RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1877:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1877. Andra Kammaren. N:o 20.

Lördagen de» 10 Mars.

Kl. 10 f. m.

§ l.

Justerades protokollet för den B innevarande månad.

§ 2.

Föredrogs .Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 6, i anledning
af vissa förslag rörande förändringar i nu gällande lagstiftning
angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin.

Utskottet, som från Riksdagens Kamrar till grundlagsenlig
beredning emottaga flera motioner angående förändringars vidtagande
i nu gällande lagstiftning angående vilkoren för tillverkning
och försäljning af bränvin samt derjemte fått till sig öfverlemnadt
ett stort antal till Kongl. Maj:t inkomna petitioner rörande
åtgärder till dryckenskapens hämmande, hade i anledning
af berörda motioner, bland hvilka några i sin helhet hade en allmännare
syftning, under det att andra åter afsågo förändringar
dels af mera omfattande natur, dels ock i vissa speciella hänseenden,
uti nu förevarande betänkande, och innan Utskottet ännu
slutligen handlagt de hithörande speciellare frågorna, afgifvit
särskildt yttrande öfver de med samma motioner till Utskottets
behandling öfverlemnade förslag, som vore af en mera omfattande
art, och hvilka blifvit framställa dels inom Första Kammaren af
Hem vört Kock (motionen N:o 5) och dels inom Andra Kammaren
af Herrar Pehr Benjamins son, ,J. Sandstedt, J. A■ Sjö, L. .J. Larsson,
Magnus Andersson och ,T. Erickzon samt Lisa Olof Larsson (motionerna
N:is 112, Bo, 57, 97 och 120): och hade Utskottet hemstält,

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes genom sakkunnige män låta öfverse nu gällande
författningar angående tillverkning och försäljning af bränvin, i
syfte att genom lagstiftningen må kanna åstadkommas ett än kraftigare
motverkande af rusdryckers missbruk; samt att Kongl.

Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 20. 1

Om revision
af bränvinslag
stiftning
en.

W:o 20.

Om revision
af bränvinslagstiftningen.

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars, f. m.

Maj:t ville derefter i detta ämne, om möjligt är, till nästa Riksdag
afgifva förslag.

Herr Fredricson, hvilken jemte Herrar 0. A. Jonsson och Per
Nilsson i Kulhnlt inom Utskottet reserverat sig mot nämnda hemställan,
begärde efter dess uppläsning ordet och anförde:

Herr Fredricson: Såsom Herrarne sett af detta betänkan de,

har jag icke kunnat biträda Utskottets beslut om aflåtande
till Kongl. Maj:t af ifrågasatta skrifvelse. Jag skulle visserligen
icke motsatt mig en skrifvelse i ämnet, om man i denna kunnat
säga hvad man egentligen ville, men den skrifvelse. Utskottet
föreslagit, är helt och hållet en naken skrifvelse.

De vid innevarande riksdag afgifna motioner i frågan afse,
såsom vi funnit, eu förhöjd beskattning å bränvinet. Denna förhöjning
träffar dock nästan uteslutande den fattigare befolkningen.
Icke heller må man tro att genom denna åtgärd sedlighetens intressen
befordras, ty den ifrågasatta förhöjningen i skatten åstadkommer
icke mera än ett eller annat öres förhöjning i priset å
supen, och derigenom vinnes icke det mål, man åsyftat.

Denna skatteförhöjning är i öfrigt icke erforderlig för att bereda
statsverket högre inkomster. Yore förhållandet det, skulle
jag visst icke vilja motsätta mig ett skrifvelseförslag i det syfte.
Så är likväl icke fallet, för att döma efter finansministerns yttrande
för några dagar sedan, da han förklarade att det icke äi

värdt att spara. .

På de skäl jag nu i korthet anfört, får jag yrka atslag a Utskottets
förslag.

Herr Pamp: 1 öfver fyratio års tid har man försökt att
o-enom lagstiftningsåtgärder minska missbruket med spirituösa
drycker. Man har dervid slagit in på två vägar. Den ena består
deri att göra bränvinet så dyrt som möjligt genom den direkta
beskattningen, och den andra afser att ordna försäljningen
så, att bränvinet blefve så svåråtkomligt som möjligt.

Den första vägen har visat sig vara någorlunda kontrollbar,
åtminstone sker det icke så mycket underslef som förr, och möjligen
äro underslefvens antal inskränkta till snart sagd! ingå.

Den andra vägen, nemligen att försvåra försäljningen genom
att sätta den under kontroll, har visat sig alldeles overksam, ja,
den har till och med på befolkningen, i synnerhet den fattigare,
haft en alldeles motsatt verkan. Att bränvinssupandet hittills
icke minskats, visar sig af den mängd petitioner, som på senare
tider inkommit från alla landets delar till Kongl. Maj:t och Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i de särskilda länen. Öfverallt är man
öfverens om att något bör göras, öfverallt hafva missbruken tilltagit
till den grad, att de hota att blifva en verklig riksolycka.

Då man nu så många år hållit på och arbetat i samma rigtning,
utan att deraf några gynsamma verkningar försports, utan
tillståndet snarare förvärrats, att då komma in till Kongl. Maj:t

Lördagen den 10 Mars, f. m. ;.j

och begära att Kong!. Maj:t skall leta ut personer, lämplige att
lagstifta härom, det förefaller mig nästan naivt. Hvad man här
hai att arbeta emot är först och främst bränvinsbrännareintresset
som har djupa försänkningar och stort inflytande. Hvad bränvinstillverkarne
önska är naturligtvis en så stor konsumtion som möjligt-
ty derpå bero ju deras inkomster. Sedermera städernas intresse,
som hafva stora fördelar framför landsbygden och Indika
också önska den största möjliga konsumtion, och slutligen statens
intresse^ för hvilken bränvinsskatten utgör en af dess°förnämsta
inkomster. Häremot stål-nu intresset att minska bränvinsdriekandet.
Dessa intressen stå i rak strid mot hvarandra, och man
måste derföre hitta på en väg, der intressena kunna mera mötas.

Det är denna olyckliga lagstiftning, som enligt min tanke
just bragt missbrukandet af bränvinet till den höjd det nu nått.
Det har varit och är fortfarande alldeles omöjligt åtminstone för
personer, som stå på lägre bildningsgrad, att fatta, då de ega eu
sak, att de icke ega rätt, att fritt disponera öfver densamma, utan
att man kan ega rätt att förbjuda dem detta. Detta vill ingen
gerna begripa, och när lagstiftningen gått i den rigtningen, ätten
viss samhällsklass blir gynnad på de andras bekostnad, är det
naturligt att de lägre samhällsklasserna, som man arbetar emot
i. afsigt att hämma det omåttliga bränvinssupandet, icke bekymra
sig om hvad medel de begagna för att komma i åtnjutande af den
herrliga nektarn. Jag tror att, om man bär slog in på en lagstiftning,
soin vore gemensam för alla samhällsklasser och under
alla förhållanden och som vore möjlig att kontrollera, skulle man
taga ett betydligt steg framåt. Det finnes nemligen icke någon
samhällsklass, som gerna ser och med lugn vill tåla att dess
rättigheter kränkas till fromma för andra samhällsklasser, och
sådant är ofta förhållandet med bränvinslagstiftningen, sådan den
nu är. Im anarne i landets mera aflägsna trakter äro icke i stånd
att anskaffa flera bränvinsförsäljningsställen, cell då de icke vilja
undvara braket åt bränvin, men å andra sidan hvarken kunna
resa till de ofta ända till BO mil derifrån belägna krogarne eller
äro nog förmögna att på en gång köpa 100 kannor, måste de på
andra vägar söka att anskaffa sitt behof deraf. Detta är orsaken
till uppkomsten af de förfärliga lönkrogarne, hvaröfver
man nu öfverallt i landet hör klagomål.

Man har påpekat ett exempel rörande sådant lönkrögeri, som
nästan blifvit riksbekant, nemligen historien från Sveg. Det står
lock icke ensamt i sitt slag, fastän lönkrögeriet der blifvit mera
utropadt än på. andra ställen, och Sveg är icke det enda ställe i
vårland, hvarifrån sådana petitioner ingått. Orsaken dertill att
förhållandena på denna ort väckt större uppseende än annorstädes
var den, att man klandrade kronobetjeningen, för det den
ej nog öfvervakat brämvinsförfattningarnes efterlefvande; men detta
är då. en stor orättvisa, ty man kan ej gerna fordra, att kronobetjeningen,
som ofta har en sträcka af 20—30 qvadratmil att öfvervaka,
skall kunna uträtta något mot lönkrögeriet, som kan

Ji:o 20.

Om ''revision
af iränvinslagstiftningen.

(Forts.)

>'':o 20.

Om revision
af bränvinslagstiftnmgen.

(Forts.)

4 Lördagen den 10 Mars, f. m.

bedrifvas i snart sagclt hvar buske. I så fåll borde man åtminstone
hjelpa och biträda dem, tv om något skulle kunna sålunda
uträttas, så skulle det erfordras hela arméer med spioner, fiskaler,
vittnen och dylikt, och ändå är jag rådd för att man icke skulle
kunna uträtta särdeles mycket. Bet är således en stor orättvisa
att skylla kronobetj en ingen i allmänhet för slapphet och liknöjdhet,
ehuru"jag visst iclre vill bestrida, att vissa trakter kunna unnas.

der så är fallet. . , . , ...

Ser man på det lefnadssätt befolkningen i vissa trakter forer,
så lefva de på många ställen, och det icke endast i Sv eg utan
äfven i många andra delar af Norrland, af en ganska härd och
osmältbar föda. Detta är i synnerhet förhållandet med den lösa
befolkningen, som. vissa tider strömmar dit från öfriga clelar a.
landet och som största delen af sitt lif vistas i skogarne, der de
hufvudsakligen lefva af rågbröd och fläsk. = När nu dessa lösa
personer komma fram ur skogarne, söka de någon njutning, något
att roa sig med, och detta blir då bränvinet, som då i omåttliga
qvantiteter förtäres. Huru skall man kunna afhjelpa detta genom
någon lagstiftning? .Enligt min tanke är icke det råtta sättet atl,
söka hindra bränvinssuperiet genom strängare lagstiftningsåtgärder,
och i det hänseendet kan jag för min del tala af egen erfarenhet.
Jag vet att ju strängare jag varit mot mina arbetare i
afseende å bruket af bränvin, ju mera hafva de missbrukat detsamma.
Deremot har jag härutinnan sökt att gå dem så mycket
som möjligt till möte vid att å laglig väg hjelpa dem till bränvin
med vilkor att de icke skulle missbruka det, och jag kan försäkra,
mine Herrar, att det ofta gått ett hälft år till. ända, innan
lag bland mina arbetare sett en full person. För mm del hyser
jag den öfvertygelsen att, om man vädjar till folkets bättre kän
slör och till hvad rättskänslan bjuder, så kommer man fullt ut
så långt, om ej längre, än när man lägger tvång på den fria viljan.
Det är ett gammalt ordspråk som säger, att i menmskans vilja
ligger menniskans himmelrike, och skall man lägga band på denna
fria vilja, så bör man också ega makt att knyta till detta band
så hårdt. att det icke kan lösas, och det har ännu icke någon lagstiftning
egt förmåga att göra. Att stifta lagar mot bränvmssupandet
utan att ega makt*att öfvervaka dem är dessutom mycket
demoraliserande, ty derigenom frestas menniskorna att öfverträda
lagen, och detta sker nu också i så vidsträckt mån, att missbruket
af starka drycker redan är en vigtig landsolycka.

Om en sådan skrifvelse, som Bevillnings-utskottet föreslagit,
skall aflåtas till Kongl. Maj:t, deremot jag för min del visst icke
bär något att anmärka, så bör dock deri inläggas den tanken, att
Riksdagen uttryckligen såsom sin vilja förklarar, att genom det
nya lagförslaget förberedes en större rättvisa i lagstiftningen, i
synnerhet med afseende å förhållandet mellan stad och ..and, och
dernäst att den nya lagen måtte skrifvas så, att den kan öfvervakas.

Friherre Nordenfa 1 k:

Onsdagen den 10 Mars. i. in. 5

Herr Sandstedt: Under den tid, som jag haft äranatttillhöra
Kammaren, hafva vid hvarje riksdag förslag väckts, som
arsett mer eller mindre genomgripande förändringar i bränvinslagstiftningefi.
Söka vi efter orsakerna till dessa ständigt återkommande
förslag, skola vi finna, att de hufvudsakligen haft sin
grund uti det orimliga och orättvisa beskattningssystem, som uti
▼år närvarande bränvin si agstiftning är rådande. '' Jag har derföre
så väl vid denna som vid två föregående riksdagar väckt förslag
om att de hittills utgående tillverknings- och försäljningsafgifterna
skulle sammanslås till en enda tillverkningsskatt. att landstingen
och hushållningssällskapen skulle, i stället för de andelar
de nu uppbära af bränvinsförsäljningsafgifterna, erhålla ersättning
af statsmedel, att all handel med bränvin skulle göras fri från särskild
skatt, samt att kommunerna skulle ega att ordna densamma
efter godtfinnande. Dessa mina förslag hafva så väl inom Utskottet
som . inom Riksdagen mött kraftigt motstånd, och undersöker
jag hvarifrån detta motstånd kommer, finner jag att det härleder
sig mindre från den olika uppfattningen om bästa sättet att lösa
frågan än från, om jag så.får säga, mer eller mindre egennyttiga
beräkningar. Undersöker jag närmare hvarifrån motståndet kommer,
visar det sig att det har sitt upphof från ett håll, der man
har största fördelen af att bränvinshandeln monopoliseras i några
få personers händer, nemligen från städerna. Ser jag vidare
efter hvilka orter inom landet hafva denna fördel af bränvinshandelns
monopoliserande, befinnes det vara förhållandet med
sju län, nemligen Malmöhus, Östergötlands, Göteborgs, Gefleborgs,
Vermlands, Vestmanlands, Södermanlands och Gotlands
->än, det sista dock i ringare grad. Alla de öfriga 17länen måste
“öja sig med jemförelsevis obetydliga inkomster af bränvinsförsäljningsmedlen.
Så länge en sådan orättvis fördelning finnes,
kunna vi också vänta ständigt återkommande förslag om ändring
i gällande b.ränvinslagstiftning. Det. kan icke vara förunderligt,
om de orter inom. landet, som hafva jemförelsevis små inkomster
af bränvinsförsäljningsmedlen, icke låta sig nöja med att andra
orter skörda hundra tusentals kronor på deras bekostnad. För
mm del anser jag det högst nödvändigt att något göres för afhjelpande
af en dylik orättvisa, och det är derföre med glädje, som jag finner,
att Utskottet i sin motivering erkänt behofvet af att Riksdagen låter
sig angeläget vara att åtminstone vidtaga några försök till frågans
lösning. Beträffande de försök, som Utskottet anser härutinnan böra
göras, föreslår Utskottet, “att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunnige män låta
öfverse nu gällande författningar angående tillverkning och försäljning
af bränvin, i syfte att genom lagstiftningen må kunna
åstadkommas ett än kraftigare motverkande af rusdryckers missbruk1
. Utskottet afser således med detta skrifvelseförslag åstadkommandet
af ett ån kraftigare motverkande af spritdryckers missbruk.
. För min del tror jag, att det är på en helt annan väg än på lagstiftningens,
som rusdryckers missbruk skall motarbetas. Bättre både
varit, om Utskottet hade föreslagit en jemnare beskattning af allt

N:o 20.

Om revision
af bränvinslag
stiftning
en.
(Forts.)

N:o 20.

Om revision
af bränvinslagstiftningen.

(Forts.)

6 Lördagen den 10 Mars, f. m.

det bränvin, som tillverkas, och en lika fördelning åt bränvinsförsäljningsmedlen,
I sådant fall tror jag att det skulle hafva
varit en möjlighet för Kongl. Maj:t att för Riksdagen framlägga
ett lagförslag, som af Riksdagen kunnat godkännas.

Om nu Riksdagen vill aflåta en skrifvelse i ämnet till Kongl.
Maj :t, bör Riksdagen också i densamma bestämdt uttala de grunder.
på hvilka Riksdagen önskar att lagförslaget bör byggas, tv i
annat fall kan det hända, att det går med denna skrifvelse, som
det gått med så många andra som Riksdagen aflåtit, att, när
Kongl. Maj:t framkommer med ett förslag, Riksdagen förkastar detsamma,
emedan Riksdagen icke vill godkänna de grunder på Indika
lagförslaget är bygdt. Jag yrkar att ärendet måtte återremitteras.

Häruti förenade sig Herr Anders Ohlson.

Herr Magnus Andersson: Såsom motionär i frågan må

det tillåtas mig att yttra några ord. Jag vill då i första rummet
hembära Utskottet min tacksamhet, för att det icke heller i år
dragit i betänkande att framkomma med ett skrifvelseförslag,
ehuru de liknande förslag, som Utskottet flera riksdagar förut
framlagt, bemötts med bleklagdt nej. Här har yttrats, att det
skulle tjena till mindre än intet att till Kongl. Maj:t aflåta en
sådan skrifvelse, som den af Utskottet föreslagna, emedan den
icke innehölle något bestämdt uttalande om hvad Riksdagen
egentligen vill. Kör min de! tror jag, att det icke torde vara
så lätt att säga. hvad _ Riksdagen i denna fråga vill, ty hittills
har åtminstone flertalet icke haft någon bestämd vilja.

Jag för min del åter tror, att om den nu af Utskottet föreslagna
skrivelser! kommer att ingå till Kongl. Maj:t, så är dess
största förtjenst den, att vi deri icke inlagt en mängd tankar eller
sagt att vi vilja hafva det så eller så, utan^ helt rätt och slätt
endast beklagat vår nöd, omtalat att det står illa till i landet,
men att vi icke kunna ena oss om hvad som bör göras till afhjelpande
af denna nöd och derföre vända oss till Kongl. Maj:t
med anhållan, att han ville låta genom sakkunnige personer utreda
frågan, för att man må kunna träffa det rätta. Lägga vi
på detta sätt frågan i Kongl. Maj:ts händer, kunna vi också vara
förvissade om, att han icke skall komma fram med något omoget
förslag, utan om också icke alla kunna bli belåtna, så blir det
alltid bättre än det nu är eller vi kunna göra det. Man har
uttalat sin förundran öfver, att så många oordningar och öfverträdelse!’
af den nu gällande lagen kunnat förekomma, och att
den nuvarande bränvinslagstiftningen icke visat sig verka så, som
man bort kunna hoppas, men det är väl icke så särdeles att
undra på, då man nyss fått höra till och med en ledamot af denna
Kammare omtala, hurusom han sagt åt sina underhafvande, att
de icke skulle gå till krogen när de ville hafva bränvin, utan i
stället komma till honom, så skulle de få låna af honom. Detta
kan jag för min del icke anse vara ett sätt att motverka, utan
snarare att uppmuntra superiet.

Lördagen den 10 Mars, f. in.

S:o 2€<.

Som jag skulle anse det för en stor olycka, om den af Ut- 0m revision
skottet nu föreslagna underdåniga skrifvelsen icke komme att "/ bränvintafgå,
så tillåter jag mig yrka bifall till Utskottets förslag. ntnaen

Herr Mejenqvist instämde med Herr Magnus Andersson.

(Forts.)

Herr Treffenberg: Jag bar hittills under denna riksdag

icke synnerligt ofta upptagit Kammarens tid med några anföranden,
men då föredragningslistan för denna dags sammanträde upptager
tvenne särskilda frågor, hvilka jemte den allmänna betydelse,
de ega för landet i sin helhet, äro af specielt intresse för
det län jag i egenskap af landshöfding tillhör, i det att begge på
det närmaste beröra, den ena det sedliga tillståndet, och den andra
den materiella utvecklingen inom länet, så har jag ansett mig pligtig
att i dag låta höra af mig litet mera än förut och anhåller nu derföre
om Kammarens välvilliga uppmärksamhet för en kort stund.

Den fråga, vi här hafva att afhandla, gäller naturligtvis, huruvida
tillräckligt talande skäl kunna anses föreligga för att Riksdagen
bör åt Kongl. Maj:t öfverlemna lösningen af denna vigtiga
fråga, eller om Riksdagen i stället bör sjelf taga denna lösning
om hand. Hvar och en, som erinrar sig den ståndpunkt jag i
denna fråga vid föregående riksdagar intagit, kan icke misstaga
sig om min mening, eller att jag är böjd att gå den förra vägen,
det vill med andra ord säga, att jag vill understödja det af Utskottet
nu framlagda förslag om aflåtande till Kongl. Maj:t af eu
underdånig skrifvelse i ämnet. Visserligen är jag icke i allmänhet
någon synnerlig vän af dylika underdåniga skrivelser, uti
hvilka Riksdagen hos Kongl. Maj:t framställer begäran om en
förändrad lagstiftning i det eller det ämnet, utan att Riksdagen
på samma gång angiver den retning, i hvilken den vill att den
begärda nya lagstiftningen skall gå, eller de grunder, på hvilka
den bör byggas. Men min erfarenhet från de föregående riksdagar
jag bevistat har öfvertygat mig om, att det specielt i denna
fråga är för denna Kammare och än mera för Riksdagen i dess
helhet alldeles omöjligt att enas om några nya grunder för lagstiftningen.
Om det syfte, som med den nya lagstiftningen bör
fullföljas, äro vi visserligen alla ense, att det nemligen bör afse
att, så vidt ske kan, hämma det allt mera tilltagande missbruket
af rusdrycker. Men så snart det blir fråga om sättet att vinna
detta syfte, då är det också slut med enigheten. Just denna omständighet
är för mig ett afgörande skäl att påyrka en revision
af bränvinslagstifningen i dess hela vidd.

Nu säga visserligen reservanterne inom Utskottet, att det
förut framstälda förslaget om eu sammanslagning af tillverkningsoch
försäljningsafgifterna icke lyckats tillvinna sig Riksdagens
bifall, och då i de vid denna riksdag af åtsldllige motionärer
framstälda _ förslag icke heller angifvits några andra bestämda
och mera tillfredsställande grunder för en ny bränvinslagstiftning,
så vilja reservanterne icke veta af någon skrifvelse till Kong!.
Maj:t. Men just denna omständighet, att någon enighet icke

N:o 20.

Lördagen den 10 Mars, f. in.

Om revision
af hränvinslag
stiftning
en.
(Forts.)

kunnat inom Riksdagen i denna fråga åstadkommas, anser jag,
såsom jag redan anmärkt, utgöra det mest talande skälet för att
vi böra öfverlemna frågans lösning till Kongl. Maj:t, hvarigenom
först en fullständig utredning af frågan kan vinnas.

Att en sådan fullständig utredning är behöflig, framgår af flera
omständigheter. Dess behöflighet visar sig först af en företeelse
inom Riksdagen sjelf, nemligen dessa ständigt återkommande förslag
till ändring i bränvinslagstiftningen. Utom Riksdagen åter
möter oss dels denna massa af petitioner, som från alla delar af
landet till regeringen framburits och som äfven af Utskottet
omnämnas, och dels i öfrigt den allmänna meningens påtryckning,
uppenbarande sig i eu allt mera tilltagande agitation, hvilken agitation
otvifvelaktigt skall vinna ökad fart, om representationen fortfarande
visar sig icke vilja lyssna till de nödrop, som för närvarande
höjas från alla landsändar. Ännu ett skäl att underkasta denna
fråga en grundlig revision ligger i sjelfva frågans ytterst invecklade
och svårlösta beskaffenhet. Redan den omständigheten, att orsakerna
till det öfverklagade missbruket af rusdrycker aro så
många och olikartade, innefattar en stor svårighet, enär i följd
deraf vid försöken att ordna lagstiftningen blicken så lätt skymmes
i fråga om hvilka medel äro bäst lämpade att nå det mål,
hvartill man syftar, i ty att man förledes att söka genomfen förändring
i brän vinslagstiftningen håfva hvarjehanda orsaker till dryckenskapslastens
utbredning, som alldeles icke beröras af denna
lagstiftning, utan härflyta ur en mängd ekonomiska och sociala
förhållanden, hvilka, der så kan och bör ske, först måste ombildas,
innan man kan hoppas vinna något för nykterhetens sak.

Jag behöfver icke specificera alla dessa enskilda förhållanden,
ty de äro för en och hvar förut nogsamt kända. Dit höra det
allmänna välståndet inom landet och dermed sammanhängande
förhöjda arbetspris, arbetsgifvarens genom den friare näringslagstiftningen
minskade myndighet öfver arbetstagaren, de vid de
stora allmänna och enskilda industriella arbetsföretagen samlade
arbetareskarorna, alla dessa förhållanden och flera med dem måste
härvid uppmärksammas. En del af dem ega icke något som helst
direkt samband med bränvinslagstiftningen eller kunna och böra
af'' densamma påverkas, såsom t. ex. det allmänna välståndet.
Andra åter äro visserligen af beskaffenhet att påkalla åtgärder
från statens sida till häfvande, så vidt ske kan, af dermed sammanhängande
missförhållanden, men det är icke genom en förändrad
bränvinslagstiftning, som detta skall uträttas. Så t. ex. kan
man ju genom att vid de nyssnämnda, stora arbetsföretagen för
dervid anstälde arbetare bereda särskild religionsvård, eller genom
att i näringslagstiftningen bereda utrymme för en ökad kontroll
från arbetsgifvarens sida öfver arbetstagaren, på ett medelbart
sätt bidraga till dryckenskapslastens hämmande o. s. v.

