, han kan antagas erhålla på det nya stället.

Jag har ock i det förslag, jag tagit mig friheten afgifva, upptagit ett
stadgande i sådan rigtning. Naturligtvis kunna flera andra sådana
uppställas, såsom genom ett röstmaximum o. s. v. Men den anmärkning,
Lag-Utskottet framstält mot detta mitt försigtighetsstadgande,
tillstår jag, att jag icke rätt fattar; ty den utgår nemligen, för såvidt
jag förstår, derpå, att icke full rättvisa i detta fäll skulle tillerkännas
dem, som inflytta i kommunen. Jag vill derpå endast svara, att mig
synes en liten rättvisa bättre än ingen.

Några mindre anmärkningar mot mitt förslag, som i Utskottet
förekommit, vill jag icke nu fästa mig vid, ty de synas mig temligen
små vid betraktande af den stora hufvudsaken.

Jag skall till slut endast yttra ett par ord i afseende på LagUtskottets
erinran derom, att ingendera af motionärerne föreslagit motsvarande
ändringar i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.

Dä jag framlade mitt förslag i två särskilda motioner, den ena för
■ land den andra för stad, var det uppenbart, att jag ansåg dessa frågor
så helt och hållet skilda, att de icke borde tillsammans behandlas,
och jag kunde således icke i någondera af motionerna intaga förslag
om ändring i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm. Såsom

tf:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Angående
ändringar i
Kongl. förordningarna
om
kommunalstyrelse
på landet
och i stad.

(Forts.)

representant från en helt annan ort ansåg jag mig ock icke vara rätte
mannen att väcka ett sådant förslag särskildt för hufvudstaden. I
öfrigt synes icke Lag-Utskottet lagt synnerlig vigt vid detta skäl, ty
då hade väl Utskottet anfört det i början af dess motivering såsom ett
tillräckligt skäl att icke behöfva behandla motionerna.

På grund af hvad jag nu anfört och då jag tror ett förtydligande
i förevarande hänseende vara af nöden, anhåller jag, att ärendet måtte
till Utskottet återremitteras.

Herr Smedberg: Då jag tillhört majoriteten inom Lag-Utskottet

och således medverkat till det slut, hvartill Utskottet kommit, anser
jag mig skyldig säga några ord till försvar för Utskottets förslag, till
den kraft och verkan det kan hafva.

Jag vill då till en början erinra derom, att under de sexton år,
kommunallagarne tillämpats, jag icke hört någon klagan öfver, att en
person blifvit utesluten från rösträtt. Val hafva många andra anmärkningar
blifvit framstälda mot kommunallagarne och särskildt mot den
obegränsade rösträtten, men alla dessa anmärkningar, som varit mycket
befogade, hafva alltid blifvit afvisade. Först nu, sexton år efter
författningens tillkomst, har det enstaka fallet inträffat, att vid ett
riksdagsmannaval en viss person förklarats vara icke valbar, emedan
han icke ett år före valet haft valrätt inom kommunen; och detta fall
har af två motionärer ansetts så vigtigt, att de med anledning deraf
kommit och väckt särskilda motioner om ändring i författningen, och
bland dessa motionärer finnes en, som sjelf kontrasignerat författningarna
och funnit dem goda allt intill den dag, då denna händelse inträffade.
Jag undrar, om det kan vara ett skäl att ändra en lag bara
för ett sådant enstaka fall. Det kunde ju händt, att om riksdagsmannaval
inträffat samma år, som ifrågavarande person varit mantalsskrifven,
han icke varit valbar; ty Riksdagsordningen stadgar, att en
person för att vara valbar skall hafva egt valrätt ett år före valet;
och vid sådant förhållande vet jag icke, huru man kan skylla på kommunallagarne,
att han icke varit valbar, ty det beror på Riksdagsordningen.

Nu har en af motionärerne framstält åtskilliga anmärkningar mot
Utskottets utlåtande, hvilka jag dock icke ämnar upptaga till besvarande;
jag vill endast nämna några ord om det klander, han uttalade
mot Utskottets åsigt, att, med de undantag författningen föreskrifver,
det är skattskyldigheten till kommunen, som är den kommunala rösträttens
grund och angifver dess mått. Han tycktes nemligen vilja tyda
författningen derhän, att rösträtten skulle först bestämmas och derefter
skattskyldigheten. Men fyrktalslängden, som utgör kommunens röstlängd,
uppgöres för de kommunala utskylderna, och sedan heter det i
författningen, att samma längd tillika utgör kommunens röstlängd. Således
är det skattskyldighet till kommunen, som i första hand fordras,
för att fyrktalslängd skall uppgöras. Den uppgöres för debiteringen,
och sedan begagnas samma fyrktalslängd som kommunens röstlängd.

Hvad nu sjelfva förslaget angår, är det både sant och icke sant,
att en nyligen inflyttad person kan vara utan rösträtt första året efter
mantalsskrifningen. År det en person, som tillträdt en fastighet, får

Torsdagen den 24 April, e. m.

N:o 43.

han utöfva rösträtt, så snart han tillträdt fastigheten och blifvit skrifven
för densamma vid mantalsskrifningen året förut. Så tillgår det
i den kommun, jag tillhör, och äfven i de kringliggande, och så lärer
det tillgå öfverallt i landet, efter hvad jag hört af kamrater från åtskilliga
delar af riket. Fastigheten är ett stående skatteobjekt och >
förändrar icke det kommunala röstetalet, hvilken som helst än är egare
af densamma. Så snart en person anmäler, att han köpt ett hemman,
antecknas det, d. v. s. om han anmäler det sist i December, då längden
granskas, antecknas det i den för anmärkningar bestämda kolumn,
och han får under det följande året utöfva rösträtt för fastigheten.
Detta är enligt författningens stadgande, och författningen lägger icke
några hinder i vägen för den nye egaren att utöfva rösträtten, hvarpå
man också har ett prejudikat i ett regeringsbeslut, som förklarar,
att den omständigheten, att en person icke varit i fyrktalslängden upptagen,
icke utgör hinder för honom att utöfva rösträtt, så snart han
styrker sig vara innehafvare af fastigheten och detta utan att anteckning
i längden derom skett. I detta mål var visserligen fråga om en
arrendator; men jag tror, att ett köpekontrakt bör uti detta fall hafva
minst lika stor kraft som ett arrendekontrakt. Detta är emellertid ett
Kongl. beslut, som är fattadt i statsrådet och icke i Högsta Domstolen.
Jag tror dock att en annan ledamot af Kammaren kommer
att yttra sig häröfver, hvarför jag icke vill uppehålla mig dervid. Som
sagdt är, eger således en person, som inflyttar till en kommun, redan
första året han der besitter fast egendom, att utöfva rösträtt inom
denna kommun, men annorlunda är förhållandet med en person, som
inflyttar i en kommun, men icke der tillträder fast egendom. Denna
kan icke gerna få rösträtt första året. Det finnes inga grunder, hvarefter
denna rösträtt kan bestämmas, och jag tro;- icke heller det vara
med någon våda förenadt att en sådan person första året icke tår deltaga
i kommunalstämmans öfverläggningar och beslut. Han behöfver
väl ett år för att sätta sig in i de nya förhållanden, som beröra denna
kommun, och livilka kunna ganska betydligt skilja sig från förhållandena
i den kommun, hvarifrån han inflyttat; och det skulle icke falla
mig in, att, om jag flyttade från Vestergötland till Norrland, vilja uppträda
och besluta öfver angelägenheter inom den nya kommunen innan
jag vistats der så länge, att jag lärt känna denna kommuns tillgångar
och behof och hunnit sätta mig in i de förhållanden, som der existerade.
Således tror jag icke, att eu sådan person bör hafva rösträtt
första året och icke heller vet jag någon grund, hvarefter han skulle
hafva det, såvidt man icke skulle bifalla Herr Adlercreutz förslag, att
man skall ega rösträtt för den bevillning, man erlagt i en annan kommun.
Men huru skulle detta taga sig ut? Jag vill endast anföra ett
exempel. En handlande eller näringsidkare, som drifver en betydande
rörelse i en stad, hvarför han möjligen är uppförd till 100 kronors bevillning,
realiserar inom årets slut hela sitt varulager och far, sedan
fordringsegarne äro tillgodosedda, litet eller intet öfver, hvarefter han
afflyttar till en landtkommun och der öppnar kanske en cigarrbutik
eller i bästa fall en mindre landthandel. Enligt nämnda förslag skulle
han genast få deltaga i denna kommuns allmänna värf, emedan han
skulle uppföras för ett fyrktal, som icke blefve mindre än 1,000 fyrkar

Angående
ändringar i
Kongl. förordningarne
om
Icommunalsty~else
på landet
och i stad.
(Forts.)

X:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Angående
ändringar i
Kongl. förordningarne
om
kommunalstyrelse
på landet
och, i stad.

(Forte.)

för 100 kronors bevillning. Uppginge då den kommuns fyrktal, till
hvilken han inflyttat, till icke mer än 900 fyrkar — jag känner till
kommuner med icke mer än 700, 800 och 900 fyrkar — bestämde
denne person helt och hållet öfver kommunens väl eller ve och kunde
kanhända besluta, att kommunen skulle teckna aktier i jernvägsbolag
och dylikt, Han kunde derigenom ådraga kommunen ofantligt stora
utgifter; men när hans skatt skulle uttagas kunde det hända, att kommunen
finge ett par kronor men kanske också platt intet. Denne person
hade således beskattat kommunen men kunde sjelf icke lemna
något bidrag, åtminstone endast obetydligt. Och allt detta skulle han lagligen
kunna göra, ty han skulle ju hafva rösträtt för 1,000 fyrkar.
Jag tror det skulle vara större våda att låta en sådan person få utöfva
rösträtt än den vådan, som ligger deri, att han första året icke egen
rösträtt inom denna kommun.

Jag kan således icke biträda motionärens åsigter i detta fall;
och hvad fastigheter beträffar finnes intet tvifvel, att icke en person,
för densamma får utöfva rösträtt, när han tillträdt fastigheten. Jag
skall icke för närvarande ingå på någon vidlyftigare granskning af
detta förslag, utan, då jag anser förslaget vara både opraktiskt och
obilligt samt det icke är en fastighetsegare förment att redan första
året efter mantalsskrifningen deltaga i kommunalstämmans öfverläggniugar
och beslut, bedja att få yrka bifall till Lag-Utskottets förslag.

Herr Torpadie: En kort anteckning i slutet af det föredragna

betänkandet gifven tillkänna, att jag icke varit i tillfälle att närvara
i Utskottet, då det ifrågavarande beslutet der justerades, och följaktligen
icke heller kunnat såsom jag eljest skulle hafva önskat, reservationsvis
anmäla, att jag icke i allo delar det slut, hvartill Utskottet
kommit. Jag anhåller derför vördsamlingen att nu få yttra några ord
för att tillkännagifva min mening i denna grannlaga fråga.

Det är naturligt, att, då förslag väckas af personer, för hvilka
man hyser obetingad aktning och hvilkas andliga öfverlägsenhet man
lika obetingadt erkänner, och man icke kan gilla dessa förslag, man
intages af ett visst bekymmer och gör sig all möda att intränga i
saken. Så har jag verkligen gjort i afseende på föreliggande förslag;
och jag beklagar, att jag blott i ganska ringa mån kan gå de ärade
motionärerne till mötes.

Jag vill väl icke bestrida, att, så vidt jag förstår, våra kommunallagar
i det fall, hvarom nu tvistas, kunde vara mera tydligt affattade;
men å andra sidan kan jag icke inse, att de icke äro nog tydliga
deri, att rösträtt i allmänhet inom en kommun icke kan tillkomma
någon förr, än han eller hon blifvit derstädes till bevillning uppförd.
Det måste således inträffa, att den, som först inflyttar i en kommun,
under någon tid efter inflyttningen icke kan komma i tillfälle att utöfva
sin rösträtt, derför att måttet af densamma icke kunnat blifva bestämdt.
Den ärade ledamot af Lag-Utskottet, som före mig hade ordet,
sökte häfda rigtigheten af Utskottets åsigt, uttalad i slutet af
dess betänkande, att förhållandet skulle vara olika, då det gäller en
ny egare af fastighet. Jag kan för min del icke gilla denna uppfattning.
Jag tror nemligen, att förhållandet här är alldeles detsamma,

Torsdagen den 24 April, e. m.

>'':o 48.

som då det gäller andra skatteföremål, eller att man för att ega röst- Angående _
rätt måste vara uppförd till bevillning för fastigheten och upptagen i
kommunens röstlängd, men jag medgifver, att så lång tid för att efter ™n9ga;n°J°^m''
inflyttning komma i åtnjutande af rösträtt, grundad på eganderätt, kommunahtyarrenderätt
eller annan rätt att innehafva fast egendom, icke är be- reise på landet
höflig, som för rösträtt, grundad på annan inkomst, och att således 0CÄ *
inUädet för den förra rösträtten kunde stadgas tidigare. Denna åsigt orfc3'''')
uttalade jag för min del i Utskottet och densamma vidhåller jag ännu,
men längre kan jag icke följa de ärade motionärerne, ty det synes
mig lika betänkligt, att, såsom motionären i Första Kammaren föreslagit,
låta kommunalnämnd och magistrat uppträda såsom taxeringsmyndigheter,
som att, på sätt Herr Adlercreutz hemstält, låta en person,
som inflyttar i en kommun, jemte annat, som han dit medför,
äfven föra med sig den rösträtt, han egt i den kommun, hvarifrån han
inflyttat. Som jag i detta fall kan åberopa hvad Herr Smedberg anfört,
vill jag härutinnan icke framkomma med något vidare exempel,
utan vill jag endast erinra, att eii lagstiftning, som ginge i denna rigt—
ning, synes mig i sjelfva verket upphäfva begreppet af kommun. Man
måste väl ega rösträtt inom den kommun, inom hvilken man skall
rösta, för så vidt en kommun skall kunna tänkas bestå!

På grund af hvad jag nu anfört, skall jag vara med om en återremiss
af nu föreliggande betänkande, för såvidt dermed afses att bereda
tidigare rösträtt för ny egare af fast egendom. Men i öfrigt kan
jag icke biträda motionärernas förslag.

Herr O. B. Olsson: Då jag är till väsentlig del förekommen

af den förste af de båda talare från Lag-Utskottet, som haft ordet,
skall jag bedja att till alla delar få med honom instämma. Jag kan
sålunda i denna del inskränka mig till att åberopa hvad samme talare
anfört.

Det torde få anses gifvet, att nu ifrågavarande motioner hufvudsakligen
afse ett riksdagsmannaval, som för någon tid sedan försiggått
i en af rikets städer — hvilket den ene af motionärerne äfven medgifvit
-— och som detta val genom Högsta domstolen fått sin bekräftelse,
kan man väl anse ett prejudikat i detta fall vara gifvet. Yäl
skulle man kunna invända, att Högsta domstolen i detta afseende,
meddelat tvenne mot hvarandra stridande beslut, båda gångerna just i
fråga om den person, hvilkens sista gången underkända val gifvit anledning
till dessa motioners väckande; men man bör taga i betraktande,
att vid det ena tillfället saken handlades blott å en af Högsta
domstolens afdelningar, hvarvid beslutet fattades med blott en rösts
majoritet, då deremot vid det andra tillfället båda afdelningarne deltogo
i sakens behandling och beslutet tillkom med betydlig majoritet.

Som man således angående Riksdagsordningens tolkning i detta hänseende
i Högsta domstolens senast .meddelade utslag kan anse sig hafva
ett prejudikat till framtida efterrättelse, förstår jag icke, hvarför man
skulle ändra våra kommunallagar, hvilka jag anser härutinnan vara
ganska tydliga. För min del yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.

N:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. na.

Angående
ändringar i
Kongl. förordning
ar ne om
Jcommunalstyrelse
på landet
och i stad.

(Forts.)

Herr Hammarskjöld: Jag tror, att ett par af de ärade talare,

som före mig haft ordet, fäst allt för stor vigt vid en sak, med hvilken
föreliggande fråga icke har mycket att skalfa, nemligen ett visst
riksdagsmannaval. Här är, så vidt jag kan se, icke fråga om rösträtt
till riksdagsmannaval, eller huruvida ett visst sådant val var lagligt
eller icke. Detta är en redan afgjord fråga, hvilken, så vidt jag kan
finna, icke har något sammanhang med nu till behandling föreiiggande
ämne, om icke möjligen det, att motionärerna genom den meningsskiljaktighet,
som visat sig vid tolkningen af kommunallagarne i sammanhang
med bedömandet af tvenne riksdagmannaval, kommit att tänka
på, att här måtte föreligga någon otydlighet, när en sådan meningsskiljaktighet
till och med i landets högsta dömande myndighet kunnat
komma i fråga.

Att en sådan otydlighet verkligen förefinnes, det synes mig den
förste ärade talaren hafva ganska tydligt ådagalagt. Han har påpekat,
och detta som mig synes med allt skäl, att kommunallagarne i
bestämda och klara ord tillägga hvar och en välfräjdad svensk medborgare,
som är medlem af en kommun och skattskyldig till densamma,
rösträtt vid bestämmande af kommunens angelägenheter, och han har
vidare påvisat, huru som denna skattskyldighet inträder i och med
inflyttandet i kommunen, för så vidt eljest personens förmögenhetsställning
är sådan, att han eger fastighet eller annars innehafver sådan,
eller blifvit taxerad till inkomst så stor, att bevillning till staten efter
andra artikeln derför skall erläggas. Om nu genom författningens bestämmelser
det blifver omöjligt för denne person att utöfva den rösträtt,
som författningen i klara, torra termer tillägger honom, så finnes inom
författningen eu motsägelse mellan den grundsats, som den uppställer
och den tillämpning, som följer genom derefter i författningen upptagna
bestämmelser. Ett sådant förhållande kan naturligtvis ej vara lämpligt,
men man skulle emellertid kunna tåla sig dervid, i fall icke saken
verkligen hade sina praktiska olägenheter, lag ber om ursäkt, att jag
nu åter måste upprepa en sak, som redan blifvit uttalad, men jag gör
det, emedan den synes mig vara sjelfva kärnpunkten i föreliggande fråga
— detta förhållande medför den praktiska olägenheten, att en person,
som enligt lagens bestämmelse är skattskyldig till kommunen och berättigad
att deltaga i beslut angående kommunala angelägenheter, icke
får deltaga i besluten, icke ens om det gäller utgifter, till livilka han
dock får bidraga, och då frågan således angår saker, hvilka på det
närmaste kunna röra honom och hans ekonomi.

Hvad fastighetsegare och arrendatorer af fastighet beträffar, kan
jag för min del ej instämma med en föregående talare, som yttrade,
att det skulle vara alldeles klart, att en person, som köper eller arrenderar
en fastighet, skulle stå i en särskild privilegierad ställning i det
afseendet och få utöfva rösträtt, så fort han i kommunen inflyttat,
hvaremot detsamma icke skulle gälla med afseende å andra menniskor.
Ty är lagens mening verkligen sådan, som man nu synes vilja tolka
den, nemligen att fyrktalslängden på landsbygden är så helig, att förändringar
eller tillägg i densamma ej får ske från den dag, då den
blifvit lagligen upprättad och till dess ny längd kommer till stånd, då
måste denna längd äfven så betraktas med afseende å den person, som

Torsdagen den 24 April, e. m.

