RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1878:62)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1878. Andra Kammaren. N:o 62.

Fredagen de» 17 Maj.

Klockan 7 e. m.

I början af detta sammanträde ledde Herr vice Talmannen Kammarens
förhandlingar.

§ I Fortsattes

föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 63,
med anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
beviljande af låneunderstöd för fullbordande af Bergslagernas
jernvägsaktiebolags jernvägsanläggning än ock väckta motioner angående
dels inköp af Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg, dels underdånig
anhållan om förordnande af en komité med uppdrag att utreda,
huruvida det må vara för staten fördelaktigt att förvärfva de med
statsjernbanesystemet i förbindelse stående enskilda jernvägar, dels
ock anvisande af 30 millioner kronor till inköp af enskilda jernvägar.

I ordningen förekom

Punkten 2.

Utskottet hade i denna punkt yttrat sig öfver följande motioner,
nemligen :

ledamoten af Första Kammaren Herr C. Hammarhjelms motion,
N:o 30, i hvilken var föreslaget, att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:ts
disposition ställa en summa af tretio millioner kronor för att dermed,
på det sätt, med de vilkor och i den ordning, Kongl. Maj:t funne
lämpligt, för statens räkning inköpa sådana enskilda fullbordade jernvägar,
hvilka Kongl. Maj:t efter pröfning af hvarje särskildt fall funne
vara af fördel, vare sig i politiskt eller ekonomiskt hänseende, för
staten att ega och trafikera i sammanhang med de af staten för egen
räkning anlagda stambanor;

samt Herr A. Reuterskiölds motion, N:o 27, och Herr Gh. Picksons
motion, N:o 108, den förra afgifven inom Första Kammaren och

Andra Kammarens Prot. 1878. N:o 62. j

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernvägar.

N:o 62.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernväg
ar.
(Forts.)

den senare inom Andra Kammaren, uti hvilka motioner föreslagits,
att Riksdagen måtte för sin del besluta om inköp af Hallsberg—
Motala—Mjölby jernväg med dertill hörande rörlig materiel, reparationsverkstad,
materialier och fordringar till ett pris minst motsvarande
bolagets skulder och förbindelser, deribland icke inbegripna aktieegares
fordringar för inbetaldt aktiekapital och derutöfver, i enlighet
med bolagets reglemente, gjorda tillskott, dock ej öfverstigande kronor

590,000 för mil, samt öfverlemna till Kongl. Maj:t att med jernvägsbolaget
derom afhandla och öfverenskomma.

Och hade Utskottet på anförda skäl hemstält:

att Herrar Hammarhjelms, Reuterskiölds och Dicksons ifrågavarande
motioner måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.

Enligt anteckning å Utlåtandet, voro reservationer mot nämnda
hemställan inom Utskottet anmälda

dels af Herrar C. Ekman, Grefve C. Beck-Friis, Friherre F. von
Essen, L. M. Nordenfelt, C. F. af Geijerstam och Grefve H. Spens,
hvilka ansett Utskottet höra afgifva ett tillstyrkande af följande
innehåll:

»a) att Herr Hammarhjelms motion må på det sätt bifallas att
Riksdagen ställer till Kongl. Maj:ts förfogande ett belopp af tretio
millioner kronor, att enligt Kongl. Maj:ts föreskrift samt på de tider
och under de vilkor, Kongl. Maj:t, efter hörande i hvarje särskildt
fall af Riksdagens fullmäktige i Riksgäldskontoret, må finna skäligt
bestämma, från Riksgäldskontoret utbetalas, för att användas till
öfvertagande af obligationer, utfärdade för anläggning af sådana fullbordade
enskilda jernvägar, som antingen sammanbinda statsbanor
sins emellan eller i öfrigt äro med statsbanor förenade; börande vid
sådant öfvertagande priset bestämmas med fästadt afseende å banornas
påräkneliga trafikinkomst eller å den ökning af statsbanornas
trafikinkomst, som kan af ett ifrågakommande öfvertagande, till följd
af dervid fästade särskilda vilkor, blifva en följd; så att staten må
för sin utgift i berörda hänseende blifva genom en motsvarande, påräknelig
inkomst betäckt;

b) att berörda anslagsbelopp jemväl må, om Kongl. Maj:t för
särskildt fall finner sådant lämpligare och för staten fördelaktigare,
få användas till inköp för statens räkning af enskilda banor eller bandelar
af ofvan omförmälda beskaffenhet; börande äfven i sådant fall
priset bestämmas efter de här ofvan i mom. a) angifna grunder; och

c) att Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla, att, vid
blifvande ansökningar om erhållande af koncession för jern vägsanläggningars
utförande, Kongl. Maj:t täcktes meddela dylik koncession
endast åt sådan sökande, som, förutom uppfyllande af det för rätt till
expropriation stadgade vilkor, att anläggningen skall afse ett allmänt
behof, tillika hos Kongl. Maj:t styrkt, att sökanden förfogar öfver ett

Fredagen den 17 Maj, e. m. 3 Jfco 62.

kapital, som är fullt tillräckligt till jernvägsanläggningens utförande
enligt behörigen granskadt och godkändt kostnadsförslag;»

dels ock af Herrar Grefve G. Sparre, J. Widén, Grefve S. Lagerberg
och Grefve L. af Ugglas, hvilka instämt i förestående reservation,
för så vidt angår de i densamma under mom. a) och c) framstälda
yrkanden.

Sedan uppläsning skett af Utskottets hemställan, lemnades ordet
till

Herr Dickson, som yttrade: Då Stats-Utskottet i denna punkt
innefattat tvenne väsentligen skiljaktiga ämnen, nemligen Herr Hammarhjelms
motion angående ställandet till Kongl. Maj:ts disposition
af 30,000,000 kronor för inköp af jernvägar samt Herr Reuterskiölds
och min om inköp af Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg, så, ehuru
jag [ganska väl finner, att dessa båda ärenden kunna samtidigt
tagas i öfvervägande, vågar jag dock till Herr vice Talmannen hemställa,
att särskild proposition å hvardera af dem måtte framställas.

På derom af Herr vice Talmannen gifven proposition, biföll Kammaren
hvad Herr Dickson, beträffande sättet för ärendets föredragning,
nu föreslagit: hvarefter

Herr Dickson erhöll åter ordet och anförde: Det är icke min
afsigt att vid detta tillfälle ingå i någon öfverläggning angående Herr
Hammarhjelms motion. Men då jag varit den som inom denna Kammare
väckt motion om inlösen af Hallsbergs—Motala—Mjölby jernväg,
anhåller jag att för Kammaren få motivera detta mitt förslag.

Jag hade förestält mig, att Stats-Utskottet skulle kunnat egna detsamma
litet utförligare granskning än som varit fallet, ty frågan gäller
inlösen för statens räkning af en redan färdig jernväg. Här är någon
vidare utredning icke af nöden, ty bolaget har förklarat sig villigt
att till staten öfverlemna hela jernvägen med alla dess tillgångar, mot
förbindelse för staten att godtgöra bolagets skulder, till ett pris ej
öfverstigande 590,000 kronor för banmil. Upplysningsvis ber jag härvid
få nämna att, enligt all sannolikhet, en närmare utredning skall
visa, att detta belopp icke behöfver blifva så högt.

Jag anser att inlösen af denna jernväg icke blott är för bolaget
af ganska trängande nödvändighet, utan äfven bör blifva en fördel
för staten. Denna jernväg har under de senare åren betydligt utvidgat
sin verksamhet. I detta afseende föreligger en berättelse för
åren 1874, 1875 och 1876. Under denna tid har jernvägens bruttoinkomst
vuxit från 281,470 kronor till 399,829 kronor, hvilket icke är
obetydligt på trenne år. Under samma tid har förhållandet mellan
driftkostnaden och bruttoinkomsten så förändrats, att nettobehållningen
ökats från 117,271, som det utgjorde 1874, till 171,342 kronor under
1876, eller under tre år stigit med ungefär 50 procent .Jag tror således,
att, särdeles med hänsyn till det pris, för hvilket staten nu kan
få öfvertaga denna bana och hvilket föga öfverstiger hälften af hvad

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jern•
vägar.
(Forts.)

N:o 62

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernväg
ar.
(Forts.)

statens jern vägar kostat per mil, staten derigenom gjorde en affär,
som icke vore ogynsam för framtiden med afseende å rentabiliteten.
Dessutom bör tagas i betraktande att denna jernväg sannolikt skulle
i jernvägsstyrelsens händer komma att lemna vida bättre resultat, än
den nu lemnar, dels emedan materielen blefve gemensam för denna
och statens andra jern vägar, dels ock i följd af den inskränkning i
administrationskostnaden, som komme att ega rum. Hvad som härvid
icke bör förglömmas, är att bolaget i närvarande stund är beredt
att, om staten öfvertager banan, göra betydliga uppoffringar, då det
derigenom komme att förlora ej mindre hela aktiekapitalet 1,400,000
kronor, än äfven det uttaxerade tillskottet, 896,000 kronor, som aktieegarne
redan erlagt och hvilket uppgår till 64 procent af det inbetalta
aktiekapitalet. Vilkoren för obligationslånen äro för aktieegarne
särdeles betungande, och det just med hänseende till den omständighet
att trafikinkomsterna vid denna, liksom vid hvarje annan jernväg
blott småningom hinna sin fulla utveckling, ty amorteringen är stäld på
ganska kort tid och utgår med ungefär två procent om året, så att
af obligationslånet hafva redan omkring 380,000 kronor blifvit utlottade
och inlösta.

Men, mine Herrar, det är förnämligast ur social synpunkt, som
jag anser att detta inlösande för statens räkning af Hallsberg—Motala—Mjölbybanan
bör af Riksdagen bifallas. I bolagsordningen för detta
bolag förekommer nemligen, såsom vi alla veta, en paragraf, hvars
motsvarighet icke finnes i någon annan bolagsordning och som på sätt
och vis står i strid med Kongl. förordningen om aktiebolag den 6
Oktober 1848. Denna paragraf föreskrifver att i händelse inkomsterna
icke räcka till att betäcka utgifterna för ränteobligationerna, skall
bristen uttaxeras hos de särskilda delegarne i bolaget. Nu faller sig
detta synnerligen betungande icke blott för enskilde aktieegare utan
äfven för de kommuner, som ligga i jern vägens närhet och till densamma
lemnat tillskott, i följd hvaraf utskylderna inom dessa kommuner
stigit ganska betydligt. Och särskild! drabbar detta ganska hårdt
mindre bemedlade personer. Men — icke nog härmed — detta stadgande
i bolagsordningen måste äfven gifva anledning till rätt stora
förvecklingar och trakasserier vid någon aktieegares dödsfall eller
konkurs. Då någon sådan händelse inträffar, föreställer jag mig att
det är bolagets styrelse, som skall bevaka bolagets rätt i sterbhuset
eller konkursboet. Och jag förutser, att ganska stora svårigheter och
förvecklingar dervid kunna uppstå.

Jag tror således att det vore dels mycket fördelaktigt för staten
att inlösa jernvägen, dels ock i öfrigt förenligt med statens intresse
att sådana sociala förvecklingar, som kunde uppstå genom de af mig
nu antydda förhållanden, i tid förekommas. Jag medgifver att jag
icke har stora förhoppningar om framgång åt förslaget, men jag skall
bedja att, om diskussionen kommer att fortgå något längre, få, särskild!
med anledning af den utgång frågan erhåller i Första Kammaren,
sedermera framställa ett mera formuleradt yrkande. För närvarande
skall jag inskränka mig till att yrka att Kammaren måtte be -

N:o 62.

