RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1879:16

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1879. Andra Kammaren. N:o 16.

Måndagen den 3 Mars.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen hållna sammanträde; och leddes
dervid förhandlingarne till en början af Herr vice Talmannen.

§ I Förekom

till afgörande Stats-Utskottets utlåtande N:o 10, angående
reglering af utgifterna under riksstatens Fjerde hufvudtitel.

Punkten 1. Qm utbrytande

af anslaget för

I anledning af Kongl. Maj:ts förslag, att under titel »Artilleri- artilleri- och
och ingeniör-högskolan» måtte uppföras å Fjerde hufvudtiteln, näst in9e™°rhöaefter
anslaget till krigshögskolan, ett nytt anslag å kronor 45,366: 50 Man''
samt att, vid bifall härtill, anslaget till försvarsverket till lands i
allmänhet skulle med samma belopp minskas, hade Utskottet i förevarande
punkt hemstält,

att berörda nådiga framställning icke måtte vinna Riksdagens
bifall.

Beträffande denna hemställan anförde

Herr von Rehausen: Den fråga, som här nu föreligger, angår
endast öfverflyttning af ett anslag från en titel till en annan.

Den kunde på denna grund synas vara af mindre vigt, men jag
tror likväl, att den dock eger sin betydelse. Det vore nemligen af
ganska stor betydelse, om Riksdagen nu, utan bindande skil, afsloge
det ifrågasatta anslaget. Då Herr Statsrådet och Chefen för
Landtförsvars-departementet, såsom mig synes, på ett ganska tydligt
sätt, adagalagt, att artilleri- och ingeniör-högskolan icke har mer
gemenskap med Arméförvaltningens artilleridepartement än krigsoch
krigshögskolorna, borde väl samma princip göra sig gällande
med afseende å den förra som de senare, och densamma sålunda i

Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 16. 1

N:o 1(5. 2

Måndagen den 3 Mars, e. m.

Om utbrytande staten öfverföras från artilleridepartementet och upptagas såsom säraf
anslaget för s]si]dt anslag under en sjelfständig titel.

Tn^eniörhö0- Erkänner man således, att en sådan förändring är både ändam9lholan.
9 målsenlig och principenlig, kan jag icke heller finna något skäl,
(Forts.) hvarför man skulle afslå den af Kongl. Maj:t gjorda framställningen.

Utskottet har anfört två skäl för sitt afslag. Hvad beträffar
det ena af dessa skäl, enligt hvilket Utskottet »förestält sig» att
ett bifall till berörda framställning »otvifvelaktigt skulle till en
kommande riksdag framkalla förslag om uppförande af aflöning till
en ny chefsplats» så förstår jag icke — då i hvilket fall som helst
sjelfva anslaget till ifrågavarande högskola komme att förblifva
orubbadt •— hvad som skulle hindra Kongl. Maj:t att till en kommande
Riksdag aflåta en proposition i detta syfte, derest Kongl.
Maj:t finner sådant nödigt; och då står det ju i Riksdagens skön
att bifalla eller afslå denna proposition.

Det andra af de skäl Utskottet anfört är, att »Utskottet funnit
det olämpligt att till Arméförvaltningens civila departement,
hvars indragning blifvit af löneregleringskomitén ifrågasatt, nu öfverflytta
nya bestyr». Väl är det sant, att vid Arméförvaltningens
förestående omreglering det civila departementet möjligen kan komma
att indragas, men äfven om så skulle ske, måste väl de störa,
och vidt omfattande bestyr, som nu tillhöra detsamma, öfverflyttas
till andra myndigheter, och någon synnerlig svårighet bör väl icke
då möta att åt dem jemväl uppdraga befattningen med detta bila
bestyr, hvilket i jemförelse med de öfriga ju är att anse såsom en
ren obetydlighet.

Svagheten i de skäl, Utskottet sålunda framhållit, synas mig
göra att ett afslag på Kongl. Maj:ts proposition skulle tyda på ett
motsägelsebegär i allt, både stort och smått; det skulle tyda på eu
ställning till Regeringen, som jag väl knappast tror att Kammaren
har någon anledning eller önskan att intaga. Och just häruti har
frågan enligt min uppfattning sin egentliga betydelse.

I det allmänna som det enskilda lifvet gäller rätt ofta den
satsen, att man just i obetydligheter, i småsaker om man så vill,,
kan genom tillmötesgående gifva bevis på vänskap och förtroende;,
och jag skulle tro, att just i en fråga sådan som den förevarande
denna sats skulle ega sin fulla tillämpning, samt att ett bifall i
denna fråga skulle visa god vilja och tillmötesgående.

Jag anhåller derför, på nu anförda skäl, om proposition på bifall
till Kongl. Maj:ts förslag och afslag å Utskottets hemställan.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Den siste talaren har ansett,

att de skäl Stats-Utskottet anfört mot bifall till Kongl. Maj:ts proposition
skulle väga allt för litet. Jag, för min del, tror icke, att,
om man granskar dessa skäl, de väga så litet. Yäl anser jag icke
frågan ega någon stor betydelse, men jag kan icke heller tänka mig,
att den är af den beskaffenhet, att det kan vålla minsta olägenhet,

Måndagen den 3 Mars, e. m.

3 N:o 16.

artilleri- och
ingeniörhögsJcolan.

(Forts.)

om Stats-Utsbottets förslag bifalles. Det förhåller sig som Utskottet Om utbrytande
har sagt, att, derest Kongl. Maj:ts proposition i denna del skulle af anslaget för
vinna bifall, bestyret med detta anslag till artilleri- och ingeniörhögskolan
omedelbarligen skulle öfverflyttas på Arméförvaltningens
civila departement, och vid det förhållandet att, såsom bekant, detta
embetsverk snart kommer att omregleras samt berörda departement,
som blifvit af löneregleringskomitén förslaget att indragas, jemväl
efter all sannolikhet kommer att upphöra, torde det icke vara skäl
att bifalla eu framställning i nu föreslagna rigtning, förr än denna
omreglering verkstälts, helst framställningen, om den bifölles, helt
naturligt skulle komma att försvåras af komiterades förslag.

Jag kan således icke föreställa mig, att ett uppskof med denna
fråga skulle medföra den ringaste olägenhet, och då ju saken icke
är af någon större betydenhet, kan ett anstånd med den ifrågasatta
omföringen af anslaget, på sätt Utskottet föreslagit, mycket väl försvaras.
Då härtill kommer, att Kongl. Maj:t icke ansett det vara
nödvändigt att föreslå en chef i sammanhang med den nya förändringen,
lär det väl icke kunna vara någon olägenhet, om ifrågavarande
högskola förvaltas såsom hittills varit fallet och med den
chefsbefattning, som den nu har.

Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.

Chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet, Herr Statsrådet
Rosensvärd: Då jag nu vid behandlingen af föreliggande utlå tande

för första gången har ordet, ber jag att i all korthet få förutskicka
några anmärkningar med anledning af samma utlåtande i
dess helhet. Den något hårdhända behandling — om jag får begagna
ett sådant uttryck, utan att dermed mena något ondt — som
Kongl. Maj:ts framställningar angående fjerde kufvudtiteln varit utsatta
för, har helt naturligt icke kunnat vara särdeles uppmuntrande
för mig, såsom målsman för ifrågavarande hufvudtitel. Men jag ber
få säga, och jag hoppas, att såväl Stats-Utskottets ledamöter som öfriga
medlemmar åt denna Kammare, hvilka tagit närmare kännedom
om Kongl. Maj:ts proposition, skola hafva funnit, att samma
proposition i allmänhet och jemväl hvad angår nu föreliggande
hufvudtitel blifvit med pröfning och omsorg uppgjord. Till och
med sådana anslag, som åt Riksdagen blifvit förut beviljade, hafva
icke blifvit äskade att nu utgå, och i öfrigt har man sökt att så vidt
möjligt på förhand undanskjuta allt, som icke ansetts vara af behofvet
oundgängligen påkalladt. Åsigterna kunna vara temligen
olika. För min del hyser jag den öfvertygelsen, att alla de behof,
som nu blifvit för Riksdagen anmälda, varit af synnerlig vigt, och
den Kongl. propositionen, på samma gång den medgifvit, att, för
att få statsregleringen att gå ihop, behofvet utaf ökade inkomster
gjort sig gällande, har likväl icke kunnat anse den tillfälliga förlägenheten
i afseende å statsregleringen vara sådan, att vigtiga institutioners
utveckling och fortgång af den anledningen borde i va -

N:o 16. 4

Måndagen den 8 Mars, e. in.

Om utbrytande
af anslaget för
artilleri- och
ingeniörhögsJcolan.

(Forts.)

sentlig mån stå tillbaka. Jag anser för min del de föremål, som
höra till denna hufvudtitel, vara af så stor betydelse — och hade
de icke så stor betydelse, då, mine herrar, vet jag ej, hvartill denna
hufvudtitel skulle tjena — att jag, stödd på hvad jag nu haft äran yttra,
tager mig friheten förklara, att jag icke åt de skäl, som af Utskottet
blifvit framlagda, kunnat finna de anslagsfordringar, som
gjorts, vara vare sig onödiga eller öfverflödiga. Jag ber att få säga
detta nu, för att icke mer än en gång under aftonens lopp i detta
fäll taga uppmärksamheten i anspråk.

Jag vill härefter öfvergå till den nu föredragna punkten. Det
har redan af eu annan talare blifvit anmärkt, att fråga endast är
om öfverflyttande af ett anslag eller ett penningebelopp, afsedt till
underhåll af ett militärläroverk, från en titel till en annan. Det
är sålunda en helt obetydlig fråga, såsom man ser. Afsigten dermed
har jemväl blifvit ganska klart framhållen och den är ju endast
att, så vidt möjligt är, i detta fall bringa reda i statsräkenskaperna
äfvensom i hufvudtiteln. Jag erkänner, att åtskilligt härutinnan
kan återstå; men det är ju alltid godt att taga ett steg på den
banan. För dem, som icke äro dess mera bevandrade å budgetens
område, är det icke så lätt att finna, att staten verkligen underhåller
ett läroverk för utbildande af artilleri- och ingeniörbefäl, ty
någon sådan titel finnes icke. Man finner på riksstaten krigsskolan,
för officersbildningen i allmänhet, och den s. k. krigshögskolan
för generalstaben och mera omfattande allmänna militära vetenskaper;
men den nu ifrågavarande skolan kan man svårligen få reda
på, enär den är inbegripen under ett anslag för materielen, något
som icke är rätt lämpligt. De skäl, som anförts emot det
ifrågasatta öfverförandet af anslaget, hafva redan blifvit af en annan
talare bemötta, och jag vill dertill endast lägga, att skulle verkligen
förhållandena blifva sådana, att en särskild chef med särskild lön
skulle erfordras för det ifrågavarande läroverket — icke blir väl
detta behof större eller mindre, derför att läroverksanslaget är uppfördt
under en särskild rubrik å statsregleringen eller är inbegripet
under rubriken försvarsverket i allmänhet.

Hvad beträffar den ifrågasatta indragningen af Arméförvaltningens
civila departement, så vill det synas, som om det ej kan hafva
den minsfa inverkan på embetsverkets blifvande organisation, om
ifrågavarande till den stora fjerde hufvudtiteln i dess helhet jemförelsevis
lilla summa utbetalas från den ena eller andra afdelningen.

Någon synnerlig vigt har således ej denna fråga, men jag har
ansett mig böra yttra dessa ord, på det att de ledamöter i Kammaren,
hvilka kanske ej tagit närmare kännedom om det statsrådsprotokoll,
hvilket åtföljt Kongl. Maj:ts proposition, skulle få veta, att
denna fråga icke blifvit framlagd i annan afsigt än att bringa ordning
och reda i budgeten genom att åstadkomma öfverensstämmelse
mellan anslagen för de militära läroverken.

Måndagen den 3 Mars, e. m.

5 N:o 16.

Friherre Leijonhufvud: Jag är förekommen af Herr Statsrådet
och Chefen för Landtförsvarsdepartementet och har egentligen
ingenting att tillägga. Frågan eger ej någon stor betydelse, men
då den föreslagna åtgärden skulle bringa ordning och reda i räkenskaperna
och möjligen en lättare öfversigt af budgeten, hvilket Riksdagen
alltid eftersträfvat, så måste förändringen anses nyttig och
jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt.

Herr Carl If var sson: Det är visserligen sant, att frågan ej
inverkar på anslagets belopp, som i hvilket fall som helst skulle
blifva detsamma, men de skäl för afslag, Stats-Utskottet anfört, anser
jag för min del tillräckligt talande. Det ser föga betydelsefullt ut,
om ifrågavarande läroverk får särskild rubrik på hufvudtiteln, men
af statsrådsprotokollet synes det, att en ny chefsbefattning ligger bakom.
Frågan om anslag dertill har visserligen nu fatt anstå, men det kan
ej dröja länge, förrän denna anslagsfråga af regeringen bringas på
tal. Den föreslagna förändringen saknar således ej sin betydelse, i
synnerhet som Arméförvaltningen står under omorganisation, och
omflyttningar af göromålen mellan de olika departementen derföre
ej äro lämpliga, såsom Utskottet äfven framhållit.

Då Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet
förutskickat en förklaring, som afser hela hufvudtiteln, så ber äfven
jag, som på afdelningen deltagit i hufvudtitelns behandling, att få
förutskicka några ord till försvar för Stats-Utskottet. Jag misskänner
ingalunda de sträfvanden, Herr Krigsministern denna gång visat,
derutinnan att en mängd anslag, hvilka blifvit af vederbörande embetsverk
ifrågasatta, nedprutats eller alldeles slopats. Jag anser det
mycket berömligt, att han försökt maka åt så mycket som möjligt.
Jag kan äfven föreställa mig i hvilken svår ställning han kommit
genom att nedsätta anspråken i så hög grad som skett samt att,
om än han velat, han likväl ej vågat gå längre. Jag tror derföre,
att Riksdagen gifver honom ett ganska godt stöd uti hans sparsamhetsifver,
ty en annan gång kan det vara välgörande att veta, det
Riksdagen under svåra penningtider ej vill bevilja andra anslag än
sådana, som äro oundgängligen nödvändiga. På afdelningen och
äfven i Stats-Utskottet var man af den åsigten, att under nuvarande
svåra tider statsutgifterna böra nedprutas så mycket göras kan utan
att skada samhället.

Det är detta som utgör ett genomgående motiv för Utskottets
tillgöranden, oberäknad! de särskilda motiv, som i ett och annat
hänseende förekomma, rörande denna hufvudtitel.

På grund af dessa omständigheter vågar jag anhålla om bifall
till den föreslagna punkten och kommer säkert att af samma skäl
yrka bifall till en och annan af de efterföljande punkterna. Det
sammanlagda beloppet af alla de vidtagna nedprutningarne bildar ett
ej obetydligt kapital, som naturligtvis inverkar på statsregleringens
uppgörande.

Om utbrytande
af anslaget för
artilleri- och
ingeniörhögskolan.

(Ports.)

N:o 16. 6

Om utbrytande
af anslaget för
artilleri- och
ingeniörhögskolan.

(Forts.)

Måndagen den 3 Mars, e. m.

Grefve Björnstjerna: Äfven jag finner helt naturligt, att under
för handen varande omständigheter afl möjlig hushållning med
statsmedlen bör iakttagas. Men jag tillåter mig som den siste värde
talaren att uttala min tanke om sättet att hushålla. Jag tror icke
att landet befinner sig i ett så bedröfligt tillstånd, att vi böra afstå
från att hålla försvarsverket i godt stånd. Jag hoppas således, att
åtskilliga af de nedsättningar, Stats-Utskottet föreslagit, icke skola
blifva af Kammaren bifallna.

Hvad nu särskild! angår denna punkt, är den visserligen af så
godt som intet värde. Det är endast fråga om en öfverflyttning af
ett redan befintligt anslag från en utgiftstitel till en annan, således
endast att bringa ordning i en olämplig redogörelse. Från denna
synpunkt förtjena!- förslaget emellertid allt afseende. Utskottets liksom
den senaste talarens skäl till afslag å Kongl. Maj:ts proposition
i denna del förefaller mig deremot mindre talande. Utskottet antar
nemligen att ett bifall till den nu gjorda framställningen troligen
skulle till en kommande Riksdag framkalla begäran om anslag till
en chef för ifrågavarande läroverk. Hvad hinder finnes för en
sådan framställning redan nu? Antingen skolan står på artilleriets
stat eller uppföres sjelfständigt, torde det vara lika nödvändigt, att
en chef der finnes. Om artilleriet då behöfver alla sina officerare,
och icke kan afstå en af dem till skolan, är det mer än troligt,
att regeringen kommer att begära särskildt anslag för chef, vare
sig att anslag uppföres på det ena eller andra stället.

Det gläder mig emellertid, att Utskottet icke bifallit Herr Carl
Anders Larssons hemställan i denna del. I 4:de punkten af hans
märkvärdiga motion heter det: »På 4:de hufvudtiteln anser jag, att

följande besparingar kunna göras, och yrkar fördenskull, att nedannämnda
summor måtte afgå från den på i fråga varande hufvudtitel
äskade summan:» — hvarefter åtskilliga anslagstitlar uppräknas, uppgående
till 1,460,000 kronor, hvilka motionären anser böra strykas;
bland dessa ingår äfven hela detta anslag.

Herr Carl Anders Larsson har således ansett detta anslag vara
ett nytt i stället för att det är på skillingen detsamma som i många
år varit uppfördt i riksstaten. Man skulle nästan vara frestad tro,
att Herr Carl Anders Larsson icke gjort sig besvär att genomläsa
Kongl. propositionen, då han kunnat komma fram med någonting
sådant. Utskottet har icke heller fästat afseende vid denna del af
motionen.

Då emellertid denna i andra afseenden synes hafva vunnit så
mycket afseende i Utskottet, tillåter jag mig att med några ord
granska de skäl, motionären framhållit för de stora besparingar han
velat göra å 4:de hufvudtiteln.

Det första skälet är naturligtvis statsbristen, dervid jag intet
har att anmärka, så vida man icke sparar så att man skadar sig sjelf;
de öfriga skälen äro så mycket underhaltigare.

Det första är: »att, efter omröstningen i härordningsfrågan på

Måndagen den 8 Mars, e. m. 7

förra riksdagen, man kommit till full visshet om att, sedan militärbefälets
löner och pensioner blifvit så betydligt höjda, det numera
sannolikt aldrig kommer på tal om ny härordning och skattejemkning
inom vårt land». — Detta är en af dessa beskyllningar, som
denne värde talare plägar framkasta mot olika tänkande utan ringaste
skäl. Jag tror mig känna till armén litet bättre än Herr
Carl Anders Larsson och jag vet, att armén på det lifligaste önskar
en ny härordning, att arméns officerare, om det berodde på
dem, gerna skulle låta grundskatterna fara, om dermed kunde vinnas
ett betryggande försvar. Märk väl ett betryggande, och man
må ursäkta, om arméns officerare icke ansågo det förslag, som vid
sista riksdagen framlades, vara betryggande.

