RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1878:17

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1878. Andra Kammaren. N:o 17.

Onsdagen den 6 Mars.

Kl. 11 f. m.

Justerades de i Kammarens sammanträden den 27 nästlidne
Februari förda protokoll.

§ 2.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

Konstitutions-Utskottets Utlåtande N:o 3;

Stats-Utskottets Utlåtanden N:ris 26, 27, 28, 29, 7 och 30;

Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 3
(i samlingen N:o 13); samt

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 4
(i samlingen N:o 14).

§ 3.

Föredrogs och lades till liandlingarne Konstitutions-Utskottets
Memorial N:o 2, angående fullbordad granskning af de i Statsrådet
förda protokoll.

§ 4.

Föredrogs Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande
N:o 2 (i samlingen N:o 8), i anledning af motioner om ändring
af Kongl. Förordningen den 9 Juni 1871 angående fattigvården,
i hvad den rörer bestämmelsen om hemortsrätt.

Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 17. 1

Angående

hemortsrätt.

N:o 17.

2

Onsdagen den 6 Mars.

hemortsrätt.

(Forts.)

I Punkten 1 hade Utskottet utlåtit sig öfver Herr A. F. Petterssons
motion N:o 25, deruti föreslagits: satt Riksdagen måtte hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att uti 24 § af Koiigl. förordningen
om fattigvården i riket matte införas ett nytt moment,
så lydande: Från fängelse frigifven person, som af skydds- eller
fångvårdsförenings försorg eller annan dylik inrättning åtnjuter skydd
och° understöd, vinner ej hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, derhän
efter frigifning vistas, så länge understödet fortfar.»

Och var, beträffande nämnda motion, den hemställan af Utskottet
gjord:

att motionen icke måtte bifallas.

I anledning af denna hemställan anförde motionären

Herr Å. F. Pettersson: I motsats till Utskottet, anser jag
att af framlagda motiven för afslag å min motion, sådana betänkligheter
icke kunna uppstå, att Kammaren bör tveka att godkänna
motionen. Jag skall derföre anhålla att fa något närmare
granska den motivering, Utskottet användt. Utskottet yttiar nemligen
följande ord:

»Utskottet, som icke misskänner det menniskovänliga syftet med
ifrågavarande motion, är likväl öfvertygadt om att bifall till motionen”
skulle medföra åtskilliga svårigheter eller förvecklingar vid tillämpningen,
i synnerhet om efter någon längre tids förlopp fråga
uppstode om bestämmande af den ort, till hvilken en fngifven fånge
i fattigvårdshänseende hörde, da det gälde att fa utrönt, huru vida
och under hvilken tid han af fångvårdsförening åtnjutit »skydd och
understöd». Och längre fram säger Utskottet: »En oegentlighet
skulle äfven komma att ega ruin derutinnan, att dessa kommuner,
hvilka fortfarande skulle hafva skyldighet att lemna fattigvård till
den frigifne fångens hustru och barn, beröfvades tillfälle att, med
begagnande af den husbonderätt, som tillkommer den kommun, hvilken
lemnar fattigvård, tillhålla den frigifne fången att med arbete
godtgöra den kostnad, som kommunen fatt vidkännas genom att
fullgöra sin ofvan nämnda skyldighet.» Hos fångvårdsförening, jsom
antagligen icke kommer att lemna understöd för frigifven fånge
längre tid än oundgängligen fordras, är mycket lätt att erhålla tillförlitlig
underrättelse om tiden när understödet upphör; och det understöd
en frigifven fånge genast efter utgången från fängelset kan
lemna sin familj, motsvarar säkerligen icke den framtida arbetsförtjenst,
som han kan erhålla — efter det han hos af skyddsförening
utsedd vårdare blifvit van vid arbete och ordentlighet.

Om en fånge deremot, såsom ofta beklagligen händer, i saknad
af personer, som vilja taga honom om hand och lemna honom arbete,
återfaller i brott, så är den förlust ej mindre han sjelf, än äf -

Onsdagen den 6 Mars.

3 Jf:o 17.

ven staten och kommunen derpå gör, synnerligen stor. För att Angående
medverka till det menniskovänliga ock ädla syftemål, som fångvårds- hemortsrattföreningarne
afse, bör man icke rygga tillbaka för de betänkligheter, (F°rts.)
som Utskottet här framstält.

På dessa skäl får jag yrka afslag å Utskottets utlåtande i första
punkten och bifall till min motion.

Herr Hel andel-: Utskottet har nog försökt att kunna åtminstone
i någon form tillstyrka Herr A. F. Petterssons motion; men
dessa försök strandade mot de svårigheter och de oredor, hvilka säkerligen
skulle vållas af bifall till motionen. Utskottet har i utlåtandet
visat detta; och jag kan här tillägga, att en sådan påföljd
är desto sannolikare, som fångvårdsförening icke är någon enligt lag
bestående institution, hvarföre det låter tänka sig, att man inom
någon kommun kunde bilda dylik förening enkom i ändamål att
befria sig från fattigvårdstunga, och för att hvälfva denna på annan
kommun. Dessutom ber jag få upplysa att jag har förskalfat mig afskrift
af ett Kammar-rätten affordradt underdånigt utlåtande, afgifvet
den 29 September 1876, i anledning af hos Kongl. Maj:t gjord framställning
utaf eu fångvårdsförening inom Upsala län, i samma syfte
som den nu under behandling varande motionen, endast med den
skilnad, att, i stället för att nämnda förening begärde, att den till
annan kommun inflyttade frigifne fången skulle i två år behålla
hemortsrätt inom afflyttningskommunen, så ifrågasätter motionären
hemortsrättens bibehållande, så länge skydd och understöd af föreningen
åtnjutes. Kammar-rätten, hvars ifrågavarande utlåtande jag
här har i mina händer, men hvilket jag, i anseende till dess längd,
ej vill upptaga tiden med att uppläsa, afstyrker bifall till fångvårdsföreningens
framställning och tillägger att, äfven om fråga varit om,
icke såsom då, blott ett undantagsstadgande, utan förändring uti
fattigvardsförordningen i det syfte föreningen antydt, Kammar-rätten
skulle ansett sig, på grund af de yttrade betänkligheterne, böra
dylikt förslag afstyrka. Kongl. Maj:t har, på grund af hvad Kammarrätten
yttrade, den 8 December 1876 ifrågavarande framställning
afslagit.

Jag kan visserligen tänka mig möjligheten af att, på sätt motionären
säger, svårighet understundom för fångvårdsförening möter
att få plats för frigifven fånge; men jag har dock erfarit att så åtminstone
icke allestädes är händelsen, enligt hvad en ordförande i
fångvårdsförening för mig uppgifvit.

Huru gerna jag än velat göra något för att vinna det mål till
hvilket motionären sträfvar, finner jag dock att det icke kan ske
på den antydda vägen, hvarföre och på grund af de skäl, som i
Utskottets Utlåtande äro anförda, jag får påyrka bifall till det slut
hvartill Utskottet kommit.

Jy'':o 17.

Angående

hemortsrätt.

(Forts.)

4 Onsdagen den 6 Mars.

Vidare yttrades ej. Efter det propositioner gifvits å de gjorda
yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Punkten 2:

Utskottet hade här yttrat sig öfver Herr Nils Petterssons m. fl.s
motion N:o 111, i hvilken det förslag blifvit framlagdt, att »Riksdagen
ville för sin del besluta, att 25 § samt de paragrafer i Kongl.
förordningen den 9 Juni 1871, som härmed kunna ega sammanhang,
måtte ändras så, att tillfällig fattigvård, som lemnas inflyttade personer
ifrån annat fattigvårdssamhälle, innan de vunnit hemortsrätt,
icke må ega inflytande på den i öfrigt stadgade ordning för hemortsrätt»;
och hade Utskottet rörande denna motion tillstyrkt:

att densamma måtte lemnas utan vidare afseende.

Herr Nils Pettersson: Då Utskottet såsom skäl för sitt anslag
å min motion anfört, att 25 § i Kongl. Förordningen den 9 Juni
1871 angående fattigvården redan eger den betydelse, som jag velat
genom den af mig föreslagna förändring gifva densamma, skulle ingen
vara mera belåten dermed än jag, blott jag vore förvissad om
att Utskottet hade rätt i denna sin uppfattning. För mig är det
emellertid omöjligt att gifva denna paragraf en sådan tolkning och
jag hemställer, huruvida ordalagen i densamma äro så affattade, att
de° kunna erhålla den betydelse, som Utskottet anser sig kunna deri
inlägga. Paragrafen, som icke är längre än att jag vågar uppläsa
den, är af följande lydelse: »Har någon för sig, hustru eller minderårigt
barn kommit i behof af fattigvård enligt 1 § innan ett
år förflutit, sedan han, till följd af inflyttning, blifvit eller bort blifva
mantalsskrifven inom visst fattigvårdssamhälle, eller har den, som
med afseende å tilltänkt inflyttning mantalsskrifvits inom visst fattigvårdssamhälle,
dit ej inflyttat; anses han icke hafva hemortsrätt
i det fattigvårdssamhälle, inom hvilket han sålunda blifvit eller bort
blifva mantalsskrifven, utan behåller han den hemortsrätt, han näst
derförut egde. Detsamma gäller, der någon, som till följd af inflyttning
blifvit eller bort blifva inom visst fattigvårdssamhälle mantalsskrifven,
under loppet af ett år näst derförut eller näst derefter
för sig, hustru eller minderårigt barn af annat fattigvårdssamhälle
åtnjutit fattigvård.» Dessa ord äro så tydliga och klara, att, efter
mitt förmenande, ingen jurist skall kunna tolka dem på annat sätt,
än att de personer, som uti paragrafen afses, skola i fattigvårdsliänseende
tillhöra det samhälle, ifrån hvilket de afflyttat, icke för viss
tid, utan för alltid. Nu säger Utskottet, att det meddelat sig med
sakkunniga personer och dervid kommit till visshet derom, att ifrågavarande
paragraf tillämpas i enlighet med Utskottets uppfattning
af densamma. Ja, detta må vara godt och väl. Men det är icke

Onsdagen den 6 Mars. 5

nog att till och med den, som dikterat en lag, uttalar sin åsigt
om dess rätta betydelse; lagen bör vara så affattad, att ingen tvekan
kan uppstå om, huru den bör tolkas. Ingen lär väl kunna bestrida,
att denna paragraf gifvit anledning till sådana oegentligheter,
som jag i min motion antydt. Min mening är nu, långt ifrån att
åstadkomma split mellan de olika kommunerna, särdeles mellan dem
på landet och i stad, tvärtom att förekomma dylikt. Ty, säga hvad
man vill, är fattigvårdsväsendet en sak af så stor vigt, att det väl
förtjenar att uppmärksammas. Det torde nemligen icke kunna bestridas
att landsbygden får rekrytera städerna och de större fabrikerna
med arbetare. Detta är nu visserligen eu sak, som är helt
naturlig, och ingenting är att säga derom. Men att landtkommunerna
skola vara nödsakade att på grund af nu gällande lagstiftning
återtaga personer sedan deras krafter förbrukats och deras såväl
kropps- som själstillstånd blifvit sämre än det, hvari de befunno
sig, då de lemnade hemorten, deri ligger en stor orättvisa. Jag
tror fördenskull, att denna fråga, huru obetydlig den än synes vara,
likväl är af stor vigt och väl värd att beaktas, och det förvånar
mig att Utskottet kunnat framkomma med ett sådant skäl för sitt
afstyrkande af min motion, som att säga, det Utskottet efter från
annat håll inhemtade upplysningar finner sig tillfredsstäldt med den
ståndpunkt, der saken nu befinner sig. Jag frågar: är den auktoritet,
till hvilken Utskottet sålunda lyssnat, af så obestridligt värde?
Och kan man af detta uttalande draga den bestämda slutsats att
det icke förhåller sig uti förevarande afseende på sätt jag omförmält?
För min del tror jag det icke, ty några bestämda prejudikat
för det sätt, hvarpå den ifrågavarande lagparagrafen skall tolkas efter
Utskottets åsigt, finnes icke mig veterligen, och just den olika
tolkning, för hvilken den är föremål, gör att den af mig föreslagna
ändring, som åsyftar mera klarhet och tydlighet i det afseende,
hvarom fråga är, måste anses nödvändig, Nu skulle visserligen
kunna sägas, att jag bort så formulera min motion, att deraf tydligt
kunnat ses, huru jag velat hafva fattigvårdsförordningens föreskrifter
uti ifrågavarande afseende ändrade. Men den erfarenhet, jag
såsom ledamot af Lag-Utskottet varit i tillfälle inhemta, har lärt
mig, att det är ganska svårt för eu enskild motionär att söka redigera
en lagparagraf, då man dervid har att beakta åtskilliga omständigheter,
som af den enskilde motionären lätteligen kunna förbises,
men som för ett Utskott lätteligen falla i ögonen. Det är
derföre med flit jag öfverlemnat åt Utskottet att redigera den ifrågavarande
paragrafen; men för den händelse att Utskottet skulle
anse sig behöfva någon ytterligare vägledning i detta hänseende, så
vill jag, med min ringa förmåga, icke undandraga mig att derutinnan
göra ett försök och får derföre föreslå att 25 § af fattigvårdsförordningen^
erhåller följande lydelse: »Har någon för sig, hustru eller
minderårigt barn kommit i behof af fattigvård enligt 1 § innan ett
år förflutit, sedan han till följd af inflyttning blifvit eller bort blifva

N:o 17.

Angående

hemortsrätt.

(Forts.)

H:o 17. 6

Onsdagen den 6 Mars.

Angående mantalsskrifven inom visst fattigvårdssamhälle, anses lian icke hafva
hemortsrätt, hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom hvilket han sålunda blif—

(Forts.) vj-fc euer bort blifva mantalsskrifven, utan bibehåller han den hemortsrätt,
han näst derförut egde, så länge behof af fattigvård fo
och ett år derefter förflutit.» Då kunde det senare momentet a J £
helt och hållet utgå och den deri nu befintliga mellanmening flyttas
ned till slutet af §:n och derigenom erhölle §:n först den betydelse,
som Utskottet redan nu vill deri finna. Som sagd!, det kan väl
synas, som hela denna fråga vore helt o betydlig^ men säkert är
att den har icke ringa vigt för de särskilda fattigvårdssamhällena.
Jag tror icke heller, att man genom att bifalla mitt förslag skulle
sätta de särskilda kommunerna i harnesk mot hvarandra, utan att
man derigenom endast skulle tillfredsställa rättvisans och billighetens
fordringar. Visserligen vill icke jag, att landtkommunerna
skola få öfverflytta hela tungan af deras fattigvård på städerna, men
jag anser det dock vara af vigt, att uti ifrågavarande afseende beredes
något skydd för de mindre fattigvårdssamhällena, så att de
icke helt och hållet öfverflyglas af städerna. Men det måste väl eu
och hvar lätteligen inse, att de fleste arbetare, då de utgå från landet
för att söka anställning vid de större fabrikerna, är o i besittning
af god helsa både till kropp och själ, men att de deremot då
de återvända till hemorten ofta äro i större eller mindre grad kroppsligt
och moraliskt förderfvade. Jag anhåller, att Kammaren måtte
återremittera betänkandet i denna del till Utskottet för förnyad behandling.

Herr Bergius: Då jag fick läsa Herr Nils Petterssons ifrågavarande
motion, föreföll det mig, som skulle den åtminstone till någon
del grunda sig på ett missförstånd af nu gällande fattigvårdslagstiftning.
Denna lagstiftning skiljer nemligen, som vi veta, mellan två olika
slag af fattigvård, den s. k. obligatoriska, hvarom det i 1 § af Kong!.
Förordningen den 9 Juni 1871 heter: »Befinnes minderårig eller den, som
i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte
är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehälle
oundgängligen erfordras, sakna egna medel samt underhåll och vård
af annan, då skall nödtorftig fattigvård honom lemnas», samt den
fattigvård som man, möjligen något oegentligt, kallat den frivilliga,
hvarom stadgas i 2 §. Då nu vidare det i 25 § stadgas att, om
»någon för sig, hustru eller minderårigt barn kommit i behof af
fattigvård enligt 1 § innan ett år förflutit etc., behåller han den
hemortsrätt, han näst derförut egde», så följer ju deraf klart, att endast i
det fäll, att fattigvård lemnas enligt 1 §, skall den inflyttade bibehållas
vid sin forna hemortsrätt; att, såsom motionären uppgifver det skall
hafva händt, hemortsrätten förblifver densamma som förut, derigenom,
att fattigvård rent af påtvingas en nyss inflyttad person såsom ett
verkligt behof för de sina, kan väl derföre svårligen stå tillsammans med
en rätt tolkning af fattigvårdsförordningens föreskrifter, ty, jag upp -

Onsdagen den 6 Mars. <

repar det ännu en gång, det är endast i det fall att fattigvård lemnas
på grund af 1 §, som den inflyttade bibehålies vid sin gamla
hemortsrätt; men fattigvård, som lemnas utan att verkligt behof
förefinnes, kan icke lagligen inverka på hemortsrätten. Då. så är,
torde ock den hufvudsakliga grunden för motionärens framställning
få anses förfallen. Om deremot hans framställning vunne bifall,
blefve följden endast den, att det skulle blifva möjligt för ett fattigvår
dssamhälle att med mera lätthet än nu år förhållandet pa ett
annat öfverflytta sina fattiga. _ . .

På de skäl, som jag nu i korthet autydt, tillåter jag nng yrka
bifall till Utskottets hemställan.

Herr Ehrenborg: I motsats mot den näst föregående talarens
är min uppfattning, lika som min erfarenhet, densamma som motionärens.
Det är nemligen eu mycket vanlig sak att, då eu person,
man eller qvinna, inflyttar från ett fattigvårdssamhälle till ett annat,
man på det senare stället är särdeles tillmötesgående med. att
lemna honom eller henne frivillig fattigvård, just i den beräkning,
att, bni förr eller senare personen i fråga kommer i behof af obligatorisk
fattigvård, sådan som omförmäles i 1 § af fattigvårdsförordningen,
denna person skall för alltid anses tillhöra det samhälle,
hvarifrån utflyttningen egt rum och der hafva sin hemortsrätt. Man
inleder då underhandlingar om understöd och detta, efter allt. hvad
jag kan fatta, just enligt lista §:n om den obligatoriska fattigvården,
t. ex. i fråga om bostad eller just sadant som för obligatorisk
fattigvård enligt 1 § fordras; och detta gör man just med ledning
af denna 25 § och dess undantag i de tre .första raderna. Deremot
tror jag det vara mera sällsynt att verkligt behof af obligatorisk
fattigvård förefinnes för en nyinflyttad just under första aret efter
hans inflyttning; ty man flyttar väl icke gerna till annan kommun
året innan man blir utfattig. Jag föreställer mig derföre, att det.
hade varit lyckligare, om detta undantag i de 3 första raderna af
25 § om första året efter inflyttningen icke funnits; ty detta skulle
utan tvifvel medfört mindre olägenhet för. inflyttningskommunerna
än det nu påpekade stadgandet åstadkommit för utflyttningskommunerna.
Det förefaller mig, som om det ärade Utskottet mast om
jag så må säga — skrufva sig till sitt afstyrkande af detta förslag.
ty° Utskottet står i motiverna på motionärens sida, men slutar med
ett afstyrkande hufvudsakligen med stöd deraf, att Utskottet gjort
sig underrättadt derom att öfverordnad myndighet dömt i öfverensstämmelse
med Utskottets tolkning af den ifrågavarande 25 §. Denna
tolkning skulle då vara den, att eu person, som väl under .det första
men icke under det andra året efter inflyttning uppburit understöd
uti inflyttningskommunen, har der förvärfvat hemortsrätt. Jag
har ingen rätt att betvifla det Utskottet gjort sig rigtigt underi ättadt
i fråga om huru öfverordnad myndighet dömt, och ännu mera
— jag är långt ifrån att klandra en sådan dom, derest den verk -

N:o 17.

Angående

hemortsrätt,

(Forts.)

N:o 17. 8

Angående

hemortsrätt.

(Forts.)

Onsdagen den 6 Mars.

ligen förefinnes. Fattigvårdslagen är nemligen icke någon grundlag
och sålunda är det medgifvet att förklara och tillämpa den efter
bästa förstånd och urskiljning, icke så strängt efter ordalydelsen,
utan efter analogien med andra stadganden, efter andemeningen;
men det är för mig likasom för annat enfaldigt folk — och sådana
finnas i stort antal inom fattigvårdsstyrelserna på landet, der såsom
bekant skarpsinnigheten är ringare än i städerna — omöjligt att
så tillämpa denna 25 §, som Utskottet uppgifvit att det skett. Det
står ju ovilkorligen, — om nemligen förutsättningarne i 25 § inträffa.
-— »behåller han den hemortsrätt, han näst derförut egde», således
med samma ordalag och i samma utsträckning som i fråga om en
person, hvilken fyllt 60 år, eller för alltid. För min del kan jag
icke på annat sätt fatta detta stadgande, men om så väl skulle
vara, att det kan tydas på det sätt, Utskottet uppgifvit, hemställer
jag, om det icke vore skäl att få stadgandet så klart, att detsamma
icke oupphörligen föranledde till rättegångar. Det kan ju icke vara.
annat än önskvärdt att erhålla en tydlig och klar bestämmelse i en
författning, som i dess tillämpning de särskilda fattigvårdssamhällena
emellan beklagligen företer något, som icke är hvad vid en stor
frågas behandling härstädes kallades »allas eftergift för alla», utan
tvärtom ett bellum omnium inter omnes, ett allas krig mot alla..
Jag är visserligen med den af motionären föreslagna lydelsen skäligen
tillfreds, men då den utan tvifvel skulle blifva säkrare formulerad
på flera man hand än af blott en person, synes äfven mig
lämpligast, att betänkandet — för den händelse motionen i dess
hufvudsyfte vunne Kammarens erkännande — blefve till Utskottet
återförvisadt.

