RIKSDAGENS PROTOKOLL

ProtokollRiksdagens protokoll 1878:33

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1878. Första Kammaren. N:o 33.

Onsdagen den 1 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades ett protokollsutdrag för den 27 och protokollet för den
24 i denna månad.

Företogs val af en revisorssuppleant vid innevarande års granskning
af Statsverkets samt Riksbankens och Riksgäldskontorets tillstånd,
styrelse och förvaltning efter Bruksegaren Chr. R. Ge fjor, som detta
uppdrag sig afsagd och hefans efter valförrättningens slut dertill hafva
blifvit utsedd:

Kaptenen Grefve A. F. R. von Rosen med 40 röster.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets Lönereglering
den 24 och 25 sistlidne April bordlagda utlåtande N:o 55, i anledning af för landsKongl.
Maj:ts förslag i fråga om lönereglering för landsstaten m. m. staten.

lista punkten.

Mom. a och b.

Biföllos.

Mom. c.

Herr Statsrådet Lagerstråle: Utskottets förslag innehåller en
redogörelse, hvarför Utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka Kongl.

Maj:ts proposition i förevarande ämne, och då den motivering, som
häri innefattas, upptager en missuppfattning af Kongl. Maj:ts proposition,
så anhåller jag att, i likhet med hvad Chefen för Civildepartementet
inom Andra Kammaren har upplyst, här få redogöra för den
missuppfattning, som Stats-Utskottet här har framstält.

Motiveringen för Stats-Utskottets utlåtande finnes på sidan 7 och
innehåller:

»Nu ifrågavarande förslag afser uppenbarligen, att länsmännen enligt

Första Kammarens Prot. 1878. N:o 33, 1

N:0 33. 2 Onsdagen den 1 Maj.

Lönereglering regel skulle klifva på ståtens bekostnad försedda med bostadslägenhet?.
för lands- skulle, enär desse tjenstemäns antal uppgår till 520, af livilka för
,sJ,aten\ närvarande endast 201 äro försedda med dylik förmån, alltså erfordras
319 nya boställen. Visserligen vore afsigten, att dessa skulle anskaffas
genom upplåtande af lämpliga staten tillhöriga jordlägenheter, och att
alltså statsverket i allmänhet icke skulle komma att betungas genom
inköp af bostadslägenheter, men otvifvelaktigt skulle likväl den ifrågasatta
åtgärden komma att för statsverket medföra ganska väsentliga,
kostnader i och för uppförande af erforderliga byggnader, hvartill
ytterligare kommer att, derest det föreliggande förslaget vunne Riksdagens
godkännande, sannolikt i flera fall framställningar komnie att
göras om inköp af passande bostadslägenheter i sädana orter, der för
ändamålet lämpliga, staten tillhöriga egendomar icke funnes tillgängliga.»

Det är icke meningen med den framställning, som Kong!. Maj:t i
förevarande ämne gjort, att alla de länsmän, som för närvarande sakna
boställen, skulle erhålla sådana, och följaktligen är här icke tal om
att 319 nya boställen skulle anskaffas, utan framställningen afser allenast
att inom de distrikt, der det för närvarande icke finnes boställen,
eller der sådana finnas, som icke hafva lämpligt läge, men der andra
kronolägenheter af lämplig beskaffenhet och jemförelsevis mindre omfattning
blifva efter utgångna arrendekontrakt lediga, Kong! Maj:t
skulle hafva rätt att åt länsmän anvisa sådana lägenheter till bostad,,
der de hafva ett sådant läge, att detta kan pröfvas lämpligt. Icke
heller är meningen att verkställa uppbyggande af nya boställshus på
sådana lägenheter, som möjligen antingen sakna sådana eller också
hafva dylika till eu mindre omfattning, än som kan anses vara ömkligt,
I allmänhet äro ju alla dessa lägenheter eller åtminstone de, som
förut varit upplåtna till lägre militieboställen, försedda med några
åbyggnader i likhet med hvad för kronohemman i allmänhet är stadgadt,
och det vore ju alltid en fördel, om för desse tjensteman så beskaffade
bostadslägenheter vore att tillgå. Men det är mindre med
afseende på fördelen för sjelfve tjenstemännen, som den föreslagna åtgärden
är af Kong! Maj:t förordad; det är för det distrikt, der länsmannen
har sin verksamhet, af den största vigt att han är bosatt på
ett sådant ställe, som är lägligt och lämpligt för alla dem, som med
denne tjensteman hafva eu ständig beröring. Det är också af vigt, att
det finnes sådana lägenheter att anvisa, enär man eljest svårligen kan
förbinda desse tjensteman att taga sin bostad på det ställe, som finnes
lämpligast, utan måste åtnöjas allenast de äro boende inom distriktet,
äfven om de hafva sin bostad så olämpligt belägen, som man gerna
kan tänka. Fall hafva också redan flera gånger inträffat inom vissa
orter, att svårigheter mött för desse tjensteman att skaffa sig lämpliga,
bostadslägenheter. Det har anförts af en landshöfding, som tillika är
representant i Andra Kammaren, att en af länsmännen i ett^af våra
mest befolkade län icke kunnat bereda sig fast bostad, utan fått hyra
sig in i torplägenheter under en period på det ena och under en
annan på det andra stället.

Detta kan naturligen hvarken för distriktet eller för ärendenas
handhafvande vara till gagn, och frågan är ju icke om, att statsverket
skulle tillskyndas någon särskild utgift derför, ty värdet af de lägen -

Onsdagen den 1 Maj. 3

heter, som skulle anvisas till boställen åt desse tjensteman, skulle uppskattas
efter samma grunder, som förslagen till arrenden af kronolägenheter
i allmänhet uppskattas, och då sedan ett lika stort afdrag
pa den kontanta lönen skulle göras, så blefve iu derigenom kronans
rätt fullt tillgodosedd.

Utskottet har visserligen föreslagit, att det skulle göras till föremål
för en särskild framställning af Kong! Maj:t, att Kongl. Maj:t, der
sådant i vissa undantagsfall kunde vara lämpligt, ville framlägga förslag
till att låta en del länsmän bibehålla sina nuvarande boställen,
eller till att genom statens försorg förse dem med andra bostadslägenheter.
Utskottet utgår härvid för det första från den föreställningen,
att det icke vore lämpligt eller önskligt, att en sådan anordning
i allmänhet vidtoges, utan det skulle endast ske i undantagsfall,
och för det andra vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att det uppskof,
som genom denna frågas reglering efter Utskottets förslag skulle
uppstå, är förenadt med väsentliga olägenheter. Det är nemligen just
nu vid öfvergången från den gamla förvaltningen, som genom indragning
af eu mängd mindre militieboställen åtskilliga lägenheter skulle
kunna finnas lämpliga till boställen åt de ifrågavarande tjenstemännen,
likasom också af sådana mindre kronolägenheter, som, enligt förut
fattadt beslut, skola försäljas på grund deraf, att deras arrende icke
uppgår till 200 kronor, många kunna finnas, som särdeles väl lämpa
sig till bostäder åt länsmän. Om nu, på sätt Utskottet föreslagit, man
icke skulle i princip fastställa hvad Kongl. Maj:t uttalat, utan det
blefve beroende på framställningar till särskilda riksdagar, den ena
efter den andra, allt efter som behof yppade sig, så komme under
tiden må hända en stor del af dessa lägenheter att försvinna från
Kongl. Maj:ts disponibilitet, ty år efter år försäljas ju sådana lägenheter,
hvars arrende icke uppgår till 200 kronor, och, i samma mån
som underofficersboställena afträdas, komma äfven andra åtgärder att
med dem ega rum.

Kan det då vara skäl i att frångå de fördelar, som genom ett
bifall till Kongl. Maj:ts proposition skulle vinnas, för den osäkra fördels
skull, som man möjligen kunde finna genom att antaga Utskottets
förslag?

Man invänder kan hända, att det icke är gagneligt, att länsmännen
hafva en bostadslägenhet, om dermed är förenadt åkerbruk;
men här är uppenbarligen icke afsedt att skaffa dem ett sådant åkerbruk,
som skall draga deras uppmärksamhet och intresse från den
egentliga tjensten, utan meningen är blott att gifva dem så pass
mycket åkerbruk, att de skola kunna föda en eller två hästar, och för
desse tjensteman, som snart sagdt dagligen äro förpligtade att gifva
sig ut på resor inom sitt distrikt, är det af allra största vigt att ega
det befordringsmedel, som ligger i att hafva egna hästar.

Man får härvid icke erinra, att de likasom andra statens tjensteman
kunna reqvirera skjuts från närmaste skjutsanstalt och sedan
upptaga kostnaden derför i reseräkningen. De flesta resor, som länsmännen
skola göra, äro nemligen icke föremål för godtgörelse af allmänna
medel och för en stor del få de icke heller ersättning af enskild
part.

N:o 33.

Lönereglering
för landsstaten.

(Forts.)

N:o 33. 4

Onsdagen den 1 Maj.

Lönereglering Dö skola, sålunda tvingas att med den ringa lön, soni äi dem
för lands- beskärd, bestrida utgifterna för denna skjuts, och det är icke alltid
staten. ga„^ att de ens kunna få skjuts, när de behöfva, ty deras bostads(Forts.
) lakan vara så belägen, att det icke finnes någon skjutsstation
i närbeten, ocb det icke alltid kan paräknas, att den näi boende allmogen
skall vara benägen att lemna ut sina hästar, helst då t. ex.
sådant påfordras om natten eller för färder, som icke sluta vid någon
skjutsstation, eller till ställen, belägna så långt oort, att det skulle
vara stora svårigheter för dem att derifrån komma hem. På alla dessa
skäl och tillika på dem, som i Kong! Maj:ts proposition är o utvecklade,
anhåller jag om bitall till hvad Kongl. Maj:t i ämnet föreslagit.

Herr Stråle: Det må vara, att inom eu eller annan del af riket
behof af boställen för länsmän icke är så stort som på andra orter,
men jag vågar dock påstå, att i allmänhet inom riket behofvet af boställen
för länsmännen är af öfvervägande vigt. Såsom den föregående
talaren redan påpekat, är det icke likgiltigt, huruvida länsmannen har
eller icke har en fast bostad, dit postgången är ordnad och der allmänheten
vet att han bor. Har han icke fast bostad, så får han lof
aP skaffa sig det, men detta kan understundom möta stora svårigheter.
Vi hafva exempel derpå, att i ett distrikt länsmannen alls icke
kunnat få fast bostad, men om det också icke alltid är så illa, så kan
det dock ofta nog hända, att han får sin bostad i utkanten af sitt
distrikt, och dermed kan väl icke distriktets invånare vara belåtne,
lika litet som om han ofta Hytta!''. Ja! det har varit fråga om att
länsman skulle bo i stad. .

Med skäl må man fråga: hvad är länsmannen för en tjensteman,
om han icke har häst? Den föregående talaren har redan utvecklat
vigten häraf, och jag vill derför blott dertill lägga en antydan om
olämpligheten deraf, att länsmannen måste vända sig till sina grannar
för att erhålla skjuts då han skall gifva sig ut för att t. ex. gorå ett
beslag eller spana efter någon brottsling. Ytterligare vill jag anmärka
att, om länsmannen icke har egen häst, utan skall betala skjuts för
hvarje gång han reser, då blifver väl frestelsen för honom stor, att resa
så litet som möjligt. Jag ber att få fästa Herrarnes från landsbygden
uppmärksamhet på, hvilka följder kunna befaras, i händelse länsmännen
för mycket frestas att undvika resor.

Utskottet har på sitt sätt tänkt på länsmannens bästa och sagt
att, om han får boställe, så skulle det kanske blifva förenadt med
svårigheter för honom att skaffa sig nödiga inventarier; men hvad är
det för en kostnad mot om länsmannen skall nödgas skaffa sig eget
jordbruk? Det är en farlig sak för en obemedlad länsman att kasta
sig in på köp eller, låt vara, arrende af jord. Jag fruktar, att han
derigenom ledes in i vida större och farligare affiärsförvecklingar, än
för den jemförelsevis obetydliga kostnaden af att sätta upp nödiga
inventarier till ett litet boställe. Och om stora boställen har det icke
varit tal.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att genom bifall till
Kongl. Maj:ts proposition vinner man eu icke obetydlig fördel derigenom,
att den fardag, som länsmännen hittills på nuvarande boställen haft,

Onsdagen den 1 Maj.

5 N:o 33.

kommer att upphöra, och detta är ett mycket välbetänkt förslag, i\]\-Lönereglering
denstund bostället icke är till för tjenstemannen, utan för tjensten, och ^orstl^s''
således, då en tjensteman afgår, så bör den nye tjenstemannen så fort
ske kan få tillträda bostället. or Si

Utskottets förslag omfattar två delar: den ena är att bereda nya
boställen åt länsmän. Det har redan från statsrådsbänken blifvit anfördt,
att man genom Kong!. Maj:ts proposition afsett att, så vida sådant
kan ske utan kostnad för statsverket, bereda bostad åt länsmännen
på dertill lämpliga platser. Bostället skulle nemligen uppskattas
såsom andra kronoarrenden och det uppskattade arrendebeloppet
afräknas från länsmännens kontanta lön. Den andra delen
i Utskottets förslag är, att Utskottet icke vill låta de länsmän, som
redan hafva boställen, få behålla dem.

Utskottets förslag har visserligen gått igenom i Andra Kammaren,
men med mycket ringa röstpluralitet. Jag hoppas, att denna Kammare
behjertar de skäl, som äro anförda för behöfligheten af boställen för
länsmännen, och åtminstone icke bifaller Utskottets förslag, att man
skall undersöka, huruvida icke de länsmän, som redan hafva boställen,
böra förlora dem.

Jag tillstyrker bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Jöns Pehr sson: Jag har icke mycket att tillägga, då de
två föregående talarne, som här uppträda hafva yrkat afslag å Utskottets
förslag och bifall till Kongl. Maj:ts proposition, ty ehuruväl
ännu icke någon af Utskottets ledamöter yrkat bifall till Utskottets
förslag, så förväntar jag dock, att sådant skall ske, då ju äfven några
af denna Kammares ledamöter bidragit till det slut, hvartill Utskottet
kommit. Men det är med anledning af ett yttrande från statsrådsbänken,
att det icke vore meningen, att alla länsmän skulle förses med
boställen, utan att detta skulle ske endast i särskilda fall, och att alla
de, som ega boställen, skulle dervid behållas, som jag begärt ordet.

Om detta är meningen med Kongl. Maj:ts proposition, så tror jag,
att Utskottet fullständigt tillstyrkt hvad Kongl. Maj:t önskat; men för
min del uppfattar jag Kongl. Maj:ts proposition få ett helt annat sätt,
nemligen så, att sarntHge länsmän skola förses med boställen, så fort
omständigheterna dertill föranleda.

Hvad nu särskild! beträffar den frågan, om det vore så nödvändigt
eller nyttigt att alla länsmän hafva boställen, så har jag för min
del funnit, att Utskottet mycket fullständigt och väl motiverat, att detta
icke alltid skulle vara händelsen, och första resultatet af ett bifall till
Kongl. Maj:ts proposition blefve väl det, att de länsmän, som hafva
gamla boställen, dervid bibehölles.

Jag känner eu länsman i Göinge härad, som har ett boställe, hvilket
icke i lönen är taxeradt till mera än 220 kronor, men han har
1,050 kronor i årligt arrende af detta boställe, och följaktligen har
han åtnjutit en oskäligt hög lön i förhållande till åtskilliga andra
länsmän.

Samma blefve otvifvelaktigt förhållandet på flera håll, och jag tror
icke, att det blefve någon vinst för länsmännen, om bostället skulle
afräknas på lönen, ty hvilken som helst, som blifver länsman, är dock

N:o 33. 6

Onsdagen den 1 Maj.

Lönereglering antagligen icke i sämre ställning, än att han åtminstone kan arrendera
f°rtatendS~ boställe.

(Fort” ) Jag känner äfven en länsman, som hyrer sig in hos hönderne och
01 s'' ackorderar med dem om skjuts, då han det behöfver, och det går
mycket bra för honom att på det sättet få sig hästar för sina resor.
Nu kan det väl hända, att det bland ett antal af 520 länsmän kan
finnas några kitsliga och illa ansedda personer, för hvilka det möjligen
kunde blifva svårt att få bostäder, men detta måste dock räknas till
undantagen och icke till regeln.

Jag vet väl icke, huru denna Kammare vill fatta saken, men jag
hade för min del trott, att Stats-Utskottet i denna fråga varit så fullständigt
tillmötesgående i alla förslag, som regeringen framstält, att
jag nästan ansett det vara omöjligt, att Riksdagen under närvarande
brydsamma förhållanden kunde bifalla Kong! Maj:ts proposition så
vidsträckt, som verkligen föreslagits skola ske, och jag hade derför
trott, att denna Kammare skulle vara belåten med hvad Stats-Utskottet
föreslagit. Med anledning deraf hade jag icke ämnat uppträda i denna
fråga, utan stillatigande låta den gå förbi, ehuru jag icke kan dölja
för mig, att man härvid varit alltför frikostig mot länsmännen, som
derigenom i allmänhet få en dubbel aflöning. Jag tror icke heller att
konjunkturerna äro sådana, att tidpunkten kan anses lyckligt vald för
att sålunda bevilja högre anslag till så stort belopp; men allt detta
skulle jag låtit vara, om man varit nöjd med hvad Utskottet i denna
punkt föreslagit. För min ringa del kan jag visserligen icke inverka
på sakens utgång, men jag har dock ansett mig böra yttra, att jag
vill bifalla Utskottets förslag så väl i denna, som i alla de öfriga
punkterna.

Ehuru man vill förespegla oss, att sportelsystemet skall upphöra,
så kan jag dock för min del icke finna annat, än att det blott är eu
högst ringa del af detsamma, som kommer att gå bort, och länsmännen
skola fortfarande i de flesta fall hafva betalning för sina resor.

Jag minnes, huru man förlidet år, då ett Särskildt Utskott behandlade
utsökningslagen, trodde, att sättet för kommunalutskylders
indrifning skulle blifva ett annat, än det hittills varit; men hvarken
jag eller någon annan har häraf hört något. Detta kan väl icke hindra,
att en förändring deri framdeles sker, men för närvarande tror jag
icke, att det är så många resor, som länsmännen göra utan att derför
få ersättning, ty ofta få de ersättning i brottmål och i många fall äfven
i allmänna polismål.

Jag tror sålunda, att man mycket väl tillgodoser landsstatens
tjenstemän, om man bifaller Utskottets förslag i sin helhet, och för
närvarande får jag derför slutligen yrka bifall till den nu förevarande
punkten af Utskottets utlåtande.

Herr Montgomery Cederhielm: Jag anhåller att få upplysning
om, huruvida från Andra Kammaren ankommit protokollsutdrag
om Andra Kammarens beslut i denna fråga. I

I anledning häraf tillkännagaf undertecknad, att, enligt ett af
Andra Kammarens sekreterare meddeladt intyg, nämnda Kammare bifallit
det förevarande momentet.

Onsdagen den 1 Maj.

7 N:o 33.

Herr Montgomery Cederhielm: Ehuru jag helt och hållet in -Lönereglering
,stämmer i allt, som blifvit yttradt af de två första talarne till försvar för landsför
Kongl. Maj:ts proposition, en proposition som jag för min del äfvén (s*atm\
inom Stats-Utskottet understödt, får jag dock fästa uppmärksamheten orts''
derpå att, så som frågan för närvarande befinner sig, torde det väl icke
nu vara mycket skäl att påyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition ur
rent formel synpunkt. Då Andra Kammaren nu bifallit denna punkt,
finnes ju icke annat att välja på än att antingen återremittera densamma,
i hvilket fall Utskottet kommer tillbaka med begäran att Första
Kammaren måtte i ärendet fatta beslut, eller ock att, såsom här blifvit
yrkadt, bifalla Kongl. Maj:ts proposition; men i sistnämnda händelse
förfaller ju hela frågan. Jag hemställer, om det kan vara bättre
än att bifalla hvad Stats-Utskottet här föreslagit. Man har i StatsUtskottet
likväl lyckats komma så långt, att man gått en medelväg
•emellan två alldeles motsatta åsigter med lika starka försvarare, och
det är vanligtvis allt, man i så fall kan komma till. Här är ju föreslaget,
att Kongl. Maj:t, derest efter behörig utredning det skulle finnas
oundgängligen nödigt att eu del länsmän blefve bibehållna vid sina
nuvarande boställen, eller genom statens försorg med andra bostadslägenheter
försedde, skulle till Riksdagens pröfning framlägga förslag i
ämnet. Det synes mig alldeles klart att, ehuru detta visserligen är
en omväg, det likväl är tydligt att, vid hvarje tillfälle ett sådant förslag
efter behörig utredning framlägges, det kommer att af Riksdagen
bifallas. Det är således hufvudsakligen de formella skälen, som nu
torde böra tala, och då jag tror, att genom hvad Utskottet föreslagit
allt har vunnits, som verkligen nu kan vinnas, så, ehuru jag, såsom
sagdt, helt och hållet delar de åsigter, som äro framstälda i Kongl.

Maj:ts proposition, tror jag likväl, att för närvarande det rigtigaste
och klokaste är att bifalla Utskottets förslag.

Friherre Klinckowström: Då jag i princip gillar, att de embets-
och tjenstemän, hvilka skola vistas och lefva bland befolkningen
på landet, äfven böra vara derstädes bosatta och bofasta, och icke
några lösdrifvare, så kan jag icke annat än instämma uti de skäl, som
ligga till grund för Kongl. Maj:ts proposition i denna punkt. Jag beklagar
endast, att på grund af de formella skäl, som af en ärad ledamot
af Stats-Utskottet just nyss här blifvit framstälda, frågan lärer
blifva sämre tillgodosedd, om Första Kammaren nu fattar ett beslut i
likhet med hvad reservanterne föreslagit, än om den förenar sig om
•Ståts-Utskottets förslag. Jag hade, i likhet med två föregående talare,

•önskat framgång till Kongl. Maj:ts proposition, eller att länsmännen
skulle få boställe, men, när nu detta svårligen kan ske genom någon
Första Kammarens åtgärd för närvarande, så nödgas jag finna mig
med Herr Montgomery Cederhielm i yrkandet om bifall till Utskottets
förslag.

Grefve Beck-Friis: Till en början ber jag att få förklara, att
jag för min del hufvudsakligen anslutit mig till Kongl. Maj-.ts förslag
i denna punkt. Jag tror nemligen, att det är af stor vigt, att dessa
tjenstemän i allmänhet äro försedda med bostadslägenheter, och jag

N:o 33. 8

Onsdagen den 1 Maj.