Det andra af Herr Carl Anders Larsson framstälda skälet är,
»att man vid senaste statsrevision kom till den sorgliga erfarenheten,
att någon ordnad mobiliseringsplan icke finnes inom krigsstyrelsen
uppgjord, utan att vårt land sväfvar i samma fara, i fall en
fiende skulle anfalla oss, som Frankrike då dess styresman förklarade
krig mot Tyskland», och såsom stöd derför åberopar den värde
motionären eu skrifvelse från Statsministern till Herrar Revisorer,
som skulle innehålla, att ingen mobiliseringsplan funnes.

Om man slår upp revisionsberättelsen, finner man dock, att det
icke förhåller sig så. I den åberopade skrifvelsen står ganska tydligt,
att Regeringen ansett, att Herrar Revisorer icke hade något med mobiliseringsplanen
att göra. För min del tror jag, att Regeringen deri
har mycket rätt. Herrar Revisorer hafva rättighet att granska statsutgifterna
och medlens användande, men jag betvifla!'', att de äro
behörige att granska, huru Kongl. Maj:t, i händelse af krig, ämnar
sammandraga eller ordna sina trupper.

Att en mobiliseringsplan, sådan man i andra länder eger, här är
nästan omöjlig att uppgöra, är deremot gifvet, då dels hela vår armés
förläggning är sådan, att den icke tillåter en hastig sammandragning
till tidsenliga, af alla vapenslag sammansatta fördelningar, dels
att, då någon värnpligtslag icke finnes, ingen kan uppgifva huru eller
huru fort regementena skola erhålla sitt förstärkningsmanskap: beväringen.
Utan detta kunna regementena icke rycka ut.

Dessa båda af den värde motionären framdragna skäl förefalla
mig sålunda föga talande; då han icke anfört några andra utan
endast förklarar: ~»jag tycker» etc. — då kan man verkligen draga
i tvifvelsmål, huruvida han tänkt närmare på den saken.

I motsats till nämnde motionär tillåter jag mig att yrka bifall
till hvad Kongl. Maj:t föreslagit i denna punkt.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll Utskottets
hemställan.

N:o 16.

Om utbrytande,
af anslaget för
artilleri- och
ingeniörhögslcolan.

(Forts.)

I punkten 2 hade Utskottet föreslagit:

att Kongl. Maj:ts framställning om uppförande å hufvudtiteln

N:o 16. 8

Måndagen den 3 Mars, e. m.

Om anslag till af ett Hytt ärligt anslag å 1,500 kronor till stipendier för militär stipendier

för veterinärer icke måtte vinna Riksdagens bifall.

militär v eter i Efter

föredragning häraf yttrade

Chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet, Herr Statsrådet
Rosensvärd: Utskottet föreställer sig, att de tillfälliga behof af
vikarier vid veterinärbeställningarne, som vid kavalleri- och artilleriregementena
kunna uppkomma, utan svårighet böra kunna genom
tillfälliga anordningar fyllas. Men det är just svårigheten att fylla
dessa tillfälliga behof, som framkallat Medicinalstyrelsens förslag,
om hvilket fråga varit icke en utan flera gånger; och just derföre
att behofvet år efter år och allt mer och mer låtit sig kännas,
har förslaget nu blifvit för Riksdagen framlagdt. Meningen här är
densamma som i fråga om stipendiater och pensionärer vid fältläkarecorpsen.
Man har nemligen åsyftat, att dessa militärveterinärstipendiater,
som mottagit det lilla arfvodet af 300 kronor, derigenom
äfven skola förpligta sig att stå till vederbörandes förfogande och
mottaga extra uppdrag. Det är gifvet, att meningen icke kan vara,
att de för denna lilla summa skola göra tjenst för andra hela året
om, ty i sådana fall får man vidtaga särskilda åtgärder. Med det
förläggningssätt, som större delen af vår armé eller den indelta harr
inträffa väl icke i allmänhet, d. v. s. på roten, särdeles ofta tillfälliga
behof af veterinärer; men vid truppsammandragningar eller
om sjukdom uppstår inom eu ort, framträder ofta behofvet af tillfälligt
biträde vid hästsjukvården. Förslaget afser just att fylla dylika
tillfälliga behof och ersätta den brist, som kan finnas bland de
på stat varande veterinärerne. För närvarande är det rätt illa bestäldt
härmed, helst vakanserna bland veterinärerne vid kavalleriet
och synnerligast bland sqvadronshästläkarne äro högst betydliga.
Inom två provinser, Vestmanland och Nerike, går lungröta. Vid
det der förlagda husarregementet äro bland 5 sqvadronshästläkarebeställningar
3 vakanta och hafva varit det öfver året. En sqvadronshästläkare
är dessutom tillfälligtvis sjuk. Ingen finnes att beordra
dit. Vid likartade fall har man försökt att genom enskilda
öfverenskommelser få behofvet fyldt. Ibland har det lyckats, men
vanligen har det icke lyckats. Såsom bevis på svårigheterna i detta
hänseende ber jag att få nämna, att, då för en tid sedan veterinären
vid Konungens lifgarde till häst fick afsked på grund af sin
ålder och pensionsrätt, regementets sekundchef sökt att genom enskilt
aftal få någon, som ville upprätthålla hästsjukvården under
vakanstiden, men att det icke lyckats honom på annat sätt, än att
den afskedade åtog sig att mot dagtraktamente sköta om hästarne
under tiden, tills platsen blefve åter tillsatt. En och hvar, som
har någon kännedom i dessa saker, vet, att behofvet af extra veterinärer
varit länge erkändt; detta behof har gjort sig gällande icke
allenast i år utan äfven under flera föregående år. Man har vändt sig

Måndagen den 3 Mars, e. in.

9 ]*:o 16.

till Medicinalstyrelsen för att få behofvet fyldt, ocli denna styrelse
har sökt anskaffa personer, som vore benägna att åtaga sig tjenstgöringen,
men det bar i allmänhet mycket sällan lyckats. Medicinalstyrelsen
har oftast måst uppmana vederbörande chef att sjelf
söka göra upp saken; och det har visserligen understundom lyckats.
För att emellertid nu det skall finnas personer att tillgå, som stå
till Medicinalstyrelsens förfogande att, vid inträffande vakanser och
tillfälliga förfall bland ordinarie veterinärerne, bestrida tjenstgöringen,
bär förevarande förslag blifvit framlagdt.

o O

Herr Nils Petersson i Runtorp: Ja, här ser man redan följderna
af att man pensionerat statens tjensteman för tidigt. Krigsministern
har framhållit, att det uppstått brist på veterinärer; och
orsaken härtill beror derpå, att de blifvit pensionsberättigade, men
visst icke på någon oförmåga att sköta tjensten. Jag protesterade
med min lilla förmåga så mycket jag förmådde emot, att man
skulle gifva embets- och tjenstemän pensioner vid så tidig ålder, och
följden deraf har man nu också redan fått se, ty just af den anledningen
måste man tillskapa ännu flere tjenstemän än förut.

Det torde derföre vara bäst att göra om författningen så fort
som möjligt, och då torde nog tjenstemännen räcka till.

Detta är för mig en ytterligare anledning att yrka bifall till
Stats-Utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Statsrådet Rosensvärd: Jag skall icke säga många ord.
Jag vill blott upplysa, att den afgångne regementsveterinären,
hvarom nu är fråga, är sextio år och kan således visserligen anses
hafva gjort skäl för sig. Hans vinst på att taga afsked från sin
tjenst var visst icke stor, emedan han nu har mycket mindre. Han
måste nemligen afstå från inqvartering och dagaflöning samt åtnöja
sig med 80 procent af sin lön. Hvad antalet af nu befintliga vakanser
beträffar, så kommer detta sig kanske mindre af brist på
lämpliga personer, utan deraf att sådana personer hafva mera förtjenst
på att vara enskildt praktiserande veterinärer på landsbygden
än att gå in i statens tjenst, och pensioneringen är naturligtvis icke
någon orsak till att tjensterna icke blifva eftersökta, utan tvärtom.

Grefve Björnstjerna: Jag är hufvudsakligen förekommen af
Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet. Jag ämnade
lemna samma upplysningar som han. Regementsveterinären
vid lifgardet till häst är öfver 60 år gammal och icke nu mera i
ansträngande tjenstgöring användbar. Nog kan han hålla ut så
länge det icke är fråga om annat än att gå på Stockholms gator,
men att till häst följa regementet, om detta rycker ut, kan han icke.
Då så är, torde icke denne man vara för tidigt pensionerad. Hvad
sjelfva saken angår, är detta anslag helt och hållet till rusthållarnes
fördel; afslås det, blifva hästarne ofta nog vanvårdade. Det före -

Om anslag till
stipendier för
militärveterinärer.

(Forts.)

N:o 16. 10

Måndagen den 3 Mars, e. m.

Om anslag till faller mig derföre, att Kammaren borde bifalla hvad Kongl. Maj:t
stipendier för föreslagit.
militärveteri- °

närer.

(Forts.) Herr E. G. Boström: Jag vill blott erinra mot den siste ärade

talarens yttrande, att rusthållarne skulle hafva de menliga följderna
deraf att detta anslag icke beviljades, att vid de berustade regementena
finnas flere veterinärer, än som behöfvas, ty der finnas en
regementsveterinär på hvarje regemente och en sqvadronsbästläkare
på hvarje sqvadron. Desse sqvadronshästläkare hafva hvar och en
blott 90 å 100 hästar att sköta, under det att, enligt sakkunniges
utsago, en veterinär kan hinna med att sköta 300 hästar. Flere
veterinärer, än nu finnas, kunna möjligen behöfvas på lifgardet till
häst eller artilleriet, men min fulla öfvertygelse är, att, om vederbörande
vilja arrangera så, att det nuvarande antalet jemn! fördelas
på det hela, behofvet blefve fullstädigt tillgodosedt.

Grefve Björnstjerna: Jag nödgas svara ett par ord på Herr
Boströms anförande. 1875 års härordningsförslag, som förutsatte
att regementena skulle vara ständigt sammandragna i garnison,
upptog endast en regementsveterinär på hvarje regemente och en
bataljonsveterinär på hvarje bataljon. Men så länge regementena
äro förlagda på landsbygden, såsom de nu äro, nödgas man behålla
det antal veterinärer, som nu finnes. Jag tillåter mig fästa uppmärksamhet
derpå, att det är Riksdagen sjelf och kanske förnämligast
denna Kammare, som ansåg att så borde vara, och att således
en hästläkare på hvarje sqvadron borde bibehållas; detta af det
ganska giltiga skäl att, när sqvadronshästar äro spridda på flera
mils omkrets, är det äfven nödvändigt, att en veterinär finnes vid
hvarje sqvadron. För rusthållarne är det äfven en stor fördel, att
sålunda få nummerhästen hastigt vårdad utan någon ersättning.
Om jag minnes rätt, finnas sqvadroner i Småland, som hafva till
och med tio mils utsträckning. Inom Lifregemente! är området
visserligen mindre, dock alltid tillräckligt stort för att påkalla behofvet
af särskilda sqvadrons veterinär er. Man kan nemligen icke
tänka sig, att t. ex. vid Lifregementets dragoner en enda regementsveterinär
skulle kunna sköta kastanie på ett område, som
sträcker sig från andra sidan Dalelfven till Enköping. I Skåne,
der sqvadronerna ligga mycket tätt tillsammans, och der följaktligen
allt för många veterinärer taga bort förtjensten för hvarandra, der
skulle möjligen någon minskning i antalet kunna ske. I Skåne
finnas också redan många sqvadronshästläkarevakanser. Men man
kan icke tänka sig, att rytteriets hästläkarevård skulle hafva en
särskild organisation i Skåne och en särskild i de öfriga delarne af
landet. Det är, såsom Herr Statsrådet redan upplyste, icke blott
svårt att få veterinärer, som vilja åtaga sig tillfälliga uppdrag.
Det är till och med ganska svårt att få veterinärer, som söka befattningar
med fast anställning i statens tjenst, detta icke blott inom

Måndagen den 3 Mars, e. m.

11 N:o 16.

Skåne, der de redan äro för många, utan äfven annorstädes, emedan Om anslag till
de dels måste vistas inom sqvadrons stånd, dels ofta blifva kommen- stipendier för
derade till exercissqvadronerna, der de da maste ligga i tre mana- närer
der och i följd deraf blifva af med sin praktik. (Forts)

De af Kongl. Maj:t föreslagna stipendiaterne äro således ganska
behöfliga.

Herr Lasse Jönsson: Jag begärde ordet med anledning af
Grefve Björnstjernas yttrande, att sqvadronsveterinärer skulle finnas
inom hvarje sqvadrons stånd och att det derföre vore nödvändigt
att hafva ett så stort antal sådana. Detta är åtminstone i min
ort icke förhållandet, ty vi hafva flera gånger försökt att få en
veterinär stationerad inom sqvadronens stånd, men det har man alltid
afstyrkt af det skäl, att man fruktade, att veterinären, om han
tvingades att bo inom den sqvadron, der lian hade sin tjenstgöring,
vida hellre skulle begära sitt afsked.

Jag kan icke förstå på hvad sätt detta förslag skulle hjelpa
upp saken, och då Första Kammaren redan afslagit Kongl. Maj:ts
framställning, yrkar jag för min del bifall till Utskottets hemställan.

Friherre Le ijon hufvud: Det är nog en sanning, att Första
Kammaren redan afslagit Kongl. Maj:ts hemställan i denna punkt,
och jag har icke heller för afsigt att spilla mänga ord på densamma,
men icke desto mindre anhåller jag åtminstone om proposition på
bifall till Kongl. Maj:ts framställning.

Efter det öfverläggningen förklarats slutad och propositioner
blifvit gifna enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets
förslag.

Punkten 3. Om slitnings ersättning

vid

Under åberopande, hurusom Kongl. Maj:ts nådiga förordning af hommendennden
28 December 1844 och Krigskollegii kungörelse af den 30 April
1861 tillerkände de rustande vid samtliga från kavalleri till infanteri
förändrade regementen och corpser af den indelta armén slitni
ngsers ättning för kommenderingar till garnisonsförstärkning och
annan militärtjenstgöring, som icke kunde hänföras till vanliga
möten eller förefallande öfningsläger, men att någon sådan ersättning
ingenstädes funnes de rustande vid de indelta kavalleriregementena
och corpserna tillerkänd, ehuru manskap ur dessa regementen och
corpser årligen kommenderades till underbefäls- och hofbeslagsskolor
m. m., hade uti eu inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 13)

Herr Gustaf Carlsson i Kröcklinge föreslagit, att Riksdagen måtte
besluta ej mindre eu underdånig skrifvelse till , Kongl. Maj:t med
anhållan, att Kongl. Maj:t måtte utfärda föreskrift i berörda syfte,
än äfven, att ett förslagsanslag af 4,000 kronor årligen stäldes till
Kong!. Maj:ts disposition för berörda ändamål.

N:o 16. 12

Måndagen den 3 Mars, e. in.

Utskottet hade rörande nämnda motion hemstält:
att densamma ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Ordet begärdes af

Herr Nor d en sk j öld, som anförde: Utskottet har i föreliggande
punkt afslagit Herr Gustaf Carlssons motion i brist på utredning,
ehuru han genom åberopade författningar visat, att de rustande vid
samtliga från kavalleri till infanteri förändrade regementen och
corpser af den indelta armén tillerkänts slitningtersättning för kommenderingar
till garnisonsförstärkning och annan militär tjenstgöring,
som icke kunde hänföras till vanliga möten eller förefallande öfningsläger,
men att någon sådan ersättning ingenstädes funnes de
rustande vid de indelta kavalleriregementena och corpserna tillerkänd,
ehuru manskap ur dessa regementen och corpser årligen kommenderas
till underbefäls- och hofslagareskolor m. in., det vill säga att
vid ett regemente, der såsom i Småland ena hälften är afsuten och
andra hälften berustad, kan den ena rusthållare!! få skicka sin grenadier
till Karlskrona i garnisonstjenstgöring och derför erhålla slit—
ningsersättning, under det en annan rusthållare utan sådan ersättning
får skicka upp sin husar till Stockholm för att genomgå en
kurs i h of Inslagning. Jag tycker för min del, att någon vidare utredning
icke skulle vara behöflig, då den ena rustande naturligtvis
endast på billighetsskäl kan fordra slitningsersättning lika väl som
hans granne.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 4 och 5.

Blefvo jemväl bifallna.

Ang. anslaget Punlitctl 6.

till bevärings manskapets

Enligt hvad af statsrådsprotokollet upplystes, hade förslagsanslaget
till beväringsmanskapets vapenöfningar, hvilket från och med
år 1875 varit uppfördt till 651,000 kronor och för innevarande år
höjts till 652,500 kronor under åren 1875—1878 öfverskridits med
betydliga belopp, vexlande mellan 328,309 och 577,600 kronor; och
ehuru Kongl. Maj:t ansett det kunna antagas, att nedsatta pris på
de flesta förnödenheter borde minska denna utgift för närmast kommande
år, hade Kongl. Makt dock i anslaget äskat en förhöjning
af 248,000 kronor.

I sammanhang med denna nådiga framställning hade Utskottet
till behandling förehaft dels Herr Carl Anders Larssons i motionen

Om slitningsersättning
vid
kommenderingar
ur indelta
kavalleriet.

(Forts.)

Måndagen den 3 Mars, e. m.

13 N:o 16.

N:o 24 gjorda yrkande, att den äskade anslagsförhöjningen icke
måtte beviljas, dels två inom Andra Kammaren väckta motioner af
Herr Jonas Jonasson i Gullaboås (N:o 50) och af Herr Olof Andersson
i Lyckorna (N:o 96), deri yrkats, bland annat, att nästa
års öfningar med andra klassens beväringsmanskap måtte inställas,
dels ock en af Herr H. Halldin inom samma Kammare väckt motion
(N:o 22), innefattande bland annat det yrkande, att beväringsmanskapets
vapenöfningar måtte under nästa år inställas och ej
mindre det för andra årets beväringsmanskaps öfvande afsedda belopp,
300,000 kronor, än äfven den af Kongl. Maj:t i beväringsanslaget
äskade förhöjning, 248,000 kronor, statsverket besparas.