Herr Helander: Att i fråga om lagtolkning uppfattningen kan
vara högst väsentligt skiljaktig hos olika personer, det visar ju erfarenheten
dagligen. Ej underligt således att motionären, Herr Nils
Pettersson, tolkar 25 § fattigvårdsförordningen annorlunda än jag
och andra med mig, helst han deri läser eu bestämmelse om tillfällig
fattigvård, under det att jag ej kan återfinna detta ord i
nämnda paragraf. Motionären antager att, om tillfällig fattigvård
en enda gång blifvit lemnad åt person, under första året sedan
denne inflyttat i en kommun, han skulle för all framtid i fattigvårdshänseende
tillhöra afflyttningskommunen. Jag vill icke tvista,
med motionären om, huruvida min tolkning kan vara rigtigare än
hans, men säkert är dock att om, såsom han säger, man i hans hemort
tyder fattigvårdsförordningen såsom han gör, det icke derföre är
afgjordt, att den tolkningen är den rätta, helst, enligt hvad Utskottet
upplyst, en annan tolkning gifvits af öfverrätt; hvadan det kan tagas
för alldeles säkert att denna senare gör sig gällande, i händelse
öfverrätten sättes i tillfälle att pröfva beslut, grundadt på sådan
tolkning, som motionären förmenar af ordalydelsen utaf nyssnämde
25:te paragraf framgå. Det vore uppenbart orimligt, om man kunde

Onsdagen den 6 Mars. 9

antaga, att denna paragraf verkligen innebär livad motionären anser
vara förhållandet. Meningen kan ej vara annan än att, när personen
under första året efter mantalsskrifningen uti inflyttningskommunen
af denna mottagit fattigunderstöd, han skall hafva sin hemortsrätt
i afflyttningskommunen intill dess att han, som i sjelfva
verket alltså, ehuru mantalsskrifven i den förra, likväl tillhör den
senare, genom den derefter följande mantalsskrifningen, åter kan
anses hafva flyttat till och tillhöra infiyttningskommunen. Skulle
han äfven under derpå följande året åtnjuta fattigunderstöd, inträder
samma förhållande som förra gången, men i motsatt fall, eller om
ej understöd erhålles, öfverflyttas hans hemortsrätt till inflyttningskommunen.
En ny period inträder således för honom efter hvarje
mantalsskrifning, intilldess att han under ett påföljande år icke mottagit
understöd, då, såsom nämndt är, personen får hemortsrätt i
inflyttningskommunen. Jag tror visserligen det vara rigtigt, som
motionären uppgifver, att fattigunderstöd understundom rent af påtvingas
inflyttad person, men att så sker torde, åtminstone mången
gång, få tillskrifvas veder hörandes missgrepp i författningstolkning;
och som, der dylikt påtrugande äger rum, afflyttningskommunen, i
fall understödet är inom stadgad tid lemnadt, icke egen skyldighet
att ersätta inflyttningskommunen mer än nätt och jemnt det belopp
som denna utlagt, så kan deruti icke ligga någon lockelse att påtvinga
inflyttad person fattigunderstöd.

På grund af hvad jag nu nämnt och hvad Utskottets utlåtande
för öfrigt visar, får jag anhålla, att Kammaren måtte bifalla detta
utlåtande och hvad Utskottet deruti har hemställt.

Herr Danielsson: Äfven jag anser att Riksdagen bör göra

något i denna fråga, ty det förekommer så ofta tvister i detta ämne,
att det är nödvändigt att frågan blifver klarare, än den för närvarande
är. Det har blifvit sagd t, att öfverrätterna tolka den 25
§:n i fattigvårdslagen i öfverensstämmelse med Utskottets uppfattning
deraf. Men jag frågar då, hvarföre man icke skall skrifva lagen så
att dess ordalag stämma öfverens med det sätt hvarpå den tillämpas?
För min del åtminstone kan jag icke tolka den 25 §:n på samma
sätt som Utskottets ordförande. Det står ju alldeles tydligt, att, så
snart en person inom ett år efter inflyttningen i ett fattigvårdssamhälle
der åtnjutit understöd, skall han behålla hemortsrätt i den
kommun, derifrån han flyttade. Der talas alldeles icke om att någon
ny period skall inträda med påföljande år. Om nu också den
ene landssekreteraren tyder författningen lika med ordföranden i
Utskottet, så innebär sådant ingen garanti för att icke den andre
landssekreteraren tyder författningen på annat sätt. Och lika kan
förhållandet blifva inom Kammar-rätten. Vi hafva många exempel
på missförhållanden, som orsakats just genom den närvarande otydliga
lagstiftningen. Det inträffar ofta, att en kommun två eller tre
år efter det personer derifrån utflyttat får anmaning från andra

N:o 17.

Angående

hemortsrätt

(Forts.)

Ifra 17.

Angående

hemortsrätt.

(Forts.)

10 Onsdagen den 6 Mars.

kommuner att ersätta dem för fattigunderstöd, som de utflyttande
hela tiden åtnjutit. Det hjelper icke att protestera, ty understöden
togo sin början inom ett år efter utflyttningen, och då heter det att
personerna i fråga skola behålla sin hemortsrätt i den kommun,
från hvilken de utflyttat, huru länge de än uppehålla sig annorstädes.
För att förekomma detta trassel och få saken på det klara
tror jag derföre, att det vore lämpligt att bifalla hvad motionären
nu på goda skäl föreslagit. Och lika med honom hemställer jag
alltså om återremiss, på det Utskottet må komma i tillfälle att utarbeta
och för Kammaren framlägga förslag i det af motionären
angifna syfte.

Herr Jonas Peter Nilsson. Villigt erkänner jag, att den
ifrågavarande lagstiftningen är brydsam och att just den 25 §:n i
författningen om fattigvården gifvit åtminstone i min hemort anledning
till de aldra största rättegångar. Utskottet har efter min
uppfattning på mycket svaga skäl afstyrkt motionen, och jag tror
verkligen att, om Utskottet kunde finna på en redaktionsförändring,
hvarigenom den närvarande osäkerheten i tillämpningen af paragrafen
försvunne, Utskottet dermed skulle bättre gagna det allmänna. Jag
yrkar derföre att punkten måtte återremitteras och att Utskottet
måtte egna all uppmärksamhet åt dessa ifrågavarande bekymmersamma
förhållandens lyckliga lösning.

Herr Löwenhielm: Jemte det jag instämmer uti det som

Herrar Bergras och Helander i frågan anfört, ber jag få fästa uppmärksamheten
derpå att den i motionen, sådan den nu är affattad,
förekommande bestämmelsen, att inflyttande personer, äfven om de
äro utfattiga och under första året i behof af fattigunderstöd, likväl
skola tillhöra det samhälle, dit de inflyttat, skulle efter mitt förmenande
hafva till följd eu olägenhet, som blefve större än den
motionären nu vill förebygga. Jag föreställer mig nemligen att, om
ett sådant stadgande komme till stånd, många fattigvårdssamhällen
skulle befria sig från sina fattiga genom att exportera dem till
andra samhällen. De behöfva för detta ändamål endast att förhyra
en lägenhet i närmaste stad eller på landet inom ett annat fattigvårdssamhälle.
På grund häraf och hvad i öfrigt blifvit i fråga om
motionen anfördt, anhåller jag om bifall till Utskottets förslag.

Herr Nils Pettersson: Om min motion verkligen innefat tade

allt hvad den siste talaren påstod att den skulle afse, så skulle
jag för visso kunna sägas hafva sträckt mina anspråk väl långt; men
så är dock icke förhållandet. Motionen afser nemligen icke något
annat än att få en viss tid bestämd, efter hvars förlopp en kommun
må kunna vara förvissad om att icke vidare varda besvärad
med skyldigheten att lemna understöd åt personer som derifrån utflyttat,
eller med andra ord, att dessa personer icke må för all

Onsdagen den 6 Mars. 11

framtid i utflyttningsorten behålla hemortsrätt endast på den grund
att de inom inflyttningskommunen kommit i åtnjutande af ett, om
ock blott tillfälligt understöd. Om behofvet af dylikt understöd gör
sig gällande och erhålles under första året efter en persons inflyttning,
så komma naturligtvis bestämmelserna i § 1 af Kongl. Förordningen
angående fattigvården i riket att tillämpas. Men min motion afser
egentligen att förekomma, att •— om en person icke fortfarande befinner
sig i behof af fattigvård, den tillfälliga hjelp, som honom af inflyttningskommunen
beredes, innan den inflyttade personen der vunnit
hemortsrätt, — denna omständighet skall utöfva inflytande på den

1 öfrigt stadgade ordning för hemortsrätt. I sådant afseende har
jag föreslagit den prescriptionstid att derest inom ett år efter det
första året, under hvilket en person inflyttat till en kommun, sådant
understöd derstädes meddelas, denna omständighet icke vidare
skall, på sätt som hittils med stöd af åberopade författning skett,
kunna åberopas såsom skäl för att hos utflyttningskommunen söka
ersättning för denna hjelp och för att derefter på nämnda kommun
öfverflytta underhållsskyldigheten för den inflyttades lifstid. Det
torde vara tillräckligt bekant, i huru hög grad nu gällande författning
af inflyttningskommunerna missbrukas, för att man skulle
uppräkna några särskilda bevis.

Beträffande Utskottets förklaring, att dess i föreliggande utlåtande
uttalade åsigt om rätta tolkningen af fattigvårdsförordningens
25 § skulle öfverensstämma med den tolkning, som åt samma § af
öfverordnad myndighet gifvits, så innefattar, enligt min åsigt, denna
omständighet icke någon bevisning; ty prejudikat är icke lag, hvarförutom
det ju ganska efta händer att en öfverrätts utslag varder
öfverklagadt och äfven upphäfdt.

Jag yrkar fortfarande på återremiss af betänkandet.

Ofverläggningen var slutad. I öfverensstämmelse med de meningar,
som under densamma förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner
såväl på bifall som på återremiss; och fann Herr Talmannen
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Yotering blef likväl begärd och företogs enligt en nu uppsatt och af
Kammaren godkänd, så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Andra Tillfälliga Utskottet hemstält i

2 punkten 1— af utlåtandet N:o 2 (i samlingen N:o 8) röstar

Den det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

N:o 17.

Angående
hemortsrätt,
(Fort9.)

Yinner Nej, har Kammaren återförvisat punkten.

N: o 17. 12

Om utgifning
af en aflöningsstatistik.

Onsdagen den 6 Mars.

Röstsedlarne sammanräknades ock visade 110 ja mot 50 nej;
varande alltså Utskottets hemställan bifallen.

Förekom till afgörande Andra Kammarens Andra Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 3 (i samlingen N:o 9), i anledning af väckt
motion om underdånig skrifvelse rörande skyldighet för Statistiska
Centralbyrån att utgifva aflöningsstatistik för riket.

Herr Ola Andersson hade i sin motion N:o 154 föreslagit:
att Riksdagen måtte i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
anbefalla Statistiska Centralbyrån att utgifva en fullständig och
specifik aflöningsstatistik för hela riket samt bemyndiga samma embetsverk
attj från alla vederbörande infordra härför erforderliga
uppgifter.

Med föranledande af denna motion hade Utskottet hemstält:
att Riksdagen måtte på det sätt bifalla motionen, att Riksdagen
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes
anbefalla Statistiska Centralbyrån afgifva förslag till fullständig
och specifik aflöningsstatistik för hela riket, till den omfattning
som kan anses erforderlig, hvarefter Riksdagen torde få motse
nådig framställning härom jemte uppgift på den kostnad, som för
statistikens bearbetande blifver nödig, i händelse arbetet icke kan ske
med de krafter, som redan äro disponibla.

Efter uppläsning af Utskottets förslag anförde

Herr Hedin: Herr Talman! Om den utredning, motionen

fått inom Utskottet och det förslag, hvarmed Utskottets betänkande
slutar, icke synas mig alldeles fullt tillfredsställande, så vill jag dock
icke derför göra Utskottet alldeles ansvarigt, utan anser mig äfven
böra fästa behörigt afseende å beskaffenheten af sjelfva motionen,
hvilken synes mig fela derutinnan, att den dels något ofullständigt,
eller åtminstone otydligt uttalar motionärens mening, dels äfven
tager sakens verkställighet något för lätt. Hvad den förra af dessa
anmärkningar mot motionen angår, vill jag påpeka, att motionären,
som ju önskar en fullständig aflöningsstatistik, när han uppräknar
statens, kyrkans och kommunernas utgifter i aflöningar, arfvoden
och andra förmåner, och om han med denna uppräkning af staten,
kyrkan och kommunerna velat angifva de stora hufvudafdelningarne
i den offentliga förvaltningen, i sjelfva verket uteglömt en hufvudafdelning.
, nemligen Riksdagens förvaltning — Riksbanken och Riksgäldskontor
-— som ju i följd af våra grundlagar icke kan hänföras
till statsförvaltningen i egentlig, inskränkt mening. År åter
hans afsigt med denna uppräkning att angifva, så att säga, de källor

13 N:o 17.

Onsdagen den 6 Mars.

ur livilka aflöningarne utgå, förekommer åter den omständigheten, Om utgifning
att motionären glömt eu af dessa källor, nemligen de donationer, “''gZaTm.
hvarifrån aflöningar utgå vid universitetet, skolor, fromma stiftelser (Fortg)
o. s. v. Dessutom har motionären lemnat oss, eller åtminstone mig,
i fullkomlig ovisshet om, huru han egentligen tänkt sig .den del af
den nya statistiska redogörelsen, som skulle omfatta såsom orden
falla, ((pensioner och pensiousafgifter». Det är nemligen klart att,
om man härvid vill inskränka sig till att fordra blott summariska
uppgifter angående ett föregående ars faktiskt utbetalta pensionsbelopp,
företaget blir ganska enkelt, åtminstone om man stannar vid
de pensioner, som staten utbetalar: men a andia sidan också föga
upplysande utöfver hvad som kan inhemtas af Riksstatens nionde
hufvudtitel. Vill man åter i pensioneringsstatistiken göra indelningar
i olika kategorier, allt efter som de pensionerade tillhört den
ena eller andra staten eller kåren, blir det genast något vidlyftigare;
och vill man åstadkomma eu ((specifik» pensions-statistik i den bemärkelse,
hvari motionären tyckes hafva tagit ordet, när han talar
om specifik aflöningsstatistik, då blir det utan tvifvel ett ofantligt
arbete, isynnerhet, om denna del af statistiken utsträckes öfver den
egentliga stats-pensioneringen.

Hvad åter den senare anmärkningen angår, eller att motionären
tagit frågan såsom praktisk åtgärd något lätt, förekommer en omständighet,
vid hvilken det torde vara skäl att fästa någon uppmärksamhet.
Motionären yttrar nemligen att ((man till stor del har
goda och lätt tillgängliga källor härtill och för det öfriga utan
allt för stora svårigheter bör kunna beredas utväg för utförande
häraf.» Detta är näppeligen alldeles rigtigt. Man skulle väl kunna
tycka att för vissa afdelningar af i fråga varande aflöningsstatistik
finnas ganska goda källor, i främsta rummet de senast faststälda lönereo-leringarne
för stater och corpser: specialstaterna i Statskontoret,
Riksdagens skrivelser och Kongl. kungörelser om löneregleringarna
borde ju vara förträffliga källor. Men det kan likväl hända, att
äfven sådana källor, som främst bland alla synas både lätt tillgängliga
och omedelbart användbara att helt enkelt afskrifva, att
äfven dessa, säger jag, kunna tåla vid att med mycken försigtighet
beo-agnas. Om t. ex., oberoende af en utaf Riksdagen faststäld och
af Kongl. Maj:t kungjord lönereglering, dubbel inqvarteringsersättning
skulle hafva blifvit i något fall beviljad, så vore det ett
fel, om aflöningsstatistiken icke komme att fästa uppmärksamhet
vid denna — vi kunna kanske begagna benämningen — oregelbundenhet.
Vidare skulle statistikens författare ganska betydligt misstaga
sig, om han, sättande lit till Riksdagens beslut den 29 Oktober
1860 angående reglering af biskopslönerna, trodde sig kunna uppföra
lönen för biskopen i Lund till det af Riksdagen och Kongl.

Maj:t bestämda belopp femtontusen kronor. Han skulle då, såsom
sagdt, begå ett visserligen ganska förlåtligt, men det oaktadt ganska
betydligt misstag, enär såsom bekant detta Kongl. Maj:ts och Riks -

Jf:o 17. 14

Onsdagen den 6 Mars.

Om utgifning dagens gemensamma beslut ännu icke lyckats — i fall uttrycket
y en afl°~ tillätes mig — öfvergå från idé till verklighet.

"‘”(VortsT '' Om Ja§ ^ran ^essa’ som det kunde tyckas, goda och lätt till—
v or s''; gängliga källor, som dock, såsom jag visat, erbjuda vissa falluckor
för statistikern, vänder mig till de mindre lätt tillgängliga och lätt
användbara, är det t. ex. klart, att, om aflöningsstatistiken vid redogörelsen
för presternas aflöning skall, såsom den bör, skilja mellan
de inkomster, som äro anslagna af Kronan, de som utgöras af kommunerna
och de som utgå af donationer, arbetet i många fall blir
ganska kinkigt och i alla händelser ganska vidlyftigt. Tänker man
vidare på de ännu befintliga qvarlefvorna af vårt feodala, jag menar
vårt indelta aflöningssätt — man erinre sig blott boställena — så
bör det icke kunna betvifias, att många myndigheters medverkan
skall behöfva tagas i anspråk för de första uppgifterna, och att
mycken tid skall åtgå för deras granskning och bearbetande till ett
systematiskt helt. Slutligen vill jag tillägga, att den ifrågasatta
aflöningsstatistiken knappt kan blifva till fullo begriplig och följaktligen
icke tillfredsställande, om den icke redogör för ett ganska
betydligt antal äldre och yngre författningsbestämmelser, som med
aflöningssättet stå i sammanhang.

Härmed har jag nu icke velat göra troligt, att de svårigheter,
som möta motionärens förslag, äro så stora, att de böra afskräcka
oss, — långt derifrån — men jag har anfört det sagda såsom motiv
för den förändring, jag i alla händelser skulle önska i Utskottets
förslag, att nemligen slutorden måtte strykas, der det heter: »i
händelse arbetet icke kan ske med de krafter, som redan äro disponibla».
Det förekommer mig nästan lustigt, att Riksdagen skulle
visa sig så okunnig om en sak, i hvilken Riksdagen gör framställning
till Kongl. Maj:t, att den finner lämpligt att framkomma
med något, som i sjelfva verket är rent orimligt. Ty det är orimligt
att på statistiska byrån, som redan är fullt upptagen af göromål,
lägga ett arbete sådant som detta. Detta bör Riksdagen hafva
så klart för sig, att icke Riksdagen genom förutsättning af en annan
möjlighet visar sig mindre hemmastadd i ämnet, än Riksdagen skäligen
bör vara. Arbetet kommer att påfordra särskilda kostnader,
och derom kommer nog Kongl. Maj:t att utan påstötning från Riksdagens
sida göra framställning.

Men detta är icke den enda ändring, jag skulle önska i Utskottets
hemställan. Motionären antyder någorstädes, att den
ifrågasatta aflöningstatistiken borde förnyas hvart tredje år. Om
så sker, kommer man naturligtvis att ofta nog få nöja sig med
uppgifter, som i större eller mindre omfattning skulle vara något
föråldrade. Jag vill icke föreslå att arbetet skall utgifvas årligen,
men jag föreställer mig, att man, sedan aflöningsstatistiken en gång
kommit i gång, baserad på de uttömmande undersökningar, om Indika
jag haft äran göra några antydningar, kunde välja en väg, hvarigenom
man uppfylde det åsyftade ändamålet, dervid följande före -

Onsdagen den 6 Mars.

15 N:o 17.

dömet från andra länder. Det vill synas mig, som om, sedan en
gång eu fullständig aflöningsstatistik blifvit utarbetad, man skulle
för framtiden, för en längre period än den motionären föreslagit,
för fem eller tio år, kunna nöja sig med att få de väsentligaste ifrågavarande
statistiska data meddelade i statskalendern. Detta skulle
äfven medföra den fördel, att, då en mängd folk bär synnerlig respekt
för det vanliga officiella statistiska trycket, som derför icke
fått någon stor spridning, skulle deremot aflöningsstatistikens väsentligaste
data komma eu större allmänhet till hända, om de offentliggjordes
i statskalendern, som nu redan utgår i omkring 3,000
exemplar, en upplaga, som naturligtvis skulle ökas i samma mån
statskalendern blefve äfven i öfrig! reformerad till större tidsenlighet
i likhet med andra länders statshandböcker.

Det är för Kammarens herrar ledamöter utan tvifvel bekant,
att det förslag jag framställt är bygd! på föredömen från Norge,
Danmark och andra länder. I Norge har numera den officiella
statskalendern, som helt nyligen var ett enskildt företag, meddelanden
angående aflöningsstatistiken i den omfattning, att man i de
flesta fall, endast med ledning af siffrorna i statskalendern, kan få
en öfversigt öfver konungarikets utgifter för sina embetsman. Om
jag t. ex. slår upp rubriken fogdar, så finner jag, utom åtskilliga
förklarande anmärkningar, deras löneförhållanden redovisade under
ej mindre än fem kolumnrubriker, hvilket bevisar, huru man med
god uppställning kan å ett ringa utrymme meddela ett stort statistiskt
material. Detsamma är förhållandet i Danmark och äfven
i andra länder. I Amerika, der man med synnerlig omsorg utbildat
den officiella statistiken, har man för särskilda förvaltnings-brancher,
t. ex. konsular- och diplomatiska staten, statistiska uppgifter, der
jag på öret återfinner huru konsulerna och diplomaterna äro aflönade.