Lönereglering kan för min del icke finna, att något principielt skäl deremot kan anför
lands- fgrag. Vi hafva åtskilliga statens tjensteman, som till följd af sin
,s‘aten\ tjenstebefattning måste vistas på en bestämd ort och som derför äro
or 9‘ försedde med boställen. För att icke tala om presterskap et, så vill
jag blott erinra om att vi bär ju på sista tiden beviljat millioner för
att förse jernvägstjenstemän med boställen. Med afseende på den
tjensteman, hvarom nu är fråga, och som utgör den yttersta länken i
förvaltningens kedja, tror jag det vara ytterst angeläget, att han förses,
med bostad på den ort der han skall tjenstgöra, men till följd af det
motstånd, som saken inom Utskottet rönt, bar jag för min del fatt foga
mig efter majoriteten och ingå på det medlingsförslag, som nu föreligger.
Dock tror jag, att det förslag som framstäldes först på afdelningen
inom Utskottet, är tydligare och bättre än det som Utskottet
bär framlagt. Afdelningens förslag skiljer sig från Utskottets deruti,
att det omfattar frågan mera i sin helhet, då deremot efter Utskottets
förslag det blott är fråga om de länsmän, som för närvarande äro försedda
med boställen — af 520 är det för närvarande endast 201 som
hafva boställen, och punkten, såsom den nu är redigerad, afser endast
dessa 201 — hvaremot afdelningens förslag omfattar alla 520. Jag
tager mig derför friheten föreslå, att denna punkt måtte erhålla följande
lydelse: »att Riksdagen, jemte förklarande att Kongl. Maj:ts nu gjorda,
ofvan omförmälda framställning om beredande af bostadslägenheter åt
länsmännen icke vunnit Riksdagens bifall, må i underdånig skrifvelse
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, derest efter behörig utredning det
skulle i vissa undantagsfall och på grund af särskilda förhållanden
finnas oundgängligen nödigt, att en del länsmän blefve genom statens
försorg med bostadslägenheter försedde, till Riksdagens pröfning framlägga
förslag i ämnet».

Några formella svårigheter tror jag icke derigenom komma att
uppstå, ty, om detta blir Första Kammarens beslut, så åligger det efter
min uppfattning Utskottet att göra ett sammanjemkningsförslag, och jag
tror, att detta förslag skulle kunna framställas så, att den inskränkning,
som nu genom bifall till Utskottets förslag göres, skulle falla bort.
Hufvudtanken är, såsom Herrarne finna, densamma, men detta förslag
är mera generelt.

Grefve Horn: Jag vill icke upprepa de skäl, som några af de
föregående talarne redan uttalat och hvilka jag i allo gillar, men jag
vill endast nu göra några mindre tillägg. I likhet med eu af talarne
anser jag för min del, att eu länsman, som icke bar egen bäst, icke
rätt kan sköta sin tjenst. Huru skall han bete sig då t. ex. bos honom
anmäles, att ett groft brott bar blifvit föröfvadt eller att en grof
brottsling uppehåller sig på ett aflägset ställe inom hans distrikt? Han
måste, om han icke bar egen bäst, beställa skjuts på närmaste gästgifvaregård
och efter den nya skjutsstadgan kan han få vänta tre timmar
på skjuts och, om hästarna äro utgångna, kan bända icke få skjuts
förrän nästa dag. Skall han försättas i en så bedröflig ställning, då
är det nästan bättre att icke hafva någon länsman.

Då under år 1876 landsstatskomiténs betänkande var utsändt till
länsstyrelserna för infordrande af deras utlåtande, aflät jag ett cirkulär

Onsdagen den 1 Maj. 9

till kronofogdar och länsmän inom länet med anmodan till dem att afgifva
redogörelse för de resor, som de gjort under år 1875, dels mot,
dels utan ersättning. Uppgifterna inkommo och af dem framgick, att
länsmännen, 10 till antalet, utan att derför erhålla någon ersättning,
under året rest tillsammans 2,047 mil. Det gör således på hvarje länsman
2047/,o mil för nämnda år, och är det nu rimligt att en länsman,
som endast får beräkna 100 kronor i kontorshåll, skall bekosta så betydliga
resor, för hvilka kostnaden efter skjutslega!! gör ensamt öfver
320 kronor. Har han deremot tillfälle att hålla eu häst, så blifva
derigenom, utom fördelen att för billigare pris göra de resor, för hvilka
han får ersättning, utgifterna betydligt minskade för de resor, som han
skall göra utan ersättning. Det blir honom således en stor lindring,
på samma gång som statsverket icke lider någon förlust, ty för den
jord, som komme att upplåtas till länsman, skulle han ju få betala
arrende efter samma grunder, som gälla vid kronoarrenden.

Man har vidare sagt att, om Första Kammaren nu skulle bifalla
Kongl. Maj:ts proposition, denna punkt skulle förfalla. Må hända är jag
icke så alldeles hemma i grundlagen och i de bruk, som inom Kamrarne
hittills hafva gält, men mig förefaller det åtminstone att, då
både Första och Andra Kammarens beslut i så fall skulle fota sig på
ungefär samma grund, så skulle Utskottet vara nödsakadt att göra en
sammanjemkning och frågan skulle således icke kunna förfalla i annat
fall än derest sammanjemkningsförslaget ej godkändes.

Hvad Grefve Beck-Friis’ skrifvelseförslag beträffar, så kan jag icke
inse någon synnerlig skilnad i sak emellan detta förslag och det af
Utskottet framstälda och jag vill derför icke biträda detsamma, utan
yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Nordenfelt: Jag har kanske mer än någon af Herrarne
vant i den obehagliga ställningen att nödgas påkalla länsmännens biträde
inom åtskilliga delar af landet, och den erfarenhet jag dervid
vunnit har hindrat mig att biträda Utskottets förslag.

Det hufvudsakligaste af hela länsmannainstitutionen är, enligt min
tanke, att länsmannen bor der, hvarest mesta folket finnes och der han
följaktligen bäst behöfves, sä att man slipper att fara igenom hela distriktet
för att söka honom. Ku står det visserligen i landshöfdingeinstruktionen,
att Konungens Befallningshafvande skall bestämma, hvar
länsmannen skall bo, men Konungens Befallningshafvande lärer väl icke
kunna göra sig af med eu lämplig person derföre att han icke kan få
hostad på bestämdt ställe. I nämnda föreskrift ligger således egentligen
blott en teoretisk fördel. Det synes mig vara alldeles afgjordt
att, der tingsstaden är belägen, i stora byar eller vid jern vägs stationer
der de mest befarna vägarne korsa hvarandra och der mesta folket
finnes eller rör sig, der bör länsmannen bo, och det kan lätt hända,
att det på sådana ställen är mycket dyrt och svårt att skaffa bostad,
— det har jag fått erfara, då jag skolat skaffa bostäder åt jernvägstjenstemännen.
—■ De kostnader, som länsmannen får vidkännas genom
hög hyra, komma i sådana fall att betydligt minska hans löneförmåner.

Den nya skjutsstadgan lägger dessutom en stor svårighet i vägen
för länsman att begagna skjuts, i det att han icke får uppehålla sig

N:o 33.

Lönereglering
för landsstaten.

(Forts.)

N:o 33. 10

Onsdagen den 1 Maj.

Lönereglering mer än eu fjerdedels timme på vägen. Om han har en förrättning,
för lands- som racker längre, så måste han låta skjutsen fara hem, och då står
staten. kan (}er u^an skjuts för att komma derifrån.
or3''’) Jag kan icke tro, att frågans ställning blir sämre genom att Första

Kammaren bifaller Kongl. Maj:ts proposition, ty antingen måste Utskottet
då söka göra en sammanjemkning eller också förfaller frågan,
men i senare fallet skall, då Första Kammaren bifallit och Andra Kammaren
med så ringa röstöfvervigt afslagit Kongl. Maj:ts proposition, det
ligga ganska nära till hands för Kongl. Maj:t att till nästa Riksdag
återkomma med samma förslag. Jag yrkar bifall till Kongl. Majds förslag
och afslag å Utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Stråle: Till eu början måste jag uttrycka min lifliga tack samhet

för de sympatier för beredande af boställen åt länsmän, hvilka
jag här hört uttryckas af nästan alla talare, som yttrat sig i frågan.

Det torde visserligen vara mycket tillfredsställande för denna Kammare
att kunna dela medkammarens åsigt uti denna fråga, såsom af
en talare här påyrkats, men jag beklagar, att jag för min del icke kan
ingå derpå. Om Första Kammaren bifaller Kongl. Maj:ts proposition,
blir frågan föremål för en sammanjemkning inom Utskottet; och en
sådan sammanjemkning skulle kunna ske, hvarigenom de nuvarande
boställena räddades, der Kongl. Majrt kunde finna dem lämpliga och
en utväg bereddes att få länsmännen försedda med boställen, der Kongl.
Maj:t och Riksdagen funne det böra ske. Kan en sådan sammanjemkning
icke ske och frågan anses förfallen och icke blir föremål för gemensam
votering, hvad har väl då inträffat? Jo, att de nuvarande boställena
blifva qvar, der Kongl. Maj:t icke finner skäl att föreslå någon
förändring, och att i fråga om boställen, der sådana ännu icke finnas,
Kongl. Maj:t har öppet att aflåta proposition till Riksdagen. Om deremot
Kammaren skulle, på sätt Herr Montgomery-Cederhielm föreslagit,
bifalla Utskottets förslag, hvad blefve då följden? Jo, då skulle, om
Kongl. Maj:t bifölle Riksdagens beslut, undersökning ega rum om alla
de nuvarande boställena och icke något boställe blifva qvar, som icke
Kongl. Mani och Riksdagen funne böra bibehållas. Det är en synnerlig
skilnad mellan dessa båda förhållanden, och jag skulle på det högsta
beklaga, om den af nämnde talare uttryckta åsigt gjorde sig gällande.
Den enda förmån, som kunde vinnas genom ett bifall till Stats-Utskottets
förslag, vore den, att då bifölls äfven Kongl. Maj:ts förslag att länsmännen
förlorade rätt till fardagsår, en sak som jag anser vara mycket
fördelaktig, men något hinder lärer dock icke finnas för Kongl.
Maj:t att för blifvande länsmän bestämma, att de fä rätta sig efter eu
sådan ordning, så att, om eu länsman dör dagen efter den 21 December
hans sterbhusdelegare icke få sitta qvar uti hela 2 år 3 månader.

Medan jag nu har ordet, ber jag att få göra en talare, som yttrade
sig för Utskottets förslag, uppmärksam derpå, att enligt Kongl.
Maj:ts förslag länsmännens boställen skola af sakkunnige personer uppskattas
på samma sätt som kronans öfriga egendomar, och det får icke
på förhand antagas, att dessa uppskattningar skola vara origtiga. Genom
uppskattningen uppkommer en bestämd siffra, hvilken skall afräknas
från länsmannens lön. Jag tror således, att sådana förhållan -

il N:o 33.

Onsdagen den 1 Maj.

den, som. talaren påpekade, icke hädanefter kunna eller böra kunna Lönereglering
inträffa. för lands .

Jag vågar vördsamt fortsätta mitt yrkande om bifall till Kong!. staten''

Maj:ts proposition. (Forts.)

Herr Wennerberg: De skäl för beredande af bostadslägenheter
åt länsmännen, som finnas anförda så väl af de flesta Konungens Befallningshafvande
som ock i Chefens för Civildepartementet yttrande,
äro för mig så öfvertygande, att med all aktning för de motskäl, som
inom Utskottet gjort sig gällande, jag icke kan annat än finna dem i
hög grad öfvervägande. De hafva nu vunnit ytterligare i styrka genom
det anförande, som vi nyss kört från statsrådsbänken äfvensom genom
yttranden af andre sakkunnige män i Kammaren. Jag kan således
helt och hållet i sak ansluta mig härtill; men det är egentligen icke
derom jag nu vill yttra mig, helst tankarne härom kunna på goda
grunder vara helt olika.

Det är en annan sak jag anser i denna Kammare böra vida mer
beaktas, nemligen den formella sidan af Utskottets hemställan, som är
mycket vigtig. Från statsrådsbänken har den redan blifvit vidrörd,
och äfven af Herr Civilministern har det i Andra Kammaren förklarats,
att Utskottets skrifvelseförslag i detta moment hvilar på en missuppfattning.
Sådan kan ofta inträffa och kan vara af ringa betydenhet.

Vid detta tillfälle är den dock ganska stor, ty, i stället för att Kongl.

Maj:t, beträffande boställena, skulle ega att öfver dem bestämma utan
att fråga en annan myndighet-, är saken nu så stäld, att Kongl. Maj:t
för hvarje boställe han ville använda, måste fråga, om han dertill finge
rätt. Jag hemställer derför, om det kan vara rigtigt att ingå till Kongl.

Maj:t med en underdånig skrifvelse af denna beskaffenhet. För mig
synes hela formen på detta moment vara sådan, att Första Kammaren
icke kan afsända denna skrifvelse utan att öfverskrida sin befogenhet;
och på grund hufvudsakligen af detta skäl yrkar jag afslag å Utskottets
hemställan i denna punkt.

Friherre von Essen: Vid bedömandet af denna fråga tror jag,
att man icke blott bör i allmänhet taga hänsyn till, huruvida det kan
vara lämpligt för länsmanstjensternas upprätthållande att dessa tjensteman
i regeln äro försedda med boställen, utan man måste också
söka göra sig reda för de olika förhållanden, som i de skilda orterna
kunna hafva inflytande på deras ställning. Det synes redan af hvad
som hittills egt rum, nemligen att icke mindre än 319 länsmän icke
ega boställen och 201 äro försedda dermed, att det har utan några
särdeles stora olägenheter så kunnat fortgå, och äfven om man skulle
önskat, att en eller annan af dessa 319 länsmän skulle hafva haft boställe,
så har dock tjensten utan anmärkningsvärda svårigheter kunnat
af dem. upprätthållas. Jag har hört uppgifvas, att det vore svårt att
erhålla länsmän för de distrikt, som icke voro försedda med boställen,
men enligt de uppgifter, som man enskildt erhållit från skilda orter,
hafva icke sympatierna visat sig uteslutande vara för att förse länsmännen
med boställen, ehuru i dag så många röster höjt sig för desamma.
För min del skulle jag anse, att det endast i särskilda fall

N:o 33. 12

Onsdagen den 1 Maj.

Lönereglering och för de orter, der det vore förenadt med svårighet för länsmännen
för lands- erhålla passande boställen, skulle vara nödigt att anskaffa boställen
staten. ^ (jem> pap ]<unna 0fta inträffa, att unga män, som befordrades till
(i orts.) länsman stjert sfer, skulle blifva ganska betungade, om de nödgades för
skötande af ett boställe, äfven af obetydlig beskaffenhet, anskaffa erforderliga
inventarier, kreatur m. m. för uppsättande af ett fullständigt
jordbruk, och att den deraf uppkommande kostnad torde gifva anledning
till skuldsättning och i icke ringa mån försvåra deras ställning.
På afdelningen var föreslaget, att Kong!. Maj:t i undantagsfall skulle
ega förse länsman med boställe. Emellertid lyckades denna åsigt icke
att göra sig gällande, och för att få framgång åt saken gick man in
på, att frågan härom skulle öfverlemnas åt Riksdagens pröfning. Dermed
har man dock icke afsett, att Kongl. Maj:t skulle framlägga proposition
för hvarje särskilt fall, utan det skulle kunna uppgöras en
reglering för länsmännen länsvis och på en gång framläggas en regleringsplan,
utvisande att så eller så många boställen verkligen behöfdes.
I annat fall föreställer jag mig, att hela apparaten för att åstadkomma
boställen skulle blifva så besvärlig och olämplig, att den icke vore
praktisk.

På det sätt, jag tänkt mig saken, tror jag icke det vore så svårt,
och kanske en kommande Riksdag hyser större sympatier för saken än
den nuvarande och det då icke skall möta motstånd att få boställen
på de orter, som behöfva sådana.

Hvad Grefve Beck-Friis’ förslag beträffar, får jag vitsorda, att det
af honom nu framstälda förslag är just hvad som i afdelningen föreslogs;
deri gjorde Utskottet ifrågavarande tillägg, som jag dock tror
utan olägenhet kan utgå, hvarför jag förenar mig med Grefve BeckFriis
i hans förslag.

Friherre af Ugglas: För min del hyser jag icke den allra ringaste
tvekan att understödja Kongl. Maj:ts förslag i denna punkt, så
vida jag hade något hopp om att få det igenom. Det är otvifvelaktigt
att, på sätt Kongl. Maj:t yttrat samt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
och alla myndigheter utredt, det är af högsta behof att anskaffa fasta
boställen åt länsmännen i vårt land, och jag kan icke annat än djupt
beklaga, att icke Stats-Utskottet i denna punkt skänkt Kongl. Maj:ts
proposition mera understöd. Emellertid tror jag att frågan är något
annorlunda för närvarande, och att det bör tagas i öfvervägande, om
icke det formella skäl, Herr Montgomery-Cederhielm anfört, kan föranleda
någon jemkning i förslaget. Skulle nu Kammaren bifalla Kongl.
Maj:ts förslag, så befarar jag att, så som det är uppstäldt och med den
stora principiella skilnad, som förefinnes mellan detsamma och Utskottets
förslag, någon sammanjemkning icke skulle vara möjlig, utan frågan
för denna Riksdag förfalla. Deruti ser jag för min del en så stor
betänklighet, att jag skulle vilja understödja den af Grefve Beck-Friis
föreslagna ändring, hvilken jag till alla delar gillar, enär man genom
att utesluta de af honom anmärkta orden åtminstone ställer frågan på
dess rätta ståndpunkt och icke talar om de länsmän, som nu hafva
boställen och som icke kunna indragas utan Kongl. Maj:ts derom framstälda
proposition. Frågan är, som sagdt, derigenom stäld på sin rätta

Onsdagen den 1 Maj.

13 N:o 33.

ståndpunkt, ruen det förekommer äfven ett par andra ord i detta skrif- Lönereglering
velseförslag, hvilka jag skulle vilja utsluta. Det står nemligen: »derest f°r lands''
efter behörig utredning det skulle i vissa undantagsfall och på grund s*aten af

särskilda förhållanden finnas oundgängligen nödigt» o. s. v. Deri 0l''ts,)
ligger efter min tanke också ett stort och väsentligt misstag, ty det
blifver, hoppas jag, icke undantagsfall utan regel att förse länsmännen
med boställen, och då tror jag det vore orätt, om Första Kammaren
uttalade en åsigt, som egentligen icke vore Kammarens mening i denna
fråga. Jag skulle sålunda vilja hemställa, om icke äfven dessa ord »i
vissa undantagsfall» kunde uteslutas, då i sjelfva verket hela frågan
öfverlemnades till Kongl. Maj:t, åt hvilken det blefve förbehållet att i
sammanhang uppgöra förslag till reglering af länsmansboställena inom
hela riket.

Jag vill icke längre upptaga tiden, då Kammarens åsigt redan är
temligen noga angifven, men jag hemställer, om vi icke skulle kunna
förena oss om följande förslag:

»att Riksdagen, jemte förklarande att Kongl. Majrts nu gjorda ofvan
omförmälda framställning om beredande af bostadslägenheter åt
länsmännen icke vunnit Riksdagens bifall, må i underdånig skrifvelse
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t, derest efter behörig utredning det
skulle på grund af särskilda förhållanden finnas oundgängligen nödigt,
att eu del länsmän blefve genom statens försorg med bostadslägenheter
försedde, till Riksdagens pröfning framlägga förslag i ämnet»;

Och anhåller jag vördsamt att, som frågan nu föreligger, Herr
Talmannen behagade framställa proposition på detta förslag.

Herr Jöns Pehrsson: Oaktadt den långa och till en viss del

obehöfiiga diskussionen öfver denna punkt har jag dock vågat nu besvära
Kammaren med några ord.

En talare här ansåg, och flere med honom, att det skulle vara en
stor vinst för länsmännen att hafva ett litet boställe och hålla häst.

För min del har jag annan erfarenhet i fråga om att hålla häst. Jag
tror icke att deraf kan uppstå särdeles stor vinst, men det beror dock
på hvad skjutslegan kan blifva. Jag tror således icke, att detta kan
vara mycket väsentligt för frågans framgång äfven i ekonomiskt afseende.
Men jag vill fästa Herrarnes uppmärksamhet på en annan omständighet
i detta betänkande, nemligen på hvad som förekommer i första
punkten. Af densamma förefaller det, som om hela denna lönereglering
vore en provisorisk åtgärd. Det kan nemligen lätt hända, och
måste troligen hända vid ett annat tillfälle, då häradsskrifvarne och
landträntmästarne komma på tal, att länsmännen få vidsträcktare tjenstgöring
och tjenstgöringsområden, än de nu hafva, ty jag tror, att man
kan säga, att hvarken kronofogdar eller länsmän nu äro helt och hållet
upptagna af sina tjenster. Om man nu säger, att länsmännen skola
hafva boställen, så tror jag dock icke vara rätt, att boställena skola
ligga centralt, ty det kan lätt hända, att stationen borde ligga vid ena
ändan af distriktet. Jag tror, att det vore förståndigast nöja sig med
Utskottets förslag eller ock det af Grefve Beck-Friis framstälda. Det
måste väl blifva länsvis eller distriktvis, som pröfningen af boställens
behöflighet skulle företagas, och icke hvarje särskildt fall pröfvas för sig.

Nso 33. 14

Onsdagen den 1 Maj.

Lönereglering Men jag ber få fästa Herrarnes uppmärksamhet äfven på en annan
j°r lands- omständighet, nemligen den, att i Dalarne finnas ganska få kronolägen(Vorts
) ^er> oc^ skulle länsmännen hafva boställen på ett ställe, så måste de
'' 01 s'''' hafva det äfven på andra, och då måste det köpas in boställen till
ganska höga summor. I Dalarne hafva länsmännen icke och hafva
aldrig haft boställen, men ingen klagan har förnummits deröfver. Att
undantagsfall kunna inträffa, det är tydligt, men sådana finnas ju vid
hvilken sak som helst, och om Herrarne nu bifalla Kongl. Maj:ts förslag,
som ovilkorlig! stadgar, att alla länsmän skola hafva boställen,
tror jag icke, att ett sådant beslut vore väl betänkt. Frågan kan ju
återkomma, då den blifvit mera klar och utredd än nu.

Jag röstar för Utskottets eller Grefve Beck-Friis’ förslag.

Herr Statsrådet Lagerstråle: Då jag af flere ledamöter i denna
Kammare, på hvilkas omdöme utan tvifvel högt värde bör sättas, hört
den åsigten omfattas och uttalas, att, om föreliggande punkt skulle i
denna Kammare afgöras med bifall till Kongl. Maj:ts proposition, medan
deremot Andra Kammaren redan bifallit Utskottets förslag, den
hvarken skulle kunna blifva föremål för gemensam votering eller för
sammanjemkning mellan de båda olika besluten, så framställer sig
naturligtvis den frågan, hvilket beslut det under sådana förhållanden
vore för sakens bästa önskligt att denna Kammare i ämnet fattade.
Att låta frågan helt enkelt förfalla, utan att någon skrifvelse i ämnet
blefve afbiten till Kongl. Maj:t, tror jag ej vore lämpligt; ty om så
skedde, skulle naturligtvis svårigheter uppstå, beroende på att man
under tiden, tills eu ny proposition kunde hinna framställas och pröfvas
vid en kommande riksdag, finge inhibera åtgärderna med afseende
på sådana kronolägenheter eller sådana militieboställen, som redan nu
vore eller under tiden kunde blifva lediga och hvilkas läge och beskaffenhet
gjorde dem användbara till länsmansboställen. Det synes
mig således för sjelfva frågan vara eu vinst, om eu skrifvelse i ämnet
afginge till Kongl. Maj:t. Af de föreliggande skrifvelseförslagen synes
mig då det af Grefve Beck-Friis framstälda vara vida att föredraga
framför Utskottets; och efter den modifikation, som förstnämnda förslag
genom Friherre af Ugglas erhållit, torde detta förslag vara det,
som närmast sluter sig till den mening, hvilken föreligger i Kongl.
Maj:ts proposition.