N:o 43.

under löpande år köper eller arrenderar och derpå tillträder fastighet.
Någon ändring i fyrktalslängden bör ej ega rum till följd af denna
händelse; man får ej i densamma införa den nye egaren eller arrendatorn,
ty grundsatsen är ju, att hvarje ändring i längden är otillbörlig.
Men talaren sade, att den nye fastighetsinnehafvarens införande i
fyrktalslängden lätt skulle kunna ske, ty denne anmäler sig, menade
han, redan vid decemberstämman. Då man nu vet förut, huru högt fastigheten
är taxerad, sätter man straxt in köparen eller arrendatorn i fyrktalslängden
såsom innehafvare af rösträtt för den fastighet, han köpt eller
arrenderat. Detta går mycket väl för sig, om personen före December
köpt eller arrenderat fastigheten, men det händer äfven, att sedan
decemberstämman egt rum köp- eller arrendeslut ega rum, och då
hjelper ej den utväg, talaren påvisade såsom undanrödjande alla olägenheter
för fastighetsegare.

Vidare är det nu så, att nya egare och arrendatorer af fastigheter
vid decemberstämman med sådan lätthet få flyttas in i fyrktalslängden,
så kan jag för min del ej se något skäl, hvarföre icke andra
i kommunen inflyttade personer, hvilkas skattskyldighet är lika klar
som fastighetsinnehafvarnes, skulle få åtnjuta samma förmån. Det är
till exempel fullkomligt kändt, hvad en domhafvande har i lön. I
händelse en domhafvande inflyttat före decemberstämmans hållande, så
vet jag éj, hvarföre det skulle vara kinkigare att införa honom i längden
än fastighetsinnehafvaren. På samma sätt möter ej svårighet att
införa andra inflyttade personer, hvilka hafva i lag fixerade inkomster.
Vill man, på sätt anfördt blifvit, gynna fastighetsinnehafvare, så måste
man för att vara rättvis äfven så långt ske kan göra det samma med
andra inflyttade personer.

Jag kan nemligen alls icke förstå, att det skall vara kinkigare för
annan person än för fastighetsinnehafvare att sätta sig in i kommunens
angelägenheter, då inflyttning dit egen rum. Talaren, som fann,
att den föreslagna ändringen ej är nödvändig, emedan fastighetsegare
kunde hjelpa sig ändå, yttrade äfven, att det vore lämpligt, att de
personer, hvilka inflytta, fingo ett års väntetid, ty de behöfva sätta
sig in i de nya förhållandena. Men detta tycktes ej gälla innehafvare
af fastigheter. De skulle genast få rösträtt och behöfde således ej
någon tid för att sätta sig in i kommunens angelägenheter. För min
del kan jag ej finna någon grund anförd, hvarföre fastighetsegare och
arrendatorer, framför andra slags menniska-, skulle vara begåfvade
med så snabb uppfattning, att de genom blotta inflyttningen i en kommun
skulle hafva alla dess angelägenheter på det klara, så att de skulle
ega förmågan att till fördel för sig och kommunen deltaga i de allmänna
angelägenheterna, under det alla andra skulle behöfva ett helt år att
sätta sig in i sin nya ställning.

Jag får likväl för min del säga, att, ehuru jag sålunda ej kan
finna de skäl, hvilka blifvit anförda mot vidtagandet af ändring i
kommunallagarne i det syfte, motionärerne hemstält, ega bindande
kraft, jag å andra sidan icke heller är tillfredsstäld med de förslag,
som af motionärerne blifvit framstälda. Hvad den förste ärade talarens
förslag angår, så har jag för min del icke kunnat värja mig mot
den invändningen, att, såsom också en af Lag-Utskottets ledamöter

Angående
ändringar i
Kongl. förordningarne
om
kommunalstyrelse
på landet
och i stad.

(Forts.)

tf:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Angående
ändringar i
Kongl. förordning
änne om
kommunalstyrelse
på landet
och i stad.

(Forts.)

här framhållit, det skulle genom dess antagande kunna hända, att
t. ex: en näringsidkare, som drifvit en stor rörelse, men nedlagt densamma
och inflyttat i en annan kommun, skulle få utöfva en högst betydlig
rösträtt i den kommun, till hvilken han aldrig har skattat eller kommer
att skatta i proportion till den rösträtt han sålunda får utöfva.
Jag kan icke neka, att argumentet synes hafva skäl för sig. För mig
vore ett sådant förhållande motbjudande och jag vill derföre för min
del ej heller gå in på förslaget oförändradt.

Jag må också tillstå, att den andre motionärens förslag förefaller
mig skola visa sig opraktiskt vid genomförandet, och att jag derför ej
heller känner mig tillfreds dermed. För min del skulle jag emellertid
gerna se, att frågan blefve underkastad en ordentlig utredning på det
utrönas måtte i hvad mån hjelp står att finna för det efter mitt förmenande
med rätta öfverklagade missförhållandet; och jag skulle anse
det rigtigaste vara att medelst en underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om utarbetande af ett lagförslag i ämnet. Om emellertid
denna tanke icke har några sympatier för sig i Kammaren, vill
jag icke hålla på den, utan skall gerna förena mig med dem, som yrka
återremiss, i den förhoppning, att resultatet deraf skall blifva förslag
från Lag-Utskottet om en sådan underdånig skrifvelse.

Herr Anders Persson: Till en början vill jag be att få hän visa

till de skäl, som Lag-Utskottet i sitt föreliggande utlåtande
anfört för afslag å motionärernes framställningar, hvilka skäl jag för
min del icke anser vara så underhaltiga, som man tyckes vilja föreställa
sig.

Det har biifvit anmärkt af en utaf motionärerne under hans anförande
här i dag och upprepats af den siste ärade talaren, att kommunallagen
i nu öfverklagade hänseende innehåller eu oegentlighet. Jag
vill å min sida gifva de båda talarne rätt deri, att uti ifrågavarande
afseende verkligen förefinnes en oegentlighet; men på mig har den
frågan trängt sig: är denna oegentlighet större än andra sådana, som
efter mitt förmenande finnas i kommunallagarne, och hvilka länge vant
öfverklagade samt förefunnits, utan att under loppet af så många år
hafva biifvit afhjelpta. Jag vill tillåta mig, att i detta afseende få
hänvisa till åtskilliga förhållanden, som under loppet af senaste åren
biifvit öfverklagade. Det finnes t. ex. efter mitt förmenande — och
många torde vara ense med mig deri — en uppenbar motsägelse i första
paragrafen af kommunallagen, der det heter, att kommunens medlemmar
ega att sjelfve, efter hvad förordningen närmare bestämmer, vårda
sina gemensamma angelägenheter. Nu är emellertid med statistiska
uppgifter redan för en del år sedan till fullo ådagalagdt, att i icke
mindre än 54 kommuner en enda person ensam utöfvar rösträtten.
Det kan väl ej kallas sjelfstyrelse, då, som sagdt, i 54 kommuner förhållandet
är sådant. Dessutom finnes det ett stort antal kommuner,
nemligen icke mindre än 378, i hvilka en enda person innehar emellan
fjerdedelen och hälften af rösträtten. Jag vågar vädja till herrarne
litet hvar, huruvida ens detta kan sägas vara en verklig sjelfstyrelse.
Man har också länge öfverklagat dessa missförhållanden, och förslag
om rättelse deri hafva verkligen förekommit i denna Kammare, men de

Torsdagen den 24 April, e. m. 17

hafva städse mötts med ett bleklagdt nej uti Medkammaren, hvarje
gång de framstälts. Nu har, som sagdt, den frågan trängt sig på mig,
om den i de nu föreliggande motionerna öfverklagade oegentligheten
•skulle vara större än de af mig nyss påpekade, och dertill vågar jag
svara ett bestämdt nej. Hvad är det då i sjelfva verket, som inträffat?
Jo, till följd af ett domslut utaf Högsta Domstolen har en person, som
råkat att under ett visst år inflytta i en kommun, blifvit beröfvad sin
politiska rösträtt, Mannen i fråga förklarades obehörig att utöfva
någon rösträtt inom kommunen, förrän hans årliga inkomster hunnit
blifva pröfvade af vederbörande taxeringsförrättuing.

Vidare innehåller kommunallagen efter mitt förmenande en oegentlighet
uti stadgandet i 9 § 3 mom., der lagen tillerkänner rösträtt åt
bolag, oberoende af delegarnes antal i bolaget, samt medgifver bolaget
rätt att rösta medelst ombud. Men detta står i strid med hvad 13 §
stadgar derom, att ingen må på grund af fullmakt utöfva rösträtt förmer
än en röstberättigad. Berörda motsägelser i kommunallagen äro,
-enligt min tanke, större än den nu öfverklagade och ehuru de länge
förefunnits och varit allmänt kända, har man dock icke velat afhjelpa
dem.

Gent emot den siste talaren ber jag att få bemärka, att för behörighet
att utöfva rösträtt i en kommun fordras först att vara medlem
af kommunen, d. v. s. att vara derstädes mantalsskrifven, och att man
alldeles icke blir röstberättigad omedelbart efter det man i kommunen
inflyttat. Samme talare yttrade jemväl, att fastighetsegarne för närvarande
skulle befinna sig i en privilegierad ställning gent emot andre.
Jag vill till en del medgifva, att så är, likasom jag också i början af
mitt anförande vidgick, att det låg en oegentlighet i det öfverklagade
missförhållandet; dock är härvid att märka, att den rösträtt, som utöfvas
för fast egendom, genast kan kontrolleras på öret; medan rösträtten
för andra beskattningsföremål icke kan kontrolleras förr, än beskattningskomitéerna
afslutat sina arbeten. Den förste talaren, som
uppträdde till Lag-Utskottets försvar, har också ganska tydligt, tror
jag, visat, hvarthän konseqvenserna af ett sådant stadgande, som det
af Herr Adlercreutz framstälda, skulle leda, och, äfven om i det
exempel, som af nämnde talare anfördes för ådagaläggande af det orimliga
i Herr Adlercreutz’ förslag, låg i viss grad en ytterlighet, torde
man dock böra medgifva, att det icke är omöjligt, att icke samma
förslag i praktiken skulle kunna leda till ett sådant resultat, som samme
talare angaf, många andra exempel att förtiga.

Den siste ärade talaren yttrade jemväl, att, enär egaren eller innehafvaren
af en fastighet genast kunde få utöfva rösträtt för fastigheter
på grund af egande- eller besittningsrätt, äfven andra personer,
hvilkas inkomster voro klara och ostridiga, genast efter mantalsskrifningen
och inflyttningen borde tillerkännas rösträtt. Befogenheten af
denna anmärkning medgifver jag gerna, för såvidt den afser sådana
inflyttade personer, hvilkas tjenstebefattningar och aflöning äro sådana,
att man med visshet känner och således genast kan uppskatta deras
inkomster; men det torde icke kunna anses lämpligt att göra ett undantagsstadgande
i afseende endast på dessa personer. En sådan förändring
skulle dessutom, såsom vi hört, möta stora svårigheter i utAndra
Kammarens Prof. 1879. N:o 43.

ff:o 43.

Angående
ändringar i
Kongl. förordningarne
om
kommunalstyrelse
på landet
och i stad.

(Forts.)

tf:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Angående
ändringar i
Kongl. förordningarne
om
lcommunalstyrelse
på landet
och i stad.
(Forts.)

förandet, och icke ens den andre motionären med sin erkända skicklighet
har kunnat angifva något praktiskt sätt för frågans lösning, i
afseende på hvilken han för öfrigt icke tycktes åsyfta en förbättring:
för andra än embets- och tjenstemän, ehuruväl äfven öfrige inkomsttagare
och yrkesidkare med lika berättigade skäl som embets- och
tjenstemän kunna klaga öfver, att de nu icke genast efter inflyttning
få utöfva rösträtt. Den ärade motionären i denna Kammare har i
detta afseende förordat införandet af ett röstmaximum för inflyttade
personer med förklarande, att, såsom orden folio, en mindre rättvisa
vore bättre än ingen. Visserligen medgifver jag att en mindre rättvisa
är bättre än ingen; men vi hafva många gånger förut förgäfves försökt
i kommunallagarne införa röstmaximum; och jag tror icke det skulle
nu, mera än förut, smaka Första Kammaren, och om någonsin den anmärkning
som ofta blifvit gjord, nemligen att åsättandet af röstmaximum
är godtyckligt, så är det väl obestridligen här. Jag tror, att
Medkammaren för sin del fortfarande skulle sätta sig deremot, oaktadt
den återremitterat detta ärende, hvilket, enligt de upplysningar jag:

kunnat inhemta af tidningsreferat — den enda källa, hvarur man,,
enär protokollen ännu icke äro tryckta, kunnat få kännedom härom —
skett utan något bestämdt angifvet syfte.

Jag anser det anförda för närvarande vara tillräckligt för bifall
till Utskottets förslag, hvarom jag anhåller.

Herr Gustaf Andersson: Då jag till hufvudsaklig del blifvit

förekommen af den siste ärade talaren, vill jag blott yttra några

ord i anledning af talarens på uplandsbänken påstående, att en likställighet
uti förevarande hänseende skulle förefinnas mellan löntagare
och näringsidkare, å ena, samt innehafvare af jordbruksfastighet å

andra sidan. Jag hyser en motsatt åsigt; ty en jordbruksfastighet
taxeras för tre år, och dess taxeringsvärde undergår under treårsperioden,
i hvems hand egendomen än må komma, ingen förändring,,
medan en löntagares eller näringsidkares inkomster för hvarje år undergå
förändring. Lönerna kunna nemligen höjas eller sänkas, och yrkena
blifva bättre eller sämre; och det är således omöjligt att bestämma
det belopp, hvarefter sådane kunna få rösta förr, än beskattningskomitéerna
bestämt beloppet af deras bevillning.

Med instämmande i den siste talarens anförande och jemväl i
hvad Herr Smedberg i frågan yttrat, yrkar jag således bifall till Utskottets
förslag.

Herr Berg: Det kan naturligtvis icke ifrågakomma, att jag här skulle

vilja inlåta mig i tvist om, huru gällande kommunallagar rätteligen
böra uti ifrågavarande hänseende tydas, sedan Högsta Domstolen
genom ett prejudikat gifvit åt dem en tolkning, som jag föreställer
mig böra hädanefter lända till efterrättelse. Jag vill heller icke i
någon mån yttra mig i fråga om det inflytande, som kommunallagarnes
tillämpning har på Riksdagsordningen och dess bestämmelser, emedan
derom, såvidt jag kunnat finna, någon fråga nu icke föreligger, och
motionären sjelf uttryckligen förklarat, att han instämde med Utskottet
i dess yttrande derom, att denna fråga läge utom ämnet — jag har

Torsdagen den 24 April, e. m.

^:o 43.

således endast att tillse, om och i hvad mån de stadganden, som nu
finnas, och sådana de hafva af Högsta Domstolen genom det- senare af
de båda omförmälda prejudikaten blifvit tolkade, kunna anses vara
med full rättvisa och billighet öfverensstämmande.

Såsom vi under diskussionen redan hört, hafva kommunalförfattningarne
uttryckligen sagt, att en hvar välfräjdad svensk undersåte,
som är medlem af en kommun samt förbunden att till kommunen erlägga
skatt och icke häftar för oguldna kommunalutskylder, är berättigad
att med vissa modifikationer, hvarom nu ej är fråga, deltaga
i kommunalstämmans öfverläggningar och beslut. Rätten att deltaga i
kommunalstämmans öfverläggningar och beslut är således beroende
deraf att man är medlem af kommun och förbunden att till densamma
erlägga skatt. Medlem af en kommun är en hvar, som der är mantalsskrifven,
äfvensom hvar och en, hvilken, utan att vara i kommunen
mantalsskrifven, derstädes är för fast egendom eller inkomst af kapital
eller arbete till allmän bevillning uppförd; och skyldig att till kommunens
gemensamma utgifter lemna bidrag är en hvar, som inom kommunen,
ehvad han derstädes bosatt är eller ej, eger eller brukar hemman,
hemmansdel eller annan i mantal satt jord eller från hemman
under full eganderätt afsöndrad eller till allmän bevillning för sig taxerad
fastighet, eller derstädes idkar bergsbruk, fabriksrörelse, handel, handtverk
eller annan till allmän bevillning taxerad näring; »äfvensom en
hvar, som inom kommunen sitt råtta bo och hemvist har, och eger
sådan inkomst, att bevillning till staten enligt Art. Il bevillningsstadgan
derför skall, såsom för inkomst af kapital eller arbete, erläggas;''» och
vidare heter det, att till beräkningsgrund för fyrktalssättningen eller,
i stad, rösträtten i allmänhet skall tjena den bevillning enligt Art. II
i bevillningsstadgan, som de skattskyldige, jemlikt senast .faststälda
taxeringsläugder, till staten erlägga.

Om jag nu bortser från fastighetsegare och idkare af näring eller
rörelse, till hvilka jag kanske framdeles får återkomma, och endast
fäster mig vid dem, som skatta för kapital och annat arbete än det,
som nedlägges i rörelse, så innehålla således, på sätt den förste talaren
tillkännagaf, dessa stadganden ett temligen otvetydigt förklarande derom,
att hvar och en, som är mantalsskrifven inom kommunen och skyldig
att till staten erlägga bevillning för kapital eller arbete, är skattskyldig
till kommunen och berättigad att rösta i dess angelägenheter.
Men, enligt hvad Högsta Domstolen nu förklarat, få icke dessa stadganden
tydas efter ordalagen; de få nemligen icke tillämpas på hvar
och en af kommunens medlemmar, utan endast på sådana, som varit
någon tid förut medlemmar af kommunen, och för dem, som under
föregående år inflyttat till kommunen och blifvit der mantalsskrifna,
inträder rösträtten icke förr, än vid årets slut bevillning blifvit dem
påförd och de blifvit i röstlängden upptagna. Jag har naturligtvis
alltför hög aktning för de mäns upplysta omdöme, som på detta sätt
tolkat författningen, för att jag, äfven om jag icke kan helt och hållet
dela deras mening, skulle tilltro mig kunna sätta min enskilda uppfattning
framför den af dem uttalade. Jag måste således antaga, att
de haft rätt. Men då har uppstått hos mig den frågan: kan det verk -

Angående
ändringar i
Kongl. förordningarne
om
kommunalstyrelse
på landet
och i stad.

(Forts.)

N:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Angående
ändringar i
Kongl. förordning
änne om
kommunalstyrelse
på landet
och i stad.

(Forts.)

ligen äfven vara billigt, att författningen på detta sätt skall framdeles
blifva tillämpad?