Man finner der äfven mycket annat, såsom en historik öfver
den diplomatiska personalen allt ifrån tiden före Förenta Staternas
i Amerika oafhängigketskrig m. in. I alla civiliserade land hafva
de statistiska uppgifter, om hvilka motionären väckt fråga, befunnits
vara af så allmän vigt och intresse, att man till och med i
privata handböcker finner meddelade sådana i ganska stor omfattning.
Och detta är naturligtvis ganska lätt att åstadkomma, der
den officiela statistiken på detta område erbjuder goda uppgifter.
Om man t. ex, ögnar igenom den engelska handboken Whitakers
Ålmanak, som säljes för en shilling, som sålunda är afsedd för den
stora mängden, så finner man der angående embets- och tjenstemäns
löneförmåner så fullständiga uppgifter, att man för att erhålla motsvarande
underrättelser om vårt land måste söka länge och på olika
vägar. Vi talade nyss om biskopslönerna i vårt land. Af den kalender
jag nyss omnämnde, kan inhemtas t. ex. den intressanta uppgiften,
intressant i synnerhet för biskopen i Lund, hurusom dennes
kollega, erkebiskopen i Canterbury, har i årlig lön 15,000 pund sterling,
under det att deremot dåvarande förste lorden af skattkammaren,

Om utgifning
af en aflöning
s statistik.
(Forts.)

N:o 17.

<0m utgifning
af en afiöningsstatistiJc.

(Forts.)

16 Onsdagen den 6 Mars.

the right honourable Will Ehvart Gladstone icke uppbar större årlig
inkomst än 5,000 pund. Jag nämner de privata statshandböckernas
uppgifter som exempel på hvilken vigt och intresse man annorstädes
tillerkänt den del af statistiken, på hvilken motionären fäst uppmärksamheten.
Nu kunde härvid göras den invändning, att statskalendern
genom en sådan utvidgning skulle blifva af allt för stor omfattning.
Men i den boken finnes mycket som ganska väl kan derifrån uteslutas,
såsom hela kalendariet, då jag nemligen förutsätter att ingen köper
statskalendern för att hafva en almanack Likaså kan den norska
afdelningen såsom fullkomligt ändamalslös uteslutas ur den svenska
statskalendern. Men om dessa uteslutningar med flera förbättringar
kan icke varda förhoppning, innan redaktionen af statskalendern förlägges
dit den rätteligen hörer, nemligen till statistiska byrån.

° Jag skulle således helst önska, att uti det beslut, som kan
komma°att blifva Kammarens, man antydde meningen dermed vara
att, sedan aflöningsstatistiken en gång blifvit fullständigt bearbetad,
de vigtigaste af dit hörande uppgifter för framtiden Lomme att meddelas
i statskalendern.

Vidare finner jag i Utskottets förslag något oegentligt deruti,
att Riksdagen skall hos Kongl. Maj:t anhålla, »att Kongl. Maj:t
täcktes anbefalla Statistiska Centralbyrån afgifva förslag till fullständig
och specifik aflöningsstatistik för hela riket, till den omfattning
som kan anses erforderlig.» Det lärer val vara Riksdagens
sak att uttrycka hvad Riksdagen sjelf anser vara nödigt, men ej
lämpligt att bedja Kongl. Maj:t sätta sig ned och gissa till hvad
Riksdagen önskar i afseende å denna statistik. Vidare finner jagolämpligt
och blott ledande till onödig tidsspillan att anhålla om en
plan samt »uppgift på den kostnad som för statistikens bearbetande
blifver nödig», derföre att statistiska byran icke gerna bör aläggas
att utarbeta en plan i detta afseende, så vida man icke dessförinnan
är ense om beslutet att planen skall förverkligas. Då planens utarbetande
utgör en väsentlig del af hela arbetet, så vore i motsatt
fall mycken möda onödigtvis förspild.

På grund häraf skulle jag vilja framställa ett annat förslag än
Utskottets, nemligen af följande lydelse:

»att Riksdagen anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes dels åt Statistiska
Centralbyrån uppdraga utarbetande af en fullständig aflöningsoch,
i den mån så lämpligen ske kan, pensionsstatistik för hela den
offentliga förvaltningen, dels taga i öfvervägande, huruvida de väsentligaste
hithörande uppgifter framdeles må kunna årligen meddelas
i statskalendern.

Jag har härmed velat uttrycka behofvet af eu fullständig aflöningsstatistik,
ty under uttrycket »hela den offentliga förvaltningen»
inbegripes tydligen statsförvaltning i inskränkt mening, Riksdagens
förvaltning och kommunalförvaltningen. Om nu någon skulle anse
härtill böra läggas den kyrkliga förvaltningen, så får jag erinra,
att detta är obehöfligt, emedan denna sistnämnda är dels stats-, dels

Onsdagen den 6 Mars.

17 N:o 17.

■kommunalförvaltning. Men då jag icke vågar sätta i fråga att Om utgifning
Kammaren skulle vara beredd att så bär på fri hand fatta beslut aJ en afl°~
om mitt förslag, sa torde det mahanda vara lamphgast — och jag "
skall derom framställa yrkande, om mitt förslag vinner något un- ^ or s''^
derstöd i Kammaren — att ärendet blir till Utskottet återremitteradt.

Herr Anders Persson: I det slut, hvartill den siste ärade

talaren kommit, anhåller jag att få förena mig. Jag kan dessutom
instämma i åtskilligt annat af hans yttrande, såsom i afseende å det
önskvärda deruti att en del af de utaf motionären omnämnda statistiska
uppgifter med skäl kunna inflyta i statskalendern, såsom,
efter hvad jag vet, förhållandet är t. ex. i Danmark; hvarförutom
jag, i likhet med honom, tror att en stor del af hvad som nu
intages i statskalendern utan skada kunde derutur uteslutas. I
detta afseende omnämnde den siste talaren åtskilliga onödiga uppgifter,
men jag hemställer till honom, huruvida icke han skulle
vilja vara med om att gå ännu ett steg längre än han gjort med
hänsyn till sådant som ytterligare skulle kunna utelemnas ur statskalendern.
Der finnes t. ex. vid hvarje i statskalendern förekommande
namn angifvet, om dess egare blifvit utnämnd till riddare
eller kommendör af olika ordnar och klasser af ordnar. Detta kan
nu vara godt och väl; men sedan förekommer ytterligare längre
fram i samma kalender en särskild förteckning öfver alla svenske
och utländske män som hugnats med svenska ordenstecken.

Jag tror, att det vore tillräckligt och lika redigt, om desse
riddare och kommendörer upptogos på endast ett ställe antingen
sålunda, att hvars och ens ordnar uppräknades omedelbart efter hans
namn, der detta till följd af personens innehafvande embete i kalendern
bör hafva sin plats, eller ock på det sätt, som jemväl nu sker,

.att riddarne och kommendörerne klassificerades inom de särskilda
ordnarne. På detta sätt skulle plats lätteligen kunna beredas i
statskalendern för vigtigare saker, i stället för att, såsom nu är
fallet, der införa åtskilligt på två ställen.

Såsom jag förut nämnt, begärde jag ordet i afsigt att yrka
utlåtandets återförvisande till Utskottet, derför att, såsom jag tror,
motiveringen deri och det slut, hvartill Utskottet kommit, om icke
gå i motsatt rigtning —• jag vill icke säga det — åtminstone
sakna nödigt sammanhang, ty, efter det Utskottet erkänt det behöfliga
i de af motionären påpekade syften, säger Utskottet, att
»det kunde vara skäl att undersöka, huruvida det vore lämpligt
och utan betydligare arbete möjligt att, till en början, inskränka
förslaget derhän, att aflöningsstatistiken endast komme att redogöra
för aflöningsförhållandena beträffande statens tjensteman»; och vidare,
efter att hafva meddelat den upplysningen, att reglering af arbeten
och löner för de allra flesta militära, ecklesiastika och civila tjenster
redan egt rum, kommer Utskottet till den slutsatsen, att Utskottet

Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 17. 2

N:o 17. 18

Onsdagen den 6 Mars.

Om utgifning
af en ajlöningsstatistik.

(Forts.)

ansett att, åtminstone för närvarande, någon inskränkning i förslaget,
på sätt nyss antyddes, icke borde sättas i fråga. Utskottet
yttrar jemväl, att det gerna skulle velat förorda motionärens förslag
till antagande i oförändradt skick, om icke motionens bifallande1
oförändrad skulle hafva till påföljd en tillökning i statistiska centralbyråns
göromål af ganska betydlig omfattning. I det fallet tror
jag dock, att Utskottet, och i likhet med detta den siste ärade
talaren, bildat sig en skef uppfattning af motionärens syften; de
se dem, efter min uppfattning, i allt för stor skala. Jag hörde»
nemligen motionären sjelf vid ett tillfälle yttra, att han icke ansåg
detta arbete vara värre än att, om han t. ex. egde rätt att
från alla embetsverk infordra statistiska uppgifter, han skulle kunna,
upprätta denna statistisk utan någon synnerlig tunga. Huruvida han
hade rätt häri, lernnar jag derhän; jag tänker icke försvara denna mening;
men jag tror dock, att man föreställer sig, det detta arbete
skulle komma att taga större dimensioner än det i verkligheten
behöfver göra.

Utom de skäl för en återremiss, jag nu påpekat, ber jag att
jemväl få fästa uppmärksamheten på det, enligt min tanke, obehöfliga
i Utskottets skrifvelseförslag, »att Riksdagen torde få motsenådig
framställning om såväl aflöningsstatistikens omfattning som
uppgift på den kostnad, som för statistikens bearbetande blifver
nödig», ty det är väl alldeles uppenbart, att Riksdagen icke skall
vägra att betala kostnaden för detta arbete, då Riksdagen sjelf begärt
dess verkställande. För öfrigt har jag förestält mig, att denna
statistik möjligen skall kunna i någon mån åstadkommas på samma
sätt, som de statistiska uppgifterna i afseende på kommunernas^
finansiella ställning nu tillkomma i statistiska centralbyrån, hvilket
arbete, såsom jag tror, verkställes på en särskild afdelning med för
tillfället lejdt folk, som på ackord eller annat beting utför dessa
arbeten.

Såsom jag förut nämnt, anhåller jag att få förena mig i yrkandet
om utlåtandets återremitterande till förnyad behandling af
Utskottet.

Herr Carl Anders Larsson: Jag beklagar att motionären

icke är här närvarande och försvarar sin motion, ty jag föreställer
mig, att han icke kan vara belåten med den tillstyrkan Utskottet
lemnat densamma, hvilket tillstyrkande uppenbart synes leda derhän,,
att vi nästan skulle få en ny embetsmannacorps på halsen i gen.
Jag var med då statistiska centralbyrån stiftades, och jag förutsåg
redan då, att denna institution skulle komma att utväxa till ganska
stora dimensioner; och om vi granska det arbete, der nu verkställes,
skola vi finna, att der skrifves, tryckes och utdelas år efter
år ofantligt mycket, som alldeles icke är behöflig!. Jag föreställer
mig, att motionären önskar, att den statistiska centralbyrån skulle,
med åsidosättande af en mängd onödiga statistiska uppgifter, öfver -

Onsdagen den 6 Mars.

19 N:o 17.

taga utarbetningen af denna aflöningsstatistik och om några år
göra den sådan som motionären tänkt sig. Och att denna statistik
skulle blifva nödvändigare och mera intressant än den, som för närvarande
utarbetas, derom är jag fullkomligt öfvertygad; den skulle
till och med blifva nyttig, ty derigenom skulle man på ett ställe
få eu lättare öfversigt öfver hvad vår dyrbara förvaltning kostar.
Äfven jag yrkar fördenskull på återremiss, men i det syfte, att Utskottet
måtte tillstyrka bifall till motionen, ty om den bifalles,
blir Kongl. Maj:t satt i tillfälle att ställa så till, att statistiska
centralbyrån befrias från afgifvande af andra onödiga uppgifter, som
nu taga mera tid, än arbetet med denna aflöningsstatistik skall
kunna göra, och införa en statistik, sådan som i motionen afses,
utan att derför behöfver förutsättas så ofantliga kostnader. Den
kommunala statistikens införande har redan medfört en ökad årlig
kostnad af 10,000 kronor; och jag tror icke att man skall komma
ifrån eu tillökning i anslaget, om man för utarbetande af nu ifrågasatta
statistik på förhand förbundit sig att betala ytterligare summor.

I det syfte, jag nu angifvit, yrkar jag utlåtandets återremitterande
till Uttskottet.

Herr Helander: Till en början ber jag att, i anledning

af hvad den nästföregående talaren anmärkte mot Utskottets
motivering, få erinra derom, att motionären åt sitt förslag gifvit
en ganska stor omfattning. Uppenbarligen skulle aflöningsstatistilien,
bearbetad på det sätt hvarom motionen lemnar antydan, förorsaka
mycket både arbete och kostnad. Det var derföre som man
inom Utskottet, utan att egentligen önska reduktion i den plan
motionären utstakat, likväl ansåg sig böra taga i öfvervägande, om
ej möjligen någon förenkling vore lämplig på sätt utlåtandet närmare
visar. Säkerligen har motionären, såväl som Utskottet, tänkt
sig, att planen för denna statistik bäst kunde uppgöras af statistiska
centralbyrån, såsom den mest sakkunniga myndigheten. Nu har Utskottet
fått förebråelse såväl för att hafva gått för långt i medgifvande
som för att icke hafva gått nog långt. Det må väl
kanske vara rigtigt, som eu stockholmsrepresentant yttrat, att det
ifrågasatta arbetet icke kan verkställas utan särskildt anslag för
ändamålet, men Utskottet ansåg sig icke böra antaga detta såsom
en nödvändighet, enär det vore tänkbart att statistiska centralbyrån
kunde anse tillfyllestgörande att till en början icke gifva åt företaget
allt för vidsträckta dimensioner. Att, såsom nyssnämnde representant
ifrågasatte, i statskalendern inrymma uppgifter ur aflöningsstatistiken
skulle sannolikt vara lämpligt, men jag föreställer
mig att bestämmelse derom borde tillhöra planen, och i alla fall
kunna lemnas att beslutas om efteråt, sedan man bestämt sig för
att denna gren af statistiken skulle bearbetas. Att i sammanhang
härmed förordna om hvad som borde från statskalendern uteslutas;
det föreställer jag mig deremot väl icke nu kan vara lämpligt.

Om utgifning
af en aflöningsstatistik.

(Forts.)

N:o 17. 20

Onsdagen den 6 Mars.

Om utgifning
af en aflöning
sstatistik.
(Forts.)

Ehuru Utskottet velat i det väsentligaste förorda bifall till
motionen, har dock Utskottet ansett försigtigheten bjuda att, i fråga
om ett arbete af den art, att deråt kan gifvas en betydande utsträckning,
och som, i följd deraf, också kan medföra betydliga
kostnader, Riksdagen borde, innan definitivt beslut fattas, förskaffa
sig kännedom om både plan och kostnad, för att kunna bedöma så
väl det ena som det andra. Skulle återremiss nu beslutas, antager
jag att kammaren icke vill att sådan försigtighet skall iakttagas,
hvilken jag dock anser vara af nöden, hvarföre jag ock påyrkar
bifall till Utskottets förslag.

Herr Sven Nilson: Den siste talaren, som är ordförande

i Utskottet, angaf de skäl, på hvilka Utskottets hemställan är
grundad. Bland annat framhöll han ett skäl, som äfven motionären
anfört, nemligen att den ifrågasatta statistiken skulle vara
till nytta vid regleringen af de embetsverk och corpser, hvilka ännu
icke blifvit reglerade. Han trodde att om man utsträcker omfånget
af statistiken till allt för stora dimensioner, så skulle arbetet blifva
så betydligt, att man deraf kunde antaga att statistiken ej skulle
blifva färdig förr än det vore försent för det afsedda ändamålet.
Det förefaller mig då besynnerligt, att Utskottet lika med ordföranden
kunnat komma till ett sådant resultat, att Riksdagen
skulle anhålla om endast ett förslag till aflöningsstatistik, d. v. s.
att frågan skulle undanskjutas ett eller annat år. Jag föreställer
mig, att det är just på detta sätt som Utskottet tänkt sig att gå
till väga; som arbetet således skulle blifva otillgängligt för det af
motionären afsedda ändamål, hvilket jag äfven vill undanrödja.
För min del tror jag att motionärens förslag ej behöfver fördröjas
eller uppskjutas. Kongl. Maj:t torde hafva rätt att när som helst
.anbefalla ej blott statens embetsverk, utan äfven andra allmänna
verk och inrättningar att afgifva de uppgifter, hvilka behöfvas för
en fullständig aflöningsstatistik, omfattande såväl statens som kyrkans
och kommunernas aflöningsväsende. Jag föreställer mig att
statistiska byråns arbete under sådana förhållanden ej behöfver blifva
särdeles omfattande. På detta sätt har man gått till väga beträffande
den kommunala finansstatistiken, för hvars ändamål staten
årligen anslår 10,000 kronor. Besväret att infordra uppgifter från alla
delar af landet efter bestämda formulär, och af detta rika material
utarbeta statistiken, torde ej blifva svårare i ena än andra fallet,
och sålunda äfven i det ifrågavarande afseende!, utan allt för stor
kostnad och vidlyftigt arbete — synes mig — kunna erhålla fullständigt
hvad vi önska, utan särdeles lång tidsutdrägt.

För min del hade jag tänkt mig ett förslag till beslut, afvikande
från Utskottets. Jag skulle nemligen velat föreslå ett beslut
af följande lydelse: »att Riksdagen hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla statistiska
centralbyrån afgifva en fullständig aflöningsstatistik för hela riket, på

21 N:o 17.

Onsdagen den 6 Mars.

sätt uti motionen N:o 154 i Andra Kammaren blifvit af motionären Om utgifning
närmare utveckladt, hvarefter Riksdagen torde få motse nådig fram- "{kaustik.
ställning om anslag'' till den kostnad, som för statistikens bearbe- (;port3)
tande blifver nödig». Men jag erkänner att det förslag, Herr Hedin
formulerat, har förefallit mig ändamalsenligare, åtminstone i ett afseende,
och jag skall således för min del icke hafva något emot ett
beslut i öfverensstämmelse med hvad Herr Hedin afser, nemligen att
få in en del af statistiken i statskalendern, hvilket jag anser skulle
komma att lända till stor nytta för landet, och vi kunna i detta
fallet hemta exempel från våra grannländer. Jag föreställer mig att
ingenting skall hindra det tillfälliga Utskottet att i förslaget göra
ett tillägg i sådant syfte, och jag anhåller derföre om återremiss.

Friherre Nordenfalk: Då jag icke hört någon helt instämma

med Herr Hedin, har jag begärt ordet för att göra det. Jag tror
att Kammaren gerna kunde redan nu antaga det förslag till skrifvelse,
som han uppläst, men då han sjelf icke derom gjort framställning,
så må det icke tillkomma mig att gorå det; Jag antager
att Kammaren helst beviljar den återremiss, som blifvit påyrkad.
Om ''så blir händelsen, vill jag emellertid opponera mig mot
det syfte, hvari Herr C. A. Larsson begärt återremiss. Jag kan ej
finna att här föreligger fråga om indragning af statistiska redogörelser
i andra afseenden och tillåter mig erinra derom att, enär statistiska
data hafva fullständig betydelse endast i jemförelse med
hvarandra, de redan påbörjade serierna skulle, i händelse arbetet med
deras försättning afbrötes, blifva af mycket minskadt intresse. Frågan
om någon sådan indragning föreligger såsom sagdt dock ej nu,
och jag anhåller att, då Utskottet sannolikt kommer att taga. fragan
i förnyadt öfvervägande, få inlägga min gensaga mot att i det
skrifvelseförslag, som derefter lärer Riksdagen föreläggas, något inflyter
af Herr Larssons nyssnämnda yrkande, hvilket berör en helt
och hållet ny fråga.

Öfverläggningen var slutad. Sedan propositioner blifvit gifna
enligt de gjorda yrkandena, återförvisades utlåtandet till Utskottet.

§ 6.

Föredrogs Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts Ut- Om anteckninlåtande
N:o 2 (i samlingen N:o 7) om underdånig skrifvelse rörande^''^
närmare bestämmelser i fråga om de anteckningar, som i afseende iedigliet tm
på ledighet till äktenskap eller hinder deremot skola i vissa prest- äktenskap.
bevis intagas.

Utskottet hade, i anledning af derom utaf Herr A. J. Enander
afgifven motion (N:o 138), på anförda skäl hemstält: »att Riks -

N:o 17. 22

Onsdagen den 6 Mars.

Om anteclnin- dagen måtte i underdånig skrifvelse Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.

3aJis 1 r~™nde~^aj:t täcktes meddela närmare bestämmelser derom, hvilka de anledighet
”till teckningar äro, som angående ledighet till eller hinder mot äktenaktenskap.
skap skola jemlikt föreskriften i Kongl. cirkulärbrefvet den 20
(Forts.) Januari 1805 i flyttningsbevis intagas.»