Då jag nu har ordet, kan jag icke underlåta att helt kort besvara
en anmärkning, som från två håll blifvit framstäld, gående ut derpå
att af de länsmän, som för närvarande finnas, en ganska stor del saknar
boställen, men att deras tjensteutöfning ändock icke kunde sägas
derigenom hafva lidit. Ja, det är utan tvifvel sant, att åtskilliga länsmän
sakna boställen; men till en del kommer sig detta deraf, att vissa
boställen, som förut funnos, voro af sådant läge eller sådan beskaffenhet,
att de ansågos mindre lämpliga, i följd hvaraf vid 1866—68 årens
riksdag medgafs, att Kongl. Maj:t i stället skulle ega tilldela dessa länsmän
penningelön, motsvarande de förmåner, som boställena kunde anses
lemna, hvaremot sjelfva boställena blefvo indragna till statsverket.
Andra länsmansbefattningar åter hafva tillkommit på en senare tid, då
nya bostadsboställen ej brukade lemnas; och då för öfrigt inga lägen -

Onsdagen flen 1 Maj. 15 J}:0 33.

heter funnos för dem att tillgå, hafva Kongl. Maj:ts framställningar till Lönereglering
Riksdagen under en längre tid icke afsett annat än att bereda dem f°r lands''
penningelöner. Häraf följer dock icke, att sjelfva principen af Kongl. staten''
Maj:t varit tillbakasatt; utan tvärtom har det alltid varit Kongl. Maj:ts (Forts''-)
åsigt, att man både nu och framdeles måste fasthålla vid att det för
länsmän vore af stor vigt att hatva bostadslägenhet, äfven om man beträffande
öfriga tjenstemän, som hafva en större krets, inom hvilken
de kunna välja sin bostad, ansett sig kunna lemna å sido den fördel,
som möjligen kunde ligga i en af staten tillhandahållen fast bostadslägenhet.

Grefve B.eck-Friis: Jag är till största delen förekommen af den
siste talaren; ty det kan anses för gifvet, att, om denna Kammare bifaller
Kongl. Maj:ts förslag, skulle det för Utskottet vara omöjligt att
gorå någon samman]emkning mellan de olika meningarna, då det väl
ej kan gå för sig att sammanjemka rent afslag och rent bifall. Deremot
är det lätt för Utskottet, om Kamrarne stanna i hufvudsakligen
samma eller liknande beslut, att sammanjemka de olika skrifvelseförslagen;
och jag tillåter mig derför hemställa att de, som hittills yrkat
rent bifall till Kongl. Maj:ts proposition, ville taga detta i betänkande
och sluta sig till det skrifvelseförslag, som jag framstält. Hvad sjelfva
redaktionen deraf beträffar, så skall jag gerna ansluta mig till Friherre
af Ugglas’ förslag; ty jag är i princip med om att länsmän få boställen
och har således icke något emot, att de af honom påpekade orden uteslutas^
Jag förenar mig således med Friherre af Ugglas i det af honom
gjorda yrkande.

Grefve Ehrensvärd: Då de fleste af Kammarens ledamöter, som
yttrat sig mot den föredragna punkten, uttalat sig för nödvändigheten
att förse länsmännen med boställen, skall jag icke upptaga tiden med
att upprepa de skäl, som af dem blifvit anförda och hvilka jag för
min de! biträder. Under den senare delen af öfverläggningen här mm
också icke sysselsatt sig så mycket med denna del af frågan, utan med
den formella sidan af saken eller på hvilken ståndpunkt frågan kommit
genom Andra Kammarens beslut; och man har ansett, att, om Första
Kammaren biträdde Kongl. Maj:ts förslag, frågan icke skulle blifva vid
denna riksdag löst. För min del får jag saga, att jag icke kan finna
denna fråga vara annat än en statsregleringsfråga och att den således
kan afgöras genom gemensam votering. Det är nemligen föreslaget
att, om länsmännen förses med boställen, värdet af boställets afkastning
skall afräknas från den kontanta lön, hvarmed de annars skulle
förses. Detta inverkar naturligtvis på statsregleringen och måste således
afgöras genom gemensam votering. Men om Stats-Utskottet skulle
vara af annan åsigt, och frågan derigenom icke kunde komma att afgöras
genom gemensam votering, så kan man säga, att den kommer i
sämre ställning, derest besluten ej heller kunde sammanjemkas. Jag vill
medgifva, att de icke kunna sammanjemkas, om det ena är afslag och det
andra bifall, och då. medgifver jag jemväl, att frågan skulle kunna
sägas komma i sämre ställning, ehuruväl jag äfven i det fallet vågar
hysa en annan åsigt än flere, som yttrat sig, då jag anser, att ställ -

Nso 33. 16

Onsdagen den 1 Maj.

Lönereglering ningen åtminstone icke blifver sämre än för närvarande. Kongl. Maj:t
för lands- skuue nemligen kunna till en kommande Riksdag gorå ny framställstaten.
njng • ämnet, för hvilken framställning Kongl. Maj:t hade stöd, i

(Forts.) kvad den ena delen af representationen yttrat.

För min del anser jag således, att Kammaren borde afslå, hvad
Stats-Utslcottet föreslagit, och bifalla Kongl. Maj:ts proposition, men
skulle detta anses vara origtigt och för sakens befrämjande mindre
förmånligt, skall jag för min del icke underlåta att biträda en annan
åsigt, nemligen den af Grefve Beck-Friis ursprungligen framstälda, som
sedermera funnit uttryck i det utaf Friherre af Ugglas framstälda förslag.
Derigenom kan det blifva tillfälle att få frågan afgjord på ett
sätt, som vi också från statsrådsbänken hört, att regeringen nöjer sig
med, och jag biträder derför tills vidare Friherre af Ugglas förslag.

Friherre von Essen: På grund af de skäl, som Grefve BeckFriis
senast anfört, förenar jag mig i hans yrkande om bifall till de
förslag, som Friherre af Ugglas framstält.

Herr Wennerberg: På de skäl, som af Grefve Ehrensvärd anförts,
finner jag mig ytterligare föranlåten att fortfarande yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Talmannen,
att under densamma hade afgifvits följande yrkanden: l:o att
det förevarande momentet måtte bifallas; 2:o af Friherre af Ugglas,
att detsamma skulle antagas med följande förändrade lydelse: »att
Riksdagen, jemte förklarande att Kongl. Maj:ts nu gjorda, ofvan omformälda
framställning om beredande åt bostadslägenheter åt länsmännen
icke vunnit Riksdagens bifall, må i underdånig skrifvelse anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t, derest efter behörig utredning det skulle på grund
af särskilda förhållanden finnas oundgängligen nödigt, att en del länsmän
blefve genom statens försorg med bostadslägenheter försedde, till
Riksdagens pröfning framlägga förslag i ämnet»; och 3:o att Kammaren,
med afslag å momentet, måtte bifalla Kongl. Maj:ts motsvarande nådiga
framställning.

Härefter gjordes först proposition på bifall till momentet oförändradt,
hvarvid svarades nej, sedermera proposition på bifall till detsamma
med den af Friherre af Ugglas föreslagna förändrade lydelse,
då svaren utföllo med blandade ja och nej, samt slutligen proposition
på afslag å momentet och bifall till Kongl. Maj:ts motsvarande nådiga
framställning, hvilken proposition jemväl med ja och nej i blandning
besvarades; och förklarade Herr Talmannen sig nu hafva funnit ja
öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Sedan Kammaren, på Herr Talmannens framställning, såsom kontraproposition
vid voteringen antagit Friherre af Ugglas förslag, uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Onsdagen den 1 Maj.

IT K:0 33.

Den, som afslår mom. c i lista punkten af Stats-Utskottets ut- Lönereglering
låtande N:o 55 och bifaller Kong! Majits motsvarande nådiga fram- for lands''

sluten.

ställning, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

(Forts.)

Vinner Nej, bifaller Kammaren det ifrågavarande momentet med
■den förändrade lydelse, Friherre af Ugglas föreslagit.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 25.

Nej — 75.

Mom. d.
Bifölls.

2:dra •punkten.
Mom. a.

Grefve Horn: I sin nådiga proposition har Kong! Maj:t framhållit,
att landssekreterare och landskamrerare till sin emhetsställning
och mängden af sina göromål vore likställiga med byråchefer, hvilka
tjenstemän, som vi veta, hafva 7,000 kronor i löneförmåner. Men som,
hvad landssekreterarne och landskamrerarne beträffar, det förhållandet
eger rum, att deras tjenstehefattningar i de särskilda länen äro sins
emellan temligen olika i afseende på arbetets omfattning och art, har
Kongl. Maj:t sannolikt i denna omständighet funnit anledning att dela
landssekreterarne och landskamrerarne i tre klasser med olika löneförmåner.
Deraf har ock hlifvit eu följd, att desse tjenstemän i två af
de sålunda bildade klasserna fått lägre aflöning än hyråcheferne, nemligen
6,400 kronor i den lägsta klassen och 6,900 kronor i den andra;
och först efter fem års tjenstgöring skulle den lägsta klassen blifva
likstäld med hyråcheferne, medan de andra båda då skulle erhålla
något bättre löneförmåner. Då man nu vill jemföra hyråcheferne med
landssekreterare och landskamrerare, torde äfven i afseende på sjelfva
tjenstgöringen höra bemärkas, att desse senare hafva jemte den trägna
sysselsättningen äfven ett större ansvar än hyråcheferne, hvilka för
sina göromål ansvara endast för departementschefen. Byråcheferne
innehafva vidare eu fördelaktigare ställning framför landssekreterare
och landskamrerare i det afseendet, att byråchefsplatserna i allmänhet
äro öfvergångsplatser till högre embeten, medan deremot de tjenstemän,
som hlifvit landssekreterare eller landskamrerare, dermed vanligen
nått sitt lefnadsmål. De komiterade, som afgifvit betänkande i fråga
om landsstatens omreglering, hafva efter mitt omdöme i många afseenden
varit njugga mot landsstatstjenstemännen; men i den nu föreliggande
frågan om aflöning åt landssekreterare och landskamrerare
Första Kammarens Prot. 1878. N:o 33. 2

N:o 33. 18

Onsdagen den 1 Maj.

Lönereglering hafva de åtminstone kommit till samma resultat som Kong! Maj:tr
för lands- utom derutinnan, att de föreslagit fyra klasser i stället för tre. Emelstaten.
iertid ^ nu SMs-Utskottet, af hvad anledning vet jag icke, ansett
(Forts.) ^ höra nedsätta de föreslagna lönerna med 500 kronor, en nedsättning,
som icke gäller sjelfva lönen eller ålderstillägget, utan endast
tjenstgöringspenningarne. Det enda motiv härtill, som jag kunnat finna
i Utskottets betänkande, skulle ligga deri, att man efter Utskottets
åsigt icke lämpligen kunde gifva desse tjenstemän högre aflöning än
vissa af Utskottet omnämnda chefsbefattningar, nemligen Kongl. bibliotekarien
och Chefen för landtmäteriet, hvilkas aflöning är bestämd till
endast 7,000 kronor. I det afseendet ber jag dock att få hemställa,
huruvida det kan anses riktigt, att, om jag sfi får säga, rangen skall
utgöra måttstocken för aflöningen. Jag har trott, att sjelfva enabetsställningen
och de tjensten åtföljande göromålen, jemförda med hvarandra,
borde utgöra den rätta måttstocken i detta afseende. Skulle
man följa den här af Utskottet antagna grundsatsen, så borde t. ex.,
domare på landet, som stå under chefsplatserna i rang, ej heller hafva
fått lika stor aflöning som dessa chefer. Landssekreterare och landskamrerare,
eller åtminstone de fleste af dem, hafva i afseende på sina
löneinkomster förut varit bättre tillgodosedda än de nu komma att
blifva; och beloppet af deras förra löneinkomster tillsammanstagna
ställer sig i förhållande till de inkomster, de hädanefter skola erhålla,
sålunda, att statsverket med den vinst, som göres på löneregleringen,
kan till icke obetydligt belopp aflöna andra landsstatstjenstemän. Jag,
anhåller att med afseende härpå få påpeka några fakta, som framgå
af den i Kongl. Maj:ts proposition lemnade utredningen af detta ämne.
Beloppet af den lösen, som hittills tillfallit landssekreterarne och landskamrerarne,
men som framdeles skall ingå till statsverket i form af
karta, är beräknadt till 300,000 kronor; dessa tjenstemäns kontanta
lön har varit för landssekreterarne 37,222 kronor och för lanskamrerarne
75,404 kronor; vidare hafva vi dyrtidstillägget 16,000 kronor
och det uppskattade värdet på deras boställen 3,990 kronor; slutligen
den provision, som frångår dem och öfvergår till statsverket, 67,590
kronor. Detta utgör tillsammans 484,006 kronor, som landssekreterarne
och landskamrerarne hittills haft i löneförmåner. Göra vi nu en beräkning
öfver de afiöningsbelopp, som hädanefter skulle tillkomma dem,
så hafva vi först sjelfva aflöningen 331,200 kronor, vidare ålderstillägg

21,000 kronor, anslag till extra ordinarie länsnotarier och biträden omkring
40,000 kronor och slutligen i vissa län dubbla landskanslister
och landskontorister 52,800 kronor, hvilka senare tjenster tillkommit
derför att landssekreterarne och landskamrerarne, hvilka förr skulle
sjelfva betala kostnaderna för renskrifning, framdeles skulle befrias
från dessa utgifter. Sammanlagda beloppet enligt den nya regleringen
skulle då blifva 445,000 kronor, och den vinst, som statsverket skulle
göra, blefve alltså 39,006 kronor. Detta synes nu icke vara så mycket;
men härtill kommer, att enligt Kongl. Maj:ts förslag lösen skulle blifva
betydligt förhöjd och läggas i karta, som skulle ingå till statsverket.
Den häraf uppkommande inkomsten beräknas till 300,000 kronor; och
om man lägger detta belopp till det nyssnämnda, få vi en summa af
339,006 kronor, som skulle användas till löner åt andra landsstatens

Onsdagen den 1 Maj.

19 N:o 33.

tjensteman. Det är således icke något obetydligt belopp, som genom Lönereglering
den nya regleringen skufie blifva disponibelt för statsverket. för lands staten.

Ännu ett sakförhållande ber jag att få påpeka. Det är naturligt, (Forts.)
att, då desse tjenstemän, landssekreterare och landskamrerare, eller
åtminstone en del af dem, hittills haft vida bättre löneförmåner än
hädanefter blifva dem förunnade, hafva de må hända satt sig in i en
lefnad sställning, som icke är förenlig med de vilkor, hvari de komma
genom den nya regleringen. Det torde blifva ganska svårt för många
att sätta ned sina hvardagsbruk, och en hel del blir dock tvungen att
göra det. Under sådana förhållanden äro 500 kronor mera eller mindre
icke att förakta, eller just det belopp, som utgör skilnaden mellan
Utskottets förslag och Kongl. Maj:ts proposition. Härtill kommer ännu
en annan vigtig omständighet, som jag ber att få påpeka, då den är
af ganska stor betydelse för det allmänna. Utskottets förslag går ut
på, att tjenstgöringspenningarna skulle nedsättas, för första klassen till
2,500 kronor, för andra klassen till 2,000 och för den tredje till 1,500
kronor. För dessa tjenstgöringspenningar skall vikarie anskaffas, om
någon af ifrågavarande tjenstemän blir långvarigt sjuk eller erhåller
något särskildt uppdrag. Nu säger man visserligen, att länsnotarie!! i
allmänhet förordnas att uppehålla ett sådant vikariat; han får således
dessa tjenstgöringspenningar och behåller sin egen lön, men afstår deremot
sina tjenstgöringspenningar, eller 800 kronor, till den vikarie, som
förordnas att uppehålla hans befattning. Men just detta, att dessa
800 kronor skola användas till att anskaffa vikarie för länsnotarie!!,
gör det svårt att förordna eu länsnotarie; ty man lär icke kunna få
en vikarie i hans ställe för de nämnda 800 kronorna. Under sådana
förhållanden torde det ofta blifva nödvändigt att förordna en annan
person till landskamrerare eller landssekreterare; och jag hemställer
då, om 1,500 kronor är tillräckligt att lefva på för en vikarie, som i
allmänhet numera icke kommer att söka dylika förordnanden, då löneförmånerna
i så väsentlig mån nedgått. Det är alldeles klart, att förordnanden
helst sökas på sådana platser, som äro någorlunda väl aflönade;
och då nu hädanefter lönerna å dessa platser icke blifva så
höga, så blifva icke heller landssekreterare- och landskamreraretjensterna
synnerligen eftersökta, och det blir svårt att erhålla vikarier för
dem utan att någorlunda väl ersätta dem för deras arbete.

Slutligen ber jag att få påpeka ytterligare eu omständighet, som
är af icke obetydlig vigt, då det är fråga om en lönenedsättning. Nu
är stadgadt, att landssekreterare och landskamrerare icke få innehafva
någon annan befattning i rikets eller riksdagens eller kommunens tjenst.

Det finnes dock flere landssekreterare och landskamrerare, åtminstone
i de mindre länen, hvilka icke hafva så mycket att göra, att de icke
ganska väl skulle kunna sköta äfven eu annan befattning och deraf
draga en väl behöflig inkomst. Detta är dem numera förbjudet, och
det torde vara allt skäl att beakta äfven detta förhållande, innan man
vidtager den ytterligare nedsättning i deras lönevilkor, som Utskottet
här föreslagit.

På de af mig nu anförda grunder anhåller jag, att Kammaren
ville bifalla Kongl. Maj:ts proposition i denna del.

N:o 33.

Lönereglering
för landsstaten.

(Forts.)

20 Onsdagen den 1 Maj.

Grefve Beck-Friis: Jag ber att få fästa Kammarens uppmärksamhet
på, att den förändring, som bär forsligger, mot Kongl. Maj:ts
förslag inskränker sig till 500 kronor, hvarmed löneförmånerna för
ifrågavarande tjensteman eller landssekreterare och landskamrerare blifva
nedsatta. Denna nedsättning har Utskottet gjort på den grund,
att man ansåg, att dessa tjensteman skulle genom bifall till Kongl.
Maj:ts förslag komma i en högre löneklass än den, som genom senaste
löneregleringar blifvit tilldelad åtskilliga andra embetsman. Så skulle
enligt Kongl. Maj:ts förslag landssekreterare och landskamrerare erhålla
500 kronor mer än expeditionschefer och riksarlcivarien samt 1,000 kronor
mera än cheferna för Kongl. biblioteket och Landtmäteri styrelsen.
Det har synts Utskottet vara väl mycket och att man i stället bör
jemföra landssekreterare och landskamrerare med byråchefer eller åtminstone
icke gifva dem högre lön än expeditionschefer och riksarkivarien.
Man har funnit ytterligare stöd för denna nedsättning deri,
att de embetsverk, som varit hörda öfver förslaget, nemligen Kammarkollegium
och Statskontoret, uppgifva summor, som närma sig de af
Utskottet föreslagna, sålunda, att för de tre första klasserna tjenstgöringspenningarna
satts till lika belopp, som af Utskottet nu föreslagits,
hvaremot dessa embetsverk i fråga om fjerde klassen gått ett
steg längre och ansett tjenstgöringspenningarna böra utgå med endast

1,000 kronor. Utskottet har gjort en uppflyttning, så att lägsta gradens
tjenstgöringspenningar skola utgöra 1,500 kronor.

Ett ytterligare skäl för Utskottets förslag finna Herrarne deri, att
enligt detsamma borde för lägsta klassen utgå i lön och tjenstgöringspenningar
5,900 kronor, således nära nog det belopp, som Kongl. Maj:t
så nyligen som 1874 ansåg vara normal-lön för en landsstatstjensteman
i nämnda klass, eller 6,000 kronor. Dertill kommer, att aflöningen för
denne tjensteman kan genom ålderstillägg ökas så, att han efter fem
års tjenstgöring får, utom denna normallön, 6,000 kronor, 500 kronor
och detta i lägsta löneklassen. Det är dessa skäl, som förmått Utskottet
att föreslå denna nedsättning, och jag kan icke neka till, att
dessa skäl synas mig talande, hvarför jag får yrka bifall till Utskottets
förslag.

Herr Statsrådet Lagerstråle: Den nedsättning, som Stats-Utskottet
här föreslagit, utgör 500 kronor, hvilka afräknats på hvarje
af de ifrågavarande tjenstemännens tjenstgöringspenningar. Vid omreglering
af aflöning för tjenstemän, som förut haft dels bestämd lön,
dels inkomst af sportler, har man väl i allmänhet sökt åstadkomma
en sådan lönereglering, att, jemte det fördelen af sportelsystemets borttagande
vunnits, tjenstemännen icke skulle blifva i någon stor grad
lidande derpå, ty rättvisa och billighet fordra väl, att den nya lönen
sättes i någorlunda jemförligt skick med den medelinkomst, som uppstått
genom det förra afiöningssättet. En stor olägenhet för sådana
tjenstemän har bestått deri, att beloppet af dessa sportler vexlat så,
att de det ena året lemnat stort öfverskott, men det andra åter en
betydlig underbalans mot hvad som skäligen kunnat för dem vara att
påräkna. Jag tror, att för de flesta af de tjenstemän, som här är i
fråga, åtminstone landsekreterare, skulle på ett längre medeltal af år

21 N:o 33.

Onsdagen den 1 Maj.

förlust uppstå genom den fasta allt i ningens bestämmande så, som Ut -Lönereglering
skottet föreslagit. Men det är icke blott på denna grund som det vill ^°’sta""l s
synas, att Ivongl. Maj:ts proposition borde hafva stor utsigt att god- s )
kännas i denna Kammare, utan hufvudsakligen med afseende på dessa
tjensters beskaffenhet och vigten deraf att vid dem kunna fasta personer,
som der förblifva och för kommande längre tid inom hvarje län
bestrida befattningar af den grannlaga och svåra beskaffenhet, som de
ifrågavarande obestridligen äro. Till Kong! Maj:ts Befallningshafvandes
upptagande och afgörande inkomma ju mål och ärenden, som beröra
alla förvaltningsgrenar. Om jag med Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
embetsverksamhet jemför den verksamhet, som tillkommer något
af de förvaltande centrala verken, så är skilnaden stor, derigenom att
hos Kongl. Majås Befallningshafvande anhängiggöras mål och ärenden,
som ofta genomgå alla förvaltningens olika grenar och sammanlöpa
endast hos Kongl. Maj:t. Det fordras således hos dessa tjensteman,
som till Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes afgörande skola framlägga
förslag till beslut, icke blott en mångsidig och omfattande insigt i författningar
och deras tillämpning, utan äfven dermed förenad praktisk
blick och duglighet att på lämpligaste sätt anordna de många särskilda
angelägenheter, som öfverlemnas till deras afgörande och hvaröfver
deras yttrande infordras af högre myndigheter, att man kan med skäl
fordra, att för dem utsattes eu aflöning, som blir fullt betryggande.

