RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1879:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1879. Första Kammaren. N:o38.

Torsdagen den 8 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Justerades 3 protokollsutdrag för sistlidne dag.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Konstitutions-Utskottets sistlidne dag bordlagda utlåtande N:o 7,
i anledning af väckt motion om ändring i 65 § Riksdagsordningen
och 69 § Regeringsformen.

Föredrogs men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet
Lag-Utskottets nedannämnda, sistlidne dag bordlagda utlåtanden
och memorial:

JN:o 33, i anledning af väckt motion om underdånig skrifvelse
angående förändrad lagstiftning om äktenskapsskilnad;

N;o 34, i anledning af väckt motion om antagande af en författning
angående utredning af gäldbunden köpmans bo genom
s. k. afveckling medelst administration;

N:o 35, i anledning af Första Kammarens återremiss af tvenne
paragrafer _i det af Utskottet i dess utlåtande N:o 27, öfver Kongl.
Mapts nådiga proposition med förslag till lag om dikning och annan
afledning åt vatten,-framlagda förslag till lag i ämnet.

Fortsattes föredragningen af Bevillnmgs-Utskottets betänkande
i °*n • an&åenae åtskilliga ännu oafgjorda frågor rörande tullbevillningen.

3:dje punkten.

r Tferr Reutersvärd: Den reservation jag afgifvit berör egentbiprodukten
sirup och kan således måhända anses icke höra
•x> •?, föredragna punkten, men då jag såsom enskild ledamot

i -BeviLnmgs-Utskottet icke haft motionsrätt, sedan motionstiden

Första Kammarens Prof. 1879. N:o 38. \

Soekertullens

förhöjning.

N:o 38.

Torsdagen den 8 Maj.

Sockertullens tilländalupit och då Bevillnings-Utskottet låtit denna artikel vara
förhöjning. orjjr(| vj(j den nu varande tullsatsen, så anhåller jag, för att bringa
l or s.) fr^gan -änder diskussion, att få yttra några ord med anledning af
min reservation. Jag kommer att yrka återremiss på hela den
föredragna punkten, på det att Bevillnings-Utskottet må komma i
tillfälle att taga i närmare öfvervägande, huruvida icke den af
mig föreslagna förhöjningen af tullen å sirap med 2 öre per skålpund
skulle kunna bifallas.

Dessa af mig föreslagna 2 ören utgöra samma belopp, med
hvilket Bevillnings-Utskottet föreslagit att råsockertullen skulle
höjas. Skälet hvarför jag föreslagit denna tullförhöjning å artikeln
sirap är helt enkelt det, att jag har mig nogsamt bekant, att
sockerraffinaderierna under de senare åren gått allt sämre och
sämre, så att de alla samtlige under år 1878 gjort betydliga förluster.
Det är ju helt naturligt att jag ömmar om den svenska
industrien och önskar, att den åtminstone måtte, om också med
de största ansträngningar, kunna utstå täflan med utlandets. Man
kan väl tycka, att det skydd, Utskottet här föreslagit, nemligen
en skilnad af 4 öre per skålpund, borde vara alldeles tillräckligt
och i och för sig torde det också vara det, hvarför jag också
inom Utskottet icke yrkat på någon förändring härutinnan under
förhoppning likväl att tullen å artikeln sirap skulle komma att
höjas. I flera främmande länder t. ex. Frankrike och Tyskland
är'' emellertid förhållandet sådant, att raffinaderierna der på flera
sätt äro gynnade. Dels få de en restitution, då raffineradt socker
öfversändes till andra länder, som är så stor, att de med fördel
kunna sälja sitt socker billigare här i Sverige än i Frankrike eller
Tyskland, och dessutom hafva de också — särskild! vet jag att
så är fallet i Tyskland — den ofantliga fördelen, att taxan på
råsocker är så stor, att det redan deri ligger en stor premie.
Detta har gjort, att importen af raffineradt socker här i Sverige
på de sista 10 åren har vuxit så betydligt, att den nu uppgår
till ett sex gånger så stort belopp som för 10 år sedan.

Detta är ett förhållande, som jag anser böra af Riksdagen
beaktas, synnerligen under en tidpunkt, då man ser att industrien
i landet har att kämpa med de största svårigheter, och jag vill
derför för min del icke med min röst bidraga till att ruinera äfven
denna industrigren. Jag antager, att flere talare komma att yttra
sig angående denna punkt i dess helhet och för närvarande tillåter
jag mig endast att begära återremiss, hufvudsakligen i syfte att
Bevillnings-Utskottet måtte taga i ompröfning, huruvida icke tullen
på artikeln sirap bör höjas med 2 öre per skålpund.

Herr Odelberg: Den fråga, som här föreligger, nemligen
angående förhöjd tull å artikeln socker, är naturligen endast föranledd
af behofvet af ökade statsinkomster för att kunna få budgeten
att gå i hop, och ehuru jag i likhet med den siste talaren
icke är benägen för en förhöjning af sockertullen, emedan jag
anser att socker är en af de allmännaste och nödvändigaste förbrukningsvanor,
så är jag dock mera vän af en indirekt än af en

Torsdagen den 8 Maj.

N:o 38.

direkt beskattning, och jag får derför förklara, att jag villigt fogar SocUrtuUem
mig efter det förslag, som Utskottet framstält rörande tullen på flöjning.
råsocker. Hvad deremot beträffar den föreslagna förhöjningen af (Forts-)
tullen på raffineradt socker, så har jag ur ekonomisk synpunkt
den invändningen att göra mot detta förslag, att man derigenom
förlänar allt för litet skydd åt de inhemska sockerraffinaderierna.

Då en tullförhöjning nu är föreslagen på råsocker, så hade jag
trott att man också skulle kunnat vänta, att Utskottet hade tagit
notis om den import, som på sista tiden egt rum såväl af råsocker
som af raffineradt socker för att kunna se proportionen mellan
dessa båda varor; men då så icke skett, skall jag bedja att för
några år få uppgifva, huru förhållandet i detta afseende varit.

År 1868 importerades 36 millioner skålpund råsocker och 8
millioner skålpund raffinad. 1869 importerades äfvenledes 36
millioner skålpund råsocker men icke fullt 6 millioner skålpund
raffinad. 1870 utgjorde importen af råsocker 31 millioner skålpund
och af raffinad närmare 8 millioner skålpund, men åren 1876
och 1877 hade importen af raffinad stigit högst betydligt. 1876
importerades nemligen 34 millioner skålpund råsocker och icke
mindre än närmare 39 millioner skålpund raffinad och 1877 importerades
40 millioner skålpund råsocker och 35 millioner raffinad.

Om ledamöterna i Bevillnings-Utskottet hade tagit notis om denna
import, så är det troligt att de skulle hafva något ömmat för
vederbörande sockerraffinaderier, men Utskottet säger nu:

Beträffande åter den tullsats, som, med bibehållande för de
inhemska _ raffinaderierna af det skydd, dessa sedan 1867 åtnjutit
och hvari Utskottet icke funnit anledning att nu föreslå någon
förändring, bör för raffineradt socker fastställas, torde beloppet
af denna tullsats, enligt de grunder, som för uträkningen deraf
finnas angifna i Bevillnings-Utskottets år 1872 afgifna betänkande
N:o 9, komma att utgöra 14 kronor per centner.

Detta tullskydd af 4 kronor per centner eller 4 öre per skålpund
är, såsom jag förut sagt, icke tillräckligt. Detta beror dock
icke derpå, att de utländska raffinaderierna kunna tillverka socker
af bättre qvalitet eller med större rendement, ty i båda dessa fall
tror jag, att våra raffinaderier kunna mäta sig med hvilken utländsk
fabrik som helst, utan det har sin grund deri, att i alla
våra grannländer tillverkarne af raffineradt socker hafva högst
betydliga exportpremier och dessa _äro större i de länder der tillverkningen
af socker sker af hvitbetor. Huru stora premierna
äro kan hvarken jag eller någon annan upplysa om, ty det beror
helt och hållet på, om tillverkningen skett bättre eller sämre.

Våra inhemska fabrikanter hafva nu mera en högst betydligt minskad
tillverkning och de hafva måst nedsätta sina pris så mycket
som möjligt för att kunna täfla med den stora utländska importen,
och detta har naturligen haft till följd att de raffinaderier,
som finnas i landet och hvilka, såsom jag vet, tillverka socker
mycket väl, icke kunna bestå i längden, och de lemna också
numera snarare förlust än vinst. Detta är ett förhållande, som
jag förmodar Kammaren icke kan vilja godkänna, och för min

Jf:o 38.

Torsdagen den 8 Maj.

Sockertullens del nödgas jag derför anhålla, att Kammaren måtte besluta en
förhöjning. af öre per skålpund för raffineradt socker, d. v. s. en

(Forte.) skiina(j a£ 5 öre i tullen på råsockar och raffinad. Detta är icke
just någon nyhet och den franska traktaten tillåter en sådan förhöjning
i tullen. Det var nemligen först 1869 års tulltaxa, som
bestämde den nu varande differensen af 4 öre mellan tullen på
råsocker och raffinad; i tulltaxorna af åren 1857, 1860 och 1863
var nemligen tullen på råsocker bestämd till 8 öre och tullen på
raffinad till 13 öre per skålpund.

Jag yrkar således för min del att tullen på raffinad måtte
bestämmas till 15 öre per skålpund, da tullen på råsocker är satt
till 10 öre.

Herr Bennich: Det är en gammal fråga, som åter dyker

upp hvarje gång vi behandla tulltaxan och artikeln socker beröres,
jag menar nemligen frågan om sockerraffinaderiernas betryckta
ställning och deras behof af större skydd. Denna fråga är så
gammal, att jag icke tror att det finnes många qvar inom representationen,
som minnas när den först uppkom, åtminstone är
flertalet af representationen yngre. _ Jag var mycket tidigt med
och åhörde diskussionerna från de olika lägren. Det fans en tid,
då raffinadsocker var förbjudet till införsel och med det förhållandet
— det enda jag kan påminna mig — voro sockerraffinaderierna
belåtna, men så snart man ville taga bort detta införselförbud,
så måtte man föreslå hvilken tullsats som helst i stället
för förbudet: det uppgafs ändå alltid från raffinaderiernas sida
att den tullsatsen vore för låg. Jag ber om ursäkt att jag bär
måste erinra om några förhållanden från den tiden, men dessa
förhållanden äro verkligen belysande för hela uppfattningen af
frågan. Om jag minnes rätt, var det år 1846 eller 1847, som Kongl.
Maj:t nedsatte en komité för att behandla sockerfrågan och andra
tullfrågor. Denna komité satte i fråga, att sockerraffinaderierna
skulle få ett tullskydd af — om jag minnes^ rätt -- 6 skilling
banko per skålpund. (I parentes ber jag få anmärka att jag
icke fullkomligt kan svara för rigtigheten af sjelfva siffrorna,
emedan de ju lätt på 30 år kunnat fälla ur minnet, men jag
ansvarar för det faktiska i sjelfva sakförhållandena).. Då gmgo
raffinaderierna in till Kongl. Maj:t med en framställning och bevisade
klarligen med de mest trovärdiga siffror, att 7 skilling var
det minsta, de kunde vara nöjda med. När frågan förekom hos
Kongl. Maj:t fick man på något sätt anledning att antaga, att
Kongl. Maj:t tänkte i sitt förslag nedsätta skyddstullen med 1
skilling under hvad komitén föreslagit. Då kommo raffinaderierna,
som alltid voro mycket uppmärksamma på händelserna, åter och
bevisade tydligt och klart, att 6 skilling var det allra minsta skydd
som fordrades för att de icke skulle gå under. Sedan kom frågan
till Riksdagen, och der ifrågasattes ganska allvarligt att det skulle
blifva endast 4 skillings skydd. Genast bevisade raffinaderierna,
att det minsta de kunde nöja sig med var 5 skilling eller just
hvad Kongl. Maj:t hade föreslagit. Denna historia har sedan

Torsdagen den 8 Maj.

5 N:o 88.

återupprepats hvarje gång, som frågan om skydd för raffinaderierna Sockertullent
förevarit. Raffinaderierna hafva alltid bevisat, ja klarligen be- förhöjning.
visat, att den tullsats, som varit i fråga, varit lägre än den borde ^ or s'';
vara. Man blef slutligen så van dervid, att man icke fäste allt
för stort förtroende vid den der faktiska bevisningen, som allt
jemt återkom så ofta det var något nytt uppslag i frågan, utan
man sökte i stället bestämma sitt beslut efter upplysningar från
andra håll, och det befans då, att man lämpligen kunde sätta
tullsatserna å råsocker och raffinadsocker i det förhållande till
hvarandra, som sedermera med någon ytterligare modifikation hufvudsakligen
bibehållits. Detta skedde, om jag icke missminner
mig, år 1865. År 1867, då här var stor förlägenhet i landet —
ett välfärdsutskott nedsattes och man visste icke, hvarifrån man
skulle kunna få inkomster, ungefär såsom nu är förhållandet —
befans det nödigt att höja tullsatserna på socker. Tullen på
råsocker bestämdes då till 10 öre och tullen på raffinad till 14 öre.

Naturligen dröjde icke sockerfabrikanterna att bevisa, att de
icke kunde berga sig, när man höjde råsockertullen från 8 till 10
öre, men icke ökade raffinadtullen med mera än 4 öre, som förut
utgjorde differensen. Nu hafva vi emellertid af en talare på
stockholmsbänken blifvit erinrade derom, att förhållandet under
åren 1868 och 1869 stälde sig så, att införseln af råsocker var
betydligt större än införseln af raffinad och skilnaden var så stor,
att importen af raffinad endast utgjorde omkring 8 millioner skålpund,
under det att införseln af råsocker uppgick till närmare 40
millioner skålpund. Detta fortfor under nyssnämnda år, då tullsatserna
hos oss voro precis de samma, som Utskottet nu föreslagit,
nemligen respektive 10 och 14 öre per skålpund. År 1872,
då statens finanser voro förbättrade, så att man kunde nedsätta
tullen på denna allmänna förbrukningsartikel, reducerades tullsatserna
med iakttagande af alldeles lika skydd, som hade åtnjutits
under den tid, då afgiften på råsocker var förhöjd; man
reducerade med yttersta noggrannhet och beräknade omsorgsfullt
skyddet och stannade vid den åsigten, att 8 öre på råsocker och
11,6 öre på raffinad vore den rätta proportionen. Dervid har det
stått sedan 1872 och dervid står det ännu i dag. Nu är det åter
en sådan tid, då man måste förhöja råsockertullen för att få eu
ökad statsinkomst och naturligen måste man på samma gång höja
raffinadtullen, emedan man ju bör iakttaga full rättvisa mot sockerraffinaderierna,
så att de icke blifva lidande genom den förändring,
statsverkets behof påkallar. Detta har Utskottet också
iakttagit, då det föreslagit, att tullen på råsocker skall höjas från
8 till 10 öre, alldeles såsom den höjdes 1867, samt att tullen på.
raffinad skall höjas från 11,60 till 14 öre äfvenledes såsom det
skedde 1867. Den omständigheten att, ehuruväl sockerraffinadei’ierna
här i Sverige under de senare åren måst uthärda en svårare
konkurrens med utländska sockerraffinaderier än de under närmast
föregående tiden haft att utstå, införseln af råsocker det oaktadt
bibehållit sig ungefär på samma ståndpunkt som den under en
längre följd af år intagit, den omständigheten synes mig bevisa.

N:o 88.

Torsdagen den 8 Maj.

Sockertullens att vi för närvarande i förhållandet mellan råsocker- och raffinadförköjnmg.
fjUnen hafva träffat det rätta. Ingen lärer väl vilja lagstifta så,
^ 01 s'' att den inhemska tillverkningen derigenom förtryckes, men icke
heller så att man utesluter konkurrensen med utlandets raffinaderier,
för att förekomma verkan af den exportpremie, som andra
länder bevilja. Denna exportpremie, der den förekommer, få de
främmande länderna betala, men den premie, man här fordrar till
skydd för de inhemska sockerraffinaderierna emot verkan af samma
exportpremie, skulle de svenska konsumenterna få betala. • Det är
således stor skilnad mellan att tillgodogöra sig den ena eller att
underkasta sig den andra premien. Nu är det verkligen händelsen
— jag vill icke förneka det — att det finnes stater, som gifva
exportpremie, väl icke såsom direkt premie, men såsom en följd af
hvarjehanda mindre noggranna beräkningsmetoder, genom hvilka
vid utförsel af raffineradt socker från dessa stater fabrikanten får
en drawback utöfver hvad han betalt för råvaran; men härvid är
det att märka, att — såsom Herr Odelberg också anförde -— icke
någon menniska kan säga, huru stor denna exportpremie verkligen
är, emedan den är beroende af en oändlig mängd omständigheter,
så att den blir något olika nästan för hvarje sockerbruk. Men
om således ingen kan säga huru stor denna premie är, huru skall
man då kunna afgöra, hvilken afgift man skulle lägga på konsumenten
för att motverka inflytandet af en sådan obekant storhet?

Det är ingalunda på måfå uträkningarne angående rätta
förhållandet emellan införseltullen å råvaran och å den förädlade
varan hos oss äro gjorda hvarken vid denna eller vid andra riksdagar.
Jag kan försäkra, att åt denna fråga egnats den mest uttömmande
utredning vid flera tillfällen och sockerfabrikanterna
hafva fått lemna upplysningar ända in i de minsta detaljer; särskildt
var detta förhållandet vid den stora undersökning, som
föregick utfärdandet af författningen strax efter franska traktatens
afslutande. Jag håller betänkandet derom i min hand och
skulle derur kunna meddela de exakta belopp, som icke mindre
än tre af våra största sockerfabrikanter uppgifvit och den beräkning,
som komitén på grund deraf uppstält, men som jag vet att
Kammaren icke är road af att höra många siffror, så inskränker
jag mig till att nämna, att det derigenom ådagalades, att med
en tullsats af 10 öre per skålpund råsocker, eller just hvad Utskottet
nu föreslagit, och under antagande, att de svenska sockerfabrikerna
borde tillerkännas ett skydd af 25 procent af hela tillverkningskostnaden,
skulle tullsatsen på raffineradt socker rätteligen
utgöra 13,34 öre. Nu har Utskottet föreslagit, att denna
tullsats skulle blifva 14 öre, följaktligen 0,66 öre mera än som erfordras
för att raffinaderierna skulle få igen den erlagda tullen
för råvaran och derutöfver 25 procent af tillverkningskostnaden i
skydd för sitt arbete. Jag hemställer till Herrarne, huruvida man
i någon branche bör göra större uppoffringar, och framför allt,
huruvida man bör fördyra denna artikel, hvilken, såsom en talare
på blekingebänken har yttrat, verkligen är en stor, allmän förbrukningsartikel,
genom att ålägga densamma en ännu högre

Torsdagen den 8 Maj.

N:o 38.

skyddsafgift, af hvilken statsverket icke finge någon fördel. Om Sockertullens
vi i följd af statsverkets ställning måste belägga råvaran med en f°rhöjmn?-förhöjd tull och följaktligen beskatta sockerförbrukningen i vårt ^ or s''
land för statens ändamål, så böra vi dock vakta oss för att underkasta
den en öfverdrifven beskattning för att gynna några få
sockerfabriker.

Jag tillåter mig derför att hemställa om bifall till Utskottets
förslag.

Herr von Koch: Under åberopande af hvad jag i går yttrade
angående min åsigt om höjandet af tullen på kaffe och socker,
nemligen att Utskottets förslag skulle bifallas, och man således
icke skulle sätta någon tull på kaffe, så vill jag i afseende på
den föreslagna förhöjningen af sockret nu, vid denna sena tid på
Riksdagen, då dess afslutande beror derpå, om vi snart kunna
komma öfverens, böja mig för nödvändigheten att reglera staten
så, att denna någorlunda går ihop, och ber blott att få till protokollet
förklarad^ att, såsom jag genom mina förslag varit nog
lycklig att få bort tullen på salt, sill och fisk, så hoppas jag kunna
lefva den dag, då vi få bort tullen på socker. Jag hoppas, att
vi nästa riksdag skola kunna höja bränvinsskatten så tillräckligt,
att vi då måtte kunna stryka ut tullen på socker.

Jag nödgas, som sagdt, nu böja mig för nöden och bifalla Utskottets
förslag.

friherre Klinckowström: Jag har förut uttalat mig mot

Kongl. Maj:ts förslag att öka tullen på kaffe. Hvad socker beträffar,
som jag anser vara lika väl som kaffe en nödvändighetsartikel
för de fattiga och mindre bemedlade klasserna i landet,
så anser jag likaledes att ingen förhöjning af tullen derå bör ske.

