RIKSDAGENS, PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1877:11)

RIKSDAGENS, PROTOKOLL

1877. Andra Kammaren. H:o 11.

Fredagen den 23 Febrssars.

Kl. 3 e. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 16 i denna månad.

§ 2.

Föredrogos men blefvo för andra gången bordlagda:

Bevillnings-Utskottets betänkanden N:is 1 och 2;

Banko-Utskottets memorial Näs 3 och 4 samt utlåtande N:o 5;

Herr Ch. Dicksons förslag angående gemensamt sammanträde af
ledamöterne i Riksdagens båda Kamrar för öfverläggning rörande försvarsfrågan
;

Stats-Utskottets utlåtande N:o 20;

Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 3; och

Banko-Utskottets memorial N:o 6.

På framställning af Herr Talmannen beslöt Kammaren, att StatsUtskottets
här ofvan omförmälda utlåtande N:o 20, angående regleringen
af utgifterna under riksstatens Sjunde hufvudtitel, skulle å
föredragningslistan för det sammanträde, hvilket komme att hållas
nästkommande Onsdag, uppföras näst efter de val, som, enligt förut
fattadt beslut, i nämnda sammanträde skulle förrättas.

§ 3.

Upplästes två så lydande protokoll;'':

År 1877 den 21 Februari sammanträdde Kamrarnes valmän för
att utse Riksdagens Justitie-ombudsman, och befunnos, efter valsedlarnes
öppnande, rösterna hafva utfallit sålunda:

Andra Kammarens Prat. 1877. N:o 11.

N:o il.

Fredagen den 23 Februari.

Förutvarande Justitie-ombudsmannen, Herr Advokatfiskal Nils
August Fröman.........................46 röster

Herr Advokatfiskal Ture Arvid Billbergk...... 1 „

till följd hvaraf Herr Advokatfiskal Fröman blifvit till Riksdagens
Justitie-ombudsman utsedd.

Facil. Ehr enborg. C. Rhodin.

F. Waehtmeister. Casimir Petre.

År 1877 den 21 Februari sammanträdde Kamrarnes valmän för
att utse den man, som skall efterträda Riksdagens Justitie-ombudsman,
i fall han, innan nästa lagtima Riksdag anstalt nytt val af
Justitie-ombudsman, skulle med döden afgå, samt utöfva embetet under
den tid Justitie-ombudsmannen kan vara af svår sjukdom eller
annat laga förfall derifrån hindrad; och befunnos, efter valsedlarnes
öppnande, rösterna hafva utfallit sålunda:

Herr Advokatfiskal Ture Arvid Billbergh......47 röster;

till följd hvaraf Herr Advokatfiskal Billbergh blifvit till Riksdagens
Justitie-ombudsmans efterträdare utsedd.

Facil. Ehrenborg. G. Rhodin.

F. Waehtmeister. Casimir Petre.

Kammaren beslöt, att underrättelse om de sålunda försiggångna
valen skulle meddelas Riksdagens kanslideputerade, hvilka borde anmodas
att uppsätta förslag till så väl förordnanden för de valde som
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med anmälan om valens utgång;
och lades protokollen derefter till handlingarne.

§ 4.

Herr C. Herslow erhöll ledighet från riksdagsgöromålen under
fem dagar från och med denna dag.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. */4 4.

In fidem

Gustaf Westdahl.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

*• II.

Lördagen de a S4 Februari.
Kl. 10 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 17 i denna månad.

§ 2.

Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets utlåtande N:o 19,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens Sjette hufvudtitel;
hvarvid i ordningen förekom

PunlctGli 34. Om anslag till

aflöning för

Utskottet hade i denna punkt utlåtit sig öfver Kongl. Maj:ts för- fkeritdlsyslag,
att Riksdagen, på det Kongl. Maj:t måtte komma i tillfälle an- "jfodihgsvisa
årliga bidrag till aflöning åt fiskeritillsyningsmän och fiskodlings- l-stmhterer.
instruktörer vid de större och vigtigare vattendragen och sjöarne å
orter inom riket, för hvilka stadgar om fiskets skydd och ändamålsenliga
bedrifvande blifvit faststälda, måtte på ordinarie stat bevilja
och ställa till Kongl. Maj:ts förfogande 20,000 kronor; samt förty
höja ordinarie anslaget “fiskerinäringens understöd* från 18,600 kronor
till 38,600 kronor, eller med 20,000 kronor.

Och hade Utskottet på anförda skäl hemstält:

att Kongl. Maj:ts förevarande nådiga framställning icke måtte
vinna Riksdagens bifall.

I anledning af nämnda hemställan anförde

Chefen för Kongl. Civil-departementet, Herr Statsrådet Thyselius:

Herr Grefve och Talman! Mine Herrar! För Sverige med sina vidsträckta
kuster samt många och stora insjöar och vattendrag synes fisket vara
af naturen anvisadt till en af landets mest framstående näringsgrenar. Om
vi också icke skulle kunna bedrifva denna näring med så stor framgång,
som vårt broderland Norge, hvilket i de skatter, hafvet lemnar,
finner grunden till en stor del af sin välmåga och sina inkomster, så
ega dock äfven vi i vårt fiske en näringskälla, som icke är att förakta,
och hvilken skänker flera trakter och en mängd personer medel
för deras utkomst. Det bör med tacksamhet erkännas, atUdet var
denna Kammare, som vid förliden riksdag tog initiativet för att på
ett kraftigt sätt befrämja saltsjöfiskets framgång. Det extra anslag,
som då beviljades till byggande af hamnar vid de större fiskelägena,
och hvilket anslags fortsättning äfven i år är ifrågasatt, skall utan.

N;o U.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Om anslag till
aflöning för
fiskeritillsyningsmän
och
-fiskodling sinstruktörer.

(Forts.)

tvifvel lända de provinser, hvilka gränsa till hafvet, till stor fördel.
Den fiskeriidkande befolkningen sättes derigenom i tillfälle att begagna
större fartyg än förr var möjligt, och endast med sådana låter
det sig göra att åt fisket hemta rätt lönande inkomster. Hvad som
för öfrigt blifvit af Riksdagen beviljadt till fiskerinäringens understöd
uppgår deremot endast till 18,600 kronor, och denna summa tages i
det °närmaste i anspråk till aflönande af eu fiskeri-intendent och två
eller tre till biträde åt honom anstälde personer samt for bestridande
af deras resekostnader. Hvad derutöfver finnes åtgår nära nog
till den yttersta skärten genom det understöd af 2,000 kronor, hvilket
under de senare åren lemnats Göteborgs och Bohusläns samt Hallands
läns hushållningssällskap såsom bidrag till aflöningen af eu utåt
dessa sällskap antagen uppsyningsman ölver saltsjöfisket, hölj den ar
de för fiskerinäringen anvisade anslag och af de anstälde tjenstemannens
oförtröttade verksamhet har emellertid varit den, att på eu
mängd orter i riket nödvändigheten af att så ordna fisket, att det
allt mera kan förkofras, blifvit insedd, samt att öfverenskommelsei
mångenstädes träflats till skydd för det uppväxande ynglet.

Erforderliga lagstadganden finnas sålunda. Men lagar utan efterlefnad
lända till föga om ens något gagn, och för att bringa dem till
efterlefnad är det nödvändigt, att någon deröfver vakar. Att behotvet
af kontroll öfver fiskets utöfning jemväl blifvit msedt, synes åt de
framställningar, som från flera län inkommit derom, att regeringen
skulle af tillgängliga medel lemna bidrag för aflönande af sådana
uppsyningsman. Till att bifalla dessa ansökningar hafva dock medel
saknats; och afslå dem har man icke velat. Således ligga dessa an -

sökningar ännu opröfvade.

Att Stats-Utskottet icke vägrat sitt erkännande af behofligheten
af det begärda anslaget har jag att tacksamt medgifva, men Utskottet
har likväl, ansett sig böra tillstyrka ett uppskof med dess beviljande
för att man skulle blifva i tillfälle att inhemta yttranden i amnet från
landstingen och hushållningssällkapen, huruvida de ansåge åtgärder uti
ifrågavarande hänseenden vara af behofvet påkallade samt om de vore
villige att dertill lemna bidrag. Hvad angår frågan, huruvida dessa myndigheter
anse ett sådant anslag nyttigt eller icke, torde redan föreligga
bevis i de flera ansökningar om understöd, som till Kongl. Maj:t
inkommit, Hvad återigen angår sättet för fördelningen af de medel,
som kunna blifva af Riksdagen beviljade, och stadgandet af vissa vilkor
för deras tillgodonjutande, ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå,
att för vinnande af andel af det anslag, som för slöjdernas befrämjande
blifvit stäldt till Kongl. Maj:ts dispotion, några särskilda vilkor
‘icke blifvit af Riksdagen stadgade, h vilket jag äfven tror vara ganska
lyckligt, då derigenom regeringen blifvit satt i tillfälle att icke behöfva0
lemna anslag företrädesvis eller uteslutande åt sådana orter,
som sjdfva förmått bevilja stora anslag för ändamålet utan kunnat lämpa
statsbidraget efter hvad de särskilda orterna eller länen verkligen behof!.
Det är för eu hvar bland Kammarens Herrar ledamöter bekant, att de inkomster,
hvaröfver landstingen och hushållningssällskapen disponera,
äro väsentligen olika. I vissa län uppgår andelen åt bränvinsmedlen

Lördagen den 24 Februari, f. nr.

N:o II.

till så stort belopp, att landstinget och länet kunna utan egna uppoffringar
dermed tillfredställa länets olika behof, hvilket vanligtvis är
förhållandet i de län, som äro lyckligt lottade i ekonomiskt och ffnancielt
hänseende; — men andra län finnas deremot, der inkomsten af
dessa medel icke uppgår till 1/20 kanske icke V30 af hvad de lyckligast
lottade erhålla. Skulle således stadgas, att bidragen af allmänna
medel för nu ifrågavarande ändamål borde rätta sig efter de bidrag,
som lemnades af orterna, skulle man kunna befara, att orter, som
icke behöfde det, erhölle understöd, medan andra, som deraf vore i
stort behof, blefve lottlös a. Såvidt jag vet, har någon anmärkning
icke framstälts mot det sätt, hvarpå anslaget till slöjdernas befrämjande
utdelats, hvarvid afseende fästats både på orternas behof och det intresse
för slöjden som visats. Detsamma föreställer jag mig skulle
blifva förhållandet äfven med detta anslag.

Stats-Utskottet befarar, att detta anslag, som nu begärts till så
ringa belopp, snart nog skulle komma att betydligt förhöjas. Detta kan
blifva en sanning. Men jag fruktar, att detta snarare skulle blifva förhållandet,
om Riksdagen stadgade några bestämda vilkor för delaktighet
i anslaget emedan, om detta skedde, hvarje ort och hvarje län, som
uppfylt dessa vilkor, också skulle anse sig berättigade att erhålla eu motsvarande
andel af detsamma. Icke heller blefve det gerna möjligt att antaga
härför några bestämda grunder och strängt följa dem, med mindre
hela anslaget blefve ett förslagsanslag. Annorlunda synes mig förhållandet
blifva, om anslaget begränsas till 20,000 kronor, utan några på förhand
stadgade allmänna vilkor. Fördelningen af anslaget de särskilda
orterna emellan kommer visserligen då att taga i anspråk största urskilning,
men ingen kommun borde, när denna urskilning egde rum,
kunna klaga öfver obillighet eller mannamån, vare sig i meddelade
föreskrifter eller vid deras tillämpning.

Med anledning häraf tager jag mig friheten anhålla, att Andra
Kammaren, som förut, såsom jag redan nämnt, företrädesvis intresserat
sig för saltsjöfiskets befrämjande genom beviljande af anslag derför,
också i denna punkt måtte, i likhet med Första Kammaren, bifalla
Kongl. Maj:ts förslag och derigenom befrämja insjöfiskets bästa.

Herr Friherre Nordenfalk: Då jag önskar framgång åt Kongl.

Maj:ts förslag i denna punkt, ber jag att till hvad af den föregående
ärade talaren redan yttrats få lägga några ord.

Utskottet söker visserligen insockra sitt afstyrkande af Kongl.
Maj:ts förslag med en antydan om “bättre lycka nästa gång41; men
de ordalag, Utskottet begagnar, tyckas mig innebära, att, om Kongl.
Maj:t efter landstingens och hushållningssällskapens hörande icke skulle
från dem få några bidrag för ändamålet, Kongl. Maj:t skulle, äfven
om landstingen och hushållningssällskapen antydde intresse för denna
angelägenhet, enligt Utskottets åsigt, sakna vidare anledning att till
Riksdagen inkomma med förnyad begäran om ifrågavarande anslag. Mot
denna sats vill jag göra en invändning. Jag tror visserligen, att
grundsatsen, att vid beviljande af statsanslag för en del ändamål fästa

Om anslag till
aflöning för
fiskeritillsyningsmän
och
fi4:odlingsinstruktörer.

(Forts.)

N:o II.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Om anor,g till det förbehållet, att de enskilda kommunerna, hushållningssällskapen
aflöning för eper landstingen skola lemna ett motsvarande bidrag, i många fall är
flskeritutsy- • fci men bär kan jag icke finna detta vilkor vara tillämpligt. Då

''~öin ''ir- bär är fråga om att få en i laga ordning tillkommen stadga för
imtrukiörer. fiskerierna verkligen tillämpad och efterlefd, bör icke detta göras be(Forts.
) roende deraf, huruvida landsting eller kommuner vilja tillskjuta något
för ändamålet eller icke.

Dertill torde man väl böra betänka att, äfven om hushållningssällskap
och landsting äro mycket intresserade för att ifrågavarande
uppsyningsman må åt staten tillsättas, finnes dock för dem en betänklighet
som icke bör alldeles förbises, nemligen att de redan förut
hafva ganska stora utgifter att bestrida samt att för öfrig! deras förnämsta
inkomstkällor äro för framtiden ganska osäkra, och att de derföre
måste vara varsamma med beviljande af stående anslag. Det
synes mig derföre, som man icke bör sätta dem, som möjligen hafva
ringa egna tillgångar, i den svåra belägenheten att af nämnda anledning
utslå en sak, som de för öfrigt kunna anse särdeles lämplig.

Såsom bekant lemna redan några hushållningssällskap och landsting
understöd till fiskerinäringens befrämjande och eftersyn. Men
under diskussionen om detta ämne för några dagar sedan i Första
Kammaren antyddes sannolikheten att dessa bidrag, derest ej staten
för samma ändamål ville tillsläppa medel, inom kort kunde komma
att upphöra.

För min del tror jag, att det nu ifrågasatta, relativt ringa anslaget
till eu näring, som för så många delar af landet är åt stor
vigt, vore väl använda penningar. Yi hafva redan förut någon gång
sett hurusom Kamrarne — med fullt erkännande af Stats-Utskottets
berömvärda nit att vid hvarje tillfälle iakttaga all möjlig sparsamhet —
likväl, i medvetandet af att vara en högre instans än Utskottet är,
gjort sin från Utskottet skiljaktiga mening gällande. Så bär redan
Första Kammaren i denna fråga handlat och jag fager mig härmed
friheten hemställa, att äfven denna Kammare måtte, med utslag å
Utskottets förslag, bifalla Ivongl. Maj:ts proposition i den föredragna
punkten.

Herr Stråle: För min del kommer äfven jag till samma resultat
som den siste talaren. Som man finner af fiskeriintendentens framställning
till Kongl. Maj:t i denna fråga, så berör frågan två väsentligen
skilda saker. Fiskeriintendenten har nemligen gjort framställning
dels om nödvändigheten af ett årligt statsanslag åt 20,000 kronor
till aflöning åt tillsyningsman för ett rationel bedrifvande af laxfisket
i landets elfvar, dels oek, för tillsyn och biträde vid fiskodling i öfriga
delar af landet, om ett årligt statsanslag af 12,900 kronor. De erforderliga
statsbidragen uppgå således sammanräknade till 32,900
kronor. Landtbruksakademiens förvaltningskomité, till hvilken Kongl.
Maj:t remitterat frågan för inbetalande af utlåtande — jag vet icke
på hvilken grund, om icke derföre att någon annan auktoritet i detta
fall icke finnes, ehuru det vill synas mig som denna komités speciella
insignier i laxfiske skulle stödja sig mera på teoretisk grund än på

N:o It.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

praktisk erfarenhet — Landtbruksakademiens förvaltningskomité har
till en början på det varmaste förordat fiskeriintendentens förslag;
men den . konklusion, som nämnde komité slutligen kommer till, är
nästan oförklarlig. Förvaltningskomitén slutar nemligen sitt utlåtande
med att tillstyrka Ivongl. Maj:t att blott äska 20,000 kronor för ändamålet.
Nämnda myndighet har icke heller, så vidt af handlingarne
synes, mlåtit sig på någon undersökning af, huruvida de föreslagna
20,000 kronor borde utgå endast för laxfiskets befrämjande, ehuru
det väl företrädesvis är detta måls vinnande, som skulle intressera oss
stockholmare, eller äfven för befrämjande af andra slag af fiske. Det
synes mig dock som om nämnde komité, som blifvit aubefald att inkomma
med yttrande i ämnet i dess helhet, hade bort ingå i undersökning.
om . huru mycket af det begärda anslaget borde lemnas till
understöd särskildt åt laxfisket och särskildt åt öfriga slag af fiske.
Emellertid har Kongl. Maj:t tagit förvaltningskomiténs förslag för godt
och icke begärt mer än 20,000 kronor af Riksdagen. Icke dess mindre
bär Sta^s-Utskottet kommit till den slutsats, att “hvad sålunda förekommit
har emellertid icke synts Utskottet innebära fullgiltig anlediiing
..att radan nu tillstyrka beviljandet af det för ifrågavarande ändamål
äskade anslaget*.

Hvad dessa ord: “redan miu egentligen skola betyda, derom har
Utskottet lernnat oss i okunnighet. Skulle de möjligen betyda, att
Utskottet vill. fundera på saken, innan det gifver sig ut på djupet
och yttrar ..sig om sjelfva beloppet, så borde Utskottet hafva utsatt
någon .bestämd termin, inom hvilken det ansåg lämpligt att närmare
yttra sig i denna del af frågan. Skulle åter dessa ord betyda, att
Utskottet möjligen befarade att, såsom man säger, få sina fiskar
vanna,. derföre att det framlagt eu hufvudtitel, utan att hafva afstyrka
bifall till åtminstone något af Kongl. Maj:t på densamma begärdt ans,
ag, sa får jag säga att detta tillfälle för det ändamålet icke synes
mig. fullt lämpligt. Att Utskottets förslag skulle bero på de olika
meningar, som af vederbörande blifvit uttalade i ämnet, vågar jag bestrida.
Landtbruksakademiens förvaltningskomité har ju på det varmaste
tillstyrkt äskandet af åtminstone ett anslag af 20,000 kronor
för ändamålet. Skulle åter Utskottets afstyrkande bero på dess åsigt,
att landstingen och hushållningssällskapen först borde yttra sig i frågan,
så ma jag säga att jag ej förstår hvad Utskottet dermed menar;
ty denna fråga är af den beskaffenhet att hvem som helst kan bedöma
den. Skulle åter Utskottets tillstyrkande göras beroende på de
bidrag, som hushållningssällskapen och landstingen åtaga sig för ändannuet,
så är äfven detta ett skäl, hvars giltighet jag ej förmår fatta,
i y, om staten anser en näring förtjent af understöd och förty beviljar
sådant, star det ju sedan landsting och kommuner fritt att ytterligare
efter behag, befrämja samma sak bäst de vilja.

Jag säger ännu en gång, att denna fråga är så enkel, att det
hvarken af hushållningssällskapen eller landstingen erfordras något
bedömande, huruvida det finnes skäl att bevilja det af Kongl. Maj:t
begärda understödet.

Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet har redan fästat

Om anslag ti//
aflöning f ör
fisker itillsyningsmän
och
fiskodlingsinstruktörer.

(Forts.)

N:o It.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Om anslag till
aflöning för
fisk er {tillsyningsman
och
Jiskodlingsinstruktöreri

(Forts.)

uppmärksamheten derpå, att Sverige har några hundra mils kuststräckor
mot hafvet samt några tusen större och mindre sjöar, utom.
elfvarne, samt att följaktligen fiskerinäringen i Sverige icke är en för
landet obetydlig näring. Man talar ofta om naturliga näringar; och
i synnerhet framhåller man dem, då fråga är om andra, hvad man
kallar onaturliga näringar, såsom väfnads-, porslins- m. il. industrier.
Jag frågar likväl, mine Herrar! om icke fiskerihandteringen måste anses
vara en för landet naturlig näring. Ja, jag skulle vilja kalla den
likasom jordbruket landets modernäring, ehuru densamma hittills blifvit
temligen styfmoderligt behandlad. Oss icke-fiskodlare förefaller det
verkligen, som om ett belopp af 20 å 80,000 kronor för fiskerihandteringens
befrämjande icke vore mycket begärdt i jemförelse med
de anslag, som man ansett erforderliga och äfven lemnat till understödjande
af andra näringar. Ty det är naturligt, att denna handtering,
lika väl som andra yrken, kräfver teoretisk undervisning och
praktisk erfarenhet för att icke gå under, hvilket den otvifvelaktigt
skall göra om den fortfarande blir så vanvårdad som hittills.

Huru jag än ser saken, kan jag således icke finna annat, än att
Stats-Utskottet saknat skäl för detta afstyrkande af Kongl. Maj:ts
framställning i ämnet, till hvilken jag derföre, instämmande med den
siste talaren, vågar anhålla om bifall.

Herr Nils Pettersson: Näppeligen behöfver man mera än känna
till Sveriges karta, och se huru landet är oragifvet af haf och uppfyldt
af sjöar och strömmar, för att hafva klart för sig, att Sverige i sitt
fiske eger en stor nationalrikedom. Men lika visst som så är förhållandet,
lika visst är, att denna nationalrikedom icke är rätt tillvaratagen.
Detta härleder sig utan tvifvel deraf, att jagt och fiske
sedan lång tid tillbaka utgjort våra förfäders hufvudyrke och att i
följd deraf befolkningen icke har annat än helt oklara begrepp om
eganderätten i detta afseende. Jag är derföre öfvertygad att landets
fiske är mycket vanvårdadt, i synnerhet insjöfisket, hvilket jag bäst
känner till. Af detta skäl och då enligt mitt förmenande StatsUtskottet
icke framlagt några giltiga grunder, hvarföre det nu gjort
detta undantag från regeln att tillstyrka allt hvad Kongl. Maj:t under
denna hufvudtitel begärt, så anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts
framställning i ämnet.

