RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1878:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1878, Första Kammaren. N:o 18.

Onsdagen den 20 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades 2 protokollsutdrag för den 19 och protokollet för den
13 i denna månad.

Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 13 och 16 i denna månad
bordlagda utlåtande N:o 20, i anledning af väckta förslag om tillägg
till gällande föreskrifter om aktiebolag.

Herr Fröman: Jemte det jag betygar min tacksamhet mot Lagutskottet
för den uppmärksamhet, det egnat min framställning i förevarande
ämne, tillåter jag mig att mot Utskottets i anledning deraf
framlagda lagförslag göra några obetydliga anmärkningar. Den af Utskottet
föreslagna lagtext börjar så:

»Styrelse för aktiebolag hvilket enligt Kongl. förordningen den 6
Oktober 1848 vunnit Konungens stadfästelse å sin bolagsordning,»

Det förslag, jag framstälde, börjar åter sålunda:

»Hvarje aktiebolag, med undantag af bankbolag, hvarom Kongl.
-kungörelsen den 12 Juni 1874 handlar, åligger,»
o Genom den inskränkning, Utskottets ordalydelse innebär, är alltså
från den skyldighet, som stadgas i förslaget, utesluten en hel mängd
bolag i vårt land, som kallas aktiebolag och hvilka hafva nästan alla
egenskaper, som tillkomma ett aktiebolag, faststäldt af Kongl. Maj:t,
men sakna denna Kongl. fastställelse. De hafva nemligen styrelser, som
sköta deras angelägenheter, och de hålla bolagsstämmor, der de afhandla
och besluta om bolagets angelägenheter o. s. v. Jag förestälde
mig derföre, att det skulle för allmänheten vara lika angeläget, i fråga
om sådana bolag som beträffande bolag med Kongl. Maj:ts sanktion,
att veta, hvilka personer vore styrelseledamöter och mot hvilka man
-således skulle vända sin talan, om man hade rättsanspråk på bolaget
eller ville tilltala detsamma för någon liden rättsförnärmelse. Af detta
skäl synes mig den af mig föreslagna ordalydelsen ega företräde. Emellertid
antager jag att Utskottet haft några skäl, hvarföre det ansett
sig höra inskränka den ifrågavarande anmälningsskyldigheten till endast
aktiebolag med Kongl. sanktion, och det är dessa skäl, jag önskade,
■att någon Utskottets ledamot ville meddela.

Första Kammarens Prot. 1878. N:o 18.

Tillägg till
gällande föreskrifter
om
aktiebolag.

X:o 18.

Onsdagen den 20 Mars.

Tillägg till

gällande före skrifter

aktiebolag.

(Forts.)

Vidare ber jag att få instämma med reservanterne i fråga om
ordalydelsen af sista momentet af lagförslaget. Utskottet föreslår följande
redaktion af detta moment:

»Försummas något af hvad sålunda är föreskrifvet, böte styrelsen
från och med femtio till och med fem hundra kronor,»

då detsamma deremot, enligt reservanternes förslag, skulle lyda:

»Försummas något af hvad sålunda är föreskrifvet, böte styrelsens
ledamöter livar för sig från och med tio till och med ett hundra kronor.»

Det förefaller mig, som om det sista vore mera egentligt, isynnerhet
om man tänker sig, att dessa böter, i händelse af bristande
tillgång, skola förvandlas till fängelse vid vatten och bröd. Den sista
ordalydelsen öfverensstämmer också mera med hvad jag föreslagit, då
de af mig omnämnde »syssloman» äro likbetydande med »styrelseledamöter.
»

Slutligen har Utskottet uteslutit det sista momentet i mitt förslag:

»Rådstufvurätten och domhafvanden hålle sedan nämnda uppgifter
och anmälanden för allmänheten tillgängliga.»

Jag fruktar, att uteslutandet af denna föreskrift kan föranleda,,
att dessa anmälanden icke medföra den nytta, som med dem är afsedd.
Det kan möjligen hos domaren uppstå tvekan, huru han skall betrakta
dessa anmälanden. I 1798 års förordning om handelsbolag föreskrifves,
att den anmälan, som enligt samma förordning skall ega rum, bör intagas
i inteckningsprotokollet. Detta skulle till äfventyra kunna föranleda
någon domare att der intaga äfven nu ifrågavarande anmälanden.
Det kan vidare hända, att detta protokoll sedermera komme att åtfölja
domboken till häradsarkivet, som kanske läge långt bort från domarens
bostad, i följd hvaraf hinder mötte för att tillhandahålla en
dylik anmälan, när den efterfrågades. En annan domare skulle lägga
dylika anmälanden ad acta, då det ej alltid blefve så lätt att bland
mängden af så beskaftade handlingar återfinna en efterfrågad anmälan..
Möjligen kan ock domaren, synnerligen om anmälan införes i inteckningsprotokollet
eller något annat protokoll, falla på den tanken att,,
då upplysning i detta hänseende af en rättsökande äskas, till honom
expediera utdrag af ett sådant protokoll och derför taga lösen. Intet
af dessa sätt att behandla dylika anmälanden har synts mig vara det
rätta, utan har jag förestält mig, att dessa anmälanden skulle samlas
och förvaras i ett särskilt fack eller en särskild cahier jemte ett deröfver
upprättadt register, när sådant funnes vara af nöden, och att
denna samling alltid borde finnas tillgänglig hos domstolen eller domaren,
så att äskade upplysningar uti i fråga varande afseende alltid
och utan kostnad af allmänheten kunde erhållas.

På grund af dessa korta anmärkningar hemställer jag, att Utskottet
behagade taga ärendet i förnyadt öfvervägande, och yrkar derföre
återremiss.

Herr Wallenberg: Kongl. förordningen om aktiebolag af år 1848
har obestridligen gjort mycket gagn, ehuru den också åstadkommit många
missbruk och i enstaka fall blifvit af regeringen misstydd; men denna
lag är redan 30 år gammal, och deri fordras åtskilliga allvarsamma ändringar
och tillägg; hvarföre jag hade trott, att den icke vid denna

Onsdagen den 20 Mars.

X:o 18.

riksdag skulle förekomma, utan i stället underkastas en mera omfat- Tillägg till
tande omarbetning. Emellertid ber jag att få fästa uppmärksamheten r/älla™de /»''repa
några punkter, som icke böra förbises. Först och främst är det °m

ett misstag att konstituera ett aktiebolag med två eller tre delegare, (Forts.) ''

ty, enligt den vid lagens antagande af Riksdagen förda diskussion, tillkom
aktiebolagslagen för att möjliggöra utförandet af sådana företag,
som icke ansågos kunna utföras af några få personer, utan erfordrade
fleres förenade krafter, och icke blott derföre att ett par personer skulle
under egiden af aktiebolagsskylten blifva fria från personligt ansvar
och ändå kunna sköta sina enskilda affärer. Jag tror för min del, att
man bör stadga ett minimiantal af aktieägare, som böra finnas i ett
bolag. Hvad registreringen angår, är densamma nu helt och hållet
öfverlemnad till bolagen sjelfva. Jag tror, att endast i högst sällsynta
fall bör medgifvas, att aktier må utställas på innehafvaren, utan aktiebrefven
böra vara stälda till viss person, så att män vet, hvilka, som
äro aktieegare i bolaget. Sådant skulle leda till stor reda och ordning,
som nu ofta saknas. Jag vill nu emellertid fästa uppmärksamheten
på den sorgligt beryktade 10 § af aktiebolagslagen, som måste omskrifvas,
så vida icke misstydning af densamma skall inträffa.

I den föreliggande frågan har Herr Fröman yrkat ändring i första
punkten af Utskottets förslag. Jag tror, att en sådan ändring icke är
af nöden. Han talade om bolag, som kallas aktiebolag, men som icke
fått Kong!, fastställelse på sin bolagsordning. Sådana bolag äro icke
aktiebolag. De må kallas så, men aktieegarne blifva ändå icke befriade
från den solidariska ansvarigheten, förr än Kongl. Maj:t pröfvat
och godkänt deras bolagsordning; och således är det icke nu fråga om
dylika bolag. Tvekar man, hvilken person är skyldig att svara som
styrelseledamot för ett sådant bolag, behöfver man endast gå till uppbördsverket.
Det finnes intet bolag, som icke har sin debetsedel, och
der står hvem som är den ansvarige för bolaget. Man bör således icke
förblanda något bolag, som hör under 15 kapitlet Handelsbalken, med
aktiebolag enligt Kongl. förordningen om aktiebolag af år 1848. Jag
anser således, för min del, att första delen af Utskottets förslag är
fullt rigtig.

I afseende på hvad Herr Fröman yttrade, att domaren kan förlägga
de ifrågasatta anmälandena, må jag väl medgifva, att det är
möjligt; men blir det ett ordentligt register på styrelseledamöterne i
aktiebolag, tror jag icke att faran deraf att en sådan handling af domareembetet
bortslarfvas skulle vara särdeles stor. Uti härad eller
domsagor på landet torde icke förekomma en sådan stor mängd anmälningar,
att man icke kan hålla reda på dem, och hvad städerna
beträffar, har rådhusrätten mycket lätt att göra det.

I afseende på sista delen af förslaget har meningsskiljaktighet
uppkommit mellan Utskottet och reservanterne och jag ber att i princip
få ansluta mig till Utskottets förslag. Reservanterne hafva velat,
att styrelseledamöterne hvar för sig skola bota. Detta är origtigt och
rent af orättvist. Det finnes många styrelser, som äro så sammansatta,
att t. ex. der bolaget har sitt forum sitta två eller tre styrelseledamöter,
då deremot de öfrige kunna finnas på andra ställen, såsom
vid aktiebolagets grufvor och bruk. Skola då desse senare bota, der -

K:o 18.

Onsdagen den 20 Mars.

Tillägg till före att de, som sitta der bolaget har sitt forum, försummat en förband*
före- malitet ? Det kan val vara nog med att böterna blifva erlagda, och om

skrifter om
aktiebolag.
(Forts.)

man stadgar, att styrelsen skall bota, så må den sedermera lägga dessa
böter på den, som varit försumlig, hvarom styrelsen är bäst kompetent
att döma. Sålunda ber jag, att äfven der få godkänna hvad Utskottet
föreslagit.

Men nu kommer något annat, som jag icke kan vara med om,
hvarken hvad Utskottet eller reservanterne föreslagit, nemligen böter
från 10 eller 50 ända till 500 kronor. Jag förstår icke, hvarföre latitudsystemet
skall behöfva tillämpas här. Förseelsen är densamma för
alla aktiebolag, och det låter icke tänka sig, att ett bolag skulle afsigtligt
undandraga sig denna anmälan, om sådant blir dem genom
författning ålagdt, så vida man icke vill anse, att bolaget består af
vanhederligt folk, då man har andra lagar att mot dem tillämpa. Anledningen
till försummad anmälan kan i allmänhet icke vara någon
annan än glömska eller dröjsmål, och då gäller detsamma för den ena
styrelsen som för den andra. Jag tror icke, att man bör utsträcka
latitudsystemet öfver höfvan, ty det är en kinkig sak i alla fall, och
ju mera man onödigtvis utsträcker latitudsystemet, desto mera öppnar
man dörren till godtycke. För en förseelse sådan som denna, som utan
tvifvel blifver rättad, då anmärkning deremot sker, synas 50 kronor
vara en passande bötessumma, och derföre anhåller jag att, med bifall
till Utskottets förslag i öfrigt, sista punkten måtte komma att lyda:
»Försummas något af hvad sålunda är föreskrifvet, böte styrelsen femtio
kronor.»

Herr Samzelius: Jag vill i vissa delar instämma med den förste
talaren i de anmärkningar, han gjorde emot Utskottets förslag, nemligen
i afseende på bötesbestämmelsen. Denna fråga kan synas Kammaren
obetydlig, men den är det icke såsom principfråga.

Det är en inom doktrinen antagen sanning, att icke en persona
moralis utan en fysisk person kan begå en förseelse såsom sådan, och
således icke heller en bolagsstyrelse såsom sådan utan de enskilda personer
som bilda styrelsen. Dessa böra alltså plikta för sin förseelse i
detta fall och betala böterna, men icke styrelsen såsom sådan. Herr
Wallenberg har sagt, att det är orätt att ådöma hvar och en särskild
styrelseledamot böter, hvilka endast böra ådömas styrelsen i
sin helhet, och att det ju är sak samma, om blott staten utfår sina
böter. Men i många fall saknas tillgång till gäldande af böterna, och
då måste böterna förvandlas till fängelse vid vatten och bröd. En enskild
styrelseledamot kan betala och andra icke. Det uppstår då svårighet
vid förvandlingen, hvarpå man deremot ej kan misstaga sig, om
man sätter bötesbelopp för hvarje styrelseledamot. Då man stiftar lag,
bör man göra den så tydlig som möjligt. Justitieombudsmannen har
haft den sorgliga pligten att ofta åtala origtig förvandling af böter,
hvilket ytterligare visar nödvändigheten af den af mig angifna fordran
på tydlighet hos lagen.

Herr Wallenberg har vidare med ogillande talat om det latitudsystein,
som blifvit föreslaget, så väl i Utskottets som reservanternes
förslag. Jag ber dock att få erinra, att förseelsen kan i många fall

Onsdagen den 20 Mars.

tf:o 18.

vara olika, likasom äfven bolagen kunna vara af olika beskaffenhet, Tillägg till
förmögenhetsvilkor in. m., hvilket gör att bötesbestämmelserna böra före något

variera. Utskottet bär icke tagit så stor latitud som medgifves Saktiebolag
i strafflagen, nemligen från 5 till 500 kronor, utan något inskränkt (Forts.) ''
den. Reservanterne hafva inskränkt denna latitud ännu mera. De
åsigter, Herr Wallenberg härvidlag uttalat, stå i uppenbar strid med
hvad Stockholms handels- och sjöfartsnämnd yttrat uti ett till Kongl.

Maj:t ingifvet förslag angående handelsregister och procura, hvilket är
underskrifvet af Herr Wallenberg såsom ordförande i denna nämnd.

Deruti föreslogs bötesmedlens latitud från 5 till 500 kronor för underlåtenhet
af anmälan i åtskilliga hänseenden, och således en mycket
större latitud än här.

Hvad beträffar Herr Frömans anmärkning derom, att förordningen,
sådan den nu är uppstäld, icke omfattar sådana aktiebolag, som icke
äro af Kongl. Maj:t faststälda, t. ex. ångslupsbolag och andra bolag
för sjöfarten, som kallas aktiebolag utan att hafva Kongl. sanktion, så
synes mig det icke vara förenadt med stor svårighet att få reda på
hvilka, som äro ansvariga för sådana bolag, ty man kan stämma eu af
bolagsintressenterne, hvilken då plägar vara män om att uppgifva sina
medintressenter.

Deremot kan det åtminstone låta mera försvara sig, att någon
skyldighet borde i lagen stadgas för domare att hålla de nu ifrågasatta
anmälningarna tillgängliga för allmänheten. Det är väl klart, att,
om domaren får skyldighet att fullständigt registrera dem, upplysningarne
ur sjelfva registret kunde blifva lätt tillgängliga, men då något
stadgande derom icke finnes i förordningen, skulle domaren icke bryta
deremot, om han placerade anmälningarne i häradsarkivet. Då jag förmodar,
att Kammaren icke är benägen att nu på rak arm antaga
denna förordning, icke ens i den form reservanterne föreslagit, ehuru
detta lagförslag är noga granskadt inom Utskottet, der det blott skilde
på en röst mellan Utskottets och reservanternes förslag, så förenar jag
mig med Herr Fröman i yrkandet om återremiss. Dervid kan dock
icke förekomma till behandling lösningen af de nya frågor, som Herr
Wallenberg nu väckt. De utgöra icke nu föremål för Lag-Utskottets
pröfning, ty Utskottet har icke någon motionsrätt, och Herr Wallenberg
har icke heller enligt den i grundlagen stadgade ordning beredt
sig tillfälle att få sina åsigter i dessa frågor pröfvade. Jag upprepar
mitt yrkande om återremiss.

Herr von Gegerfelt: Efter hvad den föregående talaren yttrat

till försvar för Utskottets betänkande mot de af Herr Justitieombudsmannen
framstälda anmärkningar, återstår för mig i denna del blott en
ringa efterskörd.

Justitieombudsmannen har klandrat, att Utskottet endast upptagit
såsom föremål för det ifrågavarande stadgandet de aktiebolag, som
vunnit Kongl. Maj:ts fastställelse. I afseende derpå har blifvit erinradt,
att aktiebolag, intill dess sådan fastställelse vunnits, äro solidariskt
ansvariga, hvarför den som mot sådant bolag vill föra talan eger vända
sig mot hvilken som helst af dess ledamöter. Detsamma gäller ock i
afseende på vanliga handelsbolag.

>T:o 18.

Onsdagen den 20 Mars.

Tillägg till Vidare får jag erinra, att då justitieombudsmannen i sitt förslag

gällande före- förordning undantagit bankbolag, så förekommer deremot att dessa
SkkrZlåm bankbolag icke i juridisk bemärkelse kunna anses för aktiebolag, livara(Tovis.
)'' till svårligen andra kunna hänföras än de, hvarom 1848 års förordning
handlar; och förrän Kongl. Maj:t faststält bolagsordning har ett sådant
bolag icke egentligen kommit till stånd, utan befinner sig i ett slags
öfvergångstillstånd.

Hvad angår den frågan, huruvida styrelsen eller dess ledamöter
skola fällas till böter, måste jag erkänna, att jag för min del tvekat
mellan båda åsigterna och finner hvilken som helst antaglig. Dock
anser jag det principielt rigtigt, att, då styrelsen skall fullgöra den
ifrågavarande anmälan, styrelsen bestämmes såsom den som skall bota
för uraktlåtenhet deraf. Man har val sagt, att icke moraliska personer
utan endast personer af kött och blod kunna begå brott. Det
gäller dock obestridligen om gröfre brott, der urbota bestraffning ifrågakommer;
hvaremot det icke är så klart i fråga om mindre förseelser.
Exempel saknas ej att styrelser för sågverksbolag blindt dömda för
skogsåverkan, bränvinsutskänkningsbolags styrelser för oloflig försäljning
o. s. v. I förevarande fall är endast fråga om försummelse att fullgöra
en ordningsföreskrift, och böterna hafva i följd deraf egenskap af
» vite, vid hvilket förhållande all tvekan om bötesbestämmelsens behörighet
torde böra förfalla. Kongl. förordningen den 28 Juni 1798 ålägger
deri omförmälda bolag plikt för försummelse att föreskrifven anmälan
fullgöra.

Hvad nu angår justitieombudsmannens anmärkning, om behofvet
af särskild föreskrift derom att domstolarne skola hålla inkomna anteckningar
för allmänheten tillgängliga, så anser jag att man icke bör
gå in i reglementerande af sådant, som är allmänt erkändt. Domaren
skall hålla hvarje handling tillgänglig, och i detta fall tillkommer särskildt,
att bolagsstyrelse vanligen omväljes årligen, och derföre behöfva
dessa anteckningar i allmänhet icke vara tillgängliga för längre tid
tillbaka än ett är.

Hvad nu angår latituden, så har redan Herr Samzelius fästat
uppmärksamheten derpå, att sådan latitud i dylika fall i allmänhet
föreskrifves. Dessutom kan försummelsen vara af väsentligen olika
beskaffenhet; i ena fallet kan den härröra blott af glömska, i ett annat
fall kan det må hända vara af intresse för ett bolag att undanhålla
allmänheten kännedom om hvilka personer som utgöra bolagets styrelse.
Likaså kan försummelsen ega större eller mindre betydelse, allt efter
som bolaget är af ringa omfattning eller utöfvar stor verksamhet. Då
är det icke billigt, att böterna blifva lika stora.

Herr Samzelius har slutligen anhållit om återremiss i ändamål
att få den af honom in. fl. afgifna reservation antagen. En sådan
återremiss synes dock i alla händelser obehöflig. De som gilla reservationens
syfte torde tryggt kunna godkänna dess ordalydelse. Jag för
min del yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Wall enberg: För det fall, att, såsom af en föregående

talares yttrande tyckes framgå, någon skulle hafva förbisett innehållet
af 14 § i Kongl. förordningen angående aktiebolag, ber jag att få upp -

Onsdagen den 20 Mars.

N:o 18.

låsa densamma. Den lyder sålunda: »Om bolag, hvilka bedrifva bankrörelse
med egna, tryckta eller graferade förbindelser, stadgas särskilda.
De höra sålunda icke till den nu förevarande frågan.