Om än på landskontoret i allmänhet icke förekomma så många
olika ärenden, som på landskanslist, så är dock med landskamrerarens
befattning förenad en stor kontroll och ansvarighet för allt, som rör
uppbörden och ^anordning af ersättningar, hvilket i större utstäckning
nu än förr tillkommer Kongl. Majås Befallningshafvandes afgörande.

På landskamrerarens ansvarighet hvilar, att besluten i dessa frågor
blifva rigtiga och med författningarna öfverensstämmande, och i de
många fall, då anmärkning deremot sker, så är det landskamreraren,
som i främsta rummet från Kammarrättens sida blir tagen för hufvudet.
Man jemför dessa tjensteman med andra embetsman, som lått
sina löner omreglerade, och i första rummet med expeditionschefer;
men dessa senare stanna väl i allmänhet icke pa sina innehafvande
platser under den längre tid, som dessa byråchefer inom landsstaten
qvarstanna vid sina platser och böra gorå det lör att kunna uppfylla
alla på dem stälda fordringar. De förra äro mera öfvergångsplatser,
och deri bör väl icke finnas tillräcklig anledning att för kndssekreterarne
och landskamrerarne i de vidsträcktare länen nedsätta lönen
sfi, att de komma i jembredd med expeditionschefer. Med byråcheferne
kan väl en jemförelse i åtskilligt ega rum, men vi få icke förglömma
att landssekreteraren och landskamreraren på de tider, då
landshöfdingen icke är tillstädes, under full ansvarighet utöfva Kongl.

Majås Befallningshafvandes åligganden. Det synes mig derför som
om den af Stats-Utskottet vidtagna nedprutning icke vore fullt motiverad,
och genom den sammansättning af de särskilda siffrorna, som
den förste ärade talaren gjorde, visar sig ock, att genom den inkomst,
statsverket vinner derigenom, att expeditionslösen öfverflyttats från enskilde
tjensteman till statsverket, åt detsamma blifvit beredt ett penningebelopp,
som lemnar tillgång till en mera jemn lönefördelning än

N:o 33. 22

Onsdagen den 1 Maj.

Lönereglering som nu är af Utskottet föreslagen. Det skulle ock uppstå ett missförhållande,
om landssekreterarne i de mindre länen skulle komma i en
(Fort”) sämre ställning än byråchefer, och jag kan för min del icke finna, att
'' förstnämnda tjensteman genom Utskottets förslag skett full rättvisa.

På dessa skäl och de, som i Kong! Maj:ts proposition äro utvecklade,
anhåller jag, att Kammaren ville, med afslag å Stats-Utskottets
hemställan, bifalla denna proposition.

Grefve Ehrensvärd: Då jag anmälde mig till ordet, visste jag
icke, att den ärade ledamot af Konungens råd, som nyss yttrat sig,
skulle komma att meddela hvad vi hört. Jag kan derför inskränka
mig att helt och hållet förena mig med honom och yrka afslag å StatsUtskottets
hemställan och bifall till Kong! Maj:ts proposition.

Jag ber dock att få göra eu anmärkning mot hans yttrande.
Stats-Utskottet har till grund för sitt förslag om nedsättning af ifrågavarande
löner åberopat de chefslöner, som under senaste tiden blifvit
reglerade och hvilka Utskottet ansett böra utgöra norm för bestämmandet
af de nu ifrågavarande lönernas belopp. Jag vill då erinra
Kammaren, att Riksdagen för icke så många år sedan reglerat vida
mera underordnade tjenster och gifvit deras innehafvare samma och
högre lön än nu af Kong! Maj:t föreslagits för landssekreterare och
landskamrerare i första klassen. Riksdagen har nemligen reglerat lönerna
vid tullverket, hvarigenom tullförvaltaren i Göteborg är aflönad
med 8,000 kronor, och tulldirektören derstädes, som dock icke är chef
för annat än tulldistriktet, med 10,000 kronor. Nu föreslås, att landssekreteraren
och landskamreraren på samma plats skulle med ålderstiHägg
få en lön af 8,000 kronor, och jag hemställer till Kammaren,
om det kan anses synnerligen olämpligt, att landssekreteraren och
landskamreraren i Göteborg hafva samma lön, som både Kongl. Maj:t
och Riksdagen för endast två år sedan ausågo nödig och lämplig för
tullförvaltaren derstädes. Jag tror, i likhet med den siste talaren, att
det är alldeles olämpligt att, såsom Stats-Utskottet gjort, jemföra tjenstemännen
i fråga vare sig med byråchefer eller expeditionschefer eller
t. ex. chefen för Kongl. biblioteket. Jag anser dessa befattningar
vara väsentligen olika och att det är af vigt att staten tillser, att
lönerna för ifrågavarande vigtiga tjenster sättas så höga, att staten
kan påräkna att för dem erhålla skickliga personer, som stanna på
sina platser och icke genast söka sig någon annan anställning, som
icke är svår att få, om de vilja lemna statens tjenst. Flera enskilda
bolag och kommuner aflöna sina tjenstemän vida högre än hvad staten
gör.. Man kan i det hänseendet åberopa lönestaten för Göteborgs
magistrat.

Jag ber slutligen att här få åberopa ett yttrande, som det varit
önskligt att Stats-Utskottet tagit kännedom om. I detta yttrande, som
afgifvits _ af presidenten i Kammarkollegium, som för endast två år
sedan tjenstgjorde som kammarråd i nämnda Kollegium, sägs i afseende
på löneregleringen för landsstaten:

»Det är nemligen, efter min öfvertygelse, af stor vigt, att för dessa
ansvarsfulla och maktpåliggande befattningar fastställas så stora löneinkomster,
att deras innehafvare försättas i en fullt oberoende ställ -

23 N;o 33.

Onsdagen den 1 Maj.

ning och att tjenstenit således komma att eftersträfvas och bibehållas Lönereglering
af personer med större skicklighet. Jemförelse!! emellan dem och ledamöter
i de centrala embetsverken är icke heller fullt noggrann, ty g''
i synnerhet en landssekreterare måste ega en mycket större mångsidighet
och kännedom af författningar än som i allmänhet behöfves för en
kollegiiledamot, hvilken kan och måste egna sig åt en särskild detalj af
administrationen, hvarjemte för den förre erfordras en större praktisk
förmåga än för den senare, i följd af den närmare beröring, hvari han
står till personer och förhållanden inom länet.»

Jag ber att få fästa uppmärksamhet på detta yttrande, derför
att det vill synas mig, att det varit bättre, om Stats-Utskottet tagit
kännedom derom, än att på fri hand göra jemförelse med tjenster,

,som icke i ringaste mån kunna med de ifrågavarande jemföras.

Jag anhåller att få förena mig i yttrandet om afslag å Stats-Utskottets
förslag och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Stråle: Vi stå här inför en ganska vigtig fråga, nemligen
den, huruvida, så vidt på aflöningsförmånema beror, vi skola lyckas
att hädanefter få så fullt lämpliga personer till de vigtiga landssekreterareplatserna
som hittills. Desse tjensteman innehafva i manga hänseenden
en exceptionel ställning. De skola besitta mångsidig erfarenhet
och författningskunskap, lätthet att arbeta och förmåga af snabb
expedition. Arbetet är strängt, och i de flesta fall är landssekreterareplatsen
en lifstidstjenst för den person, som innehar densamma, Jag
vill icke påstå, att 500 kronor mera eller mindre äro afgörande i denna
fråga, men det är dock af vigt, att man söker bereda desse tjensteman
en sådan utkomst, att de jemförelsevis må anses någorlunda väl lottade.
Man föreställer sig kanske, att sportlerna för landssekreterarne
efter den nya regleringen blifva så stora som man omtalat. De blifva
det icke. Möjligen ett eller annat år, genom provision å utmätningsvis försåld
fast egendom, men vi skola hoppas, att sådana tider icke ofta måtte
öfvergå vårt land. Om nu till landssekreterareplatserna endast kunna
erhållas personer, som icke i önskvärd mån besitta ofvan antydda
egenskaper, hvem blir det som kommer att lida deraff Jo, den störa
allmänheten. Det är icke likgiltigt för länets invånare, om de få sina
saker hastigt och väl afgjorda, eller om det går långsamt.

Hvad landskamrerarne åter angår, erfordras äfven för dem ganska
mycken erfarenhet och kunskaper, och de hafva ett ansvar, som fullt
kan jemföras med den af siste talaren åberopade tulltjenstemannens.

Jag missunnar icke den sistnämnde hans aflöning, men jag förmenar,
att landskamrerare kunna hafva lika berättigade anspråk på en någorlunda
sorgfri utkomst.

Att jemföra landssekreterareplatserna med andra befattningar, såsom
t. ex. en expeditionschefsplats, tror jag vara ett misstag, och ännu
mindre kan jemförelse ega rum med eu kollegiiledamot, som kan i lugn
arbeta och samråda med sina kolleger, då deremot landssekreteraren
icke sällan får på morgonen emottaga icke så lätt afgjorda ärenden
och måste expediera dem på middagen.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

N:o 33. 24

Onsdagen den 1 Maj.

Lönereglering Herr Jons Pehrsson: Det torde vara osäkert, huruvida den förste
staten!'' talaren och de följande, som yrkat bifall till Kong! Maj:ts proposition,.
(Forts.) kunna vinna detta mål. Jag bar antydt, att jag finner Utskottets förslag
sådant, att det bör antagas, och oaktadt de nämnda talarne yrkat
förhöjning i de af Utskottet föreslagna summor, katt detta icke blifva
tillräckligt skäl för mig att frånträda Utskottets förslag.

Det är två omständigheter, som i denna fråga böra tagas i betraktande,
nemligen att det endast är landssekreteraren och landskamreraren
i Stockholms län, för hvilka, såsom boende på en dyr ort,
undantag skulle kunna komma i fråga att göras från Utskottets förslag,
och att åtminstone. en del sportelinkomster tillkomma ifrågavarande
tjensteman. Då vidare deras tjenstgöring väl icke kan anses
öfvergå en domares på landet, anhåller jag om bifall till Utskottets,
förslag.

Friherre von Essen: Om jag icke misstagit orig, innehöll en

föregående talares yttrande en förebråelse mot Stats-Utskottet derför,
att det anstalt en jemförelse mellan de nu ifrågavarande tjenstemännen
och andra sådane, och att de tjenster, som sålunda blifvit med hvarandra
jemförda, saknade någon egentlig analogi. Tillika anmärktes,,
att det hade varit bättre, om Utskottet tagit kännedom om hvad vederbörande
myndigheter i ämnet yttrat.

Att man sökt jemföra landssekreterarne och landskamrerarne med
andra tjensteman, må möjligen kunna klandras; men jag tror, att detta
äfven kan vara ett sätt att bedöma frågan, och Stats-Utskottet bär
derför icke underlåtit att taga kännedom om, hvad myndigheterna
yttrat. Utskottet har nemligen, för frågans bedömande utgått ifrån
hvad som redan blifvit af Kongl. Maj:t i ämnet yttradt uti nådig proposition
till 1874 års Riksdag, då Kongl. Maj:t bedömde denna fråga
så, som synes af följande ord, hvilka jag tager mig friheten uppläsa t

»Med. afseende ej blott å den sociala plats, landsekreterare inom
samhället intager, utan äfven och förnämligast på det mödosamma och
synnerligen ansvarsfulla arbete, som med denna befattning är oskiljaktigt
förenad!, anser jag innehafvare deraf böra under öfvergångstiden.
tillförsäkras eu årlig behållen medelinkomst af minst 6,000 kronor.»

I samma fråga skref Riksdagen år 1876 till Kongl. Maj:t bland
annat följande:

»I betraktande häraf, och då uti statsrådsprotokoll, som fans bilaga
Eders Kongl. Maj:ts till 1874 års Riksdag aflåtna nådiga proposition
angående förbättring af landsstatstjenstemännens lönevilkor, beträffande
landssekreterarne förklarats, att genom löneförbättringen af~
sågs att under öfvergångstiden, intill dess ny organisation af landsstaten
blefve genomförd, tillförsäkra desse tjensteman eu årsinkomst af

6,000 kronor, har Riksdagen funnit sig böra, vid beviljandet af det nu
begärda anslaget till löneförbättring åt meranämnde tjensteman, fästa,
det vilkor, att något tillfälligt lönetillägg ej må tilldelas landssekreterare,
hvilkens årsinkomst af tjensten redan uppgår till nämnda belopp.»

Dessa åsigter, nemligen att icke någon landssekreterares inkomst
borde öfverskrida 6,000 kronor, så vida lönetillökning skulle beviljas,
gillades då af Kongl. Maj:t och Riksdagen, och det kan icke nekas,

Onsdagen den 1 Maj

25 N:o 33.

att man å vederbörande afdelning inom Utskottet, för att hålla på Lönereglering
denna åsigt, ansåg att den lägsta lönen borde utgöra 6,000 kronor. fSr lands''
Nu blef den emellertid bestämd till 5,900 kronor derför, att man, i *‘atenstället
för att minska lönen med 400 kronor, såsom först var ifrågasatt, ''''orts''''
ansåg det för desse tjensteman mera förmånligt, med hänsyn till den
blifvande pensionsrätten, att minska tjenstgöringspenningarne med 500
kronor. Detta var första utgångspunkten; men sedan man genomgått
handlingarne, fann man, att äfven i afseende på de jemförelsepunkter,
som jag förut omnämnt, kunde man sätta den lägsta siffran såsom norm
för de minst aflönade af desse tjenstemän.

Nu har visserligen, om jag icke misstager mig, af det Statsråd,
som nyss hade ordet, framhållits, att landssekreterarens tjenst vore af
större betydelse än landskamrerarens, och det är icke utan, att äfven
i den Kongl. propositionen en antydan derom förekommer, ehuru några
andra skäl äro anförda, på grund af hvilka det vore lämpligt att göra
lönerna lika. För min del kan jag icke neka, att jag skulle ställa
mig på deras sida, som föreslå en högre lön för landssekreteraren än
för landskamreraren och för den senare vilja bibehålla det belopp,
som Utskottet föreslagit; men då intet sådant förslag föreligger, anhåller
jag om bifall till Utskottets förslag i denna del.

Herr Statsrådet Lagerstråle: Af den siste talarens yttrande
framgick, att sjelfva grunden för de siffror, som förekomma i Statsutskottets
betänkande i fråga om landssekreterarnes och landskamrerarnes
aflöning, varit den medelsiffra af 6,000 kronor, som omnämnts
uti en af Kongl. Maj:t till 1874 års riksdag aflåten proposition och
sedermera af Riksdagen år 1876 antagits såsom en minimisiffra i afseende
på landssekreterarnes inkomst. Jag ber dock få anmärka, att
det är en väsentlig skilnad mellan den aflöning, som nu bör bestämmas,
och det minimibelopp, som då antogs, i det nemligen sportlerna
då ännu voro bibehållna och följaktligen, då det var stadgadt ett minimibelopp
af 6,000 kronor och ett anslag beviljades för att höja inkomsterna''
till nämnda belopp, möjlighet var desse tjenstemän beredd
att under ett år, då sportlernas belopp jagades upp, få sina inkomster
förökade. Nu åter är meningen att fastställa samma aflöning för alla
år. Jag vill hemställa, huruvida det icke är antagligt, att under sådana
år, som möjligen förestå oss, landssekreterarnes inkomster, om
sportlerna bibehölles, skulle uppgå till mycket högre belopp äfven i
sådana län, der de under de goda åren nedsjunkit till 6,000 kronor
och derunder. Uti Kongl. Maj:ts uttalande låg således endast den
mening, att inkomsterna icke under något år borde understiga 6,(XX)
kronor; men denna siffra kunde antagas såsom medelsiffra derför, att
stor sannolikhet fans, att en godtgörelse skulle blifva beredd derigenom, att
sportelinkomsterna under kommande år kunde stiga derutöfver. Jag tror
således icke, att denna utgångspunkt varit för Utskottet så tillförlitlig,
som det af den ärade talarens anförande syntes framgå. Hade icke,
till följd af utsökningslagens antagande, en stor del af de befintliga
sportlerna kommit att upphöra från och med år 1879, så skulle den
frågan kunnat uppstälts, huruvida icke för tjensteinnehafvarnes bästa
och för tjensternas rätta bestridande det varit fördelaktigt att bibe -

fl:o 33. 26

Onsdagen den 1 Maj.

Lönereglering Mila de nuvarande lönerna ock sportlerna hellre än att antaga de
för lands- reducerade belopp, som Stats-Utskottet föreslagit. Jag medgifver, att
tv T\ se<^an utsökningslagen numera förutsätter, att en stor del af mål, som
or s'' förut gifvit sportler, skola bortfalla, så har frågan kommit i eu sämre
ställning för desse tjenstemän och eu mindre vidsträckt pröfning blifvit
för Kong! Maj:t möjlig, än om frågan om sportlernas borttagande u
allmänhet endast utgjort grunden. Men det synes mig icke vara rätt
lämpligt, om Riksdagen skulle begagna sig af en sådan tillfällighet för
att nedsätta ett belopp, som på goda skäl blifvit af Kong! Maj:t antaget
såsom med rättvisa och billighet öfverensstämmande, och jag får
derför fortfarande anhålla, att Kammaren ville, med afslag å Utskottets
betänkande, bifalla Kong! Maj:ts proposition.

Friherre Klinckowström: Det sätt, hvarpå Stats-Utskottet behandlat
den ifrågavarande löneregleringen, och det tillmötesgående, Utskottet
i alla väsentliga punkter visat, synes mig böra tillfredsställa
regeringen. Att på en lönestat å något öfver två millioner hafva åstadkommit
en besparing af endast 82,500 kronor, synes mig vara ett bevis
på, att Stats-Utskottet icke i detta hänseende varit njuggt, utan
tvärtom med frikostig hand bevilja,! hvad Kongl. Maj:t begärt.

Hvad nu den förevarande punkten beträffar, så torde det väl för
de personer, hvilkas tjenstgöringspenningar träffas med eu minskning
af 500 kronor, vara eu obetydlighet, hvarom fråga är; men det är icke
så för statsverket, emedan, till följd af dessa personers stora antal,
derigenom uppstår eu betydlig och välkommen besparing. Man har
framhållit den minskning i löneförmåner, som derigenom skulle uppkomma
för landssekreterare och landskamrerare, men man har icke
observerat, att dessa personer likväl under sju uppgifna nummer bibehållit
sportler. Det är gifvet, att dessa sportler, ehuru långt mindre
än hvad som hädanefter föreslagits för expeditionslösen m. m., dock
böra uppgå till icke obetydliga belopp. Jag tror dessutom, att dessa
personer, till följd af sin juridiska bildning och sin tjenstemannaställning,
komma att blifva anlitade vid många inkomstgifvande, enskilda
uppdrag. För öfrigt har här blifvit så väl framhållet, hvarför StatsUtskottet
icke ansett sig kunna gå högre i afseende på tjenstgöringspenningarne,
än det gjort, att jag icke vill upprepa detsamma; men
man må besinna, att om landssekreterarne genom den betydliga minskningen
i expeditionslösen, som genom detta förslag skulle inträda, än
förlora något, komma de dock att till följd af regleringen vinna åtskilliga
fördelar, bland kvilka jag ber att endast få påpeka den ökade
pensionen, rätt till semester m. in. — Jag tror således, att man kan
lugnt bifalla Stats-Utskottets förslag i denna punkt, hvarom jag för
min del får anhålla.

Herr Wennerberg: Under en tid, då penningen är i starkt fallande
och varit det, minst sagdt, under ett decennium, är det naturligt,
att löneregleringar för tjenstemän ofta skola komma i fråga; men
å andra sidan måste också medgifvas att det är lika naturligt, att
verkställandet af sådana är förenadt med stora svårigheter. Detta har
äfven erfarenheten under de sista åren visat. Knappt hade för några

Onsdagen den 1 Maj.

27 N:o 33.

år sedan eu lönereglering skett för en liel tjenstemannaklass, hvilken Lönereglering
allmänt mottogs med glädje, förrän man efter blott fem år fann den fBr lands~
vara så knappt tilltagen, att det snart skall visa sig nödvändigt att
ånyo höja lönebeloppen för dessa tjenstemän. Sådant har egt rum or 9''
äfven i afseende å andra löneregleringar, och skall helt säkert komma
att visa sig äfven i afseende på den nu ifrågavarande, om icke Kongl.

Maj:ts förslag antages.

Här äro för landssekreterarne och landskamrerarne föreslagna löner
på sådana, i statsrådsprotokollet anförda goda skäl, hvilka vunnit ytterligare
styrka genom yttranden från statsrådsbänken, att jag icke kan
frånträda desamma och instämma i Utskottets åsigt, helst som Utskottet
för en nedsättning — man må anse den vara ringa eller ej —
icke anfört andra skäl, än de som ligga i den besynnerliga jemförelsen
mellan nämnda tjenstemän och cheferna för vissa embetsverk. Denna
jemförelse är dock något långt bort ifrån tagen. Detta har redan visats
och jag skall icke uppehålla mig dervid. — Hade man icke grundligare
skäl för att yrka afslag å Kongl. Maj:ts proposition än detta, så
hade man åtminstone bort välja eu jemförelse, som låg närmare, nemligen
mellan dessa tjenstemän och häradshöfdingarne, hvilka samtliga
måste hafva aflagt samma examina. Hvar och en känner, hvilken
vigtig och maktpåliggande tjenstgöring åligger häradshöfdingarne och
hvilken tillhör landssekreterare och landskamrerare såsom lika vigtig
och lika maktpåliggande. År det väl troligt, då genom sista löneregleringen
häradshöfdingarnes löner blifvit satta så högt som skett, så att
en landssekreterare eller landskamrerare icke kali, om Utskottets förslag
antages, inom landsstaten komma till samma lön som häradshöfdingarne,
och således, ehuru hans arbete är mera ansträngande, ändock
icke kan vinna samma ekonomiska fördelar som desse, — är det troligt,
frågar jag, att under dylika omständigheter erfarenheten skall
komma att visa, att dessa tjenster fortfarande skola sökas af verkligen
duglige och framstående personer? Detta har varit fallet hittills; men
hädanefter torde nog visa sig, att det icke blifver de mest duglige,
utan medelmåttorna, som söka dessa tjenster. Det torde dock finnas
få tjenster, som för folket i allmänhet och för ordningens upprätthållande
i landet äro så vigtiga som just dessa, och man har derför att
tillse, att icke de så afiönas, att dessa platser endast sökas såsom
öfvergångsplatser till något bättre. Ty det är icke blott för Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande utan, hvad vigtigare är, för hela länet af vigt att
på dessa platser ega personer, hvilka, stannande der, först efter en
längre vunnen erfarenhet kunna utveckla en fullgod verksamhet och
ernå den säkerhet, som endast genom en långvarig tjenstgöring kan
vinnas.