Såsom skäl för afslag å Kongl. Maj:ts proposition har, bland
annat, anförts, att det bör tillhöra landstingen och hushållningssällskapen
att verka i denna sak. Ja, det hafva de också gjort och göra det
fortfarande. Men för att nå det mål man önskar, nemligen att kommunerna
äfven skola göra sitt till för att tillgodose fiskerinäringen,
är det nödvändigt att bidrag äfven från statens sida lemnas. Som
vi veta, är den fördomen ganska gängse, att man gerna vill hafva
hjelp af staten, innan landsting och hushållningssällskapen i allmänhet
sjelfva göra något; och denna fördom är icke så lätt att utrota.

Jag skall icke längre uppehålla mig vid denna fråga. Mig
förefaller det, som det borde vara klart för en hvar, att det af
Kongl. Maj:t äskade anslaget, 20,000 kronor, bör beviljas.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

N:o II.

Friherre Cederström: Jag anser mig vara lika varm vän af

vår fiskerinäring som någon annan. Men just derföre anhåller jag att
få göra några anmärkningar mot Kongl. Maj:ts proposition.

Jag ber då att först få fästa mig vid en af orsakerna, hvarföre
det af Kongl. Maj:t äskade anslaget till fiskeritillsyningsmän ansetts
behöfiigt. Som vi veta, finnas redan för kontroll öfver insjö- och
skärgårdsfisket särskilda tillsyningsmän, som, enligt kungörelsen den
8 November 1867, utses på kommunalstämman. Men numera anses
detta icke vara till fyllest. Orsaken härtill tror jag vara den, att de
speciella fiskeristadgar som utgifvits äro sådana, att fiskeribefolknin
gen icke kunnat eller kan blifva öfvertygad om deras nytta, In ...ce
åter till en de! är en följd af det sätt, hvarpå dessa delgifvits fiskeribefolkningen.
De hafva nemligen kommit fram i ett, så att säga,
fullkomligt naket skick, blott med sina paragrafer, utan någon motivering
af paragrafernas innehåll. Någon utredning om den nytta de
gjorda förändringarne skulle medföra, åtminstone för fiskeribefolkningen,
har alldeles icke kommit denna befolkning till del, utan den får
lefva i den goda tron att allt är väl bestäldt, men är långt ifrån
derom öfvertygad. Enligt min mening, är det just denna omständighet,
som förorsakar att fiskeri-idkarne icke sjelfve äro intresserade af
att hålla dessa stadgar vid makt. Yore stadgarne deremot uppgjorda
så, att befolkningen sjelf kunde öfvertyga sig om nyttan af dem, så
skulle den nog visa sig angelägen derom, att några öfverträdelser af
dem icke egde rum. Men i så fall vore också detta nu begärda anslaget
till tillsyningsmän fullkomligt öfverflödigt.

Att fiskeribefolkningen icke kan vara öfvertygad om lämpligheten
af åtskilliga för närvarande gällande stadganden och föreskrifter angående
utöfvandet af denna näring, torde för öfrigt synas hvar och
en alldeles klart, då till och med Landtbruksakademiens förvaltningskornité
med afseende å de ifrågasatta tillsyningsmännen uti afgifvet
yttrande säger, att “verkan af de till fiskets förbättring afsedda stadgar
icke kunde bedömas utan tillförlitlig kontroll å deras efterlefnad".
Då den komité, som måste anses såsom fiskerinäringens målsman, icke
anser sig på förhand kunna bedöma, huruvida berörda stadganden
verkligen äro sådana, att de verka till fiskerinäringens fromma, då
man ifrågasätter tillsättandet af just dessa nya tillsyningsmän för att
kontrollera verkningarne af dessa lagstadganden; må man icke undra
öfver att fiskeribefolkningen icke känner sig öfvertygad om lämpligheten
af den nu gällande lagstiftningen. Att nu begagna fiskeribefolkningen
för anställande af experiment i lagstiftningsväg är ett sätt,
som jag tror skulle skada mycket mera än gagna. Förr än fiskeristadgan
undergått nödig revision och ändring, tror jag ej att tillsyningsmännen
skola komma att göra mera gagn än hittills. Hvad som deremot
synes mig alldeles klart, är att ingen ifver för fiskerinäringens
förkofran är hos fiskeribefolkningen sjelf att förvänta, innan statsmakterna
tillfredsställa behofvet för denna näring af en lagstiftning,
långt friare än den nu gällande.

Jag anhåller äfven att få yttra några ord om de så kallade fiskodlingsinstruktörerne.
Förslaget om tillsättandet af dylika instruk -

Om anslag till
aflöning för
fiskeritillsyningsmän
oeli
fiskodlingsinstruktörer.

(Forte.)

N:o ii.

Om anslag till
aflöning för
flskeritillsyningsmän
och
finko äling sinstruktörer.

(Forts.)

Lördagen den 24 Februari, f. m.

törer synes mig ganska välbetänkt, Enligt mitt förmenande vore det
rätta sättet att gå till väga just att söka för ändamålet anskaffa förståndige,
praktiskt duglige män, som kunde meddela fiskeribefolkningen
en verklig och lefvande kunskap om vattenverlden. I den rigtningen
finner jag således förslaget mycket tänkvärdt. Men — mine
Herrar — det är ingen lätt sak att åtminstone genom föreliggande
förslag få klart för sig, om och huru man skall lyckas erhålla härför
fullt lämpliga personer. Jag åtminstone får bekänna att jag icke
vet, på hvad sätt det för närvarande skulle vara möjligt att erhålla
personer så qvalificerade som behöfs. Ännu mindre kan jag inse nyttan
deraf, att de män, som antagas till fiskodlingsinstruktörer, tillika äro
tillsyningsmän, enär dessa personer under utöfvandet af tillsynen
måste komma i eu ställning till befolkningen, som för deras verksamhet
såsom instruktörer måste vara allt utom behaglig. På samma
gång tror jag ej heller att den del af idkande utaf fiskerinäringen,
hvilka egentligen behöfva undervisning i yrket, skulle befinnas särdeles
benägen att begagna sig af densamma, då den skulle lemnas af
personer, som vore ej endast undervisare, utan äfven åklagare.

Äfven till följd af detta nu anmärkta förhållande har Utskottet
således, enligt min åsigt, haft skäl att begära en grundligare utredning
af saken. Till dess denna utredning blifvit för Riksdagen framlagd,
yrkar jag på anförda skäl, för min del, afslag å Kongl. Maj:ts
proposition och bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr Hörnfeldt: Stats-Utskottet har, såsom Herrarne torde

finna, grundat sitt afstyrkande af Kongl. Maj:ts proposition hufvudsakligen
på den omständigheten, att förevarande anslagsfråga framdeles
möjligen skulle komma att antaga alltför stora proportioner, äfvensom
på den åsigten, att i händelse tillsyningsman öfver fisket oundgängligen
behöfvas, man i första rummet bolde tillse, huruvida icke vederbörande
landsting och hushållningssällskap eller enskilda personer
i någon mån borde bidraga till afiönandet af dessa tjensteman.

Att Utskottet haft grundad anledning antaga att frågan framdeles
skulle komma att taga långt större utsträckning än man för närvarande
synes vilja tillägga den, framgår oförtydbart af bilagan till Kongl.
Maj:ts proposition. Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet
har nemligen vid frågans föredragning inför Kong!. Maj:t yttrat till
protokollet, att vid den tillsyn, hvarom här vore fråga, i allmänhet
icke kan förväntas “något nämnvärdt biträde af den fåtaliga kronobetjeningen.
“ Men om man icke vid tillsynen öfver fiskerierna kan
påräkna biträde af “den fåtaliga kronobetjeningen", då frågar jag, om
det icke snart skall visa sig nödvändigt att lemna större anslag än
det nu i fråga satta, för att derigenom kunna åstadkomma eu talrikare
personal i och för denna tillsyn. Riksdagen skulle sålunda snart
finna sig i en sådan ställning till frågan, att han omöjligen kunde
stanna vid det anslag, som nu blifvit begärdt. Att Kongl. Maj:ts afsigt
icke heller är att stanna vid det nu begärda anslaget framgår af ordalydelsen
af ett annat ställe i departementschefens nyss anförda yttrande.
Herr Statsrådet slutar nemligen sin motivering af den Kongl.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

N:o II.

propositionen med att på anförda skäl anse “anslagets belopp till en
början kunna, såsom komitén föreslagit, inskränkas till 20,000 kronor.“

Den ärade talaren på stockholmsbänken var förvånad öfver det
af Stats-Utskottet i motiveringen begagnade uttrycket “redan nu“.
Utskottet har användt detta uttryck, hufvudsakligen dertill föranledd
af det utlåtande, Landtbruksakademiens förvaltningskomité i frågan
afgifvit — samma komité, hvarom talaren behagade säga, att den så
varmt förordat anslaget. Det är visserligen sant att komitén förordat
anslaget; men om talaren hade velat läsa något längre i bilagan
till den Kongl. propositionen, skulle han utan tvifvel hafva läst mellan
raderna, så att säga, att äfven komitén ansett lämpligt att för närvarande
stanna vid ett anslag af 20,000 kronor, emedan eu närmare
utredning erfordrades innan en större summa lemnades för ändamålet.
Komitén yttrar nemligen följande: “men då det härvid vore
nödigt, att eu fullständigare utredning åstadkommes beträffande den
utsträckning, som för hvarje distrikt borde afses för en tillfyllestgörande
kontroll öfver fiskarternas fredning under vissa tider af året,
och då det för närvarande sannolikt ej torde finnas tillgäng på fullt
lämpliga och kunniga fiskodlingsinstruktörer, hvilka såsom tillsyningsman
inom de särskilda distrikten borde anställas, samt då slutligen
kommunerna för denna, dem nära berörande angelägenhet väl borde
kännas skyldiga att lemna bidrag, i mån som för anställning af fiskodlingsinstruktörer
och uppsyningsman erhölles bidrag af statsmedel, ansåge
komitén sig böra i underdånighet hemställa om aflåtande till
Riksdagen af nådig proposition, att till en början 20,000 kronor måtte
ställas till Eders Kongl. Maj:ts förfogande, att användas till aflöning
af uppsyningsman och fiskodlingsinstruktörer vid de större och vigtigaste
vattendragen och insjöarne i riket, der öfverenskommelser träffats
om fiskets skydd och ändamålsenliga handhafvande."

Komitén säger således, bland annat, att det icke för närvarande
finnes lämpliga personer att tillgå. Man kan häraf äfven möjligen
sluta till att det måste inrättas särskilda skolor för att dana sådana
till öfvervakande af fiskerinäringen lämplige män, emedan naturligtvis
undervisning måste meddelas. Komitén säger nemligen uttryckligen
att lämpliga personer nu icke finnas. Men då laxfisket är så lönande
att, såsom jag specielt känner, en enda fiskeriidkare i Norrland årligen
fångar ända till 7,000 laxar, så är det väl ej obilligt begärdt
att desse fiskeriidkare sjelfve i någon män bidraga till aflönande af
tillsyningsman, om man anser sådane behöfiige. Skall man dessutom
gifva frågan den utsträckning, att tillsynen skall gälla icke allenast
laxfisket i elfvarne, utan äfven insjöfisket, så förslår icke ett fåtal,
utan man måste då uppställa en betydande corps af tillsyningsman,
hvilka må hända i alla fäll icke skola förmå egna fiskerihandteringen
den tillsyn, som vederbör eller är påräknad. För min del tror jag
dock att den kronobetjening som vi nu ega, om den rätt fullgör sina,
skyldigheter, skall kunna egna tillräcklig eftersyn deråt att fiskeristadgarne
icke öfverträdas. Efter min tanke kunna vi sålunda på goda
skäl för det närvarande stanna vid hvad Utskottet föreslagit. Om det
af en blifvande utredning finnes att anslag verkligen behöfves, kan

Om anslag till
aflöning för
fiskeritilhyn
ing sm än och
fiskodling sinstruktÖrer

(F orts.)

N;o II. 12 Lördagen den *4 Februari, f. m.

Om anslag till clet vara tid att bevilja ett sådant. För närvarande tillåter jag mig

aflöning för emedlertid att yrka bifall till Utskottets hemställan.
fiskeritillsy nXfiskodiings-h

Herr Lyth: Hufvudsaken af den fråga, som nu föreligger till
instruktörer, afgörande, är den, huruvida de föreslagna tillsyningsmännen äro af
(Forts.) behofvet påkallade och kunna göra den nytta man af dem påräknat.

Det är egentligen detta frågan gäller. Att Stats-Utskottet härom är
tvifvelaktigt, derpå undrar jag icke, så mycket hellre som jag är
förvissad, att Utskottets förslag är dikteradt af öfvertygelse och sparsamhetsanda.
Men det må tillåtas mig att söka draga Kammaren ur
detta tvifvel, om jag också icke kan hoppas öfvertyga Stats-Utskottet.

Först och främst vill jag fästa uppmärksamheten på — hvad väl
ingen lärer förneka vara fullt rigtigt — nemligen, att om man har
lagar, det ock är nödigt att tillse, att desamma efterlefvas. Friherre
Cederström yttrade, att fiskeribefolkningen icke vore öfvertygad om
lämpligheten af åtskilliga för närvarande gällande stadganden och
föreskrifter angående fiskerinäringens utöfvande, utan önskade en
friare lagstiftning i detta hänseende. Men detta torde vara en svår
sak att nu afgöra — då här ej föreligger fråga om ny lagstiftning i
denna väg. Jag tror till och med, att finge fiskeriidkarne sjelfva bestämma
den saken, så såge de helst att det icke funnes någon lagstiftning
alls, utan att de finge sköta sitt fiske som det dem bäst
behagade.

Hvad nu beträffar sjelfva hufvudsaken, eller nyttan och gagnet, som
de nya tillsyningsmännen skulle medföra, så tror jag att detta bäst kan
bedömas utaf hvad man derom känner från andra orter, der sådana
tillsyningsman redan finnas. Jag har här i min hand en berättelse af
fiskeri-inspektören i Norge, ett land, der man väl vet att taga vara
på de stora fördelar, som af fiskerinäringen hemtas. Denna berättelse
omfattar åren 1874 och 1875 och rörer till stor del just den
fråga, som här är å bane, nemligen den nytta landet haft af de tillsyningsmän,
man der tillsatt öfver laxfisket, om hvilket fiske det äfven
här i främsta rummet torde vara fråga. I denna berättelse äro upptagna
50 särskilda fall; och öfverallt säges, att den stora tillväxt,
laxfisket på senare tider fått, hufvudsakligen berott derpå, att särskilda
tillsyningsmän för fiskets bedrifvande funnits. Jag skall tillåta mig
att läsa upp ett par exempel. Så heter det om Drams- A Lierelvens
Distrikt: “Laxefiskeriet i Dramselven og tillstödende Fjordstrsekning
har, som bekjendt, i en Rmkke af Aar tagit ett serdeles
betydeligt Opsving, hvilket ensUemmig tillskrives dels den omstamdighed,
åt der her stadig har saavidt muligt vmret draget Omsorg för
Fredningslovenes Overholdelse“ etc. etc. Många andra dylika fall
finnas här anförda. Så t. ex. heter det om Lmrdalselven, att den
“er ogsaa blandt de Elve, hvis Fiskeri i overmaade höi Grad är
forbedret i de senere Aar. Åt Aarsagen hertil maa tilskrives de til
Fiskeriets Ophjselpelse trafne Foranstaltninger — Ansaettelse af Opsyn,
der fandt Sted i 1864 — — —- — — ansees i Distriktet for att
vsere hmvet over al T vivi. “ Det märkligaste är dock att just det
enda ställe, nemligen vid Torrydalselfven, der klagan försports der -

Lördagen den 24 Februari, £. m.

N:o II.

öfver att “Fredningen“ icke gifvit “bemaerkeligt Resultatom detta
säger fiskeriinspektören: “Jeg kan icke tillbageliolde den Bemmrkning,
att naar Fiskerierna selv, saaledes som Tilfseldet är överalt i Lister
og Mandals Am t, ere uvillige til att gjöre de ubetydelige Opofrelser,
som udfordres for att etablere ett Opsyn til overkoldelse af Fredningslovgivningens
Bestämmelser, kunne de neppe vrnre berettigede til
att vente synderlige Frugter af den nrevnte Lovgivning, der, efter
hvad Erfaring tidsnok viser, under saadanne Forholde sedvanlig
naesten blot bestaar på Papiret.*1

Så är förhållandet i Norge. Men vi behöfva icke gå så långt
bort. Hålla vi oss inom vårt eget land, kunna vi redan der se fördelarne
af en särskild tillsyn öfver fisket. Jag har här ett häfte af
“Nordisk tidskrift för fiskeri" för sistlidet år, der det i fråga om
laxfisket i Lagaån heter: “Sedan förbemälde tjensteman (Fiskeriintendenten
”Widegren) år 1867 haft tillfälle att taga kännedom om
fiskeriförhållanden vid Lagaån, lyckades han förmå några fiskevattensegare
derstädes att anslå ett årligt belopp af omkring 300 kronor
till aflöning af en fiskeritillsyningsman vid denna eif, hvarefter dennes
verksamhet sedermera fortgått, liksom äfven från Herr Carl Perssons
odlingsanstalt yngel årligen blifvit utsläppt i ganska betydande partier.
Följden af dessa anordningar har varit att, då under de åtta
år, som närmast föregingo 1869, fisket i Lagaån alltjemt aftog, detsamma
efter sistnämnda år alltjemt varit i stigande och förlidet år,
enligt af tillsyningsmannen afgifven statistisk rapport, vid 14 fiskeställen
lemnat i inkomst 10,450 kronor för färsk, försåld lax.11

Samma förhållande eger äfven rum i afsende å fisket i Åtraån,
der tillsynen öfver fisket likaledes af enskilde bekostas. Jag tror således,
att frågan, huruvida tillsyningsman vid fiske kunna utöfva
nytta och gagn eller icke, bör vara temligen afgjord. Skulle någon
våga bestrida behofvet af en dylik tillsyn, måste han rent af trampa
under fotterna så gifna fakta, som dem jag nu framlagt och till
hvilka skulle kunna fogas ännu många flera.

Vidare har laxfisket på senare tiden tilltagit i en sådan utsträckning,
att äfven häruti torde ligga ett starkt skäl att lemna detsamma
allt det understöd, hvaraf det är i behof, synnerligast som ett sådant
understöd verkligen är af nöden. Att så är förhållandet framgår
tydligt och klart af Friherre Cederströms yttrande, att fiskeriidkarne
äro missnöjda med och icke vilja underkasta sig de genom lagstiftningen
gifna bestämmelserna för fiskets bedrifvande. Detta bevisar
ju, att de icke vilja taga emot det nyttiga, som länder dem och
fisket till fördel.

Jag har mig bekant, att från Sverige årligen afsändas stora massor
lax till England. Blott en enda person i Stockholm exporterar
till detta land hundratusentals mark sådan fisk om året. Då här i
Sverige finnas elfvar, der hundratusentals mark lax årligen fångas;
då hushållningssällskapen icke kunna göra så stora uppoffringar för
fisket, som på många ställen enskilda personer, hvilka ega tillgångar,
gjort; och då vidare det är tydligt, att frågan är en statsangelägenhet
af mycken betydenhet och fiskerinäringen verkligen i behof af

Om anslag till
aflöning för
flskeritilhyning
smäll och
fiskodling
instruktörer.

(Fort*.)

N:o Ii.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Om anslag till understöd: så höra vi ock lemna denna näring all hjelp, hvaraf den
aflöning jör }uir beh{£ .lag ber Herrame komma i håg, huru mycket vi underntingsmän
*''nch stödja många andra näringar. Så t. ex. beviljas anslag till hästafvelns
fiskodlings- förbättrande, för att icke tala om jordbruket, till hvilket betydliga
instruktör pr. medel anslås. Betänker man detta, och besinnar man, att fiskeri(Forts.
) näringen verkligen är en hufvudnäring i vårt land, tror jag ock, att
vi böra lemna denna näring understöd.

Herr Civilministern har bett oss icke vara rädda för konseqvenserna
af detta anslag och försäkrat oss, att regeringen nog skall
sköta saken så, att vi blifva nöjda. Skulle den tid komma, då högre
anslag för nu ifrågavarande ändamål begares, kunna vi ju afstå en
sådan begäran, om förut gifna anslag befunnits illa använda. Hafva
de deremot väl användts, så böra vi icke heller vara rädda för att
då ytterligare utgifva hvad som utöfver det nu begärda anslaget kan
för ändamålet erfordras.

Jag tillstyrker på det varmaste bifall till Kongl. Maj:ts förslag.

Herr Key: Då jag nu går att redogöra för Stats-Utskottets

uppfattning af föreliggande fråga, ber jag att först få tacksamt erkänna
det prof på en vaken omtanke för våra näringar från regeringens
sida, som förevarande framställning innebär, och på samma gång kan
jag icke heller förneka, att frågan är af vigt och betydelse, och att
Riksdagen ofta beviljat anslag till ändamål af långt mindre värde än
det nu ifrågakomna. Villigt erkännande allt detta, vill jag dock, då
jag instämt i Stats-Utskottets afstyrkande hemställan, med några ord
söka försvara Utskottets motivering — något som, efter min tanke, i
allt fall låter sig mycket väl göra.

Eu ledamot af Stats-Utskottet, Herr Hörnfeldt, har, med anledning
af Utskottets yttrande att anspråken på anslag för ifrågavarande
ändamål kunna komma att erhålla vidt omfattande proportioner, redan
erinrat om det uttalande i bilagan till statsverkspropositionen, enligt
hvilket Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet ansett, att
anslagets belopp till en början skulle kunna inskränkas till 20,000
kronor. I samma stycke som detta uttalande förekommer, och blott
några rader förut, yttrar Herr Statsrådet äfven: “Hvad åter angår

detta anslags belopp, kan väl med visshet antagas, att minst den
summa, som fiskeri-intendenten föreslagit, hör blifva för ändamålet
erforderlig, desto hellre som antalet af de orter, för hvilka särskilda
liskeristadgar blifvit faststälda, alltjemt ökas“. På grund häraf föreslår
Herr Statsrådet, att anslaget till en början skulle inskränkas till
20,000 kronor.