Beträffande frågan i öfrigt, så har en reservant velat omnämna,
att staten kunde riskera att icke få ut sina böter, och att man i sådant
fall icke skulle veta, hvem som skulle sättas på vatten och bröd.
Det är mycket uppbyggligt att tänka sig en lagstiftning, der man
tager för gifvet, att vatten- och bröd-straffet skall tillämpas på ledamöter
i styrelsen af ett aktiebolag. Det kan må hända vara juridiskt
samvetsgrant; men icke vittnar det om synnerlig klokhet, ty man bör
väl skilja mellan tilltag, som kunna kallas straffbara, och sådana fel
som icke äro annat än simpla försummelser. Den ärade talaren har
yttrat, att »när man skall stifta eu lag, bör man söka göra den fullständig»;
men skall man stifta en lag med den utgångspunkt, som han
här antydt, så blir det en lagstiftning, som skjuter öfver målet.

Emot mig har blifvit åberopad en strof ur ett förslag till lag om
firma eller procura. När denna lag kommer under öfverläggning i
Kammaren, skall jag svara på den saken.

Herr Samzelius har vidare yttrat, att jag här skulle hafva väckt
nya frågor. Detta har jag icke gjort; men jag har ansett, att, ehuru
aktiebolagslagen kunde fordra en större omarbetning, bör dock det uu
föreslagna tillägget kunna särskildt antagas.

Jag tackar Herr Gegerfelt för de upplysningar, han lemnat, nemligen
att inom Utskottet icke kunde åstadkommas pluralitet för en så
orimlig sak, som att samtlige styrelseledamöterne skulle kunna pliktfällas
för något, hvartill icke alla varit vållande, utan som varit uppdraget
må hända åt en verkställande direktör. Det vore en sådan
orimlighet, att jag icke kan förstå, att någon kan vilja förfäkta ett
sådant förslag, så vida han icke har i kikaren att få styrelseledamöterne
på vatten och bröd.

Då jag emellertid icke vunnit understöd ens af Herr Gegerfelt angående
borttagande af latitudsystemet i detta fall, så, och enär jag
alltid för min del iakttagit att söka skaffa mig rätt eller så nära rätt
som möjligt, ber jag att få modifiera min framställning derhän, att
bötesbeloppen bestämmas från och med 50 till och med 100 kronor.
Jag gör detta derför, att jag icke kan förstå, att skilnaden mellan
försummelserna kan vara så stor som mellan 1 och 10, eller att den
ena försummelsen kan vara 10 gånger så stor som den andra. Låt
oss derför stanna vid förhållandet 1 till 5; det bör vara tillräckligt att
se huru det verkar, och jag tror, att våra domares rättrådighet är så
stor, att de få svårt att ålägga annat än minimibeloppet för ett sådant
fel som det i fråga varande.

Jag anhåller, att Herr Talmannen icke behagade fästa sig vid en
sådan framställning som den om återremiss, enär detta icke tjenar till
något, ty man kunde möjligen få förslaget åter sämre än det nu är,
och anhåller för min del om bifall till Utskottets förslag med den förändring,
att maximum 500 kronor reduceras till 100 kronor.

Tillägg till

gällande före skrifter

aktiebolag.

(Forts.)

Herr Fröman: En talare har yttrat, att orsaken, hvarför Ut skottet

inskränkt den i fråga varande lagstiftningen till bolag, som

N:o 18.

Ousdagen den 20 Mars.

Tillägg till

gällande före skrifter

aktiebolag.

(Forts.)

erhållit Kongl. Maj:ts sanktion, vore den, att uti andra aktiebolag vorealla
ledamöterne solidariskt ansvariga. Detta var för mig icke obekant,
men jag vet tillika hvilka svårigheter, som i afseende på dem
möta vid tillämpningen af 15 kapitlet Handelsbalken. Det är nemligen
så, att dessa bolags tillvaro på sätt och vis står utom lagen. De
kunna icke hänföras under 1848 års förordning om aktiebolag och icke
heller under 15 kapitlet Handelsbalken. Emellertid, när ingen annan,
lag finnes, så har man på dem fått tillämpa sistnämnda lagrum. Af''
nämnda solidariska ansvarighet följer, att, om jag har en rättstvist
med ett sådant bolag, jag får angripa hvem som helst af delegarne i
bolaget, men denne kan vara helt oskyldig i de åtgärder styrelsen
vidtagit, och ändock skall jag mot honom fullfölja det ansvarspåstående,.
som gäller hela bolaget. Detta är icke som det bör vara, och leder
icke till nödig utredning af rättsförhållandet och till ett rättvist slut
på tvisten. Det synes mig derföre, som om äfven dessa osanktionerade
bolag, då de äro af hufvudsakligen samma natur som aktiebolagen,
bort i förslaget inrymmas.

Samme talare har emot min uppställning af lagförslaget anmärkt,
att jag undantagit bankbolag, ehuru dessa icke äro aktiebolag, utan
ett särskilt slag af bolag. Jag tror, att bankbolag mycket väl kunna
kallas aktiebolag, så snart de äro grundade på aktier; ty det är denna
omständighet, icke beskaffenheten af den rörelse, ett bolag bedrifver,.
som gör det till aktiebolag. Vidare hafva tvenne talare åberopat såsom
exempel, att en styrelse kan dömas till ansvar enligt föreskrifterna i
1798 års förordning. Denna förordnings tillämpning på aktiebolag har
gifvit anledning till mycket bryderi. Der säges, att anmälan skall ske,,
så snart någon förändring uti bolagets sammansättning inträffar. Nu.
kan bolaget bestå af flera tiotal personer, och alla dessa skulle följaktligen
få sota för den uraktlåtna anmälan af en enda öfverlåtelse af
andel i bolaget eller en ny persons inträdande i bolaget. Denna
orimlighet har på senaste tiden ledt till den tolkning af berörda föreskrift,
att endast de personer, som utgöra styrelsen, bötfällas för nämnda
uraktlåtenhet.

En annan talare har anmärkt, att det skulle vara en orimlighet^
om det stode i bolagsordningen, att den verkställande direktören skall
göra den i fråga varande anmälan, att då pliktfälla andra styrelseledamöter
för uraktlåtenhet deraf. Men om det står i bolagsreglerna
hvem som skall göra anmälan, så kan väl ingen annan pliktfällas för
försummelsen. Jag kan icke hjelpa, att jag fullföljer min anhållan
om återremiss och hoppas, att Utskottet skall finna skäl att jemka
sitt förslag i dessa mindre väsentliga omständigheter, hvarigenom jag
tror, att lagförslaget skulle mera motsvara det behof, hvars afhjelpande
åsyftas, än om man inskränker förslagets gällande kraft till endast de
bolag, som vunnit Kongl. Maj:ts sanktion.

Herr Samzelius: Jag skulle icke åter våga besvära Kammaren
med ett anförande i denna fråga, om icke en talare på stockholmsbänken
velat karakterisera skilnaden mellan Utskottets och reservanternes
förslag sålunda, att under det Utskottet uppstält den humana
principen, att bolagets styrelse skulle få plikta med penningar, så,

Onsdagen den 20 Mars.

hafva reservanterne åsyftat att drakonisk! straffa styrelseledamöterne
med vatten och bröd. Så är dock icke förhållandet. Uti detta afseende
skiljer sig icke Utskottets och reservanternes förslag i någon
mån; ty äfven om intet ord derom förekommer i förslaget, så hafva
vi allmänna lagens bestämmelser derom, att böter icke få afskrifvas,
utan vid bristande tillgång skola förvandlas till vatten och bröd, och
detta få väl äfven styrelseledamöterne i ett bolag underkasta sig.
Det är blott för att få denna bötesförvandling enkel, som reservanterne
trott, att straffet borde utsättas för hvar och en. Om en styrelse,
bestående af fem ledamöter, dömes till böter för ifrågavarande förseelse,
och fyra kunna betala men den femte icke, så blir det icke en
femtedel som skall förvandlas, utan hela bötesbeloppet, hvilket synes
mig temligen häråt. Utskottets förslag blir således i tillämpningen
stängare än reservanternes, enligt hvilket endast det belopp hvar och
en styrelseledamot för sig ådömes skall förvandlas. Herr Wallenberg har
yttrat, att han vid annat tillfälle ville svara för förslaget om firma
och procura; men det kan icke vara ur vägen att nu påminna om
detta förslag, och der står, att vid bristande tillgång skola böterna för
uraktlåtenhet att anmäla en persons deltagande i en firma förvandlas
efter strafflagen, d. v. s. till fängelse vid vatten och bröd. Der har
han utan reservation underskrift samma grundsats, som han nu bestrider;
ty jag har äfven varit i tillfälle att se protokollen.

När nu Lag-Utskottets ordförande tillkännagifvit, att denna formulering
blifvit så noga diskuterad inom Utskottet, så skall jag, då jag
icke vill hafva någon annan ändring än just den i reservationen angifna,
återtaga mitt förra yrkande om återremiss och anhåller om
bifall till Utskottets förslag med den modifikation i sista momentet,
som reservationen innehåller.

jag vill dock icke förbigå ett yttrande af ordföranden i Lagutskottet.
Han sade, att i 1798 års förordning stadgades ansvar för
bolag, som icke göra anmälan. Detta hafva vi många gånger talat
om inom Utskottet. Men denna förordning är i alla afseenden en sådan,
som icke manar till efterföljd, utan tvärtom; den är i många afseenden
ett oting och utgör icke någon heder för den svenska lagstiftningen.
Mig synes mera mana till efterföljd att fortgå i den retning,
som strafflagen angifver, nemligen att hvar och en skall bota för
sitt brott.

Herr Wallenberg har yttrat, att det kan finnas ledamöter i styrelsen
för ett aktiebolag på andra ställen, än der bolaget har sitt forum,
och hvilka således icke kunnat deltaga i den ifrågasatta anmälan.
Vid tillämpingen af lagen skulle dock helt visst icke någon annan än
den felande derför dömas; ty man kan tryggt antaga, att domaren,
utan att sådant i författningen påpekas, icke skulle fälla någon annan
styrelseledamot till ansvar än den eller de, som verkligen felat.

Såsom jag redan nämnt, får jag anhålla om bifall till Utskottets
förslag med den modifikation, som reservanternes förslag innehåller i
sista momentet.

N:o 18.

Tillägg till

gällande före

skrifter om

aktiebolag.

(Forts.)

Herr Ribbing, Sigurd: Jag skall se till, att jag icke upp repar

hvad som af andra talare redan blifvit yttradt i samma rigtning

K:o 18

Onsdagen den 20 Mars.

Tillägg till Som den, till hvilken jag sluter mig, utan endast tillägga hvad efter
■gällande före- mjtt omdöme kan vara att i ena eller andra afseendet tillägga. Jag
skrifter om d° tijj en början fästa mig vid den första erinran, som justitie a(Fc:rtsT''

ombudsmannen hade att gorå vid Utskottets sätt att behandla hans
förslag, då det säger: »aktiebolag, hvilket enligt Kongl. förordningen
den 6 Oktober 1848 vunnit Konungens stadfästelse å sin bolagsordning».
Härvid anmärktes, att det finnes många bolag, som i ifrigt hafva alla
kriterier på att vara aktiebolag, men som icke erhållit Kongl. fastställelse,
och" att det vore'' nyttigt in praxi, att äfven på dessa förslaget
tillämpades. Det är allt för möjligt att så är förhållandet, men det
hjelpes icke genom att utesluta orden: som fått Kongl. fastställelse
enligt 1848 års förordning. Ty om det finnes bolag, som kalla sig
aktiebolag utan att vara det, så komma de dermed ej under den nu
föreslagna lagen ens om denna nämner »aktiebolag» utan vidare tillägg,
enär domaren icke lärer tillämpa lagen på andra bolag än dem, som
verkligen åro aktiebolag. Denna justitieombudsmannens anmärkning
fordrar således en utvidgning af det förslag, justitieombudsmannen sjelf
framstält, ungefär derhän att det skulle heta: aktiebolag och hvarje
annat likartadt bolag, äfven om det icke erhållit Kongl. sanktion, o. s. v.

Justitieombudsmannen har vidare, i närmaste sammanhang med
den nu berörda anmärkningen, fäst uppmärksamheten vid det undantag,
som i hans förslag förekommer för bankbolag. Utskottet har ansett
ett sådant uttryckligt undantag icke vara behöfligt, derför att särskildt
Kongl. stadgande!! finnas om hvad som gäller för bankbolag, och dessa
der icke kallas för aktiebolag.

Hvad vidare angår frågan om pliktskyldighet, i fall försummelse
af anmälan sker, så ber jag att derom få säga ungefär detsamma, som
den ärade ordföranden i Lag-Utskottet, nemligen att jag icke anser det
af någon väsentlig vigt, om det stadgas det ena eller det andra^
af Utskottet eller af reservanterne föreslagna — utan efter mitt förmenande
kan det gå an att stadga sa väl att styrelsen pliktar, som att
styrelseledamöterne hvar för sig plikta. Jag har i Utskottet biträdt
dess förslag, att styrelsen skall plikta, principielt derför att här är
fråga icke om ett brott, utan om en försummelse, och då finnes intet
hinder att ådöma en kollektiv personlighet ansvar derför. Mot detta
Utskottets förslag och till förmån för reservanternes har blifvit anfördt,
att med reservationens ordalydelse skulle åstadkommas större säkerhet
för staten att få ut vitesbeloppet och större tydlighet, det sista med
afseende på förfarandet vid möjligheten af att ledamöter i styrelsen
icke kunde betala vitet, och fråga således uppstode om dess förvandling.
I förra hänseendet är jag af den åsigt, att det deremot nnnes större
säkerhet att få ut plikten, om styrelsen skall betala den, än om styrelseledamöterne
hvar för sig skola göra det. Ty är det styrelsen, så får
den betala, som kan betala, och då finnes lika stor möjlighet att erhålla
beloppet, som att någon enda af ledamöterne är i stånd att betala.
Hvad åter tydligheten angår, har den ärade reservanten i sitt
sista anförande sjelf påmint om, att i allmänna lagen finnas stadganden,
som reglera strafförvandlingen, och då så är, kunna ju dessa äfven
i detta fall fä tillämpas. Ett motiv för Utskottets nu framlagda förslag
i förevarande afseende, visserligen af sekundär betydelse, men som

Onsdagen den 20 Mars.

N:o 18.

dock i någon mån gjorde sig gällande i Utskottet, var det, att efter
Utskottets förmenande justitieombudsmannen sjelf hade i sitt förslag
yrkat, att det skulle vara styrelsen, som skulle fällas till böter i händelse
af försummelse. Det heter nemligen i hans förslag: »böte sysslomännen»,
och då tyckte man, att när justitieombudsmannen sjelf föreslagit
sådant, var det icke skäl att gå ifrån det. Nu har han dock

sagt, att reservanternes åsigt kommer närmast hans. I sådant fall får

Utskottet erkänna, att det gjort sig skyldigt till ett misstag. Men

för min del vågar jag påstå, att om man säger: »sysslomännen skola
plikta», och icke »hvar och en af dem», då är »sysslomännen» detsamma
soin styrelsen.

För min del och på de skäl, som förut blifvit anförda, anhåller
jag få yrka bifall till Utskottets förslag och vill endast göra den anmärkning
mot hvad Herr Wallenberg yttrat, att det synes mig icke
vara af väsentlig vigt, när man vid vitesbeloppet medgifver en latitud,
om denna blir inom förhållandet af 1 till 10 eller af 1 till 5.

Tillägg till

gällande före skrifter

aktiebolag.

(Forts.)

Herr Wallenberg: Herr Samzelius har fram stält en jemförelse
emellan underlåtenhet att anmäla sig som köpman och ändock drifva
affärer under antagen firma och underlåtenhet att anmäla valet af en
bolagsstyrelse. Denna jemförelse haltar emellertid icke obetydligt. Ty
huru förhåller det sig med aktiebolag? Jo, när ett sådant börjar, ses
allt i rosenrödt, och då vilja alla vara med; det är således ingen anledning
tro, att något aktiebolag smyger sig fram eller verkar i tysthet.
Deremot om en person börjar att drifva en affär under en firma,
som har likhet med en annan firma, som redan vunnit anseende, så

kan det hända, att sådant är gjordt för att vinna kredit, som han

icke förtjena!-. Således är jemförelse!! haltande. Samme talare
har vidare sagt, att han kände bolag, som icke skulle hafva råd att
betala den plikt, som de för nu i fråga varande försummelse kunde
varda ålagda. Jag känner visserligen äfven klena bolag; men jag vet
tillika, hvad det är för en anmälan dessa böra göra till domstolen,

och det är en helt annan än den i fråga varande. Mäktar bolags styrelsen

icke åstadkomma ett sådant bötesbelopp som detta, så är
det tydligt att ett sådant bolag bör skynda att göra cession. Herr
Samzelius sade, att han känner till sådana bolag, af Indika man kunde
befara att styrelsen hvarken kunde bota eller ville göra cession. Jag
vill icke bestrida detta; men för min del har jag ej lust att lära känna
dem. Emellertid känner jag inga styrelseledamöter, som skulle löpa
fara att komma in på vatten och bröd, äfven om reservanternes förslag
antoges, och jag känner för väl denna ärade Kammare för att tro,
att man skulle gå så till väga, att man a priori antager, att man har
brottslingar för sig i alla aktiebolag.

Det synes nästan vara Herr Samzelii åsigt, att man skall stifta
lagar för att kronan skall få böter; är det så, så kan man ju kasta
fram några förnärmande anmärkningar mot dem, som hafva att sköta
ett bolags affärer.

Slutligen har Herr Samzelius yttrat, att domaren måtte väl icke
döma andra än de felande styrelseledamöterne. Jag kan icke se,
att der står »felande» uti hans reservation, utan der står helt enkelt

N-.o 18.

Onsdagen den 20 Mars.

Tillägg till
gällande föreskrifter
om
aktiebolag.
(Forts.)

»styrelsens ledamöten. Om nu några af desse hafva fått sig uppdraget
att på annan ort bevaka bolagets bästa och de icke äro felande
i fråga om den uraktlåtna anmälan, skulle de, om reservationen antages,
ändock blifva dömda till böter derför, och bötesbeloppet i nästan
otänkbara fall förvandlas till vatten och bröd.

Herr Keutersvärd: Jag har endast två väsentliga anmärkningar
att göra mot det förevarande lagförslaget. Den ena afser, att
tiden, inom hvilken anmälan om valet af styrelse skall ske, är för

kort. Man kan tänka sig ett stort bolag, som har att granska en

uppgjord bolagsordning, hvilken kan vara af ganska omfattande beskaffenhet;
men valet af styrelse, som skall ske vid allmän bolagsstämma,
är icke fullt lagligt förr än protokollet är justeradt. Då

fruktar jag, att fjorton dagar är en allt för kort tid för inlemnande

af denna anmälan, och att för en så ringa försummelse, som den att
icke inom nämnda tid uppgifva, hvilka som äro styrelseledamöter,
straffbestämmelsen af 500 kronors böter är alldeles för stor. Man
kan begå flera slag af brott, för hvilka straffet icke är så stort, och
det beror ju helt och hållet på domarens godtycke att bestämma böterna
ända till 500 kronor. Detta är verkligen ett sätt att tvinga en
styrelse in på vatten och bröd, och det kan väl icke vara meningen
att använda så stränga straff för så ringa förseelser.

Jag skulle vidare önska, att man bestämde ett fixt belopp, lika
för alla, så vida ingen skada uppstår af försummelsen. Men uppkommer
skada, då må gerna straffet vara högt. På grund af hvad jag
nu yttrat skulle jag önska, att tiden »inom fjorton dagar» förändrades
till en månad, samt att bötesbeloppet bestämdes till 50 kronor, så vida
ingen skada uppkommer; men om så skulle vara förhållandet, borde
domaren kunna höja böterna till 500 kronor. I denna syftning ber
jag få förena mig med dem, som yrkat återremiss.

Hvad beträffar det yttrandet af en ledamot utaf Utskottet, att det
kunde vara likgiltigt, om latituden vore som 1 till 5 eller 1 till 10,
tror jag, att detta är en allt för mycket vidsträckt latitud och att vi
i allmänhet böra vid lagstiftningen se till, att icke allt för mycket
lemnas åt godtycket, så att vid den ena häradsrätten dömes till 50
kronors böter och vid den andra till 500 kronors böter för förseelser,
som äro precis desamma.

Herr von Gegerfelt: Jag vill endast med några få ord besvara
den föregående talarens anförande. Hans första anmärkning afsåg,
att tiden för anmälan skulle vara för kort. Jag tror dock, att mellan
det ställe, der ett val sker, och domaren i orten är afståndet icke så
långt, att icke en dylik anmälan väl kan göras inom fjorton dagar.
Jag medgifver, att man äfven kunde bestämma en månad; men detta
torde icke vara af den vigt, att det bör föranleda återremiss.