Jag hade derföre trott, att inom Lag-Utskottet finna något understöd
för de motioner, som blifvit framstälda i syfte att häruti vinna ändring.
Men Utskottet har icke funnit dessa motioner föranleda till någon åtgärd.
Utskottet säger: »Skattskyldighet till kommunen är den kommunala
rösträttens grund och angifver dess mått. Rösträtten kan derföre
icke inträda förr, än skattskyldigheten är, icke blott, såsom i och
med mantalsskrifningen sker, så att säga till sin princip, utan äfven, såsom
först sker i och med den behörigen justerade röstlängden, till sitt
mått afgjord». Att skattskyldighet till kommunen är den kommunala rösträttens
grund, torde vara en obestridig sanning. Men då Utskottet tillika
säger, att den angifver dess mått och att rösträtten således icke kan
inträda förr, än taxeringen i kommunen skett, så kan jag icke annat
än med vissa modifikationer medgifva detta. Det är ju gifvet, att, pålandet
der fyrktalslängden, som först vid slutet af ett år uppgöres och utgör
grunden för uttaxeringen af det årets skatter, skall under det följande
året utgöra röstlängd inom kommunen, till dess en ny vid slutet af
detta år uppgöres. På enahanda sätt förhåller det sig i stad. Sedan
röstlängden vid slutet af året blifvit uppgjord, tillämpas den under
följande år, tills en ny blifvit upprättad. När nu under det senare
årets lopp en omröstning ifrågakommer, beräknas följaktligen icke den
röstandes rösträtt i förhållande till den skatt, som han för det året
är skyldig att erlägga, ty den är då ännu icke känd, utan han
får behålla samma rösträtt, som han haft för föregående år. Om
nu således en person inom kommunen, innan hans skattskyldighet
för året är känd och slutligen faststäld, kan vara berättigad att
rösta i kommunens angelägenheter i förhållande till den skatt, som
af honom erlades föregående år, så frågar jag, hvarföre skulle icke
äfven en sådan röst kunna tillerkännas den, som under förra året i
kommunen inflyttat, nemligen rätten att också få rösta efter den bevillning,
som han för det föregående året fått sig påförd? Derpå svarar
Utskottet, att det förefinnes en väsentlig skilnad mellan dessa
båda, emedan den enes rösträtt grundar sig på hans skattskyldighet
till samma kommun, under det för den andre rösträtten skulle bestämmas
af skattskyldighet till en annan kornmun. Härvid ber jag likväl att få
fästa uppmärksamheten på, hvad jag redan i början af mitt anförande
yttrade, nemligen att det alldeles icke är afgifterna till kommunen
som utgöra grunden för rösträtt, utan att det uttryckligen är sagdt,
att det är den bevillning till staten, som enligt sist faststälda taxeringslängd
blifvit påförd, som ligger till grund härför; och då man
tager detta i betraktade, synes mig den uppgifna skilnaden förfalla,
emedan såväl den ena som den andra blifvit i laga ordning påförd
bevillning till staten, och rösträtten således utan svårighet kan bestämmas
lika väl för den ena som för den andra. Ty af den omständigheten
att, enligt nuvarande bevillningsförordning, bevillning till
staten påföres inom särskilda kommuner, d. v. s. att de olika kommunernas
taxeringskomitéer i första hand bestämma beviliningsbeloppet,
kan väl icke detta förändra sin natur att utgöra en sådan i laga ord -

Torsdagen den 24 April, e. m.

>T:o 43.

ning faststäld bevillning till staten, som enligt lag för den ena lika väl Angående
som för den andra bör grundlägga rösträtt. ändringar i

Såsom ett tilläggsskäl, vid hvilket jag likväl antager att Utskottet K™n''arne°om
icke heller sjelft fästat synnerlig vigt, har Utskottet anfört att det i kommunalstystäderna
skulle åstadkomma stort besvär, om man skulle tillåta de velse på landet
nyinflyttade att genast uppföras i röstlängden, emedan derigenom det °ch * st»drelativa
röstmaximum, som gäller i stad, skulle i sammanhang med (Forts.)
totalröstsumman undergå förändring. Hvad detta skäl beträffar, respekterar
jag visserligen Utskottet derför, att det icke velat ålägga
magistraterna i städerna något ytterligare besvär, men jag är fullt och
fast öfvertygad om, att magistraterna visst icke skulle undandraga sig
ett sådant besvär, om det vore nödvändigt för åstadkommandet af billighet
och rättvisa; och jag hemtar ett ytterligare skäl för denna min
förmodan deraf, att jag ser, det af Utskottets medlemmar tvenne magistratsledamöter
låtit anteckna sig såsom reservanter emot Utskottets
hemställan.

Jag kan dessutom icke fatta, huru Utskottet tänkt sig förhållandet
i den kommun, hvarifrån en person utflyttar. Om en person t. ex. på
hösten 1877 flyttar från en stad till en annan och blir i den senare
mantalsskrifven, skall han ju betala sina utskylder för år 1877 i den
stad, hvarifrån han utflyttat, och ej i den nya orten. Då röstlängden
der uppgöres vid slutet af år 1877, lika som också på landet fyrktalslängden,
lärer man väl då icke gerna kunna undgå att uppföra honom
i fyrktals- eller röstlängden för den kommun, der han följande året
skall erlägga 1877 års utskylder, men ehuru denna röstlängd skall tilllämpas
äfven under år 1878, lärer man väl icke gerna kunna antaga,
att den, som då är skrifven på annat ställe, skall under sistnämnda år
bibehålla sin rösträtt inom den gamla kommunen. Häraf måste således
blifva en nödvändig följd, att ändringar i röstlängden kunna ske; och
att de äfven få ske, innehåller också kommunallagen för stad uttryckligen,
då der säges, att hvarje gång röstlängden skall tillämpas, anmärkningar
deremot få göras, och att magistraten skall derom besluta
samt i längden genast införa nödiga rättelser.

Kan nu rättelse ske derutinnan, att en person uteslutes ur röstlängden,
och till följd deraf, om det är i stad, röstmaximum förändras,,
är väl det besväret icke mindre än det besvär, som skulle följa deraf,
att i den nya kommunens röstlängd ett nytt röstetal uppföres. För
min del hyser jag den öfvertygelsen, att ett sådant den inflyttades
upptagande i röstlängden är både det rigtigaste och det billigaste.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att såsom jag förut antydt,
hvad jag nu yttrat icke har afseende på egare af fastighet eller
dem, som beskattas för näring eller rörelse, ty derom äro särskilda
stadganden gifna. Det exempel en ärad talare nyss androg om det.
obilliga deruti, om en näringsidkare, som efter att hafva råkat på obestånd
inflyttade i en ny kommun, skulle der få tillgodonjuta den rösträtt
som förut tillkommit honom i den gamla, eger således egentligen
ej tillämpning i den fråga, hvarom jag hittills talat. Men jag medgifver
gerna att äfven, i fråga om andra än näringsidkare, förhållandet
kan förändra sig från det ena året till det andra och att således den
omständigheten, att en person, som inflyttar i en kommun, förut i sin.

K:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Angående
ändringar i
Kongl. förordning
ame om
kommunalstyrelse
på landet
och i stad.

(Forts.)

förra kommun varit taxerad för inkomst af kapital eller arbete, alls
icke innebär någon säker grund för, att han under det följande året
då han inflyttat till den nya kommunen, fortfarande eger detta kapital
och denna inkomst oförändrad. Men samma anmärkning kan man med
lika skäl göra emot kommunens äldre medlemmar, ty äfven för dem
kan ju det kapital eller den inkomst, för hvilken de det ena året
skatta, under det följande hafva förminskats eller möjligen förökats,
och då sådant ej föranleder någon förändring i deras förra rösträtt
förr än ny taxering ifrågakommit, ser jag ingen anledning hvarför ej
samma grunder skulle kunna tillämpas äfven på de nyinflyttade.

Hvad nu egare af fastighet samt idkare af rörelse eller näring
särskildt beträffar, äro kotnmunallagarnes stadganden i afseende på
dem ej fullt öfverensstämmande med hvad som gäller om öfrige skattskyldige.
För att egaren eller innehafvaren af en fastighet eller idkaren
af en näring skall anses såsom medlem af en kommun och skyldig
att till densamma utgöra skatt, fordras nemligen ej ovilkorligen
att han är inom kommunen mantalsskrifven, men i stället att »lian»,
såsom det heter, »derstädes år för fast egendom eller inkomst af kapital
eller arbete till allmän bevillning uppförd», och det synes således
kunna ifrågasättas, om en inflyttad fastighetsegare eller näringsidkare
kan medgifvas rösträtt förr än han inom kommunen blifvit till bevillning
taxerad. Nu har emellertid stadgandet derom, att fastighetsegaren
ej får rösträtt, förr än han är till bevillning för fastigheten i
kommunen uppförd, af Utskottet förklarats sålunda, att han icke sjelf
behöfver vara till bevillning uppförd, utan att det är tillräckligt, att
fastigheten finnes i kommunen och en ny fastighetsegare får öfvertaga den
förutvarande fastighetsegarens rösträtt. Detta synes mig val vara
ganska billigt och rätt, men vida mindre öfverensstämmande med författningens
ordalag är, att en person, som är inflyttad och har en annan
inkomst, får uppföras i längden för denna sin inkomst, och för den deltaga
i omröstningen.

I fråga åter om näringsidkare, måste jag medgifva, att den anmärkning,
som af en talare i afseende å dem framstäldes, icke saknar
sin ganska stora betydelse. Ty den omständigheten, att en person,
som inflyttat till en kommun, förut på ett annat ställe utöfvat en rörelse,
innefattar ingen grund för antagandet att han äfven på den nya
orten skall drifva den ifrågavarande näringen, hvilken möjligen fortfarande
af honom utöfvas å utflyttningsorten. För detta fall hade
också motionären velat göra undantag för näringsidkare; och han har
i sitt anförande i dag särskildt påpekat, att han icke ville påstå, att
den modifikation, lian i afseende på dem föreslagit, vore den bästa och
enda möjliga, utan att, om någon annan eller bättre skulle kunna
föreslås, han vore villig att antaga densamma, och för min del tror
jag också, att det icke borde möta någon betänklighet att här såsom
grundsats antaga, att icke någon finge rösträtt för rörelse på annan
ort än der han för densamma blifvit till bevillning uppförd. Men, såsom
sagdt är, att denna grundsats utsträckes till alla skattskyldiga
medlemmar kan jag ej gilla, och hade derföre hoppats att, i fråga om
dem som skatta för annan inkomst eller kapital, motionärens förslag
blifvit bifallet, ty det synes mig i hög grad icke blott oegentligt, så -

Torsdagen den 24 April, e. m.

N:o 43.

som Utskottet säger, utan verkligen obilligt att en person, som bor i
en kommun, och skattar till densamma, icke får utöfva rösträtt i fråga
just om de utgifter, hvari det åligger honom att deltaga. En ärad
talare har nyss, under medgifvande af denna oegentlighet, likväl yttrat
att då det finnes så många andra oegentligheter i kommunallagarne,
och dessa icke ännu äro afhjelpta, det icke heller vore skäl att
afhjelpa den nu ifrågavarande. Ja, utgår man från en sådan synpunkt,
är det ju gifvet, att man icke kan få någon ändring i det bestående;
ty vill man icke hjelpa i ett fall, der alla erkänna det oegentliga,
förrän man fått afhjelpa äfven andra olägenheter i frågor, der
oegentligheterna tilläfventyrs kunna vara omtvistade, då är det gifvet,
att man icke kan komma längre, utan måste nöjas med hvad man har.

Det har äfven af en talare blifvit sagdt att en person, som inflyttat
i en kommun, ganska väl behöfde ett år för att sätta sig in i
kommunens angelägenheter, innan han borde få rösta inom densamma.
Samme talare tycktes dock icke anse en sådan tid behöflig för den,
som köper en fastighet, ty denna horde enligt talarens åsigt genast få
utöfva sin rösträtt. För min del tror jag dock, att äfven andra än
fastighetsegare böra lika lätt som dessa kunna sätta sig in i en kommuns
angelägenheter och bedöma, huruvida man vill betala en skatt
eller icke, och så vida man icke vill låta de inflyttade slippa betala
skatt till kommunen under första året, torde de också kunna anses
befogande att rösta om de utgifter, hvartill skatterna skola användas.
För öfrigt kan jag icke rätt förstå annat, än att den åsigt, som här
blifvit uttalad, om rösträttens beroende af röstlängden, måste föranleda
till hvad ett tidningsreferat antydde — jag vågar dock icke lita
derpå —• att en ledamot i Första Kammaren skulle hafva sagt, nemligen
att den inflyttande medlemmen i kommunen skall under det första
året han vistas inom den nya kommunen stå qvar med sin rösträtt
i den gamla, enär han naturligtvis der måste vara uppförd i den
fyrktalslängd, hvarefter det föregående årets utskylder skola debiteras,
•och hvilken längd utgör kommunens röstlängd för det följande året.
Att en sådan tillämpning dock icke må ega rum, hoppas jag, och antager
att den, som utflyttat blifver ur röstlängden utesluten. Men den,
som ej vill medgifva att röstlängden förändras till förmån för den inflyttande,
borde ej heller tillåta det när det kan lända till nackdel för
den, som flyttar ut.

Med anledning af hvad en talare nämnde derom, att en ny fastighetsegare
väl skulle få rösta, om han vore mantalsskrifven inom kommunen
men annars icke, ber jag slutligen att få fästa uppmärksamheten
på, att stadgandet härom är enahanda, antingen egaren är . i
kommunen mantalsskrifven eller icke, emedan det heter, att hvar och
en, som, ehvad han inom kommunen är mantalsskrifven eller icke, der
■eger fastighet, för hvilken han är till bevillning uppförd, är medlem
af samma kommun.

Jag har, utan stora förhoppningar att frågan denna gång skall få
sin lösning, likväl ansett mig, då jag i densamma har samma åsigter
som motionären, böra uttala dem, till den kraft och verkan det kau
hafva, och instämmer följaktligen uti hans yrkande om återremiss.

Angående
ändringar i
Kongl. förordningarne
om
Jcommunalstyrelse
på landet
och i stad.
(Forts.)

N:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Angående. Herr Gassande r: Då talaren på skånebänken upprepade LagKonal™förord-
Utskottets yttrande, att den nye innehafvaren af en fastighet, hvilken
ningarne om redan ar inom kommunen mantalsskrifven, får för fastigheten rösta, behommnnalsty-
gärde jag ordet. Jag skall icke besvära Kammaren med att upprepa
veke på landet de skal, som redan mot denna åsigt äro anförda; jag skall blott bedja
°%ortT)d'' at-t fa tiIla28a ett> som Jag hittills icke hört åberopas, men som synes ''

3-'' mig ega någon betydenhet i denna fråga.

Det är väl sant, att, om fastigheten försäljes, och den nye innehafvaren
köpt hela fastigheten samt inflyttat i kommunen, så synes

det icke vara någon svårighet att bedöma hans rösträtt, ty då "kan

den antagas vara densamma som den förre innehafvare^. Men om
han förvärfvat sig en mindre del af fastigheten på sådane vilkor, att,
man icke kan efter hans lott i fastigheten dela beviilningssumman, såstår
man der inför omöjligheten att bestämma, med hvilken rösträtt
han eger deltaga i besluten om kommunens angelägenheter. För öfrigt.
bör icke förbises, att kommunallagarne stadga såsom ett uttryckligt
vilkor för utöfvande af rösträtt, att medlem af kommunen icke häftar
för. oguldna kommunalutskylder. Om nu innehafvaren af en fastighet
säljer densamma, så skulle, då den nye innehafvaren icke förut varit,
ansvarig för fastighetens utskylder, denne komma i en bättre belägenhet
än den förre innehafvaren, som kanhända icke betalt sina utskyl—
der. .Ty om den senare behållit fastigheten, hade han af nyssnämnda
skäl icke fått utöfva rösträtt.

Det var detta skäl, som jag ville lägga till de förut anförda i
fråga om rösträttens utöfvande för fastighet, som ombytt egare. Jag:
instämmer rörande denna del af frågan med dem, som påyrkat återremiss.

Herr Th omasson: Om det måste erkännas, att rättigheten att.

deltaga i besluten om kommunens angelägenheter har sin grund i skyldigheten
att deltaga uti bestridandet af kommunens utgifter — och
härom torde väl de fleste af Kammarens ledamöter vara ense —, så.
måste det vara orimligt och orättvist, att någon enda medlem af kommunen,
som fullgjort denna skyldighet, icke får utöfva den deraf betingade
rättigheten. Så är dock förhållandet enligt det Högsta Domstolens
beslut, som af ene motionären åberopats, och det är af denna anledning,
som jag reserverat mig emot Utskottets beslut, och anser, att
de af motionärerne åsyftade förändringarne bort af Utskottet tillstyrkas;
väl icke oförändrade, men till sitt syfte. Jag kan nemligen icke
dölja. för mig, att ganska stora svårigheter möta för förändringarnespraktiska
genomförande, svårigheter som ej synas mig vara genom någotdera.
af motionärernes förslag fullständigt öfvervunna. Men om en sakär
rigtig,^ bör man icke rygga tillbaka för några svårigheter, om principen
måste erkännas vara sann, men maskineriet är ofullständigt, så.
bör man, på sätt den förste talaren yttrade, icke gå tillväga så att
man kastar principen öfver bord, utan i stället söker förbättra maskineriet.
För min del misströstar jag icke om, att detta skall låta sig
göra. Jag tror ° visserligen icke, att Utskottet på den korta tid, som
för Riksdagen återstår, kan utarbeta ett tillfredsställande förslag i
frågan, men deremot kan Utskottet säkerligen medhinna att formulera

Torsdagen den 24 April, e. m. 25

ett förslag till underdånig skrifvelse i ämnet; och det är i detta syfte
som jag anser den af flere talare påyrkade återremissen böra medgifvas.

Herr Carl Ifvarsson: Jag hade verkligen icke tänkt besvära

Kammaren med något yttrande i denna fråga, men efter den långa
diskussion, som här egt rum, har jag kommit till den åsigt, att, om
icke kommunallagarne äro tillräckligt klara, så har icke heller någon
af dem, som yttrat sig i frågan, kunnat framlägga något praktiskt förslag
till frågans lösning. Invändningar hafva gjorts mot både det ena
och det andra förslagets lämplighet, och hvar och en har måst medgifva,
att svårigheter möta för frågans lösning i den retning, som
motionären åsyftat. Nu har man härförutom påyrkat frågans återremitterande
till Utskottet. Hvad vill man då, att Utskottet skall
göra? Jo, uppsätta ett förslag till skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan,
det han täcktes taga frågan om hand och söka lösa densamma.
Dermed vill man besvära Kongl. Maj:t, men man vet icke sjelf någon
utväg till frågans lösning. För min del anser jag detta vara olämpligt,
och då dessutom, efter hvad jag förnummit, olägenheterna af kommunallagarne
uti ifrågavarande hänseende, sådane de för närvarande
äro, icke varit så särdeles stora, synes det mig, som vore det bäst att
låta frågan för denna gång falla. Det är så vanligt, att, så snart en
författning på ett eller annat håll medfört . någon större eller mindre
olägenhet i tillämpningen, man genast får höra utaf det i en mängd
ändringsförslag, som merendels äro lika omogna, som mången gång
obehöfliga. Så synes förhållandet vara äfven nu. Likasom de flesta
andra förslag, är äfven det nu framlagda omoget, hvilket bäst visar
sig deraf, att ingen, icke ens motionären sjelf, kunnat ådagalägga, att
förslaget kan praktiskt tillämpas. Att det är opraktiskt har redan
bevisats af Herr Smedberg, som på ett dräpande sätt visat förslagets
oantaglighet.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag, hvilket jag tror vara det
bästa under nuvarande förhållanden.