Hvad tvenne föregående talare nyss anfört till försvar för detta
anslag kan, i min tanke, endast ytterligare stärka Stats-Utskottets uppfattning
om de vidt omfattande proportioner anslaget skulle kunna
taga, derest det en gång beviljades. Den näst föregående talarens anförande
i synnerhet gaf härpå en liflig bekräftelse.

Fiskeri-intendenten har i det af honom afgifna utlåtande anfört,
att det i främsta rummet borde ankomma på hushållningssällskapen
och fiskevatteusegarne sjelfve att bereda aflöning åt dessa tillsynings -

Lördagen den 24 Februari, f. m.

N:o It.

män. Men lian säger äfven, att “då något åtgörande härutinnan, Om anslag till
synnerligast från de senares (fiskevattensegarne) sida, icke torde komma a.flSnm9 f°r
till stånd, så framt icke tillika bidrag af statsmedel kunde påräknas “ fiskentlUsydet
vore nödigt att anslag af statsmedel härför fordrades och beviljades! ''

Fiskeri-intendenten har således sjelf erkänt, att de nye tjenstemännens instruktörer.
aflöning bör i främsta rummet ankomma på hushållningssällskapen (Pörte.)
och fiskevattensegarne.

Öfver går man härefter till frågan, i hvad mån landstingen, hushållningssällskapen
och fiskevattensegarne för nu ifrågavarande ändamål
redan gifvit bidrag, så finner man att icke obetydliga belojip af
dem härför beviljats. Åtskilliga landsting hafva lemnat rätt stora
summor. Blekinge läns landsting t. ex. har anslagit 1,000 och dess
hushållningssällskap 1,000 kronor, Malmöhus läns hushållningssällskap
1,200 kronor, Wermlands läns landsting 500 kronor, Westmanlands
läns landsting under 3 år ej mindre än 4.000 kronor om året.

Utom dessa nu nämnda hafva åtskilliga andra landsting och hushållningssällskap
jemväl lemnat större och mindre bidrag till ifrågavarande
ändamål.

Af detta synes således, att saken redan är på god väg att af sig
sjelf blifva ordnad utan någon statens mellankomst.

Betydliga bidrag hafva dessutom lemnats af fiskevattensegarne
sjelfve. Vid Afraka t. ex. bär, såsom redan eu föregående talare
anfört, en enskild fiskeegare lemnat ett bidrag till tillsyningsmäns aflönande
af icke mindre än 5,600 kronor. Vid Wiskaån betalas för
detta ändamål af fiskevattnets delegare 3,000 kronor, vid Lagaån
3,175 kronor o. s. v.

Af hvad jag sålunda anfört torde klart och tydligt framgå, att do
belopp, som för fiskerinäringens befrämjande utbetalts af landsting,
hushållningssällskap och enskilde fiskevattensegare, redan varit ganska
betydliga.

Vid sådant förhållande, och då i alla fall Stats-Utskottet icke sagt
annat eller . mera än hvad Iierrarne bär finna, nemligen att i sakens
outredda skick, och då det här icke blott är fråga om undervisning
utan äfven om fiskeripolis, Utskottet både hyst betänkligheter och ansett
sig kunna befara, att det begärda anslaget skulle få för stora proportioner.
Bet har derföre synts Utskottet mest ändamålsenligt, om,
sedan vederbörande landsting och hushållningssällskap fått tillfälle att
afgifva yttranden, huruvida, i hvad mån och på hvad sätt de ansåge
åtgärder i ofvan antydda hänseenden vara af behofvet påkallade samt
förklarat sig villiga att för uppgifna ändamål lemna bidrag, Kongl.

Maj:t täcktes, derest till följd af sålunda inkommande yttranden anledning
dertill förefunnes, till nästa eller eu kommande Riksdag göra
förnyad nådig framställning i ämnet. Utskottet bär här efter min
uppfattning icke sagt annat än hvad det kan anföra goda skäl för.

Jag tror att, med de fakta för ögonen som dels af en föregående talare
från Stats-Utskottet bldvit angifna, dels blifvit af mig nu framhallna,
man gerna kan uppskjuta afgörandet af denna outredda men
vigtiga fråga, särdeles då man af Stats-Utskottets yttrande icke kan
draga den slutsats, att Kong!. Maj:t icke skulle kunna eller böra till

N:o II.

Om anslag till
aflöning för
flskeritillsyningsmän
och
fiskodlingsinstruktörer.

(Forts.)

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Riksdagen inkomma med förnyad framställning i ämnet, sedan frågan
först blifvit tillräckligt utredd. __ ... .

På grund af hvad jag sålunda käft äran anföra, tillåter jag mig
yrka bifall till Stats-Utskottets utlåtande i förevarande punkt.

Herr Per Nilsson i Kulhult: Jag kar begärt ordet kufvudsakligast
för att instämma med den 1 öregående talaren. Jag tror, i likket
med honom och Stats-Utskottets öfrige ledamöter, att, ehuru detta
anslag för närvarande icke är stort eller betydande, detsamma dock i
en framtid skall komma att få ofantligt mycket större dimensioner.
Landstingen ock hushållningssällskapen halva dessutom, såsom Hen
Rev nyss erinrat, redan anvisat ganska betydliga anslag för ändamålet.
Detta sätt att lösa frågan är också det enda som af mig godkännes.
Ty otvifvelaktigt är att hushållningssällskapen och landstingen äro de
myndigheter, som i främsta rummet böra taga saken om hand; de
måste ju, hvart och ett inom sitt län, till följd af den närmare kännedom
om fiskerinäringen derstädes de naturligen äro i tillfälle att
förvärfva, äfven framför staten vara egnade att vidtaga till näringens
upphjelpande erforderliga åtgärder.

De matt och steg, som hittills vidtagits för näringens befordrande,
hafva hufvudsakligen afsett laxodling. Men jag har hört af enskild
person, som bedrifvit laxodling, att laxodlingsanstalter ingalunda äio
dyra att anlägga, utan tvärtom mycket billiga, samt att man genom
sådana anstalter kan på ganska kort tid erhålla icke obetydliga inkomster.
Landstingens och hushållningssällskapens utgifter för fiskerinäringens
befrämjande torde vid sådant förhållande ej behöfva blifva
så särdeles stora

På dessa skäl tror jag det vara bäst att icke bevilja detta anslag,
och yrkar således för min del bifall till Stats-Utskottets afstyrkande
utlåtande.

Grefve Sparre: Jag vill till en början förklara, att det alldeles
icke förvånar mig att Stats-Utskottet förbisett nu förevarande hågas
vigt och betydelse. Det är temligen klart, att ett sådant föibiseende
kunnat inträffa, då det ju icke är gifvet att i Stats-Utskottet alltid
sitta personer, boende invid eller i granskapet af vattendrag eller i
besittning af det speciella intresse eller den sakkännedom, hvarförutan
man vanligen icke rätt uppfattar eu sådan fråga. Jag äi derföre
långt ifrån att vilja förebrå Utskottet detta förbiseende, ty att Utskottet
efter bästa förmåga söker att spara och hushålla med statens
medel, derför böra vi hålla det räkning.

En ärad medlem af Stats-Utskottet har redan erkänt, att det
statsändamål, om hvilket nu är fråga, är stort och vigtig!. Men dä
han erkänt detta, hade det varit mera öppet och lojalt, om han tilllika
med de öfriga ledamöterne i Utskottet äfven erkänt, att de begatc
en blunder, och sökt att reparera skadan, i stället för att söka bemantla
sitt fel. Detta hade, säger jag, vant Öppet och lojalt handladt,
men i stället har Utskottet täkter qualiter försökt försvåra sig och
dervid framdragit högst besynnerliga skäl.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

N:o If.

Den af Stats-Utskottets ledamöter, som först hade ordet, yttrade,
att det antal tillsyningsman, som behöfdes för fiskerinäringens behöriga
vårdande, skulle vara synnerligen stort, alldenstund Kongl. Maj:t sjelf
sagt, att den fåtaliga kronobetjeningen vore allt för ringa till antalet
för att kunna upprätthålla ordningen vid fiskerierna. Detta gaf honom
anledning att framställa den frågan: “huru många tillsyningsmän
skola vi då behöfva, då ej ens kronobetjeningen räcker till att skydda
fiskerierna?11 Jag ber dock den värde ledamoten betänka, att kronobetjeningen
har mycket annat att göra än att sitta vid stränderna af
vattendragen och vakta fisken. En ledamot af denna Kammare, som
sjelf tillhör kronobetjeningen, bär nyss för mig omtalat, att det distrikt
han har att öfvervaka sträcker sig öfver en areal af 120 qvadratmil.
Jag'' ber derföre den ärade utskottsledamoten upplysa, huru han kan
tro, att en person jemte sina öfriga förrättningar jemväl på ett så
stort område som t. ex. det nu nämnda skall kunna skydda fiskerierna.
Ty att hans mening verkligen var att kronobetjeningen skall kunna
uträtta detta, anser jag tydligt hafva framgått af hans yttrande. Här
är endast fråga om att tillsätta några fiskeritillsyningsmän utefter
de större elfstränderna och vattendragen; dessa för några få orter
tillsatta personer behöfva ju alls icke vara till den grad legio som
.kronobetjeningen, hvilka skola finnas allestädes, och deras tid skulle
icke, såsom fallet är med kronobetjeningens, komma att blifva upptagen
af en massa andra göromål af olika slag.

Samme värde talare yttrade äfven att han läst mellan raderna i
Landtbruksakademiens förvaltningskomités utlåtande något annat än
der verkligen står. För min del får jag bekänna att jag icke är så
klarsynt, att jag kan läsa mellan raderna; jag läser endast hvad som
verkligen finnes att låsa. Så vidt jag kunnat finna, står det också
tydligt och klart i förvaltningskomiténs utlåtande, att komitén anser
särskilda tjenstemän vara nödvändiga för att utöfva tillsyn öfver fiskerierna,
i anledning hvaraf den också till att börja med ansett ett anslag
af 20,000 kronor behöfiigt. Det kan väl hända att han med sitt
ovanliga skarpsinne kunnat läsa något mellan raderna, men med mitt
vanliga “bondförstånd11 får jag bekänna, att jag icke kunnat läsa annat
än hvad som rätt och slätt står der.

Den andre ledamoten af Stats-Utskottet, som haft ordet, började
sitt anförande med att omtala hvad man på olika orter utan statens
hjelp redan gjort för fiskerinäringens understödjande. Så t. ex. hade
fiskeriegarne i, Äiraån anslagit en viss summa, ett och annat landsting
och hushållningssällskap släppt till så och så mycket. Resultatet,
hvartill han slutligen kom, blef emellertid, märkvärdigt nog, att
staten icke borde göra någonting alls för fisket. Jag deremot tror
att just den omständighet han anfört skulle för staten utgöra en
anledning till att understödja ett sådant nyvaknadt intresse. Aldrig
har jag hört dylika omständigheter anföras såsom skäl för staten att
göra rakt ingenting. Hittills åtminstone har man vid beviljande af
dylika anslag som detta alltid fäst det vilkoret, att kommunerna
sjelfva i första rummet skulle tillskjuta något. Den ärade talaren på

Andra Kammarens Prof. 1977. X:o 11. 2

Om anslag till
aflöning för
jiskeritillsyningsmän
och
Jiskodlingsinstruktörer„

(Forts.)

N:o II.

Lördagen den ii Februari, f. m.

Om anslag till kalmarbänken deremot har sagt, att just emedan enskilde lemna!:.
aflöning för bidrag behöfver staten icke göra någonting.

Fiskerinäringen blir i hvarje samhälle med tilltagande civilisation
ett allt större och större statsintresse. Lika litet som vi i längden
kunna nöja oss med att suga jorden genom att oupphörligt beså den,
utan att på samma gång understundom i densamma nedlägga sådana
näringsmedel, som kunna befordra dess fruktbarhet, lika litet kunna
vi ständigt suga våra sjöar och elfvar, genom att borttaga fisken, utan
att tänka på dess ersättande. Den allt mer tillväxande folkmängden
krafvel’ mera födoämnen än förr, och den allt mer tilltagande rörelsen
och samfärdseln folken emellan medför en lättare afsättning af våra

Jtskeritillsyningsmän
och
Jisko äling smstruktörer.

(Forts.)

produkter på främmande orter; det allt större njutningsbegäret ock
de allt mera stegrade anspråken på bättre näringsmedel mana således
oss såväl som hvarje annat civiliseradt samhälle att bemöda oss, så
mycket i vår förmåga står, att återgifva våra sjöar den fiskrikhet vi
beröfvat dem. Detta hafva vi uraktlåtit under århundraden. Resultatet
har också blifvit, att fisken blifvit allt mer och mer sällsynt,,
snart sagdt en raritet. Laxen t. ex., som fordom var så allmän att
man berättar, att tjenarne vid antagandet af tjenst måste betinga sig
att slippa äta lax mera än fyra gånger i veckan, finnes numera på
många ställen knappast att få. Allt detta måste väl, så som också
den ärade medlemmen af Stats-lJtskottet medgifvit, bevisa att denna
fråga numera är ett verkligt statsintresse.

Jag har hört berättas att man i andra länder, der näringslifvet
är mera utveckladt, uppskattar ett tunnland sjö lika högt som ett
tunnland jord, emedan man anser sig genom omsorgsfull odling af fisken
kunna draga lika mycken nytta ur vattnet som från jorden. Hos oss
deremot uppskattar man icke vattnet till något värde, utan anser
fastmer att det är en yta, som man så fort som möjligt bör göra
sig af med.

Den talare, som först yttrade sig mot Kongl. Maj:ts förslag, sade
att det icke vore värdt att göra någonting för fisket, ty stadgandena
härom vore sådana, att de icke efterlefdes. Detta är nog en sanning,,
men orsaken dertill ligger just i bristen på lämplige tillsyningsmän.
Herr Civilministern yttrade nyss att det icke är värdt att stifta lagar,.
om man icke också på samma gång förskaffar regeringen nödiga medel
för att hålla hand öfver deras tillämpande. Vilja vi stifta nya lagar
för fisket, böra vi också tillse att de efterlefvas; ty eljest tjena de
mera till skada än till nytta, folket vänjer sig då snart nog att blifva
lagbrytare.

Samme talare yttrade vidare, att tillsyningsmännens ställning icke
skulle blifva behaglig. Ja, mine Herrar, en tillsyningsmans ställning i
allmänhet är verkligen föga behaglig. Det är just icke alltid så angenämt
att nödgas tillse att personer fullgöra sina åligganden, och
ännu mindre att tilltala dem för förseelser härutinnan. Men denna
lott, fruktar jag, hafva de nu föreslagtia tillsyningsmännen gemensamt
med alla andra tillsyningsmän. Skulle nu detta vara ett skäl, hvarföre
några tillsyningsmän för nu ifrågavarande ändamål icke skulle
tillsättas, så vore det skälet ju lika giltigt beträffande alla andra..

Lördagen den 24 Februari, f. m. 19

Men, då blefve det väl också litet kinkigt med lagens efterlefnad i
allmänhet.

Man har sagt och såsom ett hufvudargument för afslag å den
Kongl. propositionen anfört att, om den bifölles, saken framdeles skulle
få för vidtomfattande dimensioner. Herr Civilministern har, efter
min uppfattning, mycket rigtigt härpå svarat, att det bästa, som i
detta afseende kunde göras, vore att nu till Kongl. Maj:ts förfogande
ställa en måttlig summa. En sådan summa, af Kongl. Maj:t med klokhet
använd, blefve en uppmuntran för kommunerna att bestrida de
utgifter, som vidare kunna blifva erforderliga. Erfarenheten har nemligen
visat, att äfven obetydliga anslag af staten på detta sätt verka
välgörande och i allmänhet äro de enda medel att förmå kommunerna
att sjelfva för ändamålet göra några uppoffringar. I detta hänseende
skall jag bedja att få redogöra för förhållandena i det län, jag tillhör.
Fisket uti Yenern har, likasom uti andra sjöar i vårt land, i
sä hög grad aftagit, att det väckt bekymmer inom de tre län, som
omgifva nämnda sjö, nemligen Vermlands, Skaraborgs och Elfsborgs
län. Landstingen i dessa tre län beslöto vid sina sista sammanträden
att tillsätta eu gemensam komité, af hvilken jag har den äran att
vara medlem, för att utarbeta förslag till åtgärders vidtagande för upphjelpande
af fisket i Yenern och de med denna sjö förbundna, stora
elfvarne, Klarelfven och Göta eif. Det första, hvarom komitén blef
ense, var att endast för Venern och dessa två elfvar icke mindre äu
åtta tillsyningsman behöfdes. Beträffande deras aflöning, beslöts att
framställning derom skulle göras till länens landsting, men samtlige
komiterade voro öfvertygade, att föga utsigt funnes för. att landstingen
skulle bevilja sä stora anslag, som för ändamålet vore erforderliga.
Det är nemligen med landstingen, som med Stats-Utskottet,
att icke alla ledamöterna af dem äro strandegare och följaktligen icke
heller finna sig hafva skäl att bevilja anslag för dylika ändamål. Flertalet
menar att saken icke rör dem, och det var derföre helt naturligt,
att komitén var bekymrad för det sätt, hvarpå den beslutade
framställningen skulle komma att af landstingen upptagas. Jag är
deremot fullkomligt säker på, att om de hade någon utsigt att af det
anslag, som nu är ifrågasatt, erhålla något, om än ringa bidrag, de
skulle med beredvillighet underkasta sig uppoffringar, hvilka de i annat
fall icke skulle vilja vidkännas. Af så stor vigt är det, att regeringen
har till sitt förfogande ett anslag, hvarigenom den kan uppmuntra
kommunerna att vidtaga åtgärder, hvilkas nytta de väl inse, men som
de icke kunna förmås att sätta i verket af den orsak, att i allmänhet
endast ett fåtal äro strandegare och af saken hafva något intresse.
I sådana fall måste ett bidrag från statens sida således vara till största
gagn, såsom ett lockbete att förmå landstingen och kommunerna till
uppoffringar, hvilka man eljest förgäfves skulle utaf dem begära.

För att gifva Herrarne ett begrepp om hvilka uppoffringar kunna
ifrågakomma för fiskets upphjelpande, vill jag anföra, hurusom den af
mig omnämnda komitén vid ett af sina första sammanträden öfverenskom
att, som laxen i Göta eif var nästan utgången, i följd deraf att
någon lämplig lekplats icke fans emellan Trollhättan och hafvet, en

N:o II.

Om anslag till
aflöning för
fl sk tv i tillsy -ning smän och
flsko älingsinstruktörer.

(Fort*.)

N:o II.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Om anslag till laxtrappa borde anläggas vid Trollhättan, på det att laxen skulle kunna
aflöning för komma upp för fallen och vidare längre uppåt Yermland. Kostnaden
nin^amin^nk för denna laxtrappa kunde icke på förhand med bestämdhet beräknas,
fskodimga- men sannolikt kommer den att uppgå till 40,000 å 50,000, ja, möjimtmktiher.
ligen ända till 1*00,000 kronor. Det är tydligt att endast en så stor
(Fort».) kommun som ett eller två län skulle kunna åtaga sig en sådan utgift,
och man kan möjligen begära en utgift för en gång. Men att länen
derjemte skulle vilja tillförbinda sig att årligen ensamma bestrida aflöningen
åt 8 tillsyningsmän, betviflar jag, staten måste derföre genom
något bidrag uppmuntra dertill. I sådant fall tror jag icke att landstingen
skulle undandraga sig kostnaden derför, ty så vigtigt anser man
fisket i dessa trakter.

Jag har här i min hand en Kongl. proposition, som i år blifvit
aflåten till Norges storting angående befrämjandet af laxfisket i Norge.
På densamma har arbetats i flera år. Men innan vi komma så långt
att vi äro färdiga att framlägga ett dylikt förslag, behöfves det först
och främst att vi hafva tillsyningsmän eller personer, som med ledning
af erfarenheten kunna gifva regeringen vägledning för uppsättandet
af ett likartadt förslag.

En annan talare har redan erinrat, att i ett land sådant som
Sverige, hvilket är uppfyldt af strömmar och vattendrag, bör man mera
än i andra länder fästa afseende på den vigtiga gren af näringslifvet,
som vi hafva i våra fiskerier. Den sorgliga erfarenhet vi redan hafva,
om huru fisken — och detta gäller i synnerhet om laxen — på senare
tider aftagit, torde äfven tillräckligt hafva visat, att tiden redan är inne,
då något måste i saken åtgöras. Hvarföre vi då skulle ytterligare
undanskjuta frågan, kan jag åtminstone icke begripa. Det är alltid
de obotiärdigas förhinder.

Eu talare, som äfven är ledamot af Ståts-Utskottet, har sagt, att
regeringen alldeles icke borde anse ett afslag å dess nu gjorda framställning
såsom en anledning att afstå från att vid en kommande riksdag
å nyo framlägga ett liknande förslag. Jag vet icke hvad regeringen
tänker göra, men om jag sutte i regeringen, så nog skulle jag
anse ett Riksdagens afslag vara ett afslag; det kan jag icke hjelpa.

En talare har också yttrat, att fiskeri-intendenten förklarat att
något tillsättande af särskilda tillsyningsmän icke kunde åvägabringas,
med mindre statsanslag för ändamålet erhölles; och detta är ju detsamma
som jag har sagt. Men då detta af den ärade talaren anfördes
såsom ett skäl för afslag å Kongl. Maj:ts proposition, anser jag
deremot det vara ett talande skäl för bifall till det begärda anslaget,
* Jag tror nemligen, att man bör genom beviljande af löner och arfvo den

åt tillsyningsmännen uppmuntra kommunerna att äfven för ändamålet
göra uppoffringar och vidare fortgå.på den goda väg de i sådant
afseende redan beträda Skulle deremot den omständigheten, att
saken redan i alla landsorter omfattats med intresse, vara ett skäl för
staten att icke göra något, då vore det sannerligen bäst för hvarje
kommun, som önskade att för någon dess angelägenhet komma i åtnjutande
af ett statsanslag, att sätta sig med armarne i kors, ty eljest.
om de sjelfva gjorde något för saken, komme detta att anföras såsom

Lördagen den 24 Februari, f. m.