Det kan nog hända, att framdeles, då en större förändring i våra
beskattningsförhållanden förekommer, tullen på dessa nödvändighetsvaror
bör höjas och kommer att höjas. Men jag anser, att
det bör ske på samma gång som förhöjningar på de konsumtionsartiklar,
som de rikare och förmögnare klasserna konsumera, på
vin och läckerheter, sammet, siden och dylika artiklar; och det är
derför som jag skulle lifligt önska, att den traktat, som binder
händerna på Riksdagen att verkställa nödiga jemkningar af tullförhållandena
så, att dessa blifva rättvisa och billiga, måtte upphöra,
och den upphör i sjelfva verket med slutet af detta år, beroende
det på statsmakterna att förnya densamma, hvilket jag,
för min del, hoppas icke måtte ske. Om vi kasta en återblick på
sockerförhållandena under olika tider, så finna vi, att år 1830
denna artikel gaf en tullinkomst af endast något öfver 278,000
kronor, och nu gick den 1877 till icke mindre än 7,337,000 kronor.

Det tyckes verkligen vara en så stor tillökning på 50 år, att vi,
efter min åsigt, borde stanna dervid.

På samma sätt med kaffe; denna artikel gick till omkring
492,000 kronor, år 1830, hvaremot den 1877 lemnade 2,546,000
kronor. Då man besinnar, huru högt mängden af det svenska

N:o 38. 8 Torsdagen den 8 Maj.

Sockertullem folket är beskatta^, i alla hänseenden — ty jag nämnde för nå''Forts!?''
£ra v.eckor sedan vid en diskussion om ett närliggande ämne, att
samtliga bördorna på 50 år ökats från 3 till 34 millioner — så
synes det mig vara i alla afseenden orättvist att ytterligare öka
denna tunga beskattning.

Jag får, på grund af hvad jag nu i största korthet har nämnt,
anhålla om afslag å den ifrågavarande punkten.

Herr Jöns Pehrsson: Då Kammaren här i går höjde kaffetullen
med 1 öre på skålpundet, så är det ännu ovisst, huruvida
detta kan blifva Riksdagens beslut. Om man antager, att så blir
förhållandet, skulle man kunna böja sig för att åtminstone höja
sockertullen med 1 öre per skålpund. I alla fall är jag ense med
Herr Ordföranden i Bevillnings-TJtskottet derom, att, då socker är
en sådan artikel, som hufvudsakligen måste importeras, jag tror
att de inhemska raffinadörerna hafva det skydd, som de skäligen
kunna påräkna, och då varan ändå skall införas, så tror jag icke
en stor olikhet skulle uppstå, om det skulle komma något mer
raffineradt eller oraffineradt socker in; det är nu icke lönt att
tala om. Men nog hafva Riksdagen och framför allt raffinadörerna
bidragit till att den inhemska sockertillverkningen blifvit
hindrad i sin linda och sannolikt icke kan komma i gång på lång
tid. Det största sockerbruket i Skåne har t. ex. nedlagt hela
rörelsen.

En reservant har väl sagt, att sirap och socker äro så oskiljaktiga
i ett hushåll hos den fattiga befolkningen, att sirap likaväl
som socker skall höjas. Han yrkade på grand häraf återremiss.
Men då man väl nu icke har något hopp om att få frågan återremitterad,
så vet jag icke hvad som kan hindra reservanten att
yrka, att tullen på sirap höjes, förutsatt att tull på socker höjes.

.För min del yttrade jag i går, att jag ville motsätta mig alla
förhöjningar; jag vill fortfara med mitt yrkande, ehuru jag vet,
att det icke denna gång skall lända till någon framgång. Men
det rår jag icke för, att Riksdagen icke betänker, huru egoistiskt
den handlar, då den beskattar den stora massan af folket, som
icke har något ord här att säga, men vill icke tillåta, att någon
utsträckning i den vägen eger rum. Man tager stora summor till
att understödja . enskildes misslyckade spekulationer och tager
dessa ur de fattigas fickor. Jag tror, att Riksdagen icke handlar
som den. bort handla, då den lägger statsbristen på den indirekta
beskattningen. Åtskilliga talare hafva emellertid erkänt, att det
är så de vilja hafva det, och om nu sockertullen höjes med här
föreslagna belopp och om. vi få 2 öres högre tull på sirap, så
hafva vi snart summorna gifha.

Jag,, för min del, vill deremot icke lägga allt på den indirekta
beskattningen och yrkar derför afslag på denna punkt.

Grefve af Ugglas: Då jag på 1850-ta.let under de flesta riksdagar
var ledamot af Bevillnings-Utskottet, så anhåller jag att

Torsdagen den 8 Maj.

N:o 38.

få instämma i hvad Herr Bennich sagt, och ber att få tillägga Sockertullen
något, som han förbigick. förhöjning.

Han omtalade alla de uppgifter, som vid den tiden, då socker- ^ 01
tullfrågan var före vid riksdagarne, inkommo från tillverkarne.

Det är fullkomligt sant att Bevillnings-Utskottet snart sagdt öfverflyglades
af sådana uppgifter, somliga visserligen i någon mån
så att säga på fri hand uppgjorda, men andra enligt min öfvertygelse
fullt korrekta. Men då tillverkarne kommo med sina beräkningar
för att fordra och bevisa behofvet af ett högre tullskydd
än man velat sätta, så berodde detta hufvudsakligen derpå, att
vid intet sockerraffinaderi den tiden var tillverkningen drifven till
samma fulländning som i utlandet, och i många stod dettemligen
illa till, så att rendementet, der det var som bäst, belöpte sig till
blott 90 procent, och på somliga ställen till och med med några
procent understeg denna siffra. Nu åter, sedan tullsatsen drifvit
dem att tillegna sig alla möjliga förbättringar, så uppgår i närvarande
stund rendementet till 97 ä 98 procent.

Då nu sockerraffinaderierna hafva under en tid, då rendementet
till följd af sämre produktion var betydligt mindre, likväl
kunnat berga sig och arbeta såsom de gjort, då man ser att importen
af råsocker icke minskats — skola de då icke nu under
en tid, då rendementet gifver betydligt mycket mer, kunna uthärda
precis samma tull, som förut är satt? Det förefaller mig
alldeles tydligt bevisadt, och derföre får jag understödja Utskottets
förslag.

Herr Reuters värd: Att döma af ett yttrande, som Herr
vice Ordföranden i Bevillnings-Utskottet afgifvit, vill det synas
som om han ansåge att vi, som velat tillse att fabrikanterne uti
den industri, hvarom nu är fråga, skulle kunna erhålla något
större fördelar än hvad Utskottet framstält, skulle vilja föra de
orättfärdigas talan; och det är mot ett sådant sätt att föra diskussionen
som jag måste protestera. Jag är fullkomligt öfvertygad
om, att de uppgifter, som blifvit mig lemnade i detta afseende,
äro fullt sanningsenliga. De grunda sig nemligen på afslutade
böcker, och således om för 30 ä 40 år sedan det fans så
beskaffade industriidkare, som Herr Bennich åberopar, så böra
icke de efterkommande straffas, såsom man säger, till tredje och
fjerde led derför, att så möjligen tillgått i forna tider. Det är
icke första gången man hör på detta rum, att hvarje fabrikants
uppgifter, när de gälla tullfrågor, måste betraktas lika med noll
och af intet värde, emedan man ifrån dem icke kan få ett sant
ord. Jag medgifver, att ett sådant yttrande är temligen bittert
att höra för dem, som äro fabrikanter, och jag tror, att det finnes
lika mycken redbarhet hos fabrikanter som hos andra.

Beträffande frågan om den tullförhöjning, Herr Odelberg föreslagit,
skall jag icke yrka något, utan fortsätter mitt yrkande om
återremiss, och ber att till ledamoten på kronobergsbänken få
nämna, att på min reservation kan icke, efter min öfvertygelse,
proposition framställas, enär Utskottet icke har upptagit den i

N:o 38.

Torsdagen den 8 Maj.

Sockertullens betänkandet, och en enskild reservants åsigt kan icke, åtminstone
förhöjning, j detta fall, blifva föremål för propositions framställande. Det är
(Forts.) s]jälet, hvarföre jag nödgas här begära återremiss.

Herr Andersson: Skälet för Utskottet att föreslå den för höjning

i sockertullen, som här är i fråga, har uteslutande varit
nödvändigheten att bereda inkomst för fyllande af statsverkets
behof. Då frågan om bränvinstillverkningsafgiften för några dagar
sedan förevar, så hade Utskottet framlagt en beräkning öfver,
huru mycket som fordrades att fylla genom ny beskattning. Detta
uppgick till 5 millioner. Men jag tog mig då friheten att granska
denna beräkning och jag fick summan högre. Äfven om den förhöjning
i tullen å kaffe, hvarom Första Kammaren fattat beslut,
skulle komma till stånd, så är det, detta oaktadt, alldeles nödvändigt
att höja tullen på socker såsom här är föreslaget, eljest
kunna icke statsinkomsterna betäcka utgifterna. Det blir ändå
nödvändigt att åtaga sig en tilläggsbevillning af icke ringa belopp.
Om nu tullen på kaffe skulle blifva Riksdagens beslut, så behöfves
denna förhöjning mer än väl för att betäcka den brist, som utan
tvifvel uppkommer i den af Utskottet verkstälda beräkning i fråga
om tullen å tobak; ty enligt min öfvertygelse kommer den icke
för nästa år, derest Riksdagen bifaller Utskottets förslag, att
lemna beräknade 400,000 kronor. Det är nemligen kändt, att på
den sista tiden stor qvantitet tobak införts i landet, och det är
antagligt att nästkommande år man icke har att vänta någon särdeles
inkomst af denna tull. Man har sagt, att tull på socker är
en olämplig beskattning, derföre att den drabbar den fattige. Jag
är i det afseendet af olika tanke; jag tror mig hafva den erfarenheten,
att socker konsumeras hufvudsakligen af den mera välbergade
delen af nationen, den fattige sparar mycket derpå. Den
mindre välbergade delen af befolkningen använder deremot sirap;
och ur den synpunkten skulle jag anse det olämpligt att höja
tullen på sirap. Om tull på sirap, oaktadt förhöjningen af tull
på socker, bibehålies vid sitt nuvarande belopp, så inverkar det,
enligt mitt förmenande, icke till någon skada för sockerbruken,
dessa beröfvas derigenom icke någonting af det skydd de hittills
åtnjutit. Då riksdagen 1872 höjde tullen på socker till samma
belopp, som nu är föreslaget, så höjdes icke tullsatsen på sirap
utan bibehölls fortfarande vid 4 öre; och granskar man uppgifterna
om införseln af sirap och tillverkningen deraf i landet, så
undergick beloppet deraf då icke någon förändring. Således tror
jag, att det är bäst att bibehålla sirap vid den nuvarande tullsatsen.

Man säger att sockerbruken nu arbeta under ogynsamma förhållanden.
Det är en sanning, det har jag också hört. Men till
stor del får man väl tillskrifva det den i allmänhet dåliga konjunktur,
som nu råder. Genom bifall till Utskottets förslag skulle
emellertid skyddet för sockerbruken blifva 0.4 öre högre per skålpund
än det nu är. Det är nu endast 3,6 öre, men blifver enligt

Torsdagen den 8 Maj.

N:o 38.

Utskottets förslag 4 öre; derföre vågar jag anhålla om bifall till Sockertullens

Utskottets förslag. förhöjning.

° (Forts.)

Herr Bennich: Jemte det att jag helt och hållet instämmer
i det yrkande som blifvit gjordt och grunderna derför, att tullafgiften
å råsocker nu måtte sättas till 10 öre, och jag fortfarande
vidhåller framställningen om 14 öre tull på raffineradt socker, så
ber jag att få tillägga några ord med anledning af min ärade
väns på vestmanlandsbänken förebråelser, att jag skulle hafva
tillvitat våra näringsidkare att icke hafva lemna! efter deras egen
uppfattning sanningsenliga uppgifter. Någon sådan tillvitelse har
jag aldrig uttalat eller velat uttala. Men deras uppfattning af hvad
de behöfva, deras föreställning om skyddets nödvändighet, är ju
någonting helt annat än afsigtligt origtiga uppgifter. Den, som
lefvat i åtnjutande af en viss fördel, men för ögonblicket tryckes
af svårigheter, han undgår icke lätt ensidig uppfattning både af
sitt behof och af sin skäliga rätt gent emot andra. Likasom en
sjuk vanligen icke sjelf rätt bedömer sitt onda och botemedlen
derför, så äro näringsidkarne icke tillräckligt opartiska i sin uppfattning,
icke nog klarsynta för förhållandena för att kunna bedöma
hvad som är nödvändigt eller icke nödvändigt. De låta
missleda sig, emedan de döma i egen sak. Det är detta jag har
velat säga, icke att de lemna några origtiga uppgifter med afsigt.

Herr Svanberg: Det är säkerligen alldeles öfverflödigt att
yttra några ord om behöfligt skydd för de svenska näringarne,
synnerligen då man, genom den sista gemensamma voteringen om
tullen på läder, sett hvilken omvårdnad synnerligen denna Kammare
är hugad att skänka till och med en så vigtig näring för
vårt land som garfveri erna. Jag tänker derföre icke framställa
något yrkande angående den behöfliga skilnaden i tullen emellan
rått och raffineradt socker, men jag vill endast för min ringa de!
yttra några ord till svar på Herr Bennichs senaste anförande.

Först och främst torde det icke vara alldeles rätt att säga, att
de förhållanden, som existerade på den tid då franska tulltraktaten
afgjordes, voro alldeles desamma som nu ega rum. Herr Bennich
vet t. ex. lika väl som jag och flere med mig de stora förändringar
som skett i Belgien rörande exportpremierna å raffineradt
socker och hvilka hafva haft till följd, att derstädes raffineradt
socker säljes här i Stockholm till billigare pris än i någon af
Belgiens städer. Då det talas om de uppgifter som lemnats från
det ena hållet, borde man också tala om, hvilka uppgifter man
åtminstone varit skyldig att inhemta från det andra. Jag fruktar
emellertid, att med dessa uppgifter varit alldeles samma förhållande,
som med dem den sista tullkomitén, efter Herr Bennichs
derom fälda yttrande, inhemtat. Det finnes nemligen uti vårt
land många fabriks- och handtverksföreningar, väl värda förtroende,
ty dess medlemmar utgöras af Sveriges förnämsta industriidkare,
och då jag visste att ej något spörjsmål biifvit från den omnämnda
tullkomitén framstäldt till härvarande fabriks- ochhandt -

N:o 38.

Torsdagen den 8 Maj.

Sockertnliens verksföreningar, har jag gjort mig underrättad om, huruvida några
förhöjning, upplysningar blifvit inhemtade från någon af de öfriga större för(
orts.) eningarna i riket, men öfver ålit fått ett nekande svar. För att
rätt hafva uppfylt sitt åliggande horde den härvarande tullkomitén
möjligen hafva förfarit på samma sätt som en dylik komité
uti Frankrike, hvilken der arbetade så godt som samtidigt, och
som infordrade utlåtanden från, som jag tror, alla landets industriföreningar.

Jag har intet yrkande att framställa, ville endast anföra detta
till svar på Herr Generaltulldirektörens senaste yttrande.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
'' Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande yrkanden:

l:o att den förevarande punkten måtte bifallas oförändrad; 2:o af
Herr Odelberg, att punkten skulle antagas med den förändring, att
tullsatserna å raffineradt socker och å ljusare oraffineradt socker
förhöjdes från 14 kronor till 15 kronor för centnern; 3:o att punkten
måtte till Utskottet återförvisas; samt 4:o att densamma
skulle afslås.

Härefter framstälde Herr Talmannen först proposition på bifall
till punkten oförändrad, hvarvid svarades talrika ja jemte
åtskilliga nej, vidare proposition på punktens antagande med den
af Herr Odelberg yrkade ändring, då svaren utföllo med många
nej jemte åtskilliga ja, sedermera proposition på punktens återförvisning,
hvartill svarades nej, och slutligen proposition på afsteg
å punkten, hvilken proposition jemväl med nej besvarades;
hvaruppå och efter det proposition på bifall till punkten oförändrad
ånyo blifvit gjord samt med talrika ja, blandade med nej,
besvarad", Herr Talmannen förklarade ja nu hafva varit öfvervägande.

Herr Odelberg begärde votering.

Sedan Kammaren, uppå Herr Talmannens framställning, såsom
kontraproposition vid voteringen antagit bifall till punkten med
den ändring, Herr Odelberg föreslagit; uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:

Hen, som bifaller 3:dje punkten i Bevillnings-Utskottets betänkande
N:o 12, röstar

J a;

Hen, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles punkten med den förändring, att tullsatsen
å raffineradt socker och oraffineradt socker till färgen icke
mörkare än N:o 18 af den i veridshandeln gällande Holländska
Standard förhöjes till 15 kronor för centnern.

Ji:o 38.

Torsdagen den 8 Maj.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—82.
Nej—21.

4:de punkten.

Lades till handlingarne.

° :te punkten. Tolakstullens

förhöjning.

Grefve Posse, Knut: Redan vid den diskussion, som egde

rum i denna Kammare vid remissen af Kongl. Maj:ts proposition
rörande statsverkets tillstånd och behof, fäldes yttranden af en
ledamot i denna Kammare å örebrobänken, hvilka för mig gjorde
klart, att ändamålet med den Kongl. propositionen, angående förhöjning
af tullen å tobak, skulle förfelas. Han yttrade då:

‘‘Hvad beträffar artikeln tobak, så borde.jag kanske icke här
yttra mig om densamma; men då jag tror mig ega någon kännedom
om förhållandena dermed, ber jag få nämna, att, om redan
nu eller så snart som möjligt en förhöjning i tullsatsen å nämnda
artikel beslutas, skulle detta visserligen hafva till följd, att en
stor del af den utaf chefen för Finansdepartementet uppgifna
bristen i inkomsterna för innevarande år komme att endast genom
tullen å denna artikel fyllas; enär all sådan nu på nederlag liggande
komme att oförtöfvadt till förtullning anmälas; men deremot
skulle en stor brist uppstå i inkomsterna under år 1880 och
de derpå följande åren, af den anledning i synnerhet, att af nämnde
artikel redan länge pågått och ännu pågår en högst betydlig import,
frammanad bland annat af farhågan för en tullförhöjning.

Man vill förebygga detta genom att uppdraga åt Bevillningsutskottet
att oförtöfvadt företaga frågan härom till afgörande;
men detta är redan för sent. Redan för länge sedan äro sådana
förberedelser vidtagna, att en dylik åtgärd icke skulle medföra
den önskade följden. Man må nu emellertid försöka; någon vinst
kan måhända alltid uppkomma deraf; men huruvida det i allmänhet
är någon vinst för landet att tullsatserna höjas, detta lemnar
jag derhän. Det är ett sätt att på en omväg taga, hvad man
icke bör taga. Det är ett sätt att smyga sig in i folkets fickor,
och fråga är, om det sättet kan vara förenligt med den billighet
och den rättvisa, hvilken man är skyldig alla dem, som hafva
mindre råd att betala skatt. Jag har vid alla tillfällen, då jag
på ett annat rum inom Riksdagen haft att yttra mig i dessa frågor,
intagit samma ståndpunkt som nu, och det förvånar mig, att
den ledamot på göteborgsbänken, hvilken tidigare än jag var en
vän af frihandeln, nu kunnat tillstyrka denna Kammare att besluta
en ännu större förhöjning i tullsatserna, än chefen för Finansdepartementet
ansett sig böra föreslå. Man måste väl ändock i
främsta rummet vara rättvis mot de klasser af svenska folket,

K:o 38.

14 Torsdagen den 8 Maj.

Tobakstullens s°m hafva att bära denna börda. Sättet är beqvämt; men det
(FortsT’ be,iyäma är. icke politiskt klokt eller moraliskt rättvist.

“Från rättvisan får ej göras något undantag, ty då gifves ingen
rättvisa11 har en vis man sagt. Der det finnes två moraler, der
finnes i sjelfva verket ingen."

