RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1879:37

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1879. Andra Kammaren. N:o 37.

Torsdagen den 17 April.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen hållna sammanträde.

§ 1.

Föredrogs Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts utlåtande Ans- begäran
N:o 8 (i samlingen N:o 18), i anledning af väckt motion om aflåtande0™/orsl^a.1,11
af underdånig skrifvelse angående utarbetande och framläggande för’!2/ arm n,n3''
nästa Riksdag af förslag till ny härordning.

Utskottet hade hemstält:

att berörda motion, som afgifvits af Herr J. Andersson i Tenhult
(motionen N:o 46), icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Motionären Herr J. Andersson, hvilken i egenskap af utskottsledamot
låtit bifoga utlåtandet''en motiverad reservation, anförde: De
skäl, jag trott verka till fördel för motionens syfte, har jag framhållit
så godt jag kunnat dels i sjelfva motionen och dels i den reservation,
jag bifogat Utskottets betänkande; hvarför det således nu endast återstår
mig att yrka bifall till min motion.

Vidare yttrades ej. Efter det Herr Talmannen framstält propositioner
såväl på bifall till Utskottets hemställan som ock på motionärens
yrkande, blef Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.

§ 2.

Till behandling förekom Stats-Utskottets utlåtande N:o 10 l/2 angående
regleringen af en del utgifter under riksstatens Fjerde kufvudtitel.

Punkten 1.

Utskottet hade i denna punkt utlåtit sig dels öfver Kongl. Maj:tsuJl
framställning om beviljande af en förhöjning med 388,000 kronor
anslaget till indelta arméns och Vermlands fåltjägarecorps’ vapen- öfninyar.

Andra Kammarens Prot. 1879. N:o 37. 1

N:o 37. 2

Torsdagen den 17 April, e. m.

Om anslag till öfningar, att under år 1880 på extra stat utgå, dels öfver Herrar H.
mdevåpen-^‘Halldins och Olof Anderssons i Lyckorna inom Andra Kammaren
öfningar. väckta motioner, Nås 22 och 96, i livilka var föreslaget, att indelta
(Ports.) arméns öfningar nästa år måtte inställas och således så väl det nuvarande
anslaget, i den förra motionen upptaget till 1,319,000 kronor,
i den senare till 1,322,300 kronor, som den för året begärda förhöjningen,
388,000 kronor, åt statsverket besparas, dels ock öfver det i
Herr Carl Anders Larssons likaledes inom Andra Kammaren afgifna
motion N:o 24 förekommande yrkande, att förslaget om anvisande af
sistnämnda anslagsbelopp måtte afslås.

Och hade Utskottet hemstält:

»a) att den för år 1880 på extra stat äskade förhöjningen i anslaget
till indelta arméns och Vermlands fält]ägarecorps’ vapenöfningar icke
må af Riksdagen beviljas;

b) att Herrar H. Halldins och Olof Anderssons ofvan omförmälda
förslag icke må till någon vidare Riksdagens åtgärd föranleda, än att
Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t
taga i öfvervägande, huruvida ej indelta arméns och Vermlands fäitjägarecorps’
vapenöfningar under innevarande eller nästkommande år
eller till någon del under hvartdera af dessa år skulle utan väsentlig
olägenhet kunna i den mån inskränkas, att någon betydligare besparing
i det för nämnda ändamål anvisade ordinarie anslag kunde vara att
emotse och hvilken besparing kunde komma statsverket till godo».

I afseende å mom. b voro reservationer inom Utskottet anmälda dels

af Herrar F. Hederstjerna, Grefve A. Mörner, Grefve S.
Lagerberg och F. von Strolärch (mot den af Utskottet begagnade
motivering);

och dels af Herrar O. B. Olsson, Sven Nilsson i Efveröd, Ola
Andersson i Burlöf, Carl Anders Larsson och Nils Petersson, hvilka
afgifvit ett så lydande yttrande: »Ehuru det mål, hvilket för handen

varande förhallanden manat alla Utskottets ledamöter att eftersträfva
(nemligen en sådan tillfällig besparing i detta anslag, som utan synnerlig
olägenhet för bibehållande af arméns krigsduglighet torde kunna
göras), både kan och sannolikt också skall vinnas på det sätt Utskottet
föreslagit, och således denna besparing i alla fall komma statsverket
till godo, hade vi dock ansett densamma helst böra åvägabringas
pa det sätt, att en större del af detta anslag, eller oen million kronor,
icke hade behöft uti staten för nästa år upptagas. Återstoden 322,300
kronor är, enligt
hållande åt rekrytutbildningen i vanlig ordning».

feedan föredragning skett af Utskottets hemställan i mom. a,
yttrade

Herr Hedin: Till eu böljan tillåter jag mig vördsamt hemställa
till Herr Talmannen, om icke båda afdelningarne under den föredragna

o o

Torsdagen den 17 April, e. m.

3 5:o 37.

punkten kunde få samfäldt diskuteras, med förbehåll, att sedan å Om anslag till
hvardera af dessa afdelningar litt. a och b särskildt framställes proJndeita arméns
position.

Denna framställning bifölls, i följd hvaraf Utskottets förslag i
mom. b nu jemväl upplästes; och lemnades ordet derefter ånyo till

vapen öfningar.

(Forts.)

Herr Hedin, som då anförde: Herr Talman! Vid alla meningsskiljaktigheter
för öfrigt angående vårt försvarsväsens framtid synes
det mig, att man borde kunna vara ense derom, att vi, i afbidan på
något nytt och bättre, böra vidmakthålla det försvar, vi nu ega, och
väl äfven utveckla detsamma till större tjensteduglighet, i den mån
sådant låter sig göra, utan att föregripa den stora frågan om en ny
härordning. Det synes mig också, att sådan har Riksdagens åsigt
varit och sådan Riksdagens afsigt intill nu, intill år 1879. Ty ehuru
frågan om ombildning af landets landtförsvar stått på dagordningen
sedan år 1867, har dock Riksdagen gång efter annan beviljat anslagsförhöjningar,
afsedda att utveckla den armés tjenstbarhet, som landet
för närvarande eger. Först i år synas mig spår visa sig till tanke
på rent af en tillbakagång. Den röjer sig dels i det förslag till beslut,
som nu föreligger från Stats-Utskottet, dels i den förut behandlade
frågan om skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande inskränkning i indelta
arméns vapenöfningar.

Jag sade, att Riksdagen tillförene, intill detta år, synts hylla den
åsigten, att vårt nuvarande försvar borde upprätthållas och, i den mån
sådant kunde ske, utvecklas, intill dess man förenat sig om att sätta
något nytt och bättre i stället, och jag skall säga, på hvilka omständigheter
jag stöder mitt antagande, att detta allt igenom varit Riksdagens
åsigt intill detta år. I Bil. N:o 3 a till Kongl. Maj:ts statsverksproposition
år 1875 refereras ett memorial från Arméförvaltningens
intendents-departement, hvari redogöres för de förhöjningar
Riksdagen under de då sistförflutna tio åren hade beviljat i anslaget
.för indelta arméns och Vermlands fältjägarecorps’ vapenöfningar. Åf
denna redogörelse framgår, att denna förhöjningssumma, som uppgått
till 445,000 riksdaler, eller kanske rättare 431,600 riksdaler — ty det
återstående beloppet utgjorde blott en öfverflyttning från en post till
en annan —- att, säger jag, denna förhöjningssumma varit afsedd, dels
och till en mindre del att förbättra soldatens underhåll, dels och till
större delen att utsträcka vapenöfningarne. Sådan har Riksdagens
afsigt med de gång efter annan beviljade förhöjningar ne i det ifrågavarande
anslaget varit. Men då man på samma gång icke beräknat
någon förhöjning, som skulle utgöra en motvigt mot de stegrade pris
på lifsförnödenheter och annat, som ingår i mötesbehofven, blef följden
den, att den utsträckning i vapenöfningarne, Kongl. Maj:t och Riksdagen
afsett med förhöjningen i detta anslag, icke till fullo kunde ega
rum, så att, såsom redan citerade Kongl. propositionen till 1875 års
riksdag upplyser, under loppet af åtta år endast tre gånger fälttjenstöfningar
kunnat ega rum med trupper af olika vapenslag. De stegrade
prisen på förnödenheter till mötena hade således inkräktat på
den del af anslaget, som var afsedd till öfningarnes utsträckning. Vid

N:o 37. 4

Torsdagen den 17 April, e. m.

Om anslag till sådana förhållanden var det i full konseqvens med Riksdagens uttalade
indelta amens^sigt, som Kongl. Maj:t vid 1875 års riksdag begärde en ytterliöfniTar
gare förhöjning af ifrågavarande öfningsanslag, som skulle mot(Forts)
svara de stegrade prisen och sätta Kongl. Maj:t i stånd att utföra öfningarne
till den utsträckning, hvilken Riksdagen sjelf i öfverensstämmelse
med Kongl. Maj:t ansett önskvärd. Riksdagen behöfde
emellertid, såsom i slika fall icke sällan inträffar, någon betänketid,
och den år 1875 begärda anslagsförhöjningen afslogs det året och
likaså derpå följande år 1876. Men oaktadt dessa båda afslag förklarade
år 1877 den dåvarande Herr Krigsministern till statsrådsprotokollet,
såsom orden lydde, att han ansåg det vara sin »oafvisliga pligt»
att tillstyrka Kongl. Maj:t att för tredje gången begära en anslagsförhöjning,
»emedan», såsom det vidare heter i Herr Krigsministerns
anförande till statsrådsprotokollet, »öfningsanslagets otillräcklighet medförde
en minskning i öfningarne, som måste verka en högst betydlig
nedsättning i arméns tjensteduglighet». Kongl. Maj:t begärde också
år 1877 för tredje gången den redan åren 1875 och 1876 ifrågasatta
förhöjningen af detta anslag och Riksdagen beviljade densamma, ehuru
på extra stat. Nu förtjenar ihågkommas, i hvilka ordalag 1877 års
Riksdag, således för två år sedan, gaf Kongl. Maj:t tillkänna sitt bifall
till Kongl. Maj:ts proposition. Riksdagen skref nemligen till Kongl.
Maj:t, att den beviljat det begärda anslaget, »emedan det för arméns
tjensteduglighet oundgängligen vore af nöden, att de årliga öfningarne
måtte utföras på det sätt och i det omfång, som vid öfningsanslagets
bestämmande varit afsedt». Hvad har väl sedan dess under de förflutna
tvenne åren mellankommit, som varit egnadt att rubba den
åsigt, Riksdagen år 1877 uttalade och hvilken åsigt Riksdagen naturligtvis
vidhöll år 1878, efter som Riksdagen då förnyade beviljandet
— äfven då på extra stat — af dessa 888,000 kronor? Kan man
verkligen på fullt allvar föreställa sig, att på ett eller två år prisen
fallit så mycket, att, om detta anslag indroges, arméns öfningar skulle,
på sätt Stats-Utskottet uttryckt sig, kunna fortgå utan någon »väsentlig
rubbning i planen» ■—■ fortgå i den hittills varande utsträckningen,
ehuru man med en fjerdedel eller en femtedel minskar hela det för
dessa öfningar afsedda belopp — jag menar det ordinarie och extra
anslaget tillsammantagna? Det är ju omöjligt! Stats-U tskottet hade
äfven i sjelfva verket bort förutse, att, om en sådan indragning nu
sker, den deraf föranledda rubbning i planen för arméns öfningar måste
blifva ganska väsentlig.

Jag tillåter mig vidare påpeka, att den ifrågavarande summan,
388,000 kronor, den skulle Kongl. Maj:t nu kunna utan Riksdagens
hörande hafva haft till sitt förfogande, om Kongl. Maj:ts — i fall jag
får begagna detta uttryck — budgetspolitib varit mindre lojal och
mindre förtroendefull mot Riksdagen. Kongl. Maj:t har nemligen åren
1877, 1878 och 1879 gifvit Riksdagen anvisning på att för statsregleringen
använda besparingar på fjerde hufvudtiteln till belopp, som
sammanlagda uppgå till just den summa, hvarom nu är tal. Kongl.
Maj:t har gifvit sådana anvisningar, 1877 på icke mindre än 200,000
kronor af anslaget för indelta arméns befäls aflöning, likaså följande
år på 132,000 kronor af samma anslag, i båda fallen för vissa bygg -

Torsdagen den 17 April, e. m.

5 N:o 37.

nadsbehof, samt detta år för anskaffande af fältartillerimateriel, pk Om anslag till
56,000 till 57,000 kronor å liufvudtitelns allmänna besparingar, hvilket''”de^“ “™u''ns
sammanlagdt gör 388,000 kronor eller något deröfver. Jag erinrar öJ“fngcir.
vidare derom, att de anslag, hvilka Kongl. Maj:t åren 1877 och 1878 (Fortg.)
gaf Riksdagen anvisning att taga och disponera, och livilka uppgingo
till ett så betydande belopp, som jag nyss nämnt, anvisades å ett anslag,
som med undantag af den mycket ringa summan af 28,000 kronor,
var ett så kalladt »fast» eller allmänt ordinarie anslag, på kvilket
följaktligen behållningarne, efter hittills orubbade regler, kunnat öfvergå
till de allmänna besparingarne för att af Kongl. Maj:t inom
hufvudtiteln disponeras.

Det är obestridligt, att Riksdagens finansiella makt faktiskt ökats
under den tid den nya riksdagsordningen varit gällande. — Jäg vore
väl den siste, som skulle beklaga detta; men jag kan å andra sidan
icke tillbakahålla den anmärkning, att Riksdagen häraf bör föranlåtas
att begagna denna sin formella rätt med den varsamhet, att man icke
gifver lastarenom rum för en anmärkning, som är vorden anförd mera
än en gång. Särskildt sades många gånger, då fråga var om öfverlemnande
af indelta arméns medelstillgångar till statsverket, att Kongl.

Maj:t hade förfarit oklokt, då Kongl. Maj:t afstått från tryggade ekonomiska
tillgångar för att till ersättning taga budgetssummor, som
kunna strykas genom gemensam votering. Man har uttalat dessa farhågor
flera gånger; man har uttalat dem vid andra tillfällen, då det
varit fråga om fonder, som förut stått till Kongl. Maj:ts disposition,
och man kan komma att upprepa detsamma med anledning, af Kongl.

Maj:ts förtroendefulla förfaringssätt i afseende på besparingar, som
Kongl. Maj:t haft full formel rätt att förfoga öfver.

Stats-Utskottet har nu icke stannat vid att endast föreslå indragning
af den på extra stat 1877 beviljade förhöjning i öfningsanslaget,
utan Stats-Utskottet har till åtminstone min stora ledsnad gått ett
betydligt steg längre genom sitt skrifvelseförslag, der det afser en inskränkning
i utgifterna på det ordinarie anslaget. Jag hemställer
vördsamt, huruvida den förhoppning, som i skrifvelseförslaget finnes
indirekt uttryckt, att Kongl. Maj:t skall lyssna till sådana framställningar
från Riksdagens sida, låter förena sig med samma Stats-Utskotts
förmodan, att genom indragning af det på extra stat uppförda
anslaget icke någon väsentlig rubbning i öfningarne skulle komma att
ega rum. Stats-Utskottet måste hafva sagt sig sjelf!, att en sådan
rubbning måste inträffa redan i följd af det extra anslagets indragning,

samt derutöfver i mycket hög grad, om det på ordinarie stat uppförda

anslaget minskades. I hvad mån har Utskottet vidare kunnat föreställa
sig, att Kongl. Maj:t skalL finna med sin pligt förenligt att

vidtaga en åtgärd, som, åtminstone enligt mångas öfvertygelse, är så
betänklig för vårt försvars tjenstbarhet? Har man väl kunnat föreställa
sig, att Herr Krigsministern kunnat till den grad ändra åsigter
och öfvertygelse, sedan han den 8 Januari detta år inför Kongl. Maj:t
föredrog förslag till propositionen om utgifterna på fjerde hufvudtiteln
och då Herr Krigsministern fann nödigt begära icke blott det ordinarie
anslaget, utan äfven den på extra stat beviljade förhöjningen? Eller
har man kunnat tänka sig, att en sådan rubbning i åsigter och öfver -

iS :o 37. 6

Torsdagen den 17 April, e. m.