N:o II.

fiskar i, till syningsmän
och
fisko dlingsinstruktörer.

(Fort*.)

ett argument mot beviljande af det önskade statsanslaget. Nej, låtom Om anslag till
oss i stället uppmuntra! kommunerna att visa, att de lefva och vilja afiönms förarbeta
för landets väl.

Man har också invändt, att det ifrågasatta beloppet vore för litet
för ändamålets vinnande. Detta är något som jag icke vet, men jag
är fullkomligt förvissad att äfven med ett litet anslag, användt med
den klokhet som utmärker vår regering, ganska mycket skall kunna
uträttas. Det har redan blifvit erinradt, hurusom med det lilla anslag,
som från statens sida lemnats till befrämjande af slöjdundervisningen,
denna undervisning utvecklats till en lifaktighet som den dessförinnan
ty värr alltför länge saknat. Detta exempel visar att man, äfven
med ett jemförelsevis ringa anslag, kan i samverkan med de särskilda
kommunerna uträtta ganska mycket.

Jag vågar icke längre upptaga Herrarnes tid — mitt varma intresse
för denna angelägenhet har kanske redan förledt mig att upptaga
den alltför länge — utan anhåller nu endast att på det lifiigaste
få tillstyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Axell: Herr Grefve och Talman! Mine Herrar! Det ärade
Stats-Utskottet är understundom — jag medger naturligtvis mera
sällan — mindre lyckligt i valet af motivering; och derpå är äfven enligt
min tanke det nu föreliggande betänkandet ett exempel. Det skulle
för visso hafva för frågans utredning varit bättre, om Utskottet stödt
sin hemställan om afslag å Kong], Maj:ts framställning på de ganska
behjertansvärda grunder, som vi i dag hafva hört framläggas af Friherre
Cederström; vi andra ledamöter inom Kammaren, som sökt sätta
oss in i frågan, innan vi fått höra honom, hafva naturligtvis endast
haft att tillgå de skäl som af Utskottet anförts.

I Utskottets motivering heter det först, att Utskottet icke kunnat
annat än finna det tvifvelaktigt, huruvida med det äskade anslaget något
verkligt gagn för fiskerinäringen skulle komma att vinnas. Således
sedan vi fått fiskeristadgar, Jwillcas nytta, Utskottet för sin del
icke ansett sig böra bestrida, och ehuru upplyst blifvit att dessa fiskeristadgar
icke behörigen efterlefvas, så drager Utskottet ändock i tvifvelsmål
nyttan af särskilda tillsyningsmän för öfvervakandet af dessa
stadgars efterlefnad. Fastän såväl fiskeri-mtendenten och Landtbruksakademiens
förvaltningskomité som äfven Kongl. Magt enstämmigt
vitsordat gagnet af den föreslagna åtgärden, förblifver Utskottet likväl
den tviflande Thomas, och detta på skäl som det icke ansett nödigt
att ens för Kammaren framlägga. Det förefaller som om Utskottet
antingen hade ansett sina skäl mindre presentabla, i hvilket
fäll det synes mig som borde Utskottet hafva kommit till ett annat
slut, eller också funnit det onödigt att uppenbara dem för oss vanlige
dödlige, som icke i Utskottet hafva säte och stämma.

Förutom dessa bestämmande skäl — som vi icke se till — säger
sig Utskottet äfven hemta ytterligare stöd för sin åsigt “af de olika
meningar som yttrats rörande beloppet af det nu erforderliga anslaget.
“

Utskottet har härvid begagnat sig af en slutledningskonst, för

N:o II.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Om anslag till
aflöning för
flskeritillsyninsgsmän
och
fiskodlingsintruktörer

(Forte.).

hvilken Utskottet sjelf skulle kunna få slita rätt midt. Om t. ex.
Kongl. Maj:t begär ett anslag, men Stats-Utskottet, i sin goda rätt,
nedprutar beloppet, skulle kommittenterna kunna beskylla Utskottet
för att bortsluddra statens medel, då det tillstyrker anslag, om hvilkas
lämpliga belopp meningsskiljaktighet är rådande. På samma sätt,
då det någon gång händer att Utskottet söndrar sig inom sig sjelf,
borde vi här i Kammaren på samma grund säga oss: der ingen enighet
om belopp linnes, der finnes ingen nytta, samt vägra hela anslaget,
och de förtroendevota, som nu merendels komma Utskottet till del.
skulle då uteblifva.

Emellertid uttalar Utskottet icke ovilkorligen sitt “non possumus®,
utan föreslår, att Kongl. Maj:t till en kommande Riksdag skall göra
förnyad framställning i ämnet efter att hafva hört respektive myndigheter.
Stats-Utskottets ärade vice ordförande har nyss uppräknat,
om jag icke missminner mig, ända till nio särskilda auktoriteter i
orterna, som redan yttrat sig i frågan — han tilläde till och med ett
“o. s. v.“ — och dels begärt, dels lemna! anslag för ändamålet.

Ett flertal af vederbörande auktoriteter hafva således redan uttalat
sig i ämnet. För min enskilda del är jag af den öfvertygelsen, att
de öfriga hushållningssällskapen och landstingen, snart sagdt, utan undantag
skulle komma att vara af enahanda mening, äfvensom att
Riksdagen, då frågan återkommer så beredd, som Stats-Utskottet önskar,
skall besluta sig för att bevilja detta anslag. Men hvartill
tjenar under sådana förhållanden egentligen ett dröjsmål? Enligt mitt
förmenande endast till att lemna Kongl. Maja tillfälle att skriftvexla
med dessa auktoriteter — hvilket Kongl. Maj:t nog lärer få göra
dessförutan — men derjemte att åbringa landet en ej obetydlig nationalförlust,
ty hvarje år vi dröja med att upphjelpa vår fiskerinäring
lider vårt land ett ekonomiskt men, som vi ju förr desto hellre böra
söka förekomma.

Två af Stats-Utskottets ledamöter hafva här i Kammaren afgifvit
ett muntligt försvar för Utskottets afstyrkande; och jag må bekänna
att detta muntliga försvar lät vida bättre än det skrifna ordet. Men
jag vågar t alla fall tro, att såväl hvad Herr Hörnfeldt yttrade om
faran af att bevilja detta anslag, derföre att i sådan händelse anspråken
ovilkorligen komma att sedermera än vidare ökas, som Herr
Keys argumentation, att, då enskilde och kommuner lemna så stora
bidrag till denna näring, staten icke behöfver lägga sig uti frågan,
skulle kunna göras till föremål för ganska skarpa anmärkningar. Hvad
först beträffar den af Herr Hörnfeldt omordade faran för ökade anspråk,
får jag för min del bekänna att, eftersom jag tror att ingen
odlar fisk för ro skull, det skulle vara mig kärt, om dessa anspråk
ökades aldrig så mycket, ty detta skulle vittna om en välbeböfiig ökning
i intresse för en af landets stora inkomstkällor. Det beror ju
för öfrigt på Riksdagen och Kongl. Maj:t att åt desamma gifva vederbörlig
begränsning. Vidkommande Herr Keys sats, att, då de enskilde
visat så stort intresse för fiskerinäringen, detta skulle för oss
utgöra tillräckligt skäl att i detta afseende ingenting göra, så skulle
ju (naturligen emot Herr Keys verkliga mening) denna sats äfven

Lördagen den 24 Februari, f. m.

N:o II.

kunna tillämpas på åtskilliga andra näringar, t. ex. jordbruket. Jag
tror likväl, att Kammarens majoritet icke vore villig att utdraga sådana
konseqvenser af den statsekonomiska teori, som Herr Key för
oss antydt.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, tillåter jag mig yrka
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, i enlighet med det af Första Kammaren
i frågan redan fattade beslut.

Herr Jöns Pehrsson: Det är alldeles märkvärdigt att, då Statsutskottet
någon gång försöker att göra en nedprutning på ett anslag,
så uppresa sig alla makter för att bekämpa ett dylikt förslag. Åt
alla de talare, som i frågan uppträdt, har ingen vågat påstå, att detta
anslag är af den beskaffenhet, att det är alldeles nödvändigt och att
någon riksolycka skulle inträffa om det icke blefve beviljadt. Men om
vi på detta sätt äflas att få allt möjligt i anslagsväg beviljadt, huru
skall det då till slut gå med riksstaten? Till hvilka siffror skall den
då icke komma att stiga! Ingen lärer väl förneka, att icke detta anslag
lika som så många andra kan vara nyttigt, men det är derföre
icke sagd t att det är nödvändigt. Utskottet har icke heller sagt, att
det ju icke kan återkomma en annan riksdag. Jag tror derföre, att man
saklöst kan bifalla Utskottets förslag. En talare från Gotland ordade
varmt för förslaget, Jag tror. att han kan vara öfvertygad om, att
åtminstone icke jag är emot fiskerinäringens upphjelpande, om han erinrar
sig, att jag i min ringa män vid förra riksdagen sökte verka
för samma ändamål. Men skulle man nu vilja undandraga sig att
understödja Utskottets afstyrkande af ett anslag, som man kan säga
vore ovilkorligen nödvändigt, så kunna vi vara förvissade om, att ingen
utskottsledamot hädanefter gerna skall befinnas villig att söka
åstadkomma någon nedsättning. Jag tror dock icke, att det är med
nationens väl förenligt att stillatigande och saklöst bevilja allt som
begäres. Att regeringen kan hafva haft goda skäl att framställa ett
förslag sådant som det föreliggande, vill jag icke bestrida; men hvad
jag deremot bestrider är, att skälen för detsamma icke äro så talande,
att förslaget kan tills vidare anstå. Man må nemligen ihågkomma, att,
ehuru staten för denna näring icke gjort mera än den gjort, densamma
dock gått ofantligt framåt. Jag tror äfven att näringen är af den
beskaffenhet, att hufvudsakligen de enskilde och''kommunerna böra taga
hand om densamma. Skulle man taga i betraktande alla missbruk,
som ega rum, kunde man för öfrig! uppräkna många näringar, hvaruti
sådana finnas, jordbruket och skogsnäringen icke ens undantagna.
Som sagd!, mine Herrar, jag tror att det ligger eu rigtig princip deruti
att, om Stats-Utskottet någon gång lyckas på antagligen goda
grunder göra eu nedprutning, man icke såsom somliga för sed hafva
uppreser sig mot ett dylikt förslag. Jag för min del yrkar således
bifall till Utskottets hemställan.

Herr Hseggström: I fall man med den Kongl. propositionen

verkligen afsåge att med ifrågavarande anslag bereda arfvoden åt såväl
fiskodlingsinspektörer som tillsyningsmän, så skulle jag kunna med -

Om anslag till
aflöning för
flskeritillsyningsmän
och
flskodlings■instruktörcr.

(Forte.)

N:o II.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

■Om unslmg till
aflöning för
flslceritillsyning
smäll och
flskodlingsinstruktörer.

(Forts.)

gifva att med ett bifall till densamma ändock något vore vunnet.
Men af hvad flere föregående talare och särskildt den ärade Herr Civilministern
yttrat, framgår oförtydbart att ifrågavarande anslag företrädesvis
är afsedt för tillsyningsmännen. Hetta förefaller mig så
mycket mer anmärkningsvärd!, som, såvidt jag kan förstå, det måste
förutsättas, såsom ett nödvändigt vilkor för att dessa samma tillsyningsman
skola kunna uträtta något gagn, att de verkligen hafva något att
tillse och öfvervaka. Men nu är, såsom allmänt bekant, fisket på de
flesta ställen inom vårt land i det närmaste ruineradt. Vid sådant
förhållande borde väl det naturligaste sättet att gå till väga vara att
först söka upphjelpa fisket genom att bereda arfvoden åt fiskodlingsinstruktörer,
i stället för att, såsom man nu tyckes hafva för afsigt,
aflöna tillsyningsmän för vården af fiske, som icke finnes och hvilka
sålunda ej skulle få något att göra. Ibland våra näringar torde dessutom
få kräfva så ringa uppoffringar och, i förhållande till dem, lemna
inom jemförelsevis kort tid så rik afkastning som just fiskerinäringen.
Åtminstone är förhållandet sådant vid de norrländska vattendragen.
Jag tror mig med så mycket större visshet kunna påstå detta, som jag
sjelf under liera år icke utan framgång sysselsatt mig med odling af olika
Åskslag, såsom lax, laxöring och sik. Den apparat, som härtill användes,
kostade endast några hundra kronor i anläggning och kan ej sägas
vara storståtlig i förhållande till de resultat, som dermed vunnits.
Då man nemligen förr varit van att hvart tionde eller femtonde
år lyckas fånga 30 å 40 laxar, så lemnade fisket i fjor, oaktadt fiskodlingen
endast några år pågått och oaktadt hela tre veckor vid midsommartiden,
då fisket alltid plägar utfalla gynsammast, blefvo till
följd af en stor och långvarig vårflod oanvändbara för fiskets bedrifvande,
en fångst af närmare 700 laxar. Detta måste man medgifva
vara en ganska vacker afkastning i förhållande till så ringa kostnader
och besvär. Under sådana förhållanden synes det vara temligen
öfverflödigt att gifva anslag till understödjande af en näring, som med
jemförelsevis ringa medel kan bringas i gång och sedan lemna rätt
stor afkastning.

Herr Lyth redogjorde för huru man i Norge gått till väga vid
ordnandet af denna angelägenhet och till hvilka stora resultat man
der kommit. Jag förmodar dock, att man i Norge förfarit på det
mera praktiska sättet att först genom fiskodling skaffa tillgång på fisk
i vattendragen, innan man anstalt särskilda personer för fiskets öfvervakande
derstädes. Och för öfrig t vore det väl minst sagd t besynnerligt,
om icke egaren af ett inbringande fiske skulle sjelf" ega intresse
nog för detsamma^ skyddande mot andras intrång.

Samma värde talare på gotlandsbänken uppläste åtskilliga berättelser
från Norge angående den stora nytta, som fiskeritillsyningsmän
derstädes gjort, och ville dermed bevisa, huru nödvändigt det vore att
äfven inom vårt land dylika tjensteman blefve anstälde. Men han
vederläde sedermera sig sjelf, då han redogjorde för huru åtskilliga
fisken i vårt land, oaktadt de ej stått under tillsyningsman uppsigt,
likväl lemnat en ganska god afkastning.

Lördagen den 24 Februari f. m.

N:o It.

Det bästa förslag, som i denna fråga framkommit, tyckes mig
vara det af herr Friherre Cederström väckta, nemligen att man skulle
uppskjuta _ frågans afgörande till dess man först lyckades få skickliga
fiskodling sinstruktörer anstälda inom landet. Dessa borde likväl, enligt
min. åsigt, först sättas i tillfälle att inom främmande länder,
exempelvis Frankrike och Skoband, der fiskodlingen står mycket
högt, studera sig in i saken för att sedan visa oss, huru man äfven i vårt
land skall på det mest praktiska sätt sköta eu så god och inbringande
handtering, som fiskerinäringen.

Vi hörde nyss, mule Herrar, den ärade höfdingen för Wenersborgs
län ådagalägga det stora nationalekonomiska värde, som representeras
af fiskerinäringen, samt i sammanhang dermed redogöra för
huruledes man i Frankrike uppskattade afkastningen af ett tunnland
vatten lika med den af ett tunnland jord. Dock tyckas de stora
statsbidrag, ifrån 1841 till 1875 586,898 kronor, som inom samma län
utgått till 24 vattenaftappningsföretag, utförda med en totalkostnad
af 1,826,''175 kronor, tyda på en motsatt uppfattning om värdet af
fiskevatten.

Af det korta anförande jag nu haft, torde Herrarne finna, att jag
kommer att yrka utslag å den Kongl. propositionen samt bifall till
Stats-Utskottets förslag.

Häruti förenade sig Herr Hiibinette.

Herr Farup: Ehuru jag är öfvertygad derom, att af det för i
fråga varande ändamål nu äskade anslag icke ett enda öre skall komma
de landsändar, för hvilka jag har den äran att vara en representant,
till godo, oaktadt dessa trakter, hvilka i alla tider varit betraktade
såsom do fattigaste inom vårt land, väl torde vara i behof af
allt möjligt understöd från statens sida, så och ehuru jag delar den
af Stats-Utskottet i dess föreliggande betänkande uttalade åsigt, att
anspråken på anslag för i fråga varande ändamål icke komma att,
om de en gång godkännas, inskränkas till det belopp af 20,000 kronor,
hvarom nu är fråga, utan i stället erhålla vidtomfattande proportionel’,
kan jag dock icke annat än på det fiffigaste tillstyrka bifall
till det af Kongl. Maj:t för ändamålet nu äskade belopp.

I likhet med en föregående ärad talare är jag dock icke tillfredsstäld
med Utskottets motivering, hvilken snarare synes mig tala för
än mot det äskade anslagets beviljande, samt hafva bort leda till åtminstone
samma resultat, som det, hvartill Utskottet, med begagnande
åt enahanda motivering, kommit i fråga om anslagen till befrämjande
åt slöjder. Efter min öfvertygelse kan ett anslag icke användas för
något nyttigare ändamål, än det, som afser fiskerinäringens upphjelpande,
och jag tror, att, om man skulle söka att göra sig reda för
det resultat, som vore att häraf förvänta, i jemförelse med afkastningeti
åt de på andra näringar, såsom t. ex. slöjder, skulle detta komma
att ställa sig helt annorlunda, än man här tyckes föreställa sig.

Yi likna på det allra närmaste rofdjuren derutinnan, att vi tillegna
oss allt det goda som skaparen förlänat vårt land, utan att gorå
>

Om anslag till
aflöning för
flskeritillsyningsmän
och
fi sko älingsinstrnktörer.

(Forts.)

N o II.

Sfi

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Om anslag till
aflöning för
flskeritillsyning
smän och
flsko äling sinstruktörer.

fForts.)

något synnerligt för dess odling eller förbättring. Allt får förblifva,
oförändrad t, oaktadt landet är uppfyldt af oändliga tillgångar för frambringande
af produkter, hvilka till värdet svårligen skulle kunna uppskattas
i penningar. Så t. ex. är det ej småsummor, som denna
fråga gäller, utan millioner årligen. Att dessa tillgångar nu årligen
minskas, derom kan man öfvertyga sig, endast man ser på det ständigt
stigande priset, på fisk, hvithet för närvarande ställer sig ojemförligt
mycket högre än för några år sedan. Frågan är jemväl i
statsekonomiskt hänseende af ganska stor betydelse. De stegrade fiskprisen
göra, att på denna varas anskaffande nedläggas tid och krafter,
som kunde bättre användas; ty det är klart att, så länge tillgången
på fisk var riklig, man kunde utan synnerligt besvär göra riklig
fångst, men att deremot, sedan tillgången derpå minskats, under
det att varan fortfarande är lika begärlig, man måste egna betydligt
längre tid, ja stundom vistas från hemmet flera veckor, för att göra
någon fångst af betydelse.

Icke heller kan man, i betraktande af de stora summor,«om nedläggas
på landtbrukets förbättrande, påstå att staten förfar rättvist,
då den visar eu sådan njugghet i fråga om eu näringsgren, hvars
upphjelpande jag anser vara för vårt land af största vigt. För min
del kan jag icke inse annat un att det skulle vara med rättvisa och
billighet öfverensstämmande att — enär de, som bedrifva fiskeri-handteringen,
nödgas, utan afseende derå att deras yrke för närvarande
lemnar en knapp bergning, bidraga till de anslag som användas på
jordbruket — äfven jordbrukaren i sin ordning finge lemna något
understöd till fiskerinäringens upphjelpande, helst det visat sig att
jordbruksprodukterna — åtminstone har detta varit fallet i fråga om
korn — jemtörda med produkterna af andra näringar, icke äro underkastade
någon synnerligt stor prisvexling.

Jag tror att det är hög tid att bryta en ny väg, dervid mera
göres afseende på hvad som kan verkligt gagna staten i dess helhet,
än att, genom sträfvandet att uppställa detaljerade föreskrifter i det
ena eller andra hänseendet, till en oviss framtid undanskjuta en fråga,
hvars snara lösning borde ligga oss främst på hjerta! Så t. ex. anser
jag att den af Stats-Utskottet ifrågasatta åtgärd, vid hvilken Utskottet
synes hafva lagt särskild vigt, eller att afvakta vederbörande
landstings- och hushållningssällskaps yttranden i förevarande fråga,
skall, så vidt jag förstår, icke föra oss närmare målet, emedan inom
de särskilda landstingen och hushållningssällskapen meningarne kunna
vara delade. I likhet med en föregående talare anser jag just den
omständigheten, att frågan blifvit förd derhän, att enskilda personer
anslagit betydliga belopp för i fråga varande närings upphjelpande, böra
utgöra ett hufvudsakiigt skäl för statsmakterna att jemväl lemna densamma
det understöd, som nu äskats, äfven om den naturliga följden
häraf ovilkorligen måste blifva den, att anspråken på anslag för i
fråga varande ändamål icke komma att inskränka sig till nu begärda
20,000 kronor årligen. Skulle åter detta icke inträffa, utan anslaget
afslås, så skulle jag påstå att vi icke fylt vår plats såsom representanter
för ett civiliseradt samhälle.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

N:o II.

Jag skulle visserligen hafva mycket mera att tillägga, men då af 0m anslag till
flere föregående talare så många vigtiga skäl redan blifvit i hufvudsak “rfT’"?-/0’’
anförda, vill jag icke längre taga Kammarens uppmärksamhet i an- ningsmän och
språk, utan får, med åberopande af dem och af mig anförda skäl, på fiskodiingtdet
varmaste yrka bifall till det af Kongl. Maj:t äskade anslaget. instruktörer.

(Forts.)

Herr A. P. Danielsson: Jag har icke begärt ordet, vare sig för att
klandra regeringen för den omsorg, hvarmed hon omfattat denna vigtiga
näringsgren, eller uteslutande för att söka åstadkomma en besparing
af de 20,000 kronor, hvarom här är fråga, utan jag har sett saken
från en helt annan sida och derföre ej kunnat underlåta att i
ämnet yttra några ord.

Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet yttrade, att den
af Kongl. Maj:t föreslagna åtgärden hufvudsakligen afsåge en förbättring
af saltsjö fisket. Men om så är, ber jag att få erinra Herrarne om,
att vi böra se oss noga före, innan vi bifalla Kongl. Maj:ts förslag.
Herr Statsrådet tilläde, att sådana särskilda stadgar som omtalas i
22 § fiskeristadgan, kommit till stånd inom åtskilliga delar af landet
och erinrade om, att dessa särskilda stadgar grundade sig på
öfverenskommelse emellan delegarne i fiskevattnet. Detta är visserligen
sant: men vi böra äfven se till på hvad sätt dessa så kallade
överenskommelser träffas. Jo, vederbörande Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
kallar samtlige delegarne i fiskevattnet till ett sammanträde
för att yttra sig öfver ett af fiskeriintendenten uppgjordt förslag till
stadga. Vid detta sammanträde äro vanligtvis högst få af delegarne närvarande,
och bland dem icke många, som kunna fatta förslagets innehåll,
då der talas om sådana specialiteter som t. ex. att å knutna fiskredskap
skall vara så och så många tum mellan maskorna. Härutinnan
har jag erfarenhet från den ort, jag representerar. Den särskilda
stadga, som för densamma faststäldes, har väckt missnöje bland den
talrika befolkning, som der har sitt uppehälle genom bedrifvande af
fiske. Missnöjet har föranledts deraf, att de vid sammanträdet närvarande
delegarne icke varit mäktiga att tolka förslaget och förty
icke heller kunnat påyrka ändring uti de i detsamma förekommande
missförhållanden, om hviska de derföre först vid stadgans tillämpning
fått en sorglig erfarenhet. Skulle man nu tillsätta särskilda tillsyningsmän
eller, så att säga, en poiiscorps för att vaka öfver efterlefnaden
af en sådan stadga, blefve befolkningens ställning ännu mera tryckt,
än nu är fallet.

Grefve Sparre betraktade frågan såsom ett statsändamål. Ja,
låt så vara. Men följden af de ifrågavarande, strängare bestämmelserna
skulle dock —• märken val, mina herrar, att jag här endast
afser saltsjöfisket — blifva den att kustbefolkningen, inseende att
vid sådant förhållande fisket ej vidare kunde blifva lönande, så att
säga, jagades från sin egentliga sysselsättning in uti den åt städerna
gående folkvandringen och i följd deraf blefve demoraliserade genom
de mindre goda föredömen den der ty värr ofta erhåller. I afseende
å det stora hafsiisket tror jag ej att det står i menniskomakt a
stifta lagar och säga: “i dag eller i morgon är det lämpligt att fiska11

N:o II.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Om anslag till
aflöning för
fisker itill sy -ningsmän och
fiskodlingsinstruktörer.

(Forts.)

utan är denna omständighet beroende på helt andra, för oss obekanta
förhållanden.

Herr Lyth höll före att fiskarena ej voro villiga att efterlefva de
gällande föreskrifterna. Det tror jag icke, utan förhållandet är helt
enkelt det, att dessa föreskrifter äro sådana, att de icke kunna
efterlefvas.

Man har vidare talat om, att kronobetjeningen vore för fåtalig
för att kunna öfvervaka och beifra vid fiske begångna olagligheter.
Detta är åtminstone icke fallet i min hemort; ty der hafva på senare
åren tjogtals personer blifvit af kronobetjeningen instämda till häradsrätten
och bötfälda för det de under förbjuden tid idkat fiske och
för det de användt redskap, som icke varit författningsenlig.

Jag tror att detta är en sak af stor vigt och väl tål att tänka
på. Yi böra derföre akta oss för att för ifrågavarande ändamål inrätta
en poliscorps, som onekligen skulle hafva en mycket menlig inverkan
på denna näringsgren. Ty släppen ytterligare flera tusen invånare
in på den så kallade fiyttfogelsstråten, så få vi se hvart detta
i längden leder.

Deremot har jag ej något emot att den föreslagna åtgärden tilllämpas
på insjöfisket, dock under den förutsättning att fiskarena
först erhålla undervisning om, huru de skola gå till våga vid fiskets
lagenliga bedrifvande, innan de få tillsyningsman öfver sig och blifva
instämda för rätta till följd deraf att de ej förstå att tolka de gällande
föreskrifterna. Yi sjelfva, som ju hafva till uppgift att behandla
allmänna ärenden, förstå dock ej i detalj alla ärenden som här förekomma.
Vi kunna derföre ej heller fordra af fiskarebefolkningen, att
den skall hafva insigt uti alla de föreskrifter, som rörande denna
närings bedrifvande förefinnas. Som sagd!, om Herrarne derföre vilja
skicka instruktörer till fiskeorterna, innan I ditskicken tillsyningsman,
då skall jag ej motsätta mig förslaget. Men såsom saken nu gestaltar
sig, tror jag att Utskottet handlat rigtigt, då det föreslagit att
frågans afgörande skulle uppskjutas, till dess vederbörande landsting
och hushållningssällskap fått tillfälle att afgifva yttranden, huruvida
de ansåge de ifrågasatta åtgärderna af behofvet påkallade samt vore
villiga att dertill lemna bidrag. Utskottet har i följd häraf, enligt
mitt förmenande, icke heller gjort sig förtjent af det klander, som
från flera håll emot detsamma uttalats för dess afstyrkande hemställan.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, yrkar jag bifall till
Utskottets förslag.

Herr Talmannen tillkännagaf, att han låtit utfärda anslag om
fortsättning af detta sammanträde kl. 7 på eftermiddagen, hvarefter
ordet lemnades till

Herr Statsrådet T hyse Hus: Herr Talman! Mine Herrar! Uti det
anförande, som jag tog mig friheten att vid början af detta sammanträde
afgifva, anhöll jag om bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Den
hemställan till Kongl. Makt, som grundläde den nådiga propositionen
är af följande lydelse: -På grund af hvad sålunda anfördt blifvit, hem -

Lördagen den 24 Februari, f. m.

N:o II.

ställer jag i underdånighet, att Eders Kongl Maj:t täcktes föreslå 0m an?la9 till
Riksdagen att, på det Eders Kongl. Maj:t må komma i tillfälle anvisa afiomnof»<-årliga bidrag till aflöning åt fiskeri-tillsyniugsmän och fiskodlingsinstruktörer
vid de större och vigtigare vattendragen och sjöarne å jhkodiiagsorter
inom riket, för hvilka stadgar om fiskets skydd och ändamåls- instruktörer.
enliga bedrifvande blifvit faststälda, på ordinarie stat bevilja och ställa fFortsJ
till Eders Kongl. Maj:ts förfogande 20,000 kronor.“ Det är på en
sådan framställning, som jag begärt bifall, icke allenast till arfvode åt
tillsyningsman, utan också åt fiskodlings-instruktörer vid de större och
vigtigare sjöarne och vattendragen å orter inom riket. Det är följaktligen
icke heller för saltsjöfisket utan för insjöfisket, som anslaget är
begärdt, ehuru jag i början af mitt förra anförande yttrade mig med
hänsyn till det för saltsjöfisket förmånliga beslut, som vid förra riksdagen,
efter initiativ af denna Kammare, fattades. Jag vågade och
vågar derför så mycket säkrare hoppas, att Kammaren också skall för
andra delar af fisket hysa ett sådant deltagande, att det begärda
anslaget blifver beviljadt.

Herr Hjelm: I likhet med åtskilliga andra talare känner jag mig
djupt tacksam mot regeringen, som tyckes vilja taga denna för vårt
land så vigtiga näring om hand och söka verka för dess förkofran.

Men jag är på grund af min kännedom om fiskerinäringen och om
nationallynne! lika fullt öfvertygad om, att medlen och sättet regeringen
härför föreslagit icke äro lyckade. Sedan Iierr Talmannen
uppfört mig på anmälningslistan, har Friherre Cedersiröm sagt ungefär
hvad jag ernade säga. Jag instämmer derför med honom och vill
endast tillägga några få ord.

Jag tror icke, att man genom fiskaler i någon väsentlig mån kan
upphjelpa fiskerinäringen i vårt land. Vi hafva haft och hafva så väl
en allmän fiskeristadga som specialförfattningar i ämnet; men man
torde knappt hafva sagt för mycket, om man säger, att de icke torde
vara de bäst lyckade. Praktiska män hafva till fullo insett detta. Af
detta skäl och: då härtill kommer att medvetandet hos dem, hvilka författningarne
röra, icke kan gilla dem, tror jag icke att lagstadgandena
på något sätt kunna uppehållas genom de föreslagna tillsyningsmännen.

Dessutom anger så väl den Kong!, propositionen som de handlingar, hvarpå
densamma grundar sig, att de af Kongl. Maj:t äskade 20,000 kronorna
blott äro en början till det belopp, som skulle behöfvas för att öfvervaka
fiskeristadgarnes efterlefnad i landet. Betrakta vi våra vidsträckta
kuster, vårt lands mångtusende sjöar och större eller mindre vattendrag,
så finna vi, att det är nästan omöjligt att anskaffa fiskeri-fiskaler
i den mängd, som erfordras för att tillbörlig tillsyn skulle kunna egnas
åt författningarnes efterlefnad. Dertill fordrades tusentals tillsyningsmän,
stälda under en egen styrelse, med en generaldirektör i spetsen
och millioner i omkostnad, för hvilka de nu begärda 20,000 blefve en
handpenning. Men jag är öfvertygad, att det härför finnes ett annat
verksamt medel, nemligen att bibringa allmänheten kännedomen om
bästa sätten för fiskets bedrifvande, och värdet af fiskens tillökning
samt vattenverldens vård i allmänhet. Dessutom finnes det något

N:o II.

Om anslag till
aflöning för
flsker [tillsyningsman
och
fiskodlingsintruktörer.

(Forte.)

Lördagen den 24 Februari, i. m.

annat, som äfven underlättar författningarnes efterlefnad, nemligen
afundsjuka. Man kan nemligen vara förvissad om att, i händelse
stadgan öfverträdes, grannarne i allmänhet skola anmäla detsamma.

Hvad angår de stora elfvar, som besökas af lax, känner jag intet
ställe, der författningen blifvit öfverträdd, utan den respekteras af
befolkningen. Hade Kongl. Maj:ts regering begärt anslag till nya
statens laxodlings-anstalters anläggande, utöfver dem som redan finnas,
skulle jag för min del med tacksamhet tillstyrkt ett sådant förslag,
helst det yngel, som utkläckes i de norrländska elfvarne, ej endast
kommer Norrland, utan äfven Gotland och det sydliga Sverige till
godo. Äfven om regeringen begärt medel till allmän sikodling i våra
insjöar, der sik trifves väl, men endast förekommer i några få, hade
jag icke tvekat att rösta bifall dertill; men om det nu begärda anslaget,
20,000 kronor, hufvudsakligen för fiskaliska åtgärder, kan jag
icke vara med, utan yrkar afslag å regeringens förslag, troende att
vederbörande en annan gång skall tillstyrka Kongl. Maj:t att framkomma
med ändamålsenlig are förslag.

Herr Granlund: Eu talare har sagt att alltid, då Stats-Utskottet
föreslagit eu nedprutning i hvad Kongl. Maj:t äskat, Utskottet derför
får uppbära mycket klander. Men jag frågar, om icke här föreligger
ett anslag af sådan art, att det skall lemna det allmänna fullgod
ränta — således af de produktiva anslag som äro ^ mindre lämpliga
för nedprutningar. Här är ju fråga om att tillgodose eu näring,
hvaraf eu stor del af den medellösa befolkningen har sin bergning,
nemligen fiskerinäringen. Jag kan omöjligen fatta en föregående talares
åsigt, då han i mörka färger skildrade de hinder i fiskerinäringen,
som just genom detta anslag skulle uppresas. Här är fråga om ett
öfvervakande af denna näring på ett sådant sätt, att den kan bestå
för framtiden. På de senare tiderna har nemligen fisket i allmänhet
och särdeles i insjöarne i hög grad vanvårdats. Visserligen har man
äfven en lag mot missbruk af fisket i nu gällande fiskeristadga, men
denna har varit till föga gagn, då befolkningen till och med om den
knapt egen tillräcklig kännedom, och ingen speciel eftersyn finnes för
öfvervakande af dess efterlefnad. Förseelser mot dessa stadganden
kunna visserligen åtalas af kronobetjeningen, hvilken strängt taget ock
borde vara skyldig dertill, men det skulle roa mig att se några statistiska
uppgifter om, huru många dylika åtal blifvit af kronobetjeningen
anstäld. Jag tror, att de äro ganska få. Så snart en öfverenskommelse
om fisket inom länen blifvit träffad och faststäld af vederbörande
myndigheter, erfordras naturligtvis ock tillsyningmän öfver
efterlefnaden af dessa stadganden; och bestrider ej staten anslag dertill,
åtminstone till en del, så lärer en dylik kontroll ej af kommunerna
ensamt bekostas.

Då jag är fullt öfyertygad om, att det nu ifrågasatta anslaget
skall väl användas och lända* till fiskerinäringens framtida fördel, samt
då jag alltid varmt önskar framgång till förslag om anslag till näringarnes
befrämjande i allmänhet, yrkar jag bifall till Kongl. Maj:ts
framställning i förevarande hänseende.

Lördage» d«» ?4 ffebniara. f. m.

N:o II.

Herr Hellgren: Jag är en stor vän af fiskerinäringens utveckling
ock förbättring, i synnerhet som jag bor på en ort, der denna
näring utgör folkets hufvudfödkrok; men jag skulle dock mot Kongl.
Maj:ts proposition i frågan vilja göra en erinran. Kongl. Maj:ts nådiga
förslag innehåller nemligen endast eu begäran om bidrag "till aflöning
åt hskeritillsyningsmän och fiskodlings-instruktörer vid de större och
vigtigare vattendragen och sjöarne å orter inom riket, för hvilka stadgar
om fiskets skydd och ändamålsenliga bedrifvande blifvit fastst bida."
Förslaget skulle således icke kunna tillämpas på lappmarkerna, då
några dylika stadgande!! ännu icke blifvit derstädes gällande. Såsom
Herrarne veta, finnes i lappmarkerna en mängd sjöar, som utvälta
genom de största af våra floder. Dessa vatten hafva varit fiskrika;
men allt eftersom befolkningens antal tillvuxit, har fisket mer och mer
anlitats; och genom det sätt, hvarpå fisket der bedrifvits, har tillgången
på fisk betydligt aftagit. Jag anser emellertid denna fråga så vigtig,
att jag icke drager i betänkande att lemna min röst för bifall till
Kongl. Maj:ts proposition och hoppas, att äfven lappmarkerna en gång,
när tiden derför är inne, skola blifva i nu ifrågavarande hänseende
tillgodosedda.

Herr Key: Jag skall blott säga några fä ord, dertill uppkallad
af den ärade talaren på elfsborgsbänken, hvilken företog sig att särskildt
nagelfara mitt senaste yttrande. Hans anförande, ehuru i öfrigt
sakrikt och lifligt, såsom vanligt, led dock af åtskilliga motsägelser,
hvilka jag åtminstone icke kunnat lösa. Å ena sidan uppmanade han
oss att vi “icke skulle suga våra sjöar", men ä andra sidan uppmanade
han oss att af vattnet draga sä mycken nytta som möjligt. Han
yttrade tillika, att, då så många landsting och hushållningssällskap
lemnat understöd till och ådagalagt intresse för fiskerinäringens upphjelpande,
vore det just skäl för statsmakterna att derutinnan bistå
dessa korporationer. Fn stund derefter hade han dock glömt detta
yttrande och uppgaf såsom skäl för i fråga varande anslag, att man förgäfves
skulle af dessa korporationer vänta något bidrag, så länge ej
staten lemnade dem någon hjelp.

Vidare yttrade han: "Vore jag i regeringen, skulle jag taga ett
Kiksdagens afslag för ett afslag och låta frågan falla." Härvid tillåter
jag mig anmärka, att jag tror mig känna den ädla Grefven tillräckligt
för att icke kunna antaga, det han så lätt skulle gifva med sig,
då han vill genomdrifva något. Jag tror verkligen ej att han skulle
blifva modstulen för ett afslag, sådant som det af Stats-Utskottet nu
föreslagna; ej att han skulle vara mera försagd till vatten än till
lands, mera när det gäller fisken än när det är fråga om jernvägar.
Från hans sida torde således icke detta argument vara hållbart.

Fn talare i min närhet synes mig deremot hafva stält frågan
på dess rätta ståndpunkt, då han sagt, att det här icke ensamt är
fråga om bidrag till undervisning i fiskerinäringen, utan äfven om anslag
till aflöning åt tillsyni ngsmän, som borde öfver vaka den gällande
fiskeriförordningens sorgfälliga tillämpning.

Nu vägar jag påstå, att det af den Kongl. propositionen icke full -

Om anslag till
aflöning för
Jiskeritillsyning
smän och
flskodlings.
instruktörer.

(Fort».)

N:o II.

Lördagen dem 24 Februari, f.m.

Om anslag till
aflöning för
fisJceritillsyningsmän
och
flsko äling sinstruktörer.

(Forts.)

komligt tydligt och klart framgår, hvar desse tjensteman skulle vara anstälde.
Jag ber i parentes få nämna, att i det kommittentskap, jag har
äran representera, finnas nio socknar, på hvilka man icke bildlikt, utan
i verkligheten, kan tillämpa Runebergs ord om de tusen sjöarnes land;
ty i dessa socknar finnas öfver ett tusen insjöar. Tänker man sig ett
sådant förhållande vidare utsträckt öfver många trakter af Sverige,
så frågar jag, mine Herrar, hvilken omfattning skulle en så beskaffad
tillsyn taga blott för våra insjöar, utan att taga i beräkning strömmar
och hafsfisken. Saken har verkligen, såsom Stats-Utskottet sagt, stora
proportioner. Af det skäl, och då fråga endast är att åstadkomma en
utredning af frågan — att höra landstingen och hushållningssällskapen,
om och i hvad mån de vilja för ändamålet lemna bidrag, samt under
hvilka vilkor och i hvilken omfattning de anse dessa tillsyningsman
böra verka —• och då Utskottet derjemte påpekat, att, sedan denna
utredning skett, då men icke förr, Kongl. Maj:t allt för väl kan inkomma
till eu blifvande Riksdag med ny framställning i ämnet, kan jag för
min del icke finna någon våda i det af Utskottet föreslagna uppskofvet,
lika litet som att dess nu gjorda hemställan är förtjent af det klander,
för hvilket den här varit föremål.

Jag anhåller fortfarande om bifall till Utskottets förslag.

Herr Rundgren: Att Stats-Utskottet icke haft fullt allvar med

sin i denna punkt gjorda hemställan, är uppenbart af den hänvisning,
Utskottet gifvit Kongl. Maj:t att till eu kommande Riksdag göra en
förnyad framställning i ämnet. Att Utskottets motivering för utslag å
regeringens framställning icke är rätt lycklig, derom hafva de Herrar
förvissat oss, hvilka försökt försvara Utskottets utlåtande. När man
nemligen söker försvara ett afslag på en sådan framställning, som den
ifrågavarande, med den förklaringen, att våra fisken äro ruinerade,
och att vi icke i den vägen hafva något att öfvervaka, och anför detta
såsom argument mot regeringens förslag om anslag icke blott till aflönande
af fiskeritillsyningsmän, utan äfven till fiskerinäringens befrämjande
i fiffigt, så kan med skäl sägas, att de, som sökt försvara
Utskottets utlåtande, icke haft mera allvar med sina argument än
Utskottet med sitt afslag.

Men härmed må nu förhålla sig huru som helst, så bär jag icke begärt
ordet för att vidare derom yttra mig, utan derföre att jag betraktar
saken såsom eu kulturfråga, ja till och med såsom eu humanitetsfråga.
Vi hafva inom vårt lands näringar tre grenar, som för oss
äro vigtiga, men hvilka hittills allt för mycket försummats, nemligen
jagten, skogsfångsten och fisket. Fogel», som flyger under himmelen,
och vildbrådet i våra skogar äro för vårt land dyrbara_ skatter, men
vi veta, hurusom sedan gammalt den föreställningen varit allmän, att
man kunde med alla till buds stående medel gripa den, ja utrota den, utan
att detta ansågs innebära någon våda för det allmänna eller något, som
ur moralisk synpunkt vore Olägligt. Men i detta hänseende har numera
genom lagstiftning och enskilda sällskaps åtgöranden en förändring
inträdt, och vi måste erkänna, att i närvarande tid i det hänseendet
en helt annan uppfattning gjort sig gällande, hvaraf utan tvifvel våra

Lördagen den 24 Februari, f. m.

N:o I!.

efterkommande skola i ganska väsentlig mån erfara glädjande resul^
hafva vidare våra skogar, och det måste erkännas, att omvårdnaden
om dem^ icke varit särdeles stor. I närvarande tid har man
dock genom lagstiftning sökt åstadkomma en bättre vård om dem,
i fram sta rummet öfver de områden och de skogar, Indika man har
lätt och pligt att vårda, nemligen boställsskogarne; och utan tvifvel
skall detta komma att hos folket utbilda den föreställningen, att vården
om Guds skapade verk är något som icke blott ligger i vårt intresse
utan gifven är vår pligt. Det tredje området är det, som i närvarande
fråga ^ beröres, nemligen fiskerierna. Ingen lärer väl kunna
.oi neka, att den allmänna uppfattningen i detta hänseende är långt
ifrån sådan den borde vara. Månne icke vid sådant förhållande vi
måste anse. det såsom ett stort och vigtigt kulturintresse att från statens
sida göres hvad göras kan för denna närings befrämjande. Det
har visserligen anmärkts, att man med dessa 20,000 kronor icke på
långt när kan uträtta allt, som behöfves för omvårdnaden om fisket i
vara tusentals sjöar och floder. Men utan tvifvel kan något, ja mycket
dermed uträttas. Då härtill kommer, att från hushållningssällskapens,
kommunernas och landstingens sida jemväl ansträngningar
och bemödanden göras, skall utan tvifvel äfven i detta hänseende hos
ji £ föreställningen alltmera spridas, att vi icke ega rätt att
behandla fisken såsom oss godt synes, och att vården derom skall
bereda oss sjelfva stora fördelar. Jag behöfver icke omtala hvad som
ar^ en känd^ sak, att nemligen fiskaren ofta, när han på sina redskap
tar upp småfisk som är till intet gagn, i stället för att gifva den tillbaka
åt vattnet, kastar bort den på land att förfaras. Deri ligger
en missuppfattning af fiskynglets värde. Huru skall nu denna°hos
den stora allmänheten kunna undanrödjas, om icke derigenom, att
upplyste personer, som egnat sig åt denna sak, resa omkring i landet,
icke blott såsom fiskaler, utan som instruktörer och undervisare i en
rationel fiskerihandtering bland allmogen? Såsom vi veta, finnas personer
an stål de för att resa omkring på landsbygden, att hålla föreclrag
om husslöjd. Skulle man då icke kunna tänka sig att, i och
för ^ bibringande af en högre uppfattning af fiskerinäringens vigt och
betydelse, instruktörer jemväl i denna näring skulle kunna anställas.