Hvad som ändtligen gör en fullständig och omfattande utredning
i ämnet så ytterst nödvändig — det är den omständigheten,
hvilken jemväl blifvit af föregående talare påpekad, att denna fråga
omöjligen kan ordnas ensidigt och uteslutande ur sedlig synpunkt, utan

Lördagen den 10 Mars, f. m. 0

att dervid jemväl måste tagas hänsyn till hvarjehanda genom den
äldre bran vinslagstiftningen grundlagda och befastade faktiska
förhållanden, eller de stora, i samband med bränvinslagstiftningen
stående, ekonomiska och fiskaliska intressena för både staten och
kommunen. Så länge som staten af tillverkningsskatten å bränvin
uppbär 13 till 14 millioner kronor årligen, och så länge det
gifves städer, hvilka, såsom t. ex. Göteborg, af försäljningsskatten
å bränvin tilldraga sig eu inkomst af ända till 6 ä 700,000 kronor
årligen, så länge går det icke an att med ett enda penndrag förbjuda
all tillverkning och import af bränvin — och detta vore ju ett radikalt
sätt att söka hämma dryckenskapen — med mindre än att man
på samma gång är i tillfälle att uppvisa andra och nya inkomstkällor,
tillräckligt flödande, för att bereda icke blott ersättning förde
intägter staten och kommunerna förlorat genom tillverkningsoch
försäljningsskatternas borttagande, tillgångar för aflönande af
den armé utaf, såsom detnyss yttrades, “bränvinsfiskalerochspioner“,
och tulltjensteman, som skulle öfversvämma landet och garnera
våra kuster för att förekomma lönbränning och smuggling.

Här har uttalats misstroende till komitéers förmåga att uträtta
något arbete af värde. Men vi hafva ju nyligen varit i
tillfälle att erfara, hurusom en komité kan göra underverk. Ett
sådant underverk har senast skattejemkningskomitén åstadkommit,
såsom Herr Adlercreutz för någon vecka sedan närmare beskref
för Kammaren. För min del vågar jag hoppas, att, om en komité
af verkligt sakkunnige män får hand om denna fråga, så skall
densamma åstadkomma ett nytt underverk, det nemligen, att Riksdagen
en gång blifver ense om den rigtning, i hvilken eu ny bränvinslagstiftning
bör gå. Och förr än en utredning skett, skall
Riksdagen aldrig få fred för denna fråga. Åtminstone skall den
aldrig få fred för mig.

I detta yttrande instämde Herr Malmberg.

Herr Henrik bandqvist: Att superiet i vårt land på ett
oroväckande sätt tagit öfverhand, lärer icke kunna bestridas.
Men å andra sidan är det glädjande att finna den enighet, som
råder för vinnande af en förändring till ett bättre i detta hänseende
genom kraftiga åtgärders vidtagande. Men jag tror att
dessa förhållanden äro af Kongl. Maj:t och regeringen lika nogsamt
kända, som de äro det af Riksdagen, och att regeringen lika
lifligt som Riksdagen önskar en förändring. Vid sådant förhållande
kan jag icke finna annat än att den föreslagna skrifvelsen
är temligen obehöflig. Man kan lika väl, densamma förutan, emotse
lämpliga åtgärders vidtagande från regeringens sida. Har regeringen
åter den uppfattningen, att ingenting hör göras, så låter
den icke af den nu föreslagna skrifvelsen rubba sig i denna uppfattning.
Jag skulle således helst vilja rösta för rent afslag å
betänkandet. Men då jag tror mig hafva göda skäl för det antagande,
att Riksdagen kommer att aflåta en skrifvelse i ämnet
till regeringen, så skulle jag önska att i denna skrifvelse an -

N:o 20.

Om revision
af bränvinslagstiftningen.

(forts.)

?i:o 20.

Lördagen den 10 Mars. f. in.

Om revision
eif bränvinslagstiftningen.

(Forts.)

gåfves den hufvudsakliga rigtning, hvari Riksdagen ville att den
nya lagstiftningen skulle gå.

Här har föreslagits att frågan skulle öfverlemnas till en
komité af sakkunnige män, och att döma af diskussionen vill det
synas, som om meningen vore, att en sådan komité skulle komma
att utarbeta förslag till ny lagstiftning i ämnet. Men för att ett
sådant arbete icke måtte af bristande kännedom om representationens
verkliga åsigter blifva helt och hållet onyttigt, vore önskvärd^
att Riksdagen i sin blifvande skrifvelse gåfve dessa sina
åsigter klart och tydligt till känna. För att så må kunna ske
yrkar jag återremiss å betänkandet.

Herr Ehrenborg: De skäl, som tala för en mera genom gripande

reform i sedlig syftning af vår bränvinslagstiftning,
hafva så ofta blifvit anförda, att jag för min del denna gång vill
i det närmaste inskränka mig till att gå till väga så, som brukar
vara öfligt vid de tillfällen, då s. k. stora frågor behandlas, då
nemligen en och annan ledamot under öfverläggningen blott angifver
sitt yrkande utan närmare motivering. Till dessa stora
frågor räknas i allmänhet icke rusdryckslagstiftningen; den har
aldrig lyckats blifva af någon fängslande natur, aldrig lyckats
bibringa" Kammarens ledamöter den spänning af högtidligt allvar,
som andra mera poetiska ämnen, såsom pansarbåtar, värnpligt
in. m. De stunder, då bränvinslagstiftningen behandlats, hafva
fäst mer varit bland representationens tråkigaste stunder; jag lemnar
nu derhän hvad orsaken härtill egentligen är, om den ligger
i den mängd af tråkiga detaljfrågor, som stå i samband dermed,
såsom stridsäpplet mellan stad och land m. in., eller i underskattande
af frågans betydelse. Visst är emellertid att frågan om
bot för ett ondt, som tär på samhällets och befolkningens lits -rötter, har rättmätiga anspråk på att betraktas såsom afseende
vårt sjelfbestånd, ehuru här fråga är om icke en yttre, utan en
inre fiende, och en fiende så mycket farligare, som han redan
länge härjat inom våra landamären och mot hvilken en. mobilisering
från statsmakternas sida alldeles icke är för tidig. Om
någon fråga är förtjent af att beredas af sakkunnige, män, så är
det visserligen denna, både med afseende på dess vigt och dess
svårlösthet, hvilket af den ärade talaren från Vesternorrland nyss
blifvit framhållet, och jag kan icke annat än på det lifligaste
önska att, om detta skrifvelseförslag vinner Riksdagens bifall,
det måtte lyckas Kongl. Maj:ts regering att .finna sådana sakkunnige
män, att finna män, som med god vilja och varm nitälskan
för sjelfva saken förena den omsigt af alla på frågan
inverkande förhållanden och den praktiska förmåga att öfvervinna
dessa svårigheter, hvarförutom ett sådant arbete ej kan bära synnerligen
göda frukter.

Slån har här velat skrämma oss med faran för öfverspekulation,
öfverafverkning och deraf kommande olägenheter. Jag skall
icke tillåta mig något omdöme om, till hvilken grupp af förhinder
denna farhåga hör. På mig har’ den emellertid icke gjort

Lördagen den 10 Mars, f. m. IT

det ringaste intryck, och jag är öfvertygad om att vi hafva god
tid att taga denna fara i betraktande, då ett utarbetadt förslag
från den möjligen blifvande komitén föreligger till behandling.
Intill dess kan jag icke betrakta ett bifall till den ifrågasatta
skrifvelsen såsom mera egnadt att framkalla den fruktade öfverspekulationen,
än hvar och en motion, som ännu ligger oafgjord
på Riksdagens bord. I detta skrifvelseförslag framställas icke
några särskilda lagstiftningsgrunder, utan endast en grund och
ett syftemål, nemligen ett kraftigare motverkande af rusdryckernas
missbruk. För min del ser jag. i likhet med Herr Treffenberg,
en förtjenst hos denna skrifvelse, att denna grund, detta syftemål
är det enda. År denna grund egnad att framkalla öfverspekulation
och vi sålunda stå i valet mellan att antingen förblifva vid
det gamla tillståndet eller underkasta oss en tids olägenhet af
en öfverspekulation, då måste jag säga, att valet icke är svårt;
vi måste välja det senare för det goda ändamålets skull. Man
har äfven under diskussionen motsatt sig denna skrifvelse derför
att, såsom en talare från Kronobergs län anmärkte, deri talades
om ett ännu kraftigare motverkande, och att det närvarande, tillståndet
vore så långt ifrån att hafva i något afseende åstadkommit
en motvigt mot rusdryckernas missbruk, att det icke förtjenade
det vitsord, som ligger uti ordet “ännu11.

Jag hemställer dock till Herr Sandstedt, om han'' ej måste
erkänna att 1854 års bränvinslagstiftning, jemförd med föregående
bränvinslagstiftningar, var egnad att motverka rusdryckernas omåttliga
användande. Den hade visserligen äfven sina stora brister,
och nu, efter en tid af 23 år, är den i stort behof af en revision,
men för sin tid kunde den dock anses såsom ett godt steg framåt
i den rigtning. i hvilken vi hafva att fortsätta, nemligen motverkandet
af rusdryckers missbruk.

Riksdagen skall säga ut hvad den önskar, säger man. Ja,
en sådan utsago finnes ju äfven uti betänkandets kläm, der det
föreslås, att Riksdagen måtte anhålla om en utredning i syfte att
genom bränvinslagstiftningen må kunna åstadkommas ett än kraftigare
motverkande af rusdryckers missbruk. Under uttryck af
den förhoppningen, att Kong!. Maj:ts regering skall lyckas att lösa
denna vigtiga och svåra uppgift, yrkar jag bifall till Utskottets
förslag. Och om ej en reservation åtföljt detta betänkande, så
skulle jag haft allt skäl hoppas, att detta dock vore ett bland de
tillfällen, då Riksdagen för dess del vill uppfylla den svenska församlingens
städse upprepade bön om att alla frågor måtte i god
enighet och sämja afgöras, tv behofmt ligger för hvar mans ögon
uti det förderfliga missbruket; målet, detta missbruks stäfjande,
måste för en hvar vara eftersträfvansvärdt och medlet, en utredning,
är med afseende på frågans svårlösthet oundvikligt.

Jag upprepar mitt yrkande om bifall till Utskottets förslag.

Herr Lyttkens: Här har så mycket talats om svenska fol kets

tilltagande försjunkande i dryckenskapslasten, att detta påstående
blifvit, så att säga, en rigtig jargon. Jag vågar dock

S:o 20.

Om revision
af bränvinslagstiftningen.

(Forts.)

N:o 20.

Om revision
af bränninslagstiftningen.

(Pörte.)

12 Lördagen den 10 Mars, f. in.

vara af eu motsatt åsigt. De af oss, som äro något till åren och
kunna minnas tillbaka till första hälften af 19:de seklet, torde nog
ihågkomma, huru förhållandet då var, samt huru det då tillgick
under husbehofbränningstiden; då kunde man säga att superiet
var stort. På t. ex. bröllop och begrafningar samt andra gästabud ansågs
det ej vara bra, om ej alla gästerna, och ibland äfven presten,
voro druckna. Den person, som ej var supare, lemnades ej i fred,
utan tvingades att blifva det. Detta är nu lyckligtvis en öfvervunnen
ståndpunkt. Fyllbultar, raglande öfver allt på allmänna
platser och i enskilda samqväm, äro nu mycket sällsynta. Superiet
bär åtminstone i södra Sverige högst betydligt aftagit. Det anses
numera såsom en skam att supa sig full, vare sig af champagne
eller bränvin, och jag för min del anser champagneruset lika skamligt
som bränvinsruset. Rusdryckers missbruk förekommer visserligen
ännu, men man kan väl icke tro eller begära att en nation,
hvilken varit så begifven på starka drycker som den svenska för
30 år sedan, skall genast afstå från denna sin böjelse. Nej, det
är naturligt att det ej kan gå annat än småningom. Förut medgaf
lagstiftningen krogar öfverallt. Detta är numera ej förhållandet,
och jag vågar på det kraftigaste protestera mot beskyllningarna,
att svenskarne äro sådane fyllbultar och sä djupt försjunkna
i dryckenskap, som det från en del håll utmålas. Det är
onekligt att den nuvarande lagen har bidragit härtill i hög grad,
och det tillkommer lagstiftningen att efterse, om den nu gällande
lagen är tillräcklig och kan vidare förbättras, eller om en alldeles ny
lag behöfves för att gå vidare på förbättringens väg, eller huruvida
icke den nuvarande lagen, om den efterlefves ordentligt, gör
till fylles, det vill säga om det är en lagstiftnings- eller lagskipningsåtgärd
som behöfves, för att hämma det superi, som ännu finnes
qvar. Jag tror att det är det senare, eller en allvarligare tillämpning
af lagen, som är angelägnare, än att skrifva ännu strängare
lagar, som kanske ännu mindre efterlefvas; huru efterlefves
och tillämpas nuvarande lagen? Exempelvis kan jag anföra, hurusom
från en provins till Kongl. Maj:t afgifvits ej mindre än öfver
BO petitioner om vidtagande af åtgärder i syfte att motverka rusdryckers
missbruk, och detta oaktadt blott en enda stad derstädes
finnes försedd med krogar, och å hela landsbygden finnas hvarken
utskänknings- eller utminuteringsställen som äro lagliga, men i deras
ställe lär finnas en stor mängd lönkrogar; att ändra detta kan
väl ej vara en lagstiftningsåtgärd, utan endast en lagskipningsåtgärd.
Hvad som hufvudsakligen behöfs är, att den stora allmänheten
får kunskap om lagen och tillhålles att allvarligen efterlefva
densamma.

Jag tillåter mig särskildt påpeka, huru bestämmelsen att bränvin
icke får mot betalning utskänkas på andra ställen än sådana,
hvars innehafvare i laga ordning förvärfvat sig rättighet till sådan
iskänkning, kringgås af de s. k. lönkrögarne. Denne säljer kaffe
och andra födo- eller dryckesvaror och låtsas bjuda supen på
köpet, ehuru han i sjeifva verket genom kaffets eller de andra
varornas fördyrande tager beta!dt jemväl för supen. Ja, detta slags

Lördagen den 10 Mars, f. m. 13

iönkrögeri bedrifves och tolereras i stor skala vid flera af statens
jern vägsstationer. Der är nemligen tillfälle att få bränvin beredt,
visserligen icke den störa allmänheten, som åker i 3:dje klassens
ouppvärmda kupéer och i följd deraf kunde vara mest i behof af
ett dylikt värmande medel, men väl de resande, som åka i lista
och 2:dra klassens vagnar. De personer, som vid jernvägsstationerna
ega att förse de resande med mat, hafva nemligen ej rätt
att till dem utskänka spirutuösa drycker, men de ställa dock på
många ställen så till. att de resande af lista och 2:dra klassen, som
sådant önska, kunna komma i tillfälle att få taga sig en sup.
Detta är dock ej annat än Iönkrögeri, tv tro Herrarne val, att en
sådan restauratör skänker bort hundratals kannor bränvin. Nej.
han tager i stället mer betaldt af alla för maten, och får derigenom
det utlemnade bränvinet betaldt. Detta är ett oskick, som borde
beifras, men som dock får passera utan anmärkning.

Huru olyckligt är ej förhållandet på en del af våra exercishedar,
dit vi nu icke kunna skicka våra, för det mesta ännu oförderfvade
beväringsynglingar utan att riskera, att de ofta efter 14
dagars vistelse derstädes skola återkomma förderfvade till följd
af den rika tillgång på bränvin, som finnes uti de många på exercisheden
befintliga krogstånden. Ja, det har i tidningarne omnämnts,
att det finnes exercisplatser i de norra provinserna, å
hvilka finnas ända till 11 krogstånd; och detta oaktadt det blott
behöfs ett enda maktord från vederbörande för att, såsom skett
vid en och annan af dessa mötesplatser — göra slut på detta olyckliga
tillstånd. Grenom att verka i denna syftning tror jag att de
s. k. Yärnepligtens Vänner skulle åstadkomma ett bättre resultat,
det vill säga borttaga fruktan för utsträckt värnpligt, än det som
de med sina många broschyrer åsyfta.

Utskottet har föreslagit en skrifvelse för att om möjligt få
en. lag, som hindrar missbruk af starka drycker, titan att angifva i
hvilken riktning lagen skall skrifvas. Om Riksdagen beslutar en
sådan skrifvelse, som Utskottet föreslagit, utan att angifva huru
och på hvad sätt eller genom hvilka medel Riksdagen anser att
missbruken skola hindras, så är jag öfvertygad om att Kong].
Maj:t ser efter, hvad som framkallat denna skrifvelse: och då är
det ju uppenbart, att Kong!. Maj:t skall fästa sin uppmärksamhet
vid de .motioner rörande förändringars vidtagande i nu gällande
lagstiftning angående vilkoren för tillverkning och försäljning af
bränvin, åt hvilka Bevillnings-Utskottet vid denna riksdag lemnat
grundlagsenlig beredning. Låtom oss derföre undersöka dessa
motioners syfte; och då skola vi finna, att de flesta motionerna
afse .ett sammanslående af den nuvarande tillverknings- och försäljningsskatten,
samt att bränvinshandeln derefter skulle frigifvas.
Kan man verkligen sägas arbeta i sedlighetens intresse, då man
vill lossa de band, som nu ställa bränvinshandeln? Nej visst icke!
En sådan åtgärd skulle nemligen hafva till följd, att missförhållandena
från fordom åter skulle inträda, eller med andra ord. att
bränvinsflaskan skulle blifva stående på de flesta försäljningsbord.
att kanske hvarje landthandlare, hvarje backstugukäring komme

N:o 20.

Om revision
af bränvinslagstiftningen.

(Forts.)

N:o 20.

Om revision
af iränvinslagstiftningen.

(Fort?.)

Lördagen flen 10 Mars, f. m.

att etablera en krog. År detta att handla i sedlighetens intresse?
Nej visst icke! TV detta intresse fordrar, att bränvinshandeln
fortfarande skall utgöra ett undantag frän den allmänna regeln,
att handeln bör vara fri. Eller tro Herrarne icke, att bränvinshandelns
frigifvande skall framkalla ett allmänt jägtande efter
den ökade vinst, som försäljningen af bränvin då skulle komma
att lemna. Och då få vi antingen skaffa 03S en starkare poliscorps
än vi nu hafva eller ock låta allt gå vind för våg. Men detta
kan väl ej vara att handla i sedlighetens intresse. Det säges väl
af motionärerne, att kommunen skall ega rätt ordna handeln med
bränvin, men när ingen afgift derför skall erläggas hvarken till
staten eller kommunen, hvem eller hvad skall afgöra hvilken af
de lika berättigade skall hafva monopol att utan afgift idka den
nu sä vinstgifvande försäljningen åt bränvin.

Som de ändringar i nuvarande lagstiftningen, hvilka jag anser
böra göras, äro af den beskaffenhet, att Riksdagen kan utan vidare
göra desamma, såsom t. ex. inskränka rättigheten att sälja spritvaror
om söndagarne, vid marknader i städerna, vid sammandragning
af trupper in. rn., dess afgiftsfria bortskänkande vid handel
af andra varor och auktioner, och då jag för »ifrigt anser att eu
noggrannare efterlefnad och tillämpning af nu gällande lag är
hvad som kan och bör göras, för att så vidt möjligt hämma
de ännu varande missbruken af starka drycker, anser jag det_ej
behöfvas att Riksdagen aflåter en skrifvelse till Kong!. Maj:t,
allra minst en skrifvelse af så obestämdt innehåll, ty om Riksdagen,
skall rörande denna fråga aflåta eu skrifvelse till Kongl. Maj:t,
då är det också nödvändigt, att Riksdagen deruti tydligen tillkännagifver
i hvilken rigtning lagen skall ändras. Jag anser nemligen
olämpligt, att den bollkastning, som nu under en längre tid
pågått emellan regeringen och Riksdagen, skall fortsättas. Regeringen
har nemligen till Riksdagens Bevillnings-Utskott öfver:
em nät de ifrån kommunerna inkomna petitioner rörande bränvinsiagstiftningen,
hvilka icke kunnat till någon annan regeringens
åtgärd föranleda. Och å andra sidan vill Bevillnings-Utskottet nu
att Riksdagen skall kasta bollen tillbaka till regeringen, under
tillkännagifvande, att Utskottet och Riksdagen icke heller veta
hvad det skall göras med anledning af dessa petitioner. Nej, den
skrifvelse, Utskottet i detta sitt betänkande föreslagit, skulle enligt
min tanke bringa regeringen i er. obehaglig ställning, emedan
den icke säger hvad Riksdagen vill att regeringen skall gorå.
Den talar visserligen om tillsättandet af en komité, men nämner
ej något om i hvilken rigtning denna skall arbeta, och om regeringen
kommer med ett förslag om skatternas sammanslagning,
ersättning för inkomster, som städer, hushållningssällskap, landsting
och landskommuner förlora m. in., och Riksdagen ej godkänner
detta, så är det bättre att en sådan skrifvelse ej afgått. Som jag
för min del anser att, med bibehållande af grundprincipen i nuvarande
lagen, det blott behöfves partiella ändringar i densamma,
och att det tillses det eu kraftigare lagskipning och efterlefnad
af densamme egen ruin, för att hämma en stor del af de öfver -

Lördagen den 10 Mars, f. in. 15

klagade missbruken, så låtom oss göra de ofvannämnda förändringarne
och för öfrigt vänta — tills antingen regeringen eller någon
enskild motionär framkommer med ett verkligt klokt och praktiskt
förslag; och af sådan anledning yrkar jag afslag å Utskottets
förevarande skrifvelseförslag.

Herr Ivar Månsson förenade sig i Herr Lyttkens’ anförande.

Herr Jonas Peter Nilsson: I motsats mot den siste ärade
talaren kan jag ej spåra någon fara uti att till Kongl. Maj:t aflåta
den af Utskottet föreslagna skrifvelsen, utan är jag fullt öfvertygad
om att Kongl. Maj:t med tillfredsställelse skall mottaga
densamma. Och då förhållandet nu är, såsom ock Utskottet så
sundt och tydligt sagt i sin motivering, att det är alldeles omöjligt
att i frågans nuvarande skick kunna utfundera någon utväg
för densammas lösning, hvad hafva vi då annat att göra än att
hänskjuta frågan till Kong]. Maj:t? Icke heller har jag under
diskussionen hört någon talare kunna ådagalägga annat förhållande,
än att den nuvarande lagstiftningen är opraktisk. Hvarföre
icke då försöka att slå in på eu väg, som möjligen kan leda
till ett godt resultat. lag skall icke uppehålla Kammaren längre.
utan inskränker mig till att yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Anders Aug. Andersson: Herr Talman! Mine Herrar!
Skulle man vara fullt öfvertygad om att ställningen inom
landet i afseende å dryckenskapslastens tilltagande vore så förtviflad,
som föregående talare sagt, så vore det i sanning beklagligt.
Jag tror icke att så är. I de trakter, jag känner till, är
förhållandet åtminstone icke sådant. Der användes icke tiondedelen
så mycket bränvin nu som för några år sedan, och bränvinssupandet
har så mycket aftagit, att man sällan der ser en
menniska öfverlastad utaf bränvin, då deremot förr sådant icke
var ovanligt. Skulle man göra något, borde man inskränka ölförsäljningen;
det vore bättre. Jag får alltså protestera emot att
förhållandet är så dåligt i de trakter, jag tillhör.

För att nu yttra mig angående sjelfva saken, eller att Bevillnings-Utskottet
föreslagit en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet,
kan jag icke neka till, att dess förslag synes mig nästan blankt,
och jag anser, att, om eu skrifvelse skall aflåtas, bör det vara
.Riksdagens skyldighet att uttala sin åsigt och tillkännagifva i
hvilken rigtning den önskar att den nya lagstiftningen skall gå,
så att Kongl. Maj:t och dess regering veta, hvad Riksdagen menar.
Men så är nu icke förhållandet. Att en utredning af frågan skulle
vara behöflig, derom är jag fullt öfvertygad; ty icke kan det vara
värdigt eller bra för vissa större städer, att de hafva så stora inkomster
af bränvinsmedlen just på de mindre kommunernas bekostnad.

Jag har icke hört någon talare yttra annat, än att man skulle
ytterligare höja afgiften för tillverkningen af bränvin och sålunda
fördyra detsamma. Bränvinsskatten utgör nu 14 millioner och

Jiso 20.

Om revision
af bränvinslagstiftningen.

(Forts.)

N:o 20

Om- revision

af bränvinsä ltig

stift ning

en.

(Forts.)