Detta yttrande af sakkunnig person gaf mig genast anledning
betvifla, att något skulle vinnas genom denna förhöjning.
För cirka fjorton dagar sedan upplyste chefen för Tullstyrelsen, att
importen af tobak sedan riksdagens början antagit högst betydliga
dimensioner, så att han till och med varnade Kammaren att
låta förleda sig att antaga de stora tullafgifter, som i synnerhet
under senaste månaderna erlagts, vara tecken till, att våra förhållanden
till utlandet i ekonomiskt afseende voro desamma som
förut, enär de ökade tullafgifterna hade sin grund i den alldeles
ovanligt stigande importen af tobak. Här har sedermera senast i
går blifvit antydt och äfven i dag af en annan talare bekräftadt,
att man icke bör hålla på den beräkning af tullinkomsterna för
tobak, som blifvit uppgjord, ty den kommer att svikas. För min
del får jag till följd häraf anhålla om afslag å den nu föredragna
punkten. Mången kan måhända tycka, att det är synd om dessa
importörer, som nu sjelfva få stå risken för sina spekulationer.
För mig är detta dock icke af någon afgörande vigt, ty jag måste
uteslutande se på statens fördel och finner icke lämpligt, att man
gifver den ene eller andre importören tillfälle att, så att säga,
ur statens fickor taga hvad som varit afsedt för staten att erhålla.
Jag ber blott få åberopa, att redan vid den nyss nämnda diskussionen
gafs en varning från statsrådsbänken till de herrar,
som kunde vara benägne för en sådan import. Herr Finansministern
yttrade nemligen då helt kort dessa ord:

“Fn ärad talare yttrade några ord om sannolikheten af, att
ökad tull på tobak icke för år 1880 skulle gifva nämnvärd inkomst
derför, att spekulationen antagligen skulle skynda sig att
redan under år 1879, och innan Bevillnings-Utskottet — det må
påskynda sitt arbete hur mycket som helst — hinner inkomma
med utlåtande och Riksdagen fatta beslut, fylla sitt behof af
denna artikel. Jag vågar deremot hysa den öfvertygelsen, att
spekulationen i dessa tider icke har så lätt att fylla 1880 års
behof af tobak. Den vinst, som skulle uppkomma af en sådan
lyckad spekulation —■ det är dock icke säkert att den lyckas, ty
möjligheten att tullen i fråga icke liöjes qvarstår ända till dess Riksdagen
fattat sitt beslut“ —jag behöfver icke fortsätta uppläsningen
längre. Det gafs således redan då varningsord, hvadan konsiderationer
nu böra så mycket mindre komma i fråga, sedan sådana
varningar redan från högre ort gifvits. Dessutom tror jag, att
genom det beslut Första Kammaren för sin del fattat, ätt höja
tullen på kaffe med ett öre, skall tillfyllest ersättas den inkomst,
som kunde uppstå å tobakstullen genom bifall till Kongl. Mai:ts
proposition.

Jag ber få begagna tillfället att säga något, som jag kanske
borde hafva sagt i går, när fråga var om förhöjning å kaffe, nem -

Torsdagen den 8 Maj.

N:o 38,

ligen att jag icke kunnat föreställa mig, att icke, trots förhöjd Tobakstullen
tull, behofvet skulle qvarstå att taga ökade inkomster genom fo^oits)''
bevillning. En annan sak är, om det kan vara med nödvändighet
och klokhet öfverensstämmande att genast höja bevillningen
i banko. Det är något, som JBeviltnings-Utskottet får tillse, när
slutsumman blifvit bestämd. Jag tror dock, att man borde gå
varligt till väga äfven der, ty samma behof kommer må hända
tillbaka äfven ett annat år och deraf borde man kanske också
hemta anledning att taga i öfvervägande, hvilka inkomsttitlar då
må kunna användas. Detta blir emellertid Bevillnings-TJtskottets
sak. Jag har, som sagdt, alltid förutsatt en ökad bevillning under
andra artikeln, men jag tror icke det är skäl att gå för hastigt
på den vägen, om man icke vill komma så högt upp, att man
måste draga sig för att fullfölja på samma väg. Jag har endast
velat antyda detta. En förhöjning med 25 procent är ju ganska
stor att börja med. Äfven för kommande år kan det ju vara bra

att hafva något att taga till, ehuru jag hoppas, att vi nästa år

skola hafva flere andra kassaartiklar i tulltaxan, än dem vi nu
hafva.

Jag yrkar afslag å denna punkt och Kongl. Haj:ts förslag.

Herr Jöns Pehrsson: Jag är nästan förlägen att träda

upp efter min iänskamrat, som i så vältaliga ordalag yrkat afslag,
ehuru hän gjort det med helt och hållet skiljaktiga åsigter mot

dem jag hyser. Jag, likasom han, yrkar visserligen afslag, men

jag gör det icke på den grund, att importörerna hafva haft tid
och förmåga att taga in så mycket råämne, såsom här uppgifvits
och äfven blifvit offentligen ådagalagdt. Jag yrkar afslag
på den grund att — man må säga hvad man vill, är dock för
mig tobaken i alla former den största öfverflödsartikel, jag kan
tänka mig, ty jag kan icke röka, och om jag någon gång skall
hafva litet snus, kommer det alltid ner i halsen, men det hör
egentligen icke hit — jag yrkar afslag, säger jag, emedan jag
har varit i beröring med kroppsarbetare i öfver tjugu år, och de
öppet förklarat, att deras vana vid tobak vore så inrotad, att de
mycket hellre undvara middagsmålet än tobaken. Tobaken har
således för den arbetande befolkningen blifvit en nödvändighetsartikel,
en vana, som den ogerna lägger bort. Vidare tror jag
också man måste medgifva, att det kan finnas förhållanden, som
göra, att en cirkulation behöfves i staten så väl som i menniskokroppen.
Många tillverka nu den der förhatliga varan cigarrer,
det är sant. Men å andra sidan har jag full erfarenhet derom,
att ganska många enskilda familjer uppehålla sig genom denna
tillverkning, och vi se ock hvilken mängd cigarrbodar det finnes
här i hufvudstaden. Många kunna ock genom detta bidraga till en
familjs nödiga förvärf, och betraktar man saken från den synpunkten,
kommer man till ett ytterligare skäl att yrka afslag,
det skälet nemligen, att i Kongl. Maj:ts proposition föreslås förhöjd
tull endast å råvaran och icke å den arbetade tobaken.

Jag tror, att detta är ett stort misstag — jag kan icke hjelpa

N:o 38.

Torsdagen den 8 Maj.

Tobakstnllens det — ehuru jag läst i eu tidning i dag, att det skulle vara det
(FortsT'' klokaste Beviilnings-Utskottet sagt under hela Riksdagen, att
man icke borde höja tullen på något annat än råvaran. Ehuru
jag är ense med dem, som förfäktat denna sats, i andra afseenden,
kan jag icke hjelpa,_ att jag anser Utskottets hemställan om tullen
å tobak vara det minst lyckade, Beviilnings-Utskottet sagt. Jag
tror således, att vi utan vidare kunna afslå denna tullförhöjning,
så mycket mera som jag är öfvertygad derom, att, om äfven
denna punkt bifalles, vi härigenom hafva afskurit hvarje möjlighet
för Beviilnings-Utskottet och Riksdagen att underlåta att höja
den direkta bevillningen, och jag är särdeles angelägen om, att

vi, som äro så frikostiga vid beslutande af utgifter, äfven få taga
någon del af dessa utgifter på våra debetsedlar.

Jag må tillägga, att, då denna Kammare beviljat höjd tull
på kaffe och sedan på socker, bör tullen, då den höjts för socker,
äfven höjas för kaffe, ty den ena varan är icke mera nödvändighetsvara
än den andra, och jag lofvar derför att, om det blir
gemensam votering, jag skall votera för tullförhöjningen på kaffe,
ehuru jag. i går voterade emot den. Möjligen skola debet och
kredit härigenom komma att gå i hop.

På den nu föredragna punkten yrkar jag kort och godt
afslag.

Friherre af Ugglas: Då de två förste talarne yrkat afslag,
anhåller jag för min del att få yrka bifall till den föredragna
punkten.

Det skäl den förste talaren framhöll för afslag var, att ändamålet
med denna tullförhöjning skulle förfelas. I viss mån kan
han må hända hafva rätt deri, och det är med ledsnad jag sett,
att Beviilnings-Utskottet så länge legat på detta betänkande och
icke redan för flere månader sedan föreslagit Riksdagen eu tullförhöjning,
som då kunnat inbringa staten mycket mera än nu. Icke
desto mindre anhåller jag om bifall till den ifrågasatta förhöjningen,
ty jag tror icke, att ändamålet kommer att helt och hållet förfelas. Det
må vara att några kapitalstarka tobaksfabrikanter kunnat förse sig
med råvara för längre tid, men säkert hafva långt ifrån alla
kunnat göra det. Ganska många hafva säkerligen icke haft sådana
tillgångar, att de kunnat förse sig med råvara på spekulation.
Jag är således fullkomligt öfvertygad derom, att, oaktadt stora
importer på vissa håll hafva egt rum, ännu ofantligt många finnas,
som komma att importera och nödgas importera äfven efter högre
tullsats. Jag tror således icke att, derför att verkan i någon
ringa mån förminskas genom den stora import, som redan egt
rum, man bör afslå denna förhöjning i tullsats, som efter min
öfvertygelse är fullkomligt befogad och fullkomligt rigtig. Under
alla de många år, då fråga varit om tullförhöjning, har tobaken
ständigt framhållits såsom för en sådan förhöjning lämpligast.
När nu Kongl. Maj:t föreslår detta och tager steget någorlunda

ut, skulle man då besvara denna framställning med ett nej? Det
vill jag för min del icke vara med om.

Torsdagen den S Maj.

N:o 38.

Samme talare förklarade, att Första Kammaren genom sitt Tobakstullens
beslut om förhöjning i tullen å kaffe fullkomligt ersatt tobaks- förhöjning.
tullen. Till en början vill jag påminna derom, att detta vårt (-Forts''-)
beslut ännu icke är Riksdagens beslut, och innan det är Riksdagens
torde det vara för tidigt att tala om, hvilka verkningar
det kan hafva i afseende på tullinkomsterna. Vidare må nämnas
att enligt Kongl. Maj:ts proposition representerar tillökningen med
ett öre å skålpundet kaffe en ökad statsinkomst af 233,452 kronor
och förhöjningen i tobakstullen ett belopp af 670,000 kronor. Det
kan således tåla vid en nedsättning i beräkningar, om man skall
kunna tro att förhöjningen i kaffetullen kan komma att ersätta,
hvad man afsett att erhålla genom den ökade beskattningen å
tobak.

Jag tror sålunda, att man gör orätt, om man, derför att man
tror, att det eller det kan komma att inträffa, icke vidtager en
åtgärd, som är vigtig, och för min del vet jag ingenting i hela
tulltaxan, hvarpå jag lägger tull så gerna som på tobak, ty den
är, säge hvad man vill, ingen nödvändighetsvara. Det hawisserligen
blifvit för många en vana att begagna tobak, men icke kan
man saga, att den är någon nödvändighetsvara, som man skall
akta sig att beskatta.

Jag vill emellertid icke för närvarande vidare upptaga Kammarens
tid utan anhåller om bifall till den Kongl. propositionen.

Herr Bennich: I det allra nufvudsakligaste är jag förekommen
af den siste talaren. Det är utan tvifvel sant, att åtskillige
tobaksfabrikanter, i följd af Kongl. Maj:ts proposition, på spekulation
importerat högst betydligt utöfver hvad de i vanligt fall
skulle hafva gjort, äfvensom att icke obetydligt häraf redan förtullats,
men det allra mesta ligger dock på nederlag. Af detta
senare kommer naturligtvis, derest den föreslagna förhöjningen
afslås, förtullning att ega rum endast i den mån förbrukningen
sådant påkallar under detta och nästa år, förutsatt att lager intagits,
_ som räcker till jemväl för nästa år. Då får statsverket
naturligtvis icke den fördel, som om förhöjningen snart träder i
kraft, då det på nederlag förvarade också snart blifver förtulladt.
Statsverkets finansiella ställning varder således genom afslag å
förhöjningen af tobakstullen icke hjelpt för det närvarande. För
kommande år blifver den det icke heller annat än i den mån förbrukningen
kräfver, att det på nederlag liggande lagret förtullas.
Nu är det ur två skilda synpunkter, som man vill motsätta sig
den föreslagna förhöjningen, den ena skulle jag vilja kalla missundsamhetens
och den andra medlidandets. Den förra vill förekomma,
att några skola kunna hemta fördel af en spekulation,
hvilken dock otvifvelaktigt varit ganska naturlig, då det ju länge
varit bekant, att en sådan fråga som denna förelåg och väntades
blifva afgjord. Jag lemnar helt och hållet å sido hvad känslor
det _må hos en eller annan framkalla, att den ene eller andre kan
förtjena, Jåt vara ganska betydligt, på sådana ekonomiska lagstiftningsåtgärder;
men på mig, det säger jag upprigtigt, verkar
Första Kammarens Prot. 1879. N:o 38. 2

N:o 38.

Torsdagen den 8 Maj.

Tobakstullens det ej det ringaste. Den andra synpunkten — allt kommer ifrån
förhöjning. kr0nobergsbänken — utgår från medlidandet med kroppsarbeta(Forts.
) ren> hvilken för tobaken försakar sitt middagsmål. Ja, han gör
det en dag, kanske två; men kommer det till den tredje, tror jag
nog, att han föredrager middagsmåltiden framför tobaken. Han
må nu göra hvilketdera som helst, han må hafva sina vanor eller
ovanor, men det måste väl ändå medgifvas, att icke skola vi smeka
dessa vanor så, att vi underlåta att, då sådant är behöfligt, bereda
statsverket inkomster, blott för att ovanorna må florera.
Jag har icke det minsta deltagande för denna lidande klass, som
föredrager tobak framför middagsmålet.

Jag ser denna sak helt och hållet från beskattnings-synpunkt;
och i det fallet lärer det knappast inom hela den civiliserade verlden
finnas någon artikel, näst bränvin, som i så hög grad som tobak
förtjenar att bära en hög beskattning. Gå vi till alla öfriga kulturländers
lagstiftning, finna vi, att de allra flesta hafva mycket
högre beskattning på tobaken, än hvad här blifvit ifrågasatt.
Hvarför icke vi för länge sedan fått förhöjning af denna skatt,
har helt enkelt berott på hänsyn till våra grannar Norrmännen,
som icke velat höja sin tull; och då hafva vi icke velat allenast
på papperet lagstifta om tullar, hvilka i verkligheten icke komme
att inflyta. Det är nemligen uppenbart, att gränsen mellan de
båda länderna är så beskaffad, att någon större skilnad i tull dem
emellan på så begärliga varor som tobak icke låter tillämpa sig
med någon trygghet eller gagn för statskassan.

Ehuru i hufvudsak instämmande med den siste talaren, ber
jag dock att i anledning af hans klander mot Utskottet få säga,
att det icke är förtjent så till vida, som en stor del af Utskottets
medlemmar, till hvilken jag och flere andra af denna Kammares
ledamöter hör, redan vid riksdagens början påyrkade att frågan
om kassaartiklarnes beskattning genast skulle företagas till afgörande;
men man mötte oss med den invändningen, hvars giltighet
icke kan helt och hållet förnekas, att dels hade, såsom väl var
bekant, i flera inom Kamrarne, i synnerhet den Andra, väckta
motioner liksom ock under diskussionen öfver den Kongl. propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof framstälts yrkanden
om afslag å de allra flesta af de af Kongl. Maj:t äskade
förhöjningar i utgiftsposterna, och dels hade å andra sidan motioner
blifvit väckta derom, att hvad som utöfver de beräknade tillgångarne
fordrades för att täcka statsutgifterna måtte uttagas icke
genom indirekt utan genom direkt beskattning. Vid detta förhållande
yrkades från den sidan inom Utskottet, som var mäktigast,
att frågan om dessa inkomsttitlars bestämmande skulle få hvila,
tills man kunde något så när bedöma, huru statsutgifterna komme
att gestalta sig," och i detta yrkande låg må hända den tanken
tillika, att ovissheten om statens tillgångar skulle blifva en påtryckning
på det Utskott, som skulle föreslå utgifterna, att söka gorå
inskränkningar deri. Sent omsider lyckades det att få statsutgifterna
bestämda; och så fort detta blef kändt, och man kunde uppställa
en temligen sannolik kalkyl öfver hvad statsverket behöfde,

Torsdagen den 8 Maj.

N:o 38.

framlade Utskottet förslag så väl om bränvinstillverkningsafgiftens
höjande som, omedelbart derefter, beträffande tullen på bränvin
och andra kassaartiklar, detta förslag, hvarmed Kammaren
nu är sysselsatt. Jag tror derför, att Utskottet bör få något så
när absolution derför att det icke förr kommit in med detta betänkande.

Slutligen begagnar jag tillfället att bemöta en vid behandlingen
af en föregående punkt från en talare på elfsborgsbänken
rigtad anmärkning mot Tullkomitén, att den icke inhemtat yttrande
af någon enda handtverks- eller fabriksförening. Med anledning
af denna anmärkning tillåter jag mig erinra, att en sådan
der kollektiv myndighet som de nyssnämnda naturligtvis kan uttala
allmänna satser; men det är icke på det sättet en komité
utreder sakförhållanden, utan den måste gå till detaljerna; och
jag frågar Herr Svanberg och hvilken annan som helst, som närmare
känner dessa handtverks- och fabriksföreningar, huru vida de
skulle hafva kunnat gifva komitén dessa detaljerade upplysningar
i afseende på tillverkningskostnad och vilkor för fabrikationen,
som de särskilde näringsidkarne äro i tillfälle att hvar för sitt yrke
lemna. Måhända bära ock dessa individuella personligheter framför
stora korporationer en tyngre ansvarighet för uppgifternas tillförlitlighet.
I detta afseende kan jag således ej finna, att Tullkomitén
låtit någon försumlighet komma sig till last.

Jag återvänder till den för handen varande frågan och hemställer
om bifall till Utskottets förslag i denna punkt samt ber
att få erinra derom, att resultatet af den föreslagna förhöjningen
i tobakstulien skulle, derest icke införsel under tiden egt rum
eller kunde ega rum, gått upp till ett ganska betydligt belopp
utöfver det i den Kongl. propositionen beräknade. Till sist och
då det ju knappast kan undvikas att nu eller åtminstone inom
den närmaste tiden höja tullen på tobak, tillåter jag mig fråga,
hvartill det skulle leda, i fall man nu afsloge tullförhöjningen?
Jo, nästa gång finge man se precis samma spekulation som nu
och likaså vid hvarje kommande tillfälle, då tobakstulien skulle
förhöjas. På detta sätt blefve aldrig rätta tidpunkten inne att
företaga en i och för sig så särdeles lämplig beskattningsåtgärd.

Grefve Po sse: Med anledning af hvad en talare på

stockholmsbänken yttrade, att tobak vore ett särdeles lämpligt
beskattningsföremål att höja tullen på, så att det icke borde af
Riksdagen förgätas, medgifver jag gerna detta och både vill och
skall gerna vara med om det; men jag ber likväl få fästa uppmärksamheten
derpå, att redan den omständigheten att Kong!.
Maj:t funnit sig förhindrad att nu samtidigt med den föreslagna
så betydliga tullen på råvaran föreslå förhöjning jemväl i afseende
på de produkter, som deraf tillverkas, skulle varit för mig
ett tillräckligt skäl att afslå denna proposition. Den ärade talarens
från jemtlandsbänken anmärkning gjorde jag kanske bäst i
att ej besvara, ty det var verkligen ett något besynnerligt påstående,
att det skulle vara afundsjuka, som dikterat mitt förra

Tobakstullens

förhöjning.

(Forts.)

N:o 38.

Torsdagen den 8 Maj.

Tolahstuiiens yttrande. Enligt mitt begrepp måste man för att kunna vara
ortaT" afundslub sta * ungefär samma ställning som den, på hvilken man är
afundsjuk. Jag är icke någon tobaksfabrikant eller tobakshandlare
och befinner mig således icke i den ställning, att jag på grund af ofördelaktiga
ekonomiska vilkor skulle hysa afund mot den, som, försedd
med bättre tillgångar, skulle kunna göra sig en lysande vinst
i den vägen. Här är endast frågan å ena sidan om staten och å
den andra om den enskilde; och, huru obetydlig jag än är, står
jag likväl här såsom en statens representant, och som sådan är
det min pligt att se till, att för statsbehofvens fyllande icke större
börda må läggas på den ene samhällsmedlemmen än på den andre.