Häruti förenade sig Herr Magni.

Herr Adlercreutz: Då jag förra gången hade ordet, kom jag

icke att beröra frågan om en ny jordegares rösträtt inom den kommun,
der han förvärfvat fastighet. Denna fråga har emellertid sedan
dess blifvit af andra talare afhandlad, och jag ber derföre nu att endast
i största korthet få, mot Utskottets uttalade åsigt, att en ny egare
af fastighet skulle vara berättigad att i kommunens röstlängd uppföras,
äfven om han icke vore i kommunen mantalsskrifven, erinra,
att hinder derför synas möta af stadgandet i 4 § af Kongl. förordningen
om kommunalstyrelse på landet, enär en sådan person, enligt
nämnda paragraf, icke är medlem af kommunen och, enligt 8 §, ingen
annan är berättigad att i en kommuns angelägenheter föra talan, än
den, som af denna kommun är medlem. Om således en kommuns röstlängd
skulle kunna ändras på det sätt, Utskottet här säger, så vore
detta åtminstone i strid mot författningens tydliga ordalag.

>T:o 48.

Angående
ändringar i
Kongl. förordningarne
om
kommunalstyrelse
på landet
och i stad.

(Forts.)

N:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Angående
ändringar i
Kongl. för ordning
arne om
lcommunalstyrelse
på landet
och i stad.

(Forts.)

Här har sagts, att författningens föreskrifter uti ifrågavarande afseende
likformigt tillämpas öfverallt i landet. Rigtigheten af detta påstående
vågar jag bestrida på grund af såväl egen erfarenhet i öfrigt,
som ock särskildt hvad jag af ledamöter inom denna Kammare hört
omtalas. Jag känner åtskilliga kommuner, der alldeles olika tillämpning
af kommunallagarnes stadganden om rösträtt egen rum; och särskildt
skulle jag kunna uppgifva två kommuner, der man icke anser
sig berättigad att medgifva en person, som köpt fastighet och sålunda
borde ega att för den föra talan, rösträtt, innan han blifvit för denna
fastighet uppförd till beskattning till staten.

En talare har här anfört ett exempel, som skulle visa obilligheten
af att medgifva rösträtt åt den, som nyss inflyttat i en kommun; men
jag vågar hemställa, om icke det innebure en lika stor orättvisa i motsatt
rigtning, om den inflyttade personen förde med sig hela sin rörelse,
hela sin förmögenhet, och således i det uppgillra fallet vore
skattskyldig för mera än hela kommunen i öfrigt, samt denna kommun
ändock skulle vara berättigad att besluta öfver hans medel, utan
att han egde rätt att deremot inlägga ens den ringaste gensaga eller
anföra några motskäl.

Jag har redan förut yttrat, att andra, möjligen bättre garantier,
än dem jag tagit mig friheten föreslå, torde kunna utfinnas mot tilldelande
af för hög rösträtt åt inflyttande personer; och om Lagutskottet
endast fäst sig vid en förment ofullständighet härutinnan,
hade det otvifvelaktigt varit Utskottets skyldighet att i detta afseende
framlägga ett efter dess uppfattning fullständigt förslag. Jag hemställer
till den värde talaren här i min närhet, om icke äfven han anser
det vara grundlagsenlig^ att Lag-Utskottet skall utarbeta och förfullständiga
de förslag, som af de enskilda motionärerna kunna blifva
framstälda. Man kan nemligen icke begära, särdeles om det är fråga
om mera invecklade förhållanden, att den enskilde motionären skall
kunna framlägga ett förslag, som kan tåla kritik från alla håll; och
jag vågar nästan betvifla, att någon enda Kammarens ledamot är i
stånd till något sådant; men just derför är det Utskottets skyldighet
att utarbeta de förslag, som från Kamrarne varda dit hänskjuta. I
annat fall kan jag icke inse, att Utskottets arbete skulle tjena mycket
till.

Slutligen ber jag att få anföra ett exempel, hvilket ytterligare visar,
hurusom redan från första tiden efter kommunallagarnes tillkomst
hos den auktoritet, som i kommunala lagfrågor är högsta instans, nemligen
Kongl. Maj:t i Statsrådet, från hvilken prejudikat i dylika mål
sålunda kunna sägas utgå, den uppfattning gjort sig gällande, att skattskyldighet
och rösträtt inom en kommun med hvarandra stå i den
närmaste förening. Jag syftar härmed på ett af Kongl. Maj:t den 11
November 1864 meddeladt beslut, och särskildt på de skäl, hvarpå
sjeifva domslutet hvilade, ty rättsfallet i öfrigt var af temligen speciel
art. Det hade nemligen inträffat, att en kommun försummat att under
ett år, på sätt författningarne föreskrifva, uppgöra utgifts- och
inkomstförslag för kommunen jemte debiterings- och uppbördslängd,
hvilket skedde först påföljande år. Emellertid hade en person, som
inom kommunen var skattskyldig för det år, under hvilket förslaget

Torsdagen den 24 April, e. m.

N:o 43.

och längden bort upprättas, samma år flyttat derifrån, men blef detta
oaktadt i längden uppförd. Deröfver anförde han besvär och frågan
kom till Kongl. Maj:t, som befriade honom från skattskyldigheten och
såsom motif derföre anföres i det omnämnda utslaget, bland annat, att,
som den utflyttade personen icke egde rättighet att deltaga i öfverläggning
och beslut i kommunnalstämma, som hölls i kommunen året
efter utflyttningen derifrån, samt häraf åter måste följa att vid kommunalstämma,
hållen å tid, som nyss närnndt är, icke lagligen kunde
fattas något på den utflyttades rätt inverkande eller för honom bindande
beslut; alltså etc.

Här är sålunda tydligen uttaladt, att den, som icke har rätt att
deltaga i besluten inom en kommun, han är icke heller skyldig till någon
utgift eller annan påföljd, som af dessa beslut kan härröra. Vill
man således fråntaga en kommuns ledamot rättigheten att deltaga i
besluten, så löper man fara, att, enligt Kongl. Maj:ts omförmäida i
Statsrådet fattade beslut, som är ett verkligt prejudikat för kommunen,
äfven förlora den skattskyldighet, som eljest skolat honom åligga.

Jag fortfar i mitt yrkande om återremiss.

Herr Johannes Jonson: Jag skulle icke hafva begärt ordet,

derest den siste talaren icke gifvit mig anledning dertill, i det han
talade om fastigheterna och skälen att derför ändra kommunallagarne.

Vid första påseendet af de föreliggande motionerna, kan man lätt
komma till det antagande, att de föreslagna ändringarne i kommunallagarne,
hvad fastighet på landet angår, skulle hafva något skäl för
sig. Men, mine Herrar! Jag vågar påstå, att ett sådant antagande,
efter mitt förmenande, är ett fullkomligt misstag. Den, som är någorlunda
hemmastadd med tillämpningen och behandlingen af våra kommunallagar,
skall snart finna, att motionärernes föreliggande förslag
sakna praktisk erfarenhet och brist på förutseende om tillämpningen
af de föreslagna förändringarne.

Jag vill nu i allra största korthet visa, huru motionärernes förslag,
om de skulle antagas, i verkligheten skulle komma att taga sig
ut. Om man antager, att en person förlidet år köpte en fastighet på
landet, så vore han berättigad att samma år låta skattskrifva sig, för
att som vanligt tillträda sin egendom vid nästa fardag, den 14 Mars
i år. Inom nästa Maj månad skola bevillniugsberedningarne vara verkstälda,
hvarefter taxeringskomitéerna sammanträda i slutet af Juni
eller början af Juli. Sedan har man icke pröfningskomitén förrän i
slutet af September, eller på flera ställen till och med i början af Oktober.
Sedan den skattskyldiges bevillning således blifvit faststäld,
skall efter vederbörligen styrkta utdrag af taxeringslängderna fyrktalssättningen
verkställas i November för att vara färdig till granskning
af de skattskyldige minst 14 dagar, innan den ordinarie kommunalstämman
sammanträder i December. Har den nye egaren sålunda låtit
i behörig tid skattskrifva sig, så kommer han att inskrifvas i den nya
fyrktalslängden, som derefter börjar tillämpas genast vid nyåret. Att
den nye egaren sålunda från den 14 Mars till årets slut blir utan rösträtt
i den kommun, till hvilken han flyttat, är väl en sanning, men
det är dock ej stort mer än nio månader, hvilken tid ej lär kunna

Angående
ändringar i
Kongl. förordningarne
om
kommunalstyrelse
på landet
och i stad.
(Forts.)

X:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Angående
ändringar i
Kongl. förordning
ar ne om,
kommunalstyrelse
på landet
och i stad.

(Forts.)

anses vara för lång för att göra honom förtrogen med den nya kommunens
förhållanden, innan han der får utöfva rösträtt. Detta öfverensstämmer
också med rättigheten att utöfva rösträtt, hvilken rättighet
är beroende på hans deltagande i kommunens utskylder, hvilka bestämmas
i den uppbörds- och debiteringslängd, som framlägges till
granskning på samma gång som fyrk talslängden. Således har, så vidt
jag vet, intet behof gjordt sig kändt om ändring uti Kongl. förordningen
om kommunalstyrelse på landet, hvad angår fastighet.

Af motionerna synes, att det icke så mycket är fråga om den
kommunala rösträtten på landet, som icke mera om rösträtten i stad
och ännu mera om den politiska än den kommunala rösträttens utöfvande.
Hvad då först angår den kommunala rösträtten på landet för
andra beskattningsföremål, så vill jag endast påpeka, hvad jag förut
nämnt, att bevillningen icke blir faststäld förrän af pröfningskomitén
i slutet af September eller början af Oktober månad, tiar då någon
af de skattskyldige klagat öfver taxeringskomité^ beslut, så kan det
hända, att taxeringslängderna icke återkomma från Konungens Befallningshafvande
förrän i November, så att man nätt och jemt får dem
till den då förestående fyrktalssättningen. Detta lär väl också vara
särdeles olämpligt, ty det kan ju hända, att eu person taxeras till ett
mycket högre belopp, derifrån han flyttar, än dit han kommer. Om
man t. ex. tänker sig, att ett statsråd lemnar sin befattning och blifver
landshöfding, så är det ju icke sagdt, att han såsom landshöfding
får lika hög lön, som han förut hade såsom statsråd. Och då är
det väl olämpligt, att han i den nya kommunen skulle få rösträtt för
den större inkomst, hvarför han förut skattat inom en annan kommun.
Och många andra exempel skulle kunna anföras. En handlande i en
stad t. ex. skulle ju, om han flyttade ut på landet, kunna på grund
af sin omfattande affärsrörelse i staden öfverrösta hela den kommun,
der han inflyttat. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Ofverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner
såväl på bifall till Utskottets hemställan, som ock på återremiss och
fann den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
begärdes samt företogs, enligt en nu uppsatt och af Kammaren
godkänd, så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i utlåtandet N:o 20,.

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren till Utskottet återförvisat omförmälda
utlåtande.

Röstsedlarne sammanräknades och visade 112 Ja mot 53 Nej;
varande således Utskottets hemställan bifallen.

Torsdagen den 24 April, e. m.

tf:o 43.

§ 2.

Föredrogs och lades till handlingar^ Lag-Utskottets memorial
N:o 21, i anledning af Första Kammarens återremiss af Utskottets utlåtande
N:o 10, öfver väckt motion om antagande af en författning
om skogseld.

§ 3.

Förekom till afgörande Lag-Utskottets utlåtande N:o 22, i anled- Om ändring
ning af väckt motion om förändrad lydelse af 47 § konkurslagen. “/ 47 §

konkurslagen.

Uttskottet hade hemstält,

att Riksdagen, med bifall till berörda motion, hvilken afgifvits
inom Andra Kammaren af Herr A. P. Lind, (motionen N:o 76), måtte
för sin del besluta följande förändrade lydelse,af 47 § i konkurslagen
den 18 September 1862:

»Fast egendom må ej före inställelsedagen försäljas, utan så är,
att den för intecknad gäld utmätt blifvit.»

Beträffande detta ärende yttrade:

Herr Gasslander: Här föreligger ett i och för sig ganska obe tydligt

förslag till ändring af gällande lag; men mig förekommer det
dock, som om Lag-Utskottet icke rätt väl lyckats i detta förslag.

Motionärens framställning afser, att värdering af konkursbo tillhörig
fast egendom hädanefter icke skulle, på sätt i 47:de § konkurslagen
föreskrifves, verkställas af domaren. Såvidt jag kan finna af
Utskottets motivering, är detta äfven Utskottets åsigt; och i likhet
med motionären anser också Utskottet, att detta syfte skulle vinnas
derigenom att stadgandet i konkurslagen: »under anslagstiden låta
gode männen fast egendom värderas, som i utsökningsbalken sägs» borttages.
Det må vara mycket sant, att syftet derigenom vinnes i en
de!; men en sådan åtgärd skulle derjemte åstadkomma mycket annat,
hvilket hvarken motionären eller Lag-Utskottet torde hafva åsyftat.

Jag ber till en början få nämna, hvilket äfven Utskottet intagit i
sitt utlåtande, att utsökningsbalkens stadgande afser värdering af fastighet
vid införsel eller då pant skall lagfaras; men någon försäljning
af utmätt fastighet känner 1734 års lag icke till. Den stadgade, att
när fast egendom utmättes för gäld, så fick fordringsegaren införsel
uti fastigheten och egde att med den lagfara såsom i fråga om pantsatt
fastighet stadgades. Derföre kunde icke heller utsökningsbalken
tala om annan värdering af fast egendom, än den, som egde rum vid
införsel eller lagfart å fast pant. Sedermera stadgades år 1798, att
fordringsegaren kunde påfordra utmätt fast egendoms försäljning, på
sätt angående annan utmätt egendom funnes stadgadt, Genom 1810
års förklaring stadgades vidare, att vid utmätning skulle fast egendom
värderas af utmätningsmännen, dock var det gäldenären förbehållet att,
om han ville, begära värdering af domaren. När nu i konkurslagen

N:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. b.

Om ändring
of 47 §
Jconhurslagen.
(Forts.)

stadgades, att fast egendom skall värderas så, »som i utsökningsbalken
sägs», afsågs dermed naturligtvis domarevärdering. Säkerligen var
motivet dertill, att man icke ville utsätta konkursboet för det dröjsmål
och den omgång, som skulle blifva en följd deraf, att fast egendom
skulle värderas först af utmätningsman och sedermera, om gäldenären
var med denna värdering missnöjd, af domaren; och afsigten med detta
stadgande var naturligtvis att påskynda boets utredning och egendomens
försäljning, så snart inställelsedagen varit.

Nu hafva vi fått en ny utsökningslag. Denna upptager icke stadgandet
i 1810 års förklaring, att gäldenären kan påkalla värdering af
domaren, utan den säger, att värderingen skall verkställas af utmätningsmannen
med biträde, om han finner sådant nödigt, af sakkunnige
personer. Promulgationslagen till den nya utsökningslagen innehåller
precist samma stadgande, som förut fans i utsökningsbalken om värdering
af fast egendom vid införsel eller pant. Vidare säger samma
promulgationslag, att, der hänvisning till utsökningsbalken i lag eller
särskild författning förekommer, skall hänvisningen anses gälla nya
utsökningslagen eller promulgationslagen. På grund af detta stadgande
torde det åtminstone vara tänkbart, att hänvisningen i konkurslagen
till utsökningsbalken bör gälla nya utsökningslagen snarare än
promulgationslagen och att värderingen sålunda numera skall ske af
utmätningsmannen i stället för domaren. Nu säger Utskottet i sitt
betänkande, att det är det vanligaste fallet, att vid konkurs fastigheten
försäljes i den ordning, som för utmätt fast egendom är stadgadt,
och deri tror jag mig mycket väl kunna instämma. Vid sådant förhållande
synes mig nödvändigt, att värderingen af fastigheten verkställes
under anslagstiden, så att egendomen kan utlysas på auktion så tidigt,
att den kan försäljas genast efter inställelsedagen, och dessa åtgärder
icke uppehållas längre än nödigt är. Om derföre en ändring i detta
konkurslagens stadgande ansetts behöflig, synes den mig allra lättast
kunna vinnas på det sätt, att ordalydelsen utbyttes mot denna mening,,
att tunder anslagstiden läte gode männen fast egendom värderas på
sätt i den nya utsökningslagen säges»; ty derigenom hade fullkomligt
tydligt uttryckts, att icke någon annan värdering erfordras än af utmätningsmannen,
såsom i denna utsökningslag är föreskrifvet. Det
torde väl kunna få anses för temligen gifvet, att det icke är skäl att
uppehålla utredningen af ett konkursbo genom den omgång, hvarmed
värderingen af fast egendom är förenad; och att i de flesta fall försäljning
af sådan egendom icke får ega rum under anslagstiden, derom
innehåller nästpåföljande ord i §:n ett uttryckligt stadgande. Men det är
icke nog med, att den af Utskottet nu föreslagna lagförändring afskaffa!''
något, som jag anser vara ganska nyttigt, nemligen att fäst egendom
skall värderas under anslagstiden, den råkar äfven att, om jag.
så får säga, skämma bort den senare delen af paragrafen, i hvilken
Utskottet icke föreslår någon förändring. Det heter nemligen i nu
gällande lag: »ej må dock sådan egendom (d. v. s. fast egendom) före
inställelsedagen försäljas utan så är, att den för intecknad gäld utmätt
blifvit». Detta stadgande var naturligtvis fullkomligt rigtigt och tilllämpligt
vid den tiden, då nya konkurslagen infördes; men sedan dess
hafva vi fått två nya författningar, den ena om förmånsrätt i fast

Torsdagen den 24 April, e. ro.

>:o 43.

egendom och den andra om utmätning. I den förra, eller förmånsrättsförordningen,
stadgas, att, om fast egendom utmätes, så medför
denna utmätning alldeles enahanda verkan som inteckning, d. v. s. att,
äfven om en fordran icke är intecknad men till gäldande deraf fast
egendom utmätes, så medför detta samma verkan i afseende på förmånsrätt,
som om fordringen varit intecknad, dock endast under den
förutsättning, att icke konkurs inträffar inom en månad efter utmätningen,
och att denna i föreskrifven ordning anmäles hos domaren. Vidare
innehåller den nya inteckningslagen det stadgande, att fast egendom,
som blifvit intecknad, får försäljas utan föregående utmätning.
Så länge konkurslagens stadgande i förevarande § qvarstår oförändradt,
så kan man möjligen vid tillämpningen under detta stadgande inrangera
förenämnda nya stadganden sålunda, att försäljning under anslagstiden
kan ske af fastighet dels för intecknad gäld, såväl då fastigheten
blifvit utmätt som då försäljningen blifvit påkallad före konkursen,
dels ock för annan gäld, för hvilken genom utmätning i vederbörlig
ordning vunnits förmånsrätt.