Hvad vidare angår latituden för böterna, så får jag fästa uppmärksamheten
på, att motiven för en uraktlåten anmälan kunna vara
så olika, och bolagens omfattning och betydelse så skiljaktiga, att derigenom
fullt motiveras en sådan latitud som den föreslagna. Talaren
föreslog, att böterna skulle bestämmas till 50 kronor, men om skada

Onsdagen den 20 Mars.

N:o 18.

uppkörande, till 500 kronor. Det är just med afseende på de olika Tillägg till
gradationerna i detta afseende, som latituden är bestämd. Att sätta 9ällande förete
gräns blott för det fall, att skada skett, är olämpligt, då så många sh''ifter om
andra omständigheter kunna inverka på bötesbeloppets storlek, t. ex. om (FortsT''
underlåtenheten att göra föreskrifven anmälan varit afsigtlig eller för- ''

anledts af försummelse. Det är på dessa skäl, som man bör åt domaren
lemna erforderlig latitud, och det är ingen anledning antaga,
att den skall af honom missbrukas i detta fäll mer än i andra. lag
förmodar, att det i allmänhet blir det lägsta bötesbeloppet, som kommer
att tillämpas, äfvensom att de fall, då en sådan tillämpning kommer
att ske, blifva mycket sällsynta.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr Talmannen,
att under densamma hade afgifvits följande yrkanden, nemligen
Do) att utlåtandet måtte oförändradt bifallas; 2:o) att detsamma skulle
antagas med den förändring, som funnes föreslagen i den af Herr
Samzelius m. fl. emot utlåtandet afgifva reservation, eller att sista
punkten i Utskottets förordningsförslag skulle erhålla följande lydelse:
»Försummas något af hvad sålunda är föreskrifvet, böte styrelsens
ledamöter hvar för sig från och med tio till och med ett hundra kronor»;
3:o) af Herr Wallenberg, att Utskottets förslag måtte bifallas
endast med den ändring, att det i sista punkten förekommande bötesbeloppet
femhundra kronor utbyttes emot etthundra kronor; och slutligen
4:o) att utlåtandet, på grund af hvad emot detsamma blifvit
anmärkt, skulle till Utskottet återförvisas.

Härefter framstäldes propositioner å dessa yrkanden, af hvilka
propositioner de tre första besvarades1 med talrika nej jemte åtskilliga
ja, och den sista med talrika ja, blandade med nej; och förklarades ja
nu hafva varit öfvervägande,

Herr Wallenberg begärde votering.

Sedan Kammaren, på Herr Talmannens framställning, såsom kontraproposition
vid voteringen antagit bifall till utlåtandet oförändradt,
uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att Lag-Utskottets utlåtande N:o 20 skall till Utskottet
återförvisas, röstar

Den det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, bifalles utlåtandet.

Omröstningen löretogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja 71.

Nej 22.

N:o 18.

Erläggande of
bevillning för
skogsområden,
upplåtna till
privilegierad
stockfångst.

Onsdagen den 20 Mars.

Föredrogos å nyo och bifollos Konstitutions-Utskottets den 16 och
19 i denna månad bordlagda utlåtanden:

N:o 5, i anledning af väckt motion om ändring i § 59 af Riksdagsordningen;
och

N:o 6, i anledning af väckt motion om ändring i 27, 32, 33, 34,
37 och 55 §§ af Riksdagsordningen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Bevillningsutskottets
den 16 och 19 i denna månad bordlagda betänkande Nio 6,
i anledning af väckta förslag rörande ändringar i gällande bevillningsstadga.

l:stci punkten.

Bifölls.

2:dra punkten.

Herr Bennich: Inom Bevillnings-Utskottet var jag af den mening,
att Herr Hörnfeldts i fråga varande motion borde bifallas, ehuru
någon reservation af mig ej finnes antecknad af det skäl, att jag i
Utskottet rönte ganska litet understöd. Jag ber dock att, under förutsättning
att Herrarne tagit kännedom om betänkandet, få hänvisa
till den utredning, som Utskottet gjort, och hvilken utredning tydligen
visar, hvad också Utskottet medgifver i slutet af sitt yttrande, att
motionen har goda skäl för sig. Enda anledningen, hvarför Utskottet
icke desto mindre ansåg sig böra hemställa att motionen nu icke
måtte bifallas, var den, att Riksdagen 1875 i underdånig skrifvelse
ifrågasatt införande af en förändring i fråga om den privilegierade
stockfångsten, hvilken förändring gar derpå ut, att viss areal af skogsmark
skulle i stället för den privilegierade stockfångsten tillerkännas
sågverksegarne. Denna fråga är, såsom man finner af de åtgärder,
hvilka redan föranledts af Riksdagens skrifvelse, af temligen omfattande
beskaffenhet och torde länge få vänta på sin lösning. Det är
vidare väl att emotse, att, då det utbyte, som ifrågasattes i 1875
års skrifvelse, kommer att vara beroende på hvar och en särskild
privilegieinnehafvares uttryckliga medgifvande, något sadant knappt äi
att förvänta. Vid sådant förhållande synes det mig, som om Herr
Hörnfeldts motion derom, att äfven de skogsområden, hvilka blifvit för
privilegierad stockfångst upplåtna, borde vara underkastade särskild bevillning,
är förtjent af bifall. Den rätt, som sågverksegarne hafva till
dessa skogsområden, är så fullkomligt lik åborätt i allmänhet, att det
icke gerna gifves någon anledning, hvarför icke den ena förmanen lika
väl som den andra skall vara särskild beskattning underkastad.

Såsom Herrarne erinra sig, hafva under loppet af flera riksdagar
förslag blifvit väckta derom, "att man skulle mer och^ mer parcellera
beskattningen på rörelse, som drifves pa olika orter, pa det att kommunerna
måtte få motsvarande andel i kommunalskatt. Mot de före -

Onsdagen den 10 Mars.

>T:o 18.

slagna ändringarne i § 9 af Bevillningsförordningeu liar jag dock alltid Erläggande af
stridt, emedan jag anser det icke vara rigtigt att för kommunala ända- bevillning fir
mål förrycka sjelfva grundvalen för beskattningen. Här åter är lika ^Tådn^tUi
mycket i kronans som i kommunens intresse, att en fastighetsbesitt- ''privilegierad
ning, sådan som i fråga varande, blifver särskild! taxerad och med stockfångst.
bevillning ålagd. Dä får staten sin rätt och en hvar kommun sin, (Forts.)
och hvarken bevillningstaxeringen eller beskattningen invecklas genom
den föreslagna förändringen. Vid sådant förhållande, och då motionens
läglighet är af Utskottet erkänd, har jag endast att föreslå den förändring
i klämmen af Utskottets hemställan att, då det heter »att
i fråga varande motion icke må af Riksdagen bifallas», derur måtte
borttagas endast ordet icke; och får jag hos Herr Talmannen anhålla
om proposition å denna förändrade lydelse.

Friherre Hamilton: Det är visserligen en mycket liten förändring
i Utskottets hemställan, som den siste talaren föreslagit, men den innebär
ganska mycket, och jag kan ej förena mig derom, ty jag finner
Utskottets motivering rätt fullständig, och särskild! är dess sista yttrande
i och för sig allt hvad som behöfver sägas, nemligen att Utskottet
icke trott sig böra nu ifrågasätta påförandet af en bevillning
för ett beskattningsföremål, som Riksdagen afsett snart skola komma
att upphöra, desto mindre som någon nämnvärd tillökning i statsinkomst
derigenom icke skulle uppstå. Jag anhåller således om bifall
till Utskottets hemställan.

Herr Reuters värd: Utan tvifvel har den motion, som Herr
Hörnfeldt framlagt, goda skäl för sig, men vid den noggranna pröfning
af densamma, som i Utskottet försiggick, utröntes, att statens intresse,
för så vidt det berördes af motionen, var en obetydlighet, knappt nämnvärd.
Hvad åter beträffar motionens syfte, tycktes det framgå, att
det var af vigt för den kommunala beskattningen att få den mark, på
hvilken privilegierad stockfångst är upplåten, beskattad, med särskildt
afseende å det bete och den slåtter, hvartill der är tillfälle. Värdet
af detta bete och denna slåtter är, säger motionären, ofta större än
värdet af sjelfva stockfångsten. Men då man vet, huru det går till
med bete och slåtter i de norrländska provinserna, nemligen att de till
stockfångst upplåtna skogsområden betraktas såsom allmänningar, der
icke blott den, som eger privilegiet, utan snart sagdt hvem som helst
släpper in sina kreatur, så synes det vara obilligt, om den, som har
stockfångsträttigheten och för den samma erlägger stubböresafgift, ytterligare
skall betala skatt derför att främmande begagna betet och
slåttern.

Men hvad som hufvudsakligast afhållit mig från att tillstyrka
bifall till motionen är 1752 års förordning angående privilegierna för
denna stockfångst, och jag nästan fruktar, att Riksdagen genom bifall
till motionen skulle träda dessa privilegier för nära.

Den förste talaren åberopade, att denna rättighet till stockfångstområden
motsvarar i det närmaste vanlig åborätt, och att de på samma
grund borde beskattas. Men det är kanske icke alldeles så, ty rättig -

Onsdagen den 20 Mars.

Dito 18.

Erläggande af het till stockfångst är förenad med vissa privilegier, då deremot åborätt
bevillning för jcke är af sådana omgärdad.

*k09>mna^m Joll tror, att Riksdagen, åtminstone för närvarande, då^ frågan är
privilegierad på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, gör klokast i att afslå motionen
stochfänqst. och bifalla Utskottets hemställan.

(Forts.)

Herr Sjölund: I denna fråga har Bevillnings-Utskottet, i enlig het

med hvad den förste ärade talaren anfört, i föreliggande betänkande
meddelat eu fullständig utredning af frågan, hvad beträffar tillkomsten
af ifrågavarande privilegierade skogar, samt de vilkor, hvarunder
desamma innehafvas.

För att göra sig ett närmare begrepp om förhållandet i föreliggande
utredning bemärkes, att för träindustriens befrämjande blef åt
enskilda sågverksegare i norra länen för öfver ett eller annat 100 år
sedan stockfångsträtt från kronans skogar beviljad emot en ringa och
obetydlig afgäld, benämnd stubböres-afgift, hvilken, om jag erinrar
mig rätt, är 10 öre per träd.

På senare tider hafva dessa kronans skogar undergått afvittring,
som förnämligast verkstäldes från 1820 till 1856, och under afvittringen
afsöndrades från kronans skogar större och mindre arealer till privilegierade
skogar, hvarifrån sågverken egde afhemta den dem tillerkända
stockfångst, men äfven under afvittringen tillerkändes sågverksegarne
inom det utstakade området till privilegierad mark rätt till
slåtter och mulbete. För denna senare rätt hafva dock ej, enligt hvad
mig är bekant, sågverken erlagt någon hemmansränta eller bevillning;
och således synes mig att den framlagda motionen har stora skäl för
sig. Och äfven om den ifrågasatta bevillningen icke kommer att blifva
någon stor inkomst för statskassan, kommer den dock att medföra
billighet och rättvisa för de kommuner, der privilegierade skogar äro
belägna. Om t. ex. någon köper 7 å 8 tunnland mark i dessa fjelltrakter
och sätter sig ner som nybyggare, skördar det foder som växer
på marken och träsken, lifnärer sig utaf boskapsskötsel, måste han erlägga
bevillning; men ett sågverk, som är i åtnjutande af slåtter och
bete till 70 ä 80 tusen tunnland, betalar icke derför ett enda öres bevillning.

Den siste ärade talaren har sagt, att på de omnämnda områdena
hvilken som helst kunde tillgodogöra sig bete.t och slåttern; men detta
påstående torde icke komma att hålla streck, ty äfven i dessa bygder
är man nog mån om att ställa sig lagar och föreskrifter till efterrättelse.

Uti föreliggande betänkande på 5:te sidan läses:

»Härförutom har Utskottet trott sig böra nämna, att uti de utslag,
angående tilldelande af stockfångstområden, af hvilka Utskottet
varit i tillfälle taga kännedom, skogsräntan blifvit bestämd efter vidden
ej blott af den egentliga skogsmarken utan jemväl af den inom
området befintliga odlings- och slåttermark, samt att fördenskull^ intet
tvifvel synes Utskottet förefinnas derom att sågverksegarne, på sätt
motionären uppgifvit, utöfver rätt till stockfangst inom området, äfven
ega uteslutande rätt till slåtter och mulbete derinom.

Onsdagen den 20 Mars. 17

Med afseende på . den rätt, hvarmed sågverksegarne sålunda för
närvarande innehafva ifrågavarande stockfångstområden, har motionärens
förslag synts Utskottet hafva skäl för sig, och Utskottet skulle
icke tvekat att tillstyrka bifall till detsamma, derest icke Riksdagen
med anledning af väckt motion angående upprättande af hushållningsjpian
för de
19 Maj 1875 aflåten underdånig skrifvelse anhållit, att Kongl. Maj:t,
der de för vissa sågverk meddelade privilegier å stockfångst från kronans
skogar finnas ostridiga, täcktes vidtaga åtgärder för träffande af
aftal med privilegii-innehafvarne angående afstående från privilegierna».

Af hvad jag sålunda haft äran uppläsa, har det synts Utskottet,
att den förevarande motionen har skäl för sig, derest icke fråga uppstått
om upprättande af hushållningsplan för de privilegierade stockfangstskogarne,
men jag kan icke förstå hvad denna hushållningsplan
.a-1 Iliec* bevillningen att skaffa, och jag föreställer mig att, om de privilegieiade
markerna komma att upphöra, förfaller bevillningen af sig

Jag yrkar bifall till motionärens framlagda förslag.

>’:o 18.

Erläggande af
bevillning för
skogsområden,
upplåtna till
privilegierad
stockfångst.
(Forts.)

. Sadan öfverläggningen förklarats slutad och Herr Talmannen upptagit
de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till den förevarande
punkten dels ock afslag derå samt bifall till den i ämnet väckta motionen,
framstäldes propositioner på dessa yrkanden och besvarades
med ja och nej i blandning; hvarefter proposition på bifall till punkten
förnyades, och då dervid svarades många ja och nej i blandning,
rorklarade Herr Talmannen sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

, \otfin% begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:

i SOm bifaller 2:dra punkten i Bevillnings-Utskottets betän kande

N:o 6, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

1. Jinner ?fslår Karamaren utskottets förevarande hemställan

»och bifaller den i ämnet väckta motionen.»

^ Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 49.
Nej — 37.

3:dje och 6:te punkterna.
Biföllos.

■Första Kammarens Prot. 1878. N:o 18.

K:o 18.

Onsdagen den 20 Mars.

Erläggande af
bevillning för
skogsområden,
upplåtna till

7:de punkten.

Lades till handlingar^.

stockfångst.

(Forts.)

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 16 och 19 i denna manad bordlagda utlåtande N.o 22, i anledning
af väckta motioner dels om lagstadgande rörande sådana medlemmar
af svenska kyrkan, hvilka icke äro döpta och konfirmerade i
enlighet med samma kyrkas lagar, dels ock om underdånig skrifvelsei
ämnet.

lista punkten.

Herr Grafström: Jag vågar för min ringa del uttala den öf vertygelse,

att, om man endast pa lullt allvar ville tillämpa religionsfrihetens
stora grundsats, skulle alla de förvecklingar och konflikter,,
som för närvarande ega rum mellan den borgerliga och kyrkliga lagstiftningen,
af sig sjelfva så småningom upphöra. Jag är dock af erfarenheten
lärd att icke våga hoppas, att ett förslag,. som i någon vidsträcktare
mån skulle vilja tillämpa denna religionsfrihetens grundsats,,
skulle hafva för närvarande någon framgång. Jag tror, att vi i allmänhet
icke kommit längre än att vi väl vilja erkänna religionsfriheten
med hänsyn till de särskilda individerna. Vi tycka, att det icke
anstår oss längre att med förföljelser af ett eller annat slag fara fram
mot personer på grund af deras religiösa uppfattning; mening tior,
att vi icke ännu vilja tillämpa religionsfrihetens grundsats pa de religiösa
samfunden sjelfva, och således icke heller på den svenska kyrkan..
b Jag har derföre i det förslag, jag haft äran framlägga, egnat uppmärksamhet
åt några, jag kan nästan säga, dagligen förefallande konflikter,
dem jag sökt få borttagna. Att jag icke heller vant ensam om.
en sådan uppfattning, visar sig äfven deraf, att en motion blifvit åt
Herr Westin i Andra Kammaren väckt, hvilken går ut på att gifva
personer, hvilka i ett eller annat fall icke vilja underkasta sig den.
kyrkliga lagstiftningen, en rättighet som icke.. tillkommer dem nu med
afseende på äktenskaps ingående. Det förhåller sig nemligen sa att,,
när en person vill taga ut lysning till äktenskap och denne person icke
underkastat sig hvad den svenska kyrkan fordrar af sina medlemmar,
så kan på honom icke tillämpas den rättighet, som tillkommer främmande
trosbekännare, utan är pastor då tvungen att vägra honom den
begärda lysningen. Nu har Herr Westin föreslagit, att dessa inskränkningar,
som gälla för medlemmar af svenska kyrkan, nemligen dop,
konfirmation och nattvardsgång, skulle borttagas, men Herr Westin har
tillika fasthållit, att en sådan person likväl skulle vara tvungen att
obligatoriskt mottaga religionsundervisning. Jag får bekänna, att, huru
jag än betraktar Herr Westins motion, finner jag, att den icke utan
olägenhet skulle kunna antagas. Hvad först det beträffar, att han
borttagit bestämningen om nattvardsgång, konfirmation och dop, men
deremot velat bibehålla en obligatorisk religionsundervisning, sa är jag
fullkomligt öfvertygad om att han derigenom alldeles icke undanröjt

Onsdagen den 20 Mars.

X:o 18.

den konflikt han velat förekomma, ty den, som icke vill af kyrkans
presterskap konfirmeras, vill väl i de flesta fall icke af presterskapet
mottaga någon som helst religionsundervisning. Man skulle nu kunna
säga, att saken kunde helt enkelt hjelpas derigenom, att man ur Herr
Westills motion toge bort stadgandet om den obligatoriska religionsundervisningen,
och dermed vore alla kyrkliga inskränkningar i och för
lysnings uttagande bortfallna. Jag vill då fästa uppmärksamheten på
hvad redan i Utskottets betänkande framhållits, nemligen att den svårigheten
skulle uppstå, att kyrklig vigsel likväl skulle i sådant fall ega
rum, ty ett sådant äktenskap vore icke ett borgerligt äktenskap. Nu
vore det väl nästan otänkbart, att ett lagförslag skulle antagas, hvarigenom
kyrkans presterskap skulle nödgas genom vigsel gifva bekräftelse
åt en äktenskaplig förening, som vore från kyrklig synpunkt likståt
med sådana äktenskap, som efter nu gällande lag icke få med
vigsel bekräftas. Det gäller nemligen för närvarande, att sådana äktenskapliga
föreningar, som ingås mellan en kristen och en icke kristen
få icke med vigsel bekräftas. Om Herr Westins motion antoges, skulle
det kunna inträffa, att en person, som t. ex. icke vore döpt och endast
genom . en juridisk fiktion vore medlem af kyrkan, skulle erhålla vigsel,
hvilket strider mot den uppfattning, som uti motionen i öfrigt gör
sig gällande.

o Här föreligga två frågor: den ena är, att man icke vill förneka
någon att ingå ett i borgerligt hänseende lagligt äktenskap på grund
af hans religiösa uppfattning, men den andra är den, huruvida alla
kyrkans förmåner skola tillerkännas dem, hvilka faktiskt stält sig
utom hennes lagbundna ordning, och vidrörer, så vidt jag förstår,
sjelfva den° vigtiga principfrågan. Frågan kan reduceras till denna:
År det tillåtet för den, som föraktar alla kyrkans lagar, äfven de fundamentallagar,
hvilka konstituera henne såsom ett samfund, är det
tillåtet, säger jag, för en sådan person att fortfarande få åtnjuta alla
kyrkans förmåner? Om man anser detta vara hvad som borde vara,
tillåter jag mig att fråga: hvartill skall det då tjena att stifta någon
kyrkolag? Ty om hvar och en af kyrkans medlemmar har, utan vidare
påföljd, rättighet att bryta mot kyrkans alla lagar, för hvad ändamål
äro de väl da stiftade? Om man nu icke vill bestraffa den, som bryter
mot kyrkans lagar, på samma sätt som man bestraffar brott mot statens
lagar, nemligen med fängelse eller böter, så bör man väl låta
skyldigheter och rättigheter uppvägas mot hvarandra. Vill man icke
gå in på detta, så blir ju kyrkan mera värnlös än det simplaste sällskap,
som får bildas i vart land. Ett sådant sällskap, som bildas för
hvilket som helst ändamål, framställer i sina stadgar sin verksamhet,
och den, som icke vill rätta sig efter dessa stadgar, förhindras att
jemte sällskapets medlemmar deltaga i dess verksamhet. Så skulle
det icke vara fallet med kyrkan. Hon skulle prunka med en stor
kyrkolag och detaljerade bestämmelser i alla möjliga hänseenden, men
lagen behöfde icke gälla för någon af hennes medlemmar. Jag vill
icke nu komma med samma klagovisor som förra året, ty jag skulle
dermed sannolikt icke någonting uträtta, men jag vill dock fästa uppmärksamheten
på en sak och fråga, huruvida det icke i dessa tider,
när en katolsk propaganda försiggår öfver hela den civiliserade veld -

N’0 18. 20 Onsdagen den 20 Mars.

den, vore klokare af ett protestantiskt folk att genom lagstiftningen
söka väcka inom sin nationalkyrka medvetandet af ett solidariskt ansvar
i striden mot denna fiende och att samla kyrkans medjemmar till
en sådan strid, huruvida icke detta vore klokare, säger jag, än att
genom en lagstiftning, som sönderbryter kyrkan såsom samfund, beröfva
henne de vapen, hon så väl i brydsamma förhållanden behöfver.
Jag tror, att det är så mycket mera af vigt att genom lagstiftningen
hafva en gång för alla fått klart för sig, hvilka som i full mening äro
kyrkans medlemmar och hvilka såsom sadana halva rätt att handhafva
hennes angelägenheter, som vår svenska kyrka har hufvudsakligen
en demokratisk karakter. Allt hvad i afseende på kyrkan är bestämmande
kommer i vårt land nedifrån. Det är pa kyrkostämman,
som det ytterst beror, hvilka personer handhafva kyrkans angelägenheter,
dels såsom piaster och dels såsom ombud vid kyrkomötet. Det
är således från kyrkostämman, som det för kyrkan utmärkande karaktersdraget
utgår. Det är då af vigt att bestämma, hvilka der skola
handhafva hennes angelägenheter; och jag vågar anse kyrkan helt och
hållet värnlös och rättslös gent emot andra samfund, om personer, som
icke ens äro döpta och således icke ens tillhöra någon kristen kyrka,
skulle handlägga hennes angelägenheter. Det är derföre med stor glädje
jag helsat det "förslag, som af Utskottet framlagts.