Fredagen den 17 Maj, e. m. 5

sluta att till Kongl. Maj:ts förfogande ställa ett så stort belopp, som Angående
erfordras för inlösen af Hallsberg—Motala—Mjölby jernväg. °aJ

enskilda jern Herr

O. B. Olsson: Då den föregående talaren upplyste att ifråga- vägar.
varande bolag har ganska goda trafikinkomster på sin bana, att dessa (Forts.)
stigit under senare åren och att man således kan hoppas att förhållandet
mellan bolagets utgifter och inkomster skall för hvarje år ställa
sig allt mindre ogynsamt, så tycker jag att allt detta utgör goda skäl
för det antagande att de af honom befarade sociala förvecklingarne
icke skola komma att inträffa. Han nämnde äfven att det skulle vara
fördelaktigt för staten att öfvertaga banan af det skäl att administrationskostnaden,
enligt hans uppfattning, skulle blifva billigare. Denna
hans uppfattning kan jag icke heller dela. Min erfarenhet är att allt
som skall ske under statens insigt och vård blir dyrare än om tillsynen
deröfver utöfvas af enskilda personer eller af bolag. Dessa senare
kunna naturligtvis utöfva en säkrare kontroll och äro i allmänhet äfven
i tillfälle att betinga sig billigare pris, på hvad som för trafikens
uppehållande kan behöfva anskaffas, äfvensom att i öfrigt bättre bevaka
sina intressen. Från denna synpunkt sedt, tror jag derföre, att
det är bättre att bolaget fortfarande sköter dessa sina affärer.

Hvad åter beträffar att delegarne i bolaget iklädt sig solidarisk
ansvarighet för bolagets skulder, tror jag att detta bör blifva deras
ensak, vare sig detta skett i anledning af deras eget erbjudande eller
till följd af föreskrifter som regeringen vid bolagsordningens fastställande
meddelat. Huru härmed förhåller sig, har jag mig icke bekant; men
i hvilketdera fallet som helst, qvarstår dock alltid det faktum, att
delegarne underkastat sig dessa strängare vilkor. Och då tror jag
också, att de böra stå fäst vid dem.

På dessa skäl yrkar jag för min del bifall till Utskottets förslag.

Herr Anders August Andersson: Då jag nu går att yttra
mig i denna fråga, får jag till en början förutskicka den förklaring,
att min mening icke stöder sig på egenfiyttiga motiv, emedan jag
lika litet som den ort, inom hvilken jag är boende, har något med
denna bana att göra och icke heller är delegare deri. Jag bor dock
så nära intill banan att jag något känner till förhållandet med densamma.

I detta jernvägsföretag hafva i synnerhet inom Motala kommun
blifvit indragna en stor mängd mindre bemedlade personer. Och
detta har till och med skett nästan utan deras vetskap, emedan kommunerna
såsom, sådana tecknat sig såsom delegare i företaget. De
stora bidrag, som delegarne under den senare tiden måst för banans
räkning tillskjuta utöfver sina tecknade aktiebelopp, hafva sålunda ut- t
taxerats på kommunernas medlemmar. Och följden häraf har blifvit
den att dessa mindre bemedlade personer, mestadels arbetare, fått afstå
större delen af sin arbetsförtjenst för bolagets behof. En stor del
mindre jordegare hafva likaledes härpå blifvit lidande. Man har förespeglat
dem att det icke alls skulle vara förenadt med risk att teckna
aktier i företaget och de hafva på detta sätt låtit förleda sig dertill.

N‘.o 62.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernvägar.

(Forts.)

Anledningen till dessa nya uttaxeringar är hufvudsakligen att
söka deri att banans anläggningskostnad betydligt öfverstigit det belopp,
hvartill densamma från början beräknats, till följd deraf att såväl
byggnadsarbetena vid stationerna som broanläggningar vid vattendragen
utförts med mycken kostnad och omsorg. Också är derföre
denna bana fullt upp lika om icke bättre bygd än statens egna stambanor.
Då nu bolaget vill öfverlemna banan till staten på vilkor, som
för staten äro synnerligen förmånliga, tror jag att staten borde begagna
sig af detta tillbud och att man kan vara temligen viss om att
staten får full ränta på sina penningar. Det erfordras blott eu utredning
om livad banan skulle kunna lemna i behållning. Och staten
skulle sålunda icke behöfva göra någon synnerlig uppoffring. Hvad
som vållar svårigheten för delegarne är deras solidariska ansvarighet
för bolagets skulder, hvilket haft till påföljd att de för närvarande
råkat i sådant trångmål, att de knappast veta huru de skola bete sig.
Och jag tror derföre att de rättvisligen böra kunna påräkna att, när
nöden är så trängande, staten skall räcka dem en hjelpsam hand.

Min öfvertygelse är äfven, att om denna bana komme i statens
ego, kostnaderna för densammas trafikerande och underhåll skulle i
flere afseenden ställa sig långt billigare för staten än för bolaget.
Det har visserligen af den näst föregående talaren framhållits att hvad
staten utför i allmänhet blifver dyrare än om samma arbete verkställes
af enskilde. Men i detta fall tror jag icke att den regeln
håller streck. Jag har mig bekant att trafikdirektören för Östra stambanan
gerna skulle utan förhöjd aflöning öfvertaga äfven denna handel,
derest den af staten inlöstes. Han påstår nemligen att derigenom
skulle undvikas mycket besvär och bråk, som banan för närvarande,
under det den befinne sig i ett enskildt bolags händer, vållar statens
trafikförvaltning.

Dessutom vill jag framhålla, att den närvarande tiden med sin
tryckta penningställning borde utgöra en ytterligare anledning för staten
att komma bolaget till hjelp, emedan den kapitalomsättning, som
deraf blefve eu följd, skulle på samma gång medföra en väl behöflig
lättnad i den allmänna rörelsen. Man vet att i närvarande stund
finnas obligationer för enskilda jern vägsanläggningar placerade i enskilda
bankerna till ett belopp af omkring 30 millioner kronor. Och
detta gör att bankerna måste så mycket som möjligt inskränka sin
lånerörelse och att följaktligen folket på landsbygden är urståndsatt
att få någon hjelp i penningeväg. Man såg huru för flere år sedan,
då den stora handelskrisen i Stockholm pågick, de penningar som dervid
anskaffades utifrån för krisens afhjelpande, verkade mycket välgörande
icke allenast inom Stockholm utan äfven inom öfriga delar
af landet. Och om staten nu utlemnade dessa medel i den allmänna
rörelsen, skulle verkningarne deraf helt säkert visa sig lika välgörande;
och jag tror icke att staten skulle behöfva att förlora något derpå.

Ehuruväl min ställning inom denna Kammare hittills varit sådan,
att jag sökt hushålla med statens medel, tror jag dock på grund af
de skal, som jag nu anfört, att här föreligger ett undantagsfall. Och
jag hoppas derföre att ingen skall förtänka mig om jag med känne -

Fredagen den 17 Maj, e. m. 7 N:o 62,

dom om förhållandena yrkar att denna bana måtte för statens räk- Angående
ning inlösas. Jag instämmer således i den reservation, som af Herr f0™9 °J
Lekman in. fl. afgifvits mot Utskottets förslag i den föredragna punk- enskilda jernten
och anhåller om proposition på bifall till denna reservation. vägar.

(Forts.)

Herr Danielsson: Jag får säga att det rigtigt öfverraskade mig
att den siste talaren kunde uppträda och yrka bifall till ett af dessa
tre missfoster bland motioner, som framkommit vid denna riksdag.

Jag vill dock hoppas att ännu tinnes så mycken eftertanke hos en
hvar som har fosterlandets väl i främsta rummet såsom mål för sin
verksamhet, att åtminstone denna Kammare icke kommer att lemna
sitt bifall till denna motion.

Man har här såsom hufvudsakligt skäl för bifall till inköp för
statens räkning af ifrågavarande jernväg framhållit att bolagsordningen
innehåller en föreskrift, hvarigenom icke allenast alla de som tecknat
aktier i företaget utan äfven deras barn och arfvingar icke kunna frigöra
sig från solidarisk ansvarighet för bolagets skulder. Ja, detta
är väl icke ett fel, som man kan lägga Riksdagen till last, utan man
får väl vända sig till dem, som varit verksammast då reglementet
angående dessa bananläggningar kommo till stånd. Det var en jurist,
som bolaget i detta fall hade att tillgå, och som denne jurist visat sig
ega så stor sakkunskap i dithörande frågor, samt han i öfrigt ådagalagt
så många insigter och så mycken klokhet i många andra fall, så
borde man äfven i det förevarande hafva anlitat honom. Den näst
föregående talaren sade, att han ville hushålla med statens medel. Jag
frågar, om lian kan inför sig sjelf och landet försvara ett sådant sätt
att hushålla med statens medel, som går ut på att inköpa enskilda
jernvägar och för detta ändamål kasta staten in i vidlyftiga och svindlande
låneföretag, som skola ruinera landet och förstöra dess kredit;
eller tro Herrarne väl, att det är det rätta sättet att afhjelpa den nöd,
som är på färde, att staten skall låna medel dertill så långt, som dess
kredit räcker? Ty är väl i ett fall, sådant som detta, staten att betrakta
annorlunda än den enskilde? Låt först dem, som kastat sig in
på dessa svindlande företag, försöka att reda sig så godt de kunna,
och om de icke lyckas deri, så må de skylla sig sjelfva; men låt dem
icke föra landet till allmän ruin. Ty om man fortsätter på den väg,
som nu blifvit inslagen, så frågas: hvad blir följden? Jo, alldeles densamma,
som den, hvilken inträffat vid byggandet af statens jernvägar.

Hvar och en vill hafva statsbidrag till en jernväg och få densamma
dragen till sin egen dörr. Sedan blir det äfven fråga om att hvar
och en vill sälja denna sin andel i jernvägen; man föreslår då att
denna jernväg bör inköpas för statens räkning och blifva eu statens
jernväg, och dervid uppstår en allmän täflan att få eu så god betalning
som möjligt, samt för öfrigt att komma ifrån hela affären. Yi
hafva för närvarande en statsskuld på mera än 200,000,000 kronor,
hvilken skuld skulle, ifall man inlöste i fråga varande . banor med en
sammanlagd längd af öfver 300 mil för de pris, som blifvit ifrågasatta,
uppgå till ett belopp af en half milliard — ett vackert arf, som vi
skulle lemna våra efterkommande, hvilka jemväl skulle få på sig öfver -

N o 62.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernvägar.

(Forts.)

låtet att på dessa belopp betala annuiteterna, hvilka årligen skulle
utgå till utlandet och hvilka annuiteter våra efterkommande skola lika
litet som vi förmå att bära. Kunna vi icke lemna annat i arf efter
oss än dessa stora skulder, då är det i sanning ganska klent bestäldt
med vår förvaltning.