Utskottet hade, i anledning af alla dessa till dess behandling
hänvisade förslag, på anförda skäl gjort följande hemställan:

»att Riksdagen, jemte förklarande, att den utaf Kongl. Maj:t
föreslagna förhöjning i anslaget till »beväringsmanskapets vapenöfning»
icke blifvit af Riksdagen beviljad, må i underdånighet anhålla
att, derest det hittills för anslaget uppförda belopp icke skulle
finnas för ändamålet tillräckligt, Kongl. Maj:t täcktes i nåder taga
under öfvervägande, huruvida icke förhållandena skulle kunna anses
medgifva någon inskränkning i beväringsmanskapets vapenöfningar
samt i sådan händelse derom förordna.»

Mot denna hemställan voro, enligt anteckning å utlåtandet,
reservationer inom Utskottet anmälda

dels af Grefve L. af Ugglas;

dels ock af Herr M. Nordenfelt, med hvilken Friherre C.
Hochschild instämt, och som, med ogillande af Utskottets förslag
till underdånig skrifvelse, tillstyrkt att Utskottets hemställan i förevarande
punkt måtte erhålla denna lydelse:

»att Riksdagen icke må bifalla den af Kongl. Maj:t föreslagna
förhöjning i anslaget till »beväringsmanskapets vapenöfning».

Sedan Utskottets förslag blifvit uppläst, yttrade

Herr Rubenson: Jag skall taga mig friheten hemställa, att
Kammaren måtte besluta, att de två särskilda delar, af hvilka denna
punkt består, skola blifva föremål för särskilda beslut inom Kammaren,
så att Kammaren särskildt beslutar i afseende å Utskottets
hemställan, att Riksdagen måtte förklara, att den utaf Kongl. Maj:t
föreslagna förhöjning i anslaget till »beväringsmanskapets vapenöfning»
icke blifvit af Riksdagen beviljad, och särskildt fattar beslut
om den föreslagna skrifvelsen. Jag gör denna framställning med
anledning af den utgång denna fråga fått i Första Kammaren, der

Ang. anslaget
till beväringsmanskapets

vapenöfning.

(Forts.)

N:o 16. 14

Måndagen den 3 Mars, e. in.

manskapets

vapenöfning.

(Forts.)

Ang. anslaget man nemligen bifallit den förra delen af Utskottets hemställan, men
till ievärings- deremot afslagit den ifrågasatta skrifvelsen. Nu har, så ridt jag
kunnat förnimma, det varit ett inom Stats-Utskottet rådande bruk
att, då Kamrarne i så uppstälda punkter, som den nu föreliggande,
fatta olika beslut, Stats-Utskottet ansett sig skyldigt att för Kamrarne
framlägga förslag till voteringsproposition er, och detta oaktadt
sedermera under diskussionernas lopp visat sig, att ledamöter af
Stats-Utskottet från denna Kammare, och dertill ganska inflytelserika
sådana, ansett det rigtigaste vara, att icke någon votering skulle
ega rum. Följden af ett sådant förfarande har också blifvit den,
ait åtminstone tvenne gånger under 1877 års riksdag sådana voteringspropositioner
blefvo än i den ena, än i den andra Kammaren
underkända.

Denna Kammare har nemligen en gång underkänt en af StatsUtskottet
framstäld voteringsproposition under 1877 års riksdag, och
likaledes Första Kammaren en annan gång. Vid sådant förhållande
blef Utskottet nödsakadt att sedermera gå in till Kamrarne med anmälan,
att, vid det förhållande att allenast en Kammare godkänt
den uppstälda voteringspropositionen, frågan för den gången måste
anses vara förfallen. Mig förefaller det vara alldeles uppenbart att,
då så sker, den Kammare, som godkänt ett förslag till voteringsproposition,
hvilket af Medkammaren ogillas, derigenom lider i sitt
anseende.

För att förekomma detta, anser jag det rigtigaste vara att,
när man, såsom i detta fall, vet, att den ena Kammaren icke vill
vara med om den föreslagna skrifvelsen, fatta på förhand ett sådant
beslut, att Stats-Utskottet icke behöfver anse sig pligtigt att inkomma
med förslag till voteringsproposition i ämnet. Det är ju
klart, att man bör så mycket som möjligt undvika alla obehöfliga
konstitutionella konflikter, det må nu vara mellan Regering och Riksdag
eller mellan Riksdagens båda Kamrar inbördes. Nu vet jag visserligen,
att man kan framkomma med den invändningen, att här
icke är fråga om annat än ett vilkor för ett anslag, och att ett
dylikt vilkor är af den beskaffenhet, att ett beslut om detsamma
från ena Kammaren bör föranleda gemensam omröstning. Jag medgifver,
att ur formel synpunkt denna invändning kan vara riktig.
Men granskar man saken närmare, tror jag, att det skall befinnas,
att vi här icke hafva för oss något rimligt eller lagligt vilkor. Ty
hvad innebär det väl? Jo, icke annat än att Kammaren skulle,
såsom vilkor för sitt biträdande af Utskottets förslag i denna del,
uppställa rättighet för sig att, under förutsättning att pluralitet derför
kunde vinnas i gemensam votering, emot Medkammarens bestridande
drifva igenom den föreskrifna skrifvelsens aflåtande till Kongl. Maj:t.
Ett sådant vilkor är, efter mitt sätt att se saken, både orimligt och
olagligt, och för att förhindra, det Kammaren skall komma i ett
sådant dilemma, är det som jag framkommit med mitt förslag. Jag
har gjort det så mycket hellre, som uti ett likartadt fall eu vote -

Måndagen den 3 Mars, e. m.

15 N:o 16.

ringsproposition blifvit af denna Kammare underkänd. Det var nem- Ang. anslaget
ligen vid 1877 års riksdag, då rörande frågan om Helgeandsholmens tl11 bevärin9sordnande
Stats-Utskottet föreslagit eu så lydande voteringsproposi- ^^enöfnin
tion: »Den, som vill, att Riksdagen, — — •— — — — — — -—- (port8)

må hos Kong!. Maj:t anhålla om proposition rörande hofstallets förflyttning
från Helgeandsholmen till annan plats, samt om— — —

äfvensom besluta att till bestridande af kostnader, som föranledas af
de för propositionens afgifvande erforderliga utredningar, ställa till
Kongl. Maj:ts förfogande ett anslag af 5,000 kronor, röstar Ja;

Den det ej vill, röstar Nej; Vinner Nej, har berörda förslag funnits
icke böra till någon Riksdagens åtgärd föranleda.)) Här gälde det
således att sammanbinda frågan om ett anslag med förslag om en
skrifvelse. Voteringspropositionen underkändes emellertid på, såsom
det tyckes mig, goda grunder inom denna Kammare, och jag antager,
att Kammaren är sin då uttalade åsigt trogen. Jag anhåller
således, att särskilda beslut måtte- fattas rörande livar och en af
förslagets begge delar.

Som det yrkande, Herr Rubenson framstält, allenast afsåg sättet
för den förevarande punktens föredragning, kemstälde Herr vice Talmannen,
att beslut måtte fattas i anledning af samma yrkande,
innan Utskottets föreliggande förslag i hufvudsak gjordes till föremål
för öfverläggning; och lemnade Kammaren härtill sitt bifall, hvarefter

Herr Carl Ifvarsson erhöll ordet och anförde: För min del
kan jag icke gilla, att man på förhand afgör frågan, huruvida man
skall votera om ett anslag eller icke. Detta är en sak, som, efter
mitt förmenande, bör tagas i öfvervägande, först när beslut i ämnet
blifvit fattade i begge Kamrarne. Utgående från denna synpunkt,
kan jag icke se, att skäl finnes för att skilja dessa båda frågor åt,
och jag är så mycket hellre af denna åsigt, som, för den händelse
den ifrågasatta skrifvelsen blir afslagen, det kan vara tvifvel underkastadt,
huruvida en förhöjning uti det för ifrågavarande ändamål
afsedda anslaget kan undvikas eller icke. Det synes mig nemligen
icke vara alldeles gifvet, att de prisnedsättningar uti lifsförnödenheter
och dylikt, som på den senare tiden egt rum, komma att leda
derhän att anslaget, sådant det i riksstaten är upptaget, icke behöfver
öfverskridas. Under sådana förhållanden bör väl anvisas
någon utväg, hvarigenom detta må kunna undvikas, och för min
del hade jag tänkt mig att för sådant ändamål en inskränkning uti
vapenöfningarne skulle kunna ega rum. Emellertid är jag, som
sagdt, af den åsigt att, om skrifvelseforslaget icke bifall es, det kan
blifva nödvändigt att taga i öfvervägande, huruvida icke ifrågavarande
anslag bör ökas, och det är just af denna anledning som jag
icke anser att särskilda beslut böra fattas om dessa begge frågor,
hvilka Utskottet sammanfört i en och samma punkt.

ff:o 16. 16

Måndagen den 3 Mars, e. m.

Ang. anslaget
till beväringsmanskapets

vapenöfning.

(Forts.)

Herr Liss Olof Larsson: Då jag begärde ordet var det i afsigt
att ytta mig om sjelfva saken. Hvad nu denna fråga angår,
ber jag endast att få instämma med Herr Carl Ifvarsson.

Friherre Leijonhufvud: Jag delar den förste talarens uppfattning,
att det är en formel origtighet af Stats-Utkottet att gång efter
annan uti samma punkt afstyrka bifall till ett af Kongl. Maj:t begärdt
anslag och derpå föreslå aflåtande af en skrifvelse till Kongl.
Maj:t. Är det fråga om beviljandet af ett anslag emot ett visst bestämdt
vilkor, då medgifver jag, att detta må behandlas i sammanhang
med saken i öfrigt. Men, då det, såsom här, är fråga om att
afslå en af Kongl. Maj:t gjord framställning, synes det icke vara
rigtigt att på samma gång besluta om aflåtandet af en skrifvelse,
emedan dessa båda saker äro af den beskaffenhet, att de böra behandlas
hvar för sig.

Den, som icke närmare känner till förhållandena, skulle kunna
tro, att det vore meningen att lemna en dörr öppen för att, der så
befmnes för majoriteten önskligt, kunna genomdrifva eu gemensam
votering, eller att, i motsatt fall, förhindra en sådan. Eftersom det
nu råkar vara så olyckligt, att det icke finnes bestämdt, huru skall
förfaras med gemensamma voteringar uti fall, sådana som det förevarande,
har Stats-Utskottet flera gånger ansett lämpligt att taga
den ena Kammarens hela beslut och sätta upp emot den andra Kammarens
beslut och derpå föreslå gemensam votering. Ehuru jag tror,
att detta icke kan komma i fråga uti detta fall, har jag dock ansett
mig böra påpeka sagda sätt att gå till väga, såsom enligt min
åsigt origtigt. Jag instämmer uti den förste talarens yrkande.

Herr Talmannnen, som nu ankommit och öfvertagit ledningen
af Kammarens förhandlingar, lemnade derpå ordet till

Herr Rubenson, som yttrade: Den ledamot af Stats-Utskottet,
som först genmälde mig, började med att uppställa den satsen, att
man icke bör på förhand taga i öfvervägande, huruvida en gemensam
votering skall ega rum eller icke. Jag är af en alldeles motsatt
åsigt och anser det vara högst origtigt af Utskottet att, vid upp
ställandet af sina förslag till beslut, icke tänka sig, huru det skall
gå, om Kamrarne komma att stanna i olika beslut. Men ty värr
tyckes Utskottet aldrig tänka på något sådant, och följden deraf
har också visat sig uti ständigt återkommande svårigheter.

Samme talare yttrade vidare, att, om någon skrifvelse icke
komme till stånd., det kunde blifva behöfligt att höja anslaget, på
det att öfningarne måtte kunna fortgå i den utsträckning, som man
önskade. Häri ligger ju en tydlig förutsättning, att, oaktadt Första
Kammaren nu förklarat sig icke vilja ingå på skrifvelseförslaget, en
skrifvelse i ämnet ändock skulle kunna framkomma till Kongl. Maj:t.
För öfrigt tillåter jag mig uttala den mening, att den regering skulle

17 Jf:o 16.

Måndagen den 3 Mars, e. m.

bra litet'' se på sin egen och på landets värdighet, som skulle fästa Ang. anslaget
det ringaste afseende vid eu skrifvelse, framkommen på ett, efter mitt m ieviirin9ssätt
att se saken, grundlagsvidrigt sätt. Jag tror således icke, att, manska/ets
kura lifligt man än må önska det en skrifvelse, sådan som den ifrågasatta,
kommer till stånd, man kan hysa någon förhoppning, att den
skall något verka. Under sådana förhållanden anser jag det lämpligaste
. vara att sa godt först som sist bevilja ett större belopp, än
det otillräckliga, som hittills för ifrågavarande ändamål varit tillgängligt,

Herr Carl Anders Larsson: Om man ginge in på Herr Rubensons
förslag att behandla denna punkts begge delar hvar för sm,
sa vore detta detsamma som att beröfva denna Kammare rättighet
att fatta beslut i afseende å skrifvelseförslaget, åtminstone med” utsigt
att det skulle hafva någon verkan, eftersom Första Kammaren
redan förklarat sig icke vilja bifalla detta förslag. Hvad deremot
beträffar ^ sammanförandet af dessa begge frågor i en och samma
punkt, så . att i den första delen lemnas ett afslag å den af Kongl.

Maj:t för ifrågavarande ändamål begärda förhöjningen i anslaget, och
i den andra föreslås en skrifvelse, deruti Kongl. Maj:t uppmanas att
tillse, det, om möjligt, beväringsöfningarne icke utsträckas längre,
än att de kunna bekostas med det för ändamålet i riksstaten uppförda
anslaget, så, om denna Kammare bifaller punkten, oaktadt den
af Första Kammaren blifvit afslagen, är det väl ingen trollkonst för
Stats-Utskottet att uppställa en voteringsproposition, der på den ena
sidan upptages Första Kammarens, och på den andra denna Kammares
beslut, hvarefter eu gemensam omröstning företages. Det är
ju hufvudsakligen majoriteten inom Kamrarne, som skall afgöra frågorna,
och icke Herr Rubenson ensam.

På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag, i likhet med föregående
talare, att hela punkten i ett sammanhang föredrages.

Herr Berg: Jag erkänner, att det, på sätt den nästföregående
talaren nämnde, icke är någon trollkonst att uppställa en voteringsproposition
i det syfte, han önskade, men en annan fråga är, om
det dock icke innefattar en konst att göra det så, att icke derigenom
grundlagen eluderas. Det lär väl icke kunna ifrågasättas, att
det förslag, som Utskottet framlagt, innehåller två särskilda saker:
den ena utgörande ett svar pa Kongl. Maj:ts proposition om förhöjning
uti anslaget för beväringsmanskapets öfuingar, och den andra
innefattande en hemställan att hos Kongl. !VIaj:t anhålla om en inskränkning
i dessa öfningar. Det måtte väl ligga i sakens natur,
att dessa tva saker äro af den olika beskaffenhet, att de icke allenast
kunna, utan äfven böra särskildt behandlas. Frågan om begärd
förhöjning uti ett anslag rörer statsregleringen och°skall på ett
särskildt sätt behandlas, då deremot ett förslag att hos Kongl. Maj:t
gorå en underdånig anhållan icke är en fråga, som kan blifva”föremål

Andra Kammarens Prot. 1879. N:o 16. 2

N:o 16. 18

Måndagen den 3 Mars, e. m.

Ang. anslaget för gemensam votering. Jag tiar åtskilliga gånger förut tagit mig
till bevärings- friheten att erinra om grundlagens bud att, om ett förslag innehåll®1''
två frågor, som icke lämpligen kunna i ett sammanhang afgöras,

V (vörts)3'' ''fe höra hvar för sig behandlas. Och enligt min uppfattning kunna
01 S'' nu förevarande frågor, af hvilka, derest Kamrarne stanna i olika beslut,
den ena skall göras till föremål för gemensam votering, men
den andra icke, vid sådant förhållande ingalunda anses vara af den
beskaffenhet, att de lämpligen kunna i ett sammanhang afgöras.

På denna grund instämmer jag med Herr Rubenson.

Herr Carl Ifvarsson: Jag för min del tillstår, att jag tviflar
på, huruvida det kan komma i fråga någon gemensam votering rörande
denna punkt, i händelse Kamrarne fatta enahanda beslut angående
det belopp, som skall uppföras i statsregleringen. Med det
i sammanhang dermed stälda skrifvelseförslaget blifver väl da samma
förhållande, som när Kamrarne eljest i olika frågor stanna i olika
beslut; och om den ena Kammaren derjemte tillägger ett beslut om
skrifvelse i ämnet, så föranleder detta ju icke till någon vidare åtgärd,
än hvarje annat beslut, fattadt blott af den ena Kammaren.
Det får hafva den verkan det kan. För öfrigt innefattar beslutet
om en skrifvelse icke annat än en motivering af åtgärden att icke
höja anslaget, och såsom sådan anser jag detsamma vara fullt be—
rättigadt. Stats-Utskottet får sedan taga i öfvervägande, om det
skall komma till gemensam votering eller icke. För min del tror
jag, såsom sagd!, icke att någon gemensam votering i frågan kan
ega rum, så vida icke Kamrarne stanna i olika beslut angående anslagets
belopp. Och från denna synpunkt sedt, anser jag således,
att denna Kammare kan, oberoende af Första Kammarens redan fattade
beslut, antaga Utskottets förslag i dess helhet.

Herr Ola Andersson i Burlöf: Icke heller jag tror, att någon
gemensam votering rörande denna punkt kan komma i fråga, da, såsom
jag förmodar, äfven denna Kammare afslår Kongl. Maj:ts begäran
om förhöjning i det ifrågavarande anslaget. Om båda Kamrarne
således afslå anslaget, kan jag icke se annat, än att den farhåga
för gemensam votering, som här uttalats, är öfverflödig.

Det var egentligen med anledning af Herr Bergs påstående, att
här förelåge två skilda saker, som jag begärde ordet. Kongl. Maj:t
har begärt, att det ifrågavarande anslaget måtte höjas med 248,000
kronor; men Stats-Utskottet har afstyrkt denna förhöjning och motiverat
detta sitt afstyrkande utlåtande dels dermed, att den förlamning,
som inträdt i våra näringar, måste verka högst betydliga
prisfall, så att kostnaderna för beväringsmötena derigenom borde i
väsentlig mån minskas, och att följaktligen det nu varande anslaget
antagligen skulle komma att räcka till bättre än under föregående
år, dels ock dermed att anslaget har förslags-anslags natur. Och
i sammanhang dermed tillstyrker Utskottet derjemte, att Riksdagen

Måndagen den 3 Mars, e. m.

19 N:o 16.

tillika måtte hemställa, att Kongl. Maj:t täcktes tillse, huruvida Ang. anslaget
icke, derest anslaget icke räcker till, någon inskränkning i bevä- tiU beväringsringsmanskapets
öfningar kunde för tillfället ega rum. Första Kammaren
har för sin del godkänt Herr Nordenfelts reservation, inne -

fattande, att Kongl. Maj:t skulle kunna åstadkomma besparingar
genom en strängare kassation vid beväringsmönstringarne. Om
detta är ett tillräckligt svar, så hemställer jag, om icke Utskottets
förslag kan hafva lika mycket skäl för sig. Jag tror icke, att detsamma
innefattar två skilda saker, utan att dess innehåll hörer noga
tillsammans; och jag anhåller derföre, att Kammaren måtte besluta
i öfverensstämmelse med Utskottets förslag.

vapenöfning.