Sedan uppläsning skett af Utskottets hemställan, anförde

Herr G ranlund, hvilken låtit å utlåtandet anteckna sig såsom
reservant: Som Herrarne torde finna, har jag reserverat mig mot nu
föredragna utlåtande, och detta af skäl, som jag anhåller att här få
närmare angifva. Motionären har i år likasom sistlidue år sökt visa,
att nu varande bestämmelser om de anteckningar, som i afseende på
ledighet til äktenskap eller hinder deremot skola i kyrkoböckerna
införas, icke äro nog tydliga. Enligt hvad jag kan fatta, föreskrifver
dock det af Utskottet åberopade Kongl. cirkuläret den 20 Januari
1865 tydligt och klart hvad som i detta afseende bör införas i
kyrkoböcker, då deri nemligen säges, att å sjette och följande rader
af flyttningsbevis »skola intagas de anteckningar, som i afseende på
ingånget äktenskap, ledighet dertill eller hinder deremot äro nödiga».
Nu påstås det att ordet »nödiga» icke ger tydlig ledning för hvad
man har att göra samt att, då erfarenheten bland annat visat att,
såsom ordföranden i förlidet års Lag-Utskott, Herr Grefve Sparre, i
fjor yttrade sig. åtskilliga pastorer »klottrat» i husförhörsböckerna,
en gräns nu skall sättas för sådana obehöriga anteckningar. Då
med ordet »nödig» anteckning efter min uppfattning icke kan menas
annat än laglig sådan, och det i fråga om lagliga bestämmelser i
giftermålsbalkens 7 kap. 3 § heter: »vill man jäf göra mot äktenskap,
å sina eller annans vägnar, gifve det kyrkoherden tillkänna i
tvenne mäns närvaro; ställe ock strax borgen hos Konungens Befallningshafvande
för all skada och kostnad, och tage sedan stämning,
till nästa rättegångstimma, å den, som jäf göres emot. Finner
domaren ej laga skäl dertill; böte då käranden tjugu daler, och rätte
upp all skada» — så frågar jag, om här icke tydligt är föreskrifvet
hvad som skall antecknas eller hvad som är nödiga anteckningar
med afseende på jäf. Och hvad som i fråga om dylika anteckningar
är att betrakta såsom jäf mot en person, som ådagalägger sin
afsigt att gifta sig, är väl äfven att anse såsom jäf mot en person,
som ännu icke tillkännagifvit att han ernar gifta sig och hvilken
måhända aldrig kommer att göra det. Men hvad som är jäf i ena.
fallet är det väl ock i det andra, när det är fråga om nödiga anteckningar
emot hinderslöshet, ty dermed afses väl att hindra giftermål
för den person, mot hvilken jäf göres; men deraf följer väl,
att icke andra anteckningar få göras än som äro nödiga, följaktligen
lagliga hinder, och dessa men icke andra böra enligt mitt förmenande
antecknas.

Utskottet har såsom skäl för sin åsigt anfört, att justitieombuds -

Onsdagen den 6 Mars.

23 N:o 17.

mannen i sin till denna Riksdag aflåtna embetsberättelse framhållit Om anteckninnyttan
af tydligare bestämmelse i detta hänseende. Men Justitieombudsmannen
har icke föreslagit någon åtgärd från Riksdagens sida iedighet tili
i denna fråga, utan endast uttalat sina iakttagelser derom, att obe- äktenskap.
höriga anteckningar i prestbevis föranledt till åtal. (Forts.)

Herr Justitieombudsmannen säger: »Det är dock gifvet, att i
beviset ej skall inflyta annat än hvad ministerialböckerna innehålla,
likasom att i dessa böcker ej skall införas lösa angifvelser och gängse
rykten, utan endast sådana anmärkningar, som stödja sig på bestämda
och styrkta sakförhållanden.» Häraf synes äfven Herr Justitieombudsmannens
åsigt vara, att öfriga antekningar äro onödiga
och olagliga.

Skulle det inträffa, att en person flyttar från en ort till en
•annan och icke har i sitt betyg antecknadt, att han är hinderslös
till äktenskap, så skall väl skälet eller jäfvet vara antecknadt, så
vidt det är lagligt; är det antecknadt något, som icke är lagligt, är
det onödigt, icke nödigt.

Och om en person vill ingå äktenskap och icke före någon viss
tid, genom uraktlåtenhet att inlemna sitt prestbevis till presterskapet,
kan styrka sin hinderslöshet till äktenskaps ingående, emedan det
endast står att han saknar ledighetsbevis för en viss tid, så föreskrifves
i gällande kyrkolag och Kongl. brefvet af den 26 Oktober
1791 att han eger att hos vederbörande pastor begära att i tidningarna
kungöra om anmälan af äktenskapsjäf af den eller dem, som
kunna anse sig dertill befogade; och efter viss tid möter inga hinder
för hans giftermål.

Ått några ytterligare bestämmelser i detta hänseende äro behöfliga
kan jag derföre icke inse, och yrkar på den grund afslag å
■utlåtandet.

Herr C. F. Toll: Utskottet har vid behandlingen af denna
motion kommit till den åsigten, att bestämmelserna i förevarande
•ämne synas lida af en viss oklarhet och ofullständighet. Utskottet
har i detta afseende hemtat stöd icke allenast från justitieombudsmannens
embetsberättelse till innevarande års Riksdag, utan äfven
■såväl från Lag-Utskottets utlåtande sistlidet år i ett likartadt ämne,
hvilket i Utskottet då behandlades, som ock från vissa yttranden af
talare, som voro motståndare till det då af samme motionär väckta
förslaget. Det synes således som om skäl vore för handen att söka
■erhålla mera klarhet i afseende å här i fråga stälda förhållanden.

Den ärade reservanten sade, då han nyss hade ordet, att justitieombudsmannen
icke afgifvit någon förklaring huru eu lagstiftning i
"detta fall skulle ställas. Men han misstager sig härutinnan. Justitieombudsmannen,
som anmärkt det sväfvande i bestämmelsen om
hvad som å sjette raden i prestbetyget rätteligen får intagas, bär
hänvisat till de s. k. ministerialböckerna såsom den enda källa,
hvarifrån de anteckningar, som böra inflyta i prestbevisen, kunna

N:o 17. 24

Onsdagen den 6 Mars.

Om anteckningar
i prestbevis
rörande
ledighet till
äktenskap.
(Forts.)

herntas, och angående beskaffenheten af dessa anteckningar i mini—
sterialböckerna har han tydligt och bestämdt förklarat sig. Det
kan vara öfverflödigt här upprepa hvad han sagt, då hvar och en
kan läsa det å sidan 63 i berättelsen. Jag tror, att Utskottets
betänkande bör bifallas, emedan, som sagdt, klarhet och reda äfven
i förevarande ämne böra eftersträfvas. Jag får derföre yrka bifall
till Utskottets hemställan.

Herr Enander: Jag drog till en början i betänkande att besvära
Kammaren med den motion, som föranledt nu föreliggande
utskottsutlåtande, enär jag förutsåg att förslaget skulle röna motstånd.
Det var dock ett särdeles manande skal, som förmådde mig
att kasta mina betänkligheter å sido; och detta skäl ber jag att nu,
få omnämna.

Det torde vara kändt, att, isynnerhet bland dem, som ofta flytta*
från en församling till en annan, t. ex. fabriks- och handtverkarbetare
och dylika, ganska inånga finnas, som, ehuru de icke veterligen
äro gifta eller lagligen trolofvade, likväl ej hafva intyg om
äktenskapsledigliet. Då en dylik person vill ingå äktenskap och blir
gjord uppmärksam på nödvändigheten att vidtaga de förberedande
åtgärder, som omförmälas i Kongl. brefvet den 26 Oktober 1791,.
så förefaller honom detta högst motbjudande, icke blott för den,
tidsutdrägt, som deraf vållas, utan kanske ännu mera derföre, att
mången anser det ytterst pinsamt att se sitt tillämnade äktenskap
i allmänna tidningarna kungjordt i förening med en offentligen,
framstäld förfrågan om något hinder deremot förefinnes. Exempel
saknas icke derpå, att af sådan anledning det tilltänkta äktenskapet
uteblifver och i stället uppkommer konkubinat. Jag har derföre i
sedlighetens intresse ansett mig böra väcka denna motion, i den
öfvertygelse att, om närmare bestämmelser vore gifna derom, hvilka.
de anteckningar äro, som angående ledighet till eller hinder mot
äktenskap skola i flyttningsbevisen intagas, så skulle antalet af dem,
hvilka nu sakna bevis om äktenskapsledighet, vara betydligt mindre
än det för närvarande är.

Jag ber nu att få göra några erinringar emot hvad här blifvit,
yttradt af den ärade talare, hvilken reserverat sig mot Utskottets
förslag. Reservanten har, till min förvåning, bland annat yttrat,
att det skulle vara min vid sistlidne riksdag väckta motion som nu
blifvit af mig ånyo väckt, och derföre skulle än en gång underställas
Kammarens pröfning. Vid närmare besinnande torde dock den ärade,
talaren finna, att det af honom nu omnämnda lagrum, 7 kap. 3 g.
Giftermålsbalken, hvarom min motion vid 1877 års riksdag handlade,
icke med ett ord omnämnes hvarken i nu föreliggande utlåtande eller
i den motion, hvaröfver utlåtandet blifvit gifvet. Reservanten har
nu påstått, att detta lagrum tydligen tillkännagifver huru presten
bör vid utfärdande af flyttningsbevis tillvägagå, när äktenskapsledigheten
är oviss. Diskussionen j denna Kammare i fjor med anledning

25 N:o 17.

Onsdagen den <3 Mars.

af den då väckta motionen i frågan borde dock kafva öfvertygat 0*» antedninhonom,
att åberopade lagrum alldeles icke är tillämpligt på nu i ffa’is ''roande
fråga varande fall och att det framstälda förslaget om sådan! tillägg ledighet till
till nämnda lagrum, hvarigenom det skulle kunna tillämpas äfven äktenskap.
när lysning ej blifvit begärd, icke lyckades vinna Riksdagens bifall. (Forts.)

Sällsamt föreföll mig äfven att reservanten ansåg det vara stadgadt
i allmän lag, att när eu person flyttar från eu församling till eu
annan, denna flyttning skall förut från predikstolen kungöras. Äfven
liärom väckte jag i fjor motion, men utan framgång, ock någon
sådan föreskrift finnes icke. Reservanten yttrade, att uttrycket
»nödiga» anteckningar i Kongl. cirkuläret den 20 Januari 1865 är''
alldeles tydligt ock klart. Utskottet kar ej^keller förnekat, att uttrycket
är klart; men Utskottet kar pastatt, att den gifna föreskriften
icke är tillräckligt bestämd, ock detta är ju något kelt
annat. Samme talare kar till stöd för jfin mening sagt om ett slags
anteckningar, att det ju är klart, att sadana skola i flyttningsbevis
införas, och om ett annat slags anteckningar, att lika uppenbart
måste vara, att sådana anteckningar icke fä förekomma. Men månne
härmed är bevisadt hvad kan ville hafva bevisadt? Kan man ock påpeka
eu grupp af anteckningar ock derom säga, att dessa uppenbarligen
äro »nödiga», ock kan man derjemte påpeka en annan grupp
och säga, att sådana anteckningar uppenbarligen äro obehöriga, så
följer ju icke deraf, att det icke kan finnas en tredje grupp, om
hvilken man måste bekänna, att en berättigad tvekan kan uppkomma
derom, huruvida sådana anteckningar böra i flyttningsbevis införas
eller icke. Reservanten har slutligen sagt, att Utskottet motiverat
sitt förslag dermed, att åtskilliga prester »klottrade» i kusförkörsböckerna.
Jag vet icke på hvilken rad i utlåtandet reservanten läst
detta ord eller något annat af liknande betydelse.

Då jag, såsom jag nu i korthet anfört, icke genom reservantens
yttrande blifvit öfvertygad att Utskottet haft orätt i sitt utlåtande,,
får jag för min del hos Kammaren vördsamt anhålla om bifall till
Utskottets hemställan.

Herr Brodén: Jag är till nästan alla delar förekommen af den
siste ärade talaren, motionären i ämnet. Men då jag nu icke desto
mindre begagnar ordet, sker det icke så mycket för att tillägga
något nytt till det, som redan förut blifvit till förman för motionärens
framställning yttradt, som derföre att jag i den mån, som
på mig kan bero, vill gifva ett ytterligare stöd åt hans framställning
och Utskottets tillstyrkan deraf. Detta torde jag kanhända
göra bäst på det sättet, att jag till granskning upptager den invändning,
som framstälts af den ärade reservanten, Herr Granlund. Herr
Granlund menar nemligen att orden »nödiga», »af nöden» icke skulle
behöfva någon närmare bestämning i lag än som redan finnes, och
hänvisar till 7 kap. 3 § Giftermålsbalken, likasom i detta lagbud
funnes en tillräcklig ledning för bestämmandet af hvad som är nödiga.

N:o 17. 26 Onsdagen den 6 Mars.

Om antecknin- anteckningar eller icke. Jag får upprepa hvad redan förut blifvit
lJ‘nSt!r Omildt, att detta lagrum angår jäf mot äktenskap, men att mottoledighet
till barens framställning alser antecknmgarne i mmisterialböckerna och
äktenskap, derpå beroende uppgifter i flyttningsbevisen. Detta är två olika
(Forts.) saker, som visserligen hafva något sammanhang med hvarandra, men
dock äro sa atskilda, att de icke kunna med hvarandra sammanblandas.

Vidare har den ärade reservanten så tydt justitieombudsmannens
af motionären åberopade yttrande, som skulle denne embetsman
genom hvad han på ett ställe yttrat hafva gjort eu inskränkning,
åsyftande att upphäfva hvad han på ett annat ställe förut sagt,
han skulle liksom med ena handen tagit tillbaka hvad han med den
andra gifvit. Det kan visserligen så synas, ty i hans embetsberättelse
vid innevarande riksdag heter det: »Denna föreskrift (d. v. s.
rörande anteckningar om ledighet till äktenskap) är genom sin
knapphändighet nog sväfvande för att kunna gifva vederbörande
bevisutgifvare eu tillförlitlig ledning i hans förehafvande.» Så kommer
ett »dock». »Det är dock gifvet», säger justitieombudsmannen,
och anför derpå hvad enligt hans åsigter i detta fall är »gifvet».
Skulle man nu häraf vilja draga den slutsatsen, att angående dessa
förhållanden, som synas honom vara gifna, ingenting behöfde i lag
sättas till ledning för andra tjensteman, som hafva att tillämpa bestämmelserna
i detta fall, så tror jag att man alldeles misstagit sig
om hvad justitieombudsmannen med sitt yttrande åsyftat. Ty helt
säkert är, att för en man med så skarp och säker juridisk blick
■som han förefalla många lagrum jemte deras konseqvenser klara,
som för andra, hvilka icke ega samma insigt och erfarenhet, äro
tvifvelaktiga.

Visserligen är det alldeles klart, att en pastor icke antecknar
något som stöder sig endast på lösa angifvelser och gängse rykten,
men det finnes mycket, som är mer än rykte och angifvelse, mycket
till och med som kan vara bevisadt, om än icke så fullkomligt
som ske kunde, och i sådant fall kan man icke vänta att en pastor
skall af sig sjelf veta, hvad han bör anteckna, eller iakttaga alla de
omständigheter, som af justitieombudsmannen blifvit påpekade, om
icke i lagen derom lemnas uttrycklig föreskrift.

Jag vill icke uppehålla Kammaren längre. Jag har blott velat
säga dessa ord för att understödja motionärens förslag och undanrödja
de invändningar, som deremot blifvit gjorda.

Herr Lyth: Jag ber blott att få nämna, att för min del instämmer
jag med den ärade reservanten deri, att jag anser motionen
icke böra föranleda någon åtgärd från Riksdagens sida. Jag
tror nemligen att, om det äfven icke kan ligga någon fara i att
aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t i detta ämne, man likväl dermed
icke skall vinna särdeles mycket. För mig är nemligen alldeles
klart, att med orden i 1865 års cirkulär: »sådana anteckningar skola

Onsdagen den 6 Mars.

27 N:o 17.

intagas, som i afseende på ingånget äktenskap, ledighet dertill eller Om anteckna
hinder deremot äro nödiga», menas icke andra anteckningar än s&-9ar. 1 Prestbe
''dana, som innehålla uppgifter, hvilka kyrkolagen bestämmer såsom ledighet till
hinder för äktenskap, och när sådana anteckningar icke finnas, så äktenskap.
är icke något hinder för äktenskap. Jag tror att det skulle blifva (Ports.)
snarare värre än bättre, om regeringen införde en sådan bestämmelse
om de särskilda fäll, då anteckning skall ske. Man skulle då
kunna komma till den åsigten, att icke andra fall än de sålunda
föreskrifna skulle antecknas, och deraf kunde stora svårigheter och
villfarelser uppstå. Det torde icke vara andre än yngre och oerfarne
prestmän, som kunna komma i tveksamhet om hvad som bör införas
bland anteckningarne eller icke, och i sådant fall kunna de ju vända
sig till äldre och mera förfarne kamrater, så kunna de få de upplysningar,
som de behöfva. Jag yrkar afslag å förevarande betänkande.

Herr Granlund: Med anledning af hvad två föregående talare
yttrat, nemligen motionären och Herr Brodén, ber jag att få hemställa
till Herrar jurister, huruvida, i afseende på jäf, det finnes två
slag, nemligen jäf mot äktenskap och särskildt jäf mot hinderslöshet.

Vår lag antager, så vidt jag vet, inga andra jäf än dem, som omtalas
i 7 kap. 3 § Giftermålsbalken, der det säges: »Vill man göra jäf
mot äktenskap» etc., men det förutsattes icke huruvida kontrahenterne
äro genast färdige att träda i äktenskap. Samma jäf måste
väl äfven gälla i fråga om hinderslöshet för ett möjligen i framtiden
ifrågakommande äktenskap som anteckningar om hinderslöshet derför.
Jag kan åtminstone icke vara af någon annan öfvertygelse,
ty eljest vore en omarbetning af ifrågavarande lagbestämmelse nödig,
och derom är ej fråga.

Jag fastade mig äfven vid ett annat motionärens yttrande,
nemligen att det skulle vara obehagligt för en person, hvilken i sitt
prestbevis för någon viss tid saknade intyg om hinderslöshet till
äktenskap, att se sådant annonseras i tidningarne samt hafva till
följd att detsamma mången gång ej fullbordades; men jag vill anföra,
att har ett sådant förhållande uppstått genom hans eget åtgörande
att icke inlemna sitt prestbevis i vederbörlig ordning till den
pastor, inom hvars församling han varit en tid boende, så får han
skylla sig sjelf, lika som i allmänhet den som ej är laglydig; och
är beslutet om äktenskaps ingående ej fattadt på allvarligare grunder
än att det derigenom icke, som motionären säger, blir utaf, så
torde det vara det lyckligaste.

Jag är ock fullt öfvertygad, att hvarje person, som anser sig
hafva rättmätiga anspråk på en annan i och för giftermåls ingående,
icke skall försumma att följa denne person med sill uppmärksamhet,
hvarthän han flyttar, och således blifva i tillfälle att göra sina anspråk
gällande; men huruvida sådana äktenskap, som genom tvång

N:o 17. 28

Onsdagen den 6 Mars.

Om antechnin- skola ske, blifva för kontrahenterne lyckliga, derom torde tankarna.
gar i prestbe- vara delade.

ledighet till Jag anser oivernodigt att vidare antora i denna fråga och fortäktenskap,
far med att yrka afslag.

(Ports.)

Herr Enander: Jag ber om tillgift för att jag nu för andra
gången begärt ordet, men jag bär blifvit uppkallad af eu ärad talare,,
som nyss tillkännagaf den meningen, att då icke i husförhörslängdert
funnes antecknadt att en person bar ingått äktenskap eller trolofning,
deraf skulle följa, att sådan person vore äktenskapsledig. Att
den regeln har sina undantag torde vara tillräckligen bevisadt genom,
erinran om Kongl. brefvet den 26 Oktober 1791, der det talas om
livad man eller qvinna, som vill bygga äktenskap och som icke kanon!
sin hinderslöshet förete bevis, har att iakttaga. Icke kan det
väl vara meningen att detta förfaringssätt skulle kunna ega rum,,
då äktenskapslysning begäres af en person, som bevisligen är trolofvad
eller gift. En sådan person blir uppenbarligen icke äktenskapsledig
genom något kungörande i en tidning. Utan det i åberopadeKongl.
brefvet föreskriina förfaringssättet kan endast då ifrågakomma,
när det utgifna beviset är så beskaffad!, att bevisutgifvaren
icke intygat att personen är gift eller trolofvad, men af en eller annan
anledning icke heller ansett sig kunna intyga att personen är
äktenskapsledig. Att sådant kan lagligen inträffa, förutsattes i det
nu åberopade Kongl. brefvet. Blott denna anmärkning har jag
velat göra.

Ofverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen gaf propositioner
å de yrkanden, som förekommit; och biföll Kammaren
Utskottets hemställan; skolande detta beslut, jemlikt 63 § Riksdagsordningen,
genom utdrag af protokollet Medkammaren delgifvas.

§ 7.

Om ersättning Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 10, i anledning af väckt
åt nämndemän. motion om tillägg till 1 kap. 2 § Rättegångsbalken, angående ersättning
till nämndemän.

Utskottet hade tillstyrkt: att berörda inom Andra Kammaren
af Herr P. Ungman väckta motion (N:o 56) — hvaruti föreslagits,
att Riksdagen måtte för sin del besluta ett tillägg till 1 kap. 2 §
Rättegångsbalken i det syfte, att nämndeman skulle erhålla ersättning
för bevistandet af lagtima och urtima tingssammanträden med.
minst tre kronor om dagen såväl för bevistandet af tingen som under
resan fram och åter jemte skjutsersättning efter en häst, då våglängden
öfverstege 0,3 mil från nämndemannens hemvist, att utgå

29 N:o 17.

Onsdagen den 6 Mars.

af valdistriktet eller kommunen, der den valde vore boende — icke Om ersättning
måtte af Riksdagen bifallas. åt

(Forte.)

Enligt anteckning å "utlåtandet var reservation mot berörda
hemställan inom Utskottet anmäld af Herr Anders Persson, som
■ ansett Utskottet hafva bort tillstyrka Riksdagen att i underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t taga i
nådigt öfvervägande, huru vida icke nämndemän borde tillerkännas
ersättning för skjuts efter en häst till och från tingsstället vid domstolarnes
ordinarie sammanträden, hvilka ersättningsbelopp borde af
häradet eller tingslaget utgå efter samma grunder som kommunalutskylder,
äfvensom lika ersättning för resor till urtima ting, att
af statsmedel gäldas, samt att Kongl. Maj:t ville härom till Riksdagen
afgifva nådig framställning.