Men om man nu förnyar ordalydelsen i konkurslagens stadgande
om försäljningen och utan att beakta de förändringar, som emellertid
försiggått i andra härmed samband egande grenar af lagstiftningen,
så synes man derigenom likasom gifva på hand, att dessa särskilda
förhållanden icke få inverka på tolkningen af denna paragraf, och man
skulle då möjligen kunna säga, att fast egendom icke före inställelsedagen
får försäljas, utan så är att den för intecknad gäld utmätt blifvit,
och fastighet, som är intecknad men icke undergått utmätning, skulle
icke kunna försäljas, äfven om försäljningen före konkursen påfordrats.
Derigenom skulle sålunda fordringsegaren blifva uppehållen i sin rätt,
men detta här väl näppeligen varit Utskottets mening och kan väl icke
heller anses fullt lämpligt. För min del skulle jag derföre helst hafva
velat yrka återremiss, men som jag inhemtat, att Första Kammaren
redan godkänt betänkandet och vid sådant förhållande en återremiss
icke skulle leda till något resultat, ser jag för mig ingen annan utväg
än att rösta för afslag å Utskottets hemställan. Men innan jag sett,
huruvida denna åsigt jag uttalat vinner något understöd inom Kammaren,
vill jag icke besvära Herr Talmannen med begäran om proposition
på utslag, utan åtnöjer mig att hafva till protokollet uttalat
mina erinringar, på det Högsta Domstolen, om förslaget kommer dit,
må vid dessa erinringar fästa det afseende, hvaraf de möjligen anses
förtjente.

Herr Thomas son: Hvad än den mycket kritiske representanten

från Karlskrona med sitt långa föredrag bevisat, icke är det att stadgandet
i första punkten af 47 § konkurslagen fortfarande är behöfligt.
På grund af de skäl Utskottet anfört för borttagande af denna bestämmelse,
yrkar jag derföre, att Kammaren ville bifalla Utskottets hemställan
såsom Första Kammaren redan gjort. Äfven der finnas skarpa
jurister, men ingen enda af dem har haft något att mot Utskottets förslag
anmärka.

Om ändring
af 47 g
konkurslagen^
(Forts.)

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll Utskottets hemställan.

N:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Angående
skyldighet för
utländsk inan
■att ställa borgen
vid talans
anställande
emot svensk
man inför
svensk myndighet.

§ 4.

Skedde föredragning af Bevillnings-Utskottets memorial N:o 8, i
anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande vissa punkter af
Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 6 angående tullbevillningen.

Punkten 1.

Lades till handlingarne.

Pukterna 2 och 3.

De i dessa punkter föreslagna voteringspropositioner blefvo, hvar
för sig, af Kammaren godkända.

§ 5.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 23, i anledning af väckt
motion om stadgande af skyldighet för utländsk man att vid talans
anställande inför svensk myndighet mot svensk man ställa borgen för
kostnad och skada.

Uti berörda motion, afgifven inom Andra Kammaren af Herr J.
P. Nilsson (motionen N:o 62), var ett så lydande förslag framstäldt:
»att Riksdagen ville för sin del besluta eu författning, som innefattar
föreskrift för utländsk man, att han icke under annat vilkor får hos
någon svensk myndighet väcka eller fortsätta talan mot svensk man
eller svensk menighet, än att utländingen till den myndighet, som han
anlitar, iugifver en af två svenske vederhäftige män undertecknad löftesskrift,
deri de en för begge och begge för en såsom för egen skuld
borga för den kostnad och skada, som myndigheten kan känna den
utländske mannen skyldig att gälda». v

Utskottet hade hemstält,

att ifrågavarande motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter det uppläsning skett af denna hemställan, anförde

Herr J. P. Nilsson: Jag har framkommit med min motion för

att efter bästa förmåga söka afhjelpa de missförhållanden, som råda i
detta fall. Det torde för Herrarne icke vara alldeles obekant, att vårt
land är öfversvämmadt af utländingar. Desse komma i beröring med
svenske medborgare och råka ofta i kollision med domstolarne. Utländing
har flera gånger anstalt rättegångar emot svenske medborgare
och trakasserat dem både på det ena och andra sättet vid häradsrätten.
Ofta har då rätten underkänt kärandens påståenden och qvittat rättegångskostnaden.
Utländingen har fortsatt sin hämdlystnad och gått
till hofrätten och hofrätten har äfven underkänt hans påståenden samt
dömt utländingen att betala rättegångskostnaden. Hvad har då händt?
Käranden är skyldig ställa borgen för den kostnad han blifvit ådömd

Torsdagen den 24 April, e. m.

A:o 43.

för att fullfölja saken till Kongl. Maj:t. Flere gånger har Kongl. Maj:t
icke allenast underkänt kärandens påståenden, utan äfven ålagt honom
att betala svarandens rättegångskostnad. Då har utländingen helt
simpelt farit till sitt land igen, och svaranden har icke kommit i åtnjutande
af hvad han blifvit tilldömd. Utskottet säger, att några större
•olägenheter icke torde hafva häraf uppstått, äfvensom att svensken har
säkerhet i den borgen, utländingen är skyldig ställa, då han går från
hofrätten till Kongl. Maj:t. Men borgesmännen äro icke skyldige att
betala mer än hvad hofrätten ådömt, men hvad svensken blifvit tilldömd
i Högsta Domstolen, får han icke.

Jag vet, att någon förändring nu icke kan ega rum, sedan Första
Kammaren bifallit Lag-Utskottets förslag, men jag har hört uppgifvas,
att denna fråga skulle hafva väckt uppmärksamhet på högre ort, och
jag önskar högeligen, att den olägenhet, som i förevarande hänseende
nu förefinnes, snart blifver afhjelpt. Jag yrkar emellertid afslag å Utskottets
förslag och bifall till min motion.

Herr Sjöberg: Äfven jag skall tillåta mig att yttra några få

ord i föreliggande ärende.

Jag kan icke dela Lag-Utskottets uppfattning, att »några större
olägenheter», såsom Utskottet säger, icke »veterligen inträdt» till följd
deraf, att en lag saknas för de fall, motionen afser. Jag kan naturligtvis
icke, till följd af de förhållanden, hvari jag befinner mig, nu
bestämdt säga detta af egen erfarenhet, men domare här i Stockholm
och flere aktade riksdagsmän från olika delar af riket hafva uppgifvit
icke få fall af den ganska stora olägenheten, att, när en svensk man
nödgas föra talan mot en utländsk man, denne helt enkelt kan, genom
att aflägsna sig ur landet, undgå att gälda kostnad och skada, som
honom af domstol ådöints.

Det är för öfrigt en omständighet, som jag vågar framhålla, emedan
den icke blifvit af Lag-Utskottet anmärkt — något som jag finner
ganska naturligt, då Utskottet af brist på tid ej kunnat egna frågan
tillräcklig uppmärksamhet — och den är, att, så vidt jag känner —
och jag har för några år sedan sökt göra mig bekant med frågan —
det knappast finnes något civiliseradt land, der en sådan lag saknas.
Till och med sådana stater, som icke kommit längre på civilisationens bana
än Grekland och Turkiet, hafva lagar i detta hänseende. Jag tog mig
äfven friheten att för några år sedan i samma ämne väcka en motion,
hvilken blef i någon mån mera understödd af Lag-Utskottet än den nu ifrågavarande
motionen. Lag-Utskottet vill visserligen trösta oss med, att
frågan i sin helhet kan komma under pröfning, när ett förslag om ny
rättegångsordning varder utarbetadt. Men jag hemställer, om icke detta
är en dålig tröst, och om ej åtskilliga olägenheter under den långa tid,
som till dess antagligen kommer att förflyta, kunna genom saknaden
af hvarje föreskrift i ämnet uppstå, såsom motionären äfven påpekat.
Emellertid finner jag, att för närvarande, då Första Kammaren bifallit
Utskottets hemställan, icke något vidare är att göra åt saken; men
jag har velat med dessa få ord reservera för mig rättigheten att vid
en kommande riksdag framlägga en motion i ämnet.

Andra Kammarens Prot. 1879. N:o 43.

Angående
skyldighet för
utländsk man
att ställa borgen
vid talans
anställande
emot svensk
man inför
svensk myndighet.

(Forts.)

tf:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Angående
skyldighet för
utländsk man
att ställa borgen
vid talans
anställande
emot svensk
man inför
svensk myndighet.

(Forts.)

Herr Talmannen aflägsnade sig nu, och Herr vice Talmannen öfvertog
ledningen af Kammarens förhandlingar samt lemnade ordet till

Herr Thomasson, som yttrade: Det, som bestämt mig och, som
jag förmodar, äfven öfriga Lag-Utskottets ledamöter att tillstyrka afslag
å den här behandlade motionen, har varit, att några större olägenheter,
såvidt Utskottet har sig bekant, icke försports deraf, att någon
lagbestämmelse i det af motionären angifna syftet icke förefinnes, och
att följaktligen något trängande behof af en sådan lag icke är för
handen. De skäl, som nu äro anförda för afslag å motionen, förebragtes
äfven af Utskottet, då den siste ärade talaren, Herr Sjöberg —
jag tror det var vid 1873 års riksdag — väckte en liknande motion,,
och dessa skäl blefvo då af båda Kamrarne godkända. Lag-Utskottet
yttrade då, att enär det var att förvänta, att hela rättegångsordningen
snart skulle blifva reviderad, vore det ej lämpligt att företaga en detaljförändring
deri. Detta skäl torde ega ännu större giltighet nu, då vi
äro betydligt närmare den tid, då en omarbetning af rättegångsordningen
är att förvänta. Nu har här visserligen sagts, tvärt emot
hvad Utskottet erfarit, att det verkligen försports stora olägenheter
deraf, att vi icke hafva en lagstiftning i detta afseende, något som
jag dock fortfarande vågar att betvifla, och att det icke skulle finnas
något civiliseradt land, som saknade en sådan lagstiftning. Jag ber
likväl att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet uppå, att Danmark
och Norge väl lära få räknas till de civiliserade länderna, men
att i intetdera af dessa länder finnas bestämmelser uti ifrågavarande
hänseende. För öfrigt får man ej föreställa sig att saken skulle vara
på det klara med en så enkel och allmänt hållen bestämmelse, som
den motionären föreslagit. Af den lilla historiska utredning om främmande
länders lagstiftning i ämnet, som Utskottet förutskickat sitt
utlåtande, torde Kammaren hafva inhemtat, att i de flesta länder äro
många inskränkningar, vilkor och undantag gjorda från den allmänna
regeln, att utländsk kärande skall ställa borgen. Som man ser äro
nästan alltid handelssaker undantagna i detta afseende. För öfrigt
är lagstiftningen oftast grundad på reciprocitetsprincipen och fördrag
med andra makter. Allt detta bör betraktas; och det skulle säkert
icke lyckats Lag-Utskottet, äfven om det funnit tidpunkten lämplig,,
att framlägga ett fullständigt och tillfredsställande förslag i ämnet.
Att förorda en underdånig skrifvelse åter skulle icke ledt till annat
än hvad ty förutan kommer att ske, eller att lagberedningen, då den
skall utarbeta förslag till ny rättegångsordning, också kommer att föreslå
bestämmelser i det af motionären angifna syfte, hvilket så mycket
säkrare kan antagas, som både lagkomité:! och gamla lagberedningen
afgifvit förslag derom.

Jag anhåller på dessa grunder om bifall till Utskottets hemställan.

Herr J. P. Nilsson: På grund af hvad Lag-Utskottets ärade
vice ordförande nyss behagade yttra, ser jag mig föranlåten att
ännu en gång begära ordet i frågan. Den ärade vice ordföranden
sade nemligen, att inga olägenheter af nuvarande förhållanden
försports, som kunnat gifva Lag-Utskottet anledning att föreslå eu

Torsdagen den 24 April, e. m.

N:o 43.

lagstiftning i ifrågavarande hänseende. Jag undrar, hvad hans mening
härmed kunde vara. Kanske var det, att man skulle samlat rättegångshandlingarne
i alla sådana mål, som under senare tider afgjorts
och der sådana olägenheter visat sig, samt framlägga dessa handlingar
till Lag-Utskottets granskning. Men i så fall tror jag, att endast med
genomgående af de handlingar som härutinnan kunde förevisas skulle
Lag-Utskottet haft full sysselsättning under denna riksdag; ännu mera
då, om man samlat från hela riket. För1 min del tror jag det vara
onekligt och obestridligt, att olägenheter af det nuvarande tillståndet
i detta hänseende både funnits och ännu finnas. I anledning häraf,
och då hvad i öfrig! anmärkts mot min motion icke synes mig vederlägga
hvad deri anförts, vidhåller jag mitt yrkande om afslag å Utskottets
hemställan och bifall till min motion.

Herr Berg: Efter den upplysning, som här meddelats, att Lag Utskottets

utlåtande är af Första Kammaren bifallet, kommer icke
heller jag att framställa något yrkande i annan rigtning, men jag vill
likväl gifva till känna, att jag tror, det något i den syftning här föreslagits
icke skulle vara otjenligt. Jag tror mig veta, att det icke så
få gånger inträffat, att utländing, som fört rättegång i Sverige och
tappat densamma, har, jemte det han vägrat betala sin vederpart,
äfven vägrat att betala expeditionslösen. Såsom kändt är, utgår denna
lösen numera - vid vissa domstolar i stämpelpapper och utgör således
en inkomst för staten. Jag erinrar mig åtskilliga fall, då jag i Hofrätten
sett expeditioner tillbakakomma, med förklaring att parten icke
velat lösa dem, och ingen åtgärd för indrifning af denna lösen har
kunnat vidtagas, derför att parten varit utländing. Jag tror, att det
icke är rätt att så får ske eller att en part får föra rättegång och
åtnjuta de förmåner, som deraf kunna följa, utan att behöfva underkasta
sig de skyldigheter, som med rättegångens förande äro förenade.

Såsom jag redan sagt, skall jag dock icke framställa något yrkande.

Härmed var öfverlägguingen slutad. I enlighet med de gjorda
yrkandena, framstälde Herr vice Talmannen propositioner dels på bifall
till Utskottets hemställan och dels på afslag å nämnda hemställan samt
bifall i stället till motionärens förslag; och förklarade Herr vice Talmannen
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den
förra meningen. Votering blef emellertid begärd, i anledning hvaraf
en omröstningsproposition af följande lydelse uppsattes, justerades och
anslogs:

Hen, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i utlåtandet N:o 23,

Den, det ej vill,

röstar Ja;
röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottes hemställan,
bifallit Herr J. P. Nilssons ifrågavarande motion.

Angående
skyldighet för
utländsk man
att ställa borgen
vid talans
anställande
emot svensk
man inför
svensk myndighet.

(Forts.)

Nio 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Sammanjemkningsförslag

rörande förordningen
angående
tillsättning
af
presterliga
tjenstår.

Voteringen försiggick och utföll med 74 ja mot 58 nej; hvadan
Utskottets hemställan bifallits.

§ 6.

Till behandling förekom Lag-Utskottets utlåtande N:o 24, i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande Utskottets utlåtande
N:o 4, öfver Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till
förordningar angående tillsättning af presterliga tjenster samt angående
förbrytelse af prest och om laga domstol i sådana mål.

I punkten 1 hade Utskottet gjort följande hemställan:

att Kamrarne ville, med frånträdande af sina beslut rörande § 11
i det af Utskottet framlagda förslag till förordning angående tillsättning
af presterliga tjenster, godkänna följande lydelse af denna § :

»Vid omröstning till förslag skall röstas om hvart förslagsrum
särskild^ från det första och vidare nedåt, och varde på hvart rum
uppförd den, som dertill erhåller mer än hälften af de afgifna rösterna.
Har vid sådan omröstning icke någon erhållit mer än hälften af
de afgifna rösterna, skall ny omröstning anställas mellan de två, hvilka
högsta röstetalet tillfallit, dervid, i händelse af lika röster, ordförandens
röst gifver utslaget. Lag samma vare, der flera än två erhållit
sådant röstetal, att företrädet dem emellan är oafgjordt.»

Efter föredragning häraf anförde:

Herr Wieselgren: Då för icke länge sedan till Kammarens be handling

förelåg ett betänkande om nöd-civiläktenskapets införande,
framstäldes yrkande om ett beslut, hvilket af vice ordföranden i Lagutskottet,
med hvilken åtskillige Utskottets medlemmar instämde, afvisades
på den grund, att, såsom han förklarade, detsamma vore i
princip stridande mot det beslut Första Kammaren i enlighet med
Lag-Utskottets tillstyrkan redan fattat och derför icke kunde af Lagutskottet
dermed sammanjemkas. Man fick häraf skäl att antaga, att
i ett annat fall, der olika meningar af principielt olika beskaffenhet i
de båda Kamrarne gjort sig gällande, Lag-Utskottet icke heller skulle
ansett möjligt att åstadkomma något sammanjemkningsförslag. Denna
förväntan har emellertid visat sig origtig, ity att Lag-Utskottet i nu
föredragna betänkandet verkligen försökt åstadkomma, hvad dess vice
ordförande förut förklarat vara — omöjligt.

Jag vill nu icke ingå i något skärskådande af det föreliggande förslaget,
då, såsom vi alla känna, detsamma blifvit af Första Kammaren
afslaget och sålunda icke kan leda till något resultat, Jag vill endast
såsom min vissa förmodan uttala att, då, med godkännande af den
föreslagna sammanjemkningen, ett par mycket vigtiga punkter af Andra
Kammarens beslut skulle blifva undanskjutna, jag förestält mig,
att Kammaren i hvarje fall icke skulle kunnat ingå på detta förslag.
Men då det i sjelfva verket icke är något sammanjemkningsförslag —
jag är i detta fall af samma tanke som reservanterne, Herrar Ribbing
och Lothigius — yrkar jag för min del helt enkelt och utan att vi -

Torsdagen den 24 April, e. m.

K:o 43.

dåre ingå i bedömande af vare sig denna eller någon af de följande punkterna,
afslag å Utskottets hemställan.

Herr Anders Persson: Jag vill be att få förena mig om det

yrkande, som blifvit framstäldt af den siste ärade talaren. Vid det
förhållande, att Första Kammaren redan afslagit Utskottets nu föredragna
hemställan, torde det icke vara skäl för Andra Kammaren att
nn ingå i en närmare pröfning eller granskning af det framlagda sammanjemkningsförslaget,
hvarför jag hemställer, att Kammaren ville, med
afslag å den föredragna punkten, låta vid den förut i ämnet förda diskussionen
bero.

Sammanjemka
ningsförslag
rörande förordningen
angående
tillsättning
af
presterliga
tjenstår.
(Forte.)

Herr Linder: På de skäl, som redan blifvit under diskussionen
andragna, ber jag att få yrka afslag å Utskottets hemställan så väl i
denna punkt som ock i de följande. Jag kan nemligen icke finna, att
hvad Lag-Utskottet här åstadkommit verkligen utgör ett sammanjemkningsförslag
i den mening, 63 § Riksdagsordningen torde afse. Ty dermed
menas väl, att den ena Kammaren kan i vissa delar och den andra
Kammaren i andra delar behöfva uppgifva sitt en gång fattade
beslut, för att enas om ett gemensamt beslut. Då emellertid nn så är,
att Första Kammaren afslagit alltsammans, kan det ju icke leda till
något praktiskt resultat att bär vidare afhandla frågan; och den diskussion,
som kunde komma att i Kammaren föras angående innehållet
af ifrågavarande §, kan i allt fall ej blifva mera upplysande än den
var förra gången, frågan förelåg. Då det således icke torde tjena till
någonting att nu förnöta tiden med vidare tal om Lag-Utskottets föreliggande
utlåtande, vill jag för min del endast yrka afslag å såväl den
nu föredragna punkten som jemväl de följande.

