RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1877:33)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1877. Andra Kammaren. N:o 33.

Onsdagen den 11 April

kl. 7 e. m.

§ 1.

Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o
21 angående regleringen af utgifterna under riksstatens Åttonde
kufvudtitel; hvarvid i ordningen förekom:

Punkten 20,

som hifölls.

Punkten 21:

Mom. a.

Utskottet hade hemstält:

att Riksdagen måtte, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
derom afgifna förslag, anvisa ett anslag af 15,000 kronor såsom
bidrag till aflöning af lärare i slöjd vid folkskolorna, att utgå
med 75 kronor till hvarje folkskola, vid hvilken undervisning i
slöjd för gossar blifvit införd, under vilkor att intyg af vederbörande
inspektör meddelades, att undervisningen bedrefves i den
rigtning, som af Kongl. Maj:t angifvits, under minst fyra timmar
i veckan, utan att undervisningen i skolans öfriga ämnen derigenom
eftersattes.

Efter föredragning af denna hemställan, mot hvilken reservation
inom Utskottet anmälts af Grefve Axel Mörner och Herr Piss
Olof Larsson, lemnades ordet på begäran till

Herr Danielsson, hvilken yttrade: Då det är första gången
ett sådant anslag som det nu ifrågavarande förekommer i statsbudgeten,
torde det vara skäl att se till på hvad sätt detta anslag
skulle användas. Om man då går till de grunder, Kongl. Maj:t i
sin proposition antydt, finner man, att en slöjdundervisning skulle
komma att i väsentlig mån ingripa i folkskolans verksamhet, så
att den, beträffande kvinnor, skulle komma att göras obligatorisk,

Andra Kammarens Prat. 1877. N:o 33. 1

Ang. underM
visning i
slöjd vid folkskolorna.

N:o 33.

Onsdagen den 11 April, e. m.

Ang. undervisning
i
slöjd vid folkskolorna.

(Forts.)

och, hvad sådan undervisning för gossar vidkommer, så att säga
uttränga en hel del ämnen, i hvilka undervisning i folkskolan för
närvarande meddelas. Beträffande tiden för denna undervisning,
skulle den utgöra två timmar dagligen, der skolan är fast,, och
der den är flyttbar fyra timmar i veckan o. s. v. Jag tror icke,
att det är skäl att redan nu införa slöjdundervisning i folkskolorna,
utan om en slöjdskola skall inrättas, bör den vara fristående,
men icke sammanblandas med folkskolan, tv derigenom skulle
man ytterligare belasta folkskolelärarne med en massa ämnen.

Här kan nu visserligen invändas, att meningen ju av att hafva
särskilda lärare i slöjd, men af den Kongl. propositionen finna
vi, att det ändock skulle åligga folkskoleläraren att öfvervaka
och leda det hela. Det skulle i allt fall så betydligt upptaga
hans tid, att hans krafter icke kunde motsvara så allsidiga fordringar
på hans verksamhet. För öfrigt tror jag, att^våra folkskolor
ännu icke hunnit den utveckling, att man bör på detta sätt
förrycka deras verksamhet, utan det torde vara nödvändigt att
folkskolan ännu en tid får verka i samma syfte som hittills. Jag
var verkligen betänkt på att yrka afslag å detta Utskottets förslag,
men då jag vänder om några blad i utskottsbetänkande^
erinrar jag mig att Riksdagen några år beviljat och säkerligen äfven
i år kommer att bevilja ett större anslag till slöjdskolan i Stockholm,
hvarför jag trott, att man icke alldeles borde vägra detta anslag
utan uppmuntra de församlingar, som vilja inrätta slöjdskolor
fristående från sina folkskolor. Under sådana förhållanden ämnar
jag yrka återremiss, på det Stats-Utskottet måtte komma i tillfälle
att vid detta anslag fästa ett sådant vilkor, att detsamma skulle
komma de församlingar till godo, som vilja inrätta särskilda slöjdskolor
fristående från folkskolorna. Det har på förmiddagen
talats så mycket i denna fråga, att litet hvar torde vara mest
belåten med att diskussionen härefter icke förlänges, och jag skall
derföre icke tillåta mig att längre upptaga Kammarens tid, ehuru
jag skulle kunna anföra vida mera i saken. Jag inskränker mi''g
''derföre till att anhålla om återremiss, på det Utskottet måtte
blifva i tillfälle att gifva anslaget -det syfte, som jag nu i korthet
antydt.

Herr Nils Pettersson: Då jag begärde ordet yttrade sig
min kamrat i en rigtning, som kom mig att tro, det han skulle
sluta med att yrka afslag å den föredragna punkten. Då han
emellertid yrkat återremiss, är jag i hufvudsak ense med honom,
men icke alldeles i detalj. Jag hyser nemligen icke denna paniska
förskräckelse för slöjden i våra folkskolor, då nemligen kommunerna
sjelfva önska en sådan undervisning i skolorna och lämpliga lärare
finnas. Jag anser således, att kommunerna icke böra vara ovilkorligen
förbjudna att införa denna undervisningsgren i sina skolor,
lika litet som jag vill, att någon obligatorisk skyldighet dertill
skall förefinnas; och i syfte att erhålla en bestämmelse af det innehåll,
att kommunerna skola ega rättighet att använda det ifråga -

Onsdagen den 11 April, e. m.

sätta anslaget till undervisning i slöjd vare sig i eller utom folkskolor,
yrkar jag återremiss af punkten.

Herr Anders Svensson: Såsom vän af folkskolan yrkar
jag rent afslag å denna punkt. Herr Ecklesiastikministern yttrar
i sitt anförande till statsrådsprotokollet beträffande ifrågavarande
undervisning och det mål, som med densamma åsyftas:

... frågans praktiska lösning synes man gå två väsentligen
olika vägar, i det man å ena sidan söker införa den ifrågavarande
undervisningsgrenen vid folkskolan och der sätta den i nära samband
med den öfriga undervisningen, medan man å den andra söker
nå målet, genom upprättande af sjelfständiga, från folkskolan
skilda slöjdskolor. Det senare torde kunna anses lämpligast, om
man vill utbilda särskild skicklighet i ett eller annat yrke och
sålunda bar sjelfva yrkesbildningen till mål. Vill man“deremot
bibringa ungdomen eii allmän handfärdighet, så bör slöjdundervisning
meddelas i folkskolan och såsom en nödvändig del af det
hela ingå bland öfriga undervisningsämnen. Undervisningen i
slöjd, kan nemligen, om den rätt meddelas, blifva ett allmänt
bildningsmedel ^af stor betydelse, i det att genom väl ordnade
öfningar deri både iakttagelseförmågan skärpes och smaken odlas.
Derigenom beredes.ock en, icke minst för allmogens barn, nyttig
omvexling mellan själs- och kroppsarbete, och förekommes en ensidig
utveckling på grund af uteslutande bokliga konster, på
samma gång som hågen lifvas för en nyttig och ädel verksamhet,
hvilken kan afhålla från mången onyttig eller skadlig förströelse!

Slöjdundervisningen för flickor borde, såsom obligatorisk, taga
sm början vid öfvergången från småskolan till folkskolan och
sedan fortgå jemte den öfriga undervisningen under hela lärotiden,
så väl i den egentliga folkskolan som i fortsättningsskolan.

Anordnandet af slöjdundervisning för gossar komme deremot
i . allmänhet att medföra mera svårighet och fordra större uppoffringar.
Denna , undervisning borde icke afse bibringandet af insigt
och färdighet i något särskildt yrke, utan blott förvärfvandet af
någon händighet eller förmåga att bruka de vanligast förekommande
verktyg.

I allmänhet borde undervisningen i slöjd börja vid ynglingens
inträde i folkskolans högre afdelning. I fortsättningsskolan borde
den, der icke särskilda omständigheter lade hinder i vägen, alltid
förekomma. Der skolorna voro fasta med daglig läsning för hvarje
barn, kunde läsning och slöjd lämpligen så omvexla med hvarandra,
att. fyra timmar under förmiddagen användes till läsning
och två timmar under eftermiddagen till slöjd samt någon öfning
i teckning.11

Litet hvar från landsbygden ^ vet, att folkskolan der ännu har
att kämpa mot. en stor de! svårigheter. Stadsrepresentanterne
hafva må hända icke någon kännedom härom. Den största af alla
dessa svårigheter är utan tvifvel den ojemna skolgången. Man
får dock icke föreställa sig att detta härrör af likgiltighet eller
afvoghet emot skolan, ty helt andra orsaker ligga härför till

N:o 33.

''Ang. undervisning
i
slöjd vid folkskolorna.

(Forts.)

N:o 33.

Onsdagen den 11 April, e. m.

Ang. under visning

slöjd vid folk skolorna.

(Forte.)

grund. Så t. ex. äro under sommartiden en stor del egare eller
brukare af smärre hemmansdelar nödsakade att taga sina i skolåldern
varande barns hjelp i anspråk för hvarjehanda till jordbruket
hörande göromål. Och för den fattiga befolkningen är det
mångenstädes rent af omöjligt att ständigt hålla sina barn i skola.
Vintertiden uppstå svårigheter till följd af klimatiska förhållanden.
Man kan icke begära af ett barn att det skall ordentligt besöka
skolan, då det har en mil eller derutöfver att vandra dit i djup
snö eller å eljest obanade vägar. När så är förhållandet, torde
det vara tydligt, att den tid, som verkligen kan egnas åt skolundervisning,
icke bör ytterligare afknappas genom införandet i
skolorna af liera undervisningsämnen. Vi må komma i håg att den
undervisning, som meddelas i folkskolan, är för en stor del af
skolbarnen den enda bokliga undervisning, de under hela sitt lif
åtnjuta; och det kan icke förnekas, att denna bokliga undervisning
skulle lida mycken skada, om| jemte densamma äfven undervisning
i hvarjehanda slöjd blefve en folkskolans uppgift. Man har talat
mycket om folkets slöjdskicklighet förr i tiden och man har beklagat
att denna egenskap numera försvunnit. Jag vill icke bestrida
att så är förhållandet, men jag får äfven säga att detta är
helt naturligt. För tretio år tillbaka stod icke jordbruket i vårt
land så högt som nu. Man egnade icke så mycken tid och omsorg
åt boskapsskötseln då som nu. Folket hade derigenom mera tid
öfrig att egna åt slöjd, och med den ringa afkastning, som jordbruket
i dess dåvarande outvecklade skick lemnade, blef sådant
en oafvislig nödvändighet. Nu äro förhållandena helt annorlunda.
Nu sträfvar man att fullkomna arbetet så mycket som möjligt i
dess särskilda detaljer. Med de stora fabriksinrättningarne kan
den enskilda slöjden'' icke täfla. Man får icke äfventyra något så
vigtigt som folkskolans lugna och jemna utveckling genom att i
densamma införa obligatorisk undervisning i slöjd. Herr Grefve
Sparre yttrade, att införandet af denna undervisning icke skulle
vålla folkskolan något men och bjöd oss till Elfsborgs län för
att erfara detta. Men vi kunna nog vinna erfarenhet i den saken
utan att resa till Elfsborgs län. och min erfarenhet säger mig att
slöjdundervisning i folkskolorna icke skulle för dem medföra annat
än skada.

Hvad jag nu sagt grundar sig icke allenast på mitt enskilda
omdöme, utan dessa åsigter hafva äfven blifvit uttalade af personer,
som kunna anses vara fullt kompetente att bedöma sådana frågor
som denna.

Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Lyttkens: Med den siste ärade talaren vill jag till
alla delar instämma. Jag vill blott fortsätta, der han slutade,
och tala om Elfsborgs län, der, såsom vi veta, husslöjden har
sitt egentliga hemvist och der den drifves som industri.

Under nuvarande gynsamma konjunkturer står sig en sådan
husslöjdidkare ganska bra, men under kritiska tider, då bomullsindustrien
ligger nere, är förhållandet ett helt annat. Och huru

Onsdagen den 11 April, e. in.

N:o 33.

det då står till hafva vi, som bo i de angränsande länen, varit i An9- undertillfälle
att erfara. Den kommun, jag tillhör, och de dertill an- *

gränsande blefvo för några år sedan, så att säga, öfversvämmade
af kringvandrande fattiga husslöjdidkare, och kommunerna måste (Forts.)''
till följd deraf att dessa gingo från stuga till stuga och tiggde
inrätta särskilda matställen, der de blefvo på kommunens bekostnad
bespisade och sedan fingo vandra vidare. Ja, mine Herrar, sådan
blir följden af att genom konstlade medel åstadkomma en husslöjd,
som öfvergår till industri. Det går till en tid, men denna industri
får vanligen gifva med sig när en kris inträffar, och då blir jordbruket
mer uppmärksammadt. De på konstladt sätt åstadkomna
husslöjderna kunna derföre ej vara nyttiga eller naturliga för landet.

Vill man emellertid befrämja den husslöjd, som för hemmet och
eget behof är nyttig, så böra, enligt mitt förmenande, landstingen,
hushållningssällskapen och kommunerna, som bäst känna hvarje
orts behof och hjelpmedel, taga densamma om hand. Och det har
också redan gjorts i flera provinser, såsom t. ex. i Halland m. fl.,
der man på sidan om folkskolan inrättat särskilda slöjdskolor, i
synnerhet för flickor, der skolbarnen på lediga stunder erhålla
undervisning i husslöjd.

Jag instämmer således fullkomligt med den siste talaren deruti,
att det är origtigt att förrycka den egentliga undervisningen i folkskolan,
som nu är på god väg att utvecklas från hvad den förut
var, nemligen en blott förberedande skola för nattvardsundervisningen,
till hvåd den egentligen bör vara, nemligen en skola för
bildande af goda, kunniga och tänkande medborgare. På det att
icke — genom öfveransträngning af både lärare och lärjungar
genom mångläsning, försvårande af skolornas ordnande och genom
att göra dem för dyra — skolorna skola rubbas och förryckas från
deras egentliga syfte, yrkar jag afslag å Utskottets hemställan i
denna punkt.

Herr Hjelm: Ehuru jag på förmiddagen ansåg mig icke kunna
med min röst bidraga till antagande af den 19 punkten af föreliggande
betänkande, sådan den der blifvit framstäld, och ehuru
jag vet, att det icke låter sig göra att i en stor del af landets
folkskolor införa en ändamålsenlig slöjdundervisning, hyser jag
dock icke den fruktan, som af åtskillige talare här blifvit uttalad,
eller att en sådan undervisning omöjligen skulle kunna på sina
ställen i landet förenas med folkskolan. Jag anser, att undervisning
i qvinnoslöjd bör nödvändigt finnas tillgänglig för alla
flickor i skolan, men ehuru anslaget icke afser sådan, förenar
jag mig dock med dem, som yrkat återremiss, och det i den
syftning, att i fråga varande anslag måtte beviljas så väl till
inom kommunerna fristående slöjdskolor som ock till slöjdskolor,
som äro med folkskolan förenade. Jag har vidare icke
kunnat undgå att fästa min uppmärksamhet vid ett i motiveringen
till denna punkt ur statsrådsprotokollet intaget yttrande,
som lyder så:

N:o 33.

Ang. under visning

slöjd vid folk skolorna.

(Forts.)

Onsdagen den 11 April, e, m.

“Slöjdundervisningen för flickor borde, såsom obligatorisk,
taga sin början vid öfvergången från småskolan till folkskolan och
sedan fortgå jemte den Övriga undervisningen under hela lärotiden,
så väl i den egentliga folkskolan som i fortsättningsskolan.“

Jag delar verkligen den här ofvan uttalade åsigt och tror, -att det skulle vara af särdeles'' stor vigt, om åt alla vid folkskolorna
varande flickor bibringades undervisning i q vinliga slöjder;
ty förhållandet är i allmänhet det, att på landsbygden har bland
qvinnorna hågen för dessa slöjder betydligt aftagit och är ej mera
densamma som fordom, oaktadt utom förr utöfvade numera en mängd
nya fruntimmersarbeten förekomma, och i hvilka så väl som i de
gamla öfning borde bibringas flickorna i folkskolorna och derigenom
öfverföras till allmänheten. Detta är dock något, som
under nuvarande förhållanden är omöjligt att genomföra på landsbygden,
så länge gossar och flickor skola erhålla undervisning i
samma skola af en och samme lärare, hvilken helt naturligt
jemte andra åligganden icke kan meddela undervisning i spånad,
väfnad, virkning, spinneri-, sticknings- samt fiätningsarbeten.

Deremot finnes det åtminstone på de allra flesta ställen i
närheten af skolan qvinno!'', som både kunna och äro villiga emot
någon ersättning åtaga sig att undervisa skolflickorna i handarbeten,
hvilka, enligt statsrådets yttrande, borde obligatoriskt
ordnas.

Men jag beklagar deremot att Herr Statsrådet och Chefen för
Ecklesiastikdepartementet, enligt följande hans anförande, icke vill
medgifva att staten skall uppmuntra till sådan undervisnings anordnande.
Han säger nemligen:

“De kostnader, som en sådan undervisnings anordnande vid
flickskolan komme att medföra, kunde ej blifva betydliga, och
understöd dertill af staten syntes derföre ej behöfvas på annat
sätt, än att tillfälle till undervisning i qvinlig slöjd bereddes vid
statens seminarier för bildande af folkskolelärarinnor.”

Kostnaden kan väl icke blifva betydlig, men i de aflägsna
orterna, der allmogeintresset och framtidstanken äro föga utbildade,
är det rätt svårt få församlingen att åtaga sig äfven en ringare
kostnad för flickornas undervisning i slöjd, synnerligen som skolrådens
ordförande icke gerna vilja att skoltiden skall förspiilas
från enligt deras förmenande den nödvändiga katekesen och bibliskan,
och med bidrag skulle det alltid gå lättare för personer
med större vyer att genomdrifva mera nämnde slöjds införande
såsom undervisningsämne för flickorna. Jag skulle visserligen
kunna hafva mycket mera att anföra i denna vigtiga fråga, men
inskränker mig till att förena mig med dem, som yrkat återremiss
i det af mig här ofvan angifna syfte.

Herr En ander: Ofvertygad som jag är derom, att det skulle
vara i många hänseenden välgörande, om tillfälle kunde beredas
folkskolans lärjungar att komma i åtnjutande af'' undervisning
äfven i handarbeten, kan jag icke annat än önska framgång åt
hvarje bemödande att på ändamålsenligt sätt förverkliga ett sådant

Onsdagen den XI April, e. m. 7 N:0 33.

önskningsmål. Jag anser det ock vara alldeles i sin ordning att Ang. uad,-.,-staten genom något anslag bereder hjelp och uppmuntran åt de
samhällen, som bemöda sig att på lämpligt sätt ordna denna angelägenhet,
men jag anser synnerligen vigtigt, att dervid icke fogas (Forts.)
sådana vilkor, som allt för mycket motverka dessa bemödanden.

Jag kan derföre icke underlåta att uttala mina betänkligheter mot
ett och annat, som Utskottet uppstält såsom vilkor för åtnjutande
af statsbidrag uti ifrågavarande hänseende. Det heter nemligen i
Utskottets motivering sålunda: “Der skolorna voro fasta med
daglig läsning för hvarje barn, kunde läsning och slöjd lämpligen
så omvexla med hvarandra, att fyra timmar under förmiddagen
användes till läsning och två timmar under eftermiddagen till
slöjd samt någon öfning i teckning". Längre ned å samma sida
heter det vidare, att det såsom vilkor för att en folkskola, vid
hvilken undervisning i slöjd för gossar blifvit införd, skulle komma
i åtnjutande af statsbidrag borde fordras intyg af inspektören, att
undervisningen bedrefves i den rigtning, som blifvit angifven.
under minst fyra timmar i veckan, utan att undervisningen i skolans
öfriga ämnen derigenom eftersattes. Ett sådant intyg torde inspektören
svårligen kunna afgifva, om det visade sig att genom införande
af det nya läroämnet läsordningen blefve sådan, att de
vanliga undervisningstimmarne blefve betydligt färre än förut.

Denna svårighet skulle då icke kunna på bättre sätt. afhjelpas,
än genom att i skolor med åtta månaders undervisningstid utsträcka
densamma till tio månader om året. Detta åter komme
att medföra betydligt ökade utgifter för det skoldistrikt, som icke
har siöjdkunnig folkskolelärare och som derföre nödgades ej blott
aflöna slöjdlärare utan derjemte ersätta folkskoleläraren för öfverarbete,
derföre att hans arbetstimmar blefve, ehuru icke med en
enda timme förökade, fördelade på tio i stället för på åtta månader.
Så framt derföre icke genom särskild författning folkskolelärarnes
rätt till ersättning för öfverarbete göres beroende af
arbetstimmarnes antal, i stället för att, såsom nu, vara beroende
af antal månader, under livilka undervisning meddelas, torde .
svårligen kunna undvikas, att, när nytt undervisningsämne införes,
antalet undervisningstimmar i öfriga ämnen något förminskas.

Jag tror för min del, att sistnämnda åtgärd åtgärd icke skulle
blifva så farlig, som den till äfventyra kan synas vara. I det
samhälle jag tillhör har, sedan flera år tillbaka, i folkskoleafdelningen
för flickor just en sådan anordning blifvit vidtagen, att 4
timmar om dagen blifvit använda för läsning och 2:ne timmar för
undervisning i slöjd. Under dessa år har det visat sig, att lärjungarne
i denna afdelning för flickor ingalunda varit i folkskolans vanliga
undervisningsämnen underlägsna lärjungarne i motsvarande afdelning
för gossar, oaktadt dessas undervisningstimmar uteslutande
egnats åt folkskolans vanliga undervisningsämnen. Jag tror således,
att det icke vore så särdeles vådligt, om antalet undervisningstimmar
i ett eller annat läroämne inskränktes för befrämjandet
af i fråga varande angelägenhet.

N:o 33.

Ang. under''
visning i
slöjd vid folkskolorna.

(Forts.)

Onsdagen den 11 April, e. m.

Derjemte hyser jag betänkligheter emot den föreskriften, att
undervisning i slöjd för flickor skulle blifva obligatorisk. En
dylik åtgärd skulle, som jag tror, mångenstädes framkalla missnöje
och derigenom skada den goda saken. Enligt min åsigt bör
det öfverlemnas åt hvarje samhälle att sjelf pröfva, huru vida en
sådan undervisning bör införas eller ej. Jag finner det sålunda
önskvärdt att det nu äskade anslaget varder beviljadt, utan att
dervid fästas de vilkor jag nu påpekat. I sådant syfte anhåller
jag vördsamt om proposition på återremiss af Utskottets betänkande
i denna punkt.

. Herr Per Nilsson i Espö: Herr Grefve och Talman! Hvad
slöjdundervisningen i folkskolan vidkommer, hafva landstingen i
flera län dertill redan lemnat bidrag, i följd hvaraf sådana slöjdskolor
på dessa orter redan trädt i verksamhet. För min del
tror jag ock, att råtta sättet för frågans lösning är att sålunda
föra den in på frivillighetens område, men att deremot staten icke
bör allt för hastigt ingripa och genom anslags utfästande lemna
lockbete för inrättande af slöjdskolor eller dessas förening med
folkskolan. Jag kan icke finna att tiden ännu är inne för staten
att utkasta stora summor på ett håll, der man hvarken vet att
sådant skall leda till gagn eller kan utöfva någon kontroll, huru
dessa medel användas. Bättre kan en sådan kontroll utöfvas från
landstingens sida. Först i händelse dessa slöjdöfningar inkomma
på frivillighetens område, kan det vara lämpligt att till dem
lemna understöd. Skulle staten ingripa i saken genom att dertill
anslå medel, vill väl ock staten reglementera trndervisningen,
hvilket säkerligen skulle medföra en menlig inverkan. Jag kommer
alltså att äfven i afseende å denna punkt yrka afslag.

Herr Dickson: Herr Talman! Då erfarenheten tillräckligt

visat, särskildt med afseende på förmiddagens sammanträde, att
i denna Kammare många finnas, som älska att hålla långa tal,
men få, som önska afhöra sådana, skall jag vara mycket kort,
helst denna fråga troligen kommer före ännu en gång, enär Första
Kammaren återremitterat densamma. Jag skall derför, utan att
ingå i hufvudsaken, blott be att få instämma med de två första
talarne, som yrkade återremiss af punkten.

Herr Liss Olof L arsson: Ehuru jag reserverat mig mot
den nu föredragna likasom mot den 19 punkten, hade jag dock
icke nu ämnat begära ordet, emedan jag trodde att efter 19 punktens
afgörande en diskussion vid denna punkt icke skulle anses
behöflig; men då man tyckes älska att i dag tala om husslöjden,
har också jag begärt ordet för att få tala litet om denna husslöjd.

Kanske förefaller det Herrarne besynnerligt, att jag, som tillhör
en ort, der husslöjden sedan lång tid tillbaka existerat, reserverat
mig mot beviljande af ett anslag till upphjelpande af
densamma, men jag har gjort det af den anledningen, att jag icke
vill inblanda denna undervisning i folkskoleundervisningen, der

Onsdagen den 11 April, e. m.

>'':o 33.

man har nog många ämnen förut. För några år sedan ifrade
man för införande i folkskolorna af exercis, derefter för trädgårdsskötsel
o. s. v., men allt sedan man härom fått en lagstiftning
på papperet, har det varit mycket tyst. Finge man nu in i folkskolestadgan
en bestämmelse, att undervisning der skulle meddelas
i slöjd, skulle man väl ock binda för ögonen, drömma om
guld och gröna skogar och anse allt bra. I tillämpningen tror
jag, att det skulle möta stora svårigheter att i verkligheten genomföra
Utskottets förslag. När man på landet har gemensamma
skolor för gossar och flickor, hvarest undervisningen skötes af en
lärare eller lärarinna, undrar jag just, om det icke skulle förefalla
något besynnerligt att således få se en mansperson undervisa
flickor i att virka och sticka strumpor samt spinna och väfva
eller en flicka lära gossarne att handtera smidesredskap och dylikt.
Man säger visserligen att slöjdundervisningen enligt förslaget
kunde meddelas äfven af annan person, än folkskoleläraren
eller lärarinnan, men dock förekommer i Utskottets betänkande,
att i sådant fall läraren skulle leda och öfvervaka det hela. Således
skall dock skolans lärare eller lärarinna tillse och ansvara
för att slöjdundervisningen rigtigt meddelas, och att slöjdläraren,
ifall detta är en annan än skolläraren, gör detta på det bästa och
ändamålsenligaste sätt, eller med andra ord, läraren skall tillse,
att den som lär flickorna sy, sticka, virka, spinna och väfva, gör
det rigtigt; lärarinnan, hon skall stå i smedjan eller vid hyfvelbänken
och se till att smeden eller snickaren, som undervisar,
gör det rigtigt och på bästa sätt — detta förefaller mig nästan
löjligt.

Vidare skall naturligtvis undervisningen ytterligare öfvervakas
af folkskoleinspektören, som äfven skulle lemna erforderliga
upplysningar, råd och föreskrifter. Inspektören skulle således
föreskrifva huru man skall handtera knifven, smidestången och
släggan, säga huru man skall föra virknålen, sticka strumpor
o. s. v. Jag tror, att man komme in på det löjligas område, då
man förfäktar slöjdundervisnings införande i folkskolorna. Jag
tror, att man i stället bör i detta fall lemna omsorgen åt kommunerna
och låta dem, om de så vilja, ombestyra att barnen erhålla
en sådan undervisning. Visserligen sade en talare, att föräldrarne
skicka sina barn till skolan vid 6 eller 7 års och återfå
dem först vid 17 års ålder —.och vore det så, då medger jag att
det vore högst önskligt att slöjdundervisning infördes i skolorna
- men samme talare yttrade ock, att barnen sysselsattes i skolan
högst 5 eller 6 timmar om dagen, och hvar äro de då den
öfriga tiden? Jag tror, att under denna tid de kunna få tillfälle
att i hemmet lära sig icke allenast slöjd, utan äfven mycket annat
arbete som förekommer i hvarje hem, och detta i synnerhet
på landet. Enligt hvad jag förut sagt i denna Kammare, tror
jag, att man söker indraga staten i allt för många företag. Skall
nu staten jemväl lemna understöd för att lära flickorna virka och
sticka strumpor och gossarne att handtera knifven, går man, enligt
min tanke, något för långt. Jag må betrakta frågan ur hvil -

Ang. under visning

slöjd vid folk skolorna.

(Fort».)

S:o 83.

Onsdagen den 11 April, e. m.

Ang. undervisning
i
slöjd vid folk
skolorna.
(Forts.;

ken synpunkt som helst, måste jag dock till alla delar instämma
med dem, som yrkat afslag å Utskottets betänkande.

Herrar Engman, Johannes Andersson i Knarrevik och Hans
Andersson instämde med Herr Liss Olof Larsson.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag för min del har icke
haft några betänkligheter att biträda det förslag, som föreligger.
Jag anser nemligen, att det icke är så farligt, som man vill göra
det. Hvad beträffar slöjdundervisningen med flickor, tror jag att
man har den erfarenheten från de skolor der den redan börjat,
att dessa icke hafva någon olägenhet deraf, åtminstone i den ort
jag tillhör, utan mycken nytta. Hvad åter beträffar undervisningen
i slöjd för gossar, finner man ganska tydligt af det härföreliggande
betänkandet, att denna undervisning icke skulle upptaga
mera än fyra timmar i veckan för erhållande af anslag, om kommunerna
sjelfva icke ville göra uppoffringar för att bereda en
längre undervisningstid. Jag kan icke finna att en sådan anordning
skulle menligt inverka på undervisningen, då den endast afse!’
fyra timmar i veckan och icke får göra intrång på läroämnen
i folkskolan. Det står här alldeles bestämdt föreskrifvet, att
“detta understöd borde utgå med ett belopp af 75 kronor till
hvarje folkskola, vid hvilken undervisning i slöjd för gossar blifva
införd, under vilkor att intyg af inspektören meddelades, att
undervisningen bedrefves i den riktning, som sålunda blifvit angifven,
under minst fyra timmar i veckan, utan att undervisningen
i skolans öfriga ämnen derigenom eftersattes". Kan man då
verkligen med allvar vilja påstå, att detta skulle inverka menligt
på undervisningen i folkskolan, då här bestämdt förutsattes, att
sådant icke får ske. Jag tror derför, att man har goda skäl för
att ingå på den af Kong!. Maj:t föreslagna anordningen, men jag
har intet hopp om, att den i denna Kammare skall kunna genomföras,
i synnerhet då man betänker, hvad vid nittonde punkten förekommit.
Men jag för min del skall icke motsätta mig den återremiss,
som här blifvit yrkad, för att lugna dem, som hyst betänkligheter
för att slöjdundervisningen skulle göras obligatorisk
i folkskolorna, och jag ber de Herrar, som satt sig helt och hållet
mot förslaget, att de måtte unna ifrågavarande understöd åt de
kommuner, som vilja upprätta särskilda slöjdskolor — antingen
nu undervisningen i dem skulle bestridas af folkskoleläraren, eller
kommunerna få anlita särskilda lärare dertill — och att det icke
måtte förmenas dem att komma i åtnjutande af detta bidrag af
75 kronor. Det är visserligen icke ett stort bidrag, det medger
jag. Och, såsom nämndt är, hafva i åtskilliga län landstingen lemnat
understöd till slöjdskolor, men månne icke det är rätt och
billigt, att staten understödjer sådana skolor på landsbygden,
när staten redan lemnat understöd till dylika i städerna. Jag
tror, att det är rättvist och billigt, att vi jemväl på landet få
understöd till undervisning i husslöjd, hvilken jag anser ega en
stor betydelse för vårt land. Den, som såsom jag i någon tid

Onsdagen den 11 April, e. m. 11

vant jordbrukare, skall erkänna, att slöjdskickligheten hos den
manliga delen af befolkningen gått betydligt tillbaka på de senare
åren, och man finner ofta drängar, Indika icke kunna göra
det ringaste redskap, som fordras för landtbrukets behof. Jag
tror, att om dessa fått börja i barndomen att öfva sig i slöjdskicklighet,
skulle förhållandet vara annorlunda. Man har sagt,
att undervisning i slöjd vid folkskolorna skulle förorsaka många
besvär, och att i många kommuner barnen hafva lång väg till
folkskolan och ofta få vandra 1 4 eller V2 mil. Jag medger, att
det är besvärligt, der detta förhållande inträffar, men jag frågar,
om icke barnen då kunna gå hemifrån en timme förr i stället för
att springa och leka eller göra odygd, och jag tror, att man använde
timmarne bättre, än som nu sker, då efter skolans slut
barnen, som då äro utan ledning, ofta bara hafva okynne för sig.
Jag tror, att det skulle vara nyttigt för skolundervisningen, om
man beträdde den ifrågasatta vägen mer än som skett, och om
Riksdagen lemnar bidrag, bildas nog slöjdskolor inom landet.