(Forts.)

Friherre Leijonhufvud: Det var egentligen blott om formen,
som vi nu skulle tala; och jag ber att i sådant afseende få uttrycka
min tacksamhet mot den siste talaren, för det att han erkände, att
med anledning af olika beslut angående skrifvelseförslaget någon gemensam
votering i denna fråga icke kan ega rum. Detta bör också
vara en följd af ett beslut, som fattats och genomförts vid eu föregående
riksdag beträffande femte hufvudtiteln. Kongl. Maj:t begärde
att få använda ett möjligen ledigt blifvande anslag på annat
sätt, än som var föreskrifvet. Efter min uppfattning var detta eu
fråga, som kunde inverka på stat sregleringens slutsumma och följaktligen
borde komma under gemensam votering. Men man afslog
då frågan om gemensam votering, och med ännu större skäl bör
man väl då göra det äfven här. Om herrarne medgifva detta, så
ligger det nära till hands — så vidt icke herrarne föresatt sig
att icke ändra, hvad herrarne en gång sagt — att dela punkten i
två. Det är ingenting annat jag begärt. Hvad vi skola besluta
beträffande sjelfva saken, derom få vi sedermera talas vid.

Herr Lyttkens: Då Herr Rubenson framstält, att detta skrifvelseförslag
skulle anses som vilkor vid anslaget, ber jag få erinra
derom, att här icke är fråga om något anslag, utan om vägran af
anslag. Om båda Kamrarne stanna i samma beslut och afstå den
äskade förhöjningen, så är det icke ett vilkor för anslagets beviljande,
och efter mitt förmenande kan det icke blifva fråga om gemensam
votering. Jag ser icke heller något konstitutionelt hinder
för behandlingen af frågans båda delar i samma punkt, ty det är
naturligt, att, om den ena Kammaren fattar ett beslut och beviljar
anslaget under ett visst vilkor, så behöfver icke gemensam votering
anställas.

Härmed förklarades öfverläggningen angående föredragningssättet
slutad; och beslöt Kammaren, sedan propositioner gifvits enligt
de yrkanden, som under denna öfverläggning blifvit gjorda, att Utskottets
föreliggande hemställan skulle i sin helhet genom ett beslut
afgöras.

S:o 16. 20

Måndagen den 3 Mars, e. m.

Ang. anslaget
till beväringsmanskapets

vapenöfning.
(Forts.)

Ordet begärdes derpå af

Herr Liss Olof Larsson, som yttrade: Jag har begärt ordet
med anledning af den nu föredragna punkten och äfven med anledning
af den diskussion, som föregick densamma. Orsaken, hvarföre
man fäst så stor vigt vid den af Stats-Utskottet föreslagna skrifvelsen,
tyckes vara en farhåga, att en sådan skrifvelse möjligen skulle
hafva någon inverkan på Kongl. Maj:t. De Herrar, som ifra för
frågans tudelande, se häri det enda sättet att undvika tvist om beslutens
dragande under gemensam votering. Jag, för min del, vill
föreslå ett sätt, hvarigenom man skulle komma från denna tvekan.
Jag föreslår således, att man höjer anslaget i någon mån, hvarigenom
man får olika siffror. Då bör ju ingen tvekan kunna uppstå,
huruvida det skall voteras eller icke. Jag yrkar således, att Kammaren,
med afslag å Utskottets förslag, måtte bifalla, att Riksdagen,
jemte förklarande att den utaf Kongl. Maj:t föreslagna förhöjning
i anslaget till »beväringsmanskapets vapenöfning» endast på det sätt
bifalles, att bemälda anslag förhöjes till 660,000 kronor, må i underdånighet
anhålla att, derest det hittills för anslaget uppförda belopp
icke skulle finnas för ändamålet tillräckligt, Kongl. Maj:t
täcktes i nåder taga under öfvervägande, huruvida icke förhållandena
skulle kunna anses medgifva någon inskränkning i beväringsmanskapets
vapenöfningar samt i sådan händelse derom förordna.

Jag anhåller om proposition på detta förslag.

Friherre Leijonhufvud: Jag skall till en början be att få
fästa den siste talarens uppmärksamhet på, att jag visst icke är
rädd för den föreslagna skrifvelsen eller dess resultat, utan komma
mina betänkligheter dervid lag af rent formella skäl. Äfven vi kunna
vara lika ömtåliga om grundlagen, som några talare här om dagen
vid behandlingen af kyrkolagsförslagen. Det förvånar mig för Öfrigt,
att ett sådant förslag, som det nyss framstälda, kommit från Herr
Liss Olof Larsson. Jag trodde honom verkligen vara allt för rättfram,
för att vilja på krokvägar nå sitt mål, men jag finner nu,
att jag misstagit mig.

Jag anhåller, att Andra Kammaren måtte fatta sitt beslut i
öfverensstämmelse med Första Kammarens.

Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Jag kan hvarken
gilla den ena eller den andra af de invändningar, som här gjorts,
utan går helst rakt på saken.

Jag yrkar således bifall till Utskottets förslag.

Herr Casparsson: Herr Talman! Mine Herrar! För några dagar
sedan egde i denna Kammare en längre diskussion rum om en
obetydlig penningefråga, nemligen om en kronolägenhet, som årligen
afkastade 220 kronor, men bakom denna fråga lag en princip och

Måndagen den 3 Mars, e. in.

21 N:o 10.

det var den, som gaf näring och lyftning åt diskussionen. Denna
princip var heller icke stor (den gälde en kronoj ägares rätt till boställe),
men det var dock en princip. Här föreligger en mycket
större anslagsfråga, bakom hvilken ock finnes eu princip. Den är:
huruvida den vapenöfning, som landets ungdom enligt lag skall
underkasta sig för erhållande af färdighet att försvara sitt land, må
kunna inskränkas. Stats-Utskottet har i den föredragna skrifvelsen
föreslagit Riksdagen att hos Kongl. Maj:t anhålla, det han täcktes
taga frågan under öfvervägande. Men Utskottet har icke närmare
angifvit det sätt, hvarpå denna inskränkning skulle ske. Man kan
här tänka sig två sätt: inskränkning af tiden och inskränkning
af antalet beväringsskyldige. Det senare sättet, som jag ej kan
annat än gilla, är förordadt af en reservant och omnämndes nyss
af en talare på skånebänken. Min egen lilla erfarenhet i det fallet
och den erfarenhet jag genom samtal med insigtsfulla militärer inhemtat,
säger mig tydligt, att kassationen för närvarande är mycket
mindre än den kunde och borde vara. För två år sedan, då frågan
om barackbyggnader för beväringen var före vid riksdagen, uttryckte
jag också en önskan om ändring i detta missförhållande. Den tillökning
i första beväringsklassen, som under de senare åren egt rum,
kan icke förklaras ensamt genom befolkningens tillväxt. År 1873
utgjorde antalet approberade 19,533, år 1875 steg det till 24,818,
således på två år eu tillökning af öfver 5,000. Mig förefaller det
alldeles klart, att det ur militärisk synpunkt icke kan vara rätt
att inmönstra ynglingar, som icke kunna uthärda de besvär och ansträngningar
ett fälttåg kräfver. och icke heller ekonomiskt klokt
att påkosta dem öfning, som i första hand skulle komma på sjukhusen.
Jag antager således, att en inskränkning i vapenöfningarne
verkligen på den vägen kan åstadkommas. Det är naturligtvis svårt
att i det fallet kunna bestämma någon siffra, men enligt 1875 års
härordningsförslag antogs första årsklassen att utgöra en half procent
af nationens hela folkmängd, i likhet med hvad vore förhållandet
i Norge och Danmark. Skulle denna beräkning vara rigtig,
så skulle första årsklassen hos oss efter 1877 års folkmängdsförhållanden
utgöra 22,422 man, i stället för att den nu uppgått till
nära 24,000 man. Jag tror således, att eu besparing kan på denna
väg åstadkommas; huru stor kan jag endast aproximativt säga. Om
man lägger den siffra, hvartill båda beväringsklasserna tillsammans
uppgå, eller i rundt tal 47,000 man, till grund för beräkningen och
dermed delar den summa, som Kongl. Maj:t anser tillräcklig för deras
öfvande, nemligen 900,000 kronor, så skulle hvarje beväringsyngling
kosta icke fullt 20 kronor, och om således genom en strängare
kassation de begge årsklassernas sammanlagda kontingent minskades
med 4,000—5,000 man så skulle man härigenom kunna
åstadkomma en besparing af möjligen 100,000 kronor. Men äfven
med iakttagande af denna besparing, är det närvarande anslaget
otillräckligt. Och således skulle man genom den föreslagna skråf -

Ang. anslaget
till beväringsmanskapets

vapenöfning.
(Forts.)

*

N:o 10. 22

Måndagen den 3 Mars, e. m.

Ang. anslaget velsen framkalla en inskränkning uti öfningstiden. Under alla de
till bevarings- 0i;ka facer försvarsfrågan genomgått hafva emellertid alla åsigvapenöfning
*er vari^ eniga om, att den nuvarande oimngstiden vore otill(Forts)
^äcklig. I de förslag regeringen framlagt, i de förslag enskilda
motionärer och korporationer afgifvit har detta uttalats. Hvadan
kommer då, att man kan ifrågasätta en inskränkning i öfningstiden?
Hvad kommer nu »beslutsamhetens friska hy att gå i eftertankans
kränka blekhet öfver?» Jo, det kommer sig af en skräckbild, nemligen
statsbristen. Jag medger visserligen, att den är en ganska
betänklig sak, men ehuru icke just så gammal riksdagsman, erinrar
jag mig dock från min föregående riksdagsmaunaverksamhet att
samma skräckbild förut framstått, nemligen under riksdagarne 1867,
1869 och 1871, men då såg Riksdagen spöket rätt i ansigtet, och
det inträffade då, liksom det i dylika fall alltid inträffar, att spöket
vek tillbaka. Visserligen måste Riksdagen höja den allmänna bevillningen,
men förhöjningen borttogs snart åter och sedan dess har
landet utvecklat sig på ett sätt, hvarom jag tror, att ingen då hade
en aning.

Nu säger man, att en förhöjning af bevillningen skulle åstadkomma
missnöje i landet. Ja, detta är nog möjligt, ty ännu har
jag icke påträffat något folk till den grad idealistiskt, att det med
nöje burit högre skatter. Och ehuru jag medger, att det är representationens
skyldighet att vara ett uttryck af den allmänna meningen,
så tror jag dock, att representationen äfven har eu annan
uppgift, en högre pligt, och det är att, der så behöfves, vara deji
allmänna meningens vakna samvete. I en fråga som denna, om
upprätthållandet af en institution, afsedd att vara den vigtigaste
länken i vårt försvar, tror jag icke, att det är rätt och klokt att
dagtinga med fullgörandet af sin pligt, »mäktig är, hvem ej underhandlar
med sin pligt. Det är den grundsats, som bevakar länders
gränser och ger växt åt välden», säger vår store häfdatecknare.
Och det var denna grundsats, som i fordna tider utgjorde den verkande
kraften i den stora verldshistoriska betydelse, som svenska
folket då utöfvade. Jag tror, att denna grundsats icke får skjutas
å sido, ty det vore ett frångående af det förflutnas traditioner och
ett förbiseende af det närvarandes kraf. Vi skulle derigenom åt
den ungdom, som skall försvara landet, lemna den lärdomen, att
landets försvar och skyldigheten att dertill göra sig beredd är en
konjunkturfråga och det vore slutligen ett förbiseende af framtidens
kraf, ty all erfarenhet lärer oss, att intet folk liksom ingen individ
kan ostraffad synda på nåden.

Jag läste häromdagen i en tidning en notis från Norge, att
inom Stortinget blifvit väckt förslag till lag om landets flagga och
härens fanor, och hvaruti föreslås, att fanan skulle förses med ett
emblem, föreställande ett upprättstående, framåtskridande lejon med
lyftad bila. I tidningen stod ett utropstecken inom parentes efter
ordet framåtskridande, förmodligen derföre att man ansåg detta ord

23 N:o 15.

Måndagen den 3 Mars, e. m.

innebära något lustigt. Jag deremot finner det icke lustigt, att Ang. anslaget
ett folks tanke- och åskådningssätt uttrycker sig uti symboler, annat
än för den händelse de stå i strid med handlingssättet. Äfven vi Zplnöfning
hafva en liknande symbol i vårt riksvapen, nemligen lejonet som (Forts.)
sätter öfver hindren med upprätt hufvud och med lyftad ram.

Denna symbol af den svenske anden hafva våra fäder genom högsinta
beslut och hugstora handlingar under sekler vetat vörda. Jag tror,
att, om Riksdagen skulle ingå till Kongl. Maj:t med en skrifvelse
sådan som den ifrågasatta, vore det äfven skäl att i underdånighet
begära en revision af våra nationella emblemer, så att kraftens och
beslutsamhetens symbol måtte, om än icke utskrapas ur riksvapnet,
likväl böja hufvudet och sänka ramen till ett tecken, att, för att
begagna Utskottets egna uttryck, »den förlamning i alla näringar,
som redan inträdt och hotar att allt mera tilltaga», äfven inträdt
i det nationella åskådningssättet.

Jag yrkar bifall till det beslut, Första Kammaren fattat genom
antagande af den utaf Herr Nordenfelt afgifna reservation.

Herr Carl Hvar sson: Jag får för min del förklara, att jag

ingalunda vill vara med om det af Herr Liss Olof Larsson nu fram■stälda
förslag, förvissad som jag är derom, att Kongl. Maj:t skall
taga den fråga, som nu utgör föremål för Kammarens öfverläggning,
under omsorgsfullt öfvervägande, ehvad den föreslagna skrifvelsen
kommer till stånd eller icke. Skulle det dervid befinnas, att förhållandena
medgifva någon inskränkning i beväringsmanskapets öfningar,
derest det hittills för anslaget uppförda belopp icke skulle
finnas v^ira för ändamålet tillräckligt, så kommer nog ock en sådan
inskränkning att ega rum; men kan deremot denna inskränkning
icke lätteligen ske, så lärer väl regeringen komma att handla så,
som den tillförene gjort, eller att i någon mån öfverskrida ifrågavarande
förslagsanslag, hvarigenom man till ett annat år får att
laborera med en större statsbrist.

För min del har jag endast velat, att Riksdagen skulle underställa
denna fråga Kongl. Maj:ts pröfning, men jag vill ingalunda
vara med om att genom eu votering framkalla den ifrågasatta
skrifvelsen.

Hvad åter beträffar Herr Casparssons spökhistorier, så vill jag
icke följa honom med på den vägen och tillåter mig endast säga,
att hans uppfattning af Utskottets åskådningssätt och önskningar i
afseende på fäderneslandets försvar neppeligen kunnat liemtas ur
föreliggande betänkande.

Då man talat om inskränkningar i beväringsmanskapets vapenöfningar,
så har dermed icke afsetts inskränkningar i antalet af dem,
som skulle vapenöfvas. I motsats mot Herr Casparsson, som ansåg,
att besparingar kunde ega rum genom utsträckt kassationsrätt, kan
jag deremot icke antaga, att andra skulle kasseras, än de, som verkligen
befunnos till krigstjenst oduglige. Om man icke får antaga,

>:o 16. 24

Måndagen den 3 Mars, e. m.

Ang. anslaget att vid föregående kassationer vederbörande besigtningsläkare sett.

^‘manskapets’ °enom fingrarae och jcke varit så noggranne, som de bort vara;
vapenöfning. sa’ om man Ödare niaste antaga det* eu opartisk mönstring äfven
(Forts.) hädanefter skall ega rum, tror jag icke, att på den vägen några besparingar
sta att vinna. Jag vill icke heller vara med om att begära,
att någon mannamån skall ega rum vid dessa kassationer,
utan hoppas att dessa framgent skola tillämpas lika strängt, som
hittills. Således vill jag icke på denna basis söka att åstadkomma någon
minskning i det för ändamålet erforderliga anslaget. Deremot
kan jag gerna ansluta mig till deras åsigt, som tro, att någon synnerlig
fara icke skulle vara förknippad med åtgärden att under något
år minska manskapets vapenöfningar. Man har visserligen gjort
den invändningen, att det förefölle besynnerligt, att just landtmannapartiet,
som i fjor ville utsträcka tiden för beväringsmanskapets vapenöfningar,
nu icke vill medgifva en öfningstid af 15 dagar. Det torde
dock tillåtas mig erinra, att vilkoret, på hvilket ett sådant medgifvande
grundades, var — indelta arméns afskaffande. Detta vilkor
blef icke uppfyldt. Men hvad är det, som man nu begär? Jo,
endast något, som förut under liknande förhållanden inträffat. De
år 1816 födde beväringsynglingar öfvades icke alls, och de, som voro
födde under åren 1817 och 1818, öfvades, nemligen hvardera klassen,
endast 8 dagar. Om, under dåvarande förhållanden, en så kort
öfningstid ansågs kunna utan fara tillstädjas, så borde detta kunna
ske äfven nu, då omständigheterna mana till sparsamhet.

Jag tror således, att Utskottets hemställan, om man vill rätt
förstå densamma, kan och bör bifallas oförändrad.

Herr von Re ha usch: I likhet med åtskilliga föregående ta lare

kan äfven jag för min del icke biträda Utskottets hemställan
om aflåtande af den underdåniga skrifvelse!]. Det är för oss alla.
en väl känd sak, att beväringsmanskapets öfningar äro i allo allt
för obetydliga och för korta, då dertill äro bestämda endast femton,
dagar under första och femton dagar under andra beväringsåret.
Skulle någon förändring i denna öfningstid ifrågasättas, vore det
väl i det syftet, att en utsträckning i beväringsöfningarne borde
ega rum. Det vore således underligt, om Riksdagen inginge till:
Kongl. Maj:t med en underdånig skrifvelse som afsåge en inskränkning
i den redan alltför knappa öfningstiden.

Jag skulle i denna fråga helst slutit mig till Kongl. Maj:ts
förslag, men då ingen utsigt finnes, att detsamma skall vinna någon
framgång, får jag inskränka mig till att instämma i och anhålla om
proposition på det af Friherre Leijonhufvud väckta förslag af den
ordalydelse, som förekommer i Herr Nordenfelts reservation.

Herr Diss Olof Larsson: Man kan verkligen blifva förlägen
för mindre än hvad här inträffat. Först och främst har det besynnerliga
inträffat, att eu utskottsledamot uppträdt mot mitt för—

Måndagen den 3 Mars, e. m.