Motionären, Herr Engman, yttrade: Då jag väckte motion om
att nämndemän skola erhålla ersättning för bevistande af lagtima
och urtima tingssammanträden med minst 3 kronor om dagen jemte
skjutsersättning, då våglängden öfverstege 0,3 mil från nämndemannens
hemvist, hade jag dermed ingalunda för afsigt att förstöra
nämndemansinstitut.ionen och ej heller att, såsom en talare häromdagen
yttrade, göra nämndemännen till några legohjon. Jag kan
alldeles icke förstå att nämndemännen skulle blifva sämre derför att
de finge skälig ersättning för sitt arbete, och i synnerhet anser jag
sådan vara nödvändig i de trakter, der, såsom hos oss i Norrland, afstånden
äro så stora och tingen så långvariga, att det tager en tid af
två månader om året, om man skall bevista de lagtima tingen, oafrsedt
de urtima. Emellertid kan man anse att, sedan nu föreliggande
betänkande är bifallet i Första Kammaren, frågan fallit för denna
gång, synnerligast som Herr Jan Magnussons m. fl. motion angående
ersättning för nämndemansbestyret redan förut blifvit i båda Kamrarne
afslagen. Jag kan likväl icke låta Utskottets motivering för
afslag passera alldeles oanmärkt.

Utskottet nämner, att det icke vore lämpligt att intaga ett
sådant stadgande som det af mig föreslagna i allmänna lagen. Till
besvarande af denna anmärkning vill jag endast hänvisa Lag-Utskottet
till föreskrifterna i kommunallagarne, der det står föreskrifvet om
ersättning till landstingsmän, och på samma sätt finnes äfven på
samma ställe föreskrifvet om ersättning för skrifmaterialier till ordförande
i kommunalnämnd. Då så är förhållandet, kan jag alldeles
icke se att det kan vara olämpligt att i allmänna lagen intaga bestämmelser
angående ersättning till nämndemän.

Då emellertid nu icke något lärer vara att göra åt saken för
denna gång, skall jag bedja att få yrka bifall till Herr Anders Perssons
reservation, hvilken jag hoppas måtte af Kammaren bifallas
såsom en opinionsyttring för en kommande Riksdag.

K:o 17. 30

Onsdagen den 6 Mars.

Om ersättning Herr Stråle: Då Lag-Utskottet företog denna motion till bene
nämndemän. handling, hade. i båda Kamrarne redan föredragits Stats-Utskottets
( orts.) utlåtande N:o 5 med anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående regleringen af utgifterna under riksstatens Andra hufvudtiteL

Vid 4:de punkten af samma betänkande förekommer, såsom
Kammarens ledamöter ganska säkert erinra sig, ett förslag af Utskottet
att aflåta en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med afseende
å vissa föreslagna förändringar i aflöningen för nämndemän.

I detta förslag till skrifvelse åberopas motiveringen i en af Herr
Jan Magnusson in. fl. afgifven motion, der det på ett ställe heter
sålunda: »att Kongl. Maj:t ville låta tillse och utreda ... om den
godtgörelse, som derutöfver må böra för nämndemansbesväret anvisas,
bör utgå af statsmedel eller om den bör af kommunerna bestridas».
Denna framställning afslogs af båda Kamrarne, och då nu förevarande
fråga företogs till behandling i Lag-Utskottet, ansåg Utskottet
sig vara så till vida förliindradt att ingå i pröfning af sjelfva saken,
som Riksdagen redan afslagit att någon ersättning utöfver den dem
redan nu tillkommande skulle nämndemännen tilldelas.

Ingen lärer vill kunna bestrida att ju reseersättning är något,
som, utöfver livad nämndemännen nu äro berättigade till, bör dem
tilldelas; men då Riksdagen redan afslagit detta, hafva vi inom Utskottet
icke ansett oss kunna behandla sjelfva saken, utan endast
gifvit motionen eu formel behandling. Utskottet har af samma skäl
icke ansett sig nu kunna göra något annat än föreslå att motionen
måtte lemnas utan afseende.

Då enligt min åsigt bifall till reservantens förslag icke skulle
kunna betraktas på annat sätt än som ett försök att upprifva ett af
Riksdagen redan fattadt beslut, tror jag för min del att vi hafva
tillräckligt skäl att afslå äfven detta och bifalla hvad Utskottet
föreslagit.

Herr Torpadie: Sedan vi nu åhört den ärade motionärens
yttrande, skall jag inskränka mig till att med några få ord besvara
de anmärkningar, han rigtat mot Utskottet för dess motivering.
Det dr visserligen en sanning, såsom motionären nyss sade, att i
kommunallagarne förekomma åtskilliga föreskrifter om ersättningar,
men jag kan deraf icke inse att man kan hemta stöd för att man
kali sätta in en bestämmelse, i den rigtning motionären föreslagit,
i den allmänna lagen.

Utskottet hade naturligtvis i det hänseendet att tillse, huruvida
några dylika bestämmelser förekommo i 1734 års lag, och jag tror
att jag. icke säger mera än jag kan försvara, då jag påstår att derstädes
icke på något ställe finnas några sådana bestämmelser.

Detta var naturligtvis icke orsaken, hvarför Utskottet kommit
till detta resultat, utan det var hvad den föregående talaren nyss*
påpekade.

För min de! har jag visst icke något emot om Kammaren nu:

Onsdagen den 6 Mars.

Öl JJ:o 17.

också skulle bifalla reservantens yrkande, men jag ber likväl få er- Om ersättning
inra, hurusom det icke synes mig vara något enda antagligt skäl nämndemän..
anfördt, hvarföre den ersättning, han vill gifva nämndemännen, för (Forts.)
vissa ändamål skulle utgå af statsmedel och för andra af kommunalmedel.

Jag kan nemligen icke förslå annat an att nämndeman, då han
infinner sig vid tinget för att förrätta sin tjenst, såväl vid de lagtima
som vid de urtima tingen, gör det för ett statsändamål, och
detta har gjort att jag för min del icke kunnat biträda reservationen.
Jag tager mig derför friheten att yrka bifall till Utskottets
förslag.

Herr Anders Persson: Då jag icke kan dela den uppfattning,
som här af ett par talare framstälts, att ett bifall till min
reservation skulle innebära ett försök till upplifvande af ett utaf
Riksdagen sedan fattadt beslut, ber jag att deremot få invända att,
då på grund af den motion, hvarom här är fråga, i min reservation
endast föreslagits, att nämndeman skulle tillerkännas ersättning
för resor till och från de lagtima tingen, jag anser Kammaren
icke vara af sitt beslut i anledning af Herr Jan Magnussons
m. flis motion förhindrad att nu fatta beslut i den ristning
jag i min reservation tagit mig friheten förorda. Såvidt jag nemligen
kunnat uppfatta diskussionen, åtminstone inom denna Kammare,
i den fråga som då förelåg, så uttrycktes af de fleste talare, som
då yrkade afslag å motionen, den åsigt, att om förslaget inskränkt,
sig till att nämndeman skulle tillerkännas ersättning endast försina
resor, de icke skulle haft något emot att bifalla motionen;
och det är icke något annat jag med min reservation åsyftat.

Efter min uppfattning är derföre Kammaren alldeles icke af sitt
föregående beslut förhindrad att lemna sitt bifall till Herr Engmans
motion i den del, som jag i min reservation upptagit. Lag-Utskottets
ärade vice ordförande sade äfven, att ett skäl mot bifall till min
reservation läge deri, att det icke kunde anses lämpligt att ersättning
till nämdemännen utginge från två olika håll, nemligen för
lagtima tingen af häradet eller tingslaget, men deremot för urtima
tingen af staten. Med anledning häraf ber jag att få nämna att
skälet, hvarför jag i min reservation förordat, att ersättningen för
de urtima tingen skall utgå af statsmedel, är att den ersättning,
som nämndeman redan enligt gällande stadganden i vissa fall nu
uppbär för inställelsen vid dessa senare ting, är bestämd att utgå
af statsmedel, och jag har icke ansett mig befogad att derutinnan
föreslå någon förändring. För öfrigt är det ju allom bekant, att
vid urtimma ting högst sällan andra mål förekomma till handläggning
än svårare brottmål, och då det att befordra brottslingen
till förtjent straff väl måste anses utgöra ett högre statsändamål
än afdömandet af mer eller mindre vigtiga tvister enskilda parter
emellan, torde äfven denna omständighet få anses utgöra ett skäl

N:o 17. 32

Onsdagen den 6 Mars.

Om ersättning för den olikhet i sättet för bestridandet af kostnaderna för dessa
.åt nämndemän, gkilda funktioner af våra landtdomstolar, som skulle blifva en följd
(Forts.) af Riksdagens bifall till min reservation.

Jag bär endast velat yttra detta till svar på de anmärkningar
som framstälts mot min reservation.

Herr Åke Andersson: Ehuru frågan redan genom Första

Kammarens beslut för denna riksdag fallit, anser jag detta dock
icke utgöra något hinder för denna Kammare att nu derutinnan
genom sitt uttalande afgifva en opinionsyttring; ty säkert är, mine
Herrar, att denna fråga hör till antalet af dem som icke kunna
falla utan städse återkomma, till dess de vunnit sin lösning. Jag
ber derföre helt enkelt att, på de skäl som af Herr Anders Persson
här vidare anförts, få yrka bifall till hans vid Utskottets betänkande
fogade reservation.

Efter det öfverläggningen förklarats slutad, och Herr Talmannen
framstält propositioner å de gjorda yrkandena, bifölls Utskottets
hemställan.

§ 8.

Angående Till afgörande förekom Lag-Utskottets utlåtande N:o 11, i an klocleares

ledning af väckt motion om upphörande af klockares brefbärings hrefbärings-

skyldighet.
skyldighet. J ~

Uti nämnda motion, hvilken blifvit afgifven inom Andra Kammaren
af Herr A. P. Lind (motion N:o 143), var föreslaget: »att
Riksdagen ville förnya sitt år 1874 fattade beslut och uttryckligen
för regeringen tillkännagifva, att klockare icke vidare må vara
presterskapets brefbärare; något som nu borde vara afskaffadt, med
fästadt afseende på dels den fribrefsrätt presterskapet fått sig tillförsäkradt
och dels med afseende på den utvidgning, som postverket
under senare tiden erhållit».

Utskottet hade hemstält:

att den ifrågavarande motionen måtte af Riksdagen lemnas
utan vidare afseende.

Efter föredragning af detta ärende lemnades ordet på begäran till

Herr Lind, som yttrade: Det torde vara nogsamt bekant

för Kammarens ledamöter att det är, jag tror mig icke tilltaga för
mycket då jag säger 50 år, sedan denna fråga första gången gjordes
till föremål för Riksdagens behandling och vid hvarje riksdag stått
på dagordningen. Det oaktadt var det först år 1874 som begge

Onsdagen den 6 Mars.

33 N:o 17.

Kamrarne enades om att till Kongl. Maj:t aflåta en skrifvelse om
upphäfvande af den punkt i kyrkolagen, som föreskrifver att klockarne
skola vara presterskapets brefbärare. Med anledning af denna
skrifvelse infordrade regeringen poststyrelsens utlåtande; denna remitterade
frågan till konsistorierna, och dessa i sin ordning till kontraktsprostarne.
Efter den långa tidsutdrägt, som denna, såsom det
tyckes, omsorgsfulla pröfning af frågan medförde, inkommo konsistorierna
sent omsider med sina utlåtanden, hvilka, såsom var att
förvänta, afstyrkte den ifrågasatta förändringen. Följden blef också,
att den af Riksdagen aflåtna skrifvelsen icke hade det resultat, som
den åsyftat. Jag måste beklaga att Utskottet denna gång icke
kunnat finna något skäl att bifalla min motion, men ännu mera
måste jag beklaga att jag icke kunnat upptäcka några verkliga
skal, hvarför Utskottet afstyrkt densamma. Det förefaller mig
också besynnerligt att, efter den mångåriga pröfning denna fråga
undergått, den ännu skall stå på samma ståndpunkt, som den för
50 år sedan innehade. Hvad som emellertid i ännu högre grad
förefaller mig besynnerligt, det är, att ett Riksdagens beslut skall
kunna helt och hållet öfverändakastas af endast 12 å 13 konsistorier
och omkring 174 kontraktsprostar. Att dessa skulle kunna förändra
ett af Riksdagen fattadt beslut efter eget godtfinnande och i eget
intresse, detta räknar jag nära nog som ett hån emot Riksdagen,
om jag så får uttrycka mig.

Helst hade jag sett om frågan kunnat återremitteras, men
efter det samtal, som jag för en stund sedan hade med en af Första
.Kammarens ledamöter, dervid jag blef upplyst om att denna Kammare
redan bifallit Utskottets förslag, så återstår för mig intet
annat än att uttala mitt ogillande af Utskottets sätt att behandla
frågan. Till sist vill jag dock säga, att det icke kan annat än
på det högsta förvåna mig, att Utskottet så gerna hänger fast vid
vår gamla kyrkolag, som är så uråldrig och oformlig, att den för
minst ett hundra år sedan bort jordfästas i den djupaste graf. Jag
har emellertid intet yrkande att framställa, utan har, som sagdt,
blott velat uttala mitt ogillande af Utskottets afslag å min motion.

Herr Thomasson: Då motionären icke yrkat bifall till sin
motion, hade jag visserligen kunnat afstå från ordet. Men då han
mycket skarpt accentuerat, att Utskottet skulle hafva saknat skäl
till afstyrkande af motionen, anser jag mig böra yttra några ord.
Det egentliga skälet till detta Utskottets förfarande finnes anfördt
i dess utlåtande, nemligen det att, då Kongl. Maj:t på Riksdagens
skrifvelse den 19 Maj 1874 svarat med ett den 10 Augusti nästlidet
år fattadt beslut om vidtagande af åtskilliga förändringar uti
.gällande lagstiftning i frågan, Utskottet icke ansåg det vara lämpligt
tillstyrka Riksdagen att så omedelbart efter det Kongl. Maj:ts beslut
föll förnya sin framställning till Kongl. Maj:t, oafsedt att nyssnämnda
beslut icke fullt öfverensstämde med Riksdagens uttalade
Andra Kammarens Knot. 1878. N:o 17. 3

Angående
klockares
brefbäringsskyldighet.

(Forts.)

N:o 17.

Angående

klockares

brefbärings skyldigliet.

(Forts.)

34 Onsdagen den 6 Mars.

åsigt, Men, mine Herrar, det fans äfven något annat, som förmådde
Utskottet att tillstyrka, det motionen måtte lemnas utan afseende,
och detta var de ordalag och den ton, som motionären funnit
lämpligt att använda i sin motion. Han börjar denna sålunda:
»Sedan Riksdagen beslutat och genom skrifvelse den 19 Maj 1874
till Kongl. Maj:t meddelat, att klockares brefbärareskyldighet för
herrar pastorer skulle upphöra», och sedan han derefter framhållit
att Kongl. Maj:t icke svarat så, som han med föranledande af skrifvelsen
bort, fortsätter motionären: »Det ofvan förmälda regeringsbeslutet
anser jag sålunda, lindrigast sagdt, vara ett förbiseende af
Riksdagens beslut i frågan», och hemställer han derföre »att Riksdagen
ville förnya sitt år 1874 fattade beslut och uttryckligen för
regeringen tillkännagifva, att klockare icke vidare må vara presterskapets
brefbärare». Denna fråga är emellertid af beskaffenhet att
falla inom området för Kongl. Maj:ts och Riksdagens gemensamma
lagstiftningsrätt. Jag skall icke ur konstitutionel synpunkt karakterisera
detta skrifsätt; jag har endast velat påpeka, hurusom, enligt
min, af jemväl de öfriga utskottsledamöterne delade, uppfattning,
detsamma förråder brist på den värdighet och den grannlagenhet,
som det tillkommer den ena statsmaktens representanter att
iakttaga i förhållande till den andra. Då Utskottet ej med ett enda
ord i sitt betänkande vidrört denna sida af motionen, har detta skett
endast af skonsamhet samt i den föreställning, att motionären skulle
förstå att deruti läsa en varning, i mildaste form, att icke vidare
upptaga frågan, utan låta den i allsköns tysthet falla. När detta
emellertid icke inträffat, har jag ansett mig böra framhålla äfven
detta skäl för Utskottets hemställan om afslag å motionen.

Herr Jöns Rundbäck: För min del anser jag visserligen, att
motionären icke saknat fog för framställandet af sin motion, men
deremot kan jag på intet sätt gilla den formulering han gifvit den
eller den ordställning han i sina motiv begagnat, och det förundrar
mig derföre heller icke, att Lag-Utskottet kommit till det resultat,
att motionen borde lemnas utan afseende.

Beklagligt är emellertid att denna angelägenhet icke skall kunna
på ett tillfredsställande sätt ordnas. Dermed vill jag dock icke hafva
sagt, att icke man har skäl att vara regeringen tack skyldig för
hvad den i frågan åtgjort, tvärtom; och motionären har mycket
orätt då han säger, att regeringen icke visat tillmötesgående mot
Riksdagens önskan. Regeringen har nemligen nu meddelat fribrefsrätt
icke blott åt samtlige kyrkoherdar, hvilka förut icke haft en
sådan rätt, utan äfven åt samtlige kaplaner och sockenadjunkter..
Derföre anser jag också, att alls intet hinder numera förefinnes, att
all den post, som hittills ombesörjts af klockarne, hädanefter befordras
med allmänna posten. Som Herrarne hört, remitterade Regeringen
Riksdagens skrifvelse i denna fråga till konsistorierna, för att
de måtte deröfver afgifva utlåtande. Af dessa konsistorier förkla -

Onsdagen den 6 Mars. 35

rade fem, att de ansågo klockarnes brefbäringsskyldighet kunna upphöra,
men samtliga de öfriga afstyrkte, på mer eller mindre formella
skäl, bifall till Riksdagens begäran; ett konsistorium gick dock
så långt, att det föreslog vissa åtgärder »till lindrande af denna
börda». För att Herrarne må förstå, huru härmed sig förhöll, ber
jag att få omnämna några af de saker som befordrats med denna
klockarepost; åtskilligt är sådant att det icke ens kan här omtalas.
Subskriptionslistor, böcker och brochyrer befordras med denna postföring.
Och sådant är icke alls underligt, ty — postföringen är
ganska billig. Som sagdt, i vår tid, då så mycket gjorts för postväsendets
befrämjande, är denna gammalmodiga pålaga för klockarne
alldeles öfverflödig. Då frågan sist var på tal, var det tre af rikets
konsistorier som motsatte sig reformen; och de åberopade dervid
hufvudsakligen tre skäl.

Först och främst skulle expeditionen vid domkapitlen blifva
försvårad och förökad. Detta kan nog i viss mån vara sant. Men
om domkapitlen sjelfva ville något litet tänka på att förenkla sitt
expeditionssätt, så att de t. ex. icke skickade den ena rundskrifvelsen
efter den andra till kyrkokerdarne med anmaning att verkställa vissa
årligen återkommande åtgärder, utan en gång för alla bestämde de
särskilda tider på året då allt sådant skulle vara verkstäldt, och vidare
att de begagnade sig af tryckta formulärer öfverallt der sådant
med fördel kunde ske, så skulle brefbäringsskyldighetens borttagande
föga öka arbetet inom expeditionerna.

Vidare anfördes det skälet, att brefven med denna postföring
blefve snabbare befordrade, än om de öfverlemnades åt allmänna
posten. Detta skäl har poststyrelsen fullständigt vederlagt. De
bref, som skola cirkulera från kontraktsprost till kontraktsprost,
kunna på detta sätt få passera sina tjugu mil och ligga på vägen
veckotal, innan de framkomma till bestämmelseorten. Och ingalunda
kan en sådan postföring kallas snabb eller i hastighet jemföras
med allmänna postens.

Det tredje skälet var olägenheten för pastor att från postkontoret
afhemta sin post. Men om pastor, likasom andra, skaffar sig
en postväska, så vore ju det besväret ingenting att tala om. Och
för resten vet jag icke att kyrkolagen ålägger klockare att hemta
post från eller till prestgården. Den talar blott om att posten skall
föras från klockare till klockare.

Jag ser emellertid ingen annan utväg för närvarande än att
godkänna betänkandet, ty klockarnes brefbäringsskyldighet kan icke
afskaffas utan en föregående ändring i kyrkolagen. Nu är emellertid
att hoppas, att Kongl. Maj:t för nästa kyrkomöte framlägger ett
förslag i sådant syfte, och att dermed frågan kan finna sill lösning.
Skulle så icke ske, så återstår intet annat än att låta klockare, i likhet
med hvad för nämndemän blifvit föreslaget, få särskild reseersättning,
såsom t. ex. skjutspenningar efter en häst, för hvarje gång
han befordrar pastorsexpeditionens post. Klockaren får icke anföra

N:o 17.

Angående
klockares
bref bäringsskyldighet.

(Forts.)

Jt:o 17.

Angående
klockares
bref bär ingsskyldighet.

(Forts.)

36 Onsdagen den 6 Mars.

tro dessa bref åt allmänna posten, utan måste sjelf framskaffa dem.
Nu vet man att pastor ofta kan sjelf vara postexpeditör samt hafva
postkontoret hemma hos sig. Och mången pastor är då så humafi
att han skickar alla sina bref med allmänna posten. Men andra
finnas också som skicka sina enskilda bref med kronoskjuts, men
låta klockaren lunka efter med embetsbrefven.

För att visa att saken icke är så obetydlig, som man tror, ber
jag att få anföra, att för att förse hvarje pastorat med särskild poststation
— hvarförutan kyrkoherdarne icke kunna förmås att gå in på reformen
— erfordras icke mindre än 70 nya poststationer i riket;
kostnaden härför är beräknad till 35,000 kronor. Detta är hvad
som återstår för att fylla behofvet och i detta fall tillfredsställa de
af konsistorierna framstälda önskningar. Men huru mycket mera
skulle icke behöfvas för att ersätta den tunga, som hvilar på dessa
brefbäringsskyldige, der poststationer finnas. Denna tunga bäres nu af
en samhällsklass, som sannerligen borde lika väl lättas från brefbäringsskyldigheten,
som det var rättvist att jorden befriades från densamma,
eller åtminstone få någon ersättning derför. Då det är fråga
om klockarne, synes man emellertid icke bry sig om någon ersättning
alls. För närvarande är visserligen, såsom jag redan nämnt,
ingenting att vid saken åtgöra; men jag hoppas, att om Kongl.
Maj:t till kyrkomötet inkommer med ett förslag i berörda afseende,
man en annan gång kan väcka fråga om att tillerkänna dessa postförare
åtminstone resekostnadsersättning — ty traktamente lärer väl
icke löna mödan att tala om.