Jemte det jag instämmer med dem som se denna sak från statsekonomi
synpunkt, bär jag trott att man skulle kunna se den från
eu högre _ kulturhistorisk synpunkt. Det är ur denna synpunkt och på
grund åt hvad andra talare hafva yttrat i denna fråga, som jag för
punkt emnar bifall till Kong!. Maj:ts proposition i denna

Om anslag til
aflöning för
flslceritillsyningsmän
och
flskodlingsinstruhtörcr.

(Forts.)

Herr Uhr: Jag har begärt ordet för att framställa en enkel

toga, pa Hvilken jag önskar fö ett så enkelt svar som möjligt. Denna
talga ar: kunna vi det här nu? Det har blifvit så många skäl å ena
och andra sidan anförda, att jag tror att litet hvar redan fattat sin
mening samt att följaktligen några vidare skal icke behöfva framlägga^''
vi ^je-a*ier nästan som om Utskottet, så att säga, fattat
sitt beslut på rak arm. Derföre hafva dess skäl ock blifvit så svaga

Andra Kammarens Prat. 1877. tf:o 11, o

N:o il.

Lördag©» den 24 februari, f. m.

Jiskeritillsyningsmän
och
fiskodlingsinstruJctörei''.

(Forts.)

Om anslag till och sökta, att de nästan synas mig kunna tala lika mycket för bifall
aflöning för ^ Kong!. Maj:ts förslag som för motsatsen. År det t. ex. val rimligt
att, såsom Utskottet gjort, från en sådan premiss som den, att
det begärda anslaget är för litet och borde hafva varit mycket större,
komma till eu sådan slutsats som den att Riksdagen, hellre an att
bevilja litet, icke bör lemna något anslag alls till fiskerinäringens understödjande.
År då icke äfven ett litet anslag bättre än intet. Man
säger att det är af sparsamhetsifver som Utskottet alstyrkt den H-ongl.
propositionen. För min del kan jag dock ej finna annat än att det
är misshushållning att icke understödja eu så vigtig näring som fisket,

så att det kan skötas såsom sig bör.

Jag yrkar på det lifligasto bifall till Kongl. Maj:ts proposition i

denna punkt.

Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Jag förstår icke

fiskerinäringen, men boende i närheten af tre fisklägen bär jag många
gånger samtalat med fiskare. De hafva på allt möjligt sätt sökt skatta
sig bättre begrepp och insigt i sitt yrke; men de hafva tillika uttalat
en allmän klagan öfver, att bestämmelserna i fiskeristadgan aro sä
strängt tilltagna, att de icke kunna tillämpas på alla ställen utan att
göra ganska stora ingrepp i den fria näringen. För min del tror jag,
att det är nödvändigt för lagstiftaren att tillse att icke sådana. iagstadganden
komma till stånd, hvilka göra alltför mycket ingrepp i eu
fria näringen; ty, om så sker, kommer sådant, som i sig sjelf t icke ar
något brott, ofta att stämplas såsom brott. Då härtill kommer, att
i allmänhet den del af befolkningen, som sköter denna näring, ar något
okunnig, så är det lätt förklarligt att den icke är i stånd att ratt
förstå fiskeristadgan i alla dess detaljer, hvaraf åter måhända otta
följer att lagen icke sällan blifver ett medel till en orättvis behandling
af dessa mindre bemedlade menniskor, som på detta sätt stundom
åläggas att utbetala böter, hvilka de vid bristande förmåga att dem
utgöra få aftjena med fängelse. Nu är det fråga om ett anslag för
tillsättande af tillsyningsmän vid våra fiskerier. Man finner uti hvilka
lyckliga tider vi nu lefva. "Vi se hvilken ofantlig massa ynglingar som
strömma till vid våra lärdomsskolor och universitet. Men denna, säsom
det synes, lyckliga följd af vårt ökade välstånd medför icke a
tid den nytta som dermed åsyftas. Om deremot de unge man, som
på detta sätt lyckats förvärfva sig ett större mått af kunskaper, derefter
skulle gifva sig in i de praktiska yrkena och der deltaga i de
allmänna arbetena, skulle jag anse detta såsom ett nyttigt foretag.
Men, tyvärr, finnas förhållanden som göra att en mängd unge man,
sedan de förvärfvat eu högre bildning, i stället för att egna sig åt e
praktiska yrkena, slå sig på tjenstemannabanan. Och beviljas detta
anslag, tillskapas återigen ett antal tjenstebefattningar, sa kan man
nog veta, huru det kommer att gå: då anmäler sig en mangd sökande
blott för att få lefva såsom tillsyningsmän och slippa deltaga i det
allmänna arbetet. Af en i ämnet utkommen broschyr framgår enligt
min mening ganska tydligt, att nu för fisket gällande stadgar ic e
äro rätt tillämpliga å fiskerihandteringen, hvilken derföre, oaktadt den

Lördagen den 24 Februari, f. m. 35

flit och . möda våra fiskeri-intendenter nedlagt för att befrämja den
samma, icke nått den utveckling man önskat.

Grefve Sparre har här talat om sitt vanliga bondförnuft. Det
är alldeles märkvärdigt, hvad hans bondförnuft är utveckladt. Här
förekommer väl icke en enda fråga i Kammaren, der han ej håller
ett anförande och dertill gör detta med verklig glans. Denna hans
förmåga tror jag inte vara bevis på hvad man vanligtvis menar med
bondförnuft, utan snarare på eu verklig öfverlägsenhet, som det är
oss flinga ledamöter af Andra Kammaren fflrmenadt att utveckla.

Af hvad jag nu yttrat framgår, att jag yrkar bifall till Statsutskottets
afstyrkande hemställan, emedan jag anser det vara för tidigt
att sätta, om jag så. får uttrycka mig, en poliscorps öfver fiskerinäringen.
Jag har alltid varit och kommer fortfarande att vara med
om att lemna understöd till fiskets praktiska utöfning samt till utbredande
af större kunskap om fiskerinäringen. Men att skicka ut
några tillsyningsman för att kontrollera den fria utöfningen af denna
näring anser jag vara alldeles obehöflig^ så länge fiskeristadgan icke
synes vara så rättvis och tillämplig, som den bör vara.

Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag.

Grefve Sparre: Jag skulle icke hafva vägat att ånyo taga Kammarens
uppmärksamhet i anspråk, om icke ett par talare gifvit mig
anledning dertill genom framställningar, som alltför mycket röja deras
fullkomliga obekantskap med det förslag hvarom här är fråga.

Representanten från Vesterbottens län, Herr Hfeggström, säger
sig nemligen icke vilja anslå några medel till aflönande af tillsyningsman,
men. väl till instruktörer. Han har således tydligen icke läst
Kong]. Maj ds proposition i ämnet — att lian skulle hafva tagit kännedom
om föredragandens dervid fogade yttrande till statsrådsprotokollet
vore naturligtvis för mycket begärdt. Men nog borde han väl
hafva förskaffat sig något hum om Stats-Utskottets utlåtande i ämnet,
der just i början yttras: “under denna anslagstitel har Kong!. Maj:t
föreslagit Riksdagen att, på . det Kongl. Maj:t måtte komma i tillfälle
anvisa årliga bidrag till aflöning åt fiskeritillsyningsmän och fiskodlingsinstruldörer
vid de större och vigtigare vattendragen** etc. Och skulle
han hafva gifvit sig tid att läsa ändå litet längre fram på 2:dra sidan
af utlåtandet, så skulle han hafva funnit, att denna benämning “instruktör
er** der förekommer fyra särskilda gånger. Huru han, icke
förty, kan säga sig icke vilja gifva anslag till tillsyningsman, men väl
.lull instruktörer, det törstår jag verkligen icke, om jag ej till äfventyrs
här får tillämpa hvad jag för en stund sedan yttrat om de obotfärdiges
förhinder. Men nog kunde man begära af eu representant, att,
innan han yttrar sig i eu fråga, hafva genomläst åtminstone vederbörande
Utskotts utlåtande rörande densamma.

Samme talare har vidare förklarat de ifrågasatta tillsyningsmannen
öfverfiödiga på den grund, att fiskeriegarne sjelfve kunde utöfva
tillsyn öfver sina fiskevatten. Jag ber att härvid få erinra, det Kongl.
Maj:t i sin proposition talar om tillsyningsmän vid rikets vigtigaste
laxclfvar. Som vi veta, så promenerar laxen 15, 20 ja, ända till 30

N:o Ii.

Om anslag till
aflöning för
Jiskeritillsyningsmän
och
jiskodlingsinstruktörer.

(Forts.)

N:o II.

Lördagen den 24 Februari.

Om andag till niils långa sträckor, och för strandegarne torde det således vara temaflöning
för pgen svårt att sjelfva, hålla tillsyn öfver att intrång icke göres på
ningsmän *''Ich deras fiske. Frågan gäller just hvad som är att göra till förekomjUkodiings-
mande af att strandegare, som bo nära hafvet, genom obehörigt fiske
instruktörer, hindra laxen att komma upp till högre belägna trakter. I det afkorta.
) seendet ber jag Herr Hseggström vara af den godheten upplysa om,
huru han tänker sig, att en strandegare, som har sitt fiskevatten
20—30 mil upp i landet, skall kunna utöfva tillsyn öfver de fiskegare,
som hafva sina områden ned mot hafvet.

Eu annan talare, Herr Danielsson, har sagt, att fiskarena äro
missnöjda med nu gällande fiskeri stadgar, emedan de enligt dessa förbjödos
att vid sitt fiske använda så fina garn som helst. Ja, detta
förundrar mig icke. Det är just för att hindra fortgåendet af detta
utrotande af fisken som lagarne stiftats. Och att de som under tiotal
af år hållit på med att utrota fisken till den grad, att, såsom
Herr Danielsson nyss påpekat, snart icke finnes någon fisk qvar, för
sin del äro missbelåtna (ifver att ej längre få fortsätta med detta
utrotningssystem, det förundrar mig, som sagdt, icke det ringaste.
Emellertid har man omsider fnnnit det nödvändigt att stifta lag mot
detta utrotande; är en gång lagen gifven, så måste man väl ock draga
försorg om, att den efterlefves, och derföre kräfves det nu begärda
anslaget. Detta argument, eller att fiskeriidkarne äro missnöjde, förekommer
mig alltså lika besynnerligt som åtskilliga andra skäl, som
jag hört anförda mot saken.

Slutligen säger han, att ingen menslig makt kan ingripa i den
naturliga ordningen. Jo — en slags mensklig makt har verkligen
gjort det — den nemligen som fiskar till den grad, att det nästan
icke finnes någon fisk qvar. Nu är det just meningen att söka
hindra den menskliga makten att fortsätta utrotandet.

En ärad talare, som är ledamot af Stats-Utskottet, upplyste, att
han har 100 små sjöar inom sitt kommitténtskap — ja, jag är rädd
att det var ända till 1000 stycken, han sade. Hvartill skulle det
tjena — frågade lian - att bidraga till aflöning af en tillsyningsman
vid fisket i alla dessa små sjöar. Men jag fäster hans uppmärksamhet
på hvad som står att läsa i Stats-Utskottets utlåtande, att Kongl.
Maj:t begärt medel att aflöna tillsyningsman och fiskodlingsinstruktörer
“vid de större och vigtigare vattendragen och sjöarne“. Han
kan således vara lugn för sina 1000 små insjöar. Dit komma inga
tillsyningsman; vi må vara nöjda, om vi blott få, dem till de större
vattendragen.

Samme talare försäkrade till slut, att åtskilliga fiskare äro missnöjda
med de lagstadganden om fisket, hvilka för närvarande äro
gällande. Om sfi är förhållandet, så ligger felet dels hos fiskarena
sjelfve, dels hos Konungens Befallningshafvande i länet, ty 1852 års
fiskeri-stadga säger, att fiskets bedrifvande i sjöar och vattendrag
beror på öfverenskommelse mellan strandegarne. Om sättet, hvarpå
Konungens Befallningshafvande, hvar i sitt län, böra åvägabringa sådana
överenskommelser stadgar 22 §, att Konungens Befallningshafvande
å lämpliga tider och ställen skola hålla sammanträden, hvar -

Lördagen den 24 Februari, f. m.

37 &:o II.

till kallas delegarne i fiskevattnet, jemte krono-ombud om kronan Om anslag till
egen del deri, kronans arrendatorer och. de fiskelag, som derstädes aflöning för
idka fiske; att de sålunda kallade, som komma tillstädes, yttra sig i
ämne t; och att det, hvarom de flesta sig förena, anses för de fiskan- "Sw*
ces ofieieiisjiommelse. Om på något ställe sådan öfverenskommelse instruktörer.
icke tranas eller om, der öfverenskommelse träffas, strandegare icke (Ports.)
bevaka sm rätt, stå är det deras eget fel.

för min del kan jag intyga, att vid de sammanträden i berörda
afseende, hvilka egt rum inom det län, hvars styrelse är mig anförtrodd,
fiskeri--intendenten på min kallelse beredvilligt infunnit sig för
att meddela upplysningar. Ofta hafva vid dessa sammanträden åstadkonmuts
öfverenskommelser och föreningar af strandegare, hviika i
allmänhet infunnit sig ganska mangrant och varit nöjda. • Om någon
vatteuegare_ icke ansett sig kunna vara nöjd med beslutet, så har
han med rigtig tillämpning af fiskeristadgan varit berättigad att anföra
klagan i laga ordning.

Jag vågar icke längre upptaga Kammarens tid, utan yrkar bifall
till Kongl. Maj:ts proposition.

ilerr Lyth: Jag är hufvudsakligen förekommen af den siste, ärade
talaren och kunde således gerna afstå från ordet, men skall ändå begagna
tillfället att framställa några tå anmärkningar i anledning af
herr Danielssons anlöpande. Han yttrade sig på sådant sätt, som om
här vore fråga om saltsjöfisket, och framhöll, att missbruk egt rum
vid öfverenskommelserna rörande denna näring. Om så är förhållandet,
diger feleu nos den fiskeriidkande befolkningen sjelf, ty fiskeristadgan
gifyer fiskeegarne full rätt att sjelfva öfverenskomma om sättet för
fiskets bedrifvande.

Pa Gotland äro sådana öfverenskommelser ingångna till och med
angående saltsjöfisket och följden har varit, att fisket på senare åren
tillväxt. Men då det icke nu är fråga om saltsjöfisket, vill jag icke
uppehålla mig vid dessa omständigheter, utan öfvergår till den ”enda,
egentligen stora och afsevärda anmärkning, som blifvit gjord mot föreliggande
proposition, nemligen att frågan icke blifvit fullständigt utredd
och att beviljandet af det äskade anslaget skulle anstå, till dess
full utredning blifvit inför Riksdagen framlagd. Mig synes dock, att
fiskenintendenten redan verkstält all nödig utredning. Han har framlagt
förteckning på de ehvar och vattendrag, der ifrågavarande tillsyningsman
och instruktörer erfordras, och han har vidare med bestämda
sifiror visat, huru stora anslagsbelopp erfordras för hvarje
station. Detta är ju eu utredning att taga fasta på. Jag är öfvertyg3^,
’ att, _ om någon ändring härutinnan blir af behofvet påkallad,
regeringen mke skall underlåta att i sinom tid vidtaga densamma.

talare midt öfver har uttalat tvifvel, huruvida personer, lämpliga
till instruktörer, för närvarande kunna erhållas; men vi höra ej
glömma, att det dröjer ett helt år, innan förevarande anslagsbelopp
skulle utgå, och under mellantiden kan mycket göras. Personer, hviika
önska att egna. sig åt denna verksamhetsgren, kunna derunder hinna
att förskaffa sig sådana insigter, som äro behöfliga för att fullgöra

N:o II.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Om anslag till ett dylikt uppdrag. Att, såsom en talare sade, låta fortfarande som
aflöning för dittills de kommunala tjenstemänuen, kronolänsmannen och fjerdingsfiskeriullsy-
mannenj utöfva tillsyn öfver fisket och fiskeristadgans efterlefnad, är
”‘fisCdtinJs-1 något alldeles orimligt, tv dels hafva de mycket annat att göra och
instruktörer, dels ega de icke dertill nödiga insigter. Jag tror, snart sagdt, att
(Forts.) mången af dessa tjensteman icke ens förstå sig på att skilja en lax
från annan fisk.

Jag får fortfarande yrka Infall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Liss Olof Larsson: Då jag icke åhört hela diskussionen
i denna fråga, borde jag måhända icke yttra mig, men då jag dock
hört så mycket deraf, att jag funnit, det Stats-Utskottet blifvit skarpt
angripet, anser jag mig böra, så godt jag kan, taga Utskottets betänkande
i försvar.

Det förvånar mig på det högsta, att en sådan storm kunnat
uppstå mot Utskottet med anledning af föreliggande betänkande. StatsUtskottet
har likväl endast sagt, att vederbörande landsting och hushållningssällskap
först borde höras för att få utrönt, om något intresse
för denna fråga förefunnes i landet, och att Kongl. Maj:t, om de afgift
yttrandena dertill gåfve anledning, till en kommande Riksdag
kunde göra förnyad framställning i ämnet. Det ser nästan ut, som
om do, hvilka angripit Utskottet, vore rädda för att vädja till landstingen
och hushållningssällskapen och att de befarade, att, sedan
dessa korporationer'' fått tillfälle att yttra sig, dessa yttranden icke
skulle vara förmånliga för anslaget, så att det skulle vara svårare att
få detta en annan riksdag beviljadb. Jag tror, att, om anslaget verkligen
vore så nödvändigt, som de påstå, borde de icke vara så rädda
för att låta dessa korporationer yttra sig i frågan, ty om detta anslag
skulle vara af den ofantliga vigt och nytta, som man här med ifver
framhåller, skulle säkerligen dessa korporationer icke underlåta att
förklara, det do vore benägna att lemna bidrag till ändamålet, och i
sådant fall kunde äfven staten möjligen komma att medgifva något
understöd för samma ändamål.

Det finnes redan nu åtskilliga hushållningssällskap och landsting,
som till ifrågakomma ändamål lemna bidrag, men clet synes af Kongl.
Maj:ts proposition, att dessa bidrag endast åro tillfälliga och att det
derföre vore nödvändigt att, likasom skedde i Norge, understöd åt statsmedel
lemnades. Jag tror, att bakom den nu föreslagna lilja summan
af 20,000 kronor döljer sig högre anslag, ty det är att märka, att i
den Kongl. propositionen säges det, att anslagets belopp endast “till
eu början11 skulle inskränkas till denna summa, och således bebådas
genast, att framdeles kunde fråga blifva om mera än 20,000 kronor.
Utan tvifvel stå vi inför en fråga, hvilken i sjelfva verket icke torde
vara så ringa, som den nu synes. Härvid förekommer ock, att, då
man icke vill låta sig nöja med tillfälliga bidrag af hushållningssällskap
och landsting, det tyckes som om man hade för afsigt att tillskapa
eu här af tjenstemän på ordinarie stat samt naturligtvis då
också med åtföljande pensioneringsrätt på det allmännas bekostnad,
och i sådant fall skulle ingen anslagssumma förslå, ty det finnes

Jjördagen den 24 Februari, f. m.

N:o il.

många sjöar i Sverige, ch skall man öfver allt kafva instruktörer och Om anslag till
tillsyningsman, behöfves ett stort antal tjensteman; och skulle man Roning för
kunna tro, att denna corps af tjensteman skulle låta sig nöja med att fiskerims^
stå under en fiskeri-intendent. Nej, det tror jag icke. Här hägrar "fisk^diingsför
oss en styrelse i Stockholm med en generaldirektör. Jag tror instruktörer.
derföre det vara så godt först som sist att icke inlåta sig på ett för- (Forts.)
slag, som visserligen ser ringa ut i början, men i sitt frö kan innebära
något sådant vidtomfattande. Dessutom är det, åtminstone från
den synpunkt jag betraktar förhållandena, för Riksdagen ganska farligt
att beträda den väg, på hvilken Riksdagen verkligen någon gång
ingått, den nemligen att söka indraga staten i alla möjliga företag.

Det kunde då lätteligen blifva ett ordspråk om staten, likasom förut
om klockaren, att staten skall allt bestyra. Jag tror, att man bör
söka undandraga staten alla dessa småfnaskiga förslag, som man kan
öfverlemna åt landstingen och kommunerna, tv Regeringen och Riksdagen
kunna säkerligen bättre använda tiden än att ingå på så små
detaljer som den enskilda hushållningen i orterna.

Grefve Sparre yttrade nyss, att, om man ock icke genomläst
Kougl. Maj:ts proposition, man dock borde hafva genomläst Utskottets
betänkande. För min del tror jag, att, om man genomläst betänkandet,
bör man tyda detsamma så som orden der stå och icke tyda så som
eu viss person tyder bibeln. Detta tror jag Grefve Sparre hafva gjort,
då han talar om tillsyningsman och instruktörer.

Jag vill icke längre uppehålla Kammarens tid, utan får jag yrka
bifall till Utskottets förslag.

Herr Billström förenade sig med herr Liss Olof Larsson.

Herr Axel Bergström: Herr Talman! Af flere föregående talare,
deribland med särdeles styrka af Herr Statsrådet och chefen för
Kongl. Civildepartementet har framhållits, att fiskerinäringen är en
för vårt land naturlig och vigtig näring. Fn öfverläggning om bästa
sättet att uppmuntra och. utveckla denna näring är således en vigtig
öfverläggning. Det må derföre tillåtas äfven rnig att yttra mina åsigter
i förevarande ärende. Jag skall göra det i betydligt mindre utsträckning
än om jag tidigare haft ordet.