25 N:o 16.

slag, som åsyftade just att bringa till verklighet den af Utskottet Ang. anslaget
föreslagna skrifvelsen, något som jag icke väntat; och ännu mindre m teväringshade
jag väntat, att herrar militärer skulle motsätta sig ett för- manskaPets
höjdt anslag till militära ändamål, då jag en gång föreslog en sådan vap™
förhöjning. Jag får emellertid söka att trösta mig öfver, att mitt ( °rt9''
förslag sålunda icke vann något understöd, och den sorg, som derigenom
drabbar mig, skall jag nog bära.

Jag tror, att man af denna sak gjort allt för mycket väsen:
den är i sig sjelf liten, fast man velat göra den till stor. Ty hvad
märkvärdigt afser väl Utskottets förslag? Jo, en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj: t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke förhållandena kunde anses medgifva någon
inskränkning i beväringsmanskapets vapenöfningar, i motiven till
hvilken skrifvelse säges, att Utskottet »hyser den förhoppning att,
derest Kongl. Maj:t finner åtgärd i den af motionärerne angifna
riktning utan olägenhet kunna vidtagas, Kongl. Maj:t kommer att
derom till minskning i statsutgifterna förordna». Man anhåller således,
att Kongl. Maj:t, om han finner att sådant utan olägenhet
kan ske, må derom förordna; men kan det icke utan olägenhet ske,
då vill man icke inknappa på öfningstiden. Detta måtte väl visa,
att frågan icke är af den stora beskaffenhet, man sökt göra den till,
då till och med en talare rent af förklarade, att, om förslaget antages,
vår nationella ära och vårt bestånd skulle äfventyras. Det gäller
dock icke här, huruvida ungdomen skall öfvas eller icke, utan blott
en anhållan om eu inskränkning i en öfning, derest sådant utan
olägenhet kan ske. Och man är så mycket mera berättigad att
göra en sådan framställning, som Kongl. Maj:t för icke många år
sedan indrog en beväringsklass’ möten. Man har således exempel på,
att Kongl. Maj:t för ej länge sedan afisett eu sådan indragning utan
olägenhet kunna ske; och då hade man ändock icke en sådan statsbrist
att laborera med, som för närvarande.

Nu skulle man visserligen kunna säga, och detta har redan
blifvit påpekadt, att man förut inom Riksdagen varit ense om, att
beväringens öfningar varit för ringa, och att särskildt denna Kammares
majoritet ville i fjor antaga ett härordningsförslag med utsträckt
öfning för beväringen. Men jag tror icke, att man häröfver behöfver
förvånas, då man betänker, att denna Kammares majoritet, som
icke sjelf eger någon fackkunskap i militära saker, blifvit uppskrämd
af militärerne, som sade, att öfningarne voro allt för ringa och att
landet derföre sväfvade i största fara; men att sedermera, då förslaget
framlades, regeringen, militärerne och Första Kammaren, som
bättre förstå saken, åter förklarade, att ingen fara vore för handen.

Då så är förhållandet, och då faran sedan icke synes hafva tillväxt, t
tyckes det mig, som det icke läge något otillständigt uti att hos
Kongl. Maj:t nu göra underdånig anhållan om inskränkning af beväringsöfningarne,
så vidt detta utan olägenhet kan ske.

Jag ber dessutom att få fästa uppmärksamheten på en omstän -

N:o 16. 26

Måndagen den 3 Mars, e. in.

Ang. anslaget
till beväringsmanskapets

vapenöfning.

(Forts.)

dighet, som icke synes mig lätt att fatta, nemligen hvarföre man
skall afstå Kongl. Maj:ts förslag om förhöjning i ett anslag, då detta
anslag är ett förslagsanslag. Det betyder nemligen då ingenting,
om man säger nej till förhöjningen; ty kan Kongl. Maj:t visa, att
förhöjningen varit behöflig, sker den ändock genom det bestämda
anslagets öfverskridande. Genom att uppföra ett mindre belopp i
riksstaten söka vi sålunda endast att för oss sjelfve dölja ställningen;
ty om anslaget är för ringa, blir så mycket större statsbrist nästa
år. Behöfves anslaget till öfningarne, bjelper det ingenting, att vi
nu afslå det; anslaget utgår i alla händelser. Derföre måste man
vid ett afslag på samma gång hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t måtte inskränka öfningarne, så att beloppet, hvartill förslagsanslaget
uppgår, icke behöfver öfverskridas så mycket; något kommer
det väl i alla fall att öfverskridas.

Jag tror således, att denna fråga i verkligheten icke innebär •
några revolutionära planer, utan tvärtom är så enkel, att jag trodde,
att hvar och en kunde gå in derpå. Också har jag af de anföranden,
som hittills hållits, icke förmåtts att frångå min öfvertygelse, att
eu skrifvelse sådan som den föreslagna vore nyttig, om den komme
till stånd. Man bör dessutom ihågkomma, att frågan om skrifvelsen
i Första Kammaren föll med 56 röster mot 53, och att således troligen
för densamma inom Riksdagen i dess helhet finnes stor majoritet,
hvadan alltså skrifvelsen komme att ega betydelse nog. åtminstone
mera än herr Rubensson tycktes antaga att den skulle
komma att få.

Herr Christen Assarsson instämde med Herr Liss Olof Larsson.

Herr Jöns Rundbäck: Utskottets hemställan, att Riksdagen
måtte afslå den af Kongl. Maj:t begärda förhöjning i anslaget till
beväringsmanskapets öfningar, anser jag vara af tidsomständigheterna
betingad och väl betänkt. Jag har icke heller hört någon röst inom
Kammaren höjas för, att detta anslag skulle beviljas, och icke ämnar
jag göra det.

Beträffande andra delen af Utskottets förslag eller den, som
handlar om en skrifvelse, finner jag densamma icke vara tydlig.
Stats-Utskottet vill, att Kongl. Maj:t skall få reda på, att man önskar
en inskränkning i beväringsmanskapets öfningar, men blott på
det vilkor, om anslaget icke räcker till. Skulle det åter befinnas
tillräckligt, behöfde, enligt Utskottets mening, någon dylik åtgärd
deremot icke vidtagas. För min del tror jag dock, att tidsomständigheterna
betinga, att i hvilket fall som helst en inskränkning sker
i beväringens öfningar, om möjligt är; och äfven om jag härför icke
får någon röst i Kammaren, är jag säker att utom densamma tusen
röster skola instämma med mig häruti. Jag tror att det kan låta
sig göra, och jag tillägger att, om, utan allt för stora rubbningar,
andra årets beväringsöfningar kunde redan i år inställas, vore detta

Måndagen den 8 Mars, e, m. 27 :q N:o 18. g

högeligen önskvärdt. Det är möjligt, att sådana förberedande åt- Ang. anslaget
gärder redan äro vidtagna, att det icke kan låta sig göra, men om tiU beväringsKongl.
Maj:t gjorde detta, utan att Riksdagen derom afläte någon manskaPets
skrifvelse, vore det bra. Ty icke är det obekant för Kongl. Maj:t,
att tiderna äro tryckta; derom liar ju Kongl. Maj:t sjelf nämnt i ‘

sitt tal vid riksdagens öppnande. Om således Kongl. Maj:t skalle
vilja taga initiativet härtill, utan någon åtgärd från Riksdagens sida,
föreställer jag mig att detta skulle helsas med tacksamhet af det
stora flertalet bland svenska folket.

Jag vågar härpå icke göra något yrkande. Det skulle säkerligen
icke här bifallas och för öfrigt lika litet tjena till något, som
skrifvelseförslaget, sedan Första Kammaren afslagit det. Och gå in
på Herr Diss Olof Larssons förslag vill jag icke. Ty jag tror, att
Kammaren har svårt att aflåta en skrifvelse i här angifna syftning,
enär Kammarens majoritet i fjor föreslog, att från och med 1880
beväringens öfningar skulle utsträckas till 45 dagar. Jag bekänner,
att det då skulle se underligt ut, om Kammaren nu i år komme och
begärde, att öfningarne samma år 1880 skulle förminskas. Ty meningen
med detta förslag i fjor var, att det skulle börja att redan
nästa år träda i verket, och vi hade då att år 1880 motse 45 dagars
öfningstid. Jag hemställer, huruvida, om Riksdagen antagit
detta förslag, vi icke då kunnat vänta, att Kongl. Maj:t skulle sagt:
detta har ni begärt; jag måste nu hafva penningar, ty Riksdagen
har lofvat det. Då hade vi stått framför en skön verklighet. Då
jag icke var med om fjorårets förslag, kan jag utan sjelf motsägelse
påstå detta. Visserligen har ett vilkor dervid varit fäst, nemligen
att indelta armén skulle borttagas, men i dess ställe skulle träda
en stam med större öfningstid än indelta arméns, och det skulle
kosta minst etthundra procent mera än de nuvarande kostnaderna.

Hade vi nu haft denna nya stam, hade det icke varit ett vilkor,
som åstadkommit en ekonomisk förlust! Således går det icke an att
åberopa det skälet.

Nu tror jag, att det mest rationella vore, att andra beväringsklassens
öfningar redan o i år instäldes. Kan detta icke ske, böra vi
kanske kassera flere. Åtminstone kunde de, som vapenöfvas i våra
skolor och der erhålla en ganska god öfning, få dispens från ett års
beväringsöfningar. Detta vore alltid någonting. I allt fäll tror jag
för min del icke, att, om andra årets öfningar instäldes, detta skulle
rubba något i beväringsinstitutionen, lika litet som jag tror, att det
skulle inverka något på vårt försvar. Men skall hjelpen göra någonting,
bör den gifvas i år, icke nästa år.

Jag har velat uttala min tanke härom till den kraft och verkan
den hafva kan. Då jag anser, att skrifvelseförslaget kommer
att förfalla och blifva utan verkan, gör jag icke något yrkande, och
på sätt det blifvit formuleradt, vinnes icke ändamålet. Om deremot
andra klassens beväringsöfningar kunde indragas redan i år, skulle
anslag till fullständiga beväringsöfningar finnas för nästa år, och

^ N:o 16. 28 Måndagen den 3 Mars, e. in.

Ang. anslaget genom dessa penningar skulle man kunna komma till jemvigt i
m bevaringis- arislaget. Det är denna sak jag vördnadsfullt vill hafva yttrat till
vapenöfning, protokollet till den kraft och verkan den hafva må.

(Forts.)

Herr Casparsson: Det är fullt rigtigt, som den ärade representanten
på Dalabänken anmärkte, att Kongl. Maj:t sjelf en gång indragit
andra klassens beväringsöfningar, och detta skedde år 1870,
men det var under sammanträffandet af helt egendomliga förhållanden.
Beväringsoinrådena hade just då undergått en fullständig omgestaltning,
så att, om andra klassens beväring inkallats, hade på flera
ställen inträffat, att de, som fått sin utbildning vid ett regemente
törsta aret, skulle det andra året komma att öfvas vid ett annat
regemente. För det andra hade nytt reglemente för armén blifvit
nyss utfärdadt, hvilket ännu icke hade vunnit den tillämpning, att
det befäl och underbefäl, som skulle öfva beväringen, hunnit sätta
sig in i detta reglementes detaljer. För det tredje hade nya gevär
anskaffats för indelta armén, men icke för beväringen, så att, om
beväringen skulle öfvats, måste det skett med olika gevär med stammen,
hvilket skulle gifvit anledning till taktisk oreda. Det var under
sådana förhållanden som Kongl. Maj:t ansåg sig kunna och böra
inställa andra klassens beväringsöfningar för detta år, men ännu har
det icke inträffat, att Riksdagen sjelf begärt, det Kongl. Maj:t skulle
frikalla landets ungdom från fullgörande af sin medborgerliga pligt.

Grefve Björnstjerna: Man har här föreslagit, att andra klassens
beväringsöfningar skulle i första rummet indragas. Jag ber få
fästa uppmärksamheten derpå, att just andra årets öfningar äro för
ynglingens militära utbildning de nödvändigaste, enär beväringen då
öfvas tillsammans med stamtruppen. Äfven för befälet äro andra
klassens beväringsöfningar af ganska stor nytta, enär kompanier och
bataljoner då ega nära nog samma styrka, som de böra hafva på
fältfot. Skulle andra klassens beväringsöfningar inställas, vore detta
således synnerligen beklagligt. Att så skett förr, dertill har Herr
Casparsson nyss uppgifvit skälet. För hvar och en torde vara klart,
att, om samma beväringsynglingar det ena året öfvats vid ett vapenslag
inom ett regementsområde, det andra året vid ett annat vapenslag
inom ett annat område, eller om ett slags gevär begagnats af
stamtruppen, ett annat föråldradt af beväringen i samma bataljon,
stora svårigheter derigenom uppstå. Under dessa omständigheter hade
Kongl. Maj:t säkerligen grundad anledning att inställa öfningarne.

I hufvudfrågan är jag af alldeles samma mening, som den ärade
representanten på dalabänken, som sagt, att han'' icke kan förstå,
hvarför man, om anslaget är nödvändigt och rätt beräknadt, icke
beviljar hvad Kongl. Maj:t äskat. Anslaget är ju ett för lagsanslag,
Om Kongl. Maj:t, som jag hoppas, icke fäster afseende vid den ifrågasatta
skrifvelsen, komma således beväringsöfningarne att fortgå
på samma sätt som hittills, och man bedroge sig då sjelf genom att

Måndagen den 3 Mars, e, m. 29

icke uppföra anslaget till dess verkliga belopp, såsom Kongl. Maj:t
föreslagit. Då emellertid Första Kammaren i denna del bifallit Utskottets
förslag, torde nu icke vara skäl att vidare tala härom. Eget
förefaller det deremot, att man kan påstå, att vilkoret för antagandet
af det förslag till beväringsöfningarnes utsträckning, som af denna
Kammares majoritet vid förra årets riksdag framlades, var indelta
arméns borttagande. Visserligen skulle denna armé i sin nuvarande
form försvinna, men eu annan, äfven den förlagd på landet, skulle
komma i dess ställe — denna stamtrupp, såsom Herr Jöns Rundbäck
också erinrat, af samma storlek som den nuvarande armén. Ehuru
jag ingalunda är någon beundrare af det omnämda förslaget, måste jag
således fritaga det från afsigten att utan vederlag vilja borttaga vår
stam trupp. Hvad nu beväringsöfningarne angår, torde icke vara någon,
som tänkt sig in i saken, som icke medgifver, att öfningstiden
är alldeles för kort för att derunder bibringa ens den ytligaste soldatbildning,
det ligger dock en hög tanke i dessa öfningar, och den
må vi akta oss att rubba. Väl utbildas man icke till soldat genom
28 dagars öfning, men i principen, att hvarje svensk yngling skall
vapenöfvas, ligger dock så stor betydelse, att jag aldrig skall skänka
mitt bifall åt ett förslag, som åsyftar en rubbning deri. Ja, jag erkänner
att, huru sorgligt det än vore, om öfningarne för indelta
armén för ett år instäldes, jag dock hellre skulle gå in derpå än
på beväringsöfningarnes inskränkning.

Jag yrkar bifall till det beslut, hvari Första Kammaren stannat.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Det var för mig mycket tillfredsställande
att höra det erkännande af general Björnstjerna, att
han hellre ville gå in på indragning i öfningsanslaget till indelta
armén än uttala en mening, som kan verka till nedsättning i anslaget
till beväringens öfningar. När således denna fråga framdeles
under riksdagens lopp kommer till öfverläggning i Kammaren, böra
vi således hafva förhoppning att denna fråga skall vinna understöd
jemväl från det hållet, då det redan är afgjordt genom Första Kammarens
beslut, att den föreslagna skrifvelsen har förfallit.

Herr Jöns Rundbäck har uttalat den önskan, att beväringens
öfningar detta år måtte af Kongl. Maj:t inställas och för den skull
ej velat godkänna Utskottets förslag. Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten
på att, enligt mitt sätt att läsa Stats-Utskottets förslag,
han bort kunna vara belåten med detsamma, ty uti den föreslagna
skrifvelsen ligger visserligen icke en sådan önskan bestämdt
uttalad, att dessa öfningar måtte innevarande år indragas, men det
talas lika litet om ifrågavarande öfningar för 1880, och således lärer
det väl komma att bero på Kongl. Maj:t att bestämma, för hvilket
år dessa öfningar lämpligast kunna minskas eller indragas, om det
skulle befinnas af behofvet påkalladt. För min del tror jag att det
ordinarie anslaget räcker, och anser skrifvelsen af denna anledning
öfverflödig, men den kan ju ej skada. Således tror jag, att, om

N:o 16. «

Ang. anslaget
till beväringsmanskapets

vapenöfning.

(Forts.)

Njo 16.

anslaget

till bevärings manskapets vapenöfning.

(Forts.)

30 Måndagen den 3 Mars, e. m.

Herr Jöns Rundbäck vill läsa detta förslag rätt, lian skall finna sig
belåten med en sådan skrifvelse som Stats-Utskottet föreslagit.

Han har äfven fäst uppmärksamheten derpå, att Andra Kammaren
förlidet år beslöt eu öfningstid för beväfingen af 45 dagar
för år 1880. Detta är sant, men äfven med ett sådant förslag, om
det blifvit af Riksdagen antaget, är det helt naturligt, att sådana
tider framdeles kunna inträffa, att landets väl fordrar inskränkningar
i dessa öfningar. Ett sådant förhållande har redan nu inträffat,
hvilket gifver oss anledning till den största försigtighet vid användandet
af våra tillgångar, och det är dessa förhållanden som hafva
åstadkommit det förslag, som nu från Stats-Utskottet föreligger, och
det kan icke vara något annat som medverkat dertill. Och då dertill
kommer, att man har erfarenhet derom, att Kongl. Maj:t utan
något initiativ från Riksdagens sida förut vidtagit sådana åtgärder,
att indragningar i beväringens öfningstid kunnat vidtagas, har StatsUtskottet
förestält sig, att det förslag till beslut, som Utskottet
här afgifvit, icke skulle möta något motstånd från Riksdagens sida.