Jag märker nu, att jag kommit in på en punkt, som icke är föredragen,
då här ju endast är fråga om Herr Westins motion. Om jag
sålunda begått ett misstag och om min argumentation gått öfver livad
som nu föreligger till behandling, så torde jag dock hafva visat sa
mycket, att det kan vara vådligt att antaga Herr Westins förevarande
motion.

Öfverläggningen förklarades slutad och punkten bifölls.

Förordnings- 2:dra punkten.

förslag om

•,medlemmar af H01T von Gege r felt: I Gii vid detta betänkande fogad leserva svenska

Tcyr- tjQn par en ledamot af Utskottet mot 1 mom. i förevarande punkt
kan, som icke anmärktj att enligt detta inom., skulle »minderåriga barn, hvilka ännu
merade i enlig- icke uppnått den ålder, att de kunnat konfirmeras eller begå Herrans
het med kyr- nattvard, förlora den dem, enligt kyrkostämmoförordningens 4 §, jemte®
lagar. fQr(j me<j kommunallagarne, tillkommande rättighet att genom sina förmyndare
deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut» hvithet,
tillägger han, förmodligen icke varit Utskottets mening. Jag tror, att
den ärade reservanten kunde säga med full visshet, att det icke varit
Utskottets mening. Jag beklagar, att denna anmärkning icke framstäldes
under öfverläggningarue inom Utskottet och att icke lieilei reservationen
kom Utskottet tillhanda förr än betänkandet var till tryckning
utlemnadt; och jag beklagar det så mycket mera, som anmäikningen
icke saknar skäl för sig. Det är visserligen icke^ troligt, att
den nu föreslagna författningen skulle komma att tolkas på sätt leservanten
antagit, ty dels ligger dess mening i öppen dag och dels kan
val ej enligt vanligt språkbruk en minderårig, som ej kan eller far sjelf
föra talan vid kyrkostämma, sägas deltaga i densammas »öfverlägg -

Onsdagen den 20 Mars.

ningar och beslut)) äfven om hans förmyndare för honom eger utöfva
rösträtt. Da emellertid en författning aldrig kan vara nog tydlig,
torde ett förtydligande här erfordras; och i samråd med Utskottets
öfrige medlemmar tager jag mig friheten föreslå ett tillägg till 1
inom., under tillkännagifvande att enahanda yrkande lärer komma att
framställas i Andra Kammaren. Jag hemställer att 1 mom. må få
följande lydelse:

»Hvad i 4 § af Kongl. förordningen om kyrkostämma, samt kyrkoråd
och skolråd den 21 Mars 1862 finnes stadgadt derom, att främmande
religionsbekännare och de, som till utträde ur svenska kyrkan
sig anmält, icke ega deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut,
vare äfven tillämpligt på medlemmar af svenska kyrkan, som, ehuru
till myndig ålder komne, icke på sätt, samma kyrka godkänner, blifvit
konfirmerade och begått Herrans nattvard».

Herr Sjöbring: Det är med ett visst obehag jag uppträder i

denna fråga. ^ Föreliggande förslag, som jag icke kan annat än ogilla,
kan i viss mån sägas hafva utgått från kyrkan. Min ställning tillåter
mig icke att förtiga min öfvertygelse, ehuru jag kommer i motsägelse
till en högt aktad medbroder, och fastän denna öfvertygelse är i vissa
delar förenad med någon tvekan. Denna tvekan eger dock icke rum i
afseende på 2 mom. af förevarande punkt, om hvilket jag först anhåller
få yttra några ord. Jag tvekar icke att derå yrka afslag, emedan
jag i detta förslag ser ett första steg till civiläktenskapets införande.
Man bör nemligen ihågkomma, att äfven andra medlemmar af
kyrkan kunna önska ingå civiläktenskap än de som här äro i fråga,
— medlemmar, hviika visserligen äro konfirmerade och någon gång begått
II. II. Nattvard, men som sedermera kommit i strid med kyrkans
fundamentallagar, för att använda ett motionärens uttryck, och som
skulle önska undvika kyrklig vigsel. Att neka en sådan begäran skulle
knappast hafva skäl för sig, sedan man medgifvit okonfirmerade medlemmar
af kyrkan att ingå civilt äktenskap; men då är i och med
detsamma civiläktenskapet infördt för hvem som önskar det. Många
anse kanske härmed icke någon skada ske och frukta således icke för
konseqvenserna af stadgandet i detta moment. Jag intager en annan
ställning till denna fråga. Jag anser mig icke böra på något sätt bidraga
till civiläktenskapets införande och följer derför den gamla regeln:
»principiis obsta».

Hvad deremot beträffar första momentet af nu föredragna 2:dra
punkten och hvad deri är föreslaget, så medgifver jag, att detta kan
hafva skäl för sig, ja, att det till och med kan sägas vara principmessigt;
ty har en kyrkans medlem uppnått myndig ålder, utan att låta konfirmera
sig, och detta af det skäl att han icke vill aflägga en luthersk
kristens trosbekännelse, synes det vara i sin ordning att honom icke
tillerkännas samma rättigheter, som tillkomma kyrkans öfriga myndiga
medlemmar, eller att han icke vid alla tillfällen medräknas bland dessa.
Om han finnes vara i strid med kyrkans fundamentallagar, om han
till sitt inre är i motsägelse med kyrkans bekännelse, men ändock vill
qvarstå inom kyrkan, fastän han utan mistning af borgerliga rättigheter
kunde utgå derifrån, så synes han vara att betrakta såsom en

N:o 18.

Förordningsförslag
om
medlemmar af
svenska kyrkan,
som icke
blifvit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

Onsdagen den 20 Mars.

N:o 18.

Förordning sförslag
om
medlemmar af
svenska kyrkan,
som icke
blifvit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

konfirmand, den der sjelf stält sig på tillväxt, och har derföre knappt
skäl att klaga öfver att han icke får utöfva alla de kyrkliga rättigheter,
som tillkomma de medlemmar, hvilka icke stält sig i strid med
kyrkans ordning. Detta synes helt naturligt och rättvist. Detta oaktadt
hyser jag likväl stora betänkligheter att godkänna hvad^ Utskottet
här föreslagit. Jag finner det nemligen för det närvarande åtminstone
hvarken nyttigt eller nödvändigt. Ty hvartill skulle en sådan lagstiftning,
som den föreslagna, tjena, och hvem skulle deraf hemta nytta?
Motionären svarar: jo! kyrkan. Han vill nemligen genom de föreslagna
lagbestämmelserna förhindra, att sadana medlemmar, som rakat i strid
med kyrkans bekännelse och ordning, störande deltaga i kyrkans verksamhet.
Man får också stundom höra pastas, att en lagstiftning, sådan
som denna, skulle vara till nytta för de medlemmar, som drabbas
af densamma. Denna minskning i deras kyrkliga rättigheter skulle,
menar man, innebära för dem en kraftig maning att efter allvarlig
sjelfpröfning taga det steg, som väl en gång måste tagas, att antingen
helt sluta sig till kyrkan eller derifrån utgå.

Hvad nu först angår kyrkan, så vågar jag, trots allt hvad som
blifvit sagdt, påstå, att kyrkan icke behöfver. det. värn, som för densamma
här föreslagits, enär väl ingen församling i vart land finnes, i
hvilken ohörsamma medlemmar af det slag, som här är i . fråga, finnas
till det antal att de kunna utöfva något nämnvärdt inflytande pa
kyrkostämmas beslut eller på val åt elektorer till ledamöter af kyrkomötet.
Det är ej nödigt fästa afseende derpå, att, enligt motionärens
förslag, kyrkans medlemmar af ifrågavarande kategori icke heller skulle
få deltaga i prestval. Lag-Utskottet har nemligen icke accepterat
detta förslag, och det lärer väl icke heller ga an att stadga något sadant,
så länge äfven främmande trosbekännare ega att utöfva rösträtt
vid prestval.

Beträffande de personer, som skulle träffas af detta straff, denna
tuktan för sin ohörsamhet eller huru man vill anse denna mistning af
kyrkliga rättigheter, så fruktar jag, att en lagstiftning, sådan som den
föreslagna, icke skulle vara välgörande för dem. Eu reservant har, som
jag tror rätteligen, anmärkt, att en sådan inskränkning i de lagliga
rättigheter dessa nu ega, skulle snarare lända till förbittring och ökad
fiendskap mot kyrkan än till deras förbättring och försoning med kyrkans
bekännelse och ordning. Kunde man också genom sadana lagbestämmelser
som denna utjaga ur kyrkan okonfirmerade personer,
som uppnått myndig ålder, så skulle jag likväl icke vilja vara med om
ett sådant åtgörande. Det skulle nemligen, enligt min åsigt, stå i
mycket betänklig motsägelse till kyrkans uppgift och kallelse äfvensom
med afseende på de medel, som äro kyrkan anvisade att uppfylla sin
kallelse. Kyrkans kallelse är, som hvar man vet, att kalla och. församla,
upplysa och helga. Kyrkan skall församla, icke stöta bort ifrån
sig, och dem hon församlat till sitt sköte skall hon upplysa. Det är
genom upplysning och icke genom något medel, som direkt eller indirekt
leder till att afskilja och utdrifva ohörsamma medlemmar, som
kyrkan skall söka åstadkomma andans enhet genom fridens band. Om
hon i stället sätter lag till arm och använder yttre medel,, så försummar
kyrkan sin kallelse; ty kyrkan har dock mot alla sina medlem -

Onsdagen den 20 Mars.

K:o 18.

mar, äfven de ohörsamma och olydiga, moderliga pligter, och dessa
pligter skulle hon åsidosätta, om hon använde de här föreslagna medlen
att skilja dem ifrån sig.

Men, säger man, de vända oss sjelfva ryggen och söka på allt
sätt undandraga sig allt inflytande från kyrkans och dess presterskaps
sida. Ja visserligen! och jag erkänner, att detta förhållande ofta kan
för den enskilde församlingsläraren kännas mörkt och bekymmersamt,
och att det derföre är i viss mån ursäktligt, om han någon gång gri—
pes af misströstan och otålsamhet. Men ett sådant missmod måste vi
söka besegra; och detta kunna vi göra, om vi å ena sidan betänka
och ihågkomma, att, så länge en kyrkans medlem frivilligt stannar qvar
i dess sköte, är det hopp att han kan vinnas för kyrkan och försonas
med dess ordning — en förhoppning, som i betydlig mån förminskas,
om han en gång fullständigt utträdt ur kyrkan. Vidare må vi besinna
med afseende på frukten af vår embetsverksamhet, att vi dess
bättre i den delen icke hafva att lita endast på den egna kraften.

På de af mig nu anförda skäl yrkar jag afslag å Utskottets förslag
i denna punkt.

Förordningsförslag
om
medlemmar af
svenska kyrkan,
som icke
blifvit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

Herr Grafström: Jag vill väl också hålla på den gamla regeln:
principiis obsta, och jag tror derföre i likhet med den siste af mig så
högt ärade talaren, att det är ganska vigtigt att bevara grundsatsen,
och att man genom dess bevarande bäst tillgodoser, hvad man i den
kyrkliga lagstiftningen önskar. Men nu kan man fråga: hvilken är då
den grundsats, som man här skall fasthålla? År det den, att den
svenska nationalkyrkan endast kan bevaras, om hon stödes af statens
lagar och om åtskilliga borgerliga olägenheter äro förenade med kränkandet
af hennes lagar, eller är det den, att hon bevaras allra bäst,
om hon, tacksam för ett yttre stöd, som hon kan erhålla af en stat,
som erkänt henne, likväl framför allt måste yrka på att för sina egna
angelägenheter hafva rättighet att styras efter sina egna lagar och i
religionsfrihetens namn af samhället begär det samfundsbevarande skydd,
som hon är villig att tillerkänna hvarje annat religionssamfund? Jag
tror, att hon bäst bevaras, om hon uppfattar sin ställning från den
senare synpunkten. Af den siste talaren hafva här blifvit utsagda många
vackra ord om kyrkans kallelse och om hennes förhållande till ohörsamma
medlemmar. Jag är alldeles icke den, som vill yrka att hon
skall förfara på något våldsamt sätt, men jag måste likväl fasthålla,
att den som icke ens blifvit döpt, omöjligen kan anses tillhöra henne.
En motsatt åsigt innebär en sådan monstruös uppfattning, så i strid
mot hvad Guds ord bestämmer och mot hvad under alla andra tider
gjort sig gällande, att det förvånar mig att jag ens skall behöfva säga
några ord derom. Det är visserligen sant, att kyrkan, med afseende
•dels på hennes nu ifrågavarande, endast i juridisk mening ännu inom
hennes område qvarstående medlemmar, dels på andra medlemmar inom
staten, hädanefter komme att utöfva äfven inom vårt land en så att
säga missionerande verksamhet, men detta inträffade i samma ögonblick
som det tilläts främmande trosbekännare att vara svenska medborgare
och åtnjuta medborgerliga rättigheter utan att på samma gång
vara medlemmar af svenska kyrkan. I och med detsamma har kyrkan

tf:o 18.

Förordningsförslag
om
medlemmar af
svenska kyrkan,
som icke
blifvit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

24 Onsdagen den 20 Mars.

blifvit ett samfund inom staten vid sidan af andra. Och det synesmig
uppenbart, att det nu mera än någonsin tillhör henne att gent emot
dessa bevara sin egendomlighet och att tillse att hon icke inom en
endast yttre enhet upptager fiendtliga beståndsdelar och således inifrån
sönderspränges.

Jag sade nyss, att jag med glädje helsar den åsigt som i Utskottets
betänkande blifvit uttalad, och detta derför, att jag fullt och fast
tror att denna åsigt är rigtig. Hvad kyrkan kan begära är att hennes
medlemmars rättigheter skola i någon mån uppvägas af derasskyldigheter,
och genom denna enkla regel kan hon bäst bevara sin
egenskap af att vara ett samfund. Jag beklagar likväl att Utskottet
icke tagit steget fullt ut. Jag hade nemligen föreslagit, att den som
ej är döpt och ej konfirmerad, på sätt som svenska kyrkans lagar
gilla, skulle ej ega att deltaga icke blott i kyrkostämma, men äfven
icke i prestval äfvensom i val till elektor för utseende af ombud till
kyrkomöte. Utskottet åter har ansett, att de, som icke blifvit konfirmerade
och icke begått Herrans nattvard, endast skulle vara oberättigade
att deltaga i kyrkostämmans öfverläggningar och beslut. Jag
erkänner med tacksamhet att grundsatsen är densamma, men jag anser
att Utskottet väl hade kunnat taga steget fullt ut. I förbigående
ber jag att få erinra derom, att, då jag i motionen föreslagit, att dessa
nu ifrågavarande kyrkans medlemmar icke heller skulle ega deltaga i
val till elektor för utseende af ombud till kyrkomöte, skedde detta af
ett förbiseende, af en omständighet, på hvilken jag icke kom att tänka
förrän motionen var aflemnad. Förhållandet är nemligen att i sådana
val ingen annan kan deltaga än den som egen rösträtt vid kyrkostämma.
Således var det öfverflödigt att särskildt inrycka ett stadgande
derom. Men rättigheten att deltaga i prestval står ej i sådant förhållande
till rättighet att deltaga i kyrkostämma; derföre synes det mig
vara nödvändigt att utsäga, att sådan medlem af svenska kyrkan,,
hvarom här nu är fråga, icke bör ega deltaga i prestval. Utskottet
har ansett att, då en sådan rättighet för närvarande tillkommer främmande
trosbekännare, vore det olämpligt att betaga de medlemmar af
svenska kyrkan, hvarom nu är fråga, denna rätt. Men om principen
är god, anser jag för min del det vara rigtigare att lagstiftaren rättar
sig efter den uppfattning, som erkännes vara den rätta, och hoppas,,
att en förändring i lagstiftningen beträffande främmande religionsbekännare
sedermera skall försiggå, hvarigenom äfven de komma att
förlora en rättighet, som icke bör tillkomma dem. Om, såsom jaghoppas
och tror mig veta, åtminstone några af Utskottets medlemmar
erkänna rigtigheten af denna grundsats och anse att, då prestvalsförordningen
inom kort kommer att undergå en omfattande behandling,,
det då vore tillfälle att borttaga denna rättighet, så synes det mig,,
som om det vore rigtigare att redan nu låta det man anser vara rätt
komma in i lagstiftningen, hvarigenom man skulle hafva ett stöd för
den förändring, som man måhända sedermera vill åstadkomma. Om i
Utskottets förslag detta tillägg blifvit gjordt, hade äfven udden af den
anmärkning, som en af reservanterna framstäldt, blifvit borttagen. Det
säges nemligen i reservationen, att det vore en inkonseqvens att neka
dessa kyrkans medlemmar att deltaga i kyrkostämmans förhandlingar,.

Onsdagen den 20 Mars.

da man likväl medgifver dem rätt att deltaga i val till kyrkorådets
ordförande, och det är nog en ganska rigtig anmärkning. Men, som
Kammaren behagade finna, drabbar denna anmärkning icke mig, utan
Utskottet, som borttagit det tillägg jag föreslagit.