Herr Ola Månsson: Vid det förhållande, som inträffat, att nemligen
Första Kammaren afslagit Lag-Utskottets här framlagda sammanjemkningsförslag,
inser också jag för min del, att intet vidare är
att vid saken åtgöra. Eljest håller jag före, att Utskottets förslag innebär
en förbättring i flera afseenden, hvarför jag skulle hafva önskat
förslagets antagande, i fall jag hade sett någon utsigt till att detsamma
kunnat blifva upphöjdt till lag, hvilket emellertid nu, till följd af
Första Kammarens motstånd, icke kan ske. För öfrigt förefaller det
mig besynnerligt, att Första Kammaren icke har kunnat tåla vid ifrågavarande
förslag, hvilket likväl efter mitt förmenande icke går längre
på reformernas väg, än att nämnda Kammare bort kunna våga sig på
ett bifall dertill. Då detta nu ej skett, har jag intet yrkande att framställa.

Herr Smedberg: Ett par föregående talare hafva klandrat Utskottets
förslag och sagt, att det ej vore ett sammanjemkningsförslag,
men de hafva icke behagat uppgifva, huru ett sådant skall se ut. För
min del anser jag, att, om den ena Kammaren gifver något efter på
sin åsigt och den andra gör på samma sätt, blir deraf ett sammanjemkningsförslag.
På sådant sätt har Utskottet äfven sökt att gå till
väga, och jag hade också hoppats, att Första Kammaren skulle kunnat

K:o 43.

Sammanjemkningsförslag

rörande förordningen
an
gående tillsättning
af
presterliga
tjenster.
(Forts.)

38 Torsdagen den 24 April, e. m.

godkänna det framlagda förslaget. Men då så icke skett, torde icke
heller denna Kammare böra frångå sitt förra beslut i frågan, utan stå
fast dervid.

Som vi veta, finnes på kyrkolagstiftningens område äfven en tredje
myndighet, som har ett ord med i laget, nemligen kyrkomötet. Men
då man nu sett, att Riksdagen ej velat gå in på hvad kyrkomötet
för sin del antagit, och icke ens Riksdagens båda Kamrar kunna blifva
ense om något beslut härvidlag, är det ju omöjligt att någonsin komma
till ett resultat. På det sättet torde vi på kyrkolagstiftningens
område aldrig komma ur fläcken, då vi ej ens kunna komma öfverens
om ett föreliggande sammanjemkningsförslag.

På de af mig nu anförda skäl yrkar jag afslag å Utskottets hemställan,
ehuru jag inom Utskottet bidragit till beslutet derom.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag skall för min del icke klandra
Lag-Utskottet, utan vill tvärtom hembära Utskottet min tacksamhet,
derför att det genom sitt här föreliggande förslag har sökt sammanjemka
de olika åsigterna i denna fråga. I likhet med de föregående
talarne skall icke heller jag nu inlåta mig i något yttrande om sjelfva
förslaget, alldenstund detsamma ju redan af Första Kammaren blifvit
afslaget. Jag skulle derför vilja hemställa, att Kammaren måtte vidhålla
sitt en gång fattade beslut i frågan och sålunda afslå den nu
föredragna punkten, der det synes att Första Kammaren icke vill gå
oss till mötes.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, blef Utskottets förevarande
hemställan afslagen.

I fråga om punkten 2, som dernäst upplästes, anförde

Herr Wieselgren: Jag anhåller, att Kammaren måtte, med vidhållande
af sitt föregående beslut i frågan, afslå den föredragna punkten.

Vidare yttrades ej. Punkten afslogs.

Innan föredragning derpå skett af punkten 3, lemnades ordet på
begäran till

Herr Lyttkens, som yttrade: Som redan två punkter blifvit afslagna,
så anhåller jag, att de öfriga icke uppläsas, utan att endast
nummern uppropas.

Detta förslag bifölls; hvarefter punkten 3 till föredragning anmäldes
samt blef af Kammaren afslagen.

Punkten 4.

Lades till handlingarne.

Torsdagen den 24 April, e. m.

N:o 43.

Punkten 5.

På grund af sitt förut i ämnet fattade beslut biföll Kammaren
''hvad Utskottet i förevarande punkt hemstält.

§ 7.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 25, i anledning af ifrågasatt
lagförklaring beträffande den ansvarighet för enskilda sedelutgifvande
bankers förbindelser, som må åligga de solidariske bolagsmännen.

Uti sin inom Andra Kammaren afgifna motion, N:o 36, hade Herr
Piss Olof Larsson omförmält, hurusom rörande tolkningen af den i
berörda ämne nu gällande bestämmelse tvenne hufvudmeningar förefunnes,
innebärande, den ena, att, så snart en sedelutgifvande bank ej
förmådde efter ordalydelsen fullgöra sina förbindelser, och detta vore
fullt ådagalagdt, t. ex. derigenom att bankrörelsen på sådan grund
blifvit instäld, en hvar, som hade förfallen fordran hos banken, skulle
ega att genast för samma fordran söka hvilken af de solidariske bolagsmännen,
han ville, och den andra, att först sedan genom försiggången
utredning af banken och dess angelägenheter det vore ådagalagdt,
att brist förefunnes och denna blifvit till siffran bestämd, bankens
borgenärer egde att med sina anspråk vända sig mot de solidariske
delegarne; varande af motionären föreslaget och yrkadt: dels
-att Kiksdagen måtte för sin del besluta och till Kongl. Maj:t, med begäran
om Hans nådiga stadfästelse, i underdånighet öfverlemna en förordning,
innefattande bestämd och tydlig förklaring, hvad som i afseende
å det ämne, hvilket utgjorde föremål för de omförmälda båda
stridiga meningar och uppfattningar, vore med gällande lagar och författningar
öfverensstämmande; dels att motionen måtte öfverlemnas till
Lag-Utskottet, för att detta måtte, efter den strängaste och samvetsgrannaste
pröfning af lagens ord och mening, afgifva det förslag, som
funnes dermed mest förenligt.

Utskottet hade hemstäit,

att motionen icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda.

Angående ifrågavarande utlåtande, vid hvilket särskilda reservationer,
afseende dels Utskottets hemställan, dels den derför begagnade
motivering, voro fogade af Herr von Gegerfelt, med hvilken Friherre
Ram,ilton och Herr Widmark instämt, af Grefve Mörner, af Herr Samzelius
samt af Herrar Magnus Jonsson och Gunnar Eriksson, anförde

Herr Themptandel" Det anmärkningsvärda i denna sak är, att,
under det meningarne äro delade i två bestämdt skilda läger i fråga
om hvad nu gällande bestämmelser rörande delegarnes i enskilda sedelutgifvande
banker ansvarighet skola anses innefatta, man deremot är
temligen ense derom, att, till hvilkendera meningen man än sluter sig,
man i tillämpningen stöter på stora svårigheter och framkallar svårlösta
rättsförvecklingar, hvilket också motionären i sin motion uttryckligen
erkänner.

Detta synes mig bevisa, att man ej kan hjelpa saken endast genom
en lagförklaring af den beskaffenhet, motionären ifrågasatt, utan

Om lagförklaring
angående
solidariska
bankdelegares
ansvarighet.

^T:o 13.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Om lagförklaring
angående
solidariska
bankdelegares
ansvarighet.
(Forts.)

att här förefinnes en brist i lagstiftningen, som måste afhjelpas, såvida
man vill hafva frågan om den solidariska ansvarigheten ordnad på ett
förnuftigt och mot ändamålet svarande sätt. Denna brist består enligt
min tanke deri, att vi sakna närmare bestämmelser om den form, under
hvilken man kan göra de enskilda delegarnes solidariska ansvarighet
gällande. Denna brist sammanhänger åter med en annan brist, som
består deri, att det konkursförfarande, som i allmänhet enligt gällande
konkurslag användes, då en person afträder sin egendom till sina borgenärer,
icke på långt när är med fördel för borgenärerne tillämpligt
med afseende å enskilda banker, och de särskilda bestämmelser, som i
1848 års förordning äro meddelade angående konkursförfarandet med
afseende å enskilda banker, äro ännu mindre tidsenliga och egnade att
underlätta utredningen af en i konkurs försatt enskild bank. Det lärer
emellertid vara ganska antagligt, att, om man kunde få till stånd eu
konkurslagstiftning, som vore fullt lämplig för enskilda banker, det icke
skulle blifva så synnerligen svårt att i konkursförfarandet inordna en
särskild procedur för att göra gällande delegarnes solidariska ansvarighet.
Man skulle derigenom kunna få ett förfarande, som hade närmaste
likhet med det, som finnes stadgadt i England och på hvars
tillämpning vi nyligen sett exempel. Konkursförvaltningen i den under
utredning försatta banken — hvilken förvaltning, i förbigående sagdt,
måste konstitueras på helt annat sätt, än man i allmänhet tillsätter
gode män eller syssloman i en konkurs — skulle nemligen kunna bemyndigas
att, i den mån bankens tillgångar beräknades ej förslå till
gäldande af bankens förbindelser, verkställa uttaxering af tillskott hos
aktieegarne och sedermera förnya denna åtgärd efter krafvel af sedermera
sig företeende omständigheter. Detta vore ett förfarande, som
dessutom hade ganska stor likhet med det, som tillämpas vid åtskilliga
andra bolag. Yi hafva som bekant många bolag — jag minnes särskilt
vissa försäkringsbolag — der endast en mindre del t. ex. 1/10
af aktiekapitalet, är inbetaldt, under det att aktieegaren afgifvit förbindelse
för den återstående delen. Då ett så beskaffadt bolag gör
konkurs, inträffar naturligtvis, att konkursförvaltningen måste infordra
tillskott på grund af aktieegarnes afgifna förbindelser. Ett liknande
förfaringssätt kunde ju tillämpas på de enskilda sedelutgifvande bankerna,
ehuru der naturligtvis delegarnes ansvarsförbindelser gälla för ett
obegränsadt belopp.

Anledningen, hvarför jag velat fästa uppmärksamheten på det samband,
som kan finnas mellan den af motionären å bane bragta vigtiga
frågan och behofvet af en förändring i konkurslagstiftningen för enskilda
banker, är den, att jag önskat få erinra Kammaren om de upplysningar,
som i går af Hans Excellens Herr Statsministern meddelades
i Första Kammaren, då förevarande fråga der förekom till behandling..
Hans Excellens upplyste nemligen, att frågan om behofvet af en förändrad
konkurslagstiftning för enskilda banker ådragit sig regeringens
uppmärksamhet och att den gjorts till föremål för behandling af en
komité. Förhållandet härmed är, att, då den komité, som på grund af
senaste Riksdags framställning förordnades att utarbeta förslag till lag
om inteckning i jernväg, under fortgången af sitt arbete funnit, att det
mål, som åsyftades med inteckningsförfarandet, icke kunde vinnas, om

Torsdagen den 24 April, e. m.

N:o 48.

man icke tillika såge till, att konkursförfarandet i fråga om enskilda Om lagföriclajernvägsbolag,
som afträdde sina tillgångar till borgenärers förnöjande,
förändrades, så ingick komitén till Kongl. Maj:t med hemställan^om bankdelegares
bemyndigande för komitén att sysselsätta sig äfven med denna fråga, ansvarighet.
Dertill lemnade Kongl. Maj:t sitt medgifvande enligt nådigt bref den (Forts.)

3 sistlidne Januari. Men i sammanhang med föredragningen inför Kongl.

Maj:t af komiténs nyssnämda hemställan anmälde Hans Excellens Herr
Statsministern, att han funnit, att »enahanda grunder, som förefunnes
för att stadga ett särskildt konkursförfarande, då en jernväg afträddes
till konkurs, jemväl kunde åberopas för likartade bestämmelser i flere
fall och deribland för utredningen af enskilda banker, hvarom tillfyllestgörande
föreskrifter icke kunde anses meddelade i nådiga förordningen
den 6 Oktober 1848.»

På grund af denna anmälan beslöt Kongl. Maj:t, att »komitén skulle
i ett sammanhang taga i öfvervägande frågan om hvilka särskilda föreskrifter
funnos lämpliga för utredningen af tillgångar, som blifvit till
konkurs afträdda, ej mindre af jernvägsegare, än af enskilda banker
och andra dermed jemförliga bolag och affärsfirmor, samt till Kongl.

Maj:t afgifva underdånigt förslag härutinnan.» Då således frågan om
en förändrad konkurslagstiftning för enskilda banker är föremål för en
komités behandling, och det af motionären berörda ämnet har ett ganska
nära sammanhang dermed, hvarför det låter tänka sig, att arbetet på
den förra frågan kan gifva ett uppslag till lösning jemväl af den senare
på ett sätt, hvarigenom man möjligen kan sammanjemka de stridiga
meningar, som nu förefinnas, så har jag härå velat fästa Kammarens
uppmärksamhet, på det att Kammaren i denna omständighet
må kunna hemta ett ytterligare skäl för bifall till det slut, hvartill
Utskottet kommit.

Det tyckes visserligen, som den skiljaktighet, hvilken i detta ämne
egen rum beträffande den fråga, motionen afser, skulle hafva inom Utskottet
sträckt sig äfven till frågan om den motivering, som skulle
användas för det slut, hvartill man velat inom Utskottet komma, och
det vore möjligen åtskilligt att säga om denna motivering, men jag tror
ej att Kammaren på denna sena timme kan vara mycket benägen att
sysselsätta sig med huruvida man skall använda de ena eller andra
af de utaf Utskottet och reservanterne begagnade formella skäl för
att komma till det slut, hvari Utskottet stannat.

Med stöd af hvad jag nyss haft äran anföra, anhåller jag om bifall
till Utskottets hemställan.

Herr Talmannen, som återkommit, under det Herr Themptander
afgaf sitt yttrande, lemnade härpå ordet till

Herr Liss Olof Larsson, hvilken yttrade: Efter det förklarande,
som den föregående talaren nu lemnat och efter de upplysningar, som
Hans Excellens Herr Statsministern i går afgifvit i Första Kammaren, torde
man måhända anse, att all diskussion i denna fråga skulle vara öfverflödig.
För min del tror jag dock, att frågan är af så utomordentligt stor
vigt, att jag icke drager i betänkande att till och med på denna sena
timme upptaga Kammarens tid, i synnerhet som nyssnämnda upplys -

X:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Om lagförklaring
angående
solidariska
bankdelegares
ansvarsfrihet.

(Forts.)

ningar icke äro egnade att i synnerlig mån lugna mina farhågor. Dessa
upplysningar gingo ut derpå, att en komité af Kongl. Maj:t erhållit
uppdrag att utarbeta förslag till lag om förfarandet, då enskilda banker
och andra dermed jemförliga bolag gjort konkurs. För min del
säger jag, att detta icke innefattar den lagförklaring, som åsyftas,
utan en ny lag. Dessutom vet man icke, när komitén kan inkomma
med sitt betänkande till Kongl. Maj:t, och huru den lag kan komma
att se ut, som Kongl. Maj:t sedermera vill föreslå Riksdagen, och när
den varder antagen. För öfrigt är jag tveksam, huruvida den lag,
som möjligen kan blifva en följd af komiténs framställning, kan hafva
retroaktiv verkan i fråga om de bankbolag, som före lagens antagande
fått koncession och oktroj. Det är derföre som jag anser det vara för
Riksdagen nödigt att taga frågan i betraktande.

Innan jag ingår i pröfning af de motiv, som Utskottet anfört
till afslag å min motion, ber jag att få yttra några ord med anledning
af några uttalanden, som gjorts mot motionen och senast i går i Första
Kammaren af en ledamot derstädes på stockholmsbänken. lian yttrade
nemligen, att motionen vore att betrakta såsom ett aktstycke, tillhörande
en alltjemt fortgående och likasom planmässigt bedrifven agitation
mot de enskilda bankerna. Jag hade icke trott, att man
skulle göra mig denna tillvitelse för min motion, ty i så fall har man
mycket misstagit sig om de bevekelsegrunder, som föranledt mig
att väcka densamma. Jag har i min motion angifvit dessa och tänkte,
att jag skulle blifva trodd på mina ord. Mina motiv hafva tvärtom
varit att skydda de enskilda bankerna, icke att understödja någon agitation
mot desamma, och jag tror, att, om Lag-Utskottet behagat afgifva
en sådan förklaring, som jag åsyftat och som jag för min del
tror är den rätta, nemligen att de solidariska delegarnes betalningsskyldighet
inträder genast, så snart banken vägrar att fullgöra sina
förbindelser, och denna tolkning blifvit af Riksdagen bifallen, denna
skulle hafva bidragit att lugna den upprörda sinnesstämning, som för
närvarande är rådande just mot de enskilda bankerna, mycket mer än
någon annan åtgärd.

Denne ärade ledamot klandrade mig äfven, derföre att jag icke
tagit i tu med frågan redan vid 1874 års riksdag. Detta klander synes
mig temligen oförtjent; ty skulle man taga sig före att klandra
enskilda representanter och äfven Riksdagen i sin helhet, derför att
man sent tagit i tu med en eller annan fråga, så tror jag man i allmänhet
komme att stå sig ganska slätt. Jag är icke säker på, om
icke den ärade talaren var ledamot af borgareståndet, då konkurslagen
antogs; och om så var, förefaller det mig besynnerligt, att han icke då
tog i tu med den sedermera af honom med så mycken kraft bedrifna
frågan om administration af gäldbunden mans bo; dertill hade varit
en särdeles passande tidpunkt, då konkurslagen antogs.

Vidare klandrade mig samme ärade talare för det jag skulle yttrat,
att det vore ett äfventyrligt företag att drifva bankrörelse med
sedelutgifningsrätt, och han tilläde för egen del, att det hade han aldrig
hört.

Om den ärade talaren sagt det för åtskilliga år sedan, skulle jag
förstått honom, men att han i går kunde yttra sig så, det förvånar

Torsdagen den 24 April, e. m.

N:o 43.

mig verkligen på det allra högsta och det synes mig derföre, som om
han talat mot den erfarenhet, som denne talare utan tvifvel i likhet
med många andra fått vidkännas åtminstone under den senaste tiden,
att det nemligen icke är så alldeles utan risk och äfventyr man bedrifver
bankrörelse så som han bedrifvit den.

Sedermera har han gått in på bedömande af de motiv, som, efter
hans uppfattning, ledt mig vid afgifvandet af min motion, och sagt,
att det varit bättre, om jag tagit mina ingifvelse!’ från annat håll än
det, hvarifrån denna motion upprunnit.

Jag får säga, att mina motioner och förslag i allmänhet tager jag
från min renaste öfvertygelse om hvad jag anser rätt och för landet
nyttigt, och att jag icke räknar ut i procenttal, huru mycket jag kan
förtjena på det ena eller andra förslaget, om det går igenom, utan tager
frågan såsom den är och tänker endast på, huruvida det kan vara
fördelaktigt och gagnande för samhället i dess helhet.