De skäl man anfört, hvarför Kongl. Maj:t skulle vid ett föregående
tillfälle hafva inskränkt öfningarne för andra klassens beväring,
synas mig vara af mycket mindre vigt, än de skäl som nu
blifvit anförda för att nu vinna en dylik inskränkning, i fall det bestämda
anslaget ej räcker till. Det är enligt min uppfattning klart,
att öfningen för första klassens beväring icke kommer att minskas,
och det torde väl göra detsamma, när denna beväring exercerar
andra året, om detta sker på ett eller ett annat ställe eller vid ett
annat regemente, eller med olika sorters gevär, då den icke förut
varit öfvad tillsammans med stamtruppen, lika som jag icke kan
finna det vara af synnerlig stor vigt, om — i fall öfningar skulle
befinnas oundgängligen nödiga — andra klassen för ett år ej skulle
blifva samöfvad med stamtruppen. Jag tror således, att Kongl. Maj:t
haft helt andra skäl än de, som här blifvit anförda, för inställandet
af dessa öfningar vid de föregående tillfällena.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Adlercreutz: Efter allt som under senaste åren talats
om önskvärdheten och behofvet af utsträckta öfningar för beväringsmanskapet
anser jag, att det skulle vara en märklig inkonseqvens
af Kammaren att nu besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran,
att han måtte taga i öfvervägande, huruvida icke beväringsmanskapets
öfningar under nästkommande år skulle kunna inskränkas.
I en sådan hemställan ligger den tanken, att Riksdagen sjelf nu
anser dessa öfningar icke vara nödiga, och jag för min del kan icke
instämma i ett sådant uttalande, utan yrkar jag bifall till hvad
Första Kammaren redan beslutat.

Chefen för Kongl. Landtförsvars-departementet, Herr Statsrådet
Rosensvärd: Herr Talman! Mine Herrar! Jag har varit ytterst

Måndagen den 3 Mars, e. in.

31 N:o’ 16.

tveksam, om jag i denna fråga skulle begära ordet. Den första
delen deraf, eller den om uppförande af högre belopp i förslagsanslaget,
har redan fallit i Första Kammaren, och synes här icke vinna
understöd, ty det slags understöd, som en talare på dalabänken
gifvit Kongl. Maj:ts förslag, ber jag att slippa upptaga.

Hvad andra delen af frågan beträffar, hafva här flere talare
yttrat, att, på grund af hvad redan passerat, kunde icke någon skrifvelse
komma att aflåtas, äfven om man önskade att den af Kammaren
beslutades. Under sådana förhållanden har jag ingen anledning
att yttra mig deröfver. Men här har under diskussionen uttalats
en och annan åsigt om beväringsmanskapets öfningar, hvilken jag
anser det vara min pligt att icke genom min tystnad kunna antagas
underskrifva eller godkänna. För min del, liksom jag tror i grund och
botten de fleste på detta rum, fästar jag stor vigt och betydelse vid dessa
öfningar, och Kammaren har förut sträfvat att visa, att i beväringen
vårt försvar har sin styrka och framtid. Det är visserligen erkändt,
att denna bevärings öfningstid är otillräcklig, men icke kan jag och,
såsom jag förmodar, ej heller Kammaren deraf draga den slutsats,
att, derför att denna öfningstid är otillräcklig, bör den blifva ännu
mindre, och det lärer under sådana förhållanden vara gifvet, att inskränkning
i beväringsmanskapets öfningstid aldrig kan ske utan
olägenhet. Jag antager således, att något annat syftemål afses med
skrifvelsen.

Jag tillåter mig icke ingå i vidare pröfning häraf. Jag har
redan nämnt, att under det stadium, hvari diskussionen nu är, finnes
ingen anledning för mig att yttra mig om den föreslagna skrifvelsen.
Jag har endast velat framhålla, att jag anser beväringsmanskapets
vapenöfningar vara af största vigt, och att hvarje inskränkning deri
medför olägenhet.

I afseende å sjelfva formuleringen af skrifvelsen skulle man visserligen
kunna anmärka, att den skulle medföra vissa praktiska olägenheter,
derigenom att den gör skrifvelsens tillämpning beroende
af eventualiteter, nemligen huruvida det vid en viss period kan vara
möjligt att med säkerhet bedöma hvad beväringsmanskapets öfningar
skola komma att kosta. Detta blir beroende af portionsprisen, hvilka
dock måhända kunna någorlunda beräknas, men är derjemte beroende
af huru många som inmönstras, och detta torde kanske blifva
svårare att tillräckligt tidigt få reda på. Hvad man deremot bestämdt
icke kan veta på förhand är, huru många som komma tillstädes,
och då antalet till vapenöfning inmönstrade och antalet af
vid dessa öfningar närvarande skiljer på några tusental, är detta icke
den minst vigtiga omständighet.

Jag begärde, som sagdt, ordet egentligen för att icke genom
tystnad kunna anses hafva godkänt andra grundsatser än dem, som
här så många gånger blifvit uttalade, nemligen om vigten och betydelsen
af beväringsmanskapet och dess öfningar, såsom icke allenast
en militärisk utan en nationel angelägenhet.

Ang. anslaget
till beväringsmanskapets

vapenöfning.
(Forts.)

Måndagen den 3 Mars, e. m.

32

Ang. anslaget Herr Hedin: Herr Talman! Jag ber Kammaren ej illa upp till

bevarings- taga) att jag för andra gången i dag anhåller om Kammarens välvapenöfning.
villiSa uppmärksamhet för några ögonblick. Jag väntade i det
(Forts 1 längsta att få höra Herr Statsrådets och Chefens för Landtförsvarsdepartementet
yttrande i denna punkt, och anledningen till min
väntan var följande: jag väntade, att Herr Statsrådet skulle förklara,
att lian, efter öfvervägande af hvad Stats-Utskottet i denna
punkt föreslagit, ansåg det vara sin pligt att inför Kammaren gifva *
till känna, att, derest en skrifvelse, sådan som den här föreslagna,
komme att till Kongl. Maj:t aflåtas och, derest det folie på Herr Statsrådets
lott att inför Kongl. Maj:t föredraga denna skrifvelse, Herr Statsrådet
då i namn af landets dyrbaraste intressen komme att tillstyrka
Kongl. Maj:t att icke lyssna till de önskningar, som i skrifvelsen af
Riksdagen uttalades. Jag beklagar, att min väntan blef sviken.

För min del yrkar jag, ehuru med förbehåll mot motiveringen,
bifall till den af Herr Nordenfelt afgifna och utaf Första Kammaren
bifallna reservation. Jag vill icke, att Kammaren skall för sin del
besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t, om hvilken skrifvelse jag på
förhand — trots Herr Krigsministerns tystnad — måste vara öfvertygad,
att Kongl. Maj:t omöjligen dervid skulle kunna fästa något
afseende, derest den verkligen komme från Riksdagen. Jag önskar
vidare, att denna Kammare icke måtte votera denna skrifvelse, derför
att jag befarar, att den till äfventyrs kan komma att åstadkomma
ännu större skada än sjelfva den åtgärd, skrifvelsen afser, nemligen
inskränkning i beväringsmanskapets vapenöfningar. Vi kunna vara
öfvertygade, att derute i den stora verlden, der man väl ofta visar
sig rätt föga känna till Sverige och svenska förhållanden, man likväl
känner vårt lands tillstånd mycket väl åtminstone i två afseenden,
nemligen våra finanser och vårt forsvarsväsende. Hurudant, frågar
jag mig, skulle väl intrycket utomlands blifva vid underrättelsen
om, att svenska representationens Andra Kammare uttryckt sina
önskningar om eu inskränkning uti de redan af alla såsom otillräckliga
erkända vapenöfningarne för de ynglingar, hvilka, om det
gäller, skola utgöra hufvudmassan af vårt lefvande försvar? Man
skulle sluta till växande likgiltighet för vårt försvar. Man skulle
kunna få skäl att uttrycka sin tanke i en jemförelse, som jag
föreställer mig lyda på följande sätt: Sveriges gamle vapenbroder,
Finlands folk, har med detta år trädt in i en ny krigsförfattning.
Finska folket hade i nära nog 70 år njutit den förledande sötman
utaf att icke bära några s. k. bördor för sitt försvar. Det var
endast under en kortare tid — under Krimkriget — som det uppsatte
eu effektiv styrka af omkring 8—9,000 man dels värfvade, dels indelta
trupper. Förut hade Finland en mycket ringa styrka af värfvade
trupper. Från 1867 tillsammans 1100—1200 man för en underhållskostnad
af emellan 3- och 400,000 kronor. Man fann det
likväl medföra en tacksamhet, som kunde blifva för tung att bära,
om man läte försvara sig af andra i stället för att göra det sjelf —

Måndagen den 3 Mars, e. in.

83 3. >'':o 16.

cell då trädde man med ett slag in i en ny krigsförfattning, hvars Ang. anslaget
grunddrag äro följande: Man har icke sammankopplat frågan med tiU beväringsnågon
skattereform, utan har bibehållit det förut gällande va- manslcaPets
kanssystemet. Värnpligten är utsträckt till 40 års ålder. De (Forts)

värnpligtiges vapenöfningar omfatta 90 dagar, fördelade på tre år.

Dr de värnpligtiges led uttages årligen dessutom ett visst antal
till tre års aktiv tjenstgöring. Detta är ena delen af den jemförelse,
jag tänkt mig. Den andra delen lyder på följande sätt: Efter
olyckor, som hade bragt Sverige till branten af undergång, upplifvade
ståndsrepresentationen uti beväringsinrättningen den allmänna
värnpligten, och innan denna representationen trädde af ifrån den
politiska skådebanan, hade den tagit ett icke oväsentligt steg till
utveckling af värnpligtsinrättningen genom fördubblande af beväringsmanskapets
öfningar. När ståndsrepresentationen trädde tillbaka,
lemnade hon såsom sitt testamente till den nya Riksdagen att gå
vidare på den beträdda vägen, emedan — såsom det heter i 1866
års skrifvelse till Kongl. Maj:t — »den afgående representationen»
icke ansåg sig böra i någon mån »binda eu blifvande Riksdags beslut».
Sedan dess, under de 10 åren från 1869, hafva vi förkastat
fem Kongl. propositioner till ordnande af vårt försvar. Yi hafva icke
ens velat antaga en lag till ordnande af de nödvändigaste bestämmelserna
för beväringsinrättningen, och detta med den påföljd, att
det synes mig fara värdt, att hela beväringsinrättningen håller på
att upplösas genom att förlora sitt moraliska stöd i folkets medvetande.
Jag skall anföra siffror, som äro talande nog. 1878 funnos
i rullorna antecknade 40,769 mönstringsskyldige af första klassen.

Åf dem uteblefvo 8,378, hvaraf icke mer än 243 såsom af sjukdom
hindrade eller efter rullornas upprättande aflidne. Alla de öfrige
8,135 uteblefvo af andra orsaker. Samma år funnos i rullorna antecknade
mönstringsskyldige af 2—5 klasserna 14,050 man, af hvilka
11,856 uteblefvo. Af dessa voro 53 af sjukdom hindrade eller hade
efter rullornas upprättande aflidit. Men de öfriga 11,803 hade uteblifvit
af andra orsaker. Hvilka kunde dessa orsaker vara? En
liten de! hade tagit krigstjenst. En något större, kanske ej så obetydlig,
del hade gått till handelsflottan och en annan del emigrerat.

Sistnämnda siffra torde vara temligen låg, ty om man sammanräknar
hela antalet emigranter år 1878 inom årsklasserna 20—25
år, så får man endast 1,022, hvilken siffra innefattar äfven sådana,
som redan fullgjort sin värnpligt. Sålunda torde vara gifvet, att
eu högst betydlig del uteblifvit utan sådana skäl, som de angifna.

Dessa siffror synas mig innebära ett farligt indicium på hvad jag
nyss sade, att man kommit derhän att betrakta saken så här: jag
låter bli att uppfylla min beväringspligt, i fall det konvenera!'' mig.

Riksdagen har icke ens velat gå in på en värnpligtslag för ordnandet
af dessa förhållanden.

Jag fortsätter nu den jemförelse, som jag tänkt mig gjord af
<en utländsk betraktare. Han skulle då fråga: hvad har händt i

Andra Kammarens Prof. 1879. N:o 16. 3

Järn 16.

Ang. anslaget

till bevärings manskapets vapenöfning.

(Forts.)

34 Måndagen den 3 Mars, e. m.

Sveriges land? Det bär njutit 65 fredsår. Nu har det råkat i entillfällig
»förlägenhet i den allmänna rörelsen», såsom det ståenderiksdagstrycket
löd för femtio år sedan. Uppå krigsministerns föredragning
har Kongl. Maj:t redan gjort alla möjliga inskränkningar
uti anslagen för krigsbehof, till ett belopp af 2 å 3 millioner mindre
än underordnade myndigheter ansett nödigt. Stats-Utskottet har
sedan afprutat ytterligare, om jag räknat rätt, 1,549,000 kronor.
Men oaktadt detta sätter man ytterligare i fråga att hemställa hos
Kongl. Maj:t, att han måtte minska den redan förut otillräckliga
öfningen för de ynglingar, hvilka skulle utgöra hufvudmassan af vår
härs hufvudvapen i händelse af mobilisering. Den, som från fremlingens
synpunkt uppställer en sådan jemförelse, saknar de nödiga
element, med hvilka den slutsats skulle kunna förebyggas, som för
honom af eu sådan jemförelse ovilkorligen framgår. Han kan ej
sätta sig in uti hvad det vill säga, att man i Sverige är sysselsatt
med att rubba institutioner, hvilka hafva seklers häfd och seklers
rötter. Han skulle ej fatta, att det varit så omöjligt för oss att
härutinnan bringa åsigterna till reda och enighet. Han måste derför
komma till en helt annan slutsats, nemligen att svenska folket
är likgiltigt för tanken att bereda de medel, på hvilka försvaret
skall grundas. Men denna opinion är farligare än den åtgärd, som
här blifvit föreslagen. Vi hafva för icke länge sedan sett en af
dessa europeiska kongresser, hvaraf vårt århundrade haft så många
och troligen ännu kommer att få flera — der listen presiderar med
våldet till vice president samt fegheten och egennyttan till bisittare.
Den dag kan komma, då ett sådant de mäktiges råd, när de tro
att vi gått steg för steg tillräckligt långt ned, dömer oss icke efter
den gamla folkrätten, som nu är försvunnen, utan efter den verkligt
gällande hya internationella försvarslöshetsstadgan, som säger
att den är döden värd, som icke vill försvara sig sjelf.

Jag anhåller om bifall till Herr Nordenfelts reservation.

Herr Hedlund: Om vistode inför en tidpunkt, sådan som t. ex.,
år 1812, då det tyska folket uppkallades till vapen för att afskudda
sig ett främmande ok, och man då framkommit med de varma och
fosterländska ord, som nyss här uttalades, kunde jag väl förstå och
uppskatta värdet af dem. Men huru mottaglig jag än är för dessa
vältaliga ord, är det dock svårt för mig att fatta hvad tillämpning
de egentligen hafva i närvarande stund. Man har här velat uppstylta
— jag ber om ursäkt för ordet — frågan om beväringsöfningarne
till något så stort som om det skulle gälla fäderneslandets
väl eller ve. Jag föreställer mig att Andra Kammarens flertal ser
saken något nyktrare, och frågar sig: är det verkligen af så stor
betydelse i närvarande tid för vårt fäderneslands försvar att dessa
beväringsynglingar få öfva sig några dagar mer eller mindre? Hvad
är denna beväring? Den är, såsom jag redan vid remissen af den
Kongl. statsverkspropositionen tagit mig friheten yttra, en alldeles -

Måndagen den 3 Mars, e. m. 35

oordnad massa. Yi hafva verkligen genomlefvat det, att denna institution,
som fortgått i så många årtionden och kraft så många
dagsverken för det svenska folket; som åstadkommit så mycken klagan
och vedermöda och kostat så många millioner, står fortfarande
utan all organisation. Då den föregående talaren velat lägga skulden
dertill på Riksdagen, som skulle hafva afslagit ett förslag till
beväringens ordnande, så får jag för min ringa del säga att jag härom
är okunnig. Jag vet väl, att man har föreslagit att inrangera
ett litet antal af dess åldersklasser såsom fyllnadsgods i en armé
för att derigenom frambringa detta system, som fått sitt uttryck i
orden »stam och beväring». Men jag tror ej att detta kan kallas
för en ordnad beväring. När man sagt, att detta stött på alltför
stora svårigheter i fråga om befäl och underbefäl, vill jag nämna,
att det finnes en liten del af vårt land, der icke ett sådant skäl mot
ett godt ordnande af beväringen kan åberopas, och den delen är
Gotland. Der finnes en genomförd värnpligt; der finnes ett ganska
stort antal öfningsdagar, om jag icke misstager mig, tillsammans
128; der finnes ett fast befäl; och der finnes ett sjelfvaldt underbefäl,
visserligen svagt, men hvaraf dock något kan göras. Der
finnes likväl ett alldeles olämpligt system i afseende å öfningarne,
och ehuru, om jag icke är illa underrättad, chefen för denna beväring
för ett eller annat år sedan ingått till Kongl. Maj:t för att få
en bättre organisation i detta hänseende, har ej något blifvit i saken
åtgjordt. Gotlands nationalbeväring, som skulle kunna varda
en mönsterbild för vårt försvar, står qvar på den gamla ofullkomliga
ståndpunkten.

Men jag skall återvända till faran af en minskning i beväringsmanskapets
vapenöfningar. Jag föreställer mig, att man åtminstone
bort kunna hafva det anspråk på beväringsöfningarne, att de skulle
vara ändamålsenliga. Jag vill icke ingå på en kritik af det sätt,
hvarpå dessa bedrifvas, ty jag vill icke såra några vare sig militära
eller borgerliga känslor, men jag uttalar utan tvekan att de för
länge sedan bort hafva varit bättre ordnade, och att den tid, som
åt dem anslås, skulle kunna bättre användas.

Här har åberopats Finland. Ja, väl! Finland står såsom ett
ganska vackert föredöme för vårt land, och jag är viss på att, om
ett försvar på den basis,'' som Finlands landtdag efter många och
mogna öfverläggningar antog och hvilket fått Hans Kejserliga Majestät
Storfurstens sanktion, förelåg denna Kammare, detta skulle med
stor tacksamhet antagas.

De, som le åt detta, känna icke förslaget —• jag ber om ursäkt
att jag vågar säga det. Förslaget innebär, att i hvarje åldersklass
af 8,000 man — befolkningen i Finland uppgår till närmare
2 millioner, under det folkmängden i Sverige utgör öfver 4
millioner — årligen uttagas 1,600 man till 3 års öfning under 5
års sammanlagd tjenstpligtighet. Finlands stående armé är sålunda
5,000 man, hvilket i förhållande till vår armé torde vara ganska

N:o 16.

Ang. anslaget

till bevärings manskapets vapenöfning.

(Forts.)

Nso 16. 36

Måndagen den 3 Mars, e. m.