Om anslag till tygelse inträffat, sedan Herr Krigsministern den 3 sistlidne Mars pa
mdel*“ “™“sdetta ruin förklarade sig hysa den öfvertygelse, att alla de fjerde
dufning av. hufvudtitelns behof, som blifvit för Riksdagen anmälda, voro af syn(Ports.
) ner lig vigt? Har man antagit någon så kallad under Riksdagens lopp
»inträffad händelse», som skulle »omedelbarligen föranledt» eu sådan
åsigternas hastiga förändring, en öfvergång från svart till hvitt? Om
ett sådant antagande skulle befinnas grundadt, då vågar jag för min
del förutsäga, att den tid icke skall vara långt aflägsen, då man i betraktande
af en sådan vacklan skall komma att, vid bedömande af
ansvaret för vårt försvarsverks skick, omkasta rolfördelningen, den
rolfördelning enligt hvilken man nu skyller på Riksdagen och låter
Kongl. Maj:t gå fri.

Jag skall tills vidare icke framställa något yrkande.

Herr Key: Om det ärende, som nu föreligger till behandling,
har redan på förhand blifvit mycket taladt och mycket skrifvet; det
har varit föremål för många rykten och gissningar, många tydningar
och misstydningar. Att det har rådt tveksamhet och att m eu in garn e
varit delade, detta åtminstone är sant.

_ Men om också åsigterna rörande nu ifrågavarande öfningsanslag
varit skiljaktiga, vågar jag likväl försäkra den siste ärade talaren, att
i Stats-Utskottet icke rådt någon tvekan derom, att ju icke indelta
arméns vapenöfningar för ett eller annat år utan skada kunde inställas.
Jag hade trott, att den ärade talaren såsom ledamot af »Värnepligtens
Vänner», borde gifva Stats-Utskottet sitt erkännande derför,
att Stats-Utskottet snarare tänkt sig en nedsättning i indelta arméns
ordinarie öfningsanslag än att ifrågasätta någon dylik förminskning
af beväringsmanskapets vapenöfningsanslag, och icke alls tänkt sig att
något afbrott i rekryt- och underbefälsskolorna bör ifrågakomma. Men
om Stats-Utskottet ansett, att ett eller annat års indragning af regementsmötena
för indelta armén utan svårighet kunde ega rum,
månne man verkligen dervid bör fästa någon så stor vigt, att det
blott derför vore skäl att, såsom den siste talaren gjorde, i fall jag
icke hörde orätt, smått fundera på, om icke Riksdagens, rätt att förfoga
om öfningsanslagen till armén skulle ifrågasättas.

Under konungarno Carl XIV Johans och Oscar I:s tid höllos, såsom
vi alla veta, alldeles icke årliga regementsmöten, utan de förekommo
före 1860 års riksdag endast hvartannat eller hvart tredje år,
och dertill varade de blott 14 dagar, nu räcka de i 20 dagar; ännu
så nyligen som år 1868 instäldes indelta arméns vapenöfningar, utan
att jag hört att detta i någon väsentlig mån skall hafva menligt inverkat
på den gamla patriarkaliska krigarestam, som omvexlande med
jordbruksbestyren haft tillfälle att i lugnt och sakta mak öfva ett och
samma under loppet af 20—30 år.

Sedan jag i förbigående velat påpeka detta förhållande, ber jag
att få återkomma till hvad jag nämnde i början, att nemligen inom
Stats-Utskottet stor tveksamhet varit rådande i den föreliggande frågan
och att meningarne varit mycket delade. I den mån tiden fortgått,
har denna tveksamhet tilltagit, och om något bevis för ett allmänt
kandi faktum behöfver anföras, må ett sådant kunna finnas ej blott

Torsdagen den 17 April, e. m.

7 Jf:o 37.

deri, att detta ärende tvenne gånger varit återremitteradt från Utskot- Om anslag ull
tet till afdelningen, utan äfven att frågan blef utbruten från fjerdeiK<w<n arm™s
hufvudtiteln, dit den egentligen liörer. Fjerde hufvudtiteln debatte- öfrängar
rades i Kamrarne redan den 5 Mars och vi skrifva i dag den 17 April. (Forts)
Jag upprepar, att tveksamheten tilltog ju längre tiden framskred och
ju mera densamma trädde inför oss med sitt bistra allvar. Ä ena
sidan har man ansett det vara en pligt att icke gifva ökade anledningar
till meningsbrytningar och söndringar statsmakterna emellan, hvilka
vore dubbelt farliga och beklagliga i en brydsam tid, sådan som den
närvarande, då samverkan och endrägt så väl behöfvas, men å andra
sidan var det också en skyldighet, att icke onödigtvis falla undan, om
denna undfallenhet skulle kunna misstydas såsom en eftergift i Riksdagens
sjelfbeskattningsrätt, och om denna eftergifvenhet skulle medföra
en nödvändighet af betydligt ökade skatter.

Jag vill no återkomma till hvad. jag häntydde på, nemligen frågan
om Riksdagens rätt att göra indragningar å de ordinarie anslagen;
tv — det kunna vi ju säga rent ut — detta har icke minst legat under
uti denna fråga och har också i dag på förmiddagen varit på tal
i Medkammaren, hvilken dervid måhända till någon del af denna anledning
ansett sig böra ogilla Stats-Utskottets motivering. Sålunda
är det icke utan skäl, som man tvekat, innan man velat i ena fallet
taga och i det andra underlåta att taga steget fullt ut.

Fordom fans, såsom vi veta, ingen skilnad mellan ordinarie och
extra ordinarie utgiftsstat. Man visste intet derom, och ännu i denna
dag känner grundlagen icke till någon sådan skilnad. Hans Excellens
Herr Statsministern, som står i spetsen för den nuvarande konseljen,
har flera gånger uttalat en åsigt liknande den, jag i detta ärende vågar
hysa. Sålunda yttrade Hans Excellens vid 1869 års riksdag följande
ord, hvilka återfinnas i Första Kammarens protokoll, första deleu,
sid. 453: »då ordinarie statsreglering icke finnes omnämnd i grundlagen,
anser jag det icke kunna bevisas, att det förbud grundlagen
må anses innefatta för Riksdagen att indraga eller nedsätta vissa anslag,
gäller alla dem, som finnas å ordinarie stat uppförda. Detta
kan vara beroende af hvarje anslags natur, och jag kan derföre föreställa
mig, att på ordinarie stat kunnat uppflyttas anslag, för hvilkas
indragning i grundlagen icke finnes något hinder, likasom att ett
eller annat extra ordinarie anslag är af den natur, att jag icke vill
medgifva Riksdagen rätt att indraga det. Men just derföre, att någon
gräns härför i grundlagen icke blifvit uppdragen, har man bestämt
densamma genom ett slags kompromiss». Vid tvenne andra tillfällen,
nemligen vid 1869 och 1876 årens riksdagar, har Hans Excellens jemväl
i denna Kammare gjort ungefärligen enahanda uttalanden.

Kong], Maj:t synes också i sina statsverkspropositioner hafva följt
den grundsatsen, att frågan om ordinarie och extra ordinarie anslagens
natur icke är oafgjord. Man behöfver, för att finna detta, blott gå
igenom budgeten för de tvenne senaste åren 1876—1878. Yi finna
då, att Kongl. Maj:t år 1876 äskat en förhöjning i de ordinarie anslagen
på fjerde hufvudtiteln med 1,797,200 kronor. Härutaf blef af
Riksdagen beviljadt ett belopp af 773,800 kronor. Följande år föreslog
Kongl. Maj:t en tillökning i ordinarie anslaget med 6,440,300 kronor

N:0 37. 8

Torsdagen den 17 April, e, m.

Om anslag nu och Riksdagen beviljade 2,27(1,500 kronor. Och slutligen år 1878 hemmdel‘v“„“™rasstälde
Kongl. Maj:t om en förhöjning i meranämnda anslag med
öfningar. 800,500 kronor, hvaraf Riksdagen beviljade 460,390 kronor. Nu i år
(Forts.) har. K°ngl. Maj:t föreslagit en tillökning å fjerde hufvudtiteln på ordinarie
stat af 310,390, alltså en tillökning under endast 3 år af öfver
3 I/2 millioner årligen. Vid sådant förhållande frågar jag: kan
man val tänka sig att Kongl. Maj:t rimligtvis kunnat inom sä kort tid
föreslå sa stora belopp och Riksdagen inom så kort tid rimligtvis bevilja
sa stora belopp, om man å någondera hållet ens ett ögonblick
kunnat tänka sig denna fråga oafgjord; kan man väl tänka sig, att
Riksdagen åtminstone skulle vilja undandraga från sin pröfningsrätt,
hel och odelad, så ofantliga belopp och dessa blott på en enda af hufvudtitlarne?
Nej — visserligen icke. Frågan måste således anses
fullkomligt afgjord, och detta icke blott på de öfriga hufvudtitlarne,
der indragningar å de ordinarie anslagen längesedan opåtaldt egt rum,
utan äfven på denna ömtåliga fjerde hufvudtitel, och jag ville önska,
att denna^ fråga vore afgjord för alltid, på det att icke, så snart man
vill gå från teori till praktik och tillämpa den rätt, som teoretiskt erkännes,
man skall ånyo helt oförmodadt mötas af advokatoriska protester.
En annan sak blir: när bör Riksdagen begagna denna sin rätt
och när icke? _ Jag vill kanske medgifva, att det icke nu är något
rätt lämpligt tillfälle att Riksdagen utöfvar denna
ensidigt, emedan det under nuvarande förhållanden måhända är klokare
att icke öka ämnena till söndring, och. ej heller onödigtvis tillgripa
några mera kraftiga medel, om samma mål på ett lenare sätt
kan vinnas.

Det är ur denna synpunkt och med denna uppfattning, som jag
här och nu vågar hänvända mig till Hans Excellens Herr Statsministern
med en vördsam anhållan, att Hans Excellens ville behaga besvara
följande fråga: är Kongl. Maj:ts regering allvarligen betänkt
att än vidare och på sätt redan i mindre mån skett minska utgifterna
till indelta arméns vapenöfningar för innevarande år samt
vidtaga en dylik åtgärd i ännu större omfattning äfven för år 1880?
Derest Kongl. Maj:ts regering icke anser sig kunna eller vilja härpå
lemna ett bestämdt svar, och Kammaren under sådant förhållande
sjelf skulle besluta en önskvärd större minskning i det för 1880
äskade anslag till indelta arméns och Vermlands fältjägarecorps'' vapenöfningar,
anser Kongl: Maj:ts regering ett så beskaffadt beslut för
sig innebära ett personligt misstroendevotum?

Jag skulle stanna i tacksam förbindelse, om Hans Excellens härpå
behagade lemna svar.

Jag ..har endast några få ord att ytterligare tillägga. Hvad man
än må säga .— jag vågar försäkra, att åtminstone mitt skäl och anledningen
^för mig att framställa detta spörsmål är känslan af den
pligt jag såsom folkrepresentant eger att under en tid af oerhördt ekonomiskt
tryck, sådan som den närvarande, och på den plats i Statsutskottet,
dit Kammarens förtroende insatt mig, söka i mån af mina
krafter och min förmåga medverka till nödiga besparingar för att undvika
alltför stor, ny skatteförhöjning, särdeles som det ej kan vara för
någon obekant, att nästa års statsbrist blir ännu större än den nuva -

Torsdagen den 17 April, e. m.

9 X:o 37.

rande. Jag kan försäkra, att folkets blickar så vaket och så lifligt äro Om anslag till
fastade på Riksdagens åtgörande i dessa dagar och i dessa störa för-mdel^ a™ins
hållanden, att jag vågar uttala, och detta utan att behöfva befara, det öfningar.
jag vid hemkomsten till min ort eller vid besök i andra trakter af (]<''01-ts.)
''vårt land skall jäfvas, att folkets tacksamhet skall följa den regering,
som, oberoende af hvad som ur synpunkten af kanske någon militärlyx
i fråga om lustläger och öfningar kan vara önskvärd!;, verkligen
vill se till hvad som häri kan inbesparas och vidtager kraftiga åtgärder
i sådant syfte, icke nödtvunget, utan frimodigt och med gladt
hjerta.

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Ge er: Herr

Talman! Mine Herrar! Efter de erkännanden från alla sidor, som
här under många år uttalats om otillräckligheten af vår nuvarande
armé, såväl i anseende till manskapets antal som dess öfning och efter
de allvarliga försök, som från olika håll blifvit gjorda att med högst
betydligt ökade kostnader söka afhjelpa dessa brister, är det onekligen,
såsom den förste talaren anmärkte, eu egendomlig företeelse, att nu
höra ifrågasättas, att det ordinarie anslaget till de vanliga fredsöfningarne
för vår lilla armé, hvilket anslag dessutom för de senaste åren
visat sig så otillräckligt, att det måst förstärkas med ett icke obetydligt
extra anslag, nu skulle undergå en större minskning, visserligen,
såsom det antyddes af den siste talaren, endast för 1880, men på ett
sätt, som kan innebära vida mera, då ju här är fråga om att nedsätta
ett ordinarie anslag, om hvars återuppbringande till det gamla belop- .
pet ingen säkerhet lärer kunna gifvas.

För en så utomordentlig åtgärd åberopas nu nödvändigheten af
att göra besparingar till följd af den tryckta ekonomiska ställningen i
vårt land. Det vare långt från mig att förneka _ denna och Kongl.

Maj:t har också med afseende derpå redan vidtagit åtgärder till inskränkning
i kostnaden för den indelta arméns vapenöfningar under
innevarande år, hvarigenom med säkerhet bör besparas hela det extra
anslag, som dertill är anvisadt till belopp af 388,000 kronor, och sannolikt
något derutöfver på det ordinarie anslaget.

Jag vill icke heller förneka, att ställningen nästa år kan blifva
sådan, att någon inställning eller inskränkning af regementsmötena
för indelta armén kan af sådan anledning komma att påkallas, och jag
föreställer mig, att regeringen i sådant fall skall lyssna till omständigheternas
kraf, likasom jag är förvissad, att, om Riksdagen uttalar eu
sådan önskan, som Stats-Utskottet föreslagit, regeringen skall derå
fästa allt det afseende, som den anser sig utan skada kunna göra.

Men jag kan icke medgifva, att sådana förhållanden redan hafva inträdt,
hvilka bjuda, att ett ovilkorligt beslut härom redan nu fattas.

Ingen kan ännu med säkerhet bedöma, hurudan ställningen nästa år
skall blifva, och detta gäller icke blott om den finansiella ställningen,
utan ännu mera om den politiska. Pröfningen af denna fråga torde,
när tiden derför är inne, böra öfverlemnas åt regeringen och allra
minst företagas af Riksdagen ensam. Grundlagen gifver nemligen icke
endast Konungen rådighet öfver armén, utan har också förklarat att
indelningsverket skall orubbadt bibehållas, intilldess detsamma varder

N:o 37. 10

Torsdagen den 17 April, e. m.

Om anslag till af Konung och Riksdag gemensamt upphäfdt, eller ändradt. Men
miMia armeiis]mektek0ntrakten och de angående indelningsverket utfärdade författvfningar.
Diugar ålägga rust- och rotehållare såsom en skyldighet att underpris.
) hålla soldaten under de årliga mötena, och denna skyldighet är icke
upphäfd, utan endast suspenderad för så lång tid, som Riksdagen ersätter
densamma genom ett statsanslag.

Sedan nemligen år 1830 regeringen träffat den öfverenskommelsen
med rust- och rotehållarne, att för hvarje rote skulle under femton år
betalas ett bidrag af 7 rdr banko, hvaremot regeringen skulle åtaga
sig manskapets underhåll på mötena, så öfvertog 1840 års Riksdag till
lättnad för rust- och rotehållarne denna skyldighet och uppförde på
riksstat.en ett anslag, som svarade mot det belopp, hvartill rust- och
rotehållarnes bidrag uppgick.