Den siste talaren har sökt göra frågan litet löjlig. Jag tror dock,
att den är af så stor och vacker betydelse, att jag icke vill gå
in på gebitet att söka besvara honom, och jag anser frågan vara
så vacker och allvarlig, att den äfven bör behandlas som sådan.

Man har sagt, att man icke kan öfva någon kontroll öfver,
huru de föreslagna understödsbeloppen blifva använda, men KongL
Maj:t har föreslagit att inspektören skulle lemna intyg öfver att
sådan undervisning skett. Jag tror, att man mycket val kan lita
på en sådan tillsyn från inspektörernes sida.

_ Jag skall således, oaktadt jag helst skulle sett att Kongl.
Maj:ts proposition, sådan den föreligger i Utskottets förslag, blifva
bifallen, likväl, då jag icke har något hopp om framgång derför,
förena mig med dem, som yrkat momentets återförvisande till
Utskottet, hvarigenom åtminstone något möjligen kan vinnas åt
slöjdskolan.

Chefen för Kongl. Ecklesiastikdepartementet, Herr Statsi''ådet
Carlson: Jag anhåller att endast med några ord få fästa Her rarnes

uppmärksamhet derpå, att det här ingalunda är fråga om
att skapa några slöjdidkare, utan att med förslaget afses endast
den uppfostrande kraft, som undervisning i slöjd eger, om den är
väl ordnad. Man får nemligen, då man väll åstadkomma en god
uppfostran, icke blott fästa afseende vid utbildningen af själsförmögenheterna;
hvad som äfven måste afses, är en god utbildning''
af konsten att använda öga och hand.

Kongl. Maj:ts föreliggande förslag har icke uppvuxit ur något
slags allmän uppfattning på förhand, utan ur erfarenheten: det
har sitt upphof från folkskoleinspektörerne, som i sitt sist hållna
möte varmt förordat, att slöjdundervisningen skulle understödjas
med allmänna medel, emedan de i skilda orter iakttagit, att af
dessa slöjdskolor, Indika uppvuxit den ena efter den andra, en
del icke ega tillräckliga krafter till en gagnande verksamhet, och
att deras upprätthållande ofta är för vederbörande kommuner

N'':o 33

Ang. under visning

slöjd vid folk

skolorna.

(Forts.''i

N:o 3a.

Onsdagen den 11 April, e. m.

Ang. under- allt för kostsamt. En del kommuner kafva väl den ekonomiska
visning % styrka, att de med lätthet kunna sjelfva åstadkomma slöjdunder''s
%l(/ilrna visning vid sina skolor, men då det deremot finnes andra kom''(Forts.
)'' muner, som för ändamålets vinnande behöfva något understöd,
kan jag icke se, att det kan ligga något orätt i att understödja
den kommun, som önskar men icke sjelf förmår införa en sådan
undervisning, då man dermed icke utöfvar något tvång på de
kemmuner, som icke vilja hafva slöjd i sina skolor. _ Jag ber att
ytterligare få fästa uppmärksamheten derpå, att meningen är, hvithet
också förut tydligen uttalats, att detta skulle ske. på fnvilligfietens
väg, och att inga föreskrifter om obligatoriskt införande af
slöjdundervisning eller om undervisningens ordnande skulle gifvas,
utan att det skulle stå kommunerna fritt att införa den eller icke.
En sådan föreskrift erfordras icke heller, ty eu rörelse i detta
hänseende existerar redan, ehuru den, af förut nämnda skäl, icke*
kan utveckla sig så som önskligt vore. Eu del skolor finnas äfven,
der undervisning i slöjd icke kan utveckla sig, emedan de
läsa på rotar.

Jag ber tillika få nämna, att, enligt från folkskoleinspektörerne
inkomna uppgifter, under den sista tiden visat sig en fortfarande
benägenhet att åstadkomma slöjdundervisning inom kommunerna.
En folkskoleinspektör har t. ex. upplyst, att vid detta
års slut icke mindre än 18 slöjdskolor skola hafva kommit till
stånd inom hans distrikt, och att det skulle för de öfriga kommunerna,
der sådana skolor ännu icke funnos, vara vida lättare
att följa efter, om de kunde påräkna något understöd från statens
sida. I en del af dessa skolor skötes undervisningen af skolläraren,
i andra åter af någon slöjdkunnig person, som finnes att
tillgå inom skoldistriktet.

Af de betänkligheter, som här framhållits mot antagande af
förslaget, tror jag således att en stor del skola häfvas, om man
klart fäster sig dervid, att här icke är fråga om några föreskrifters
utfärdande, utan blott om understöd för de kommuner som
sjelfmant ville ingå på denna väg, i följd hvaraf också all fruktan
för reglementerande förfaller, då ordnandet af sjelfva undervisningen
äfven skulle bero af kommunerna sjelfva.

Ett uteslutande bokligt arbete är icke så helsosamt för barnen,
som då omvexling i detta hänseende egen rum. Man har
visserligen framhållit, att det vore en allmänt spridd farhåga för
att slöjden skulle menligt inverka på läsningen, och jag har till
och med hört en talare härom åberopa erfarenheten från hans
skola; men jag skulle kunna anföra en motsatt erfarenhet från eu
mängd skolor icke blott inom vårt land utan äfven i utlandet,
hvilken erfarenhet på ett märkligt sätt intygar, huru ett mindre
antal timmar, egnade åt läsning, omvexlande med undervisning
i slöjd, gifver ett lika godt resultat, som ett större timantal läsning
utan en dylik omvexling, och detta af det enkla skäl, att
den kroppsöfning, slöjdandet medför, verkar stärkande, lifvande
och vederqvickande på barnen, som verkligen behöfva denna rörelse.

N:o 33.

Onsdagen den 11 April, e. in.

Jag har sjelf haft under mina ögon en skola, i hvilken icke en- M/- underdast
slöjdundervisning infördes utan ringaste men för de öfriga
läroämnena, utan denna undervisning var äfven så begärlig, att,'' Morna.
då icke alla barnen kunde få deltaga i den, en täflan dem emel- (Forts.)
lan uppstod, om hvilka skulle få deltaga i densamma.

Vidare skulle jag tro, att den svårighet, som ansetts härröra
deraf, att i många skolor, synnerligast på landet, gossar och flickor
voro i skolorna blandade om hvarandra, lätt kan lösas, och
på många ställen utan tvifvel är löst, på det sätt, att, medan de
förra af läraren undervisades i manlig slöjd, de senare kunde undervisas
af hans hustru i qvinlig. Folkskolelärare!! är nemligen
i de flesta fall gift.

Jag bör äfven nämna, att man redan haft exempel på att ansökningar
om understöd för skolslöjdens befrämjande inkommit
till Kongl. Maj:t men, enär medel härför icke vore anvisade, måst
afslås.

Då sålunda här icke är fråga om att genom tvång införa något
nytt läroämne i folkskolan, utan blott att befrämja en bättre
uppfostran för det uppväxande slägtet och understödja de kommuner,
som deraf äro i behof, så kan jag för min del icke finna
annat än att en sådan åtgärd, som här är föreslagen, skulle, i öfverensstämmelse
med folkskoleinspektörernes derom uttalade åsigt,
verka lifvande och-befrämjande, men alldeles icke på något sätt
menligt på folkskolans utveckling.

Herr Samuel Johnson: Jag har begärt ordet för att bi- >

träda de Herrar, som yttrat sig för återremiss af detta betänkande.

Såsom jag nämnde på förmiddagen, är jag en varm vän af slöjdundervisningens
upphjelpande och förbättrande och önskar dess
verkliga framgång. Här är icke fråga om att undervisningen i
slöjd skulle göras fristående från den öfriga undervisningen i folkskolan.
Är det så att skolläraren har fallenhet för att undervisa
i slöjd, så skaffar han nog sig tillfälle till den derför erforderliga
skickligheten, hvarefter han nog blir antagen till lärare i slöjd
inom den kommun der han är folkskolelärare. I motsatt fall finnes
väl alltid någon annan medlem af kommunen, som kan åtaga
sig att sköta detta ämne. För min del anser jag det vara af mycket
stor vigt, att denna slöjdundervisning snart lomme till stånd,
samt att kommunerna finge någon liten hjelp af statsmedel för
aflönande af lärare i slöjd.

Eu talare från Halland yttrade, att under missväxtåret 1868
den del af landet, der han är bosatt, öfversvämmades af en mängd
betlande personer, som ingenting nyttigt kunde uträtta. Om nu
dessa olyckliga hade i sin ungdom inhemtat någon slöjdskicklighet,
så hade de naturligtvis kunnat användas till arbete och derpå
förtjenat sitt bröd i stället för att, såsom nu var fallet, stryka
omkring på landsbygden och lifnära sig genom tiggeri. Man kan
visserligen invända, att dessa stackare icke egde några i’åmaterialier
att arbeta med, äfven om de egt någon färdighet i något
yrke; men arbetsverktyg och erforderliga råämnen kunde ju kom -

>'':o 33.

Onsdagen den 11 April, e. m.

Ant/, under visning

slöjd vid folk

skolorna.

(Forts.)

munen hafva förskaffat sig för att under denna svåra tid understödja
dem som ville arbeta men saknade tillfälle dertill. Så
gjorde vi inom den kommun jag tillhör, och sådant borde, enligt
min tanke, ingen kommun undandraga sig. Försummar en kommun
att intressera sig för slöjdskicklighetens utbredande bland
folket, så länder sådant till kommunens egen nackdel.

Såsom jag redan nämnt, yrkar jag åt erremiss af den föredragna
punkten.

Herr Peter Olsson: Jag bör säga att jag, då denna hufvudtitel
var före till behandling inom Stats-Utskottet, icke var i tillfälle
att dervid närvara. Het oaktadt ber jag dock om tillåtelse
att få yttra några ord om den fråga, som nu föreligger.

Enligt min tanke är det ett mycket stort fel i organisationen
af våra folkskolor, att icke undervisning i slöjd der är införd.
Jag är öfvertygad om, att den tid som komme att användas till
undervisning i slöjd, derest sådan meddelades i folkskolan, skulle,
långt ifrån att inkräkta på den öfriga undervisningen i det bokliga
vetandet, såsom en talare förmenade att händelsen skulle
blifva, tvärtom komma att befordra de bokliga studierna, göra de
unga mer intresserade för sjelfva undervisningen, gifva dem större
krafter och mera spänstighet att mottaga undervisning än hvad
förhållandet nu är vid våra folkskolor i allmänhet. Hå här så
mycket blifvit taladt om erfarenhet, så må det tillåtas äfven mig
att tala om den erfarenhet, som jag angående denna sak haft tillfälle
inhemta inom min ort. Jag kan då intyga, att hos barn i
allmänhet finnes en förvånande fallenhet att mottaga undervisning
i slöjd, eu förvånande fallenhet att förfärdiga hvarjehanda
slöjdarbeten, ett förvånande intresse just i afseende på eu
sådan undervisning som kan väcka dess anlag, uppodla dess intresse
och lifva dess håg för sådana småarbeten. För min de!
instämmer jag i det väsentliga af hvad Grefve Sparre under förmiddagens
diskussion yttrat i afseende på slöjdundervisningen och
dess vigt för vårt folks utveckling. Då man jemför förhållandet
i detta fäll hos oss med utländingar i allmänhet, finner man ofta,
hurusom mycket, som vi svenskar anse allt för ringa och obetydligt
att taga vara på, hos andra nationer blifva ämnen till en ganska,
stor industri och inbringande exportvaror. Jag vill i detta
afseende nämna det industriella Schweiz. Hvarföre skulle icke äfven
vi, som hafva så många råämnen att bearbeta, söka att tillgodogöra
oss dessa.

Här har blifvit anmärkt, att på många ställen barnen hafva
lång väg till skolan, och att man derföre icke borde genom att
öka lärotimmarnes antal qvarhålla barnen i skolan längre än de
eljest behöfde der qvarstanna. Mycket möjligt, men skulle jag
tillåtas fråga talaren om, derföre att inom vissa provinser af landet
sådana svårigheter förefinnas, andra delar af landet skola
hindras från att komma i åtnjutande af ett understöd, som åtminstone
jag för min de! betraktar såsom ett erkännande af staten,
att den anser ifrågavarande slags undervisning af stor betydelse

Onsdagen den 11 April, e. m. lo N;o 38.

för våra barn. Jag anser att anslaget såsom ett sådant erkän- Ang- vndernande
bör betraktas och mottagas. risniy i

Jag vill icke längre upptaga Kammarens tid, utan slutar un
der uttalande af mina förhoppningar, att den tidpunkt icke skall (Forts.)
vara långt aflägsen, då det blifvit klart för vår svenska allmänhet,
att vi behöfva mera än hittills egna vår uppmärksamhet åt
denna undervisning. Vi skola lära oss uppskatta densamma, derom
är jag förvissad, och vi skola derigenom bidraga till befrämjandet
af bildningen i en rigtning, som skall blifva betydelsefull för
svenska folkets framtid i ekonomiskt afseende. Då jag likväl anser
att åtskilliga förändringar lämpligen kunna vidtagas uti den
föredragna punkten af betänkandet, så yrkar jag återremiss, i synnerhet
som Första Kammaren redan besluta sådan.

Herr Tolk Jag anhåller endast att få instämma i Herr P.

Olssons yrkande på återremiss.

Herr Brodén: Jag instämmer med de föregående talare,

hvilka förordat återremiss, och vågar framställa yrkande derom.

Herr Sjö: Lika med de talare, som förut yrkat afslag, får

jag på det lifligaste förorda afslag å betänkandet i denna punkt,
emedan, om saken skulle ordnas på det sätt, Kongl. Maj:t och
Stats-Utsbottet föreslagit, nemligen undervisning för flickor uti
alla de ämnen som här förordats, som uti linne- och klädsömnad,
stickning, spånad och väfnad, så får jag säga att om något sådant
skulle åvägabringas — församlingarne skulle nödgas bygga verkstäder
för inrymmande af spinnrockar, väfstolar och så vidare,
samt anskaffa och aflöna flera lärarinnor, emedan en lärarinna
icke skulle hinna med att undervisa alla skolflickor uti läsning
och slöjd. Hvad beträffar anordnandet af slöjdundervisningen för
gossar, upplyser statsrådsprotokollet att den skulle omfatta ej
blott bruket af snickareverktyg, utan äfven svarfvare-, träsnidareoch
smidesverktyg. Men skall eu så vidsträckt undervisning åstadkommas,
måste jemväl anskaffas verkstäder för uppställning af
hyfvelbänkar, svarfstolar, belg och städ m. m. Kostnaden för
allt detta jemte aflöning till lärarne uti dessa skolor skulle säkerligen
kräfva millioner i uppoffring för landet.

Meningen kan väl för öfrigt icke vara, om man skall handla rätt,
att, såsom Kongl. Maj:t föreslagit och Stats-Utskottet tillstyrkt,
endast lemna två hundra skolor understöd för undervisning i
slöjd, men lemna landets öfriga skolor, hvari slöjdundervisning
meddelas, utan afl hjelp dertill. För öfrigt tror jag, att folkskolan
bäst gagnar, om den får verka i samma rigtning härefter som
den hittills giort. Deremot tror jag, att det vore ganska skadligt
för folkskolan och dess utveckling, om vi godkände en så
vidt omfattande organisation deraf, som här är ifrågasatt, och sammanblandade
läroämnen af så mångfaldig beskaffenhet, ty då
skulle man med säkerhet på folkskolan kunna tillämpa det ord -

N:o 33.

Ang. under visning

slöjd vid folk skolorna.

(Forts.)

16 Onsdagen den 11 April, e. m.

språket, att den som kar för många jern i elden så brännas de
ofta till skada.

Bevilja vi detta anslag, så fruktar jag verkligen för att det
år ifrån år kommer att ökas till så enormt stora belopp, dels från
församlingarnes och dels från statens sida, så att detsamma i eu

framtid kommer att, som man säger, växa oss öfver hufvudet.

Jag slutar som jag började med att å föredragna punkten
yrka afslag.

Herr Uhr: Jag vill icke besvära Kammaren med något långt

anförande, då, efter det jag instämt i hvad Grefve Sparre nyss

yttrat, min åsigt i saken lärer vara känd. Men då den siste talaren
yrkat afslag å den föredragna punkten, kan jag icke underlåta
att uttala den mening, att han hade orätt i nästan allt hvad
han anförde såsom skäl för detta sitt yrkande. Andra talare
hafva påstått, att införandet af slöjdundervisning i folkskolan skulle
på ett menligt sätt göra intrång på den bokliga undervisningen.
Att något sådant icke är att befara, framgår emellertid af motiveringen
till förslaget, der det heter, att i de fasta skolorna, med
daglig läsning, slöjd och läsning kunde omvexla med hvarandra, så
att fyra timmar under förmiddagen kunde användas till läsning
och två under eftermiddagen till slöjd.

Jag yrkar bifall till punkten.

Herr Svenscn: Under förklarande, att jag är en varm vän
af slöjdundervisning i folkskolan, samt med åberopande af de
skäl Herr P. Olsson nyss anfört, anhåller jag om punktens återförvisande
till Stats-Utskottet.

Herr Gumselius: Herr Talman! Äfven jag anhåller att,
med instämmande i de skäl Herr P. Olsson i ämnet anfört, få
yrka punktens återförvisande till Stats-Utskottet.

Herr Jöns Pehrsson: I motsats mot min länskamrat, är jag
särdeles angelägen om, att det ifrågavarande anslaget beviljas, hvadan,
och då i ag icke kan se hvartill en återremiss skulle tj ena, j ag yrkar
bifall till punkten. Herrarne torde uppmärksamma, att anslaget
icke är ämnadt att gifvas åt andra kommuner, än dem s o vafrivillig Ovilja
bereda tillfälle till slöjdundervisning i sina folkskolor. Och ostridigt
är, att på frivillighetens väg undervisning i slöjd kan blifva af stort
gagn, då den åter såsom obligatorisk i de flesta fall blir endast
ett dödt frö. Såsom förslaget nu är framstäldt vill jag derföre
gerna bevilja anslaget, som ingalunda kan anses för stort för det
åsyftade ändamålet.

Då jag, såsom sagdt, finner en återremiss vara hvarken nödig
eller nyttig, utan anser att vi kunde använda tiden på ett bättre
sätt, yrkar jag bifall till punkten.

Herr Per Erik Andersson: Jag instämmer i Herr P. Olssons
yrkande om punktens återremiss.

Onsdagen den 11 April, e. m.

>'':o 33.

Herr Sven Andersson: Jag yrkar bifall till Utskottets -Ang. underhemställaD
i nu föredragna momentet. visning i

slöjd vid folk -

Herr Per Nilsson i Kulhult: Äfven jag yrkar bifall till 7Ä
Utskottets ifrågavarande hemställan.

Öfverläggningen förklarades slutad. Herr Talmannen framställe
propositioner, enligt de meningar som förekommit, dels på
bifall dels på afslag, dels. ock på återremiss, samt fann den sistnämnda
af dessa propositioner vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
antagits yrkandet på afslag, en omröstningsproposition
af följande lydelse uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som vill, att 21 punkten mom. a i Stats-Utskottets utlåtande
N:o 21 skall till Utskottet återförvisas,

röstar Ja;

Den det ej vill,

röstar Nej;

, Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan uti
ifrågavarande moment.

Votering försiggick i vanlig ordning och utföll med 93 ia mot
77 nej; varande alltså Kammarens beslut fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

I mom. b hade Utskottet tillstyrkt:

att Herr ./. E. Åkeson Lundegårds motion, N:o 126 — deruti
föreslagits, att såsom bidrag till aflönande af lärare eller lärarinnor
vid slöjdskola, som motsvarade sådan skolas ändamål att meddela
undervisning i handarbete, skoldistrikt måtte, under vilkor
att sådan lärare eller lärarinna årligen i lön uppbure minst 250
kronor och vore med undervisning sysselsatt minst åtta månader
med 30 undervisningstimmar i veckan,. åtnjuta statsbidrag till
ii ,°PP’ som nu utginge till oexaminerade biträdande lärare
och lärarinnor i folkskola — icke måtte af Riksdagen bifallas.

I anledning af hvad sålunda blifvit tillstyrkt, anförde:

„ Herr Humlegård: Så vidt undervisningen i slöjd skall kunna
pa ett fullt ändamålsenligt sätt bibringas vid rikets folkskolor,
bör. man icke ålägga folkskolelärarne och lärarinnorna, som hafva
vant upptagna af andra, göromål, att meddela sådan undervisning,
utan man. bör enligt mitt förmenande uppdraga denna undervisnmgsskyldighet
åt personer som äro skickliga och hafva färdighet
uti slöjd och handarbetets utförande, så vida någon frukt Andra

Kammarens Prof. 1877. N:o 33. 2

Ji:o 33.

Onsdagen den 11 April, e. ra.

Ang. under- bringande undervisning i denna undervisningsgren skall kunna
visning i blifva åt folkskolans barn meddelad och medföra för dem någon
slöjd vid folk- ktigk nytta. Om nu en församling gör en sådan uppoffring, att

(Fn™'' den bekostar en eller flera sådana lärare eller lärarinnor, så anser
lag att en sådan församling billigtvis bör komma i åtnjutande
af bidrag från staten till det belopp, som nu utgår till
oexaminerade biträdande lärare och lärarinnor i folkskola.

Då emellertid Första Kammaren återremitterat denna punkt,
anhåller jag, att äfven denna Kammare måtte besluta återremiss
af punkten.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gaf Herr
Talmannen först proposition på bifall till Utskottets hemställan
samt derefter, enligt Herr Lundegårds yrkande, på återremiss;
och som den förra propositionen besvarades med öfvervägande
ja, hade Kammaren således bifallit Utskottets hemställan.

Punkten 22:

An,q. öhniiu/ Uti mom. a hade Utskottet, i anledning af Herr P. Näsmans
af lönen för{ ämnet afgifna motion (N:o 76), gjort en så lydande hemställan.

lärare vid

småskola. «att Riksdagen må besluta, att hvarje skoldistrikt, som vill

öka årslönen för lärare eller lärarinna vid småskola från 2ö0 till
300 kronor, må ega rätt att af statsmedel erhålla hälften, eller
25 kronor, för hvarje sådan lönetillöbning utöfver hvad det förut
erhållit, med vilkor att distriktet tillskjuter en lika stor summa;
dock att för åtnjutande af sålunda förhöjd aflöning skall erfordras,
att läraren eller lärarinnan genom undergången offentlig
pröfning ådagalagt sig ega ett kunskapsmått, motsvarande det,
som skall förvärfvas genom begagnandet af sju månaders undervisning
vid något af staten eller landsting underhållet, under behörig
kontroll stående seminarium.“

Rörande detta förslag anförde

Herr Eu an der: I motiveringen till denna punkt säger Ut skottet:

“De närmare bestämmelserna i fråga om sättet för detta
kompetensvilkors uppfyllande torde emellertid rätteligen höra af
Kongl. Maj:t meddelas, enär det lärer vara mindre lämpligt för
Riksdagen ''att i sådant hänseende allt för mycket ingå i enskildheter.
" Jag anser detta vara fullkomligen rätt, men jag anser
tillika, att hvad Utskottet här sagt om sättet för kompetensvilkorens
uppfyllande gäller äfven om sjelfva kompetensvilkoren: De

närmare bestämmelserna torde rätteligen höra af Kongl. Maj:t
meddelas. Det synes mig som om Utskottet föreslagit Riksdagen
att “för mycket ingå i enskildheter" i fråga om dessa kompetensvilkor.
Utskottet har nemligen föreslagit att för åtnjutande af
sålunda förhöjd aflöning skall erfordras, att läraren eller lärarinnan
genom undergången offentlig pröfning ådagalagt sig ega ett

Onsdagen den 11 April, e. m. ]9 jj;o 33

kunskapsmått, motsvarande det, som skall förvärfvas genom be- -ing. ökning
gagnandet af sju månaders undervisning vid något af staten eller V lönen fSr
landsting underhållet, under behörig kontroll stående seminarium. läraLe, v7id

Härvid vill jag först erinra derom, att det visserligen är nöd- "''"0
vändigt tor en småskolelärare att innehafva det lilla kunskapsmått,
som erfordras för att kunna meddela undervisning i en småskola
, men att det tillika är angeläget att han har någon vana
att undervisa, att han förvärfvat någon undervisningsskicklighet
och derom nämnes^ intet i Utskottets förslag. Dernäst ber jag få
erinra, att det måste vara mycket svårt, ja, nästan omöjligt att
utgöra, huiu stort det kunskapsmatt är, som kan förvärfvas vid
något “af staten eller landsting underhållet, under behörig kontroll
stående ^seminarium". Det är nemligen otvifvelaktigt, att
mellan de många i vårt land befintliga undervisningsanstalterna
åt detta slag skilnaden är ganska stor. Att bestämma huru stort
det kunskapsmått är, som kan förvärfvas genom begagnandet af
7 månaders undervisning vid eu sådan läroanstalt, måste vara så
mycket svårare, som de dagliga lärotimmarnes antal vid dessa
anstalter torde vara ganska olika.

Af sådana skäl och just med anledning af den upplästa punkten
1 Utskottets motivering tager jag mig friheten föreslå, att de

sista fem raderna i momentet må erhålla följande lydelse:___

“offentlig pröfning ådagalagt sig ega tillräcklig insigt och undervisningsskicklighet
för lärarekallets fullgörande."

Häruti instämde Herr Pehr Larsson.

„ yttrades ej. Herr Talmannen gaf propositioner så väl

pa bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick som ock
på det yrkande, Herr Enander framstält, samt förklarade sig anse
den förra af dessa propositioner hafva blifvit med öfvervägande
ja besvarad. Votering begärdes och företogs enligt en nu uppsatt
och af Kammaren godkänd, så lydande voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 22 punkten
mom. a af utlåtandet N:o 21, röstar

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets hemställan med
den af Herr Enander yrkade förändring.

Höstsedlarne sammanräknades och visade 80 ja mot 60 nej;
i följd hvaraf Kammaren bifallit Utskottets hemställan oförändrad.

Mom. b.

Bifölls.

N:o 33.

Onsdagen den 11 April, e. in.

Om anslag till
språkundervisning
uti
tekniska afton-
och söndagsskolan
i
Eskilstuna.

Punkterna 23 och 24.

Blefvo jemväl bifallna.

Punkten 25.

Mom. a.

Bifölls.

Mom. b.

I anledning af Herr Th. Strömbergs inom Andra Kammaren
afgifna motion, N:o 17 — hvaruti föreslagits, att Riksdagen, utöfver
det anslag till den tekniska afton- och söndagsskolan i
Eskilstuna, som blifvit af Kongl. Maj:t äskadt,. ville, i likhet med
hvad för sådant ändamål utginge till de tekniska elementarläroverken
i riket, bevilja denna skola ett årligt anslag af 400 kronor,
att ställas till skolstyrelsens förfogande, för att bereda skolans
i allmänhet fattiga elever undervisning i det lefvande språk,
som kunde anses för deras förkofran, hvar och en i sitt yrke,
nödigast — hade Utskottet i förevarande moment hemstält:

att Herr Th. Strömbergs omförmälda förslag icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Beträffande denna hemställan anförde motionären

Herr Strömberg: Det är, såsom Herrarne se, icke någon
riksvigtig fråga som i denna punkt föreligger, men just derföre
hade jag hoppats att den i all sin ringhet, såsom egande betydelse
endast för några fattiga fabriksarbetare, skulle kunna vinna
medkänsla, om icke hos Riksdagen i sin helhet, åtminstone hos
denna Kammare. Frågans öde är redan afgjordt, men jag anhåller
likväl att med några ord få angifva orsakerna, hvarför jag
efter samråd med några af industriens gynnare och vänner väckt
detta förslag. Den tekniska söndags- och aftonskolan i Eskilstuna
intager en helt och hållet egen ställning nedom de tekniska elementarläroverken
i riket men ofvan de vanliga söndags-och aftonskolorna.
Eleverne i denna skola äro redan vid inträdet i skolan
anstälde i tekniska yrken, och någon möjlighet för dem aftvinna
kunskaper annat än genom flitigt begagnande af undervisningen
i denna skola finnes icke. Det är derföre så mycket nödvändigare
att skolan, om lärjungar der finnas, som äro begåfvade
med mångsidigare anlag, också är i stånd att i allo tillgodose
och odla alla dessa anlag. Många af eleverne äro redan komna
till mogen ålder, och det behöfves icke mer än ett ringa stöd åt
deras goda vilja och i allmänhet goda krafter för att åstadkomma
särdeles goda resultat.

Sådant understöd erhålla nu lärjungarne i många af de kun -

Onsdagen den 11 April, e. m.