Utom det i Utskottets betänkande anförda lilla obetydliga skäl,
har af en ledamot af Stats-Utskottet blifvit framfördt jemväl ett annat;
men detta har från statsrådsbänken blifvit så väl besvaradt, att jag
icke behöfver ytterligare vidröra detsamma.

Jag yrkar bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Grefve Horn: Det är egentligen två talare å motsatta sidan, som
uppkallat mig, och detta derför att de föregifvit, att landssekreterare

N:o 33. 28

Onsdagen den 1 Maj.

Lönereglering och landskamrerare fortfarande skulle komma att åtnjuta sportler till
fur lands- jcke oväsentliga belopp, och den ene af dessa talare har till och med
s “ en'' uppgifvit, att alla de uti första punkten omförmälda sportler skulle
01 s'' komma nämnda tjenstemän till godo. Han torde alltså icke hafva reda
på, att de flesta moment uti ifrågavarande punkt afse icke desse tjenstemän
utan helt andra, nemligen åklagare, kronofogdar m. fl. Det är
endast punkterna a) och g), som röra landssekreterare och landskamrerare,
och hvad den sista beträffar, eller arfvode för försäljning af utmätt
fast egendom, så torde det vara bekant, att fråga är å bane att
denna sportelinkomst äfven för landssekreterarne skall försvinna; åtminstone
har komitén, som uppgjort förslag till lag i afseende på sportelinkomsterna
för eu del utmätningsman, föreslagit, att någon provision
för försäljning af utmätt fäst egendom framdeles icke skulle få
ega rum. Således är här egentligen endast fråga om punkten a) eller
lösen för afskrift af sådana expeditioner, som part eller annan begär,
men icke författningsenligt är pligtig att lösa. Dessa sportler kunna
icke öfverskrida 100 eller 200 kronor om året. I det län, som är mig
anförtrodt, tror jag icke att de uppgå till 100 kronor, och följaktligen
kan icke någon synnerlig vigt läggas på dem.

Man har velat jemföra landssekreterarne och landskamrerarne med
domrame på landet, och jag delar till fullo befogenheten af en sådan
jemförelse; men äfven om man tager bort kontorshållet, så hafva domrarne
betydligt högre inkomster än dem, som landssekreterare och
landskamrerare nu få; och jag tror icke, att domrarne hafva i allmänhet
större göromål, men de hafva den fördelen, att de slippa bo i stad,
hvilket betydligt inverkar på lefnadskostnaden.

Det antyddes af en talare i fråga om en jemförelse mellan landssekreterarens
lön med landskamrerarens, att landskamreraren må hända
hade större inkomster i förhållande till sina göromål. Jag medgifver
villigt, att i vissa län kan så vara förhållandet; men vi veta, att landsstatskomitén
föreslagit, hvad nu ligger under Kong! Maj:ts pröfning,
att häradsskrifvarebefattningarne skola upphöra samt att dessa befattningar
skola ersättas med en extra tjensteman å landskontoret för
verkställandet af debitering och uppbörd af kronans medel. Kommer
detta förslag att gå igenom, så blifva, enligt min åsigt, landskamrerarens
göromål, åtminstone under fyra eller fem månader på året, så
ansträngande, att han kanske kan sägas få mera arbete än landssekreteraren.

Jag yrkar bifall till Kong! Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Talmannen
upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till det förevarande
momentet dels ock afslag derå samt bifall till Ivongl. Maj:ts
motsvarande nådiga framställning; gjordes först proposition på bifall
till momentet, hvarvid svarades många ja och nej i blandning, samt
sedermera proposition på afslag derå och bifall till Ivongl. Maj:ts framställning,
då svaren likaledes utföllo med många så väl ja som nej;
och förklarade Herr Talmannen sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande voteringsproposition:

Onsdagen den 1 Maj.

29 N:o 33.

Den, som bifaller mom. a i 2:dra punkten af Stats-Utskottets ut- Lönereglering
låtande N:o 55, röstar fär lan<h>-

Ja* staten.

Den, det ej vill, röstar (Forts.)

Nej:

Vinner Nej, afslår Kammaren Utskottets förslag och bifaller Kongl.

Maj:ts motsvarande nådiga framställning.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 41.

Nej - 61.

Mom. b och c.

Biföllos.

Mom. d.

Herr Holmberg: Jag anser mig hafva desto mera skäl att yrka
afslag å Utskottets betänkande och bifall till Kongl. Maj:ts proposition
i denna punkt, som kronofogdarnes löneförmåner i allt fall i verkligheten
blifva mycket lägre än andra tjenstemäns i jemförlig tjenstemannaställning.
Desse senare kunna nemligen få afse sina löneförmåner uteslutande
till sin egen och sin familjs bergning, hvaremot kronofogdarne
måste i och för sin tjenst vidkännas uppoffringar, som medtaga eu betydlig
del af den lön, som dem tilldelas. Det anslag till skrifbiträde
och skrifmaterialier, som under namn af expensmedel blifvit med endast
300 kronor tilldeladt kronofogdarne, motsvarar icke ens hälften af
de i detta hänseende i medelstora fögderier erforderliga utgifter; hvarförutan
kronofogdarne för inrymmande af de ganska vidlyftiga arkiven
måste hålla sig med 1 eller 2 rum flere än de eljest för egen räkning
behöfde bekosta. Vidare hafva kronofogdarne att verkställa eu mängd
tjensteresor, för hvilka ersättning antingen alldeles icke eller ock till
otillräckligt belopp är dem medgifven; och kommer så dertill en särdeles
beaktansvärd omständighet, nemligen den för kronofogdarnes ekonomiska
bestånd så ytterst hotande lagbestämmelsen, att kronofogdarne
skola i utmätningsärenden ansvara icke allenast för sina egna åtgärder
deri, utan äfven för redovisning af penningar och annan egendom, som
mottagas af underlydande utmätningsman, samt, hvad än värre är, för
all skada, som till följd af dessa underlydandes fel eller försummelse
kan uppkomma. Det drakoniska stadgande, som härutinnan från äldre
tider förefans, skärptes ytterligare i den senast beslutade utsökningslagen;
och då denna vid sista riksdagen förevar, sökte jag att inom
det Utskott, der lagförslaget handlades, åstadkomma den mildring, att
kronofogdarne icke borde ansvara för annan skada i följd af underlydande
utmätningsmans fel eller försummelse än den, som kronofogden
varit i tillfälle att förekomma, men genom bristande tillsyn eller vaksamhet
möjliggjort. Men man ville ej ens gå in på denna i sig sjelf
billiga modifikation, utan ansåg den ifrågastälda oinskränkta ansvarig -

N:0 33. 30

Onsdagen den 1 Maj.

Lönereglering heten höra förefinnas i det allmännas intresse till skydd för fordringsfor
lands- egarei somi ofta boende på aflägsen ort, icke kunde bevaka sin af uts
en'' mätningsmans åtgärder beroende rätt. Dock voro Utskottets samtliga
or s''^ ledamöter ense derom, att aflöningen för kronofogdarne borde blifva så
väl tilltagen, att de i sina löneförmåner skulle ega skälig godtgörelse
för den risk, som sålunda, andre medborgare till förmån, lagts på deras
skuldror. Så bar dock icke i förevarande lönereglering skett. Tvärtom
bar Stats-Utskottet föreslagit en icke obetydlig inskränkning i de knappt
tillmätta löneförmåner, som Kongl. Maj:t för kronofogdarne bos Riksdagen
äskat, eu inskränkning, som är desto mera obillig, som det icke
så sällan bändt och bänder, att kronofogde nödgas uppoffra hela sin
enskilda förmögenhet och mera dertill i och för skadeersättningar, som,
oaktadt vederbörlig tillsyn och vaksamhet icke af kronofogden åsidosatts,
gång efter annan vållats dels genom underlydande utmätningsmäns
förskingring af omhänderhafvande utmätningsmedel och dels genom
deras fel och försummelser; och inom det län, der jag bar min
verksamhet, bar under min tjenstetid sådant olycksöde drabbat två
kronofogdar i Sunnerbo härads fögderi, der, i anseende till fögderiets
storlek, kronofogden nödsakas öfverlemna verkställigheten af alla utmätningar
och indrifningar åt underlydande länsmän och fjerdingsmän.
Då så är förhållandet, synes väl billigheten oundgängligen fordra, att
Riksdagen icke gör nedsättning i hvad Kongl. Maj:t begärt, utan beviljar
kronofogdarnes löneförmåner i enlighet med Kongl. Maj:ts proposition,
till hvilken jag anhåller om bifall.

Herr Stråle: Under de senare åren har man från visst håll ganska
ofta hört upprepas den åsigt, att kronofogdetjensterna borde indragas,
och den komité, som, i fråga om landsstatens organisation, temligen
nyligen varit tillsatt, har verkligen också försökt sig i den vägen,
nemligen då den föreslagit, att kronofogdetjensterna väl skulle fortfara
att finnas, men länsmanstjensterna försvinna och att vi skulle få en
amfibie, som vore både fogde och länsman. Detta förslag har genom
Kongl. Maj:ts nådiga mellankomst blifvit ogilladt, och vi hafva således
kronofogdarne qvar. Om Utskottets förslag bifalles, så är det, efter
min åsigt, illa stäldt för kronofogdarne. De förlora sina boställen, men
de hafva qvar sina resor och sina öfriga utgifter i tjensten, och härför
beviljas dem 300 kronor. Jag vill icke nu ånyo upprepa de skäl, som
den siste talaren anförde. Jag ber att få åberopa dem och tillåter
mig uttala den farhåga, att, om Riksdagen beslutar i enlighet med Utskottets
förslag, kan hädanefter, åtminstone en eller annan gång, svårighet
yppa sig att, ehuru sökande nog torde erbjuda sig, få kronofogdeplatserna
väl besatta. Jag inskränker mig för närvarande till att
yrka, att Kammaren med afslag å Utskottets hemställan måtte bifalla
Kongl. Maj:ts förslag.

Grefve Beck-Friis: För min del har jag icke kunnat gilla det
slut, hvartill Utskottet kommit i denna punkt, utan får vördsamt yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Det synes mig, att Utskottets uppfattning
är origtig. Utskottet utgår derifrån att komitén sagt, att
lönen borde bestämmas till 3,000 kronor och tjenstgöringspenningarne

31 N:o 33.

Onsdagen den 1 Maj.

till 1,000 kronor; men nu har Kongl. Maj: t tillagt ett ålrlerstillägg af Lönereglering
500 kronor, och derför, anser Utskottet, hör den fasta lönen nedsättas för lands~
till 2,500 kronor. Jag kan ej finna detta rigtigt eller eu nedsättning s*a(en''
motiverad, ty då kronofogdarne nu hafva 3,360 kronor i lön, skulle de (Forts0
enligt Utskottets förslag få mindre. Dertill kommer, att komitén föreslagit,
att expensmedlen skulle variera mellan 400 och 900 kronor,
under det att i Utskottets förslag dertill anslås endast 300 kronor.

Således är äfven häri en betydlig skilnad. Ställer man sig på komiténs
ståndpunkt, så får man icke acceptera förslaget i en del och
släppa det i en annan. Jag har ej kunnat vara med om Utskottets
förslag, emedan jag anser motiveringen origtig. Skälen, som tala fölen
högre lön äro af föregående talare anförda och jag vill ej upprepa
dem. Dock torde det vara nödigt att betona, att genom indragning
af boställena kronofogdarnes resekostnader blifva ökade, enär de måste
anlita skjuts, äfvensom att lefnadskostnaden blir större. Det torde således
icke vara skäl att bestämma löneförmånerna lägre än Kongl.

Maj:t föreslagit.

Herr Jöns Pehrsson: Det är alldeles uppenbart att, när Ut skottets

förslag vid den sista voteringen föll, Utskottets förslag i
denna punkt äfven kommer att afslås af Kammaren och Kongl. Maj:ts
proposition bifallas, och, ehuru jag vill bifalla Utskottets förslag, har
jag ingenting emot att Kammaren ändrar sin ställning och kommer
in i den, som den bör vara i, nemligen att icke gerna afslå Kongl.
propositioner. Emellertid vill jag såga, att jag vid sista riksdagen,
i det Utskott som behandlade Utsökningslagen, var ense med den
förste talaren att taga bort det oegentliga stadgande, hvarom han
talade. Dock tror jag, att det är ringa tröst för kronofogdarne att få
500 kronor, ty om man vill se saken rigtigt, så beror det egentligen
på huru kronofogdarne se upp med sina underlydande, och jag tror,
att de exempel, som den förste talaren omnämnde, höra till undantagen.
Emellertid vill jag icke uppehålla tiden, utan endast yrka bifall
till Utskottets förslag, väl vetande, att frågan kommer att afgöras
genom gemensam votering. Dock vill jag säga, att 500 kronor mer
eller mindre i lön icke inverkar på en tjenstemans duglighet i allmänhet,
ty annars skulle man ju tro, att duglighet ej finnes hos dem, som
ej hafva lika stor lön som kronofogdarne. Är eu tjensteman ej fallen
för att sköta sin tjenst, så hjelpes det ej genom att öka lönen. Jag
tror således, att hvad i det hänseendet anförts, ej är ett talande skäl.

Friherre Klinckowström: Då Utskottets förslag i denna punkt
har ganska få försvarare inom denna Kammare, har jag ansett mig
böra uppträda för att yrka bifall till detsamma.

Att aflöningen för kronofogdarne blifvit nedsatt med 500 kronor,
tror jag vara mycket rigtigt derför, att det är efter den fasta lönen,
som pensionen beräknas, och det hade väl varit något för mycket att
åt personer i deras samhällsställning gifva så hög pension som 3,000
kronor.

Man har jemfört deras lön för närvarande med hvad de enligt
denna reglering skulle bekomma, men det utfaller efter min beräkning

N:o 33. 32

Onsdageu den 1 Maj.

Lönereglering gå, att, då i allmänhet kronofogdarne för närvarande hafva 3,360 kroför
lands- nor j samtliga löneförmåner, nemligen lön 2,000 kronor, hyresersättning
" *"■ goo och dyrtidstillägg 560 kronor, så skulle de genom den ifrågasatta,
°r s.) a£ Stats-Utskottet förordade, regleringen inalles erhålla 4,000 kronor.
Jag tror, att detta icke är en så obetydlig tillökning i deras löneförmåner,
och jag får derför förklara mig i allo biträda Utskottets förslag
och yrka bifall till detsamma.

Grefve Horn: Enligt Utskottets förslag skulle fogdens inkomst
för framtiden under de första 10 åren af hans verksamhet blifva 3,500
kronor och efter ytterligare 10 år 4,000. Fogden är sällan under 40
år, då han tillträder sitt embete, och han blifver således vanligen 50
år, innan han får den högre lönen af 4,000 kronor. Dessutom har han
blifvit tillerkänd eu ersättning af så kallade expensmedel till ett belopp
af 300 kronor. Detta belopp är likväl allt för ringa, ty han måste för
tjenstens skull anskaffa och elda ett eller två rum mera, än hvad som
eljest skulle behöfvas. Vidare tror jag knappt, att det är någon
fogde eller åtminstone icke många, som icke behöfva hafva ett ständigt
biträde; och ett sådant biträde får man i allmänhet icke på andra
vilkor än att biträdet för det första har födan, och kostnaden härför
kan man i dessa tider icke beräkna till mindre än 1 krona om dagen,
hvilket sålunda för året gör 365 kronor; men detta biträde måste väl
också hafva så mycket i lön, att han kan kläda sig. Beräknar jag då
kostnaden för biträdets föda och kläder till jemnt 500 kronor, och upptager
jag vidare hyran för rum och kostnaden för eldning deraf till
100, samt dertill ytterligare lägger 100 såsom kostnad för skrifmaterialier
och andra expenser, så får jag sålunda en summa af 700 kronor
i stället för de 300, som fogden i ersättning härför af statsverket uppbär.
Således förlorar han — jag tror icke, att jag kan låta pruta med
mig — 400 kronor om året, och sedan kommer dertill ännu en post,
nemligen fogdens resor. Vi veta, att fogden skall göra åtskilliga resor
utan ersättning, såväl efter nu varande som efter framtida förhållanden,
ty i Kong! Maj:ts proposition angående statsverkets tillstånd och behof
står bland vilkoren för fogdar och länsmän att, då icke genom
särskilda författningar dem blifvit tillerkänd godtgörelse för resor i
embetsgöromål, så skola de sjelfva vidkännas kostnaderna härför. Dessa
resor äro icke få. Såsom jag förut nämnde, att jag gjort i afseende på
länsmännens resor, så har jag äfven infordrat uppgifter för Gotlands
län angående fogdarnes resor under år 1875; och ehuru de i detta län
resa jemförelsevis litet, så hade de båda fogdarne derstädes dock under
det nämnda året utan ersättning rest omkring 350 mil, således 175
sträckmil hvardera. Evalvera vi detta i penningar, så få vi, om vi
beräkna att skjutsen per mil kostar kronor 1,6 6, nemligen 1 krona 60
öre för en häst och 6 öre i kärrpengar, och under antagande af 175
sträckmil, således en summa af 290 kronor 50 öre, som hvarje af
fogdarne årligen får utgifva för skjuts på Gotland. Vidare tillkomma
ännu åtskilliga kostnader i och för resorna. Så t. ex. blifver alltid
maten dyrare för fogden, då han är ute på sina resor, än om han
varit hemma. Vi måste derför, efter min åsigt, minska den lön af
3,500 kronor, som Stats-Utskottet föreslagit för fogden, med minst 400

Onsdagen den 1 Maj.

33 N:o 33.

kronor, som han förlorar på expenser, och likaledes med 400 kronors Lönereglering
årlig förlust på resekostnader. Draga vi nu dessa 800 från de 3,500, f°r länds"
så återstå således 2,700 kronor såsom fogdens behållning. Detta är *‘atendock
en allt för klen aflöning för en tjensteman i fogdens ställning, ''or s''?
på hvilken verkligen i många fall, så väl i afseende på polisens handhafvande
som uppbördens redovisande, så mycket beror. Yi få icke
vara för njugga i afseende på lönen för dessa tjenstemän, ty huru skall
man då få dugligt folk till dessa befattningar.

Äfven ett annat förhållande vill jag påpeka, nemligen att fogden
kommer att förlora i sportelinkomster i afseende på provisioner. Det
är visserligen sant, att äfven i den gamla lönen ingår en viss beräkning
af provisioner, men den är så lågt tilltagen, att man gerna kan
.antaga, att fogdarne komma att förlora ett par hundra kronor om
året äfven i det afseendet. Jag yrkar på dessa grunder varmt bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr von Kock: För min del yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, men jag gör det af något andra skäl, än som här förut
varit anförda. Jag tror nemligen, att det är af ofantlig vigt, att det
äfven inom administrationen kommer att ega rum hvad jag ville kalla
ett slags gradpassering, som finnes inom nästan alla andra tjenstemannaklasser
och utan hvilken det, åtminstone enligt min erfarenhet,
blott är en och annan högt begåfvad person, som lyckas blifva en
skicklig fackembetsman.

Under eu sådan gradpassering lärer man sig något mera än af
böcker och slcrifna pappersluntor kan inhemtas och som är af mycket
stor vigt, nemligen att känna sakerna sjelfva jemte folk af alla klasser,
förvärfva menniskokännedom i allmänhet, och en sådan gradpassering
är nödig för samt måste derför de flesta slag af andra tjenstemän
underkasta sig. Så t. ex. kan ingen stiga upp till någon högre militärvärdighet,
om han i början håller sig för god att rykta sin häst eller
att posta sin vakt. Jurister hafva fått och få underkasta sig för de
yttre sinnena mindre behagliga förhållanden i dunstkretsen af domsalarne.
Och sällan har på den juridiska banan hittills man utbildat
skicklighet utan att tjenstgöra på ting, i rådstufvurätter eller Stockholms
gamla kämnersrätter, derifrån flere af Högsta Domstolens utmärktaste
ledamöter utgått. Men inom den civila administrationen finnes
nästan icke eu sådan gradpassering, hvilket jag för min del anser
mycket olyckligt. För att kunna fylla de högre platserna inom administrationen
med personer, som känna folk, måste man derför ofta dertill
taga personer antingen från militärståndet eller välja dem bland
jurister eller diplomater, hvilka sist nämnda också hafva rätt mycken
beröring med menniskor, om också icke så mycket med svenskar. Så
t. ex. hafva vi haft flera utmärkte landshöfdingar, som varit diplomater.
Kronofogdarne hafva nu ty värr af gammalt befunnit sig i en temligen
ringaktad ställning i den allmänna opinionen. Jag erinrar mig
i det afseendet, att jag en gång, under de talrika balansernas period,
hört en president i ett rikskollegium yttra: »Det blifver ingen ordning
i uppbörden, förr än man hängt några kronofogdar.»

Man hade också under min ungdom ofta tillfälle att se en mängd

Första Kammarens Prot. 1878. N:o 33. 3

N:o 33. 34

Onsdagen den 1 Maj.

Lönereglering kronofogdar dingla på teatern och att skratta åt Hjortsberg i den bekanta
för lands- teaterpjesen »Kronofogdarne». Såsom landshöfdingar fordom ofta plä.
siaicn. ga(je
or s'' gång betjenterne till kronofogdar, och en sådan kronofogde i min ort
blef verkligen ganska duglig, emedan han hos sin husbonde gått i en
god skola.

Emellertid har hela klassen fått eu anstrykning af underlägsenhet
i samhällsställning och är icke så god som den de nu förtjena, deras
vigtiga göromål fordra och deras vederlikars i andra embeten. Det
har väl gjort, att få män af högre bildning velat inhemta erfarenhet
på fogdekontoren och gå genom den graden, och ändå mera sällan
sjelfva på de lägre platserna lärt hvad eu häradsskrifvare eller länsman
bör uträtta. Jag kommer dock ihåg, huru, likasom den store
Napoleon skröt öfver att hafva varit underlöjtnant, så erinrade ofta
den utmärkte riddarhusledamoten, Professor P. G. Cederchiöld, om
hvad han inhemtat när han tjenstgjorde på häradsskrifvarekontor.

Ett stort steg i den antydda rigtningen att lyfta anseendet för
kronofogdarne är redan taget derigenom, att våra kronofogdar numera
få lof att vara examinerade,

Om förhållandet är, såsom den siste erfarne talaren nämnde, att
kronofogdarne sällan kunna reda sig utan ett ständigt biträde, skulle
jag för min del önska, att de kunde aflöna ett dylikt biträde af egna
medel och sluppe att dertill använda länsmännen, hvilka egentligen
böra blifva polismän, och en poliskarl är, såsom bekant, sällan duglig
till uppbördsbefattning. Om derför kronofogdarne fingo så pass stor
lön, att de kunde aflöna eller hysa, föda och inöfva i tjenstgöromål —
likasom skickliga landtdomare — duglige bildade personer såsom sina
biträden, så skulle på det sättet just såsom biträden åt kronofogdarne
personer kunna utbilda sig, hvilka sedan helt säkert kunde blifva skicklige
embetsman och avancera inom administrationens alla grader.