Vid anmälan härom till Kongl. Magt och begäran om Kongl.
Maj:ts godkännande af Riksdagens beslut, yttrade Rikets Ständer i
skrifvelse af den 30 December 1840 följande:

»Då enligt gällande stadganden tillgångarna för indelta arméns
exercis äro på indelningsverket grundade och Eders Kong]. Maj:t således,
oberoende af särskilda anslags beviljande, är i tillfälle att armén
till vapenöfning^ sammandraga, hafva Rikets Ständer, till undanrödjande
af de betänkligheter, hvilka under sådant förhållande möjligen
skulle kunna uppstå vid införandet af ifrågavarande förändring, funnit
sig böra dervid fästa det vilkor, att, derest Rikets Ständer vid en blifvande
riksdag skulle borttaga det nu bestämda möteskostnadsanslaget,
eller detsamma nedsätta under omförmälda belopp, Eders Kongl. Maj:t
då må vara oförhindrad att, i stället för samma anslag, fordra uppfyllandet
af de skyldigheter, som i afseende å manskapets transporterande
till och underhåll vid möten, enligt indelningsverk och knektekontrakt
jemte öfriga gällande författningar, vederbörande åligga».

I öfverensstämmelse härmed utfärdades också år 1841 eu Kongl.
kungörelse, som intog detta af Riksdagen medgifna förbehåll.

Vid 1856 års riksdag anmälde Kongl. Maj:t för Riksdagen, att det
för indelta arméns vapenöfningar uppförda anslag visat sig alldeles
otillräckligt, så att mötena måst dels helt och hållet inställas och dels
betydligt förkortas; att detta icke vore förenligt med vidmakthållande
af indelta arméns tjenstbarhet, utan att viss tid för mötena måste bestämmas,
hvilka icke under vanliga förhållanden kunde minskas. Dessa
tider angåfvos äfven och äro, som jag tror, alldeles öfverensstämmande
med de stadganden, som. ännu gälla i afseende å våra regemeuts-,
befäls-, korporal- m. fl. möten.

1 en skrifvelse af den 27 Januari 1858, deri Rikets Ständer afgåfvo
svar på denna Kongl. Maj:ts framställning, yttrade Ständerna
följande:

»Rikets Ständer hafva derföre ansett det vara af högsta vigt att,
genom ökadt, anslag, tillfälle beredes att ordna arméns vapenöfningar
på ett sätt, som kan göra denna armé till en verklig och öfvad stam.
t detta afseende hafva Rikets Ständer dessutom tagit i betraktande
att, när den rust- eller rotehållaren af ålder åliggande skyldigheten
att under mötena underhålla den indelta ryttaren eller soldaten vid
1840—1841 årens riksdag helt och hållet öfvertogs af kronan, samt

Torsdagen den 17 April, e. in.

11 N:o 37.

ett bestämdt anslag för indelta arméns vapenöfningar å Fjerde Huf-Om anslag till
vudtiteln uppfördes, staten derigenom jemväl iklädde sig förbindelsen''”**® armens
att gifva armén den öfning, som erfordras». efnfngär

Vid denna riksdag uppfördes också såsom förslagsanslag ett be- (forts.)
lopp af 596,000 rdr rmt till indelta arméns vapenöfningar. Vid 1859—

1860 årens riksdag förvandlades visserligen detta förslagsanslag till
ett reservationsanslag, men det höjdes också på samma gång till det
belopp, som kostnaden utgjort för hållande af möten under den tid,
som 1856 års riksdag i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslag
uttryckligen godkänt såsom erforderlig. Sedermera bär, på sätt den
förste talaren upplyste, detta belopp blifvit vid många tillfällen förhöjdt,
till största delen likväl under senare tider, dels genom öfverföring
dit från andra anslag, dels genom inrättande af underbefälsskolor,
dels ock genom en förbättrad utspisning af såväl manskap som
underbefäl. Riksdagen bär således hittills städse erkänt och tillgodosett
Kongl. Majd® på grundlag och indelningsverk grundade rätt att
sammandraga den indelta armén till årliga öfningsmöten. En af Riksdagen
nu ensidigt företagen nedsättning af ifrågavarande anslag till
indelta arméns vapenöfningar skulle afse att hindra Kongl. Maj:t att
åtminstone för någon tid utöfva denna rätt. Jag har svårt att tro,
att Kammaren vill medverka till ett sådant missgrepp. Om Riksdagen
emellertid skulle fatta ett sådant beslut, har Kongl. Maj:t sin handlingsfrihet
sig förbehållen. Men för egen del skulle jag visserligen
anse ett sådant beslut för ett bevis, att de, som nu föra Regeringens
talan inför Riksdagen, icke förmått att, såsom sig bort, häfda Regeringens
ställning och värdighet, och efter denna uppfattning skall jag
rätta mitt handlingssätt.

Herr Hedin: Herr Talman! Jag nödgas anhålla om ordet för

att rätta det missförstånd, till hvilket. den ärade vice ordföranden i
Stats-Utskottet synes mig hafva gjort sig skyldig, för så vidt jag får
antaga, att den senare afdelningen af hans anförande, deri han polemiserar
mot en viss uppfattning af Riksdagens beskattningsrätt, skulle
i någon mån vara föranledd af mitt anförande. Jag vill för den händelse
erinra, att jag icke inlät mig på frågan om gränsen för Riksdagens
beskattningsmakt, och detta så mycket mindre som dertill icke
fans någon anledning och jag i den delen dessutom utan tvifvel står
på samma ståndpunkt, som den ärade vice ordföranden i Stats-Utskottet.

Det enda, som möjligen kunde gifva anledning till det missförstånd,
som jag nu går att undanrödja, är min erinran derom, att Riksdagen
just till följd af den stora utsträckningen af dess i min tanke ostridiga
rätt bör i sitt handlingssätt gå varsamt till väga. Men när vice ordföranden
i Stats-Utskottet förmenade, att jag såsom värnpligtsvän
borde vara Stats-Utskottet erkänsam, för det att Stats-Utskottet icke
föreslagit, bland annat, någon inskränkning i beväringsöfningarne, ber
jag få erinra, att det visserligen, för så vidt på Stats-Utskottet ankommit,
varit nära, att Riksdagen skulle uttala för Kongl. Maj:t en önskan
om en sådan inskränkning. Vidare anhåller jag att få säga, att,
då han talat om, huruledes Regeringen skulle förvärfva sig landets
tacksamhet, om hon inskränkte anspråken på militärlyx, det icke är

N;o 37- 12

Torsdagen den 17 April, e. m.

Om anslag till råtta tillfället att tala om militärlyx i denna fråga, der det i sjelfva
”“Tei''ket gäller att upprätthålla hvad 1877 års Riksdag sjelf har sagt,
ofningar. nemligen att hela anslaget för indeita arméns vapenöfningar, såväl det
(Forts.) ordinarie som det på extra stat då för första gången beslutade, vore
oundgängligen nödvändigt för arméns tjenstbarhet. Härom och icke
om militärlyx är nu fråga.

Jag skall för öfrigt inskränka mig till att anhålla om afslag å
Stats-Utskottets förslag om aflåtande af en skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Herr Danielsson: Då man genomläser Stats-Utskottets föreliggande
betänkande, finner man, att Utskottet behandlat den föreliggande
frågan med synnerlig varsamhet. Det oaktadt väntar man sig
vid genomläsningen af motiveringen, att den så kallade klämmen skall
blifva något annorlunda än den som nu framlagts för Riksdagen. I
motiven erkänner nemligen Utskottet oförtydbart, att den ekonomiska
ställningen i landet gör det till en oafvislig pligt för representationen
att i afseende å statsutgifterna göra alla de inskränkningar,
som utan verklig skada kunna vidtagas. Jag tror också, att, såsom
Utskottet sjelft medgifver, just i denna punkt en sådan inskränkning
kan ske, utan att någon verklig skada derigenom uppstår. Här har
ju så ofta framhållits, att dessa indelta soldater äro personer, som icke
kunna uppbringas till någon synnerlig militärisk skicklighet och att
hela värf indelningsverk är odugligt. Den satsen är upprepad från
många håll utan att någonsin hafva blifvit vederlagd och måste derföre
vara en sanning. Då således detta är en sanning, kan man med
skäl fråga, hvartill det tjenar att år efter år och i synnerhet i tider
sådana som de närvarande slösa bort penningar på dessa soldater och
särskildt den del af dem, som redan genomgått rekrytbildningen. Skall
man spara någorstädes, bör man väl göra det här. Och då frågan
ställer sig så för mig, att man här har att välja emellan antingen ett
besparande i detta afseende eller en skatteförhöjning, har jag för min
del icke kunnat komma till annan uppfattning, än att Utskottet bort
hafva gått något längre, än som nu skett. Här har visserligen sagts
man och man emellan, att Kongl. Maj:t skulle vara villig att efterkomma
den önskan i fråga om inskränkning af arméns vapenöfningar,
som Utskottet uttalat, och att man följaktligen skulle i alla händelser
ernå det mål, man åsyftar. Men om man också vill sätta tro härtill,
så qvarstår dock alltid den olägenheten, att anslaget måste uppföras i
budgeten och följaktligen en skatteförhöjning komma till stånd. Härtill
kommer, att det yttrande Hans Excellens Herr Statsministern nyss
fälde, icke just är egnadt att gifva stöd för det antagandet, att Utskottets
uttalade önskningar och förhoppningar komma att uppfyllas.
Särskildt beaktansvärda anser jag de ordalag, hvarmed Hans Excellens
Herr Statsministern behagade sluta sitt anförande och som innehöllo,
att han skulle häfda regeringens rättigheter. Jag vill visst icke förneka,
att sådant kan vara hans pligt. Men på samma gång tror jag,
att äfven Riksdagen å sin sida bör häfda sina rättigheter och fatta ett
beslut i denna fråga, som är öfverensstämmande med landets önskningar.
Den stora svenska allmänheten har i närvarande stund sina blickar
fastade på oss. Besluta vi att icke spara i en fråga sådan som

13 N:o 37.

Torsdagen den 17 April, e. in.

den föreliggande, få vi svårt att inför denna allmänhet gifva skäl för Om anslag till
ett sådant beslut. Riksdagen och särskildt denna Kammare har följtmde^“ a™ens
den nuvarande regeringen sä troget som möjligt. Och under denna
regerings handhafvande af landets angelägenheter har vår statsbudget (Forts.)
och synnerligast de ordinarie anslagen svält ut rätt betydligt. Häri
ligger enligt min tanke det allra säkraste vittnesbörd om, att denna
Kammare bär förtroende för regeringen. Man kan icke med skäl påstå
annat. Men det ena förtroendet bör framkalla det andra; och då behofvet
att iakttaga sparsamhet uti nu ifrågavarande hänseende så tydligt
framställer sig, borde också regeringen hafva utlofvat något mer
tillmötesgående, än hvad man nu af det senaste yttrandet från statsrådsbänken
kan vänta sig.

Då frågan står på denna punkt och då, såsom jag redan nämnt,
jag icke kan finna någon våda i att under ett eller annat år inskränka
de öfningar, som nu äro i fråga, helst som jag icke kan tro, att för
den närmaste tiden äro att befara politiska förvecklingar af beskaffenhet
att landets sjelfständighet deraf kan äfventyras, är jag för min del
fast besluten att yrka afslag å Utskottets hemställan och bifall till
herrar Halldins och Ola Anderssons motioner så till vida, att Kammaren
och Riksdagen bevilja allenast så stor del af ifrågavarande anslag,
som erfordras lör fortgången af rekrytbildningen.

Såsom herrarne finna, hafva åtskilliga af reservanterne vid detta
betänkande anfört, att 822,300 kronor skulle enligt inhemtade upplysningar
vara fullt tillräckliga för upprätthållande af indelta arméns
rekrytbildning i vanlig ordning och att man således icke kan befara
att genom bifall till deras förslag rekrytbildningen skall afstanna.

Det sades äfven af Hans Excellens Statsministern, att gällande
föreskrifter kunde tydas derhän, att, i den händelse Riksdagen förminskade
öfningsanslaget för indelta armén, rotehållare och rusthållare
skulle få sitta emellan. Skulle frågan verkligen bringas derhän, så få
väl rust- och rotehållare nöja sig dermed, det är ingenting annat att
göra, om det behagar Kongl. Maj:t att ställa frågan på den pointen.

Kongl. Maj:t begagnar då blott sin grundlagsenliga rätt och deröfver
har ingen att beklaga sig, men jag tror dock, att det skall vara utomordentliga
händelser, som kunna bringa det derhän.

Jag tror emellertid, att det är mest öfverensstämmande med denna
Kammares värdighet att fatta ett bestämdt beslut och icke på det sätt
Stats-Utskottet föreslagit sätta Kongl. Maj:t i villrådighet och landet
i ovisshet om Riksdagens vilja, hvarigenom troligen Riksdagens förhoppningar
slutligen blifva reducerade till missnöje för många. Jag
anser derföre, att det är klokast att redan nu ställa saken på sin rätta
punkt och jag tillåter mig således att yrka bifall till hvad Utskottet
föreslagit i mom. a af den nu föredragna punkten, men att, med afslag
å Utskottets förslag i mom. b, Kammaren måtte lemna sitt bifall
till ett förslag af följande lydelse: att Kammaren, med afslag å
Stats-Utskottets, i dess betänkande N:o 10V2 punkten b gjorda hemställan,
ville besluta; »l:o) att Herrar Halldins och O. Anderssons
ofvan omförmälda motioner må sålunda bifallas, att Riksdagen beslutar,
att ordinarie anslaget till indelta arméns och Vermlands fältjägarecorps''
vapenöfningar under år 1880 må uppföras till 322,300

N:o 37. 14

Torsdagen den 17 April, e. m.

Om anslag till kronor; och 2:o) att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhåller,
vaP™ménSdet t,äc]ctes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida ej indelta
öfningar. arm^ns och Vermlands fältjägarecorps’ vapenöfning ar under inne(Forts.
) varande ur skulle, utan väsentlig olägenhet, kunna i den mån inskränkas,
att någon betydlig besparing kunde vara att emotse, och
hvilken besparing kunde komma statsverket till godo».

Herr Carl Ifvarsson: Af den talare, som sist hade ordet, yttrades,
att han nu ville ställa frågan på sin rätta ståndpunkt. Detta
hans yttrande vill jag i främsta rummet upptaga till betraktande. Jag
tror dock, att Stats-U t skottet stålt frågan på sin rätta ståndpunkt, då
man tager i öfvervägande hvad Stats-Utskottet har yttrat i sin motivering
och det resultat, hvartill Utskottet i sitt tillstyrkande kommit.
Stats-Utskottet har i sin motivering inlagt yttranden, som tydligen
visa, att det icke är meningen, att Riksdagen vill genom en förklaring
i detta fall afhända sig rättigheten att besluta i denna fråga. Utskottet
har således velat häfda Riksdagens rätt att göra indragningar
äfven å de ordinarie anslagen, då sådant kan ske och bör ega rum.

Utskottet har vidare tagit i öfvervägande, huru långt man skulle
kunna ga i afseende å besparingar utan att äfventyra hvad som vore
vigtigast i afseende pa försvarsverkets uppehållande, nemligen öfningarne
för indelta armén, i den händelse omständigheterna blefve sådana,
att dessa öfningar ovilkorligen behöfdes.

Utskottet har ock uttalat sin tanke, att dessa öfningar kunde åtminstone
i° någon större mån inskränkas antingen under innevarande
och nästa år, något under hvartdera, eller under nästa år ensamt, men
antagit att detta kunde bäst ordnas af Kongl. Maj:t, hvarföre Utskottet
sagt, att det icke trodde, att Riksdagen för närvarande ville ensam
ataga sig ansvaret att minska öfningen för nästa år genom att indraga
det ordinarie anslaget. Jag tror att allt detta är fullt berättigadt i
betraktande af tiden och omständigheterna.

Det år otvifvelaktigt nödvändigt att under så brydsamma omständigheter
i finansielt hänseende, som nu äro rådande, Riksdagen bemödar
sig att spara så långt -som sparas kan; men då detta å ena
sidan maste ske, maste man å andra sidan också tillse, att någon gräns
sättes för sparsamheten. Man skall tillse, att icke andra intressen,
som äro beroende af ett anslag, äfventyras af en alltför långt drifven
sparsamhet. Utskottet har enligt min tanke iakttagit hvad som bör
gälla i alla dessa hänseenden. Att å ena sidan sparsamhetsvännerue
vilja ga ännu längre och å andra sidan de förhållanden kunna inträffa,
att man anser, det Utskottet redan gått allt för långt, är något som
ofta inträffar. Det är ingenting ovanligt, att den ene anser, att man
med ett beslut går för långt, men den andre fiuner, att man icke gått
nog långt.