Ang. anslaget
till beväringsmanskapets

vapenöfning.
(Forts.)

litet. Dertill har Finland en reserv af ytterligare 5 eller 6 årsklasser,
som skola öfvas sammanlagdt 90 dagar och hvilken skall ordnas
sjelfständigt på alla vapen till eu nationalarmé. För denna organisation
har finska indelningsverket blifvit på en gång upphäfdt
på så sätt, att de vakansafgifter, som hittills betalats, afskrifvas 5
år efter organisationens trädande i kraft — icke amorteras på 32
eller 37 år, utan afshrifvas! Och det kunna de också göra, ty kostnaden
för denna organisation är icke större, än att den i förhållande
till vår folkmängd icke uppgår till mer än 1/s af hvad vårt
försvar nu kostar. Jag har icke varit beredd på att här framlägga
bevis för eller med tryckta dokumenter i hand styrka hvad jag nu
sagt, men jag är beredd på att göra det inom en ganska kort frist,
om så påkallas.

För min del anser jag det derföre icke vara behöfligt hvarken
att åberopa Finlands exempel eller vädja till främmande folks omdöme
för denna obetydliga saks skull. Jag föreställer mig att, om
något främmande folk skulle behaga taga kännedom — hvilket jag
för min del icke tror — derom att man i vårt land beslutat göra
någon inskränkning i beväringsmanskapets öfningar, mången skulle
säga: det bevisar, att svenska folket har godt förstånd, som icke
under sådana tider som nu, onödigtvis kastar bort sina penningar
och sina dagsverken. Och då den föregående talaren beklagade, att
Chefen för Landtförsvarsdepartementet icke nu genast på rak arm
gaf afslag å den presumerade skrifvelsen, så får jag deremot för
min del tacka för det han icke låtit afstå en sådan framställning
utan mogen ompröfning och framför allt för det han icke gifvit
svar på frågan innan denna ännu blifvit framstäld.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Herr Ola Andersson i Burlöf: Nog vore det bäst om man
sluppe att göra några rubbningar i beväringens öfningar och ingalunda
vill jag, lika litet som säkerligen någon annan, hos landets
ungdom försvaga känslan af dess skyldighet att försvara fäderneslandet
och låta öfva sig dertill, men jag ber att få inlägga en gensaga
mot den uppfattningen, att det föreliggande förslaget må betraktas
annorlunda än såsom eu tillfällig åtgärd, betingad af tillfälliga
förhållanden. Man har frågat: hvad har händt, eftersom
man här vill vidtaga eu sådan åtgärd? Det är en och hvar bekant,
att vi stå inför en finansiel kris. Dertill kommer, att vi måhända
alltför hastigt uppjagat våra statsutgifter. Det är detta som händt
och som gör att man är berättigad att söka göra besparingar hvar
helst sådana lämpligen kunna åstadkommas.

Det har vid förevarande fråga erinrats hvad det finska folket
gjort för sitt försvar. En föregående talare har redan erinrat hvad
der inträffat, och jag rekommenderar herrarne att öfva samma rättvisa
här som der skett, d. v. s. att, liksom man gjort i Finland, respektera
ingångna aftal; försvarets ordnande skall då icke låta så länge

Måndagen den 3 Mars, e. m. 37

vänta på sig. För öfrigt kan det sättas i fråga, huruvida man mest
försvagar landets försvar, vare sig genom en stark kassation, såsom
Första Kammaren föreslagit, eller genom indragning af en eller annan
dags öfningar. Jag tror Herrarne icke äro i stånd att säga
det; det kan nämligen hända, att eu sträng kassation blifver lika
mycket försvagande, då ju de kasserade äro för försvaret alldeles förlorade.

Jag her också få fästa uppmärksamheten på, att här icke är
fråga om huruvida anslag till beväringsmanskapets öfningar skall
medgifvas eller icke, ty det kommer att qvarstå till oförminskadt
belopp under naturen af förslagsanslag nu såsom förut. Om nu Första
Kammaren anser, att besparingen bör ske på ett sätt och Andra
Kammaren på ett annat, så skall Kongl. Maj:t utan tvifvel pröfva
huru det bör ske eller om det bör ske på något sätt.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Häruti förenade sig Herrar Sven Andersson och Jöns Persson.

Ofverläggningen var slutad. I enlighet med de meningar, som
derunder förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner dels på bifall
till Utskottets hemställan, dels på bifall till det förslag, Herr Nordenfelt
i sin här ofvan omnämnda reservation framstält, dels ock på
Herr Liss Olof Larssons jakande; och förklarade Herr Talmannen
sig anse den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja
besvarade. Votering begärdes. I anledning häraf och för bestämmande
af kontraproposition upptog Herr Talmannen ånyo de två
öfriga yrkandena, af hvilka det, som afsåg antagande af Herr Nordenfelts
förslag, nu förklarades hafva flertalets röster för sig. Men
jemväl rörande kontrapropositionen äskades votering, i följd hvaraf
eu så lydande omröstningsproposition först uppsattes, justerades och
anslogs:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen antager yrkandet
på bifall till Herr Nordenfelts vid ifrågavarande utlåtande fogade
reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har Kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit Herr Liss Olof Larssons i ämnet framstälda yrkande.

Den votering, som företogs enligt denna proposition, utföll med
78 ja mot 79 nej; och erhöll alltså propositionen för hufvudvoteringen
följande lydelse:

N:o 18.

Ang. anslaget

till bevärings manskapets vapenöfning.

(Forts.)

Jf:o 16. 38

Måndagen den 3 Mars, e. m.

Den som bifaller hvad Stats-TJtskottet hemstält i 6:te punkten
af utlåtandet Nio 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har Kammaren beslutat, att Riksdagen, jemte förklarande,
att den utaf Kongl. Maj:t föreslagna förhöjning i anslaget
till »beväringsmanskapets vapenöfning» endast på det sätt bifallits,
att bemälda anslag förhöjes till 660,000 kronor, må i underdånighet
anhålla att, derest anslaget icke skulle finnas för ändamålet tillräckligt,
Kongl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huruvida icke
förhållandena skulle kunna anses medgifva någon inskränkning i beväringsmanskapets
vapenöfningar samt i sådan händelse derom förordna.

Den senare voteringen visade 110 ja mot 23 nej; hvadan Kammaren
beslutit enligt ja-propositionen.

Omförhöjning Pakten 7.

i anslaget till

försvarsverket I mom. a) både Utskottet yttrat sig öfver Kongl. Maj:ts framtui
lands, ställning om förhöjning med 25,000 kronor å Artilleridepartementets
andel af anslaget till »försvarsverket till lands i allmänhet» samt
på anförda skäl hemstält,

att berörda nådiga framställning icke måtte af Riksdagen bifallas.

I anledning af denna hemställan anförde

Friherre Leijonhufvud: Åtskilliga talare hafva förut yttrat
sig om i hvad mån besparingar böra göras och icke göras. För
min del skall jag icke inlåta mig på denna sak, men vill dock i
korthet nämna, att äfven jag är benägen för att indragningar göras,
ehuru icke sådana, som, utan att något på det stora hela genom
dem vinnes, snarare innebära en misshushållning.

Hvad nu beträffar de uti denna punkt afhandlade, af Kongl.
Maj:t begärda anslag, är det att märka att, hvad särskildt Artilleridepartementets
andel deraf vidkommer, uti det utförliga betänkande
som från departementet afgifvits till Kongl. Maj:t, tydligt blifvit
ådagalagdt att icke mindre än 59,000 kronor erfordras för att fylla
de behof, som inom departementet gjort sig gällande. Detta belopp
har dock Kongl. Maj:t med hänsyn till de dåliga tiderna nedsatt

Måndagen den 3 Mars, e. m.

39 N:o 16.

-till 25,000 kronor, hvilkas beviljande Riksdagen ieke gerna bör Om förhöjning
kunna undvika, såsom oundgängligen nödvändiga. Dessa medel äro,'' _«»»%«< till
■enligt från departementet lemnade uppgifter, afsedda för eu mängd
olika ändamål, såsom för underhållet af byggnader, dock icke ka- (forte)''
serner, utan sådana, som tillhöra tygstaten, kruthus o. d. Vidare
äro de afsedda för anskaffande af ammunition, materialier, förbrukningspersedlar,
arbetsförråd m. m. till ett belopp af 2,000 kronor.

Så behöfves för det s. k. fästnings- och positionsartilleriets underhåll
en tillökning af 7,500 kronor och slutligen för åtskilliga andra
ändamål, deribland för ersättande af projektiler, icke mindre betydande
belopp, så att det hela, såsom nyss nämndes, uppgår till
.sammanlagdt 59,000 kronor. Denna summa har nu af Kongl.

Maj:t nedsatts till 25,000 kronor, naturligtvis i förhoppning om att
behofven åtminstone för ett år skulle kunna minskas.

Utskottet säger i sitt betänkande, att det icke bör vara svårt
att på ett så stort anslag, som det för försvarsverket till lands i
allmänhet uppförda, göra åtskilliga indragningar. Detta har sig
dock icke så lätt, när behofven oupphörligt ökas, och för öfrigt
tror jag mig veta, att ganska betydliga indragningar egt rum. Eu
del af dessa utgifter, som äro i fråga, äro sådana, att de, vare sig
,det finnes penningar eller icke, likväl måste bestridas. Sålunda kan
det t. ex. icke förvägras artilleri att begagna och förbruka ammunition.
Andra utgifter åter äro sådana, med hvilka det väl kan
.anstå ett år, men som i stället sedan blifva betydligt drygare.

På grund af hvad jag nu anfört får jag, om jag också icke
bär hopp om att Kammaren dertill lemnar sitt samtycke, yrka bifall
till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Carl Ifvarsson: Det förundrar mig verkligen att på ett
•anslag af 2,109,090 kronor eu brist på öfver 80,000 kronor kunnat
uppstå och att det skall vara nödigt att ifrågasätta en ytterligare
förhöjning i anslaget. Detta förefaller mig besynnerligt, säger jag,
och detta af den orsak, att då man har att röra sig med en så stor
summa, som här är fallet, borde, om för eu eller annan detalj ett
större belopp någon gång skulle erfordras, än beräknadt varit, motsvarande
nedsättning på några andra detaljer kunna ega rum. Jag
anser det just vara fördelaktigt att i fråga om sådana anslag som
nu föreliggande votera en större summa i en klump, emedan Regeringen
då med densamma kan röra sig mera fritt och, om det blir
.öfverskott på något visst detaljanslag, använda detta på något
■annat. Så borde äfven här vara fallet. Då Riksdagen icke lagt
något band på Regeringens frihet att förfoga öfver hela denna
störa summa, bör det också vara Regeringens pligt att tillse att
man söker utjemna de små anslagen, som ligga uti den stora summan,
så att det hela går ihop. Då regeringen har rättighet att
efter behof använda hela det stora omfattande anslaget till hvad
• som erfordras, kan jag icke finna att man behöfver höja på små -

N:o 1C. 40

Måndagen den 3 Mars, e. m.

Om förhöjning saker. Skulle så inträffa, vet jag i sanning icke huru man skullei
ansigget till kunna reda med det störa hela.

till lands Da det ar ’raga 0111 särskilda anslag tor smärre detaljfrågor

(Forts ) 0°k då Riksdagen en gång bestämt derom, då kan jag väl förstå

att Regeringen, om brist uppstår, måste afgifva proposition om
ytterligare förhöjning i anslaget, men, jag upprepar det ännu en
gång, då frågan gäller en så stor summa och så många detaljer,
kan jag icke fatta annat än att, då det är nödvändigt att spara
så mycket som möjligt, man kan göra det i ett hänseende för att
få tillräckligt i ett annat. Jag tror att Utskottet i denna del af
frågan, som innefattas i såväl denna som näst följande punkt, på
så starka skäl afstyrkt Kongl. Maj:ts förslag att man icke med
skäl kan begära att bättre skola kunna anföras under sådana tider
som de nu föreliggande, och på på den grunden yrkar jag bifall till
Utskottets hemställan om afslag å hvad Kongl. Maj:t begärt i föredragna
punkt.

Chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet Herr Statsrådet
Rosensvärd: Det är en sanning att hela anslaget under benämning
»anslag till försvarsverket till lands i allmänhet», med det
belopp som nyss nämndes, upptoges i budgeten såsom ett enda
reservationsanslag, men det är äfven ett faktum att under detta
stora anslag finnas åtskilliga smärre inbegripna, hvilka blifvit af
Riksdagen för särskilda ändamål beviljade och i afseende på hvilka
jag, utan att vilja i minsta mån eftergifva Kongl. Maj:ts fria
dispositionsrätt, likväl fruktar att det i vissa fall kunde blifva anmärkningar
emot Konungens rådgifvare, om man alltför fritt handskades
med dessa, särskildt af Kongl. Maj:t begärda och särskildt
af Riksdagen för vissa ändamål beviljade anslag, ehuru man, för
att undvika för många rubriker, lagt dem under den gemensamma
anslagstiteln »försvarsverket till lands i allmänhet». Detta vill jag
dock nu helt och hållet lemna å sido.

Hvad jag egentligen velat fästa uppmärksamheten på är detsamma,
som redan af en föregående talare blifvit framhållet, nemligen
om befogenheten af det yrkande vederbörande reservanter i
denna punkt gjort, och för hvilket goda skäl blifvit andragna och
i afseende på hvilket alla detaljhandlingar blifvit till Stats-Utskottet
öfverlemnade och som jag tror i afdelningen undergått en ganska
omsorgsfull granskning, enär, efter hvad jag bestämdt tror mig veta,
detaljerade upplysningar blifvit af Stats-Utskottet begärda och lemnade.

Då det blifvit af embetsverket begärdt 59,000 kronor, har
Kongl. Maj:t nedsatt summan till 25,000. Hvarföre? Jo, dels af
det skäl, den siste talaren nämnde, dels ock derför, att Kongl.
Maj:t antog att, åtminstone till dess motsatsen under någon längre
tid visat sig, det kunde finnas någon utsigt till att trycka ned behofvet
till 25,000 kronor. Det är ju en ganska vacker nedprutning,
som här är gjord! På samma sätt förhåller sig med anslaget till

Måndagen den 3 Mars, e. m.

41 K:o lö.

Fortifikationsdepartementet. Der hafva emhetsverken begärt 18,000 Om förhöjning
kronor, men Kongl. Maj:t har äfven der ansett behofvet möjligen ''■ ansla9et tll(
kunna tryckas ned till 10,000 kronor. Utskottet säger sjelft, och
jag förmodar afdelningen gifvit uppslag dertill: »Utaf hvad sålunda (port8)
förekommit framgår visserligen, att under de senare åren ifrågavarande
grenar af den militära förvaltningen medfört större utgifter
än som motsvaras af de för dem disponerade anslagsbelopp». Af
dessa tvenne förvaltningsgrenar, nemligen Artilleri- och Fortifikationsdepartementen,
disponerar det ena omkring 507,000 kronor af
det stora anslaget och det andra omkring 207,000 kronor. Den
tredje grenen, Xntendentsdepartementet, förfogar öfver återstoden,
eller omkring 1,400,000 kronor i rundt tal. Jag skulle kunna
framte ett dokument, icke äldre än några dagar, som innehåller ett
approximativt förslag å Intendentsdepartementets andel i detta reservationsanslag,
utvisande en antaglig behållning för 1878 af cirka
4,000 kronor. Det är sant, att detta anslag taget i sin helhet är
stort, men det är ock sant, att de mångfaldiga behof som dermed
skola bestridas, kräfva stora summor och äfven med den största
hushållning är det svårt att få det att räcka till. Eljest ber jag
Herrarne vara öfvertygade om, att Kongl. Maj:t icke vid denna
Riksdag framkommit med begäran om förhöjning i detta anslag.

Herr von Rehausen: Då Herr Statsrådet och Chefen för Landtförsvarsdepartementet
haft ordet sedan jag anmälde mig, skulle det
vara öfverflödigt att jag yttrade mig. Jag vill derföre fatta mig
desto mera kort.

Af den utredning, som Utskottet här lemnat på grund af Kongl.

Maj:ts proposition, syntes det, att vid 1876 års riksdag begärdes en
förhöjning af 75,000 kronor i Artilleridepartementets andel af ifrågavarande
anslag, hvaraf dock endast 50,000 kronor af Riksdagen beviljades.
Då således Riksdagen beviljade mindre än verkliga behofvet
fordrade, så är det ju alldeles klart, att brist fortfarande skulle komma
att uppstå. Så blef också fallet. Dessa brister uppgingo 1876
till 49,000 och 1877 till 77,000 kronor i rundt tal, men de hafva
hittills kunnat ersättas från behållningen å influtna försäljningsmedel.
Denna inkomstkälla har numera utsinat, så att der finnes ingenting
mer att taga. Utskottet hänvisar till inskränkningar, som
skulle kunna göras på andra håll. Det är icke endast i denna punkt,
som Utskottet hänvisat till sådana inskränkningar, utan äfven i
många andra. Då man tar i betraktande, att det verkliga behofvet
för Artilleridepartementet är 59,000 kronor, men Kongl. Maj:t
endast begärt 25,000 kronor, uppstår ju sålunda en brist af 34,000
kronor, som nödvändigt måste ersättas genom inskränkning på annat
håll. Jag tror, att man aldrig bör gå så långt i sparsamhet, att man
icke tillgodoser de oundgängliga behofven. Det synes alldeles tydligt,
att Kongl. Maj:t, just genom att begära så mycket mindre än
hvad behofvet krafvel-, gjort afseende på den tryckta ställningen i

N:o 16. 42

Måndagen den 3 Mars, e. m.

Om förhöjning landet. Men då Kongl. Maj:t derjemte, enligt mitt förmenande, an*
ansla9et visat en väg för betäckande af dessa brister, som utan synnerliga
tm lands, uppoönngar kan betradas, anser jag tor mm del att man icke bor
(Forts) undandraga sig de uppoffringar, som bär äro föreslagna.

Jag far derföre anhålla om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Den förste talaren började

med att säga, att han gerna ville vara med om att spara; och detta
är ett yttrande, som man många gånger får höra upprepas från det
hållet! Men detta ord hinner knappast uttalas, förrän derefter kommer
det lilla tillägget, att man icke vill spara »just ma> eller icke
vid denna punkten, och detta upprepande får man höra nästan vid
hvarje punkt. Jag betviflar derföre mycket, att de, som sålunda
tala så mycket för sparsamhet, dermed mena allvarligt. Och det
skall verkligen intressera mig, om den ärade talaren skulle finna det
lämpligt uppträda till Utskottets försvar, vid någon punkt i betänkandet,
der Uttskottet funnit skäligt nedsätta de begärda anslagen.