Man bär åberopat vår goda kredit i utlandet; men, äfven om,
hvilket ock jag tror, denna kredit är för närvarande god, så är den
dock icke mycket att hurra för eller att berömma sig af, om staten
skall blifva nödsakad att upptaga lån för att bestrida till och med
de löpande utgifterna — något som icke skulle ställa oss högt i utlandets
ögon, i fall man der ville sätta sig in i våra verkliga förhållanden.
. Dessutom är det min åsigt, att jernvägarne i en framtid icke
skola bära sig; ty det är alldeles klart, att, sedan våra skogar genom
dessa jernvägar blifvit borttransporterade, så äro också jernvägarnes bästa
dagar borta. Med våra glest bebodda trakter, med de stora afstånden
mellan orterna i vårt land, med våra marker så svåra att odla, är det
klart, att de jernvägar, som deröfver dragits, icke skola bära sig, man
må nu uppgöra hvilka vackra kalkyler som helst. Derföre skulle jag
skatta landet lyckligt, om det vore befriadt från alla dessa jernvägar;
ty, mine Herrar, resultaten komma nog att inom några år visa sig,
och man skall då få se, att jernvägarne icke ens förmå att bära trafikkostnaderna.
Jag skulle högeligen beklaga om Kammaren lemnade
sitt bifall till hvad motionärerna här föreslagit och hvilket förefaller
mig att vara den mest okloka åtgärd, som någonsin blifvit framlagd till
den svenska representationens ompröfning. Jag skall emellertid icke
spilla flere ord på en fråga så oklokt framkastad och så litet förtjent
af uppmärksamhet, som denna, utan kommer att helt enkelt yrka
afslag på densamma. Skulle emellertid diskussionen komma att fortgå
och flere än den siste talaren förfäkta de af honom uttalade åsigter,
så skall jag taga mig friheten att ännu en gång begära ordet för att
närmare utveckla mina åsigter i ämnet. Jag kan för min del ej förstå
att .Östergötland kan hafva något skäl till klagan i afseende på
statens sätt att gå tillväga vid jernvägars anläggning, då denna provins
till stor del genomskäres af flere jernvägar; och jag ber att fä
upplysa den värde talaren derom, att genom det län jag tillhör, går
icke. ens en enda mils statsbana. Mitt yttrande har således icke varit
motiverad t af enskilda intressen, utan har jag dervid haft det allmännas
intresse för ögonen.

Jag yrkar bifall till Utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Granlund: Oaktadt de mörka skildringar, som den siste
ärade talaren gjorde beträffande jernvägarnes framtid i vårt land, vågar
jag dock, såsom representant för två städer, hvilka äro i nära beröring
med ifrågavarande jernväg, att, huru liten förhoppning ännu må förefinnas
derom,
tala—Mjölby jernväg vid denna riksdag blifver beviljadt, angifva min
uppfattning af föreliggande fråga. Vi behandlade på förmiddagen en
fråga, som var mycket varmt omfattad af bland andra herr Statsrådet
och chefen för civildepartementet. Den frågan gälde beviljandet af

Fredagen den 17 Maj, e. in.

M:o 62.

ett låneunderstöd åt den så kallade stora Bergslagsbanan; men om
man djupare granskar nämnda fråga och tränger sig in i densamma,
så kan man nästan befara att det lån till inköp af JBergslagsbanans
obligationer, hvarom då var fråga, torde iimer eller mindre grad egentligen
i framtiden blifva ett anslag och dertill ett anslag på icke mindre än
6,000,000 kronor för en våglängd af 13Y2 mil. Här åter är det fråga om
en 9 mils jernväg, och att inlösa densamma med statsmedel för en kostnad
af emellan fem och sex millioner. Men för denna summa blir man helt
och hållet egare af hela jernvägen med all dess materiel, reparationsverkstäder
m. m. Det bolag, som erbjuder sig att öfverlåta denna
jernväg, är villigt att dervid uppoffra två millioner två hundra nittiosex
tusen kronor af anläggningskostnaden, hvilken i sin helhet uppgår
till cirka 7,506,000 kronor, och att således bereda staten en skänk
af ungefär tredjedelen utaf hvad jernvägen kostar. Dessutom är det
att märka, — hvithet ock hvar och eu som med uppmärksamhet följt
frågan, torde hafva funnit — att denna jernväg är och förblir —
åtminstone efter mitt omdöme — den, som, ifall någon inlösning af
enskilda jernbanor för statens räkning skall ega rum, bör hafva största
företrädet, ty den sammanbinder två stambanor; förkortar utstånden
så väl från Vermland och Norge som Bergslagen till de södra orterna;
den är i strategiskt hänseende af stor betydelse för landets försvar;
den berör Göta kanal och vidare den stora sjön Vettern vid hvilken
Karlsborg — Sveriges förnämsta fästning —■ är belägen; och den
är slutligen bredspårig, hvadan den samma således kan trafikeras med
statens materiel.

Man har yttrat, att omkostnaderna skulle ställa sig dyrare, ifall
banan trafikerades såsom statsbana, än eljest; men jag anser, att ett
motsatt förhållande ovilkorligen skulle inträffa, särskilt med hänsyn
dertill, att ett enskildt bolag måste aflöna egen trafikstyrelse och egen
trafikchef samt ban- och maskiningeniörer som alltid är dyrare för
en mindre våglängd — desslikes är ju tydligt, att om staten kommer
att inköpa denna bana trafiken derå ställes i förbindelse med hela öfriga
statsbanesystemet utan särskild styrelse, samt att den tjenstgörande
personalen kommer att mer sysselsättas än nu är fallet, hvarigenom
trafikkostnaderna blifva billigare.

Om denna bana sättes i förbindelse med statens jernvägar, så är min
öfvertygelse den, att detta icke vore en dålig affär utan tvärtom. Genom
bifall till motionen vinnes ju äfven i någon mån det mål, som egentligen
afses med upptagandet af det föreslagna lånet 30,000,000 kronor, nemligen
att konjunkturerna eller den stora industriens ställning i landet
upphjelpas på samma gång, som man afhjelper bolagets betryckta ställning.
Detta bolag har genom stora ansträngningar byggt denna jernväg
utan ringaste understöd från staten, hvilket likväl så många
andra långt kortare och till och med smalspåriga jernvägar erhållit.
Intet bolag inom vårt land finnes som så mycket ansträngt sin och
kommunernas krafter för erhållande af samfärdsel med statens jernvägar
— och derför bör ock staten, när det erbjuder så stora eftergifter,
lemna det en hjelpsam hand. Om således någon bana skulle komma
att af staten inlösas, så bör denna stå främst på dagordningen. För

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernvågar.

(Forts.)

N:o 62.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernväg
ar.
(Forts.^

min del hyser jag visserligen icke någon förhoppning om att frågan
nu skall gå igenom, men har dock velat på detta sätt närmare belysa
densamma och hoppas att den återkommer vid nästa riksdag.

Jag instämmer i Herr Dicksons yrkande och yrkar bifall till hans
och Herr Reuterskiölds motioner.

Herr Lindmark: Jag har visserligen icke för vana att, såsom

en talare bakom mig gjorde, förklara att jag icke har något enskildt
intresse att bevaka med afseende på en under behandling varande
fråga; men, eftersom sådant kommit på tal, så vill äfven jag förklara,
att jag, oberörd af dylika intressen, kan i den föreliggande frågan
yttra mig fullkomligt fritt.

Jag kan tyvärr icke, såsom samme talare, åberopa mig på att alltid
hafva voterat för de lägsta anslagen, och jag tror icke heller att
man i denna Kammare kan misstänka mig för något sådant. Ehuru
jag sålunda icke, till följd af inlagda förtjenster, kan förvänta ett lika
gynsamt bedömande af mitt yttrande som han, kan jag dock icke underlåta
att säga några ord i denna fråga, ehuru jag måste bekänna, att
jag härvid icke besitter den sakkännedom, som jag skulle önskat att
ega; men jag har känt mig manad att taga till ordet af deltagande
för dessa personer och kommuner, som nästan mot sin vilja blifvit indragna
i detta företag och som nu måste bidraga till betalningen af
annuiteter och räntor på det af bolaget upptagna obligationslånet.
Det har redan förut blifvit sagdt af den siste talaren, men kan behöfva
påpekas ännu eu gång, att den talrika arbetarepersonalen vid
Motala verkstad är särdeles hårdt tryckt, och att det förhåller sig
med tjenstemännen på enahanda sätt. De få på sin månadsafiöning
vidkännas synnerligen stora afdrag, och nekas kan icke att det måste
kännas synnerligen hårdt för en sådan person att se sin mödosamt
förvärfvade arbetsförtjenst i betydlig grad minskas genom dylika utgifter,
som sedermera aldrig kunna honom ersättas. Jag förmodar
äfven att kommunerna i trakten lida grymt af följderna af de illusioner,
som föranledt dem att teckna sig för denna bana.

Ser man på det lärorika betänkande, som här föreligger, så finner
man att det innehåller ganska många sanningar, som tränga sig på oss
och som förr eller senare måste blifva en verklighet. I den vid betänkandet
fogade reservation utalas den åsigten att frågan om de enskilda
jernvägarnes delvisa öfvertagande af staten blott är en tidsfråga
och, om än denna nu förefaller afskräckande, så lider det intet
tvifvel derom, att, sedan frågan en gång förekommit på dagordningen,
densamma icke mera kan falla.

Jag tror tillika att den nu föreliggande frågan icke bör betraktas
så, som om den skulle vara framkallad endast af ett nödrop från enskilda,
utan den bör lika väl och helt enkelt anses såsom åsyftande
statens sanna intresse.

Hvad Motala—Mjölby jernvägen beträffar, så förekomma synnerligen
talande skäl för att densamma må kunna till fördel för staten
anslutas till statsbanorna. Den sammanbinder punkten Hallsberg på
vestra stambanan med södra stambanan vid Mjölby; den är af stor

Fredagen den 17 Maj, e. m.

N:o 62.

strategisk vigt, enär trupper skulle kunna å densamma med fördel Angående
transporteras på en inre linie i händelse punkten Katrineholm skulle fö™la9
blifva af fienden besatt. Således synes det mig att den motion, enskilda jernsom
föreligger, är af den sällsynta beskaffenhet att den på samma vägar,

gång afser icke allenast aktieegarnes bästa utan äfven statens fördel. (Forts.)

Aktieegarne göra tydligen en betydlig förlust, enär de afstå det inbetalade
aktiekapitalet och ej fordra ersättning för redan gjord amortering
på obligationsskulden. De erbjuda således staten att inköpa
denna jernväg för 590,000 kronor per mil; man talade i förmiddags
om att berglagsbanan skulle kosta 1,200,000 kronor per mil.

Staten skulle således för 590,000 kronor per banmil förvärfva sig en
bredspårig bana, som i dess eget stambanesystem utgör en nödvändig
länk, och som, jag är derom förvissad, skulle lemna full ränta på
inköpspriset. Det är sant, att banan hittills icke lemnat tillräcklig
afkomst; men dels har anläggningskostnaden varit vida större än det
pris, för hvilket staten nu skulle öfvertaga jernvägen, dels har staten
konkurrerat med banan genom lägre fraktpris å sin egen bana
och derigenom fråntagit henne trafik.

Herr Dickson framhöll att banan i statens ego skulle kunna förvaltas
billigare än i bolagets; Herr Ola Bosson Olsson åter bestred
att så skulle blifva förhållandet. Jag vet icke hvem af dessa tvenne
talare det är, som har rätt; men i förmiddags anfördes under diskussionen
om bergslagsbanan, att den banans direktion uppdrifvit aflöningen
åt sina ingeniörer och arbetschefer så högt, att den vore
mycket högre än de löner staten bestode sina tjenstemän i motsvarande
grad, och erfarenheten har visat, att den enskilde nästan alltid
i dylika fall måste betala mer än det allmänna. Herr Danielsson
fruktade, att, om banan öfvertoges af staten, stateD derigenom skulle
inledas i farliga och vidlyftiga låneoperationer. Men summan, om
hvilken här är fråga, är ju icke för staten betydlig, och transaktionen
har således ej i finansielt hänseende för staten någon större betydelse,
då här icke gäller att upptaga nytt lån utan endast att öfvertaga
bolagets obligationsskuld.