Frågan har icke heller varit lättsinnigt behandlad i Stats-Utskottet,
ty dervid har tillgått såsom Herr vice ordföranden i Utskottet nyss
tillkännagifvit. Man har behandlat densamma så grundligt som möjligt
och återremitterat densamma till afdelningen inom Utskottet icke
mindre än två gånger. Man har sålunda haft god tid att tänka på
saken och jag föreställer mig nästan, att, hvilket beslut Kammaren än

Torsdageii den 17 April, e. m.

15 N:o 37-

må komma att i denna fråga fatta, det näppeligen kan blifva att så Om anslag till
synnerligen föredraga framför Utskottets förslag, hvilket jag anser vara''nd<*a arméns
det bästa, som under nuvarande förhållanden kan ifrågakomma. Och v,aj!en\
då jag nu derjemte till min tillfredsställelse från statsrådsbänken hört, (p0”tsV
att regeringen redan i viss mån tagit frågan i öfvervägande, äfvensom ''01 s''
att regeringen har för afsigt att, i den mån omständigheterna medgifva,
lyssna till de önskningar Riksdagen i detta ämne kan komma
att uttala, för så vidt nemligen detta sker i den form, Utskottet här
föreslagit, så kan jag icke finna annat, än att regeringen visat så pass
mycket tillmötesgående, som man billigtvis kan begära. För min del
skulle jag mycket beklaga, om under sådana förhållanden Kammaren
ginge längre än Utskottet föreslagit; detta tror jag hvarken vore nyttigt
för landet eller denna Kammare värdigt. Detta sista säger jag
med särskild hänsyn till den behandling, som under de senare åren
kommit försvarsfrågan till del. Jag har visserligen alltid tillhört den
sidan, som velat, att man icke skulle gå för långt i beviljande af anslag
till förs vars väsendet, och anledningen dertill har varit min farhåga
för — hvad som nu äfven inträffat — att kostnaderna för vårt
lilla land skulle blifva alltför dryga; men dock kan jag icke tro, att
man ens under nu rådande onda tider bör gå så långt i sparsamhet,
att man indrager alla anslag till försvaret, endast med undantag af
afiöningen åt befälet, ty det gagnar ju icke till stort att aflöna befälet,
om man icke öfvar truppen. Jag tror sålunda, att dessa öfningar
i viss mån äro nödvändiga, men dock icke lika nödvändiga alla år
och under alla förhållanden, utan bör man rätta sig efter omständigheterna;
och i detta afseende likasom i andra torde måttligt vara bäst.

Efter hvad som nu i denna sak passerat, vill jag icke längre upptaga
tiden, utan slutar med att yrka bifall till Utskottets förslag såväl i
första som i andra momentet af första punkten.

I detta anförande instämde Herrar C. Aron Jönsson, L. Börjesson,
Norén, Magnus Jonsson, Häkanson, Gunnar Eriksson, Smedberg,
Gustaf Andersson■ och Johannes Bengtsson.

Herr Hseggström: Det kan icke vara särdeles uppmuntrande

för mig att uppträda näst efter en talare, hvars ord i denna Kammare
väger så tungt som den nästföregåendes, i synnerhet när jag hört så
många af Kammarens ledamöter med honom instämma, och i all synnerhet
då min åsigt i denna fråga är nästan diametralt motsatt den
han förfäktade. Men detta skall dock icke nu, lika litet som vid åtskilliga
föregående tillfällen, hindra mig att uttala min mening, den
må nu vara rigtig eller icke; jag har sökt sätta mig in i frågan och
bilda mig en öfvertygelse, och sedan jag eu gång stadgat min öfvertygelse,
går jag icke ifrån den.

Den föregående talaren sade, bland annat, att man skulle hafva
förebrått Utskottet att hafva fjeskat med behandlingen af denna fråga.

Någon sådan förebråelse har jag dock icke hört under diskussionen uttalas
och svårligen skulle en sådan förebråelse kunna anses befogad,
då man betänker, hvilken tid, som åtgått för Utskottet att komma in
med detta betänkande. Utskottet fick redan vid riksdagens början

N:o 37. 16

Torsdagen den 17 April, e. m.

Om anslag ull emottaga den nådiga propositionen och Utskottets betänkande är damdelta
arm黫tera(Jt den 29 Mars, så icke lär väl någon kunna förebrå Utskottet att
öfångar hafva fjeskat med frågan. Skulle någon förebråelse kunna rigtas mot
(Forts) Utskottet, sä vore det väl snarare, att icke Utskottet gjort hvad som

bort och kunnat göras för att få frågan så snart som möjligt afgjord.
I detta afseende hade Utskottet kunnat hemta ett efterföljansvärdt
exempel från vårt grannland Norge. Der afgaf Herr J. Sverdrup sitt
förslag den 17 Februari och redan den 25 i samma månad förekom
frågan i Stortinget, som antog förslaget med 94 röster mot 14. Hela
frågan afgjordes sålunda på 8 dagar. Så går man till väga i broderlandet,
då man verkligen vill åstadkomma en besparing. Men här har
man gått en alldeles motsatt väg. Utskottet afgaf sitt betänkande,
som jag nyss nämnde, först den 29 Mars, eller just vid den tid, då
påsklofvet började, så att frågan icke kunnat hos Kamrarne förekomma
förr än den dag i dag är, eller den 17 April. Utskottet har visserligen
icke kunnat förneka nödvändigheten af att nu spara, utan, sedan Utskottet
redogjort för den Kongl. propositionen och de i ämnet väckta
motionerna, säger Utskottet sjelft genast i början: »Den ekonomiska

ställningen inom landet gör det för närvarande till en oafvislig pligt
för representationen att i statsutgifterna göra alla de inskränkningar,
som utan verklig skada kunna vidtagas». Detta är ju en ganska vacker
början och en fullkomligt hållbar position, men denna position
öfverger Utskottet mycket snart, ty i stället för att vidtaga den ganska
enkla åtgärden att föreslå en besparing i en af de få punkter, der
detta med något betydligare belopp skulle kunna ske, lrvilka punkter,
efter hvad Utskottet sjelft säger, just äro 4:de och 5:te hufvudtitlarne,
i stället, säger jag, för att här föreslå en verklig besparing, der det
skulle kunnat gå för sig, så vägrar Utskottet i vändningen och inskränker
sig till att föreslå en underdånig skrifvelse. Här skall man
naturligtvis möta mig med den invändningen, att vi ju redan på nästa
års budget åstadkommit besparingar till ett belopp af 1,600,000 kronor.
För min del kan jag visserligen icke få summan till mera än 1,300,000
kronor, men jag skall icke nu tvista om 300,000 kronor. Men huru
stor är väl i sjelfva verket denna besparing? Jo, den inskränker sig
till omkring 60,000 af dessa så mycket omtalade 1,600,000 kronor.
Det var under den sista punkten i Stats-Utskottets betänkande N:o 10,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens 4:de hufvudtitel,
som eu verklig besparing blifvit gjord af 49,000 kronor, hvilka äskats
åt eu person, som, vid uppförandet för statens räkning af en större
byggnad, missräknat sig på nämnda summa, äfvensom en annan post
på 9,709 kronor, äskad till disciplinkompaniet, inbesparades åt statsverket.
Alla andra anslag, som icke beviljades, voro, jag vågar påstå
det, helt enkelt uppskofsposter. Ty Riksdagen har redan förut beslutat,
att de flesta skola utgå, hvilket också af Utskottet medgifvits,
ehuru det föreslagits, att de icke skulle utgå förrän under ett följande
år. De stora besparingar, som man således hoppades skulle göras på
fjerde hufvudtiteln, under hvilken de hufvudsakligen skulle kunna
ifrågakomma, hafva sålunda hopkrympt jemförelsevis till eu bagatell,
eller till omkring 60,000 kronor. Det står hvem af herrarne, som behagar,
fritt att vederlägga mig i detta mitt påstående; jag skall nog

IT N:o 37.

Torsdagen den 17 April, e. m.

veta försvara det, om jag oek möjligen råkat utesluta en eller annan Om anslag till
mindre betydande post. Säkert är emellertid, att af alla de på 4:de™**® arm™s
hufvudtiteln gjorda besparingarne, 1,540,000 kronor äro uppskof^- ef£(P~r
poster, som förr eller senare måste utgå. ojnmgar.

Här är nu fråga om att göra en verklig besparing på 1 million °r
kronor. Men i stället för att helt enkelt fatta ett bestämdt beslut
härom, vill man till regeringen aflåta en skrifvelse, som, efter hvad vi
redan veta, Första Kammaren antagit, ehuru med ogillande af motiveringen,
och om hvilken man naturligtvis icke kan veta, hvilket resultat
den kommer att få. Men nu frågas: hafva vi förut eller i afton
hört någon påstå, att den ifrågasatta indragningen för ett år af indelta
arméns och Vermlands fältjägares vapenöfningar skulle kunna
blifva farlig för landets säkerhet? Huru mycket jag än i denna sak
sett och hört, har jag dock aldrig förmärkt, att någon vågat framkomma
med ett sådant påstående, eller att dessa vapenöfningar icke
skulle kunna för ett eller annat är indragas af rent ekonomiska skäl.

Och för min del vill jag icke göra frågan till annat än eu rent ekonomisk
fråga. Så väl inom, som utom Kammaren har den allmänna
uppfattningen varit, att vi måste spara allt hvad sparas kan, och, mina
herrar, när vi nu kommit derhän, att vi kunna göra eu verklig besparing,
så söker man kringgå detta genom att aflåta en till sitt resultat
oviss skrifvelse, men måste på samma gång beskatta folket på
den million, som kunnat inbesparas. Tv, äfven om en skrifvelse, sådan
som den Utskottet föreslagit, aflåtes och Kongl. Maj:t skulle vara nog
artig att gå Riksdagens deri uttalade önskan till mötes, så qvarstår
dock det faktum, att den ifrågavarande millionen i alla fall måste i år
uttaxeras på folket, äfven om den skulle kunna inbesparas till nästkommande
år. När vi se efter, huru mycket af den statsbrist på 61/,
millioner, som Kongl. Maj ds proposition om statsverkets tillstånd och
behof vid riksdagens början utvisade, blifvit afhjelpa finna vi, att ännu
återstå 3 å 4 millioner att .fylla, och då frågas: Kan det vara lämpligt
att under sådana förhållanden öka folkets skattebörda med en
million, som i sjelfva verket kunde undvaras? Jag förstår icke, hvarför
man hesiterar så mycket att göra denna indragning, då man icke
tvekat att indraga andra ordinarie anslag. Riksdagens rätt med afseende
å de ordinarie anslagen är ju numera intet tvifvel underkastad
och, om jag icke missminner mig, har ju redan under denna riksdag
varit ifrågasatt att indraga ett sådant anslag, nemligen anslaget till de
Kongl. teatrarne, ehuru detta icke blef utaf. Men icke ifrågasattes
dervid Riksdagens rättighet att göra denna indragning, och jag hemtar
deraf ytterligare stöd för min åsigt, att Riksdagen är oförhindrad att
huru mycket den behagar indraga eller nedsätta de ordinarie anslagen,
för så vidt icke tredje mans rätt dermed kränkes. Icke äldre riksdagsman
än jag är, påminner jag mig dessutom, huruledes för några riksdagar
sedan uti ett under femte hufvudtiteln förekommande anslag —
jag tror det bar det egendomliga namnet: »durchmarschekostnader» —
gjordes af Riksdagen en nedsättning — visserligen icke betydlig, men
dock i ett ordinarie anslag — af omkring 3,000 kronor. Detta skedde
oaktadt någon finansiel nöd då ej var för handen, på grund af Riksdagens
obestridliga rätt att sig sjelf beskatta, uti hvilken rätt naturAndra
Kammarens Prot. 1879. Ar:o 37.

2

N:o 37. 18

Torsdagen den 17 April, e. m.

Om anslag till ligtvis också miste vara inbegripen rättigheten att nedsätta de ordiindelta
armmsiyA^e utgifterna, der sådant utan skada för landet låter sig göra.

vapen- Hade Stats-Utskottet, hvad dess medlemmar från denna Kammare

(Forts*'') beträffar, varit sammansatt på annat sätt, än det är, skulle jag för min
^ °r'''' del icke hafva förvånat mig öfver, om det kommit till ungefär samma
resultat som det, hvilket nu föreligger; men då dess medlemmar från
denna Kammare — derom få vi väl vara ense — blifvit tillsatte af
Kammarens pluralitet och denna pluralitet ju utgöres af landtmannapartiet
— af hvilket jag åtminstone förut utgjort och äfven för närvarande
till eu viss del utgör eu ringa medlem — måste jag tillstå,
att det i hög grad förundrar mig, att personer, tillhörande ett parti,
som på sin fana bär ordet: sparsamhet i alla rigtningar, icke äro sin
fana trogna, i synnerhet när ett tillfälle gifves, då sparsamhetssträfvandet
verkligen kan tillämpas. Jag har här till hands landtmannapartiets
program från 1867 och, då dess innehåll torde, vara bekant
för partiets vänner, behöfver jag väl icke uppläsa något deraf. Men
det veta vi alla, att sparsamheten der spelar eu stor rol, och jag har
alltid glädt mig, då partiet följt sitt program i denna del. Dock, när
jag finner motsatsen, kan jag icke underlåta att opponera mig, och det
är derför som jag icke heller kan gilla hvad Utskottet föreslagit.

Hans Excellens Herr Statsministern behagade säga, att det vore
mycket vanskligt att nu företaga en nedsättning i anslaget till de vanliga
fredsöfningarne. Han angaf dock icke något skäl för detta sitt
påstående; ej heller nämnde han, att vår ställning till utländska makter
var så farlig, att anslaget derför borde utgå, utan det var ett annat
skäl, som kom bakefter. Han fålde nemligen det märkvärdiga yttrandet,
att, om det ordinäre anslaget, som är afsedt för de vanliga fältöfningarne,
nu nedsättes, så hade man ingen säkerhet för att kunna
uppbringa det till det belopp, som detsamma i detta nu har. Orden
föllo ungefär så. För att kunna fälla en så graverande beskyllning
här i denna Kammare, skulle jag för min del tro, att jag är alldeles
berättigad till mitt påstående, att då borde man åtminstone förut haft
något exempel att åberopa, som kunde gifva anledning till en sådan
farhåga. Jag tager mig friheten att återkalla i Hans Excellens’ och
herrarnes minne hvad som passerat på detta rum i afseende på försvarsfrågan.
Jag erinrar mig särskildt ett tillfälle, då vid 1875 års
riksdag, när Kongl. Maj:t framlade sitt nådiga förslag till ny härordning
och detta förslag i denna Kammare förkastades, samtidigt här beviljades
4 å 5 millioner till materiel på 4:de hufvudtiteln. Jag frågar
nu: har det, sedan försvarsfrågan uppkom, någonsin i denna Kammare
varit i motionsväg eller under diskussion ifrågasatt, att sätta ned detta
anslag? Jag vet icke, att något sådant passerat och derför tror jag
icke heller, att den förevitelsen är rätt befogad, att, om vi nu af rent
finansiella skäl skulle nedsätta denna post för en enda gång, skulle man
sedan behöfva hysa fruktan att icke kunna bringa upp anslaget till
dess normala höjd igen. Jag vill så vidt möjligt är låta »detta vara
detta». Vi hafva obestridligen eu stor finansiel brist i landet, och lika
tydligt som det är att vi genom att nedsätta ifrågavarande anslag
spara in eu million, lika litet lär någon kunna bestrida, att vi hafva
denna rätt. Kär så är, vet jag icke, hvarför man drager i tvifvelsmål

Torsdagen den 17 April, e. m.