Herr Jöns Pehrsson: Det måtte vara en egen företeelse,
att det är endast ett par kronobergare, som arbeta för afslag på
Utskottets förevarande framställning, och för min del kan jag väl
icke hysa stort hopp att i denna fråga vinna framgång; men jag
anser mig likväl särskildt framkallad af Friherre af Ugglas’ och
Herr Bennichs anföranden. Den förre påstod, att tobak icke vore
en nödvändighetsvara, och deri kan jag vara ense med honom;
men det har dock visat sig, att tobaken måtte vara något ditåt,
enär förbrukningen deraf inom landet är så stor, att man konsumerar
årligen för många millioner kronor tobak. Det måtte väl
ändå vara ett talande bevis för, att många anse denna vara för
en nödvändighetsartikel, hvilken de ej vilja för något pris undvara.
—. Herr Bennich både intet förbarmande med dem, som ville
afstå middagsmålet för att få tillfredsställa begäret efter tobak.
Ja, det känner jag nog! Men jag tror Herr Greneraltulldirektören
har medkänsla för nobless och finhet, för dem, som köpa sina cigarrer
i Stockholms många cigarrbutiker. Han proponera!'' icke,
att dessa skola drabbas af någon förhöjning i tobaksafgiften.
Detta är för mig ett hufvudskål att motsätta mig Utskottets förslag.
Här ligger en liten broehyr, hvars uppgifter jag ej någonstädes
i tidningarna eller eljest sett vederlagda, och enligt densamma
skulle här finnas kanske några tusen personer, som sysselsätta
sig med denna fabrikation. Jag tror icke, att det är nationalekonomiskt
klokt att så lagstifta om tullbehandling af varor,
som här föreslagits, och derför yrkar jag afslag. Herrarne
må emellertid besluta bifall; men I gören ej rätt!

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevarande punkten dels afslag derå, framstälde Herr
. Talmannen proposition på bifall till punkten och, då dervid
svarades talrika ja, blandade med nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.

Herr Tornerhjelm begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:

Torsdagen den 8 Maj.

N:o 38.

Den, som bifaller 5:te punkten i Bevillnings-Utskottets betän- Tolakstulleni
kande N:o 12, röstar förhöjning.

’ (Forts.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås punkten.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna *
kafva utfallit sålunda:

J a—65.
Nej—33.

6:te och 7:de punkterna.

Biföllos.

8:de punkten.

Lades till handlingarne.

9:de punkten.

Friherre Klinckowström: Icke annat än jag kan påminna
mig har Kammaren för sin del bifallit en tullförhöjning å kaffe
med ett öre, och detta borde väl observeras här i tulltaxeunderrättelserna.

Herr Bennieh: Jag ber få fästa uppmäksamheten derpå, att
den ifrågavarande tullrestitutionen endast gäller sådana af utländska
råämnen förädlade varor som i förädladt skick härifrån landet
utföras. Jag kan icke föreställa mig, att kaffe kommer att undergå
någon förädling här i landet, och följaktligen icke att någon
restutition af tullafgift skulle erfordras för den artikeln.

Ofverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

I0:de punkten.

Herr Bennieh: Till följd af ett förbiseende från deras sida,
hvilka beslöto att en tullförhöjning å ntirnbergerkram skulle inträda,
bestående deri att denna artikel, ehuru benämningen häntyder
på ett tyskt ursprung, är inbegripen i den franska handelstraktaten,
hvaraf följer, att någon tullförhöjning å denna artikel
icke kan träda i kraft så länge denna traktat bibehålies och till -

N:o 38.

Torsdagen den 8 Maj.

TobaUtullenslämpas, tror jag, att det nu blir nödvändigt, att i denna 10:de punkt
■^(PortsY" ^ intaSet det förbehåll, att denna förhöjda tullsats å leksaker eller
^ '' nilrnbergerkram icke skall komma att tillämpas under innevarande

år, för hvilket den franska traktaten är förlängd. Jag hemställer derföre
att tionde punkten måtte få denna förändrade lydelse: “att de
förhöjda tullafgifter, hvilka af Riksdagenbeslutas, undantagande dels
de vilkorliga förhöjningarna af tullafgifterna för franskt drufbränvin
samt vin af till och med 21 procents alkoholhalt, dels ook tullafgiften
för leksaker eller nilrnbergerkram af trä eller sammansatta
ämnen, skola såsom tilläggsafgifter till de nu gällande tullsatserna
jemväl innevarande år utgöras från den tid, som af
Kongl. Maj:t bestämmes.“

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Talmannen, att Herr Bennich hade föreslagit, att den förevarande
punkten måtte bifallas med följande förändrade lydelse:

“Att de förhöjda tullafgifter, hvilka af Riksdagen beslutas,
undantagande dels de vilkorliga förhöjningarne af tullafgifterna
för franskt drufbränvin samt vin af till och med 21 procents alkoholhalt,
dels ock tullafgiften för leksaker eller nilrnbergerkram af
trä eller sammansatta ämnen, skola såsom tilläggsafgifter till de
nu gällande tullsatserna jemväl innevarande år utgöras från den
tid, som af Kongl. Maj:t bestämmes".

Härefter framstälde Herr Talmannen först proposition på bifall
till punkten oförändrad, hvartill svarades nej, och sedermera
proposition på punktens antagande med den af Herr Bennich föreslagna
förändrade lydelse, hvilken proposition med ja besvarades.

.Föredrogs ånyo och bifölls Bevillnings-Utskottets den 2 och
3 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 13, i anledning af återremiss
af 5 och 6 punkterna af Bevillnings-Utskottets Betänkande
N:o 9, angående vissa ännu oafgjorda frågor rörande vilkoren för
tillverkning af bränvin.

Anmäldes och bordlädes Konstitutions-Utskottets utlåtande
N:o 8, i anledning af väckt motion om ändring af 30 § Regeringsformen
;

Hvarefter beslöts, att detta utlåtande skulle uppföras främst
på föredragningslistan för nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes klockan V4 4 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Lördagen den 10 Maj.

N:o 38.

Lördagen den 10 Maj 1879.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades ett protokollsutdrag för den 7 och 8 Maj och ett
protokollsutdrag för sistnämnde dag.

Upplästes och godkändes förslag till Kammarens underdåniga
skrifvelse angående de ledigheter inom Kammaren, som uppkomma
före nästa lagtima riksdag.

Föredrogs och bifölls Konstitutions-Utskottets den 8 i denna
månad bordlagda utlåtande N:o 8, i anledning af väckt motion
om ändring af 30 § Regeringsformen.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarne Lag-Utskottets
den 2 och 3 innevarande månad bordlagda Memorial:

N:o 30, i anledning af Första Kammarens återremiss af Utskottets
utlåtande N:o 20, öfver väckta motioner om tillägg till
59 § af Kongl. förordningen om kommunal styrelse på landet den
21 Mars 1862 samt 14 § af Kongl. förordningen om kommunalstyrelse
i stad af samma dag; och

N:o 31, i anledning af Andra Kammarens återremiss af Utskottets
utlåtande N:o 25, beträffande ifrågasatt lagförklaring om
den ansvarighet för enskilda sedelututgifvande bankers förbindelser,
som må åligga de solidariske bolagsmännen.

Ji:o 38,

Förhöjda bo -

Lördagen den 10 Maj.

ter för party, ru “U^rogs ånyo Lag-Utskottets den 2 och 3 i denna månad
eller vittne bordlagda utlåtande N:o 32, i anledning af väckt motion om förViä
förfall»- kojda böter för part eller vittne vid förfallolöst uteblifvande.
läst uteblif .

Hen Carleson: Grenom den af Utskottet föreslagna förhöjningen
af de i 12 kap. 2 § Rättegångsbalken stadgade böter
för part som alldeles uteblifver från Rätta, tror sig Utskottet
naiva arhulpit det förmenta behofvet af en mera verkande påföljd
lör att förmå svarandepart till inställelse. Nu är likväl förhållandet
det, att nämnda paragraf innehåller straffbestämmelse för uteblifvande
från Rätta endast i fall begge parterna äro borta eller
ock käranden, men svaranden inställer sig och fordrar ersättning
jör inställelsen. Det fall att käranden inställer sig, men svaranden
uteblifver, alhandlas i 12 kapitlets 3 §. Om begge parterna
uteblifva, det vill säga i den ena af de nyssnämnde begge händelser,
som omtalas i 2 §, kan domaren helt enkelt afskrifva målet.
Om karanden är borta och svaranden inställer sig, det vill sä°-a
\ o n, andra händelse!], har domaren åter att förklara svaranden
tran käromålet fri, och tillägga honom ersättning för inställelsen
inför Rätta. 1 ingendera af de händelser, som omtalas i 2 §
behöfver således någon egentlig rättegång uppkomma. Målen afslutas,
och de böter, som kunna ifrågakomma, hafva uppenbarngen
till ändamål, icke att påskynda rättegången, utan endast
att näpsa den missaktning af domstolens stämning, som blifvit
af parterna visad. Jag medgifver, att bötesbeloppet 4 daler eller
2 kronor är ganska obetydligt, men ringa skäl finnes att höja det,,
hy det allmännas intresse deraf att parter, som under stämnnmstiden
förlikts, ^inställa sig vid domstolen för att omtala detta eller
att den, som ångrar att hafva i en hastig vändning uttagit stämning,
anmäler att han underkastar sig att vederparten dömes af
Rätten fri och tillerkännes ersättning för sin kostnad, kan icke
vara. särdeles stort. Skulle, man anse, att den ifrågavarande bötesbestäinmelsen
i 2 § vore tillämplig på det förhållande, som omtaias
i 3 §, så bör man äfven taga i betraktande att en ofantlig
mängd af de. mål, som handläggas vid underdomstolarne. angå
högst obetydliga värden, mycket ofta under 20 kronor. Att i
sådana mål ålägga en uteblifven svarande att bota 10 kronor,
må väl tyckas vara något hårdt. År deremot målet af större
vigt, angår det ett betydligare penningebelopp, en egendom, ett
arrende eller eu vräkning, och vill den svarande parten tredskas,
sa lärer en bot på 10 kronor hjelpa lika litet, som en hot på 2
kronor, ty intresset af sakens utdragande på tiden blir för stort.
Icke heller^ i detta fall skulle den bötesförhöjning, som nu är föreslagen
i fråga om 12 kapitlets 2 §, vara lämplig.

Hvad angår påföljden för vittnes uteblifvande från domstol,
skall jag visserligen icke bestrida, att högre böter kunde ofta
vara ganska lämpliga, men att höja böterna till mer än 3 gånger
dei as nuvarande belopp, rättfärdigas bestämdt icke af myntvärdets
förändring sedan år 1849 och i många fall, der sjelfva tvistefrågan
anginge en obetydlighet, skulle det synas verkligen obilligt

Lördagen den 10 Maj.

N:o 88.

att fälla ett uteblifvet vittne till det föreslagna bötesbeloppet, helst Förhöjda bovittnet
kunde hafva rätt befogad anledning till uteblifvandet, tl^Ji''!r.?frt
ehuru denna anledning icke finge anses såsom laga förfall. viförf Moddig
anhåller om afslag å Utskottets hemställan. läst utebiif vande.

Herr Sundeil: På sätt af det nu föredragna betänkandet (Forts.)
kan inhemtas, har jag varit af skiljaktig mening med Utskottets
pluralitet, men då män här i Hammaren, till hvilkas omdöme jag
måste hysa den största tillit, sagt mig att jag i min reservation
gått för vida utom den motion, som betänkandet angår, kan jag
icke begära, att Kammaren nu skall biträda den af mig omfattade
särskilda mening, utan måste jag från densamma afstå. Lika
med den siste talaren håller jag före, att den olägenhet, som man
vill hafva undanröjd, icke borttages på ett så enkelt sätt, som
Utskottet föreslagit, eller blott genom eu liten förändring af 12
kap. 2 § Rättegångsbalken. Dertill fordras något mera; nämnda
paragraf'' måste omskrifvas, skulle jag tro; ändring ske i 12 kap.

3 §; 14 kap. 2 § bör alldeles borttagas; och 6 § i sistnämnda kapitel
omredigeras. På det sättet skulle man få harmoni i alla
de paragrafer i Rättegångsbalken, som angå förfarandet vid
underrätt, då mål der första gången handlägges, men endera eller
begge parterna uteblifva. Jag tviflar högeligen på, att om Riksdagen
nu antager den enkla förändring, som Utskottet för sin
dei omfattat, denna kan genomgå Högsta domstolens skärseld.
Ombildningen måste vara större. Jag vill nu icke göra något
yrkande, men likväl får jag säga, att jag icke kan bifalla Utskottets
förslag, beträffande projekterade ändringen af 12 kap. 2 §
Rättegångsbalken. Dock är jag af olika mening med den siste
talaren i så fall, att jag tror, att böterna för svarandeparts bortovaro
böra ökas. Lag-Utskottet har i sitt betänkande berört
hurusom skuldfordringsmål, de der icke grunda sig på skuldebref
eller annat skriftligt fordringsbevis, numera uteslutande
anhängiggöras vid underdomstolarna; och man måste komma
ihåg, att Härads-rätterna sammanträda på många ställen tre
gånger, på andra två gånger och på några blott en gång om året.

Huruvida åt 17 kap. 3 § Rättegångsbalken bör gifvas den
lydelse, jag föreslagit, eller den af Utskottet förordade, är teinligen
likgiltigt.

Tillsvidare gör, på sätt förut anförts, jag intet yrkande.

Herr von Gegerfelt: Då jag utan reservation underskref
föreliggande betänkande, skedde det icke utan tvekan, men deremot
utan någon hög föreställning om de föreslagna lagförändringarnas
vigt och betydelse. De bötesförhöjningar, som Utskottet
föreslagit, äro uppenbart allt för ringa för att afhålla den
från uteblifvande, som deraf finner sin fördel eller uteblir i afsigt
att uppehålla målet för sin eller andras fördel. Skulle böterna
sättas så höga, att de i detta hänseende blefve verkande, skulle det
falla sig alltför kårdt för den, som af försummelse uteblefve från
Rätten. Jag tviflar icke på att vid en förestående omarbetning

N:o 38.

Lördagen den 10 Maj.

Förhöjda hö- af rättegångslagen starkare och lämpligare korrektiv mot parters
U’iitr ''vittne traska skola utfinnas, än det som nu är ifrågasatt, men då jag
cid"''förfallo- det oaktadt icke reserverat mig mot Utskottets hemställan, har
lott utehlif- det skett derföre, att jag ansett förändringen oskadlig, och åtvande.
minstone skulle derigenom vinnas den fördel, att man sluppe de
(Forts.) gång efter annan återkommande motionerna i detta ämne. Vid
sista riksdagen handlades enahanda fråga och Utskottets afstyrkande
utlåtande blef af Kammaren bifallet på den grund, att eu
sådan förändring skulle rubba harmonien mellan förevarande paragraf
och lagens öfriga stadganden. De anmärkningar, som den
förste talaren framstält och hvilkas rigtighet jag ingalunda kan
vederlägga, utgöra ett ytterligare bevis på att det icke är så lätt,
som motionärer i allmänhet tro, att i lagen inpassa partiella förändringar.

Kör min del har jag nu icke något yrkande att framställa.

Herr Fröman: Jag anser detta ämne, så obetydligt det än
må se ut, icke vara utan sin ganska stora vigt. Onekligt är, att
parters och stundom äfven vittnens tredska att inställa sig vid
Katten i icke oväsentlig mån bidrager till den långsamhet i lagskipningen,
hvaröfver vi ofta höra klagomål framställas. Likaså
kan det icke nekas, att det är i viss mån förödmjukande för domstolarne
att finna de kallelser, de utfärdat, så litet aktade. Jag
tror derföre, att något medel måste uttänkas för att för framtiden
söka förekomma denna olägenhet. Huruvida Lag-Utskottets förslag
kan vara tillräckligt för sagda ändamål, derom kunna meningarna
vara delade. Jag tror dock icke, såsom en reservant,
att böterna, när de äro bestämda och ingen latitud finnes, böra
sättas så höga, att de skola kunna afskräcka hvilken som helst,
som finner med sin fördel förenligt att tredskas. Man måste
tänka på den stora allmänheten, för hvilken den tillökning, som
är föreslagen, möjligen torde vara fullt verksam.

Men i afseende å Utskottets förslag förekommer en annan
betänklighet, nemligen den, att de paragrafer, i hvilka förändringar
föreslås, stå i närmare eller fjermare sammanhang med andra
stadganden, i hvilka någon förändring ej är föreslagen; och att
detta möjligen kan blifva en anledning att Utskottets förslag ej
vinner önskad framgång. Icke desto mindre tror jag, att det icke
skulle vara väl betänkt att helt och hållet afslå förändringen,
isynnerhet om det skedde på den grund, att man vill afvakta en
fullständig omarbetning af våra lagar angående rättegångsväsendet.
Jag föreställer mig nemligen, att denna väntan komme att
räcka i åratal och att flera olägenheter, som äro förenade med
vårt nuvarande rättegångssätt, blefve olidliga att under en så
lång tid fördraga. Jag skulle derföre, ehuru en sådan utväg icke
är synnerligen väl ansedd, tro, att man, i stället för att företaga
en lagförändring, borde besvära Kongl. Maj:t med en underdånig
skrifvelse, i hvilken anhålles, att Kongl. Haj:t täcktes utarbeta ett
lagförslag i förevarande ämne, hvarmed då tillika antyddes, att
det icke skulle vara Riksdagen emot, om Kongl. Maj:t täcktes

Lördagen den 10 Maj.

X:o 38.

behandla den vidt omfattande frågan om en förändrad rättegångs- Förhöjda bolagstiftning
på det sätt, att partiella delar af nu gällande lag iteT f°r part
sistberörda ämne successivt underginge förändringar. Detta är
ett sätt att gå tillväga, som i vår lagstiftning redan vunnit häfd läst uteblifoch
haft framgång. Jag tillåter mig endast att påminna derom, vande.
att vår brottmålslagstiftning genom åtskilliga partiella förändringars (Forts.)
införande slutligen uppnådde sin nuvarande fullständighet. Jag
anhåller således, att Kammaren behagade besluta: “att Riksdagen
måtte i underdånig skrifvelse anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes låta öfverse och granska de lagens
stadganden, som handla om parters skyldighet att i de af dem
eller emot dem anhängiggjorda mål vid domstolen tillstädeskomma,
äfvensom för vittnen att på kallelse sig inställa, samt angående
de ändringar och tillägg i nämnda stadganden, hvilka, till främjande
af lagskipningens obehindrade gång, må finnas erforderliga,
till Riksdagen aflåta nådig framställning11.

Herr Lindgren: Lika med Lag-Utskottets ordförande har
jag i Utskottet öfvervarit behandlingen af denna fråga och låtit
den passera utan reservation, men då Utskottets ordförande lemnat
åsido försvaret för hvad Utskottet föreslagit, anser jag för en
pligt att söka i någon mån taga vård om det förlorade barnet.

Utskottets ordförande har sagt, att han anser förslaget oskadligt.

Ja, det gör jag också, men jag anser det äfven i någon mån
nyttigt och fördelaktigt. Förhöjningen af böterna gäller egentligen
den stora allmänheten på landet. För den är verkligen skilnaden
mellan 4 dalers och 20 dalers böter icke så obetydlig. Jag tror,
att en sådan förhöjning skulle verka till ganska stor nytta och
leda till det afsedda ändamålet. Den vore likväl icke annat än
en interimistisk åtgärd till dess att vi finge en fullkomligt ny lag
om rättegångsväsendet. Att, på sätt den siste talaren hemstält,
man skulle inskränka sig derhän, att man inginge till Kongl.

Maj:t med en skrifvelse om förändringar i bötesansvaren i allmänhet
i Rättegångsbalken, tror jag icke vara rigtigt lämpligt.

Det skulle leda till mycken omgång, och tiden, då man kunde
hoppas att få ett sådant förslag som det ifrågavarande till stånd,
blefve derigenom mycket aflägsnad. Jag yrkar derför bifall till
Utskottets förslag.

Herr von Gegerfelt: Jag begärde ordet ännu en gång
uteslutande för att motsätta mig det af Herr Fröman framstälda
förslag till en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t. Herr Fröman
vill att vi skulle hos Kongl. Maj:t anhålla, att han ville föreslå
sådana partiella förändringar i Rättegångsbalken, som erfordras
för främjande af lagskipningens oförhindrade gång. Jag vill då
först och främst bemärka, att ett sådant förslag skulle hafva en
ganska stor omfattning och icke innebära mindre än en omarbetning
af en väsentlig del af Rättegångsbalken, och vidare, att det
skulle i en icke ringa mån rubba planen för nya Lagberedningens
arbeten, då förslagets utarbetande väl blefve densamma anför -

N:o 38.