K*, Lördagen den 10 Mars, f. in.

skulle genom en sådan åtgärd komma att uppgå till 20 millioner.
Men hvem får erlägga detta? Jo, de fattige arbetarne, ty det är
hufvudsakligen de, som hafva strängt kroppsarbete, hvilka använda
bränvin. Jag anser det icke rätt att ytterligare beskatta
dem. Man vill att de yngre af dessa fattiga arbetare skola försvara
fäderneslandet utan någon ersättning, och att de, som äro
något äldre, skola släppa till utgifterna för försvarsväsendet, blott
derföre att dessa äldre personer taga sig en sup. Detta är icke
rätt. Man borde förr. om man anser att bränvinet gör så mycket
ondt och att staten kan undvara bränvinsmedlen, förbjuda all tillverkning
och försäljning af bränvin, då prejade man åtminstone
icke de fattiga arbetarne. Jag yrkar ais,lag å Utskottets hemställan.

Herr Hjelm: Herr Talman! Mine Herrar! En person, hvilken
såsom jag i öfver tretio år arbetat för befrämjandet af att
spritdrycker'' icke skola missbrukas, befinner sig i sanning i eu
underlig ställning, då han nödgas uppträda på den sidan, som jag
nu gör. Men att jag det nödgas, kommer sig af den erfarenhet
och de iakttagelser jag haft tillfälle gorå under denna min sträfvan.
Jag ber nemligen att få instämma i Herr Lyttkens’ yttrande.
Jag tror icke, att man genom nya lagstiftningsåtgärder eller eu
revision af nuvarande lag kan vinna det resultat mau önskar,
utan att detta vinnes och måste vinnas genom lagskipnings- och
tillämpnings-åtgärder, och förnämligast genom sann, på öfvertygelsen
och icke känslan verkande upplysning om skadligheten åt
spritdryckers förbrukning.

Utskottet har i sitt betänkande uppdragit en historik öfver
hvad som sedan 1854 är gjordt i bränvinslagstiftningsväg, och
oaktadt så mycket är gjordt och experimenteradt deruti, framhålles
det. att superiet ''oerhördt tilltagit. Jag för min del bär
dock svårt att förlika mig med att så är. tv äfven jag minnes 40
år tillbaka och något längre och vet, huru det då var och huru
det nu är. Det bär under förra riksdagen blifvit framhållet, att i
Norrland och synnerligast i vissa orter deraf skulle råda ett oerhördt
missbruk af starka drycker. Jag känner icke Norrland till
alla dess delar, men jag vågar påstå, att i den ort, jag tillhör och
under 28 år liar tillhört, eu minskning i spritförbrukningen i allmänhet
och det äfven under senare åren egt rum. Jag hör åt
representanterne från Norrbottens län, att förhållandena deiy äro
ungefär enahanda. Jag har 9 eller 10 gånger rest cirka 80 ä 90
mil genom Norrland, och jag får säga, att jag hvarken vid
gästgifvaregårdarne eller å landsvägarne sett någon berusad person
mer än vid ett enda ställe, och det var vid en ölkrog. _ Men
detta oaktadt vet jag väl, att biand vissa delar af befolkningen
qvarstår vårt från samhällshöjderna komna gamla nationallyte.
begäret efter spritdrycker. Jag tror dock att detta hufvudsakligen
gäller dem, hvad Norrland vidkommer, som invandra från mellersta
Sverige, för att söka arbete i rikets norra del, och hvilken kanske i
allmänhet rörliga befolkning icke är den bästa i den ort. den till -

Lördagen den 10 Mars. f. m. 17

hör. Så komma till oss hela svärmar af'' finnar, hvilka söka
arbete och vid sina besök åstadkomma oordningar genom superi
o. s. v. För södra Norrland är det vermländingar och dalkarlar,
som sålunda begifva sig ut på vandringar och äro begifna på
superi. Den bättre befolkningen stannar hemma.

Superiet är i sjelfva verket ett moraliskt ondt; och bör icke
ett sådant med moraliska medel förekommas? Åtminstone är jag
af den öfvertygelsen. Jag tror att det. bland annat, blefve eu
mycket nyttig åtgärd, som ovilkorligen verkade välgörande, om
vederbörande utgåfve en rundskrifvelse till samtliga skolstyrelserna
i riket, med föreskrift att i folkskolorna hvar eller hvarannan
vecka skulle för eleverne hållas eu halftimmes föredrag,
deri på ett populärt sätt, afpassadt efter åhörarnes ålder och fattningsförmåga,
upplysningar, huru missbruk af spritdrycker verkar
skadligt i fysiskt, moraliskt och ekonomiskt afseende. Man skulle
dervid icke, såsom nykterhetstalare ofta göra, slå an på att uppskaka
känslorna, utan söka inverka på öfvertygelsen och med
exempel från förhållanden som barnen känna till. Jag vet skolor,
der i öfver 25 års tid lärarne, utan tillsägelse, af egen inre maning
så tillvägagått, och deraf en ganska betydlig verkan visat sig.

Här är sagdt, att denna skrifvelse icke skulle innehålla något
direkt om sättet, hvarpå man önskade frågans lösning, och att
den sålunda vore färglös. Jag tror att om Riksdagen skrifver till
“Kungen11, bör den ock säga hvad den vill. För min del spårar
jag dock under detta skrifvelseförslag önskan om en förhöjd bränvinsskatt;^
och jag är öfvertygad om, att derest eu sådan skrifvelse
afgår till Kongl. Magt, kommer det blifvande förslaget att
utgå från principen att genom bränvinets fördyrande söka hämma
superiet: sålunda liktydig med en ny skatteförhöjning. Det låter
ju så vackert att pk “filantropins“ väg få flera statsinkomster. Jag
tror dj)ck att, om icke denna fördyring blir särdeles betydlig,
t. ex. 5 å 10 kronor på kannan, hvilket är omöjligt, en större skatt
än den närvarande icke skall inverka, vare sig på måttlighetssuparen
eller de olycklige, som hemfallit under fyllerilasten, hvilken
last i sjelfva verket är en onaturlig retning på vissa nerver.

Då jag emellertid icke vill yrka rent afslag på detta Utskottets
betänkande, förenar jag mig med dem, som yrkat återremiss,
men jag gör detta i den rigtning, att tillverknings- och försäljnings-afgifterna
väl^ må sammanslås, men handeln med bränvin
derföre icke blifva fri. Så länge kommunerna hafva en vinst af att
det swpes mycket, tror jag icke att man med. någon lagstiftningsåtgärd
kan vinna det afsedda målet.

Herr Per Nilsson i Kulhult: Jag har icke kunnat instämma
i det af Utskottet fattade beslut och har derföre jemte flere andre
inom Utskottet deremot reserverat mig. Jag har nemligen utgått
från den synpunkten att, om en skrifvelse skulle från Riksdagen
till Kongl. Maj:t aflåtas. man också deri skulle säga hvad man
ville och på hvad grund man önskade bygga ett nytt förslag.

Andra Kammarens Prof. 1877■ N:o 20. '' 2

S:o 20.

Om revision

af bränvin*-

lagstift ningen.

(Forts.)

N:o 20.

Om revision

af hrdnvins lagstift ningen.

(Forts.)

Lördagen (len 10 Mars, f. ra.

Visserligen har ]äg hört en talare yttra, att just derföre att Utskottets
förslag icke säger på hvilka grunder en ny lagstiftning
i ämnet skulle byggas, det vore möjligt, att förslaget hade utsigt
att i Kammaren gå igenom; men jag för min del tror icke, att
detta är l ätta sättet för affärdande af skrivelser. Vill Riksdagen
en förändring, bör han också uttala hvari den skall bestå,^ och
detta är orsaken, hvarföre jag icke velat att en skrifvelse sa affattad,
som den af Utskottet föreslagna, skall från Kammaren utgå.

En talare, som före mig hade ordet, har sagt, att i den ort, han
tillhör, finnas lönkrogar i hvar buske — såsom han uttryckte
sig — octi att på dessa försäljningsställen förekomma en sådan
mängd ordningar, att kronobetjeningen icke vore tillräcklig att
hämma dem. Jag tror ock, att så måste vara förhållandet i tätt
bebyggda orter; och derest icke kommunalstyrelsen är kronobetjeningen
i detta hänseende behjelplig att hindra det sådana nästen
inrota sig i samhället, kan det icke vara annorlunda.

Samme talare yttrade, att han, för att hindra sina arbetare
att besöka krogen,‘till och med sjelf lånat dem bränvin. Detta
är en sjelfbekännelse, som visar huru de verkligen på vissa ställen
ganska dyrt få med sin lön betala begäret efter bränvin.
För min del anser jag att, om man tager i betraktande de officiella
statistiska uppgifterna om folkmängdens tillökning och dermed jemför
bränvinsproduktionens tillväxt och aftagande under de senaste
15 åren, så skall man finna, att superiet hos oss verkligen icke
tilltagit i så hög grad som man velat påstå. När man vidare
besinnar, hvilka stora arbetsföretag under de senare åren pågått
inom olika delar af landet, skall man snarare förvånas öfver att
bland dervid anstälde arbetare superiet icke florerat i högre grad
än nu varit fallet. Jag må medgifva, att kontrollen öfver dessa
arbetares sedliga lif icke har varit så tillräcklig som ömkligt,
men att det oaktadt moraliteten hos dessa arbetare varit sämre
än hos deras kamrater från förra tider, vågar jag bestämdt bestrida.

Jag yrkar afslag å Utskottets förslag.

Herr Lars Johan Larsson: Då jag är en bland dem som

väckt motion i detta ämne, dervid stödjande mig hufvudsakligen
på samma grunder som finnas uttalade i sistlidna års Bevillningsutskotts
betänkande N:o 4, hvars hemställan då föll för en knapp
majoritet i Första Kammaren, så ber jag nu få yttra några ord.
Jag trodde att äfven i år vårt förslag skulle möta hinder i Första
Kammaren, och att den Kammaren med välbehag skulle begagna
tillfället att motsätta sig Andra Kammarens önskan i detta fall;
men till min glädje har jag nu förnummit, att Första Kammaren
redan bifallit det föreliggande betänkandet.

Jag vill icke påstå, att bränvinet hos oss i närvarande stund
gör mindre skada än tillförene. Under de tva senaste å,ren hafva,
såsom bekant, flere petitioner med tillsammans omkring 80,000
underskrifter ingått till Kongl. Maj:t om kraftiga åtgärders vidtagande
för att hämma superiet. Under samma tid har en mängd
af motioner inkommit till Riksdagen, alla i det syfte att så vidt

Lördagen den SO Mars. f. m. ly

möjligt sätta en dam för bränvinsflodens framfart. Men man
tyckes hittills hafva ansett, att hindren som resa sig i vår väg
för denna reform äro alltför stora att kunna öfvervinnas. Den
förste talaren sade sig icke kunna förstå hvad regeringen skulle
göra, derest den nu föreslagna skrifvelsen bifölles. Jag tror, att
den förste talaren, derest han verkligen ville förstå hvad med
skrifvelsen afses, skall inse att med densamma är meningen att
åstadkomma en förändring till något bättre i den nu gällande
bränvinslagstiftningen. Den andre talaren i ordningen, Herr Farup,
trodde att det vore obehagligt att ingå till Kongl. Maj:t
med skrifvelse i detta ämne. Han talade bland annat om, huru
han försökt att gorå bränvinet behagligt inom sin ort. Detta var
nu en egendomlig bekännelse, som jag icke tror är egnad att särdeles
rekommendera en medlem af den svenska riksförsamlingen.

En annan talare, herr Lyttkens, talade om de gamla förhållandena
i detta hänseende. Ja, mine Herrar, skola vi gå tillbaka
till våra förfaders lefnadssätt och tala om plägsed»- vid begrafningar
och kalas fordomsdags, så kunna vi lika gerna hålla oss
till de gamla tider, då, seden bjöd att hustrun för att vara beredd
på alla möjligheter skulle till gästabudet medföra mannens svepningskläder.

En annan talare förmenade att det icke vore så illa bestäldt
med superiet i södra Sverige, t. ex. i Halland. Nu förhåller det
sig emellertid så, att man knappt kan läsa något nummer af de
senaste hallandstidningarne, utan att der finna omnämnda brott,
begångna under rusets inverkan. Men jag undrar ej så mycket
på att hvar och en söker att försvara sin ort, tv det är klart att,
såsom ordspråket säger, “då det råkar eget skinn, så svider det.“
Jag vet icke, huru man genom tomma resonnement skall kunna
hoppas att undanskjuta denna fråga, som oupphörligt tränger sig
på oss och manar oss till handling, så länge det kristliga budet:
“du skall älska din nästa såsom dig sjelf," för oss eger någon
betydelse. Detta är min fidla öfvertygelse, och iag kommer att
stå fast dervid.

Herr P. Nilsson i Kul hult kunde för sin del icke bifalla den
föreslagna skrifvelsen. Nå ja, det var en sak som. man godt visste
och har hört förut; han representerar ju Skåne, och Skåne är den
landsdel, från hvilken kanske största delen af vårt bränvin kommer.

I Gamla Testamentet omtalas, hurusom, när Moses fick befallning
att föra Israels barn utur Egypten, mordengelen tillsade
dem att sätta ett märke på sina dörrar på det att Herrens straffdom
öfver Farao och hans folk icke måtte drabba Israels barn.
Helt annorlunda gå vi till våga. då vi sätta märke öfver dörrträdet
till de hus. der bränvinet säljes, likasom för att derigenom
visa mordengel vägen till våra hem.

Jag röstar för bifall till Utskottets förslag och ber på samma
gång att sända den begäran till vår älskade regering, att den,
då den kommer att välja de personer, som skola utarbeta ett
förslag till förändrad bränvinslagstiftning, måtte göra detta med
blicken fästad på vår store Gustaf II Adolf, som vid ett till -

tro 20.

[Om revision

"f bränvins lagstift ningen.

(Fnrts.)

N:o 20.

■>()

Lördagen den 10 Mars. f. in.

Om revision
af bränninglagstiftningen.

(Forts.)

fälle, då lian såg sina soldater berusa sig af från fienden tagna
öltunnor, skyndade til! och tog tappen ur alla ölfastagen under
uttalande af de bekanta orden: “jag vill hellre se Öl och vin
än mina krigares blod rinna på marken".

Herr Hy din: Då man läser detta Bevillnings-Utskottets be tänkande,

finner man ganska lätt, att Utskottet försökt att komma
ifrån denna fråga på något hyggligt sätt. Utskottet har ansett
detta mål lämpligast kunna vinnas genom att kasta hela bördan
på regeringen, som skall i detta hänseende vidtaga åtgärder på
lagstiftningens väg. Hvad är det då, som gör att Utskottet icke
kommit till något annat resultat? Jo, orsaken dertill är den,
att denna fråga icke så egentligen lämpar sig för lagstiftning, att
man kan på lagstiftningens väg åstadkomma någon förbättring i
det tillstånd man så allmänt beklagar. Jag undrar, hvad Herrarne
skulle säga, om Riksdagen inginge till Kongl. Maj:t med en skrifvelse,
som lydde så här: att Kongl. Maj:t täcktes låta omarbeta
lagen i syfte att genom lagstiftningen må kunna åstadkommas
en kraftig motverkan mot frossa’!, dryckenskap och otukt. Jag
frågar, huruledes det skulle vara möjligt att med en skrifvelse
i detta hänseende vinna något?

Men hvari ligga då svårigheterna härför? vi skola söka att
göra dem klara för oss. De ligga deri, att detta1 är en sedlighetsfråga,
att det är den sedliga kraften, som i detta fall måste stärkas,
och lagstiftningen kan icke stärka den; lagstiftningen kan
endast vidtaga åtgärder, hvarigenom frestelser till osedligt lefnadssätt
undanrödjas. Längre kan icke lagstiftningen gå.

För att på lagstiftningens väg kunna åstadkomma något, är
det nödvändigt, att man uppvisar hvad det är, som i första rummet
frestar till den ena eller andra lastens begående. Vill således
representationen nu skrifva till Kongl. Maj:t, måste i skrifvelsen
upptagas orsakerna till det öfverklagade superiet; ty på
en enkel begäran, utan uppgift å någon af de olägenheter, som
böra undanrödjas, att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huruledes rusdryckers missbruk skola kunna motverkas, kan Kongl.
Maj:t icke gifva något svar, i synnerhet då utskotts betänkandet
visar, att inom Utskottet funnits så stridiga åsigter om hvad som
bör göras, att det ej haft annat att göra än lemna hvarje förslag
å sido. Kongl. Maj:t kan ej heller af hvad i saken i öfrigt
förekommit draga någon slutsats om hvad som bör göras. Tv
hvad har Kongl. Maj:t att läsa mellan raderna i den nu föreslagna
skrifvelsen? Jo dessa motioner, som oupphörligt framkomma
och icke innehålla något; det hufvudsakligaste de innehålla
är nemligen, såsom en talare på hall andsbänken yttrade,
huruledes vi på bästa sätt skola fördela vinsten af bränvinshandteringen.
I dessa förhållanden ligga svårigheterna för ordnandet
af denna angelägenhet.

Betraktar man, huruledes en lagstiftningsåtgärd, en lagförändring
kommer till stånd, så finner man, att hos folket en dunkel
rättskänsla först gifver sig luft på ett eller annat sätt; man önskar

Lördagen den 10 Mars, f. m.

>'':o 20.

en lagförbättring, men man vet icke, huru man skall få den. På Om revision
denna ståndpunkt befinner sig ännu förevarande fråga, den står "/
på känslans ståndpunkt, då man icke kan angifva det sätt, hvarpå
den skall kunna praktiskt ordnas. Då man sålunda i detta be- /gortsd
tänkande. icke på något sätt angifvit hvad som i nuvarande bränvinslagstiftning
är orätt, huru skall då Kongl. Maj:t kunna göra
något? Och då man har frågan så dunkel för sig, synes mig
icke lämpligt för Riksdagen att till Kongl. Maj:t afsända en skrifvelse
deri, ty derigenom lär sig Kongl. Maj:t att allt mindre och
mindre fästa afseende vid Riksdagens skrifvelse!’. Riksdagen
måste tillse, att i dess skrifvelse angifvas de olägenheter, den
skada den vill hafva undanröjda. Innan detta skett är det icke
värdi att här ingå till Kongl. Maj:t med någon skrifvelse.

Hvad är det då, som gör, att dessa frågor städse väckas?

Jo, de väckas helt enkelt derför, att de förslag, som framkomma —
deras syften och orsaker vill jag respektera - - äro omogna, och
att under debatterna derom så många olika meningar uppstå om,
hvari den närvarande skadan och olägenheterna ligga, att man
icke kan bestämdt uppgifva desamma. Huru bör då förfaras för
att från Riksdagens sida åstadkomma den förbättring man önskar?

Jo, helt enkelt sålunda, att man, äfven om förslagen, såsom Thors
bockar, som slagtades, uppstå igen, oupphörligt slagtar dessa
förslag så länge de äro omogna, ända till dess ett förslag framkommer,
som anvisar ett praktiskt sätt för frågans lösning. Det
är icke nog, att man i motionerna håller sig på känslans ståndpunkt;
man måste äfven deri angifva ett eller annat sätt för sakens
lösning.

Om vi emellertid betrakta denna olyckliga bränvinslagstiftning
och dess oförmåga att befrämja sedligheten, så finna vi, att
den liksom all annan lagstiftning städse gått framåt; att, då ett
förslag till ändring deri, som varit beaktansvärdt, framstälts, det
äfven föranledt till en sådan ändring. Så se vi t. ex., huru tillverkningslagen,
sedan den länge varit föremål för debatter, afgjordes
genom Riksdagens beslut år 1871, då man kan säga att
tillverkningslagen lemnades utan anmärkning.

Nu är det vidare fråga om den del af bränvinslagstiftningen,
som rör försäljningen, med afseende hvarå vi se att ganska vigtiga
framsteg äro gjorda. Först och främst har frågan om försäljningsrätten
föi'' gästgifverier blifvit löst. Vidare möter oss
frågan om bolag, huru sådana skola inrättas, vilkoren för deras
verksamhet och deras förpligtelse!’. Äfven den frågan är löst.
Ytterligare har äfven den mycket afhandlade frågan om de s. k.
salningarne fått sin lösning genom Riksdagens beslut 1874 angående
den mindre partihandeln med bränvin och förbud mot
kommissionärskap. Om man på detta sätt genomgår hvad som redan
åtgjorts, finner man således att flera vigtiga delar af frågan om
försäljningens ordnande efter hand erhållit sin lösning.

Jag öfvergå!’ nu till saker, hvilka mera stå på dagordningen.

Herr Lyttkens fäste uppmärksamheten på söndagssupningen och
önskade att åtgärder måtte vidtagas för att hindra fyllerilastens

N:o 20.

Om revision

af bränvins la>g

stift ning

en.

(Forts.)

22 Lördagen den 10 Mars. 1’. m.

utöfvande på Söndag, så att arbetaren, då han erhåller sin veckopenning,
icke skall supa upp förtjensten och derefter taga sig
fri Måndag eller ännu flera dagars ledighet, utan tillbringa hvilodagen
i sin familj. Vore det icke mera skäl att — i stället för att
aflåta en skrifvelse till Kong!. Maj:t — Riksdagen, som förlidet
år var helt nära att fatta ett beslut i frågan, denna gång fattar
ett bestämdt beslut. Jag vet nog. för hvilken horrör det skulle
anses. Tänkom oss Hasselbacken — ja, mine Herrar — tänkom
oss att svenska folket en söndagsafton skulle nödgas dricka bara
thé på Hasselbacken! Hvarför icke, om man derigenom kunde
rädda en mängd arbetarefamiljer från elände. Här ligger tvistefröet.
Huru långt skall Konungens Befallningshafvande kunna
gå mot en kommunalstyrelse, som icke har att räkna på en bestämdt
utpreglad vilja att i sedlighetens intresse ordna utskänkningsväsendet.
Det skulle således vara Konungens Befallningshafvandes
makt i förhållande till kommunalstyrelserna — i synnerhet
i städerna — jemte söndagssupningen, som nu närmast skulle
utgöra föremål för lagstiftningens ingripande. Behöfva dessa frågor
utredas af särskildt utsedde sakkunnige män? Månne icke
Riksdagen tror sig om att sjelf kunna fatta beslut härutinnan
utan denna omgång?

Den andra stora frågan är den huru den vinst, man har på
bränvinsförsäljningen, skall fördelas. Detta är en fråga, som
kan vara af ganska stor vigt; och det kan icke nekas, att då t. ex.
Göteborgs och Bohus län, till följd af väl ordnade förhållanden
med afseende å bränvinsförsäljningen i Göteborg, årligen kan få
ända till 100,000 kronor i vinst, under det att ett annat län
kanske får åtnöja sig med endast några hundra kronor, ett sådant
förhållande måste väcka förundran. Men huru skall frågan om
fördelningen af denna vinst lösas? Skall, såsom en motionär föreslagit,
vinsten delas efter folkmängden, och alltså icke efter konsumtionen
eller efter bevillningssumman? Emellertid har denna
fråga befunnits så svårlöst, att man kastat densamma helt och
hållet öfver bord. Man har icke vågat att i den föreslagna skrifvelsen
upptaga grundsatsen om lika beskattning för bränvin, så
svårlöst anses frågan vara till följd af de ersättningsanspråk
kommunerna, landstingen och länens hushållningssällskap hafva.
Man kan ej billigtvis borttaga dessa inkomster, den enda accis,
som stadskonununen egen hos oss, utan att gifva ersättning. Frågar
man nu på hvad grund dessa ersättningsanspråk anses berättigade,
hvilka fördelar det allmänna tillskyndats derigenom att
vinsten af bränvinsförsäljningen till en viss del tillfallit dessa
myndigheter, så ligger svaret derpå nära till hands. Skolhus,
jern vägs- och hamnbyggnader bära vittne om de fördelar dessa
acciser eller oktrojer medfört. Det är på svårigheten att lösa
frågan om sammanslagningar af afgifterna för bränvinshandteringen,
som Bevillnings-Utskottet stupat, och stupat så, att Utskottet.
ej nu vågat ånyo upptaga hvad det föreslagit från 1876.
Då i den nu föreslagna skrifvelsen tinnes inlagd blott en stor fras
om de menskliga passionernas verkningar, månne man väl då kan

Lördagen den 10 Mars, f. m.

\:o 20.

vänta, att regeringen skall upptaga frågan till pröfning, när
Riksdagen icke lemnar ringaste ledning för dess lösning, och
regeringen måste respektera de särskilda orternas rättigheter och
de förbindelser dessa just med hänsyn till ifrågavarande inkomster
sig iklädt?

Det är till följd af innehållslösheten i detta skrifvelseförslag.
som jag för min del yrkar afslag å detsamma.

Herr Peter Olsson: Ehuru mina åsigter i den nu föreliggande
frågan torde vara kända för de flesta af Kammarens ledamöter,
har jag ändå ansett mig böra begära ordet, emedan jag finner
saken vara af så stor vigt för hela landet, att ett försök till bemötande
af de invändningar, som blifvit gjorda mot Bevillningsutskottets
förevarande förslag, benäget torde tillgifvas mig.