Jag både vid framläggande af denna motion för ögonen icke blott
den konflikt som kunde uppstå med hänsyn till rättigheten att ingå
äktenskap, och hvarom redan är taladt, utan äfven den som torde inträffa
med afseende på inregistrerandet af odöpta barn. Det inträffar
nemligen att vid födseln af ett barn, hvars föräldrar ogilla barndop,
anmälan derom göres hos pastor med uppgift om hvad barnet skall
heta och under anhållan att pastorn måtte införa detsamma i kyrkobok
en. Nu tillerkänner författningen om främmande trosbekännare i
8 § desse rätt till hvad jag vill kalla civil registrering, men deremot
finnes icke något stadgande om berättigande till en sådan civil registrering
för kyrkans medlemmar. Då nu detta barn måste betraktas
såsom en kyrkans medlem, uppstår fråga hvad lagen i afseende härå
stadgar. Kyrkolagen stadgar oförtydbart, att pastor skall låta döpa
barnet och, om^ föräldrarne icke tillåta det, genom exekutiva åtgärder
taga barnet från föräldrarne för att befordra det till dopet. Nu frågar
jag: är det verkligen meningen att en pastor skall tillämpa en
sådan lag? Det är åtminstone för mig i högsta grad motbjudande att
tänka mig nödgas fullgöra en sådan pligt; men å andra sidan kan
jag icke finna, det jag eger rätt att inregistrera detta barn på det
borgerliga sätt, som främmande trosbekännare äro berättigade att fordra,
Nu _ vet jag visserligen, att chefen för Statistiska byrån i ett
cirkulär till kyrkoherdarne helt enkelt förklarat, att sådana barn skola
uppföras i en så kallad födelsebok, men jag vet också att Statistiska
byran icke eger stifta någon kyrkolag och att en annan ordning, af
oss prester till noggrant efterlefvande med högtidlig ed besvuren, för
närvarande gäller. Denna konflikt ansåg jag skola helt och hållet
bortfalla, om den i min motion föreslagna ordalydelse fått qvarstå.
Jag hade nemligen talat både om dem som icke äro döpta och om
dem _ som icke äro konfirmerade. Nu har Utskottet med rätta ansett,
att ingen kan konfirmeras utan att vara döpt, och att således det
gjorda tillägget vore öfverflödigt, men Utskottet har, såvidt jag förstår,
icke uppfattat att genom qvarståendet af detta uttryck icke döpt
denna 8 § i dissenterlagen skulle få tillämpning jemväl på dessa odöpta
barn; och^ att det således skulle blifva klart och redigt hvad en pastor
i detta tall hade att göra. Jag beklagar att denna förändring skett,
och vagar anse, att det skulle vara en stor lycka, om denna förändring
icke af Utskottet vidtagits. Genom det förslag Lag-Utskottets
ordföiande framstäf, bär, sa vidt jag kan förstå, den anmärkning,
som för (ifrigt äfven blifvit af Herr Samzelius i reservationen framstäf,
angående dessa minderåriga, hvilka icke voro konfirmerade, förlorat
all sin udd. Jag behöfver således icke uppehålla mig dervid,
utan vill sluta med en anhållan att, i händelse diskussionen öfver
denna fråga kommer att här fortsättas, hvilket jag icke vet, jag måtte
fa tillfälle att, med anledning af hvad utaf densamma kan komma att
framgå, framställa något yrkande.

Jag är nemligen i närvarande stund mycket oviss med mig sjelf,

X:o 18.

Förordningsförslag
om
medlemmar af
svenska kyrkan,
som icke
blifvit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

M:o 18.

Förordningsförslag
om
medlemmar aj
svenska kyrkan,
som icke
blifvit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

Onsdagen den 20 Mars.

om jag skall begära bifall till Utskottets förslag eller möjligen återremiss.

Herr Ribbing, Sigurd: Den näst siste talaren har i sitt anförande,
bland annat, äfven åberopat den reservant i Lag-Utskottet
som i det tryckta betänkandet angifvit skälen för sin reservation.
Detta gifver mig eu naturlig anledning till den anhållan att, då jag nu
har ordet, i någon mån förena afseende på hvad den ärade talaren
anfört, mer eller mindre i öfverensstämmelse med reservanten, och på
hvad denne yttrat. Den ärade reservanten börjar med att i afseende
på sig sjelf frånkänna sig de egenskaper, som fordras för att åstadkomma
ett på fullständig utredning grundadt förslag samt misstänker
äfven Lag-Utskottets krafter i detta afseende; och jag säger icke något
om det, ty att fela och förbise är ju ganska menskligt. Men hvad
jag saknar i detta afseende vid reservationen äro de skäl, med hvilka
det skulle ådagaläggas att i detta fall Utskottet icke egt förmåga att
komma fram med ett på grundlig utredning stödt förslag. Reservanten
säger visserligen, att Utskottets förslag i många afseenden synes honom
icke vara tillfredsställande, men af alla dessa har han endast omtalat
ett: om de små barnen, som icke skulle få hafva qvar rättighet att
genom sina förmyndare fa deltaga i kyrkostämmans förhandlingar. Den
ärade ordföranden för Lag-Utskottet har redan föreslagit ett tillägg af
några få ord, som alldeles icke borde vara för Kammaren tvetydiga
eller svåra att till deras lämplighet fatta och hvilka derföre synas mig
kunna af Kammaren utan återremiss godkännas: derigenom är ju denna
brist eller otydlighet, som häri skulle ligga, hjelpt. Jag får således
för min del instämma i Herr Ordförandens förslag, men ber dock att
tillika få anmärka att, äfven med Utskottets betänkande sådant soni
det nu är, faran af origtighet eller otydlighet icke är stor. Ty låt
oss, för att åskådliggöra förhållandet, till att börja med taga saken
helt praktiskt. Eger då för närvarande, då Utskottets förslag ännu
icke utgör lag, någon, som för sin ålders skull icke är konfirmerad,
deltaga i kyrkostämma? Nej, ty han är icke myndig. Skulle hall
således genom bifall till Utskottets förslag sådant det nu lyder gå
miste om något, som han nu har? Nej, ty han eger icke denna rättighet.
Men man skulle måhända säga: kanske, med antagande af
denna lag, hans förmyndare icke skall få rösta för honom, om myndlingen
förlorar sin rätt och da icke kan gifva fullmakt åt förmyndaren?
Men det är väl att märka, att detta fordra icke kommunallagarne,
hvarpå bestämmelserna om rösträtten vid kyrkostämma grundar sig.
9 § säger nemligen: »För omyndig röstar förmyndaren eller, der flere
äro förmyndare, den som desse bland sig utse». Förut är stadgadt att
rösträtt tillkommer den, som erlägger bevillning efter II artikeln. _ Hvad
innebär nu detta? Rösträtt på kommunalstämma är fästad vid besittning
af viss egendom och erläggande af skatt derför, men der egaren
är omyndig, utöfvas den vid besittning af egendom fästa rättigheten af
en annan person, ingenting mer eller mindre. Den omyndige har såsom
omyndig ingen rättighet att deltaga i kyrkostämma eller der rösta.
Huru skall han då kunna bortgifva denna rättighet, som han icke har,
eller huru skall genom lag förmyndare kunna komma i besittning af

Onsdagen den 20 Mars. 27

en rättighet, som den omyndige icke eger? Det står i 2:dra stycket
af 9 §: »För fastighet som innehafves af landtbo eller arrendator röstar
innehafvaren». Har det tilläfventyrs varit kommunallagens stiftares
mening, att fastigheten skall öfverlåta sin rättighet till denna arrendator?
Det citerade visar, att uttrycket för omyndig alldeles icke
betyder att den omyndige skall öfverlåta någon rättighet till förmyndaren,
denne alltså icke röstar såsom mandatarie, utan emedan gällande
lag tillerkänner honom sådan rätt. Enligt min tanke kunna alltså
Utskottets ordalag fullkomligt väl användas utan att de skulle medföra
inskränkning i någon den omyndiges rätt, då den omyndige ju icke
derigenom betoges att öfverlåta en rättighet, som han icke eger. Detta
oaktadt skulle jag, om jag på förhand känt innehållet af reservantens
anmärkning, visserligen för ännu större tydlighets skull velat tillägga
till Utskottets förslag de ord, Lag-Utskottets ärade ordförande nu
yrkat till antagande, hvadan jag, såsom redan nämndt, i detta yrkande
vördsamt instämmer.

Ofvergår jag nu till saken, så är det kändt och redan förut här
omnämndt, ehuru detsamma af Utskottets betänkande visserligen ock
är tydligt i sig sjelft, att förslaget innefattar två saker, det ena att
qvarstående medlemmar i statens kyrka, som icke äro konfirmerade,
icke heller skola hafva rösträtt vid kyrkostämma; och det andra, att
de skola få vigsel medelst civiläktenskap. Mot det första har så väl
den ärade reservanten, som sedermera Herr Sjöbring gjort åtskilliga
anmärkningar. I afseende å reservationen vill jag först bedja att få
nämna, det jag tror att reservanten gjort sig skyldig till ett fullständigt
missförstånd angående innehållet och betydelsen af Utskottets
förslag, då han i sin reservation nederst på femte sidan säger, att
enligt samma förslag den, som icke är konfirmerad, men qvarstår i
kyrkan, skulle »köpa rättigheten att få gifta sig genom en afsägelse
af rättigheten att deltaga i kyrkostämma». Detta är icke föreslaget
eller menadt, utan i det afseende! är ställningen mellan de båda nyssnämnda
föreslagna stadgandena helt simpelt den, att medlem af kyrkan,
som icke är konfirmerad, skall, såsom en följd häraf, l:o) icke hafva
rösträtt vid kyrkostämma och 2:o) likaledes, såsom icke konfirmerad
— således icke derför att han ej har rösträtt, — ega rätt till vigsel
medelst borgerlig sanktion. Det kausalsammanhang mellan de båda
stadgandena, på hvilket reservanten sedermera grundat många anmärkningar,
eller att rätten till vigsel skulle köpas på bekostnad af rösträtt
vid kyrkostämma, tror jag således icke, att man med skäl kan
på något sätt draga fram ur Utskottets förslag, utan dessa två saker,
att icke ega rösträtt vid kyrkostämma och att få ingå civiläktenskap,
äro två följder, som stå bredvid hvarandra, följder nemligen af den
gemensamma grund, att man, ehuru tillhörande statskyrkan, icke är
konfirmerad. Låtom oss efter denna anmärkning om den värde reservantens
missförstånd beträffande förhållandet mellan de två momenten
i Utskottets förslag, till att börja med taga i skärskådande det
första af dessa: rösträtten. Reservanten har anmärkt, att en inskränkning
deruti skulle öka deras bitterhet mot församlingen i stället för
att försona dem med densamma, och säger sig knappt inse något giltigt
skäl för en sådan förändring. I det fallet skall jag bedja att, om

X:o 18.

Förordningsförslag
om
medlemmar af
svenska kyrkan■,
som icke
blifvit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

A:o 18.

Föror dningsförslag
om
medlemmar oj
svenska kyrkan,
som icke
blifvit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

28 Onsdagen den 20 Mars.

också i något andra ordalag än Herr Grafström, få uttrycka en tanke
som han redan framstält.

För ett samhälles, såsom kyrkans, bestånd och fortfarande lif är
det icke nog att man kan hindra dem, som äro medlemmar deraf,,
flera eller färre, att bryta sönder detta samhälle, genom att rösta omkull
dem, utan grundvilkoret för samhällets bestånd och lif är en kraftig
och enig samverkan mellan samhällsmedlemmarne för samhälletsändamål.
Aro alla ljumma, somliga motsträfviga, då är samhället,
oaktadt den formella makten hos majoriteten, ett bortdöende samhälle.
Detta är hufvudskälet för mig och, som jag förmodar, äfven för Herr
Grafström, för att anse det icke vara nyttigt utan tvärtom väsentligen
skadligt för kyrkan att i den styrelse, som skall leda församlingens
angelägenheter, hafva de personer, som uti vigtiga principiella saker
skilja sig från kyrkans lära. Herr Samzelius säger att, då de skola,
fortfarande deltaga i afgifterna till kyrkan och presterskapet, ser han
icke, hvarför de skola uteslutas från deltagande i beslut om medlens
ändamålsenliga användande, från revision af kyrkans ekonomi, ja äfven
från valet af kyrkoråd. Jag ber då att få erinra, att kyrkostämmans
angelägenheter inskränka sig icke blott till detta uppräknade. Enligt
andra momentet uti den §, der de frågor som höra till kyrkostämmas
handläggning äro uppräknade, skall t. ex. kyrkostämman handlägga
frågor om folkskoleundervisningen och dithörande angelägenheter. Ännu
är i folkskolan religionsundervisningen hufvudsak. Skola nu således
religionsundervisningens angelägenheter handläggas af dem, som äro i
väsentlig stind med den kyrkas lära, hvari undervisningen skall ske?
Dessutom vill jag påminna om att enligt 4 § i förordningen om kyrkostämma
främmande religionsbekännare och de som till utträde ur svenska
kyrkan sig anmält äro uteslutne från rättigheten att deltaga i
kyrkostämmans öfverläggningar och beslut. Hvarför? Jo, icke derför
att man ännu är rädd för att de skola bilda majoritet, utan derföre
att de i väsentlig mån divergera i sina religiösa åsigter och således
icke äro lämpliga att deltaga i kyrkans angelägenheter. Skulle nu
den omständigheten, att de inom kyrkan, som icke blifvit konfirmerade,
utgöra en minoritet, vara tillräckligt skäl att icke förmena dem deltaga
i kyrkostämma, då skulle man äfven för närvarande af alldeles samma
skäl låta främmande religionsbekännare, Indika ock erlägga afgifter till
statskyrkan, rösta å kyrkostämma.

Bland annat som tillkommer kyrkostämma är, såsom nämndt, att
välja kyrkoråd. Och kyrkorådet har enligt förordningens § 22 att bland
annat »i afseende på hvad till religionens och sedernas vård hör vaka
öfver efterlefnaden af derom gällande författningar» samt derjemte »vaka
deröfver att spridande af vilseförande läror må, så vidt möjligt är,
förekommas samt kyrklig tvedrägt och söndring förhindras». Skola nu
kyrkorådsmedlemmar, hvilka skola se till att vilseledande läror icke
spridas, tillsättas af dem, som hafva vilseledande läror emot kyrkan?
För min del anser jag således af båda nu anförda grunder: kyrkostämmans
egna åligganden och det af kyrkostämman valda kyrkorådets,
goda skäl förefinnas för deras uteslutande från rösträtt.

Jag vill tillägga ännu eu sak vid denna punkt. Den ärade talare,
som har yrkat afslag, gjorde en lång framställning derom, huruledes det

Onsdagen den 20 Mars.

N:o 18.

vore olämpligt att utesluta de ifrågavarande från rösträtt för att bringa
dem till besinning. Det erkänner jag fullkomligt, men jag ber att få
anmärka, att hvarken motionären eller Utskottet såsom skäl för sitt förslag
anfört eller ens på minsta sätt antydt, att de från rösträtt vid
kyrkostämma skulle uteslutas, dem till straff och androm till varnagel.

Jag öfvergår till den andra delen af frågan, som gäller de ifrågavarande
personernas ställning i afseende på äktenskapet. Till att börja
med vill jag då i detta afseende vända mig mot reservanten och hvad
han säger på början af 6:te sidan derom, att han tycker det vara
obilligt och oklokt, att någon skulle hindras frän att utöfva »den allmänna
rent menskliga rättigheten, som utan hänsyn till religion bör
vid viss ålder tillkomma hvarje mensklig individ, nemligen att ingå
äktenskap.»

Ja bevars, mina Herrar, men märkom väl, att derom är här icke
fråga, det är icke fråga om huruvida de icke konfirmerade skola få
ingå äktenskap, utan frågan är om och huru de skola få ingå lagligt
äktenskap, i fall de stå qvar i statskyrkan. De behöfva blott gå ut
ur kyrkan sä finnes ingen dödlig, som hindrar dem att utöfva denna
af Herr Samzelius så kallade naturliga rättigheten.

Nu är emellertid frågan om hvilka möjligheter som finnas att välja
på i fråga om äktenskap för okonfirmerade inom statskyrkan. Herr
Grafström föreslog förra riksdagen att de icke konfirmerade skulle, i
och med detsamma de vägrade att låta konfirmera sig, dermed i gerning
anses hafva gifvit tillkänna att de hade utträdt ur kyrkan. Aro
de skilda från denna, då finnes ingen svårighet för dem att ingå äktenskap.
Men nu vilja de icke sjelfva utgå ur kyrkan, och Riksdagen
ville icke heller i fjor att de skola uteslutas. Således är detta en utväg,
om hvilken vi icke nu skola vidare tala. Det andra sättet att
gå till väga, är det, som samme motionär nu föreslagit, nemligen att
de skola få stå qvar i kyrkan, fastän de icke äro konfirmerade och få
ingå lagligt äktenskap, hvilket dock icke sanktioneras af kyrkans presterskap.
Den tredje möjligheten ändtligen är den närvarande ställningen.
Det må medgifvas, att denna ställning, med hänsyn till möjligheten
för ifrågavarande personer att knyta förbindelser jemförliga
med laga äktenskap, icke är alldeles hopplös, ty för en qvinna, som i
laga ordning är intagen såsom fästeqvinna, följa enligt lag vissa rättigheter
och icke så alldeles få, och detsamma gäller beträffande barnen
i en sådan förbindelse. När Riksdagen förkastat den förstnämnda
utvägen; när Kammaren derjemte nu nyss och enligt Utskottets förslag
ogillat Herr Westins förslag, att äktenskap mellan medlemmar i statskyrkan,
ehuru de äro odöpta och okonfirmerade, skulle genom kyrklig
vigsel af kyrkans presterskap fullbordas, så vågar jag påstå, att man
endast har att välja mellan de båda andra, nyss omnämnda utvägarne:
nemligen antingen Herr Grafströms förslag om civiläktenskap inom
statskyrkan under vissa förutsättningar; eller ock den närvarande ställningen.
Hvilketdera är då bäst? Den ärade talaren, som yttrat sig
emot bifall till motionen och Utskottets förslag, har sagt, att det vore
bättre att hafva qvar y>status quo», ty genom bifall till förslaget i denna
del hade man släppt in begynnelsen till civiläktenskapet inom statskyrkan.
Detta sista medgifver jag; och jag har för min del alltid vid

Förordningsförslag
om
medlemmar af
svenska kyrkan,
som icke
hlifvit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forta.)

tf:o 18.

Onsdagen den 20 Mars.

Fanordning sförslag
om
medlemmar. oj
svenska kyrkan,
som icke
blifvit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

riksdagar och kyrkomöten talat emot civiläktenskapet inom statskyrkan,
, derföre att jag anser äktenskapet hufvudsakligen vara ett sedligt och
religiöst samhälle och att det såsom ett sådant ock hör ingås under
sedliga och religiösa former. Men hellre än att dessa okonfirmerade,
af hvilka man icke fordrade att de skola utgå ur kyrkan, skola stå
qvar inom kyrkan och ingå föreningar med samma afsigter som äkten''
skap utan någon fullt laglig form, hvarken kyrklig eller civil, hellre
uppoffrar jag för min del stadgandet om att hvarje äktenskap inom
statskyrkan skall afslutas genom kyrklig vigsel. Ty, mine Herrar, med
erkännande af att religionen eller, rättare sagdt, religionens framträdande
i yttre form och inverkan i lifvet minskas i någon mån, der den
icke framträder i yttre måtto vid äktenskaps ingående, anser jag olyckan
deraf och skadan vara mindre, än om man skulle göra blotta intagandet
i kyrkoboken af en qvinna såsom fästeqvinna analogt med
ingåendet af äktenskap och till den, under vissa förhållanden, enda
formen för ett sådant ingående. Ty derigenom skulle, i ännu långt
högre grad än genom civiläktenskap, skilnaden så småningom försvinna
och ur det allmänna medvetandet utplånas mellan äktenskapliga föreningar
och andra föreningar mellan en man och en qvinna, olyckliga
för kontrahenterna och ännu olyckligare för barnen. Jag fruktar således,
att af ett qvarstannande på den nuvarande ståndpunkten följden
skall blifva den, att medvetandet derom, att en förening mellan eu man
och en qvinna, med barn, har den väsentliga karakteren af ett sedligt
och konstant samhälle, skall så småningom försvinna, och att sålunda
den slags mellansort af föreningar, som består i att i kyrkoboken
låta intaga en person såsom en mans fästeqvinna, så småningom skall
bana vägen för införandet i stället för äktenskap af föreningar, som
kunna ingås och fortsättas, men också slutas när som helst. Hellre
således civiläktenskap, som dock blir ett verkligt äktenskap, än det
egendomliga förhållandet att — låt vara i de bästa tankar — föreeningar
ingås, hvilka äro allt annat än äktenskapliga föreningar.

Jag ber om ursäkt för att jag uppehållit den ärade Kammaren så
länge som jag gjort, men jag har velat anföra de skäl, hvilka förmått
mig att deltaga i Utskottets förslag. Beträffande Herr Grafströms anmärkningar
mot Utskottet, kan jag vara ganska kort. Om Herr Samzelius
i sin reservation sagt, att det är en inkonseqvens, då Utskottet
vill tillåta dessa okonfirmerade medlemmar af kyrkan att deltaga i
prestval, men utesluta dem från kyrkostämma; så klandrar Herr Grafström
att, då Utskottet bibehållit de okonfirmerade vid rätten att deltaga
i prestval, alldenstund fremmande trosbekännare under vissa förutsättningar
hafva samma rätt, Utskottet ej fast hellre förfarit i den
motsatta rigtningen: börjat med att från prestval utesluta de okonfirmerade
inom kyrkan, hvarmed Utskottet hade tagit ett steg i den
rätta rigtningen. Men efter min tanke skulle det likväl innebära en
bjert obillighet, om på detta sätt dissenters finge större rätt vid prestval
än de, som dock stå qvar inom kyrkan, ehuru icke konfirmerade.
Så länge som dissenters hafva denna rätt att deltaga i prestval, tror
jag icke att det kan gå an att gifva de uti kyrkan qvarstående mindre
rätt.