Jf:o 33.

skapsgrenar, som tillhöra de industriella yrkena, men i industriens Om anslagtill
verldsspråk få de icke den ringaste underbyggnad. Detta är så sprakundermycket
beklagligare, som skolan tid efter annan, på grund af stif- tekniska1 aftelser
och donationer samt de stipendier den disponerar från Kom- ton- och sönmerskollegium,
är i tillfälle att lemna flere af sina elever under- dansskolan i
stöd till resor i främmande länder för att vinna ökad skicklighet Jis,™lstun"-i sina yrken. (Forts'')

Bland andra finnes en fond, som eget nog bär just denna
dags namn, nemligen “den 11 April-fonden“, stiftad till minne af
Eskilstuna stads 100-åriga, manufakturprivilegier, och som för detta
ändamål användes. När nu skolan kan på detta sätt tillgodose
sina utmärktare lärjungar, men icke är i stånd att meddela dem
den ringaste underbyggnad i det språk, som tillhör det land, dit
de fleste bege sig för sin utveckling, så har jag ansett detta vara
ett missförhållande, som lätteligen skulle kunna häfvas, och jag
hade trott att Riksdagen skulle så mycket hellre lemna sitt bifall
dertill, som det begärda anslaget skulle användas för att utbilda
idkarne af en af vårt lands allra naturligaste industrigrenar,
nemligen jern- och stålindustrien.

Mine Herrar! Jag har icke åsyftat att göra dessa ynglingar
till fullfärdiga hvarken tyskar eller engelsmän redan vid deras
utresa, men jag hade förestält mig, att det vore nyttigt att de
kunde få någon underbyggnad, så att de icke behöfde uppträda i
främmande land såsom fullkomligt döfstumma, kvilket nu oftast
måste vara fallet, åtminstone i början af deras vistelse der, och
att om någon bok af den utländska, till deras yrke hörande litteraturen
faller i deras hand, de icke skola behöfva vara fullkomligt
främmande för dess innehåll. Jag hade derföre önskat att se
denna skola i detta afseende likstäld med de s. k. tekniska elementarläroverken,
och jag tror att den hade förtjenat detta. De
tekniska elementarläroverken besökas af lärjungar, som vanligen
äro bemedlade och som kunna på egen bekostnad förskaffa sig
(len undervisning i språk, som de behöfva för sitt yrke, men lärjungarne
uti i fråga varande skola ega ingen utväg att bereda sig
en sådan undervisning. Jag sade att skolan kuude anses väl förtjena
det nu begärda anslaget,, och att så är, bevisar sig bäst, om
man med uppmärksamhet följer de ifrån henne utgångna lärjungarne.
Många af dessa hafva kraftigt ingripit i och varit en
prydnad för stål- och jernindustrien. Flere hafva utmärkt sig
såsom gravörer och teknare, en af dem har nått en sådan färdighet
i tillverkning af rakknifvar m. m., att han kunnat täfla med
sj eif ve Helj estrand och för sin tillverkning fått pris vid verldsutställningen
i Filadelfia; en har framstått såsom skulptör i ben
och trä och äfvenledes vunnit erkännande vid verldsutställningarne;
en har varit anstäld såsom biträde vid ordnandet af den
svenska afdelningen af expositionerna både i Wien och Filadelfia
o. s. v. Detta är i sanning ganska vackra vittnesbörd om skolans
gagneliga verksamhet.

Emellertid är det gifvet, att för närvarande ingenting är att
hoppas och jag kan således icke ens framställa ett yrkande, men

>’:o 33.

Onsdagen den 11 April, e. m.

Ant/, understöd
åt tekniska
afton- och
söndagsskolor.

jag är öfvertygad att, när samma fråga på en annan väg återkommer
till Riksdagen, den då skall vinna önsklig framgång.

Vidare anfördes icke. Kammaren biföll Utskottets hemställan.

Punkten 26.

Kongl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att på ordinarie stat
uppföra ett reservationsanslag af 20,000 kronor, att användas till
understöd åt tekniska afton- och söndagsskolor, under vilkor för
dylikt understöds åtnjutande, att vederbörande kommun tillsköte
ett åtminstone lika stort belopp som statsbidraget, att icke någon
minskning i de från kommunen för ändamålet redan utgående bidrag
finge ega rum till följd af det utaf staten lemnade understödet,
samt att skolan underkastades den inspektion, Kongl. Maj:t
kunde finna godt för densamma föreskrifva.

Och hade Utskottet, i anledning af berörda nådiga förslag,
uti förevarande punkt hemstält:

att Riksdagen måtte Kongl. Maj:ts framställning på det sätt
bifalla, att till understöd åt tekniska afton- och söndagsskolor
under ofvan angifna vilkor anvisades ett extra anslag för år 1878
till belopp af 20,000 kronor.

Sedan uppläsning skett af denna hemställan, begärdes ordet
af Herr Liss Olof Larsson: hvilken, enligt anteckning å
utlåtandet, jemte Friherre F. von Essen och Herr G-ustaf Jonsson
inom Utskottet reserverat sig mot samma hemställan under
yrkande, att benämningen på de ifrågavarande skolorna måtte
förändras till “Mindre tekniska skolor1'', och som nu anförde:
Emot det begärda anslaget har jag ingenting att anmärka, och
jag har reserverat mig emot Utskottets beslut endast derföre
att jag skulle önska en annan benämning på ifrågavarande skolor
än den af söndags- och aftonskolor’. Hetta anser jag vara
önskvärd! af två skäl. Det ena är det, att man flerstädes inom
landet icke gerna vill inrätta skolor att hållas på söndagarne,
och jag skulle derföre helst se om Riksdagen icke beslöte, att
de skulle benämnas tekniska söndagsskolor. För min del bär jag
intet emot att sådana skolor hållas på söndagarne, men jag har
dock velat fästa Kammarens uppmärksamhet på nyss nämnda omständighet.
Jag tror dock icke att nu anförda skäl har någon
betydelse för Kammaren. Men det är en annan omständighet,
som jag skall bedja att få fästa uppmärksamheten på, och som
utgör det hufvuösakliga stödet för min åsigt i frågan. Det heter
nemligen i förslaget, att den begärda summan skulle användas till
understöd åt tekniska afton- och söndagsskolor. Om nu en kommun
skulle inrätta en teknisk skola, men af ett eller annat skäl bestämma
att den skulle hållas på annan tid än på söndagar eller
hvardagsaftnar, så skulle, om denna kommun begärde understöd
af staten för denna skola, något sådant icke kunna lemnas, emedan
ifrågavarande anslag varit afsedt till understöd endast åt

Onsdagen den 11 April, e. m.

X:o 33.

tekniska afton- och söndagsskolor. Då jag na icke kan se något Ang.nnderrimligt
skäl, hvarföre icke äfven en sådan skola skulle kunna afton-och

komma i åtnjutande af understöd, oaktadt den icke hålles öppen nöndag*-på söndagar eller hvardagsaftnar, så har jag trott att detta skulle skolor.
kunna förekommas genom att gifva en annan benämning åt dessa (Fort».i
skolor, som med föreliggande förslag afses. Uti min reservation
har jag föreslagit denna benämning till “Mindre tekniska skolor*1.

Men då jag hört att i Första Kammaren föreslagits eu annan benämning,
nemligen “tekniska arbetareskol or hvilken benämningjag
anser vara fullt ut lika lämplig, om icke lämpligare, så vill
jag nu hemställa, att Kammaren måtte bifalla Utskottets betänkande
på det sätt, att orden “tekniska söndags- och aftonskolor“,
utbytas mot “tekniska arbetareskolor''1 och hvarå jag yrkar proposition.

Herr Gustaf Jonsson: Äfven jag har låtit anteckna mig
såsom reservant emot Utskottets beslut. Jag har icke gjort detta
derför, att jag icke anser den föreslagna summan böra beviljas,
utan af det skäl, att jag icke kan finna det lämpligt att staten,
genom att anslå denna summa till understöd åt tekniska söndagsoch
aftonskolor, skulle, om jag så får säga, legalisera sådana
skolors hållande på söndagarne. Då jag dessutom vet, att det
inom många kommuner skulle möta svårighet att få tekniska skolor
inrättade, att hållas på söndagarne, och jag anser att tiden, under
hvilken de hållas öppna, är likgiltig, så torde det lämpligaste vara
att undanrödja alla svårigheter uti ifrågavarande afseende genom
att gifva dessa skolor en annan benämning, än den af Utskottet
föreslagna, och jag instämmer derföre med Herr Diss Olof Larsson
uti hans yrkande.

Herr Gumselius: Herr Talman! Jag tillåter mig att hem ställa

om bifall till den föredragna punkten oförändrad. Det har
visserligen i Första Kammaren, likasom här, blifvit yrkadt, att
punkten skulle bifallas, men med ändring af benämningen på dessa
skolor. Men här torde man kunna säga, att namnet icke är saken,
och det hufvudsakliga härvid är, att det begärda anslaget beviljas
för ifrågavarande, utan tvifvel behjertansvärda ändamål. Benämningen:
tekniska afton- och söndagsskolor kan jag icke förstå
böra innebära något stötande för den ene eller den andre. På
vissa ställen sker undervisningen i dessa skolor om söndagarne
och på andra ställen å hvardagar, och då vanligen på aftnarne,
emedan dessa tider äro de lämpligaste för dem som begagna sig
af en dylik undervisning. Om jag icke blifvit illa underrättad,
har Utskottets förslag oförändradt bifallits i Första Kammaren,
och jag får derför hemställa, att äfven denna Kammare måtte
fatta ett likadant beslut.

Öfverläggningen förklarades slutad. Efter det propositioner
gifvits enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets
hemställan i oförändradt skick.

N:o 33.

Onsdagen den 11 April, e. m.

Punkten 27.

Lades till handlingar^.

I punkten 28 hade Utskottet hemstält:

Omansiayför att det i Herr A. ,/. Lyths motion, N:o 108 framlagda förslag —

Tttnamari-Riksdagen måtte, för tandläkare-undervisningens bestridande
konsten. och underhållande i hufvudstaden af en poliklinik för behandling
af tandsjukdomar, på ordinarie stat uppföra ett anslag af 6,500
kronor samt derjemte, för inköp af behöfliga inventarier och instrumenter
till den föreslagna polikliniken, till Kongl. Maj:ts förfogande
anvisa ett extra anslag å 1,000 kronor att under år 1878
utgå — icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

1 anledning af hvad sålunda blifvit hemstäldt, anförde:

Herr Lyth: Om det högt ärade Stats-Utskottet för sitt afstyrkande
af min motion velat hedra mig med att anföra giltiga
skäl och grunder, så hade jag fått nöja mig deråt, i synnerhet
som icke en enda reservant antecknat sig emot Utskottets beslut.
Men då Utskottet så motiverat sitt afstyrkande, som skett, anser
jag att aktningen både för mig sjelf och för den sak, som jag i
min motion förordat, bjuder mig att emot detta Utskottets förfarande
åtminstone nedlägga min protest.

Tager man i närmare betraktande de motiv Stats-Utskottet
för sitt afstyrkande anfört, så befinnes det att dessa motiv
uteslutande utgöras af följande strof: “Till 1875 års Riksdag
aflat Kongl. Maj:t nådig framställning om anvisande för hufvudsakligen
ofvan angifna ändamål af ett anslag till belopp af 1,500
kronor, hvilken framställning emellertid icke vann Riksdagens
bifall. Vid sådant förhållande, och då Kongl. Maj:t icke aktat
nödigt att i ämnet afgifva förnyadt förslag, har Utskottet funnit
sig för närvarande sakna giltiga skäl att motionärens framställning
understödja, helst Kongl. Maj:t säkerligen icke lärer underlåta
att, derest verkligt behof af ingripande från statens sida uti
omförmälda hänseende förefinnes, hos en kommande Riksdag å nyo
äska de för ändamålet erforderliga medel."

För min del kan jag dock icke se att någon logisk tråd genomgår
denna bevisning, åtminstone kan jag icke finna huru den omständigheten,
att Kongl. Maj:t vid 1875 års riksdag icke lyckats
vinna Riksdagens bifall för sin framställning, kan anses innebära
någon giltig anledning för Kongl. Maj:t att nu åter framlägga ett
nytt förslag i enahanda syfte.

Dessutom vågar jag hålla före att då 55 § Riksdagsordningen
tillförsäkrar mig, i min egenskap af riksdagsman, rättighet
att väcka motion i ett eller annat ämne, så ger den mig på samma
gång rätt att fordra, att de förslag, som framställas, af vederbörande
Utskott omsorgsfullt pröfvas och grundade skäl angifvas
för Utskottets till- eller afstyrkande. Men hvad Utskottet här

Onsdagen den 11 April, e. ro,

N:o 38.

anfört kan icke anses innefatta några skål, ty Utskottet talar icke Om anslag för
med ett enda ord om sjelfva den sak, hvarom jag tagit mig fri- undervisning
heten väcka motion. Detta har jag velat nämna i afseende pa'' ^
det formella i den behandling som kommit min motion till del; (Fort».)’
och jag tillåter mig dertill lägga, att, enligt hvad jag har anledning
antaga, Herr Statsrådet och Chefen för ecklesiastikdepartementet,
icke lär vara af samma åsigt som Utskottet. Efter hvad
jag nemligen har mig bekant, ingick tandläkare-corpsen i Stockholm
i början af år 1876 till Kongl. Maj:t med begäran om åtgärders
vidtagande för befrämjande af tandläkareundervisningen;
och sedan Sundhetskollegium, hvars yttrande infordrades, uttalat
sig förordande om förslaget, läto tandläkarne genom särskilda
deputerade anhålla, att Kongl. Maj:t måtte till innevarande Riksdag
afgifva förslag i ämnet. Chefen för ecklesiastikdepartementet
har icke för närvarande ansett sig kunna eller böra villfara en
sådan begäran.

Om jag nu öfvergå!’ till sjelfva saken, så torde väl svårligen
någon kunna förneka, att tandläkarekonsten i våra dagar vunnit
den utveckling, att den numera måste anses utgöra en ganska
vigtig gren af läkarevetenskapen i allmänhet; åtminstone betraktas
den så i alla Europas större kulturländer. Jag ber i det afseendet att
få erinra, att det bland annat i Berlin linnes ett utmärkt tandläkareinstitut,
der polikliniken årligen besökes af 10,000 patienter.

Vidare finnas dylika institut i Breslau, Halle, Wien, Paris,

London och framför allt Amerika, der de finnas till ett antal af
icke mindre än åtta, hvardera lorsedt med ganska stort antal
lärare som, der bestrida undervisningen, och der för öfrigt ordentlig
kontroll utöfvas öfver hvar och en, som vill egna sig åt detta
yrke. Icke må Herrarne tro, att tandläkaren nu för tiden är eu
person med en tandnyckel i ena handen och en löstand i den
andra. Nej, på intet sätt; och jag skall be att få i afseende
på den uppgift man anser tandläkarekonsten numera hafva sig
förelagd åberopa ett uttalande af en ganska framstående läkare,
som härom yttrar: “Tandläkarekonstens triumfer bestå icke längre
uti de naturliga tändernas uttagning och uti väl anbragta och rika
garnityr af konstgjorda tänder. Tvärtom, de ligga åt alldeles
motsatt håll, uti de naturliga tändernas skyddande och bevarande
så länge som möjligt dels genom plombering, der skada redan har
uppstått, dels genom medicinsk behandling uti att lindra och
bäfva de många pinsamma, nerfangripande eller matsmältningsprocessen
hotande sjukdomar, som uppstå i munnens och svalgets
olika delar och hvilkas rationella behandling ofta kräfver användande
af starka frätmedel och gifter t. ex. lapis infernalis, kreosot,
arsenik, morfin o. s. v. Att äfven hos oss här i Sverige denna
gren af den medicinska vetenskapen är af stor betydelse framgå]-af det störa'' antal utöfvare af denna konst vi redan hafva i vårt
land, hvilkas årligen växande mängd bevisar deras behöflighet, ehuru
många _ åt dem, synnerligen de som praktisera i landsorten, dess
värre, icke torde vara att anse för annat än qvacksalvare.

Med sådana förhållanden för ögonen synes mig som tiden nu

Ii:o 38.

2 (i

Onsdagen den 11 April. e. m.

O in,anslå//för
undervisning
i. tandläkarekonsten.

(Forts.1

vore inne, att något åtgöres för ordnandet af denna vigtiga angelägenhet,
på det man må kunna äfven hos oss vara skyddad mot
faran att få en sjuk tand illa behandlad. 1 den vägen är för
närvarande litet eller intet gjordt. Något tillfälle för dem, som
vilja egna sig åt utöfvandet af tandläkarens yrke, att deri inhemta
någon undervisning är icke berådt; de hafva icke ens tillträde
till de medicinska lärosalarne. Den enda utväg, som står dem
öppen att inhemta något, är att hos någon praktiserande tandläkare
inhemta det tekniska af yrket, som dock på långt när icke
är det vigtigaste; och då, som sagdt, här i Sverige hvarje tillfälle
till undervisning saknas för den unge tandläkareeleven, så har man
ännu mindre aktat nödigt att underkasta de män och qvinnor,
som vilja egna sig åt tandläkareyrket, någon tillförlitlig pröfning
till utrönande af huru vida de besitta de derför erforderliga kunskaper.
Jag skulle kunna omtala åtskilliga besynnerliga saker i
den vägen, men jag vill nu icke dermed trötta Kammaren. Blott
det tillåter jag mig nämna, att den enda anstalt som i det afseendet
finnes vidtagen, är att en af lärarne vid Karolinska institutet
examinerar den blifvande tandläkaren, då han sådant begär
i de medicinska delarne af hans konst, och att dessutom en ledamot
af Stockholms tandläkarecorps skall pröfva hans ö fråga kunskaper
och duglighet, men icke någondera af dessa examinatorer
uppbär för sitt besvär någon ersättning.

Följden deraf är, att man icke kan begära mycket af personer,
som hafva ett så lönlöst arbete, och allra minst af tandlä
kamé, som ofta äro tvungna att under loppet af flera veckor öppna
sina egna rum för desse tandläkareelever för att kunna undersöka,
huru vida de ega full skicklighet i utöfvandet af tandläkarekonsten.
Derefter skall diplom utfärdas af Kong]. Maj:t för den
person, som undergått en sådan undersökning. Jag känner emellertid,
att tandläkare i Stockholm icke längre vilja åtaga sig
detta besvär, och att icke heller lärarne vid Karolinska institutet
tycka det vara angenämt att sköta dessa prof, hvarför de icke
hafva den ringaste uppmuntran eller ersättning. Emellertid komma
s. k. tandläkare ned åt landsbygden, af hvilka somliga blifvit
differerade af desse examinatorer, men på grund af enskild persons
intyg fått rätt till utöfvande af tandläkareyrket; och jag kan
försäkra, att på många ställen inom landsorten ganska obehagliga
följder uppstått för många till följd af dessa herrars operationer
och det sätt, hvarpå de sköta sitt vigtiga kall. Jag har
till och med fått i uppdrag från åtskilliga personer i min hemort
att skaffa dem ersättning för de förluster, äfven till helsan, som.
de lidit genom sådana resande qvacksalvares åtgöranden.

Vid sådana förhållanden, mine Herrar, och då man dessutom
bör komma i håg, att desse tandläkare hafva rätt att ordinera
gifter, torde saken få anses beaktansvärd. Jag kan derjemte
nämna, att, såsom en af hufvudstadens tandläkare, hvilken har
rätt att examinera, berättat för mig, en person som icke kunnat
nöjaktigt förklara, hvad gift är, eller huru användningen deraf bör
vara vid t. ex. plombering af en tand, ändock och ehuru under -

Onsdagen den 11 April, e. m.

>'':o 33.

känd i examen, likvisst erhållit diplom på rättighet att utöfva tand- Om anslag för
läkareyrket samt numera utöfva!'' detta yrke i södra delen af vårt
iand. Sådant kan vara farligt och leda till skada och förlust för'' ^onrtrn.1"
mången till både helsa och lif. Tänderna, mine Herrar, hafva vi (Forts.)
icke fått för ro skull, vi hafva fått dem för att med dem söndertugga
födoämnena och derigenom befordra matsmältningen,''hvilket
är en vigtig sak för oss. Motionen är således, efter min tanke,
ganska vigtig samt af behofvet påkallad, och ehuru jag nu icke
vågar framställa något yrkande, tror jag dock, att saken förr
eller senare måste beslutas af Riksdagen.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 29-

Blef äfven bifallen.

Punkten SO.

Lades till handlingarne.

Punkterna 31—34.

Biföllos.

Punkten 35.

Med anledning af en utaf det större akademiska konsistoriet Om andag till
i Upsala gjord, af kanelersembetet för universitetet till Kongl.

Maj:t öfverlemnad underdånig framställning angående behofvet af '' Vy*,/*.’ *
en ny universitetsbyggnad, hvarför kostnaden beräknats till 1,020,061
kronor 6 öre, hade Kongl. Maj:t, som ansett nämnda kostnad
böra nedsättas derigenom att uppförandet af en tillämnad aula
(eller större samlingssal) blefve tills vidare uppskjutet, föreslagit
Riksdagen att för ändamålet bevilja ett anslag af 740,000 kronor
samt deraf anvisa ett belopp af 150,000 kronor att utgå under
år 1878.

Utskottet hade, beträffande berörda nådiga förslag, hemstält:

att detsamma icke måtte vinna Rikdagens bifall.

Och voro mot denna hemställan reservationer inom Utskottet
afgifna dels af Herr Carl Ekman, med hvilken Herr P. J. F. von
Strokirch instämt, dels af Herrar C. Petre, och J. Widén och dels
af Grefve S. Lagerberg.

Angående ifrågavarande ärende uppstod öfverläggning, hvarunder
anfördes af

N:o 83.

Onsdagen den 11 April, e. m.

Om anslag t ill
ny universitetsbyggnad
i
TJpsala.
(Forts.)

Herr Linder: Herr Talman! Mine Herrar! Rörande den
fråga, som i förevarande punkt är å bane, bär, såsom vi känna,
från Upsala universitets styrelse en underdånig framställning ingått
till Kongl. Maj:t om beviljande af anslag af omkring en million
kronor eller något mera för uppförande vid universitetet af en byggnad,
afsedd att inrymma en aula, nödiga föreläsningssalar, rum
för de särskilda fakulteterna samt universitetets styrelse och drätsel,
äfvensom för några af de samlingar, bvilka finnas vid universitetet.
Kongl. Maj:t har i sin nådiga proposition till Riksdagen hemstält,
att för det afsedda ändamålet måtte beviljas ett anslag af 740,000
kronor; men Stats-Utskottet har beträffande denna fråga afgifvit
ett utlåtande, som, om man läser det uppmärksamt, onekligen förråder
välvilja emot det tillämnade företaget, men hvari Utskottet
det oaktadt kommit till det resultat, att Kongl. Maj:ts förevarande
nådiga framställning icke, enligt Utskottets åsigt, borde vinna
Riksdagens bifall. Om man då ser närmare på de skäl, som hafva
förmått Utskottet till en sådan hemställan, finner man, att de i
främsta rummet röra graden och beskaffenheten af det behof, somt
här föreligger. Utskottet är nemligen icke fullt förvissadt, huru
vida en sådan byggnad, som här är i fråga, verkligen är behöflig,
eller om icke till äfventyra de lokaler, som denna byggnad är afsedd
att ersätta, kunna fortfarande vara för ändamålet användbara.
Dessa lokaler äro för närvarande inrymda i tre särskilda
byggnader, nemligen först det så kallade Gustavianum, hvilket
hus är beläget vid venstra gafveln af domkyrkan; vidare, akademiska
konsistoriets hus, hvilket är uppfördt utmed norra långsidan
af domkyrkan; och slutligen gamla sjukhuset, eller som det
fordom kallades det aurivilliska huset, hvilket ligger emellan
Gustavianum och konsistoriihuset. I dessa tre byggnader äro inrymda
så väl föreläsningssalar som rum för fakulteterna äfvensom
för universitetets styrelse och drätsel. Föreläsningssalarnes
antal äro fyra, af hvilka uti den gustavianska byggnaden finnas
två. Den ena och större af dessa båda rymmer 302 personer, den
andra och mindre allenast 59. Och de återstående två föreläsningssalarne,
eller s. k. “öfre och nedre filosoficum", äro ännu
mindre. Det är upplyst, att dessa fy?ra salar tillsammans icke
rymma ens hälften af det antal studenter, som inom de särskilda
fakulteterna finnas och som kunna hafva behof af dessa auditorier.
För öfrigt är det största auditoriet, eller Gustavianum majus, till
följd af dess olämpliga inredning och aptering, äfvensom genom
de svårigheter i akustiskt hänseende, det erbjuder, så beskaffad^
att en föreläsare ogerna och endast i det fall, att han har så stort
auditorium, att detsamma icke rymmes i någon af de öfriga mindre
föreläsningssalarne, derstädes vill hålla sina föreläsningar. Och
hvad beträffar det s. k. mindre Gustavianum, som är det enda
lämpliga auditoriet, så rymmer det, såsom jag nämnde, endast 59
personer.

De tvenne auditorier, som finnas i konsistoriihuset, äro begge
låga, mörka och obeqväma. Således om dessa auditorier, såsom
ofta är fallet, alldeles öfverfyllas af åhörare, samt, såsom nu

Onsdagen den 11 April, e. m.

i\:o 33.

måste ske. föreläsningar i dem hållas fem till åtta timmar om Om andag till
dagen, så är det temligen påtagligt, att luften der måste blifva^
så osund, att det är med fara för helsan förenadt, att åtminstonete *

under de sista timmarne på dagen begagna dessa auditorier. Häraf (Forts.)
följer temligen klart, att behofvet af andra, till antalet flera, rymligare
och sundare föreläsningssalar än de nu varande är ganska
känbart.

Hå vi nu vidare att betrakta de åt vederbörande fakulteter
upplåtna samlingsrum, så äro äfven dessa låga och mörka samt
icke mera än 4 ''/2 alnar höga. I dessa rum skola nu samlas icke
allenast fakulteternas ledamöter, utan äfven de studerande. Vid
tillfällen, då de skola undergå sina skrifprof eller examina, visar
det sig, huru otillräckliga dessa små låga och mörka rum äro,
hvartill kommer att i sanitärt hänseende om dem gäller hvad jag
nyss yttrade angående auditorierna.

Kommer man så till de rum, som i konsistoriihuset finnas,
så väl de åt rektor och kansliet upplåtna som de rum, hvilka
äro afsedda för universitetets drätsel- och räntekammare, så är
det beträffande samlingsrummet för det akademiska konsistoriet
ådagalagdt, att detsamma icke rymmer hela det antal ledamöter,
hvaraf consistorium academicum majus består. Innanföre denna
samlingssal linnes för rektorsembetet och akademiens kansli tvenne
rum, af hvilka senare det ena under vintertiden icke kan begagnas,
emedan der icke kan eldas. Återstår således ett rum, i hvilket
icke allenast rektor på mottagningstimmarne sitter, utan äfven
akademiens sekreterare och notarie hafva sitt arbetsrum. Dessutom
finnes icke något särskildt rum för arkivet, utan förvaras
detsamma i nyss nämnda rum, för hvilket ändamål man anbringat
en särskild..afskrankning att der förvara de nödvändigaste handlingarne.
Ofriga handlingar förvaras antingen på vinden eller i
skåp i förstugan. Det är uppenbart, att om rektor vill emottaga
någon, som besöker honom å embetsrummet, så måste detta ske
i sekreterarens och notariens närvaro. Om lämpligheten häraf
öfverlemnar jag åt hvar och en af Herrarne att sjelf döma.

Vidare, om man betraktar den lägenhet, som upplåtits åt
universitetets drätsel, till kontor och räntekammare, så är dermed
ännu sämre bestäldt. En mängd vigtiga och dyrbara handlingar
finnas der hopade i skåp, uppstälda rundt kring väggarne, tv något
särskildt förvaringsrum för kontorets arkiv bestås icke, och hvad
räntekammaren särskildt beträffar, så är den kyffig och ohelsosam.
Det är också kändt, att den nuvarande räntemästarens närmaste
företrädare i embetet der ådrog sig ohelsa för hela lifvet.

När man således tager i betraktande, huru beskaffade och
hvilka de byggnader äro, som universitetet för närvarande har,
kan man icke stanna i någon tvekan derom, att ett verkligt behof
af ett nytt universitetshus förefinnes.

Angående de lokaler, som sålunda skulle komma att, i händelse
af bifall till det proponerade anslaget för ett nytt universitetshus,
utrymmas, har Utskottet framstält någon tveksam förfrågan,
huru vida icke dessa skulle kunna apteras eller användas

N:o 33.

Onsdagen den 11 April, e. m.

Om anslag t,ill för något af de ändamål, som äro med vissa delar af det proiekterade
universitetshuset afsedda. I detta afseende kan jag
'' f/*!T meddela Kammaren den upplysning, att hela det s. k. Grustavi(Knrts.
i anum behöfver tagas i beräkning för förvarande af universitetets
zoologiska samlingar, hvilka dels hafva sin plats i en särskild
del af detta hus, dels äro magasinerade på vinden eller inpackade
i der uppstälda lärår, naturligtvis till stor skada för så väl samlingen
sjelf som för den akademiska undervisningen.

Vidkommande derefter det gamla sjukhuset, eller Aurivillianum
har man varit betänkt på att använda det samma till läroeller
öfningsrum för seminarier och fackföreningar.

Beträffande vidare konsistoriihuset är det bekant, att detsamma
är mycket dåligt bygd! och skröpligt; rökgångarne derstädes
äro i ett miserabelt skick, innerväggar och trossbottnar
äro af så dålig beskaffenhet, att huset icke kan användas med
mindre, än att allt som finnes inom husets ytterväggar bortrifves och
ombygges. Således, om man vill inreda detta hus till gymnastiklokal
eller der bereda plats för gymnastiska öfningar, så vore sådant
förenadt med de minsta kostnaderna, och jag tror, att man
i detta hänseende tillfrågat sakkunnige personer, hvilka försäkrat
att, på sätt jag nyss anförde, alla dessa innerväggar och trossbottnar
måste bortrifvas, för att gorå huset användbart.

Utskottet har vidare gifvit en antydan derom, att man tills
vidare skulle kunna använda åtminstone någon del af Upsala
slott för det behof, hvarom nu är fråga. 1 detta afseende ber
jag, att få upplysa, att undersökningar redan varit anstälda derom,
huruvida det må vara lämpligt att i nämnde slottsbyggnad
åtminstone inreda en aula för universitetet, men att det visat sig
att detta skulle vara förenadt med mycket dryga kostnader, och
att salen ändock blefve otillräcklig och obeqväm, hvarförutom
uppgången måste ske genom slottets smala, trånga och oansenliga
trappa.