Statens nuvarande skuld har dessutom tillkommit endast för produktiva
ändamål. Vidare är äfven eu del af statsinkomsterna nedlagd
i jernvägarne; och dessa hafva derföre betydligt högre värde, än som
motsvarar de belopp staten för jernvägsanläggningar upplånat. Omkring
två hundra millioners statsskuld är visserligen mycket, och jag
vill visserligen icke rösta för en hejdlös skuldsättning, men många
länder finnas med icke större folkmängd än Sveriges, som hafva vida
större statsskuld och det eu statsskuld, som icke blifvit ådragen uteslutande
för produktiva ändamål. Holland t. ex. har en statsskuld
på 1,440 millioner kronor, Portugal — som både hvad folkmängd och
materiela resurser beträffar torde kunna anses närmast jemförligt med
Sverige — 1,242 millioner och Belgien 648. Sverige är således lyckligtvis
jemte Norge ännu ett bland de minst skuldsatta länder i Europa;
och lånar det för sådana ändamål, som det nu ifrågasatta — produktiva
— så torde lånebanan ej vara så särdeles farlig.

Jag kan slutligen ej underlåta att ännu en gång uttala min

N:o 62

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernväg
ar.
(Forts.)

sympati för motionärerne, derföre att de behjerta! de många och välgrundade
klagomål öfver det ekonomiska betryck, som till följd af
denna jern vägsanläggning drabbat många mindre bemedlade medlemmar
af de kommuner, genom hvilka denna jernväg sträcker sig.

På nu anförda skäl kan jag, ehuru jag ej hyser stor förhoppning
att motionärernes förslag kommer att af Riksdagen bifallas, såsom
representant ej göra annat än, i den händelse votering skulle komma
att om frågan anställas, rösta för bifall till motionärernes förslag,
och jag anser mig fullt kunna försvara detta mitt votum derföre,
att jag är öfvertygad derom, att genom banans inlösen på nu ifrågasatta
vilkor någon förlust ej skulle komma att staten tillskyndas,
utan snarare fördel såväl i ekonomiskt som strategiskt hänseende.

Jag yrkar således bifall till motionerna.

Herr Dickson: Förra gången jag hade ordet i denna fråga,

gjorde jag ej något bestämdt yrkande; nu deremot vill jag göra det
och på samma gång begagna tillfället att säga några ord i saken.

Det hade naturligtvis varit för sakens framgång vida fördelaktigare,
om förslaget om banans inlösen af staten tilltRiksdagen framkommit
i annan form än som nu skett, icke såsom eu enskild motion
utan såsom proposition från Kongl. Maj:t. Jag har derföre ock gjort
framställning till en af ledamöterna i bolagets styrelse om lämpligheten
att till Kongl. Maj:t ingå med begäran om utredning af jernvägens
värde och att regeringen derefter måtte efter jern vägsstyrelsens hörande
till Riksdagen i ämnet aflåta proposition. Frågan hade i sådant
fall otvifvelaktigt vida lättare kunnat lösas, då helt säkert genom denna
utredning klarare, än nu kunnat ske, skulle hafva visat sig, att banans
inlösen på nu ifrågasatta vilkor icke skulle varit någon för staten
förlustbringande, utan tvärtom förmånlig affär.

Hvad angår herr Danielssons mörka målning af följderna utaf
bifall till motionerna, att staten derigenom skulle ledas in på en i
finansielt hänseende farlig väg, komma att inlåta sig på ruinerande
låneoperationer o. s. v., så anser jag mig icke böra inlåta mig på
något gendrifvande deraf, då den nästföregående talaren, Herr Lindmark,
i detta hänseende redan vederlagt hans påståenden. Jag vill endast
erinra att, såsom äfven Herr Lindmark framhållit, de 200 millioner
kronor, staten i utlandet upplånat för jernvägsbyggnader, representeras
af det effektiva värdet af våra jernvägar och att dessas värde är
mycket högre. Skuldsättningen är således i förhållande till de genom
densamma beredda tillgångarne, ej så stor, att Sverige jemfördt med
andra länder befinner sig i ett ogynsamt, utan snarare i ett gynsamt
läge.

Mitt yrkande kommer således att blifva att, med förbigående af
Herr Hammarhjelms motion, med anledning af hvilken jag icke har
något att yrka, proposition må framställas om bifall till min och
Herr Reuterskiölds motioner samt utslag å Utskottets hemställan; och
anhåller jag hos Herr vice talmannen om proposition på detta yrkande.

Frdagen den 17 Maj, e. m.

N:o 62.

Herr Liss Olof Larsson: Jag hade icke trott, att det skulle
behöfva spillas många ord på denna fråga; det föreföll mig redan
vid motionernas genomläsning vara alldeles tydligt och klart att de
borde afslås, jag kunde då knappast föreställa mig att det var allvar
med dem. Men efter utgången af voteringen om första punkten på
förmiddagen, torde man ej kunna göra sig säker om att i denna
fråga utskottsminoritetens åsigt kan komma att här i Kammaren
vinna en betydande minoritet. I hvilket fall som helst vill jag dock
hafva min mening i saken i protokollet förvarad.

Herr Dickson har påpekat, hurusom afkastningen af ifrågavarande
bana under loppet af tre år stigit med femtio procent. På
detta har Herr Ola Bosson Olsson redan svarat.

Herr Dickson påpekade vidare hurusom det ur social synpunkt
vore nyttigt för staten att inköpa banan. För min del har jag svårt
att fatta denna sociala betydelse, hvarför jag icke kan vederlägga
hans påstående, men nog förefaller det temligen obegripligt i hvilket
sammanhang de sociala förhållandena stå till denna fråga. Samme
talare sade att, om staten inköpte banan under förbindelse att ansvara
för bolagets alla skulder, staten skulle derpå göra en god affär.
Då så är förhållandet, vet jag icke om det vore rigtigt af staten att
öfvertaga banan, emedan den då fråntoge aktieegarne en god affär.
Man har åberopat att många af aktieegarne voro fattige, men staten
skulle ju då genom inköpandet af banan rikta sig på desse fattiges
bekostnad. Det synes mig således vara ett rätt egendomligt sätt att
ömma för de fattige aktieegarne, då man vill fråntaga dem en affär,
som ju skall vara ganska vinstgifvande.

Eu talare på östgötabänken nämnde om den stora kännedom
han hade om förhållandena på de orter, genom hvilka den ifrågavarande
banan löper fram, samt ansåg att man borde hjelpa de
stackars aktieegarne genom att för statens räkning inköpa banan
hvilket dessutom, i hans tanke, skulle ske i statens eget välförstådda’
intresse och bereda den eu god affär. Men sedan han gjort eu utflygt
på det finansiella området, slutade han märkvärdigt nog med
att yrka bifall till Herr Ekmans med fleres reservation. Denna afser
dock icke något inköp af banan, utan endast af obligationer, men
dermed föreställer jag mig att de stackars aktieegarne icke blifva
hulpne, enär obligationerna icke lära finnas hos dem.

Herr Lindmark framhöll såsom skäl för banans inköpande att
den skulle hafva så stor betydelse ur strategisk synpunkt. Jag vill
icke förneka detta, men jag föreställer mig att, i händelse af behof,
staten lär få begagna banan, utan att vara egare af den. Emellertid
är det icke så längesedan, som vi hörde en af våra generaler påstå,
att jernvägarna icke äro af synnerligt stor vigt för strategiska ändamål
samt att, hvad särskildt artilleriet beträffade, detta skulle högst
sällan hafva nytta af dessa banor. Sedan jag fått höra detta, har
jag kommit på andra tankar ifråga om den af Herr Lindmark påpekade
betydelsen af jembanorna.

Jag vill emellertid återkomma till Herr Ekmans med fleres förslag
om inköpande af obligationer och kali då icke underlåta att säga,

Angåend e
förslag om
inköp af
enskilda jemvägar.

(Forts.)

N:o 62.

Fredagen den 17 Haj, e. m.

Angående att jag knappt tror att förslagsställarne menat allvarligt med sitt
J°inköp °af förslaS\. Den> s°m är den minsta vän af att statens kredit bibehålies.
enskilda jern- skall näppeligen vilja vara med om ett sådant förslag, som det nyssvagar.
nämnda, lika litet som om Herr Dicksons motion. Ty icke lär väl
(Forts.) staten kunna bevara sin kredit genom att låna pengar för att dermed
inköpa obligationer till ett pris långt öfver deras värde, eller att
inköpa en jernväg, som gått med förlust för dess förra egare. Jag
tror att den allra enklaste eftertanke i detta fall skall visa, att vi
högst betydligt skada statens kredit genom att i utlandet upplåna
penningar för att användas för företag, om hvilket man vet att det
icke lemnar sådan afkastning att dermed räntan på de upplånade
penningarne på långt när kan betäckas.

Jag skall nu be att få yttra några ord med anledning af Herr
Anders August Anderssons yrkande om bifall till Herr Ekmans reservation.
Såsom vi veta, förordar denna Herr Hammarhjelms motions
bifallande på det sätt, att staten skulle, i stället för att öfvertaga
jernvägar, inköpa enskilda jernvägsbolags obligationer. Jag vågar då
vördsamt göra till Herr vice Talmannen den hemställan, huruvida
han anser sig kunna med stöd af grundlagen framställa proposition
på nämnda yrkande. Tager man i betraktande de motioner, som
föranledt Utskottets utlåtande i denna punkt, nemligen Herr Reuterskiölds,
Dicksons och Hammarhjelms, finner jag att de två förstnämnda
motionerna afse inköpandet af en bestämd jernväg och den
senare att lemna till Kongl. Maj:t ett visst belopp för att dermed
köpa färdiga jernvägar. I ingen af dessa motioner finnes ett ord om
att staten skulle inköpa obligationer, och det skulle följaktligen på
det högsta förvåna mig, om Herr vice Talmannen framstälde proposition
på Herr Anders August Anderssons yrkande om bifall till Herr
Ekmans reservation. Detta vore ungefär detsamma som om, för den
händelse Herr Askers för några dagar sedan behandlade motion om
förvärfvande åt staten af egendomen Hammarby, af Utskottet blifvit
tillstyrkt på det sätt, att staten skulle i stället inköpa t. ex.
några å; en viss egendom befintliga lådor spik, som der icke kunde
afyttras, denna tillstyrkan gjordes till föremål för Kammarens pröfning.
Likaså om någon väckt förslag om anläggande af en jernväg
i Skåne, men Utskottet med anledning deraf tagit sig friheten att
hemställa om bifall till förslaget på det sätt att till Kongl. Maj:ts
förfogande stäldes ett anslag för inköpandet af skogar eller byggande
af landsvägar i Norrland. Jag tror, att en hvar skulle finna detta
temligen orimligt; om man härvidlag fäster uppmärksamheten på, att
det ändamål, som i Herr Hammarhjelms motion afses, nemligen inköp
af enskilda jernvägar, icke är detsamma, som innehålles i Herr
Ekmans reservation i mom. a). Jernvägsegarne äro ett bolag; men det
torde vara temligen gifvet, att åtminstone de obligationer, som skulle
inköpas i enlighet med hans reservation, icke egas af bolaget utan
ligga hos andra personer och inrättningar; och jag kan således icke
finna, att denna reservation har det ringaste sammanhang med Herr
Hammarhjelms motion, hvaröfver Utskottet afgifvit sitt utlåtande.
Jag skall således, då jag är öfvertygad, att Herr vice Talmannen icke?

Fredagen den 17 Maj, e. m.

N:o 62,

skall framställa proposition på bifall till Herr Ekmans reservation i
1 mom, inskränka mig till att blott yrka bifall till Utskottets förslag
i den föredragna andra punkten.

Herr Schultz: Då jag för min del icke kan dela den mening,
hvartill Utskottet kommit i denna fråga, utan hyser samma åsigt deri,
som reservanterne i Utskottet, Herr Carl Ekman m. fl., så skall jag
bedja att få yttra några ord till försvar för sistnämnda mening.