Hvad för det andra angår den särskilda inregistrering af de okon -

Onsdagen den 20 Mars.

N:o 18.

firmerade inom kyrkan, hvilken Herr Grafström påyrkar, i enlighet med
hvad som är föreskrifvet om barn af dissenters, så vill jag fästa uppmärksamheten
derpå, att, då barn af dissenters efter gällande dissenterlags
8 § inregistreras i ett register särskildt från det, hvaruti barn af
föräldrar, som tillhöra kyrkan, inregistreras, denna särskilda inregistrering
är en följd af att de äro dissenters, icke en grund för att de äro
eller få vara dissenters. Men samma förhållande gäller med afseende
på den kyrkliga inregistreringen: att barn införas uti det kyrkliga registret
är en följd af att deras föräldrar tillhöra statskyrkan. Om
man följaktligen också öfverflyttar registreringen till det der civilregistret,
så betyder sådant alltså platt intet i fråga om barnens befordran
till dopet, så länge nemligen som föräldrar och barn icke utträdt ur
statskyrkan. Då nemligen kyrkolagen stadgar, att, så länge föräldrar
och barn äro medlemmar af statskyrkan, de skola döpas, så eger detta
stadgande sitt bestånd och sin tillämpning på barnen, de må då inregistreras
på det ena eller andra stället.

Af dessa skäl kan jag för min del icke se, att Utskottet kunnat
eller bort göra annorlunda, än det gjort; och får jag derföre tillstyrka
bifall till Utskottets förslag i denna punkt med tillägg af de få ord,
som enligt Herr von Gegerfelts yrkande skulle ytterligare inflyta.

Herr Schönbeck: Då jag föreställer mig, att inom Kammaren

kan förefinnas en önskan att äfven få veta huru, med afseende på den
kyrkliga fråga som här föreligger till behandling, förhållandena ställa
sig uti landsbygden, ber jag att fä nämna, att inom den församling,
der jag nu snart under 20 år varit kyrkoherde, har icke något enda
sådant fall förekommit att en person, som hunnit till mogen ålder,
underlåtit att anmäla sig till konfirmationsundervisning och derefter
till nattvardsgång. Jag tror mig äfven kunna säga, att så är i allmänhet
förhållandet i den provins, der jag tjenstgör. Jag har varit i
tillfälle att förfråga mig i detta afseende hos en och annan af mina
länskamrater, och de hafva alla sagt att sådana fall känna de icke till.
Det är väl möjligt att i en eller annan församling finnas några mormoner,
men de försvinna mer och mer, och från deras sida har intet
förekommit, som kunde gifva anledning till farhåga att de skulle kunna
på ett störande sätt inverka på de kyrkliga angelägenheterna. Jag
föreställer mig visserligen, att för en prestman, som tjenstgör i en
stadsförsamling, och särskildt en större sådan, förhållandena kunna
gestalta sig något annorlunda. För en sådan prestman torde visserligen
kunna hägra den föreställningen, att i en aflägsen framtid någon
våda skulle kunna uppkomma, i fall icke en lag, sådan som den här
föreslagna, blefve beslutad, men det vågar jag påstå, att ännu har
icke något förekommit, icke en gång i stadsförsamlingar, som skulle
kunna gifva anledning till att säga, att okonfirmerade skulle kunna
hafva någon förstörande inverkan inom kyrkan. I likhet med en talare
på östgötabänken förefaller det mig, som om den föreslagna förordningen
icke alls vore nödig för befrämjande af det i motionen afsedda
ändamål, och jag tror knappast att den skulle vara nyttig.

Mot beslutet i denna fråga är en reservation framstäld. Jag tänker
i flera afseenden lika med reservanten; men liksom reservanten

Förordningsförslag
om
medlemmar af
svenska kyrkan,
som icke
blifvit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

Df:o 18.

Onsdagen den 20 Mars.

Förordnings- sagt sig vara något tveksam, om Utskottet inom sig har tillräckliga
•medlemmar’1 af krafter ^ör att kunna framställa ett formuleradt lagförslag, som skulle
msven2a%r- kunna bestå inför Riksdagen, Högsta Domstolen, Kyrkomötet och Kongl.
han, som icke Maj:t, så är jag också något tveksam om rigtigheten i uppställningen
blifoit konfir- af det förslag reservanten här gjort, och jag vågar derför icke yrka
”hetmed^T ^ detsamma, i det skick det nu föreligger, utan vill endast

hans6lagar'' Skränka mig till det yttrande jag här afgifvit såsom ett vittnesbörd
(Forts.) om de förhållanden, som förefinnas på landsbygden.

Grefve Mörner, Oscar: Såsom reservant mot första punkten af
det af Lag-Utskottet framlagda förslaget, tillhör det mig naturligen
icke att träda i försvar för det samma, och jag kunde icke behöfva
spilla några ord derpå. Likväl kan jag icke underlåta att nämna, att
jag icke kan förstå behofvet af det tillägg: »ehuru till myndig ålder
komne», som Utskottets ordförande föreslagit.

Reservanten, som fäst sig vid detta tillägg, antager att förmyndares
rätt att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut måste bero
på beskaffenheten af den myndling han representerar, annars skulle
detta vara ett nonsens. Skulle detta vara den bestämmande grunden
och icke förmyndarens egen beskaffenhet, så skulle, om myndlingen
blott är behörigen konfirmerad och gått till skrift men till förmyndare
fått en person, som hvarken är konfirmerad eller har gått till skrift,
ju häraf följa, såsom reservanten framstält och Utskottets ordförande
accepterat, att, då förmyndaren endast är representant för den myndige
personen, men hänsyn ingalunda tagits till hans egen beskaffenhet,
så kan han uppträda och rösta i kyrkostämman, oberoende af om han
sjelf är konfirmerad eller har gått till skrift. Men detta torde väl
vara orimligt, och förmyndares rätt att uppträda å kyrkostämma måste
väl derför hufvudsakligen bero derpå, att han är förmyndare, och på
hans egen qvalifikation och ingalunda på myndlingens, ty eljest kunde
man följdrigtigt komma till den slutsats, som för hvar och en måste
förefalla orimlig, att förmyndaren skulle kunna vara en okristen, blott
myndlingen vore kristen. Jag vågar således påstå att, i fall momentet
skulle antagas, sä behöfves verkligen icke det af Lag-Utskottets ordförande
föreslagna tillägget.

Detta har jag sagt derför att, i fall förslaget skulle antagas, så
kunde möjligen genom denna ändring i kommunallagarne vacklande
och osäkerhet uppkomma, och de skadliga verkningarne deraf kunde
komma att sträcka sig längre än man kan föreställa sig, och att införa
vacklande i lagar kan aldrig vara tjenligt.

Hvad saken angår, så föreligger här samma för mig smärtsamma
och obehagliga fråga som förra året, nemligen den, att samhället, eller
kyrkan med hjelp af samhället, skulle utöfva våld mot medlemmar,
som egentligen icke begått något brott.

Det finnes för de kyrkliga bekännelserna olika sätt, hvarpå de
kunna utbreda sina läror och göra dem gällande; den katolska kyrkan
har lagt i dagen det största nit för spridandet af sina lärosatser och
obarmhertigt användt alla medel, eld och svärd och allehanda andra
verldsliga medel för att utrota dem, som mot denna lära hafva uppträda
och för att qväfva de frön till afvikande läror, som velat skjuta

Onsdagen den 20 Mars.

upp. Man kan icke bestrida, att ju denna metod visat sig verksam
nog, ty derigenom bär denna lära behållit öfverväldet i många länder
men de som. anbefalt dessa medel hafva derigenom åtminstone icke
adagalagt kristliga känslor och tänkesätt. Den protestantiska och

• särdeles den lutherska kyrkan hafva följt en annan metod: de hafva
vant milda och, sa vidt möjligt vant, medgifvit frihet till förändringar,
fastan man icke kan undra på, om dessa läror, utgående från äldre
forestailmngssatt och i någon mån med ärfda tankar från den lära
hvarifrån de utgjort en renad utgrening, visserligen äfven någon gån»
sokt med nog mycken .stränghet befrämja sitt förmenta bästa, men de
hafva dock aldrig drifvits till dessa våldsamma åtgärder, som den

katolska kyrkan användt för att återföra medlemmar till sitt sköte_ett

sätt som åtminstone icke gagnat menskligheten, om det ock medfört någon
fordel för dem, som . statt i spetsen för kyrkan. Nu tyckes det mig
verkligen — jag kan icke hjelpa att jag säger det rent ut — som om
man genom hvad bär är föreslaget, vill i någon mån slå in på samma
väg.. Jag vet väl att sadant är fjerran från den varma välvilja, som
motionaren hyser för den kyrka han tillhör och äfven för dem, som
utan att vara medlemmar af denna kyrka vistas i landet, men äfven
välmeningen kan någon gång fara vilse, och så synes det mig hafva

• skett i förevarande fall. Ty mot hvilka skulle man här förfara så

strängt! Jo! fragan ar här om döpta medlemmar af kyrkan, åtminstone
enligt Utskottets förslag — och jag håller mig dertill — det
galler personer, som både° blifvit döpta till och växt upp inom vår kyrka
men livifka sedan af någon anledning fått samvetsskrupler mot att
fata konfirmera sig och bereda sig till nattvarden. Men har man då
rättighet att saga till dem: »I ären förkastlige och fån icke åtnjuta

svenska medborgares rättigheter». »Svenska samhället gifver rättighet
åt dem som tillhöra detsamma, men I skolen utestängas derifrån».-Hvarför. »Däfven I begått något brott eller kränkt samhällets lagar»’
Nej! saga.de,^ vi behöfva längre betänketid, eller vi äro ännu icke färdpge
att niga pa alla de fordringar kyrkan ställer på dom, hon vill
erkänna såsom rätte medlemmar. De vilja således öfverväga, dröja
men detta förmenas^ icke öfverensstämma med med vår lag. Men hvad’
midt inträffar väl då, om dessa fortfarande få vara qvar i kyrkan och
deltaga i något sa simpelt som kyrkostämmas öfverläggningar och beslut.
ilar citerades visserligen af en talare förordningen om kyrkostämma
och hvad som åligger kyrkorådet, men en sak är papperet
och en annan^ sak ar verkligheten. Jag har varit kyrkorådsmedlem
snart sagdt sa långt jag minnes tillbaka sedan jag blef landtbrukare,
e er nagra och tretio ar, och jag kan bedyra, att hvarken jag sjelf
e er, för sa vidt .jag sport, kyrkorådet i någon annan socken någonsin
hatt någon den ringaste befattning med att återföra personer från vilsefedande
laror. Om något sådant behöfts, så har presterskapet klokt
nog ansett detta snarare tillkomma sig än att anlita andra personer

handa icke egt hvarken den insigt eller den förmåga som dertill
fordrats. °

De ofri ga rättigheterna, man vill afstånga dem från, äro egentligen
af ekonomisk natur. 6 &

Första Kammarens Prof. 1878. N:o 18. o

>'':o 18,

Förordningsförslag
om
medlemmar'' af
svenska kyrkan,
som icke
blifvit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

N:o 18.

Fö r ordning sförslag
om
medlemmar af
svenska kyrkan,
som icke
blifvit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

34 Onsdagen den 20 Mars.

I folkundervisningen löper man ingen fara, då den ju är stål®
under noggrann tillsyn af domkapitlen och då vi hafva^folkskole-inspektörer,
som fara omkring och granska skolornas tillstånd och sannerligen
icke lägga fingrarne mellan, utan tillse att allt går sin gilla gång.

Då är det egentligen endast ekonomiska detaljer för skolan, vid
hvilkas behandling man hyser betänkligheter att lata denr deltaga,,
men att dermed klokt ordnas och ställes så nyttigt som möjligt
för att befrämja barnens uppfostran, ligger säkerligen dessa om hjerta^
lika mycket som någon annan, ja, utan någon jemförelse för öflaggman
har ju många exempel på att föräldrar, som sjelfva i sitt lefverne
icke tyckas hafva ådagalagt synnerlig vördnad för religionen, likväl
varit lika så noga som andra om att få sina barn uppfostrade i dess
läror. Antager man nu dessa strängt uppstäda lagar och skiljer ut
dessa personer samt anvisar dem att bilda särskilda föreningar inom
samhället, då alstrar man hos dessa förbittring och hat ; i stället för
att sträcka handen till försoning, stöter man dem från sig, men detta
kan icke vara nyttigt, utan måste tvärtom i högsta grad verka skadligt
och menligt.

Jag kan således icke inse alls någon nytta af att antaga första
momentet af det af Lag-Utskottet framlagda förslaget och får derför
för min del yrka afslag å detsamma.

Eu annan sak är det väl med det andra momentet, men äfven
dervid får jag säga, att jag visserligen anser det ensidigt och bäst ur
alla synpunkter att vigsel sker på sätt som hittills varit fallet genom
presterskapets medverkan, men en sådan åsigt bör dock icke° föra oss
derhän att vi förneka, att personer finnas, som icke hysa sådana läror,
att de vilja underkasta sig vigsel efter svenska kyrkans förordning;
de bereda sig icke så att de kunna vigas i enlighet med svenska
•kyrkans förutsättningar, men jag vet^ dock icke, om man gör rätt i
att afskära dem hvarje utväg att ingå lagliga äktenskap. Ur statskyrkan
vill jag icke bortköra dem, utan jag vill hålla dem alla qvar
så länge som möjligt, i hopp att de ep gång framdeles kunna blifva
trogna medlemmar af densamma.

Yi hafva civiläktenskap mellan judar och kristna samt mellan
åtskilliga andra främmande trosbekännare, och då kan jag icke inse
vådan af att gå ett steg längre och utsträcka det äfven i detta afseende.
Den, som går till nattvarden af tvång, måste jag beklaga och
jag betvifiar, att någon prest i svenska kyrkan finnes, som icke med
djup smärta tänker på honom, men då likvisst äfven förenämnde personers
rättighet att ingå lagliga äktenskap icke kan underkännas, så
bör väl samhället öppna utväg äfven för dem att försona sig med
samhällsordningen och sedligheten.

Detta senare moment har nyss blifvit vältaligt försvaradt af Herr
S. Ribbing och jag kan således icke behöfva med afseende derpå yttra
särdeles mycket, men jag får för min del vördsamt hemställa, att
Kammaren behagade, med afslag å första punkten af Utskottets förslag,
antaga förordningen angående sådana medlemmar ^af svenska
kyrkan, som icke begått Herrans nattvard, men vilja ingå äktenskap
med annan medlem af samma kyrka.

. Hvad Herr Samzelii förslag om en underdånig skrifvelse i ämnet

Onsdagen den 20 Mars.

till Kong!. Maj:t angår, så torde äfven det kunna leda till målet, men
jag ber fä erinra, att dermed troligen skulle gå mycket långsamt, om
detta skulle sättas i samband med det nya kyrkolags-förslaget. Ty
när detta kan blifva färdigt, derom kan jag icke göra mig en föreställning,
utan det torde komma att bero på en aflägsen framtid, och
under tiden skulle dessa beklagliga förhållanden fortfarande ega rum.
Deremot, om Riksdagen beslutar en förändring i detta syfte och Kongl.
Maj:t gillar densamma, så kan förslaget härom framkomma till kyrkomötet
alldeles oberoende af det stora kyrkolagsförslaget.

N:o 18.

Förordningsförslag
om
medlemmar af
svenska kyrkan,
som icke
Olif vit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

Herr Samzelius: Jag kan icke låta passera allt, som här blif vit

sagdt, utan att i någon mån söka bemöta det. En ärad talare på
norrbottensbänken har haft den godheten att egna den reservation, jag
tagit, mig friheten att afgifva, en genomgående och på många ställen
omild kritik, utan att jag ens förut yttrat mig och således utan att
han kunde veta, om jag önskade framgång deråt.

Till eu början tycktes han illa upptaga, att jag uttalat tvekan
om Lag-Utskottets förmåga att i detta grannlaga ämne utarbeta ett
sådant lagförslag, att man kunde hoppas att det, efter en allsidig
granskning af Riksdagen, Högsta Domstolen, Kyrkomötet och Kongl.
Maj:t, skulle blifva oförändradt antaget till lag. Det är väl under
denna förutsättning man kan hoppas befrämja frågans snara lösning,
ty har man icke hopp om att förslaget oförändradt antages, så synes
man mig mera befrämja saken genom en sådan skrifvelse, som jag
föreslagit. Den tvekan, som jag uttalat, synes mig äfven på visst sätt
hafva blifvit rättfärdigad. Lag-Utskottets ordförande har nemligen
icke sökt vindicera någon ofelbarhet åt Utskottet utan öppet medgifvit,
att Utskottet kunnat misstaga sig. Det är vackert, att han så gjort,
men jag kan icke säga det samma om andra bemödanden att söka
försvara hvad som gerna kan erkännas vara ett redaktionsfel.

Då frågan behandlades i Lag-Utskottet, var jag redan från första
ögonblicket besluten att icke lemna min röst åt den samma, och det
var under sådana förhållanden naturligt, att jag icke mycket hörde på,
då Utskottets utlåtande justerades, och jag kom heller icke att fästa
mig vid denna oegentlighet i redaktionen, utan det var först på aftonen,
då jag^skref min reservation, som jag märkte detta redaktionsfel,
och jag ansåg mig då icke böra underlåta att anmärka detsamma.

Jag är ense med Herr von Gfegerfelt i det fall, att någon åtgärd
verkligen är åt behofvet påkallad för att söka bereda tillfälle för dessa
olika tänkande medlemmar, som icke utgått ur statskyrkan, att ingå
äktenskap. Många förhallanden, som äro för väl bekanta för
att jag här skulle behöfva upprepa dem, göra det alldeles oundgängligt
att något steg i denna rigtning tages, ty man kan enligt min tanke
icke vara tillfreds med det sätt, som den ärade talaren på norrbottensbänken
har antydt, eller att det under vissa förhållanden kan inträffa,
att fästehjon komma i den ställning, att deras förbindelse betraktas
såsom lagligt äktenskap. Naturligen syftar han dermed på det förhållande,
som omtalas i 3 kap. 9 § Giftermålsbalken, och ämnet är
visserligen grannlaga, men då jag uppläser lagtexten är jag säker om,
att jag dermed icke sårar någons öron. Stället lyder: »Häfdar man

N:o 18.

Förordningsförslag
om
medlemmar af
svenska kyrkan,
som icke
blifva konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

Onsdagen den 20 Mars.

sin fästeqvinna, då är det ett äktenskap etc.» Denna rättighet återstål-
väl för dessa dissenters, men en sådan rättighet hafva äfven djuren
och de ingå sina förbindelser på det sättet; men detta strider mot
den sedliga uppfattningen af äktenskapet äfven hos dessa dissenters,
hvilkas talan jag, utan att taga deras villfarelser i försvar,^ här vill
föra. Det är icke staten värdigt att drifva dem till att ingå sådana
förbindelser, utan man bör lemna dem tillfälle att inga verkliga äktenskap,
som icke äro stridande mot deras sedliga känslor.

I andra delen af Herr Grafströms motion återkommer efter min
tanke samma tendens som i hans motion vid förra riksdagen, dock här
icke så starkt utpreglad. Då önskade han nemligen, att olika tänkande,
som skilde sig från kyrkan i några kardinalpunkter, skulle från
kyrkan uteslutas. Mot dem ville han således slunga den stora bannstrålen,
men han har nu nöjt sig med den mindre, eller att utesluta
dem från kyrkostämman.

Den ärade talaren på norrbottensbänken har sagt, att jag icke anfört
några skäl för min afvikande åsigt, men jag har dock sökt anföra
några och vill för öfrigt påstå, att''den, som vill hafva en lagförändring,
också skall å sin sida anföra nagra skäl för att visa behofvet
af densamma, och jag fragar då, om det inom kyrkan inträffat händelser,
som gjort det nödigt att utestänga dessa dissenters från kyrkostämma.

Jag vill deremot medgifva rigtigheten af den anmärkning, som
Herr RUibing gjorde, att jag icke uppräknat allt, som förekommer på
kyrkostämma; jag har blott exempelvis anfört nagra saker, emedan jag
antog, att Kammarens ledamöter nog hade kännedom om hvad som
på kyrkostämma skall förekomma. Jag har visserligen icke egentligen
någon kyrklig erfarenhet, men jag har dock under många år varit
medlem af kyrkoråd och under denna tid sett hvad som förekommer
inom en af våra största församlingar i hufvudstaden.