Utskottet har derjemte tillåtit sig en antydan, hvarom jag
kanske borde uraktlåta att nämna någonting, emedan det verkligen
ser ut, som om denna insinuation tillkommit på sqvallervägen,
helst ett sådant yttrande, som det att man ej vore säker på, huru
många studenter besöka föreläsningarne för det närvarande, icke
bör vara för Riksdagen bestämmande vid afgörandet af den frågan,
huru vida större undervisningslokaler må erfordras. Denna insinuation
har också af en reservant vid denna punkt blifvit vederlagd.
Då Utskottet nemligen säger sig sakna uppgifter om åhöraimes
antal, så förklarar reservanten, att han utan svårighet
kunnat erfara, att sistlidna hösttermin hade i den filosofiska fakulteten
en föreläsare nära 100 åhörare, en 52, en 50, o. s. v.; i den
teologiska en 142, en 67, en 49 och tre 43 hvardera; i den juridiska
en 45, en 44 o. s. v. Jag må för öfrigt lemna derhän med
hvad visshet Utskottet kan hafva tillåtit sig att nämna någonting
dylikt i ett utlåtande, som går till Riksdagens Kamrar, det vill
säga att ifrågasätta, huru vida ett så nämnvärdt fåtal besöker föreläsningarne,
att man derföre borde slå ur hågen tanken på att

Onsdagen deri 11 April, e. in.

>:n 38.

förse universitetet med rymliga föreläsningssalar. Det må väl o-m anslag tui
vara en möjlighet, att förhållandena vid universitetet för närvarande
äro sådana, att föreläsningarne i vissa ämnen bevistas af''
färre åhörare, än önskligt vore. Om anledningen härtill vill jag (Forts.)
dock icke yttra mig: möjligen är orsaken härtill att söka i förhållanden,
som äro beroende af den nuvarande organisationen af
examensväsende!, eller i andra förhållanden af ännu mera tillfällig
art. 1 alla händelser, när man vet, att universitetet under
loppet af många är varit besökt af 1,400 till 1,500 studerande
årligen, så torde väl detta vara ett förhållande, som bort något
mera tagas i betraktande med afseende på anskaffande af universitetslokaler,
som äro beräknade att bestå för århundraden och
icke för ett eller annat år. Ett motsatt resonnement vore likartad!
med det, att, om. ett läroverk vanligtvis har t. ex. 300 lärjungar,
af hvilka dock 150 tillfälligtvis äro förhindrade att besöka
skolan, man skulle, om det blefve fråga om att bygga eu ny skollokal,
påstå det skolan icke behöfdes för flera lärjungar än dessa
150 och fördenskull hygga en lokal, som rymde blott halfva
antalet åt skolans lärjungar.

Vidare anför Utskottet mot Kongl. Maj:ts proposition, att kostnadsförslaget
icke upptager “allt11 hvad till byggnadens fullbordande
kan erfordras eller af densamma föranledes. Granskar man något
närmare detta skäl, skulle deraf möjligen kunna dragas den konklusionen,
att om Kongl. Maj:t begärt något mera, än hvad nu
är händelsen, då hade Utskottet varit böjd! att tillstyrka detta.

Detta “allt11 innebär dock icke. på sätt Utskottet tyckes hafva
antagit, eu obestämd summa, utan ett bestämdt belopp, som i
Kongl. Maj:ts proposition tillkännagifves. Man känner till siffran
fulla beloppet, som enligt den gjorda utredningen är erforderligt
för åstadkommande af ett universitetshus, och kanslersembetet
har till Kong!. Maj:t gjort hemställan om beviljande af detta belopp.
Om man således håller sig till hvad i ämnet är känd!,
torde Utskottets sist berörda skäl icke ega någon betydelse.

Slutligen säger Utskottet, att, på grund af dessa skäl, hvilkas
beskaffenhet jag nu tagit mig friheten att i någon mån belysa,

Utskottet anser, att förslaget saknar en fullständig och omsorgsfull
utredning. Jag kan icke inse, att eu. omsorgsfullare utredning
rörande behofvet af det föreslagna universitetshuset eller
dess beskaffenhet eller summan, som för dess uppförande erfordras,
kan gifvas än den, som redan för Utskottet ocli Riksdagen
föreligger.

Utskottet sammanfattar härefter samtliga sina skäl i det yttrande,
att, då statsverkets tillgångar tagas i anspråk för så många
olikartade kraf, det mindre nödvändiga åtminstone till en tid och
intill dess “rikare tillgångar" det medgifva måste stå tillbaka. Ett
sådant skäl förutsätter, att tiden är i detta hänseende nu mycket
olämplig, och att man bör afvakta en tid, då rikare tillgångar
finnas disponibla. Detta säger Stats-Utskottet under en tid. då
man ser, att 1876 års stat gifvit ett öfverskott af 8 millioner kronor,
hvilket förhållande gaf en ledamot af .Första Kammaren an -

N:o 33.

Onsdagen den 11 April, e. m.

Om anslag till ledning att vid remissen af statsverkspropositionen beklaga, att
ny vniversi- finansplanen öfver statsverkets tillgångar för budgetåret 1878 var
teUVinaia '' upprättad enligt samma grunder, som den för föregående år, i
(Forts; följd hvaraf man sannolikt äfven i år komme att erhålla ett lika
stort öfverskott, för hvars användande man skulle komma i villrådighet,
hvilket lätt kunde föranleda till onödiga utgifter. Detta
påstående blef icke i ringaste mån af finansministern bemött,
hvaraf man följaktligen kan sluta, att detsamma var i så måtto
grundadt, att statsverkets inkomster äfven för innevarande finansår
äro så beräknade, att de sannolikt komma att lemna ett öfverskott
af omkring 8 millioner kronor. Under sådana förhållanden
synes det mig förråda eu något obefogad rädsla att säga, det
tidpunkten för denna utgift icke är rigtigt väl vald, och att tillgångarne
äro mindre än för ifrågavarande ändamål vore önskligt.
För öfrigt torde jag icke behöfva erinra derom, att Riksdagen
genom de senaste gemensamma voteringarne beredt sig ytterligare
öfverskott, vid en genom bortvotering af 700,000 kronor, och vid
en annan genom inbesparing af 500,000 kronor. Vid detta förhållande
torde det icke vara skäl att klaga öfver finansiel nöd;
och följaktligen är den närvarande tidpunktens beskaffenhet alls
icke sådan, som Utskottet låtit påskina.

Utskottet har ändtligen ännu ett skäl. Man vet, att enligt
gammal regel en framställning bör begynna och sluta med de
mest talande skälen. Stats-Utskottet begynner sin framställning
med följande ord: “Sistnämnda af Kongl. Maj:t för uppförande af
en universitetsbyggnad i Upsala nu äskade belopp är emellertid i
och för sig vida större än hvad som någonsin förut blifvit af Riksdagen
för någotdera af universiteten beviljadt.“ Efter som StatsUtskottet
sätter detta skäl i spetsen för sin framställning, skall
det förmodligen vara ett mycket kraftigt skäl. Efterser man
huru det sammanhänger med Utskottets förestående uppgift, finner
man visserligen ock, att densamma är fullt rigtig. Aldrig har,
så vidt jag känner, staten till Upsala universitet beviljat ett så
stort anslag, som det hvilket nu är satt i fråga.

Vid Upsala universitet har på senare tider byggande af hus
i ganska stor skala försiggått. Det har bygts ett nytt bibliotekshus
för 473,775 kronor, ett astronomiskt observatorium för
85,269 kronor, ett anatomiskt institutionshus för 28,324 kronor.
Der har bygts ett stort palatslikt hus för den kemiska, fysiska
och geologiska undervisningen med en. kostnad af 132,465 kronor.
Vidare har man byggt det nya akademiska sjukhuset för 345,770
kronor, eller sammanlagdt närmare en million kronor. Så många
byggnader hafva i senare tider blifvit uppförda för Upsala universitets
räkning. Med huru mycket har staten härtill bidragit? Jo
med en summa af 151,000 kronor; öfriga medel har universitetet
skaffat sig sjelf. Således har staten icke blifvit synnerligen betungad
med anslag till byggnader för Upsala universitet. Eu
gång har det fått 37,500 kronor, en annan gång 100,000 kronor,
en tredje gång 13,500 kronor; summa 151,000 kronor. Det är ju
eu beaktansvärd summa, under det att staten redan till andra.

Onsdagen den 11 April, e. m.

N:o 33.

oeh jag vågar påstå, mindre vigtiga och maktpåliggande ändamål Om anslag till
beviljat betydliga anslag; så till elementarläroverken en million ny un''wersikronor,
Kongl. biblioteket nära en million kronor. Vetenskaps- tetsbywmd *■
akademien 680,000 kronor samt till Nationalmuseum och andra
pySSnader ett par millioner kronor. Då Upsala universitet sätter
i flaga att erhålla ett statsbidrag för sadant ändamål som det
förevarande af 740,000 kronor, säger man, att det är det största
belopp, som kommit i fråga för universitetet, och att det icke vore
värdt att bevilja det. Skälet synes mig icke vara synnerligen
mycket, talande, framför allt icke när, såsom jag nu trott mig
visa, behofvet _ af ett universitetshus är så påtagligt, som fallet
här är. Den tidpunkt, hvarunder det blifvit begärdt. kräfver också
särskild uppmärksamhet. Man vet. att det innevarande året är
det 400:de året af Upsala universitets tillvaro. Det är universitetets
jubelår. Det kommer också att fira detta år såsom ett högtidsår. Det
ar klart att. ett sådant universitet som det i Upsala, hvilket i hela
Europa, ja i hela den lärda verlden åtnjuter ett så stort och rättmätigt
anseende, skall vid ett så betydande tillfälle som denna
jubelfest erhålla besök af representanter från flera af Europas
universitet och må hända äfven från universiteten på andra sidan
verldshafvet. Då dessa besökare färdas genom Sverige, hafva de
tillfälle att se, säväl i städerna som på landsbygden, huru öfverallt
de präktigaste och statligaste husen äro de som blifvit uppförda
i städerna för elementarläroverkens och på landet för folkundervisningens
räkning.

Detta ger främlingarne ett begrepp om, hvilket värde den
svenska nationen sätter på upplysning och bildning, då hon ju
icke sparar några kostnader för att bereda så beqvämt och ändamålsenligt
som möjligt, för allt som afser bildningens höjande
genom undervisningens befrämjande. Men när de komma till Upsala
universitet, landets största, främsta och mest ansedda bildningsanstalt,
och fa se, att förhållandet, der är helt annorlunda,
att man der ej visat samma välvilja mot bildningens anstalter som
i öfriga delar af landet; hvad skall man svara dem, om de fråga
efter anledningen dertill?

Skall man då svara dem, att den jubelhelsning som svenska
staten bringar Upsala universitet är ett nej till dess anhållan att
erhålla nödigt och anständigt tak öfver hufvudet, ett nytt universitetshus?
Detta nej, är det då den grundsten, svenska folkets
frikostighet lägger till sitt mest betydande universitets framtida
trefnad? Och detta universitet har dock i sin mån bidragit att
gorå Sverige till en stormakt pa den andliga odlingens område.

Vår historia vet att tala om en tid, då våra stora hjeltar och
statsmän gjorde Sverige till en af Europas mest betydande makter,
till en af dess stormakter. Gustaf II Adolf och Carl XII
^äro kända vida omkring; men der området för främlingars kunskap
om desse ytore konungar tager slut, der är mycket qvar
ännu af det område, der man vet att nämna Linné och Berzelius,

Linné, lärare vid detta universitet, Berzelius, lärjungen deraf!

Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 33. 3

}f:0 33. 34 Onsdagen den 11 April, e. in.

Om anslag till Detta universitet, vid hvilket sådane lärare som en Larv
ny wniversi- rentius Norman, en Benzelius, en Rudbeck, en Odman, en Per
‘g0fven;U9| en Per Afeelius, en Israel Hvasser, en E. G. Greijer, en
-FortO Wahlenberg. en Atterbom, många andra att förtiga, hafva bäfdat
svenska folkets ära och anseende för allvarligt bildningssökande
och ihärdigt tillkämpade segrar inom bildningens och forskningens
område, — detta universitet, som i år ser tillbaka på minnen af
en fyrahundraårig ärorik och fosterlandsgagnande tillvaro, vill
man lyckönska med ett nej från statens sida till dess begäran om
ett nytt och tidsenligt universitetshus! För min del vill jag icke
bidraga till något sådant. . ,

Jag skulle derföre helst önska att fa yrka bifall till hvad
kanslersembetet i sin underdåniga .skrifvelse hemstält, eller åtminstone
till hvad Kongl. Maj/.t i sin proposition till Riksdagen
föreslagit. Men, såsom denna Kammare har sig bekant, har detta
ärende redan förevarit i Första Kammaren, hvilken fattat ett beslut,
som afviker från såväl hvad kanslersembetet hemstält som
och’ från Kong]. Maj:ts proposition. Första Kammaren har nemligen
antagit en resolution enligt följande formulering:

“att Riksdagen till uppförande af ett nytt universitetshus i
Upsala måtte bevilja ett anslag af 740,000 kronor samt deraf anvisa
ett belopp af 150,000 kronor att utgå under 1878, med vilkor,
att utan vidare anslag af statsmedel, universitetets behof af en
större samlingssal för lärare och lärjungar, erforderliga föreläsningssalar
och samlingsrum för fakulteterna må blifva tillgodosedt.
“

Såsom jag förut nämndt är detta hvarken det ändamålsenligaste
eller bästa sättet för frågans lösning. Men då man icke har
något annat råd, anser jag vara klokast att förena sig om det beslut,
som Första Kammaren i frågan fattat. Jag anhåller fördenskull,
att få yrka. det Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifaller Första Kammarens beslut enligt den formulering, jag nu
tagit mig friheten uppläsa.

Herr Dickson: Jag skall bedja att få tillägga några få ord,

till hvad den föregående talaren redan yttrat; och jag skall, då
denne talare i sitt anförande mera vädjat till Herrarnes hufvud,
för min del vädja till Herrarnes känsla i denna vigtiga fråga.

Jag skall icke heller, i likhet med den föregående_ ärade talaren,
tillåta mig att ingå i någon granskning eller kritik af StatsUskottets
utlåtande, då jag mer än väl vet, att åtskilliga utgifter
för Stats-Utskottets ledamöter te sig helt annorlunda än för
den enskilde riksdagsmannen. Stats-Utskottet ser nemligen hela
statsregleringen i ett ;j vi andra se den blott i detalj. Det tillkommer
således icke mig att vid detta tillfälle kriticera Utskottets utlåtande
i frågan. Blott vid en enda punkt vill jag fästa mig, nemligen
der Utskottet synes antyda, att.den bristande tillgången på»,
åhörare i de nu vid Upsala universitet befintliga föreläsningssalarne
skulle gifva vid handen, att något verkligt behof af ökade
lärosalar vid universitetet icke förefinnes. Om jag nu också skall

Onsdagen den 11 April, e. m. 3g

medgifva, att premissen i detta påstående kan vara till någon del
ngtig, maste jag dock fullkomligt bestrida rigtigheten af den konklusion,
Utskottet deraf velat draga. Den konklusion jag vill
draga åt denna premiss är, att det verkligen skall fordras eu
ganska stor värme hos den studerande ungdomen för att förmå
flen att i de nuvarande lärosalarne. dessa eländiga kyffen, söka
lärdomens ljus, och att man verkligen skall vara bra mycket
uppeldad af kunskapsbegär för att icke i dem frysa och vantrifvas.
.. Herrar ! Såsom den förre ärade talaren också antydde,

är dess bättre den tid längesedan förbi, då Sverige på blodiga
slagfält sokte lagrar. Men, mine Herrar, det återstår ännu ett
stridsfält, der vart land alltid har häfdat sitt anseende och, som
■j,a& a0PPas> skall göra det. Det är på vetenskapens strids falt.

Jag för ram del älskar icke sådana lagrar, som äro skurna
pa slagfälten blodiga lagrar, fuktade af enkors och faderlösas
tarar; jag älskar lagrar, som skäras på vetenskapens stridsfält,
hviika icke blott hedra segraren utan också bringa välsignelse åt
hela menskligheten. För vinnande af sådana segrar, för uppletande
af såda lagrar önskar jag, att Sverige må utskicka välrustade
krigshärar; men för att lyckas häruti, är det nödvändigt,
att de anstaiter, der dessa trupper skola danas, äro så anordnade
att de motsvara tidens fordringar. Mine Herrar! Jag känner något
till dessa lärosalar i Upsala. Det är dock nu snart 50 år
sedan min vistelse der. Men då de redan på min tid, då antalet
studerande vid Upsala universitet var jemförelsevis ringa, voro
otillräckliga och oändamålsenliga, hvad skola de då icke vara nu
da de studerandes antal sedan dess nära fördubblats?

7 11 JKne Herrar! Jag kan icke nog mycket bedja eder behjerta
detta lärdomssätes behof af den ifrågavarande byggnaden. Afgörandet
ligger i Kammarens hand. Och, såsom den föregående
talaren antydt vill den svenska Riksdagen gorå något för detta
lärosäte, när skulle det lämpligare kunna ske, när skulle väl tiden
derför vara bättre vald än just detta år? Ja, mine Herrar, jag
hoppas och jag yrkar - jag vågar knappt göra ett yrkande --jäg framställer en ödmjuk bön till eder: Behjerten universitetets
behof! Hedren universitetet på.detta dess hedersår! ty i och med
detsamma Kammaren hedrar universitetet, hedrar den sig sjelf och
hela nationell. Jag kan icke nog ömt lägga universitetets behof på
Kammarens hjerta. Jag vågar på det innerligaste innesluta universitetet
i Kammarens goda vilja och hoppas, att Kammaren skall
biträda det beslut, som redan blifvit af Första Kammaren i frågan.
fattadt. Jag tillåter mig ännu en gång innesluta universitetet
i Kammarens benägna åtanka.

. Hejr -Hedin: Herr Talman! Den siste ärade talaren har

papekat, att det i sjelfva verbet är en helt naturlig sak, om i en
iraga af den beskaffenhet, som den nu föreliggande, sakerna
komma att te sig olika för å ena sidan Stats-Utsbottets ledamöte.
r, stim ju hafva en särskild uppfordran att betrakta budgetens
kraf i dess helhet och sammanhang, och å andra sidan den enskilde.

N:o 38.

Om anslag t ill
ny universitetsbyggnad
i
Upsala.

(Forts.)

N:o 33.

Onsdagen den 11 April, e. ro.

Om anda<j til
ny universitetsbyggnad

Upsala.
(B''orts.)

l representanten som möjligen någon gång kan frestas att fästa allt
för stort afseende vid någon angelägenhet, för hvilken han hyser
*ett specielt intresse eller om hvilken han tror sig ega en närmare
kännedom. Men å andra sidan kan tilläfventyrs inträffa, attjust
till följd af den ställning Stats-Utskottet sålunda intager, och under
bemödandet att åstadkomma jemnvigt mellan statens inkomster
och utgifter, hvarvid naturligtvis det mindre nödvändiga får
stå tillbaka för det oundgängliga, Utskottet kan råka att göra sig
skyldigt till ett förbiseende af vigtiga skäl för ett ifrågasatt anslag.
I sådana fall tillkommer det diskussionen i Kamrarne att
komplettera hvad som af Utskottet blifvit förbisedt. Jag menar
för min del att ett sådant fall här föreligger. Emellertid är det
för mig liksom för mången annan eu stor glädje att konstatera,
att Stats-Utskottet, långt ifrån att underkänna behofvet af en ny
universitetsbyggnad i Upsala, blott har uttryckt en önskan om
reduktion af kostnadsförslagets slutsumma, äfvensom, under förmenande
att behofvet af denna byggnad icke vore så ytterst trängande,
uttalat sig för ett uppskof. I likhet med den förste talare
som hade ordet i denna fråga igenkänner jag häri den välvilja
mot ett af landets förnämsta undervisningsverk, hvarå Stats-Utskottet
tillförene gifvit mångfaldiga prof, som jag och många med
mig i erkänsamt minne bevara.

Då jag nu är af den motsatta mening mot Utskottets, att en
inskränkning, en väsentlig inskränkning af kostnaden ej kan ske,
så framt man icke vill äfventyra att i större eller mindre mån
förfela det afsedda ändamålet, och att behofvet af ett nytt universitetshus
icke blott nu är, utan redan länge varit trängande,
så tillåter jag mig redan till en början att vördsamt rigta en erinran.
mot Stats-Utskottets uppskofspolitik.

Öfver konjunkturerna är ingen herre; det är sant. De kunna
slå väl, de kunna också slå illa ut. Men vågar väl någon på
allvar bestrida sannolikheten deraf, att ett uppskof snarare skall
leda till ökad än till minskad kostnad. Låtom oss taga ett par
exempel.

Sedan man redan år 1859 erkänt behofvet af en ny byggnad
för veterinärinstitutet i Stockholm och sedan, under ett flerårigt
dröjsmål, veterinärundervisningen känbart lidit i följd af lokalernas
usla beskaffenhet, blef resultatet det, att 1875 års Riksdag, i
stället för de 486,000 r:dr för eu dylik bygnad, som det vid 1867
års riksdag framlagda kostnadsförslaget upptog, för ändamålet
beviljade 498,324 kronor; således ett med 12,324 kronor ökadt
anslag.

Det andra exemplet är följande: Med det kompletteringsanslag
för riksbibliotekets nybyggnad i Humlegården, som StatsUtskottet
vid innevarande Riksdag välvilligt tillstyrkt, kommer
kostnaden för denna vigtiga nationalinstitution att uppgå till
963,258 kronor, under det år 1864 års kostnadsförslag för samma ''
ändamål slöt med en summa af 742,554 r:dr; denjhar således
stigit med öfver 220,000 kronor.

Yi se här följderna af en dylik uppskofspolitik. Men än

Onsdagen den 11 April, e. in.

Ji:o 33.

l ind! e toi de; den vara välbetänkt under statsverkets nuvarande Om anslag tm
exempellöst gynsamma ställning. I sin proposition till inneva- nV universirande
Riksdag om Statsverkets tillstånd och behof har Kongl. U:tgbm^ i
Maj:t för Riksdagen uppvisat behållningar från föregående stats- rVortn
i eg ler mg a ej mindre än åtta millioner kronor; det är i det hela

iD4.i u i ’ näs^ statsreglering mindre än en femtiondedel af
detta belopp som Kong], Maj:t nu begär för en byggnad vid vårt
aldsta, mest frejdade lärosäte.

,, J>et, Vlli synas af ett uttryck i början af Stats-Utskottets
utlåtande rörande denna punkt, som om Utskottet hade liksom
liapnat öfver den äskade summans storlek. Men är den då i
sjelfva verket så afskräckande? Ett par bidrag till denna frågas
besvarande, anhåller jag att få försöka lemna. Ett universitet är
i följd åt sin natur en stor anstalt, inom hvars murar man koncentrerat
hvad som å andra undervisningsområden är fördeladt på
ett större eller mindre .flertal af läroanstalter. Deraf förklaras,
att en utgift för ett universitet kan synas så betydlig; den motsvaras
nemligen icke af en utgiftspost inom ett annat undervisningsområde,
utan af en mängd, sådana. Må man exempelvis ihågvomma,
att blott de sista Riksdagarne till dels ny- dels ombyggnad
vid en(last fyra af de nu befintliga elfva seminarierna bevilja
. anslag a 228,400 kronor, och att seminariernas sammanlagda
larjungeantal förliden hösttermin utgjorde 957, under det samtidigt
vid Upsala universitet antalet studerande uppgick till 1479
sa torde man redan i denna enkla jemförelse hafva en bättre måtta°*
omdömet om den nu äskade summans storlek, än i

• tats-Utskottets för öfrigt alldeles rigtiga uppgift, att det belopp
som Rongl. Maj:t nu äskat är det största som någonsin begärts
tor nagotdera af universiteten.

Riksdagen har äfven erkänt rigtigheten af denna betraktelse.

La satt jag nyss tog mig friheten erinra om, har Riksdagen beviljat
i det _ närmaste en half million kronor till en nybyggnad för
yeterinännstitutet. Lärjungeantalet vid nämnda institut utgjorde
ar ö för det förflutna året saknar jag officiella uppgifter i
detta afseende — i det hela 5G, nemligen när man jemte de svenska
egentliga veterinäreleverna inräknar dels ett mindre antal
finska undersater dels 14 civila hofslagare dels 12 ditkommenderade
militära hofslagare. Oaktadt detta i och för sig ringa lärjungeantal
vid veterinärinstitutet har Riksdagen icke tvekat att
till en nybyggnad för detsamma bevilja ett nära V2 million kronor
stort anslag. Och hvarför? Naturligtvis derföre, att veterinarundervisningen
med råtta af Riksdagen erkänts såsom ett högst
\ igtigb
staten gjorde denna betydliga uppoffring derför.

Jag skulle kunna framdraga andra jemförelse^ Jag skulle
kunna erinra om, huru det till en nybyggnad för landets förnämsta
iaroanstalt begärda anslaget med mer än */4 understiga medelkostnai
fun ilfi6!1 mi statsjernväo, hvilken intill 1875 års slut utgjorde
1,045,146 krön or. Jag skulle kunna erinra om, att Riksdagen icke
tvekat att bevilja 270,000 kronor till inköp af en teater och 68,000

N:o 33.

Onsdagen den 11 April, e. m.

Om amiap till krono v till restauration af ett domkyrkotorn samt att Riksdagen
ny umversi- Undér de sista tjugo åren i byggnadsanslag till vetenskapsakadetc
'' mien lemnat bortåt 800,000 kronor.

(Forts.) Men det fins anledning till en annan jemförelse, som betyder

mera. Den förste talaren bar redan i ett afseende inlåtit sig
derpå. Han erinrade hurusom under senaste 7+ sekel för Upsala
universitets byggnadsbehof utgått 1,120,000 kronor, af hvilket belopp
staten dock icke bidragit med mera än 151.000 såsom anslag,
hvarjemte den till biblioteksbyggnaden lemnat ett lån å 75,000
kronor hvilket universitetet redan återgäldat, på — jag tror —
omkring 7 eller 8,000 kronor när.

Men saken kan ses från en annan sida, om man, beträffande
årskostnaderna, undersöker Indika uppoffringar staten gör för
denna undervisningsanstalt och hvad den sjelf bekostar då kanske
de fleste ej torde hafva rätt besinnat, huru billigt staten kommer
ifrån den högsta undervisningen för flertalet af dem, som utbildas
till förvaltningens, till läroverkens, till kyrkans tjenst o. s. v., sa
vill jag påpeka, att, enligt ett mig benäget meddeladt sammandrag
af Upsala universitets kassaräkning för år 1876, hvad här
kallas “egentliga inkomster" uppgingo till 280,000 kronor statsanslag
och 385,000 kronor akademiens egna inkomster. Vid dylikt
förhållande torde man vara berättigad påstå, att universitetet icke
är en af staten underhållen utan en af staten understödd läroanstalt.
Till detta pris vinner staten således det ändamål, som i
vårt land afses med ett statsuniversitet.

Måhända skulle det icke vara helt och hållet ur vägen att
bemöta en invändning, som jag hört enskilt uttalas, nemligen att
Upsala universitet i en icke allt för aflägsen framtid möjligen af
egna medel skulle kunna åstadkomma det nybygguadsföretag.
hvarom nu är fråga. Det förhåller sig verkligen så, att akademiens
inkomster af dess hemman äro i stigande och torde komma
att i viss mån ökasmed hvarje nytt arrendekontrakt. Under tiden
från uppgörandet af 1862 åi''s till uppgörandet af 1872 års normalstat
för akademien steg arrendespanmålen med 19,112 kubikfot.
Men här är att märka, dels att tillökningen så till vida är
skenbar, som åtskilliga i äldre arrendekontrakt förekommande natura-prestationer
i de nyra utbyttes mot höjd spanmålsafgift, dels
att just under denna period flere hemman, som under lång tid.
40 till 50 år, med lifstidsstädja innehafts mot mycket låg afgift af
gamla åboer, blefvo efter ny värdering utlemnade mot nya, betydligt
höjda kontrakt. Det säger sig sjelft, att man ej hädanefter
för hvarje femtonde år — längre tid lära hemmanen nu i allmänhet
ej utarrenderas — kan påräkna en dylik stegring. Emellertid
ökade arrendeafgifter äro att motse, men också stegras universitetets
utgifter i jemnbredd med de ökade inkomsterna. Under
den redan anförda tioårsperioden stego väl inkomsterna med i
det närmaste 55,000 kronor, men akademiens utgifter ökades ungefärligen
i samma proportion, nemligen med ett belopp af 51 å
52,000 kronor, så att man vid uppgörandet af 1874 års normalstat
ej kunde, såsom man önskat, — i staten uppföra den årliga amor -

Onsdagen den 11 April, e. m.

N:o 33.

teringen af 5,000 kronor å akademiens skuld för den nya sjukhusbyggnaden
— i likhet med amorteringen till Riksgäldskontor å
biblioteksskulden — utan nödgades att med förra summa belasta
reservfonden. Denna fond, bildad af uppkomna öfverskott, är
afsedd för angelägna oförutsedda utgifter, som uppstå utom staten.
Det säger sig sjelft, att om man vill låta den akademiska
undervisningen någorlunda följa och i sig återspegla vetenskapernas
i vår tid så rastlösa utveckling nya behof oupphörligt måste
uppkomma. Derföre, och då man icke velat besvära Kongl. Maja
eller Riksdag med begäran om ständigt nya, mindre anslag, har
denna reservfond nödgats åtaga sig kostnaden för nya vid universitetet
upprättade institutioner, såsom den meteorologiska och
den zootomiska, med thy åtföljande dyrbara lokalinredningar och
instrumentinköp. Derjemte får reservfonden naturligtvis bära en
mängd utgifter af annan art, såsom t. ex. under år 1876 ej mindre
än 19,000 kronor för vattenledning i universitetsbyggnaderna
i sammanhang med fullbordandet af Upsala stads nya vattenledningsverk.
Jag anser således ingen möjlighet vara för handen
att universitetet skall, ens i eu aflägsen framtid, kunna af egna
tillgångar samla medel till utförande af ett så betydligt byggnadsföretag
som detta.

Utskottet har i sitt betänkande antydt, att man genom att
inskränka byggnadspianen i väsentlig grad måhända skulle kunna
tillräckligt uppnå det ändamål, som åsyftas, och att för en del
af de behof, som afsetts genom det nya byggnadsföretaget, skulle
finnas tillräckliga lokaler disponibla i andra byggnader, då universitetet
erhölle nya föreläsningssalar. Men, på sätt en föregående
talare redan anmärkt, behöfves hela den gustavianska byggnaden
för den zoologiska institutionen; och då i det gamla akademiska
konsistoriekuset, sedan man förlagt föreläsningssalarne
till en ny byggnad, endast vinnas de två föreläsningsrum, som
bära namnet den öfre och den nedre filosofiska lärosalen, af hvilka
den förra rymmer 48 och den senare 34 åhörare, så är det tydligt,
att icke ens något nämnvärdt utrymme på detta sätt erhålles
för de ändamål, Utskottet specificerat å sidan 50. I öfrigt kan,
rörande denna byggnads beskaffenhet, i akademiska konsistoriets
skrifvelse till kanslersembetet, sidan 14, läsas ett yttrande af
sakkunnig person, hvilket borde göra en diskussion om den gamla
byggnadens blifvande öde alldeles öfverflödig. Lika litet kan
någon, som känner till förhållandena, förorda den tanken, att
man skall försöka anlita det oanvända utrymmet inom det s. k.
Upsala slott. Det har alltid förefallit mig såsom den olösligaste
bland gåtor, huru någon, som innan och utan sett denna byggnad
hvars ena gafvel har en längd af 11 den andra af 17 alnar, der
inrättandet af en enda — för öfrigt otillräcklig —• festsal enligt
uppgjordt kostnadsförslag skulle medföra en utgift af 66,700 kronor,
der byggnadssättet strider mot alla åtminstone det innevarande
århundradets begrepp om rymliga ingångar och trappor,
och der det är en fysisk omöjlighet att med någon kostnad åstadkomma
till form och belysning lämpliga föreläsningssalar, det har,

Om anslag till
ny universitetsbyggnad
i
Upsala.
(Forts.)