Först och främst tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
derpå, att frågan om bränvinslagstiftningen åtminstone i så måtto
utvecklats och gått framåt, att Bevillnings-Utskottet, enligt hvad
jag kunnat finna, icke allenast framstäf en förträfflig historik af
frågan, utan äfven medgifva det allmänt erkända behofvet af en
förbättrad lagstiftning rörande densamma, likasom ock Utskottet
konstaterat huru som superiet i landet är i betänkligt tilltagande.
Med ett ord, jag anser detta Bevillnings-Utskottets utlåtande vara
af den beskaffenhet, att hvarje påstående derom, att det lider af
brist på sakkunskap och utredning, måste betraktas såsom fullkomligt
obefogadt. Utlåtandet är föranledt ej allenast af här i
Kammaren väckta motioner, utan äfven af en mängd petitioner i
ämnet från landsorten, hvartill kan läggas, att Utskottet i en längre
följd af år, sammansatt af hufvudsakligen samma ledamöter, handlagt
detta ärende. Utskottets uttalande deri måste väl under sådana
förhållanden tillerkännas det största vitsord. Jag är derföre
ock öfvertygad, att äfven de talare, som motsatt sig Utskottets
skrifvelseförslag, skola, om de genomläsa motiveringen till detsamma
med den uppmärksamhet sakens vigt förtjena!’, deraf få
det intryck, att tidpunkten nu synes vara inne att vidtaga åtgärder
till hämmandet eller åtminstone förminskandet af dryckenskapen.
Detta har jag velat yttra rörande Utskottets motivering
i allmänhet.

Skärskådar man reservanternes skäl för sitt ogillande af skrifvelseförslaget.
så kan jag icke se annat, än att det inskränker sjg
till det förmenande att erfarenheten visat, det Riksdagen icke vill
gå i den rigtning, som angifves i Utskottets motivering. Men att
man vid en eller flera riksdagar icke lyckats att blifva ense om
lösningen af en fråga, som måste lösas och är för landet af så
stor betydenhet, må väl icke få gälla såsom skäl för dess undanskjutande.
De vid betänkandet fogade reservationerna sakna derföre
efter mitt förmenande all betydelse.

Ger man åter akt på hvad som här i Kammaren yttrats af
de talare, som önska skrifvelseförslagets förkastande, så skall man
finna en märklig olikhet och motsägelse i de skäl, som anförts
mot förslagets antagande. Så påstår en talare, att dess anta -

Om revision
of bränvinslagstiftningen.

(Fort».)

N:o 20.

Lördagen den 10 Mars, f. m.

0™ rejuu"1 gande skall hafva öfverspekalation, lönbränneri, iönkrögeri. lua
lagstift- * renPrejeri m. m. elände till följd, samt att man'' derföre ej bör
ningen, godkänna detsamma. En annan åter påstår, att man i denna
(Korts.i fråga ingenting kan uträtta på lagstiftningens väg, utan endast
på den moraliska öfvertygelsens. Erån andra håll erkännes deremot
lagstiftningen såsom det enda eller åtminstone hufvudsakliga
. medlet att nå det mål, man åsyftar, och att man derföre i
skrifvelseförslaget bör säga hvad man vill till ledning för Kongl.
Maj:t i detta afseende; men att, då man icke kan härom blifva
ense, någon skrifvelse i ämnet ej heller bör till Kong], Maj:t aflåtas.
Mine Herrar! kan man ej midt i denna skiljaktighet i ås laterna
bland förslagets motståndare urskilja den gemensamma innersta
sluttanken, att de icke vilja hafva någon skrifvelse till Kongl.
Maja!? Åtminstone kan jag icke finna annat.

Man har här försökt göra troligt, att det egentligen är från
vissa län och kommuner som motståndet till förändrad lagstiftning
kommer, enkannerligen från de städer, som draga den största
inkomsten af tillverkningen och utskänkningen af bränvin. Lika
litet som jag för min del vill instämma i detta påstående, lika
svårt tyckes det stundom vara att förneka att motståndet synes
komma från bränvinstillverkarnes leder.

Men vore så än förhållandet, att det från vissa städer visade
sig en fruktan för frågans lösning pa sätt Utskottet i sin motivering
gifven vid handen, så får väl icke detta utgöra ett skäl för
att låta saken äfven vid denna riksdag falla och ingenting åtgöra
dervid. Skola val, derföre att man inom ett eller annat samhälle
hyser fruktan för ändringar i bränvinslagstiftningen, alla andra
kommuner nödgas utsättas för den demoralisation och det elände
i allmänhet, som är en oundviklig följd af superiet? Ett sådant
skäl anser jag vara alldeles ohållbart.

Man har vidare velat framhålla omöjligheten för regeringen
att gorå något i säkert, emedan, som man påstår, den föreslagna
skrifvelsen icke innehåller någon anvisning härom, och man anför
detta som skäl för afslag å den gjorda framställningen. Men samtidigt
med att man säger detta, kastar man sig så att säga in på
det profetiska området och framkallar den sorgliga bilden af hurusom
hvarje torpare, hvarje backstugusittare kommer att sälja
bränvin och hurusom, sedan i afseende på brän vinsförsäljningen
således blifvit lemnad full frihet inom kommunen, osedlighet och
elände der skola utbreda sig till en fasaväckande grad. Iden hvarför
just ett sådant resultat af den underdåniga skrifvelse, Bevillnings-Utskottet
föreslagit? Kan man, må tro, af motiveringen i
betänkandet eller af. de öfverläggningar rörande denna fråga, som
förut egt rum här i Kammaren, draga den slutsats, att svenska
folket önskar att landet skall på detta sätt öfversvämmas af
bränvin?

i illåt mig att i detta hänseende få erinra om den erfarenhet,
man vunnit inom de allra flesta kommunerna, åtminstone på
landsbygden.^ Icke hafva de företett något exempel härå. Icke
hafva de blifvit öfversvämmade af dessa krogar, som de kunnat

Lördagen den 10 Mars, f. m.

få tillåtelse att anlägga genom Konungens Befallningshafvandes Om- revision
medgifvande. af bränvim Kn

talare på nallandsbanken visade huru bränvinssupandet >■/>/!-

aftagit. Han hänförde sig till en tid, då man vid begrafningar lö/rts)

plägade öfverlasta sig, presten inclusive. Men jag frågar den
ärade talaren, hvarför gick han ej längre tillbaka i tiden. Hans
det icke en tid, då brun vinet icke var till? Har det icke funnits
en tid, då man söp mindre? Hvarföre skall man taga exempel
från en tid, då bränvinstillverkningen nått sin kulminationspunkt?

Om man utgår från den tid, då den lagstiftning, som ligger till
grund för den nuvarande bränvinstillverkningen, eller 1855 års
författning, tillkom, visar det sig tydligt och klart, att just från
denna tid var det som bränvinstillverkningen minskades och superiet
aftog. Detta lärer ingen kunna bestrida. Lika litet lärer
val någon kunna bestrida, att en kortare tid derefter bränvinstillverkningen
åter tilltagit och i följd deraf äfven superiet. Se
vi på de statistiska uppgifterna, finna vi såsom ett obestridligt
faktum, att i samma mån bränvinssupandet ökats, hafva lasterna
och brotten tilltagit i vårt kära fosterland. Med hänvisande till
denna historik och denna erfarenhet vill jag fråga de Herrar, som
saga, att man icke vet hvad man skall gorå: månne icke regeringen
i denna historiska erfarenhet bär en säker ledning för sitt
till vägagående? Månne _ icke brän vinets fördyrande och försvårandet
af dess försäljning i sammanhang med en moralisk upplysning
äro de åtgärder som för svenska folket i detta afseende
behöfvas? Och lägger man härtill, att regeringen icke lärer underlåta
att från de särskilda kommunerna inhemta upplysningar
såväl i moraliskt som ekonomiskt afseende, att regeringen icke
läiei underlåta att taga hänsyn till de petitioner, som inkommit
till Kong!. Maj:t och att regeringen genom sina Befallningshafvande
i orterna kan erhålla ganska säkra uppgifter, så tror jag,
att man kan antaga att regeringen härigenom får veta hvad den
har att gorå i denna fråga. Dessutom, om den ifrågasatta skrifvelse^
aflåtes, kunna, såvidt jag ser, icke några olägenheter deraf
uppstå, ty kommer regeringen med ett förslag, som icke är tillfredsställande,
hvad^ hindrar då Riksdagen att icke antaga detsamma?
Jag kan således icke förstå, huru man kan resonnera sig
till den slutsatsen, att, derföre att skrifvelseförslaget i sjelfva klämmen
icke innehåller, såsom man säger, hvad man vill begära, man
icke skulle aflåta någon skrifvelse alls, det vill säga icke göra
någonting för att söka åstadkomma en förbättring i öfverklagade
afseende.

Eu talare på upsalabänken sade, att det icke var genom
denna skrifvelse, som man skulle kunna uträtta någonting, utan
genom antagande af förslaget att bränvin icke finge utskänkas å
söndagai\ Det vore icke farligt, menade lian, att man om söndagarna
å Hasselbacken endast fick dricka thé. dag instämmer
med honom häri. Men jag frågar, om man icke redan vid innevarande
riksdag kan fatta ett sådant beslut, och hans önskan i
detta afseende således kunna tillfredsställas, på samma gång man

N:o 20.

Lördagen den 10 Mars, f. m.

Om revision
af bränvinslagstiftningen.

(Forts.)

besluta!’ en skrifvelse i det syfte Utskottet föreslagit. Ty Utskottet
har utgått från den grundsatsen att först afgifva ett utlåtande
öfver de i ämnet väckta motioner, som ega en allmännare syftning,
och derefter till Riksdagen inkomma med förslag rörande
de särskilda förändringar, hvarom jemväl motioner afgifvits. Det
förefaller mig derföre vara högst underligt att vilja grunda sitt
afslag å den ifrågakomma skrifvelsen på den omständigheten, att
man icke gjort allt hvad redan nu kunde göras.

Samme talare frågade vidare hvad Kongl. Maj:t skulle säga,
om Riksdagen afläte en skrifvelse med begäran att Kongl. Maj:t
ville vidtaga åtgärder för att förekomma frosseri, dryckenskap
och otukt. Men hvarföre skall man, för att så säga, sammanblanda
frågor, som äro af en helt och hållet moralisk natur, af
kristlig karakter, med frågor, som höra till den ekonomiska lagstiftningen.
Ty det lärer väl ingen kunna förneka — och den
ärade talaren har sjelf framhållit det — att br än vinsfrågan är eu
stor ekonomisk fråga, emedan i bränvinsskatt stora inkomster tillflyta
såväl staten som kommunerna.

Om man således vill gå till väga på det sättet, att, då man
icke kan skrifva till Kongl. Maj:t om frosseri och otukt, indika
äro af rent sedlig och kristlig'' betydelse, man icke heller skall
anse sig kunna skrifva om denna sak, som innehåller två beståndsdelar,
nemligen en mor disk och en ekonomisk, så frågar jag: är
detta rätt resonneradt? är detta ett hållbart argument?^

Han sade vidare att förslaget vore omoget. Ja, då man ingenting
vill, är ingenting moget, och jag vet icke heller när det
då skall bli moget. Jag vill särskildt vända mig till de Herrar,
som icke vilja hafva något skrifvelseförslag, och fråga dem: när
tro de, att denna fråga skall blifva så mogen, att den som en
mogen frukt faller från trädet och kan til lfredsställa allas önskningar?
När blir frågan så utvecklad? Skola vi uppskjuta med
alla åtgärder till dess saken blir på så sätt mogen, då frågar jag:
huru länge skola vi då vänta, och huru skola vi då någonsin
komma till en lycklig lösning deraf? Skola vi, derföre att fullt
tillfredsställande utredning i frågans alla ekonomiska detaljer saknas.
skola vi derför låta bli att skrifva? År det icke fastmera
ett skäl att just för detta ändamål, för att erhålla en tillfredsställande
utredning, vända oss till Kongl. Maj:t, som, om jag icke
misstager mig, ganska mycket tänkt på denna angelägenhet och
som kanske icke har något emot att få en skrifvelse från Riksdagen,
för att derefter vidtaga åtgärder i det syfte skrifvelsen
afser.

Om man således, miue Herrar, ser på de omständigheter som
blifvit anförda mot förslaget om en underdånig skrifvelse, så ber
jag om ursäkt att jag måste uttala den åsigten. att dessa skäl
icke vid närmare undersökning och granskning äro af beskaffenhet
att behöfva rubba någon i sin önskan och sitt arbete att just
på det sätt, som Utskottet föreslagit, åstadkomma ett bättre tillstånd
inom vårt kära fosterland, och det är på dessa skäl, som
jag tager mig friheten att yrka bifall till Utskottets hemställan.

N:o 20.

Lördagen den 10 Mars, f. m.

Häruti instämde Herrar Smedberg, Hans Larsson. Magnus Jonsso»,
Dofsén, Sven Andersson, O. Östling, Hy länder, Magni och Joll.

Erik Johansson. ningen.

(Forts.)

Herr C. 1. Bengtsson: Kunde det ädla syfte, soin Utskot tet

här uttalat, vinnas på öfvertygelsens väg, så vore det utan
tvifvel det bästa; men då sådant icke är att hoppas, men något
likväl bör göras, kan jag för min del icke annat än yrka bifall
till Utskottets hemställan.

Herr Talmannen tillkännagaf att han låtit utfärda anslag till
detta sammanträdes fortsättning Jjl. 7 på aftonen, hvarefter ordet
lemnades till:

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Det var eu talare, som

stälde den uppmaningen till Kammarens ledamöter, att icke låta
sig förbryllas af motsatta meningar. Jag skall gå hans önskan
till mötes och söka att icke låta mig förbryllas af den talarens
mening som var motsatt min.

Jag har alltid stått på den ståndpunkt och gör det fortfarande,
att, då man vill aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t, man
också skall säga hvad man vill. Jag frågar nu Utskottet, om det
så gjort i den föreliggande frågan. Jag tror det ej, och jag tror
icke heller att denna Riksdag, lika litet som den förra, skall, vilja
gå in på ett sådant skrifvelseförslag, som icke gifver regeringen
den ringaste ledning för det sätt. hvarpå man önskar att vinna
det åsyftade målet. Utskottet säger visserligen att man önskar
“att genom lagstiftningen må åstadkommas ett än kraftigare motverkande
af rusdryckers missbruk.“ Ja, det är ett ord som klingar
väl och som jag är viss på att hvar och en af oss vill underskrifva;
men, mine Herrar, visa regeringen den väg vi önska
att gå för att vinna detta vackra mål, jag begär det innan vi besluta
oss för en skrifvelse!

Här finnas dessutom i Utskottets betänkande aldeles inga skäl
för en skrifvelses aflåtande, men väl de allra kraftigaste skäl till
afslag å dess hemställan, så att några ytterligare sådana väl ej
behöfva anföras. Om vi nemligen gå till Utskottets motivering,
så finna vi att Bevillnings-Utskottet åberopat som skäl för sin
framställning, att vid 1870 års riksdag framlades till Kamrarnes
bepröfvande ett förslag till nya lagar angående tillverkning och
försäljning af bränvin, för hvilket i Utskottets betänkande närmare
redogöres, men hvarmed jag nu icke vill besvära Kammaren
att rapp!äsa, utan hänvisar till detsamma. Deri uttalade Utskottet
en bestämd åsigt, och ett ganska utsträckt och detaljeradt
förslag förelädes Riksdagen till pröfning.

Hvad sade Riksdagen om detta förslag? Jo, Utskottet sjelf
uppger hvad Riksdagen beslutade: “Utskottets förslag tillvann

sig emellertid icke Riksdagens bifall." År 1871 kom BevillningsUtskottet
fram med ett förslag, som gick i ungefär samma retning:
hvad blef följden deraf? Utskottet omförmäler den på detta

N:o 20.

Lördagen den 10 Mars. f. m.

Om revision
af bränvin»-lagstiftningen.

(Forts.)

sätt: “Utskottets omförmälda skrifve]seförslag blef likväl ej af
Riksdagen bifallet. År 1874 framkom till Riksdagen ett likartadt
förslag, som rönte samma öde. Detsamma hände med ett förslag,
som vid 1875 års riksdag väcktes. Vid 187(1 års riksdag kom
Utskottet fram ånyo med ett skrifvelseförslag, som dock var i
mycket sväfvande ordalag affattadt. Detta afsiogs af Riksdagen
hufvudsakligen af den orsak, att Utskottet icke i skrifvelseförslaget
tydligt nog uttryckt hvad det verkligen ville. När nu Riksdagen
gång efter annan afslagit de framställningar, som blifvit
gjorda i samma syfte som motionärerne i år önskat, och som måhända
skola anses såsom skäl för skrifvelse, samt Utskottet icke
lyckats visa någon annan väg, på hvilken Riksdagen kan gå för
att vinna frågans lösning, eller framlagt några andra skäl, som
äro af beskaffenhet att kunna inför regeringen anföras, så frågar
jag, om det är lämpligt eller klokt att genom nu ifrågavarande
skrifvelses aflåtande framkalla ett förslag från regeringen,
som det torde vara högst tvifvelaktigt huruvida det kan komma
att vinna Riksdagens bifall.

Det är helt naturligt att i en fråga af denna beskaffenhet
man, kan gå till väga på flera olika sätt, för att vinna det åsyftade
målet, men dertill fordras att man angifver en fast och bestämd
grund, och att Riksdagen med anledning'' deraf kommer öfverens
om de grunder, på hvilka den föreslagna reformen skall
hvila. Men här föreligger ingenting sådant, och det är derföre
omöjligt på förhand uttänka på hvilken väg regeringen skall gå
för att vinna frågans lösning. Utskottet har sagt, att bränvinstillverkningslagstiftningen
skall blifva föremål för förändringar.
Hvad förmår den väl, dä det är fråga om att hämma superiet?
Ingenting. Man har vid föregående riksdagar från vissa håll uttalat
den meningen, att en förhöjning i tillverkuingsafgiften skulle
vara ett verksamt medel deremot, en mening som jag alltid bestridt.
Men hvarföre har Utskottet likväl icke sagt, om det är
denna åtgärd Utskottet menar? Det är uppenbart att eu sådan
tanke legat för Utskottet, men upprigtigast och bäst hade det
varit, om det uttalat densamma. Derefter kommer Utskottet till
försäljningslagarne, hvilka äro ett större och verksammare fält
att arbeta på. Men icke heller i detta fall har Utskottet sagt
hvad det verkligen tänker. Derefter skulle man kunna tänka sig
att komma till strafflagen och se till hvad den kan verka till
hämmande af superiet, i händelse man skärpte straffet för fylleri.
Detta är en väg, som man antagligen vill beträda, men icke heller
derom har Utskottet sagt ett enda ord. Man kan ju i sin
sträfvan till och med gå så långt, att man vill göra en förändring
i grundlagarne, för att vinna målet. Må hända har Utskottet
då den meningen, att grunda sitt förslag på den åsigt, som
jag har sett i vissa skrifter och å offentliga möten uttalad, att
hvarken bränvinstillverkare eller bränvinsförsäljare, ja må hända
äfven dem som supa bränvin, ej skulle få tillträde till Riksdagen
och derigenom mista sin representationsrätt. Man har verkligen
hört sådana, framställningar göras, och då Utskottet jemväl åbe -

Lördagen den 10 Mars, f. m.

\:o 20.

ropat en mängd petitioner och önskningar från landets olika trakter,
så är det ju möjligt att det tänkt sig ett förslag i den rigtningen,
fastän ej heller något derom yttrats hvarken i skrifvelsen
eller i motiveringen.

Jag har alltid i denna fråga haft, en åsigt, motsatt den, som
länge utgjort en stark ström i denna Kammare, nemligen att fördöma
svenska folket och göra detsamma till ett folk nästan uteslutande
bestående af drinkare. Jag har en helt annan uppfattning
af svenska folket och jag skattar mig lycklig att tillhöra en
ort, der man icke kan tillvita befolkningen att hafva så bedröfliga
vanor, som andra'' trakter hafva blifvit stämplade med. Jag
kan ej veta hurudant förhållandet är i vissa delar af landet, men
jag har icke skäl att tro det vara så svårt, som det uppgifves.

År emellertid förhållandet sådant som jag tror det vara, så
måste man erkänna att dst är just den nya bränvinstillverkningslagen
som åstadkommit den förminskning i superiet, som egt rum.
Det är ju alldeles klart att, när tillgången på bränvin inom landet
var större än nu, och under förutsättning att allt bränvin,
som tillverkades, jemväl då konsumerades inom landet, superiet
skulle vara större än det nu är. De allra strängaste nykterhetsifrarne
bland folkets lagstiftare uppgåfvo under den så kallade
husbehofsbränningstiden, att tillverkningen af bränvin inom landet
uppginge till 60 millioner kannor. Andra, som voro mindre
Kriga, uppgåfvo densamma till BO millioner kannor. Man gick
visserligen till ännu lägre siffror, ehuru* ej så lågt på långt när
som tillverkningen nu faktiskt uppgifves, men jag frågar: värdet
nu eu sanning, att under den tid husbehofsbränningen var tillåten
bränvin tillverkades i landet till belopp af 50 eller 60 millioner
kannor, huru skall då samma sida, som påkallat denna inskränkning
i tillverkningen, kunna säga att superiet ökats under den nu
varande lagstiftningen, då tillverkningen så betydligt minskats?
Jag tror icke att de hafva fullgiltiga skäl för sin åsigt, då man
kan ådagalägga att samma menings vänner förut uppgifvit, att
en tre gånger så stor mängd spritvaror tillverkades och konsumerades
i landet på den tid, då superiet skulle hafva varit mindre
än nu.

Man har visserligen sagt att det vore omöjligt för Riksdagen
att komma öfverens i denna fråga, och derföre skulle man nu aflåta
en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Ja! mine Herrar, huru skall
man kunna tänka sig att, om icke Riksdagen på förhand blir ense
om den åsigt, som den hör uttala, Riksdagen skall lättare komma
öfverens om saken sedan Kongl. Maj:t upptagit densamma? Att
göra på det sätt, som nu är föreslaget, innebär ingenting annat
än att låta regeringen verkställa ett arbete, som är helt och hållet
lönlöst, och följden blir blott att när det kommer tillbaka,
om det nemligen lyckas att drifva detsamma dit, skall det förslag
som regeringen uppgjort, icke komma att godkännas, i synnerhet
som Riksdagen sjelf icke synes hafva ens någon åsigt i saken,
utan blott att skrifva till Kongl. Maj:t. Kär således icke Riks -

Om revision
af bränvinsiagstiftningen.

(Forts.)

N:o 20.

Om revision
af bränvinslagst
ift~
ningen.
(Forts.)

30 Lördagen den 10 Mars. f. m.

dagen sjelf vet hvad den vill, huru skola vi då kunna begaia att

andra skola veta det? , . ...

Samme talare yttrade äfven att det nog skulle lyckas för en
komité att utarbeta ett förslag, som på ett tillfredsställande sätt
skulle kunna lösa denna fråga, och anförde såsom bevis derför
att en dylik komité, den så kallade skatte]emkmngskomiten, kort
före riksdagens början öfver all förväntan lyckats i sitt uppdrag.
Jag vill i det hänseendet fästa den ärade talarens uppmärksamhet’
derpå, att denna skatte)emkningskomité arbetade under helt
olika förhållanden, tv der hade Riksdagen på förhand uttalat en
viss bestämd åsigt, f hvilken retning .man skulle ga, och således
kunde det icke vara någon'' särdeles stor svårighet för komiten

att der utarbeta sitt förslag. ,

Man har här äfven sagt att man skulle älska och unna sm

nästa så godt som sig sjelf.

Detta är ett bud, som i lika hög grad tilltalar oss alla, men
jag förstår ej rätt hvad han menar, då han i sm motion sägen
sig arbeta i sedlighetens intresse och på samma gång önskar att
bereda kommunerna tillfälle till erhållande af större inkomster a
bränvinsförsäljningen. Detta senare är må hända det hutvudsakligaste
skälet, som många af de talare, som uppträdt och talat
för aflåtande af eu skrifvelse till Kongl. Ma,j:t, i denna fråga hysa,
och om man vänder denna sats så att de kommuner, som hafva
stor iskänkning, skola förtjena mycket, men deremot de som
icke hafva några krogar alls, icke heller skola Hafva något åt åtgiften,
så är den nog vigtig, och var det detta nan aisag i sm
motion, är det ej underligt att han här har många vänner som

dela hans åsigt. „ . ,, • , „

För min del hyser jag tvärtom den asigten, att man icke
kan uträtta något mot dryckenskapen på lagstiftningens väg torr
än alla bolag tagits bort, och att kommunen icke ar berättigad att
på något sätt förtjena ett öre på bränvinsförsäljning, samt att
kommunerna lemnats full frihet att ordna bränvisfÖrsäljmngen i
så vidsträckt mån som är möjligt, utan förnärmande åt sedlighetens
och ordningens intresse. ..