Reservanterne hafva, efter mitt förmenande, å pag. 21 ganska
rigtigt sagt, att genom beviljande endast åt Bergslagernas jernvägsaktiebolag
af det för detsamma begärda statsbidrag skulle staten icke
hafva på ett tillfredsställande sätt uppmärksammat vårt jernvägsväsendes
nuvarande ståndpunkt, med deraf härflytande verkningar på
den ekonomiska ställningen. Lika med reservanterne anser äfven jag
att Utskottet icke gifvit uttryck åt någon vigtig tanke eller grundsats,
då det tillstyrkt understöds beviljande endast åt nyssnämnda jernvägsbolag
men lemnat utan afseende de motioner, som, i syfte att
understödja andra jernvägsbolag, blifvit väckta; då det tillstyrkt beviljande
af omkring 6 millioner kronor till fullbordande af eu under
byggnad varande bana, men deremot icke fästat minsta afseende vid
de banor, som redan äro färdiga och af hvilka en del icke undfått
det ringaste understöd från statens sida vare sig genom lån eller
anslag. Jag vill fråga, huru vida, i fall staten kunde inköpa en eller
flera af dessa sistnämnda jernvägar till sådant pris, att staten erhöll
genom deras trafikerande full ränta på köpeskillingarne, en sådan
aflär icke skulle kunna anses vara för staten lika fördelaktig, som
att med penningar understödja ett jernvägsbolag, hvars bana är under
byggnad och som derjemte befinner sig i förlägenhet? Och jag frågar
äfven, om icke de ansträngningar, som i åtskilliga andra delar af
landet gjorts för jern vägskommunikationers anskaffande och hvarigenom
åtskilliga der boende personer nödgats uppoffra betydliga kapital,
dem de möjligen till stor del förlora, också förtjena det afseende, att
man bort inrymma en tanke på att bispringa äfven dessa jernvägsbolag
under en tid sådan som den närvarande, synnerligast som det
skulle ske på ett sådant sätt, att staten derpå icke skulle göra någon
förlust? Reservanterne hafva nemligen icke ifrågasatt, att staten
skulle inköpa förlustbringande obligationer och enskilda jernvägar,
utan de hafva uttryckligen sagt, att före inköpet skulle ske en grundlig
undersökning af regeringen, som derefter fattade beslut om hvilka
obligationer eller jernbanor skulle inköpas. Skulle dessutom genom
ett sådant köp vinnas den fördelen, att den betryckta ställningen i
landet underlättades, kan jag icke finna annat, än att detta skulle
vara ett klokt beslut. Man vill väl icke heller påstå, att hos reservanterne
i Utskottet från Första Kammaren ej finnes någon sakkunskap
i denna fråga; man får väl medgifva — ty det kan icke resonneras
bort — att hvad desse reservanter i sin reservation yttrat,
förtjenar stort afseende, fastän det förefaller mig, som om man i
denna Kammare på ett temligen lättvindigt sätt ville kasta deras
åsigter öfver bord. Jag hör till dem, som, så vidt det är med sta -

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernvägar.

(Forts.)

N:o 62.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernvägar.

(Forts.)

tens fördel förenligt, vill understödja sådana nyttiga företag, som
jernvägsanläggningar inom olika delar af landet; och då, efter mitt
förmenande, staten genom sin kredit bäst är i tillfälle att komma dem
till hjelp samt staten å sin sida skulle få samma afkastning, samma
ränta på sina penningar, som den sjelf betalar, om icke genast så
dock inom en icke så aflägsen tid, skulle det ju för staten blifva en
verklig fördel att komma i besittning af enskilda jernvägar och öfver
dem vara bestämmande i afseende på trafikförhållanden m. m. Den
väckta motionen, att staten skulle inköpa Hallsberg—Motala—Mjölby
jernväg är, enligt mitt förmenande, mycket väl betänkt, och vilkoren
antagliga. Denna bana är, såsom vi alla veta, bredspårig, den sluter
sig vid sina ändpunkter till statens banor, och dess läge är sådant,
att det måste blifva för staten en verklig fördel att ega den. Jag
tror icke heller, att statens jern vägsstyrelse för sin del skulle hafva
något emot denna banas läggande till staten. Visserligen kan man
invända, att nämnda bana hittills ej med fördel trafikerats för bolagets
räkning. Ja, det är sant. Men om man besinnar, att denna
relativt korta bana har sin särskilda styrelse, sin särskilda verkställande
direktör, trafik- och bandirektör m. fl. tjenstemän, för hvilkas
aflönande fordras ganska betydliga utgifter, hvilka till största delen
skulle kunna inbesparas, derest staten kommer i besittning af banan,
så är det lätt för hvar och en att inse, att staten skulle med vida
större fördel kunna trafikera denna jernväg, och skulle utan tvifvel
snart nog komma att få full ränta på sina penningar. Jernvägsbolagets
styrelse har såsom maximipris på jernvägen ifrågasatt

590.000 kronor pr banmil, i hvilket pris inberäknats rullande materiel,
verkstäder m. m., som tillhör banan. Statens egna jernvägar
deremot kosta något öfver en million eller i genomskärning nära

1.100.000 kronor pr banmil. Detta jernvägsaktiebolag ifrågasätter
således icke stort mer än hälften så högt pris som statens jernvägar
kosta, för en bana som är väl bygd och underhållen och befinner sig i
godt skick. Men när det är fråga om att köpa en sådan bana till
underpris, då är Utskottet genast färdigt att derpå svara med ett
bleklagdt nej och vilja bevisa att ett sådant köp icke skulle vara
till fördel för staten. Skulle man hafva så pessimistiska åsigter om
statens jernvägar, som den ärade talaren från Öland, så borde man
hvarken fortsätta med statsbanors byggande eller uppmuntra enskilda
jernvägsbyggnader. Denne talare säde nemligen, att statsbanorna
hädanefter icke på något sätt skulle komma att bära sig, ja, att de
knappt komma att lemna nödiga inkomster till bestridande af trafikkostnader.
Detta påstående strider dock mot all erfarenhet i vårt
land, äfvensom andra länder; och jag hoppas att det skall visa sig,
att inkomsterna af statens jernvägar fortfarande som hittills skola
stiga och icke sjunka. Det finnes icke ringaste anledning till ett sådant
antagande som det att vid en ständigt ökad folkmängd och rörelse
i landet ett så ogynsamt förhållande skulle inträffa, att trafikinkomsterna
skulle nedgå.

Jag har mig bekant, att i Första Kammaren blifvit framstälda
ett par modifikations- eller ändringsförslag i det af reservanterna mot

Fredagen den 17 Maj, e. m.

N:o 62.

denna punkt afgifna yrkande. Huruvida något af dessa kan kafva
utsigt för sig att der vinna framgång, törs jag icke säga, men alldeles
omöjligt kan det väl icke vara, ty man bemödar sig verkligen i Första
Kammaren att, så vidt möjligt är, med iakttagande af statens intresse,
åstadkomma någon hjelp åt enskilda jern vägsbolag. Jag anser
fördenskull att icke denna Kammare bör låta en så vigtig fråga, som
innefattas i de föreliggande motionerna, genast fälla, utan att man
bör söka göra sig underrättad, huruvida opinionen är så alldeles emot
hvarje sätt att bifalla de ifrågavarande motionerna och dymedelst
understödja så väl de enskilda jern vägsbolagen som den allmänna
rörelsen, då ju staten genom inköp af vare sig den ifrågavarande
jernvägen och andra jernbanor samt jernvägsobligationer på af reservanterne
föreslagna vilkor icke skulle komma att vidkännas någon
förlust.

Jag har till min ledsnad nyss hört, att Chefen för Kongl. Finansdepartementet
i dag yttrat i Första Kammaren, att det möjligen
kunde vara skäl för Riksdagen att under närvarande tryckta förhållanden
besluta att uppdraga åt Riksbankens fullmäktige, att genom
upptagande af ett utländskt lån komma den allmänna rörelsen till
hjelp. Detta är ett så exceptionelt sätt att gå till väga, att det endast
i utomordentliga fall bör användas; och för min del kan jag
icke tro, att den ekonomiska ställningen för närvarande är så svår,
att man för dess skull bör tillgripa sådana medel, ty då skulle det
alltid komma att heta i utlandet, att penningeställningen i Sverige
måste vara mycket dålig, enär Riksbanken blifvit bemyndigad att
upptaga ett extra utländskt lån för att dermed understödja den allmänna
rörelsen. Mine Herrar, en sådan åtgärd skulle, derom är jag
förvissad, skada den svenska krediten vida mera än om Riksdagen
beslöte sig för att inköpa enskilda jernvägar eller dess obligationer
till ett pris, som komme att lemna staten full ränta på sina pengar.
Jag kan derföre icke tro, att Riksdagen skall besluta sig för att
lemna ett sådant bemyndigande åt Riksbankens Herrar fullmäktige,
hvilka nog ändå skola veta, att, när så erfordras, med bankens stora
resurser underlätta penningebekofvet i den allmänna rörelsen.

För närvarande, då jag ännu icke hört något annat yrkande
framställas, än bifall till Herr Dicksons motion, skall jag inskränka
mig till att yrka bifall till den vid Utskottets utlåtande fogade reservationen
af Herrar Carl Ekman, m. fl.

Herr Gustaf Jonsson: Det är mycket betecknande, att man
redan nu, såsom t. ex. den siste talaren, är färdig att åberopa samma
skäl, som i första punkten anfördes för understöd åt en icke färdigbygd
jernväg, äfven för inköp af en redan färdigbygd bana. En annan
talare här framför mig påstår att det i första punkten icke varit fråga
om lån utan om anslag till skänks. Ja, vill man resonnera på det
sättet, så kan man ju med hvilka skäl som helst tro sig vinna det mål
man åsyftar. För min del får jag säga, att det synes mig betänkligt,
om man i vårt land skulle beträda en sådan väg som den att vid

Andra Kammarens Prot. 1878. N:o 62. 2

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernvägar.

(Forts.)

N:o 62.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernväg
ar,
(Forts.)

diskussion af allmänna ärenden icke låta hvarje sak gälla endast
hvad den kan, men icke mer; låter man nemligen samma skäl gälla
lika för hvarandra motsatta saker, så omöjliggöres snart hvarje allvarlig
diskussion och utredning af här förekommande frågor.

Jag fruktar verkligen, att detta skulle leda till så oerhörda utgifter,
att de rent af skulle växa oss öfver hufvudet. Det ena bolaget
har ju lika stor rättighet som hvarje annat att få sin jernväg inlöst,
och om man derföre en gång slår in på den vägen, så vet jag icke
hvar man skall kunna stanna eller hvar gränsen skall sättas. Resultatet
blir, att man tycker sig kunna bygga så mycket jernvägar som
helst, under förhoppning, att om de icke lemna god afkastning, så får
staten träda emellan och inlösa dem. Detta blir konseqvensen. För
min del tror jag, att detta är en sak, som ännu väl tål vid att tänka
på, innan man slår in på denna väg. Frågan kan hos oss ännu icke
anses mogen. Om det också i andra länder, der kapitalbildningen är
stark, möjligen kan anses lämpligt att staten öfvertager jernvägarne,
så råder hos oss ett annat förhållande, då vi måste för anskaffande
af medel till våra jernvägsbyggnader anlita utländska bankirer. Yi
hafva i min tanke under de senaste 20 åren allt för mycket forcerat
jernvägsbyggandet, och det kan aldrig slutas väl, om vi fortsätta på
samma sätt. Jag hyser fortfarande samma öfvertygelse, som jag i
Utskottet uttalade. Visserligen har man på många sätt sökt öfvertyga
oss om, att såväl aktieegarne som den allmänna rörelsen i landet skulle
blifva i hög grad lidande, om de ifrågavarande motionerna icke nu
bifallas, men jag anser mig detta oaktadt såsom folkrepresentant icke
med godt samvete kunna rösta för bifall till motionerna. Må hända
kan detta befinnas lämpligt i en framtid, och då må de, som vid den
tiden hafva att besluta i den saken, handla såsom dem synes bäst, men
för närvarande tror jag icke man kan annat än bifalla Utskottets
förslag. En näst föregående talare yttrade något i slutet af sitt anförande
om att finansministern i Första Kammaren skulle sagt att
det borde åligga riksbanken att skaffa pengar in i landet, hvilket sätt
han mycket klandrade. Det må då bli den talarens sak att verka
emot den rigtningen; för min del kan jag, som sagdt, icke annat än
yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson: Det var ett yttrande af talaren från Norrköping,
som förmådde mig att begära ordet, ehuru jag eljest icke hade
ämnat yttra mig i denna fråga. Han beskylde nemligen Utskottet
för inkonseqvens, derför att det i första punkten af det föreliggande
betänkandet tillstyrkt bifall till Iiongl. Maj:ts proposition, men deremot
i andra punkten afstyrkt alla de i detta ämne väckta enskilda
motionerna. Jag förmodar väl att denna beskyllning icke var rigtad
mot utskottsledamöterne från denna Kammare, men det hördes nästan
så, då han kort derefter böljade tala om de tio reservanterne från
Första Kammaren, dem han högt lofprisade. För min del får jag
öppet erkänna, att jag anser, att just denne talare med sitt anförande
satt saken på sin spets, ty deraf kan man se hvart den votering,
som i förmiddags i Kamrarne försiggick, kan komma att leda, i hän -

Fredagen den 17 Maj, e. m.