N:o 33.

Onsdagen den 11 April, e. in.

Om, anslag till säger jag, alltid förefallit mig såsom en gåta, huru någon kan förmj
tmiversi-'' orda denna byggnad såsom en tänkvärd eller ens tänkbar utväg.
teisbyggnad '' Hvad det vill saga, att för nya ändamål omskapa en gammal
(Forts/) byggnad — bär kan man rättare säga: en gammal stenmassa —
och att detta ej belönar sig genom besparing, utan hamnar sig
genom ökad kostnad, derom borde åtminstone ingen af dem behöfva
erinras, som känna historien om det hus, hvari vi nu äro
församlade.

Man har offentligen ifrågasatt huruvida behofvet af ett ökadt
antal större och bättre föreläsningssalar skulle vara ett verkligt
behof eller ett föregifvet. Man har visserligen icke förnekat giltigheten
af de uppgifter om antalet personer, som kunna rymmas
i föreläsningssalarne, hvilka uppgifter förekomma i det akademiska
konsistoriets framställning till kanslersembetet och hvilka äfven
finnas återgifna af Herr Statsrådet och Chefen för ecklesiastikdepartementet
i hans anförande till statsrådsprotokollet. Men
man har uppgifvit, att föreläsningarne i Upsala skulle vara litet
besökta, af ett knappt nämnvärdt antal åhörare. Jag tillåter mig
att, innan jag med några siffror besvarar detta påstående, göra
den allmänna anmärkning att såväl sakens egen natur som uni
versitetsstatuterna — både de nuvarande som ock de förut gällande
föreskrifva två slags föreläsningar vid ett universitet. Det
ena slaget äro sådana, som afse att gå tillbaka till vetenskapens
yttersta grunder, att handleda åhörarne till inhemtande af vetenskapens
högsta och mest speciella delar. Så länge menniskonaturen
icke kommer att förändras, så lärer väl den regel gälla,
att dessa föreläsningar endast kunna vara afsedda för ett fåtal,
eller dem som ämna utbilda sig till fackmän, specialister, lärda i
egentlig mening. Det andra slaget föreläsningar äro de, som
åsyfta en viss examen och således forma sig efter en mer eller
mindre begränsad examenskurs. Dessa föreläsningar äro afsedda
för det stora flertalet eller de, som närmast åsyfta afläggandet af
en eller annan examen eller erhållandet af den ena eller andra
akademiska graden. Att deraf att en föreläsningskurs enligt officiella
uppgifter bevistats blott af 10, 12 eller 20 personer, draga den
slutsatsen att föreläsningarne i allmänhet äro litet besökta, är
naturligtvis en förhastad slutsats.

Om den som deraf drager den slutsatsen, att föreläsningarne
i det hela äro onyttiga, den har misstagit sig om universitetets
verkliga uppgift och ändamål. Detta är icke blott att dana tjensteman
åt staten och i samband med den derför afsedda undervisning
ombesörja examina, utan derjemte och företrädesvis har universitetet
både till följd af dess eget begrepp och på grund af gällande
statuter till uppgift att dana en del af sina lärjungar till den
rena vetenskapens tjenst. Emellertid och då det vill synas som
om man ville göra det till en trosartikel att föreläsningarne i
Upsala äro så litet besökta, att det derföre icke är af nöden att
öka föreläsningssalarnes antal, så skall jag taga mig friheten besvära
med några sifferuppgifter. Jag skall då t. ex. nämna, beträffande
de föreläsningar som höstterminen 1875 höllos inom den

Onsdagen den 11 April, e. m.

V.o 33.

teisbyggnad i
/.''//salt).
(Forts.)

teologiska fakulteten, att en föreläsare hade 78 åhörare, en annan Om analog till
som föreläste ett så pass speciel ämne som svensk kyrkorätt, 32, ny unil''ersi''
en tredje 40, en fjerde och femte 34 o. s. v.; att inom den juridiska
fakulteten föreläsningar funnos som voro besökta af 63 47 44 och
37 åhörare; att inom den medicinska fakulteten siffrorna o-å
8»da till mellan 60 och 70. Gir lag vidare till den filosofiska
fakulteten, sa paträffas flere sadana der låga siffror som på visst
håll, i följd af missförstånd om universitetets natur och ändamål
framhållas såsom bevis på föreläsningarnas betydelselöshet. Jag
finner sålunda å min tabell, att professorn i semitiska språken
som på tvänne af sina föreläsningstimmar hade ett rätt betydligt
antal åhörare, på de tvenne andra timmarne föreläste för blott
fyra åhörare. Han läste nemligen då arabiska. Men om man nu
ej nekar - och det gör man val icke - att semitisk filologi, och
följaktligen arabiska språket, bör ingå i kretsen af universitetets
rent vetenskapliga undervisning, så hafva ju äfven dessa föreläsningar
för ett naturligtvis och nödvändigtvis ringa fatal åhörare
upplyst detta slags föreläsningars ändamål. A andra sidan finner
man inom denna fakultet vid nämnda tidpunkt föreläsare som hade
52 åhörare, ja en professor, nu- och dåvarande ärad ledamot af
Riksdagen, som räknade ända till 110 åhörare o. s v Ir 1876
finner jag siffrorna ungefär jemförliga med dessa. Jag skall nämna
följande: en föreläsare inom den teologiska fakulteten hade 142
eu annan 67 åhörare, inom den medicinska eu närmare 80 och
inom den filosofiska fakulteten hade en föreläsare 158 åhörare

De äro icke särskild! välde, dessa år, för att få gynsamma
smroi, utan derför att man just åberopat den allra senaste tidens
förhållanden. Jag har antecknat mig till minnes några uppgifter
från höstterminen 1872 då lag finner inom den teologiskt fakultet*1
en föreläsare med lOo åhörare, en annan med 68. en tredje
med 55 inom den juridiska fakulteten en med 97, en annan med
88, en tredje med 77 åhörare, inom den filosofiska fakultetens humanistiska
sektion respektive 148, 122, 98 o. s. v.

Det har också blifvit offentligen sagdt att föreläsningssalarne
skulle fullkomligt väl räcka till om man toge vara på tiden och
använde salarne såväl efter- som förmiddagar. Ett faktum är att
enligt nuvarande töreläsningskatalog, föreläsningarne börja kl. 7
på morgonen och fortgå till kl. 8 på aftonen. Den återstående
delen af dygnet torde måhända af hvarjehanda anledningar lämpligen
höra användas till andra göromål, än föreläsningar. Jag
skall tillåta mig exempelvis nämna att den mindre gustavianska
lärosalen för närvarande är upptagen från kl. 9 till 2, således 5
timmar å rad, dels fyra och dels sex dagar i veckan, att den är
ledig mellan 2 och 4, men upptagen mellan 4 och 5 sex dagar, i
veckan, mellan o och 6 likaledes sex dagar, mellan 6 och 7 fyra
dagar och mellan 7 och 8 äfvenledes fyra dagar i veckan; att
nedre filosofiska lärosalen är upptagen 5 timmar å rad, från kl.

9 till 2, dels 2 dels 4 dels 6 dagar i veckan, vidare mellan kl.

5 och 6 sex dagar i veckan, mellan 6 och 7 sex dagar och mellan
7 och 8 fyra dagar i veckan. Ja, det finnes en ännu vackrare

Onsdagen den IX April, e. in.

N:o 33.

Omandagtui tabell nemligen öfver juridiska fakultetens enda lärosal, men jag
■ny _murersj-_ v4gar -icke nu besvära Kammaren med framläggande af dessa
UjJmlu. detaljer.

(Forts.) Utom frågan om antalet lärosalar och deras rymlighet

finnes en annan sida af saken som förtjenar uppmärksamhet:
det är lärosalarnes beskaffenhet. Dessa salar sakna helt och
hållet tamburer eller kapprum. Under höstregnet införes i lärosalarne
under 5 timmars tid all den väta och smuts, som
stannar på öfverplaggen. Jag har sjelf oräkneliga gånger fått
placera den våta öfverrocken under mig på den bänk, der jag
sjelf skulle sitta, för att, klämd från höger och venster, göra mina
anteckningar. Detta bidrager just icke att förbättra luften i de
trånga och öfverfvlda lokalerna, som skola begagnas 4 ä5 timmar
å rad. Trängseln derstädes kan jag med den långa erfarenhet,
jag sjelf har, vitsorda. Jag har sjelf för några veckor sedan sett
en föreläsning kl. 9 förmiddagen, besökt af så många åhörare, att
utrymmet var upptaget; jag nekar dock ej, att flere kunde inrymmas
om man vill packa ihop dem såsom sillar i en tunna.
Men man har nu för tiden andra anspråk äfven på en blott något
så när tidsenlig folkskolelokal. Jag bevistade en strax derpå
följande föreläsning, från 10 till 11, och fann den så talrikt besökt
att jag fann mig föranlåten att lemna den för de rätta åhörarne
afsedda estraden, för att ej inkräkta på deras utrymme, som
ville göra anteckningar, söka en plats bredvid gången, der jag,
ehuru det för öfrigt var skäligen qvaft i rummet, frös om fotterna.
Jag minnes för öfrigt från min egen upsalatid, att jag och många
andra studenter mer än eu gång känt oss frestade att vända om
från föreläsningarne till följd af den trängsel der rådde, och som
tvang flere bland oss att åhöra dem stående. Detta är naturligtvis
icke särdeles beqvämt, isynnerhet om man icke lyckas få stöd
af någon dörrpost eller tränga sig in i någon fönstersmyg utan
måste, inklämd mellan en hop andra, på stående fot göra sina
anteckningar.

Om förvaltningslokalernas beskaffenhet har en föregående talare
redan nämnt ett och annat, men jag skall det oaktadt bedja
att få yttra några ord om dem. Jag ville nyligen vid ett besök
i Upsala förvissa mig om, att mitt minne ej sveke mig, hvarför
jag besåg äfven dem: och de befunnos i det skick, de både för 12
till 15 år sedan, då jag ofta sjelf hade tillfälle att se dem. Räntmästaren
t. ex. har ett rum som är mera likt en hundkoja än en
arbetslokal för menniskor som icke äro af jern eller absolut okänsliga
för vårt nordiska klimat. Härom finnes för öfrigt alla för
omdömet om frågan nödiga enskildheter i akademiska konsistoriets
skrifvelse, som förut åberopats. Utskottet har hänvisat universitetet
att söka bättre förvaltningslokaler i redan befintliga byggnader,
som, i händelse en ny byggnad för föreläsningssalar kommer
att uppföras, skulle blifva tillgängliga. Denna hänvisning är
redan bemött genom en erinran om det ytterst obetydliga utrymme,
som skulle blifva disponibelt derigenom, att en ny byggnad uppfördes,
uteslutande afsedd för föreläsningar. Härmed besvarades

Onsdagen den 11 April, e. m.

N:o 33.

också Utskottets förmodan, att för vissa samlingar nödigt utrymme o lian dag till
skulle vinnas på samma sätt. Likväl, och då med hänsyn till
behofvet af samlingslokaler, ett svårt missförstånd offentligen gifvit
sig luft, ber jag att få tillägga ett par ord. Hvad först och främst (Korts )
konstsamlingarna beträffar, är meningen helt enkelt, att man åt
desamma skall bereda sådana lokaler, att de kunna behörigen
tillgodogöras vid undervisningen. Dessa samlingar bestå för närvarande
af emellan 470 och 480 talför, vidare af gipsafgjutningar
till ett antal af omkring 40, dels efter antiken, dels efter svenska
mästare, och slutligen af ett mindre antal marmorfigurer. De äro
nu splittrade på tre olika lokaler nemligen i Gustavianum, Carolina
Rediviva och Linnéanska salen. För undervisningen kunna de i
blott ringa mån anlitas, emedan man funnit det omöjligt att ålägga
vaktmästarne, att mer än helt få timmar uppehålla sig i dessa iskalla
lokaler, der det väl också ej lärer vara behagligt för de
studerande att vistas.

Man har af tvenne skäl önskat en förändring i detta hänseende,
det ena att dessa samlingar, som äro ganska dyrbara —
den tafvelsamling t. ex. som senast testamenterades till akademien
af Friherre von Beskow, torde kunna uppskattas till 16,000 kronor
— måtte tillgodogöras för studierna, det andra att man på detta
sätt skulle kunna få ett Provins-konstmuseum, hvartill Upsala
universitets samlingar skulle bilda kärnan. Styrelsen för nationalmuseum
har varit betänkt på, att till Upsala och Lunds universitet
aflåta taflor af åtskilliga svenska mästare, som i Nationalmuseum
äro öfverflödigt representerade och bland hvilkas arbeten
i följd af bristande utrymme annars förr eller senare en utgallring
måste företagas och det utgallrade magasineras. Men Upsala kan
icke för härvarande emottaga dem, emedan der saknas passande
lokal. Man har särdeles vackra förebilder af sådane institutioners
gagn för konstbildningen från andra länder, från sjelfva det centraliserande
Frankrike der man annars ju vill hopa allt i hufvudstaden:
dess föredöme talar kraftigt för konstmuseer i landsorten.

Illa är det ock bestäldt med myntkabinettet, som nyligen med
stor möda och omsorg blifvit bestämdt och ordnadt af den nuvarande
prefekten. Det är en ganska vacker samling, men den
är inrymd i ett kyffe uti f. d. länslasarettet, dit det är alldeles
omöjligt för den som föreläser t. ex. i klassisk fornkunskap, i nordisk
kulturhistoria o. s. v. att, vid behandlingen af den i hans ämne
ingående myntkunskap, medtaga sina åhörare till myntkabinettet
för att med samlingarnes undervisningsmateriel illustrera och lefvandegöra
sitt föredrag.

Hvad den s. k. “bristande utredningen" i Kongl. Maj:ts förslag
angår, skall jag icke tillägga något till hvad den förste ärade
talaren yttrat, men på grund af hvad jag nu anfört tillåter jag
mig bestrida den uppgift, Stats-Utskottet meddelat, att “någon
verklig olägenhet icke lärer kunna uppstå derigenom att uppförandet
af den nya universitetsbyggnaden blifver för någon tid
uppskjutet." Olägenheter blifva följden — olägenheter för ögon,
öron, förnuft och alla sinnen.

N:o 33.

O m anslag t i l
ny universitetsbyggnad

IJpsala.''
(Forts)

Onsdagen den 11 April, e. m.

Jag skall icke heller uppehålla mig vid slutorden i Utskottets
. betänkande, “att det vore lämpligt att Riksdagen sattes i tillfälle
att samtidigt, på Kongl. Maj:ts förslag, pröfva båda universitetens
behof af nya byggnader", tv det förefaller mig vara fara värdt
att Utskottet under sådan förutsättning skulle hafva sagt: detta
är för .mycket begärdt på en gång; det går väl för sig om det
ena universitetet får först och det andra sedan sitt behof tillgodosedt.

Såsom den förste talaren nämnde, är för Upsala universitet
den nuvarande tidpunkten särdeles betydelsefull. Det bereder sigill!
att i början af instundande September månad fira minnet af
de fyra hundrade år, under hvilka denna högskola i sanning,varit
den svenska bildningen en huld moder, en moder, för hvilken helt
visst alla. de, som en gång njutit hennes kärlek och vård, hysa
oföränderligt sonliga känslor. Ehuru Upsala universitet sällan
eller aldrig ansett sig hafva råd att sända representanter till de
många utländska universitets jubelfester, till hvilka det inbjudits,
så visar det sig dock af flera tecken att det gamla lärosätet, de
europeiska universitetens polstjerna, icke kommer att på sin hedersdag
blifva bortglömdt af utländska universitets lärare och
lärjungar. Dit skola komma sändemän från många land. Det
skall blifva en kulturens högtidsdag, då menniskor af skilda tungomål
. känna med sig att de äro ett, trots allt kif om gränser och
milliarder och trots allt vapenlarm. Men den som vet huru illa
lottadt Upsala universitet är i afseende på föreläsnings- och samlingslokaler,
kan icke undertrycka en allvarlig farhåga att dessa
främlingar skola deraf röna och med sig föra hem ett för vårt
folk ogynnsamt intryck. Detta kan likväl undanrödjas om Riksdagen
i år beslutar hvad som, enligt hvad hvar och en vet, i alla
fall icke kan länge uppskjutas. Då skulle säkerligen alla de andra
festligheterna fördunklas af påminnelsen derom, att universitetet
i. år af landets representation njutit ett storartadt bevis på välvilja
och intresse. Jag vill tillåta mig att uttala den önskan, att
alla dessa främlingar från söder, öster och vesterland må föra
med sig hem den underrättelsen att svenska representationen i år
har lågt grunden till ombildning af sitt försvar och att den på
samma gång åt den svenska vetenskapen beredt ett värdigt hem.
När denna byggnad grundlägges, så lägges på samma gång grundstenen
till ett, om ej i sitt murverk, dock i Sveriges historia oförgängligt
minnesmärke öfver den svenska representationens omvårdnad
om vetandets och odlingens idrotter. Måtte Andra Kammaren
godkänna det framlagda förslaget, jag tvifla!- icke på att
vårt folk och hela den bildade verlden i gengäld skola skänka
Andra Kammaren sitt bifall.

Herr Philipsson: “För att ett universitet skall kunna motsvara
sitt vigtiga ändamål både såsom samhällets högsta undervisningsanstalt
och såsom en inrättning för vetenskapernas vård
och förkofran samt i dessa afseenden kunna uppfylla de anspråk,
som i allt högre män ställas på detsamma af den stigande bild -

Onsdagen den 11 April, e. in.

X:o §3.

ningen i ett land, fordras för denna inrättning icke blott ett behöfligt
antal duglige och nitiske lärare och vetenskapsidkare, utan
äfven tillräckliga och ändamålsenliga materiela hjelpmedel. Bland
de sistnämnda höra rymliga och sin uppgift i öfrigt motsvarande
rum för akademiska föreläsningar och samlingar för vetenskapliga
öfningar och undersökningar utan tvifvel till de vigtigaste."

Med dessa ord inleder det Akademiska Konsistoriet i Upsala
sin fullständiga och väl motiverade framställning till Kanslersembetet
i fråga om ny byggnad för universitetet; och jag tror att
icke någon tidpunkt skall kunna bättre belysa rigtigheten af denna
uppfattning än just den stund som nu är.

Ty endast för ett par dagar sedan har svenska Riksdagen godkänt
eu genomgripande omorganisation af undervisningen vid rikets
universitet, och om än invändningar i någon mån förspordes
emot de grunder, hvarpå besluten härom hvila, så voro dock alla
ense derom, att hufvudgrunderna voro rigtiga och att de olägenheter,
som af dessa beslut möjligen kunde blifva en följd, helt
snart skulle undanrödjas. Men. mina Herrar, om vi nu inse detta
skola vi då icke sätta Upsala universitets lärare och lärjungar i
tillfälle att kunna skörda frukterna af de nya former, under hvilka
den akademiska undervisningen skall fortgå? Jag tror för visso,
att denna fråga bör besvaras med ja. Jag vill icke här ingå i
några detaljer rörande förhållandena med de närvarande undervisningslokalerna
vid universitetet. Föregående talare och i
synnerhet den, som sist hade ordet, hafva i detta hänseende
fullkomligt ådagalagt behofvet af nya, ljusa, luftiga och i sanitärt
hänseende tillfredsställande lokaler, der lärare och lärjungar må
kunna sammanträffa och der undervisningen på ett nöjaktigt sätt
må kunna meddelas. Jag vill icke heller söka vederlägga alla de
skäl, som förmått Utskottet att afstyrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition. Jag vill icke göra detta, derföre att tiden är temligen
långt framskriden; men jag skall dock uppehålla mig något vid
ett par af de motiv, som Utskottet derför begagnat. Det ena af
dessa motiv är det, som häntyder på de stora kostnader, hvilka
skulle vara förenade med den ifrågavarande universitetsbyggnadens
uppförande. Jag vill visst icke bestrida, att omkring tre
fjerdedels million kronor är ett ganska ansenligt belopp. Men det
är nu en gång så, att allting är relativt här i verlden, och huruvida
en summa är för stor eller icke, beror på hvartill den skall
användas. Om ett vigtigt ändamål kräfver den ifrågavarande summan,
kan man väl icke säga att den är för stor, ochommanjemför
nu ifrågasatta belopp med dem, som många af rikets kommuner,
hvar och en efter måttet af sina krafter, användt till uppförande
af folkskolebyggnader i öfverensstämmelse med den nyare
tidens anspråk, så tror jag att man skall nödgas medgifva att
det belopp, som blifvit begärdt för en ny universitetsbyggnad i
Upsala, icke är för ansenligt, isynnerhet då man betänker, att
det icke kommer att utgå under ett utan under flera år. Jag kan
i detta hänseende lemna några upplysningar rörande det samhälle,
som jag tillhör. Under loppet af de två sistförflutna åren

Om anslag till
ny universitetsbyggnad
i
Upsala.
(Forts.)

N:o 33.

Onsdagen den 11 April. e. m.

Om anslag till hafva statsfullmäktige derstädes anslagit medel till uppförande af

n''n}T%VZTi^cke m''ndre än fem nya, enligt tidens fordringar inredda folkskole*
*uttala, byggnader, tre af sten och de två öfriga af trä. Dessa anslag upp(Povts.
gingo till 471,000 kronor, oberäknad! hvad som erfordrades till
tomternas inköp, eller tillhopa till en summa, utgörande omkring
två tredjedelar af den, som nu är begärd för Sveriges äldsta högskola.
Nyss omförmälda belopp hade till statskassan influtit uti
bränvinsmedel, och kommunalrepresentationen ansåg att dessa
medel företrädesvis borde användas till befrämjande af den befolknings
bästa, som till största delen bidragit till stadens nämnda
inkomst.

Jag tror följaktligen, för min del, att Kammaren icke bör
tveka att förena sig om det beslut, som Första Kammaren fattat,
hvilket beslut, långt ifrån att vara mindre tillfredsställande än
Kongl. Maj:ts förslag, synes i flera hänseenden mera än detta
öfverensstämma med universitetets sanna fördelar. Enligt Första
Kammarens beslut skulle nemligen universitetet nu genast få en
sådan större sal, der icke blott lärare och lärjungar vid vigtigare
tillfällen kunde samlas, utan der äfven utrymmet lemnades åhörare.
De senaste dagarnes tilldragelser i Upsala, då två 113?utnämnda
professorer installerades i sina embeten, hafva visat behofvet
af ett sådant samlingsrum, och, då krafvet derpå jemte de
öfriga mest maktpåliggande behofven skulle tillfredsställas genom
godkännande af nyssnämnda beslut, så anser jag, att denna Kammare
bör biträda detsamma.

Jag öfvergår nu till det andra af de utaf Utskottet, till stöd
för dess afstyrkande af Kongl. Maj:ts proposition, anförda motiv,
vid hvilka jag, såsom jag nämnde, ämnade uppehålla mig
något. Utskottet har, på sätt af föregående talare blifvit antydt,
i det hela ganska välvilligt yttrat sig om sjelfva saken, fastän
Utskottet af särskilda skäl, dem jag dock för min del anser vara
af föregående talare vederlagda, icke funnit sig kunna tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag, “helst", säger Utskottet, “någon
verklig olägenhet icke lärer kunna uppstå derigenom att uppförandet
af den nya universitetsbyggnaden blifver för någon tid
uppskjuten". Således instämmer Utskottet med dem, som anse
denna byggnad behöflig, ehuru det icke tror någon skada vara
förenad med att byggnadsföretaget uppskjutas. Visserligen lärer
det icke kunna med fog påstås, att någon utomordentlig olägenhet
af ett kortare uppskof skulle vållas; ty har universitetet i så
många år nödgats undvara den ifrågasatta byggnaden, så lärer
det väl utan en sådan olägenhet kunna undvara den ännu ett par
år. Man väntar icke för länge, när man väntar på något godt,
heter det, och, om det icke, såsom flera gånger blifvit åheropadt,
just i år funnes en särskild anledning att bevilja detta anslag, så
hade det måhända kunnat inträffa, att en och annan, som lifligt
höjer sin röst för detsamma just nu, låtit bero vid ett dylikt kortare
uppskof. Men då man vill att byggnadsföretaget skall komma
till stånd och då man nu eger medel dertill, då underkastar man
sig högst ogerna detta uppskof, hvarigenom man skulle tvingas

Onsdagen den 11 April, e. in.

N:o 33.

att med ett bleklagdt nej besvara universitetets framställning om
att på ett värdigt sätt kunna fira sin stora tillämnade jubelfest,
genom att dervid kunna hänvisa till .Riksdagens gynnsamma beslut
uti en för universitetet så maktpåliggande angelägenhet.

Hvad nu sjelfva denna fest beträtfar. så hör man visserligen
en och annan invända att det icke är någon ovilkorlig nödvändighet
att den firas. Men i det afseendet tillåter jag mig erinra
att det i detta, likasom i många andra fall ligger nära till hands
att hemta jemförelser från det enskilda lifvet, och att likasom
man der, vid inträffande af vigtiga tidsmomenter, ofta låter känslan
tala, det äfven för en stat eller en stor offentlig institution
gifves tidsskiften, hvilka man önskar afrycka en festlig prägel.
Har icke för några år sedan vårt broderland Norge firat sin tusenåriga
tillvaro såsom sjelfständig stat. Har icke förlidet år den
stora nationen på andra sidan Atlanten firat etthundrade årsdagen
af sin sjelfständighetsförklaring? Och har det icke i alla
tider varit fiffigt att universiteten fira hundraårsfester? Helt nyligen
hafva vi ju i tidningarne sett huru Upsala universitet fått
emottaga inbjudning att genom någon sin representant öfvervara
firandet af ett utländskt universitets fyrahundraåriga jubelfest.
År det då skål att afslå en framställning sådan, som den nu föreliggande?
Kan man då vilja vägra att höja högtidligheterna vid
vårt äldsta universitets sekularfest genom att gifva ett nej till
svar på dess begäran om anslag till en ny byggnad? Gläder
man icke gerna den enskilde jubilaren, och söker man icke, såvidt
man kan, vid ett sådant tillfälle att uppfylla hvad man vet att
han fiffigast önskar? Och då nu, såsom här, denne offentlige
jubilar, på samma gång han bär de vördnadsvärda dragen af cn
åldring, som med glädje och stolthet kan skåda tillbaka på eu
fyrahundraårig verksamhet i den fosterländska odlingens tjenst,
äfven erbjuder bilden af en yngling, som, i fullt medvetande af
sin ungdomskraft, ställer till oss denna uppmaning: skänken mig
den gåfva jag åstundan, och jag vill söka använda denna min
kraft på bästa sätt, jag vill söka nå den högsta grad af utveckling,
jag vill söka uppfylla de pligter jag har emot mittland, men
dertill är mig denna bj^ggnad en hjelp, den jag icke kan undvara!
-— hvarför skulle vi då icke lyssna till en sådan uppmaning,
hvarför då uppskjuta beviljandet af denna gåfva, som förlorar
en stor del af sin betydelse om den icke lemnas just i år!
Mine Herrar! Äfven jag har vistats vid detta universitet; det är
nu trettio år sedan jag iemnade det; och på samma gång jag ber
att få vitsorda riktigheten af de upplysningar, som af de föregående
talarne blifvit meddelade, angående det otillfredsställande
skick, hvari dess undervisningslokaler då befunno sig, kan jag
icke underlåta att uttala min förundran deröfver, att under det
vårt land i alla rigtningar gått framåt och i alla afseenden vunnit
en utveckling som man förut knappt kunnat ana, under allt
detta har man dock låtit undervisningslokalerna vid vår äldsta
högskola till största delen förblifva i ett oförändradt skick, nej
icke ens i oförändradt utan till och med i försämradt skick! tv

Om andag till
ny universitet
åbyggnad i
Upsala.

■ K#rts.)

N:o 33.

Onsdagen den 11 April, e. m.

Om,anslan till förut hade den juridiska fakulteten åtminstone två föreläsningsutalvZnadi
sa^ar a^ disponera, då den nu deremot endast har en, der fakulTjpsaia.
* tetens samtliga professorer, 5 ordinarie och 2 extra ordinarie,
(Forts.) skola hålla sina föreläsningar, d. v. s. 7 föreläsningar på en dag.

Det är sannolikt att ni, mine Herrar, finnen det ovanligt att
höra mig tala på detta sätt, att jag icke låter mig uteslutande
ledas af det halla förståndet såsom kompass, utan jemväl lifvas
af en varmare känsla. Men, mine Herrar, det är dock angenämt
att för någon gång kunna låta sig hänföras af känslan, i synnerhet
då dermed kan förenas medvetandet att strängt uppfylla sin
pligt som folkrepresentant, ty en sådan pligt vet jag att jag fullgör,
då jag lemmar mitt bifall till detta anslag. Det kan väl
vara möjligt att då jag detta gör jag härtill känner mig manad
till någon del äfven af minnena från ett förflutet, af erkänsla för
den undervisning jag vid detta universitet åtnjutit, men säkert är
också att med dessa minnen förenar sig i detta ögonblick en framtidstanke,
hvars förverkligande visserligen ingen af oss, som i
afton skola lätta beslut i denna fråga, kommer att upplefva, ty
den är förlagd denna tanke ett århundrade fram i tiden, till den
dag, då Upsala universitet firar sin half tu sen ånga tillvaro — men
hvaråt jag dock gerna hängifven mig. Jag tänker mig nemligen
huruledes på den dagen universitetet, genom sina målsmän, erinrar
den då lefvande generationen om 1877 års riksdags beslut, hvilken
på samma gång det tillfredsstälde ett allmänt erkändt och
insedt behof för universitetet, äfven vittnade om en vigtig uppfattning
från Riksdagens sida af en dess förbindelse att på ett
högsinnadt sätt tillgodose, hvad statens sanna värdighet kräfde.

Det är af nu anförda skäl jag anser mig böra ansluta mig
till dem, som yrkat bifall till det af Herr Linder framstälda
förslag.