19 N:o 37.

att pruta ned anslaget. Man har sagt i tidningar^, att det skulle Om anslag till
finnas andra skäl i vägen. Ja, det är så mycket, som säges i tidnin-mdeft“ arméns
garne, men jag tror, att, om jag talade om åtskilligt af hvad som öfningar
sagts i tidningarne angående denna fråga, skulle det väcka allmänt (port3)''
löje. På mig har för fiffigt hela den historien, att man skulle begagna
denna anslagsfråga för att på något vis söka få den nuvarande ministeren
att afgå, ingen inverkan. Jag afser blott sjelfva sakförhållandet,
som är, att 1 million kronor här kan utan olägenhet besparas; — och
hvarför icke då göra det?

Hans Excellens sade äfven, att enligt 1840 års Riksdags skrifvelse vöre
det icke så farligt, ifall denna Kammare skulle vilja taga bort en million
från anslaget, ty enligt samma skrifvelse kan Kongl. Maj:t sätta tumskrufven
på rust- och rotehållarne och tvinga dem att möjliggöra öfningarne
genom att bestrida manskapets underhåll på mötena, hvarifrån de för
närvarande äro befriade till följd af de anslag, som blifvit för ändamålet
beviljade alltsedan 1840—41 års riksdag. Jag beklagar, om vi skulle
komma i den ställningen; dock finge vi väl äfven finna oss deri och icke
knorra öfver hvad som lagligen kan åläggas oss af Kongl. Maj:t. Men
det är väl icke så alldeles farligt ändå, ty, om jag erinrar mig rätt,
så har Kongl. Maj:t en annan fond, hvilken, om — det Gud förbjude —
vår ställning till utländska makter skulle fordra några utomordentliga
åtgärders vidtagande, kan lyftas utan Riksdagens hörande, nemligen
lilla kreditivet. Jag föreställer mig nog, att det är litet tråkigt, när
de ordinarie anslagen komma på tal och man vill sätta ned dem, men
man måste äfven medgifva, att det blir outhärdligt i längden att hafva
den frågan sväfvande. Det är mycket bättre att den kommer på det
klara, och jag anser, att ju mindre man dröjer med att uppskjuta den
frågan, dess bättre är det, ty det kan icke vara godt hvarken för den
ena eller den andra statsmakten att hafva sådana brännande frågor
sväfvande i luften och sålunda gifvande ämnen till åtskilliga kontroverser,
hvilka kunde undvikas, om den saken vore öfverstökad.

Som sagdt, jag tager saken endast från den ekonomiska sidan och
så länge jag anser, att det icke ligger något riksvådligt i att inställa
arméns och Vermlands fåltjägarecorps’ vapenöfningar under nästa år,
för så vidt de icke kunna bestridas med de 322,300 kronorna, så är
jag med om det förslag, som här framstälts af Herr Danielsson och
förenar mig i hans yrkande om afslag å Stats-Utskottets förslag i mom.
b) af denna punkt.

Herr Johan Jönsson förenade sig med Herr Hasggström.

Herr Diss Olof Larsson: För min del skall jag redan från
början tillkännagifva, att jag kommer att yrka bifall till Utskottets
motivering och det slut, hvartill Utskottet i det föreliggande betänkandet
kommit. Det torde väl inom denna Kammare knappast finnas mera
än en mening om Riksdagens grundlagsenliga rätt att rubba ett ordinarie
anslag. Jag behöfver blott erinra, hurusom senast vid denna
riksdag vid behandlingen af Sjunde hufvudtiteln förekom en motion
om minskning af ett ordinarie anslag och att dervid visserligen från
statsrådsbänken erinrades om anslagets behöflighet, men att hvarken

N:o 37. 20

Torsdagen den 17 April, e. in.

Om anslag till från detta håll eller af någon annan af dem inom denna Kammare,

mddta anncnsS0m påyrkade anslagets bibehållande, Riksdagens rätt att nedsätta
öfningar. ordinarie anslag ifrågasattes. Man har tillförene många gånger velat
(Forts.) frånkänna Riksdagen en sådan rätt, men numera torde den vara satt
utom allt tvifvel. Det torde således icke heller nu vara någon tvekan
om, att Riksdagen har befogenhet att besluta inskränkning i det nu
ifrågavarande anslaget. Men följden af ett sådant beslut kan, på sätt
från statsrådsbänken anmärkts, då också blifva den, att Kong!. Maj:t
pålägger rust- och rotehållarne skyldigheten att underhålla trupperna
under mötestiden. Det har från ett håll yttrats, att man här för talan
för det skattdragande folket och att det skulle väcka mycket missnöje
i landet, om man nu icke indroge den ifrågavarande millionen. Men
jag vågar ifrågasätta, huruvida det skulle väcka någon tillfredsställelse
i landet hos det skattdragande folket och särskildt hos rust- och rotehållare,
om ett sådant Riksdagens beslut hade till påföljd, att Kongl.
Maj:t öfverflyttade kostnaderna för arméns vapenöfning^!- från statsverket
direkt på rust- och rotehållarne, en åtgärd, hvartill Kongl.
Maj:t i sådan händelse vore fullt berättigad. Jag tror, att Riksdagen
bör noga tänka sig före, innan den fattar ett beslut, som kan medföra
sådana påföljder; och jag tviflar på, att folket skulle känna sig mycket
tacksamt emot Riksdagen, om en dylik åtgärd vidtoges af Kongl.
Maj:t. Åtminstone tror jag icke, att man bör påstå sig tala i folkets
intresse, då man påyrkar den nu föreslagna inskränkningen i anslaget.
Jag ber att få hänvisa till Utskottets motivering. Utskottet har
alldeles bestämdt uttalat det önskvärda uti, att en besparing kunde
ske på det ifrågavarande anslaget. Men Utskottet har också förklarat,
att Utskottet anser lämpligt, att Riksdagen icke ensam tager på sitt
ansvar en sådan åtgärd, utan delar detta ansvar med Kongl. Maj:t.
Och jag är öfvertygad om, att Kongl. Maj:t skall lika väl som Riksdagen
känna ställningen inom landet och icke undandraga sig att göra
alla de inskränkningar i afseende å vapenöfningarne, som äro möjliga.
Jag styrkes så mycket mer i denna öfvertygelse, som jag sett, huru
i Norge Kongl. Maj:t redan medgifvit, att dylika inskränkningar skola
få ske, äfvensom huru i vårt land åtgärder i sådant syfte redan blifva
vidtagna. Och flera liknande åtgärder lära vara att förvänta. När
nu från statsrådsbänken blifvit temligen öppet uttaladt, att, ifall Riksdagen
skulle bifalla förslaget om indragning af eu million kronor af
det ordinarie anslaget, detta skulle betraktas såsom ett misstroendevotum
mot regeringen, så fattar jag detta uttalande så, att regeringen
icke skulle vilja vara med om att öfverflytta den ifrågavarande bördan
från statsverket på rust- och rotehållarne. Och för min del kan jag
icke annat än hålla regeringen räkning, för det regeringen på sådant
sätt uppfattar sin ställning gent emot landet. Det torde väl icke vara
obekant, att den nuvarande regeringen, hvilken både inom denna
Kammare och annorstädes mången gång klandrats, för det den icke
iakttagit nödig sparsamhet, lika mycket klandrats från ett annat håll,
hvarest man anser, att regeringen är alldeles för återhållsam. Särskildt
vill jag erinra om den rasta ställning regeringen intagit i en
annan stor fråga, nemligen om inköp för statens räkning af enskilda
jernvägar. Jag tror, att en regering, som på ett så förtjenstfullt sätt

Torsdagen den 17 April, e. in.

21 N:o 37.

behandlat denna fråga, icke förtjenar det misstroende, som ett beslut Om anslag till
om den ifrågasatta indragningen af en million kronor å förevarande8™***0 armens

Det är också en annan omständighet, som gör, att jag för min j-ports)
del obetingadt vill bifalla Utskottets förslag. När majoriteten inom
denna Kammare vid förra Riksdagen framlade förslag till en ny härorganisation,
anmärkte man emot oss: »I gifven oss blott en stam

på papperet, men I beviljen icke tillräckligt anslag för densammas
åstadkommande i verkligheten; och hvad är då stammen värd?» Jag
skulle icke vilja medverka till att redan vid denna riksdag besanna
en sådan spådom. Jag skulle, säger jag, icke vilja vara med om att
gifva stöd åt detta skrämskott genom vägran att bevilja de för arméns
vapenöfningar erforderliga medel. Ty om så skedde, så skulle det visa
sig, att de, som i fjor hade sådana yttranden och de med dem likatänkande
komme att få rätt. Äfven ur den synpunkten torde det
vara bäst att i detta som andra fall iakttaga en klok sparsamhet och
således att icke gå längre, än Utskottet föreslagit.

Då jag således icke vill, att de spådomar, som i fjor uttalades,
skola förverkligas; då jag icke vill, att Riksdagen ensam skall åtaga
sig ansvaret för indragning af ifrågavarande öfningar, och då jag icke
vet, om denna indragning lämpligare kan ske i år eller nästa år eller
under båda — något som regeringen bättre än Riksdagen bör kunna
pröfva — samt då jag tillika är öfvertygad derom, att regeringen skall
vidtaga alla möjliga besparingar, så kan jag för min del icke annat
än yrka bifall till Utskottets hemställan både i fråga om motiveringen
och om det slut, hvartill Utskottet kommit; och jag gör detta af
fullaste öfvertygelse.

Det torde vara i denna Kammare bekant, att jag lika mycket,
som trots någon annan, yrkat på sparsamhet; äfvenså torde det vara
kändt, att jag icke hörer till deras antal, som falla undan för önskningar,
uttalade från regeringens sida, men att jag deremot i hvarje
förekommande fall vågar, oberörd af yttre förhållanden, egna dessa
önskningar en fri och sjelfständig pröfning.

Jag tror mig derför handla på samma sätt som tillförene, då jag
nu tillstyrker Utskottets förslag i denna punkt.

Häruti instämde Herrar Ungman, J. E. Johansson och Olof
Jonsson.

Herr Ivar Månsson: Det var verkligen ett mycket sorgligt intryck,
som jag fick af Hans Excellens Herr Statsministerns yttrande,
att en indragning eller minskning af detta anslag skulle af regeringen
anses innebära ett bevis derom, att statsrådets ledamöter icke uppfylt
sin pligt såsom Konungens rådgifvare och således uppfattas såsom ett
mot dem från Riksdagens sida uttaladt bestämdt misstroendevotum.

Jag vill för min del förklara, att jag ingalunda i något hänseende
haft en dylik afsigt och vare det långt ifrån mig att jag skulle önska
något sådant. Man är emellertid genom detta tillkännagifvande af
Hans Excellens Herr Statsministern här försatt i den mycket svåra
ställningen, att antingen nödgas ifrågasätta ett ministerombyte, eller

anslag skulle innebära.

vapen öfningar.

N:o 37. 22

Torsdagen den IT April, e. m.

Om anslag till också att icke få följa sin öfvertygelse. Till följd af den kännedom
mdelta armensja„ har om förhållandena i landet och om statens nuvarande finansiella
öfningar. ställning, kan jag nemligen icke tillbakahålla den åsigten, att det un(Forts)
c^er s^^3,113, förhållanden nödvändigt tillkommer oss att vidtaga alla de
sparsamhetsåtgärder, som kunna ske. Vid 1869 års riksdag fattade
Andra Kammaren ett enahanda beslut, eller att på detta anslag, som
då utgjorde 880,000 kronor, indraga hälften eller 440,000 kronor. Om
detta beslut voro då alla Stats-Utskottets ledamöter från denna Kammare
ense, och det är derföre så mycket besynnerligare att finna, hurusom
förhållandena nu gestaltat sig annorlunda. Man förklarade då
helt öppet, att denna åtgärd vore föranledd af rena sparsamhetsskäl
och man uttalade då med bestämdhet, att densamma icke i något afseende
innebar ett misstroendevotum mot regeringen. Nu åter säger
väl Stats-Utskottet sig vilja göra besparingar, men vågar icke säga
ut, hvad man i sådant afseende verkligen tänker, eller att man bör
fatta ett definitivt beslut. Jag vet dock icke, hvarföre man skulle
behöfva rygga tillbaka för att äfven denna gång öppet uttala sin mening,
i stället för att på sätt, som nu sker, maskera densamma, och
åtaga sig ansvaret för följderna af det beslut, som i sådan syftning
kunde här ifrågasättas.

Af talaren på hallandsbänken fäldes ett yttrande, som afsåg, att
han väl ville vara med om att så mycket möjligt vore göra besparingar,
men att han dock icke ville gå så långt, att skada derigenom
skulle uppstå för andra intressen, och han alluderar dervid på faran af
att ställa så till, att befälet icke finge någonting att göra, hvilket
åter, enligt hans åsigt, skulle innebära en fara i afseende på vårt
lands försvar.

Jag skall härvid tillåta mig att uppläsa hvad samma talare vid 1869
års riksdag yttrade angående precis samma sak. lian sade nemligen: » Skulle
det verkligen stå så illa till med armén, att saknaden för en gång af
tjugu dagars vapenöfningar skulle urståndsätta densamma att försvara
fäderneslandet, då tror jag verkligen, att deri ligger mycken anledning
befara, att äfven dessa tjugu dagars öfning icke skulle kunna
utöfva någon synnerlig verkan till ett bättre». — Jag får verkligen
helt och hållet instämma i hvad talaren då yttrade; ty om vapenöfningarnes
indragning under ett år kan inverka så mycket, att vår
armé skulle derigenom blifva sämre, så är det icke mycket bevändt
med densamma. Jag anser nemligen, att dessa gamla knektar, hvilka
det ena året efter det andra öfvas i precis samma sak. skulle förblifva
lika dugliga, äfven om de finge under ett år hvila sig.

Det var vidare sorgligt att höra Hans Excellens Herr Statsministerns
antydan derom, att, derest Riksdagen indroge ifrågavarande anslag,
Kongl. Maj:t skulle begagna sig af den utväg, som stode honom
till buds, att ändå öfva manskapet samt dervid låta rust- och rotehållarne
sjelfve bekosta manskapets underhåll. Ja, mine herrar, dessa
rust- och rotehållare äro sannerligen så vana vid att kalfatras, så vana
vid uppoffringar och tillökningar i deras redan tunga börda, att jag
får säga, att verkställigheten af detta hot icke skall förefalla dem synnerligen
farligt. — Yi hafva under sista året beträffande denna utgiftspost
fått så betydligt ökade utgifter, att denna lilla omständighet icke

23 N:o 37.

Torsdagen den 17 April, e. in.

synnerligen mycket skall skrämma oss. —• Jag far derföre saga, att, Om anslag till
oaktadt det var mycket sorgligt att höra, att regeringen är _betänkt-^™“s
på att gå till väga på detta sätt, sa kali jag dock icke kalla min tanke $ fångar.
tillbaka, utan få vi väl stå vårt kast, derest hvad som här blifvit tran (Forts)
statsrådsbänken yttradt skulle komma att förverkligas.

Jag kan således för min

del icke inse, hvarför man nu mera än

vid 1869 års riksdag skall tveka att afgifva ett bestämdt uttalande.
Om icke här förefunnes en bedröflig finansiel ställning hos de enskilde
samhällstnedlemmarne, och om här icke förefunnes. en stor statsbrist,
hvilken ovilkorligen kommer att blifva mycket större, sa skulle jag
icke så ifrigt motsätta mig nu föreliggande förslag; men då jag för
min del finner och tillika vet, att de flesta af denna Kammares ledamöter
äro af den öfvertygelsen, att man här kan gorå eu direkt besparing
utan minsta våda, helst dessa knektar redan äre sa hemma i
dessa konster, hvari de öfvas, att de under loppet af ett år icke kunna
glömma dem, så får jag, uppå de skäl, jag härmed haft äran anföra,
instämma uti det af Herr Danielsson framstapla yrkande.