Herr Lind: Jag har begärt ordet endast för att tacka det
ärade Lag-Utskottet och särskilt Herr Thomasson för den skonsamhet,
Utskottet visat mig, en skonsamhet, som efter mitt sätt att
se saken likväl icke kan vara så särdeles mycket att tacka för, då
ju Utskottet dräpt min motion. Jag är dessutom en man af folket,
som icke just är så finsiktad, och det borde derföre gerna kunna
öfverses med de fel och svagheter i formen, som möjligen vidlåda
min motion. I öfrigt förefaller det mig som om Lag-Utskottet icke
bort fästa så mycket afseende härvid, utan endast haft för ögonen
sjelfva frågans vigt och betydelse, och jag skulle önska att Lagutskottet
icke måtte sikta hvarje fråga, det har till sitt bepröfvande,
så mycket, att allt ryker i luften såsom ett stoft.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll Utskottets
hemställan.

9.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 12, i anledning af
väckt motion angående ändring i gällande stadganden om stämningars
utställande till första rättegångsdagen af ting eller allmänt
sammanträde.

Onsdagen den 6 Mars. 37

Utskottet kade tillstyrkt:

att berörda inom Andra Kammaren af Herr Sven Andersson
väckta motion (N:o 115) icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Sven Andersson yttrade: Herr Grefve ock Talman!
Mine Herrar! Jag tillåter mig endast att yrka afslag ä Utskottets
kemställan och bifall till min motion, enär jag i densamma tror
mig kafva på i verklighet grundade och rättvisa skäl tydligen visat
nödvändigheten af den af mig föreslagna lagförändringen, på det man
icke ännu längre må genom dessa minst sagdt oförnuftiga lagstadganden
tvinga stämde och rättsökande till sådana kostnader och
förluster som aldrig böra ifrågakomma, förorsakade genom föråldrade
stadganden i svensk lag.

Vidare anfördes ej. Herr Talmannen gaf först proposition på
bifall till Utskottets hemställan samt derefter på det yrkande, Herr
Sven Andersson framstält; och som den förra propositionen besvarades
med öfvervägande ja, hade Kammaren alltså bifallit Utskottets
hemställan.

§ io.

Skedde föredragning åt Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 1 (i samlingen N:o 10), i anledning af väckt
förslag om underdåning skrifvelse rörande undersökning af stödjemuren
vid Helgeandsholmens norra strand.

Herr P. V. Bergström hade i sin motion N:o 93 föreslagit:
att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t vördsamt anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes genom vederbörandes försorg låta verkställa besigtning
för utrönande af ofvannämnda stödjemurs beskaffenhet, samt i
förening dermed infordra vederbörandes utlåtande, huru och på hvad
sätt vattenafloppet lämpligast borde ordnas, för att undvika »möjligen
inträffande eventualiteter»; på det Kongl. Maj:t måtte komma
i tillfälle att till näst sammanträdande Riksdag afgifva förslag i
detta för hufvudstaden så vigtiga ämne.

Och hade Utskottet, beträffande denna motion, gjort den hemställan
:

att motionen måtte lemnas utan afseende.

Efter uppläsning af Utskottets förslag anförde

Tf: o 17.

Angående undersökning
af
stödjemur eu
vid Helgeandsholmens
norra
strand.

Herr P. N. Bergström: Såsom representant för Stockholms
stad har jag ansett mig skyldig att påvisa det beklagliga tillstånd,

N:o 17. 38

Onsdagen den 6 Mars.

Angående un- i hvilket kajmuren vid Helgeandsholmens norra strand befinner sig.
de$tödjemvren ^av nemligeij ansett att denna mur icke är i det tillstånd, att
vid Helgeands- i^e ras möjligen der skulle kunna inträffa, hvilket skulle för
holmens norra staten medföra oberäkneliga kostnader och möjligen kunna hindra
strond. Mälarens aflopp i saltsjön. Jag hyste derföre den förhoppningen
(Forts.) att Utskottet skulle egna min motion någon större uppmärksamhet,
än det gjort. Utskottet har af mig erhållit alla de upplysningar,
som stått mig till buds, och Utskottets ledamöter hafva äfven fått
del af det yttrande, Stockholms stads dåvarande vattenbyggnadschef,
Professorn in. in. Rothstein år 1870 afgaf, nemligen att det
vore bättre och rigtigare att först ombygga den på motsatta sidan
af Norrström invid Helgeandsholmens norra strand uppförda, utloppet
förträngande beklädnadsmuren, enär denna vore i ungefär lika
dåligt skick, som muren utefter Strömgatan och ovilkorligen, om
icke en understoppning med gråstensskärf blifvit verkstäld år 1870,
på ett ställe ända till 12 fot under muren, skulle vid tiden för utlåtandets
afgifvande hafva legat i strömmen.

Jag frågar er, mine Herrar: Då redan år 1870 ett sådant intyg
^afgafs en så framstående vattenbyggare, hvad kan man då
nu åtta år derefter hafva för säkerhet i detta fall? År 1877 beviljade
Riksdagen ett anslag af två millioner kronor till det för
Hjelmarens och Qvismarens sänkning bildade bolag. Tro Herrarne
icke att detta vattenaflopp, som måste hafva sitt utflöde i Mälaren,
ovilkorligen skall komma att menligt inverka på kajbyggnadens bestånd?
Det är väl sagdt att det kommer att finnas flere vattenbehållare,
som skola mottaga Hjelmarens och Qvismarens vattuflöde,
men med den erfarenhet jag har af dessa vattenbehållare från Donau,
der jag var närvarande då en öfversvämning derstädes egde rum,
skulle jag på det högsta beklaga om något dylikt här skulle inträffa;
det skulle vara en oberäknelig olycka, som af svenska staten knappt
skulle kunna ersättas. Helgeandsholmen är, såsom Herrarne veta,
en statens egendom med undantag af de tre Hans Maj:t Konungen
enskildt tillhöriga byggnaderna derstädes; men dessa byggnader äro
icke så belägna, att de kunna hindra vattnets aflopp, åtminstone icke
på den norra sidan. Jag anser det således vara Riksdagens skyldighet
att i dess egenskap af holmens egare se till att kajen blir undersökt
och icke för mycket förlita sig på dessa stenskärfvor, som
år 1870 blefvo genom Stockholms stads försorg ditstoppade.

Utskottets förutsättning att, om det på Riksdagens pröfning
beroende förslaget till Helgeandsholmens bebyggande med riksdagsoch
riksbankshus med flere byggnader för statens räkning blefve
godkändt och i verket satt, Stockholms stad skulle finnas villig att
sedermera, då staten tagit hela holmen i anspråk, gå Riksdagen till
mötes med anordnande af en eller annan lapp, om jag så må säga,
som möjligen kunde blifva qvar obebyggd, denna förutsättning tror
jag icke vara rigtig. Utskottet stöder densamma visserligen på stadsfullmäktiges
den 2 Februari 1874 gjorda åtagande i afseende på om -

39 N:o 17.

Onsdagen den 6 Mars.

byggande af nu ifrågavarande stödjemur. Men häremot vill jag åbe- Angående anropa
samma stadsfullmäktiges i år fattade beslut, deruti de förklarat,
att de icke ville ikläda staden några som helst utgifter för Helgeands- vid Heigean(isholmens
ordnande, sa länge holmen icke är stadens egendom. Dock holmens norra
är jag öfvertygad att, om denna vackra holme genom Riksdagens strand.

försorg komme i Stockholms kommuns ego, Stockholms stadsfolk- (Forts.)

mäktige skulle göra allt för att holmen skulle blifva sa trefligt anordnad,
att kommunen der med heder kunde emottaga icke allenast
Herrar riksdagsmän utan äfven de många resande som besöka vår
vackra hufvudstad. Men för detta ändamål fordras att man erhaller
tillräckligt utrymme för anläggande af planteringar och dylikt.

Utskottet har vidare såsom skäl för sitt afstyrkande af motionen
åberopat ett yttrande af Stockholms stads nuvarande byggnadschef,
deruti han nu efter åtta års förlopp förklarar någon fara för
stödjemurens nedrasande för närvarande icke förefimias. Jag tror
dock, att eu sådan fara förefinnes och det i synnerhet nu, sedan under
de 2:ne sista veckorna genom islossningen Mälaren (saväl som andra
vattendrag) fått sig tillförda betydliga vattenmassor; och jag
minnes särskildt att förra året vid denna tid stod Mälarens vattenyta
5 fot högre än under normala förhållanden. Större delen, af
detta vattuflöde måste passera igenom ifrågavarande utlopp; och jag
hemställer, om icke det tryck som dervid utöfvats pa stödjemuren
varit tillräckligt starkt för att bortrycka de stenskärfvor som Herr
Rothstein der låtit understoppa.

Jag kan på grund af Utskottets afstyrkande hemställan icke
vänta framgång åt mitt förslag, men jag har emellertid i min egenskap
af representant för hufvudstaden ansett mig böra till protokollet
uttala hvad jag nu sagt, på det att jag matte vara fri från
ansvar, derest någon olycka skulle genom stödjemurens nedrasande
inträffa. Jag trodde emellertid icke att det vore för mycket begärdt,
att Riksdagen uti afbiten skrifvelse äskade undersökning af
stödjemurens beskaffenhet.

Herr Clairfelt: Motionären har beklagat sig deröfver, att

Utskottet har lemnat så liten uppmärksamhet åt hans^förslag, att
man icke ens tagit kännedom om de handlingar, som åtföljde motionen;
men jag vill försäkra honom att sa ingalunda varit förhållandet.
Tvärtom har Utskottet trott sig egna all möjlig uppmärksamhet
åt nämnda handlingar, ehuru Utskottet just pa grund af deras
innehåll kommit till ett alldeles motsatt resultat, än motionären.

På sätt af utskottsbetänkandet framgår, har Utskottet icke förbisett
det af motionären till stöd för bifall åt det väckta förslaget
åberopade, af Stockholms stads dåvarande vattenbyggnadschef
Professor Rothstein för åtskilliga år sedan afgifna utlåtande,. deri
han bland annat yttrar sig angående beskaffenheten af den invid
Helgeandsholmens norra strand uppförda beklädnadsmur, samt huru

Fs« 17. 40

Onsdagen den 6 Mars.

Angående un- densamma medelst år 1870 verkstäld understoppning med gråstens^stödjemur
en skärf blifvit skyddad från att rasa ned i strömmen. Men Utskottets
Vid Hdgeands hemställan grundar sig ^hufvudsakligen på det antagandet att, i lianholmens
norra dclse ett under nu pågående riksdag anyo framstäldt och på pröfning
strand. beroende förslag, angående Helgeandsholmens utrymmande till en
(Forts.) fri plats, öfver hvilken Kongl. Maj:t och Riksdagen sedermera för
sina behof kunna fritt förfoga, vinner Riksdagens bifall, Stockholms
stad, i händelse holmen derefter blifver ordnad och för statens behof
bebyggd icke skall undandraga sig att, på de af stadsfullmäktige
uppstälda vilkor, fullgöra ett af staden den 2 Februari 1874 gjordt
åtagande i afseende på ombyggande af nu i fråga varande stödjemur.
Under afbidan på att Kongl. Maj:t icke skall underlåta att i ämnet
framställa nådig proposition, har Utskottet icke ansett lämpligt att
nu, vidare än som skett, åtgärda i fråga varande motion.

Herr P. N. Bergström: Jag vill blott nedlägga en protest

emot ordförandens i det Tillfälliga Utskottet förklaring, att det ålåge
Stockholms stadsfullmäktige såsom eu skyldighet att tillse, det i
fråga varande kajmur blefve behörigen ordnad. Denna skyldighet,
åligger nemligen icke staden, utan staten, enär holmen är statens
och icke stadens tillhörighet.

Beträffande vidare den omständigheten, att Utskottet grundat
sin afstyrkande hemställan på eu af Stockholms stads nuvarande
byggnadschef meddelad upplysning, att nämnda stödjemur för närvarande
icke befunne sig i så bristfälligt skick, att dess nedrasande
under den närmaste framtiden vore att befara, så har Utskottet
grundat sitt utlåtande pa ett yttrande, som det egentligen icke legat
inom byggnadschefens befogenhet att afgifva.

Herr Uhr: Då motionären förklarat, att han icke ville göra.

något yrkande, så kunde det väl anses onödigt att vidare yttra sig
i denna fråga. Men, ehuru jag, i anseende till det myckna sorl och
den munterhet, som hans sista yttranden framkallade, icke var i
tillfälle att höra hvad Utskottets aktade ordförande yttrade, har jag
icke kunnat underlåta att trösta motionären en liten smula i hans
bekymmer för det myckna vatten, som skulle komma från Mälaren
i följd af sjöarne Hjelmarens och Qvismarens sänkning.

Motionären talade om det myckna vattentillflödet från Mälaren
förlidet år; men hvilken småsak var ej detta i jemförelse med hvad
som egde rum på den tiden, då man måste på utlagda stänger balansera
sig fram öfver det s. k. Flugmötet, der man kunde ösa fisk
så mycket man ville. Då var det ingen fråga om att odla fisk, ty
af den varan fans öfverflöd. Så gick det till på den tiden, mina
Herrar! Men huru skulle det väl blifva, sedan Hjelmaren blifvit
sänkt och sedan man anstält eu väktare, som skall tillse att icke
för mycket vatten onödigtvis utsläpptes eller aftappades derifrån, så
att icke vidare dessa öfversvämningar skola ifrågakomma. Kommer

41 N:o 17*

(Forts.)

Onsdagen den 6 Mars.

man eu gång till den point, att Hjelmarens vattenstånd blir lågt, ^ “

då lärer ock all fruktan för öfversvämningar vara öfverflödig, något stödjeJrJ

som ock är fallet under den tid, sänkningsarbetet kommer att pågå, vid IIeigeacis enär

stränga försigtighetsåtgärder äro i det afseendet föreskrifna. holmens norror.

När dessutom hufvudstadens byggnadschef förklarat, att i fråga- strand.
varande kajmur för närvarande icke befinner sig i sådant skick, att
dess nedrasande under den närmaste framtiden är att befara, så synas
bristfälligheterna kunna afhjelpas genom att verkställa en ny understoppning
med stenskärf, på sätt, som skedde, för några .år sedan.

Man har vidare påstått att kajmuren ovilkorligen bör rätas; men

hvem skall göra det, staden eller staten? Jag tror för min del, att

dermed bör anstå, till dess afgjordt blifvit, hvilkendera af dem skall
blifva egare af holmen.

På dessa skäl yrkar jag bifall till Utskottets hemställan.

Öfverläggningen förklarades slutad, hvarefter Utskottets hemställan
bifölls.

§ 11-

Föredrogs Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts utlåtande
N:o 2 (i samlingen N:o 11), i fråga om underdånig skrifvelse s]:rij,.eiser mg
angående förändradt tilltalssätt i skrifvelse!'' till Kongl. Maj:t m. m. Kongi. Maja.

Utskottet hade hemstält:

att Herr A. P. Linds motion, N:o 144, hvaruti föreslagits: att
Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till Konungen med anhållan,
att han till rikets alla embetsverk och öfriga befolkning ville låta
utgå ett offentligt cirkulär och deri uppmana och befalla dels att
vid skrifvelse!’, af hvad slag som helst, hvilka skulle till Kongl. Maj:t
ingå, tilltalet endast måtte uttryckas med orden »Till Konungen»,
samt de hitintills brukliga slutorden utbytas mot orden »i underdånighet;»
dels att öfverskriften å handlingar, som skulle underställas
Högsta Domstolen, endast måtte lyda »till Högsta Domstolen» och
underskriften endast bestå af den eller de rättsökandes namn, atföljda,
om så önskades, af ordet »ödmjukligen» — icke matte till någon
åtgärd föranleda.

I anledning af nämnda hemställan anförde

Herr Lind, hvilken jemte Herr Pehr Nilsson i TVittjerf inom
Utskottet anmält reservation mot samma hemställan: Någon fråga

af sådan beskaffenhet som denna har icke varit föremål för Riksdagens
pröfning sedan år 1815. Herrarne hafva sig troligen bekant,
att Riksdagen då fattade beslut om aflåtande af en skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan det Kongl. Maj:t ville lata
påbjuda, det alla titlar skulle uteslutas ur skrivelser till kollegier
och embetsverk samt äfven dessa emellan. Med anledning af denna
skrifvelse utfärdade Kongl. Maj:t den 23 November 1819 ett cir -

N:o 17. 42

Onsdagen den 6 Mars.

■ Omför&ndradt kulär, deruti Kongl. Maj:t med bifall till Riksdagens skrifvelse
skrifvelse^ till P^jöd, att dessa titlar skulle uteslutas till hvilket embetsverk man
~SKolli.än skre£ äfvensom att vid skrivelser embetsverken emellan endast
(Förta.) namnet skulle nämnas. Sedermera var frågan orörd till år 1865,
då Kongl. Maj:t utfärdade eu kungörelse af innehåll, att uti enskildas
skrifvelser till myndigheter och äfven dessa emellan finge användas
tilltalsorden I och Eder. Den motion, som nu föreligger,
rörer tilltalssättet till Statschefen, och jag har nu inga andra skäl
för den af mig föreslagna förändringen i detta tilltalssätt än de,
hvilka jag i min motion framhållit. Jag vill dock tillägga ett skäl,
som Utskottet gifvit mig anledning till att nu framhålla, och hvilket
jag anhåller att få intaget i Kammarens protokoll. Utskottet
säger nemligen uti sin motivering följande ord:

»Utskottet anser väl lika med motionären det ifrågavarande
skrifsättet vara föråldradt och under nuvarande tidsförhållanden mindre
lämpligt, helst konungamaktens anseende och värdighet, enligt Utskottets
uppfattning, icke skulle i någon mån förringas, om man
inom vårt land, liksom i Korge och i Danmark, i skrifvelser eller
ansökningar till Konungen begagnade det af motionären föreslagna
skrifsättet.» Ja, deruti instämmer jag till fullo med Utskottet; och
jag har nu icke vidare att tillägga, utan inskränker mig till att
yrka afslag å Utskottets hemställan och bifall till min motion.

Herr Lindmark: Jag vill blott lemna en enkel upplysning,

nemligen att uti det år 1875 af Kongl. Maj:t faststälda nådiga reglementet
för Kongl. flottan blifvit bestämdt, att uti embetsskrifvelser
ifrån flottans personal till Kongl. Maj:t skulle öfverskriften vara till
Kongl. Maj:t och underskriften underdånigst och namnet. Således
visar sig deraf, att Kongl. Maj:t, långt ifrån att hafva någonting
emot en förenkling i skrifsättet, sjelf förordnat om en sådan i det
■syfte motionären föreslagit.

Herr Clairfelt: Då motionären icke framhållit några andra

skäl för bifall till sin motion, än de som blifvit i Utskottets utlåtande
bemötta, vill jag, med åberopande af samma utlåtande, inskränka
inig till att yrka bifall till Utskottets hemställan.

Herr C. A. La rssson: I likhet med motionären anser äfven

jag det nu använda tilltalssättet i skrifvelser till Kongl. Maj:t vara
både föråldradt och olämpligt, och jag tror icke att hädanefter på
svenska tronen skall komma någon Konung, som sätter något värde
på dylika meningslösa fraser, som det icke anstår förnuftigt folk att
.använda. Men, såsom Utskottet rigtigt anmärkt, så länge Riksdagen
sjelf begagnar dessa onödiga fraser i sina skrifvelser till Kongl.
Maj:t och derigenom visar sig vilja stå i ett slafviskt underdånighetsförhållande
till konungamakten, kan det icke vara underligt, att
''enfaldigt folk tror, att dessa fraser äro alldeles nödvändiga. Om

43 N:o 17.

Onsdagen den 6 Mars.

emellertid Kammaren nu godkänner Utskottets motivering, förmodar Om föråndradt
jag att hädanefter Riksdagen icke kommer att bifalla någon skrif- t]n

velse till Kongl. Maj:t, hvari ifrågavarande tilltalssätt användes * Kongl. Maj:t.
Jag tror derföre och, att motionären redan genom denna motivering (Forts.)
vunnit det åsyftade ändamålet. Ty om Riksdagen endast föregår
med godt exempel, är jag öfvertygad, att detta snart skall följas åt
alla andra.

Öfverläggningen var slutad. Efter det propositioner gifvits i
öfverensstämmelse med de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets
hemställan.

§ 12-

Föredroo-s Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts utlå- Om afskaffande
bände N:o B (i samlingen N:o 12), angående föreslagna skrivelser
till Kongl. Maj:t dels om civila uniformers och biskopsskrudars åt- uniformer.
skaffande, dels om förenkling i militära uniformer m. in.

Utskottet hade i förevarande utlåtande yttrat sig öfver Herr
A. P. Linds motion, N:o 64, i hvilken var föreslaget, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära:

1) att alla civile tjenstemäns uniformer måtte afskaffa, och, der
så funnes nödvändigt, ersättas med något enkelt tjenstetecken;

2) att den militära uniformen matte betydligt förenklas, och
skyldigheten att bära den utom tjensten upphäfvas eller inskränkas;

•samt

3) att biskopsskrudarne måtte afskaffas och rätt lemnas torsamlingarne
att besluta, om mess-skruden vid areskulle brukas eller icke.

Och hade Utskottet, i anledning af hvad sålunda blifvit rörande
de civile tjenstemännens uniformer föreslaget, i lista punkten af
utlåtandet gjort den hemställan:

att en skrifvelse måtte aflåtas till Kongl. Maj:t med. anhållan,

att Kongl. Maj:t täcktes, i fråga om de embets- och tjensteman,
hvilkas tjensteutöfning icke vore åt beskaffenhet att föranleda bärande
af uniform, meddela sådant förklarande, hvarigenom den skyldighet
i detta afseende, som kunde anses åligga dem, blefve upphäfd.