Lördagen den 10 Maj.

Förhöjda hö- trodt. Men hvad som värre är: jag tror att en sådan framställUeller\ittnl
alR ^ör mycket utom motionens område, tv i densamma

vid förfalla-ar icke ^ågot annat yrkadt, än att böterna för förfallolöst utelöst
utehlif- blifvande från underrätt skola till följd af ändrade tidsförhållanvande.
den och myntvärdets sjunkande höjas; men någon omarbetning af
(Forts.) Rättegångsbalken är alldeles icke föreslagen. Jag har icke heller
nu något yrkande att framställa under förhoppning, att Kammaren
åtminstone icke måtte bifalla Herr Frömans skrifvelseförslag.

Herr Fröman: Jag måtte icke, då jag sist hade ordet, lyckats
göra mig rätt förstådd af Lag-Utskottets ordförande. Mitt förslag
går visst icke ut på någon sådan omständlig omarbetning af
Rättegångsbalken, som han föreställer sig, utan jag har med flit
begränsat detsamma till de frågor, som stå i sammanhang med
den väckta motionen, och om motionens syfte vinnes genom förhöjda
böters stadgande eller de nu rådande missbruken på annat
sätt kunna undanrödjas, detta torde vara för motionärerne likgiltigt.
Jag tror derföre att mitt förslag icke går så långt utom
motionärernes som Utskottets ordförande velat finna. Mig åtminstone
förekommer det antagligt, att den fullständiga omarbetningen
af vårt rättegångsväsende, i synnerhet om deri på samma gång
skall ingå domstolarnes och domsagornas omorganisation, kommer
att fordra årtiondens arbete. Under tiden föreställer jag mig, att
de väsentligaste bristerna i rättegångssättet skulle kunna, utan
att rubba eller hindra arbetet i dess helhet, afhjelpas. Det är i
sådan mening jag framstält mitt skrifvelseförslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Talmannen, att under densamma hade yrkats, dels att Lag-Utskottets
förevarande Utlåtande måtte bifallas, dels af Herr Fröman, att
Kammaren, med afslag å Utlåtandet, måtte för sin del besluta,
att Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta öfverse och granska de lagens stadganden,
som handla om parters skyldighet att i de af dem eller emot
dem anhängiggjorda mål vid domstolen tillstädeskomma äfvensom
för vittnen att på kallelse sig inställa samt angående de ändringar
och tillägg i nämnde stadganden, hvilka, till främjande
af lagskipuingens obehindrade gång, må finnas erforderliga, till
Riksdagen aflåta nådig framställning; och dels slutligen, att Utlåtandet
skulle afslås.

Härefter framstälde Herr Talmannen först proposition på bifall
till Utlåtandet, hvarvid svarades många nej jemte några ja, sedermera
proposition på afslag derå och antagande af Herr Frömans
förslag, då svaren utföllo med många ja och nej i blandning, och
slutligen proposition på afslag å Utlåtandet, då svaren likaledes
utföllo med många så väl ja som nej; och förklarade Herr Talman
sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Lördagen den 10 Maj.

N:o 88,

Med anledning häraf framstälde Herr Talmannen först proposition
derå, att bifall till utlåtandet skulle utgöra kontrapropositionen
vid den blifvande voteringen, hvilken proposition besvarades med
många nej jemte några ja, och sedermera proposition derå, att i
kontrapropositionen skulle upptagas afslag å utlåtandet och antagande
af Herr Frömans förslag, då svaren utföllo med många
ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Uppsattes, justerades och anslogs en så lydande voteringsproposition
:

Den, som afslår Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32, röstar:

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren Utlåtandet och antager det förslag
till underdånig skrifvelse i ämnet, Herr Fröman afgifvit.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—45.
Nej—47.

Föredrogs ånyo Konstitutions-Utskottets den 7 och 8 i denna Ändring i 65
månad bordlagda Utlåtandet N:o 7, i anledning af väckt motion $ BAhsdagsom
ändring i 65 § Riksdagsordningen och 69 § Regeringsformen.or^gni^g^°fl

Herr Wallenberg: Jag skall be att få fästa uppmärksamheten
derpå, att Utskottet har rätt deri att mitt syftemål, hvilket jag
tror åtminstone framdeles böra blifva föremål för fleras sträfvanden,
är att förekomma möjligheten att bringa ett lagförslag under
gemensam votering genom att uti framställningen derom vidhänga
ett förslag till anslag. Men då Utskottet varit nog välvilligt att
erkänna detta och till och med sagt, att “åtgärder i den antydda
rigtningen någon gång må hafva förekommit", synes det mig att
Utskottet också bort vidtaga någon åtgärd för att vinna rättelse
i denna vigtiga sak; ty om man icke försöker att afvända benägenheten
att förvandla det tyåkammarsystem, vi enligt grundlagen
hafva, till ett enkammarsystem i verkligheten, stå vi snart
inför denna verklighet, så mycket mera som det, såsom Utskottet
säger, “ofta är mera önskvärdt än möjligt att affatta iagbud med
den fullkomliga klarhet och bestämdhet, att tvekan och misstag
vid deras tillämpning förebygges." Det är, som jag sade, svårt
att göra det, men, om man aldrig försöker, är det alldeles omöj -

rings för men.

N:o 38.

Lördagen den 10 Maj.

Ånäring i 65ligt; om man skjuter åt sidan alla framställningar i den vägen,

§ Riksdags- qvarstår alltid den otydlighet, hvarom Utskottet talar. Vidare
or ämna en och Tr, i ,, , 4/0

69 § Bege- saSer Utskottet:

ringsformen. “Men sådant kan, enligt Utskottets åsigt, förhållandet ej sägas
(Forts.) vara med bestämmelserna i 65 § Riksdagsordningen, såsom allmän
regel betraktade, ehuru det visserligen måste medgifvas, att det
vid tillämpningen understundom kan vara vanskligt att med bestämdhet
afgöra, huruvida en föreliggande fråga är, eller icke är,
af beskaffenhet att böra, i händelse af skiljaktiga beslut inom
Kamrarne, medelst gemensam omröstning afgöras. Men att i detta
afseende genom lagförklaring åstadkomma en säker och för de
mångfaldigt skiftande förhållandena vägledande norm torde svårligen
låta sig göra. Här såsom mångenstädes synes det böra
öfverlemnas åt praxis att efter hand utbilda de rättsgrundsatser,
efter hvilka de olikartade, särskilda fallen böra bedömas/1

Detta är den svagaste punkten i Utskottets betänkande, ty
när man så tydligt och klart erkänner, att tillämpningen stundom
kan vara vansklig, får jag bekänna, att jag för min del icke vill
öfverlemna åt “praxis11 att komma i stället för grundlagen. Det
är i min tanke ett ganska farligt åskådningssätt att låta praxis
utbilda sig och kanske komma in i galet hjulspår alldeles på
sidan om grundlagens mening, och jag är fortfarande af den åsigt,
att det aldrig varit grundlagstiftarens mening, att de gemensamma
voteringarna skulle få en sådan utsträckning som de nu fått och
som, derest förhållandena ostördt få utveckla sig, blir så stor, att
intet kan hejda densamma. Utskottet talar på ett annat ställe i
betänkandet om att maktställningen mellan Konung och Riksdag
skulle rubbas, men jag kan inte förstå att maktställningen skulle
rubbas derigenom att den förblefve sådan som den var vid representationsreformens
antagande och, när man öfverlade om denna
reforms antagande, så var det ingen som bland sina motiv för
antagande framhöll, att man derigenom skulle rubba statsmakternas
inbördes förhållande. Var detta ett syftemål, var det en
sträfvan i det tysta, ty det uppgafs icke i något af de fyra riksstånden,
som biföllo förändringen. Derför har jag och många
med mig trott, att statsmakternas inbördes förhållande borde förblifva
sådant, det var före reformen, men tyvärr tror jag, man
nödgas medgifva, att så icke har varit fallet, utan att detta förhållande
verkligen blifvit rubbadt, och det just till följd af de
gemensamma voteringarnas missbrukande. Jag afser dessutom
med min motion, att man framdeles icke alltför ohejdadt skall
kunna anlita statskassan med tillhjelp af de gemensamma voteringarna,
ty det kan komma en tid, då man för de svårigheter
som hafva uppstått och många andra önskningars uppfyllande kan
finna, att vissa intressen göra sig gällande gent emot Regeringens
uppfattning om hvad som är för landet nyttigt.

Utskottet säger också att jag velat inskränka motionärers
rätt att taga initiativ. Nej bevars, jag har visst icke velat inskränka
denna rätt; må de väcka så många motioner som helst,
derom har jag aldrig talat, men jag har endast velat bevara båda

Lördagen den 10 Maj.

N:o 38.

Kamrarnes rätt att icke alla möjliga frågor må göras till föremål Ändring % 65
för gemensam votering, ty det var icke syftemålet, när man in- s Riksdagsförde
tvåkammarsystemet, utan man önskade erhålla ett verkligt^eg^^Bege-1
tvåkammarssystem och derigenom en betryggad ställning. Detta ringsformen.
åskådningssätt tyckes nu emellertid vara alldeles öfvergifvet. (Forts.)

I betraktande af den sena timman på riksdagen och de många
ärenden, som föreligga, vill jag icke besvära Utskottet med en
begäran om återremiss, äfven om jag hade större förhoppningar
att vinna densamma.

Herr Hallenborg: I afseende på den siste ärade talarens

yttrande om de af Utskottet uttalade åsigter i fråga om den konstitutionella
praxis, tror jag att, då våra grundlagar skola efter
ordalydelsen tolkas och då dessa grundlagar i så många fall gifva
anledning till olika tolkning allt efter hvars och ens uppfattning
af deras stadganden, man vid många tillfällen icke har annat
rättesnöre än den praxis, som sedan åratal egt rum och som just
gjort klart och tydligt, huru grundlagarne skola tolkas. Ty skall
hvar och en efter sin uppfattning tillämpa grundlagen, kan ofta inträffa
att åsigterna om hvad som är grundlagsenligt blifva alltför
mycket delade. I afseende på denna, praxis skall jag be att få
åberopa ett förhållande, som egde rum vid 1872 års riksdag. Såsom
bekant skilja sig ordalagen i 69 § Regeringsformen icke
vidare från ordalagen i 65 § Riksdagsordningen än att i den
förra talas om “statens reglerande" och i den senare om “statsutgifter",
och det ligger för den, som hastigt betraktar dessa ord
“statens reglerande", temligen påtagligt att dermed afses reglerande
af såväl inkomster som utgifter. Emellertid då vid nämnda
riksdag framställning väcktes om mantalspenningarnes upphörande,
funno sig båda Kamrarnes talmän förhindrade att framställa proposition
derå på grund af 65 § Riksdagsordningen, och sedan
dess har icke någon framställning blifvit gjord i den syftning,
hvarför man har anledning att antaga, att båda Kamrarne godkänt
en sådan uppfattning af 69 § Regeringsformen, som denna
talmännens vägran af proposition förutsätter. Om jag också erkänner
önskligheten af en förändring i denna den 69 §:n, kan jag
dock icke finna att sådant är synnerligen af behofvet påkalladt
och bör enligt min tanke icke vidtagas, för såvidt man icke med
detsamma åstadkommer ett bestämdt förtydligande af 65 § Riksdagsordningen.
Om allt inskränkte sig till att förändra ordalydelsen
i 69 § Regeringsformen till öfverensstämmelse med 65 §
Riksdagsordningen, hade det visserligen icke för Utskottet varit
någon svårighet att finna passande ordalag för en sådan förändring.

Men dermed vore icke målet vunnet, ty, såsom motionären antydt,
är hans önskan att förhindra sådana missbruk som att såsom
statsutgifter betraktas och behandlas framställningar, hvilka enligt
grundlagens anda icke kunna vara dermed afsedda. Om äfven
Utskottet ville så uppfatta saken, kunde Utskottet följaktligen
icke inskränka sig till en redaktionsförändring af de båda ifrågavarande
paragraferna, utan borde åtminstone söka att åstadkom -

N:o 38.

Lördagen den 10 Maj.

Ändring i 65 ett förtydligande af 65 § Riksdagsordningen; och vill jag med

§ Riksdags- anledning häraf förklara, huru jag anser att denna paragraf må
1 tolkas. Med det der begagnade ordet “statsutgifter" tror jag afses

ringsformen, frågor, der utgiften är hufvudsak och hvilka följaktligen otvetydigt
(Forts.) framkommit för sjelfva utgiftens skull. Nu väckas ofta förslag
om tillsättande af en komité eller något dylikt och dertill fogas
frågor om ett anslag. Man säger till exempel: vi önska att Kongl.
Maj:t för det och det ändamålet skall tillsätta en komité och att
för möjliggörande deraf skall beviljas ett anslag på så och så
många tusen kronor. Der är efter mitt förmenande komitén hufvudsak
och anslaget bisak. Att nu förtydliga den 65 § Riksdagsordningen
så, att den åsigt, jag härmed angifvit vara min, deri
kommer att uttryckas på ett sätt, att det icke kan missförstås,
torde kunna anses såsom en verkligt svår sak, och Utskottet må
ej förtänkas, att det icke vid denna riksdag framlagt förslag derom,
helst ifrågavarande motion framkommit först så sent som den
16 April och motionären genom sitt förslag till ändring af 72 §
Riksdagsordningen derförut gifvit Utskottet anledning att aflåta
ett af de digraste betänkanden, som vid denna riksdag förekommit.
Motionären deremot, som sedan flera år tillbaka i sitt hufvud
haft en idé om denna förändring, borde väl under sagde tid
haft tillfälle att låta sin tanke så mogna, att han antingen kunnat
redan vid riksdagens början väcka sitt förslag eller ock aflåtit
detsamma i så fullständigt skick, att Utskottet dervid haft högst
litet att göra.

Emellertid är angeläget att få veta, hvad åsigter i denna
fråga inom Kammaren äro gällande, på det att Utskottet må hafva
klart för sig, i hvad mån ett arbete på dess utredande må kunna
krönas med framgång, för den händelse nemligen att Utskottet,
med begagnande af sin motionsrätt, vid en kommande riksdag
skulle i afseende derå framkomma med något förslag. Ingen tid
är för öfrigt förliden, då, såsom vi veta, detta är första riksdagen
i treårsperioden och ett förslag till grundlagsförändring, ehvad det
väckes vid första eller sista riksdagen i perioden, icke kan blifva
slutligen handlagdt förr än å första riksdagen i nästkommande
treårsperiod.

Jag kan försäkra Kammaren, att inom Konstitutions-Utskottet
icke finnes någon obenägenhet att arbeta på att sätta dessa
paragrafer i likställighet med hvarandra, men icke blott en formel
sådan, utan man vill precisera den 65 § Riksdagsordningen, så att
man må kunna mota den benägenhet, som förefinnes, att vid en
ekonomisk fråga binda ett anslag. I afseende på den konstitutionella
praxis ber jag att ytterligare få påpeka, att vid ett par tillfällen,
då ifrågasatta gemensamma voteringar skulle gått andan
af 65 § Riksdagsordningen allt för nära, Kamrarne sjelfve förhindrat
omröstningen genom att förkasta propositionen derom. Så
afslog Första Kammaren på denna grund för några riksdagar sedan
den voteringsproposition, som framkommit med anledning af
Herr Rundbäcks i Medkammaren väckta förslag om förhöjd amortering
å lånet till G-efle—Dala jernväg. Aret derpå förkastade

Lördagen den 10 Maj.

N:o 38.

Andra Kammaren afgifven proposition till gemensam omröstning
öfver Herr Kiss Olof Larssons förslag om Helgeandsholmens ordnande.
Detta synes visa, att man å ömse sidor är benägen att
icke gå för långt, att icke gifva den gemensamma voteringen för
vidt fält, ty hvad som den ena gången är obehagligt för en Kammare
är det en annan gång för den andra.

Emot den ärade motionärens påståenden måste jag vidare
uppställa den förmodan, att genom antagande af hans förslag, att
endast sådana framställningar, som kommit från Kongl. Maj:t,
skulle i händelse af Kamrarnes skiljaktiga beslut blifva föremål
för gemensam omröstning, Kamrarne skulle komma att stå till
hvarandra i ett högst obehagligt förhållande; ty det är tydligt
och klart att om frågan om behöfligheten af ett anslag, hvarom
ju tankarne lätteligen kunna vara delade, kommer att tillhöra dem,
som förfalla, i händelse båda Kamrarne ej dertill lemna sitt bifall,
sådana frågor visserligen skola väcka stor lifaktighet inom representationen
till följd af de bemödanden, som skola göras för att
inom hvardera Kammaren erhålla pluralitet, men ock, i händelse
att Kamrarne stanna i olika beslut, framkalla stor animositet
Kamrarne emellan. Att regeringen skulle erhålla uppdraget att
allena vara den bestämmande, huruvida ett ärende skulle komma
under gemensam omröstning eller icke, torde ej heller vara ömkligt
vare sig för regeringen eller representationen. De anspråk,
som i sådant fall skulle ställas på regeringen i och för tillfredsställandet
af alla möjliga ortintressen, skulle blifva så stora, att
regeringen utan tvifvel skulle få svårt att dermed reda sig. Frågorna
torde visserligen komma att blifva bättre än de, som nu
af enskilde motionärer kallas till lif, men hvad som på sådant
sätt vunnes, skulle förloras derigenom att regeringen komme i en
obehaglig ställning till representationen.

För öfrigt har talaren med anmärkning påpekat Utskottets i
betänkandet använda uttryck, att motionsrätten genom förslaget,
om det antages, skulle trädas för nära. Naturligtvis står det äfven
efter Herr Wallenbergs förslag hvarje riksdagsman fritt att
väcka motioner af hvad slag som helst; men tydligt är, att då
motionär icke kan få fram sitt förslag i det allra yttersta, han
äfven i någon mån förlorar förmågan att genomföra det.

För att se saken från sin praktiska sida vill jag, innan jag
slutar, fästa talarens uppmärksamhet på hvad i dessa (lagar skett.
Kongl.. Maj:t aflat till Riksdagen nådig proposition om bildande
af en jernvägshypoteksfond till belopp af trettio millioner kronor.
Den Kongl. propositionen har icke blifvit af Riksdagen godkänd,
men deremot bär, med anledning af enskilda motionärers framställningar,
Stats-Utskottet slutligen framkommit med ett förslag
i samma syftning, som Första Kammaren numera bifallit, men
Andra Kammaren förkastat och som följaktligen efter nu gällande
bestämmelser kommer att afgöras genom gemensam omröstning.
Om åter Herr Wallenbergs förslag nu varit lag, skulle, då Kongl.
Maj:ts proposition blifvit af båda Kamrarne afslagen, denna fråga
icke kunnat komma under gemensam omröstning och förhoppnin jFörsta

Kammarens Prof. 1879. N:o 38. 3

Ändring i 65
§ Riksdagsordningenoch

69 § Regeringsformen.

(Forts.)

Jh.o 38.

Lördagen den 10 Maj.