Detta är den väg hvarpå man skall ga; ty, sa länge a et ligger
i kommunernas (bolagens) intresse att tå sälja mycket bränvin
för att vinna stora inkomster, torde det vara patagligt att
nykterhetssaken ej inom sådana samhällen kan vinna några alvarliga
bundsförvandter. Men som Riksdagen flera gånger afslagit framställningar
i sådant syfte, så kan jag icke, torr än den asigten
vunnit erkännande, rösta för aflåtande af någon skrifvelse ti
Kongl. Maj:t, helst då jag uti det nu föreliggande förslaget har en
ytterligare'' bekräftelse på att Utskottet icke_ nu vill ga den vägen.
enär Utskottet åberopat föregående Riksdags beslut Härutinnan.
...

Man liar här också ifrågasatt, när vi skulle, blifva mogna för
lösningen af denna fråga, och för min del tror jag icke vi blifva
detta förr än Riksdagen uttalat en bestämd åsigt om de åtgärder,
Riksdagen anser höra i frågan vidtagas. Jag önskar att

Lördagen den 10 Mars. £. m. 31

.Riksdagen skall låta förslaget mogna i lugn, innan några åtgärder
företagas, men kan frågan hinna mogna i den rigtningen jag
uttalat redan vid denna riksdag, är det visst icke mig emot.

Man har äfven gifvit bränvinstillverkarne en liten släng, som
jag ej bryr mig om att upptaga tili besvarande; jag vill endast
omnämna att enligt min tanke hafva många af dem lika sund omdömesförmåga
och äro lika varma vänner för nykterheten som
någon annan ledamot af Kammaren.

•Tåg skall nu icke längre upptaga Kammarens tid, utan inskränker
mig endast till att anhålla om afslag å Utskottets
förslag.

Herr Biesert: Jag kan nu mera fatta mig temligen kort,

emedan två af de föregående talarne, Herrar Treffenberg och
Peter Olsson, så fullständigt uttalat den åsigt jag hyser, att jag
med nöje instämmer med dem. Inom Utskottet har jag med så
mycket större glädje deltagit i Utskottets nu fattade beslut, som
jag redan vid förra riksdagen så väl inom dåvarande Bevillningsutskott
som i Kammaren uttalade en dermed fullt öfverensstämmande
åsigt. Då det förslag, Utskottet då framlade, icke lyckades vinna
bifall af Riksdagen, har jag trott och är jag fullt öfvertygad om
att regeringen både eget’ vilja och förmåga att afgifva ett förslag
som af Riksdagen kan bifallas, hvarföre jag yrkar bifall till
Utskottets förslag.

Herr Sjö: Som motionär i nu föreliggande fråga hade jag

bort kunna nöja mig med det förslag Utskottet framstält, men
det oaktadt ber jag att få säga, att jag för min del tror, att det
varit bäst att nu taga steget fullt ut och, då man en gång föreslagit
en skrifvelse till Kongl. Maj:t, också på samma gång uttala
sin önskan, på hvad sätt och i hvilken rigtning man vill att
Kongl. Maj:t skall lagstifta. Om man gör på det sättet, hoppas
jag att vi ganska snart skola erhålla en lag, som skall lända till
nytta och gagn icke blott för de nu lefvande, utan äfven för våra
efterkommande.

Som Herrarne sett i mitt förslag, är det ganska noga bestämdt
och icke affattadt i så sväfvande ordalag som Utskottets, hvilket
i sak ej säger särdeles mycket. Jag hoppas likväl att om Riksdagen,
på sätt Utskottet föreslagit, besluter sig för att aflåta en
skrifvelse härom, skall Kongl. Maj:t likväl taga denna under nådig
ompröfning, och vi på detta sätt erhålla en lag till gagn och
nytta för landet. Under detta och sistförflutna år hafva icke endast
inom representationen, utan äfven inom åtskilliga delar af
landet röster höjt sig mot bränvinstillverkningen och superiet, och
dessutom hafva många petitioner ingått till Kongl. Maj:t, försedda
med närmare hundra tusen namnunderskrifter och alla åsyftande
att något från regeringens sida bör göras för att rädda landet
och de beklagansvärda offren för bränvinet från det förderfliga
superiet.

För hvar och en är det väl bekant, hvilken skadlig inverkan

N:o 20.

Om revision

af bränvins lagstift ningen.

Forts.)

N:o 20.

■Om revisit
af bränvin,
lagstiftningen.

I Forts.)

3- Lördagen den 10 Mars. f. m.

bruket af rusdrycker utöfvar på menniskan, icke allenast i kroppsligt
utan äfven i moraliskt afseende; derom bära äfven invånarne
i våra fattighus och fängelser beklagansvärda vittnesbörd. Tv
jag är öfvertygad att de bestå af dem som befolka dessa inrättningar,
h vil ka för närvarande kosta vårt land millioner i underhåll,
endast under rusets inverkan fallit offer för frestelsen, som
gjort dem utarmade eller till brottslingar. Jag kan derföre icke
annat än på det lifligaste önska, att Riksdagen nu beslutar en
underdånig skrifvelse, i syfte att åstadkomma någon minskning
i tillverkningen af bränvin och i superiet, som på senare tider
tilltagit i en grad, som sannerligen må kallas oroväckande. Man
må blott besinna att bränvinstillverkningen, som år 1868 uppgick
till 10,100,000 kannor, år 1875 stigit till 19,300,000 kannor, det
vill säga denna tillverkning har endast på dessa sju år stigit med
icke mindre än 9 ä 10 millioner kannor. Med sådana företeelser
för ögonen, kan man icke undgå att fråga sig sjelf, hvad skall
det till slut blifva af vårt land, om så får fortgå? Om vi derföre
älska vårt fosterland, är det nödvändigt att vi göra något i denna
vigtiga sak. och för min del skulle jag önska att regering och
representation och äfven kyrkan måtte räcka hvarandra handen
till utförande af det stora reformationsarbetet. Ty. mine Herrar,
intet krig, ingen pest, inga härda år hafva kostat vårt land så
mycket, skadat det så svårt, som denna inre fiende, som vi hafva
i brän vinet, och tusen sinom tusen af vårt lands söner hafva med
lust och ifver offrat lif och blod. gods och lycka för att rädda
vårt land från mindre faror än som ligga i den kräfta, som i
form af dryckenskapslasten nu gnager på samhällets rot. Den
dagliga erfarenheten visar tillräckligt, i hvilken förfärande grad
sedeslösheten i följd af bruket af spritdrycker på senare tider
tilltagit, så att derom torde jag icke vidare behöfva utbreda mig;
och den enda utväg, som jag känner för att kunna derutinnan
åstadkomma en förändring till det bättre, är att fördyra den förderfliga
varan. Visserligen har min granne till venster påstått,
att derutinnan ingenting kan uträttas på lagstiftningens väg, men
jag tillåter mig då i hans och Kammarens minne återkalla,
hurusom man äfven vid 1853 1854 årens riksdag utgick från
den principen att varan borde fördyras, och att den lagstiftning,
som blef resultatet af den Riksdagens arbete, haft god verkan,
det veta vi alla.

En ärad talare, Sven Nilsson i Efveröd, har nämnt, att förrän
denna förordning utkom tillverkades det inom vårt land emellan
50 ä 60 millioner kanoner bränvin. Ja, det är ty värr sant, att
efter då gjorda beräkningar tillverkningen uppgick till detta otroliga
belopp, och vill jag ej önska mig åter till den tiden, då
nästan alla näringar lågo nedtryckta, krono b etj eningen var nästan
ständigt sysselsatt med utmätningar, och jag påminner mig, att
endast i den församling, jag tillhör, icke mindre än 20 exekutiva
auktioner på eu gång kungjordes. Landtbruket låg i lägervall,
och mången landtbrukare lät bränvinspannan förtära den säd och
potatis, som hans familj skulle hafva till föda. Men efter det

Lördagen den 10 Mars, f. m.

1355 års bränvinstillverkningsförordning utkommit, nedgick tillverkningen
till ungefär en fjerdedel af hvad den förut varit; de
störa ekonomiska bekymren skingrades ock så småningom. Jag
tror för den skull att det icke vore vådligt, om vi ännu en gång
beträdde den väg, på hvilken 1853—1854 årens Riksdag slagit in.
Icke heller tror jag att det vore vådligt, om Riksdagen afläte till
Kongl. Maj:t en sådan skrifvelse, som jag i min motion föreslagit.
Ku invänder möjligen någon, att staten ej behöfver större inkomster
af bränvinshandteringen, än den redan har. För min
del tror jag dock, att vi behöfva ännu mycket större inkomster
för att kunna betala vår stora statsskuld, som, så vidt jag icke
misstager mig, för närvarande uppgår till ''närmare 200 millioner.
Det är sant — jag skulle helst se om vi kunde anskaffa dessa
penningar på annan väg, än den nu antydda; men när det är
fråga om att stäfja ett ondt, har jag för min del icke något emot
om målet uppnås äfven på denna väg.

Bland de skäl, som framkastats emot en förändring i bränvinslagstiftningen,
är äfven det, att staten af bränvinsbränningeu drager
betydliga inkomster. Detta skäl, likasom en mängd andra af
samma art, tror jag dock icke vara hållbart. Ty om äfven inkomsterna
blifva mindre genom en hämmad tillverkning, minskas
å andra sidan de utgifter, som drabba staten genom fattigvården,
likasom allt det elände och all den uselhet, som i allmänhet följa
bränvinet i spåren. Dessutom har man förbisett, att ett nyktert
och lyckligt folk lättare kan fördraga ökade skatter, än ett som
är försjunket i dryckenskap och fattigdom.

Under den förutsättning, att Riksdagen godkänner Utskottets
förslag, vill jag blott hafva till protokollet antecknadt, det jag
anser att de städer och kommuner inom landet, som af bränvinsförsäljningen
hafva den största fördelen och som med de medel,
som de, på det öfriga landets bekostnad, uppbära, sättas i tillfälle
att inlåta sig på stora, inkomstgifvande företag, såsom anläggande
af jernvägar, byggande af teaterhus, ståtliga hotell
och dylikt, af fivilka företag de så väl nu som i en framtid komma
att få stora inkomster, dessa städer och kommuner vid blifvande
lagstiftning ej gynnas mera än de som ingen bränvinsförsäljningsrätt
haft.

Som jag hört, att Utskottets förslag blifvit bifallet i Första
Kammaren, har jag för närvarande intet yrkande att göra, utan
hoppas att äfven denna Kammare skall fatta ett beslut, värdigt
densamma.

Herr Jonas Jonasson i Gfullaboås: Jag har begärt ordet
hufvudsakligen för att påyrka, att det skrifvelseförslag, med hvilket
Utskottet här framkommit, måtte af Kammaren godkännas. Jag
gör detta, alldenstund jag är öfvertygad att dessa jemmerrop,
som öfver hela landet försports öfver dryckenskapslastens tilltagande,
_ icke höjts utan skäl. Tänken, mine Herrar, på alla dessa
olyckliga varelser, som nu försmäkta inom fängelsets murar, men
hvilka kanske hade varit lyckliga och nyttiga samhällsmedlemmar,
Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 20. 3

M:o 20.

Om revision

af bränvins laff

stift ning

e it.

(Forts.)

K:0 20- 34 Lördagen den 10 Mars, f. m.

Om revision om icke bränvinet funnits till! Tanken på den mängd barn, som,
eif bränvins- pflj följd af bränviusflodens ohejdade framfart, under sin upplagstift-
fogtran i hemmet aldrig få skåda''och lära sig annat än split och
(FortTi tvedrägt mellan deras föräldrar! Med detta och mycket.annat
dylikt för ögonen kan man väl icke stillatigande och liknöjd låta
det fortgå såsom hittills. Hvad jag med stort bekymmer hörde,
var att en medlem af denna Kammare i dag öppet erkänt, att han
lånade bort bränvin åt sina underhafvande. Detta hade jag aldrig
kunnat vänta mig. Jag vet visserligen icke om han är berättigad
dertill, men jag betviflar det.

Mycket annat kunde vara att tillägga i denna sak, men för
att icke längre upptaga Kammarens tid,, skall jag inskränka mig
till att instämma med dem, som yrkat bifall till Utskottets förslag.

Friherre A. H. Fock: Det är icke utan tvekan, jag i dag
yttrar mig i denna fråga. Jag har så .många gånger från denna
plats uttalat samma satser, samma påståenden, att jag nu är
lika trött på att upprepa dem, som förmodligen Herrarne att höra
dem. Men då jag deltagit i den föreliggande frågans behandling
inom Utskottet, har lag ansett mig skyldig att äfven här inför
Kammaren uttala mig i ämnet. .

Jag får då till en början bekänna, att jag vant synnerligen
tveksam i fråga om lämpligheten af en sådan skrifvelse, som den
Utskottet nu föreslagit; först och främst derföre att i denna skrifvelse
— på sätt jemväl af flere talare blifvit anmärkt — icke
finnas angifna några bestämda grunder, hvilka Riksdagen anser
böra följas vid uppgörandet af det begärda förslaget till förändrad
bränvinslagstiftning, ett förhållande som utan tvifvel kommer att
medföra en ej ringa svårighet så väl för Kongl. Maj:t vid utseendet
af de sakkunnige män, åt hvilka frågans utredning sannolikt
komme att uppdragas, som för dessa senare. Vidare har jag,
på sätt jag förut mer än en gång inför Kammaren uttalat, ansett
att i omedelbart sammanhang med aflåtandet af en skrifvelse i
den syftning, som den nu ifrågavarande, borde ställas en förhöjning
i tillverkningsskatten och tullen å bränvin; och samma åsigt nar
jag äfven inom Utskottet förfäktat. Då jag emellertid allt detta
oaktadt icke reserverat mig mot Utskottets beslut, utan .tvärtom
nu vill med min röst understödja detsamma, ber jag att i korthet
få redogöra för de skäl, som dertill föranleda mig; dervid först
erinrande, att betydelsen af en skatteförhöjning nu måste vara
mindre, då skrifvelseförslaget hvarken innehåller några grunder,
hvilka utan en dylik skatteförhöjning icke .skulle kunna tillämpas,
eller någon antydan om att en sådan af Riksdagen afses.

Det är för Herrarne väl bekant, att den nu gällande bränvmslagstiftningen
hufvudsakligen är byggd på de principer, som faststäldes
vid 1858—1854 årens riksdag, hvilka principer fingo. sitt
första uttryck i 1855 års förordningar rörande vilkoren för såväl
tillverkning som försäljning af bränvin. Det. är likaledes bekant,
att denna lagstiftning till en början visade sig medföra en ganska
god verkan. Dervid bör dock väl ihågkommas att denna lag -

Lördagen den 30 Mars, f. m. 35

stiftning sönderfaller i två särskilda delar, nemligen en tillverkningslag
och en försäljningslag; och för min del tillskrifver jag
den goda verkan af denna lagstiftning i högst väsentlig mån
just tillverkningslagen. Den omständigheten, att samtidigt 30—40
tusen småpannor upphörde att finnas till, var i förening med det
betydligt höjda priset ett vida kraftigare medel till befrämjande
af nykterhet, än lida försäljningslagen. Det dröjde också icke
länge förr än man började att blifva missnöjd med bestämmelserna
i den nya försäljningslagen. På vissa håll ansågs den vara allt
för sträng, på andra åter allt för slapp. Riksdag efter Riksdag
har sedan fått emottaga förslag till ändringar i denna lag och
Riksdag efter Riksdag har också med allenast två undantag beslutat
ändringar i densamma. Så inträdde med det sistförfiutna
året 1855 års lagstiftning i sin myndighetsålder, och ehuru myndig
till åren helsades den af den nn församlade Riksdagen med ett
större antal mer eller mindre genomgripande ändringsförslag än
någonsin tillförene. Jag kan icke undgå att häri se ett allmänt
uttryckt missnöje med lagen, sådan den är, och en lika allmänt
uttalad önskan, att eu genomgripande förändring måtte ega rum.
För mig synes det osannolikt att man genom att år efter år fortfara
med ändringar i smått någonsin skall komma till ett verkligen
godt resultat. Med försök i sådan rigtning hafva vi jn dessutom
hållit på i ett tjugutal af år. Under tiden har den åsigten
börjat att allt mer och mer spridas, den nemligen att sjelfva
grunden för vår gällande bränvin slagstiftning ej vore lyckligt
vald. Redan vid 1870 års riksdag framlade ock Bevillningsutskottet,
på grund af då afgifven motion, förslag till nya lagar
för så väl tillverkning som försäljning af bränvin. Tilltaget var
alltför djerft •— jag medgifver det villigt •—; det är icke gerna
möjligt att ett Utskott under den korta tiden af ett riksmöte, skall
hinna utarbeta fullständiga lagförslag i så omfattande och grannlaga
ämnen. Dessa förslag vunno icke heller Riksdagens godkännande.
Vid följande riksdagar har Utskottet åtskilliga gånger,
och med anledning af allt fler och fler i ämnet afgifna motioner,
framlagt skrifvelseförslag med till en början temligen bestämdt
uttalade åsigter. Men äfven dessa förslag folio. Deremot hafva
samtidigt yrkandena från representationens sida på förändringar
icke minskats, utan tvärtom blifvit allt talrikare. Utskottet har
då icke haft annat att göra än att från de föregående förslagen
plocka bort alla de omständigheter, som utgjort hinder för deras
antagande, för att sålunda kunna få ett förslag, som hade någon
utsigt att gå igenom. Hvarföre hafva nu alla dessa mera bestämda
förslagen till frågans lösning icke vunnit Riksdagens bifall?
Om vi allvarligen fråga oss hvarföre t. ex. frågan om försäljningsafgifternas
afskaffande fallit, så måste vi väl tillstå, att detta
har skett icke derföre, att man allmänt hyste den öfvertygelsen
att dessa afgifter borde qvarstå, utan derföre, att man icke visste
huru man, om desamma horttoges, skulle ställa till med försäljningsrättigheternas
utdelande, eller icke i allmänhet tilltrott „sig_ att
kunna rätt bedöma alla följderna af en sådan åtgärd. År icke

X:o 20.

Om revision

af bränvins lagstift ningen.

(Forts.)

N:o 20.

Lördagen den. 10 Mars,, f. in.

Om revision
af bränvinslagstiftningen.

(Forts.) •

då denna fråga förtjent af en utredning, bättre än som af Utskottet
kunnat åstadkommas? Befriadt från alla bestämmande
eller inskränkande vilkor, är ock det nu, efter sju års fåfänga
arbeten, afgifna förslaget så oskuldsfullt, att man ogeneradt synes
kunna antaga detsamma. Möjligen skall det för regeringen förorsaka
besvär, men representationen bör väl ej tveka inför ett dylikt
förslag. Det går val ändock icke an att oupphörligt slå döföra!
till för den opinion i denna fråga, som allt mer gör sig gällande
inom landet. Låt vara att deri finnes öfverdrift och svärmeri. Deri
finnes dock äfven sanning, fosterlands- och menniskokärlek. Och
det kan icke vara rigtigt handladt af representationen att alldeles
icke lyssna till dessa stämmor, derföre att man icke kan komma
öfverens om den grund, på hvilken en lösning af frågan skall
byggas. För min del drager jag icke i betänkande att besvära
Kongl. Maj:t med frågans utredning. Denna utredning är naturligtvis
icke lätt. Jag föreställer mig att den skall komma att
tillgå på det sätt, att Kongl. Maj:t tillsätter en komité af sakkunnige
män från olika delar af landet och af olika samhällsklasser.
Denna komité får granska alla de förslag, som dels här
inom representationen framkommit och dels inom komitén sjelf
kunna blifva väckta. Och då är det väl möjligt, att om denna
komité sjelf kommer till något resultat, åsigterna äfven inom representationen
skulle kunna enas. Åtminstone ligger det väl
ingen fara uti att göra försöket. Om det vore Riksdagens
grundlagsenliga rätt att sjelf tillsätta en sådan komité, är jag
fullt förvissad om att Riksdagen icke skulle draga i betänkande
att vidtaga denna utväg för frågans lösning.

Nu har emellertid Riksdagen icke en sådan rätt; och man kan
icke nå målet på annan väg än genom att vända sig till Kongl.
Maj:t, och hvarigenom Riksdagen äfven för denna fråga kunde få
litet lugn, och sjelfva författningen få vara någon tid i fred. Detta
oupphörliga lappande, täljande och tummande på författningen
har hvarken hjelpt upp densamma eller bidragit till att gifva
henne den styrka inom allmänna omdömet, som en sådan författning
kanske mer än andra bör ega. Det är dessa skäl, som
bestämt mig för att biträda det ifrågasatta skrifvelseförslaget.
dag anhåller nu att få till bemötande upptaga några yttranden,
som här blifvit under öfverläggningen ladda. Den förste ärade
talaren, från Jemtland, talade om de stora inskränkningar i försäljningsrättigheterna,
som i allmänhet ega rum, och jag instämmer
fullkomligt med honom deri, att denna skarpa inskränkning i försäljningsrättigheternas
utdelande, som i många delar af landet
förekommer, är rent af skadlig; men efter den erfarenhet jag har
om saken, utgör detta en brist i sjelfva tillämpningen af lagen.
Men äfven detta torde blifva föremål för utredning och betänkande
af en komité sådan som den ifrågasatta, och derföre ingalunda
kunna anföras mot förslaget.

En annan talare, som jag tror kom till det resultat att yrka
återremiss —■ vitan att likväl uttala i hvad syfte — ville att en
lika beskattning skulle läggas på allt bränvin, och att en rättvis

Lördagen den 10 Mars. f. m. 37

fördelning af bränvinsmedlen skulle ske. Men. mine Herrar, det
var just på denna omständighet, som frågan vid förra riksdagen
föll, och det är derföre som Utskottet nu undvikit att vidröra denna
del af frågan, och jag tror för min del det vara bäst att icke i
detta skrifvelseförslag inblanda en penningefråga, hvarigenom
frågan komme att neddragas från den höga ståndpunkt, den eljest
kunde innehafva.

En annan talare på hallandsbänken skilde rigtigt mellan lagstiftning
och lagskipning — två begrepp, som här i landet ofta i petitioner
m. m. dylikt sammanblandas. I ett afseende ber jag dock få
korrigera honom. Han ansåg, att de väckta motionerna åsyftade att
erhålla fri försäljning; detta är orätt, ty det finnes ingen af dessa
motioner som vill hafva fri försäljning, utan det heter endast att försäljningen
bör vara fri från all afgift, och hvilket tydligen är något
helt annat. Hvad nu sjelfva ordet “fri försäljning''1 vidkommer,
bär detta ord ofantligt elastiska gränser; försäljningen kan vara
fri.och det oaktadt lagbunden, likasom, Gud ske lof, ett samhälle
kan vara fritt, men på samma gång lagbunden Dessutom är det
icke alldeles gifvet, att dessa vid denna riksdag väckta motioner
skola utgöra de grunder, hvarefter komitén skall arbeta; ty i
sådant fall hade väl detta i skrifvelsen uttalats. Skulle Kongl.
Maj:ts regering åtminstone i den närmaste framtiden inkomma
till Riksdagen med ett förslag, innefattande fullt fri försäljning,
gissar jag, att ett sådant förslags öde vore ganska snart afgjordt.

Representanten från Upsala ville att vi skulle slagta Tkors
bockar ända till dess frågan blef mogen. Det kan likväl hända
— i fall något på denna väg kan vinnas — att mognandet kommer
att ske rätt sent. Mig förefaller det som om frågan verkligen
icke kan sägas vara alldeles omogen att företagas till behandling,
och dessutom, om något felas i mogenhet, torde väl mognandet
kunna påskyndas genom en sakrik utredning, som väl af en komité
borde kunna åstadkommas. Talaren erinrade vidare om, att
successiva förbättringar kunde fortfarande vidtagas i vår bränvinslagstiftnirig,
paragraf för paragraf; vi hade redan förekommit salningen
menade han; men i detta fall tror jag icke att man synnerligen
lyckats, den går nog för sig i alla fall. Han talade om att
vi vidtagit ändringar i åtskilliga andra paragrafer och vidrörde
dervid de ändringar, som förestå i fråga om inskränkning i utskänkningsrätten
på söndagarne samt slutade med att bjuda oss
på tidvatten på Hasselbacken. Denna fråga förekommer emellertid
om några dagar, då det torde vara tid att till densamma återkomma.
Samme talare ansåg vidare frågan om vinstfördelningen
vara så svår, att man icke skulle våga upptaga densamma i
skrifvelseförslaget. Ja, att frågan är svår har Utskottet fått erfara;
ty hvarje gång vi hafva framkommit med densamma, har
den fallit, men skulle det kunna ligga någon fara i att söka utredning
äfven i denna del af frågan? Kan en sådan utredning
mån tro icke blifva rättvis och billig, om den kommer från en
komité åt sakkunnige män? Blir den mindre giltig, sedan vederbörande
blifvit i frågan hörde, eller fruktar man för denna ut -

N:o 20.

Om revision

af bränvins

lagstift ningen.

(Forts.)

N:o 20.

Om revision

af iränvins lag

stift ning

eu.

(Forts.)

38 Lördagen den 10 Mars, f. in.

redning? För min del må jag tillstå, att jag mera än denna
utredning fruktar för det fall, att Riksdagen skulle tröttna på
frågan och lösa den på ett knapphändigt sätt, hvilket ju låter sig
tänka. Jag har varit intresserad äfven för denna frågas snara
lösning just derför, att en sådan lösning ej skall blifva allt för
svår; ty för hvarje år densamma undanskjutes, skola svårigheterna
i detta hänseende ökas genom det hastigt växande missförhållandet
emellan de inflytande försäljningsafgifterna inom de
särskilda länen.