Jag vill nu i sammanhang härmed nämna något, som passerade
samtidigt med att det ofvan nämnda yttrandet af den svenske presidenten
fäldes om kronofogdarne. Jag fick nemligen af då varande utrikesministern
höra, att eu norsk fogde, som avancerat till statsråd, Herr
Holst, drifvit den kinkiga underhandlingen med engelsmännen i Bodösaken
med en skicklighet, som han sällan träffat hos eu diplomat.
Sålunda kunde, redan för 50 år sedan, i Norge personer från lägre
administrativa tjenster avancera ända till statsråd och der tillgodogöra
den erfarenhet och menniskokännedom, som vinnes genom att
hafva tillfälle att ständigt komma i beröring med folk. Det vore i
sanning på många sätt nyttigt, om det äfven hos oss kunde så tillställas,
att till högre och de högsta administrativa embeten kunde i
regel väljas män, som gått igenom de lägre graderna inom förvaltningen.
Ett litet steg härtill kan nu tagas genom att försätta kronofogdarne
i en så pass förbättrad ställning mot den, hvari de nu befinna
sig, som de skulle fä, om den löneförhöjning, som Kongl. Maj:t för dem
begärt, af Riksdagen beviljades. Jag yrkar derför bifall till Kongl.
Maj:ts proposition, och jag gör det äfven af det skälet, att man bör
akta sig för att försätta personer, som hafva uppbördsmedel om hand,.

Onsdagen den 1 Maj.

35 Nso 33.

i en sådan ställning, att de för sina lefnadsbehof frestas tillgripa dessa ''
medel.

Herr Statsrådet Thyselius: De fleste af de talare, som här
yttrat sig, hafva tillstyrkt bifall till den Kongl. propositionen, och
större delen af dem äro äfven personer, hvilka till följd af sitt embete
bättre än någon annan kunna bedöma behofvet af det belopp, som af
Kongl. Maj:t blifvit begärdt såsom aflöning åt kronofogdarne.

Det är således visserligen icke af nöden, att jag för bifall dertill
här yttrar några ord, men jag ber likväl att få fästa särskild uppmärksamhet
derpå, att enligt en år 1865 utfärdad författning skola
de personer, hvilka få till kronofogdar befordras, hafva aflagt juridisk
examen eller också en sådan examen, som berättigar till inträde i
Kongl. Maj:ts kansli, och att man således, sedan personer, hvilka undantagsvis,
till följd deraf att de aflagt den nu afskaffade kameralexamen,
kunna komma i fråga till så beskaffade tjenster, icke äro att
tillgå vid återbesättandet af dessa platser, är inskränkt till sådana, för
hvilka domarembetet egentligen är afsedt.

Jag hemställer, huruvida det kan vara till allmänt gagn att lönen
för kronofogdarne nu sättes så lågt, som Utskottet föreslagit, då det
i sådant fall otvifvelaktigt kommer att ofta inträffa, att de, som anmäla
sig till dessa vigtiga befattningar, äro sådana, som på den juridiska
banan minst hafva att påräkna framgång. Nödvändigheten af
juridisk insigt är för kronofogdarne påtaglig, då de hafva att bevaka
kronans rätt i många ärenden, der juridisk skarpsinnighet är behöflig.

Under den diskussion, som i ämnet egt rum i Andra Kammaren
och hvilken jag öfvervar, har jag såsom skäl för Utskottets förslag
egentligen blott hört omförmälas, att kronofogdarne icke äro af sina
befattningar fullt upptagne. I det statsrådsprotokoll, som åtföljer den
Kongl. propositionen, är omförmäldt, huruledes Kongl. Maj:t till samtliga
länsstyrelser aflåtit skrivelser med uppmaning att tillkännagifva,
huruvida, ibland annat, fögderierna lämpligen kunna erhålla någon utvidgning
med hänseende till omfånget, och det ligger temligen klart,
i hvad rigtning svaren härpå komma att afgifvas, under förutsättning,
att kronofogdarne icke af sina befattningar böra hemta all sin inkomst,
kanske knappt större delen deraf, utan måste söka den genom enskilda
förtroenden, och jag hemställer huruvida, om under sådan förutsättning
lönen bestämmes på det sätt Stats-Utskottet tillstyrkt, Kongl. Maj:t
icke vid åtskilliga tillfällen må anses förhindrad vidtaga den förändring
i fögderiernas omfång, som i öfrigt kan finnas af omständigheterna
påkallad.

Jag anhåller om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Jöns Pehrsson: Jag skall icke yttra många ord, men jag
är efter min öfvertygelse nödgad att till protokollet inlägga min gensaga
deremot, att det skulle vara möjligt för en menniska, som icke
har så hög aflöning, att kunna vara redbar. Detta är en förnärmelse
mot alla, som icke hafva så hög lön, och till och med mot den fattige
arbetaren.

jönereglering
för landsstaten.

(Forts.)

N:o 33.

Lönereglering
för landsstaten.

(Forts.)

36 Onsdagen den 1 Maj.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad och Herr Talmannen
upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till det
förevarande momentet, dels ock afslag derå samt bifall till Kongl. Maj:ts
motsvarande nådiga framställning; gjordes först proposition på bifall
till momentet, hvarvid svarades många nej jemte några ja, och sedermera
proposition på afslag derå och bifall till Kongl. Maj:ts framställning,
då svaren utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.

Mom. e och f.

Biföllos.

3:dje punkten.

Mom. a.

Grefve Beck-Friis: Med anledning af det beslut, Kammaren
nyss fattat, eller att den bifallit Kongl. Maj:ts förslag angående kronofogdarnes
aflöning, torde det vara nödvändigt, att momentet a får följande
lydelse: »att Riksdagen för bestridande af landsstatens aflöning
må öka det ordinarie anslaget till »landsstaterna i länen» med 962,268
kronor.

Herr Statsrådet Lagerstråle: Jag vill hemställa, huruvida icke
vid det förhållande, att olika beslut i de båda Kamrarne blifvit fattade,
det vore lämpligt att till Utskottet återremittera föreliggande punkt,
så att, sedan gemensam omröstning egt rum, det kan blifva bestämdt,
bvilket belopp som skall å ordinarie stat uppföras såsom anslag till
»landsstaterna i länen».

Grefve Beck-Friis: Jag vill icke motsätta mig den begärda
återremissen af denna punkt, och tager derför tillbaka mitt förra yrkande.

Öfverläggningen förklarades slutad och momentet återförvisades.

Mom. h och c.

Biföllos.

Utskottets i slutet af punkten afgifna yttrande.

Herr Talmannen förmälte, att Kammaren torde finna, att hvad
Utskottet bär yttrat borde, till följd af Kammarens förut fattade beslut,
till Utskottet återförvisas.

Svarades ja.

4:de och 5:te punkterna.

Biföllos.

Onsdagen den 1 Maj.

37 ,rN:o 33*

Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 24 och Revision af
25 sistlidne April bordlagda utlåtande N:o 13, i anledning af vackt tystiftmngm
motion om aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, med rtZskapsskUanhållan
om utredning rörande behöfligheten af förändrad lagstiftning nåd.
angående äktenskapsskilnad.

Herr Grafström: Jag får börja med att inför Kammaren aflägga
en vördsam men bestämd protest mot det sätt, på hvilket min
ifrågavarande motion blifvit af Herr Talmannen och Kammaren behandlad.
Jag vet väl att denna protest hade bort afgifvas vid det
tillfälle, då motionen remitterades, men dels var jag icke då närvarande,
dels kan det svårligen begäras att en hvar motionär skall ega så fullständig
kännedom om hvad grundlagen i hvarje fall kan föreskrifva,
att han vore beredd att genast motsätta sig hvad både Talman och
Kammaren anse vara det rigtiga. Grundlagen föreskrifver likvisst, att
alla motioner, som afse lagfrågor, skola behandlas af Lag-Utskottet,
och jag vågar hemställa, huruvida ej denna motion afser en lagfråga.

Inom denna Kammare bar emellertid utbildat sig den sed, att, då eu
motionär föreslår eu underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, motionen
remitteras till tillfälligt utskott, oafsedt motionens innehåll. Det synes
mig likväl alldeles orimligt att fasthålla en sådan princip, ty till bvilket
resultat kommer Lag-Utskottet vanligen sjelft vid behandling af
lagfrågor, om icke just till det att föreslå en skrifvelses aflåtande till
Kongl. Maj:t. Nu begär man af eu enskild motionär, att, då han inser,
att åtskilliga oegentligheter finnas i eu gällande lag och önskar, att
någon förändring deri sker, han skall vara beredd att framlägga ett
bestämdt lagförslag, sådant som Lag-Utskottet ofta ej kan affatta och till
hvars åstadkommande Kongl. Magt har ett särskilt embetsverk, lagberedningen.
Jag har velat anföra detta till protokollet och jag vill
ytterligare med ett exempel visa hvart den af mig nu omnämnda, af
Kammaren antagna sed kan leda. Vid 1876 års riksdag väckte en af
denna Kammares ledamöter, Herr Wallenberg, eu motion om underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående ändringar i konkurslagen.

Motionen remitterades till ett tillfälligt Utskott, hvilket förordade den
föreslagna skrifvelsen; Första Kammaren beslöt också den 25 April för
sin del, att eu underdånig skrifvelse skulle aflåtas. ''Säd den diskussion,
som härom försiggick i Kammaren, fäldes af två ledamöter, begge medlemmar
af Lag-Utskottet, yttranden, som, om också i varsamma ordalag,
ifrågasatte rigtigheten af att en motion, afseende en lagförändring,
blifvit behandlad af tillfälligt Utskott. Emellertid beslöt Kammaren,
som sagdt, att eu skrifvelse skulle afgå. Då detta Kammarens beslut
meddelades Medkammaren den 3 Maj, öfverlemnades ärendet icke, enligt
hvad förut varit praxis, till tillfälligt Utskott, utan den väckta
frågan afslogs på yrkande af Herrar Axel Bergström och Berg, emedan
motionen icke blifvit i grundlagsenlig ordning behandlad af Lag-Utskottet.
Således blef Herr Wallenbergs motion afslagen, icke på grund af
sin egen beskaffenhet, hvilken af Andra Kammaren knappt upptogs till
ompröfning, utan på grund af den formella behandling, som Första
Kammaren ansett motionen böra undergå. Förhållandet med min
motion är alldeles detsamma som med den af Herr Wallenberg väckta.

N:o 33. 38

Onsdagen den 1 Maj.

Revision af Min motion har också remitterats till tillfälligt Utskott, och om jag
lrfranae”ii*tänker ™g> att frågan får den bästa utgång, den här kan få, eller att
tenshapssku- Första Kammaren antager Utskottets förslag och Kammarens beslut
nåd. meddelas Andra Kammaren, så faller helt säkert frågan der, icke på
(Ports.) grund af motionens beskaffenhet, utan helt enkelt derför, att man skall
anse, att motionen icke blifvit i formelt hänseende rätt behandlad.
Derigenom har min rätt såsom riksdagsman blifvit kränkt. Detta har
jag velat till protokollet anföra, vädjande enligt, ordspråket från Filip
i dag till Filip i morgon.

Hvad nu beträffar sjelfva motionen och detta betänkande tror jag,
att jag derom kan fatta mig kort. Jag har icke hört, att någon , anmärkning
väckts mot det klander, som jag i motionen framburit öfver
det sätt, på hvilket åtskilliga domstolar genom en advokatorisk tydning,
i öfverensstämmelse med lagens bokstaf men bortseende från lagens
anda, döma till äktenskapsskilnad. Det kan icke anses vara rätt
stäldt i ett samhälle, när en lag på detta sätt kan kränkas och när
derigenom en lättnad att upplösa äktenskap åstadkommes, hvilken icke
kan undgå att verka till samhällets sedliga försämring. Icke heller
har jag hört något väsentligt anmärkas i fråga om den oegentlighet,
som jag trott mig finna deri, att den varningsgrad, som pastor och
kyrkoråd äro skyldige att gifva makar som önska äktenskapsskilnad,
måste gifvas, innan skilnad till säng och säte sökts hos domstol. Härvid
har jag vågat kasta fram förslagsvis den frågan, huruvida det ej
vore bättre att varningen gåfves efter det domstol dömt till skilnad
till säng och säte under ett år och sedan detta år gått till ända. Fölen
sådan förändring har jag redan i min motion anfört två skäl. Det
ena är, att det måste ovilkorligen för den, som skall gifva varningen,
ganska ofta kännas motbjudande att göra det, emedan han helt säkert
vill tillstyrka en åtskilnad för eu tid mellan makar, i hvilkas äktenskap
ett olyckligt förhållande eger rum. Ofta kan det nemligen hända
att en hustru, som är förenad med eu utsväfvande man, önskar att
kunna få lefva i fred för honom och hans usla nöjen. Då nu sådana
makar komma inför kyrkorådet för att erhålla varning, blir det ganska
svårt att varna dem för ett steg, som just består deri, att de komma
åtskils under eu längre tid, men hvilket steg också är första steget till
eu fullständig skilsmessa. Pastor och kyrkoråd kunna väl känna, att
de icke böra råda till fullkomlig skilnad, utan att de tvärtom loöra
varna derför, men å andra sidan känna de sig uppmanade att gifva
det råd åt makarne att skiljas för en tid, emedan det icke kan vara
till någon hugnad att de lefva tillsamman. Detta är en orsak hvarför
jag önskar, att varningen skulle förflyttas till efter förloppet af det år,
under hvilket skilnad till säng och säte skulle ega rum. Då skulle
den varning, som gåfves af pastor och kyrkoråd, få en mycket högtidligare
prägel. Pastorn skulle då fästa sig vid den omständighet, att
fråga nu vore om att taga det betydelsefulla steget till en fullkomlig
skilsmessa och ej endast om att makarne för någon tid skulle flytta
från hvarandra. Men jag har också, såsom jag redan nämnt, ett annat
skäl hvarför jag önskar en sådan förändring. Det förhåller sig nemligen
så, att, då för närvarande makar komma till pastor och begära
varning vare sig först inför honom eller inför kyrkorådet, så blir icke

39 N:o 33.

Onsdagen den 1 Maj.

förhållandet mellan makarne juridiskt utredt. Det går så till, att blott Revision af
på makarnes egna uppgifter meddelas varning. Protokollet öfver var- XTdelkningen
hos kyrkorådet framlägges derefter inför domstolen, som på ten$k
grund deraf dömer till skilnad. Nu anser jag det vara behöfiigt att nåd.
en juridisk utredning af förhållandet mellan makarne sker, och om (Forts.)
varningen, såsom jag önskar, skall meddelas först efter det domstolen
dömt till skilnad till säng och säte under ett år, sä vore ju domstolen
nödsakad att företaga en sådan juridisk utredning af frågan.

Jag tror således, att det kan vara skäl att aflåta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan att Kongl. Maj:t täcktes taga ifrågavarande
lagstadganden i ompröfning och tillse, huruvida de må anses för närvarande
motsvara sitt ändamål. Förhållandena äro verkligen sadana,
att jag tror mig icke säga annat än hvad jag kali försvara, då jag uttalar,
att personer finnas i denna stad, hvilka varit skilda 5, ja 6 gånger.
Om jag föreslog att äktenskap skulle ingås på sex månaders
uppsägning, skulle man med rätta säga att jag framstälde ett ohyggligt
förslag. Men jag vågar påstå, att tillståndet med lagskipningen i
landet i detta fall är sådant, att det går lika lätt att upplösa äktenskap,
som om de blifvit ingångna på sex månaders uppsägning. Jag
tror mig nu hafva sagt så mycket som behöfves för att söka öfvertyga
Kammaren att gilla hvad Utskottet föreslagit.

Grefve Hamilton: I allmänhet yttrar jag mig högst ogerna mot
ett Utskotts betänkande eller sjelfva motiveringen, emedan jag väl vet,
att denna oftare är beroende af Utskottets sekreterare än af dess ledamöter,
som vanligen äro allt för mycket upptagna för att kunna skrifva
sina betänkande! sjelfva; och hvad de Tillfälliga Utskotten beträffar,
der vanligen någon af ledamöterna skrifver betänkandet, tror jag också
att det vore för mycket begärdt att de skulle åt motiveringen egna all
den omsorg, som vore önskvärd. Det väsentligaste ligger i Utskottets
tillstyrkan, och de af Kammarens ledamöter, som haft tillräckligt litet
att göra för att höra hvad jag vid föregående tillfällen yttrat, torde
icke kunna uppgifva något enda tillfälle, då jag ingått i kritik af ett
Utskotts betänkande, utan har jag blott hållit mig till Utskottets hemställan.
I detta fall måste jag gå till väga tvärt emot min vana, derför
att jag icke har något emot Utskottets tillstyrkan, men fruktar, att,
om icke några anmärkningar göras emot motiven, dessa komma att
ligga till grund för den skrifvelse, som möjligen kommer att till Kongl.

Maj:t afgå. Utskottet har börjat med en framställning af det bedröfliga
förhållande, som för närvarande eger rum, att en person kan resa
till Köpenhamn på någon kortare tid och derifrån skrifva ett bref till
sin hustru att han icke ämnar komma tillbaka, och med företeende af
ett sådant bref kan skilsmessa ega rum. Detta är sant och är ett
mycket origtigt förhållande, men det är ett origtigt förhållande, som
kommer icke af lagen, utan af en origtig tillämpning af lagen; och då
klagomål anförts öfver underrätts utslag af dylik beskaffenhet, bär
öfverrätt undanröjt ett sådant beslut. Det är således tydligt, att hvad
man på sin höjd kunde önska, vore eu förklaring eller ett förtydligande,
men icke en förändring, emedan ett öfvergifvande icke är ett
giltigt skäl för skilsmessa, så vidt icke den ena maken genom eu längre

N:o 33. 40

Onsdagen den 1 Maj.

Revision af tids frånvaro visar, att han öfvergifvit den andra i afsigt att icke åter lagstiftningen

komma rörande

äh tensicapsskil-

I afseende på varningarne anser Utskottet det vara orätt att två
nåd. makar varnas för den enes fel. Det förstås, att, om den, som med(Forts.
) deiar varningen, verkligen skulle taga saken på det sättet, så vore det
icke rigtigt, men jag antager, att, oaktadt båda makarne äro tillstädes,
varningen drabbar den skyldige och, om äfven tjenliga föreställningar
kunna gifvas den andra makan, sker väl icke detta i den form, att det
kan anses som eu bestraffning, bvilket Utskottet ansett det vara.

Beträffande frågan om varningarne bar motionären ansett, att de borde
komma efter skilnaden till säng och säte, och Utskottet omnämner detta
med ett slags erkännande då Utskottet säger: »till dessa motionärens
erinringar beträffande omförmälda varningar anser sig Utskottet böra
foga ännu eu anmärkning.» Således är detta en anmärkning, som Utskottet
godkänner, men det bar ännu flera. På följande sida förklarar
emellertid Utskottet, att det icke skulle vara skäl att makarne varnades
efter skilsmessan. Den skrifvelse, som skulle uppsättas gå grund
af detta Utskottets förslag, skulle således på ena sidan godkänna den
ordning för varningens meddelande, som nu eger rum, och på den
andra sidan underkänna densamma. I afseende på det förhållande, då
båda makarne hafva begått äktenskapsbrott, anser Utskottet att de
icke skulle kunna få skiljas. Det vore naturligtvis alldeles för origtigt,
men detta har lagen icke velat säga, utan meningen är väl, att, då
båda makarne begått äktenskapsbrott, så fordras såsom skäl för äktenskapsskilnad
i det fallet något annat än den omständigheten, att de
begått äktenskapsbrott; det kan ju finnas andra skäl, på bvilka äktenskapsskilnad
kan beviljas, men deras äktenskapsbrott får icke anföras
såsom motiv. Jag tror mig knappt behöfva säga mera, då det icke är
min mening att yrka afslag å Utskottets framställning, emedan jag
verkligen tror att i vissa fall föreskrifterna i afseende på äktenskapsskilnad
behöfva eu granskning och en revision; men jag har velat fästa
uppmärksamheten på det mindre tillfredsställande i Utskottets framställning,
och på det att Riksdagens skrifvelse, om en sådan blefve beslutad,
icke måtte komma att utgöra en afskrift af betänkandet, hemställer
jag, att slutet måtte få följande lydelse: »att Riksdagen måtte
besluta att i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
underkasta gällande lagbestämmelser om äktenskapsskilnad en revision
för beredande af derutinnan erforderliga ändringar.»

Jag anhåller om proposition på bifall till detta förslag.

Herr Stråle: Då den föregående ärade talaren uppgifvit, att
öfverrätt skulle hafva ändrat underrätts beslut i fråga om den lagtillämpning,
mot hvilken Utskottet här gjort anmärkning, så kan jag
naturligtvis icke bestrida ett sådant fimhållande, ehuru jag icke känner
till detsamma. Deremot har jag från, såsom jag tror, trovärdigt håll
erfarit, att för icke länge sedan eu häradsrätt velat tillämpa lagen på
det sätt den siste talaren tyder den, men att hofrätt ändrat beslutet
och att i följd deraf häradsrätten nödgats meddela stämning. Sådana
mål komma naturligtvis icke till öfverrätt annat än undantagsvis, ty

Onsdagen den 1 Maj.

41 N:0 33.

när båda makarne äro öfverens och underrätt beviljar stämning, så
finnes det ingen, som har skäl att klaga.

Hvad varningame vidkomma, var det för mig mycket tillfredsställande
att höra, att den ärade talaren med sin rika erfarenhet delade
den åsigt, att dessa varningar icke lämpligen böra qvarstå sådana
de äro i lagen föreskrifna. Den tydning han i detta fall gaf åt lagen
är nog ganska naturlig, men ordalagen äro dock emot denna tydning,
då det står att makarne skola varnas. En vigtig anmärkning mot
dessa varningar ligger också i den offentlighet, som med dem är förenad
och hvilken Utskottet velat taga bort. För min del skulle jag
vilja såsom min åsigt uttala, att, innan makar, som äro osams, finge
stämma om skilsmessa, skulle de derom göra anmälan hos själasörjaren,
och först sedan någon tid förflutit, borde stämning få meddelas, på det
att icke skilsmessan måtte ske genom öfverilning och på det tillfälle
måtte lemnas själasörjaren att söka återförena makarne. Så som varningarne
särdeles inför kyrkorådet nu äro i lagen föreskrifna, tror jag
icke, att de i allmänhet kunna anses medföra någon fördel, men deremot
genom sin offentlighet bidraga dertill, att försoning makarne
emellan icke inträffar. Hvad angår tydningen af det lagstadgande, som
handlar om äktenskapsskilnad, då begge makarne begått äktenskapsbrott,
så må det väl vara, att de kunna skiljas på annan grund, men
jag är för min del af den åsigten, att det borde vara ett tillräckligt
skäl till skilsmessa om båda de brottsliga makarne eller en af dem
önskade få äktenskapet upplöst. Huruvida ordalagen i betänkandet
kunde vara bättre funna, må andra afgöra, men jag vågar yrka bifall
till det slut Utskottets betänkande innehåller.

Herr Widén: Om Kammaren vill besluta en skrifvelse med det
slut, som Grefve Hamilton föreslagit, skall jag icke hafva något att
invända deremot. Jag vill icke neka till att det kan finnas åtskilliga
brister i den nuvarande lagstiftningen angående äktenskapsskilnad och
att eu revision deraf vore behöflig, men, i likhet med den nyssnämnde
ärade talaren, ber jag att få inlägga min protest mot den motivering,
som förekommer i Utskottets betänkande. Skulle en lagstiftning upprättas
på så underhaltiga grunder, som här äro framstälda, fruktar
jag vi finge en lag, som vore mycket sämre än den vi hafva.