Ändring i a5 garne om att lemna det understöd, vi anse vara af behofvet höge§
Riksdags- jjgen påkalladt, redan vara tillintetgjorda. Samma äro förhållan0MTC-/t(^eiia
i afseende å ifrågasatt inköp af Hallsberg—Motala—HjölbyHngsformen.
jern vägen. Första Kammaren har bifallit enskild motionärs derom
(Forts.) giorda framställning, Andra Kammaren afslagit den; och denna
fråga, åt hvilken vi lifligt önska framgång, vore enligt Herr Wallenbergs
ändringsförslag oåterkalleligen förfallen. Jag tror att vi
icke böra ändra grundlagarne så att derigenom förqväfves Kamrarnes
rätt att genomdrifva förslag, som den ena eller andra Kammaren
anser vara för fäderneslandet nyttiga. Yi äro folkets, representanter,
det är folket, som skall betala de anslag, vi bevilja,
och för folket skola vi offentligen eller enskildt redogöra för det
sätt, hvarpå vi uppfylt vår riksdagsmannapligt. Då, efter hvad
jag föreställer mig, ingen af Kamrarne skulle velat antaga Herr
Wallenbergs motion oförändrad, då frågan om den lilla redaktionsförändring,
som utan tvifvel nu kunnat åstadkommas, ingalunda
förfallit eller ens blifvit fördröjd, derför att den icke vid denna
riksdag framkommit, och då Utskottet för att framlägga ett moget
förslag i den retning, jag förut antydt, behöft mera tid än. det
nu egt till sitt förfogande, kan, efter mitt förmenande, ingen.förebrå
Utskottet att det, utan att, då det stora måste undanskjutas,
framhålla det lilla, en omredigering af 65 § Riksdagsordningen,
yrkat afslag å motionen i sin helhet; och jag är öfvertygad, att,
om till en kommande Riksdag lemnas Utskottet sådana upplysningar,
som kunna underlätta dess arbete, Utskottet skall använda
all möjlig omtanke för åstadkommande af ett förslag, som kan
anses nödvändigt och af Riksdagen accepteras. För det närvarande
yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Waern, Carl Fredrik: Jag anser den nu föreliggande
frågan vara af synnerligen stor vigt samt sträfvandet efter att komma
till en lösning af densamma mycket berömvärdt och på intet vis böra
upphöra, men jag anser tillika, att stora svårigheter möta för att
finna en sådan lösning, och det förefaller mig som om vi icke
skulle kunna lyckas dermed på något hittills föreslaget sätt, ja
som om det för närvarande, äfven under förutsättning att Konstitutions-Utskottet
vore benäget att göra något, knappast skulle
kunna ske på det sätt grundlagen föreskrifver, genom en grundlagsförändring.
Hvad den närmaste frågan angår eller afgörandet
af, när enligt nu gällande grundlagsbud gemensam votering bör
ega rum, tror jag emellertid att det finnes ett sätt att gå tillväga,
som jag anser vara det lämpligaste och som jag torde få för
Kammaren framställa.

Det närvarande tillståndet innebär en våda icke blott för
missbruk, som derunder lätteligen kunna .förekomma, utan för
Riksdagens värdighet, och äfven om det icke skulle lyckas att
på ett skadligt sätt utvidga Riksdagens befogenhet, är det dock
olämpligt och för Riksdagens värdighet förnärmande att nyckfullhet
och osäkerhet i grundlagens tillämpning göra sig gällande; och
att under närvarande förhållanden så verkligen är fallet, kunna

Lördagen den 10 Haj.

N:o 38.

vi icke förneka, ja ej ens denna Kammare har alltid handlat konse- Ändring ms
qvent. Tre sätt att afhjelpa detta missförhållande hafva hittills S Itiks dagsblifvit
ifrågasatta. Af Herr Ola Andersson väcktes nemligen för gj1^jugenågra
riksdagar sedan ett alternativt förslag, att nemligen, då ringsformen.
mellan Kamrarne yppade sig skiljaktiga meningar, om en fråga (Forts.)
vore föremål för gemensam omröstning eller icke, antingen genom
en föregående gemensam omröstning bestämma detta eller ock till
Konstitutions-Utskottet öfverlemna afgörandet deraf; och nu har
Herr Wallenberg med några modifikationer vid olika riksdagar föreslagit,
att härvidlag det skulle bero på, om förslaget vore väckt
af Kong!. Maj:t eller ej. Konstitutions-Utskottet besvarade Herr
Ola Anderssons första alternativ dermed, att man enligt detsamma
skulle till en majoritet öfverlemna att först afgöra, om den ville
göra sin vilja gällande, och att sedan tala om hvilken dess vilja
var, något som ej kan vara lämpligt, enär den, som vore i majoriteten,
sålunda blefve både part och domare. Herr Ola Anderssons
andra alternativt framstälda förslag har Konstitutions-Utskottet,
efter min uppfattning ganska rigtigt, bemött dermed, att i så
fall en afdelning af Riksdagen skulle blifva satt öfver Riksdagens
båda Kamrar; hvartill kommer att eu sådan anordning i praxis
icke skulle leda till något principielt afgörande, utan till en lottkastning,
hvilket hvarken vore värdigt eller lämpligt. Hvad motionärens
föreliggande förslag angår, så innebär det efter mitt
förmenande en inskränkning af Riksdagens befogenhet och den siste
talaren har redan, med påpekande af ett från dessa dagar hemtadt
exempel, frågat hvartill det skulle leda, om sådana frågor som inköpet
af Hallsberg—Motala—Mjölby jernvägen icke skulle blifva föremål
för gemensam omröstning, derför att förslag om dem blifvit af
enskild motionär väckt. Svårigheten att genom grundlagsändring
lösa denna fråga beror icke blott derpå, att det i sig sjelft är
svårt att uppgifva och bestämma alla de olika fäll, då votering
må ega rum eller icke, utan äfven derpå att, sedan en praxis nu
bildat sig, Konstitutions-Utskottets ledamöter, efter hvad man
måste antaga, äro i viss mån jäfvige, såsom påverkade af de
åsigter, som inom hvars och ens Kammare gjort sig gällande.

Jag tror derför att man tills vidare måste inskränka sina anspråk
till att söka erhålla någon ledning för hvardera Kammaren särskildt
för sig i afseende på hvad den i förekommande tvistiga
fall bör göra eller icke göra och att Utskottet alltså har fullkomligt
rätt i att hänvisa till en konstitutionel praxis, som bör utveckla
sig; men på samma gång anser jag denna Utskottets hänvisning
i sig sjelf ofullständig och af beskaffenhet att icke, utan
att något vidare åtgöres, kunna leda till målet; ty om man icke
förr än den svårlösta frågan uppstår skall afgöra densamma och
leta efter precedensfall, kommer otvifvelaktigt beskaffenheten af
det ämne, om sättet för hvars afgörande man sålunda tvistar, att
på utgången deraf inverka och för ett lugnt och opartiskt afgörande
af hvad som skall ske eller icke blifver ej tid, ja knappast
tillfälle. Vill man åstadkomma någon utredning af frågan på
den af Utskottet inslagna vägen, torde det alltså blifva nödvändigt,

JJ:o 38.

Lördagen den 10 Maj.

Ändring i 65 att först och främst någon gör sig reda för alla de konfliktfrå§
Riksdags- g0rj som gerna kunna uppstå; och en början dermed har Konstitutions''^tskottet
1877 års riksdag sjelft gjort. Det torde blifva
ring«/ormen, nog långt och skulle säkerligen trötta Kammaren att höra upp(Forts.
) läsas allt hvad Utskottet då yttrat med hänvisning till särskilda
fall vid olika riksdagar, men jag skall be att deraf få göra en
kort sammanfattning. Sådana svårigheter, hvarom nu är fråga,
hafva oftast uppkommit, då till ett skrifvelseförslag blifvit lagd
framställning om ett anslag. Men ännu betänkligare och väsentligare
äro de motsatta fall, som äfven hafva inträffat, då till frågan
om ett anslag fogats ett lagförändringsförslag. Vidare uppstå
svårigheter då det är tvifvelaktigt, huruvida eu ifrågasatt
statsutgift, som dock icke innefattas i den närmast föregående statsregleringen,
är att betrakta såsom tillhörande de statens utgifter,
om hvilka gemensam omröstning bör ega rum. För sådant fall
hafva vi ingen ledning och de fleste torde hafva svårt att säga,
huru en sådan fråga skall afgöras. Så är förhållandet äfven i
afseende å administrativa föreskrifter i bevillningsstadgan och
slutligen kunna stridigheter uppstå vid bestämmandet, huruvida
ett ifrågasatt uppdrag för fullmäktige i Riksbanken och Riksgäldskontor
kan anses stå i omedelbart samband med förvaltning af
dessa båda verk. I alla dessa fall kunna svårigheter uppstå, som
äro omöjliga att rätt lösa i det ögonblick, de framställa sig, och
i afseende hvarå vi följaktligen icke kunna komma till något lyckligt
resultat, om vi med Utskottet endast hänvisa till praxis.
Derför synes mig, som sagdt, angeläget att redan på förhand
samla precedensfall, kritisera dem och utleta några af dem härflytande
allmänna regler, som kunde göra sig gällande. Men
dervid uppstå nya svårigheter; först och främst att till detta
arbete erhålla personer, som ega förmåga att utföra det, och
sedan att få de slutsatser, hvartill desse personer må komma, att
göra sig gällande, så att man erhåller en verklig auktoritet; och
i så svåra frågor som dessa är sådant knappast för någon enskild
riksdagsman möjligt. Det är dock af största vigt att en allmän
regel blifver antagen, på det att icke Kammaren må göra sig
skyldig till inkonseqvens och godtycke och utsättas för svårigheter
att plötsligt reda sig, då, ofta i riksdagens sista timma, när
man vanligen har fullt upp med annat att göra, sådana frågor
uppstå. Jag har emellertid intet förslag att framställa, men vill
uttrycka en åsigt och en önskan, nemligen att de herrar, som i
dessa frågor hafva auktoritet inom Kammaren, borde upptaga och
sysselsätta sig dermed. Om de män, som blifvit utsedde till
ledamöter i talmanskonferensen, ville sammanjemka sina åsigter
och för Kammaren framlägga förslag till allmänna regler, efter
livilka Kammaren uti ifrågavarande fall skulle kunna rätta sig,
är jag säker att Kammaren derför skulle vara dem ytterst tacksam,
då Kammaren derigenom skulle undgå faran att, såsom en
talare nyss uttryckte sig, komma i orätt hjulspår och i stället få
något visst och fast att rätta sig efter.

Lördagen den 10 Maj.

37 N:o 38.

Friherre Xiinckowström: Efter det uttalande, Konstitu-Ändring i65
tions-Utskottets ärade ordförande haft med anledning af Herr s StktdagtWallenbergs
anmärkningar mot Utskottets förevarande betän-''
bände, i bvilket uttalande jag i allo instämmer, kan jag fatta ringsformen.
mig helt bort, helst jag redan vid remissen af Herr Wallenbergs (Forts.)
motion yttrade mina tvifvel om att den skulle lyckas vinna gehör
i Konstitutions-Utskottet och mina ord hafva slagit in. Nu har
jag endast begärt ordet för att bemöta hvad Herr Wallenberg
nyss anmärkt derom, att han trodde sig minnas, att vid 1865
års riksdag under debatten om representationsförändringen intet
yttrande inom något riksstånd fäldes rörande den förändrade
maktställning statsmakterna emellan, som skulle blifva en följd
af samma representationsförändrings genomförande. I sådant
afseende ber jag att få upplysa Herr Wallenberg, att jag hos
ridderskapet och adeln framstälde bestämda anmärkningar just
med anledning af den stora fördel, man efter mitt förmenande
genom den gemensamma voteringen ville inrymma åt Andra
Kammaren i förhållande till den Första; och det var icke svårt
att göra dessa anmärkningar, ty man behöfde icke mer än kasta
en blick på antalet ledamöter inom hvardera Kammaren för

att inse, att Andra Kammaren, som redan från början hade

betydligt större personal och förmåga att hastigare tillväxa, dervidlag
ovilkorligen skulle erhålla eu fördel framför den Första
Kammaren. Jag påpekade således redan då denna fara förKamrarnes
likställighet; men nu sedan representationsförslaget — om
jag icke missminner mig med biträde äfven af Herr Wallenberg

— blifvit grundlag, rättar jag mig derefter och önskar icke

numera någon så beskaffad tillämpning af densamma, som med
Herr Wallenbergs motion åsyftas. Jag yrkar bifall till Konstitutions-Utskottets
förslag.

Grefve Hamilton, Henning: Jag har för närvarande intet
yrkande att göra med anledning af det slut, hvari Konstitutionsutskottet
stannat uti sitt utlåtande öfver Herr Wallenbergs motion;
men då den af honom väckta frågan efter min tanke är en
af dem, som måste tid efter annan återkomma, ända till dess de
klagomål, som föranledt densamma, blifvit afhjelpta, så har jag
trott det icke vara utan gagn att redan nu derom yttra några
ord, på det att Konstitutions-Utskottets ledamöter, om de, såsom
jag förmodar, blifva vid följande riksdag återvalda, må hafva någon
ledning för sina åtgöranden med de motioner, som då kunna
komma att väckas.

Beträffande Herr Wallenbergs förslag har man anmärkt, att
det skulle förändra de konstitutionella förhållandena så väl mellan
Konung och Riksdag som emellan Riksdagens Kamrar inbördes.
Hvad beträffar förhållandet mellan Konung och Riksdag,
kan jag icke inse, att detta genom förslagets antagande skulle i
ringaste mån förändras; ty Konungens propositioner rörande anslag
blifva för närvarande alltid, då Kamrarne äro af olika mening,
föremål för gemensam votering och till Konungens pröfning

N:o 38.

Lördagen den 10 Maj.

Ändring i es kommer icke heller nu annat än det, som blifvit af Riksdagen benrdnin^enoch,
slutadt. Frågan åter om, huru Riksdagens beslut skola fattas, är
<”6gn§lg^ege.''''icke någon fråga mellan Konung och Riksdag utan endast en inre
ringsformen, riksdagsfråga, så att i det hänseendet kunna de konstitutionella
(Forts.) förhållandena icke anses genom förslaget upphäfvas. Hvad deremot
angår förhållandet Kamrarne emellan, så vill jag medgifva,
att detta skulle rubbas, då man betraktar praxis sådan denna i
vissa fall nu synes vilja utbilda sig; men betraktar man sakens
natur, så tror jag, att förslaget icke skulle medföra någon förändring
emot hvad i sjelfva verket borde ega rum.

Då Kongl. Maj:t framställer ett förslag rörande något anslag,
så har han i främsta rummet pröfvat och godkänt ändamålet och
vidare har han pröfvat, huru stort anslag för detta ändamåls vinnande
kan vara behöfligt, och derom framställer han sitt förslag
till Riksdagen. M.en då en enskild motionär väcker förslag i en
anslagsfråga, kan detta af den ena Kammaren afslås just derför,
att Kammaren anser ändamålet icke böra eftersträfvas; och har
den ena Kammaren underkänt det ändamål, för hvilket förslaget
är väckt, borde deraf blifva en följd, att anslaget förfaller, emedan
sjelfva pröfningen af ändamålet ligger inom den ena Kammarens
beslutanderätt.

En annan omständighet förefinnes, uti hvilken jag icke heller
kan godkänna Utskottets resonnement. Utskottet anser nemligen,
att man bör låta rättsgrundsatser utveckla sig genom praxis.
Detta tror jag icke vara rätt. Kan man utleta rättsgrundsatser,
böra dessa uttryckas i lagen och tillämpningen sedan småningom
bilda en praxis, efter hvilken dessa rättsgrundsatser göras gällande.
Det är efter min tanke af vigt, att dessa båda omständigheter vid
frågans framtida behandling tagas i betraktande.

Hvad nu angår sjelfva de omtvistade paragraferna, så är det
klart, att en fullständig likhet mellan 69 § Regeringsformen och
65 § Riksdagsordningen aldrig kan komma att ega rum, derför
att 69 § Regeringsformen endast angår Stats-Utskottets förslag,
hvaremot 65 § Riksdagsordningen motsvarar både 69, 70 och 71
§§ i Regeringsformen. Någon olikhet i sjelfva redaktionen måste
alltså förefinnas och en hänvisning från den ena till den andra
paragrafen, hvarigenom all tvetydighet skulle förekommas, kan
icke ega rum. Men olägenheterna af den olikhet, som för närvarande
förefinnes emellan 69 § Regeringsformen och 65 § Riksdagsordningen,
bestå icke blott deri, att ett och annat uttryck kan
blifva olika tolkadt, utan äfven deri, att i de båda paragraferna
olika ord förekomma, hvilka i sjelfva verket hafva en alldeles
olika betydelse. I den 69 § Regeringsformen talas om “statens
reglerande”, hvaremot i 65 § Riksdagsordningen talas om “statsutgifter".
Om således en fråga uppenbarligen rörer statens reglerande,
skall den enligt Regeringsformen utgöra föremål för gemensam
votering; men enligt Riksdagsordningen skall den på sådant
sätt afgöras, endast i det fall att den rörer utgifter. Det
kan derför hända, att hvardera Kammaren följer grundlagens ordalydelse
och ändå båda stanna i olika beslut. Det är en sådan

Lördagen den 10 Maj. 39 jS:o 38.

händelse, som jag tror vara det vigtigaste att förekomma, emedan ''l 65

den ena Kammaren icke kan beklaga sig deröfver, att den andra
Kammaren har en annan åsigt i sak, men deremot har giltiga skäl og s Rege_
till klagan, om den ena Kammaren bryter formerna för att göra ringsformen.
sin mening i sak gällande. En så beskaffad ändring, att icke (Forts.)
olika uttryck om samma sak förekomma nti de båda paragraferna,
är så obeskrifligt lätt att åstadkomma, att Konstitutions-Utsko.ttet
visserligen icke behöfver någon hänvisning, huru det låter sig
göra. Jag vill nu icke för närvarande, emedan dertill skulle fordras
en längre utredning, afgöra huruvida företrädet bör gifvas åt
Regeringsformen eller åt Riksdagsordningen; men det erfordras
endast, att Konstitutions-Utskottet i afseende å statsregleringsfrågor
begagnar enderas uttryck i båda paragraferna, för att man
omöjligen skall kunna raka i någon osäkerhet om, när i afseende
på ett Stats-Utskottets utlåtande gemensam votering, skall ega
mm eller icke. Man kan antingen börja 69 § Regeringsformen
på samma sätt som 65 § Riksdagsordningen eller: “Då Stats-Utskottets
förslag rörande antingen statsutgifter1 o. s. v., eller ock
kan man förändra ordalydelsen i 65 § Riksdagsordningen till:

“När i fråga om statens reglerande11 o. s. v. I hvilketdera fallet
som helst blifva båda paragraferna, till sina uttryck fullkomligt öfverensstämmande
och någon tvetydighet om, när votering skall.ega
rum, kan, för så vidt det rörer Stats-Utskottets betänkanden, icke
förekomma. Det är på denna lilla förändring och på vigten af
densamma, jag trott, att det icke kunde vara otjenligt att fästa
uppmärksamheten, då jag antager, att frågan redan nästa riksuag
åter förekommer till behandling,

Herr Walleuberg: Konstitutions-Utskottets ärade ordförande
har anfört några motiv, hvilka icke finnas uti betänkandet omnämnda
och hvilka jag anser mig böra upptaga eller åtminstone
vidröra. Han har takt om, att Regeringens ställning skulle
blifva obehagligare, om det inträffade, att endast Regeringens
propositioner, när de röra anslag, kunde genom, gemensam omröstning
afgöras. Jag är af alldeles motsatt åsigt och tror, att
Regeringens ställning skulle blifva mycket behagligare, emedan
den blefve mera fast och det icke skulle kunna inträffa, att såsom,
nu Regeringen icke väckt fråga om en sak, men dess ledamöter
sedermera uppträda och försvara den. Jag tror icke, att hvad
som blifvit anfördt om en fråga, som nu står på dagordningen,
eller att den icke skulle kunnat gå igenom, om man icke fått
öfver enskild motionärs framställning anställa gemensam votering,
eger någon giltighet, emedan jag icke skulle hafva ansett för
någon olycka, om Regeringen väckt fråga om Motalabanans inköpande
för statens räkning, och tror, att den mycket väl kunnat
göra detta, då man erinrar sig chefens för Civildepartementet
utmärkta motivering till förmån för just det förslaget. Jag kan
icke på något vis finna, att, derför att man gifver Regeringen, en
företrädesrätt framför enskilde motionärer, dess ställning derigenom
skulle blifva obehagligare.

Den ärade ordföranden har vidare sagt, att man kan afstå

N;o 38,

Lördagen den 10 Maj.

voteringspropositioner. Ja det kan man; men det är en konst, som
så litet som möjligt bör anlitas, och det vore bättre, om grundlagen
vore så klar,, att Utskottet icke framstälde något förslag
till voteringsproposition af den beskaffenhet, att det kunde komma
ifråga att afslås.

Han nämnde äfven, att förslaget kunde åstadkomma animositet
emellan Kamrarne; men jag är säker om, att intet gifven dertill
mera anledning, än om den ena Kammaren lifligt önskar en
votering, men. finner att voteringspropositionen och dermed äfven
voteringen blifvit af den Andra Kammaren underkänd. Jag tror
dessutom, att animositet mellan Kamrarne icke beköfver uppkomma,
om man förfar med lugn och efter sin öfvertygelse och
försöker att ställa allt på laglig grund; men dertill fordras, att
denna grund skall vara så klar, att man icke behöfver komma i
tvist om densammas betydelse.