Hvad då först angår frågan om regeringens makt att disponera
öfver det begärda anslaget, så anser jag bäst och lämpligast att lemna
regeringen all möjlig frihet i afseende å användande af dessa 20,000
kronor, om de beviljas, och att icke dervid fästa några som helst vilkor''
eller inskränkningar.

Den framställning, som föranledt Kongl. Maj:ts förslag, är gjord
af fiskeri-intendenten i skrifvelse till departementschefen den 6 nästliden
November. Han beräknar deri kostnaderna för aflöning af tillsyningsman
särskildt för laxelfvarne och särskildt för de större insjöarne
och skärgården; och af framställningen framgår icke otvetydigt,
att han anser öfvervakande af fisket i elfvarne såsom det ojemförligt
vigtigaste. Jag vill icke fördölja, att jag i sistberörda afseende är af
samma mening som fiskeri-intendenten, men detta hindrar mig likväl

H:o II.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Om anslag till
aflöning för
''flsktr itill syning
smän och
fiskodlingsinstrufctörer.

(Forts.)

icke att biträda Kong!. Maj:ts proposition att anslag nu må beviljas
så att säga i klump för det åsyftade ändamålet utan hänseende till
den af fiskeri-intendenten fasthållna skilnad emellan olika slag af
fiskevatten. Fiskeri-intendenten behöfde gå denna väg för att kunna
nöjaktigt beräkna kostnaderna, hvilket var hans sak. På regeringen
må ankomma att efter pröfning tillgodose det ena eller andra slaget
af fiskevatten. I afseende å behofvet af de ifrågasatta tillsyningsmännen,
vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att gällande lagstiftning
redan insett detsamma och såsom ett nödvändigt vilkor för möjligheten
att öfvervaka efterlefnaden af gifna fiskeristadgar förutsätter
tillvaron af sådana tillsyningsman; Kong!, kungörelsen den B November
1867 utstakar ordningen och sättet för deras antagande. Nämnda
förutsättning har emellertid icke i någon afsevärd mån blifvit förverkligad
af skäl som fiskeri-intendenten i sin skrifvelse till Herr
Departementschefen angifvit. Staten bör derföre genom beviljande
af något anslag bidraga till förverkligande af denna förutsättning,
och detta så mycket hellre som, enligt hvad en föregående ärad talare
redan betonat, det tjenar till intet att gifva lagar och föreskrifter
om man icke på samma gång sörjer för deras behöriga efterlefnad.

Man har sagt att fiskeriidkarne sjelfve borde besörja denna tillsyn.
Hvad laxelfvarne angår, är sådant nära nog omöjligt. Den
menskliga egennyttan bär uppfunnit många förödande sätt att fiska
lax. Då dessa, genom särskilda fiskeristadgar förbjudna fiskesätt i
regeln utöfvas nattetid, kan man icke begära att de enskilde fiskeriidkarne
skola försaka nattens ro i ändamål att förekomma sådana
lagöfverträdelser.

Några af de mest förödande och skadliga tillvägagåenden vid
detta fiske, förtjena att omtalas.

Först förekommer ljusning vid bloss, hvarom de norrländske representanterne
torde vara i tillfälle att lemna ännu fullständigare
upplysningar än jag. Man vet att laxen till följd af sin natur söker
grunda ställen i elfvarne med sandig och grusig botten, för att förrätta
sin lek. Denna sker nattetid och det lekande paret är då så
sysselsatt med leken att det icke varsnar faran; och ljustringen för:
siggår derföre med största lätthet och blir mycket förödande.

Ett annat sätt är begagnande af rännsnara af ståltråd. Då den
romstinna laxhonan går uppför elfven till lekplatsen är Fou mycket
ovig, hvarföre hon stundtals hvilar sig i djupare hålor nedanför forssarne.
Krypfiskaren begagnar sig då af sin rännsnara, hvilken han
nedsänker i vattnet, samt hastigt åtdrager och uppdrager, hvarvid
laxhonan vanligen fastnar i snaran och medföljer vid uppdragningen.
Detta fiske är ytterst förödande och på många lekplatser hafva derigenom
borttagits nästan alla afvelsdjur.

I de Halländska elfvarne brukas ett ännu otäckare sätt att tillvägagå.
Man använder ett fångstredskap, kallad Mule, bestående af
eu blyklump, hvars nedra flata sida är besatt med hullingar. Detta
redskap sänkes på en lina ned i vattnet och dragés fram och åter

N:o II.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

på lekplatsen med den påföljd, att de fiskar som icke fångas, såras
och skadas så att de do.

Jhir nu så är förhållandet, kan jag icke finna annat än att det
är högeligen af behofvet påkalladt att tillsyningsman finnas, som dels
söka förhindra sådana skadliga och förödande fisken, och dels tillse
att, om de utöfvas, gerningsmännen blifva till straff befordrade. Verkningarna
af tillsyningssystemet har man sett i andra länder. En talare
har åberopat förhållandet i Norge. Jag tillåter mig äfven åberopa
vunnen erfarenhet i Storbritannien. Fastän laxelfvarne derstädes hvarken
aro sa många eller så långa, som i vårt land, har man likväl funnit
det på längden af största nytta att hafva tillsyningsman öfver fisket.
Ensamt i England och Wales finnas icke färre än 192 aflönade fiskeritillsyningsmän.

Man har under öfverläggningen också skärskådat anslagsfrågan
från rent legislativ!! synpunkter och förmenat det icke vara skäl att tillsatta
. tillsyningsman för Öl v er vakande af stadgande!!, som icke vore
lämpliga eller tidsenliga. Nu är visserligen icke tiden att inlåta sig på
denna fråga, men jag ber dock att få, till de!! kraft och verkan det
kan hafva, uttala min åsigt, att den svenska fiskerilagstiftningen i sina
hufvuddrag är god och att särskilt 22 g i Fiskeristadgan innehåller
ganska tillfyllestgörande föreskrifter. Det måtte väl ligga i öppen dag,
att en allmängiltig lagstiftning i ifrågavarande hänseende icke kan
tillvägabringa?! någorstädes, tillra minst i vårt land. För att fullt lämpliga
stadgande!! skola bär kunna komma till stånd, måste noggranna
undersökningar i de särskilda vattendragen företagas rörande de fiskarters
naturhistoria, hviska lefva i vattendragen.

Pa de resultat, som vinnas vid undersökningarne, hviska verkställas
af de sakkunnige fiskeritjenstemäunen, intendenten och hans
assistenter, måste grundas bestämmelser om de tider, å hvilka fiske
af särskilda hsnarter må tillåtas eller hör förbjudas, om de redskap
och fångstsätt, hvilka må tillstädjas eller såsom skadliga böra utdömas
in. in. Ett sådant tillvägagående år möjliggjordt genom bestämmelserna
i åberopade § af Fiskeristadgan och är just det, som i dessa mål eger
ram.

Man bär eu rik erfarenhet af att goda verkningar inträffa i följd
af vården ^om fiskena. I detta hänseende tillåter jag mig åberopa två
exempel, hemtade från det utlåtande, som fiskeri-intendenten afgifvit
ölver det förslag som utsedde komiterade afgifvit rörande statsdomänernas
förvaltning. Det visar sig deraf att sedan år 1870 stadgats
ait fiskeri-intendenten skall yttra sig öfver alla kontrakt rörande utarrendering
^ af kronans fisken, följden deraf blifvit dels att arrendeargifterna
för dessa fisken stigit med eu summa, som icke är mycket
under 4,000 kronor, dels att derjemte blifvit genom kontrakten öfverenskommet
att arrendatorerne skulle åtaga sig att bidraga till aflönande
af fiskeritillsyningsman, hvilka bidrag jemväl uppgå till en
sammanlagd summa af omkring 4,000 kronor. På grund af hvad jag
nu i korthet anfört, tillåter jag mig att yrka bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Om anslag till
aflöning för
fiskeritillsyningsmän
och
fiskodlings
instruktörer.

(Forts.)

N:o IL

Om anslag till
aflöning för
fsJceritillsyningsmän
och
fiskodlingsinstruktörer.

(Forts.)

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Herr HseggstrÖm: Jag är Herr Grefve Sparre tacksam för attlian
kallade upp mig genom det yttrande lian nyss fälde emot mig.
Herr Grefve Sparre var nemligen så god och antog, att jag hade läst
igenom hvarken Stats-Utskottets föreliggande betänkande eller den
Kongl. propositionen i denna del, eller det bifogade statsrådsprotokollet;
men i detta fall vill jag upplysa honom att jag har genomläst dem
båda och äfven har dem till hands, så att jag kan låna den ärade
Grefven dem, och att för frågans bedömande det torde vara mera
skäl att genomläsa den Kongl. propositionen i ämnet — än att åberopa
hvad" Kong!. Maj:t i samma sak anfört till sin proposition i Norge,
som grefven nyss åberopade. Att jag icke är någon fiende till fiskerinäringen,
utan tvärtom en varm vän till denna närings uppblomstrande,
torde väl ligga i öppen dag för hvar och en, helst då man vet, att
jag icke utan framgång bedrifvit och fortfarande bedrifva odling af
lax och andra fisksorter. Ingen bör således kunna förevita mig att
det är af afvoghet mot denna närings upphjelpande som jag uppträdt
mot detta anslags beviljande, utan detta har skett, derför att jag anser,
att detta anslag, såsom det nu är afsedt att användas, icke kommer
att medföra det gagn, som dermed åsyftas. Detta är anledningen,
hvarföre jag motsätter mig detta anslag och äfven framgent kommer
att motsätta mig detsamma.

Om jag förut hade varit tveksam i denna fråga, så är jag det
dock icke mera, sedan jag sett af statsrådsprotokollet, att meningen
med detta anslag är, att det skall utdelas till personer, som icke blott
skola vara fiskodlingsinstruktörer, utan äfven på samma gång tillsyningsman
öfver fiskena. Tro Herrarne, att någon af befolkningen skall det
ringaste anlita såsom instruktör en person, som på samma gång klen
fiskal eller åklagare? Tro Herrarne väl, att befolkningen skall kunna
hafva förtroende för eu sådan man?

Om man hade begärt anslag särskild t för undérvisning i fiskodling
och särskildt för anställande af tillsyningsman, så hade saken varit
ganska god och vård att understödja, men att använda en med statsmedel
aflönad tillsyningsman till undervisare i fiskodling,_ synes mig
alldeles olämpligt och derföre är jag icke tveksam om mitt beslut i
afseende på detta anslag.

Dessutom äro, såsom jag nyss säde, kostnaderna för inrättande
af fiskodling så små i förhållande till det resultat den hastigt nog
lemnar, att jag icke tror, att för tillsynen deröfver något särskildt
statsanslag är erforderligt. Deremot anser jag —hvad jag också förut
i dag medgifvit — att det tvifvelsutan vore af synnerlig nytta, om bland
befolkningen kunde mera allmänt spridas kännedom om fiskodling och
tillfälle beredas till undervisning deri genom goda instruktörer. För
sådant ändamål, utan kombination med något annat derför mera eller
mindre främmande, tror jag, att ett understöd af statsmedel skulle,
rätt användt, kunna verka gagnande. Särdeles gäller detta hvad beträffar
odling af lax. Redan förut i dag har jag nämnt, att oe bestå
norrländska elfvar numera äro fattiga på fisk, emedan synnerligast
laxfisket bill Vit förstördt, och nödvändigheten krafvel-, att åtgärder
vidtagas för att afhjelpa detta missförhållande samt återställa lax -

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Pi:o II.

fisket i godt stånd, men icke vinnes detta på det sätt här blifvit föreslaget.

Jag yrkar fortfarande bifall till Stats-Utskottets förslag.

Herr A. P. Danielsson: Då jag redan förklarat mig ämna
lemna min röst till förmån för Stats-Utskottets förslag, skall jag nu
icke länge taga Kammarens tid i anspråk.

Det är egentligen blott med anledning af ett par uttryck, som
Grefve Sparre påbördat mig och jag nu ber att få rätta, som jag begärt
ordet. Han påstod nemligen, att jag skulle hafva sagt, att fisket
är nästan alldeles slut. Jag nämnde icke ordet i det syftet, utan jag
sade, att under den tid, då fisket är förbjudet, är det helt naturligt
att fiskarena icke få någon fisk och att dessa uppsyningsman icke
heller kunna uträtta något, och för öfrigt afsåg jag dermed endast saltsjöfisket.
Jag sade icke heller, att det vore omöjligt att genom några
stadganden ingripa i naturens ordning, utan jag påstod endast, att
det icke stode i mensklig makt att direkt stifta lagar för fisket i
öppna hafvet. Jag får vidare säga Grefve Sparre, att jag med det
största nöje och det liHigaste intresse följt Herr Grefvens sakrika anförande
om huruledes han ämnade anlägga fiskodlingsanstalter ofvanför
Trollhättan och att laxen skulle gå uppför Trollhättan och huru
de% skulle hoppa der i fallen 20 å 30 mil uppföre. Jag tänkte då
för mig sjelf, det blir väl endast “glada laxar“, som komma att
hoppa så högt.

Hvad nu särskilt beträffar herr Lyth, så har lian sagt, att saltsjöfisket
icke är inbegripet i nu ifrågavarande hemställan. Jag får
verkligen bedja Herr Lyth, att icke söka inbilla oss, att vi icke kunna
läsa innantill, ty det står ju alldeles tydligt, att detta anslag begäres
till aflöning “åt fiskeritillsyningsmän och fiskodlingsinstruktörer vid de
större och vigtigare vattendragen och sjöarne å orter inom riket, för
Indika stadgar om fiskets skydd och ändamålsenliga bedrifvande blifvit
fastställa.11 Den fiskeristadga, som är faststäld för det län jag tillhör,
innehåller bestämmelser för såväl insjö- som hafsfiske! och jag
kan väl icke inbilla mig. annat, än att Östersjön är att anse såsom
en sjö.

Jag bär icke heller sagt, att vid öfverenskommelserna om fiskeri -stadgar missbruk skett, utan jag har endast yttrat, att fiskeribefolkningen
icke hade förmåga att bedöma de lagstadganden, som skrefvos,
förrän det var alldeles för sent. Det är endast för att få rätta dessa
yttranden, jag nu begärt ordet. För öfrigt vidhåller jag mitt förra
yrkande, nemligen om bifall till Utskottets förslag.

Herr J. Fr. Carlsson: Stats-Utskottet har i denna fråga fått
uppbära mycket klander, men detta har dock icke varit berättigad!
och man har sökt bevis derför från många håll. Man bär icke nöjt
sig med att åberopa fiskarne i vattnet, utan äfven foglarne i luften
hafva blifvit tagna med i bevisningen. Åtminstone begagnades dessa
sistnämnda i sådant afseende af en ärad ledamot från Karlstad, som
troligen derigenom ville gifva oss en högre lyftning. Jag vill dock

Om anslag till
aflöning för
fiskeritillsyningsmän
och
fiskodlingsinstruktörer.

(Forts.)

M:o II.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Om anslag till icke befatta mig med så högst sväfvande bevis, utan nöjer mig med
aflöning för lieit enkelt yrka bifall till Stats-Utskottets förslag. Man har här
fiskentiihy- , att, stiftar en lag, bör man ock tillse att den efter fiskodlings-

leives. Detta ma nu sa vara. Men att slå in på den vagen att hatva
instruktörer, särskilda tillsyningsman för hvarje särskild lag, dertill vill jag icke
(Forts.) biträda.

Jag förnyar mitt yrkande om bifall till Stats-Utskottets hemställan.

Herr Sven Andersson: Jag har begärt ordet blott lör att tillkännagifva,
att jag yrkar bifall till Kong! Maj:ts proposition.

Herr Strömberg: Jag anhåller att i korthet få nämna, att jag
hör till dem, som tillstyrka bifall till Kongl. Majds proposition i
denna del. Jag gör detta på grund af hvad flere upplyste talare här
framhållit, på grund af hvad fiskeri-intendenten i sina årsberättelser
anfört, och som hufvudsakligen föranledt den Kongl. propositionen,
samt slutligen på grund af någon egen erfarenhet, visserligen icke i
afseende på storsjö- eller saltsjöfisket, men med afseende på det tillstånd,
hvari fisket för närvarande befinner sig i våra insjöar, enkannerligen
i det vattendrag, vid hvilket jag har min bostad. Derstädes
är nu förhållandet att på ställen, der för längre tid tillbaka fisket
var så gifvande, att befolkningen deraf hade sin goda utkomst, o''ch
välmågan så tillväxte att småstäderna vid Mälaren till och med förmådde
utrusta talrika fartyg för storsjöfiske, har denna näring sjunkit
så, att den knappast lemnar ens det tarfligaste uppehälle för några
få fattiga hushåll. Till den grad hafva nu visat sig verkningarne af
den under lång tid pågående vanvården af fisket. Under sådana förhållanden
torde det väl vara i högsta måtto önskvärdt, att en tillsyn
må anordnas för att förekomma fortsatt vanvård, och att instruktörer
tillsättas för främjande af denna vigtiga näring på det sätt Kongl.
Maj:t föreslagit.

Många talare hafva här framhållit, att det nu föreslagna beloppet
af 20,000 kronor endast är begynnelsen till ännu större anslag. Jag
tror det också, men jag är äfven förvissad, att denna summa icke är
bortkastad, om också det blott vore fråga om att köpa den erfarenhet
i ämnet, som vi ännu sakna.

Här har ock talats om, att vetenskapligt bildade tillsyningsmän
skulle väcka misstroende hos folket, och att dessa gjorde bättre om
de använde sina krafter för ändamål, der nyttan vore mera påtaglig.
Det är med förvåning som jag hör sådant från det hållet, der man
dock icke sällan visat sig kunna inse den skuld, i hvilken våra näringar
stå till vetenskapen för medlen till deras utveckling.

Man har vidare här såsom ett skrämskott stält för oss den “här“
af tjenstemän, som skulle blifva anstälde för detta ändamål. Så
många tror jag väl icke, att de skola blifva, men äfven om de skulle
blifva många, så vore det mig dock kärt att hafva dem, om hvar och
en af dem vore vårdare af en tallös, alltmera växande här af fiskar
i alla våra vattendrag.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Här hai slutligen sagts, att saken redan vore “på god väg“ genom
de uppoffringar, som landsting, hushållningssällskap och enskilde åtagit
sig. När nu så är att saken är på god väg, så synes det mig så
mycket mer vara tid på att äfven staten slår in på samma goda väg
genom att kraftigt understödja de bemödanden, som redan i orterna
blifvit gjorda.

Pa grund af hvad jag sålunda anfört och då jag vet, att Första
Kammaren redan. godkänt den Kong!, propositionen, kan jag icke
annat än på det lifligaste dertill yrka bifall.

N:o Ii.

Om anslag till
aflöning för
fskeritillsyningsmän
och
Jisko älingsinstruktörer.

(Forts.)

Härmed var öfverläggningen slutad. Enligt de yrkanden, som
under densamma blifvit gjorda, gaf Herr Talmannen propositioner
saval på bifall till Utskottets hemställan som ock på afslag derå och
bifall i stället till Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna proposition; och förklarade
Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas för den
förra meningen. ^ Som votering emellertid begärdes, blef en omröstningsproposition
af följande lydelse uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i 34 punkten af
utlåtandet N:o 19, röstar

J SL 5

Den, det ej vill, röstar

7inner Ne.j, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit Kongl. Majrts ifrågavarande framställning.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, visade 119 ja mot 58
nej, i följd hvaraf Kammaren bifallit Utskottets hemställan.

Punkterna 35—40.

Biföllos.

Punkten 41.

Lades till handlingarne.

§ 3.

Efter föredragning dernäst af Stats-Utskottets utlåtande N:o 23,
i anledning af väckt motion om beviljande af ett årligt anslag för
utgifning af en tidning, representerande regeringens åsigter och önskningar,
blef Utskottets deri gjorda hemställan af Kammaren bifallen.

N:o II.

Lördagen den 24 Februari, f. na.

Om skyldigheten
att hålla
damlucka

öppen.

§ 4.

Förekom till afgörande Lag-Utskottets utlåtande N:o 10, i anledning
af väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser i fråga
om skyldigheten att hålla damlucka öppen.

Uti berörda, inom Andra Kammaren afgifna motioner var föreslaget

af Herr J. P. Nilsson (motionen N:o 24): “att Riksdagen måtte
för sin del, med upphäfvande af Kongl. förordningen den 3 September
1755 och 6 § i 20 kap. Byggninga-balken, för så vidt deri afses tiden,
då damlucka skall öppnas, äfvensom af Kongl. kungörelsen den 6
Augusti 1815, besluta,

att i de delar af riket, för hvilka annorlunda icke är stadgadt,
damlucka skall, der vatten kan åker eller äng skada, öppnas den 10
April, äfvensom att dämning höstetiden ej får verkställas förr än den
1 December, med undantag endast för särskildt privilegierade vattenverk11;
samt

af Herr FaUantUr (motionen N:o 40): “att Riksdagen ville besluta,
att damlucka på alla ställen i de tre nordligaste länen, der
vattendämning verkar på åker eller äng, skall öppnas senast den

1 O

Och hade Utskottet, beträffande ifrågavarande motioner, gjort
den hemställan,

att desamma ej måtte af Riksdagen bifallas.

Efter uppläsning af Utskottets förslag, lemnades ordet på begäran
till

Herr J. P. Nilsson, som yttrade: Som jag är motionär i denna
fråga, torde det ursäktas mig, om jag för en liten stund tager Kammarens
uppmärksamhet i anspråk.

Såsom min oförgätliga pligt anser jag att till det högtärade Lagutskottet
frambära min tacksamhet, icke för det beslut, hvartill Utskottet
kommit, utan endast för att det åtminstone gjort sig den stora
mödan att i 1875 års riksdagshandlingar efterse, hvilket utlåtande i
frågan afgafs af denna Riksdags Lag-Utskott. Utskottet säger visserligen,
att det har sig bekant, att lagberedningen för närvarande är
sysselsatt med utarbetande af förslag inom samma rättsområde som
det af mig framlagda, men det nämner icke, om det har sig bekant,
huru långt lagberedningen hunnit med sitt arbete. Omöjligt ar icke,
att det kan komma att dröja 25 å 30 år, innan den blir färdig med
sitt förslag om vattenrätten i sin helhet, och som jag anser denna
fråga vara så fristående, att den mycket väl torde kunna behandlas
för sig, har jag icke tvekat att återupptaga densamma, i förhoppning
att den redan nu skulle blifva afgjord. Jag är emellertid icke beredd
att här på rak arm, såsom det heter, formulera ett ordentligt lagförslag,
utan finner mig i det öde, hvaraf min motion drabbats. Dock
vill jag uttala min förhoppning, att frågan icke kommer att do, utan

Lördagen den 24- Februari, f. m.