, Herr Nils Petersson: Då jag reserverat mig mot Utskottets
hemställan i första punkten, mom. b af föreliggande betänkande, sa
har jag ansett mig böra begära ordet för att i korthet angifva de
skäl, som dervid varit för mig bestämmande. Men innan jag detta
oör, vill jag på förhand gifva tillkänna, att jag helt och hållet frrtager
niio- från den beskyllningen, som man möjligen skulle kunna framkasta
mot mig, eller att andra bevekelsegrunder, än den rena afsigten
att göra besparingar åt statsverket, skulle hafva inverkat pa mitt

handlingssätt i denna fråga. _ . ,

Jag vill nemligen säga, att jäg dermed ingalunda velat uttala ett
misstroendevotum mot regeringen. Ty som herrarne finna af den reservation,
jag biträdt, har jag deri uttalat, att jag hyste fullkomlig
tillförsigt, derom, att den ifrågasatta besparingen af en million kronor
sannolikt skulle vinnas äfven på det sätt, Utskottet föreslagit, och således
i alla fall komma statsverket till godo, men att skilnad»! ar
den, att ett bifall till detta förslag likväl skulle medföra, den högst
väsentliga olägenheten, att denna million ändock maste uti staten för
nästa år upptagas. Yi nödgas nemligen i så fall skaffa staten inkomster
svarande emot dessa utgifter, och detta är skälet, hvarför vi i
reservationen ansett det vara af vigt, ja, nästan nödvändigt, att nu
fatta ett definitivt beslut i frågan. Det borde äfven vara regeringens
omsorg att icke belasta folket med direkt eller indirekt beskattning
till så betydliga belopp, som de, hvarom här är fråga, helst jag lika
litet som den föregående talaren kan få i mitt hufvud, att en^ minsknino-
i öfningsanslaget med 1 million kronor under nästa ar skall
kunna menligt inverka på de redan öfvade indelta soldaternas tjens
barliet, utan anser jag fastmera att ett inställande af deras öfningai
under ett år utan olägenhet kan ega rum. Hvad åter beträffar rekrytbildnino-en,
skulle denna ändock kunna i vanlig ordning uppehållas,
då det°belopp af 322,300 kronor, som efter den sålunda ifrågasätta
nedsättningen komme att å anslaget återstå, enligt inhemtade upplysningar,
kan anses vara mera än tillräckligt för detta ändamål.

N:o 37. 24

Torsdagen den 17 April, e. m.

Om anslag
indelta arméns

vapen
öfning ar.
(Forts.)

ftUl Om det verkligen vore alldeles nödvändigt att indelta armens och
menSyermiail(jg fältjägarecorps’ vapenöfningar egde rum hvart enda år, så
- skulle jag icke sätta mig deremot. Men då det gått derhän, att de
möten, hvarunder dessa öfningar ega ruin, fått namn af lustläger, så
synes mig, som om nationen under denna tid af betryck bör förskonas
från utgifter, som endast bidraga att ytterligare nära den lyx, som
der utvecklas.

Jag skulle, som sagdt, mycket gerna vara med om att bifalla
Utskottets förslag, om derigenom den ifrågasatta millionen icke hade
behöft uti. staten för nästa ar upptagas; men då detta likväl måste
ske, kan jag icke annat än förena mig med Herr Danielsson om det
åt honom framstälda yrkande, att Kammaren ville bifalla Utskottets
hemställan under inom. a samt med afslag å mom. b antaga Herr
Danielssons förslag till beslut.

Herr Adlersparre: Efter de allvarliga och behjertansvärda ord,
som .Hans Excellens. Herr Statsministern uttalat, anser jag, att Herr
Danielssons förslag icke kan hafva någon framgång i denna Kammare.
Jag vill derföre icke yttra mig om detsamma, utan öfvergår direkt till
Stats-Utskottets förslag till skrifvelse om indragning af arméns vapenöfningar.

it ^.e^a skrifvelseförslag kan jag icke understödja. Mitt yrkande
blir afslag å detsamma. Hvarken har Utskottet, ej heller någon här
under diskussionen anfört skäl, som berättiga en dylik skrifvelse. Deremot
finnas, enligt mitt förmenande, starka skäl, som tala mot en sådan,
sknfvelses aflåtande. Jag skall oförbehållsamt uttala dessa skäl;
de la sta för min räkning.

Denna skrifvelse, om den godkändes af Riksdagen, skulle icke
blott kunna vilseleda till den föreställningen, att vår ekonomiska ställning
vore vida jemmerligare än hvad den i verkligheten är; den skulle
tillika, denna skrifvelse, inför alla länder och folk blifva oss ett andligt
fattigdomsbevis af ganska förödmjukande art.

.Det är nogsamt kändt, att den öfningstid, som är tilldelad vår
armé, stål- långt under det märke, som i andra länder anses utvisa,
det minsta möjliga för åstadkommande af en efter tidens fordringar
praktisk utbildning. När sa är förhållandet — och ingen kan bestrida,,
att sa är , hvad annat blefve då en indragning af vapenöfningarne,.
om ej en ytterligare försämring af en redan nu allt för svag institution.

Mine herrar! låt icke vårt försvarsväsen alltjemt glida utför ett
lutande plan! Det är illa nog redan sådant det nu är. Ja<r återupprepar
hvad jag förr här yttrat, att i förhållande till tidens kraf
och den utveckling militärväsendet år efter år oafbrutet erhållit i alla
andra länder, står vårt försvarsverk nu längre tillbaka, än det någonsin
gj0rt- Vår krigsmateriel är ofullständig och till stor del föråldrad;
var lataliga personal har otillräcklig öfningstid, och, jag tvekar ej att
tillägga, inom alla samhällslager — inom de högre ingalunda mindre
än i de lägre — finnes synbarligen en ande af likgiltighet, som döfvar
lörmagan till de försakelser och ansträngningar, som alla andra länder
utvecklat för sitt försvar. Ja, derhän hafva vi kommit i vår säkerhetsslummer,
att det öppet stämplas såsom en oförlåtlig anakronism att ens

Torsdagen den 17 April, e. m.

25 N:o 37.

nämna om faror från en granne, hvilken dock, i politiskt hänseende, Om anslag till
är i dag oförändradt densamma han i århundraden varit. indelta armens

Men ostraffadt insöfver sig intet folk i säkerhet. Att nu på en ^fningar.
gång bota vårt försvarsväsens alla brister kunna vi icke. Våra krafter ^Forts j
miste koncentreras och arbetet börja med det vigtigaste, hvilket är,
enligt mitt förmenande, just den institution man bär i dag vill försvaga,
nemligen landtförsvaret. Hvarthän ett motsatt förfaringssätt
eder, det visar vår nuvarande ståndpunkt!

För att nu öfvergå till Utskottets förslag, tillåter jag mig ånyo
säga, att Utskottet icke ådagalagt skrifvelseförslagets befogenhet. Utskottets
alla skäl äro: att en indragning af vapenöfningarne icke skulle
medföra någon skada; att för denna indragning finnes ett prejudikat
sedan år 1868, samt att den besparing, som vunnes, visserligen icke
blefve till någon lättnad vid den nu föreliggande statsregleringens
uppgörande, men att en besparing dock alltid är en fördel. Jag måste
häremot anmärka, först och främst, att en indragning af vapenöfningarne
skulle medföra verklig skada. Vore vapenöfningarne, såsom här
blifvit antydt, endast förnyade repetitioner af hvad under en längre
följd af år redan blifvit inlärdt, skulle man kanske kunna säga, att
indragningen nu icke medförde synnerligen stor skada. Den skadan
medförde den dock, att såväl befallande som lydande ginge miste om
eu väl behöflig påminnelse om disciplinens och tjenstens fordringar.

Men dessa årliga vapenöfningar äro icke blott repetitionsöfningar. Erfarenheten
från de senaste krigen har nödvändiggjort åtskilliga, ja,
ganska många ändringar i de taktiska rörelserna, och dessa inläras nu,
såvidt den korta öfningstiden det medger. Företrädesvis för befälet,
men äfven för soldaten, äro dessa nya öfningar af stor vigt, och Utskottets
påstående, att eu indragning af öfningarne icke skulle medföra
någon skada, är följaktligen grundfalsk.

Ännu mera oantagligt är Utskottets andra skäl, nemligen åberopandet
af prejudikatet från år 1868. Det är just detta åberopande,
som, för försvarsväsendets vänner, måste vara en allvarlig väckelse
att bestrida skrifvelseförslaget. Utskottet visar nemligen genom denna
sin motivering, att ingenting här är farligare än prejudikat; hvarje
nytt prejudikat skulle ofelbart blifva ett nytt vapen i handen på ni bilisterna.

Om något ytterligare bevis skulle erfordras för att ådagalägga,
att skrifvelseförslaget är obefogad!, så finnes det i Utskottets tredje
skäl, der Utskottet medger, att den besparing, som indragningen afser,
icke blifver någon lättnad för den nuvarande statsregleringen, hvarföre
hela detta tredje skäl inskränker sig till det fadda uttrycket — jag
ber om ursäkt, om jag begagnar ett orätt ord — att en besparing
alltid är en fördel! Någon belysning behöfver sannerligen icke ett
sådant skäl.

Sammanför man nu de skäl, som tala emot skrifvelseförslaget,
innebära de i korthet:

att den föreslagna indragningen af vapenöfningarne skulle medföra
en verklig skada;

att ett prejudikat skulle skapas, som blefve mycket farligt, samt

N:o 37. 26

Torsdagen den 17 April, c. in.

Om anslag till att den besparing, som vunnes, icke i någon mån underlättade
mdeita «™i“sUppgö1.anc]et af nu föreliggande statsreglering för år 1880.

öfnfngär Pa grund af dessa skäl förenar jag mig med den föregående ta (Forts.

)'' Hren, Herr Hedin, som yrkat afslag på det nu föredragna mom. b.

Herr Lind: Herr Talman! Då jag genomläste och beskådade det
nu föreliggande utskottsbetänkandet* och sökte att efter min ringa förmåga
genomgrunda detsamma, föreföll det mig besynnerligt, att Statsutskottet
icke kommit till ett annat resultat än det gjort. Då jag vidare
eftersåg, huru många som reserverat sig mot utlåtandet, fann jag
med ledsnad, att det endast varit fem ledamöter af denna Kammare,
som gjort någon anmärkning mot det slut, hvartill Utskottet kommit.
Detta anser jag beklagligt. Jag skulle för min ringa del kunna helt
enkelt inskränka mig till att i allo, såsom jag också kommer att göra,
instämma i det förslag Herr Danielsson har framlagt, men då jag hör,
att det skulle vara oformligt att göra denna ifrågasatta indragning,
och att det skulle kunna medföra någon våda, kan jag icke underlåta
att framställa mina små anmärkningar mot dessa åsigter. Tro herrarne
verkligen, att de mångfaldiga millioner, som vi under många år
lemnat till fjerde hufvudtiteln, varit af så stor nytta för försvarsväsendet.
Jag tror det icke. Jag tror, att vi suttit i lika godt lugn
och x lika god vänskap till vara grannar, om vi icke uppoffrat ens
hälften så mycket. Jag skulle vidare önskat, fastän det icke nu är
fråga derom, att Stats-Utskottet och Riksdagen fäst mera afseende på
indragningen af anslaget till andra beväringsklassens vapenöfningar,
och jag tror, att vårt land icke hade dermed kommit i någon fara.
Jag kan icke förstå, huru man här i Kammaren kan vara så besynnerlig
och gå på så mångahanda omvägar för att få hela detta anslag
indraget, då, såsom en talare redan förut anmärkt, vårt grannland
Noi''ge redan kunnat, oaktadt representationen der sammanträder en
hel månad senare än här, komma derhän, att det fått regeringens
svar, att inga vidare uppoffringar skola för det kommande året ske för
vapenöfningarne. Men här skall man för sådant ändamål hafva enhel
million upptagen i statsbudgeten. Jag tror, att Riksdagen bör
uttala de allmänna tänkesätten, som inom landet äro rådande, och jag
feltager mig säkerligen icke, då jag säger, att tänkesätten i allmänhet
äro sådana, som jag uttalat dem, eller att det anslag, hvarom här är
fråga, bör indragas. Jag har från yngre år hört omtalas, att en stormonark
vid ett tillfälle skulle yttrat, att det för att föra krig behöfves
tre ting, och det är: penningar och penningar och mera penningar.
Skulle vår ställning blifva sådan, att vi behöfde föra krig med
våra grannländer eller några andra utrikes makter, tror jag, att det,
som nödvändigast behöfdes, vore penningar, och att det vore detsamma,
huru stor styrka vi hade — om penningar då saknades. Det
är. min fulla öfvertygelse, att detta anslag utan ldngaste risk kan indragas,
och jag har nu endast, efter min ringa förmåga, velat till protokollet
uttala dessa mina täixkesätt. Under uttryck af den inre tillfredsställelse,
som hos mig skulle råda, om Herr Dairielssons förslag
blefve Riksdagens beslut, yrkar jag bifall till det af honom framlagda
förslag.

27 N;o 37.

Torsdageii den 17 April, e. m.

Herr Hedlund: Det betänkande från Stats-Utskottet, hvilket vi Om anslag till
no hålla i vår hand, slutar med två slutsummor: den ena det ordi-indelta armens
narie anslaget, eller 17,290,000 .kronor, och den andra det extra an- öJ°ingar.
slaget, 791,000 kronor, eller sammanlagdt öfver 18,000,000 kronor. (Portg.)
Detta är den utgift, Riksdagen nu går att besluta för den närmaste
framtiden, i och för 1880. Den utgör den i statsbudgeten ingående
kostnaden för vårt landtförsvar •— således rust- och rotehållet oberäknad!
— en kostnad så dryg, att jag utan öfverdrift tror mig kunna
beräkna densamma belöpa sig till mer än 1000 kronor för hvarje man.
som skulle kunna mobiliseras. Jag vet icke, huruvida något land i
verlden ställer upp en så hög slutsumma för sin försvarskraft, och man
må således icke förundra sig öfver, att vid denna riksdag betänkligheter
yppats med afseende å beviljandet af dessa stora summor. Och''
då hafva vi dessutom ett sjöförsvar. Det är väl sant, att man i
andra länder underkastar sig stora försakelser för sitt försvars väsen,
och jag undrar icke på den varma patriotiska känsla, som med blicken
fäst härpå anser, att vi göra för litet, men jag vill fästa uppmärksamheten
på det förhållande, att, om vi än göra litet med afseende på
manskap, vi deremot icke göra litet med afseende på penningar, och
med den summa, som jag nyss nämnde och hvilken jag tror icke kan
jäfvas, nemligen att vi betala 1000 kronor för hvarje^ mobiliserbar man,
vågar jag påstå, att vi fastmer hafva rätt att å vår krigsförvaltning
ställa kraf på eu annan anordning och ett annat system ån det, som
nu tillämpas. Det svenska folket rädes icke att underkasta sig försakelser,
när det gäller fosterlandets väl eller ve, men det vill ej underkasta
sig sådana, om äfven ringa, för onyttiga ändamål. Jag har således
icke kunnat öfvervinna den tanken, att denna besparing af en
million, hvarom nu är fråga, väl läte sig förena med omsorgen om
rikets trygghet; men, då jag för min del icke kunnat vara med om
att tillgripa den utväg, som här varit ifrågasätta och som varit föremål
för rådplägningar ända från riksdagens början, har detta berott
hufvudsakligen på tre skäl, hvilka jag anhåller att nu fa upptaga.

Först och främst anser jag de afsedda besparingarne med ^större
säkerhet kunna vinnas på den väg, Utskottet föreslagit, än på den,
de kraftigare viljorna inom Kammaren önska bringa till stånd. Frågan
skulle nemligen i senare fallet komma att bero på gemensam votering,
och så pass väl känna vi väl allmänna opinionen såväl i aenna
som i Första Kammaren, att det kan förutsägas, att en sådan votering
icke komme att lemna majoritet åt den åtgärd, som här är föreslagen,
äfven om till densamma slöte sig en stark minoritet i Första
Kammaren, af hänsyn till något annat, hvarom vi icke vilja vara med.

Aflåta vi åter denna skrifvelse till regeringen, hafva vi, utom i den
kännedom vi i allmänhet ega om regeringens sätt att betrakta saken,
särskildt i de ord, som nyss blifvit fäkta från statsrådsbänken, att
nemligen allt billigt afseende skall fästas vid Riksdagens önskningar,
all anledning att hoppas, att målet på denna väg skall vinnas. Derigenom
undgå vi visserligen icke att uppföra summan i staten för
1880, men deremot må å andra sidan erinras, att vi hafva eu statsbrist
af 2 millioner för 1878, och inbesparingen af denna million, om
den uttaxeras för 1880, kan tillgodokomma fyllandet af 1878 års stats -

37. 28

Torsdagen den 17 April, e. m.