Den ärade ordföranden har nu förnyat sitt yttrande, att frågan
blifvit så sent väckt; men detta kommer sig af påsklofvet,
som herrarne nogsamt känna, och då frågan nu en gång är väckt,
så. hoppas jag, att den icke må förfalla, och ber att få lägga
saken på den ärade ordförandens hjerta, på det att han må begrunda.
den under de åtta månader, som komma att förflyta till
nästa riksdag.

Öfverläggningen förklarades slutad och utlåtandet bifölls.

Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 7 och 8 i
denna månad bordlagda utlåtande N:o 33, i anledning af väckt
motion om underdånig skrifvelse angående förändrad lagstiftning
om äktenskapsskilnad.

Utredning af Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 7 och 8 i denna månad
gäldbunden bordlagda utlåtande N:o 34, i anledning af väckt motion om
genoTl. k. antagande af en författning angående utredning af gäldbunden
afveckling köpmans bo genom s. k. afveckling medelst administration.
medelst administration.
Herr Stråle, ffoldo: Att ett Utskott finner sig föranlåtet att
afstyrka en väckt motion, sådant får hvar och en motionär underkasta
sig; men man torde dock kunna fordra, att Utskottets betänkade
derom innehåller något i sak, och framför allt, att det icke innehåller
uppenbara origtigheter. Lag-Utskottet börjar uti sitt utlåtande
N:o 34 med att säga, att vid sistlidne riksdag afslogo
Kamrarne väckt förslag om lagstadgande af så kallad afveckling
under administration. Jag ber att i det fallet få erinra, att
denna Kammare vid sammanträde den 18 Maj 1878 efter hållen
öfverläggning biföll en reservation af Herr Samzelius, hvarigenom
beslutades en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran

Lördagen den 10 Maj.

N:o 38.

om erhållande af ett lagförslag i det syfte, hvari förslag blifvit Utredning af
väckt, och detta var tredje gången denna Kammare fattade ett ff°;ldbunden
likartadt beslut. Vid sådant förhållande synes det mig minst genorn^ k.
sagdt icke riktigt, att Lag-Utskottet förklarar, att båda Kamrarne afveckling
afslagit hvarje sådant förslag. medelst ad Yidare

har Utskottet trakterat Kamrarne med ett upprepande minutration.
af hela Lag-Utskottets utlåtande N:o 41 vid sistlidne riksdag och ^ 0lts''
det kan visst vara af intresse att få kännedom om lagstiftningen
i främmande länder; men mycket litet få vi veta om behofven i
vårt eget land.

Slutligen har Lag-Utskottet gifvit oss en öfversättning af en
engelsk tidningsartikel och det kan väl vara möjligt att mången
är tillfredsstäld härmed; men för min del är jag det icke och har
nu ingen annan utväg än att till skärskådande upptaga de årsgamla
skäl, som Utskottet vid förlidet års riksdag anförde.

Såsom hufvudsakligt skäl emot förslaget tyckes Utskottet
åberopa, att tiden skulle vara för kort från kungörelsens införande
i allmänna tidningarne. Det föreslogs förra året en tid af tio
dagar och samma tid föreslås äfven i år.

Men med den utveckling våra kommunikationer nu hafva och
då här hufvudsakligen är fråga om större fallissementer, lärer
man väl under tio dagar hinna meddela sig och få svar i sådana
fall som dessa.

Utskottet säger vidare, att vid mindre fallissementer skulle
möjligen ett fåtal af borgenärerna efter samråd med gäldenären
kunna åstadkomma ett moratorium. Jag kan icke förstå, huru
Utkottet kan ifrågasätta något sådant, då förslaget tydligen innehåller,
att för beslut om afveckling skall erfordras fyra femtedelar
af de närvarande borgenärerna, och jag hemställer, huruvida fyra
femtedelar kan sägas vara ett fåtal. Vidare säger Utskottet, att
ett sådant moratorium kunde för öfrige borgenärer vara ofördelaktigt
och för den allmänna krediten skadligt. Jag bekänner,
att jag förstår icke detta. Kör den allmänna krediten kan det
väl icke vara skadligt, att en affär får i lugn utveckla sig. Detta
är derför en tom fras, som ingenting betyder.

Sådan är i hufvudsak Utskottets argumentation och jag kan
icke neka, att jag finner det besynnerligt, att den går derpå ut,
såsom en reservant anmärkt, huruvida man skall hafva en affärsmessig
eller en embetsmannamessig utredning. Litet emellan kommer
nemligen Utskottet och talar om, att domstolarne skola medverka,
på samma gång som Utskottet vill gå in på att låta en
så beskaffad afveckling fortgå på sidan om lagen. Det vill synas
mig alldeles uppenbart, att, då faktiskt en del stora köpmansbon
afvecklas utan konkurs, det vore bättre att låta ett stadgande
derom inflyta i lagen, än att sådant skall ske utanför lagen.

Hvad slutligen den öfversätta tidningsartikeln beträffar, så
kan jag icke bestrida, att det kan vara ganska intressant att läsa
den, ehuru den för våra förhållanden icke kan hafva annat intresse
än hvarje annan intressant läsning. Det kan äfven vara
upplysande för oss att få veta, att Lord-kansleren varit ledsen

N:o 38.

Lördagen den 10 Maj.

Utredning af att nödgas tillstå, att gäldenären i allmänhet lade sig vinn om
''kö^mansTo för borgenärernas sammankallande välja tid och plats, som
gemm*», it. icke vore lämpliga för desse; men detta är icke tillämpligt på
afveckling våra förhållanden.

medelst ad- Utskottet säger slutligen, att “en af utomordentliga förhållan"(Fort*)*''
den betingad nödvändighet att nu i lagen införa sådan “afveck01
s''^ ling“ är visserligen af motionären åberopad, men i Utskottets
tanke icke visad“. Härom kan jag icke säga annat, än att då
har Utskottet ingenting lärt och ingenting glömt, ty Utskottet
har blundat för de tilldragelser, hvilka vi upplefva! sedan sistlidna
November månad, och för de administrationer, som allt
jemt ega rum, och dermed anser Utskottet, att allt är väl bestäldt.
Jag tror, att man icke kan bättre ådagalägga nödvändigheten
af att få lagbestämmelser i detta afseende, än just dermed
att den dagliga erfarenheten gifver vid handen, att, oaktadt sådana
bestämmelser icke finnas i lagen, afveckling medelst administration
likväl blifvit införd.

Jag hade visserligen åtskilliga smärre detaljanmärkningar
att göra, men vill icke upptaga Kammarens tid, förvissad som
jag är, att då denna Kammare redan tre gånger förut insett behofvet
af en lagstiftning i detta hänseende och beslutat sig för
att derom göra anhållan hos Kong], Maj:t, den äfven nu vill förena
sig om en sådan opinionsyttring. Jag tillåter mig derför
hemställa om proposition derå, att Riksdagen måtte genom underdånig
skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan förändring i eller
tillägg till konkurslagen, att det måtte medgifvas borgenärer att
medelst förstärkt röstpluralitet besluta om utredning af gäldbundet
bo genom administration.

Herr von Gfegerfelt: Den föregående talaren har framstält
ett högst billigt anspråk, nemligen att ett Utskott icke må göra
sig saker till uppenbara origtigheter. Detta anspråk synes dock
ej särdeles för nära trädt genom den enda ovigtighet i betänkandet
han åberopat. Jag erkänner att icke “Kamrarne“, utan “Riksdagen"
afslagit föregående motion i ämnet.

Att den ärade motionären, då han icke funnit sig öfvertygad
af de skäl, som förut framstälts, finner med missnöje, att samma
skäl återkomma, förefaller mig ganska naturligt, men lika naturligt
är att Utskottet, då det icke ändrat små åsigter, vidhåller
så väl sin mening som skälen derför. Om det gäller om
Utskottet, att det ingenting lärt och ingenting glömt, så torde
det äfven få gälla om motionären. När samma motion förekommer
riksdag efter riksdag, så torde det vara fullkomligt rigtigt,
att samma skäl emot densamma åberopas riksdag efter riksdag.
Utskottet ansåg vid förliden riksdag af vigt, att en framställning
af främmande länders lagstiftning i förevarande hänseende förekom
och Utskottet har åberopat denna utredning med tillägg af
hvad sedermera förekommit. Att relationen hemtats ur en engelsk
tidning Times må icke förtänkas Utskottet; uteslutande derifrån

Lördagen den 10 Maj.

N:o 38,

har den likväl icke blifvit tagen, ty sjelfva billen finnes bär i Utredning af
original. Vid förra riksdagen visade Utskottet, att intet enda tfäldbunden
civiliserad! land hade en så långt utsträckt “afveckling*4, som här genom**, k.
är föreslagen, utom England, _ och Utskottet har visat, att i Eng- afveckling
land är man mycket missnöjd med stadgandet derom. Jag kan medelst adicke
se, att Utskottet kunnat göra annat än framställa, hurudan minntratwn.
lagstiftningen i detta hänseende är i främmande länder, och denna ^ or,''s''''
framställning är högst förtjenstfull, hvilket jag kan nämna här,
emedan förtjensten derom uteslutande tillhör Lag-Utskottets sekreterare.
Lika litet som motionären sagt något nytt, lika litet har
Utskottet kunnat göra det, då frågan redan är så mycket ventilerad.
Jag vill blott fästa uppmärksamheten på följderna af det
ifrågavarande lagförslagets antagande.

En gäldenär skulle i samråd med tre föregifna eller verkliga
borgenärer, som insatt kungörelse i en tidning, kunna förskaffa
sig först ett moratorium af tio dagar; vidare den tid, som åtgår
till öfverläggningar; ytterligare, för den händelse aflägsna större
borgenärer icke komma tillstädes vid sammanträdet, kunde de få
närvarande medgifva ett moratorium på ett år från den dag beslut
om afveckling fattades. Under denna tid kunde icke såsom i
konkurs behållningen fördelas i mån af hvar och ens rätt, och
moratoriet skulle äfven kunna sträckas till dem, som hade obestridliga
och lätt realisabla hypotek. Detta kunde väl gå för
sig för dem, som gå in derpå; men icke att en pluralitet skulle
kunna tvinga en minoritet, helst då fråga är om att inlåta sig i
äfventyrliga industriella företag.

Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, utan ber att få
yrka bifall till Utskottets betänkande.

Herr Stråle: Jag vill icke länge upptaga Kammarens tid,
utan ber endast att med afseende på hvad den ärade ordföranden
i Lag-Utskottet nämnde derom, att eu pluralitet icke bör undertrycka
en minoritet, få hänvisa honom till förhållandet härutinnan
vid tvångsackord. Jag har sjelf haft en olycklig erfarenhet af.
huru som mången gång en minoritet i det fallet tvingas antaga
ackord och i dylika fäll finnes det icke någon möjlighet att vädja,
huru man än blir behandlad. Man kan således vid tvångsackord,
då man har domstolen eller rättens ombudsman för sig, tvinga
majoriteten, men så kan det icke ske vid en afveckling medelst
administration.

Hvad vidare beträffar den omständigheten, att den ärade ordföranden
i Lag-Utskottet på mig återförvisade mitt eget uttryck,
då han sade, att jag “ingenting lärt och ingenting glömt“, så
tillät jag mig förra gången, då jag hade ordet, att hänvisa på de
förhållanden vi upplefva! sedan sistlidne November månad, och
det var i det hänseendet, som jag tillät mig yttra, att Utskottet
“ingenting lärt och ingenting glömt", emedan jag anser, att förhållandena,
sedan Utskottet förra gången afgaf sitt utlåtande i
denna fråga, äro högst väsentligt förändrade i vårt land, särskildt
hvad beträffar affärsverksamheten,

N:0 38. 44 Lördagen den 10 Maj.

Utredning af Jag tog mig vidare friheten att i min motion i korthet hänu^mansTo
v^sa ^erPa> att just genom s. k. afveckling medelst administration
genornl. It. skulle en del näringar såsom industriella anläggningar, handel och
afveckling köpenskap kunna fortfara och bereda uppehälle åt en mängd permedeist
ad- soner, som eljes, i händelse det skulle blifva kunkurs, skulle
””(FortsT* klifva utan arbete och få gå sysslolösa och detta är verkligen
or s"'' en omständighet, som enligt min tanke är väl värd att tagas i
betraktande, då man behandlar denna fråga. Jag för min del
begär således icke något annat än att ett förhållande, som är
faktiskt och för hvarje dag blir af större betydelse för vårt land,
måtte genom en lag regleras.

Jag tillät mig, då jag i början af Riksdagen hade ordet vid
det tillfället, då Lag-Utskottets utlåtande i anledning af verkstäld
granskning af Justitieombudsmannens embetsberättelse föredrogs,
yttra, att de affärer, som afvecklas genom administration, äro af
betydligt större dimensioner än de, som utredas under konkurs,
och är detta ett faktum, då synes mig tiden vara inne att lagstiftningen
tager saken om hand. Jag hyser således för min del
den åsigten, att ett lagstadgande härom verkligen är af behofvet
påkalladt, och jag tror derför äfven, att, om också Lag-Utskottet
ett eller annat år lyckas få frågan uppskjuten, det förr eller
senare måste gå derhän, att vi få en lag om s. k. afveckling genom
administration.

Herr Wallenberg: Jag kan icke undertrycka min ledsnad
och förvåning öfver att personer med en så utomordentligt hög,
juridisk bildning skola motsätta sig denna framställning endast
derför, att den icke redan finnes i lag, och anse att den icke
heller behöfver komma dit. Jemförelsen mellan en konkursutredning
och en afveckling genom administration är så påfallande och
så klar, att jag icke kan förstå, hvarför man skall lägga i eu
enda persons hand möjligheten att kasta ett stort fallitbo i konkurs,
då det samma icke kunde behöfva att komma under en sådan,
dels långsam och dels dyrbar utredning. Yi hafva för icke
så länge sedan upplefvat, huru representanten för en enda fordringsegare
kastade en stor affär i konkurs, oaktadt alla andra in- och
utländska fordringsägare önskade en afveckling under administration
och detta gjordes af helt andra motiv än att betrygga fordringsegarnes
rättmätiga anspråk. Vi hafva också upplefvat, huru
andra stora fallitbon fått fortgå under administration, och om
jag tager fram ett exempel, så behöfver jag inga namn nämna,
men jag säger, att det i höstas berodde på litet nog, att ett sådant
i olycka råkande fallitbo hade kunnat komma under konkurs
i stället för administration, och hade det kommit under konkurs,
så är jag ganska säker på, att betydliga summor skulle hafva
gått förlorade för de oprioriterade fordringsegarne. Man må
gerna tala om deras rätt, som hafva lösa panter; deras rätt är
alldeles tydlig, och jag kan icke se någon möjlighet att förnärma
den, då det är lätt realisabla panter, fäst hellre som det i åtskilliga
beslut i likartade frågor blifvit särskilt stadgadt, att de,

Lördagen den 10 Maj.

J(:o 38.

som innehafva panter, skola få dermed förfara efter hvad som Utredning af
blifvit öfverenskommet, då lånen lemnades. Att åter påstå, att
icke en sådan lag behöfves och att åberopa förhållandet i Eng- Jenoml. k.
land, der, så vidt jag vet, icke någon lagförändring i detta hän- afveckling
seende är vidtagen utan det blott är ett projekt dertill — och medelst addet
är alldeles icke säkert att denna förändring vidtages och
äfven om den vidtages, så är det måhända till följd af den or ’s''
starka påtryckningen från de juridiska auktoriteterna, som icke
hafva tyckt om att man går deras dörrar förbi och söker hjelpa
sig sjelf på billighetens och det ömsesidiga tillmötesgåendets väg,
utan att vilja draga så många frågor som möjligt under domstolarne
— det anser jag vara bra litet bevisande och jag tror,
att det är oklokt att lemna denna fråga så helt och hållet å
sido och särdeles då man lätt kunde få reda på, vid huru
många tillfällen det hade varit önskvärdt och nyttigt att det
hade funnits en lag, som kunnat åstadkomma, att det icke hade
behöft blifva konkurs med alla dess olägenheter och omkostnader.
Då vi nu hafva den beklagliga anledningen till nedslagenhet
—• och särskildt är det beklagligt för dem, som lefva i
affärsverksamhet — att hafva sett frågan om en lag angående
inteckning i jernväg alldeles, såsom man säger, gå i vatten och
öfverlemnas åt sitt öde, ehuru det var en Kongl. proposition, så
är verkligen resultatet af denna Riksdags verksamhet i afseende
på lagstiftningen särdeles tarfligt.

Jag vill dock icke nu begära, att Kammaren skall besluta
en ny underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:ts Regering, ty jag
är öfvertygad, att Regeringen nogsamt känner både stämningen i
denna fråga inom denna Kammare och ännu bättre stämningen
inom affärsveriden, och jag hoppas, att icke denna fråga skall
blifva allt för länge liggande utan att någon åtgärd vidtages till
dess lösning. Men att den åtgärden skulle bestå i att endast
säga, att i de flesta andra länder förekommer icke något rättsinstitut
motsvarande den ifrågasatta “afvecklingen“ och att i
Österrike väl en motsvarighet dertill funnits, men att den för
några år sedan upphört, det är verkligen ett mycket otillfredsställande
svar på denna fråga, och det lemnar många anledningar
till djup ledsnad deröfver, att lagstiftningen ligger stilla och
icke följer med sin tid i förhållanden, som hafva uppkommit sedan
de gamla lagarne senast reviderades.

Jag gör intet yrkande i frågan.

Herr von Gfegerfelt: Den näst föregående talaren har nu
likasom vid flera föregående tillfällen framstält en jemförelse
mellan ackordstvånget och den nu ifrågasatta afvecklingsrätten.

Jag vill då blott upprepa hvad som förut flera gånger blifvit
sagdt och fästa hans uppmärksamhet derpå, att den väsentliga
skilnaden mellan dessa båda förfaringssätt är den, att, innan
något beslut om ackordstvång kan ifrågakomma, skola samtlige
fordringsägare hafva haft tillräcklig tid att inställa sig för att
bevaka sin rätt, under det att åter beslut om en så kallad af -

_N:o 38.

Lördagen den 10 Maj.

Utredning af veckling medelst administration skulle fattas å tionde dagen efter
gäldbunden kungörelsens införande i de allmänna tidningarne och utan afsegenom
s. k. af- en(i® derpå, huruvida iordnngsegarne i behörig tid och ordning
veckling me-fått del af kallelsen eller icke. Den ärade talaren sade vidare,.
deist admini- att det vanligtvis rörde det större affärslifvet och att fallissestration.
menter derinom oftast blifva allmänt och skyndsamt kända; men
or s'' deremot vill jag invända, att på utländsk ort går det icke så
fort att få kännedom om dylika förhållanden, och på samma gång
vill jag också anmärka, att lagen icke kan afse administration
endast för de större förhållandena, utan måste gälla alla utan afseende
på affärernas storlek. Samme talare har förklarat sin
mening angående uttrycket att Utskottet “ingenting lärt och ingenting
glömt“ med de sorgliga affärsförhållanden, som hafva inträffat
sedan sistlidne November månad. Men om det är ett ingrepp
i fordringsegarnes rätt att de, utan att få betryggande tillfälle
att föra sin talan och bevaka sin rätt, underkastas denna
administration, så är det lika rättsstridigt hvad i det afseendet
inträffar, och erfarenheten har visat, att det låter sig göra, när
goda skäl finnas att på öfverenskommelsens väg besluta om eu
administration. De större affärsmännen, som deri deltaga, kunna
icke med fog, då goda skäl finnas till bifall, undandraga sig att
ingå derpå, och om en och annan mindre fordringsägare fördrar
några bättre förmåner i den vägen, så är icke så stor skada derigenom
skedd, ty han står dock på rättens grundsats att få tillgodonjuta
hvad honom lagligen bör tillkomma. Det har af en
annan talare anmärkts, att personer med hög juridisk bildning
motsätta sig ifrågavarande förändring, och det antyddes att det
skulle vara derför, att det stryker deras dörrar förbi. Jag ber
då att fä förklara, att de af Utskottets ledamöter, som motsatt
sig denna förändring, ingalunda hafva något intresse i att domstolarne
få behandla konkursärenden.

Jag har icke något vidare att tillägga, utan vidhåller mitt.
yrkande om bifall till Utskottets förslag.