Inom denna församling finnas olika tänkande till icke ringa antal,
men der har dock aldrig — det kan jag försäkra under den langa
tid jag deltagit i ärendens behandling pa kyrkostämma förekommit
något, som kunde gifva anledning till att utestänga dem från rätten
att deri deltaga. De hafva med den största grannlagenhet begagnat
sig af denna rättighet; och klyftan mellan dem och statskyrkan blifver
naturligen större i samma man de finna sig orättvist behandlade. Heir
Grafström har yttrat, att kyrkan skulle stå värnlös gent emot dessa
dissenters, men skulle kyrkan icke hvila på fastare grund än pa denna
uteslutningsprincip, da vore hon värd att falla. Men jag tior föi min
del, att kyrkan har långt säkrare stöd och jag hyser den förhoppning,
att sanningen slutligen skall segra.

Såsom en annan talare har framstält, är kyrkans stora uppgift
just att samla och icke att, på sätt Herrar Grafström och Ribbing
framhållit, söndra. De hafva — i synnerhet Herr Ribbing — mera
talat om kyrkan såsom ett sällskap, der man har rättighet att utesluta
medlemmar, som icke medverka till det gemensamma ändamålets
vinnande eller som icke bereda trefnad. Om nu kyrkan blott vore ett
sådant vanligt sällskap, så kunde man ju förfara på det sättet; men
kyrkan har en vida högre uppgift, nemligen att inom sig förena alla,

Onsdagen den 20 Mars.

^:o 18.

som allvarligt söka sanningen, och denna uppgift kommer kyrkan utan Förordningstvifvel
bättre att fylla i samma mån som hon med mildhet och öfver- förslag om
seende samt på upplysningens väg behandlar olika tänkande, men all- medlem-mar «/
deles icke genom några tvångsåtgärder. Kyrkohistorien visar nogsamt, kan samvete
att sådana rörelser, som. nu försiggå i det religiösa lifvet, äfven förut blifva konfirförekommit,
men den visar också, att de genom en mild och ända- merade i enmålsenlig
behandling ofta upphört och de affällige återvändt till för- liffhet med hJr''
samlingen. Detta skulle dock icke blifva fallet, om man tillvägaginge, kaZ la/“r''
såsom här är föreslaget. Här har talats om att man icke borde ut- °r
sträcka civiläktenskapet, men jag vill fråga, om detta icke just skulle
vara att öppna dörren för civiläktenskapet, om Lag-Utskottets förslag
antoges^. Det blefve nemligen en anledning för alla dessa dissenters
att ingå civiläktenskap.

Om civiläktenskapet vill jag egentligen här icke yttra mig, men
jag är öfvertygad att äktenskapet, sådant det finnes hos oss, är på
det hela taget mycket lyckligare än det är i andra länder, der man
infört s. k. borgerliga äktenskap.

De förutsättningar, som gjort denna form af äktenskap nödig i
åtskilliga länder, t. ex. i flera katolska stater, finnas icke i vårt land.

Låtom oss t. ex. tillse, huru förhållandet är i Frankrike. Der är äktenskapet
icke att betrakta såsom ett äktenskap efter vårt föreställningssätt,
utan är en helt löslig förbindelse, då ju den franska lagen
tillåter den gifte mannen att hafva förbindelser med så många qvinnor
han vill, under , den förutsättning att endast en, som kallas hans hustru,
är boende inom huset. Men sådana förbindelser strida mot svenska
folkets sedliga uppfattning och religiösa känsla.

Det är mig visserligen icke obekant, att äktenskaps ingående under
äldre tider skedde på annat sätt: det var nemligen så, att giftomannen
höll ett tal — hvaraf vi just fått benämningen »giftermål» —
och äktenskapet hade då icke den religiösa pregel, det nu har. Men
sedan man funnit olämpligheten deraf och insett vigten af att hafva
denna institution beseglad med kyrkans välsignelse, har jag icke hört,
att något förekommit, som kunnat antyda någon allmännare önskan
hos folket att blifva befriadt från denna kyrkliga akt, och man bör
derför icke taga några steg i den rigtningen.

Jag har i min reservation öppet tillstått, att jag icke eger nog
insigt i kyrkliga förhållanden för att kunna framlägga ett förslag, som
kunde hafva utsigt att vinna framgång; men om man i likhet med
mig anser nödvändigt att söka bereda tillfälle för dessa personer, som
icke blifvit konfirmerade och begått Herrans nattvard, att ingå lagliga
äktenskap, utan att behöfva ur kyrkan utträda, då bör man icke genom
rent afslag å reservationen låta hela frågan förfalla, utan man
måste då välja den utväg, som Riksdagen vid flera föregående tillfällen
användt, då det varit fråga om invecklade lagstiftningsärenden.

Här gäller det icke blott en redaktion, utan det är fråga om sjelfva
de grundsatser, från indika man skulle utgå, och det är härom man
icke är ense. Vore det blott fråga om att formulera förslaget, då
skulle jag icke bestrida Lag-Utskottets förmåga dertill; men det är
just dessa grannlaga principer, vi icke äro ense om, utan torde det
derför vara lämpligast att Kongl. Maj:t derom till Riksdagen aflåter

K:o 18.

Förordningsförslag
om
medlemmar af
svenska kyrkan,
som icke
blifvit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

Onsdagen den 20 Mars.

nådig proposition efter att hafva hört kyrkomötet; och da kyrkomötet
redan detta år sammanträder, så har jag trott att det härigenom icke
skulle uppstå något uppskof utan tvärtom att saken skulle påskyndas,
om den föreslagna skrifvelsen meddelades kyrkomötet, och dess yttrande
deröfver inhemtades.

Jag skulle visserligen kunna hafva åtskilligt att tillägga, men da
tiden är långt framskriden och till äfventyrs åtskilliga andra talare
komma att yttra sig, anser jag mig icke hafva rättighet att längre
uppehålla Kammaren.

Om någon yrkat återremiss, så skulle jag icke varit obenägen att
understödja en dylik anhållan, men då ingen gjort det och. då jag tagit
mig friheten att i en reservation framställa min särskilda mening
till deras tjenst, som derom tagit kännedom, så får jag för närvarande
anhålla om bifall till min reservation och afslag å Utskottets
utlåtande.

Herr von Gege r fe It: Jag begärde egentligen ordet för att göra
några anmärkningar med anledning af Grefve Mörners nyss uttalade,
temligen inhänga åsigter, beträffande rösträtten a kommunalstämma
och kyrkostämma, men då detta egentligen ej hör till saken och tiden
nu är långt framskriden, vill jag ej uppehålla mig dervid, utan endast
bemöta ett par anmärkningar, som här framstälts mot Utskottets sätt
att behandla denna fråga.

Den första anmärkningen gälde att Utskottet icke föreslagit förbud
för okonfirmerade medlemmar af kyrkan att deltaga uti prestval.
Den ofantliga inkonseqvens, som man velat se deruti, att de ifrågavarande
medlemmarne af svenska kyrkan skulle fä deltaga uti prestval,
men icke i de val, som å kyrkostämma förrättas, den finnes för närvarande,
i afseende på främmande religionsbekännare. Och en ännu
värre inkonseqvens skulle uppstå om, såsom motionären velat, dessa
senare skulle, om än blott tills vidare, erhålla bättre rätt i förvarande
hänseende än de förra.

Hvad angår Herr Grafströms anmärkning, att Utskottet icke fästat
något afseende vid hans i motionen framstälda yrkande, att med hänsyn
till 8 § i dissenterlagen de ifrågavarande medlemmarne skulle åtnjuta
samma fördel som främmande trosbekännare, har han sjelf föiklarat,
att han dermed afsåg att befria presterskapet från den nu i
lag stadgade skyldigheten att låta med tvång döpa barn, som inregistrerats
i kyrkan. Jag ber då att få nämna, att bifall till hans motion
i dess helhet skulle ingalunda hafva denna af honom asyftade
verkan, ty förslag är icke väckt om upphäfvande af denna skyldighet
för presterskapet, hvilken är oberoende af inregistreringen i kyrkobok.
Det är enligt kyrkolagen alldeles tydligt, att presten skall i kyrkoboken
anteckna hvarje medlems barn, äfvensom när det är födt och
döpt, och att den omständighet att barnet icke är döpt ej utgör
lagligt hinder för anteckning om födelsen.

Beträffande slutligen Herr Samzelii förslag att en underdånig skrifvelse
i ämnet må aflåtas, får jag erinra, att Utskottet har grundlagsenlig
skyldighet att utarbeta dit remitterade lagförslag; och då Utskottet
verkstält en sådan utarbetning, samt ingen anmärkning mot

Onsdagen den 20 Mars.

Nso 18.

.redaktionen, utan endast i fråga om sjelfva saken, framstälts, vågar
jag hemställa, om det icke vore lämpligare att bifalla Utskottets förslag
än att besluta en dylik skrifvelse. Jag yrkar således bifall till
Utskottets hemställan.

Grefve Hamilton: I afseende å den första punkten af detta
Utskottets förslag vill jag erkänna, att det verkligen är principielt lägligt
och med den förändring deruti som Utskottets ordförande föreslagit,
skulle jag således för min del icke hafva något synnerligt att anmärka
mot detsamma? antagande. Jag vill emellertid icke neka till
att, om Kammaren skulle afstå denna punkt, jag dermed icke finner
.någon stor skada skedd, emedan, till att börja med, ingen olägenhet,
såvidt jag vet, uppstår genom de omförmälda medlemmarnes deltagande
i kyrkostämma, och efter min tanke skall ändamålet med förändringen
icke kunna vinnas, så länge man tillåter personer deltaga i kyrkostämma,
hvilka en gång hafva gått till nattvarden men sedan kanske
-under eu lång lifstid försummat det. Jag tror, att dessa personer
kunna verka i kyrkostämman lika skadligt som de, hvilka genom föräldrars
eller målsmäns inflytande försummat beredelsen till nattvardens
begående, men derför icke kunna anses hafva med afsigt skilt sig från
kyrkans gemenskap. Då man icke. utesluter de förra, ser jag icke
något skäl för att utesluta dessa senare.

Hvad åter den andra punkten angår, vill jag förena mig med dem,
•som derå yrka afslag. Det är visserligen sant, att det är ett bedröfligt
förhållande, som för närvarande kan uppstå med dem, som
lefva tillsammans och få barn utan att hafva ingått äktenskap, men i
verkligheten ser jag icke någon stor skilnad mellan desse och dem, som
■hlifvit förenade genom civiläktenskap. I afseende å arfsrätt, hustruns
giftorätt och omöjligheten att utan laga åtgärder få förbindelsen upplöst
stå de i alldeles samma kategori, som de, hvilka ingått civiläktenskap.
Det väsentligaste jag har att anmärka mot denna punkt
■är, att lagstiftningen bör söka att göra till lag hvad som hos folket
hlifvit uppfattadt som rätt, och ännu är enligt min öfvertygelse uppfattningen
hos folket i allmänhet sådan, att civiläktenskap icke är
■något äktenskap. Man må hafva orätt deri, men denna uppfattning
är likväl gällande. Jag har mig särskilt bekant två civiläktenskap,
■al hvilka det ena uti stad och det andra på landet, och ehuru i båda
fallen verkligen ett lagligt civiläktenskap var ingånget, så var det på
landet, der detta skett, alldeles omöjligt att öfvertyga folket om att
•de sålunda förenade verkligen voro gifta. Efter hvad jag hört uppgifvas
hafva äfven de, hvilka ingingo civiläktenskap i staden, fått erfara
alldeles detsamma. Då således i vårt land föreställningen om
civiläktenskap ännu är sådan, tror jag det vara för tidigt att lagstifta
derom, och efter min uppfattning är det ingen skada om man för närvarande
afslår äfven detta förslag.

. Förordningsförslag
om
medlemmar af
svenska kyrkan,
som icke
.hlifvit konfirmerade
i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

Herr Jöns Pehrsson: Då här redan hlifvit så mycket ordadt
i denna fråga, torde det synas öfverflödigt att vidare förlänga diskussionen;
jag skall derföre endast tillägga ett par ord. Jag tror, att
högst få fall finnas, då ett sådant beslut, som Lag-Utskottet här före -

X:o 18. 40 Onsdagen den 20 Mars.

Förordnings- slagit skulle komma till tillämpning. I likhet med en talare från en
förslag om ap rikets södra provinser, känner jag en vidsträckt krets i min ort,,
mlvenska°kyr- der det aldrig kommit i fråga, att någon skulle på sådan grund som
kan, som icke bär är omordad blifva utesluten från kyrkostämma. Deremot finnas
bHfvit konfir• andra onaturliga förhållanden i lagen om äktenskap, som val kunde
merade i enlig- behöfva ändras. De höra dock icke till detta ämne, och jag skall

Ut med kyr- s^je(jes nu icke tala om dem, de hafva dock en viss vigt, jag vill
(Forts.) '' blott erinra om hvad lagen föreskrifver angående jäf mot äktenskap.

Men om det nu föreliggande förslaget skulle blifva antaget, och det
sedan i något enstaka fall skulle inträffa, att kyrkan visade sig nog
ofördragsam att på omnämnda grund vilja utesluta någon från kyrkostämman,
så är jag öfvertygad om att deraf skulle väckas stor oro och
stort larm i landet, och först och främst å ett visst partis sida, som
kanske anses mera religiösa än statskyrkan sjelf. Af dessa orsaker
tror jag för min del, att det vore oklokt att bifalla Utskottets förslag,
men ingalunda derför att dermed första steget skulle vara taget till
införande af civilt äktenskap. Ty i vårt land tror jag vi ej behöfva
frukta för att sådana äktenskap skulle blifva en allmän regel; vår
svenska allmoge är lyckligtvis så religiös och välsinnad mot kyrkan
och denna hvilar derigenom på så säker grund, att jag icke tror det
man, hvad landsbygden beträffar, behöfver tänka på att skydda sig
mot det civila äktenskapet. Deremot hafva vi en annan fiende, som
det utan tvifvel vore önskvärdt att kunna utdrifva, och det är läserinitet.
I detta afseende hjelper dock icke någon lagstiftning: man reder
sig bäst deremot, om man låter det stillatigande passera. Man kan
icke resa långt på jernväg utan att råka ut för ett dylikt omvändelsenit;
senast i går hände det mig att jag kom i sällskap med en kolportör,
som nödvändigt ville omvända mig. Jag anser således på
grund af hvad jag nu sagt, att det klokaste är att icke bifalla Utskottets
förslag. I någon större stat skulle det möjligen kunna vinna
någon praktisk tillämpning; men här tror jag behofvet af ett sådant
skyddande icke är större än att man i hvarje särskildt fäll kan gå in
till Kongl. Maj:t med en skrifvelse i ämnet.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, förmälte Herr
Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande yrkanden,
nemligen Do att Utskottets förordningsförslag måtte antagas med den
förändring, att slutet af Dsta momentet erhölle följande lydelse: »som,,
ehuru till myndig ålder komne, icke. på sätt samma kyrka godkänner,
blifvit konfirmerade och begått Herrans nattvard»; 2:o) att Kammaren,,
med afslag å förordningsförslaget, måtte, i enlighet med hvad Herr
Samzelius i sin vid utlåtandet fogade reservation föreslagit, för sin
del besluta, »att Riksdagen skulle i underdånig skrifvelse anhålla, det
täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och, efter kyrkomötets hörande i
ämnet, till Riksdagen aflåta nådig proposition till sådana lagstadganden,
hvarigenom rättighet beredes medlem af svenska kyrkan, som icke, på
sätt samma kyrka godkänner, blifvit konfirmerad och begått Herrans
nattvard, att ingå äktenskap med annan medlem af samma kyrka, utan
att behöfva derutur träda»; 3:o) att Utskottets förordningsförslag skulle
helt och hållet afslås; samt 4:o) att Kammaren, med afslag å lista,.

Onsdagen den 20 Mars.

N:o 18.

momentet i förordningsförslaget, måtte bifalla de två sista momenten
jemte ingressen. Med anledning af sistberörda yrkande ansåg Herr
Talmannen nödigt, att delning af propositionen egde rum, så att det
första momentet och förordningsförslaget i öfriga delar blefve föremål
för särskilda propositioner; och hemstälde Herr Talmannen, huruvida
Kammaren godkände ett sådant förfaringssätt.

Svarades ja.

Härefter framstäldes först proposition på bifall till första momentet
oförändradt, hvarvid svarades nej, sedermera proposition på detsammas
antagande med den af Herr von Gegerfelt föreslagna ändring,
då svaren utföllo med många nej jemte några ja; vidare proposition på
afslag å momentet och bifall till det i Herr Samzelii reservation afgift^
förslag, hvilken proposition likaledes besvarades med många nej
jemte några ja, och slutligen proposition på afslag å momentet, då
svaren utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.

Efter förmälan att det nu återstode att afgöra, huruvida förordningsförslaget
i dess öfriga delar, eller de två sista momenten och ingressen,
borde bifallas eller afslås, framstälde Herr Talmannen först proposition
på bifall till förslaget i nämnda delar, hvarvid svarades många
nej jemte några ja, och sedermera proposition på afslag derå, då svaren
utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.

Föredrogs å nyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 16 och
19 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 4, i anledning af väckt
förslag angående bestämmande af det oförmedlade mantalet i de nya
jordeböckerna in. in.

Herr Anderson, Frans Albert: Då jag reserverat mig mot

föreliggande betänkande, har jag vågat begära ordet för att uttala min
från Utskottet skiljaktiga mening och angifva de väsentliga skälen derför.
Först ber jag dock att få förklara, att jag såsom embetsman icke
har och icke haft någon befattning med jordeboksarbetet i Kammarkollegium,
och att således de anmärkningar, som blifvit framstälda mot
detta arbete, icke beröra mig personligen. Motionären har såsom skäl
för behöfligheten af en sådan föreskrift, som Utskottet här föreslagit,
anfört, att i jordeboken för Ekerö socken skulle finnas åtskilliga felaktigheter.
Då Utskottet icke uttalat sig om, huruvida dessa felaktigheter
verkligen förefinnas eller icke, ber jag att i afseende härpå få
yttra några ord. Motionären anmärker på sid. 4, att, oaktadt Kammarkollegii
kungörelse af den 28 Januari 1870, rörande upprättande af
nya jordeböcker, i § 15 mom. b föreskrifver: »när egendom flyttats
ifrån en till annan socken, uppgift skall i kolumnen för anteckningar
införas å det derom meddelta beslut» — bär ingen dylik uppgift lemnats
rörande Kersö, som år 1682 afsöndrades från Sånga socken, dit
denna egendom dittills hört, och förenades med Ekerö socken.

Förordningsförslag
om
medlemmar af
svenska kyrkan,
som icke
blifvit konfir- ‘
merade i enlighet
med kyrkans
lagar.

(Forts.)

Bestämmande
af det oförmedlade
mantalet
i de nya
jordeböckerna^
m. m.

N:o 18.

Onsdagen den 20 Mars.

Bestämmande
af det oförmedlade
mantalet
i de nya
fördel) ocker na
m. m.

(Forts.)

Men några rader ofvanför har motionären anfört innehållet af
samma embetsverk^ kungörelse af den 23 Maj 1857 angående begränsning
af den tid, till hvilken vid förestående granskning af nya jordeböcker
för rikets samtliga län undersökningarna uti äldre jordeböcker
må utsträckas. Der föreskrifves »att de jordeböcker, som upprättats
år 1793 i Östergötland, år 1797 i Stockholm, samt år 1795 i rikets
öfriga län, blifva de äldsta till hvilka jemförelsen utsträckes, samt följaktligen
ingen förändring af sådana förhållanden, som uti sistnämnda
och sedermera upprättade jordeböcker oförändradt och utan anmärkning
iakttagits, ifrågakomma; utan allt sådant å kronans sida såsom laga
kraftvunnet anses.

Nu är med Kersö det förhållandet, att några anteckningar i jordeboken
från och med 1797 icke förefinnas om att denna egendom skulle
vara afsöndrad från Sånga socken och förenad med Ekerö, och jag
tror således, att det är fullt rigtigt, att icke heller i den nya jordeboken
någon anteckning derom blifvit införd. Vidare har motionären
anmärkt, att »ehuru Kammarkollegii kungörelse af år 1870 föreskrifver,
i § 15 mom. /c, »att vid jordlägenheter etc., som ej äro för sig sjelfva
bestående, skola anteckningar innehålla upplysning om den egendom, å
hvars område de äro belägna» — finnes ingen dylik rörande Kjelltorp,
ehuru, till följd af framstäldt klagomål deröfver, att Stafsunds egendom
år 1869 blef ålagd att för nämnda lägenhet erlägga vin- och byggnadssäd,
densamma lägenheten, enligt Kammarkollegii resolution af den
14 Juli 1870, förklarades tillhöra Kalfvik under Rastaborg.»