N:o 62.

delse Riksdagen i den gemensamma voteringen godkänner Första Kammarens
beslut och den Kongl. propositionen sålunda bifalles. Denne
talare yttrade nemligen med mycken bestämdhet, att de ifrågavarande
enskilda motionerna egde lika mycket berättigande som någonsin den
Kongl propositionen; och jag instämmer gerna med honom deruti, att
det icke förefinnes den allra ringaste skilnad i syftemålet mellan Kongl.
Maj:ts proposition och de enskilde motionärernes förslag; och jag går
till och med så långt, att jag påstår, att den, som bifaller den förra,
bör äfven bifalla de senare. Men jag, som icke kunnat rösta för bi •
fall till den Kongl. propositionen, intar en fullt konseqvent ståndpunkt,
då jag icke heller godkänner motionerna eller reservanternes förslag.

Man har här i en stor och betydelsefull fråga, som för några
dagar sedan var föremål för öfverläggning i Kamrarna, från intelligensens
sida mycket talat om “enskilda intressen" och “kompromissen11.
Jag hoppas nu att efter denna diskussion allt sådant tal i den frågan
skall vara för alltid begrafvet, ty om någonsin man skulle kunna med
skäl tala om enskilda intressen och kompromisser, så vore dot väl i
denna, och den på förmiddagen afhandlade frågan, i förening med
jernvägen till tartan, och en del jernvägsobligationer, som finnas hos
de enskilda bankerna och som nu hota att förlamande inverka på
dessa bankers vinstutdelningar, men visserligen icke i försvarsfrågan.
Man söker väl bevisa motsatsen dermed, att, då den ene talar för en
jernväg, och den andre för en annan, detta ändock skulle bevisa
att här i alla fall frågan gälde ett stort gemensamt fosterländskt
intresse. Men, mine Herrar, hvad gälde den andra frågan som jag
nyss nämnde? Jo, ingenting mindre än fosterlandets försvar. Detta
må väl kunna få kallas ett stort och gemensamt fosterländskt intresse,
om någon sak skall hafva denna benämning. Men då betecknades de
förmenta enskilda intressena och kompromissen såsom ovärdiga och
ofosterländska af samma sidas talare som nu så ifrigt förfäkta det nu
ifrågavarande enskilda jern vägsintresse t. Jag tror dock, att, om talet
om enskilda intressen någonsin varit på sin plats, må det väl vara i
den fråga, som nu behandlas, ty här finnes icke det allra ringaste
berättigade vare sig rättsanspråk eller andra af billighet betingade
omständigheter för de gjorda framställningarne, hvilket deremot var
fallet vid den andra frågans afgörande. Man har yrkat bifall till
reservanternes förslag. Med afseende å detta förslag instämmer jag
för min del i det yttrande, som Herr Liss Olof Larsson derom fällt,
jemväl med afseende å de betänkligheter om den grundlagsenliga formen,
som samme talare framstälde, oaktadt hånskrattet från stockholmsbänken.
Jag tror det är oberättigadt, och i högsta grad ogranlaga,
att bemöta Kammarens ledamöter med olika åsigter på sådant sätt,
då de uppträda i en allvarlig och vigtig fråga.

Emellertid hafva reservanterne ett förslag jemväl i punkten c,
nemligen att Riksdagen uti underdånig skrifvelse skulle anhålla, att
vid meddelandet af koncessioner för jernvägsföretag Kongl. Maj:t hädanefter
måtte föreskrifva sådana vilkor, att säkerhet vinnes för att de
sökande förfoga öfver tillräckliga kapital att utföra företaget. Det
hade varit godt om sådana vilkor hade blifvit uppstäda redan från

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernvägar.

(Forts.)

U:o 62.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernvägar.

(Forts.)

början, då staten lemnade försträckning till enskilda jernvägar. Då
hade det varit på sin plats, men sedan nästan samtliga städer i riket
fått jernvägar, hvar och en till sina behof, tror jag ej det vore rätt
och billigt att på detta sätt söka lägga hinder i vägen för andra
orter, hvilka möjligen skulle kunna bilda bolag för att skaffa orten
en väl behöflig jernvägsförbindelse, i all synnerhet om det skulle
lyckas att få staten att öfvertaga de färdigbyggda banorna, som äro
af den beskaffenhet, att de lemna mindre göda resultater för aktietecknarne.
Jag har den föreställningen, att de jernvägsbolag, hvilka
hädanefter komma att bildas, icke skola kasta sig in i vidtutsväfvande
företag lika lättsinnigt som de redan bildade. Erfarenheten, tror jag,
har i detta fall varit så lärorik att de försigtighetsmått, reservanterne
föreslagit, ej torde behöfvas.

För min del har jag med afseende å de enskilda jernvägsbolagen
den uppfattningen, att de, som gifvit sig in i leken, få reda sig bäst
de kunna. Det är klart att, om staten för att hjelpa, beslutade sig
för att inköpa enskilda banor eller deras obligationer, endast sådana
bolag, som voro färdiga att göra bankrutt, skulle erbjuda staten sina
banor eller obligationer, men deremot andra jernvägar, hvilka lemna
nöjaktig ränta, skulle af de enskilda bolagen behållas. Följden af
operationen blefve således att staten fick öfvertaga en mängd bandelar,
hvilka ej bära sig. Det blefve under sådana förhållanden ett mycket
dåligt resultat af de uppoffringar, staten för ändamålet gjorde. Och
vi skulle beträda en väg i detta afseende, på hvilken vi svårligen
kunna vända, sedan vi en gång kommit in på densamma.

Nu beklagar man sig öfver att aktieegarne, i fall staten ej träder
emellan, skola komma att förlora sitt kapital och derjemte göra känbar
förluster. Men — mine Herrar — hvilka äro egentligen de, som
tecknat aktier i de enskilda jernvägarne? En undersökning af förhållandet
skall utvisa, att städerna tecknat större delen häraf, men
som städerna hafva betydliga inkomster af bränvinsförsäljningen, synes
det också vara ganska stora skäl att låta dem dragas med de skulder,
jernvägsföretagen skaffat dem, just derföre att, så snart det talas om
dessa inkomster, det svaras att städerna kastat ut dem på enskilda
jernbanor, hvilka äro till det allmännas nytta. Nu har man deremot
velat kasta hela denna dåliga affär på staten, men åt städerna ändå
bibehålla bränvinsförsäljningsmedlen.

Särskild! beträffande Motala—Mjölby-banan har man sagt, att
det skulle vara orimligt om staten icke köpte den, då den kan fås
till underpris. Jag föreställer mig emellertid att, om det pris, hvartill
staten kan få denna bana, verkligen är ett underpris, så skola nog
aktieegarne vid närmare besinning sjelfva behålla den. Jag tror verkligen
ej att bolag i allmänhet afhända sig något för underpris och
minst ifrågavarande bolag.

Man har också sagt, att förslaget ej får betraktas såsom ett nödrop
från de enskilda bolagen, men jag för min del kan icke upptäcka
någon annan anledning till den gjorda framställningen än något just
i den vägen. Jag vill ej precist säga att det är ett nödrop, men det

Fredagen den 17 Maj, e. m.

N:o 62.

är ett försök att kasta på staten en dålig affär, för att de enskilda
bolagen och bankerna skola på bästa sätt slippa från saken.

Jag skall ej upptaga Kammarens tid längre och slutar med att
yrka bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr C. I. Bengtsson: Jag har begärt ordet endast för att
opponera mig mot det orimliga påståendet, att staten skulle göra vinst
på att inköpa en mängd enskilda jernvägar. När de enskilda bolagen
ej kunna ordna trafiken på dessa banor på sådant sätt att de lemna
inkomst, så lärer ej heller staten kunna göra det. Jernvägsanläggningar
torde i det fallet följa samma regler, som gälla för alla andra
företag. Jag har endast velat att denna min betänklighet skulle antecknas
i protokollet och jag yrkar i ölrigt bifall till Stats-Utskottets
förslag.

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernvägar.

(Forts.)

Herr Talmannen ankom nu samt lemnade ordet, enligt förut skedd
anteckning, till

Herr Axel Bergström, som yttrade: När jag nu, Herr Talman,
begär ordet, sker det egentligen för att aflägga en jernvägs-politislc
trosbekännelse. Jag har icke mycket hopp om att de'' sympatier och
önskningar, jag hyser, skola finna anklang hos denna Kammare, men
jag har ansett det vara en pligt att uttala en mening i förevarande
fråga. Om man besinnar, att jernvägar äro nutidens landsvägar, så är
det väl icke för mycket sagdt, att de bolag, som gorå till sin uppgift
att bygga jernvägar, åtaga sig en del af de funktioner, som kunna
anses åligga statsmagterna, nemligen att befrämja de stora kommunikationslinierna.
Då man först började att bygga jernvägar, gick
man verkligen ut från den förutsättning, att, sedan en jernväg blifvit
byggd, den skulle upplåtas till trafik på samma sätt som en landsväg,
d. v. s. de trafikerande skulle få färdas å jernvägen på enahanda sätt
som de resande på en landsväg. Med ett ord, man skilde mellan det
bolag, som byggde jernvägen, och de som skulle färdas å densamma.
Erfarenheten kom emellertid emellan och korrigerade denna uppfattning,
och den åsigten gjorde sig sedan gällande, såsom alla hafva sig
bekant, att de, som ega och disponera jernvägen, också måste besörja
trafiken å densamma. Emellertid är kanske denna omständighet något
bestämmande i fråga om man skall ansluta sig till systemet af statsbanor
eller enskilda banor. För min del vill jag öppet bekänna, att
jag varit en stor vän och anhängare af statsbanesystemet och att jag
fortfarande är det. Jag vågar erinra om, huruledes jag i egenskap
af Konungens rådgifvare tillstyrkt en proposition till Riksdagen om
inlösen af Köping—Hult-banan. Jag vill äfven bekänna att min tanke
varit att, om detta förslag vunnit Riksdagens bifall, vidare tillstyrka
inlösen af just den förevarande Hallsberg—Motala—Mjölby-banan.
Jag ansåg nemligen och jag anser fortfarande, att dessa bansträckningar
på det sätt ansluta sig till stambanesystemet att de böra förr
eller senare blifva eu integrerande del deri. I mina ögon är det icke
något fel att man nu i en tidpunkt, då ekonomiskt betryck råder i

N:o 62.