Efter uppläsning af nämnda hemställan yttrade

Herr Stråle: Utskottet har i detta betänkande frångått den,
som mig synes, mycket kloka och rigtiga princip, som i Utskottets
näst föregående betänkande gjort sig gällande, att afstyrka sadana
motioner som angå ämnen, hvilka icke kunna anses tillhöia Riksdagens
befogenhet, i det Utskottet här föreslagit aflåtande af en
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående afskaffande af de civila uniformerna.
Mig synes det gifvet, att en sådan sak tillhör Kongl. Maj.t
— så länge han har sin nuvarande myndighet att ensam afgöra;
likasom det ock synes mig nästan under Riksdagens värdighet

N:o 17. 44

Onsdagen den 6 Mars.

nmafskaffande att sysselsätta sig med sådana frågor som denna. Riksdagen liar
tjensteman anc^ra ^ra mycket vigtigare ärenden att sysselsätta sig med än dylika.
uniformer. detaljfrågor. Dessutom synas mig de skäl, Utskottet lagt till grund
(Forts.) för sitt förslag, temligen klena. Utskottet säger först: »Hvad beträffar
de civila uniformerna, livilkas behöflighet motionären synes
hafva delvis underskattat» — hvilken del af uniformerna eller hvitket
plagg, hvars betydelse motionären underskattat, har dock Utskottet
icke närmare upplyst — »under det», fortsätter Utskottet,,
»han a andra sidan har velat tillägga dessa uniformer en vigt och
betydelse, som säkerligen icke varit med dem åsyftad». Går man
nu till motionen, finner man der dessa uniformers betydelse angifven.
vara den, att genom dem åstadkommes en tätt sammansluten och
myndig byråkrati. Jag tror dock icke, att man kan draga en sådan
slutsats åt dessa klädedrägter, att det är de, som åstadkomma eu
dylik byråkrati. Utskottet säger vidare: »Änskönt Utskottet såledesicke
i allo kan dela motionärens uppfattning i afseende å de civila,
tjenstemännens uniformer, och Utskottet ej förbiser, att civila paraduniformer
icke uppbäras af tidsandam etc. Nej — det är då visserligen
sant — uniformerna uppbäras af personer, men icke af tidsandan;
ty huru tidsandan är klädd vet jag verkligen icke. Yäl har
jag läst, att frihetens gudinna lärer vara försedd med kläder; men
att sa är förhållandet äfven med tidsandan har jag hittills icke hört,,
åtminstone icke att den är klädd i civil paraduniform.

Det enda skäl Utskottet framlagt i sitt förslag är, att »Utskottet,
funnit motionen i denna del till en viss grad värd uppmärksamhet
och bifall». Ja, så kan väl tyckas; men någon grund för detta påstående
har Utskottet icke framlagt, utan synes vilja, att Kammaren
skall taga det ändock för godt och, som man säger, jurare in verba
magistri.

Mig synes således att, man må nu hafva hvilken åsigt som helst
i sjelfva saken, hvad Utskottet framlagt såsom skäl för sitt förslag
endast är subjektiva grunder. Men Riksdagen bör väl i eu skrifvelse
till Kongl.. Maj:t angifva några objektiva sådana, allra helst i
en fråga, som icke synes ligga inom Riksdagens befogenhet. För
min del kan jag icke deltaga i den ifrågasatta skrifvelsen, utan
yrkar afslag på den föredragna första punkten.

Herr Hedin: Då jag icke hört någon annan af Utskottets ledamöter
taga ordet, och jag för min de! medverkat till Utskottets beslut
i denna punkt, skall jag be att få anföra några skäl för min
från den siste talarens afvikande mening.

Hvad först angår talarens anmärkning, att Riksdagen icke skall
taga befattning med andra frågor än dem, i kvilka han är befogad
att yttra sig, vill jag erinra, att Riksdagen — hvilket icke borde
vara för den värde talaren på stockholmsbänken obekant — har
rätt att, i likhet med hvarje enskild svensk medborgare, petitionera
i alla ämnen. Den admonitionen till Utskottet, att det skulle hafva

Onsdagen den 6 Mars.

45 N:o 17.

Telat förleda Kammaren och Riksdagen att öfverskrida Riksdagens Om afskaffande.
befogenhet, var derföre i den grad opåkallad, att jag skulle önska ai c‘vde
att talaren funne för godt att taga den tillbaka. Kongl. Maj:ts rätt former.
att i frågan ensam besluta har, så vida jag läst motionen rigtigt, (ports.)
motionären icke ifrågasatt, och Utskottet har ännu mindre gjort
det. Ty man ifrågasätter icke Kongl. Majrts befogenhet att besluta
i en sak, då man, såsom Utskottet gjort, föreslår en anhållan hos
Kongl. Maj:t, att Kongl. Maj:t ville taga en fråga i öfvervägande
och, om Kongl. Maj:t så finner lämpligt, besluta i den rigtning, som
i samma anhållan uttalas såsom önskningsmål.

Jag behöfver för öfrigt visserligen icke taga utskottsbetänkandets
författare i försvar; han försvarar nog sjelf de använda uttrycken.
Men då den siste talaren trodde sig kunna vända ett eller
annat uttryck i Utskottets betänkande till löje, och då jag anser
mig ega någon kännedom om svenska språkets korrekta behandling
i tal och skrift, tillåter jag mig vördsamt uttala den försäkran, att
ordet »delvis», på det sätt Utskottet användt detsamma, är rätt använda
och att skämtet med ordet »uppbära» varit mer lyckadt, om
der i stället för »uppbära» stått »bära». Ty uniformerna uppbäras
icke, såsom talaren påstod, af personerna, utan de bäras.

Talaren förmenade vidare, att Utskottet borde hafva framkommit
med något objektivt skäl. Ett sådant skäl finnes dock, för så
vidt det ännu består ett lagligt tvång att bära uniform, och för så
vidt detta tvång för mången medför en ganska känbar utgift. Objektivt
torde ock det skälet vara, att för en stor del af de civila
embets- och tjenstemanna-corpserna det icke är af något tjenstens
behof påkalladt att bära uniform, eftersom deras tjenstgöring icke
ger anledning dertill, utan uniformen till följd häraf öfvergått till
hvad man hos oss kallar paraduniform. Utskottet har derföre
också, såsom de Kammarens ledamöter, hvilka genomläst betänkandet,
nogsamt torde hafva funnit, velat skilja mellan dessa embetsoch
tjensteman, å ena sidan, och å andra sidan dem, hvilka för tjenstens
skull och i allmänhetens intresse behöfva i tjensteutofning bära
uniform.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag i nu föreliggande
punkt.

Herr Lind: I denna del af motionen har Utskottet gått min
önskan till mötes så till vida, att det föreslagit en skrifvelse till
Kongl. Maj:t. Med denna Utskottets hemställan har jag derföre
också endast varit missnöjd i det hänseendet, att jag icke kunnat
gilla Utskottets åsigt, att kronofogdar och länsmän behöfva uniformer.
De kunde nog, såväl som andra tjensteman, vara belåtna med
ett enkelt tjenstetecken. Den embets- och tjensteman, han må vara
hvilken som helst, som sätter så stort värde på uniformen, att han
vill behålla den, tror jag icke nu för tiden vinner mer respekt hos
folket än den, som endast har ett enkelt tjenstetecken. Jag tror

N:o 17. 46

Onsdagen den 6 Mars.

Om af slaf ande således, att det hade vant skäl att befria äfven länsmännen och
af cnuie kronofogdarne från uniformen. Kronofogdarne och länsmännen hafva
TniformeT. Ju sin hufvudsakliga verksamhet bland folket, och ej på tjenste(Forts.
) rummet. De blifva derföre också ganska lätt snart bekanta med
befolkningen i sitt distrikt. För att folket skall veta att deras
kronofogde eller länsman verkligen är hvad han säger sig varä, behöfves
således alldeles icke att kronofogden eller länsmannen visar
sig uniformsklädd. Uniformen bidrager ej heller till att i folketsögon
höja aktningen för dessa tjensteman, ännu mindre till att åstadkomma
den; detta beror endast på deras duglighet och förmåga samtde
goda föredömen, hvarmed de föregå folket, och de goda lärdomar,
folket af dem inliemtar.

En skrifvelse i den rigtning Utskottet föreslagit tror jag således
ej vara opåkallad eller obehöflig, såsom Herr Stråle påstod; och jag
har äfven sett att flera ansedda tidningar hysa samma mening. Då
en och annan ledamot i denna Kammare till stöd för sina åsigter
ibland plägar åberopa yttranden af pressen, »den tredje statsmakten»,
skall jag be att få uppläsa en del af en artikel ur eu tidning, aktad
och känd i hela landet, rörande denna fråga. Tidningen, sedan den
omtalat att vid riksdagen blifvit väckt en motion om afskaffande af
de civila uniformerna, säger: »Häruti instämma vi till alla delar.
De civile tjenstemännen beklaga sig ofta och med skäl, att deras
löneinkomster, ehuru under senare åren något förhöjda, ändock äro
så knappa, att de svårligen hinna till för det nödvändigaste för den,
som har familj. Staten har i de flesta fall icke gifvit dem någon
fullt tillräcklig lön, men har deremot eggat deras fåfänga genom
graderad rang — på papperet — i verkligheten synes den föga till
— och derjemte rätt till guldbroderad beklädnad, trekantig hatt och
sidogevär. För tjenstemännen i första eller andra lönegraden med
1,200 kronors årlig lön är utgiften för uniformen, som han icke
gerna vill undvara för att ej vara olik sina kamrater, ganska betungande.
I det högre gradtalet, då han vanligtvis är gift, måste
kanske hans barn försaka något i sin uppfostran för förnyandet och
underhållet af den granna uniformen, som beundras måhända endast
af barnen och tjenstefolket.»

«Uti eu tid, då sparsamhet gjort sig gällande i allt och likhet
samhällsmedlemmar emellan i allmänna umgänget allt mer och mer
befordras, torde det vara allt skäl, att den civila guldbroderade uniformen
afskaffas. På vanlig svart klädesdrägt kunde ju skrifvarne
nyttja svart sammetskrage med det tecken derpå, sydt i svart silke,
som nu begagnas i uniformsknapparne. Trekantig hatt och sidogevär
skulle bortläggas, det sista synnerligast derför att det är både
dumt och löjligt att komma beväpnad dit man går i allra fredligaste
afsigter.» Dessutom ha flera lika väl kända organer inom pressen
i dess helhet gillat min motion och förordat dess framgång, hvilket
bevisar att uniformsvurmens tid bör kastas öfver bord i tidens haf.

Jag vill emellertid nu icke yrka någon ändring i denna punkt

Onsdagen den 6 Mars.

47 N:o 17.

af Utskottets förslag, då jag finner att ett sådant yrkande icke Om af skaf andeskulle
löna sig, utan anhåller endast om bifall till detsamma. “/ Clmle

tjenstemäns

T. ... o o • • uniformer.

Herr Per Nilsson i Yittjerf: Pa samma gång jag instämmer (i?orts)
i Herr Hedins yttrande, ber jag få förklara, att äfven jag anser tiden
nu vara inne att förenkla uniformerna, hvadan jag yrkar bifall till
Utskottets förslag.

Grefve Björnstjerna: Under den sorgliga tid, som i Sveriges

historia kallas frihetstiden, roade man sig med sådana saker, som
nu ifrågavarande; under denna tid sysselsatte Riksdagen sig med
att sätta upp rangordningar, att skrifva öfverflödsförordningar eller
reglementera huru den ene eller den andre skulle vara klädd; nu
trodde jag verkligen, att vi skulle hafva kommit, så långt, att dylikt
icke vidare kunde ifrågakomma, samt att representationen icke
skulle upptaga en hel förmiddag med att orda om det sätt hvarpå
Konungens embetsman skola vara klädda, huruvida de skola bära
guldbroderade byxor eller på sina rockar hafva, såsom jag tyckteen
talare yttra, sammetskragar m. m.

För min del har jag icke ifrågasatt Riksdagens rätt att till
Kongl. Maj:t aflåta den här föreslagna skrifvelsen, lika litet som
jag tror, att Herr Stråle i sitt anförande ifrågasatt en sådan rättighet.
Deremot tillåter jag mig fråga, om icke Kammaren tror, att,
om våra förhandlingar blefve kända utomlands, man der skulle
finna det minst sagdt löjligt, att en folkförsamling sysselsätter sig
med småsaker, liknande denna. Då emellertid säkert är — ja lika
säkert som att jag nu står här — att, om än denna Kammare bifaller
Utskottets hemställan, denna hemställan likväl kommer att afslås
i Första Kammaren, hemställer jag att Kammaren för sin egen
skull ville afsluta denna diskussion och afstå motionen. Låtom oss
sedan sysselsätta oss med saker, mera värdiga landets representanter,,
mera vigtiga för landet sjelf.

Jag yrkar följaktligen afslag å Utskottets hemställan.

Herr Stråle: Långt ifrån att jag, såsom en ärad talare på.

stockholmsbänken yttrat, skulle i minsta mån ifrågasatt Riksdagens
rätt att skrifva till Kongl. Maj:t om hvad som helst, eller en hvar
riksdagsmans rätt att motionera om hvad som helst, erinrar jag
mig lifligt, hurusom vid förliden riksdag en lyckad talare på uplandsbänken
yttrade, att Riksdagen kunde skrifva till Kongl. Maj: t
om hvad den behagade till och med om »påfvens skägg». Men
just derför att petitionsrätt i dylika saker finnes för andra än
Riksdagen, tror jag att Riksdagen, med afseende jemväl på Riksdagens
och Kongl. Maj:ts ställning till hvarandra, bör afhålla sig
från allt petitionerande deri.

Om sjelfva saken -vill jag icke vidare yttra mig; ty derom kan
man hafva subjektiva åsigter — och i fall jag skall uttala min åsigt.

N:o 17. 48 Onsdagen den 6 Mars.

Om afskaffande derom, är jag ense med motionären deri, att ifrågavarande uniaf
civile förmer kunna försvinna. — Men är det nu så, att de böra förtjenstemäns
gvinna att de äro en tunga för ernbets- och tjenstemännen, så

mnifovmer. hv.arför y1111Tla ej dessa gjelfVa få petitionera i frågan hos Kongl.
(-lors''-) Maj:t? Att Riksdagen skall uppträda såsom deras böneman, anser
jag för min del icke vara rigtigt. Hvad som emellertid står fast,
det är, att några objektiva skäl icke blifvit af Utskottet framlagda.
Utskottet säger, att Utskottet funnit motionen i denna del värd
uppmärksamhet, men att Utskottet icke vill bifalla densamma oförändrad,
och vidare att det icke är osannolikt, att bruket af civila
paraduniformer vid uppvaktningar och dylikt inom eu ej allt för
långt aflägsen framtid försvinner. Men der hade Utskottet, efter
min uppfattning, bort sätta punkt och pa dessa skäl kommit till det
resultat, jag anser lämpligt, nemligen ett afstyrkande af motionärens
förslag. Som sagdt är: mitt enda argument är, att det icke är
Riksdagen värdigt att sysselsätta sig med dylika saker, och på den
grund yrkar jag fortfarande afslag å Utskottets hemställan.

Herr C. A. Larsson: I motsats till Grefve Björnstjerna vill

jag bifalla Utskottets skrifvelseförslag, just derför att ifrågavarande
uniformer äro en gammal qvarlefva från frihetstiden, som långt för
detta bort tagas bort. Då denna qvarlefva ännu efter så många
år finnes qvar, utan att Kongl. Maj:t synes vilja taga initiativ till
dess bortskaffande, anser jag det icke vara Riksdagen ovärdigt att
taga ett sådant initiativ, så mycket mindre som man den ena gången
efter den andra hör talas om, att tjenstemännens löner äro
otillräckliga, och dyrtidstillägg derföre år efter år måste beviljas.
Att en stor del af lönen slukas af dessa guldbroderier och grannlåter,
hvarmed tjenstemännen skall vara utsirad, torde icke heller
kunna bestridas. Under sådana förhållanden torde tiden vara inne
-att åtminstone söka få en rättelse häri, hvarefter det ma bero pa
Kongl. Maj:t, om Han fortfarande finner det roande att se sina
embets- och tjensteman granna och utklutade, äfven om de äro
fattiga. Jag tror icke, att utländingarne skola skratta åt oss,
derför att vi vilja taga bort dessa gamla uniformer, men väl derför
att någon vill försvara denna qvarlefva från den så mycket kritiserade
frihetstiden.

Herr Svens eu: En talare på stockholmsbänken har sagt, att

han icke ville vara bönfader för detta förslag; men jag ber att få
hemställa till den ärade talaren, huru mången fattig tjensteman,
som står utom representationen, skall kunna få sin mening och sina
önskningar framförda till Riksdagen, om icke initiativet tages af
någon representant. Jag känner ganska väl, att flere af de lägre
gradernas ordinarie tjenstemän i Stockholm många gånger äro
mycket bedröfvade för den kostnad, som de maste underkasta sig
Lör dessa uniformer, som de icke kunna komma ifrån, utan genom

Onsdagen den 6 Mars.

49 N:o 17.

lån och ofta med stort bryderi måste skaffa sig. Jag känner också Om afskakande
att förhållandet är enahanda i landsorten. Landsstatens tjensteman, af civila
de som äro i lägre lönegrader i synnerhet, hafva mycket ringa aflöning,
enär de ännu icke fatt sig någon löneförbättring tillagd. (Forts) ''
Desse tjensteman hafva derföre mycket svårt att anskaffa sig den
uniform, som de åtminstone vid ett och annat tillfälle ovilkorligen
måste bära. Dessa svårigheter äro dels af pekuniär beskaffenhet,
dels ligga de i sj elfva den form som är föreskrifven för dessa uniformer,
och hvilken ofta är mycket besvärlig att åstadkomma på
landsbygden.

Eu annan talare på stockholmsbänken sade, att .Riksdagen
borde sysselsätta sig med andra och vigtigare ämnen än sådana
småsaker som denna. Häruti har han fullkomligt rätt; vi böra i
allmänhet icke mycket sysselsätta oss med detaljfrågor, ty derigenom
hindras vi ofta från att behandla de stora frågorna. Men någon
gång måste vi dock ingå äfven i detaljer. Den detalj, hvarom nu
tia- fråga, är dessutom af temligen säregen natur, hvarföre jag äfven
tror, att man om den kan säga mycket mer än till och med om
flera stora saker. Om man vill komma från en föråldrad sedvänja,
måste man dock en gång gripa sig verket an för att i saken vinna
någon ändring.

Sistnämnde talare yttrade äfven, att vi borde skynda oss att få
slut på hela detta onödiga resonnement om de civila uniformerna.

Ja, hitom oss taga bort hela denna olämpliga sak, på sätt här är
föreslaget, ty endast derigenom kan man bli förvissad om att slippa
vidare höra talas om saken.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Grefve Sparre: Nog är det eu sanning, att våra förhandlingar

på detta ruin så småningom sjunkit i betydelse, och att det, ty värr,
ganska ofta kan inträffa att stora och vigtiga frågor temligen lätt
passera Kammaren, under det att deremot föga vigtiga ärenden omfattas
med synnerligt intresse. Men jemmerfullare än någonsin
synes mig den nu pågående diskussionen. År det verkligen sa, att
representationen skall sysselsätta sig med något sådant som att ingå
till Kongl. Maj:t och föreslå huru embets- och tjensteman skola
kläda sig? Tro herrarne att den lön — den må vara något större
eller mindre — som bestämmes för tjenstemännen, kan hafva så
väsentligt inflytande på deras tillgångar, att de icke skulle anse sig
hafva råd att bekosta sig en rock för att dermed kläda sig? Eller tro
herrarne det vara rigtigt lämpligt att eu representantkammare befattar
sig med sådana saker? Jag är sjelf i den lyckliga eller, om
man så vill, olyckliga ställning att jag stundom måste bära uniform;
men jag hoppas att herrarne behagade finna, att jag är vid
de åren, att jag icke bär den för grannlåtens skull — den hvarken
fröjdar eller generar mig. Jag är dessutom på väg att snart lemna
min plats såsom embetsman, och jag har således icke något eget inpudra
Kammarens Prof. 1S78. N:o 17. 4

N:o 17. 50

Onsdagen den 6 Mars.

Om afskaffande tress?, kan sålunda måhända anses opartisk. Jag kan då icke undertkJtemäm
låta att Protestera mot detta sätt att spilla vår tid på — jag säger
uniformer. det rerLt — struntsaker.

(Forts.) Hvad innehåller detta betänkande, och hvad skulle således, för

den händelse vi tänka oss att en skrifvelse i ämnet aflätes till Kongl.
Maj:t, denna skrifvelse innehålla? Jo, att Riksdagen, som funnit att,
med undantag för tjensteman vid posten och jernvägstrafiken äfvensom
för kronlänsmän och kronofogdar, lör hvilba civil uniform fortfarande
kunde behöfvas, denna uniform vore öfverflödig, hos Kongl.
Maj:t anhaller, att Kongl. Maj:t täcktes, i fråga om de embets- och
tjensteman, hvilkas tjensteutöfning icke är af beskaffenhet att föranleda
bärande af uniform, meddela sådant förklarande, hvarigenom
den skyldighet i detta afseende, som kan anses åligga dem, varder
upphäfd.

Ilvilka skulle nu ett dylikt förklarande från Riksdagens sida
gälla? Om t. ex. i någon af våra större städer skulle inträffa ett
upplopp, hvithet, som man vet, icke är exempellöst, tro icke herrarne
att vid ett sadant tillfälle öfverståthållaren, eller underståthållaren
eller med ett ord Konungens Befallningshafvande, som
skall hafva tillsyn öfver den offentliga ordningen, skulle behöfva
något annat eller mera som utmärkte deras egenskap att vara just
de, som hade att upprätthålla den allmänna ordningen, än blott ett
s. k. tjenstetecken? Skall Riksdagen verkligen — jag frågar det
än en gång •— inlåta sig på sådana småsaker?

På. nu anförda skäl tillåter jag mig instämma med Grefve
Björnstjerna i den önskan att vi måtte slippa denna diskussion.