Det förefaller mig, som om ingen tvekan borde kunna uppstå derom,
att den fråga, hvarom min motion handlar, är af så vigtig beskaffenhet,
att intet tvifvelsmål borde få ega rum om lagens anda och
mening i ty fall. Det är en sak, som så djupt ingriper i eganderätten
och hela samhällslifvet, att jag ej kan annat än anse det vai-a af behofvet
högeligen påkalladt, att man får visshet om huruledes lagen bör
tolkas, om en domstol kommer att derom döma.

En ärad reservant har visserligen förmenat, att det vore tids nog
att begära en lagförklaring, sedan det verkligen visat sig, att villrådighet
i fråga om lagens tillämpning hos de lagskipande myndigheterna
förekommit, men kan det vara tillrådligt att hafva den saken oafgjord,
och att först få den frågan pröfvad af doinstolarne med den rådande
långsamheten i rättskipningen — och hvem vet för öfrigt, huru saken
skulle te sig, då den äudtligen hunnit att genomvandra alla instanserna,
och huru många olyckor hafva då ej redan inträffat? Eller kan man
påstå att ifrågavarande lag är tydlig och klar? Ja, nog synes den mig
klar, men meningarne derom äro ändå så skiljaktiga, att man näppeligen
träffar 2 personer på samma gång, som derom hafva samma
åsigt. Den ene säger, att den solidariska ansvarigheten inträder, så
snart banken icke längre förmår att uppfylla sina förbindelser, och
den andre, att denna ansvarighet vidtager först sedan banken blifvit
utredd och man derigenom får se, huruvida brist förefinnes. Detta är
en så himmelsvid skilnad i åsigter, att en lagförklaring är synnerligen
af nöden och ingalunda borde uppskjutas, till dess tillämpning af lagen
kan komma i fråga, ty med skäl kan man säga: då är det försent.

Jag tror för min del att de nuvarande finansiella svårigheterna till
stor de! och väsentligen hafva sin orsak i det förhållandet, att man i
allmänhet icke vet, hvilken trygghet man eger i de enskilda bankerna:
och jag är öfvertygad, att, om Riksdagen afgåfve och Kongl. Maj:t godkände
en förklaring gående derpå ut, att i samma ögonblick en enskild
bank instälde sina utbetalningar de solidariske bankdelegarne vore
skyldiga att med all sin egendom genast träda i ansvar för bankens
förbindelser, så skulle icke någon sätta i fråga att taga ut sina depositioner
eller upp- och afskrifningsbelopp, af det skäl att de vore
rädda för bankens förmåga att infria sina förbindelser.

Om lagförklaring
angående
solidariska
bankdelegares
ansvarsfrihet.

(Forts.)

X:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Om lagförklaring
angående
solidariska
bankdelegares
ansvarighet.
(Forts.)

Jag tror sålunda, att en sådan förklaring skulle vara högst nyttig
och bidraga att stilla den oro, som förefinnes i landet, långt mera än
det föreslagna 30 millioners-Iånet eller hvad annan utväg, som kan
ifrågasättas till afhjelpande af den betryckta finansiella ställningen, hvari
vi oss befinna. Det hade för den skull, enligt min öfvertygelse, varit
högeligen önskligt, om Lag-Utskottet behagat afgifva en förklaring, huru
lagen i denna del bör rätteligen tolkas. Men Lag-Utskottets majoritet
har nu sagt, att min motion icke innehåller något förslag. Jag vill
då i förbigående nämna, att mot Utskottets beslut äro icke mindre
än nio ledamöter reservanter, hvilka sins emellan biträdt olika meningar.
Deraf synes, huru svårt det varit för Utskottet att komina på
det klara med frågajp Tre ledamöter ville, att Riksdagen skulle aflåta
en skrifvelse till Kongl. Maj:t; två ledamöter ville, att Utskottet skulle
afgifva förslag i frågan o. s. v., men flertalet synes endast ha sökt efter,
huru man med minsta besvär och ansträngning skulle komma ifrån
frågan; sättet huru det skedde, var likgiltigt.

Såsom jag nyss nämnde, säger Utskottet, att min motion icke
innehåller något förslag. Ja, det beror på, huru man tager det. Motionen
innehåller dock den framställning, »att Riksdagen må för sin
del besluta och till Kongl. Maj:t, med begäran om Hans nådiga stadfästelse,
i underdånighet öfverlemna en förordning, innefattande bestämd
och tydlig förklaring, hvad som i afseende å det ämne, hvilket
är föremål för de om förmälda båda stridiga meningar och uppfattningar,
må vara med gällande lagar och författningar öfverensstämmande».

År icke det ett förslag till eu Riksdagens åtgärd? Huru många
gånger har icke Lag-Utskottet upptagit motioner, som innehållit de
mest sväfvande yrkanden om skrifvelser i det ena eller andra syftet,
och tillstyrkt på det och det sättet aflåtande af skrifvelser till Kongl.
Maj:t. Jag skulle kunna åberopa tjogtals exempel på, att samma
Lag-Utskott, som nu yttrat att min motion icke innehåller något bestämdt
förslag, tillstyrkt förslag till skrifvelser, på grund af motioner
som^ till sitt innehåll varit af långt mera sväfvande och obestämdt innehåll
än min ifrågavarande motion. Behandlingssättet af min motion
är en alldeles ny åsigt, som förut icke har af detta Utskott tillämpats.

I motionens andra punkt anhälles vidare: »att motionen måtte
öfverlemnas till Lag-Utskottet, för att detta må efter den strängaste
och samvetsgrannaste pröfning af lagens ord och mening afgifva det
förslag, som finnes dermed mest förenligt.» Således är det icke jag,
som skickat denna motion på Lag-Utskottet, utan det är Riksdagens
Andra Kammare, som gjort detta och med detsamma ålagt Lagutskottet
att besvara motionen, men detta har Lag-Utskottet likväl
icke brytt sig om och derigenom har Utskottet visat, att det icke
heller bryr sig om, hvad de för Riksdagen antagna reglementariska
föreskrifter innehålla, ty der stadgas i § 7: »Anser ständigt Utskott

ett dit hänvisadt ärende ej tillhöra dess befattning, åligge Utskottet
att derom senast inom åtta dagar, efter det målet till Utskottet inkom,
afgifva utlåtande till Kammaren» o. s. v.

Denna motion har dock Utskottet behagat ligga på i flera veckor,
och när Utskottet ändtligen kommer fram med sitt utlåtande, så säger
det helt simpelt, att motionen icke innehåller något förslag och derföre
slopa vi motionen helt enkelt, utan att pröfva densamma; ansåg

Torsdagen den 24 April, e. m.

X:o 43.

Utskottet sig icke ega rätt eller skyldighet att ingå i pröfning af motionen,
så hade Utskottet bort återlemna densamma till Kammaren;
men som Utskottet då otvifvelaktigt fått den åter, så behölls den,
hvarigenom Utskottet åtminstone för denna gång kunde ligga ihjel motionen.
Låt oss nu tillse hvad Riksdagsordningen i § 42 mom. 1
bär att förmäla; der heter, »Lag-Utskottet skall meddela utlåtande
öfver de från Kamrarne dit hänvisade förslag till stiftande, ändring,
förklaring eller upphäfvande af allmän civil-, kriminal- och kyrkolag»
o. s. v. Det är —- såsom jag förut erinrat -— Riksdagens Andra
Kammare, som hänvisat motionen till Lag-Utskottet, och detta på grund
af stadgandet i nämnde paragraf i Riksdagsordningen, enligt hvilken
paragraf Lag-Utskottet är skyldigt att behandla motionen, såvida icke
Utskottet ansett, att motionen icke tillhört detsamma; men i sådant
fäll ålåg det Utskottet, enligt de reglementariska föreskrifterna för
Riksdagen, att hafva skickat tillbaka motionen inom åtta dagar, hvilken
skyldighet dock Utskottet alldeles icke fullgjort, och dermed också
visat att Utskottet åtminstone de åtta dagande ansåg sig böra behandla
motionen på sätt grundlagen föreskrifver.

I sina motiv yttrar Utskottet, dels att motionen icke innehåller
något förslag, dels ock att den icke afser förbättring af civillag. Jag
undrar likväl, om det icke kan kallas ett förslag till förbättring af en
lag, då det är fråga om förtydligande af ett lagstadgande, rörande hvithet
meningarne äro så delade som i fråga om detta. Lag-Utskottet
har således uttalat den åsigt, att det icke är någon förbättring af en
lag, om man ställer så till, att densamma blir begriplig, hvilket den
icke varit förut. Men i detta fall skiljer sig min åsigt helt och hållet
från Lag-Utskottets åsigt, ty jag är för min del öfvertygad om, att
ett förtydligande af en lag är detsamma som en förbättring i densamma,
om den varit otydlig förut, och jag är öfvertygad om att Kammaren
delar denna min åsigt, trots Utskottet synes hysa en motsatt.

Nu säger Lag-Utskottet, att motionen icke innehåller något förslag
och derför bör densamma skickas tillbaka. Det torde likväl vara
intressant nog att se, huru Lag-Utskottet förut förfarit i sådana fall,
som derutinnan varit likartade med det föreliggande, att der icke varit
framstälda bestämdt formulerade förslag, utan blott föreslagits, att
Riksdagen skulle afgifva förklaring i ett visst uppgifvet afseende. Då
förekommer det, att vid 1853—1854 årens riksdag afgaf Lag-Utskottet
en sådan förklaring och rubriken till det betänkande, deri densamma
är framlagd, lyder sålunda: »Betänkande i anledning af väckt motion
om förklaring, af Kongl. förordningen den 10 Juni 1841, angående
straffet för olofligt innehafvande af dyrk.» Detta betänkande, som hade
N:o 38 vid denna riksdag, innehåller bland annat följande yttrande:
»Då dessa olika, ehuru samtidiga, stadganden i tillämpningen vållat
tvekan, huruvida det allmänna och lindrigare stadgandet borde gälla
framför den om ett särskildt brott gifna speciella föreskriften, har Rikets
Ständers Justitie-ombudsman, som redan i 1850 års berättelse
fästat uppmärksamhet på förhållandet, i sin vid innevarande riksdag
afgifna embetsberättelse uttryckligen påyrkat eu förklaring å lagstiftningens
sida i denna del.»

Det säges sålunda helt enkelt, att det har uppstått tvekan om,
huru en viss lag skall tillämpas, och att en förklaring i detta afseende

Om lagförklaring
angående
solidariska
bankdelegares
ansvarighet.

(Forts.)

N:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Om lagförklaring
angående
solidariska
bankdelegaves
ansvarighet.
(Forts.)

erfordras. Derpå ger Lag-Utskottet den förklaring, som begärdes. Jag
vågar icke bedöma de personers skicklighet, som på den tiden tolkade
grundlagen, jernjord med dem, som göra det nu i det närvarande Lagutskottet,
men jag väntade mig ett kraftigt understöd från ett par
ledamöter i denna Kammare, som då voro med i Lag-Utskottet, men
beklagligtvis ser jag icke dem här närvarande; märkligt är dock att i
Lag-Utskottet vid 1853—1854 årens riksdag sutto Herr Grefve E. Sparre
och Herr Asker, hvilka väl äro män, som hafva reda på sig i fråga
om grundlagstolkning, om också icke fullt så mycket, som det nuvarande
Lag-Utskottet. Vi komma derefter till 1859 och 1860 årens riksdag,
der i Lag-Utskottets betänkande N:o 7 förekommer en fråga, der det
heter, att Utskottet afgifver betänkande i anledning af gjord framställning
af Rikets Ständers Justitieombudsman i hans till riksmötet afgifna
allmänna redogörelse om förklaring af föreskrifterna angående
verkställighet af straffarbete, och der sjelfva klämmen var, »att ett tydligt
lagstadgande i omförmälda hänseende vore af behofvet högeligen
påkalladt, dervid det kunde vara af mindre vigt, hvilkendera åsigten
antoges, endast frågan blefve klart och bestämdt afgjord». Den
förklaring, som då begärdes, afgafs utan reservation, och i dåvarande
Lag-Utskott sutto både Landshöfding Adlercreutz och Landshöfding Sparre.
Jag vill icke räkna upp de öfriga ledamöterne, utan nämner endast
dessa båda, som ännu finnas i denna Kammare och som väl icke äro
kända för att vara alldeles okunniga uti grundlagstolkning. Detta förhållande
hafva tvenne af reservanterne, Herrar Magnus Jonsson och
Gunnar Eriksson, äfvenledes i sin vid betänkandet fogade reservation
särskilt påpekat.

Man kan visserligen säga, att dessa framställningar gjordes icke
af enskild motionär, utan af Justitieombudsmannen, och att man deri
skulle finna skäl till ett förfarande, motsatt det som kommit min motion
till del. Men om man behagar se efter, hvad instruktionen för Justitieombudsmannen
innehåller, så finner man i 14 § den föreskriften, att
»Justitieombudsmannen åligge vid hvarje riksdag till Rikets Ständer
aflemna en allmän redogörelse för sin förvaltning af det honom förtrodda
embete!, samt deruti utreda lagskipningens tillstånd i riket,
anmärka bristerna uti lagar, författningar och allmänna hushållningen,
samt uppgifva förslag till deras förbättring». Der står således tydligt
ordet: »förslag» till förbättring, som han är skyldig att afgifva, men
i de båda utlåtanden, jag nyss omnämnde, ansåg Justitieombudsmannen
endast, att ett tydligt lagstadgande vore af nöden, och derföre ville
han, att Lag-Utskottet skulle afgifva en förklaring om huru lagen
skulle tolkas, utan att han i någotdera fallet uppgaf något »förslag»
till förbättring. Icke desto mindre meddelade Lag-Utskottet de lagförklaringar,
som begärdes. Så uppfattade Lag-Utskottet den gången
grundlagens tolkning af ordet »förslag».

Jag skulle kunna räkna upp en massa dylika exempel, men vill
endast erinra om, huruledes Lag-Utskottet år 1872 i betänkandet N:o
12 förfor med ett par motioner som då väcktes; den ena motionens
kläm var följande: »att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla, det Kongl. Maj:t, vid behandling af frågan om organisation
af underdomstolarne på landet, täcktes vidtaga och föreslå åt -

Torsdagen den 24 April, e. m.

X:o 43.

gärder, ledande icke allenast till snabbhet i lagskipningen, utan äfven
till beredande af tillfälle för handläggning af andra och flera ärenden
vid samma domstolar, än de nu dithörande; äfvensom att Kongl. Maj:t
dervid ville taga i öfvervägande, dels om icke åtskilliga af rikets
mindre städer — efter vederbörandes hörande — må kunna med vissa
delar af landet under gemensam domare eller domstol förenas och domsagorna
derefter lämpligen fördelas, och dels om icke, vid inträffande
ledigheter, hädanefter och intill dess reformen hinner genomföras, det
vilkor må vid utnämnandet fästas, att innehafvarne af dessa befattningar
skola vara underkastade den förflyttning samt förändring i
tjenstgöring och aflöning, som för ändamålets vinnande kan anses nödig»;
den andra motionens »kläm» hade följande lydelse: »att Riksdagen ville
till pröfning företaga de af komitén den 10 Juli 1867 afgifna förslag
till fastighetsbok samt i sammanhang dermed stående författningar».
Dessa motioner innehöllo endast, att man skulle upptaga till pröfning
ett af en komité afgifvet förslag, men i hvilken rigtning detta
förslag skulle gå, derom yttrade åtminstone icke den sistnämnde motionären
ett enda ord. Lag-Utskottet upptog det oaktadt äfven denna
motion till pröfning, och gjorde mot densamma ingen anmärkning derom,
att den i formelt hänseende icke uppfylde allan rättfärdighet. Således
ansåg Lag-Utskottet 1872, att en sådan motion, som den sist antydda,
utgjorde ett »förslag».

Om man i trots af detta skulle vilja invända, att framställningar
om lagförklaringar, som afgifvas af Riksdagens Justitieombudsman
och af enskilde motionärer, icke äro lika giltiga, oaktadt jag med Riksdagsordningen
och grundlagarne i öfrigt visat, att de böra tillerkännas
samma vigt, skall jag anföra ännu ett exempel. Vid 1847—1848 årens
riksdagar väcktes inom presteståndet en motion, som icke heller innehöll
något särskildt förslag till lagförändring i den mening Lagutskottet
förmenar. Slutklämmen i motionen var: »Emellertid lärer

flerestädes tvekan hafva uppstått angående rätta förhållandet och tilllämpningen
af ifrågastälda lagstadgande; hvarvid, i strid med den mening,
som Lag-Utskottet uti ofvan anförda betänkande uttalat, mången
torde hafva gifvit större vigt och omfattning åt den »förändrade lydelse»,
som uti ingressen af den nådiga förordningen förekommer, och, i följd
deraf, anser det äldre lagstadgandet i allo upphäfdt, äfvensom sjelfva
ordalagen i den nya^ lagparagrafen icke heller synas rätt tjenliga att
undanrödja all villrådighet i ty fall. I sådant sakens skick och på
det att för framtiden missförstånd eller origtig uttydning af lagens
stadgande om lika giftorätt i bo må förekommas, anser jag nödigt, att
ämnet ånyo kommer å bane, för att, hvad nyssberörda moment beträffar,
i lagbehörig ordning handläggas och afgöras». Sådant var denne
motionärs förslag, och i Lag-Utskottets betänkande N:o 15, der denna
motion behandlades, återfinnes icke någon tvekan, huruvida den motionen
innehöll något förslag till lagförbättring eller icke, utan man upptog
den utan alla betänkligheter till pröfning. Sedermera förekom vid
samma riksdag en annan motion, som finnes intagen i Lag-Utskottets
betänkande N:o 98 och i all korthet har följande lydelse: »Bland de

föreskrifter eller förtydliganden, som i landet äro önskade och äfven
utgöra föremål för mina kommittenters mig gifna uppdrag, är en nyttig

Om lagförklaring
angående
solidariska
b ankdelegares
ansvarighet.

(Forts.)

Torsdagen den 24 April, e. m.

N:o 43.