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jern■
vägar.
(Forts.)

Fredagen den 17 Maj, e. m.

landet, åter upptager tanken att förvandla åtskilliga enskilda jeruvägar
till statsbanor. Då vi 1855 började att bygga jernvägar, och
. man såsom enda möjligheten att åstadkomma ett system af jernvägar
anslöt sig till stambanesystemet eller att staten skulle bygga stambanor,
så anade man icke den stora och rika utveckling, som den enskilda
verksamheten skulle taga för åstadkommande af dessa vigtiga
kommunikationslinier. Emellertid har, såsom alla veta, den enskilda
verksamheten i denna rigtning varit utomordentligt stor, och denna
verksamhet har tagit i anspråk landets ekonomiska krafter och landets
kapitaltillgång på ett sådant sätt, att jag fruktar att förr eller senare
en jernvägskris kommer att utbryta. Jag erinrar om att mycket kapitalstarkare
och rikare länder än Sverige varit utsatta för sådana
kriser. Särskildt erinrar jag om den väldiga jernvägskris som gick
öfver England 1847. Om man nu kan göra något för att afvärja
eller lindra följderna åt'' en sådan jernvägskris, så gör man en god
gerning, ty det är ingen som kan beräkna följderna af en sådan ekonomisk
storm, som går öfver landet. Kanske kommer då mycket att
falla, som borde få stå och månget lifskraftigt träd, som nu gifver
skugga, att blifva fäldt. Det är icke lätt för den enskilde att stå
emot, när tidsströmmen går i en viss gifven rigtning, och tidsströmmen
går i rigtningen att skapa jernvägar. Kanske hafva alla felat.
Representationen har felat. Regeringen har kanske felat — jag menar
icke den nuvarande regeringen, utan den regering, jag hade äran att
tillhöra. Kanske också landets stora penningeinstitutioner hafva gripits.
af den rådande tidsrigtningen och förvandlat för mycket rörligt
kapital till fast. Men det är väl att betänka, såsom jag nyss nämde,
om icke något bör och kan göras för att afvärja följderna af detta,
och för min del beklagar jag, att icke styrelsen för den ifrågavarande
Hallsberg—Motala—Mjölby-jernväg gått in till Regeringen och begärt
proposition i den. rigtning, som är föreslagen af enskilde motionärer.
Då skulle intet hindrat mig att, om regeringen framlagt en sådan proposition,
bifalla den. Nu är jag något mera tveksam, men jag föreställer
mig dock att det skulle vara en vinst för staten, att till det
pris, som erbjudes, förvärfva en jernväg, hvilken bildar eu gen centralväg
genom södra delarne af riket. Jag skall sålunda, om det kommer
till omröstning, rösta för bifall till de enskilde motionärernes förslag.

Häruti förenade sig Grefve von Rosen.

Herr Danielsson: Med anledning af den siste talarens yttrande,
att han vore .en stor vän af stambanesystemet och att han sålunda
ville understödja förslaget, ber jag få framhålla hvad följden har varit
af detta system, af den, man kan nästan säga yra att bygga jernvägar,
som just väsentligen tillkommit under den högt ärade talarens
ledning af en vigtig befattning. Jo, följden har blifvit, att vi stå der
vi stå; landet lider af en kris, hvars utsträckning och följder vi ej
kunna förutsäga. Och har väl något oväntadt inträffat —• har det
varit brågon fara å färde? Nej! hela saken är den, att desse Herrar
haft för höga spekulationer — de hafva velat förtjena penningar, och

Fredagen den 17 Maj, e. m.

N:o 62.

derföre hafva de tillskapat dessa här storartade anläggningarne. Men
man ser nu redan följderna och fortsattes det med samma system, så
skola än svårare följder ej låta vänta på sig. Och jag hemställer till
de Herrar, som förfäkta bifall till reservanternes förslag: är det ens
skapligt att gå dessa stora industriidkare så mycket till mötes? Hvarken
för dem eller tjenstemännen, som ha fått större löner än de
borde hafva, finnes något skäl att klaga — men nu vill man draga
oss mindre jordbrukare ned i förderfvet och förstöra hela landet. Är
det rim och reson i sådant? Jag protesterar deremot; de som spekulerat
för högt, må ock dragas med följderna af sitt öfverdåd! Vi
få väl se om några år hvem som har rätt eller orätt! Jag upprepar
hvad jag sagt, att jernvägarne blifva en kräfta för vårt land och de
äro det i denna stund — jag vågar säga det. Det säges att man
bör köpa denna jernväg nu, då man kan få den för billigt pris —
men jag påstår det vara en osanning att priset är billigt. De jernvägar,
som bära sig, komma icke och erbjuda sig åt staten, utan de
som äro bankrutterade. Herr Dickson nämnde, att jernvägarne skulle
hafva större värde än statsskulden. Ja, man kan nog roa sig med
att bokföra jernvägarne till det eller det värdet, men försök att realisera
dem så få vi se hvad vi få. Jo, ingenting kanske. Att jemföra
vårt land med andra är en omöjlighet. Hvad kan vårt land framalstra
mot t. ex. Frankrike och andra länder, der jorden är så bördig,
att den till största delen skötes som en trädgård? — Jag vill
på det varmaste protestera mot ett sådant system och jag kan icke
nog klandra de personer, som framkommit med ett förslag sådant som
detta. Ty det leder till att för all framtid förderfva oss och våra
efterkommande.

Herr Sven Andersson instämde med Herr Danielsson.

Herr Anders August Andersson: För att i någon mån lugna
min ärade vän Liss Olof Larssons bekymmer öfver att jag framstälde
yrkande om bifall till Herr Ekmans reservation, ber jag att få ändra
detta mitt yrkande och i stället anhålla om proposition på bifall till
den väckta motionen.

Herr Schultz: Då en ärad talare på skånebänken framhöll hurusom
städerna gerna kunde dragas med det förhållande, som nu eger
rum, och att det endast vore att hjelpa dem, om staten nu skulle
inköpa enskilda jernvägar eller deras obligationer, så ber jag få säga att
det gifves städer, som icke med ett öre äro intresserade i jernvägsanläggningar
och dit hörer den stadskommun, som jag har den äran
att representera. Jag tillåter mig dessutom framhålla, att de aktier,
som tecknats i enskilda jernvägar egas till icke oväsentlig del af
andra än dem, som bo i städerna, och det kan derföre icke vara ett
uteslutande stadsintresse, hvartill man sökt göra det, som här är i fråga.

Jag protesterar mot en sådan uppfattning och jag vidhåller vidare
att det vore statsekonomiskt klokt att köpa jernvägar, som lemna staten
omkring 5 procent årligen i inkomst; framtiden skall nog bekräfta

Angående,
förslag om
inköp af
enskilda jernvägar.

(Forts.)

N:o 62.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernvägar.

(Forts.)

denna min åsigt och man kan således icke påstå htt meningen är att
hjelpa industrien på statens bekostnad, utan att understödja enskilda
jernvägsbolag och på samma gång gagna den allmänna rörelsen. Kan
någon tro att, om en jernvägskris skulle utbryta, landsbygden deraf
skulle blifva oberörd. Nej — tvärtom, bar erfarenheten från föregående
kriser visat motsatsen. Yi kunna komma att upplefva den tid
då penningar knappast kunna till låns erhållas och räntefoten bäfver
så hög att allra minst jordegarne kunna tänka på att betala så höga
räntor.

Jag hemställer till Herrarne om Sveriges jordbrukare, i fall de
komme i en sådan belägenhet, skulle känna sig belåtna dermed. Jag
tror det åtminstone icke. Jag tror att man kommer att ångra att
man icke sett klarare än man nu gör, ty, om icke något göres från
denna Riksdags sida, så är det min öfvertygelse att landet kommer
att gå en jernvägskris till mötes och hvad slutresultatet deraf kan
blifva kan jag naturligtvis icke säga, men att följderna komma att
blifva högst ledsamma och känbara öfver hela landet, det kan jag
försäkra. Jag kan derföre icke annat än på det varmaste lägga Herrarne
på bjertat att från statens sida beslutes någon åtgärd, som
undanrödjer den botande krisen och skyddar vårt land från en stor
olycka.

Öfverläggningen förklarades slutad. Sedan Herr Talmannen framstäf
propositioner, i öfverensstämmelse med den beslutade föredragningsordningen,
först å de meningar, som förekommit angående Herr
Hammarbjelms motion, och derefter å de yrkanden, bvilka blifvit gjorda
rörande Herrar Reuterskiölds och Dicksons ifrågavarande motioner,
biföll Kammaren Utskottets hemställan såväl i afseende på den förra
som jemväl beträffande de två senare motionerna.

Punkten 3:

Utskottet både hemstält:

att Herr A. Hedins inom Andra Kammaren afgifna motion N:o
62 — innehållande förslag derom, att Riksdagen ville anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes, så skyndsamt ske kunde, låta genom sakkunnige
män verkställa en så väl ekonomisk som teknisk utredning, om, i
hvilken utsträckning och på bvilka vilkor det kunde anses för staten
fördelaktigt att förvärfva med statsbanorna i samband stående enskilda
jernvägar, samt vidtaga de åtgärder, hvartill eu sådan utredning kunde
föranleda, samt att Riksdagen måtte ställa till Kongl. Maj:ts förfogande
de för ändamålet nödiga medel, hvilkas belopp motionären önskat, att
Stats-Utskottet ville föreslå — ej måtte vinna Riksdagens bifall.

Mot hvad sålunda blifvit hemstäldt voro reservationer inom Utskottet
anmälda

dels af Herrar Carl Ekman, Grefve C. Beck-Friis, Friherre F.
von Essen, L, M. Eordenfelt, Grefve G. Sparre, C. F. af Geijerstam
och Grefve H. Spens, hvilka ansett Utskottet ej böra föreslå Riksda -

Fredagen den 17 Maj, e. m.

N:o 62.

gen att besluta den af Herr Hedin ifrågasatta utredning i vidsträcktare
mån, än som följde af den i deras reservation vid punkten 2:o gjorda
hemställan och för den skull ansett Herr Hedins motion ej böra till
någon vidare Riksdagens åtgärd föranleda; och

dels af Herrar J. Widén, Grefve S. Lagerberg och L. af Ugglas.

Efter föredragning af förevarande punkt anförde

Herr Hedin: Jag anhåller, Herr Talman, att få läsa litet korrektur
på Utskottets utlåtande. Ja! Herr Talman! det är fullt allvar.
Det ligger mig om hjertat att konstatera att min motion icke innehåller
hvad Utskottet upptagit i rubriken till nu föredragna utlåtande,
der Utskottet nemligen talar om min motion såsom innehållande en
“anhållan om förordnande af en komité med uppdrag att utreda huruvida
det må vara för staten fördelaktigt att förvärfva de med statsjernbanesystemet
i förbindelse stående enskilda jernvägar." Detta betyder att
min motion skulle hafva gått ut på en anhållan att Kongl. Maj:t ville
förordna eu komité, hvilken skulle hafva till ändamål att undersöka,
huruvida det vore för staten förmånligt att förvärfva alla i förbindelse
med statsbanorna stående enskilda jernvägar. Jag har icke skrifvit
något sådant i min motion ej heller bär jag tänkt mig något sådant.
Emellertid får jag medgifva att samma fel, som jag sålunda anmärkt
i Utskottets utlåtande, förekommer äfven i rubriken till den tryckta
motionen, hvilken rubrik icke är af mig skrifven. Jag förmodar att
detta misstag, hvilket jag håller på att fä rättadt, beror på den brådska,
med hvilken Utskottet behandlat förevarande ärende, en brådska, af
hvilken jag äfven finner spår dels i näst föregående punkt, der Utskottet
sammanslagit så många olika saker, dels på sidan 37, der jag,
för så vidt jag får tolka orden efter deras lydelse, finner att åtskilliga
reservanter i Första Kammaren reserverat sig mot något, som aldrig
blifvit af Utskottet föreslaget eller tillstyrkt.