Hvad denna fråga beträffar, får jag verkligen erkänna, att det är
ett misstag, att ingen anteckning blifvit gjord om att detta torp hör
under Kalfvik. — Ytterligare säger motionären, att »lägenheten Mämnö
äng finnes i nya jordeboken tillhöra Ekerö socken, ehuru ingen i socknen
kan utvisa dess läge; emedan den tillhör Salems socken i Södermanland,
och lärer räntan deraf, 4 kronor 50 öre, utbetalas af ett Ekebyhofs
egendom i Ekerö socken underlydande hemman i Träqvista by
i sistnämnda socken.»

Detta är det förhållande, som Kammarkollegium icke kan afhjelpa;
det är en administrativ oregelbundenhet, och öfver sådana tillkommer
det Kongl. Maj:t att besluta. — På grund af de sålunda gjorda anmärkningarna
har nu motionären framkommit med ett yrkande, som
Utskottet accepterat, nemligen att en föreskrift måtte utfärdas af sådant
innehåll, som synes af Utskottets hemställan. Såsom jag nämnt
finnes verkligen en felaktighet i den nya »jordeboken för Ekerö, nemligen
den bristande anteckningen rörande torpet Kjelltorp. Men är denna
felaktighet verkligen af sådan vigt, att en underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t deraf skulle kunna rättfärdigas? Jag tror det icke. Jag
ber att härvid få fästa uppmärksamheten på, att jordeboken förnämligast
afser att upptaga kronans egendomar och utreda förhållandet
mellan kronan och den skattskyldige; men den innehåller icke mycket,
som kan komma under kommunalstämmas befogenhet.

Hvad beträffar frågan om de oförmedlade mantalen, ber jag att få
anföra hvad Kammarkollegium yttrar i sitt underdåniga utlåtande af
den 30 Oktober 1868 angående jordeboksarbetet. Kollegium säger, att
utredandet af det oförmedlade mantalet, hvilket med undantag för några

Onsdagen den 20 Mars.

N:o 18.

få län icke i jordeböckerna är i kolumnen utfördt utan endast för en
del hemman angifvet bland annotationerna, ovedersägligen fordrar det
största arbetet och den rymligaste tiden, enär det för att finna hemmanens
ursprungliga, i aflägsna tider bestämda mantal blifver en nödvändighet
att gå tillbaka till jordeböcker, upprättade före skattläggningsmetodernas
ursprungliga tillkomst och, så vidt skiljaktigheter emellan
det i desamma upptagna och det nuvarande hemmantalet förefinnes—ett
förhållande, som i afseende på en stor mängd hemman eger rum — tillse
och utreda när och på hvilken grund nedsättning uti eller förmedling
af mantalet blifvit beviljad. På grund af detta utlåtande, som äfven
innehåller åtskilliga skäl, hvarför det icke vore af synnerlig vigt, att
vid upprättandet af jordeboken någon granskning företogs rörande de
oförmedlade mantalen, förordnade också Kongl. Majt i nådigt bref den
17 December 1870, med anledning hvaraf kollegiets kungörelse den
28 Januari 1870 utfärdades, att »de oförmedlade mantalen äfvensom
byamålen må i de nya jordeböckerna införas sådana de finnas upptagna
uti de senaste jordeböcker i hvilka de förekomma, dock med iakttagande
af senare gifna beslut och så vida icke, vid undersökningar om
andra förhållanden, ett oförmedladt mantal eller ett byamål befinnes i
jordeböckerna felaktigt upptaget, då rättelse bör ske.»

De oförmedlade mantalen kunna således i den nya jordeboken
icke anses vara så definitivt faststälda som öfriga förhållanden; och jag
kan icke finna annat än att, då sådana omständigheter inträffa, att en
särskild undersökning i en sådan fråga måste ega rum, denna undersökning
också mycket väl kan gå för sig utan hinder deraf att jordebokeu
förut blifvit upprättad. —• Vidkommande de förmedlade mantalen
och jordnaturen, tror jag icke, att jordeboken kan innehålla något
misstag, då den stödjer sig på de redan upprättade och granskade
ränteförvandlingsuträkningarna. Af det öfriga innehållet i jordeboken
återstår då egentligen intet, som kan komma under kommunalstämmas
befogenhet; och jag förmodar, att kommunalstämmorna i allmänhet icke
torde befinnas hågade att uppträda såsom målsmän för enskilda personers
intressen. För deras rättigheter tror jag det bör vara tillräck—
ligt sörjdt genom stadgandet i Kongl. kungörelsen den 23 Maj 1857,
att det må vara annan jordinnehafvare än kronan obetaget, i hvad hans
rätt rörer, att utan inskränkning till någon viss tid emot den upprättade
jordeboken uti för öfrigt stadgad ordning besvär anföra.

När en jordegare eller enskild person kan anföra besvär öfver
jordeboken när som helst han finner ett misstag deri vara begånget,
kan jag icke inse, att någon bättre ställning kan honom beredas. Då
jag således icke kan finna, att motionären anfört något tillfyllestgörande
skäl för den framställning han gjort och som blifvit af Utskottet
förordad, så får jag för min del, ehuru jag finner förslaget i det
skick det af Utskottet blifvit framlagdt temligen oskadligt, likväl anhålla,
att detsamma, såsom varande fullkomligt obehöfligt, måtte af
Kammaren afslås.

Friherre von Klinckowström: Tiden är så långt framskriden, att
jag icke anser mig böra, såsom jag ämnat, genom ett längre anförande
försvara min motion. Tacksam för det slut, hvartill Utskottet kommit

Bestämmande
af det oförmedlade
mantalet
i de nya
jordeböckerna
m. m.

(Forts.)

N:o 18.

Onsdagen den 20 Mars.

Bestämmande
af det oförmedlade
mantalet
i de nya
jordeböckerna
m. m.

(Forts.)

beträffande kommunernas rättighet och skyldighet att granska jordeböckerna,
beklagar jag likväl, att i den vigtigaste delen af motionen
eller frågan om de inlagda hemmanen Utskottet icke biträdt mitt förslag.
Det har icke kunnat företes någon författning, som bestämmer,
huru de så kallade inlagda hemmanen skola behandlas. Dessa hemman
ligga bakom oss i eu så aflägsen tid, att det skulle vara svårt
att rubba bestående egendomsförhållanden, om dessa hemman åter skulle
upptagas och läggas till det oförmedlade mantalet. Jag har med mycken
omsorg genomgått de samlingar, som kamreraren i Kammarkollegium
Sandberg gjort rörande de särskilda inlagda hemmanen, och dessa hemman,
som förekomma under tiden mellan Gustaf Wasa och indelningsverkets
upprättande, äro spridda i mellersta Sverige till åtskilliga tusental
och förekomma inom alla hemmansnaturer, så väl säteri som
frälse och skatte. Nu kan det hända hvar och en att i stället för att
bibehålla det oförmedlade mantal, han hittills trott vara gällande för
hans egendom, få det samma fördubbladt. Utskottet säger väl, att det
oförmedlade mantalet icke har någon praktisk betydelse numera, och
söker vindicera detta genom att anföra dels åtskilliga utgifna författningar
och dels några föreslagna förändringar deri. Men så länge det
oförmedlade antalet består och utgör grunden för bidrag till prestgårdsbyggnad
och till aflöning åt presterskap och kyrkobetjening under vissa
förhållanden och der inga särskilda konventioner rörande presträttigheternas
utgörande äro gällande äfvensom för röstberäkning vid prest-,,
skollärare- och klockareval, tror jag detsamma vara af tillräckligt
praktisk betydelse, för att en författning bör utfärdas med bestämmelser
om huru Kammarkollegium har att uti ifrågavarande fall förfara..
Den föregående talaren har sagt, att det oförmedlade mantalet icke är
i de nya jordeböckerna upptaget så definitivt, att icke förändringar deri
kunna ega rum. Ja, mine Herrar, jag har också varit af denna mening
och för den socken jag tillhör har jag sökt få en så kallad definitiv
uppgift å det oförmedlade mantalet efter förut skedd utredning;
i Kammarkollegii arkivkontor. Här har jag en sådan uppgift, och den
skiljer sig från 1871 ars nya jordebok sä betydligt, att på icke mindre
än två hemman i socknen är det oförmedlade mantalet fördubbladt
mot hvad den nya jordeboken utvisar. Jag tror icke att det är rätt
klokt att öfverlemna denna enligt mitt förmenande nog vigtiga fråga
åt Kammarkollegii afgörande, när, såsom jag nyss hade äran nämna,,
ingen gällande författning finnes, som bestämmer, huru de inlagda hemmanen
skola anses och upptagas. Man har exempel på utredningar i
Kammarkollegium, der kollegium börjat med att säga svart, men slutat
med att säga hvitt, i samma, fråga. Jag vill för att bevisa sanningen
af mina ord i detta hänseende blott nämna, att inom det härad jag
tillhör för icke många år sedan uppkommo klagomål rörande skattetiteln
sett sommarlass väntekö.» Detta räntehö beräknades för häradet
till 25 lispund lasset, oaktadt inom andra delar af samma provins det
samma alltid upptagits till 24 lispund. På grund af dessa klagomål
gjorde Kammarkollegium inom sitt jordebokskontor en utredning, som
gick derpå ut, att 25 lispund skulle bibehållas på lasset. Klagandena,
som naturligtvis icke kunde åtnöjas härmed, gingo till Kong!. Maj:t,
som befalde Kammarkollegium att i samma fråga göra en ny ut -

Onsdagen den 20 Mars.

l\:o 18.

redning, och denna nya utredning slutade dermed, att kollegium fann Bestämmande
sig nödsakadt förklara, att den del af ifrågavarande räntehö, som var "f det °for~
kronan behållen ock omkring år 1740 blifvit till Kongl. hofstallet an- talet^YeZya
slagen, under hela den derefter följande tiden utgjorts efter 25 lispund jordeböckema
på hvarje sommarlass; hvaremot markegångstaxorna under samma tid m. m.
alltid upptagit samma vigt till 24 lispund, och att räntehöet beräknats (Forts.)

och redovisats endast efter denna senare vigt; och då den högre vigtberäkningen
endast lärer vara tillämpad på det höet som levererats till
hofstallet och hvarken finnes i någon gällande författning föreskrifven
eller eljest varit föranledd af några för Färentuna härad särskilda förhållanden
— ansåg Kongl. Maj:t skäligt att, med ändring af Kammarkollegii
öfverklagade beslut, förklara vigten af »ett sommarlass hö»
böra antagas till 24 lispund (se härom Kongl. brefvet till Kammarkollegium
af den 28 Juni 1872).»

Om icke tiden vore så långt framskriden, skulle jag kunna anföra
flera dylika bevis på det godtycke, hvarmed den skattdragande
allmogen eller de skattdragande jordegarne i månget och mycket både
under den förflutna och närvarande tiden blifvit behandlade af myndigheterna.
Nu inskränker jag mig emellertid till att på de grunder
jag i min vid betänkandet fogade reservation anfört begära, att, jemte
det Kammaren täcktes bifalla hvad Utskottet hemstält, Kammaren
äfven måtte godkänna det förslag jag gjort rörande de inlagda hemmanen,
nemligen:

»att de så kallade inlagda hemmanen icke inräknas i det oförmedlade
mantalet, utan ur så väl jordeböcker som liggaren alldeles
utgå; och der, i de redan faststälda jordeböckema, dylika hemman
blifvit i det oförmedlade mantalet inräknade, rättelse deruti måtte ske,»
och att detta mitt senare förslag måtte tillika med Utskottets i underdånig
skrifvelse till Kongl Maj:t framställas.

Herr Anderson: I sitt utlåtande har Utskottet sökt redogöra
för hvad som bör förstås med inläggning och förmedling. Deraf framgår,
hoppas jag, att ändamålet med dessa begge åtgärder varit det
samma eller en minskning i skatterna, ehuru sättet att gå till väga
var något olika i det ena eller andra fallet; men att ifrågavarande skilnad
redan vid den tid, då dessa skattenedsättningar egde rum, icke var
synnerligen stor, framgår deraf, att i jordeböckema från sextonhundratalet
orden »inläggning» och »förmedling» begagnas om hvarandra utan
åtskilnad, och att rätt ofta vid ett hemman förekommer anteckningen
»inlagdt och förmedladt.» Att nu tvåhundra år efteråt uppdraga eu
skilnad mellan dessa inlagda och förmedlade mantal tror jag för min
del hvarken vara rådligt eller behöfligt. Jag anser det icke redligt,
emedan i händelse af tvist det möjligen kan komma att inträffa, att
ett inlagdt hemman förklaras jemförligt med ett oförmedlad!. Jag tror
det icke vara behöfligt, då vi så länge kunnat reda oss utan en så
sträng karakteristik rörande dessa mantal. Dessutom skulle en sådan
åtgärd medföra ett ofantligt ökadt arbete med jordeböckema och försena
deras afsilande i hög grad. Det torde emellertid vara bekant,
huru som Riksdagen gång efter annan framhållit angelägenheten af att
jordeboksarbetet varder afslutadt så snart som möjligt. På dessa skäl

H:o 18.

Onsdagen den 20 Mars.

Bestämmande -får jag vördsamt förnya urin förra anhållan om afslag a Utskottets
af det ojor- förevarande hemställan.

medlade man 1fordebötlerla

Herr v o n S tr o k i r c h: Den ringa del af Friherre von Klinckowströins

J m. m. motion, som lyckats tillvinna sig Utskottets bifall och som återfinnes

(Forts.) j det upplasta skrifvelseförslaget, skulle otvifvelaktigt, om den blefve

tillämpad, medföra något gagn. De jordeboksutdrag, som enligt nu
gällande lag skola delgifvas socknarne, skulle då komma att föredragas
inför vederbörande kommunalstämma till kännedom för respektive jordegare,
hvilkas uppmärksamhet derigenom skulle fästas på hvad jordeboksutdraget
innehölle. Detta vore den praktiska fördelen af hvad
Utskottet föreslagit, och då jag icke kan inse att någon skada utan
tvärtom gagn deraf är att förvänta, får jag förorda bifall till Utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen härefter förklarades slutad och Herr Talmannen
upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till utlåtandet,
dels detsammas godkännande med det tillägg Friherre Klinckowströin
i sin reservation föreslagit, och dels afslag a utlåtandet, fiamstäldes
propositioner på dessa yrkanden, af hvilka propositioner de två
första besvarades med talrika nej jemte ett eller annat ja, och den
sista med talrika ja jemte ett eller annat nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.

Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet Konstitutions-Utskottets
den 19 i denna månad bordlagda utlåtanden:

N:o 7, angående väckt motion om ändring i 14 § Riksdagsordningen;
och

N;o 8, i anledning af väckt motion om ändring i 9 och 12 §§
Riksdagsordningen;

Föredrogos men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet BankoUtskottets
den 19 i denna månad bordlagda memorial:

N:o 9, med förslag till omröstningsproposition i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i fråga om bankovinstens användning;

N:o 10, i anledning af återförvisning af Banko-Utskottets memorial
N:o 4 angående afskrifning ur Riksbankens hufvudkontors räkenskaper
af åtskilliga fordringar; och

N:o 11, i anledning af återförvisning af Banko-Utskottets memorial
N:o 5 angående afskrifning ur afdelningskontorets i Göteborg räkenskaper
af åtskilliga fordringar.

Onsdagen den 20 Mars.

Jfto IS.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets nedannämnda memorial
och utlåtande, nemligen:

N:o 32, om anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrift^
kreditivsummor;

N:o 33, i fråga om beviljande af anslag till fortsättande af statens
jernvägsbyggnader;

N:o 34, med förslag till voteriugspropositioner i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande anslagen under
riksstatens Fjerde hufvudtitel;

N:o 35, med förslag till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande riksstatens Sjette
hufvudtitel; och

N:o 36, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor röranda
riksstatens Sjunde hufvudtitel;

äfvensom Lag-Utskottets utlåtande N:o 23, i anledning af väckt
motion om förändrad lydelse af 19 kap. 21 § Strafflagen;

hvarefter Kammaren uppå Herr Talmannens framställning beslöt,
att dessa ärenden skulle uppföras främst på föredragningslistan till
nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. l/2 4 e. m.

In fidem
O. Brakel.

N:o 18.

Fredagen den 22 Mars.

Fredagen den 22 Mars 1873.

Kammaren sammanträdde kl. x/2 3 e. m.

Justerades fyra protokollsutdrag för den 20 i denna månad.

Upplästes och godkändes Lag-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelse N:o 13, angående förändrad lydelse af 25 kapitlet
9 § Rättegångsbalken.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets den 20 i denna månad
bordlagda memorial N:o 32, om anvisande af de i Regeringsformens
•63 § föreskrifna kreditivsummor.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet StatsUtskottets
den 20 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 33, i fråga
om beviljande af anslag till fortsättande af statens jernvägsbyggnader.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande Stats-Utskottets
den 20 i denna månad bordlagda memorial N:o 34, med förslag till
voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut uti
åtskilliga frågor rörande anslagen under riksstatens Fjerde hufvudtitel.

l:sta punkten.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

2:dra punkten.

Lades till handlin garne.

3:dje och 4:de punkterna.

Voteringspropositionerna godkändes.

öde punkten.

Herr Ekman, Carl: I den nu föredragna voteringspropositionen

har ett ord blifvit uteglömdt, nemligen ordet extra framför anslag.

Fredagen den 22 Mars.

49 N:o 18.

Jag får derför anhålla, att Herr Talmannen behagade framställa proposition
derå, att voteringspropositionen blifver rättad så, att den blifver
i full öfverensstämmelse med Kammarens beslut om, att det ifrågavarande
anslaget skall vara ett extra anslag, och att således ordet
extra intages i ja-propositionen framför ordet anslag.

Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition på
godkännande af den ifrågavarande voteringspropositionen oförändrad,
hvarvid svarades nej, och sedermera proposition på densammas gillande
med den rättelse, att i ja-propositionen ordet extra insattes framför
ordet anslag, hvilken proposition med ja besvarades.

6:te och 7:de punkterna.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Vid föredragning af Stats-Utskottets den 20 i denna månad bordlagda
memorial N:o 35, med förslag till voteringspropositioner i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut i åtskilliga frågor rörande Riksstatens
Sjette hufvudtitel, godkände Kammaren de i l:sta, 3:dje och
5:te punkterna föreslagna voteringspropositioner samt biföll Utskottets
i ,2:dra och 4:de punkterna gjorda hemställanden.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet StatsUtskottets
den 20 i denna månad bordlagda memorial N:o 36, i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor rörande riksstatens
Sjunde hufvudtitel.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter å nyo på bordet LagUtskottets
den 20 i denna månad bordlagda utlåtande N:o 23, i anledning
af väckt motion om förändrad lydelse af 19 kapitlet 21 §
strafflagen.

Anmäldes och bordlädes Andra Kammarens protokollsutdrag:

N:o 124, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 17, angående ändring af dels Kongl.
reseregleinentet den 10 November 1865 i. fråga om nämndemän, dels
Kongl. kungörelsen den 30 December 1863 angående nämndemäns rätt
till ersättning för extra förrättningar; och

N:o 125, med delgifvande af Kammarens beslut öfver dess Tillfälliga
Utskotts utlåtande N:o 16, öfver väckt motion om underdånig
skrifvelse dels om sådan ändring i nu gällande förfaringssätt, att embets-
och tjensteman, som har befattning med kronans uppbörd eller
förvaltning af statens medel, ej må tillförbindas ersättningsskyldighet

Första Kammarens Prot. 1878. Ar:o 18. 4

N:o 18.

Fredagen den 22 Mars.

för åtgärd eller underlåtenhet dervid i annat fall, än då den ar att
hänföra till sådant fel eller försummelse, som, enligt de i 25 kapitlet
strafflagen för embetsman i allmänhet gällande grunder, bör till sådan
skyldighet föranleda; dels om utfärdande af bestämmelser rörande sättet
och ordningen för anmärkningsmål utförande mot enskild person
i fråga om för högt uppburen liqvid;

äfvensom Första Kammarens Tillfälliga Utskotts utlåtanden:

N:o 5, i fråga om upphörande eller nedsättning af lärarinnornas
årsafgift till folkskolelärarnes enke- och pupillkassa; och

N:o 6, rörande föreslagen ändring af § 6 mom. 5 af gällande folkskolestadga.

Kammaren åtskildes kl. nära 3 e. in.

In fidem
O. Brakel.

RÄTTELSER

i Första Kammarens protokoll N:o 14:

Sid. 12, rad. 15 uppifr. står: mina läs: sina
» 38, »16 » »13 fot » 1300 fot

» 38, »17 » » 11,50 fot » 1150 fot

Stockholm, K. L. Beckman, 1878.