Herr Rundgren: Om man genomgår de betänkanden angå ende

regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
som af Stats-Utskottet blifvit afgifna under de sistförfluten
30 åren och då man tillika känner de beslut, som med anledning
af dessa betänkanden blifvit af Riksens Ständer och derefter af
Riksdagen fattade i fråga om de angelägenheter som under denna
hufvudtitel förekomma, så skall man ovilkorligen nödgas erkänna,
att såväl Riksens Ständer som den nya Riksdagen städse visat
sig angelägna om att befrämja såväl den högre som den lägre
undervisningen inom landet. Äfven det nirvarande Stats-Utskottet
har derutinnan visat samma välvilja, och likaså Kamrarne vid
denna Riksdag. I nu föredragna punkt har emellertid Stats-Utskottet
ansett sig böra härifrån göra ett undantag och såsom sitt
första skäl dertill anfört, att det af Kongl. Maj:t för ifrågavarande
ändamål äskade belopp är “i och för sig vida större än
hvad någonsin förut blifvit af Riksdagen för någotdera af universiteten
beviljadt och skulle likväl icke vara tillfyllestgörande för
det behof universitetsstyrelsen afsedt.“ Men om man nu frågar
efter skälet till ett sådant förhållande, så blifver svaret, att uni -

Onsdagen den 11 April, e. m.

N:o U,

versitetet i Upsala med egna medel kunnat bekosta uppförandet Om arflån jm
af en stor de! utaf de byggnader, som för dess ändamål varit %m''verTbehöfliga.
Och frågar man vidare, huru detta varit möjligt, så f "

föres derigenom tanken tillbaka till den store Gustaf II Adolf, (Forts.)
hvilken är stor icke allenast genom sina krigiska idrotter utan
jemväl genom de fredliga. Hvad han med all sin storhet på det
.krigiska området tillkämpade vårt land — det har emellertid för
längesedan försvunnit och gått för Sverige förloradt. Vi hafva af de
eröfrade länderna ingenting qvar. Men den fredliga idrottens
verkningar fortlefva. De Gustavianska arfvegodsen med den afkastning
de lemnat hafva under långa tider ensamma uppehållit
den högsta undervisningen inom vårt land och bidraga ännu den
dag i dag är till uppfyllande af de hufvudsakliga behofven i detta
hänseende. Deri ligger förklaringsgrunden, huru det kan vara en
sanning, att Upsala universitet hitintills icke framkommit till
.Riksdagen med begäran om några stora anslag. Men kan väl
detta vara en anledning till afslag? Tvärtom synes mig, att, när
nu universitetet framträder inför Riksdagen med ett öppet tillkännagifvande
om behof af hjelp, jag för min ringa del icke kan
säga nej till en sådan framställning.

Yi måga komma i håg, att till detta universitet samlas den
studerande ungdomen från hela det norra och mellersta Sverige
samt äfven delvis från det södra. Det gäller alltså ungdomens
sak, denna ungdom, hvilken en gång skall träda ut i lifvet och
efterträda oss och föra Sveriges land framåt på bildningens väg.

Redan förut är antydt, att denna Riksdag nyligen godkänt grunder
för en ny organisation af undervisningen vid universitetet. Till
denna organisation hör i väsentlig mån utvidgandet af universitetslärarnes
föreläsningsskyldighet, emedan de extra ordinarie professorer,
hvilka skola efterträda de nuvarande adjunkterne, hafva
till sin förnämsta uppgift att föreläsa. De måste då äfven hafva
behof af lämpliga lokaler för sina föreläsningar. Beaktar man
vidare, att den studerande ungdom, som samlas vid universitetet,
utgår från läroverken i de olika städerna inom landet, hvilka alla
hafva under den senaste tiden uppfört nya lärobyggnader, inredda
efter nutidens fordringar, och till hvilkas uppbyggande icke allenast
Riksdagen utan äfven kommuner och landsting lemnat bidrag;
så måste man, mine Herrar, erkänna den stora skilnaden
emellan läroverkens lärosalar och universitetets. Helt annorlunda
var det fordom. Då jag för fyratio år sedan inträdde
vid universitetet, fans ännu icke något enda af dessa, prydliga,
ändamålsenliga, rymliga och luftiga läroverkshus, i liv: ka nu för
tiden barndomen och ungdomen undervisas. Man flyttade då från
dåliga lärorum i stiftsstaden till lika dåliga vid universitetet och
kände alltså icke då den ofantliga skilnad, hvilken nutidens ungdom
måste märka, då den vid universitetet träder in i salar, hvilkas
beskaffenhet jag icke behöfver beskrifva, eftersom den redan
under denna diskussion blifvit tillräckligt omnämnd. Tänka vi
vidare på folkskolornas utveckling under de senaste tretio åren,

Andra Kammarens Trot. 1877. N:o 33. 4

1*20 33.

Onsdagen den 11 April, e. in.

Om andag till så måste vi jemväl häraf känna oss manade att sörja för vara
■:iy unifem i- universitet. Endast inom det stift, jag tillhör, hafva under åren
teUogggmA i [869—1875 folkskolehus upphygts för eu sammanlagd kostnad
licnu] af 500,001 kronor; och enligt redogörelser, afgifna vid sista prestmöte^
hafva inom samma stift till uppförande af sådana skolhus
användts inalles 1,500,000 kronor. Sådant har skett endast undertiden
efter år 1842, då folkskolestadgan utkom. Häraf kunna vi
finna, hvilken snabb utveckling denna gren af undervisningen och
anstalterna för dess underlättande tagit,. Se vi än vidare på alla
de vigtiga institutioner, hvilka under denna samma tid genom
Riksdagens frikostighet fått lämpliga lokaler; så erbjuder sig
sjelfmant den frågan, om denna Upsala universitets framställning
till Riksdagen rimligen kan anses hafva framkommit för tidigt?
År det verkligen skäl att, såsom Stats-Utskottet nu föreslagit,
för närvarande uppskjuta frågan; eller äro vi icke just i denna
närvarande tid, då snart sagdt alla andra behof uti ifrågavarande
hänseende blifvit tillgodosedda, mer än eljest pligtige att tänka
på UpsaJa universitet!

Tiden är långt framskriden. Jag bör alltså sluta. Mycket
vore val att tillägga i denna sak, men då föregående talare utsagt
mina tankar och många talare ännu återstå, vill jag låta det
sagda vara nog och förenar mig uti det särskilda yrkande, som
af föregående talare blifvit framstäldt.

Herr Key: Då man i tidningspressen läste de ifriga och
varma förespråken och såg alla dessa i olika rigtningar flygande
stormfåglar, var det att förutse, att frågan skulle blifva en af de
mest brännande både bär i Kammaren och i Medkammaren: och
denna förmodan har slagit in. Stormfåglarne hafva icke spått
orätt.

Det kan icke vara särdeles angenämt för den, som städse
varit och allt jemt är en varm vän af vetenskap och konst, af
deras fortsatta utveckling till ett godt och ett stort, det kan icke
vara angenämt för denne, säger jag, att nödgas uppträda mot uti
en fråga sådan som denna. Det är så mycket i densamma, som
talar både till förståndet ocli till känslan. Emellertid, när jag
nu går att söka gifva dessa mina tankar en form, vill jag göra
det dels så kort som möjligt, ty tiden är långt framskriden, och
dels efter förmåga söka att gifva antagliga skäl, hvilka, som jag
tror, kunna i någon mån vederlägga de många onekligen vackra
ord, som blifvit här yttrade mot Stats-Utskottets utlåtande.

Jag nekar icke behofvet af ett nytt samlingsrum, jag nekar
icke behofvet af föreläsnings]okaler, icke keller af en aula för
Upsala universitet; men jag tror, att man allt för mycket färglagt
de brister, som vidlåda de nuvarande föreläsningslokalerna. Jag
vill icke bestrida, att man gjort det i eu lofvärd afsigt,_ men jag
tror att man, som sagdt, gått mycket för långt. Derjemte bär
man icke tagit i betraktande tvenne sanningar, som jag här skulle
vilja framhålla; man kan icke fä allt ''öfverallt och man kan icke
åstadkomma allt på en gång. Vill man hafva allt öfverallt, icke

Onsdagen den 11 April, o. in. Öl

blott föreläsningssalar utan äfven aula, skulptur och målningsgallerier
m. m., så kan man visserligen få litet af hvarje, men i si elfva
verket blifver ingenting bevändt med det hela.'' Här har man
föreslagit en så magnifik apparat — jag vill icke uppehålla mig
vid xorelasningssalarne, icke heller vid aulan, som blifvit struken
i Kong], Maj:ts förslag, utan jag talar endast om skulpturgalleriet
~ icke ens i Paris, i Louvern, bland dervarande många salar
för skulptur, finnes någon enda, icke en enda, som kan jemföras
med det ifrågavarande skulpturgalleriet, och jag vet knappast
huru vida norr om Alperna — om icke i Miinchen. (söder om dem
mota vi naturligtvis Florens och Rom) — det'' finnes något
sira] p turg all eri, som relativt till öfriga förhållanden är jemförlig
med det ståtliga rum, som här är afsedt.

Man kan icke, mine Herrar, åstadkomma allt öfverallt och
icke allt på en gång. I en tidpunkt då så många andra stora
frågor vänta på sin lösning, frågor, Indika nationen minst sagdt
anser lika berättigade som denna, maste man kunna veta att
koncentrera sig; ty. manhem icke åstadkomma allt på en gång.

0 -Dertill må vi besinna, mine Herrar, att man i förevarande
iråga icke visat någon särdeles håg- att tillgodogöra sig hvad man
i detta fall verkligen egen Man har med ett visst medlidsamt
förakt talat om projektet att kunna bereda föreläsningssalar i
Upsala slott. Utskottet har dock alls icke föreslagit något liv likt,
det har icke sagt något annat, än att samlingar och embetslokaler
der kunde få sill plats. Hetta slott har ju ingen sämre belägenhet,
än att a et ligger midt emot eu annan monumental byggnad,
i _ hvilken en annan ändå vigtigare samling är inrymd, nemligen
biblioteket, kan detta förvaras inom den s. k. Carolina rediviva*
byggningen, så kan äfven inom slottet Upsalas “skulpturer" förvaras.
Kan. man orka upp för backen att besöka biblioteket, så
synes det mig, att man med lika stor lätthet kan gå upp till slottet,
för att taga i skärskådande den samling af gipsaftryck, som der
skulle få sin plats.

Vidare har man här så mycket talat om. att föreläsningssalarne
äro otillräckliga. Hvarföre har man då sålt det s. b. Economicum?
Om nu dessa föreläsningssalar verkligen äro så trånga
och för öfrigt i så dåligt skick, som en talare på stockholmsbänken
pa ett talangfullt sätt nyss sökte visa, om så är, säger jag, så
var det bra litet förtänksamt, om icke obetänksamt af vederbörande
att afyttra ofvan nämnda byggnad, i hvilken, bland andra,
äfven de juridiska föreläsningarne höllos. Nu har den emellertid
blifvit . såld, och till följd deraf har man naturligtvis måst ytterligare
inskränka sig.

Mine Herrar! I kännen troligtvis till en fransysk författare vid
namn Bastiat, som skrifvit en synnerligen spiritus afhandling om:
“Hvad man ser och hvad man icke ser“. Något dylikt i syneväg
tyckes mig kunna tillämpas äfven på denna fråga, ty här
finnes ett mycket stort företag som man ser, men lika mycket, ja
kanske ännu mera som man icke ser. Man ser nemligen ej alla
tilläggen i kostnaden för den ifrågasatta byggningen genom pla -

nta) 3:}.

Om anslag till
ny universitetsbyggnad
i
! Jpsala.
(Korts.)

>:o 33.

Om anslå//till
ny universitetsbyggnad
i
Upsala.
(Forts.)

Onsdagen den II April, e. m.

nering, gasledning, vattenledning, plantering, möblering, dekorering
och mera dylikt. Ja, det är ej ens nog med detta, tv byggnaden
är föreslagen att uppföras på den s. k. Stallplanen, och med
anledning deraf yttrar sjelfva det akademiska konsistoriet följande:
“Vidare bör, vid förslaget att lägga det nya universitets huset

på stallgårdstomten, icke lemnas oanmärkt, att det derstädes
nu befintliga gamla exercitiihuset, som innesluter universitetets
gymnastiksal och ridstall jemte respektive exercitiimästares
boställslägenheter. genom en sådan åtgärd måste nedrifvas1''.

Men måste alla dessa byggnader nedrifvas, så måste de val
äfven, om igen, uppbyggas på ett annat ställe. Hvad kostar detta t

Det ser man icke. _ .

För en del år sedan har jag uti offentligt tryck deltagit uti
diskussionen om lämpligheten åt hufvudstads- eller smastadsuniversitet.
Jag vill ej bär inlåta mig på denna fråga, men hvad
jag vill säga, det är, att det icke kan dröja många år, innan
Sverige har 4 universitet, nemligen, utom de nuvarande i Upsala
och Lund, ett i Stockholm och ett i Göteborg. Således dubbelt
så många som nu. Men hafva vi anledning antaga, att Sveriges
glesa folkmängd till dess äfvenledes hunnit fördubblas? Nej, tyvärr!
Taga vi härjemte i betraktande alla våra tekniska läroverk,
hvilka på senare åren så betydligt utvecklats, är det klart,
att lärjungeantalet vid de gamla universiteterna ovilkorligen miste
komma att förminskas. Om nu denna förmodan är rigtig, och det
lärer väl icke kunna bestridas, sa torde, blott man lugna! sig
något, en stor del af de olägenheter, som just nu för ögonblicket,
till följd af öfver!)efolkade lokaler vid universitet i Upsala. förefinnas,
vara häfd. „

Jag ber att från hvad jag nu yttrat få öfvergå till något
annat, som jag ej tror skall sakna intresse. Man har i afton
talat om bildningens betydelse och bildningens berättigade anspråk
i vårt land och sagt, att, eftersom vi upphört att vara en
stormakt på krigets stråt, så skulle vi i stället blifva det på bildningens
och fredens områden och der skära nya lagrar. Jag äi
den förste att villigt instämma i denna åsigt. Men kunna vi icke
i detta afseende slå öfver? Kan det icke äfven i detta afseende
blifva en Carl XII:s ansträngning? Jag vågar påstå det.

Visserligen hade jag väntat, att man under denna diskussion
skulle slå an på känslan, men jag tänkte äfven, att mycket skulle
talas till förståndet, och jag har af denna senare anledning beväpnat
mig med ett stycke statistik. Det är ett arbete, som nyligen
af trycket utkommit och jemväl blifvit utdeladt åt Kammarens
ledamöter, nemligen den förberedande skattejemkningskomiténs
betänkande af den 20 Oktober 1876. Detta utvisar, huru betydligt
statsregleringen vuxit under åren 1845—1876. Den ärade
representanten från Upsala har sjelf varit ledamot af denna komité,
och jag är derföre öfvertygad att, om jag nu begår något misstag.
han skall vederlägga mig. Komité n har i en tabell uppstad!
en ''jemförelse mellan de särskilda årens statsutgifter. Häraf inhemta?,
att nettoutgifterna å första hufvudtiteln varit nära lika

Onsdagen deri II April. e. m.

>'':o 83.

under hela tiden, att andra hufvudtiteln ökats'' med något mer än Om anslag tu
2 gånger, att tredje hufvudtiteln ej fullt fördubblats, att
ökats med nära 8 gånger, femte med något mer än 3 gånger, sjette
med nära 3 gånger, sjunde med något mer än 4 gånger, men den (Forts,)
åttonde, den åttonde, mina Herrar, med mer, än 5 gånger. Nu bär
jag väntat mig, att man skulle göra den invändningen, att denna
period till större delen faller inom det gamla statsskicket. Emot
en sådan invändning bar jag svaret tillreds, och jag ber i sådant
afseende få anföra, att 1847 uppgick den åttonde hufvudtiteln till
1,872,290 och 1867 till 5,087,861 kronor. På dessa tjugo år ökades
den således icke fullt o gånger eller närmare räknadt med
cirka 271 procent. Men under det denna hufvudtitel år 1868 —•
då första årets statsreglering af den nya representationen uppgjordes
— uppgick endast till 4,996,761 kronor, så har den för
år 1878 föreslagits till 9,741,000 kronor. Således har den under
den tid af tio år, som förflutit sedan nya statsskicket infördes,
nära nog fördubblats. Häraf torde Herrarne ganska tydligt inse,
huru den åttonde hufvudtiteln varit tillgodosedd af den nya representationen.
Och med dessa siffror och med dessa exempel
för ögonen, kunna vi ganska lugnt mottaga beskyllningar för, att
vi i detta fall skulle vara “kulturfiendtliga". Den, som vill fortgå
på den lugna, jemna, starka utvecklingens väg, han vill icke
taga ett sådant språng, göra eu sådan kraftyttring, att ett mattighetstillstånd
följer derpå.

Kommer så härtill att Lunds universitet, det är min uppriktiga
öfvertygelse, har ett större behof af ny universitetsbyggnad
än Upsala, att det förra tidigare än det senare bos Kong!. Maj:t
gjort framställning om behofvets afhjelpande, ehuru denna framställning
ännu icke fcranledt aflåtande!; till Riksdagen af någon
Kong!, proposition, så kan man ej rimligtvis bevilja Upsala universitetet
det begärda anslaget till byggnaders uppförande, utan
att på samma gång bereda universitetet i Lund en liknande fördel.
Men, säger man, och detta har starkt accentuerats i afton,
i Upsala förestår under innevarande års höst firandet af en minnesfest
med anledning af universitetets 400-åriga tillvaro, och i
denna omständighet har man att finna hufvudorsaken till yrkandet,
till ifvern, till nödvändigheten att få anslaget till detta universitet
nu, just nu beviljadt. Jag vill icke neka till, att det skulle
taga sig bra ut på festprogrammet, om man kunde visa de många
främlingar, som vid detta tillfälle säkerligen komma att besöka
Upsala, så bär kommer vår nya universitetsbyggnad att se ut.

Och det skulle äfven gifva eu ökad glans åt festprogrammet, om
någon med en silfverslef i hand lade grundstenen till denna byggnad.
Detta skulle onekligen “sätta spets" på festligheterna. Men
kunde man icke nöja sig med att för dessa främlingar framhålla
något annat, som visserligen icke är fullt så lysande, som det
nyss berörda, men mera verkligt nyttigt och stort, det nemligen:
att Sveriges Riksdag nyligen gitvit förhöjda löner och pensioner
åt lärarne vid detta universitet, omorganiserat detsamma och
äfven på många andra sätt under några få år tillgodosett detta.

jStö

Onsdagen den 11 April, e. in.

Om,anslag till På tal om främlingarne har man talat allt för mycket om huru

tftsbmfiMd) kra det ä^u^e taga sig ut att kunna för dessa främlingar visa,
Cpsaia. ''så här storartadt skola vi bygga. Jag fruktar dock för, att mån(Ports.
) gen af dem, långt ifrån att blifva imponerad deraf, i stället skall
tänka om icke säga detsamma, som en annan af dessa främlingar
yttrade om vårt nya representationshus, då han år 1867 besökte
Stockholm, nemligen att våra Kamrar i afseende på inredning
med pulpeter och dylikt var bättre ordnadt, än i den tyska riksdagens
hus, men, tilläde han: svenskarne hafva gjort det komfortabelt
åt sig med våra penningar. Jag tror, att det icke skulle
vara så bra, om någon utaf främlingarne sade, att den ståtliga
universitetsbyggnaden, noga räknadt, blifvit uppförd med eu bit af
våra utländska statslån.

Jag vill ej vidare uppehålla Kammarens tid. Af hvad jag
nu sagt torde tillräckligt framgå, att äfven goda skäl gifvas för
den åsigt jag tillhör. Jag vet icke om Upsala universitet kommer
att få vänta på sin byggnads förverkligande, men min öfvertygelse
är, att universitetet både kan vänta och att det ock bör
vänta.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Axel!: Herr Talman! Mine Herrar! Då jag nu dristar
mig falla Kammaren besvärlig med ett kort anförande i föreliggande
fråga, sker det för visso icke derföre, att jag anser mig
kunna framställa andra eller bättre skäl, än dem, som af föregående
talare blifvit för min åsigt förebragta. Ej heller är det
min mening att upptaga Kammarens tid med att besvara Statsutskottets
ärade vice ordförandes ganska vältaliga anförande för
hans och Utskottets sak. Jag skall således icke upplysa honom
derom, att, genom den formulering Första Kammaren genom sitt
beslut gifvit förslaget, en mängd af de betänkligheter, han uttalat,
redan blifvit häfda, ej heller att Upsala slott icke ligger på
samma backe som Carolina rediviva utan på en annan vida högre,
ej heller tvista med honom, huru vida det välbetänkta i akademiska
konsistoriets beslut att försälja det s. k. Economicum hör till
saken. Jag skall icke ens bestrida hans målning -— en målning
af spöken .på ljusa dagen — om de fyra universitet, som i eu
snar framtid skulle i vårt land finnas. Men med det stöd, en
personlig, lefvande och mångårig erfarenhet gifven mig, eu erfarenhet
af .färskt datum, och fullkomligt opartisk, anser jag det för
min oafvisliga pligt att säga Kammaren, att det behof, som bär
afses, är ovilkorlic/t. Jag tillåter mig äfven försäkra Kammaren,
att jag icke bär den minsta lust att votera 740,000 kronor af statens
medel till ett byggnadsföretag, om jag icke klarligen insåge,
att vi icke kunde undkomma detsamma. Men å andra sidan kan
jag icke inse, hvartill ett uppskof skulle tjena, då behofvet är
satt utom allt tvifvel.

Af berättigad mensklighetskänsla resa vi, som Herrarne veta,
storartade och luftiga byggnader för våra fångar, men vi anse
oss icke förhindrade att tvinga landets bildningssökande ungdom

Onsdagen den 11 April, e. m.

N:o SS»

0.1

att dväljas i rum af åtta fots höjd och i luft, som vi må hända Om andag tui
skulle utdöma i våra bättre stall och ladugårdar. För ett få- /''•j "r■/
tal lärjungar vid det institut, der man lär sig huru våra kreatursu
helsa skall skötas, har man rest ett palats för en half mil- (Foits.j
lion kronor, men när det är fråga om 1,400 studenter, b vilka i
en framtid skola vårda våra själars och våra egna kroppars helsa,
skipa lag och rätt i landet och frejda vår ära i vetenskapens
idrott, du är 740,000 kronor en mycket afskräckande summa, då
är behofvet icke påtagligt, ett uppskof oskadligt och hela saken
sådan, att den gerna kunde få sjunka ned i glömskans flod.

Det finnes en gammal sats, att man lärer, så länge man lefver.

Litet hvar af oss här i Kammaren hade väl tillförene trott, att,
om man på en god och nyttig inrättning påkostat föga eller intet,
desto större skäl förefunnes att bispringa dessa vid tider af behof.
Stats-Utskottets utlåtande gifvcr åter vid handen, att, enär
den äskade summan är betydligt större än förut någonsin gifvits.
detta skulle vara ett skäl för afslag. Något hvar af oss torde
äfven känna, att kostnaden för att i sekelgamla byggnader inreda
nya ändamålsenliga lokaler i allmänhet är vida dyrare än att
göra eu nybyggnad, om den skall utföras något större, men Statsutskottet
räknar Upsala slott bland sina fundamentalskäl.

Yi veta alla, att om Sverige i närvarande stund åtnjuter
verklig aktning inom Europa, så är detta snart sagdt uteslutande
universitetens och den derifrån spridda folkbildningens förtjenst.

Yi torde väl ock alla känna, att denna höst den menskliga
odlingens förnämsta representanter till stort antal komma att
gästa vårt Upsala-universitet. Hvilket intryck skola då dessa
gäster få af de nuvarande usla föreläsningssalarne? Helt säkert
ett öfver höfvan dåligt; detta kan dock icke nu hjelpas. Men hvad
som skulle kunna undvikas, vore det carakteristicum på vår nuvarande
representation att hafva nekat vår förnämsta bildningsanstalt
anständigt tak öfver hufvudet.

Jag vill icke gerna vara bitter, och jag ber Stats-Utskottets
Herrar ledamöter vara öfvertygade, att, om jag varit det, så icke
skett, emedan jag bär dem afvog sköld. Men, när man som jag
haft smärtan att vid universitetet förlora ett flertal af förhoppningsfulla
vänner och kamrater genom obotligt bröstlidande, när
man som jag är öfvertygad, att trånga, kalla och osunda föreläsningslokaler
i förtid mejat bort dessa ämnen till goda verktyg i
statens, kyrkans, skolans och industriens tjenst, när ändtligen
akademiska konsistoriet och regeringen komma sig före med en
begäran, som redan långt derförut bort väckas, men denna Kammares
förtroendemän dock yrka afslag å ett sådant förslag, då
torden I, mine Herrar, må hända ursäkta, om någon bitterhet
skulle lysa fram genom mina ord.

Jag kunde tala om menniskovärdet hos dem, som staten enligt
min uppfattning sedan länge har uppoffrat och ännu uppoffrar
på sin sparsamhets altar, men jag gör det icke, tv det stora
flertalet kan räkna ut detta mig förutan. Jag vågar deremot
■vånda mig till det fåtal, som möjligen icke är känsligt för andra

K:« 33.

Onsdagen den 11 April, e. m.

Omnmslatjtill än materiella skäl, då jag är nog djerf att påstå, att hvarje af

wj wwoersi-dessa bildningssökande ynglingar, hvilkas helsa förstöres, eller iif

UtSl>UmTad * härjas af de nuvarande lokalerna, representera ett kapitalvärde
(Vetuj så stort, att äfven ur rent ekonomisk synpunkt skäl förefinnas att
för en summa af öfver 740,000 kronor rädda 1,400 studenter från
osund luft och dermed förenade följder.

Mine Herrar åt denna Andra Kammare! Jag kan fullt och
väl förstå, att vi kunna anse ett och annat tusental kronor till
löneförhöjning åt högre embetsman för mycket, att vi icke önska
bibehållandet eller inrättandet af dyrbara, mindre nödiga embetsverk,
att vi säga nej till rammar, kostande millioner kronor, till
och med att vi bäfva tillbaka för de personliga ekonomiska uppoffringar,
som ett betryggande landtförsvar kan fordra, men, hvad
jag icke kan inse och ej heller skall inse är det, huruledes Svea
lands Andra Kammare med något fog skall kunna neka Upsala
universitet sådana lokaler, att dess lärare och lärjungar utan men
för sin helsa kunna desamma besöka. Jag anhåller om bifall till
det af Första Kammaren fattade beslutet.

Herr Wieselgren: Herr Talman. Mine herrar! Het Lar
redan blifvit ådagalagdt, att Stats-Utskottets utlåtande i förevarande
ämne ger anledning till åtskilliga befogade anmärkningar.
Sådana hafva ock riktats särskild!, emot det uttryck, som förekommer
i den framlagda motiveringen, då Utskottet säger: “helst
någon verklig'' olägenhet icke lärer kunna uppstå derigenom, att
uppförandet af den nya universitetsbyggnaden blifver för någon
tid uppskjutet11. Yäl framgår af uttryckets form, att kanske någon
tveksamhet förefunnits hos Utskottet rörande påståendets rigtighet,
och skulle så hafva varit fallet; har tviflet sannerligen kunnat
stödja sig på goda skäl. Men det har i allt fall slutligen öfyervunnits.
Jag behöfver icke upprepa hvad som redan blifvit anfördt angående
otillräckligheten af universitetets föreläsningslokaler. Jag
vill blott ytterligare betona otillräckligheten af det omdöme, som
från det tillfälliga åhörareantalet å en föreläsningssal drar slutsatser
om hvad för universitetet i detta hänseende bör vara nog
eller icke. Det är icke heller så rigtigt att, såsom Utskottet
synes hafva velat göra, grunda sitt beslut i frågan hufvudsakligast
på uppgifter om antalet besökande å lärosalar ne under de senare
åren; detta antal är alltid stadt i vexling, beror dels på föreläsningarnes
olika ändamål, dels på föreläsarnes olika förmåga, dels
också på ämnenas olika vigt och lättheten att för hemstudium
åtkomma litteratur i det ena eller andra ämnet. Man kan möjligen
vid något enstaka tillfälle finna lärosalar, som stå temligen
tömma, utan att man dock deraf eger skäl förneka behofvet af deras
förökande. Ett ombyte af föreläsningsämne kan vålla trängsel,
der det nyss var särdeles godt om utrymme. Visst är ock, att
det ej sällan är helsoskäl, som föranleder ett minskadt åhörareantal
å dessa salar, och jag instämmer på det Migaste i hvad
den siste talaren härom yttrat. Vi borde kunna föreställa oss.
hvad ett upprepadt vistande i en dålig lokal kan inverka på åtminstone
en svag organism. Det är verkligen långt ifrån lätt att

Onsdagen den 11 April, e. ra.

N:« 33.

till gagn för studierna oeb utan men för helsan besöka dessa OmanslaytUV
auditorier, i. all synnerhet sedan de redan varit begagnade en stor^nnTa^''idel
af dagen, och jag vågar påstå, att ingen, som gjort detta, ''* jjp/aia,
kunnat undgå att deraf känna sig för de närmast följande tim- (Forts.)
marne mer eller mindre qvast. Kommer så härtill, att man vintertiden
får sitta derinne med öfverrock, hatt och galoscher på sig,
och sedan från qvalmet och hettan har att begifva sig ut i den
ökända gatuvinkelu, der, enligt sägen, nordanvinden alltid står och
passar på — och Herrarne må väl medgifva det berättigade i
anmärkningen, att af dylika förhållanden ganska stora olägenheter
äro att befara, olägenheter, som verkligen gjort sig gällande
redan länge och allt fortfarande skola ega rum, till dess medel
beviljats för åstadkommandet af en bättre sakernas ställning.

Man har mycket fäst sig vid tanken på Upsala slott och användandet
af några dess ruin för universitetets behof. Jag tillåter
mig anmärka, att man dervid mera tänkt på “rummet11 än på
“tiden“, hvilken senare dock äfven torde böra tagas i betraktande.

Må man blott besinna hvilken tidrymd, som åtgår för att från
staden hinna upp till detta slott! Studenten kan ofta samma
förmiddag hafva två föreläsningar att begagna strax efter hvarandra.
Skulle nu hända, att den första af dessa hölles i det
zoologiska museet eller i skulptursamlingen, hvilka båda voro inrymda
i slottet, skulle han väl icke ens med tillhjelp af den “akademiska
qvar ten", hinna ned till den andra i laga tid; skulle han åter
hafva råkat ut för det icke ovanliga, men alltid lika ledsamma missödet
att nödgas bevista eu föreläsning t. ex. kl. 10 och en kl. 12,
blefve det, derest samlingarne förlagts till slottet, honom omöjligt
att, såsom annars gemenligen praktiserats, nyttigt använda den
mellanliggande timmen genom besök i dessa samlingar. Det är
för öfrigt långt ifrån någon lätt sak att passera den vintertiden
ofta mer än svåra vägen upp till slottet, än i drifvor, än i halka,
utan minsta skydd för upsalaslättens hårda vindar. Icke alla.
studenter äro så bemedlade, att de förmå i möjlig män göra sig
otillgängliga för Upsalas stränga klimat. Många ibland dem äro
fattig mans barn, som i otillräckliga och luggslitna kläder få sträfva
sig fram till de samlingar och föreläsningssalar, der de hafva att
inhemta så mycket af hvad dem för deras utveckling göres behof,
och för mig- åtminstone synes det vara föga inenniskovänligt att,
då det akademiska läsåret nästan fullständigt infaller under höstock
vintertider, till Upsala slott förlägga vare sig föreläsningar
eller för träget studium afsedda samlingar.