En ärad talare, hvars ord väger mycket i denna fråga och
hvilken af mig högt aktas, slutade sitt anförande med uttalande
af sitt tvifvel huruvida, derest Riksdagen nu icke kunde blifva
enig, sådant skulle komma att inträffa, när Kongl. Maj:t en gång
framlade det äskade förslaget. Men, mine Herrar, den omständigheten
att Kamrarne icke kunna komma öfverens nu beror deraf,
att Bevillnings-Utskottet icke kunnat åstadkomma en så fullständig
utredning, som behöfdes för att samla en opinion i denna
fråga. Man kan icke mera begära af Utskottet, som jemväl har
många andra frågor att behandla, än hvad det gjort. Att deremot
en fullständigare utredning, än den Utskottet förmått åvägabringa,
skall genom af Kongl. Maj:t utsedde sakkunnige män
komma till stånd, är enligt min åsigt otvifvelaktigt.

Vid sådant förhållande, och då en dylik utredning val kan
gagna men ingalunda skada, yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Carl Aron Jönsson: På sätt Herrarne kunna finna
af min vid betänkandet fogade reservation, har jag i densamma
i få och korta ordalag angifvit skälen för denna min reservation.
Jag har nemligen der yttrat, att då jag denna gång
icke funnit i något afseende mera talande skäl för ett skrifvelseförslag
till Kongl. Maj:t, än som under föregående riksmöten vid
behandlingen af förevarande ämne varit fallet, så har jag icke
heller kunnat biträda ett så naket förslag, som det nu föreliggande.
Vid frågans behandling inom Bevillnings-Utskottets första
afdelning föli frågan temligen allmänt igenom, derför att detta
förslag icke bestämdt angåfve hvad som borde åtgöras, eller en
tillfredsställande grund för en ny bränvinslagstiftning; men i plenum
upptogs frågan å nyo, och genom votering bifölls skrifvelseförslaget,
ungefär liknande det, som af Första Kammaren under
förlidet års riksdag antogs, men sedermera icke lyckades tillvinna
sig Riksdagens bifall.

Jag får upprigtigt bekänna, att jag anser det icke vara Riksdagen
värdigt att framställa ett dylikt förslag, som icke på ringaste
sätt uttrycker den rigtning, i hvilken det från Kong!. Maj:t
förväntade förslaget må blifva utarbetadt. Man har emot en sådan
antydan inom Utskottet uttalat den åsigt, att några särskilda
grunder för den nya lagstiftningen icke borde angifvas, emedan
frågan då komrne att falla inom Kammaren; och har man dervid
åberopat den omständighet att, då man förut sökt bygga på en
dylik basis, har Riksdagen till hvarje sådant förslag sagt nej.

N:o 20.

Lördagen den 10 Mars. f. m.

Man har vidare inom Utskottet och Riksdagen förklarat, att i fråga
varande förslag vore oskyldigt, samt att det kunde lända till
nytta att få frågan behörigen utredd. Jag medgifver också detta,
men på samma gäng anser jag att Riksdagen bör framlägga^ett
positivt förslag i detta hänseende, ty hvilken annan ledning i fråga
om bedömande af Riksdagens uppfattning skulle väl regeringen i
annat fall kunna hafva, än diskussionsprotokollen öfver de. i ämnet
förut framstälda förslag, och dessa hafva ju, som vi veta,
alla fallit. Jag betviflar ingalunda, att det nu ifrågasatta skrifvelseförslaget
skall komma att till Kongl.. Maj:t ingå och jag betviflar
icke heller att regeringen skall tillsätta en komité, sammansatt
af personer med sakkännedom och vilja att göra något
för att åstadkomma en sakrik utredning; men jag tror också att denna
utredning bör gå i den rigtningen, att det förslag, som nämnda
komité må komma att afgifva, skall grunda sig på borttagandet
af försäljningsskatten, aflösning för kommuner, landsting och hushållningssällskap
o. s. v. Förklarar man åter icke i det underdåniga
skrifvelseförslaget hvad man vill, så är jag fullt öfvertygad
derom, likasom det ock hittills blifvit till fullo bevisadt, att
Riksdagen skall till hvarje förslag, som från Kongl. Maj:t kan
varda för densamma framlagdt, vägra sitt bifall.

En talare på helsingborgsbänken påstod, att när man ingenting
vill, så kan man icke heller något åstadkomma. Bevillningsutskottets
och denna Kammares ledamöter hafva vid denna riksdag
likasom förut fått uppbära dylika tillvitelser; men jag ber i
detta hänseende få hänvisa till de förhandlingar, som vid sammanträdet
under förlidet år egde rum i denna Kammares lokal.
Jag är fullt förvissad om, att af alla dem, som besökte nykterhetsmötet,
var det ingen som rest dit utan afsigt att befrämja
nykterhetens sak; men huru lyckades man väl deri? Jo, resultatet
blef ett “nonsens11. Detta må tjena Riksdagen som ett ganska
godt stöd för uttalande af den åsigt, att man icke heller nu bör
till Kongl. Maj:t aflåta ett så beskaffadt skrifvelseförslag, som det
föreliggande. Samme ärade ‘talare nämnde också att Riksdagen,
äfven om detta skedde, icke vore bunden af denna skrifvelse i
afseende på det förslag, som Kongl.. Maj:t. lomme att afgifva.
Detta är dock ett sätt, som jag för min del ingalunda kan gilla,
och protesterar jag derföre mot hvarje skrifvelse, deri Riksdagen
icke bestämdt uttalar sina önskningar; ty det är en skam för
Riksdagen att på detta sätt förkasta hvarje förslag, som regeringen,
på Riksdagens egen begäran, till dess pröfning framlägger.
Bättre då att någon skrifvelse icke alls aflåtes.

.lag skall icke vidare upptaga Kammarens tid, ty jag anser,
att här har ordats tillräckligt i denna fråga. Jag vill endast
säga, att den nu gällande författningen, hvilken jag har i min
hand, i och för sig är en utmärkt författning, men att den icke
så som sig bör efterlefva samt att detta är kommunalstyrelsernas
m. flis fel. Så hafva vi t. ex. nyss beriden ärade talaren från
Jemtland uppgifva, att man icke sällan på allmänna vägarne påträffar
lönkrögare, försedda med bränvinsankare och bedrifvande

Om revision
af bränvinslag
stiftning
en.
(Forts.)

K;0 20. 40 Lördagen den 10 Mars, f. m.

oloflig försäljning. Om kommunalstyrelserna inom de särskilda
3laggift- ortern.a gJorde sitt bästa för hedrande och hämmande af dylika
ningen, oordningar, så skulle behofvet af någon ny författning i detta
(Forts.) ämne icke beböfvas.

Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.

Herr Wieselgren: Den siste talaren yttrade, att det blifvit
nog taladt i denna sak. Jag instämmer med honom i detta hänseende
och skulle icke hafva begärt ordet, om jag icke dels vore
representant för detta Göteborgs samhälle, hvilket under denna
diskussion blifvit så många gånger omnämndt, och dels äfven af
det namn, jag bär, känt mig uppfordrad att särskild!, i denna
fråga uttala mig.

Jag ber då först och främst att få inlägga min protest mot
den ringaktning man här visat mot de grunder, på hvilka 1855
års författning i förevarande ämne är byggd. Jag tror för min
del att dessa grunder, som icke obetänkt utan efter en lång pröfning
fingo sitt uttryck i berörda lagstiftning, varit och äro goda
och rigtiga, för så vidt de åsyfta att, genom varans fördyrande
och inskränkning i tillfällena till densammas åtkomst, befrämja
nykterhetens sak; jag är öfvertygad, att man just på dessa grunder
bör bygga vidare, och denna min öfvertygelse vidhåller jag,
oaktadt man här invändt att försök i detta afseende icke hjelpt.
Jag medgifver visserligen att försöken icke hjelpt till fullo; men
detta kan bero dels på den omständigheten, att de i nämnda
syftemål vidtagna åtgärderna ej varit tillräckligt kraftiga, och
dels derpå, att då, såsom af den ärade talaren på upsalabänken
påpekades, denriä fråga har icke blott en ekonomisk, utan äfven
* en sedlig sida, man ensamt genom lagstiftningsåtgärder omöjligen
skall hafva kunnat nå de mål, man åsyftar. Af föreliggande betänkande
kunna Herrarne finna, att verkningarne af den nya bränvinslagstiftningen
under de första åren af dess tillvaro voro rätt
betydande, men att de sedermera blefvo mindre och mindre. Ja.
mine Herrar, det var också en för åstadkommandet af dessa lagstiftningens
verkningar dittills betydande faktor, som vid samma
tid blef mindre och mindre, nemligen det nykterhetsnit, som yttrade
sig i ett oförtröttad! och menniskovänligt arbete på den
enskilde individen i rent sedligt syfte och med rent sedliga vapen.
Den starka agitation i denna rigtning, som före nyssnämnda tid
egde rum inom hela landet, slappades och dog kort efter det 1855
års lagstiftning kommit till stånd, och det var då icke underligt
om, med upphörande af sträfvandena och arbetet på detta enskilda
område, jemväl verkningarne af lagstiftningen, den enda faktor,
som återstod, skulle förminskas.

Jag måste emellertid bekänna, att jag varit mycket tveksam,
huruvida jag skulle med min röst befrämja Utskottets föreliggande
förslag. Jag har tvekat på den grund, att jag temligen väl
insett, att under detta förslag ligger en önskan''och en förhoppning,
som jag icke kan dela och som går ut på att sammanslå
de afgifter, hvilka nu ligga på tillverkningen och försäljningen åt

Lördagen den JO Mars. f. in. 4j

bränvin. För min del tror jag icke, att resultatet af en sådan
sammanslagning skall blifva gynnsamt; och jag vågar öppet uttala
denna mm mening, ehuru jag visserligen icke är blind för att man
har skall möta mig med det odiösa inkast, som förut uttalats
och som hänvisar på det “klara" uti att stadskommunerna och i synnerhet
(Töteborgs samhälle, som, på sätt en ärad talare upplyst
draga sa enorma inkomster af dem jemlikt nu gällande lagstiftning
tillförsäkrade “privilegier", skola vara emot en ändring i nu
bestående förhållanden. Det är icke min mening att ingå i någon
djupare pröfning af frågans nu berörda del; jag vill endast
erinra, att då, enligt den allmännaste om än icke den vackraste
uppfattningen önskningarne om afgifternas sammanslående utgå från
en känsla af missunsamhet hos de kommuner, som af berörda
aigitter få litet eller intet, emot dem. som deraf åtnjuta en be11
,)mst, det måhända icke är så visst, att icke dessa många
- J„ ra slaSet- hvaba väl en gång skola komma att gifva utslag
i tragan, skola blifva ganska besvikna i afseende å det resultat
som de hoppats ernå genom vinnandet af sitt föresätta mål. Man
- nfm.^£en med det önskade sammanslåendet af afgifterna
alltid förknippat fordringen att brun vinsförsäljningen dädanefter
skulle vara fri — men icke i den mening, att hvem som helst
derefter skulle ega rättighet att försälja spritdrycker, utan så,
att åt hvarje kommun uppdroges beslutanderätten om, é hvad man
pch åt hvem försäljningsrätt derinom skulle medgifvas. Nå väl
Hvad skall häraf blifva följden? Skall icke inträffa, att en korn!
imrn beslutar inom sitt område hafva sådan försäljning, under det
deremot en annan beslutar motsatsen; och, utan att fästa mig vid
det oangenäma beroende, i hvilket grannkommuner härigenom, f
.råga om framgång af sina möjliga sträfvanden för åstadkomman111
en bättre sedlighet, skola komma till hvarandra — huru
»kall man kunna undvika återframkallandet af det nu öfverklagade
ekonomisKa, missförhållandet, att nemligen en kommun på grund
*y tillåten försäljning “på ett eller annat sätt förtjenar“, under
aet deremot en annan, genom att förbjuda försäljningen, går i
mistning om eu större, eller mindre, direkt eller indirekt inkomst?

Yjj eil^eDörtid icke vidare fortsätta en granskning af
aessa atradda förhållanden, då sådant väl ännu kan sägas vara
tor tidigt; men jag har dock velat hafva min åsigt i detta stycke
i protokollet förvarad. Och öppet förklarar jag, att om jag icke
nu motsätter mig det åt Bevillnings-Utskottet framlagda förslaget
sa ar det emedan jag hyser den fasta förhoppning, att blifvande
kojmterade och öfrige vederbörande, som få sig anförtrodt att föreslå
för sedlighetens befrämjande nödiga ändringar i den lagstiftmng,
hvarom här är fråga, icke skola befatta sig med experiment
för utrinnande af “nya grunder" derför, utan att de skola till
fortfarande begagnande rekommendera den redan lagda grunden.

ag bär derjemte också ett särskildt skäl att med min röst medverka
tn antagandet af Utskottets förslag, det nemligen att jag
icke vill bidraga att qväfva en af så många, så länge och så lif -

>:o 20.

Om revision,
af bränvin*-lagstiftningen.

(Fortgå

N:o 20.

Om revision
•af bränvinslagstiftningen.

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars, f. in.

ligt önskad gyttring af svenska Riksdagen i en verklig lifsfråga
för vårt folk.

Herr Rundgren: Sedan Första Kammaren bifallit före liggande

förslag till underdånig skrifvelse, beror det nu endast
af denna Kammare, om frågan skall falla eller icke. Det är derföre,
enligt mitt förmenande, angeläget att undersöka, huruvida
det ligger någon sanning i det påstående, som här afgifvits, att
denna skrifvelse är betydelselös. Förhåller det sig nemligen så,
då är det ju gifvet, att det icke kan vara skäl att densamma bifalla.
Men om man rätt undersöker innehållet af detta skrifvelseförslag,
så torde det tvärtom kunna sägas vara af den allra största
vigt, emedan nemligen frågan gäller, huruvida, sedan många orter
inom vårt land till Kongl. Maj:t ingått med petitioner derom, att
Kongl. Maj:t ville vidtaga åtgärder för hämmande af rusdryckers
missbruk, denna Kammare, hvars medlemmar utgått från de kommuner
och församlingar, hvarifrån dessa rop hörts, äfven skulle
vilja inför Kongl. Maj:t frambära en petition i denna fråga. För
min del anser" jag det vara ett moraliskt tvång för mig — och
jag tror att större delen af Kammarens ledamöter hafva en härom
likartad uppfattning -- att, då Utskottet nu stannat vid förslaget,
att hos Kongl. Maj:t begära att genom lagstiftning må
kunna åstadkommas en än kraftigare motverkan af rusdrycker,
icke genom ett afslag å ett sådant skrifvelseförslag uttala den
åsigt, att i lagstiftningsväg intet vidare bör göras. Här är
å ena sidan anmärkt, att lagstiftningen egentligen ingenting kan
uträtta, emedan man å andra sidan tydligen, ådagalagt, att det är
just på Iggstiftningens väg som vi kommit till ett bättrejtillstånd,
än det före år 1855 års lagstiftning rådande.

Fn talare har visserligen yttrat, att dryckenskapen icke tilltagit,
men deremot är redan anmärkt, att de förhållanden, han
omförmälde, och hvilka vittnade om dryckenskapens allmännelighet,
tillhöra den tidpunkt, som låg före år 1855. Klart är nemligen,
att om man vill göra sig reda för huru vida dryckenskapslasten
tilltagit eller icke, bör man jemföra förhållandena, sådana
de blefvo genom 1855 års förordning, under den första tiden efter
år 1855 och tillståndet för närvarande, och då, jag vågar påstå
det, skall ingen inom denna Kammare förneka, att på senare tiden,
både till följd af välståndet och andra förhållanden, superiet
tilltagit. Då'' det nu är visadt, att lagstiftningen en gång,
nemligen för 22 år sedan, kunnat något uträtta, .bör man icke betvifla,
att lagstiftningen jemväl i närvarande tid kan utföra ett
godt värf. Jag för min del instämmer helt och hållet med den
förre ärade talaren, att bote- och hjelpmedlet icke är att söka i
ett sammanslående af tillverknings- och försäljningsafgifterna,.med
ett ord genom att rubba de nuvarande grunderna för bränvinets
beskattning, utan deri att man gör lagstiftningen i så måtto verksammare,
att man jemväl från lagskipningens och lagtillämpningens
sida framkallar en större förmåga att vaka deröfver, att författningen
icke eluderas. Deri ligger svagheten för närvarande,

Lördagen den 10 Mars, f. m. 43

att så många utvägar finnas att eludera densamma. Exempelvis
kan jag anföra, att då man i det stift, jag tillhör, på eu trakt af
detsamma inom åtskilliga socknar beslutat att icke tillåta bränvinsför
sälj ning, har man funnit sig gäckad i sina bemödanden
derigenom, att eu närbelägen socken begagnat detta såsom ett
tillfälle för sig att ensam draga fördel af bränvinsförsäljningen.
Detta är blott ett exempel, men utan tvifvel äro både för regeringen
och de män, som få sig anförtrodt att behandla detta vigtiga
ämne, många flera, dylika fall kända, h vilka kunna föranleda
en lag, mera betryggande än den nuvarande. Då tiden är långt
framskriden, så, ehuru mycket vore att säga, har jag blott velat
uttala, att mig synes angeläget och nödvändigt vara, att eu opinion
i frågan från Kammarens sida uttalas. Ty då från en mängd
landsorter petitioner ingått med begäran om att söka genom lagstiftningen
motverka bränvinssupandet, så kan det icke anses betydelselöst,
om Riksdagen jemväl understödjer detta, utan tvärtom
af den största betydelse. Jag tillstyrker derför bifall till Utskottets
förslag.

Herr Abr. Rundbäck: Sedan så många talare yttrat sig,
och då tiden är långt framskriden samt så mycket liehjertans-värdt
blifvit sagdt, borde jag kanske icke hafva uppträdt. Jag
skall åtminstone fatta mig kort. Jag anser det dock vara en
skyldighet för hvarje representant, att han uttalar sin ställning i
denna vigtiga fråga, deri från flera landsorter tusentals fosterlandsälskande
män framburit sina bekymmer för tronen, bekymmer,
hvari än flera mödrar och hustrur instämma. För den skull
vill jag i korthet tillkännagifva, att jag på det varmaste önskar
tillstyrka aflåtandet af den underdåniga skrifvelsen. Jag skulle
visserligen kunna önska, att denna skrifvelse innehölle några bestämda
grunder utöfver de allmänna ordalag, hvari det framlagda
skrifvelseförslaget är affattadt, men jag vet väl, att Utskottet haft
svårt att komma längre, och jag är detsamma tacksam för att
det kommit med förslaget sådant det är. Jag är dessutom öfvertygad
om, att med den öfverblick regeringen har öfver förhållandena
och med sitt intresse för folkets väl, densamma icke skall
gifva åt frågans utredning och åt sina förslag i ämnet en alltför
trång och snäf omkrets.

Och, mine Herrar, sedan, såsom den siste talaren nämnde,
folket ropat på hjelp från lagstiftningens sida, sedan Första Kammaren
bifallit skrifvelseförslaget, går det knappast an, att Andra
Kammaren säger ett bleklagdt nej dertill.

Det kan icke nekas, att dryckenskapslasten är stor inom vår
nation, och att den under de senare åren tillväxt på ett betänkligt
sätt. En dansk, som för icke länge sedan vistats någon tid
i Sverige och vid återkomsten till fäderneslandet tillfrågades:
hvarmed roa sig svenskarne på lediga stunder, svarade derpå: de
supa. Och den, som litet sett sig omkring, eller åtminstone flygtigt
besökt dessa ställen i Stockholm, der tillfälle att supa finnes
beredt för dem, som vilja supa, måste medgifva att förhållandet i

N:o 20.

Om revision
af bränvinslag
stiftning
eu.
(Forts.)

Sto 20.

Om revision
af bränvinslagstifiningen.

(Forts.)

44 Lördagen den 10 Mars. f. va.

verkligheten är sådant, dansken uppgifvit. Jag erkänner visserligen,
att detta drag hos vår nation, denna ovana, som vi ärft
efter våra fäder, häst motverkas genom moraliska medel: genom
stigande upplysning, genom sorgfällig vård i sedligt och religiöst
hänseende samt genom personlig inverkan i lära och föredöme
af alla ädla män och kvinnor; men jag tror dock, att något kan
göras äfven på lagstiftningens väg. Beviset härför ligger i den
omständigheten, att 1855 års förordning gjort mycket godt: och
gå vi fortfarande framåt i samma rigtning, försöka vi täppa till
alla kryphål, som finnas, för förordningens eluderande, samt vidare
utveckla de grundsatser, som deri finnas intagna och hittills
visat sig välsignelsebringande, så skall man utan tvifvel slutligen
komma till ett godt resultat.

Särskildt vill jag fästa uppmärksamheten på en sak, nemligen
att man bör försöka, om icke fullkomligt upplösa, så dock åtminstone
lossa på det okristliga förbund, som inom kommunerna för
närvarande eger rum mellan dryckenskapsbegäret och egennytta!!.
Kommunerna hafva visserligen icke något känsligt samvete, så
att det torde möta svårigheter att i detta afseende kunna komma
till ett resultat, men något måste väl kunna göras, och detta,
huru litet som helst, skulle hjelpa betydligt.

Jag vill icke vidare upptaga Kammarens tid. Jag vill endast.
på det varmaste rekommendera den föreslagna skrifvelsen till bifall
af Kammaren.

Herrar Jan Magnusson och P. E. Andersson förenade sig med
Herr A. Hundbäck.

Herr Treffenberg: Mitt förnyade uppträdande i denna fråga
är föranledt af min önskan att i någon mån försvaga intrycket af
Herr Rydins påstående derom, att “salningsfrågan“ skulle blifvit
löst genom 1874 års lagstiftning — så vidt nemligen detta påstående
tog djupare skruf inom Kammaren. Detta påstående visar,
att Herr Rydin är temligen obekant med förhållandena åtminstone
inom det län, jag tillhör; och jag skall taga mig friheten,
att i detta hänseende meddela Kammaren några få upplysningar.

Sedan jag kort efter mitt tillträde till mitt nu innehafvande
embete under resor i länet och i Girigt genom inkomna ransakningsprotokoll
och rapporter från kronobetjeningen gjort mig
förvissad derom, att det icke var synnerligen väl bestal dt med
nykterheten inom länet — jag är dock härvid synnerligen glad
att kunna instämma med Herr Farup deri, att denna anklagelse
icke gäller den bofasta jordbrukande befolkningen, som i allmänhet
förhåller sig nyktert, utan de stora arbetareskaror, som äro
anstälda vid sågarne, lastageplatserna och flottningarne — samt
sedan min erfarenhet från Riksdagen äfven bibringat mig den öfvertygelsen,
att man om tillståndet i Norrland i detta hänseende
egde en ganska ofullständig kännedom, och att de upplysningar,
som härom lemnades, ofta ansågos misstänkta, så ansåg jag mig*
icke kunna lägga armarne i kors, utan trodde mig skyldig att

Lördagen den 10 Mars, f. in. 45

åtminstone försöka åstadkomma en tillfällig utredning af det faktiska
tillståndet inom länet för att, stödd på denna utredning, hos
Kongl. Maj:t göra underdånig framställning om initiativ från regeringen
i ändamål att få bestämmelserna i gällande lagstiftning
rörande bränvin samt vin och Öl skärpta. Men jag ansåg tillika
att, så vidt en sådan framställning skulle vinna tillbörligt afseende,
den jemväl borde vara understödd af sjelfva befolkningens i länet
uttryckligt tillkännagifna önskan derom, att en sådan skärpt lagstiftning
måtte komma till stånd. I sådan afsigt utfärdade också
länsstyrelsen en kungörelse och uppmanade i densamma samtliga
kommuner och äfven pastorerna inom församlingarne samt anbefakle
kronofogdarne och länsmännen, att till länsstyrelsen inkomma
med utlåtanden angående tre frågor af följande beskaffenhet,
nemligen: l:o huruvida stadgandet att göra rättigheten till
mindre partihandel med bränvin beroende af särskild! tillstånd
visat sig verka till minskning i förbrukningen af bränvin i allmänhet
och särskildt till hämmande af missbruket med bränvin;
2:o huruvida den landthandlare medgifna rätt att till afhemtning
försälja bränvin, vin och maltdrycker visat sig leda till missbruk af
dessa drycker samt till deraf föranledda oordningar: samt 3:o
huruvida det anses önskvärdt att till förekommande af dessa missbruk
och oordningar landthandlare förbjudas att handla med bränvin,
vin och maltdrycker. Utlåtanden rörande dessa frågor hafva
sedermera inkommit från samtliga kommuner, samtlige kronofogdar
och länsmän och en stor del af herrar pastorer. Då nu emellertid
frågan om de åtgärder, som borde vidtagas för inskränkande
af den landthandlare förut medgifna rätt att tillhandahålla
bränvin, vin och öl, egentligen icke för stunden föreligger, och
densamma i viss mån afgjordes under sistlidet års riksdag, så inskränker
jag mig här till att meddela Kammaren i korthet innehållet
af kommunernas och de publika myndigheternas svar på
den första af de framstälda frågorna, eller den, huruvida stadgandet
att göra rättigheten till mindre partihandel med bränvin
beroende af särskildt tillstånd visat sig verka till minskning i förbrukningen
af och missbruket med starka drycker. Herrarne skola
dessutom framdeles och, såsom jag hoppas, inom icke så lång tid,
ifall frågan intresserar, komma i tillfälle att erfara de intryck,
dessa svar lemna, emedan det är länsstyrelsens afsigt att befordra
dem allesammans till trycket. Redan nu kan jag dock upplysa,
att det är mycket svårt att få en bestämdt klar inblick i verkningarne
af den nya bränvinslagstiftningen, emedan både kommunernas
och de publika myndigheternas svar utfallit särdeles skit
tande. Många af dessa utlåtanden gifva sålunda vid handen, att
tillståndet inom orterna för närvarande är likadant som det vårföre
den sista förordningens utfärdande. Inom andra kommuner
harman sagt: det är visserligen sant, att en minskning i förbrukningen
af och missbruket med rusdrycker numera eger rum, men
denna minskning har icke sin grund i den förändrade bränvinslagstiftningen,
utan i den minskade arbetsförtjenst, som varit en
följd af de nedgående konjunkturerna i trävarurörelsen. Och åter -

N:o 20.