Om anslag till brist, hvarigenom för denna statsbrist icke några utomordentliga åtm
* vapen?6™s^.u^° behöfva vidtagas. Med den förhoppning Riksdagen kan
öfningar. hysa aR icke behöfva använda denna million till andra ändamål, före(Ports.
) ställer jag mig nemligen, att statsbristen för 1878 skulle kunna öfverflyttas
på Riksgäldskontor, för vidtagande af de åtgärder, som för
fyllande af denna brist kunna påfordras, och kommer då en verklig
besparing på denna väg att vinnas.

Den andra anledningen, hvarför jag icke kan vara med om hvad
här har föreslagits, är förslagets natur af »rättsfråga». Jag är nemligen
icke så säker som Stats-Utskottet och åtskilliga talare varit, att
Riksdagen häfdade »sin rätt», derest den på eget bevåg indroge detta
anslag. Det kunde ock hända, att Riksdagen derigenom häfdade eu
orätt — hvarom jag icke vill vara med.

Till de betänkligheter, som jag redan förut i detta afseende byst,
har jag fatt ytterligare de skål, hvilka nyss för oss alla framstälts
från statsradsbänken, skäl till hvilka jag lyssnat med den största uppmärksamhet
och som jag för min del ‘icke vågar jäfva, med det allmänna
talet om Riksdagens beskattningsrätt. Ty här möter den frågan,
huruvida Riksdagen skall kunna på denna väg indraga indelningsverket.
.. Vore det nemligen fallet, att Riksdagen kunde år från år indraga
öfningsanslaget, vore detta detsamma som att indraga indelningsverket.
Nu kan väl ingen misstänka mig att hysa någon ömhet
för denna gamla institution; men jag vill icke på bakvägar söka vinna
hvad jag icke kan vinna på ärlig stig. När nu ett väldigt vederlag
bjudits mot indelningsverket, vore det ganska besynnerligt, om detta
kunde afskaffas genom eu så lätt utväg, som att indraga öfningarne.
När man star inför detta alternativ, har man väl rätt att hysa betänkligheter,
huruvida detta anslag hör till de ordinarie anslag, hvarom
från Herr Statsministerns läppar nyss citerades några ord. Han yttrade
endast, att Riksdagens rätt i afseende på vissa ordinarie anslag utan
tvifvel vore ostridig, men deremot funnos andra ordinarie anslag, der
Riksdagens rätt icke vore fullt klar. Om jag i alla fall kunde tro en
annan tolkning än Herr Statsministerns vara möjlig, ställer sig dock
denna fråga på samma grund, på hvilken tvenne andra stora frågor varit
vid föregående riksdagar stälda, nemligen så att hon är tvistig. Ja, frågan
är tvistig, da den ena statsmakten har om hennes rättsliga beskaffenhet
_ eu annan uppfattning än den andra. Och i dylika fall, der
ingen skiljedomare finnes, vill jag icke att Riksdagen afdömer saken
i enlighet med sin uppfattning. ‘Vore jag tvungen att döma i egen
sak under sådana omständigheter, fålde''jag hellre domen mot än för
min egen. mening, emedan, om jag då feiade, jag felade, såsom engelsmannen
säger, »på den säkra sidan».

Den tredje omständigheten bär varit, ■ att denna fråga vore eu
förtroendefråga. Det kan icke vara någon hemlighet, att detta ämne
under riksdagens lopp varit föremål för lifliga samtal. Man har från
den sida, der man liar de kraftigaste sinnelagen till sitt förfogande,
velat saga: ^»detta kan icke beröra regeringen och vi vilja icke vidtaga
nagra åtgärder, som möjligen kunna rubba den regering, hvars
främste man är den vördnadsvärda personlighet, som vi nu hafva framför
oss». Detta har varit talet, dervid man tillagt: »Men vi hafva

29 N:o 37.

Torsdagen den 17 April, e. in.

bär icke rätt att fästa afseende på person, utan endast på sa/c». Ehuru Om anslag till
jag mycket väl inser, att ett sådant tal för mången kan ega stor gilJndelta arméns
tighet, likaväl som det för mången må synas besynnerligt, att Riks- sfnin”ar
dagen icke kan afgöra likartade frågor, utan att de hafva en sådan (port8)''
verkan mot ett mål, hvartill man icke vill komma. Men det är dock
numera ett uppenbart faktum, att saken har denna betydelse och, efter
min tanke, ett fullkomligt motiveradt faktum, hvarpå man nu icke
kan tvifla. Jag kan icke förstå, att meningen med den förfrågan, som
blifvit stöld till Hans Excellens Herr Statsministern, kan hafva varit
någon annan, än att få detta utrönt, och då svaret utfallit såsom nu
skett, är väl det derpå följande handlingssättet från landtmannapartiets
sida afgjordt. På annat sätt förstår jag icke meningen med den
framstälda frågan. I dessa Henne skäl har jag ansett den väg ligga
angifven, på hvilken vi i denna fråga vilja vinna vårt mål, som är
att söka spara statsverket en million, och det är denna väg Statsutskottet
i sitt skrifvelseförslag framstäf, till hvilket förslag jag således
yrkar bifall.

Herr Halldin: Herr Grefve och Talman, turné Herrar! Det må nu
vara Riksdagen allena eller Riksdagen och Kongl. Maj:t tillsammans, som
ega rätt att vidtaga den åtgärd, som här är ifrågasatt, så kan det, i
hvilket fäll som helst, icke vara angenämt att röra dervid, allra helst
som Hans Excellens Herr Statsministern hemligen oförbehållsamt låtit
förstå, att i och med ett besluts fattande af Riksdagen, om indragning
af öfningsanslaget, skulle det vänskapliga förhållande, som hittills egt
rum mellan Kongl. Maj:ts regering och Riksdagen, vara brutet. Detta
förklarande har verkligen satt mig i någon förlägenhet, helst åtminstone
icke jag har framstält detta, om än djerfva förslag, i någon illasinnad
afsigt, utan det har helt och hållet framkallats af hvad just
Stats-Utskottet i korta ordalag förstått sammanfatta, nemligen att »den
ekonomiska ställningen inom landet gör det för närvarande till eu
oafvislig pligt för representationen att i statsutgifterna göra alla de
inskränkningar, som utan verklig skada kunna vidtagas», och skulle
man, med den kännedom, som hvar och en bör ega om landets ekonomiska
tillstånd, ingå uti någon allvarlig pröfning, så tror jag, att
mitt förslag, ej skulle befinnas sakna giltig grund.

Vi veta allt för väl, att kapitalisten mången gång förlorar icke
blott räntan, utan äfven en del af sitt kapital; vi veta, att en stor del
af landets invånare icke förmå lefva af den nuvarande arbetsförtjensten,
utan nödgas förtära den från föregående gynsammare år samlade
besparing; vi veta slutligen, att en stor del af de så kallade arbetande
klasserna icke. kunna skaffa sig arbete till något pris. Jag tror derför,
att landets befolkning verkligen vill att vi skola göra de besparingar,
hvilka utan olägenhet kunna vidtagas. Ett område, der det företrädesvis
synes mig möjligt att åstadkomma besparingar, är fjerde hufvudtiteln.
Jag vågar visserligen ej bestämdt påstå, att jag begriper de
militära anslagsfrågorna, men jag trodde, att besparingar uti öfningsanslaget
utan synnerlig olägenhet kunde ega rum och tog mig derföre
friheten att i sådant syfte väcka motion. Jag trodde, att vapenöfningarnes
inställande under ett år för den indelta soldaten, som tjenat

N:o 37. 30

Torsdagen den 17 April, e. m.

Om anslag till 10—30 år, ej skulle lända vårt försvar till någon nämnvärd skada.
mdelta arménsXJnder behandlingen i öfrigt af fjerde hufvudtiteln styrktes jag mycket
öfning ar i denna min tro och föresats att fortfarande hålla på det yrkande, jag
(Forts) i motionen framstäf, då jag såg att man ej biföll åtskilliga anslag,
hvilka jag för min del ansåg långt vigtigare och vida angelägnare än
åtskilliga andra anslag, som biföllos. Det var vid behandlingen af
15:de punkten i Stats-Utskottets utlåtande N:o 10, som en af våra
militärer, utan att blifva motsagd, yttrade, att landets krigsvapen för
närvarande äro i sämre skick än någonsin förut samt att vi med sådan
krigsmateriel ej kunna möta en fiende, och som detta luttrande icke
motsades, antog jag denna förödmjukande underrättelse såsom eu verklig
sanning. Det oaktadt afslog Riksdagen det af Kongl. Maj:t till anskaffande
af ett visst antal batterier fältartilleri äskade belopp 243,934
kronor 46 öre. Jag gjorde mig då den frågan: är det af större vigt
att den indelta armén öfvas hvarje år utan dugliga vapen mot att något
år inställa öfningen och ega dugliga vapen, eller är det blott för
formens och ärans skull som sådan öfning är så nödvändig. För min
del anser jag det bra mycket klokare att ett år göra besparingar och
köpa behöfiiga vapen, på det att, när armén sedermera sammandrages
till öfning eller att möjligen möta en fiende, de bästa möjliga vapen
måtte finnas för dess behof, och detta så mycket mer, som svenska
folket är eu liten nation och behöfver derför så mycket hellre till sitt
försvar de bästa vapen. Jag har ej kunnat öfvertyga mig om att det
skulle innebära någon fara att bespara ett års öfningsanslag och allra
minst om besparingen användes för att anskaffa dugliga vapen. Men
om förhållandet är sådant som Hans Excellens Herr Statsministern förklarat,
nemligen att, sä länge indelta armén orubbad qvarstå!-, det
skulle innebära en kränkning af Kongl. Maj:ts makt och lagen derom
att indraga öfningsanslaget, så vill jag vara den förste att taga tillbaka
mitt yrkande och i stället yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.
Men jag kan ej inse, att denna uppfattning är den rätta, då
vapenöfningarnes inställande för ett år ej innefattar annat än en besparing,
som göres för tillfället, och indelta armén bibehålies ju icke
desto mindre i orubbadt skick. Besparingen skulle endast gälla ett
års öfningsanslag och derefter medlen åter uppföras såsom ordinarie
anslag för indelta arméns öfningar på öiligt sätt. I det ekonomiska
betryck vi befinna oss och under det vi kämpa med eu statsbrist af
omkring 11 millioner, som vi med all möjlig konst knappast kunna
finna utväg att fylla, tror jag att besparandet af en million ej är utan
vigt, och är jag fullt öfvertygad derom, att vårt skattdragande folk
skall mera tycka om, att en million besparas än att deras debetsedlar
höjas med 60 å 80 procent. Men då Kongl. Maj:ts regering förklarat,
att den skulle anse en sådan åtgärd från Riksdagens sida innebära ett
misstroendevotum, kan det vara betänkligt att fortfarande vidhålla-mitt
yrkande.

Jag önskar på intet vis ett misstroendevotum, ej heller tror jag att
saken så kan eller bör uppfattas, och, emedan jag derjemte fortfarande,
kort sagdt, anser behofvet att spara vara större än behofvet att öfva
indelta armén, anhåller jag få ansluta mig till Herr Danielssons förslag
och yrka bifall till detsamma.

31 >:o 37.

Torsdagen den 17 April, e. m.

Herr O. B. Olsson: Den siste ärade talaren på stockliolmsbän- Om anslag till

ken uttryckte den åsigten, att Stats-Utskottet genom sitt bär förelig-*"**4® “™en*
gande skrifvelseförslag icke gått den väg, som Utskottet enligt talarens öfningar_
förmenande bort gå, och han ansåg derjemte, att det ekonomiska be- (Forts.)
trycket i landet icke vore så synnerligen svårt. Jag beklagar emellertid,
att nämnde talare icke har bättre kännedom om det rådande betrycket,
sådant detta verkligen är, på samma gång det förvånar mig,
att han kunnat yttra sådana ord. Detta betryck är nog känbart öfverallt,
såsom också den ärade talaren kunnat inhemta såväl af tidningarne,
som på annat sätt, ifall han eljest icke haft någon erfarenhet
deraf. Samme talare nämnde äfven, att faran från vårt grannrike för
närvarande icke torde vara så synnerligen stor och att för öfrigt denna
fara varit lika stor förut. Detta vill jag gerna medgifva och skall för
min del till och med gå ännu längre, ty jag är öfvertygad att faran
för vårt land gent emot grannrikena varit för bortåt etthundra år
långt svårare än nu. Yi hafva njutit en sextioårig fred, och således
har faran under denna tid icke kunnat vara så särdeles stor, och vi
hafva för närvarande ingen anledning att betrakta ställningen mera
hotande nu än förr.

Den talare på göteborgsbänken, som sist hade ordet i denna fråga,
ansåg, att, i fall ifrågavarande anslag nu blefve minskadt med eu million,
detta skulle vara att indraga anslaget på en bakväg. Jag kan emellertid
icke förklara, huru han kan uppfatta saken på det sättet, ty här
är ju icke fråga om annat, än att med eu million nedsätta vapenöfningsanslaget
för ett år. Om det deremot gälde att minska anslaget
för någon längre tid, skulle jag kunna i någon mån gifva talaren
rätt i hans åsigt; men härom är ju alldeles icke nu fråga, och då det,
som sagdt, endast gäller ett år, kan det väl ej vara rätt att säga, att
man derigenom skulle draga in anslaget på en bakväg.

Det har jemväl af ett par talare framhållits, att rust- och rotehållarnes
skyldigheter gent emot grunderna för indelningsverket och *
knektekontrakten skulle varda öfverträdda samt att bördan komme att
falla så mycket tyngre på rust- och rotehållarne, för den händelse
ifrågavarande anslag blefve på föreslaget sätt nedsatt. Jag kan likväl
icke föreställa mig, huru det skulle kunna tillgå, att rust- och rotehållarne
komme att fullgöra sina skyldigheter efter annan grund, och
de komme nog att draga den tunga, som med deras åtagna förpligtelse!-
kan vara förenad. De hafva gjort det hitintills och det är deras
ovilkorliga skyldighet att framdeles så göra, och sålunda verkar detta,
åtminstone icke på mig, såsom något skrämskott.

Om det nu komme att ske att Riksdagen nedsatte ifrågavarande
öfningsanslag med en million, så vågar jag hemställa till herrarnes
gemensamma omdöme, om någon riksolycka dermed kunde sägas vara
å bane. Vi veta ju, att större delen af indelta armén består af äldre
manskap, som bevistat 10, 15, kanske 20 läger, och det kan väl ej
vara så farligt, om de finge hvila sig ett år. Då Kongl. Maj:t, om
jag minnes rätt, vid 1868 års riksdag sjelf gjorde^ framställning om
nedsättning af ifrågavarande anslag, — ehuru det dåvarande ekonomiska
betrycket i landet på långt när icke var så svart som det nu är
och icke heller någon statsbrist mötte den sammanträdande Riks -

N:o 37. 32

Torsdagen den IT April, e. ni.

Om anslag till dagen — vågar jag hemställa, hvarför det nu skall betraktas såsom
mdelta sagdt ett helgerån, om Riksdagen i dessa tryckta tider skulle

öfnllgar. för godt att minska meranämnda anslag, då man väl kan be (Forts.

) höfva göra besparingar, för att ej nödgas lägga alltför dryg skatt och
tunga på svenska folket? Ty det senare måste till någon de! ske vare
sig genom direkta eller indirekta skatter.

Hade icke Första Kammaren — såvidt jag eljest är rigtigt underrättad
— vid beslutet om aflåtande till Kongl. Maj:t af den utaf Utskottet
föreslagna skrifvelsen tillika funnit för godt att ogilla Utskottets
motivering, skulle jag för min del hafva stannat i det yrkande,
som jag enligt den vid utlåtandet fogade reservationen biträdt; men
efter det beslut Första Kammaren i saken fattat, skall jag i stället
förena mig med Herr Danielsson i hans yrkande.