Beträffande den ifrågasatta “aulan“, lär väl ingen neka att
densamma är ganska behöflig för universitetet, som nu till festsal
får använda Karolina-salen, vår i sanning dyrbaraste sal, enär
den ligger ofvanpå vårt lands största bokskatt och vid hvarje
sitt användande utsätter denna för större eller mindre fara.

Jag vill icke upptaga Kammarens tid med att bemöta de
inkast, som af Stats-Utskottets vice ordförande mot föregående
yttranden blifvit framstälda; men jag kan icke underlåta att uttala
mitt tvifvel om rigtigheten af hans påstående, att det skulptur -

K:o 33.

.".8

Onsdagen der. 11 April, c. ro.

Om anslag till galleri, som man tänkt anordna i det nya universitetshuset, skulle,
teuh>lffeni- 0m inl''ättas så, som nu föreslagits, blifva det utmärktaste i
Vpsala! #sitt slag på denna sidan Alperna. Jag tror det icke; ty här har
(Forts.) ju endast en mindre del af en våning i huset ämnats till skulpturgalleri,
då deremot i utlandet just på denna sidan Alperna särskilda
hus blindt uppförda för sådant ändamål, i hvilket afseende
jag tillåter mig hänvisa till skulpturgallerierna i Dresden, Munchen
in. fl. städer.

Men jag her att få yttra några ord i anledning af hans hänsyftning
på ett blifvande universitet i Gföteborg. Upprättandet af
ett universitet derstädes har, dess värre, ringa utsigt för sig. Den
läroanstalt, för hvars åstadkommande man der synes ega de största
sympatier, är en s. k. fri akademi, en anstalt, vid hvilken man
tänker fästa framstående lärare, men alldeles icke förknippa den
examensapparat, som finnes vid våra stats-universitet. Jag tror,
att de planer, som afse upprättandet och fullkomnandet af eu
dylik akademi, icke vid utförandet skola möta svårigheter beträffande
lärareplatsernas besättande: men deremot vågar jag vara
öfvertygad att denna fria akademi icke, såsom den ärade talaren
sökte göra troligt, skall komma att till sig draga studenterne från
våra examensberättigade universitet.

“Förhöjning af anslagen under åttonde liufvudtiteln fem gånger
under loppet af några decennier11 — ja hvad betyder detta, mine
Herrar? Jo, det betyder, så vidt jag kan förstå, att vi icke utan
skäl anses såsom eu af Europas mest bildade nationer, och att
vi icke utan skäl anses vilja fortfarande förblifva en af dem.
Ett sådant förhållande anser jag aldrig kunna medföra någon afskräckande
verkan. Det bör tvärtom fylla svenskens bröst med en
berättigad känsla af stolthet, allra helst som väl ingen af oss
lär befara, att vi skola råka i det antydda “mattighetstillståndet11,
derföre att vi bevilja till universitetsbyggnaden 740,000 kronor.

Här har slutligen talats åtskilligt om den blifvande fyrahundraårsfesten
i Upsala i höst. om de främlingar, som vid detta
tillfälle skola samlas dit, samt de omdömen öfver universitetet och
vårt land, som desse främlingar efter festen skola komma att
, fälla. Jag för min del tror, att vi, hvad helst vi än under denna
öfverläggning i motsatt anda kunna yttra, icke skola blifva
känslolösa för dessa främlingars omdömen; och då hvad de om
oss yttrat i utlandets tidningar och öfriga tryckalster börjar
svämma tillbaka öfver oss i höst, skola vi med all säkerhet känna
oss ganska obehagligt stämda, derest vi hafva på vårt samvete
att nu hafva undanryckt Upsala universitet den anledning till
glädje och stolthet öfver sitt land, som skulle universitetet gifvas
derigenom, att vi i och med vårt beslut i förevarande fråga satt
det i tillfälle att vid denna fest få grundstenen till ett nytt
universitetshus nedlagd, med eller utan “silfver-spade11.

Jag anhåller om bifall till det af herr Linder framstälda
yrkandet.

Herr Hörnfeldt: Det är rätt beklagligt att vid denna sena

’

Onsdagen den 11 April, e. m.

timme hafva fått ordet; men Herrarne torde ursäkta, att, då endast OmtnuU:ft,u
eu af Stats-Utskottets ledamöter före mig uppträdt i frågan, äfven ■»v wirersijag
för en stund tager Kammarens uppmärksamhet i anspråk. Mxbyggy^. i
Jag skulle visserligen kunnat afstå från ordet, om icke flertalet /''v ert" i
af de talare som här uppträdt, enligt min tanke, allt för strängt
klandrat Utskottet derföre att Utskottet afstyrkt bifall till Kong!.

Maj:ts proposition i ämnet. Efter min uppfattning tror jag, att, om
man rätt läser den motivering Utskottet till stöd för sitt afstyrkande
anfört, man mycket väl skall kunna inse, att Utskottets mening varit
icke att för all framtid vägra det för universitetshusets uppförande
äskade anslaget, utan att detsamma kunde för närvarande mycket
väl afslås, hvithet också, enligt min tanke, på mycket goda skäl
kan ske. _ Man har trott, att frågan kunde utan olägenhet uppskjutas.
till dess man erhållit ett kostnadsförslag, hvari man försäkrades,
att de för ändamålet begärda medlen också räckte till
för byggnadens uppförande, så att man sedermera icke behöfde
vänta några efterräkningar; man har velat, att Riksdagen skulle
hafva fullkomligt klart för sig. då anslaget beviljades, att byggnaden
derför äfven skulle kunna uppföras. Det nu framlagda kostnadsförslaget
upptager, enligt min tanke, icke allt, som i framtiden
skulle komma att till ifrågavarande byggnad utgå; och vid sådant
förhållande torde man varit berättigad att hysa tvifvel om, att
anslaget till denna byggnad i sin helhet skulle komma att begränsas
till det af Kong! Maj:t nu begärda beloppet. Och man
har till ett sådant tvifvel varit dess mer berättigad, som erfarenheten
nogsamt visat, hurusom de af Kong!. Maj:t framlagda
kostnadsförslag till åtskilliga byggnader varit otillförlitliga, och
att de begärda anslagen sålunda i de flesta fall öfverskridits.

Jag erinrar mig mycket väl den riksdag, då Kougl. Maj:t begärde
anslag till den nu snart färdiga byggnaden, som uppförts i Humlegården
för inrymmande af vårt riksbibliotek. Kong!. Maj:t
begärde då för ändamålet 480,000 kronor, och man försäkrade
oss, att bibliotekshuset med all säkerhet skulle kunna uppföras
för denna summa. Huru detta löfte hållits, behöfver jag icke nämna.

Med de summor, som sedermera anvisats till biblioteksbyggnaden,
uppgår för närvarande kostnaden derför till 963,000 kronor, om icke
deröfver. Jag vill nu icke tala om nationalmuseum, tv förhållandet
dermed har redan tillräckligt många gånger upprepats,
och icke heller om artillerikasernen; men visst är, att i båda
dessa'' fall kostnaden icke stannat vid de af Kong!! Maj:t först
begärda anslagen. Det torde således vara ursäktligt, om Statsutskottet
icke kunnat bifalla detta förslag, i synnerhet som det
ju kan vara en möjlighet att man utan att verkställa eu nybyggnad
kan bereda plats för nödiga föreläsningssalar vid universitetet.
Sedan Stats-Utskottet redan fattat sitt beslut i frågan
gjorde några kamrater i Utskottet mig det förslag att i deras
sällskap företaga en utflygt till Upsala för att på ort och ställe
taga de nuvarande föreläsningssalarne i betraktande och derigenom
fä en klarare uppfattning om den föreslagna nybyggnadens behöflighet
eller icke. Vi reste, och, hvad jag derunder inhemtade,

I:o 33.

{) j/i> imsiag til"
ny universitetsbyggnad
■
Utsåld.
(Forte.)

60 Onsdagen den 11 April, e. m.

gjorde på mig — jag kan ej neka dertill det intryck, att åtskilliga
af de föreläsningssalar som man visade oss, ingalunda
'' motsvarade tidens fordringar; men å andra sidan kunde jag ej
undgå att unna, att man, derest från det s. k. Gustavianum förflyttades
några samlingar, åt hvilka mycket väl plats kunde beredas
i Upsala slott, skulle kunna i först nämnda byggnad anordna
åtskilliga föreläsningssalar, som utan tvifvel skulle blifva
ändamålsenligare än flera af de nuvarande auditorierna.

Én talare på stockholmsbänken yttrade, att han icke kunna
begripa, huru man på allvar ville ifrågasätta att använda någon
del af Upsala gamla slott för universitetets behof.. Jag vet icke,
hvarföre han anser en sådan anordning vara så orimlig. För min
del har jag den uppfattning, att i en stor del af de nu obebodda
rum, som finnas i Upsala slott, mycket väl — naturligtvis efter
verkstäld reparation af dem — skulle kunna inrymmas åtskilliga
samlingar, som nu upptaga eu del af utrymmet i Gastavianum. Om
än dessa rum i Upsala slott må hända icke vore Tillit lämpliga
att användas till föreläsningssalar, enär det kunde vara något
obeqvämt för åtskilliga professorer att liera gånger i veckan streta
uppför backen som leder dit, så kunde dock en dylik promenad
alls icke skada utan tvärtom vara ganska nyttig för de. ynglingar,
som behöfde studera de zoologiska och andra samlingar,
som i denna byggnad fullväl kunde förvaras. Bland andra, obegagnade
salar i Upsala slott finnes eu, som är icke mindre
än 60 alnar lång och 30 alnar bred. Jag nämner detta, emedan
jag erinrar mig, hurusom, när det för några år sedan ifrågasattes
att använda denna sal till festlokal i stället för den dertill nu
begagnade Karolinasalen, man fick det svar, att denna sal vore
allt för liten för dylika ändamål. Men äfven om så vore, är jag
fullt förvissad om, "att man i den nu obegagnade delen af Upsala
slott skulle kunna genom nedrifning af några mellanväggar förskaffa
sig festsalar af vida större rymd än den nyss nämnda..

Samme ärade talare nämnde också såsom skäl för'' olämpugheten
af en sådan reparation, att redan verkstälda undersökningar
i detta hänseende gifva vid handen, att ett sådant restauration--arbete skulle komma att kosta icke mindre än 62,000 kronor.
Det kan väl hända, att ett fullständigt och detaljeradt kostnadsförslag
skulle kunna utvisa denna stora slutsumma, men jag hemställer
till en hvar, som behagar taga detta Upsala slott med dess
durabla väggar i närmare skärskådande, om icke man, utan att
vara särdeles hemmastadd i byggnadskonsten, skall kunna inse,
att en reparation af ifrågavande rum skulle kunna ske för vida
billigare pris än 62,000 kronor. Det förefaller mig ock ganska
besynnerligt, att man icke vill begagna sig af dessa rum, .utan
nödvändigt äflas att få en nybyggnad för universitetet; med mindre
kan det omöjligt gå an. Om man än med skäl skulle kunna gorå
den invändningen, att trappuppgången i det gamla slottet är något
trång, så tror jag att det icke alls vore omöjligt att utanför
slottet låta uppföra en rymligare trappuppgång, som vore tillräckligt
stor för hvilken professor som helst.

Onsdagen den II April, e. in.

N:o S*.

Samme ärade talare sade också, att det var beklagligt att se Om omslå# a
det tjenstårnm. som för närvarande begagnades af akademiens
räntmästare; detta ram liknades af honom, vid en hundkoja. Vid jjpLia.
mitt ofvan nämnda besök i Upsala var jag äfven i tillfälle att (Förta.)
bese detta rum. Jag har naturligtvis icke varit inne i någon
hundkoja, men så mycket tror jag mig bestämdt kunna säga, att
.räntmästarens embetsrum, ehuru . visserligen icke särdeles stort,
dock ingalunda kunde förliknas vid en hundkoja.

Den ärade talaren anförde vidare, att han icke kunde begripa
Stats-Utskottets motivering, när det säger att det helst
skulle hafva önskat att samtidigt få behandla, frågan om nybyggnad
för Lunds universitet och den nu föreliggande, emedan
han trodde, att Ståts-Utskottet- i allt fall skulle bifalla det ena
förslaget först och undanskjuta det andra till längre fram; och
för sin del antog han för gifvet, att Utskottet i första hand skulle
tillgodose behofvet i Upsala. Jag får säga, att derest båda dessa
förslag samtidigt förelåge till behandling af Stats-Utskottet, anser
jag att det kunde blifva mycket tvifvel underkastadt, om Upsala
Lomme först i åtanke i fråga om att erhålla ett nytt universitetshus.
Enligt min tanke är nemligen Lund odisputabelt mest vanlottade
i detta fall. Om alltså förslag om nybyggnad för båda
dessa universitet samtidigt förelåge, så blefve representationen i
tillfälle att bedöma, hvilketdera af dessa behof först borde tillgodoses.
Det var just denna uppfattning af frågan, som förmådde Utskottet
att uttala sig om önskvärdheten att samtidigt behandla
dessa båda kostnadsförslag.

Vidare har här mycket talats om det 400-års jubileum, som
nästa höst skall firas i Upsala samt om nödvändigheten att dessförinnan
hafva det ifrågavarande anslaget beviljadt, på. det man
måtte kunna underrätta de främlingar, som i mängd hitväntas i
höst till jubelfesten, om denna glada nyhet, och på det att. främlingarne
således kunde vara förvissade, att, om de någon tid derefter
ville komma tillbaka till Upsala, de skulle få se dyn nya
universitetsbyggnaden. Visserligen vore detta ganska godt, men
jag tror icke* vi få vara allt för högmodiga. Man kunde ju för de
främmande omtala, det man hyser stort hopp, att Riksdagen
framdeles skall bevilja medel, om än saken icke kan vara så alldeles
afgjord.

Den'' förste talaren i ordningen omnämnde, att man gjort så
stora besparingar, att det ur fmansiel synpunkt vore skäl att nu
bevilja ifrågavarande anslag. I det afseendet vill jag anmärka,
att, om den ärade talaren väntat till riksdagens slut, han möjligen
skulle fått en annan uppfattning om vår finansiella ställning
än han för närvarande hyser. Talaren förmenade, att staten icke
gjort mera för Upsala universitet, än att staten nu gerna kunde
bevilja ifrågavarande summa. Mycket möjligt att så är förhållandet,
men han tilläde också, att universitetet sjelf eger stora
tillgångar. Det vore kanske godt att få en utredning i det afseendet,
huru vida icke universitetet kunde tillskjuta en del af kostnaden.
Jag trodde icke förut, att Upsala universitet egde så

S:o 33.

Onsdagen den 11 April, e, m.

Om anslag till störa inkomster, men om talarens sifferuppgifter i detta afseende
t ftXnU-n<iä '';^ro r%tiga, kan det ej vara ur vägen att erhålla en utredning,
f '' Vp sa la. '' huru vida universitetets tillgångar medgifva, att ett större eller
(FoVts.j mindre bidrag till det ifrågasatta byggnadsarbetet tages ur dess
kassor.

Hvad nu beträffar den omständigheten, att Första Kammaren
redan fattat ett beslut, hvartill också flere talare här i Kammaren
yrkat bifall, så skulle naturligtvis uti detta beslut ligga ett vilkor,
att staten genom beviljande af dessa 740,000 kronor icke vidare
skulle behöfva bidraga till den nya universitetsbyggnadens uppförande,
och man tycker naturligtvis, att Riksdagen på det sättet
sluppit för temligen billigt pris. I det fallet hyser jag temligen
stora dubier. De kostnadsförslag, hvilka skulle komma att upprättas
inom den föreslagna summan 740,000 kronor, skulle icke
framläggas för Riksdagen, utan pröfvas och fastställas af Kong!.
Maj:t. Hvilken garanti eger man, att, i händelse dessa 740,000
icke räcka till, det belopp, hvilket derutöfver erfordras, blir anskaffadt.
Jag tror att, för den händelse brist uppstår, man skall
vända sig till Riksdagen, och jag anser, att universitetet i så fall
vore i sin fulla rätt, emedan universitetet aldrig gått in på att
bygga för det mindre belopp, Första Kammaren beviljat.

Som tiden är långt framskriden, vill jag ej längre behålla
ordet, utan anhåller i korthet att på de grunder, Stats-TJtskottet
angifvit i betänkandet och hvad jag nu haft äran anföra, få framställa
yrkande på bifall till Utskottets förslag.

Herr Haeggström: Jag skall lofva att blifva ganska kort
och äfven försöka att hålla ord. I likhet med den siste ärade
talaren tror jag att, om det begärda anslaget nu afslås, frågan
dock är af den beskaffenhet, att den måste återkomma till Riksdagen,
och det är derföre jag för min del icke heller hyser betänkligheter
att yrka bifall till Stats-Utskottets förslag. Här har
myckets talats om huru trånga lokalerna äro, huru mycket folk,
som besöker dem, och huru osund luften är. Men andra hafva åter
påstått, att de offentliga föreläsningarne vid Upsaia universitet icke
äro så besökta, som man skulle föreställa sig. Det är ifrån eu ganska
kompetent person man hört ett sådant uttalande. Det var
den 24 Januari i Första Kammaren vid remissen af Kong!. Majts
proposition angående statsverkets tillstånd och behof; denne talare
yttrade sig på följande sätt: “Derföre är det ock ett faktum,
att de offentliga föreläsningarne icke äro så talrikt besökta som
man skulle förmoda t. ex. af en studentcorps på 1,500 personer,
der ej särskilda omständigheter till annat förhållande föranleda,
af 8, 10 å 20 åhörare". Dessa ord återfinnas i Första Kammarens
diskussions protokoll häftet 3 sidan 32. Jag har ingen anledning
betvifla dessa ord. Här har visserligen i dag uppgifvits,
att föreläsningarne besökas af 50 till 60 studenter, och en talare har
till och med sagt 70, men dessa uppgifter måste gälla de enskilda
föreläsningarne och jag vet icke om det egentligen kan vara statens
uppgift att hålla lokaler äfven för dessa senare. Jag hade

Onsdagen den 11 April. e. in.

y-.o 33.

fattat saken som om undervisningen vid universiteten skulle vara OmamlagtiU
fri och att den, som håller enskilda föreläsningar samt enligt hvad ll// unir-ersi\
jag äfven förnummit låter betala sig bra, också sjelf skulle hålla UUj?v™u ''
den till föreiäsningarne nödiga lokal. Fattad på detta sätt, före- (Forts.)
faller mig, saken ganska enkel. Men är det nu så, att staten behöfver
hålla lokaler endast för de offentliga föreläsningarne, så
erfordras icke så stort utrymme som eljest. Ser jag till hvad
vinsten skulle blifva genom det af Första Kammaren antagna förslaget,
så synes det mig icke vara särdeles mycket att hålla på.

Ty det är temligen gifvet, att 740,000 kronor icke skulle förslå
långt, hvilket också den siste talaren påpekat. Vi böra komina
i båg, att här icke blifvit framlagdt något förslag på slarf, utan
ett mästerstycke i beräkningskonst. Det är märkvärdigt, att vederbörande
kunnat räknat ut på öret, huru mycket byggnaden
''skulle komma att kosta. Man har nemligen uppgifvit precist
1,020,061 kronor och 6 öre. Således, om Riksdagen prutar ned
anslaget till 740,000 kronor, så kommer förmodligen någon efterräkning.
Vidare torde Herrarne lägga märke till hvad chefen
för Ecklesiastikdepartementet anfört vid ärendets föredragning inför
Kong!. Maj:t. Han tiar velat skjuta upp frågan om det minst
nödvändiga, eller den tillämnade aulan, men enligt Första Kammarens
förslag skall just aulan ingå i det af Kammaren beviljade
beloppet. Det är icke småsmulor — icke mindre än 280,061 kronor
6 öre. Dragés detta belopp från de 740,000 kronor, hvilka
blifvit af Första Kammaren beviljade, så återstår ej mycket öfver
450,000 kronor till föreläsningssalar m. m. Härvid är att märka
att just det, som Kongl. Ma j:t lägger vigt på, nemligen lokaler för
samlingar o. s. v,, är uteslutet, men deremot det, som Kongl. Maj:t
anser mindre vigtigt, finnes inberäknadt. Jag kan således icke
tro annat än att Riksdagen framdeles får eu efterräkning, som
icke går på ören utan runda kronetal.

Én talare — det var representafiten från Sundsvall — sade,
att framställning om ny universitetsbyggnad i Upsala rätteligen
bort vara gjord för decennier sedan. Jag tror att (let skälet
gäller Lunds universitet, men till följd af outredda naturkrafter
kan icke Lund få sitt behof fyldt förr än Upsala först blifvit tillfredsstäldt.
Utskottet har också påpekat detta förhållande. Det
måste anses rättvist, att båda universitetens behof af nya byggnader
på en gång underställas Riksdagens pröfning.

Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.

Friherre Nordenfalk: Äfven om icke midnattstimmen redan
vore öfverskriden, skulle jag dock — med den öfvertygelse jag
bär, att en votering vid denna punkt för flera timmar sedan hade
gifvit samma resultat som den nu blifvande — icke hafva upptagit
tiden med något längre anförade. Jag vill blott bemöta en
värd _ statsutskottsledamots yttrande: “att, om Riksdagen lemnar
en viss summa för ändamålet utan föregående kostnadsförslag,
Riksdagen icke kan vara förvissad att man förmår inskränka kostnaden
för den ifrågavarande byggnaden till detta belopp." An -

S:o 33.

Onsdagen don 11 April, e. va.

Om anslag till märkningen synes mig i allmänhet fullt befogad, men skälet hvaraf
universi- fgre äfven denna Kammare, oaktadt en så beskaffad betänklighet
påbyggnad ;finnes> likväl kan biträda det beslut, Första Kammaren fattat,
(Folio ligger deri, att Upsala universitet, efter hvad som i afton uppgifvits,
befinner sig i en så god ekonomisk ställning, att universitetet
verkligen kan garantera, det statsverket icke skall behöfva
betungas med större belopp, emedan, i händelse man bygger för
vidlyftigt, universitetet sjelf får se till huru det kan fylla bristen.

“Då (let förslag, Första Kammaren antagit,, om det samma
blir Riksdagens beslut, måste föranleda omarbetning af byggnadsplan,
tror jag det icke kan skada den byggnadsfråga, för hvilken
äfven jag i särdeles hög grad intresserar mig, att jag framställer
en anmärkning angående sjelfva platsen för nybyggnaden.
Jag kan icke dölja, att den plats, som är föreslagen, icke synes
mig vara den bästa. Som hvar en vet är Stallgården föreslagen
tilf plats för den nya universitetsbyggnaden. Att få eu lämplig
aveny till densamma är med denna byggnadsplats ganska svårt från
alla sidor utom möjligen på Öfra Slottsgata^ och jag tror, att om,
— såsom jag är förvissad — Riksdagen icke kommer att besluta
större summa än Första Kammaren beslutat, och således omarbetning
bör göras af kostnads förslaget, äfven den omständigheten,
att möjligen en lämpligare byggnadstomt, t. ex. den nuvarande
biblioteksbvggnadens, skulle kunna uppletas, bör tagas i betraktande.

För min del intresserar jag mig rätt mycket för ett annat
offentligt byggnadsföretag, nemligen nytt riksdagshus, men jag
skulle icke vilja lemna min röst till ett anslag för sådant ändamål,
förr än nu ifrågavarande trängande behof af nya byggnader
för universitetet i Upsala blifvit tillfredsstäldt.

Jag instämmer i Herr Linders förslag.

Herr Östling: Herrarne veta, att jag icke. brukar halla

långa anföranden, och jag skall väl akta mig att vid denna framskridna
tid länge sätta Kammarens svigtande tålamod, på prof.
Men då jag eger flera års erfarenhet af förhållandena i Upsala,
har jag ansett för en pligt att framlägga denna min erfarenhet
om beskaffenheten af universitetets föreläsningslokaler. Sådant
svnes mig så mycket mera vara min pligt, som jag under loppet
af några år haft äran tillhöra lärarecorpsen derstädes. Jag skall
icke upprepa alla de väl grundade skäl för anslagets beviljande,
hvilka här redan blifvit framstälda, utan inskränker mig till att
i allo vitsorda det af Herr Hedin med flere talare betonade förhållande
med afseende å föreläsningslokalernas tillstånd. Hvar
och er, som vill se och taga reda på verkliga förhållandet, måste
erkänna, att dessa föreläsningslokaler äro under all kritik.

Det har blifvit af några talare framhållet, att Lunds universitet
är lika berättigadt att erhålla anslag till. en universitetsbyggnad,
som Upsala universitet. Det ser verkligen ut, som om
detta anförts endast för att splittra meningarne. För min del
tror jag, att båda universiteten hafva ganska stort och måhända

Onsdagen den IT April, e. m.

N:o*33.

lika stort behof af nya föreläsningssalar, och jag är öfvertygad
om att både Regering och Riksdag äfven behjerta Lunds universitets
behof. Och jag hoppas, att representanterna från det sydliga
Sverige icke skola motsätta sig beviljande af anslag till
Upsala universitet, endast derföre att Kongl. Maj:t icke på samma
gång begärt anslag åt Lunds universitet, i synnerhet som, om nu
ifrågavarande anslag beviljas, detta blir ett steg framåt för Lunds
universitet att erhålla dugliga föreläsningslokaler.

Jag vill ogerna öfvergifva den förhoppningen, att svenska
folkets representanter skola vid den stundande jubelfesten foga
ett minne, varaktigare än den stundens fröjd, som sjelfva festen skänker
— ett minne, som skall blifva en verklig häfstång vid universitetets
framtida arbete för det stora ändamål, det har sig förelagdt.
''Jag slutar således mitt korta anförande med att uttala den förhoppning,
att Riksdagens Andra Kammare måtte bifalla det förslag,
som Första Kammaren redan antagit, och hvilket Herr Linder
här i Kammaren framstält.

Herr Kiss Olof Larsson: Jag skall icke hålla något långt
anförande. Men då af de talare, som uppträdt i denna fråga, icke
mindre än tio yttrat sig mot Utskottets förslag och allenast tre
för detsamma, har jag velat yttra några ord till bemötande af de
invändningar, som framkommit mot samma förslag, så att de, som
talat till förmån för detta, åtminstone kunde blifva fyra, eller,
såsom sagdt, jag skall icke blifva mångordig.

Man har under denna diskussion isynnerhet framhållit den
stundande jubelfesten, som verkligen dock ser ut som om den
enkom blifvit tillstäld för att den ifrågasatta universitetsbyggnaden
skulle kunna komma till stånd, ty man har talat så mycket vackra
saker om att fira universitetets 400-åriga tillvaro med att lägga
grundstenen till denna byggnad, och allt detta oaktadt universitetslärarne
sjelfva synas vara oense om tidpunkten då universitetet
först tillkom. Men de, som vilja förskaffa universitetet
denna stora byggnad, tyckas hysa den åsigt, att det vore bäst
att passa på och icke låta tillfället gå ur händerna.

Fn talare, Herr Dickson, höll ett så rörande, för att icke säga
upprörande tal, så att till och med jag höll på att blifva rörd
deraf. Men så lade jag band på min upprörda känsla, och lät
förståndet och pligterna tala, och kom då straxt att tänka, här
är mycket penningar i fråga, och hvarifrån skall man taga alla penningar,
om man beviljar allt hvad som önskas? Jo genom lån
eller ökade skatter, direkta eller indirekta. Man kan också blifva
rörd vid tanken derpå.

Fn talare sade, att man borde passa på medan konjunkturerna
voro så lysande. Den talaren slog hufvudet på spiken.
Man har just passat på konjunkturerna för att i anledning af den
tillämnade festen få byggnaden till stånd.

De allra flesta talare, — ja, jag tror alla — som yttrat sig
mot Utskottets förslag, ordade om sin erfarenhet från Upsala och
de omtalade förskräckliga saker rörande de förfärliga föreläsnings Andra

Kammarens Prof. 1877. N:o 33. 5

Om anslag till
ny universitetsbyggnad
i
Upsala.
(Forts.)

N:o 33.

Onsdagen den 11 April. e. m.

Om anslag till salarne. Ja, det gick så långt, att en talare, nemligen Axell, påny
universi- stod det lukten och luften var värre i dessa salar än den som
tetsty/Minaä '' förefinnes i stall och ladugårdar. Men jag skulle mycket bedraga
(Forts!) mig, om det icke läge någon öfverdrift i detta yttrande, ty jagkan
icke tro att, om man förer tillsammans några studenter i ett
rum, det skulle blifva samma lukt, som i ett stall eller en ladugård,
åtminstone har jag icke kunnat erfara något sådant, om jag
händelsevis innevarit med några studenter.

Vidare sade man, att studenternas lif och helsa äfventyrades

1 dessa föreläsningssalar. Det skulle vara mycket illa, om man
äfventyrade 14 ä 1500 studenters lif och helsa och icke ville
rädda dem, om det kunde ske med 740,000 kronor. Men man kan
icke sätta tro till sådana berättelser, och allra minst kan man
göra det, då såsom här, de mest talande exempel visar påståen-''
dets öfverdrift. De herrar, som talade derom och som sjelfva
varit studenter, hafva antagligen varit i dessa förskräckliga salar,
men vittnar deras utseende om allt det elände, som skulle vara
förenad! dermed? Nej de se ju ut att vara mycket friska och
starka. Och hvilken slutsats skall man draga af detta förhållande,
om man skall sätta tro till deras berättelser? Jo, att de icke
infunnit sig å föreläsningssalarne och att detta vore anledningen
till att de vore så friska. Men hafva de återigen icke åhört föreläsningarna
och således icke varit i de omtalta salarna, så utgöra
de sjelfva det mest talande bevis på att man kan blifva utmärkta
män utan att besöka dessa salar, och att följaktligen de
nya föreläsningssalarne icke äro så nödvändiga som man sökt visa
oss. Detta är den enkla slutsats man kommer till, när man bär
sammanställer de yttranden, som afgifvits för anslagets beviljande.

Men säger man: gif oss detta anslag och ni skall förvärfva
eder evig tacksamhet och oförvansklig heder. Ja, så sade man
äfven för ett par år sedan, då fråga var om ökade löner åt universitetslärarne.
Ja, man skulle då förvärfva sig så mycken tacksamhet
och så stor heder, att man knappt skulle kunna tåla vid
det, får man detta ytterligare till, så får man visst till öfverlopps
af den varan. Men jag tror, att tacksamheten icke blef större
än att man förmått att bära den_, och sådan blefve väl äfven
tacksamheten om detta anslag beviljades.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Hy din: Det må tillåtas mig, såsom representant för
universitetet, att taga till ordet för en kort stund. Så mycket hellre
tror jag man kan tillåta mig detta, som man i dag under sex
timmars tid hållit på att resonnera om slöjdundervisning i skolorna
och det måtte väl då icke vara för mycket om man egnar

2 å 3 timmar åt denna fråga. Jag skall icke sysselsätta mig med
någonting annat än faktiska beriktiganden.