Om revision
eif hränvinsl
anstiftning
en.
(Forts.)

N:o 20.

Om revision
af bränvinslagstiftningen.

(Forts.)

46 Lördagen den 10 Mars, f. m.

igen på andra ställen säger man, att en minskning väl skett i
förbrukningen men icke i missbruket I flera af dessa utlåtanden
antydes derjemte, att den s. k. “salningen", långt ifrån att hafva
blifvit inskränkt genom den förändrade lagstiftningen, i stället tagit
ökad fart, likasom ock lönkrögeriet öfverallt frodas. Och så,
mine Herrar, förhåller det sig med den saken.

Medan jag har ordet, vill jag äfven yttra några ord för bemötande
af Herr Eydins påstående, att lagstiftningen icke kan
uträtta annat än “undanrödja frestelser till brott". Ett sådant påstående
kan jag för min del icke gilla, så vida man icke dermed
menar, att sjelfva straffet i sig sjelf är egnadt att undanrödja frestelserna
till brott. Men äfven om jag skulle medgifva, att lagstiftningen
endast kan verka derhän, att “undanrödja frestelse!''",
är det väl ändå gifvet, att en utredning af frågan äfven ur denna
synpunkt måste vara synnerligen värderik, genom de vigtiga bidrag
till frågans belysning, som böra kunna kemtas från främmandeländers
lagstiftning i ämnet, samt från de statistiska data och
fakta i ekonomiskt, sedligt och finansielt hänseende, som stå i samband
med denna lagstiftning. Och, jag frågar, är det väl möjligt
att få eno sådan utredning verkstäld på annat sätt än genom en
komité? Åtminstone kan icke Bevillnings-Utskottet åstadkomma den.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till Utskottets förslag.

Herr Gustaf Jonsson: Det torde vara öfverflödigt att vidare
diskutera denna fråga, då jag tror, att en hvar redan stadgat
sin öfvertygelse deri samt bestämt sig för det votum, han vill
afgifva, då frågan kommer till votering. Jag vill derföre vördsamt
hemställa, att de talare, som hädanefter komma att yttra
sig, måtte göra det så kort som möjligt.

För min del är jag bestämd för att med min röst biträda
Bevillnings-Utskottets förslag.

Herr Liss Olof Larsson: Jag hör väl ropen om proposition,
men frågan är sannerligen af den utomordentliga vigt, att
jag derför icke kan underlåta att i densamma yttra några ord.

Sedan Bevillnings-Utskottets ärade ordförande på det mest
bevisande sätt försvarat Utskottets förslag,^ kan det väl icke vara
mycket att tillägga i frågan; och såvida skäl skola få gälla, lärer
väl ingen, som åhört hans föredrag, gerna kunna rösta mot förslaget;
men här har i öfrigt under diskussionen fälts några yttranden,
som jag icke kan undgå besvara, helst jag icke hört dem
af någon föregående talare bemötas.

Den talare, som hade ordet, då jag inkom i Kammaren, yttrade,
att han ville inlägga en protest mot påståendet, att svenskarne
äro sådana fyllbultar. Om någon påstode, att hela svenska
folket vore supare, skulle jag protestera deremot; men nog
känner denne talare, som har en stor erfarenhet af lifvet, att
suparenas antal för närvarande är så stort, att det behöfver förminskas.

Man behöfver t. ex. icke gå många steg på Stockholms gator

Lördagen den 10 Mars, f. m. 47

förr än man får se ett eller flera beklagliga offer för dryckenskapslasten
— en åsyn, som icke kan annat än väcka sorgliga känslor
i hvarje fosterlandsväns bröst.

Samme talare erkände att lagstiftningen verkat mycket godt för
nykterheten, men påstod i samma andedrag, att det mål Utskottet
åsyftade, nemligen att förekomma missbruket af starka drycker,
icke stod att vinna genom lagstiftning. Huru detta resonnement
håller tillsammans kan jag icke fatta, och jag tror knappt att talaren
sjelf kan förklara det.

Vidare har man sagt, att lagarne visserligen äro goda, men
att de kringgås. Hvarföre är man då så rädd för att tillsätta en
komité, bland hvars uppdrag skulle ingå att tillse det lagarne blifva
så fullständiga, att de ej kunna kringgås så lätt, som nu är fallet?

En talare har ordat om, huru som l:sta och 2:dra klassens
passagerare å statens jernvägar kunde erhålla bränvin å stationerna,
men att de som åkte i 3:je klassen icke kunde få sig en sup, oaktadt
de voro i större behof deraf, då dessa icke få åka i uppvärmda
kupéer. Jag trodde icke att det här var obekant för någon,
att äfven 3:je klassens vagnar äro uppvärmda, men som den
talaren icke synes veta detta, har jag ansett mig böra erinra om
att så är händelsen, men dermed är ock hans argument i den
vägen bortfallet. Dessutom, tror talaren verkligen att det supes
för litet i 3:je klassens vagnar? Då vill jag råda honom att någon
gång företaga en resa i en dylik vagn, då han säkert skall få
erfara, att dryckenskapslasten icke är mindre, utan snarare större
der, än i de andra vagnsklasserna, och att 3:je klassens passagerare
få mer än tillräckligt med bränvin. Jag tror således icke att detta
argument är särdeles talande; men nu, som alltid då man har en
sjuk sak att försvara, får man tillgripa det sista halmstrået för
att rädda sig.

Samme talare sade äfven, att ett antagande af Utskottets förslag
skulle hafva till följd, att hvarje handlande, hvarje torpare
eller backstugukäring skulle komma att blifva krögare. Detta
är åter en af dessa öfverdrifter, som man ofta tillgriper för
att försvara en ohållbar sak. Ty för att utleta en sådan följd
af Utskottets förslag skall man kunna läsa särdeles väl mellan
raderna; och jag vågar nästan påstå, att, hur man än må läsa,
man likväl skall hafva svårt att komma till ett sådant resultat.

Man har påstått, att hvarken motionärernes eller Utskottets
förslag är egnadt att befordra nykterhetens befrämjande, och
sagt, att en annan väg bör väljas. Men hvilken annan väg? Den
får man icke utstakad. Ser man väl, att de, som här tala om
denna andra väg för hämmandet af dryckenskapen, väcka förslag
om åtgärder till vinnande af detta mål? Nej, visst icke. Komma
motioner från det hållet, så gå de ut på att åstadkomma lättnader
i afseende på bränvinstillverkningen och försäljningen, men icke
att motarbeta bränvinets missbruk.

En annan talare har med mycken tvekan förordat Utskottets
förslag, dervid, som han uttryckte sig, talande för det namn han
bär. Men hvarifrån härledde sig väl denna tvekan? Jo, af fruk -

N:o 20.

Om revision
af bränvinslagstiftningen.

(Förta.)

N:o 20,

Om revision
af bränning''
lagstiftningen.

(Forts.)

48 Lördagen den 10 Mars. f. m.

tan att genom sammanslagning af bränvinstillverknings- ock försäljningsskatterna
städerna skulle förlora de stora inkomster, de
nu skörda på bränvinskonsumtionen, utan att man likväl ernådde
det åsyftade målet. Här röjde det sig hvar det är som skon
klämmer: man är rädd att städerna skola gå i mistning om en
del af sina inkomster. För de stadsrepresentanter, som icke desto
mindre oegennyttigt tillstyrkt förslagets antagande, får jag hembära
min synnerliga tacksamhet. Man har här visserligen sagt,
att städernas existens beror på bränvinet. Om ett sådant påstående
vore sant, då skulle jag bestämdt förklara, att en stad, som
har sin existens på dryckenskapslasten, den staden är icke värd
att finnas till; jag är dock öfvertygad om att de hvila på en bättre
grund, och hvad som derföre yttrats om deras existens förtjenar
ej något afseende. Att en och annan stadsrepresentant är rädd
för att städerna skola gå miste om de stora bränvinsmedlen, kan
jag förstå, men hvad som jag ej kan förstå, det är att äfven
landsortsrepresentanter tala om faran af en sammanslagning samt
derföre yrka afslag å skrifvelseförslaget. Men dessutom, detta
förslag innehåller ju ingenting annat än en begäran om revision
af gällande bränvinsförfattningar, i syfte att genom lagstiftningen
må kunna åstadkommas ett kraftigare motverkande af rusdryckers
missbruk. Att motsätta sig skrifvelseförslaget är sålunda,
åtminstone kan jag icke se annat, detsamma som att motsätta sig
åtgärder till motverkande af rusdryckers missbruk, eller, med andra
ord, man vill hafva qvar missbruket.

Man har talat om, att Riksdagen skall säga hvad den vill.
Den invändningen är emellertid så fullständigt bemött af Utskottets
ordförande, att jag mycket väl kan förbigå densamma.

Yi åberopa ofta i denna Kammare, att vi äro uttryck af folket,
att vi föra folkets talan. Kunna vi väl då försvara att, sedan
under långa tider tusen och åter tusen ropat till Regering
och Riksdag, att något måtte göras till dryckenskapens hämmande,
vi slå döförat till och helt enkelt förklara att vi icke vilja göra
något! Nej, mine Herrar, låtom oss göra ett försök att besegra detta
folks värsta fiende.

Man säger att det är skam att stämpla oss sjelfva såsom förtärande
för mycket spritdrycker. För min del tog jag mig vid
förra riksdagen friheten påpeka den skam, man måste känna, då
man i offentliga statistiska berättelser ser, hurusom tusentals
menniskor årligen do såsom offer för missbruket af starka drycker.
En tager i rusigt tillstånd miste om vägen vintertid och
fryser i hjel; en annan träffas på annat sätt i rusigt tillstånd af
olyckor. Träder jag in i en fattig koja och ser nöden i ansigtet,
skall jag i 99 fall af 100 finna, att anledningen ligger i missbruk
af starka drycker. Nu har Första Kammaren enhälligt utan votering
godkänt Utskottets skrifvelseförslag. Skulle vid sådant förhållande
Andra Kammaren, som alltid säger sig vara ett uttryck
af folket, säga nej. Jag har anledning tro att bland de frågor,
hvilka föreligga till afgörande vid denna riksdag, ganska få
finnas, hvilkas afgörande med sådant spändt intresse afvaktas

Lördagen den 10 Mars, f. in.

N:o 20.

som just denna. Vid mina besök i hembygden är det ingenting Om revision
som mina kommittenter så lägga mig på samvetet som att efter bästa
förmåga verka för afhjelpandet af det tilltagande superiet. agsu‘
Det är en fråga, som tungt trycker på svenska folket. Den måste
lösas, och då jag icke kan se att lösningen kan ske på annat sätt
än Bevillnings-Utskottet nu föreslagit, så tager jag mig friheten att
på det lifiigaste yrka bifall till Utskottets förslag.

mngm.

(Forts.)

Herr Torpadie: Efter den långa, grundliga och uttömmande
diskussion som egt rum, skulle jag missbruka Kammarens tålamod
och obehörigen upptaga dess tid om jag begagnade min yttranderätt
till annat än att förklara det jag fullkomligt instämmer
i deras åsigt, kvilka anse nödvändigt att äfven på lagstiftningens
väg åstadkommes ett än kraftigare motverkande af rusdryckers
missbruk. Jag anhåller att med min röst få bidraga till framgången
af Beviilnings-Utskottets föreliggande förslag.

Herr Berg: Då jag först läste Beviilnings-Utskottets föreliggande
betänkande, var jag verkligen tveksam, huruvida jag till
det framlagda skrifvelseförslaget skulle lemna min röst eller icke,
emedan det i allmänhet synes mig mindre lämpligt att ingå till
Kongl. Maj:t med skrivelser om erhållande af lagförslag, utan att
uppgifva i hvad rigtning de böra gå. J ag var äfven tveksam om
man skulle vinna det mål, hvartill vi alla sträfva, nemligen hämmandet
af fyllerilasten, genom en lagstiftning i den rigtning,
hvaråt de motioner syfta, hviika närmast föranledt Utskottets förslag;
ja, till och med om ens det vackra målet på något sätt
skulle kunna på lagstiftningens väg befrämjas. Då jag emellertid
måste erkänna, att den nuvarande bränvinsiagstiftningen från år
1855 verkat godt samt man i landet hyser allmän önskan och gör
sig stora förhoppningar att genom lagstiftningens utveckling kunna
verka ännu mera i den åsyftade rigtningen, och då derjemte Utskottet
genom det framlagda förslaget tydligen ådagalagt, att icke
förrän efter noggrann undersökning och utredning kan bestämdt
afgöras, om och i hvad mån det önskvärda målet på lagstiftningens
väg kan vinnas och det icke kan tillkomma Riksdagen att
sjelf nedsätta en komité för att verkställa den utredning, som
erfordras, så kan jag icke annat än för min del instämma i den
önskan, Utskottet uttalat i sitt förslag, nemligen att Kongl. Maj:t
måtte taga frågan om hand och söka åstadkomma den. utredning,
hvarförutan icke något beslut kan i frågan fattas.

På dessa skäl instämmer jag med de föregående talare, hviika
yrkat bifall till Utskottets förslag.

Herr H. Schultz: Herr Grefve och Talman! Mine Herrar

Till följd af frågans stora betydelse för vårt land anser jag, i
synnerhet efter det anförande, Friherre Fock för en stund sedan
hade, att man ej kan annat än lifligt biträda det förslag, Bevillnings-Utskottet
framlagt. Det torde sannolikt icke i ringaste mån
kunna förorsaka någon skada, i händelse det icke skulle lyckas

Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 20. 4

i\'':o 20.

Lördagen den 10 Mars. f. m.

Om revision
ef bränvmxlagstiftningen.

(Korts.)

Kongl. Maj:t att framlägga ett så beskaffadt förslag till ny lag
angående tillverkning och försäljning af bränvin, hvilket kunde
tillfredsställa Riksdagen. Men skulle detta deremot lyckas, så
borde Riksdagen känna den största tillfredsställelse öfver att
hafva biträdt Utskottets nu framlagda förslag till underdånig
skrifvelse i ämnet.

Här har mycket talats om städernas afvighet mot förändring
i bränvinslagstiftningen. För min del kan jag icke i fråga om den
stad, jag representerar, taga åt mig denna tillvitelse, emedan vår
kommun i första rummet sökt arbeta för att sedligheten tillgodoses
och inskränkning i konsumtionen så vidt möjligt befordras.
Vår önskan och sträfvan har ingalunda gått derpå ut att genom
ökad konsumtion bereda samhället inkomst. Att, såsom här bjert
blifvit framhållet och klandradt, mången provins i förhållande till
andra har mycket stora inkomster genom bränvinsförsäljningsmedel,
synes mig ej lämpligt, utan ligga i sakens natur. Det är tydligt
att, då man företrädesvis i län med många städer sökt ordna bränvinshandeln
på bästa sätt och då. såsom. Herrarne väl veta, länets
hushållningssällskap alltid erhåller en femtedel och landstinget
i de flesta fall likaledes en femtedel af vinsten, så har ju
härigenom äfven landsbygden i dessa län en ganska väsentlig fördel
i ekonomiskt afseende.

Om åter andra provinser finnas, der städerna äro högst få
eller der — såsom förhållandet är med två provinser — till och
med blott en stad finnes, så kan väl icke lagstiftningen hafva
något att förebrå sig med afseende å dem. Ty icke kan väl Kongl.
Maj:t och Riksdagen besluta en särskild kran vinslagstiftning för
dessa provinser.

I likhet med Herrar Wieselgren och Rundgren tror jag för
min del, att på den grund, på hvilken vi nu befinna oss, bör bränvinslagstiftningen
utvecklas för att man slutligen må uppnå ett
bättre resultat än det, hvartill man på landsbygden för det närvarande
kommit.

På dessa skäl tillstyrker jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag skall icke yttra många
ord. Jag har hufvudsakligen begärt ordet för att protestera mot
ett yttrande, som man fält om de ledamöter i denna Kammare,
som satt sig mot förevarande förslag. Då icke blott en gång
utan flera gånger blifvit uttalade de åsigter, att vi icke vilja förekomma
det öfverklagade missbruket af starka drycker, får jag
häremot nedlägga en allvarlig protest. Jag tror, att vi ifra lika
mycket för nykterheten och sedligheten som de, kvilka förorda
Utskottets förslag. Men vi vilja, att Regeringen skall anvisas den
väg, hvarpå hon skall gå, och vi skulle icke motsätta oss en skrifvelse,
om man vill biträda våra åsigter och på samma gång uttala
huru bränvinslagstiftningen skulle för det åsyftade ändamålet
ordnas.

Under denna diskussion har från stadsrepresentanternes sida
blifvit sagdt, att de fördelar, städerna genom den nuvarande brän -

Lördagen den 10 Mars, f. m.

N:o 20.

vinslagstiftmngen ega, naturligtvis icke kunna borttagas genom
len reglering, som nu kommit i fråga. Från landsortsrepresentanternes
sida bär deremot yttrats, att detta skulle ovilkorligen

Ut rottet J nu vin regIfln^- % H detta tvistefrö, ^
Utskotta nu vill undanrödja. I fjor, då Utskottet i sitt betänkande
i denna fråga uttalade sig temligen tydligt i detta afseende
befims detta obehagligt för Första Kammaren, som strök ut hela
strofen derom. Detta beteende misshagade Andra Kammaren «å
ati hela sknrvelseförslaget föll i denna Kammare. Nu tror man

w/l K^mmaren? t°rslag i år Skal! smaka bättre, då man
tagl* kort hvad som sålunda utgjort ämne till olika åsigter. Jag
sei _ likväl att, om det ifrågasätta skrifvelseförslaget bifalles
Regeringen icke bör uraktlåta att äfven taga i betraktande denna

nas ine?Tt’ V ’ T färingen icke det gör, intet kanZ
nas med det förslag hon kan Komma att inför Riksdagen fram d^åsvftad-^rVf

lk^et imed hvad J’ag förra gången yttrade, att
I ^yftade malet icke kan uppnäs, om icke bolagen försvinna

ÄÄSttr -att %

Eu talare har åberopat en dansk mans berättelse om förhål nSfVi!

Srengee }ocKSUVeV\et här‘ ''Tag vill hänvisa den ärade
talaien till statistiska berättelser från Danmark, af hvilka framgå

att superiet ar större i Danmark än i Sverige, ehuru fvlleriförseelsema
och de derför bötfälda personer äro till antalet större i
T? 1 Da,nmark; Hyad kan orsaken till detta vara annat
an att i Danmark gar lagstiftningen om bränvinsförsäljningen just
den ristning jag åsyftar. Deremot vill man här i landet gorå
“7? mera motsatt den danska, tv jag föreställer mig att den
lagstiftning, som man nu vill införa, skall gå i samma retning
r rn den gamla och således göra den ännu mera orimlig och skadl!å,
ar . den,aii s°rfj således ovilkorligen skall komma att än
vara/å^mdi *° ket denna väg, som man nu uppgifver

■ •il ^.11 S1?t Vilja gratulera städernas representanter

till den förhoppning,, de hysa i afseende å regeringens blifvande
felslag, men jag har ingen anledning förmoda att denna förhoppning
skall komma att ga i fullbordan, snarare tvärt om
Jag fortsätter mitt yrkande om afslag.

i. •/51T Nils Petersson: Då denna diskussion nära nog antagj
ferm af en öppen votering, anser jag det nästan vara en
pligt ioi hvar och en att girva sm tanke till känna och jag ber
derföre att med fingra ord få angifva min ståndpunkt i frågan
Jag anser mig sy mycket mera berättigad härtill, som jag varit
med om behandlingen af detta ämne så godt som från början af
den nuvarande lagstiftningen i fråga, och äfven sjelf varit motionär
deiuti. Jag vill da säga, att det förefaller mig, som om de Herrar,
hvilka motsatt sig förslaget om skrifvelse till Kongl. Maj:t.

Om revision
af bränvinslagstifilningen.

(Forts.)

N:o 20*

Om revision
af bränvinsla-g
stift"
ningen.
(Forts.)

Lördagen den 10 Mars, t m.

gått mycket för långt, ty jag kan icke finna att ett sådant förslag
innebär någon våda. Man har sagt, att förslaget icke uttalar
hvad Regeringen bör göra, men mig synes att sjelfva behandlingen
af denna fråga, motionerna, förra betänkande!!, skrifvelse^ och
petitioner, jemte den här i Kammaren kosmopolitiska diskussion
som egt rum och de särskilda talarnes yttranden höra gifva
Regeringen en tillräcklig ledning för bedömande af den riktning,
hvari man önskar att gå. Så mycket vill jag för min del säga,
att jag önskar det Regeringen icke må sammanblanda sakens finansielå
del med dess moraliska, eller den som afser att förekomma
det öfverhand tagande superiet, och således icke vidtaga någon
åtgärd, som kan leda till skatteförhöjning, hvartill jag tror tiden
icke ännu vara inne.

Hvad beträffar frågan om att borttaga skatten å försäljningen
och lägga den på tillverkningen allena, så vågar jag säga
att, derest min motion vid 18110 års riksdag gått igenom, denna
sak nu varit mycket lätcare att ordna; ju längre man dröjer, desto
svårare blifver det.

Jag vill icke gilla deras åsigt, som mena att tillståndet i landet
med afseende å superiet nu är värre än det någonsin varit.
Jag tror tvärtom, att en förbättring på det hela inträdt, men, dermed
har jag ingalunda sagt att man ingenting bör göra. Jag tror
dock att Regeringen har bättre resurser att taga saken om hånd,
då den genom en komité af sakkunnige män kan låta utreda densamma,
och är det af sådan anledning, som jag yrkar bifall till
Utskottets förslag.

Herr Lyth: Jag ber att få instämma med dem, som yrkat

bifall till Utskottets förslag, och jag gör det så mycket hellre som
jag är öfvertygad att, om Regeringen tager tager saken om hand,
och låter utarbeta ett förslag, man skall få en god_ grund, att
bygga uppå. Skulle Regeringens förslag också icke vinna Riksdagens
bifall, skall det i allt fåll tvinga Riksdagen att uttala sm
åsigt i frågan. På grund häraf ber jag att få yrka bifall till
Utskottets hemställan.

Herr Grill: Jag vill endast hafva antecknadt till protokol let

att jag yrkar bifall till Utskottets förslag,

Öfverläggningen var slutad. Efter upptagande af de yrkanden,
som derunder blifvit framstäida, gaf Herr Talmannen propositioner
dels på bifall, dels på afslag, dels ock på återremiss;
och förklarade Herr Talmannen sig anse den förstnämnda af dessa
propositioner hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad. Votering
begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition
antagits yrkandet på afslag, en omröstningsproposition af följande
lydelse uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i Utlåtandet
N:o 6, röstar

Lördagen den 10 Mars, f. m.

N:o 20.

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren afslagit Utskottets hemställan.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 123 ja mot
43 nej; hvadan Kammaren bifallit Utskottets hemställan.

§ 3.

Föredrogs Lag-Utskottets Utlåtande N:o 11, i anledning af
väckta motioner dels om upphäfvande af och dels om tilläga- till
7 kap. 3 § Giftermålsbalken.

Punkten 1.

Herr Jöns Pehrsson hade i sin motion N:o 130 föreslagit, att
Riksdagen för sin del behagade upphäfva ofvannämnde § i Giftermålsbalken,
hvithet lagrum har följande lydelse:

Vill man jäf göra mot äktenskap å sina eller annans vägnar;
giive det kyrkoherden till känna i tvänne mäns närvaro; ställe
ock strax borgen hos Konungens Befallningshafvande för all skada
och kostnad och tage sedan stämning till nästa rättegångstimma
f.. enKsom göres emot. Finner domaren ej laga skål dertill;

böte då käranden tjugu daler och rätte upp altan skada."