Kammaren behöfver icke frukta att jag skall besvära Kammaren
med något långt anförande, det skall till och med blifva kortare än
vanligt. Jag vet mycket väl hvad utgången skall blifva; detta har
jag vetat i månader. Kort efter sedan motionstiden gick ut, tillfrågades
jag af en ledamot i Första Kammaren, som af giltiga skäl hyste
mycket intresse för den inom samma Kammare väckta motionen om
beviljande äf tretio millioner kronor till inlösen af enskilda jernvägar,
hvilken utgång, enligt min åsigt, borde vara att vänta på de inom
Riksdagen framstälda jern vägsförslagen. Derpå svarade jag, att jag
ansåg ingenting vara lättare att profetera. Mitt svar blef: Den inom
Första Kammaren väckta motionen om beviljande af 30 millioner kronor
till inlösen af enskilda jernvägar kommer att i sitt oundvikliga
fäll draga med sig min motion såsom ett försoningsoffer åt vreda gudamakter,
ett försoningsoffer hemburet åt förargelsen och förskräckelsen
öfver den knif, som man genom 30 millioners-motionen satt på Riksdagens
strupe.

För såvidt på Stats-Utskottet ankommer — och på Stats-Utskottet
ankommer — i detta fall, likasom i andra, ganska mycket — är min
Andra Kammarens Prot. 1878. N:o 62.

Angående
förslag om
inköp af
tnskilda jernvägar.

(''Forts.)

N;o 62.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

Angående
förslag om
inköp af
enskilda jernväg
ar,
(Forts.)

förutsägelse på god väg att gå i fullbordan. Emellertid vågar jag för
min del fasthålla den åsigt, från hvilken jag utgickfdå motionen väcktes;
och jag befarar att den utgång, frågan nu otvifvelaktigt får, icke
skall blifva nyttig för landet. Jag föreställer mig nemligen möjligheten,
man skulle kunna säga sannolikheten af, att de ansträngningar
och krafter, som vid denna riksdag blifvit satta i rörelse för att bringa
^Riksdagen, om det uttrycket må tillåtas mig, att handlöst kasta sig
in i vidt utsträckta jernvägsspekulationer, skola komma förstärkta tillbaka
under ett påföljande år, då det kan hända, att man under intrycket
af en panik går att besluta mycket mera än som denna gången
är ifrågasatt och då utan hjelp af den utredning från''en komité,
som jag föreslagit och från hvilken motståndarne till statsbanesystemet,
likaväl som anhängarne af detsamma, skulle kunna haft tillfälle att
hemta goda argumenter, hvar för sin åsigt.

Herr Schultz: Sedan de vid innevarande riksdag framstälda
motioner angående inlösen af enskilda jernbanor i denna Kammare fallit,
skall jag anhålla att för min del få instämma i Herr Hedins föreliggande
motion. Jag tror att motionärens förslag är välbetänkt, då det
har till syfte att åvägabringa en utredning af den vigtiga frågan,
huruvida det är förenligt med statens intresse att framdeles inköpa
enskilda jernvägar och lägga dem till statsbanesystemet. Då frågan
är af största vigt, bör man hålla motionären räkning för att han
framkommit med densamma, hvilket jag för min del gör och yrkar
bifall till motionen.

Herr Treffenberg förenade sig med Herr Schultz.

Herr Hers lo w: Då jag i dag på förmiddagen gaf min röst till
förslaget att staten skulle öfvertaga eu de!.af bergslagsbanans obligationer,
gjorde jag det uteslutande för att möjliggöra fullbordandet af
en icke färdig bana och derigenom åt det* allmänna förvärfva en ny,
vigtig trafikled. Då jag det gjorde, gick jag så långt, som jag för min
del kan och vill gå.

Hvad åter beträffar den nu föredragna punkten, trodde jag att
motionären möjligen skulle för fullständigandet af de motiv, som gifvas
i motionen, vid detta tillfälle framlägga alla de grunder, hvilka
för närvarande ej blott i vårt land, utan öfver nästan hela kontinenten
anföras i frågan om statsbanesystemets eller privatbanesystemets relativa
företräde. Han har emellertid ej. gjort det och jag vill derföre
ej heller upptaga Herrarnes tid med att utförligt ingå i en fråga, så.
vidt omfattande och så mångsidigt diskuterad öfver hela Europa, som
just denna. Då jag misstänker att vi under nuvarande förhållanden
ej äro i stånd att egna frågan den lugna, grundliga utredning, hvaraf
hon för sin lyckliga lösning har ett oafvisligt behof, och då, enligt
min uppfattning, hon nu hos oss ej framkallats direkt af något statens
kraf, utan af ett mångsidigt kombineradt, enskildt intresse, så.
inskränker jag mig till att i korthet anhålla om bifall till Statsutskottets
förslag.

Fredagen den 17 Maj, e. m.

N:o 62,

Herr Axel Bergström: Då en sådan åtgärd, som Herr Hedin
här föreslagit, om den vidtoges, hvarken löser eller binder i sjelfva
hufvudfrågan och då det icke kan leda till annat än gagn att erhålla
en utredning i det syfte, han föreslagit, så förenar jag mig med dem
som yrkat bifall till motionen. Den tanken är icke alldeles främmande
för representationen och har icke varit främmande för regeringen, att
enskilda banor finnas af den beskaffenhet att det är en vinst för staten
att förvärfva sig dem. Denna fråga återkommer således förr eller
senare och då -kan det vara godt att hafva tillgång till en redan färdig
utredning, verkstäld af sakkunnige män och under regeringens
auspicier.

I detta yttrande instämde Herrar Teyron och Strömberg.

Herr Nils Pettersson: I händelse man kunde tänka sig en
möjlighet att få denna fråga om de enskilda jernbanorna opartiskt
undersökt och utrönt, skulle jag verkligen vara böjd att bifalla Herr
Hedins motion. Men jag föreställer mig, att om förslaget vann Riksdagens
bifall, regeringen skulle tillsätta en komité med Brukspatron
Ekman i spetsen och konserter såsom ledamöter, och att denna komité
skulle komma att föreslå staten att inköpa alla de privatbanor,
der någon framstående person kunde befinna sig i spetsen för företaget.
För min del tror jag det är bäst att såsom det heter i ordspråket:
möta Olle i grind.

Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Det var till följd af
Landshöfding Bergströms yttrande, jag begärde ordet. Han sade att
det ej har varit Regeringen obekant att privatbanor i landet finnas,
hvilka till vinst för staten skulle kunna inköpas. Vi hafva haft ett
exempel i Köping—Hult-banan. Det var mer än en gång fråga om
att inköpa denna bana för statens räkning och med afseende å det
begärda priset sade man då, att det var en lysande affär och våra
största financierer och statsmän försäkrade, att det skulle lända staten
till oerhörda fördelar, om banan inköptes. Men vi, som ej kunde
begripa och inse det lysande i affären, sade nej till anbudet och hafva
sedermera gjort den erfarenheten, att samma bana, som för några år
sedan för oss målades i så ljusa färger, numera icke kan betala ränta
till aktietecknarne. Ingen vill väl påstå, att detta är en lysande affär.
Att inköpa enskilda jernvägar skulle således icke blifva någon lysande
affär ; staten skulle låna till jernvägsbolagen, men sedan, när jernvägarne
icke bära sig längre, då skulle staten få inköpa dem. Vi
må nemligen icke tro, att staten skulle få inköpa andra jernvägar än
sådana som icke buro sig; de andra komme nog aktieegarne att sjelfve
behålla.

Jag hoppas sålunda, att det icke må komma i fråga, att staten
inlåter sig på dylika affärer, utan i stället låter hvar och en bana
sköta sig bäst den kan. Och kan den icke längre reda sig, låt det
då gå dermed som med andra industriella företag, låt bolaget stupa

Afgående
förslag om
inköp af
enskilda jernvägar.

(Forte.)

ft:o 62.

Fredagen den 17 Maj, e. in.

och jernvägen tagas om hand af andra. Men staten bör icke förstöra
sin kredit genom att inslå på vägen att inlösa enskilda jernvägar, ty
gör staten detta i ett fall, kunna alla andra enskilda jernvägsbolag
hafva lika skäl att framställa sådana anspråk.

Jag yrkar således bifall till Utskottets afstyrkande hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad och propositioner
gifvits enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan.

§ 2.

Vid föredragning af Stats-Utskottets Memorial N:o 64, i anledning
af erhållen återremiss å Stats-Utskottets Utlåtande N:o 45, angående
afsöndring af jord från sergeantbostället Bergane N:o 1 och
öfverstebostället Kastellgården, lades punkten 1 till handlingar^, hvarefter
punkterna 2 och 3 biföllos.

§ 3.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o 65, i anledning
af väckt motion om inställande af alla åtgärder för den nya
bergslagsräntans påförande.

Föredrogs och bifölls Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 11, i
anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut uti eu punkt af Bevillningsutskottets
Betänkande N:o 9, angående stämpeipappersafgiften.

§ 5.

Föredrogs och bifölls Särskilda Utskottets Memorial N:o 3, angående
aflöning åt Utskottets tjensteman och vaktbetjening.

§ 6.

• Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden, nemligen:

Stats-Utskottets Memorial och Utlåtande:

N:o 68, med förslag till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i afseende å Stats-Utskottets Utlåtande N:o
56, angående förbättrad pensionering för landtmäteristaten;

N:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
beviljande af ett kreditiv att i händelse af behof användas till neutralitetens
upprätthållande;

N:o 70, med förslag till voteringsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut angående anvisande på Riksgäldskontoret af
ett anslag för betäckande af den ökning i statens jernvägars material -

Fredagen den 17 Maj, e. m. 29 NlO 62,

förråd och kassaförlag, som under åren 1878 och 1879 kan förekomma;
och

N:o 71, angående öfverlemnande till Kong! Maj:t af det nya
reglementet för Riksgäldskon toret;

Sammansatta Stats- och Lag-Utskottets Memorial Ko 4, angående
arfvode till den af Utskottet antagne sekreterare m. m.;

Lag-Utskottets Memorial:

Ko 48, med anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Utskottets Utlåtande Ko 38, i anledning af återremiss af Utlåtandet
Ko 27^ öfver Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående förändrade
bestämmelser rörande klockarnes aflöning; och

Ko 44, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
Utskottets Utlåtande Ko 36, i fråga om framlagdt förslag till förordning
angående jern vägs- och kanal-aktiebolag; samt

Första Kammarens protokolls-utdrag Ko 177, med delgifvande
af Kammarens beslut öfver dess Första Tillfälliga Utskotts Utlåtande
Ko 15, om underdånig skrifvelse angående omarbetning af krigslagarne.

På derom af Herr vice Talmannen framstäldt förslag, beslöt
Kammaren, att nämnda ärenden skulle uppföras främst å föredragningslistan
för nästa sammanträde.

§ 7.

Föredrogs och godkändes Sammansatta Stats- och Lag-Utskottets
förslag till Riksdagens underdåniga skrifvelse Ko 45, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående förändrad
reglering af skjutsväsendet.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9-

Herr Talmannen tillkännagaf, att, enligt mellan Herrar Talmän
träffad öfverenskommelse, gemensamma omröstningar komme att anställas
nästa- måndag den 20 innevarande månad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. V4 10 e. m.

Andra Kammarens Prot. 1878. N:n 62.

In fidem

Gustaf Westdahl.