Om lagförkla- och nödvändig jemförelse af lagens stadgande i 12 kap. 7 § Arfda rinff

angående ba}ken och 6 Kap. Utsökningsbalken, huru fast gods värderas skall.
solidariska j frågor, som röra utmätnings- eller exekutionsväsendet äfvensom rö 1''ansvarighet‘

rande panters uppbud, är förhållandet klart samt genom gällande förkorts.
) ’ fattningar stadgadt; men icke så med vanliga besutenhetsfrågor, de der
uppkomma antingen vid arfskiften eller vid inlösen af jord, pa sätt
Kongl. förordningen den 19 December 1827 bjuder. Något tydligt stadgande
finnes icke någorstädes om fullföljd af klagan öfver besutenhets- eller
utså Ilning svår dering ar. Detta har på åtskilliga ställen föranledt till
tvifvelsmål och frågor. Antingen skola dylika klagomål fullföljas hos
Konungens Befallningshafvande eller i ordentlig vadeväg. Om häradshöfding
med tvenne gode män verkställer värdering eller Konungens
Befallningshafvande utnämner värderingsman, hvarom 6 Kap. 1 och 4
§§ Utsökningsbalken handlar; huru skall den missnöjde sig da förhålla?
Eller skola de klagande vara tvungne att med tredje värderingen eller
den Konungens Befallningshafvande tillförordnat sig åtnöja?» Nu kommer
sjelfva klämmen i motionen: »Då dessa omständigheter verkat

till olika öfvertygelse, och ämnet är af hög vigt, för att en gång för
alla få med säkerhet afgjordt till framtida efterrättelse, torde detsamma
böra öfverlemnas till Rikets Höglofi. Ständers Lag-Utskott, för att undergå
vederbörlig beredning och sedermera af Rikets församlade Ständer
behörigen pröfvas». — Detta var hela det förslag, som innehölls i motionen,
men det oaktadt ansåg sig dåvarande Lag-Utskott förpligtigadt
att deröfver afgifva förklaring eller åtminstone att upptaga motionen
till pröfning, då ett Riksstånd remitterat densamma till Utskottet. Jag
skulle kunna uppräkna ännu många dylika motioner, men tror dock,
att de redan af mig anförda torde vara tillräckliga. Orsaken, hvarför
jag framdragit dem, har varit, att jag velat visa Lag-Utskottet, att
jag tagit noga reda på dessa förhållanden, innan jag väckte min motion,
just för att jag icke skulle kunna mötas med den invändning,
som nu kommit mig till del. .lag ansåg nemligen, att då^ Utskottet
förut förfarit på detta sätt, och då jag icke var nog anspråksfull att
tilltro mig kunna på egen hand uppgöra ett fullt utarbetadt förslag,
Utskottet skulle äfven nu kunnat gorå detta. Jag glömde nyss anföra
ett ytterligare exempel på föregående*Lag-Utskotts förfarande, so_m
jag just nu erinrar mig, och derföre ber att få anföra. Vid 1850—1851
årens riksdag väcktes äfven en motion, som slutade på följande sätt:
»så och då det bland allmogen är mycket vanligt att före sin död
skifta sin egendom barnen emellan, men domstolarnes olika meningar
och beslut härutinnan åstadkommit oreda, får jag vördsamt föreslå,
att en sådan förklaring meddelades öfver ofvanomförmälda Kongl. författning,
att allmogen visste hvad de hade att rätta sig efter, och att
enhet i lagstiftningen deraf kunde blifva en följd.» Detta var hela förslaget.
Men på den tiden ansåg sig Lag-Utskottet skyldigt^ att till
behandling upptaga äfven ett dylikt kortfattadt förslag, och då satt i
Lag-Utskottet, utom en ledamot här i Kammaren som jag nyss nämnde,
äfven nuvarande Justitierådet Carleson, hvilken väl äfven får anses
hafva någon erfarenhet om, huru grundlagen bör tolkas. För min
def tror jag derföre, att Kammaren icke bör låta på detta sätt behandla
sig af ett Utskott; ty om Lag-Utskottets förfarande nu gillas,

Torsdagen den 24 April, e, m.

K:o 43.

så kan samma Utskott när som helst helt enkelt förklara, att den eller Om lagförkladen
motionen behagar oss icke och derföre skicka vi den tillbaka, ring angående
sedan emellertid Utskottet behållit den under åtskilliga veckor, då ,so^“m4a
blir sannerligen den motionsrätt, som grundlagen tillerkänner hvarje ansvarighet.
representant, i väsentlig mån inskränkt. Då jag åtminstone icke kan (Forts.)
tro detta vara rigtigt, får jag anhålla, att Kammaren måtte till Utskottet
återremittera detta ärende för att derigenom visa, att Kammaren
icke godkänner detta Utskotts sätt att gå till väga. Jag vet
väl, att en återremiss nu icke kan leda till något egentligt resultat,
eftersom Första Kammaren redan bifallit Utskottets betänkande, men
jag upprepar att jag anser det önskligt, att Kammaren förklarar sig
icke gilla det tiilvägagående, som Utskottet här låtit komma sig till
last, och yrkar derföre återremiss.

Herr Torpadie: Den näst föregående högt ärade talaren har i

sin motion, hvars motivering, jag är den förste att erkänna det, är
synnerligen väl skrifven, väckt uppmärksamhet på den rådande ovissheten
beträffande beskaffenheten och vidsträcktheten af den ansvarighet,
som i afseende å enskilda sedelutgifvande bankers förbindelser
må åligga de solidariska bolagsmännen. Men denna motivering, huru
förtjenstfull den än är, får dock ett slut, som något påminner om den
poetiska beskrifningen på synden; den är nemligen icke fullt lika tillfredsställande.
Motionären föreslår, »att Riksdagen må för sin del besluta
och till Kongl. Maj:t, med begäran om Hans nådiga stadfästelse,
i underdånighet öfverlemna en förordning, innefattande bestämd och
tydlig förklaring, hvad som i afseende å det ämne, hvilket är föremål
för de omförmälda båda stridiga meningar och uppfattningar, må vara
med gällande lagar och författningar öfverensstämmande,»

samt yrkar i sammanhang härmed,

»att motionen måtte öfverlemnas till Lag-Utskottet, för att detta
må, efter den strängaste och samvetsgrannaste pröfning af lagens ord
och mening, afgifva det förslag, som finnes dermed mest förenligt». —
Lag-Utskottets majoritet har emellertid ansett, att det är en motionärs
och icke Utskottets pligt att afgifva förslag till lagförklaring. I alla
de grundlagsparagrafer, som härpå äro tillämpliga, förutsättes nemligen
något sådant, och efter min ringa uppfattning kan jag icke finna, att
det innebär ett förslag att säga: lagen kan tolkas så eller så; hvilket
är nu det rätta? Skulle imellertid Lag-Utskottet vara pligtigt att afgifva
svar härpå, blir Utskottet, såvidt jag kan se, icke hvad grundlagen
säger att det skall vara, utan eu juridisk handbok, den man
slår upp för att få veta hvad som kan vara rätt i ett eller annat afseende.
Det finnes nemligen knappt någon paragraf i lagen, som icke
kan gifva anledning till olika tolkning; de många prejudikat, som vä
fått från vår Högsta Domstol, utgöra tillräckligt bevis härpå. Den
ärade motionären har varit mycket sträng emot Utskottet, derför att
det skulle vid föregående riksdagar hafva följt en annan grundsats.

Jag lemnar nu derhän, om alla de motioner, som han delvis uppräknade,
delvis blott antydde, voro enahanda med hans. Det vågar jag
emellertid säga, att jag för egen del icke kan vara berörd af hvad

Andra Kammarens Prot. 1879. N:o 43. 4

N:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. ro.

Om lagförklaring
angående
solidariska
bankdelegares
ansvarighet.
(Ports.)

som gjorts i Lag-Utskotten vid 1848, 1851 och 1860 årens m. fl.
riksdagar, ty jag hade då icke den äran att vara ledamot af Lagutskottet.
Att de personer med juridisk bildning, som då sutta der,
tvifvelsutan hade slik bildning i vida högre grad än jag och, jag tror
att jag i detta fall kan säga, än de ledamöter af Utskottet, som med
mig instämt, vill jag vara den förste att medgifva. Men jag håller
så mycket på representantens sjelfständighet, att jag tror att 1879
års Lag-Utskott har rätt att pröfva sakerna, sådana de förete sig för
dess nuvarande ledamöter. Eljest skulle man komma derhän, att det
skulle finnas en solidarisk ansvarighet mellan de olika ledamöterne i
Lag-Utskottet, men detta är väl något, som ingen af dem lär vilja
underkasta sig.

Den svåraste anmärkningen emot Utskottet hade utan tvifvel varit,
om Herr Liss Olof Larsson haft rätt, då han sade, att Utskottet
visat motionen ifrån sig och detta i strid med den paragraf i arbetsordningen,
som säger, att, om ett Utskott icke anser en motion tillhöra
dess behandling, det skall inom åtta dagar, sedan motion blifva
öfverlemnad till Utskottet, återlemna den till Kammaren. Nu är
det emellertid icke fråga om något återlemnande. Utskottets majoritet
har på ett bestämdt sätt förklarat, att det hemställer, det motionen
icke måtte till någon vidare åtgärd föranleda, och detta är väl
icke något ovanligt att finna i betänkande!! vare sig från Lag-Utskottet
eller andra Utskott. Jag upprepar, att det således icke är bristen
på ett formuleradt förslag, utan bristen på något förslag: det är den
omständigheten, att motionären uttryckligen begärt, att Lag-Utskottet
skall afgifva ett förslag till förklaring, som finnes vara med lagens
ordalydelse och mening bäst förenlig, hvilket gjort, att majoriteten kommit
till det slut, som här föreligger. Och sedan det nu är upplyst af
den förste talaren, att regeringen redan tagit frågan om hand, synes
det mig icke vara någon risk, om Kammaren, hvilket jag påyrkar,
lemnar sitt bifall till det slut, hvartill Utskottet kommit.

Herr Gasslander: I 2 § af 1874 års banklag heter det: »delegare
i sådant bankbolag böra vara svenske medborgare, till antalet
minst trettio, och svare de, en för alla och alla för en, för uppfyllandet
af alla bankbolagets'' förbindelser. De kallas solidariska bolagsmän».
Nu har den talare, som först yttrade sig i denna fråga, sagt,
att det icke finnes någon form, under hvilken de enskilde bolagsmännen
kunna göras ansvarige för bolagets förbindelser. Genom den nyss
upplästa § i banklagen är det emellertid föreskrifvet, att bolagsmännen
för dessa förbindelser skola svara en för alla och alla för en,
och om formen stadgas tydligt och klart i 10 kap. 6 § Rättegångsbalken
i 1734 års lag, der det heter »bolagsman sökes der bolaget är».
Sålunda är det alldeles klart, att, om man mot en enskild bankdelegare
vill göra den solidariska ansvarigheten gällande, så skall han sökas, der
bolaget är. Motionären har sagt, att man icke vet hvad denna solidariska
ansvarighet egentligen betyder; och gifvet är, att, då frågan
om bankdelegarnes ansvarighet aldrig, så vidt jag vet, i vårt land
varit föremål för domstols pröfning, så kan man i det afseendet ej
hafva något prejudikat; men jag har mig bekant, att en allmänt er -

Torsdagen den 24 April, e. m.

N'':o 43,

känd auktoritet uttalat sig om betydelsen af den solidariska ansvarigheten
och hvad den i sjelfva verket innebär. Jag syftar härmed på
den gamla lagkomitén och jag tillåter mig hänvisa till de mycket utförliga
och fullständiga motiven till det af denna komité framlagda
förslag till handelsbalk. Detta förslag har sedermera undergått granskning
af den äldre lagberedningen, som afgaf sitt förslag år 1850 och
der upptagit alldeles samma åsigter, som af lagkomitén förut uttalats,
eller att bolagsman är gäldenär i samma bemärkelse som bolaget i
afseende på dess förbindelser. Dock har lagberedningen ansett lämpligt
föreslå en inskränkning i bolagsmännens solidariska ansvarighet,
så till vida att de solidariska bolagsmännen icke skulle vara skyldige
att svara för bolagets förbindelser, innan visadt blifvit, att bolaget vid
framstäldt kraf vägrat att betala; och derjemte tillägger lagberedningen
ett stadgande, att i händelse bolaget råkar i konkurs, skall det
anses som hade kraf skett. Lika med motionären anser jag, att det
hade varit af mycken vigt, om Utskottet hade yttrat sig om den föreslagna
lagförklaringen, och jag kan icke dela Utskottets uppfattning,
att här icke skulle föreligga något förslag till dylik förklaring. Då
motionären framlagt två olika meningar, som äro rådande, och hans
framställning går ut på, att endera af dessa måste vara den rätta, så
har han, enligt min uppfattning, dermed framlagt ett vilkorligt förslag;
och jag tror icke, att formerna vid riksdagen äro så stränga, att icke
ett Utskott skulle kunna upptaga ett vilkorligt förslag. Om dermed
något kunnat vinnas, skulle jag hafva instämt i motionärens yrkande
om återremiss, men då, med afseende på frågans utgång i Första Kammaren,
en återremiss nu icke skulle leda till något resultat, så skall
jag nöja mig med att hafva till protokollet uttalat min åsigt i frågan.

Öfverläggningen var slutad. Efter upptagande af de yrkanden, som
blifvit gjorda, gaf Herr Talmannen, enligt dem, propositioner å såväl
bifall som återremiss samt fann den förra propositionen hafva blifvit
med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes; och skedde i följd
deraf uppsättning, justering och anslag af en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad Lag-Utskottet hemstält i utlåtandet N:o 25,

röstar Ja;

Den det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren till Utskottet återförvisat samma utlåtande.

Voteringen, på öfligt sätt verkstad, utföll med 50 ja mot 66 nej;
hvadan beslut fattats enligt nej-propositionen.

Om lagförklaring
angående
solidariska
bankdelegares
ansvarighet.
(Forts.)

N:o 43.

Torsdagen den 24 April, e. m.

Om ändring i
skiftesstadgan.
(Forts.)

§ 8.

Företogs till afgörande Lag-Utskottets utlåtande N:o 26, i anledning
af väckt motion om ändring i gällande stadga om skiftesverket i
riket.

I Herr Fredrik Anderssons inom Andra Kammaren väckta motion,
N:o 90, var föreslaget, »att samfäld mark af hur litet omfång som
helst inom ett eller flera skifteslag, då den icke till gemensam nytta
för delegarne kan begagnas, må genom delning eller egoutbyte skiftas,
der minst l/3 af delegarne sådant önska».

Rörande denna motion hade Utskottet hemstält,

att densamma icke måtte af Riksdagen bifallas.

Enligt anteckning å utlåtandet, voro reservationer mot detsamma
inom Utskottet anmälda dels af Herr Magnus Jonsson (mot viss del
af motiveringen) och dels af Herrar Anders Persson, Smedberg och
Svensén.

Sedan Utskottets förslag blifvit uppläst, anförde motionären Herr
Fredrik Andersson: Då frågan redan fallit genom det beslut,
som fattats i Första Kammaren, så har jag icke tänkt framställa
något yrkande — men jag hyser likväl den förhoppning, att frågan
är af den beskaffenhet, att hon nog åter kommer att vakna
till lif.

Nödvändigheten af förändring eller tillägg i skiftesstadgan i det
syfte, min motion afser, tror jag nog skall erkännas af mången, och
några vidare talande skäl derför, än hvad jag i min motion i korthet
andragit, torde ej heller behöfvas.

Att författningen i afseende på sådan mark, som här är i fråga,
är tvetydig, lär ej kunna förnekas, det kan äfven synas af de olika
meningar, som uppstått inom Utskottet. Jag är äfven öfvertygad om,
att det slut, hvartill Utskottet kommit, är origtigt.

Utskottet har till grund för sitt afstyrkande åberopat § 3 i Kong!,
skiftesstadgan och derigenom ansett sådan allmän mark, hvarom nu är
fråga, vara likställig med enskifte och fastståldt eller laga skifte och
derföre icke velat bidraga till en rubbning, som kan vara sådan mark
tillerkänd. Jag kan icke gilla denna Utskottets mening. Ej heller kan
jag förstå, huru en mängd för visst ändamål afsätta allmänningar
kunna vara jemförliga med ett så kalladt enskifte. Jag har alltid
trott, att namnet enskifte uppkommit, då en egendom blifvit för en
egares räkning utlagd i ett skifte.

Huruvida de utskottsledamöter, som anmält sin reservation, understödt
min motion eller icke, har jag ingen kännedom om, men så
mycket vet jag, att de icke med sina röster bidragit till det fattade
beslutet. Under sådana förhållanden och då det synes, som om frågan
blifvit i Utskottet allt för knapphändigt behandlad, hade jag tänkt

Torsdagen den 24 April, e. in.

^:o 48.

framställa yrkande om återremiss, men, med anledning af Första Kammarens
redan fattade beslut, vill jag nu afstå derifrån.

Jag ber slutligen endast att få framställa en enkel fråga. Har
något skifte i allmänhet kunnat komma till stånd, om det stadgande i
författningen funnits, att alla skulle derom åsämjas? Härpå kan svaras
ett bestämdt nej. Jag har endast velat göra denna fråga, för att visa
det origtiga i Utskottets åsigt. Jag vill också på samma gång göra
Kammaren uppmärksam på, att ingen orättvisa eller rubbning i ett
redan förut faststäldt laga skifte är att befara genom den föreslagna
lagförändringen. Jag skulle också gerna kunnat inskränka den af mig
föreslagna ’/3 af delegarne till 2/3 deraf att ega vitsord till skiftande
af ifrågasatta samfälligheter, då det icke kunde befaras att någon våldsamhet
mot de öfrige beginges, och att i sä fall kunde blifva någon
möjlighet att få en rättvis fördelning af sådana platser att komma
till stånd; men så länge det nu förmenta stadgandet, att alla skola
derom åsämjas, står qvar, så kan någon fördelning ej komma i fråga.

Herr Eken man: Jag vill icke neka, att det är mycket vigtiga

skäl, soiu Lag-Utskottet anfört för sitt afstyrkande af den föreliggande
motionen. Men jag tror, å andra sidan, att ett vigtigt skäl finnes för
densamma, nemligen att den afser att tillgodose jordbrukets intresse;
och detta är ju ett skäl, som väl icke får anses ohållbart, i synnerhet
som här icke är fråga om att rubba sjelfva skiftet, utan blott att skifta
hvad som förut icke varit skiftadt. Dessa samfälligheter, som beröras
i motionen, äro af vida större betydelse, än man föreställer sig. Ty
förr i tiden, då större delen af dessa samfälligheter afsattes, hade man
rikligare tillgång på jord i förhållande till folkmängden än nu; och derföre
kunde man utan afsaknad afsätta och afsatte också verkligen vida
större områden, än som behöfdes. Jag tror med anledning häraf, att
det icke alltid är skäl att bibehålla dessa samfälligheter. Men i fråga om
tillämpningen anser jag, att man skulle på ett enklare sätt, än det af motionären
anvisade, komma till rätta med saken, om man nemligen i skiftesstadgan
införde det stadgande, att delegare af dylika samfälligheter
icke skulle vara af föreskrifterna i 3 och 6 paragraferna betaget att
genom klyfning i vederbörlig ordning få sin egolott i samfälligheten
från öfrige delegares lagligen utbruten, för såvidt sådant kunde ske
utan förnärmande af annans rätt.

Då imellertid frågan redan fallit inom Första Kammaren, kan det
icke falla mig in att framställa något yrkande. Jag har endast velat
till protokollet uttala min åsigt i ämnet.

Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Kammaren biföll Utskottets
hemställan.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Om ändring i
skiftesstadgan.
(Forts.)

Andra Kammarens Prot. 1879. N:o 43.

2Sr:o 43.

Torsdagen don 24 April, e. m.

§ 10.

På förslag af Herr Berg, beslöts att Lag-Utskottets utlåtande N:o
27, med förslag till lag om dikning och annan afledning af vatten, skulle
till afgörande förekomma först i det sammanträde, som komme att
hållas näst efter Tisdagen den 29 i denna månad.

§ Il Herr

B. Martin anmäldes för närvarande vara af sjukdom förhindrad
att lemna sin bostad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. V* 12 på natten.

In fidein

It. A. Kolmodin.

Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1879.