Hvad den nu föredragna punkten beträffar, föreställer jag mig,
att, om man någonstädes bör iakttaga sparsamhet, så bör det ske
här. Kongl. Maj:t har nemligen till sitt förfogande ett anslag »för
försvarsverket till lands i allmänhet», uppgående till det betydliga
beloppet af 2,109,090 kronor. Nu har Herr Krigsministern visserligen
ifrågasatt, att Kongl. Maj:t icke skulle vara berättigad att använda
något af detta anslag för nu afsedda ändamål, ehuruväl han
å andra sidan icke heller ville frånsåga Kongl. Maj:t en sådan rättighet.
Huru Herr Krigsministern ville tolka denna Kongl. Maj:ts
rätt blef således för mig ofattligt. Härmed må nu förhålla sig huru
som helst, så föreställer jag mig dock, att, då anslaget under de
föregående åren, då prisen i allmänhet voro höga, har befunnits tillräckligt,
man, under nuvarande penningeförhållanden då prisfall är
rådande på allting, borde utan svårighet kunna inbespara det
erforderliga och obetydliga beloppet 35,000 kronor på detta anslag,
vare sig nu detta sker vid ena eller andra grenen af förvaltningen,
hvartill anslaget till försvarsverket i allmänhet får användas. Herr
Krigsministern påstod visserligen att, enligt goda beräkningar, sådant
icke skulle låta sig göra, då alla tillgångar af detta anslag kom me
att medtagas för andra ändamål; men detta beror på hur man räknar,
och hvartill medlen användas. Jag fruktar att dessa beräkningar
icke äro fullt rigtiga, om man jernför dessa med de föregående
åren, samt de varuvärden som då funnos och nu kunna betingas.
Med god vilja tror jag således att anslaget nog räcker. Jag tror
derföre, att Utskottet anfört så starka skäl för sitt afstyrkande utlåtande,
att jag knappast väntade mig att man skulle opponera sig
deremot. Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Herr Statsrådet Rosensvärd: Jag ber att få rätta ett litet
misstag. Jag har icke sagt, att Kongl. Maj:t icke har dispositions -

Måndagen den 3 Mars, e. m.

43 N:o 16.

rätt öfver anslaget för försvarsverket till lands i allmänhet, utan blott Om förhöjning
att denna dispositionsrätt är begränsad i de delar, som blifvit genom * anslaget till
Konungens och Kamrarnes sammanstämmande beslut bestämda. Jag ^tiuYJnds^
tror t. ex., att om Kongl. Maj:t skulle använda någon del af de (port3)
medel, som äro bestämda för artilleri- och iugeniörbögskolan och
hvilka medel äro inbegripna under det nu ifrågavarande stora anslaget,
till uppköp af ved för fästningars och garnisonsorters behof,
en sådan regeringsåtgärd svårligen skulle undgå anmärkning från
Konstitutions-Utskottet; ty för denna skola bar Riksdagen på Kongl.

Maj:ts förslag faststält stat. Således ligger inom detta anslag åtskilligt,
hvaröfver Kongl. Maj:t icke fritt kan förfoga. Jag ber slutligen
att få upplysa, att den handling, jag citerade, var eu aproximativ
beräkning, grundad på 1878 års löpande kassakonto öfver
den behållning, som antagligen skulle uppstå, sedan räkningarne inkommit.

Ofverläggniugen var slutad. Efter det Herr Talmannen gifvit
propositioner enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets
hemställan.

Mom. b).

I detta moment både Utskottet tillstyrkt,;

att den af Kongl. Maj:t äskade förhöjning med 10,000 kronor
å Fortifikationsdepartementets andel af anslaget till »försvarsverket
till lands i allmänhet» ej heller måtte af Riksdagen beviljas.

Friherre Leijonbufvud yttrade: Hvad jag yttrade vid den föregående
punkten, gäller äfven denna, med afseende å hvilken jag bar
större detaljkännedom. Då jag icke väntar mig att kunna få någon
ändring i Utskottets förslag, skall jag icke upprepa, hvad Kongl.

Maj:t till stöd för sin framställning anfört. Hvar och en kan sjelf
taga kännedom derom. Jag medgifver att åtskilliga poster äro små;
men många bäckar små göra en stor å. Och så är äfven förhållandet
här. Oaktadt departementet afslår så många framställningar
från landsorten som möjligt, lyckas man ändock icke få debet och
kredit att gå i hop. Det är nog godt och väl, att Stats-Utskottet
föreställer sig, att sådant bör kunna ske utan svårighet. Men om
Stats-Utskottet, i stället för att »föreställa sig» sådant, ville begära
uppgift från Arméförvaltningen om de utgiftsposter, som här förekomma,
så skulle Utskottet få se, att någon ytterligare besparing icke
är möjlig. Som sagdt, jag önskar visserligen bifall till Kongl. Maj:ts
förslag; men jag väntar mig ingen ändring uti Utskottets hemställan
i den föredragna punkten.

Herr Carl Ifvarsson: Jag tviflar visst icke på att om StatsUtskottet
begärde upplysningar från Arméförvaltningen, huruvida

X:o 16. 44

Måndagen den 3 Mars, e. m.

(Forts.)

Om förhöjning medlen vore använda eller icke, så skulle man nog få veta, att det
i anslaget till funnes utvägar för alltsammans. Men deremot tviflar jag på, att
tUUandsdet är nödvändigt att använda kela beloppet i fråga. Under de
goda åren, då det fans godt om penningar, kunde man vara mera
frikostig med anslaget. Men nu, då det är sämre tider, är det helt
naturligt att Stats-Utskottet vill spara så mycket som möjligt. Det
är alldeles icke gifvet att man, derföre att man kar stora summor
att förfoga öfver, skall nödvändigt bereda utvägar för dem alla.
Jag tror, i likhet med Utskottet, att samma regel gäller för staten
som för den enskilde, eller att, om man kar god råd på penningar,
så kan man göra öfver med mera, men att, om man icke kar stora
tillgångar, så får man ändock söka reda sig, ock då får det mindre
nödvändiga stå tillbaka. Så bör ock staten förfara. Jag anser, att
då man icke visat, att en förhöjning i anslaget är oundgängligen
nödvändig, hafva vi icke heller skäl att bevilja någon sådan.

Jag har icke hört några detaljerade uppgifter framställas, som
visa att det är oundgängligen nödvändigt att tillöka anslaget, fastän
jag visserligen anser att en sådan tillökning måhända kan vara behöflig
i afseende på några små detaljer.

Deremot har man icke sagt, att en minskning vore möjlig i afseende
på öfriga behof. Man har utan tvifvel blott tänkt att hvad,
som förut kunnat utgå för det ena eller andra ändamålet, det kan
äfven ske nu, och att således man icke behöfver göra besparingar,
icke ens der sådana kunna göras.

Jag hemställer om bifall till den nu föredragna punkten och
tror mig hafva för denna hemställan liksom ock beträffande den
föregående punkten hafva anfört väl grundade skäl.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Utskottets förslag.
Punkten 8.

Lades till kandlingarne.

Om anslaget I punkten 9, som dernäst föredrogs, hade Utskottet hemstält,

till ved och ljus

vid fästnings- j£ongp Maj:ts framställning om förhöjning med 20,008

°L 1 orter!0™ kronor 50 öre, eller till 66,400, kronor af anslaget till ved och ljus
vid fästnings- och garnisonsorter icke måtte bifallas.

Beträffande denna hemställan anförde

Friherre Leijonhufvud: Äfven med denna post är det sak
samma, som vid den förra. Det är icke möjligt att hindra, det
ved och ljus gå åt. Nu är o visserligen dessa artiklar billigare än
förut, men det oaktadt och då bristen sedan i fjor uppgå); till det
betydliga beloppet af 30,000 kronor, så är det icke förhoppning om

Måndagen den 3 Mars, e. m.

45 Nso 16.

att anslaget, äfven om detsamma beviljas till det af Kongl. Maj:t
äskade belopp, skall blifva tillräckligt. Här förefinnes visserligen
ett behof, som man icke kan undgå att fylla. Artiklarne i fråga
måste till erforderligt belopp anskaffas, och Arméförvaltningen kan
icke undgå att betala hvad de kosta. Bättre då att beträffande
dessa saker lemna sitt bifall — i synnerhet, som posten i fråga ej
är så stor, att den inverkar på statsregleringen — och i stället
hålla sig till de stora posterna. Jag yrkar bifall till Kong!. Maj:ts
proposition.

Herr Sven Hilsson i Efveröd: Det vore verkligen förunderligt,
om Kammaren bifölle Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt,
då det är ett verkligt faktum, att de artiklar, hvarom nu fråga är,
undergått en sådan minskning i värde, att man med skäl kan ifrågasätta
att det anslag, som förut beviljats i detta hänsende, äfven nu
skulle vara tillräckligt.

Särskildt anser jag det icke vara lämpligt, att detta anslag nu
fastställes för eu längre tid, helst då de af Kongl. Maj:t gjorda beräkningarne,
och som åberopats som skäl för anslagets höjande, äro
uppgjorda för de sist förflutna åren, då ved och lysämne stodo uti
oskäligt höga pris, jemförda med de nuvarande prisen på samma
varor, utan man bör endast för tillfället tillse, att anslaget blir tillräckligt
för det närvarande behofvets fyllande, hvilket efter all anledning
kan ske med det anslag, som redan är bestämdt, efter de
pris som nu finnas på de artiklar som här äro i fråga att inköpas.

Skulle åter anslaget emot förmodan och oaktadt de lägre prisen,
icke räcka till, så lärer väl Kongl. Maj:t icke underlåta att under
eu följande riksdag komma med framställning i ämnet. Derföre,
och då jag anser det vara olämpligt att under närvarande förhållanden
öka ett ordinarie anslag för ett sådant ändamål, som här är
i fråga, anser jag mig ega fullgiltiga skäl att yrka bifall till Utskottets
framställning i förevarande punkt.

Herr Ola Andersson i Burlöf: Det är en vansklig sak att
inlåta sig i pröfning af alla dessa, vare sig större eller mindre anslag,
som under de särskilda hufvudtitlarne förekomma. Ty förhållandet
äi-, att många anslag öfverskridas med betydliga belopp, under
det att andra lemna betydliga besparingar.

Jag är skyldig; att gifva bevis för detta påstående, likasom jag ock
anser det vara min pligt att icke fördölja hvad jag erfarit om hit
hörande förhållanden.

Jag hade någon anledning att hos Arméförvaltningen söka upplysningar
beträffande åtskilliga förhållanden med anslaget för husarregementet
»Konung Carl den femtonde», särskildt hvad beträffar hushållningen
med foder». Vid samma tillfälle erfor jag också, beträffande
anslaget till beklädnad vid nämda regemente, att förvaltningsdirektionen
den 30 September 1878 till förvaltningen inkom -

Om anslaget
till ved och ljus
vid fästningsoch
garnisonsorter.

(Forts.)

N:o 16. 46

Måndagen den 3 Mars, e. m.

Om anslaget mit med förslag för år 1879, af h vilket förslag framgick, att man
till ved och ljus yj,j nämnda års slut befarade en brist af 35,000 kronor,
ocl arnlsons- Arméförvaltningen hade återremitterat ärendet och fordrat för °Cl

orter!°nS klaring — anslaget var betydligt större än den tid då persedlarne
(Forts.) pa passevolans uppehöllos — hvarefter direktionen inkommit med
infordrad förklaring, deri det visade sig att anslaget för åren 1877
och 1878 öfverskridits med icke mindre än 93,000 kronor. Orsaken,
hvarföre detta förhållande ej yppades förut, var den, att man trott
sig kunna betacka bristen genom besparingar på annat håll eller på
följande års anslag. Det hade också lyckats så till vida, som man
till år 1878 genom andra besparingar bringat bristen ned till endast
något öfver 37,000 kronor.

Jag har velat omnämna detta förhållande för att visa, att det
icke lönar mödan att så mycket fästa sig vid dessa små poster, då
vi hafva andra och större, som vida mera borde taga vår uppmärksamhet
i anspråk. Under sådana förhållanden hemställer jag, huruvida
det må vara skäl att bevilja en så liten post, som denna, innan
man ännu tagit reda på förhållandena med de stora anslagsbeloppen.
Stats-Utskottet har också från Arméförvaltningen infordrat dels bestämda
uppgifter, så vidt detta läte sig göra, och dels approximativa
uppgifter beträffande besparingarne och ställningen i allmänhet vid
1878 års slut. Emellertid hade Utskottet redan hunnit så långt i
sitt arbete med denna hufvudtitel, att man icke ansåg det vara skäl
att invänta de sålunda infordrade uppgifterna. Men om också detta
varit förhållandet denna gång, så är det dock att hoppas, att Arméförvaltningen
likasom öfriga förvaltande verk skola vid kommande
statsregleringen komma att afgifva uppgifter, som kunna gifva någon
bättre ledning i dessa frågor.

Chefen för Kongl. Landtförsvars-departementet, Herr Statsrådet
Rosensvärd: Den siste talaren vidrörde ett ämne, som jag till äfventyra
på enskild väg hört talas om, men som dock icke på officiel
väg kommit till Kongl. Maj:ts kännedom. Det rörde förhållandet
med munderingsanslaget vid ett visst kavalleriregemente.
Att vederbörande hushållat illa med detta anslag, kan ju vara möjligt,
enär talaren säger sig hafva sett handlingar i ämnet, men,
som sagdt, Kongl. Maj:t har icke fått någon anmälan härom. Arméförvaltningen
kan icke disponera öfver anslag till hvad som vid
regementena åtgår utöfver den för året faststälda staten, utan att
först derom göra anmälan hos Kongl. Maj:t. Då någon sådan anmälan
icke blifvit gjord, kan ju allt inskränka sig till en skriftvexling
i ämnet mellan regementet och Arméförvaltningen, utan någon
vidare påföljd. Möjligtvis har förvaltningsdirektionen vid ifrågavarande
regemente i fråga om nya munderingspersedlars anskaffande
anticiperat väl mycket på framtiden för att sedermera fylla årets
brist genom besparingar på följande års anslag. Man kan nemligen
omöjligt ordna munderingsväsendet så, att det på öret går i hop för

Måndagen den 3 Mars, e. m.

47 >T:o 16.

hvarje år. Men i alla fall, om än så kunde ske, kan jag dock icke
inse, att frågan huruvida man i detta afseende hushållat bättre eller
sämre vid ett visst husarregemente kan hafva någon inverkan på
det särskild! i staten uppförda anslaget till ved och ljus vid fästnings-
och garnisonsorter. Uti detta särskilda anslag bär under senaste
tiden uppstått brist, och jag har icke hört någon påstå att
man misshushållat med anslaget. Den erforderliga qvantiteten af
ved beräknades, då anslaget bestämdes, efter kubikinnehållet af då
befintliga rum, och med stöd häraf faststäldes anslaget i enlighet
med då gällande pris. Sedan dess har emellertid den ena nya
byggnaden efter den andra tillkommit, och då jemväl dessa måste
belysas och uppvärmas, är det klart att anslaget visat sig otillräckligt.
Så t. ex inflyttade manskapet uti Svea artilleriregementes nya
kasern till ena hälften i April 1876 och till andra hälften i April 1877.

Hvad särskildt påståendet om vedprisens fallande beträffar, så
vill jag icke bestrida, att man inom vissa landsorter har svårt att
blifva af med sin ved. Detta tror jag emellertid orsakats af de föregående
årens mindre goda skördar. I förhoppning att bereda sig
ersättning härför började man nemligen att upphugga stora qvantiteter
ved; och då alla skogsegare voro af samma tanke, är det klart
att man deraf hade mer att sälja än som för tillfället kunde förbrukas.
Någon annan förklaringsgrund kan jag icke finna. Och
äfven om så är förhållandet, har detta visserligen i någon mån, ehuru
icke betydligt, inverkat på vedprisen inom de större garnisonsorterna
af det enkla skälet, att ved är en artikel, som, om den med
fördel skall kunna afsättas, icke tål vid någon längre transport. Jag
har här en uppgift på vedprisen i garnisonsorterna under åren 1876
—1878 vid upphandlingstiden, som är på sommaren. Härutinnan
visar sig under dessa år visserligen en prisskilnad, men som på flera
orter icke öfverstiger 3 kronor per famn. På vissa orter är skilnaden
mindre och på andra, särskildt i södra delen af landet, ingen.

Förhållandet må emellertid vara hvilket som helst, så ber jag
endast få fästa uppmärksamheten derå att, ehuru under sistlidet år
detta anslag öfverskridits med mer än 30,000 kronor, så har Kongl.
Maj:t emellertid, med beräkning af de lägre vedprisen och under förhoppning
att dessa skola fortfara äfven under 1880, nedsatt anspråket
med en tredjedel eller till 20,000 kronor.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, blef Utskottets hemställan
af Kammaren bifallen.

Punkten 10.

Bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarne.

Om anslaget
till ved och ljus
vid fäétningsoch
garnisonsorter.

(Forts.)

N:o IG. 48

Måndagen den 3 Mars, e. in.

I anseende dertill att tiden redan långt framskridit, uppsköts
den vidare föredragningen af förevarande utlåtande till Kammarens
nästa sammanträde.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Stats-Utskottets utlåtanden:

N:o 16, i fråga om beviljande af anslag till fortsättande af statens
jernvägsbyggnader;

N:o 17, angående föreslagna statsbidrag till vägars anläggning
och förbättring, hamn- och brobyggnader samt samt vattenkommunikationer,
äfvensom sjösänkningar och andra vattenaftappningsföretag; N:o

18, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
beviljande af vissa förmåner för enskilda jernvägsanläggningar; och

N:o 19, om anvisande af de i Regeringsformens 68 § föreskrifna
krediti vsummor;

Bevillnings-Utskottets Betänkanden:

N:o 1, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af
bränvin; och

N:o 2, angående hvitbetssockertillverkningsafgiften;

Banko-Utskottets Memorial:

N:o 3, i fråga om afskrifning ur Riksbankens hufvudkontors
räkenskaper af åtskilliga fordringar;

N:o 4, i fråga om afskrifning ur afdeluingskontorets i Göteborg
räkenskaper af åtskilliga fordringar; samt

N:o 5, i fråga om förhöjning af den f. d. Registratorn vid
Riksbankens afdelningskontor i Malmö C. J. Westrell vid erhållet
afsked meddelade pension.

På framställning af Herr vice Talmannen Wijh, beslöts att
dessa ärenden skulle uppföras främst å den föredragningslista, som
för nästa sammanträde komme att upprättas.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

Måndagen deri 3 Mars e. m,

§ 4.

49 N:o 16.

Upplästes ett till Kammaren ankommet så lydande sjukbetyg:

Ått Domprosten m. m. C. Y. Linder, som i går inträffat i sitt
hem, för att i dag återvända till Stockholm, vid nu af irrig verkstäld
bröstundersökning, befunnits lida åt svårare strup- och luftrörskatarr,
i följd hvaraf han icke får lemna sina rum,

det varder härmed intygadt.

Westerås 3 Mars 1879.

D:r Fr. Claréus,
Lasarettsläkare.

§ 5.

Friherre I. O. H. Koskull erhöll, på derom nu anmäld begäran,
ledighet från riksdagsgöromålen under 10 dagar från den 16 i
denna månad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. s/4 11 e. m.

In fidem

H. A. Kolmodin.

Andra Kammarens Prof. 1879

Ko 16.

4