Då jag yttrar mig i denna fråga, får jag till en början i motsats
till den talare, som här nyss tycktes mena att universitetet
icke skulle hysa nog tacksamhet mot representationen för hvad
densamma redan gjort för universitetet, förklara att ett sådant

Onsdagen deri 11 April, e. m.

fi:o 33.

påstående icke är sant. Ty universitetet har, då fråga varit om Om anslag till
att uttrycka sin tacksamhet, vid flera tillfällen i rektorsprogram- ***»»■«•.
men sagt ifrån att det står till Riksdagen i stor tacksamhetsskuld 6 ''

för det sätt, hvarpå Riksdagen ömmat för universitetets angelä- (Forts.)
genheter, och framhållit den förtjenst hos svenska folket, att det
vill vara ett bildadt folk och vill understödja landets bildningsanstalter.

Såsom en ärad talare redan nämnt, ser man denna sak på
annat sätt inom Stats-Utskottet än utanför detsamma; men hvad
man icke kan undgå att märka, det är att statsverkets tillgångar
för närvarande äro sådana, att ett anslagsbelopp för detta vigtiga
ändamål kan undvaras. Den ärade vice ordföranden i StatsUtskottet
har fästat uppmärksamheten uppå, hurusom utgifterna på
Åttonde hufvudtiteln alltjemt stegrats från och med år 1845.

I detta hänseende ber jag å min sida få erinra, att denna tillökning
i utgifter icke egt rum i vidsträcktare mån än inkomsterna
ökats, och man kan icke i en tid, då många skatter blifvit aflyftade,
säga att man kommit till denna ökning i inkomster genom
tyngre bördor. Det är till följd af den lyckliga materiela belägenhet,
hvari svenska folket nu sig befinner, som man kunnat i
så rikt mått se bildningsanstalterna till godo.

Ser man nu till hvad universiteten under nämnda tidrymd
fått, så finner man att dess statsanslag vuxit från 210,000 till
680,000 kronor, under det att anslaget till elementarläroverken
stigit från 300,000 till 2,500,000 och för folkskolorna från 6,600
till 2,500,000 kronor. Vi se sålunda, att det i detta fäll icke är
universiteten, som i hufvudsaklig mån bidragit till det mångdubblande
af statsutgifter, som egt rum, utan i främsta rummet andra
bildningsanstalter. Jag fägnar mig åt hvarje understöd, som lemnas
våra bildningsanstalter och är öfvertygad att de äro välsignelsebringande
för landet.

Man har sedermera såsom skäl för denna frågas undanskjutande
fästat uppmärksamheten på Lunds universitets behof i
detta samma hänseende. Jag jäfvar ingalunda detta behof, men
jag frågar i likhet med eu talare i Första Kammaren: kan Upsala
universitets behof tillfredställas genom att Lunds tillfredsställes,
eller kan Lunds universitets behof tillfredsställas dermed
att Upsalas tillfredsställes? behöfva icke begge dessa behof tillgodoses?
är det icke skäl att fylla det ena behofvet, om krafvet
är sådant, först och det andra sedan?

En talare, som i allmänhet rör sig mycket på fantasiens område,
påstod att Lunds universitet inkommit med sin framställning
i detta hänseende redan för decennier sedan. Hade han rådfrågat
Herr Thomassons motion, skulle han hafva fått bättre reda på när
Lunds universitet gjorde sin hemställan och jag kan upplysa, att
detta skedde efter det Upsala universitet begynt vidtaga åtgärder
för att åstadkomma lämpliga ritningar för den blifvande byggnaden.

Sedermera bär man anmärkt, att kostnadsförslaget är otillräckligt
och skall komma att medföra ytterligare utgifter. Detta är

N;o 33.

Onsdagen den 11 April, e, m.

Om anslag til
ny vniversitetsbygg/wd

Till sala.
(Forts.)

^någonting, som alltid anmärkes mot alla kostnadsförslag: det är
. för lågt, det beköfves mera. Det kan vara möjligt att så är —
det ligger i, sakens natur; det finnes ingen som kan uppgöra ett
kostnadsförslag med visshet att det skall räcka till. Arbetspriserna
kunna stiga eller falla, beräkningarne äro måhända icke fullt exakta,
det kan erfordras någon förändring. Att göra några särskilda
anmärkningar mot detta kostnadsförslag mera än mot alla andra
synes mig icke hafva något skäl för sig, och denna anmärkning
har derföre ingen betydelse. Jag vill endast säga, att Upsala
universitet aldrig fått till sina byggnader några tillskott utöfver
de af Riksdagen för ändamålet anslagna beloppen.

Man har anmärkt, att universiteten skulle ega särskilda tillgångar
att betacka den brist, som i kostnadsförslag uppstår. Det
medgifves, att universiteten hafva särskilda tillgångar, grundade
på donationsmedel, Lunds universitetet tillförsäkrade genom Malmö
recess och åt Upsala tillfallna genom en stor Konungs donation.
Det är dessa medel och det sätt, hvarpå de förvaltats, som gjort
att, utom de anslag som staten lemnat, äfven särskilda tillgångar
funnits för universitetet, och jag vill i detta hänseende fästa uppmärksamheten
derpå, hurusom det är först från år 1840 som några
statsanslag bevil jats universitetet till utvecklingen af universitetets
verksamhet.

Derför har universitetet, under 50 ä 60 år, användt 1,000,000
kronor af egna medel till de nödvändigaste byggnaderna och af
staten endast erhållit 150,000; och hvad har universitetet byggt?
Jo man har uppfört byggnader för de medicinska fakulteten tillhörande
institutioner, så anatomisal, fysiologiskt patologiska
institutionen, chemicum och nytt sjukhus för kliniska undervisningen,
äfvensom på samma sätt tillgodosett undervisningens behof för de
naturvetenskapliga institutionerna i kemi, fysik och astronomi.

Jag frågar: är detta klandervärdt? Bör man icke vara erkänsam
derför? att på samma sätt som en klok landthushållare först ser till
att de för verksamheten nödvändiga byggnader blifva färdiga och
sist corps de. logis, så har universitetet först sett till godo de vetenskapliga
institutionernas behof, innan det vändt sig till Riksdagen
och begär understöd för uppförandet af en byggnad, der
lärare och lärjungar någorlunda beqvämt och hyggligt kunna uppfylla
sitt kall. Vi stå nu på denna ståndpunkt — detta är ett
faktum. Vi måste vända oss till Riksdagen och säga: “Vi

skola snart fira vår 400-åriga tillvaro, gif oss nu bättre och tidsenligare
lärosalar!1'' Man kan väl icke gerna på en sådan bön
svara oss, . att bildningen icke beror på undervisningslokalerna.
Man kan visserligen säga, att det funnits personer, som utbildats
till skicklige kemister vid en spisel och att andra i tält och lador
kunnat utveckla sig till genier, men man bör för universitetet åtminstone
kunna fordra materielt understöd som Riksdagen förut
upprepade gånger beviljat såväl folkskolorna som elementarläroverken,
på att den undervisning, som skall vid universiteten bibringas,
må kunna göra sig rätt gällande.

Onsdagen den IT April, e. m.

N:o 33.

Det är nog en sanning, att personer finnas, som kunna genomgå
en sådan pers, som en kurs vid universitetet med de nuvarande
förejäsningssalarne måste vara, men de finnas också som stupat
derpå. Jag kan nämna namn på personer, som genom de ohelsosamma
lokaler, hvari de under sin universitetstid måste vistas, gått döden
till möte. Så har en, som skött den ekonomiska förvaltningen,
ådragit sig ohelsa och om en lärare, för hvars enka vid denna
Riksdag begärts pension, kan sägas att hans död varit en följd af anordningarne
af föreläsningssalen.

Man har sedermera såsom skäl emot det begärda anslaget anmärkt,
att föreläsningssalarne icke voro för små, emedan föreläsningarne
mycket litet bevistades. För min del får jag förklara,
att detta helt enkelt är prat, som spridts derför att man citerat
ett lösryckt stycke ur en professors tal här vid riksdagen. Denne
professor har sällan eller aldrig på sina föreläsningar haft mindre
antal än 100 åhörare och sjelf påminner jag mig, att åhörareantalet
på en sådan persons föreläsningar, som professor Geijer,
dem jag under hans sista år träget bevistade, Indika tidtals
åhördes af mer än 100 personer, likväl stundom nedgick till ‘20
a 30.

För oss, som dagligen ordentligt följde med på dessa föreläsningar,
var det ganska obehagligt, då man icke fick rum annat än
långt afsides i den trånga och dåliga lokalen, der hans svaga
stämma knappast kunde göra sig gällande, hviiket ofta inträffade,
då nyfikenheten understundom samlade ihop ett större auditorium
än vanligt och rubbade oss från de platser vi vanligen innehade.

Dessutom har jag sjelf gjort den erfarenheten, att denna terminen
har jag ett auditorium af omkring 40 personer, men terminen
derefter kan det inträffa, att åhörareantalet sjunker ned till
5 eller 6. Detta beror på de olika ämnen, hvaröfver jag föreläser,
men icke får man, derför att åhörarnes antal en termin är
så ringa, säga att föreläsningslokalen är tillräckligt stor, då man
en annan termin kan behöfva en mångdubbelt större. En ärad
talare på stockholmsbänken anförde nyss, att han varit åsyna
vittne till, huruledes de föreläsningar han bevistat varit besökta
ända till trängsel och detta icke en utan flera gånger.

Vidare har man efter en tidning, som af alla krafter sökt
inverka på Riksdagen för att hindra den från att bevilja detta
anslag, upprepat, att man bör hafva understöd för anskaffande
af lokaler till offentliga föreläsningar, men att då nu befintliga
föreläsningssalar visat sig otillräckliga, endast då enskilda föreläsningar
der hållas, Riksdagen alldeles icke borde bevilja medel
för åstadkommande af lokal för hållande af sådana enskilda föreläsningar.
Hvilka äro då de, som hålla dessa enskilda föreläsningar?
Jo, det är i allmänhet dessa docenter, som icke hafva
någon lön. Det fins väl äfven professorer, som hålla enskilda
föreläsningar, men dervid vill jag fästa uppmärksamhet på, att
de, enligt de akademiska statuterna, hafva sig ålagdt att hålla
sådana. Bör man väl, då så är förhållandet, mine Herrar, ifråga -

Oni anslag till
ny universitetsbyggnad
i
Upsala.
(Forts.)

Ji;o 83. 70 Onsdagen den 11 April. e. m.

Om anslag till sätta, att staten icke skall bekosta undervisningslokaler för dessa
ny univursi- iiba val sou» den bekostar skolsalar och lokaler för andra lärare?
teUUvsaiu '' Man bär slutligen talat om Upsala slott och sagt, aty det
(Forts.i skulle kunna användas för nu ifrågavarande ändamål, men jag
vill i detta hänseende fästa uppmärksamheten på att detta slott
endast är en stenmassa.

Såsom säkraste beviset på, huru svårt det vore att använda
slottet härtill, vill jag endast påpeka, att länsstyrelsen, som derstädes
har sitt säte, är ganska illa logerad, hvilket hvar och en
af Kammarens ledamöter, som något så när känner till saken,
torde böra medgifva och hvad är orsaken härtill? Jo, orsaken
är den, att inredningen af slottet är så dyrbar, att man skrufvar
sig för att förrän i yttersta nödfall företaga en sådan.

Den sak som var ifrågasatt, att i Upsala slott inredas, skulle,
enligt det förslag, som blifvit uppgjordt af sakkunnig person,
som man härom anmodat, kostat något öfver 60,000, jag vill
minnas omkring 65,000 kronor, och lokalen hade blifvit för trång
med otjenlig trappuppgång.

Nu säger man visserligen, att saken skulle kunna hjelpas
genom att använda Gustavianum till föreläsningssalar och flytta
de zoologiska m. fl. samlingar till Upsala slott. Man har emellertid
gjort ett litet öfverslag öfver hvad detta skulle komma att
kosta, " och jag tror att den beräkningen kan vara så god som
någon annan. Jag tror att, enligt densamma, skulle denna förändring
komma att kosta omkring 100,000 kronor, för att blott
göra en ny inredning, ty hvilket dyrbart arbete måste icke dervid
göras; man måste bland annat hugga igenom fyra alnars
murar för att få nödigt ljus och utrymme åt lokalerna. Och dessutom,
när nu förhållandet är att dessa samlingar få rum i de lokaler,
der de nu finnas, när dessa samlingar äro anskaffade och
ordnade för universitetets egna medel, skall man då öfvergifva
dessa lokaler för att hängifva sig åt fria fantasier om möjligheten
att inrymma samlingarne i slottet, der någon lämplig lokal ej
kan erhållas, utan nästan lika stora kostnader, som uppförande
af nya byggnader medför? Jag frågar om detta kan anses vara
lämpligt eller ens tänkbart?

Herr vice ordföranden i Stats-Utskottet nämnde vidare, att
vissa byggnader af universitetet blifvit försålda, och i sammanhang
dermed förebrådde han universitetet att det icke användt
det s. k. Ekonomicum, utan gjort sig af med detsamma.
I detta senare afseende vill jag fästa uppmärksamheten på, att
Ekonomicum tillhörde universitetets drätsel och att, om ock en
de! af byggnaden användes till föreläsningsrum, så var det blott
för en enda professor, nemligen professorn i ekonomi, och endast
en eller annan lärare i juridik? kunde undantagsvis få begagna
salen, som för öfrigt var till en del upptagen af en s. k. “tkeatrum
oeconomieum“, nemligen en samling af åtskilliga modeller och
dylikt, hörande till undervisning i ekonomi. När universitetet
skulle inreda en del af det nya sjukhuset för meddelande af den

Onsdagen den il April, e. m.

jN:o 33.

kliniska undervisningen, så såldes Ekonomieum och den erhållna Om-anslag till
summan användes för sjukhusets räkning. ny univerU Afvenså

har samme ärade talare sagt, att i denna fråga, lika- åbyggnad i
som i alla andra, finnas saker, som man ser och sådana, som man
icke ser, och till dessa senare räknade han den kostnad, som
skulle vållas genom nedrifning af det nuvarande exercitiehuset
och dervarande lokalers inredande på annat håll. Dervid vill jag
dock fästa uppmärksamheten på att exercitiehuset innehåller blott
fakt- och gymnastiksal, bostad för fäktmästaren, bostad för stallmästaren,
fyra rum, som förut varit bostad för dansmästaren så
länge en sådan fans qvar, samt stall och ridhus. I afseende på
lokalerna för stallmästaren samt ridhus och stall, så är att bemärka,
att universitetet redan 1862 ingick till Kongl. Maj:t med
förfrågan, huruvida det kan anses vara förenligt med universitetets
ändamål att hafva särskild stallmästare och anslag till ridlektioner,
eller om icke kostnaderna för denna institution kunde från irniversitetet
aflyftas och medlen sålunda blifva tillgängliga för andra
ändamål. Derjemte vill jag nämna, att, hvad gymnastiklokalerna
beträffar, sa är gymnastiklokalen alldeles otillräcklig, så att undervisningen
i fäktning och gymnastik för studenterna meddelas i
den stora gymnastiklokal, som läroverket eger, och den gamla
gymnastiksalen användes allenast af gymnastikläraren till lokal
för sjukgymnastik. Om detta hus skulle nedrifvas, skulle hela
affären blifva en ersättning till gymnastikläraren för mistad bostadslägenhet,
hvilken ersättning, uppgående till allenast BUG kronor
om året, komme att utgå af universitetets medel, så att den
icke kommer att medföra den minsta kostnad för det allmänna.

Jag har nu försökt att framlägga de faktiska berigtiganden,
hvartill den föregående diskussionen gifvit anledning och vill nu
öfvergå till en annan del af frågan.

-lag vill nemligen icke påstå, att den förnämsta betydelsen i
den jubelfest, som kommer att firas, skall bestå deruti, att en
mängd utländingar komma till Upsala och få deltaga i de högtidligheter,
som der förberedas. Detta är icke det förnämsta, utan
det vigtigaste är, att detta gamla universitet egt bestånd i 400
år, detta universitet, som, efter det svenska folket i slaget vid
Brunkeberg tillkämpat sig sin sjelfständighet, visserligen till följd
af religionsstriderna inom landet under någon tid var i overksamhet,
men dock åter öppnade sina portar, så snart svenska folket på Upsala
möte, efter att hafva återvunnit sin sjelfständighet och frihet, med
stolthet kunde utropa: nu är svenska folket en man. Ej långt
derefter var det en stor konung, nemligen Gustaf II Adolf, hvars
hela regeringstid var egnad åt krig, som förärade universitetet en frikostig
donation, så stor att ända till senaste tider, då nationens
materiela tillgångar vunnit sin nu varande stora utveckling, dermed
kunnat bestridas nästan alla utgifter för universitetets behof.
Om svenska folket ser tillbaka på dessa fyra hundra år
med den känsla af trygghet och frihet, hvaraf vi kunna med rätta
vara intagne, så tror jag att universitetet icke har så liten del
deri genom den bildning, som derifrån till samhället utgått. Der -

N:o 38.

Onsdagen den 11 April, e. m.

Om andag till vid kan svenska folket med glädje lefva upp i sina minnen, med
ny univarn- tacksamhet tänka på sin forntid ock med hopp gå sin framtid till
teUySa '' *mötc, om det bildningsarbete, som universitetet åstadkommit, fort(Forts.
) farande oafbrutet och ostördt får fortsättas. Under sådana förhållanden
torde det icke vara för mycket att åt detta universitet
bevilja 740,000 kronor för uppförande af en byggnad för sekler,
då man så nyss förut beviljat 600,000 kronor för en exposition,
med en tillvaro för ögonblicket.

Herr Jöns Pehrsson: Jag skall icke blifva mångordig, men
jag har begärt ordet med anledning af åtskilliga yttranden, som
fäldes af den talare, hvilken först hade ordet i denna fråga. Hvad
jag då först har att säga är, att, om det verkligen vore sant, hvad
som blifvit yttradt angående bristerna vid Upsala universitet,
vederbörande förlorat allt förtroende hos mig, då de så illa tillgodosett
universitetets behof. Men nu bär det sig icke bättre
till, än att äfven jag har varit och besett en del af dessa byggnader,
så väl i Upsala som i Lund, och jag får bekänna, att jag
icke är kompetent att bedöma, på hvilket ställe de voro bättre
eller sämre. Detta är emellertid likgiltigt. Här har man nu på
alla möjliga sätt vädjat både till känslan och till förståndet, ja
äfven till oförståndet, och man skulle verkligen vara bra oförståndig,
om man satte tro till allt, som här blifvit sagdt. Ännu
oförståndigare vore det, om man skulle tro, att det icke ginge an
att vänta någon tid med beviljandet af ifrågavarande anslag, likasom
att de nuvarande lärdomssalarne befinna sig i sådant skick,
att studenterne i dem. skulle riskera sitt lif eller vedervåga sin
helsa. Hvad skall man då säga om denna mängd barn på landet,
som i regn och snö, i slask och väta måste långa vägar vandra
till byskolan, med litet eller intet att äta och med trasiga och
slitna kläder på kroppen. Jemför man dessa barn med studenterne,
tror jag, att jemförelsen utfaller till de senares förmån och
att de icke hafva någon skälig anledning att klaga. Jag tror
tvärtom, att det skulle göra dem och oss alla godt, om denna beqvämlighet,
ja, jag skulle vilja säga fåfänga, som blifvit så inplantad
hos vårt folk och som till stor del leder sitt ursprung
från universiteten och bildningen, icke finge alltför mycket taga
öfverhand, och såväl inom vårt eget land, som inom våra grannländer,
Norge och Danmark, visar det sig, att den s. k. högre
bildningen är mycket motsträfvigt stämd mot folkets rättmätiga
fordringar och anspråk. Den föregående talaren sade, att han
vore skickad från Upsala universitet, såsom dess representant.
Det är väl dock icke universitetet, utan Upsala stad, som sändt
honom hit, och derföre få vi väl vara tacksamma. Men när vi
tänka på de strider, som denne representant framkallat genom
sina skrifter angående indelningsverkets och grundskatternas aflyftande,
samt huru han motsatt sig alla reformer härutinnan, så
torde han icke hafva gjort sig förtjent af så synnerligt stor tacksamhet.
Ja, mine Herrar, skulle jag hålla vidräkning med Eder
på denna morgonstund, skulle den för många icke blifva så ange -

Onsdagen den 11 April. e. ra.

N:o 33.

nära. Men nog härmed. Jag tror icke, att någon med skäl kan Om.anslaijUU
beskylla denna svenska Riksdagen för njugghet, och det tyckes der'' ZtshvqqZT i
före," som om man skulle kunna begära att få vara i fred och ro, om jjpsala''
man just icke på ögonblicket icke beviljar allt, som begäres. Men (Forts;,
derom kunnen I vara förvissade, mina Herrar, att lika väl, som
man nu vädjar till de bragder, som blifvit utförda på fredens
fält, lika säkert är, att, då vi komma att utkämpa den strid af
en helt annan art, som inom kort förestår oss, allt skall göras
för att få det beviljadt, som begäres. Och det vill jag ännu en
gång hafva sagdt, att jag icke anser att vi böra alltför högt skatta
bildningen, ty det kan vara mycket med densamma, som tål att
tänka på.

Jag yrkar bifall till Utskottets beslut.

Chefen för Kongl. Ecklesiastik-departementet Herr Statsrådet
Carlson: Så sakrika och vackra anföranden hafva här blifvit

hållna till förmån för Kongl. Maj:ts förslag och till lösning a!
deri uppgift, som nu föreligger oss, att jag icke behöfver vara
mångordig. Jag vill icke uppkalla universitetets stora minnen,
ej heller tala om dess betydelse för vår nuvarande vetenskapsodling;
jag vill blott säga, att det behof, hvars fyllande med
Kong!. Maj-.ts förslag afses, är så påtagligt och så trängande, att
följden af ett afslag endast kan blifva ett uppskof.

Då nu, i följd deraf att 150,000 kronor af det erforderliga
beloppet blifvit beräknade, att under nästkommande år utgå, någon
rubbning i statsregleringen icke behöfver ega rum, så hemställer
jag, om icke Kammaren ville bevilja den af Kongl. Majfi äskade
summan. Vidare synes det, som då nu mera, i följd af Första
Kammarens i frågan fattade beslut, någon utsigt icke förefinnes,
att Kongl. Maj:ts proposition kan blifva i sitt oförändrade skick
af Riksdagen bifallen, de invändningar, hvilka Utskottet gjort
emot det framstälda förslaget, i sjelfva verket måste falla, om
man i stället håller sig till Första Kammarens beslut. Ty genom
dess antagande behöfde man icke befara några efterföljande utgifter,
ej heller uppförandet af ett storartadt skulpturgalleri o. s. v.
Då den begärda summan icke heller på eu gång kommer att utgifvas,
så tillåter jag mig till Kammaren ställa den varma och
vördsamma anhållan, att den måtte, med behjertande af den vetenskapliga
bildningens omisskänliga behof, biträda det beslut, som
Första Kammaren fattat.

Grefve Björnstjerna: Jag skall endast med några ord be möta

ett par af de invändningar, som af Stats-Utskottets ledamöter
anförts mot ifrågavarande af Kongl. Maj:t äskade, anslag.
En af dessa invändningar går ut derpå, att, då Lunds universitet
först inkommit med anhållan om anslag för ett liknande ändamål,
så borde detta universitet också först få sin begäran framlagd
för Riksdagen. Det förefaller mig dock som om, i fall så både
skett, man hade haft fullt fog att fråga, hvarför Regeringen icke
Andra Kammarens Vrot. 187"t. N:o 33 6

N:o 33.

Onsdagen den XI April, e. m.

Om anslag till tillser, att i första rummet vår äldsta och förnämsta högskola får
utXr^nad iSitt behof af tillräckliga byggnader tillfredsstälåt. Om åter anslag
''K ''''i/p/aia. 1 för båda universiteten begärts på en gång, är jag fullt förvis;Korts.
) säd, att icke någotdera nu fått sin begäran bifallen.

Ett annat skäl, som jag enskildt hört uppgifvas och som jag
äfven sett framstå]dt i en tidning här i hufvudstaden, är att, då
meningen är att i en mer eller mindre aflägsen framtid få ett
universitet inrättadt här i Stockholm, man icke borde bevilja några
vidare anslag för universitetet i Upsala. Jag beklagar att något
sådant kan sägas eller skrifvas. Det ena universitetet kan aldrig
skada det andra, tvärtom, täflan är för båda nyttig, derföre
lärer icke heller någon tänkande man, han må ifra för ett universitet
i Stockholm så mycket som helst, någonsin falla på den
tanken att motsätta sig ett anslag till universitetet i Upsala för
att dymedelst påskynda upprättandet af en högskola här.

Stats-Utskottets ärade vice ordförande yttrade, att det vore
skäl att en gång sätta en gräns för dessa städse växande anspråk
på nya anslag, och att ett beviljande af den nu ifrågasatta summan
vore att slå öfver till en “Carl XILs ansträngning". Ja
nog är det sant, att Sverige icke är något eldorado, men icke tror
jag ändå, att våra finanser befinna sig i det skick, att de genom
beviljande af dessa 740,000 kronor skulle komma på obestånd. Ännu
mindre kan jag tro, att den ärade representanten hade något allvar
med sitt påstående, att det skulle blifva nödvändigt upptaga
ett lån för att skaffa tillgång till nu ifrågasatta byggnad. Så
vidt jag vet, brukar svenska staten icke upptaga lån för andra
ändamål än byggande af jern vägar; och säkerligen skall detta
förhållande icke ändras, äfven om vi nu bevilja hvad här föreslås.

Ett annat yttrande af samme talare — som äfven återfinnes i
Utskottets motivering — var att man framför allt borde använda
möjliga öfverskott till produktiva ändamål. Jag är emellertid af
den åsigt, att befordran af kunskap verkligen är något produktivt,
ja, att man svårligen kan lägga ned sina kapital på företag,
som gifva bättre ränta, än just detta; ty säkert är, att kunskap
är den enda säkra grundvalen för all materiel utveckling.

Af föregående talare bär behofvet af den föreslagna byggnaden
blifvit så tydligt ådagalagdt, att jag icke kan förstå, huru
någon ännu kan hafva mod att framkomma med den utnötta invändningen,
att universitetet utan skada kan vänta ett eller annat
år på att få detta sitt behof tillfredsstäldt. Jag vill nu icke
trötta Kammaren med att upprepa berättelserna om, huru det ser
ut i åtskilliga af dessa föreläsningssalar, och huru studenterne
der packas ihop, ofta värre än i våra fängelser. Men då det icke
af någon kan bestridas, att behofvet af bättre och mera tidsenliga
lokaler är ganska stort, och då man nu har tillgång till de medel,
som för ändamålet erfordras, kan jag icke inse, hvartill ett uppskof
skulle tjena.

Man har här framhållit, att ingen säkerhet finnes, att det
anslag, Första Kammaren beviljat, skall blifva för sitt ändamål
tillräckligt; samt att således nya anslagfordringar snart nog

Onsdagen den 11 April, e. m.

N:o 33.

kunde framkomma. En sådan invändning måste vara beroende Omanslagtill
på en missuppfattning, ty om man gör sig besväret att läsa ige- ''"äf ^niversinom
Första Kammarens beslut, finner man, att vid beviljandet af tets^y9gJ^å *
det begärda anslaget blifvit fästadt det uttryckliga vilkor, att (Forts.)
staten icke skall för ändamålet vidkännas några ytterligare kostnader,
utan hvad som vidare kan erfordras bör tillskjutas af universitetets
egna tillgångar. För min del är jag äfven öfvertygad,
att dessa 740,000 kronor skola komma att befinnas tillräckliga,
då ju dermed endast skall uppföras föreläsningssalar och aulan.

Slutligen och, i olikhet med en ärad talare från Norrland, är
jag fullt förvissad, att, med den försigtighet i afseende på riksstatens
uppgörande, som utmärker vårt Stats-Utskott, så väl de
700,000 kronor, hvarmed anslaget till nybyggnad af fartyg af
Riksdagen blifvit nedsatt, som äfven den halfva million, som inbesparats
på anslaget till kanoner åt flottan, verkligen kunna påräknas
såsom en tillgång, mer än tillräcklig för hela det ifrågasatta
byggnadsföretaget.

T betraktande af alla de skäl jag nu haft äran i korthet
antyda, tager jag mig friheten yrka bifall till Första Kammarens
beslut.

Ofverläggningen var slutad. Enligt de yrkanden, som under
densamma blifvit gjorda, gaf Herr Talmannen propositioner, såväl
på bifall till Utskottets hemställan, som ock på yrkandet att,
med afslag å nämnda hemställan, Herr Linders, med Första Kammarens
beslut i ämnet öfverensstämmande, förslag måtte antagas;
och förklarade Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas
för den förra meningen. Votering begärdes, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: “Den,

som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 35:te punkten
af utlåtandet N:o 21, röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
för sin del beslutat, att Riksdagen, till uppförande af
nytt universitetshus i Upsala, måtte bevilja ett anslag af 740,000
kronor, samt deraf anvisa ett belopp af 150,000 kronor att utgå
under år 1878, med vilkor att, utan vidare anslag af statsmedel,
universitetets behof af en större samlingssal för lärare och lärjungar,
erforderliga föreläsningssalar och samlingsrum för fakulteterna
må blifva tillgodosedt“.

Omröstningen företogs; och befanns vid röstsedlarnes sam -

K:o 33.

Onsdagen den 11 April, e. m.

manräkning, att 104 ledamöter röstat ja och 58 ledamöter nej;
hvadan Kammaren alltså bifallit Utskottets hemställan.

Mot det sålunda fattade beslutet reserverade sig Herrar vice
Talmannen Wijk, Friherre A. H. Fock, Rubenson, Axel Bergström,
E. G. Boström, Leijer, Lundegård och Wieselgren.

Den vidare föredragningen af Stats-Utskottets förevarande
utlåtande uppsköts till nästa sammanträde.

§ 2.

Herr Hans Larsson erhöll ledighet från riksdagsgöromålen under
9 dagar från och med 13 innevarande månad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 1L 2 på natten.

In fidem
Gustaf Westdahl.

Rättelser

i Andra Kammarens Protokoll:

N:o 30: Sid. 49, rad. 7 nedifr. står: bostäderna läs: kostnaderna

N:o 31: Sid. 12, rad. 24 uppifr. står: fem treklassiga läroverk
läs: tre femklassiga läroverk

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1877.