Så förefaller det mig underhaltigt, att Utskottet kunnat klandra,
att begge makarne skola varnas, och såsom skäl derför anfört, att till
exempel mannen skulle vara eu drinkare, som tyranniskt behandlade
sin hustru, hvarvid Utskottet antagit såsom en gifven sak, att hustrun
skulle vara alldeles oskyldig och således icke behöfva vara med om
varningen. Den som har någon erfarenhet i dessa ämnen vet dock,
att mannen ofta förfaller till nyssnämnda last till följd af hustruns
bristande omsorg om det husliga lifvets trefnad, i det att mannen då
beklagligtvis ej sällan går ut och söker sin tröst på berörda olyckliga
vis, emedan han saknar trefnad och frid i sitt hem. Och i allmänhet
gäller väl här i alla fall ordspråket, att det icke är ens fel att två
träta, hvarför jag tror att man icke får säga, att det bör gälla såsom
regel, att den ena makan är oskyldig. För öfrigt ligger det i sakens

Revision af
lagstiftningen
rörande äktenskapsskilnad.

(Forcs.)

Nso 33. 42

Onsdagen den 1 Maj.

rörande äk
tenskajysskilnad.

(Forts.)

Revision af natur, att sådana varningar, som de ifrågavarande, icke kunna ske enlag
stiftning en utan att båda makarne måste vara tillstädes.

Den andra öfverraskande satsen, som jag funnit i Utskottets motivering,
är, att eu domstol skulle kunna döma utan föregående ransakning.
Jag har för min del icke hört, att något sådant hittills passerat
vid våra domstolar, utan, så vidt jag kunnat röna, hafva tvärtom
domstolarne, innan de afkunnat ett domslut, gjort erforderlig utredning.

Vidare har jag öfverraskats i detta betänkande af ett tredje påstående,
som eu hvar borde ogilla, och det är att den religiösa behandlingen
af makarne och undergåendet af presterliga varningar och förmaningar
icke vidare skulle få anses som vilkor för att eu skilsmessa
inför domstol sedermera skulle kunna få ega rum. Här går man verkligen
så långt att, om detta antoges såsom grundsats, det sedermera
knappast blefve fråga om sådana varningar inför pastor. Ty sällan
skulle väl det då komma att inträffa, att makar, som lefde i oenighet
med hvarandra, ändock befunne sig i den sinnesstämning, att de sjelfmant
ville underkasta sig varningar eller undervisning af eu religionslärare.
Mycket antagligare synes mig det vara, att de genast infunne
sig vid domstol och sökte att der få en skilsmessa till stånd. Men
jag hemställer, huruvida det vore välbetänkt att ställa så till, att vid
ett sådant missförhållande, som här är i fråga, religionens inflytande
genom själasörjarens hjelp icke skulle få komma till användning.

Slutligen finnes här en grundsats uttalad, som förefaller mig synnerligen
vådlig och det är att det klandras, att oeniga makar skulle,
för att erhålla äktenskapsskilnad, behöfva underkasta sig att hos Kong!
Maj:t begära äktenskapets upplösning, således, såsom en nåd, i stället
för att de borde få begära denna skilsmessa hos domstol såsom rättighet.
Detta anser jag vara en vådlig grundsats, enär deri ligger, att
genom öfverträdelse eller underlåtande af sedelagens bud — och något
mindre ligger väl icke uti äkta makars oenighet — skall man kunna
förvärfva sig rättigheter. Jag kan icke tänka mig något mera besynnerligt
än detta. Nej, äktenskapet är ju till sin natur oupplösligt, och
vilja det oaktadt äkta makar åtskiljas, så är det väl i sin ordning, att
de begära detta såsom eu nåd; någon rättighet, som de skulle kunna
pocka på, bör det för dem icke blifva.

Jag vill icke längre uppehålla Kammaren, ehuru ytterligare åtskilligt
skulle kunna anmärkas emot betänkandet. Jag har endast anfört
dessa exempel ur motiveringen, såsom skäl hvarföre jag måste ogilla
densamma, salut slutar med att biträda det skrifvelseförslag, som Grefve
Hamilton fram stält.

Herr Ribbiug, Sigurd: Den förste ärade talare, som näst efter
motionären hade ordet, yttrade sig välvilligt och i det hela taget instämmande
i afseende å det slut, hvartill Utskottet kommit, om han
ock ville hafva detta slut uttryckt eller den föreslagna skrifvelsen till
Ivongl. Maj:t affattad i obestämdare ordalag än Utskottets. Men den
ärade talaren yttrade derjemte, det han ansåge motiveringen otillfredsställande,
särskild! i vissa af honom framdragna punkter, och detta
till den grad, att han, för förklaringen af denna felaktighet, erinrade
om att utskottsledamöterne vore upptagna af så många riksdagsgöro -

Onsdagen den 1 Maj.

43 N:o 33.

mål, att de ej hade tid till en omsorgsfull utarbetning af betänkanden. Revision af
Nu skall jag, på det ingen må lida oskyldigt, helt upprigtigt säga, att lar9BrandTäk
den, som skrifvit den klandrade motiveringen, är jag, ehuru Utskottets rt°enskapssHlöfrige
ledamöter naturligen sett på och godkänt densamma, hvadan nåd.
således de möjligen förefintliga felen hufvudsakligen falla mig till last. (Forts.)
Men sedan jag gjort detta erkännande, får jag tillägga, att det dock
syns mig något tvifvelaktigt, om de anmärkningar, som af den ärade
talaren framstälts mot utskottsbetänkande!, verkligen med skäl kunna
göras.

Den ärade talaren vände sig först mot hvad Utskottet, reciterande
motionärens eget resonnement, anfört beträffande ondskefull! öfvergifvande
och det lätta sätt att vinna skilnad i äktenskap, som deraf
blifvit en följd, och han ansåg och yrkade att hvad som sålunda blifvit
såsom felaktigt anmärkt, icke, såsom Utskottet förmenat, berodde
på lagstiftningen eller vore lagens fel, utan berodde på felaktig lagens
tillämpning, enär vid denna senare hade förbisetts, att den bortreste
skulle, för att visa sin afsigt att ej återkomma, vara borta en längre
tid, innan hans bortovaro kunde leda till vinnande af äktenskapsskilnad.

Jag skall, med anledning häraf, bedja att få läsa upp början af 4 §
i 13 Kap. Giftermålsbalken; dess första sats lyder sålunda: »Öfvergifver
och förlöper mannen af ondska och motvilja sin hustru och far
utrikes i det uppsåt att ej mera blifva och bo med henne, hafve ingen
rätt sin lott i boet eller fasta gods sitt att råda. Vill hustrun ifrån
honom skiljas, tage då stämning hos domaren.» Härmed hafva vi således
kommit så långt, som till rätt för den hemmablifna makan att
taga ut stämning till skilsmessas erhållande, utan att bland de uppräknade
vilkoren något enda ord om huru länge den bortreste skall
vara borta för att domstolen skall döma till skilnad här står att
finna. Deremot är det fullkomligt rigtigt, att i den citerade §:ns senare
del stadgas om »natt och år» innan domaren får döma till skilnad.
Men det är väl att märka, att denna senare del eller sats, hvari
tidsbestämningen förekommer, handlar om det fall, då »man icke vet
hvar (den bortreste) mannen sig uppehåller»: när så är — stadgas det —
då skall domaren låta lysa efter honom och »förelägga honom natt och
år. Kommer han ej inom utsatt tid; döme då domaren till skilnad».

Denna nu anförda ordningsföljd i stadgandena, att den utsatta tidrym- ''
den är faststäld för den händelse att den bortrestes vistelseort är okänd,
visar otvetydigt, att afvaktande af tidrymdens slut innan skilsmessa
beviljas, icke gäller i allmänhet såsom vilkor för äktenskapsskilnad på
grund af malitiosa desertio, utan kommer till de i §:ns första sats angifna
vilkoren, såsom ett särskildt sådant, för den händelse, att man
icke vet hvar (den bortreste) mannen finnes, liksom det ock för sig har
ett naturligt skäl just i nyss anförda förhållande, hvarunder man icke
känner det »uppsåt» hos den bortreste, hvilket enligt §:ns första sats
måste tagas med i betraktande såsom ett allmänt vilkor, och då så är,
låter en tid förflyta för att se till om den bortreste ämnar återvända.

Men hvarken motionären eller Utskottet har för öfrigt, då nu omhandlade
§ anförts såsom ett motiv för att begära revision och ändring i
äktenskapsskilnadslagarne, stödt denna begäran på eu tolkning af §:n.

Utskottet säger i detta afseende, helt försigtigt, att genom §:ns ordalag

JJ:o 33. 44

Onsdagen den 1 Maj.

Revision af en allt för lätt skilsmessa möjliggöres och att redan denna Iaea möjliglrö‘raidenTk-
het ~ hTars befintlighet torde få anses bevisad ur faktum af dess uppt
enskap sskil- repade förverkligande i laga ordning — borde vara ett skäl, som visade
nåd. bebofvet af ordalagens ändrande; om nemligen man ansåge att eu skils(Forts.
) messa, åstadkommen genom ed liten utrikes lusttur i förening med en
skriftlig förklaring att den bortreste icke ämnade återvända, vore ett
allt för lättvindigt sätt för upplösande af ett äktenskap. Utan att man
upphäfver sig till tolkare af lagen, tyckes således redan omförmälda
möjlighet, att på anförda sätt vinna skilsmessa i äktenskap, utvisa ett
behof af ett förtydligande af lagen, ehuruväl, såsom sagdt, jag för min
del icke kunnat finna att denna längre tid står stadgad i 4 § annat
än för den händelse, att man icke känner den bortrestes vistelseort
och således måste lysa efter honom, och att alltså en förändring af
§:n är af behofvet påkallad.

Dernäst — och med hänsyn till motionärens och Utskottets yttrade
åsigt om olämpligheten och obilligheten i lagens föreskrift att båda
makarne skola undergå varningar, utan undantag för det fall att endast
endera, t. ex. genom sin våldsamma passion är skuld till obeståndet
och oenigheten — har af den ärade talaren blifvit anmärkt, att
om den ena af makarne vore oskyldig, skulle de föreskrifna varningarne
egentligen icke rigtas mot denna, utan mot den andra maken ensamt.
Första §:n i 14 Kap. Giftermålsbalken säger: »der hat och bitterhet
emellan man och hustru uppkommit och endera derom hos presterskapet
gör anmälan eller det eljest kunnigt varder, då skola makarne
af kyrkoherden i församlingen varnas efter thy i kyrkolagen säges»,
och sedan sammaledes af kyrkorådet. Och liksom citerade § gör sådana
varningar till vilkor för skilnad till säng och säte, så innehåller
Kongl. Förordningen af den 27 April 1810 att, efter det skilnad till
säng och säte erhållits och tiden derför är tilländagången, skola makarne,
om de hos Konungen vilja söka slutlig äktenskapsskilnad, vid
ansökningen foga bevis om undergångna sådana varningsgrader, som i
14 Kap. 1 § Giftermålsbalken stadgas, d. v. s. sådana varningar, som
gifvits åt makarne. Såsom något eget må för öfrigt anmärkas, att under
det den förste ärade talaren, såsom nämndt, yrkat att, då omständigheterna
sådant föranledde, varningen borde rigtas endast åt ena
maken, så har deremot den andre ärade talare — sjelf mångårig domkapitelsledamot
— som i förevarande ärende yttrat'' sig, yrkat att båda
makarne varnades och alltid borde varnas, till stöd för hvithet sistanförda
han framhållit, huruledes det skulle ligga i sakens natur att,
der oenighet mellan makarne uppstått, det icke är ens skuld att två
träta. Vid denna sats vill jag i förbigående endast erinra om att, om
äfven ordspråk ofta, kanske i de flesta fall må befinnas rigtiga, det
derför dock icke är sagdt att de alltid skola slå in, och, att sålunda
på dem eller på förutsättning af deras vigtighet laga stadganden och
åtgärder icke med visshet att sålunda träffa det rätta, kunna grundas.
Med de stadganden, jag sålunda tagit mig friheten att ur lag och gällande
författning citera, qvarstår alltså, äfven i den del af Utskottets
betänkande, hvarom senast varit fråga, Utskottets, medelst refererande
ur motionen vunna, framställning till sin vigtighet ovederlagd.

Den förste ärade talare, som rigtat sin kritik mot Utskottets mo -

45 N:o 33.

Onsdagen den 1 Maj.

tivering, har, vidare, vid denna motivering anmärkt, hurusom Utskottet Revision af
i sina uttalanden om de ifrågavarande varningarne, som skola föregå ^a^ft^ngen
skilnad till säng och säte, — huruledes, säger jag, Utskottet i sina ^nska^stu
uttalanden om dessa varningar skall hafva gjort sig skyldigt till en nåd.!*''

uppenbar motsägelse. En sådan skall nemligen förefinnas deri, att (Forts.)

Utskottet på d:e sidan i betänkandet först instämmer i motionärens
anmärkning vid varningarne, att de borde ske efter skilsmessan till
säng och säte (mot sökande af äktenskapsskilnad), men straxt derefter
yttrar sig mot samma varningar öfverhufvud, såsom i lag föreskrifna.

Jag tror likväl, att, om man erinrar sig innehållet af motionen i ifrågavarande
del och tillika med någon uppmärksamhet läser hvad på tredje
sidan i Utskottets betänkande blifvit ur samma del refereradt, det skall
blifva alldeles uppenbart, att de uttryck Utskottet der använda alldeles
icke strida mot hvarandra. Utskottet säger i ifrågavarande ämne först:

»Till dessa motionärens erinringar beträffande omförmälda varningar
anser sig Utskottet böra foga ännu en anmärkning, i full öfverensstämmelse
med uttalanden, som gjorts af sakkunniga personer, hvilka med
förevarande fråga sysselsatt sig». Hvilka äro då motionärens erinringar
vid varningarne? De äro tvenne. För det första den nyss refererade,
att varningarne skola gifvas åt båda makarne, äfven i det fall,
att den ena är oskyldig, för det andra, att de skola ske före — såsom
varningar mot — skilnad till säng och säte. Dessa äro motionärens
»erinringar beträffande varningarne», och i dem, har Utskottet, enligt hvad
ordställningen i betänkandet otvetydigt gifter vid handen, instämt. Derjemte
har visserligen motionären yttrat — såsom hans ord falla: — »det
har då (vid det olämpliga i att varningar gåftes mot skilnad, der
oenighet finnes, till säng och säte) förefallit mig, som borde dessa varningar
gifvas efter skilnaden till säng och säte» etc.; men detta yttrande
innefattar uppenbarligen så litet en erinran om något olämpligt
vid varningarne, att det fastmer angifver ett sätt, hvarpå enligt motionärens
mening anledningen till den ena af hans erinringar vid varningarne
skulle kunna undanrödjas, och detta sätt är af motionären ej ens
framstäldt såsom ett bestämdt yrkande, utan såsom något, som »förefallit»
honom, såsom »borde» det ske. Skiljer man nu från hvartannat
hvad som är erinringar af motionären vid varningarne eller i afseende
på hvad olämpligt i dem kan finnas — hvari Utskottet instämt —
samt motionärens vilkorligt afgifna förslag till ett sätt att afhjelpa en
af olämpligheterna — hvilket vilkorliga förslag Utskottet refererat utan
att deröfver uttala något omdöme: — så torde mellan Utskottets först
antydda instämmande i motionärens erinringar vid varningarne samt
den af Utskottet sjelft till motionärens erinringar fogade erinran mot
samma varningar i deras egenskap af juridiska formaliteter — det
torde, säger jag, mellan dessa tvenne yttranden af Utskottet ej någon
motsägelse stå att uppleta.

Slutligen har den förste ärade talaren mot betänkandet anmärkt,
att Utskottet deri gjort sig skyldigt till ett misstag, bestående deruti,
att Utskottet skulle hafva sagt eller genom sina yttranden såsom sin
uppfattning af lagen tillkännagifvit, att, om makarne begge hade begått
hor, de icke skulle få skiljas, under det deremot den rätta tydningen
af hithörande lagstadgande är, att makarne under sådan förutsättning

N:0 33. 46

Onsdagen den 1 Maj.

Revision af icke få skiljas på den grund att hor är begånget. Jag måste, med
^rörande™ anledning af denna anmärkning, bekänna, att jag icke vet hvar i Utäktenslaps-
skottets betänkande står att läsa, hvad den ärade talaren sålunda funsTdinad.
nit. Utskottets betänkande i den punkt, om hvilken nu är fråga, inne(Forts.
) håller nemligen helt enkelt först ett inom citationstecken stridt anförande
af sista delen utaf 1 § i 13 kap. Giftermålsbalken, som har följande
lydelse: »hafva de begge hor gjort, och endera med den andra
förut ej hlifvit förlikt; då må deras äktenskap ej skiljas». Sedan detta
lagstadgande af Utskottet citerats — med förutgången utsago, att anmärkning
mot detsamma, enligt Utskottets åsigt, med fog kunde ske, •—
öfvergår Utskottet (på sidan 4 i betänkandet) omedelbart derefter till
ett, likaledes inom tecken stäldt, citat angående samma sak af Lagkomitén,
för att sålunda angifva skäl, hvarför det citerade stadgandet
enligt Utskottets åsigt bör ur lagen utgå. Något mer om denna
sak innehåller ej Utskottets betänkande. Under sådant förhållande
blir den första anmärkning, till hvilken den ärade talarens senast refererade
klander mot Utskottet gifver anledning, den, att den förunderliga
uppfattning af sista satsen i § 1 kap. 13 Giftermålsbalken, den
ärade talaren i Utskottets betänkande funnit, ej egentligen skulle falla
Utskottet, utan Lagkomité!! till last. Men jag vågar påstå, att äfven
i Lagkomiténs yttrande en sådan besynnerlig uppfattning icke står att
finna. Första punkten af nyss omnämnda lagrum innehåller ju helt
enkelt att, om eu af makarne begått hor, och de icke blifvit förlikta,
så egen den andra makan på grund deraf begära och äfven erhålla
skilsmessa; den andra punkten, att, om båda begått hor, få de deremot
icke (naturligen på denna grund) skiljas. Lagkomiténs i betänkandet
citerade yttrande härom är: »man har ej funnit det förbud mot skilnad,
böra bibehållas, lagen stadgar, när begge makarne begått hor»
och Lagkomiténs angifna skäl för denna sin åsigt, att dubbelt hor är
dubbel anledning till skilnad, med tillägg derefter: »att sammanhålla
makarnes föreningsband, under så bedröffiga omständigheter, skulle endast
vara att förvandla äktenskapet till en straffanstalt». Att nu detta
yttrande af Lagkomité!! skulle visa, att vare sig denna komité, eller
Utskottet, då det anfört yttrandet, skulle hafva trott, att, så snart blott
begge makarne begått hor, äktenskapet dermed skulle hafva öfvergått
till ett sakrament: det vågar, jag påstå sakna grund i de anförda orden.

Hvarför har jag nu sysselsatt mig med granskning af dessa mot
Utskottets motivering framstälda anmärkningar? Icke blott, eller ens
hufvudsakligen, för att försvara det i detta betänkande presterade arbete
af mig, som ju alltför väl kan få vara mer eller mindre bräckligt.
Mitt egentliga skäl har varit ett helt annat. Då den ärade talaren
funnit utskottsbetänkandet behäftadt med de fel, han i sina anmärkningar
påpekat, har han deraf hemtat anledning till yrkande, att
Riksdagens skrifvelse icke borde innehålla underdånig anhållan om en
revision af äktenskapsskilnadslagarne för beredande af ändringar i de
syften, utskottsbetänkandet antydt; utan Riksdagen borde begära de
förändringar i nyssnämnde lagar, som kunde anses lämpliga, eller behöfliga.
Det förefaller mig, som om Kong! Maj:t genom en sådan till
innehållet, syftningen och önskningarne beträffande de begärda ändringarne
fullkomligt obestämd skrifvelse tilläfventyrs icke skulle kunna

Onsdagen den 1 Maj.

47 N:o 33.

veta hvad Riksdagen med skrifvelsen egentligen afser ock vill, samt Revision af
derför ock helt naturligt åt saken kunde komma att göra ingenting. lag^{tfi^gen
Af sådan anledning har det synts mig önskvärdt om det kunde visas, ciktenskapsatt
åtminstone i de anmärkningar, den ärade talaren rigtat mot utskotts- skilnad.
betänkandet, intet hinder vore gifvet mot att i en underdånig skrif- (Forts.)
velse, såsom motiv och såsom förtydligande af dess syfte, hänvisa till
innehållet i nyssnämnda betänkande.

Den andre ärade talaren, som vändt sig mot betänkandet, har
fästat sig vid Utskottets yttrande om den religiösa betydelsen af de
varningar, som äro vilkor för skilnad till säng och säte, och den ärade
talaren har yttrat sig tro, att genom bifall till Utskottets förslag dessa
varningar eller förmaningar skulle blifva, om icke rent af förbjudna, så
åtminstone omöjliga att verkställa. Denna den ärade talarens farhåga
tror jag likväl bero på ett misstag. Så vidt jag kunde fatta, grundade
talaren nämnda förmodan eller påstående derpå, att, om icke makarne
vore skyldiga att underkasta sig varningarne eller förmaningarne, innan
de ginge till domstol, så skulle vid första oenighet den ena eller begge
med sådan brådska rusa åstad till domstolen för erhållande af skilsmessa,
att ingen mellantid skulle blifva öfrig mellan grälet och stämningens uttagande,
under hvilken kyrkoherden och kyrkorådet kunde göra sig underrättade
om makarnes förhållanden och utdela varningarne. Det förefaller
mig dock otroligt och osannolikt, att af borttagandet af förmaningarnes
eller varningarnes betydelse af juridiska vilkor för att få stämma till skilnad
till säng och säte, eller i äktenskapet, följden skulle blifva, att vid
hvarje ordvexling eller träta makarne emellan den ena eller andra af
dem skulle i hastigt mod rusa till domstolen för att få äktenskapsskilnad.
Först och främst finnes icke domstol att när som helst rusa
till, allra minst på landet, men ej heller i städerna; utan, om icke ett
särdeles — lyckligt eller olyckligt —• sammanträffande af stunden för
grälet och stunden för domstolens sammanträde eger rum, få makarne
god tid att lugna sig, på landet ofta i hela månadtal, i stad åtminstone
till veckodagen för domstolens session. Men för det andra får jag upprigtigt
säga, att den egentliga anledningen till min öfvertygelse att den
ärade talarens omnämnda farhåga grundar sig på ett misstag, är den
tro, jag hyser, att i de allra flesta fall, om icke i alla, folk, som äro
gifta, skola betänka sig mer än en gång, innan de gifva sig i väg för
att få äktenskapet upplöst, hvilken tro hos mig åter grundar sig på
tron att hos få, om hos någon, hvarje den sista gnista af känsla för
pligt och åtagna förbindelser är slocknad. Men äfven om i något fall
så skulle vara, synes mig klokheten bjuda dem att icke på grund af
tillfälliga och obetydliga anledningar genast söka äktenskapsskilnad, då,
åtminstone om hvad motionären och Utskottet såsom önskvärdt uttalat
skulle stadgas, dom till skilnad i äktenskapet skulle föregås af och
grunda sig på undersökning af domstolen. Att, under sådant förhållande,
framträda såsom kärande inför domstol blott för att der få orätt,
torde väl icke i allmänhet kunna anses så eftersträfvansvärdt, att man
egde anledning antaga att det skulle blifva det vanliga.