Herr Danielsson: Jag begärde ordet egentligen med anledning
deraf, att Herr Carl Ifvarsson så starkt framhöll, att den ifrågasatta
skrifvelsen vore så förträffligt motiverad. För min del ogillar jag icke
heller den begagnade motiveringen, utan anser den verkligen vara
någorlunda bra affattad. Men, såsom herrarne hafva sig bekant, har
Första Kammaren ogillat motiveringen, så att denna aldrig kommer
att användas i skrifvelsen till Kongl. Maj:t. Härpå vill jag fästa deras
synnerliga uppmärksamhet, hvilka förfäkta skrifvelseförslaget, derför
att motiveringen synes dem vara så förträfflig.

Jag hade vidare en annan anledning att begära ordet, nemligen
för att yttra några ord angående ett uttryck af Herr Lass Olof Larsson.
Denne talare frågade så allvarligt, hvad rust- och rotehållarne
skulle tycka om oss landtmän och våra åtgöranden, derest de finge
åtaga sig bördan att underhålla soldaterne under öfningarne. Härpå
vill jag svara, att, äfven om rust- och rotehållarne skulle blifva nödsakade
att göra detta, hvilket jag dock icke tror, så äro väl icke rustoch
rotehållarne de fattigaste bland Sveriges inbyggare; och om man
vill håfva det af denne talare omordade klander, som man ansåg förefinnas
mot rust- och rotehållareintresset, så förefaller mig, att rätta
sättet att ''förtaga detta klander vore just det, att vi rust- och rotehållare
nu visade, att vi icke vilja beskatta den fattigare befolkningen
för att undgå de åligganden, hvartill vi kunna vara lagligen förbundna.
Jag tror, att vi med ett kraftigt svar böra visa, att rust- och rotehållarne
icke vilja göra detta. Ty herrarne veta väl, att, om statsbristen
med tillägg af denna million skall fyllas, tullen måste höjas på åtskilliga
förnödenhetsvaror och den förhöjda beskattningen således mest
fälla på den konsumerande stora allmänheten. Jag tror icke, att det
skälet, som talaren sökte framhålla, kan väga särdeles tungt.

Han nämnde sedan, att den ifrågasatta nedsättningen skulle innebära
ett misstroendevotum mot regeringen. Jag har redan sagt, att
jag icke vill gifva något misstroendevotum, utan att jag tager saken
såsom alla andra saker, det vill säga såsom en sak för sig.

Sedermera yttrade han, att man skulle äfventyra regeringens
understöd och dess fasta hållning i jernvägsfrågorna. Jag medger,
att regeringen afslog en framställning om inköp af eu jernväg och
att den fasta hållning, som regeringen dervid visade, åtminstone för

Torsdagen den 17 April, e. m.

33 N:o 37

mig var tillfredsställande. Men vi veta också, att ehuru Regeringen Om anslag till
i början af riksdagen förklarade, att hon icke ville göra något i jern-1"^® a™ens
vägsfrågorna, hon dock blott några veckor derefter utbytte denna fasta Ringar.
hållning mot ett förslag, som vi alla känna till ganska väl. (Forts.)

Denne talare sade äfven, att Kammaren icke borde bifalla mitt
förslag, ty då skulle den spådom förverkligas, som spåddes i fjol, nemligen
att vi icke skulle vilja hålla vårt ord. Jag ber att få erinra,
att i fjol, då förslaget till försvarsväsendets ordnande framlades, var
detta förslag åtföljdt af eu garantilag, som ovilkorligen berättigade
Kongl. Maj:t att erhålla erforderliga medel för stamtruppens uppehållande,
och jag tror således, att man icke behöfver frukta, att spådomen
kommer att uppfyllas.

Eu annan ärad talare, livilkens ord väga tungt, då det gäller militära
frågor, yttrade, att landets ekonomiska ställning icke vore så dålig
och att vi icke skulle inskränka vapenöfningarne för att derigenom
gifva oss ett fattigdomsbevis inför utlandet. Jag tror, att han likasom
alla andra har fullkomligt reda på, att vår ekonomiska ställningär
temligen klen. Herrarne veta ju huru många millioner vi årligen
upplåna och ändå äro lika fattiga. Det är också herrarne bekant, att
vi på lånen få gifva temligen stor kapitalrabatt och hög ränta. Skola
vi likväl hålla militärlyx för att blända främlingar, så få vi vidkännas
ytterligare kapitalförlust. Jag tror, att vi icke skola söka uppehålla
skenet, utan säga rent ut, att ställningen icke är så lysande, helst om
vi fästa tanken på de tusentals arbetare, som sakna arbete och kanske
äfven bröd.

Jag har ansett mig böra tillägga detta och vidhåller mitt förra
yrkande.

Herr Key: Jag skall icke yttra många ord. Anledningen hvar för

jag nu begärt ordet är den, att jag önskar frambära min tacksamhet
till Hans Excellens Herr Statsministern för det svar, han behagat
gifva på den fråga, som jag vågade ställa till honom. Men på samma
gång jag gör detta, ber jag få nämna, att jag tyvärr icke kunnat känna
mig tillfredsstäld af det yttrande, som Hans Excellens Herr Statsministern
hade särskild! rörande mötespassevolansafgiften. Jag vet alltför
väl, att denna afgift ingått i den indelta arméns vapenöfningsanslag
och jag känner väl till Riksdagens underdåniga skrifvelse af den 8
Maj 1841, i hvilken Riksdagen, såsom vederlag för den af rust- och rotehållare
dittills utgjorda mötes-passevolansafgiften, 7 riksdaler banko,
förklarade sig anvisa till Kongl. Maj:ts disposition 176,000 riksdaler
banko årligen, samt derutöfver, äfven för de vakanta numren, 10,669
riksdaler banko; men jag vet också, och just derför, att beloppet af
detta anslag således icke utgjort ens 300,000 kronor. Först när Riksdagen
sätter ned indelta arméns vapenöfningsanslag noga räknadt under
186,669 riksdaler banko eller 280,000 kronor, antag i rund summa
300,000 kronor, först då inträder i verkligheten det kontraktsbrott i
afseende å rust- och rotehållarnes skyldigheter, som Hans Excellens
Herr Statsministern så synnerligen framhöll. Så vidt jag vet, har det
icke blifvit framstäldt något enda yrkande om nedsättning af detta

Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 37. 3

Nso 37. 34

Torsdagen den 17 April, e. m.

Om anslag till anslag under 300,000 kronor; alltså förfaller detta skäl alldeles, eller
mdeltu a™«»såtminstone är det för tidigt och här onödigt använda
öfning ar. Jag har icke heller kunnat finna mig tillfredsstäld af Hans Excel (Forts.

) lens Herr Statsministerns förklarande, att, om det ordinarie anslaget nu
nedsättes, det skulle vara fara värdi, att det sedermera icke kommer
att höjas. Men jag vill icke gå så långt som eu talare nyss gjorde,
att deri se ett misstroendevotum uttal adt af ministérens främste man
mot denna Kammare. Snarare vill jag tro, att det icke var så illa
menadt. I hvad fall som helst får jag för min del emellertid säga,
att jag för närvarande, och af skäl som jag förut har angifvit, icke
vill bidraga till något misstroendevotum tillbaka. Det ändamål, som
jag för min del afsåg med den vördsamma fråga, jag gjorde, har jag
vunnit, nemligen att Kongl. Maj:ts regering i denna fråga visat ett
löftesrikt tillmötesgående, som Kongl. Maj:ts regering tyvärr och evinnerligt
beklagligen icke visade i fjol vid ett långt större och mera betydelsefullt
tillfälle, då försvars- och grundskattefrågan var å bane, och
hvarigenom ett tillfälle gick förloradt, som kanske aldrig i samma grad
återkommer.

För min del vill jag nu anhålla om bifall till Utskottets förslag
i punkterna a och b.

Jag skulle härmed kunna sluta, men dessförinnan ber jag dock
att få ställa några ord till den ärade representanten på stockholmsbänken,
Herr Adlersparre. Jag kom att tänka på den gamla fabeln
om Tors bockar, som oupphörligen slagtades om qvällarne, men hvarje
morgon stodo lika krya upp igen, då jag nu återigen fick höra talas
om den likgiltighetsanda, som i afseende på vårt försvar skulle vara
rådande, och att detta skrifvelseförslag skulle innebära ett ytterligare
bevis derpå, att vårt försvarsverk befunne sig på ett lutande plan o. s. v.
År då fjolåret så snart glömdt; är det så snart förgätet hvad denna
Kammare då beslöt? Det vore märkvärdigt om de, som då genom sitt
afslag å Särskilda Utskottets förslag bidrogo dertill, att härordningsfrågan
icke heller då blef löst, skulle djerfvas kasta såsom eu förebråelse
mot oss att försvarsfrågans lösning nu är mera aflägsen än
någonsin!

Herr C. A. Larsson: Jag får bekänna, att äfven min röst förstummades
ganska väsentligt af det svar, som Hans Excellens Herr
Statsministern afgaf på Herr Keys interpellation. Jag hade annars
tänkt mig, att det skulle vara möjligt att under dessa brydsamma tider
undvika en beskattning för att kunna anskaffa denna million. Nu
hör jag, att deremot resa sig så beskaffade hinder, att hvarken jag
eller troligen någon annan vill taga ett sådant steg, hvars följder
skulle blifva sådana som vi här hört.

Jag måste dock klargöra mig något i afseende på det myckna
ovett jag fått af Dagbladet för min reservation. Man har möjligen
någon rätt att tillvita mig inkonseqvens, då man icke närmare känner
motiven för mitt handlingssätt i afseende å den motion jag väckt om
en mängd besparingar och den reservation jag nu biträdt, som är mycket
modest och uppsatt af min vän Ola Andersson. Jag hade först
väckt motion, deri jag icke yrkat större afdrag än den för året be -

35 N:o 37.

Torsdagen den 17 April, e. in.

gärda förhöjningen 388,000 kronor, men icke desto mindre sedermera Om anslag till
biträdt en reservation, som gått ut på att bespara ytterligare en mil-“defta arm«)is
lion; detta är hvad man tillvitat mig. Jag får derföre upplysa, att
då jag skref min motion, jag visste, att en annan kamrat inom Kammaren
skulle väcka motion om indragning af ytterligare en million, 01
och då jag ändå tyckte mig ha gått temligeu långt i oförskämdhet i
fråga om yrkande på besparingar, så ville jag ej göra ett sådant yrkande.

Detta må nu herrarne anse inkonseqvent af mig, men herrarne
veta nu åtminstone orsaken, och jag brukar ej taga tillbaka ena dagen
hvad jag sagt den andra.

En talare har lagt mycken vigt på den omständigheten, att ingenting
skulle hafva händt sedan Riksdagen aflat sin skrifvelse om vapenöfningsanslaget,
som skulle berättiga till den nu ifrågasatta nedsättningen.
— Jo, det har händt, att under de 5 sista åren vi hafva ökat
tjenstemännens löner och pensioner med 15 millioner kronor och att
statens inkomster derföre icke räcka till de nödvändigaste utgifterna.

Vi hafva fatt kassaförfall, under det att på 5 års tid tjenstemännens
löner och pensioner ökats med 15, säger: 15 millioner, det vill säga
3 millioner om året. Hvar skola vi taga dessa penningar, då statens
inkomster icke förslå, utan vi enligt finansministerns uppgift hafva
en statsbrist på 6 millioner och sannolikt vidare deröfver, emedan jag
icke tror, att han tagit med i räkningen hvad Statskontoret och Postverket
äro skyldige. Det må väl då förlåtas den, som icke varit van
att slösa med statens medel, om han söker göra indragningar, der han
tycker sig finna, att sådant kan ske utan våda för det allmänna eller
skada för enskilda personer. Jag påstår, att så är förhållandet med
detta anslag till vapenöfningarne, ty ingen skall kunna inbilla mig,
att gubbar, som exercerat och öfvat ett och detsamma från sitt 19:de
till sitt 40:de eller 50:de år, skola vara tvungna att hvarje år repetera
denna lärdom. Skulle man icke kunna låta de yngre, som exercerat
i 5 år, hålla på, men förskona dem, som exercerat i 20 år? Man
skulle derigenom kunna göra en ganska nätt besparing, och man skulle
ändå få en ganska tillräcklig armé för att stickas in i beväringens
leder och samöfvas med denna.

Herrarne må derföre icke tycka underligt, att man i en tid sådan
som denna af stort finansielt bryderi vill vidtaga alla möjliga besparingar.
Om detta är en origtig uppfattning af mig och dem, som äro
lika dumma som jag, så bör man dock icke förbise, att förklaringsgrunden
dertill låg i den tanken, att det vore förenligt med det allmännas
bästa, om vi kunde förhindra den nya skatt, som vid denna
riksdag maste läggas på svenska folkets medlemmar i och för utgåendet
af detta anslag.

Jag vill emellertid nu icke vidare påyrka bifall till Herr Danielssons
förslag, sedan jag hört hvilka följderna af dess antagande skulle
blifva.

Herr Jonas Jonasson i Gullaboås: Jag skall blott anhålla att
få instämma i Herr Danielssons förslag och yrka bifall till detsamma.

N:o 37. 36

Torsdagen den 17 April, e. m.

Om anslag till Hen* Sven Andersson: Äfven jag anhåller att fa yrka bifall

mdeita ,armé»*^y| Herr Danielssons förslag.

vapen troX)''

Öfverläggningen var slutad.

Beträffande mom. a hade endast yrkats bifall; och blef nu, på
derom af Hei-r Talmannen gifven proposition, Utskottets hemställan i
nämnda moment af Kammaren bifallen.

I afseende å mom. b voro yrkanden framstälda dels på bifall till
Utskottets hemställan, dels på afslag å samma hemställan, dels ock
på antagande af det förslag, Herr Danielsson under öfverläggningen
afgifvit. Herr Talmannen gaf propositioner i enlighet med dessa meningar,
hvarvid dock Herr Talmannen, enär begärdt blifvit, att de två
punkter, Herr Danielssons förslag, för så vidt det afsåg mom. b, omfattade,
måtte hvar för sig varda föremål för beslut, för det närvarande
endast upptog första punkten i samma förslag; och fann Herr
Talmannen propositionen på bifall till Utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering blef begärd. I anledning häraf
och för bestämmande af kontrapropositionen, förnyade Herr Talmannen
propositionerna å de två öfriga yrkandena, hvarpå Herr Talmannen
förklarade, att, enligt hans uppfattning af de nu afgifna svaren, de
flesta af Kammarens ledamöter önskade, att till kontraproposition i
den blifvande voteringen måtte antagas bifall till Herr Danielssons
förslag. Men äfven angående kontrapropositionen äskades votering,
hvadan en så lydande omröstningsproposition först uppsattes, justerades
och anslogs:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen antager Herr
Danielssons i ämnet framstälda yrkande (l:sta punkten)

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit deras mening, som yrkat afslag å Stats-Utskottets i lista
punkten mom. b af utlåtandet N:o 10 V2 gjorda hemställan.

Den omröstning, som företogs enligt denna proposition, visade 63
ja mot 130 nej; och erhöll alltså propositionen för hufvudvoteringen
följande lydelse:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i lista punkten
mom. b af utlåtandet N:o 10 1/2

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.

Den senare voteringen utföll med 140 ja mot 49 nej; varande
således Utskottets hemställan bifallen.

37 N:o 37

Torsdagen den 17 April, e. m.

I följd af det beslut, Kammaren sålunda fattat, förklarades senare
delen af Herr Danielssons rid förevarande moment gjorda yrkande
kafva förfallit.

Punkten 2.

Bifölls.

De vid utlåtandet fogade tabeller lades till handlingarne.

§ 3.

Föredrogs^ och godkändes Riksdagens Kanslis förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 21, angående utläggande på grundet
Kopparstenarne af ett fyrskepp.

§ 4-

Justerades protokollsutdrag.

§ 5-

Pa förslag af Herr vice Talmannen Wi jk beslöts, att de i gårdagens
sammanträde inkomna ärenden, som ännu blifvit blott en gång
bordlagda, skulle å föredragningslistan för nästa sammanträde uppföras
framför de redan två gånger bordlagda ärendena.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. y2 11 e. m.

In fidem

H. A. Kolmodin.

Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 37.

4