Herr Hedin: Mig synes det, att den siste ärade talaren, om

han är så angelägen att slippa diskussionen i detta ämne, hade
haft ett bättre sätt att välja, nemligen att för sin del icke förlänga
densamma.

Jag har begärt ordet, med anledning af hvad den förste talaren
i sitt senare anförande yttrat, att han nemligen icke skulle hafva
bestridt Utskottets befogenhet att föreslå nu ifrågavarande skrifvelse.
Jag vidhåller mitt påstående, att lian bestred vår befogenhet. Af
hvad han senast yttrat finner jag visserligen, att detta icke varit
hans mening: jag beklagade då att han icke förmådde uttrycka sig
så att man begrep hvad lian menade.

Vidare vill jag anmärka, att, om det ligger den siste talaren
sa varmt om bjertat att Kammarens debatter icke måtte sjunka ned
till en Kammaren ovärdig ståndpunkt, det står i hans makt att,
genom en åtgärd, beroende uteslutande af honom sjelf, i icke oväsentlig
mån medverka till ett så lofvärdt ändamål.

Samme talare ordade vidare om det mindre lämpliga i att
eu representantförsamling befattar sig med sådana småsaker som
detsamma hvarom här nu är fråga. Såsom svar härå vill jag till
denne Kongl. Maj:ts höge embetsmans benägna öfvervägande hem -

51 tf: o 17.

Onsdagen den 6 Mars.

ställa, huruvida det kau anses mera lämpligt, att Kong! Maj:t ännu Angående af den

dag som i dag är sysselsätter sig med fastställandet af ritnin gar

till civila uniformer! merna.

Jag anhåller fortfarande om bifall till Utskottets hemställan. (Forts.)

Herr Ehrenborg: För den händelse att, såsom jag tror, före liggande

hemställan från Utskottet blir utslagen — om icke i denna
Kammare, dock i medkammaren — vill jag taga mig friheten att
till protokollet uttala en anvisning om den, enligt mitt förmenande,
lämpligaste utvägen att vinna målet, nemligen att vederbörande
civile tjensteman inom de särskilda embetsverken sjelfve satte i
gång underdåniga ansökningar om befrielse från skyldigheten att
bära uniform.

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de meningar, som
derunder förekommit, gaf Herr Talmannen propositioner dels pa
bifall och dels på afslag samt fann svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra meningen. Votering blef emellertid
begärd, i anledning hvaraf en så lydande omröstningsproposition
uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Fjerde Tillfälliga Utskottet hemstält i
l:a punkten af utlåtandet N:o 3 (i samlingen N:o 12)

röstar Ja;

Den det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 98 ja mot 63
nej, och hade Kammaren således bifallit Utskottets hemställan; skolande,
jemlikt 63 § Riksdagsordningen, detta beslut genom utdrag
af protokollet medkammaren delgifvas.

Uti 2:dra punkten hade Utskottet, i afseende å motionärens Om förenkling
förslag beträffande den militära uniformen, tillstyrkt: °f lU mihtara

att samma förslag icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

I anledning af denna hemställan anförde

Herr Lind: Äfven i denna punkt har jag nödgats reservera mig
mot Utskottets förslag, emedan jag icke kunnat nöja mig med det

N:o 17. 52

Onsdagen den 6 Mars.

för enkling af beslut’ som inom Utskottet vann majoritet. Det är en känd sak
de militära rf jmhtarens uniformer ^ ofta aro ganska dyrbara och på hög''beuniformema.
^Ilning maste i och för ändring i utstyrseln ombytas. Derigenom
ökas ännu mer kostnaden, som för hvarje ny uppsättning är franska
stor. ^Mangen, som af böjelse och fallenhet skulle önska att få
egna sig åt den militära banan, måste derifrån afstå just till följd
åt de dryga kostnaderna för den dyrbara uniformen. Hvartill Denar
då all denna granat? I händelse fienden inbryter i landet, har
betalet snarare olägenheter än fördelar af sina paraduniformer. Och
C ess^„ d.frlja™ beklädnader icke äro till gagn ens vid krigstilla
leu, da militären just skall utöfva sitt yrke, så synes det mi«* som
om en uniformsförenkling vore ganska väl på sin plats.

Jag har af dessa skäl ej kunnat vika från mina i detta afseende
genom motionen uttalade betänkligheter, utan yrkar att Kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, bifaller min motion.

V*- yftrades ej. Herr Talmannen gaf propositioner såväl pa
bifall till Utskottets hemställan som jemväl på det af herr Lind nu
gjoida yrkande; och blef Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.

3:dje punlden.

Utskottet hade i denna punkt hemstält:

att Riksdagen ville, i enlighet med derom i herr Linds ifråo-a- ■
Om biskops- 7aTde i,ot,i01n ttamstäldt förslag, uti skrifvelse till Kongl. Majrt
skrudarnes af- begära, att biskopsskrudarne måtte afskaffas och rätt lemnas förskaffande
m. m. samlingarne att besluta, om mess-skrud vidare borde brukas eller icke.

.. Rörande denna hemställan, mot hvilken Herrar Clairfélt, Behmer,
Leijer och Hedin inom Utskottet reserverat sig, yttrade

Herr Clairfélt: Som herrarne behagade se af betänkandet,
hafva jag och 3 bland Utskottets öfrige ledamöter reserverat oss
mot nu föredragna punkten. Denna reservation gäller ej blott det
förslag, Utskottet här framställ, utan äfven Utskottets motivering.
Det är de fleste af herrarne säkerligen bekant, att 1876 väcktes
en motion af Herr Ivar Månsson angående afskaffande af biskopsskiudaine.
Det tillfälliga Utskott, som behandlade nämnda motion,
kom till ett annat resultat än det tillfälliga Utskott som nu behandlat
herr Linds motion. Utskottet afstyrkte nemligen motionen
på grund att den, enligt Utskottets åsigt, tillhörde kyrkomötets behandling.
Härom tvistades visserligen rätt lifligt i Kammaren, då
Utskottets betänkande der föredrogs, men vid anstäld votering blef
betänkandet bifallet med 109 ja mot 51 nej. Då Andra Kammaren
så nyligen som för två år sedan fattat ett dylikt beslut, och
de skål för samma beslut, som då gjorde sig gällande, äro lika giltiga
nu som då, kan jag icke finna annat än att det skulle vara i

Onsdagen den 6 Mars.

53 N:o 17.

hög grad inkonseqvent att nu bifalla Utskottets förslag, i synnerhet Om biskopssom
frågan obestridligen tillhör kyrkomötets behandling. skmdarnes äf ja,

v yrkar afslag å motionen i denna del och å Utskottets till-'' " c
styrkande betänkande. (lort8,)

Herr Hedin: Jag afstår från ordet och anhåller endast att få
förena mig i hvad Utskottets ordförande yttrat.

Herr Uhr: För min del får jag gifva till känna, att det är mig
likgiltigt huruvida biskopsskrud änne bibehållas eller icke. Då emellertid
kyrkomötet beslutat deras afskaffande, förefaller det mig som
om det vore i sin ordning, att vi visade kyrkomötet att vi icke hafva
något emot en sådan åtgärd. Naturligtvis skall kyrkomötet behandla
frågan. Men om kyrkomötet erhållit en påstötning i saken från
Riksdagen och fått höra huru det här låter, så är anledning att
antaga, det frågan vid nästa kyrkomöte har större utsigt att vinna
framgång.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Torpadie: Jag har icke satt mig mot framgången af

Utskottets förslag i lista punkten af förevarande betänkande, jag
skulle för min ringa del icke hafva haft något emot att biträda
motionärens yrkande rörande 2:dra punkten; och jag hade hoppats,
att jag skulle hafva kunnat tala för bifall till hvad här under 3:dje
punkten föreslagits, enär jag, lika med motionären, inser att den
tid, då man behöfde dessa biskopsskrudar och mess-skrudar, för länge
sedan är förfluten. Men den motivering, som den ärade motionären
begagnat och Utskottet accepterat, gör att jag förenar mig med
reservanterne i deras yrkande om afslag å den nu föredragna punkten.
Jag skall be att härför få framhålla några skäl.

För min del kan jag icke medgifva att, såsom det synes i början
af motiveringen, det skulle hafva funnits någon tid, då en luthersk
biskop skulle med berättigande hafva varit en högmyndig prelat.
Hvarken före eller efter ståndens afskaffande har, enligt min
åsigt, något sådant berättigande funnits. Jag tror äfven, att från
kyrkohistorisk synpunkt skulle vara åtskilligt att anmärka mot den
andra delen af Utskottets motivering. Jag vet just icke, om någon
fruktan för calvinistiska syften gjort att man inom den lutherska
kyrkan bibehållit ifrågavarande embetsdrägter. Snarare tror jag, att
en ganska beaktansvärd lärarevishet velat lemna det ur påfvedömets
magt nyss lossade folket något qvar i sina helgedomar, hvarå
det satte värde och som i sjelfva verket var ganska oskyldigt. Men
på det bestämdaste måste jag bestrida Utskottets tredje motiv, att
dessa drägter, när de någon gång vid gudstjensten brukas, väcka
löje. Jag har alldeles icke hört, att man i Sverige velat förlöjliga
hvad våra fäder ansett heligt och vördnadsvärd!. Den, som inträder
i ett tempel för att der förrätta sin andakt eller söka sin upp -

N:o 17. 54

Om biskopsskrudarnes
af
ska ffande m. in
(Forts.)

Onsdagen den 6 Mars.

byggelse, lärer svårligen, när lian ser dessa drägter, kunna af dem
“hemta anledning till förargelse eller åtlöje. Yi hafva, den lyckan
att vara ett folk, som framskridit på bildningens och civilisationens
bana. Må vi således gerna, om vi så vilja, borttaga dessa biskopskåpa-
och dessa mess-skrudar. Men, mine herrar, låtom oss gå förbi
dem och icke trampa på dem eller gå öfver dem. Det är stort att
vara ett framåtskridande folk, men det är ädelt att vara ett folk,
som bär aktning och vördnad för hvad ädla fäder hållit heligt och
vördnadsvärdt.

Herr Gustaf Jonsson instämde med Herr Torpadie.

Herr Rundgren: Med afseende på sjelfva hufvudfrågan har jag
vid en föregående riksdag yttrat mig, och då jag fortfarande intager
samma ståndpunkt, anser jag mig icke nu behöfva upprepa hvad jag
då hade att säga.

Hvad som nu föranleder ett yttrande från min sida är den inkonseqvens,
som ligger i Utskottets utlåtande. Utskottet föreslår att
Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t skall begära, »att biskopsskrudarne
må afskatfas och rätt lemnas församlingarne att besluta,
om mess-skrud vidare skall brukas eller icke». Inom denna Kammare
plägar man ofta få höra att det är den allmänna meningen, som
har utdömt det eller det, och uti ett betänkande om uniformerna,
hvilket i dag här ^föredragits, heter det att tidsandan icke uppbär
dem. Men märkvärdigt är, om ställningen skulle vara sådan, att
folket i allmänhet vill hafva bort biskopsskrudarne, men deremot
osäkert skulle vara, huruvida det vill hafva bort mess-skrudarne. I
utskottets motivering heter det dessutom: »Motionären har här stält
sig på en sann evangeliskt luthersk ståndpunkt», nemligen i fråga
om biskopsskrudarnes afskaffande. Följaktligen har också Utskottet
stält sig på sant evangeliskt luthersk ståndpunkt. Den ståndpunkten
skulle således vara, att biskopskåporna utan betänkande skola
afskaffas och utdömas, men att osäkerhet förefinnes i afseende på
mess-skrudarne. Jag hemställer, huruvida det verkligen ligger konseqvens
härutinnan. Vill man säga, att den evangeliskt lutherska
ståndpunkten är den, att biskopskåpa!! skall borttagas, så måste man
ock ovilkorligen med detsamma säga, att det är evangeliskt lutherskt
att mess-skrudarne skola bort, hvad än församlingarne derom må
besluta. Jag tror derföre icke att det, åtminstone med denna motivering,
är möjligt att ingå med en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Men
härtill kommer en annan omständighet. Är det verkligen att ställa
sig på en evangeliskt luthersk ståndpunkt, detta att utdöma biskopskåporna
och — som jag ville säga ■— mess-skrudarne? Låtom oss
komma i håg en sak, den nemligen, att i afseende på det yttre och
formella ställer sig den evangeliskt lutherska kyrkan mellan den
reformerta kyrkan och den katolska. Luther var en praktisk och
klok man; han ville icke, med borttagande af de katolska miss -

Onsdagen den 6 Mars.

55 N:o 17.

bruken, jemväl borttaga det som i estetiskt hänseende kunde vara Om bishopsför
folket tilldragande. Derföre afklädde han icke kyrkorna derassJcrudarnes afprydnader,
för att förvandla dem till tomma, nakna, reformerta böne- slca-ffande ”*•
salar, utan han utgick från den synpunkten, att de borde behålla ^ or s''
hvad som i religiöst hänseende för det estetiska sinnet kunde vara
tilltalande. Man kan således omöjligen säga, att det är att ställa
sig på evangeliskt luthersk ståndpunkt att vilja taga bort allt, som
i yttre måtto, vare sig i afseende på kyrkans anordning eller skrudarne,
kan finnas gå utöfver den rena prosan. Från sådan ståndpunkt
torde väl derföre vara skäl att äfven se saken.

Utskottet finner vidare »frågan om biskoparnes befrielse från
deras prelatensiska omhölje vara af vida djupare betydelse än att
den, såsom af motståndarne till förslaget anmärkts, borde betraktas
endast såsom en skräddare- eller toilettfråga». År det nu så, att
biskopsskrudarne verkligen äro ett prelatensiskt omhölje, som således
skymmer bort prelaten, då borde väl icke hvarken Utskottet eller
Kammaren vara angelägne att taga bort detta hölje, utan tvärtom
vara glada öfver att det finnes ett medel, hvarigenom man kan omhölja
prelaten. Men mine herrar, det prelatensiska ligger icke i
hvad man • ser ■—• klädedrägten — utan i hvad man icke ser —
tänkesättet. Antingen biskopsskrudarne borttagas eller icke, lärer
således prelaten ändå stå qvar, om eljest inom vår kyrka biskoparne
äro fallne för sådant sinnelag.

Dermed må emellertid förhålla sig huru som helst, visst är att
allåtandet af en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t om borttagande
af biskopsskruden, som så ytterst sällan begagnas — endast
vid kyrkoinvigningar samt vid kyrkoherde- och prestvigningar —
med bibehållande af mess-skrudarne, de der i alla kyrkor brukas vid
mångfaldiga tillfällen, skulle förefalla något besynnerligt. Tager församlingen
icke anstöt af den senare skruden, som hon så ofta får
se, icke lärer hon taga anstöt af den storrå, som sällan eller aldrig
visas för hennes ögon.

Slutligen finnes det äfven en annan omständighet, som icke bör
lemnas helt och hållet å sido vid bedömandet af frågan om biskopsskrudarnes
afskaffande. Såsom sjelf biskop har jag för egen del i det
hänseendet inga ^pretentioner — men hvad är väl meningen med
dessa skrudar? Äro de blott afsedde att lysa med? Nej, meningen
är att det personliga hos skrudens bärare skall träda tillbaka och
embetet träda fram. Detta är deras betydelse.

För min del måste jag säga att detta personliga eller, om man
så vill, grannlåtsaktiga skulle framträda mycket mera i den händelse
biskoparne skulle aflägga sina skrudar och komma med stjernor
och kraschaner. Vill man taga bort biskopsskrudarne, så bör
man göra såsom Kammaren beslutit i afseende på första punkten af
detta betänkande, som handlade om de civila embetsmännens uniformer,
nemligen gå in till Kongl. Maj:t med en skrifvelse, deri man
begär, att allt, som i yttre måtto kan beteckna biskopsembetets vär -

N:o 17. 56

Onsdagen den 6 Mars.

Om bisicops- dighet måtte försvinna, hvarigenom den nu så mycket beprisade
‘^affanden^rn. ®^r^e^ei1 och jemlikheten» må kunna vinna insteg jemväl på detta
'' "''(Forts”)'' M'' 0mr^e För

egen del har jag intet yrkande att framställa, utan nöjer
mig med att hafva hänvisat på de inkon seqvenser, som ligga i utskottets
motivering och förslag.

Herr Brodén: När jag ser att ej mindre än fyra bland ledamöterne
af det tillfälliga Utskott, som behandlat Herr A. P. Linds
motion om biskops- och mess-skrudar, reserverat sig mot Utskottets
förslag, och deribland äfven Utskottets ordförande, finner jag detta
så litet underligt, att det fast mer förefaller mig nästan oförklarligt
huru detta utlåtande kunnat i sitt nu varande skick af pluraliteten
bifallas. Man skall nemligen icke vara särdeles nogräknad med sig
sjelf, om man instämmer i, jag vill icke säga så mycket beslutet,
som motiveringen af detsamma.

Utskottet börjar allvarligt, ja nästan högtidligt, då det säger:
»Motionären har här ställ sig på sann evangelisk-luthersk ståndpunkt.
)) Det låter något. Men hvad är då i fråga? Kanske någon
af vår lutherska bekännelses hufvudläror eller någon af grundvalarne
för vår lutherska kyrkoförfattning? Nej, frågan gäller endast biskopsskrudar
och mess-skrudar. Således skulle då den rent lutherska
ståndpunkten vara beroende på hvilken åsigt man hyser om sådana
saker som de nu i fråga varande. Den föregående ärade talaren har
anmärkt, att den lutherska kyrkan har bibehållit hvarjehanda i sig
sjelfva oskyldiga bruk och former från katolska tiden, och det förhåller
sig äfven så. Men hon har aldrig lagt någon fundamental
vigt på sådana yttre ting, t. ex. prestens embetsdrägt, samt aldrig
funnit sitt väsende beröras deraf, om denna klädedrägt är på ena
eller andra sättet beskaffad. Det är således fullt ut lika lutherskt;
om man yrkar på biskops- och mess-skrudarnes bibehållande som på
deras afskaffande. Det afgörande för den lutherska ståndpunkten
ligger otvifvelaktigt deri, att man vidblifver vår kyrkas, på Guds
rena ord grundade bekännelse och har ett rent sakrament; men dermed
lärer väl icke frågan om presternas embetsdrägt hafva eller
någonsin få något att skaffa.

I motiveringen tillägger Utskottet vidare motionären en förtjenst,
som han alldeles icke eger, eller, ifrån min sida sedt, ett fel,
från hvilket han är helt och hållet fri. Utskottet säger nemligen,
att motionären »med beaktansvärd omtanke om gudstjenstens helgd
sökt anvisa kyrkans öfverherdar en krets för deras verksamhet, som»
etc. Men detta har motionären icke gjort. Yäl talar motionären
om »prelater» och »hierarki», om »frisinnade» och »kristligt protestantiska
begrepp» o. s. v.; men frågan om biskoparnes verksamhetskrets
har han alldeles icke vidrört.

Utskottet säger slutligen, att det »i allo delar de af motionären
anförda talande skäl». Motionären har sagt, att det ligger ett yttre

Onsdagen den 6 Mars.

57 N.o 17.

tecken till katolicism och hierarki i biskops- och mess-skrudarne,
och att dessa skrudar derföre borde afskafifas. Detta gillar således
Utskottet. Men då borde Utskottet jemväl tagit i betraktande konseqvenserna
af ett dylikt åskådningssätt. Ty äro våra mess-skrudar
tecken till katolicism och hierarki, eller innebära de någon fara härför,
huru har Utskottet då kunnat föreslå, att det skulle öfverlemnas
åt församlingarne att besluta om sådana skrudar hädanefter skola
begagnas eller ej. Utskottet vill således tillåta församlingarne att
till följd af eget val behålla denna katolska qvarlefva, hvilken dock
skall vara så förderflig. Detta är föga följdrigtigt.

Huru jag än betraktar utlåtandet, kan jag således icke tillstyrka
någon skrifvelse i den af Utskottet föreslagna rigtning. Min enskilda
mening om biskops-skrudarne, sådana de nu befinnas, är, att de i
estetiskt hänseende äro mindre tillfredsställande, ja i hög grad missklädande.
Men detta är en sak för sig. I den form, förslaget nu
förekommer, kan jag icke annat än yrka afslag å detsamma.

Om biskopsskrudarnes
<
skaffande m.
(Forts.)

Öfverläggningen var slutad. Derunder hade yrkats dels bifall
till Utskottets hemställan och dels att samma hemställan måtte afslås.
Efter att hafva gifvit propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
förklarade Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas för
afslag. Yotering blef begärd samt företogs enligt en nu uppsatt och
af Kammaren godkänd voteringsproposition, lydande sålunda:

Den, som afslår hvad Fjerde Tillfälliga Utskottet hemstält i
3:dje punkten af utlåtandet N:o 3 (i samlingen N:o 12),

röstar Ja;

Den det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets hemställan.

Omröstningen utföll med 77 ja mot 46 nej; varande således
Utskottets hemställan afslagen.

13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr Auqust Peterson under	14	dagar	från	och	med	den	11 Mars,
5>	P. L. Wistelius	»	6			»	»	»	11	))’
))	G. C. P. Herslow	»	10	»	>")	»	»	»	16	))
»	A. P. Tlyländer	»	14	»	»	»	»	»	16	))
»	Magnus Andersson	)>	14	»	»	»	»		16	»
»	P. Nilsson i Espö	))	14	»	»			»	18	)>
))	. And. Larsson i Forssa	»	12		»		»	»	18	))

Andra Kammarens Prof. 1878. N:o 17. 5

§

N:o 17. 58

Onsdagen den 6 Mars. § 14-

Föredrogs och godkändes Lag-Utskottets förslag (N:o 6) till
Riksdagens underdåniga skrifvelse angående ändring i 17 kap. 12 §

Handelsbalken.
	§ 15.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter Kammarens ledamöter åtskildes
kl. V44 e. in.

In fidem

Gustaf West däld.

STOCKHOLM, CEN TRÅL-TRYCKERIET, 1S7S.