Beträffande denna motion, hade Utskottet i förevarande punkt
hemstält,

att motionen måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.

Herr Jöns Pehrsson yttrade; Jag får tillkännagifva, att
jag icke uppträder för att påyrka bifall till min motion, men jag
vill angifva skälen för densamma och hvarför jag nu framkommit
dermed. Det är nemligen just presterskapet i den församling, som
jag tillhör och jemväl i grannsocknen, som uppmanat mig att
gorå den framställning, som min motion innehåller. Det har nemligen
inom min ort inträffat förhållanden, som äro tillräckligt
talande för min åsigt. Der har nemligen jäf blifvit anmälda,
hvilkas behandling vid domstol räckt i åratal, i det rättegångarne
derom gått ända till högsta domstolen, utan att likväl det ringaste
skäl anförts för lagligheten af sådana jäfs anförande. Under
tiden har det inträffat, att den ena kontrahenten ingått förbindelse
med någon annan person, mot hvilken jäf icke anmälts.

Om jag nu anställer jäf på föreskrifvet sätt och lysningen
inställes, hvad inträffar då? Jo efter åratals väntande på sakens
afgörande i alla instanserna, så tager naturen ut sin rätt, kontrahenterne
flytta tillsammans och när den tiden kommer, att af -

Om äkten
skap $jäf.

N:o 20.

Lördagen den 10 Mars, f. m.

Om äktenskapsjäf.

(Forts!)

miljens ökande är i annalkande, ock äro de ömtåliga om att deras
barn skola upptagas till äkta eller i öfrigt måna om sitt anseende,
då göra de, såsom jag känner ett par från min hemort hafva
gjort. Detta par reste öfver till Köpenhamn och vände sig till
den dervarande svenske ministern, hvilken föranstaltade om att
de fingo laglig vigsel. Sedan komtno nämnde makar hem igen
till min ort och när hustrun der blifvit förlossad med ett barn,
så vägrade presterskapet att kyrkotaga qvinnan såsom äkta hustru.
Man vände sig då till högre myndighet och presten blef ålagd
att kyrkotaga henne såsom äkta hustru, oaktadt ingen fortsatt
lysning eller vigsel i fråga kommit i Sverige. Detta är visserligen
ett enstaka fall, men då förhållandet är, såsom jag sagt, så är
paragrafen kraftlös., men på samma gång kan den åstadkomma
skada och förargelse. I det fall. som jag nämnde, inträffade till
och med att menniskolif spildes, ty det framfödda fostret dog af
en sjukdom, som framkallats genom det nervösa och upprörda
tillstånd hvari i modren under hafvandeskapet befunnit sig.

Yäl kan man säga att 3:dje § i 7 kapitlet Giftermålsbalken
stadgar, att den, som vill göra jäf, skall vara skyldig att ställa
borgen för kostnad och skada samt stämma saken in till
nästa rättegångstimma äfvensom vara skyldig till bötesansvar,
om han ej haft laga skäl till jäf vet, men kan man val säga att
dessa stadganden innebära något verkligt korrektiv. Ett sådant
förhållande som det ohnnämnda kan icke uppskattas, och de ringa
böter som stadgats äro ett intet för den lidelsefulla, elaka person,
som af en eller annan anledning begagnar paragrafens nog
omenskliga stadgande. Jag hemställer till Eder, mine Herrar,
som noga öfvervägen saken, om icke det fall jag omnämnde innebär
talande skal för att ifrågavarande paragraf icke bör stå qvar
i lagen. Jag har derjemte i min motion bestämdt uttalat, hvad
ingen har lyckats vederlägga, att nämnda paragraf är öfverflödig
äfven derför, att i lagstiftningen finnas så stränga straff för den,
som ingår äktenskaplig förbindelse eller laga trolofning med mera
än en person.

Hvad Utskottet sagt om att stadgandet i nämnda paragraf
skulle stå i sammanhang med lysningen torde derjemte icke vara
med rätta förhållandet öfverensstämmande, ty begreppet om lysningen
hvila!'' icke derpå, att man vill lemna de personer, som
dertill anse sig befogade, rättighet att göra jäf emot det ifrågasatta
äktenskapet. Jag tror nemligen att lysningen har en vida
högre betydelse, nemligen eu förrättning, hvarigenom för den
kristliga församlingen tillkännagifves, att de båda kontrahenterna
ämna ingå äktenskap med hvarandra samt tillfälle gifves församlingen
att till den allsmäktige uppsända sina förböner för kontrahenterne
såsom äfven lysningsformuläret innehåller. Jag tror
således att detta är hufvudändamålet med lysningen och icke
uteslutande att gifva andra personer tillfälle att göra jäf.

Jag vill, såsom jag säde, icke hålla på att min motion blir
antagen, men jag skulle lifligt önska att denna paragraf blifver
borttagen och derigenom undanrödjes ett stadgande, som gjort

Lördagen den 10 Mars, f. m. 55 ft:0 20.

menniskor Härs* vansinniga, när de varit ömtåliga om sitt renom- Slitenmée
och anseende. Jag vädjar till Herrarne, hvad är en lag till s/taP-väfdå
den icke kan verka något. Man må nemligen icke tro, att !l<urts’*

lagen kan verka något annat, än att drifva menniskor att ingå i
äktenskap i grannriket.

Hvad beträffar det, som man till stöd för detta lagrums bibehållande
anrört, om det skydd det gifven den förförda qvinnan att
utöfva sin rätt emot den man, som ämnar att genom äktenskap
med en annan qvinna bryta sina löften, så tror jag att man icke
bör låta beveka sig af den omständigheten, ty det lärer väl ingen,
som^ingår i äktenskap, underlåta, att, om han förut stått i något
förhållande till en annan qvinna, göra upp saken med henne för
att derigenom undvika att såsom gift man blifva inkallad för
domstol.

lätt annat slag af jäfsanmärkning har inträffat, jäf mot en
enkling, som vil 1 träda i äktenskap derför att afvittringen efter
Lans aflidna hustru efter någons åsigt icke är fullt laglig. Jag
känner i min hemort en enkling, som redan hade fått lysning
tva gånger till äktenskap med sin tillämnade hustru, men så kom
någon och gjorde en liten anmärkning emot afvittringen och följ -den_ deraf blef att lysning tredje gången icke meddelades. Emellertid
hade mannen redan tagit sin trolofvade till sig och de fortforo
att bo tillsammans och fingo äfven barn, men någon vigsel
blef aldrig af. Detta är likväl ett förhållande, som tarf var förändring''
och som är ett bevis på att paragrafen är mycket skadlig.

Grefve Sparre: Det är en alldeles obegriplig förvillelse,
som framkallat denna motion, och som ytterligare röjer sig i motionärens
nyss gjorda framställning. Han tyckes nemligen föreställa
. sig, att det är denna paragraf, som tillåter framställande
af jäf mot äktenskap, då det deremot i densamma förbjudes att
göra jäf utan vissa försigtighetsmått. Det föreskrifves nemligen
der att, om man vill jäf mot äkteuskap göra å egna eller annans
vägnar, skall man först ställa borgen hos Konungens Befallningshafvande
för den kostnad och skada, som derigenom kan uppkomma
och derefter stadgas viss tid, inom hvilken stämning skall
uttagas, äfvensom böter om jäfsanmärkningen afslås och ogillas.
Paragrafen afser således att hindra olofliga äktenskap och motionären
föreställer sig deremot att den gifver lof till dem.

Hvarför man här ännu har lof att göra jäf, är att man ännu
icke här i Sverige infört mormonismen.

. Derföre är föreskrift gifven att tre lysningar skola föregå
vigseln, på det att, om någon menniska har något att invända
mot äktenskapets fullbordande med vigsel, han skall få kännedom
om att de båda kontrahenterna äro på väg att knyta en sådan
förbindelse.

Det är för öfrigt icke heller denna paragraf, som påbjuder
lysning och icke heller jäf mot äktenskap. Vill man hafva bort
detta, bör man taga bort hela det kapitel i Giftermålsbalken, som
talar om hinder i äktenskap.

N:o 20.

Lördagen den 10 Mars, f. m.

Om äktenskapsjäf.

(Forts.)

Det är för att förekomma, att någon gifter sig med t. ex. sin
moder, sin dotter eller någon annan redan gift person, som lysning
sker, emedan allmänheten derigenom underrättas om ett sådant
tilltänkt äktenskap. Likaså sker lysning för att förhindra
någon från att ingå äktenskap, som redan förut är gift. Vill nu
motionären skydda en person att blifva utsatt för obehöriga jäf,
skall han icke söka få bort det stadgande, hvars syfte just är att
förekomma anställandet af obehöriga jäf. Ifrågavarande lagparagraf
söker nemligen uppnå detta syfte genom att påbjuda, det
den, som vill anföra jäf" emot äktenskap, skall ställa borgen för
den kostnad och skada, som af jäfsanmärkningen kan vållas, samt
derefter till nästa rättegångstimma instämma den, emot hvilken
jäf vet göres, och slutligen genom att stadga, att, om den instämmande
parten förlorar målet, han skall bota och upprätta all skada.
Det har visserligen förut händt, — detta är icke första gången,
— att personer, som icke varit fullt hemmastadda i lagfarenheten,
misstagit sig om en lagparagrafs betydelse, men detta misstag är
nästan för befängdt.

Herr Thomasson: Hå motionären icke framstält något yr kande

om bifall till sin motion, och Lag-Utskottets ordförande
redan uppträdt till försvar för Utskottets hemställan, har jag icke
något att tillägga, utan afstår från ordet.

Herr Jöns Pehrsson: Jag faller visst icke i förvåning öfver

att den ädle ordföranden i Lag-Utskottet vill hafva så många
äktenskapsjäf som möjligt, ty ännu är det icke glömdt, att samme
man i fordna tider, ehuru på en annan plats än denna, motarbetade
att åtminstone adliga fröknar skulle få rättighet att ingå
äktenskap med hvem de ville. Men att han här hånat mig för
att jag framkommit med ifrågavarande förslag, deri har han orätt.
Han har äfven orätt nti sitt påstående, att, om det blefve så,
som jag vill, det hos oss skulle blifva månggifte likasom det är
hos mormoner och dylikt. Detta tror jag icke; ty lagen stadgar
stränga straff för den, som trolofvar sig eller gifter sig med flera
än en. Men i det fall, som jag omnämnt, har det visat sig, att
lagen, sådan den nu är, icke har makt att förekomma missbruk
och om äfven med paragrafens kvarstående sådana lyckligtvis sällsynta
fall af tvegifte inträffat, då är jn dock i det afseendet paragrafen
maktlös, medförande ingen nytta men oersättlig skada.

Herr T or p adi e: Jag är fullkomligt öfvertygad om, att den

ärade motionären haft en välvillig afsigt, då han väckte sin ifrågavarande
motion. Men jag beklagar, att jag icke kan finna annat
än att Herr Grefve Sparre och Lag-Utskottet haft rätt i hufvudsaken,
då de icke kunnat tillstyrka bifall till densamma. Det
torde åtminstone för lagfarna vara tydligt, att den paragraf,
hvars upphäfvande motionen afser, icke åsyftar annat än att regelbinda
äktenskapsjäfven genom att bestämma den form, hvarunder
de få anföras och pröfvas. Tager man nu bort denna paragraf,

Lördagen den 10 Mars, f. m. 57

utan att göra någon ändring i stadgandena om lysning, kommer man
att hafva äktenskapsjäfven qvar utan någon förordning om sättet,
hvarpå de skola anhängiggöras och pröfvas, och då tror jag
blefve den sista villan värre än den första. Jag tviflar icke på
att hvad motionären omtalade kan inträffa, och jag kan icke neka
till att det kunde finnas skäl att höja beloppet af de böter, som lagen
utsätter för de fall, att en gjord jäfsanmärkning befinnes obefogad.
Men, såsom motionen var affattad, ansåg man sig inom Utskottet
icke kunna göra något i den vägen. Om det kan ega något intresse
att känna till den historiska utvecklingen af denna fråga,
vill jag nämna, att 1686 års komité, som utarbetade- det lagförslag,
hvilket sedermera antogs till vår nu gällande lag, hade andra
åsigter i frågan än de som sedermera blefvo gällande, ty den bestämde
bötesbeloppet, i stället för 20, till 50 daler, en på den
tiden högst betydlig summa. Vid förslagets behandling vid 1731
års riksdag gjordes deremot ingen anmärkning, men sedermera
blef beloppet nedsatt till hvad det nu är.

Jag tror emellertid icke att man, i fråga om förevarande
motion, kan komma till annat resultat, än det, som föreligger i
Utskottets betänkande, hvartill jag yrkar bifall.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, biföll Kammaren
Utskottets hemställan.

I ;punkterna 2 och 3 hade Utskottet utlåtit sig öfver Herr A.
J. Enanclers inom Andra Kammaren afgifna motion, N:o 30, deruti
föreslagits:

“att Riksdagen måtte för sin del besluta, att Giftermålsbalkens
7 kap. 3 § erhåller följande eller ett dermed lika syftande
tillägg:

På enahanda sätt och med samma ansvarspåföljd må ock
mot mans eller qvinnas äktenskapsiedighet jäf kunna, då lysning
icke skett, anmälas hos kyrkoherden i den församling, till hvilken
den person hörer, mot hvilken jäf göres, och må fördenskull bevis
om äktenskapsiedighet icke utfärdas förr än åtta dagar förflutit
efter det i församlingens kyrka kungjorts, att sådant bevis blifvit
begärdt".

Och hade Utskottet, i anledning af nämnda förslag hemstält
uti punkten 2:

att Riksdagen ville för sin del antaga en förordning af följande
innehåll:

Hvad i 7 kapitlet 3 § Gfiftermålsbalken stadgas, skall ega
tillämpning på alla de fall, då jäf emot äktenskap göres; och
skall sådant jäf, då lysning ej skett, anmälas hos kyrkoherden i
den församling, der den, som jäfvet afser, är bosatt.

Efter föredragning af denna hemställan anförde:

Andra Kammarens Prot. 1877. Nio 20.

N:o 20.

Om äktenskapsjäf.

(Forts.)

K:o 20.

Om akten•
skapsjäf.
(Forts.)

Lördagen den 10 Mars, f. m.

Herr Lytt. hvilken jemte herrar Grefve Mörner, Sjöbnng,
Lindgren och PJtilipsnoa instämt i en af Herr von Gegerfelt afgifven,
vid utlåtandet fogad reservation, afstyrkande Herr Enanders
ifrågavarande motion: Då jag nu erhållit ordet, vill jag först
nämna att, ehuru jag icke anmält någon reservation emot. Utskottets
beslut att afstyrka den i föregående punkt af.detta betänkande
omförmälda motion, så anser jag denna motion likväl
icke vara af så vådlig beskaffenhet, som Lag-Utskottets ärade
ordförande här sökt framhålla. Den frågan har nu emellertid fallit
och då torde det icke heller vara skäl att vidare tala om den
saken. Deremot har jag ansett mig böra reservera mig mot det
slut, hvartill Utskottet i den nu föredragna punkten kommit, och
ber jag derföre att få inför Kammaren i korthet redogöra för de
skäl, som föranledt denna min reservation.

Giftermålsbalkens 7 kap. B § känner icke till mer än ett sätt
för anförande af äktenskapsjäf, och detta är, att, då man eller
qvinna genom att låta afkunna lysning tillkännager sig vara
sinnad att ingå äktenskap, jäf emot detta äktenskap af den, som
dertill anser sig ega befogenhet, kan anmälas hos vederbörande
kyrkoherde. Men att tala om jäf emot äktenskap, innan man
ännu vet om något äktenskap äk ens tilltänkt, det anser jag vara
temligen oegentligt. Visserligen är det sant, att den ärade motionären
i sin motion talar icke om jäf emot äktenskap utan om
jäf emot äktenskapsledighet. Detta är visst godt och väl, men
''jag tror i allt fall att det af honom och Utskottet nu föreslagna
stadgande är icke allenast obehöfiigt, utan äfven kan i .många
fall blifva skadligt. J ag anser det obehöfiigt, emedan, åtminstone
i den ort jag tillhör, aldrig någon klagan försports öfver nuvarande
lagstiftning i ämnet, eller något behof af förändring i denna
lagstiftning gjort sig gällande. Då vidare vederbörande kontrahenter
ega rätt att, der de så önska, ingå trolofning inför presterskapet
och få anteckning derom införd i förhörsboken och då
dessutom qvinna, som under äktenskapslöfte blifvit häfdad kan
blifva i kyrkboken antecknad såsom mannens trolofvade eller
fästeqvinna, och, i händelse mannen sådant icke medgifver, hon
egen att anhängiggöra saken vid domstol och der söka upprättelse,
hvarom allt äfven underrättelse skulle meddelas vederbörande
presterskap, så anser jag verkligen att lagen i fråga om tryggande
af qvinnans rätt i detta hänseende redan gjort allt hvad
som kan och bör göras. Detta för att visa att det. föreslagna
n}m lagstadgandet icke är af något trängande behof påkalladt.
Men, som jag nyss sade, jag anser äfven att ett sådant stadgande
som det nu föreslagna skulle komma att i många fåll verka
skadligt. Hvad är det nemligen motionären åsyftar? Jo,, att man
hos presterskapet skulle kunna, äfven utan att lysning till äktenskap
föregått, fä anföra jäf emot någon att ingå äktenskap, med
skyldighet för den som anfört jäf att sedan instämma personen i
fråga till nästa ting, och att presterskapet skall vara skyldigt att
införa en sådan anmälan i personens utflyttningsbevis. Om nu
en person ämnar flytta ut till främmande land, till Danmark eller

Lördagen den 10 Mars, £. m. 59 S:o 20.

Amerika, så har han icke alltid så god tid att vänta, utan hans Om aktenresa.
kan vara ganska brådskande. Då skall han vara tvungen skapsjäf.
att i sitt utflyttningsbevis få införd en dylik anmälan, som han (Forts.)

sedan kanske aldrig kan få utstruken, flan är nemligen alls icke
skyldig _ att, för det en dylik anmälan gjorts, stanna qvar och
vänta tills saken blir afgjord och rättegången afslutad, utan han
kan mycket väl resa sin väg, och då vet man icke hur det kan
gå, såsom Herr Jöns Pehrsson nyss sade. Härigenom kan uppstå
mycket trassel och obehag, och min tro är äfven att ett sådant
stadgande skulle komma att ge anledning till skandal och prejerier.
Mången, som ville komma åt en persons börs, skulle då
tänka, han betalar mig nog hellre hvad jag begär, än han utsätter
sig för en dylik rättegång, eller låter uppehålla sig i sin tilltänkta
resa. Och dessutom dessa hemliga förlofningar, som jag anser
alltid vara skadliga för kontrahenterna, skulle, om Utskottets
förslag blefve lag, allt mera och mera komma i bruk, i stället
för att man borde sätta arbeta på att så mycket som möjlig
iå bort dem. Hvad skulle man väl också kunna vinna om motionärens
förslag ginge igenom? Icke tror jag att det äktenskap
uan blifva särdeles lyckligt, der den ena kontrahenten tvingat
den andra till förening.

Af alla dessa skal, hvartill ännu flera skulle kunna läggas,
såsom bland annat att vi förut hafva nog med äktenskapsjäf,
utan att Riksdagen behöfver stadga några nya, vill jag på det
lifligaste förorda afslag å den ifrågavarande punkten, helst som
första Kammaren, efter hvad jag hört, redan afslagit deri, och
det sålunda icke lönar mödan att förspilla tiden med att vidare
diskutera saken.

Häruti instämde Herr Pehr Larsson i Fohle.

Grefve Sparre: Det var visserligen icke så underligt att
den ärade motionären, uti den fråga som i första punkten af detta
betänkande behandlats, knnnat misstaga sig om lagens stadgande.

Men att den siste ärade talaren, hvilken, såsom prest, är skyldig att
vid utöfningen af sitt kall tillämpa ifrågavarande lagbestämmelser,
skulle kunna göra sig skyldig till ett sådant misstag, det är mera
oförklarligt. Det är precis samma förhållande med denna fråga,
som med den förra. Det är, som herr Torpadie sade, icke fråga
om att införa någon ny rätt att anföra jäf, utan endast att bestämmma
de former, som skola iakttagas af dem, som ämna, anföra något
sadant. Den ärade talaren vet utan tvifvel hvad som menas med
hinderslöshetsbeyis. Om någon har för afsigt att gifta sig, begär
han af pimsten i den församling, han tillhör, ett bevis derom, att
han är hinderslös, att intet hinder finnes för honom att ingå
äktenskap.

En särskild författning af år 1685 lemnar presterna vissa
föreskrifter i detta afseende. Nu är händelsen den — något som
äfven upplystes inom Utskottet — att det i detta fall tillgår
mycket olika. En del prester anse sig mycket bundne i sin rätt

N:o 20.

Om äktenskapsjäf.

(Forts.)

Lördagen den 10 Mars, f. m.

att verkställa anteckningar i kyrkoböckerna och anteckna endast
en ordentlig trolofning eller genom lagligt beslut stadgadt jäf,
då andra deremot, i brist på gifna föreskrifter, klottra in i kyrkoböckerna
en mängd jäfsanmärkningar, som alldeles _ icke borde
derstädes förekomma. En sådan anteckning är eu inteckning i
min person, som hindrar mig att ingå i äktenskap, och det är
derföre lagstiftningens skyldighet att tillse, att sådana anteckningar
icke lättsinnigt göras. Nu stadgar lagen“vill man jäf
göra mot äktenskap, å sina eller annans vägnar; gifve det kyrkoherden
till känna i tvenne mäns närvaro; ställe ock straxt borgen
hos Konungens Befallningshafvande för all skada och kostnad,
och tage sedan stämning etc.“ Men detta lagstadgande har sålunda
blifvit tolkadt, att dessa skyldigheter att ställa borgen,
uttaga stämning och bota, i händelse jäfvet ogillas, endast tillämpats
då lysning egt rum. Således, då det icke varit fråga om
lysning, hafva presterna icke fordrat dessa vilkor, utan antecknat
jäfvet i kyrkoböckerna, hvarifrån det sedermera influtit i lysningsbetyget.
Det är detta, som meningen nu är att förekomma, så
att anteckningar i kyrkoböckerna endast må tillåtas under samma
vilkor, nemligen borgen, stämning och böter, som vid lysning.
Det är således alldeles icke fråga om att införa ett nytt jäf. utan
man vill hindra anförandet af jäf genom att stadga de former,
under Indika jäf få anföras och i brist af hvilka presterna icke
tillåtas införa jäfvet i kyrkoböckerna. Huru är det nu möjligt
att man kan misstaga sig till den grad, att, då det helt enkelt är
fråga om att införa ett stadgande af uteslutande formel natur,
man tror att det i sjelfva verket är ett nytt äktenskapshinder,
som med förslaget åsyftas. Äktenskapshindren finnas redan stadgade
i lagen. Men om presten icke är bunden af lagen i fråga
om deras antecknande i kyrkoboken, så är det åt hans eget godtycke
öfverlemnadt att derstädes införa hvilken anmälan om dylikt
hinder som helst. Det är således å ena sidan för att.skydda den
enskilde mot obehöriga äktenskapsjäf och å andra sidan för att
gifva presten en vägledning vid anteckning i kyrkoboken af anmälan
af dylikt jäf, som Utskottets förslag framkommit. Den
ärade talaren sade, att genom detta förslag skulle presten hädanefter
blifva tvungen att anteckna hvarje sådan anmälan, som hos
honom göres. Detta är ett misstag. Det. är genom 1685 års
författning, som han är underkastad ett dylikt tvång, då den nemligen
stadgar att presterskapet. skall i en persons utflyttningsbetyg
anteckna, om han är ledig till äktenskap eller icke. Det nu
framlagda förslaget afser deremot att upphäfva detta tvång.

Jag vill icke trötta Herrarne med att vara vidlyftig i denna
sak, och då för öfrigt förslaget fallit i Första kammaren lönar
det icke mödan att kosta många ord på detsamma. Men jag
har ansett mig skyldig att redogöra för de motiver, på hvilka förslaget
är grundadt, men hvilka af den ärade talaren på Grotlandsbänken
blifvit helt och hållet missförstådda. Utskottet har. för
öfrigt i sitt betänkande vidlyftigt redogjort för dessa motiver
samt derstädes påpekat, hvilken olika praxis vid tillämpningen af

Lördagen den 10 Mars, f. ra.

nu gällande lagstiftning i ämnet flerestädes gjort sig gällande och
huru åtskilliga prester något lättsinnigt införa anmälningar om
äktenskapsjäf i kyrkoboken. Jag anhåller om bifall till Utskottets
förslag.

I anseende till den långt framskridna tiden och då ytterligare
åtskilliga ledamöter anmält sig att tala rörande det förevarande
ämnet, afbröts nu öfverläggningen, för att fortsättas kl. 7 e. m.,
då Kammarens ledamöter voro genom utfärdadt anslag kallade
att åter sammanträda.

In fidem
Gustaf Westdahl.

Andra Kammarens Prof. 1877. N:o 20.

N:o 20.

Om äktenskapsjäf.

(Forts.)