Utskottet har i slutet af sitt betänkande i allmänna uttryck sammanfattat
sina åsigter om hvad som behöfves och om hvad som felas
i nuvarande lag angående äktenskapsskilnad. Utskottet anser att med

N:o 33. 48

Onsdagen deri 1 Maj.

Revision af det tillämpningssätt, som 4 § 13 kap. Giftermålsbalken medgifver, dörlagstiftningen
ven öppnad för allt för lättsinniga äktenskapsskilnader, hvaraf, i
äktenskaps- c^en m^n (^essa komma i bruk, helt naturligt skall alstras det föreställskilnad.
ningssätt, att äktenskapet är något som kan börjas och slutas när kon(Forts.
) trahenterna så tycka, liksom andra tillfälliga föreningar menniskor emellan:
ett föreställningssätt, som ej kan finnas utan att verka lika demoraliserande
på förhållandet mellan man och hustru, mellan föräldrar
och bari}, som upplösande i och på staten och vilkoren för dess bestånd.
A andra sidan åter har Utskottet uttalat den åsigt, att lagen
icke bör innehålla stadgande)), som så godt som tvinga till ett äktenskaps
fortsättande, blott derför att det en gång blifvit vederbörligen
sanktioneradt, äfven när deraf endast återstår den yttre formen, men
deremot hvarje fläkt af den sinnesförfattning hos makarne hytt, hvilken
är äktenskapets väsen och inre kärna. Ett sådant qvarhållande af
äktenskapet betraktar Utskottet såsom orätt, emedan det dermed vore
reduceradt till betydelsen af en legal tvångsanstalt, hvilken derjemte
innebure ett sätt af förening mellan eu man och en qvinna, som annars
af sedelagen är förbjudet. Jag skall, för belysande af det senast sagda,
taga mig friheten att anföra en kort strof ur ett 1809—1810 årens
Riksdags Lag-Utskotts betänkande. Med anledning af enskild motion
hade Utskottet tillstyrkt, att skilnad i äktenskap skulle kunna vinnas
på vissa grunder (desamma, som i författningen af den 27 April 1810
sedan upptogos), utöfver de i 1734 års lag innehållna. Detta betänkande
hade blifvit återremitteradt, bland annat af det skäl, att Utskottets
förslag allt för mycket skulle lätta äktenskapets upplösning.
I afseende på denna sista anmärkning yttrar Utskottet (enligt den tidens
tidens sed att i svaret särskildt nämna den, som framstält anmärkning)
i nytt betänkande: »lika med Herr Doktorn anser Lagutskottet
äktenskapsbandet för heligt, och att till dess upplösning tillfälle
ej bör öppnas, utan att trängande nödvändighet det påkallar;
men Utskottet tror derjemte, att det egentligen heliga deruti ligger i
den sinnesförfattning, för hvilken Herr Doktorn lika med Utskottet ansett
inbördes aktning vara ett vilkor»; och i full öfverensstämmelse med
den åsigt, som i anförda ord egen sitt uttryck, anmärker Utskottet redan
i sitt först afgifna betänkande i ärendet, att »när den inbördes
aktning, hvilken är vilkoret för den moraliska förening, som utgör
äktenskapet, försvunnit, har äktenskapet således i makarnes inre känsla
och medvetande redan upphört, om ock det yttre skenet af den förra
förbindelsen ännu bibehålies». Under sådant förhållande, tillägger Utskottet,
blir äktenskapet »ett band, hvars bibehållande i det yttre mera
skulle verka emot, än befordra renhet i seder».

Nu vet jag mycket väl, att hvarje förslag till borttagande af en i
lag föreskrifven åtgärd, som försvårar vinnande af äktenskapsskilnad,
vanligen mötes af den i sig fullt berättigade erinran, att äktenskapet,
såsom varande statens sedliga rot, icke bör kunna upplösas utan de
mest trängande anledningar. Jag erkänner, såsom sagdt, till fullo rigtigheten
af nyss anförda sats. Frågan är blott: om icke till sådana
mest trängande anledningar äfven hörer den, att kärlek och aktning
mellan makarne upphört och efterträdts af mer eller mindre våldsam
oenighet eller af mer eller mindre våldsamt förtryck. Det är ju ej att

Onsdagen den 1 Maj.

49 \:o 33.

neka, att i dessa fall ett osedligt förhållande i äktenskapet har inträdt, Revision af
att den ena eller begge makarne göra motsatsen af hvad deras pligt ia9stiftninaen
är och af hvad som innebäres i deras åtagna förbindelser och deras akten^Upslöften,
afgifna vid äktenskapets ingående. Men, om så är, kan man väl skilnad.
rimligen säga att staten sålunda skulle hvila på eu osedlig sedlig (Forts.)
grund? I allmänhet anser man, att, der motsägelse visar sig, behöfves
ej vidare resonnement eller bevis för att nå öfvertygelse om det motsägandes
ovigtighet. Men låtom oss, för att tydliggöra huru och med
hvad vilkor familjen är statens sedliga rot, erinra oss lydelsen redan
af den första utsagan härom. Det är den, som innehålles i det ännu
helighålla budet och löftet: »hedra fader och moder, och du skall
länge lefva på jorden», eller: »på det du skall länge lefva i landet,
som Herren din Gud dig gifva skall». Men icke kan man ställa denna
uppmaning: att hedra fader och moder till de barn, som dagligen ärö
vittnen till denna faders och moders gräl, förtryck, misshandling; sådant
innebure, att man ville hafva barnen till blotta maskiner, som
hedra äfven det minst hedervärda, blott derför att det kallas föräldrar.

Man kan med fullt skäl säga, att, der den ömsesidiga kärleken i äktenskapet
upphört, der verkar dettas fortfarande bestånd mera mot än
för framkallande och bibehållande, i och med äktenskapet, af renhet
och sedlighet, hvilka, i och genom familjen framkallade, bestå i medvetandet
och utöfvandet af ordning och tukt, af vördnad och vördnadsfull
kärlek för den familj, hvartill barnen höra såsom yngre medlemmar,
och hvars styrande princip representeras af fader och moder.

Det är ock i denna tukt, i denna vana vid och känsla för ordning och
af vördnad samt i kärleken dertill: det är, säger jag, häri familjens
betydelse såsom statens sedliga rot består. Har den upphört att deraf
vara ett uttryck, har ett äktenskap öfvergått till en institution, som
icke längre kan ingifva vördnad eller kärlek och ej heller utgör uttrycket
deraf, då har den ock förlorat sin karakter af statens sedliga
rot och verkar med afseende på statens bestånd och styrka snarare
skadligt än nyttigt.

Jag vill göra eu enda anmärkning till, med afseende på de ifrågavarande
varningarne eller förmaningarne, mot hvilkas borttagande, såsom
juridiskt föreskrifna, farhågor af här ofvan ängdun anledning så
ofta blifvit uttalade. Om dessa varningar eller förmaningar skola behållas
af det skäl, att annars äktenskapsskilnader allt för mycket kunde
påskyndas eller underlättas, hvilken betydelse och hvilken användning
få de då? De komma att utgöra laga former eller laga åtgöranden,
som man måste underkasta sig, för att komma till det slutliga, åsyftade
målet: äktenskapsskilnaden. Men hvartill har man dermed gjort
dessa förmaningar? Från betydelsen af ett sedligt och religiöst godt,
afseende återknytande af de äktenskapliga banden, hafva de öfvergått
till rent juridiska formaliteter, nödiga såsom medel för att kunna ernå
upplösning af äktenskapet. Man vill häremot måhända invända, att ju
kyrkoherden i alla fall, då han gifver varningen, kan hålla uppbyggliga
och vackra tal. Ja bevars, det är min öfvertygelse att han derom bemödar
sig. Men detta hindrar ej, att deras sedliga betydelse och verkan
i de flesta fall skall gå förlorad, så snart de af lagen få karakteren
af medel för yttre syften eller fördelar. Man erinre sig exempel Första

Kammarens Prof. 1878. N:o 33.

4

N:o 33. so

Onsdagen den 1 Maj.

Revision af vig, huru ofta nattvardens religiösa helgd blifvit åsidosatt, då dess be^rfrandT"
Syende i110m viss tid varit i lag stadgadt såsom vilkor för vinnande
ältenslaps- e^er åtnjutande af vissa borgerliga förmåner. Det må slutligen blifva
skilnad, anmärkt, att det för öfrig! icke är så säkert, att dessa varningar verka
(Forts.) något särdeles uppskof eller hinder för äktenskapsskilnad. De kunna
göra det, så länge hos makarne någon känsla af blygsel och förlägenhet
för deras undergående är qvar. Men hafva de blott besegrat sådana
känslor, d. v. s. just i de fall då varningarne i deras sedliga betydelse
bäst behöfdes, skola makarne nog skynda att få dessa formaliteter
undangjorda, och de få, vare sig veckor eller månader, som dertill
kunna åtgå, skola, fruktar jag, sakna hvarje betydelse med hänsyn
till det beräknade syftemålet: att genom varningarne tillförsäkra äktenskapet
långvarighet och bestånd.

För min del vågar jag, på grund af hvad jag anfört, vördsamt
anhålla om bifall till Utskottets förslag till skrifvelse, och jag tager mig
friheten att anhålla om detta, hellre än om bifall till den formulering,,
som Grefve Hamilton framstält, hufvudsakligen derför, såsom jag redan
framhållit, att denna sistnämnda formulering synes mig, med afseende
på Riksdagens tendens och mening i sak vara för litet sägande, för
att Kong!. Maj:t skulle ega fullt skäl att dervid fästa afseende.

Herr Berg: Den lätthet, som för närvarande eger rum med afseende
på äktenskapsskilnads erhållande, kan icke annat än på det
betänkligaste sätt inverka på hela samhället och icke minst på våra
kyrkliga förhållanden. Det är för det första alldeles klart, att det
sedliga medvetandet skall slappas och äktenskapliga förbindelser temligen
lättsinnigt ingås, då man på förhand vet — äfven om man icke
reflekterar deröfver då man gifter sig — att det icke är så noga med
hvad presten vid vigseltillfället yttrar om äktenskapets Olaglighet,,
utan det går för sig att få saken ändrad. Men det är vidare en annan
omständighet, som gör, att jag med glädje helsat det af motionären
väckta förslag om eu skrifvelse till Ivongl. Maj:t angående ändring i
den nuvarande lagstiftningen, och det är det trångmål, som det svenska
lutherska presterskapet måste befinna sig uti, så länge statens
lagar i afseende på äktenskapsskilnad äro sådana som nu är fallet.
Det kan icke vara bra stäldt, när staten har vissa lagar, af hvilka den
ena upphäfver den andra, eller med nödvändighet tvingar eu del af
statens embetsman, att rent af bryta mot sina heligaste eder och ingångna
förpligtelser; men sådana äktenskapslagarne i vårt land för närvarande
äro, anser jag, att presten icke sällan blir satt i det nödvändiga
trångmål, att bryta mot sin ed. Man hör ju vid hvarje vigsel, att den
lutherska presten, som tillika är statens tjenare, säger till de båda nygifta:
»betänken (I som nu hvarandra till äkta tagit) att Edert äktenskapsförbund
är oryggligt!» och han gör detta icke blott på grund af statens
lag, utan på grund af den lag, presten svurit att i första rummet
efterlefva och lära; och stödjande sig på det bibelställe, der Frälsarens
ord angående äktenskapets orygglighet finnas anförda, stadfästar han
det äktenskapliga förbundet makarne emellan. Efter någon tid kan
dock inträffa, att den ene af kontrahenterna af någon bevekelsegrund —
t. ex. att han tröttnat vid sin, kanske mycket älskvärda, maka eller

51 N:o 33.

Onsdagen den 1 Maj.

att han bindes af lusta till någon annan, eller att han tror sig få “/

mera penningar med en annan o. av. — vill blifva qvitt sm ingångna
förbindelse, lian reser da till Köpenhamn, nan later lysa efter sig akienskapsoch
inom kortare tid än ett år är saken utagerad och han har fått skilnad.
skiljebref, hvarefter han kommer tillbaka med sin nya brud till samma (Forts.)
prest, som då återigen måste säga till honom: »Betänken att Edert
äktenskap är oryggligt.» Huru är det möjligt, mine Herrar, att man
skall hafva tillbörlig aktning för eu kyrka, hvars lärare äro tvungna
att spela en sådan komedi med Guds heliga ord. Da presterskapet
sålunda tvingas att handla mot sin öfvertygelse, mot sin tro, och i alla
händelser emot den bibel presten svurit att lefva och lära efter, då är
det icke underligt, att det kyrkliga medvetandet allt mer och mer
slappas, att kärleken för den svenska kyrkan och dess lärare blir allt
mer och mer undergräfd, och att denna kärlek fästes vid andra.

Detta är emellertid följden.

Om nu staten vill gå eu annan väg än kyrkan och om staten anser,
att sådana frånskilda makar böra hafva rätt att inga nya äktenskap,
så må ju staten medgifva det, men staten bör icke genom sina
lagar tvinga kyrkans presterskap att lysa kyrkans välsignelse öfver eu
förbindelse, som kyrkan och presten måste anse vara moraliskt origtig.

Den är origtig redan ur den synpunkten, att, om presten viger en
frånskild make vid en ny maka, så har han derigenom varit behjelplig
att göra det för denne make omöjligt att komma till verklig bättring.
Bättringen består icke blott i ånger öfver det onda man gjort, utan
äfven deri, att den ångerfulle, der han det kan, godtgör sitt fel. Om
nu den brottslige maken väckes till ånger och samvetsqval deröfver,
att han förolämpat och öfvergifva sill förra maka, så kan han, då han
är vigd vid en annan, icke godtgöra sitt fel på annat sätt än genom
att bryta den nya förbindelsen och sålunda göra ett nytt brott.

Hvad nu angår lagens bestämmelser, att oeniga makar skola
varnas, så kan man fråga: hvad innebär detta? Man har sagt, att
detta blott är eu yttre formalitet, som måste försiggå, innan domstolen
kan stadfästa äktenskapsskilnaden. Men det är något mycket
djupare. Kristus sjelf har sagt, att den felande skall varnas inför
församlingens äldsta och sedermera inför sjelfva församlingen, och att
den, som deraf icke läte sig rätta, han skulle anses såsom en hedning
och publikan. När således den tredskande maken icke lyder presten
och icke heller församlingen, så skall han anses hafva utträdt ur församlingen.
Kyrkorådet säger rent ut, genom sin varning, att han gjort
sig ovärdig att vara en kyrkans medlem, men inom ett hälft ar derefter
skall, om han vill gitta om sig, presten säga, att det är ett kristligt
åkta förbund och lysa kyrkans välsignelse deröfver. Detta anser
ja0, vara högst origtigt, och jag har velat uttala detta, under önskan
att eu förändring till något bättre måtte ske, och far jag derföre instämma
i Grefve Hamiltons förslag.

Herr vice Talmannen: Jag skall endast göra en erinran vid

den uppgift, som lemnats angående lagskipningen._ Om jag icke missförstått
en af de föregående talarne, skulle nemligen, enligt hans utsago,
den tolkning af 13 kap. 4 § Giftermålsbalken, hvilken här blifvit

N:o 33. 52

Onsdagen den 1 Maj.

Revision af klandrad, vara utaf eu af våra öfverrätter gillad. Under den tid af
lai''rörande™ nara ^ ar>som .iaS vant ledamot af Konungens Högsta Domstol, bär likväl
äktenskaps- icke, mig veterligen, förekommit något enda fall, i kvilket berörda lågsinnad.
tolkning kan anses hafva blifvit af öfverrätt godkänd, hvaremot jag
(Forts.) helt nyligen sett ett domslut, som syntes mig utmärka motsatsen.
Enskilda har i dag blifvit för mig berättadt om ett af öfverrätt meddeladt
beslut, som skulle innebära ett gillande af den härstädes klandrade
åsigten; men, efter det referat jag fått angående sistnämnda
beslut, innefattar det icke något sådant gillande, så vida den afdömda
frågan gälde allenast klagan öfver olaga uppskof i ett äktenskapsskilnadsmål.
Jag betvifiar att det låter sig visas, att lagskipningen i
öfverrätterna någonsin gillat den tolkning, som man här framhållit
såsom origtig.

Herr Fröman: Det är såsom Kanslideputerad, som jag har tagit
mig friheten att begära ordet. Det är nemligen Kanslideputerade, som
det åligger att uppsätta den skrifvelse, som möjligen kan blifva
besluten.

Då emellertid här framstälts allvarsamma anmärkningar mot de
motiv, på hvilka Utskottet har stödt sitt tillstyrkande af en underdånig
skrifvelses aflåtande till Kongl. Maj:t, och å andra sidan uppträdt
försvarare af samma motiv, så vet jag verkligen icke, hvad det
egentligen blifver, som Kansli deputerade skola anföra i sin skrifvelse.
Skulle Kammaren stanna vid det beslut, som Grefve Hamilton föreslagit
Kammaren att fatta, så blifver det ganska obetydligt, som i
motiveringen deraf skall sägas, och jag vet verkligen icke, hvad Kongl.
Maj:t på grund af en sådan skrifvelse skall kunna göra. Mig förefaller
det, som om den starka divergensen mellan meningarna inom
Kammaren snarare borde föranleda till afslag å allt sammans än till
bifall till någon af dessa olika meningar, synnerligast som troligen
icke någon mera genomgripande förändring af våra äktenskapslagar
kan ega rum förr än i sammanhang med en ny giftermålsbalk.

Grefve Hamilton: Jag begärde ordet endast för att anmärka,
att man af slutet utaf Herr Ribbings anförande, likasom af hela anförandet
af eu annan talare, skulle kunna draga den slutsats, att någon
här i Kammaren yttrat sig på sådant sätt, att han icke synts rätt
uppfatta äktenskapets helgd eller icke önskat, att den måtte i vårt
land så vidt som möjligt bevaras. Jag måtte vara den ende, som
uppträrlt mot Utskottets förslag, men skulle man hafva fattat mitt
yttrande så, att dessa begge talares anföranden beköfts för min vederläggning,
då har verkligen ett missförstånd egt rum. Jag hade trott,
att man icke genom ofullständiga och otydliga motiv borde skämma
bort en god sak, och att man således hellre borde göra skrifvelsen till
Kongl. Maj:t något kort, än skrifva den på ett sätt, som kunde gifva
anledning att lägga hela saken å sido. Detta var enda skälet för
mitt uppträdande, och naturligt är, att, om jag varit af den tanke, att
lagstiftningen om äktenskapsskilnaden icke kunde behöfva något förtydligande,
så hade jag yrkat afslag å Utskottets betänkande, hvilket

Onsdagen den 1 Maj.

53 N:o a3.

jag likväl icke gjort, utan jag har blott yrkat en obetydlig modifikation Revision af

af Utskottets förslag.

Jag har af eu ledamot af Konungens Högsta Domstol nu fått rätt
i afseende å mitt yttrande om lagskipningen i dessa frågor, och jag
anser mig äfven hafva af den siste talaren fått rätt, ty om han verkligen
gillat Utskottets motiv, så hade han väl icke stannat vid yrkande
om afslag. Jag går likväl icke så långt, utan jag tror, att
Kanslideputerade, af hvilka åtminstone en känner lagen bättre än kanske
de flesta i vårt land, skola kunna finna något uttryck som passar
för det skrifvelseförslag, som jag framstält, och i denna förhoppning
anhåller jag om bifall till detta mitt förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Herr Talmannen,
att under densamma hade afgifvits följande yrkanden: l:o) att Utskottets
förevarande utlåtande måtte bifallas; 2:o af Grefve Hamilton, att Kammaren
skulle bifalla Utskottets hemställan med följande förändrade
lydelse: »att^Riksdagen måtte besluta, att i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes underkasta gällande lagbestämmelser
om äktenskapsskilnad en revision för beredande af derutinnan erforderliga
ändringar»; och 3:o) att utlåtandet måtte afslås.

Härefter framstälde Herr Talmannen först proposition på bifall
till utlåtandet, hvarvid svarades nej, sedermera proposition på bifall
till Grefve Hamiltons förslag, då svaren utföllo med ja och nej i blandning,
och slutligen proposition på afslag å utlåtandet, hvilken proposition
jemväl besvarades med blandade ja och nej; och förklarades ja
nu hafva varit öfvervägande.

Votering begärdes; till följd hvaraf, och sedan Kammaren, på Herr
Talmannens framställning, såsom kontraproposition vid voteringen antagit
Grefve Hamiltons förslag, uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition:

Den, som afslår Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtande
N;o 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles Utskottets hemställan med den deri af Grefve
Hamilton föreslagna ändring.

lagstiftningen

rörande

äktenskaps skilnad.

(Forts.)

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 15.
Nej — 28.

Första Kammarens Prof. 1878. N:o JJ.

N:o 33. 54

Onsdagen den 1 Maj.

Föredogos Särskilda Utskottets den 27 sistlidne April bordlagda
utlåtanden:

N:o 1, i anledning af de inom Riksdagens båda Kamrar väckta
motioner rörande landtförsvarets ordnande; och

N:o 2, i anledning af väckta förslag angående dels grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning, dels reglering
af nämnda skatter, dels införande af en fastighetsskatt, för den händelse
minskning af statsinkomst skulle uppstå genom, grundskatternas
förändring, dels förändrade bestämmelser i fråga om allmänna bevillningens
utgörande, dels ock förändrade grunder för den kommunala
beskattningen.

Flere ledamöter begärde dessa utlåtanden ånyo på bordet; hvarefter
Herr Talmannen yttrade, att han, i enlighet med hvad vid hållet
talmanssammanträde öfverenskommits att föreslå, nu finge hemställa,
huruvida Kammaren behagade besluta, att Särskilda Utskottets ifrågavarande
utlåtanden Näs 1 och 2 skulle i deras nu nämnda ordning
uppföras främst på föredragningslistan för det sammanträde, som komme
att hällas nästa Måndag den 6 i denna månad.

Svarades ja.

Anmäldes och bordlädes:

Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 10, angående tullbevillningen; Banko-Utskottets

memorial N:o 15, angående instruktionen för
nästkommande Riksdags Banko-Utskott;

samt Andra Kammarens protokollsutdrag:

N:o 195, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 26, rörande ett från Första Kammaren
ankommet protokollsutdrag, i fråga om ändring af 6 § 5 mom. af nu
gällande folkskolestadga; och

N:o 196, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 28, om underdånig skrifvelse angående
omarbetande af krigslagarne.

Kammaren åtskildes kl. */44 e. m.

In fidem

O. Brakel.

STOCKHOLM, IVAR HiEGQSTRÖMS BOKTRYCKERI, 1878.