Herr Wallenberg: Hvad beträffar juristernas intresse, så.
har jag icke vidare antydt att det skulle vara ett pekuniärt intresse,
ty jag fäster mig icke vid hvad rättens ombudsman kommer
att uppbära. Det var emellertid en annan åsigt, som ordföranden
i Lag-lJtskottet uttalade, som jag icke kan låta gå förbi
utan att sätta en liten nota till densamma. Han yttrade nemligen,
att “det gör ingenting, om eu fordringsägare afpressar de andra,
som sträfva för en afveckling medelst administration, högre betalningsvilkor,
än de andra kunna erhålla". Härvid glömde den
ärade ordföranden i Lag-Utskottet, att i sådant fall tagen från de
oprioriterade fordringsegarne af den gemensamma tillgången, som
skulle delas lika åt alla dem, som hafva lika rätt. Deri kan jag
för min del icke finna någon rättrådighet, och jag ber att få saga,,
att i de administrationer, i hvilka jag deltagit eller åstadkommit,
bär jag alltid oryggligt hållit fast vid den åsigten, att om det är
någon som vill kränka de andras rätt, så bör alltsammans gå i

Lördagen den 10 Maj

N:o 38.

konkurs; men meningen med så kallad afveckling genom administration
är just den, att icke andras rätt skall uppoffras för en
eller annan enskild fordringsegares egennytta. Detta är motivet
till förslaget och derföre är dylik lag önskvärd.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
Lag-Utskottets förevarande utlåtande, dels af Herr Stråle, Holdo, att
Kammaren, med afslag å utlåtandet, måtte för sin del besluta, att
Riksdagen skulle genom underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan förändring i eller tillägg till konkurslagen, att det
måtte medgifvas borgenärer att medelst förstärkt röstpluralitet
besluta om utredning af gäldbundet bo genom administration;
framstäldes propositioner på dessa yrkanden och besvarades, den
förra med många ja jemte några nej och den senare med många
nej jemte några ja; hvarefter proposition på bifall till utlåtandet
förnyades, och då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarades
ja hafva varit öfvervägande.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 7 och 8 i denna månad
bordlagda memorial N:o 35, i anledning af Första Kammarens
återremiss af tvenne paragrafer i det af Utskottet i dess utlåtande
N:o 27, öfver Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till
lag om dikning och annan afledning af vatten, framlagda förslag
till lag i ämnet.

Utskottets första hemställan.

Herr von Koch: Då jag var eu af dem, som yrkade på
återremiss af 2:dra §:n i den syftningen, att afsägelserätten måtte
utsträckas till att gälla äfven i afseende på dikning, så anserjag
mig nu böra förklara, i öfverensstämmelse med hvad jag redan
yttrade, då jag gjorde den framställningen till Kammaren vid
ärendets återförvisning, nemligen att jag var beredd att ingå på
Kongl. Maj:ts förslag, derest det kunde blifva fråga om att hela
lagförslaget skulle falla, derigenom att man gjorde någon ändring
deri, derför, säger jag, får jag härmed förklara, att jag vill låta
mina ganska stora betänkligheter mot den förevarande paragrafen
i Kongl. Maj:ts proposition falla och förena mig om att tillstyrka
densamma på den grund att, ehuru denna paragraf efter mitt
omdöme innefattar någonting, som icke öfverensstämmer med hvad
jag anser vara rätt, jag likvisst finner, att ett stort steg på lagstiftningens
bana derigenom sker, i det att den orättvisa, som
kommer att qvarstå, om Kongl. Maj:ts förslag bifalles, i allt fall
blir vida mindre än den, hvarmed den nuvarande lagstiftningen i
detta fall är behäftad.

På grund deraf och då det nu hänger på att man bifaller

Lagförslag
om dikning.

N:o 38.

Lördagen den 10 Maj.

Lagförslag Kongl. Haj:ts förslag för att få något resultat, tillstyrker jag
°m(FoTts)!r Kongl. Maj:ts förslag.

Herr von Gregerfelt: Jag begärde ordet endast för att
framställa enahanda yrkande som Herr von Koeh, och jag ber
derför att få instämma deri.

Herr Evers: Oaktadt jag fortfarande hyser den meningen,

att det ifrågasatta tillägget till 2:dra §:n angående afsägelserätt vid
dikning vore önskligt, så vill jag dock vid det förhållandet, att
Andra Kammaren bifallit Kongl. Maj:ts proposition oförändrad,
och med fästadt afseende på den korta tid, som återstår af riksdagen,
icke yrka återremiss, utan anhåller att få förena mig med
de båda föregående talarne i yrkandet om bifall till Kongl. Majds
förslag i 2:dra, 3:dje och 15:de §§.

Herr Carleson: Att döma af den öfverläggning, som förut
egt rum angående Kong!. Maj ds förslag till lag om dikning och
annan vattenafledning, tyckas .Riksdagens ledamöter i allmänhet
icke hysa någon betänklighet vid att låta den för dagen rådande
åsigten om jordbruksnäringens kraf läggas till grund för bestämmandet
af jordbrukarnes privaträttsliga förhållande till hvarandra
och för en lag, som inskränker deras handlingsfrihet så väl som
deras eganderätt. Uppenbarligen vore det gagnlöst att vid detta
tillfälle förnya mina erinringar deremot. Första Kammaren har
emellertid ännu icke fattat sitt beslut, och frågan är icke blott
såsom lagstiftningsprejudikat utan äfven såsom afgörande för
enskild välfärd af den stora vigt att, i trots af den sannolika pluralitetens
mening, jag icke kan underlåta att, huru fruktlöst det än
må vara, yrka på ett beslut, som åtminstone skulle föranleda till
uppskof med det slutliga afgörandet. Från urminnes tider har den
sjelfständige svenske jordegaren varit så obenägen att tåla lagstiftningens
ingrepp i hans frihet och eganderätt, att han icke ens
medgifvit, att rättigheten till dikning å annans jord utsträcktes så
långt, som denna rättighet kunde försvaras genom den servitut
naturen sjelf lagt på jorden. Dikningstvång har endast undantagsvis
varit tåldt, och ännu för 4 år sedan enade sig Kamrarne
om en lag, hvarigenom dikningsskyldigheten visserligen utsträcktes,
dock icke längre än att den lät förena sig med hittills antagna
grunder för densamma. År det troligt att inom mindre än 4 år
folkets åsigter förändrats derhän, att, liksom uti det lagförslag,
som nu blifvit framlagdt för Riksdagen, man skulle erkänna såsom
rätt att dikningsskyldigheten utsträckts icke blott längre än förut,
utan ock längre än den, så vidt jag vet, blifvit faststäld i något
annat europeiskt land, till och med i något af de länder der
folket sedan gammalt varit vandt att tåla hvilken inskränkning
som helst i sin frihet och eganderätt? Jag föreställer mig att,
der icke betänketid för denna stora lagförändring tages, skall det
blifva oundvikligt att välja mellan Kongl Maj ds proposition
och det förslag, som nya Lagberedningen framstält. Enligt den

Lördagen den 10 Maj.

förra skulle obestridligen en del af de mindre bemedlade jordegarne
— om antalet blefve stort eller litet lemnas derhän, —
utsättas för fullkomlig ruin genom att påläggas en dikningsskyldigbet,
som den obemedlade kan vara oförmögen att fullgöra, men
lagstiftningen likväl fordrade att han skulle verkställa. Fall
kunde inträffa, der jordbrukare, som icke förmådde fullgöra sin
dikningsskyldighet, borde anse såsom en fördel att undgå den
genom att. blifva tvungen att gå ifrån sin jord och sitt hem. Om
det är obilligt att fordra af någon hvad man icke kan vänta att
han skall komma ut med, måste en dylik lag vara i högsta grad
obillig. Detsamma kan man visserligen icke lägga till last Lagberedningens
förslag, som åtminstone lemnar jordbrukaren öppet
att, då han icke förmår fullgöra dikningsskyldigheten, befria sig
från den genom frånträdande af den del af hans jord, som motsvarar
värdet af den väntade förbättringen, men mot detta förslag
kan åter invändas, att det innebär en direkt orättvisa, för så vidt
det är rättvist att en hvar får behålla hvad han lagligen förvärfva!,
der icke hela samhällets, hans eget liksom andras, väl nödvändigt
kräfver något annat. Otvifvelaktigt är ock detta senare
förslag mera opraktiskt än det förra.

Vida bättre än att välja mellan förslag, af hvilka det ena är
obilligt och det andra är orättvist, skulle jag föreställa mig det vore
att låta dikningsskyldigheten förblifva sådan som den är. Men att
icke detta är nödvändigt, utan att det går an att ordna den på ändamålsenligare
sätt, det visade 1875 års riksdagsbeslut. Hvarken orättvisa
eller obillighet kunde läggas den då beslutade lagen till last,
och den föll på grund af förment formfel, som efter min åsigt hade
varit afhulpet med en ringa del af det antal paragrafer, som hafva
för den formella fullsjtändighetens skull kommit in i den lag som
nu är i fråga. Om Kammaren afslår de återförvisade paragraferna
i detta lagförslag, har det naturligtvis för tillfället fallit. Men
hvad är skadan deraf, att jagen förblifver ännu ett år sådan som
den är? Jordbruket kan icke sägas på den tiden hinna anmärkningsvärdt
långt vare sig framåt eller tillbaka, och det är knappast
troligt, att äfven med den yppersta dikningslag denna näring
skulle under senare år gått mera framåt än den gjort. Den jemförelsevis
nya grundsats, man vill föra in i privatlagstiftningen,
kan väl tåla vid att tänka på. Man har försökt den endast för
uiulantagsförhållanden, ty någonting annat afser hvarken förordningen
_om_ vattenverks utrifning eller den, om vattenafledning för
samfällig jords odling, men man har redan ur den dragit konseqvenser,
sådana som jag visat.

I hopp att efter ett eller annat år framställes förslag till en
med rättvisa och billighet mer öfverensstämmande dikningslag hemställer
jag för min del om afslag å den paragraf som blifvit
uppläst.

H. Exc. Herr Statsministern Friherre De Geer: De skäl,
som den siste talaren har anfört mot det Kongl. förslaget, hafva
af honom förut framstälts såväl i ett afgifvet utlåtande i Högsta
Första Kammarens Prof- 1879. N:o 38. 4

N:o 38.

Lagförstlag
om dikning.
(Forts.)

JJ:o 38.

Löl’dagen den 10 Maj.

Lagförslag Domstolen som i denna Kammare. Då det oaktadt båda Kamom
dikning. rarne bifallit Kongl. Maj:ts proposition med få förändringar och
(Foits.) (jenna Kammare i den återremiss, som den har gjort vid denna
paragraf, alldeles icke gjorde något uttalande, som ansågs innebära
något förkastande af lagen, så förmodar jag, att de nu i sista
timmen ånyo framstå!da anmärkningarna icke skola kunna föranleda
Kammaren att frångå sin förut uttalade åsigt.

Den ärade talaren har hänvisat till 1875 års riksdags förslag,
hvilket han förmenar skulle innefatta en lösning, som vore förenlig
med hans uppfattning af rättvisa. Jag kan för min del
likväl icke inse, att sådant är förhållandet, utan tror, att äfven
denna lag strider mot hans grundsatser likaväl som den Kongl.
propositionen, enär i 1875 års förslag det var ålagdt den nedanför
liggande jordbrukaren att, om han hade nytta deraf, deltaga i
dikningsarbetet, antingen han ville eller icke; hans skyldighet var
således icke inskränkt till den naturliga servituten, som består
deri, att man skall tillåta en annan att gräfva genom sin jord för
att få bort det vatten som skadar honom, men alldeles icke innebär
en förbindelse för den nedanför liggande att i arbetet deltaga.
Den splitter nya grundsats, som talaren förmenade vara införd
genom det Kongl. förslaget, är likväl hos oss öfver 50 år gammal,
såsom han sjelf anmärkt, då den kom in i lagstiftningen just i de
största och för enskilda mest betungande fall, nemligen de stora
vattenafledningsföretagen. Mycket mindre betänkligt synes det
vara att tillämpa den på de vanliga dikningarna, och att jordbrukarne
skulle blifva ruinerade, emedan de äro oförmögne att
verkställa dem, tror jag skulle blifva ett ytterst sällsynt undantagsfall.
En jordbrukare är icke oförmögen att gräfva några
famnar dike, hvilket han har rättighet att göra genom arbete, om
han icke vill köpa sig fri genom penningar. Denna betänklighet
borde väl hufvudsakligen hafva gjort sig gällande hos målsmännen
för jordbruket, hvilka likväl icke, så vidt jag vet, hafva hyst
några sådana betänkligheter. Jag anhåller om bifall till Kongl.
Maj:ts förslag.

Herr Jöns Pehr sson: Som mången torde minnas, arbetade
jag för förändring i den Kongl. propositionen, då frågan förut
förevar här i denna Kammare; och det lyckades att få dessa
punkter återremitterade hvarom nu är fråga, och man hoppades
att Medkammaren skulle fästa något afseende vid såväl denna
återremiss, som vid några andra här gjorda anmärkningar. Men
det har visat sig att i detta afseende har man icke haft så mycken
rättvisa att vänta i Medkammaren, som här är visadt. Hvad nu
beträffar frågan i sitt nuvarande skick, så har jag visserligen icke
något hopp om, att Kammaren skulle vilja afslå Betänkandet,
ehuru skadan icke skulle blifva någon, utan vinsten stor. Men
jag skall i likhet med den första talaren böja mig för Kongl.
Maj:ts proposition i detta fall, och jag är öfvertygad derom, att
den tid icke är långt borta, då här måste komma ett förslag om
ändringar i detta lagförslag, om icke så mycket i denna paragraf,

N:o 88.

Lördagen den 10 Maj.

som i andra, som bJifvit bifallna. Jag kan icke göra något yrkande
om afslag härå, emedan det skulle anses alltför partiskt, det vill
säga, jag måste böja mig för detta beslut, emedan man icke rönt
mera tillmötesgående från Medkammaren i frågan.

Herr Carleson: På det att Kammaren må blifva i tillfälle
att bedöma rigtigbeten af mitt yttrande, om den grundsats i afseende
på dikningsskyldigheten, som af 1875 års Riksdag godkändes,
anhåller jag att få uppläsa första paragrafen ur den lag,
som af Riksdagen då antogs. Hen lyder på följande sätt:

“Vill man för jords odling eller förbättring dike göra, och
möter annans jord, då må denne ej hindra vattnets aflopp. Kan
det ej föras af utan dike, och åsämjer dem ej, då skall dikningsskyldigheten
fördelas efter tby, en hvar af dikningen nytta hemtar.
Har den, som nedanföre är, af diket mindre gagn än mot kostnad
och intrång svarar, varde dikningsskyldigheten för honom i mån
deraf jemkad eller ersättning honom lemnad af den eller dem,
som i dikningen deltaga, allt efter hvad skäligt pröfvas.

Hvad nu stadgadt är, galle ock, der någon vill för jords afdikning
begagna afloppsdike, som å annans egor upptaget är, eller
omlägga, utvidga eller fördjupa sådant dike."

I denna paragraf uttalas, så vidt jag förstår, just samma
grundsats i afseende å dikningsrätt och dikningsskyldighet, som
för närvarande gäller och som här i Sverige gällt i alla tider.
Den har blott erhållit vidsträcktare tillämpning och kan anses
såsom omedelbarligen härledd från den servitut, som naturförhållandena
lägga på jorden.

Herr Samzelius: Då jag vid ärendets föregående behandling
uttryckte några betänkligheter mot antagandet af förevarande,
paragraf, så sökte jag gifva skål derför; och dessa skäl, som jag
då anförde, hafva icke sedermera blifvit vederlagda.

Efter min tanke kommer visserligen den förevarande paragrafen
att leda till obilliga följder, om den kommer att tolkas så,
som motiveringen till lagförslaget innehåller. Om den återigen
tolkas alldeles oberoende deraf, så vill jag antaga, att den blifver
ganska tillfredsställande. Emellertid då lagförslaget kommit på
den punkt det nu står, skulle jag verkligen beklaga, om frågan
folie. Lag-Utskottet har vid denna riksdag arbetat träget och
framkommit med det ena förslaget efter det andra, men allt har
rönt ett oblidt öde och bland definitiva förslag af väsentlig vigt
återstår nu endast denna sak oafgjord. Med den lifliga önskan,
som finnes hos jordbrukarne att få en ny dikningslag, skall jag
för min del ej motsätta mig antagandet deraf. Men beträffande
den olika dikningsskyldighet, som uppstår för grannar, när de
hafva alldeles lika egor och samma fördelar deraf, så måste, enligt
min uppfattning, vid egornas gradering vederbörligt afseende fästas
på denna olika dikningsskyldighet. Om, såsom jag förut anfört,
den ene grannen, som ligger högst uppe, deltager med en kostnad
af 245 procent, den nedanliggande med 16 Va procent, så är det

Lagförslag
om dikning.
(Forts.)

N:o 88.

Lördagen den 10 Maj.

Lagförslag gifvet, att den ofvanliggande grannens jord får mindre värde;
ani dikning, derföre blir det alldeles nödvändigt, att vid egornas gradering
^ 01 s,) det fästes afseende vid den olika dikningsskyldigheten. Jag upprepar
hvad jag förut sagt, att jag för min del icke vill motsätta
mig antagandet af Kong!. Maj:ts förslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr
Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall till
§§ 2 och 3, sådana de lyda i Kongl. Maj:ts förslag, och dels afslag
å denna del af ifrågavarande lagförslag, framstälde Herr
Talmannen proposition på bifall till berörda paragrafer i Kongl.
Maj:ts förslag, och då dervid svarades många ja jemte några nej,
förklarade Herr Talmannen sig hafva funnit ja öfvervägande.

Utskottets senare hemställan.

Bifölls.

Till följd af Kammarens vid ärendets förra behandling fattade
beslut, förekommo härefter rubriken och ingressen samt slutmeningen
i Utskottets lagförslag, hvilka delar af förslaget nu godkändes.

Grefve Lagerbjelke begärde ordet och yttrade: Med anledning
deraf att den beklagliga underrättelsen inlupit, att Kammarens
ärade Ålderspresident, Herr Mannerskantz, svårt insjuknat;
får jag vördsamt föreslå, att Kammaren behagade besluta att å
sina vägnar låta efterhöra hans helsotillstånd.

Till detta förslag lemnade Kammaren, uppå gjord proposition,
sitt enhälliga bifall.

Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott inkomna
Memorial och Utlåtanden, nemligen från

Stats-Utskottet:

N:o 52, med förslag till voteringspropositioner i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut angående dels Kongl. Maj:ts proposition
om bildande af en jernvägshypoteksfond, dels väckt motion
om inköp af Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg;

N:o SB, med anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i fråga
om en bestämmelse beträffande vilkoren för erhållande och tillgodonjutande
af statsbidrag till allmänna arbeten;

N:o 56, angående öfverlemnande till Kongl. Maj:t af det nya
reglementet för Riksgäldskontoret;

Lördagen den 10 Maj. 53 ?i:o 38.

N:o 57, i anledning af väckt motion angående beviljande, af
statsbidrag för ny tomtreglering i Hudiksvall i följd af den staden
senast öfvergångna brand;

N:o 58, i anledning af erbållen återremiss å Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 29, i fråga om afsättande till kronopark af indragna
ryttmästarebostället Kolleberga Nås 1 och 2;

N:o 59, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
tvenne punkter i Utlåtande N:o 28, angående Riksdagens år 1878
församlade Revisorers berättelse i anledning af verkstäld granskning
af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1876;

Bevillnings- Utskottet:

N:o 14, i anledning af väckta förslag om förändringar i
gällande föreskrifter rörande bevillning för arf, gåfva, testamente
och fideikommiss;

N:o 15, angående vissa ännu oafgjorda frågor rörande stämpelpappersafgiften; Banko-Utskottet: N:o

13, i anledning af väckta motioner om ökande af Riksbankens
för afbetalningslån afsedda fond;

Sammansatta Banko- och Lag-Utskottet:

N:o 2, med förslag till omröstningsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut i Utlåtandet N:o 1, i fråga om upphörande
af de enskilda bankernas rätt att utgifva sedlar, lydande
å fem och tio kronor;

Första Kammarens Tillfälliga Utskott:

N:o 6, angående beredandet af flera lärotimmar för naturalhistoriens
studium vid rikets allmänna läroverk;

hvarefter Kammaren, uppå Herr Talmannens framställning,
beslöt, att Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Memorial
N:o 2 skulle å föredragningslistan till nästa sammanträde uppföras
näst efter Stats-Utskottets Memorial N:o 52.

Kammaren åtskildes kl. i/i till 2 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Första Kammarens Broi. 1879. N:o 38.