N:o II.

att den förr eller senare blir löst. Jag yrkar naturligtvis afslag å
Utskottets hemställan och bifall till min motion.

Herr Berg: Jag anhåller endast att, i anledning af hvad den
siste ärade talaren yttrade, få nämna, att, ehuru vattenrätten verkligen
för närvarande utgör föremål för Nya Lagberedningens behandling,
det ämne, hvarom denna motion handlar, ännu icke derstädes
förevarit. Om emellertid detsamma kommer att i sammanhang med
vattenrätten till behandling upptagas, vill jag likväl hoppas, att pröfningen
af frågan skall kunna medhinnas på något kortare tid, än den
ärade talaren förutsatte. Men jag vill i allt fall nu nämna, hvad jag
lör öfrigt under sistlidne riksdag flera gånger tog mig friheten påpeka,
att jag icke tror, det den omständigheten, att Lagberedningen
har ett ämne under sin behandling, bör åberopas såsom skäl för att
undanskjuta möjligen nödvändiga partiella förändringar i lagstiftningen.
Då emellertid föreliggande förslag blifvit af Första Kammaren
godkändt, och ett bifall till motionen således icke vid denna riksdag
står att vinna, tillåter jag mig äfven att yrka bifall till Utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad och propositioner gifvits
enligt de gjorda yrkandena, biföll Kammaren Utskottets hemställan.

§5-

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Tredje Tillfälliga Utskotts
utlåtande S:o 1 (i samlingen N:o 1), angående Herr N. J. Boströms
motion rörande underdånig skrifvelse om en afgift för rättigheten
att idka jagt å matnyttigt villebråd.

§ 6.

Skedde föredragning af Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 1 (i samlingen N:o 2), i anledning af väckt
förslag om aflåtande af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t rörande
ändring af Kongl. förordningen den 15 Februari 1855 angående behandling
af frågor om ersättning för understöd, som af fattigvårdssamhällen
i ett af de förenade rikena Sverige eller Norge lemnas nödlidande
personer från det andra riket.

Herr A. P. Lind hade i motionen N:o 56 föreslagit att Riksdagen
måtte besluta, “att till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse om
åstadkommande af en ändring uti Kongl. förordningen af den 15 Februari
1855, åsyftande en vänlig öfverenskommelse med Norge, att
in- eller utflyttande personer må efter tvenne års vistelse uti hvilket
af de förenade rikena som helst uti fattigvårdshänseende tillhöra det
riket, hvarinom de vistas; samt att, om icke någon stadig hemortsrätt
under förenämnda tid blifvit förvärfvad, ettdera af rikenas statskassor
må utbetala för dylika nödlidande fattiges underhåll och sjukvård.**

Om skyldigJuten
att hälla
damlucka
öppen.
(Forts )

Angående öfverenskommelse
med
Norge i /råga
om ersättning
för fattigunderstöd.

N:o II.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Angående af- Utskottet hade hemstält:

verenslcom make

med hvad jjerr Ljud uti sin förevarande motion föreslagit icke

Norge % fråga .

om ersättning inåt tö Ylllllcl bil till.

för fattig understöd.

Ordet begärdes af

(Forts.) °

Herr Lind, hvilken anförde: Jag är ledsen öfver att jag i år haft
större otur med min motion uti i fråga varande afseende än i fjor,
då det Utskott, som då hade att behandla förslaget, tillstyrkte detsamma
och jag äfven under den i Kammaren om frågan förda diskussion
rönte medhåll derutinnan, att en förändring i det af mig antydda
syfte borde ega ruin. Utskottet synes mig hafva förbigått just den
vigtigaste strofen i min motion, då Utskottet icke fäster det ringaste
afseende vid det i de förenade rikena nu rådande olika förhållandet med
afseende på hemortsrätts vinnande. Jag har här i min hand den norska
fattigvårdslagen, der det i 18 § stadgas: “Saavel Udkenclinger som
Iudfödte erhverve Hjemstavnsret i et District ved efter det fyldte 15de
Aar åt hare i 2 paa hinanden fölgende Aar havt stadigt Ophold i
samme". Såsom Herrarne känna, stadgar vår fattigvårdslag, att en
person endast behöfver vara mantalsskritven ett år inom eu ort, fö:''
att der vinna hemortsrätt. Dei förhållande inträffar således,_ såsom
jag i min motion anmärkt, att en norsk familj, som inflyttar, till Sverige,
kan på hälften så kort tid som en svensk familj, hvilken till
Norge inflyttar, tillvinna sig hemortsrätt. Mig synes, som om Utskottet
icke hade behöft hafva så mycket emot att tillstyrka eu skrifvelse i
ämnet till Kongl. Maj:t åtminstone i syfte att erhålla eu förändring i
Kolig!, förordningen af den 15 Februari 1855, som stadgar huru förhållandet
bör i fattigvårdshänseende ordnas. Att en förändring i
denna förordning torde vara af beliofvet påkallad för att få en lika
tid bestämd för begge rikena i och för vinnande af hemortsrätt, synes
mig icke kunna af någon förnekas. Förunderligt är det äfven, att
Utskottet, då det söker i minnet återkalla huru likartade frågor blifvic
behandlade under tiden från och med 1872, vid sin redogörelse för
1875 års Riksdags åtgöranden uti ifrågavarande ämne, icke lemnat
fullt tillförlitliga uppgifter, ity att Utskottet säger, att det dä var
fråga om en uppgörelse i förevarande afseende emellan Sverige å ena
samt Tyskland, Danmark och Norge å andra sidan. Det är besynnerligt
att Utskottet kunnat taga så fel; ty vid 1875 års riksdag behandlades
alldeles icke någon fråga, som rörde förhållandet i Norge i
detta hänseende. Då väcktes motion i ämnet af Herr Lasse Jönsson
från Kristianstads län, men i denna motion nämndes intet orcl om
Norge, utan talades uteslutande om Danmark och Sverige. Jag har
velat särskilt påpeka detta, emedan jag vet att så val jag sjelf som
Kammarens ledamöter i allmänhet plåga sätta stor tillit till de faktiska
uppgifter, som af Utskotten i deras utredningar öfver föreliggande
frågor meddelas.

Medan jag har ordet tager jag mig äfven friheten omnämna ett
förhållande, som på senare tider blifvit föremål för uppmärksamhet

Lördagen den 24 Februari, f. in. 49 N:o II.

inom den ort, som jag representerar. Man torde i allmänhet före- -Angående sfställa
sig att deras antal, som inflytta från Norge till Sverige icke är verenskomså
synnerligen stort. Detta är dock ett origtigt föreställningssätt. Så NZn7 "låna
t. ex. har å svenska sidan vid Idefjord samt i närheten af Strömstad om ''ersättning
under de senare åren storartade stenhuggeriarbeten kommit i gång. /*''*■ fattigSådana
arbeten hade redan förut på norska sidan påbörjats. I samma understöd.
män somjm dessa arbeten inom den svenska gränsen utvecklade sig, ^ °rts''^
samt tillfällen till anställning derstädes ökades, började äfven norska
arbetare med sina familjer inflytta och dessa inflyttningar pågå ännu.

|.*‘l „111} c^es.sa nrbetarelaniiJjer för närvarande kunna på endast ett år
förvärfva sig hemortsrätt i Sverige, under det att för svensk man i
Norge dertill erfordras eu tid af tvenne år, — hvarföre skulle man
icke då kunna ingå till Kongl. Maj:t med begäran om öfverenskommelses
träffande med Norge i syfte att lika lång tid för vinnande af
hemortsrätt i Sverige måtte blifva för norsk man gällande?

fillfälliga Utskottet har äfven låtit sig angeläget vara att iakt-,
taga sparsamhet med de förenade rikenas statskassor samt sagt att
den föreslagna åtgärden skulle föranleda till ökade utgifter,: hvaraf
den drygaste delen skulle drabba norska statskassan. Men hvad behof
ver Utskottet bekymra sig för norska statskassan? Låt norrmännen
sjelfva passa sin statskassa; vi kunna hafva tillräckligt göra med att
passa vår egen!

Emellertid skulle jag vilja hemställa, att Kammaren endast på
det sätt bifaller min motion, att Riksdagen ville besluta aflåtandet af
en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att en vänlig
öfverenskommelse med Norge måtte träffas om sådan förändring i Kongl.
förordningen den 15 februari 1855, att tiden för hemortsrätts förvärfning
för in- och utflyttande personer de förenade rikena emellan
må bestämmas till två år.

Jag anhåller om afslag å Utskottets betänkande och bifall till
min nu gjorda framställning.

Herr Helander: Då motionären, såvidt jag rätt uppfattade
hans anförande, återkallat den senare delen af sin motion, anser jag
mig kunna inskränka mitt svaromål till allenast några få ord.

Motionären beklagade sig öfver att hans förslag i år rönt mindre
tillmötesgående inom Utskottet än i fjor; och han har visserligen rätt
i att Utskottet i fjor i viss mån tillstyrkte bifall till hans då gjorda
framställning. Men erinras bör att Utskottet härför fick inom Kammaren
uppbära rätt mycket klander och att frågans utgång blef att
densamma först återremitterades till Utskottet samt derefter af Kammaren
afslogs.^ Nu då motionären inskränkt sitt påstående allenast till
bifall af den förra delen af motionen, så tror jag verkligen att samma
motion sådan densamma derigenom föreligger till afgörande, icke innebär
något nytt. Hans motion sönderfaller nemligen i två afdelningar. Den
förra af dessa afser en förändring af stadgandena angående tiden för
vinnande af hemortsrätt inom de förenade rikena, så att denna tid
blefve lika för båda rikenas undersåter. Och den senare åter att stats Andra

Kammarens Prat. 1817. N:o Ji. i

N:o It.

Lördagen den 24 Februari, f. in.

Angående ät- kassorna skulle under vissa förhållanden vidkännas kostnaderna för
nerf »skört- nödlidande fattiges underhåll och sjukvård. Denna senare del skulle
Not-gT ifråga nu vara motionären återtagen. Jag ber då att med anledning af
om ersättning den återstående förra afdelningen få erinra, att redan i nu gällande
för fattig- fattigvårdslagstiftning, eller i 29 § B mom. af Kongl. förordningen den

understöd. 9 juni 1871, stadgas: "är fattigvård enligt 1 § tilldelad någon, hvars

(Forts.) hemortsrätt ej kan utrönas, eller den, som icke är svensk medborgare,
och kan ej hos enskild person uttagas ersättning för den kostnad,
som förorsakats af fattigvården eller af begrafning, om sådan ifrågakomma,
erhåller vederbörande fattigvårdssamhälle godtgörelse af staten
i den ordning bär nedan bestämmes*. Således är redan i detta afseende
eu lagbestämmelse gifven.

Om jag rätt uppfattade motionärens nyligen häfda yttrande, afsåg
detta anmärkning mot Utskottet derutinnan, att icke, på sätt Utskottet
antager, norska statsverkets kostnader, om motionen bifölls, blifva
större än svenska statsverkets. Detta yttrande påkallar den erinran,
att, då norska statsverket uti ifrågavarande hänseende icke, såsom
förhållandet är med det svenska, nu vidkännes någon kostnad, det ej
kan vara annat än rigtigt, på sätt Utskottet sagt, att, i förhållande
till hvad nu är händelsen, norska statsverkets utgifter blifva större än
det svenska statsverkets.

Då för öfrigt någon synnerlig obillighet icke synes mig vara för
handen, och då Riksdagen för så kort tid sedan som endast fem år
lemnat bestämmelse uti ifrågavarande hänseende, torde det ej vara
lämpligt att redan nu derutinnan besluta ändring, hvarföre jag hemställer
om bifall till Utskottets utlåtande.

Grefve Sparre: Jag ber att få fästa Kammarens uppmärksamhet
derå, att detta är en fråga, som nästan vid hvarje riksdag återkommer.
Åf Utskottets betänkande kunna Herrarne finna, att densamma allt
sedan 1872 års riksmöte oupphörligt återkommit. Olyckligtvis är det
icke mer än tre län i Sverige, som hufvudsakligen drabbas af ifrågavarande
tunga — ett förhållande som antagligen alstrat den likgiltighet
för frågan, som möter oss i förenämnda betänkande, och som tilläfventyrs
torde komma att göra sig gällande äfven inom denna Kammare.
Detta är något, som man måste beklaga, ty jag kan intyga, att nämnda
kommuner lida alldeles oerhördt af i ämnet nu gällande lagstiftning,
och jag tillåter mig att, i motsats mot den siste ärade talaren, påstå,
att dessa kommuner ingalunda äro i förevarande hänseende likstälda,
med kommuner inom öfriga delar af riket. Om t. ex. en person, tillhörande
ett fattigvårdssamhälle, insjuknar inom ett annat sådant i
Sverige, samt intages och vårdas å länets lasarett, så kommer, till följd
af den kostnadsfria sjukvård, som, enligt instruktionen för länslasaretten,
under vissa förhållanden, skall lemnas en sådan person, den kommun,
der han har sin hemortsrätt icke att drabbas af några särskilda utgifter
i detta afseende. Dylika fall inträffa exempelvis beträffande dem
som utvandrat från Dalarne eller andra orter att söka arbete inom
riket. Beträffande deremot Elfsborgs, Wermlands samt Göteborgs och
Bohus län, så är förhållandet der helt annorlunda, emedan arbetare -

Lördagen den 24 Februari, f. in.

N:o II.

befolkningen inom dessa provinser hufvudsakligen utvandrar till Norge, Angående sfhvarest
den, vid inträffande sjukdomsfall icke har någon dylik afgiftsfri
vård att påräkna, utan utkräfvas kostnaderna derför af vederbörande
kommuner i hemorten. Dessa kostnader uppgå stundom till så betyd- om ersättning
liga belopp, att de blifva oerhördt känbara för de små kommuner, för fattigdom
deraf drabbas; och jag bär, i min egenskap af landshöfding för
ett af förenämnda län, nödgats ålägga kommunen att för personer, som 01 s''''
utvandrat till Norge och der insjuknat, utbetala summor, så oerhörda,
att man måst komma till insigt om att saken är sjuk och att här
föreligger ett missförhållande, som behöfver afhjelpas. Förhållandena
i förevarande hänseenden skulle deremot icke på ett tillfredsställande
sätt regleras genom stadgande om fem års oafbrutet vistande i Norge
för att der vinna hemortsrätt, ty i detta land lärer man nog med än
större uppmärksamhet än hittills i sådant fall förekomma att en person
under nämnda tid verkligen uppehållit sig i samma kommun. Det
har mycket ofta inträffat att personer, som utvandrat till Norge och
der vistats t. ex. 20 år, samt der skaffat sig hustru och barn, insjuknat,
i hvilket fall de återsändas till hemorten och jemte familj falla
fattigvårdssamhället till last. Det vore sålunda ingalunda obefogad!
att, såsom motionären alternativt föreslagit, gorå förevarande fattigunderhåll
till en statsangelägenhet i stället för ett kommunens åliggande.
T fråga om utvandrare till Norge borde således förhållandet
vara detsamma, som i fråga om dem. hvilka utvandra från eu provins
till annan inom riket — de fattigvårdssamhällen från hvilka de utvandrat
borde icke vidkännas utgifter för deras sjukvård utom riket.

I allmänhet är förhållandet det, att, om en person utvandrat till
Tyskland eller Danmark och der insjuknar, så återsändes han till hemorten
utan att denna kräfves för kostnaden för hans sjukvård. Åtminstone
är detta händelsen i afseende på Danmark, Finland och
Ryssland; då deremot i stöd af Kong!, förordningen den 15 Februari
1855 svenskt fattigvårdssamhälle drabbas af alla de utgifter för fattigunderstöd,
som blifvit i Norge lemnadt svensk undersåte. Berörda f
Kong! förordning stadgar visserligen reciprocitet emellan brödrarikena;
men i betraktande deraf, att högst få utvandra från Norge för att i
Sverige söka arbetsförtjenst, under det att deremot invandringen till
Norge från förenämnda svenska län oförminskadt fortgår, står denna
reciprocitet på papperet utan att i verkligheten finnas till. Jag hemställer
derföre om återremiss af betänkandet, på det att Utskottet må åt
frågan söka bereda en mera tillfredsställande utredning.

Herr Jan Magnusson instämde med Grefve Sparre.

Herr Lyttkens: Onekligen äro de trakter, som gränsa till

Norge, till följd häraf särdeles betungade i fattigvårdshänseende. Men
det finnes äfven andra trakter, som i sådant hänseende lida mycket,
nemligen de, från hvilka utvandringen går till Danmark eller Tyskland.
Ja, jag kan anföra exempel på, att personer efter 30 års vistelse
i Danmark kommit tillbaka till Sverige och blifvit fattighjon
härstädes.

N:o 11.

Lördagen den ii Februari, f. m.

Om öfverens. Anledningen till att jag nu begärt ordet är emellertid den, att

Norqe Tfria a ^ fästa Herr Grefve Sparres uppmärksamhet på den omständigom
''ersättning . staten lemnar ersättning i alla de fall, som icke kunna

för fånig- hänföras till den i 1 § i Kong!, förordningen angående fattigvården
vwisrMd. den 9 Juni 1871 omtalade obligatoriska fattigvården.

Gnos) Man bar mycket klandrat våra käre norske bröder, för det de

skrifva så dryga räkningar på lemnadt understöd. Ja. detta är visserligen
svårt för de kommuner, som skola inlösa dem. Likväl kan
detta missförhållande dock ej rättas, utan genom förändring af bestämmelserna
i Kongl. förordningen den 15 Februari 1855. angående
behandling af frågor om ersättning för understöd, som af fattigvårdssnmhälle
i ett af de förenade rikena Sverige och Norge lemnas nödlidande
personer från det andra riket. Men då en sådan förändring
icke blifvit af motionären ifrågasatt, kan nu gjord framställning derom
icke heller komma under ompröfning.

Lika litet torde en återremiss till Utskottet föranleda till att
detta afviker från sin nu gjorda hemställan, då Utskottet ju i sin
motivering uttalat den åsigten, att fattigvården icke bör göras till
en statsangelägenhet, utan såsom varande eu gärd af den kristliga
barmhertigheten fortfarande förblifva ett kommunens åliggande.

Jag yrkan bifall till Utskottets afstyrkande hemställan.

Herr Berg: Med anledning af Herr Grefve Sparres yrkande om
återremiss, ber jag att få säga några ord.

Den ärade talarens yrkande gick nemligen derpå ut, att Kongl.
förordningen den 15 Februari 1855 angående behandling af frågor
om ersättning för understöd, som af fattigvårdssamhälle i ett af de
förenade rikena Sverige och Norge lemnas nödlidande personer från
det andra riket, måtte så förändras, att i dylika frågor blefve verklig
reciprocitet och ersättning komme att utgå från svensk sida, endast i
de fall, att. motsvarande sådan jemväl lemnades från Norge. Jag
•* ber emellertid att få erinra den ärade talaren derom, att motionen
afeer ej denna fråga utan åstadkommandet af en “öfverenskommelse
med Norge, att in- eller utflyttande personer må efter tvenne års
vistelse uti hvilket af de förenade rikena som helst uti fattigvårdshänseende
tillhöra det rike, hvarinom de vistas, och att under tiden
deras fattigvård skulle bekostas af statsmedel.

Den fråga, som nu är föremål för behandling, rör sig "således
om, huruvida Riksdagen skall af Kongl. Maj:t begära, att en framställning
göres till Norge derom, att detta rike och icke Sverige skall
taga hand om de Svenskar, som efter två års vistelse i Norge är o''i
behof af fattigunderstöd. Detta motionärens förslag måste jag likväl
motsätta mig af det skäl, att jag anser en sådan framställning från
Sveriges sida högst obillig, då onekligen ett vida större antal fattiga
svenskar finnas i Norge än fattiga norrmän i Sverige, samt reciprocitet
emellan båda rikena således icke genom bifall till motionen
komme att förefinnas.

•Tåg yrkar derföre bifall till Utskottets afstyrkande hemställan.

Lördagen den 24 Februari, f.

fri N:o II.

grefve Sparre: Jag ber få erinra, att jag, då jag sist hade
ordet, icke yrkade bifall till motionärens förslag, utan frågans återremitterande
på de grunder jag anförde: hvarjemte jag vill lemna den
arade representanten från Halland den upplysning, att 1 § af fattigvardsforordnmgen
om den så kallade obligatoriska fattigvården icke
hindrar att de svenska fattigvårdssamhällena åläggas godtgöra statscassan
det understöd för sjukvård, som, i öfverensstämmelse med fattigvärdslagen
i Norge, der lemnats. Jag frågar då, om det är billigt,
att vissa kommuner mom vårt land skola framför andra vara underkastade
tunga i ifrågavarande hänseende, samt om icke staten här
borde träda emellan och fattigvårdstungan i detta hänseende göras
till en statsangelägenhet.

Da liksdagen 18/2 aflat eu skrifvelse till Kong!. Majit i ämnet
svarade också Kongl. Maj:t, att “svenskt fattigvårdssamliälles ersättningsskyldighet
i förevarande hänseende är inskränkt till allenast sådana
tall, der fattigvardssamhället, om dylik vård lemnats inom annat
svenskt fattigvårdssamhälle, skulle vara till ersättning lagligen förandet,
samt att i öfriga fäll af tillfällig fattigvård och sjukvård, der
förskjuten kostnad blifvit för norska statskassans räkning återfordrad
från fattigvårdssamhälle i Sverige och å norsk sida iakttagits hvad i
sistberörda förordning ar för ersättnings vinnande stadgadt, ersättningsskyldigheten,
på sätt äfven Riksdagen förklarat, bör af statsverket
fullgöras. “ Så har Kongl. Maj:t sagt 1872. Högsta Domstolen
har dock icke tydt förordningen så, utan i rak motsats till hvad
Kongl. Maj:t uttalat i 1872 års förklaring. Högsta Domstolen har
nemligen ålagt den församling, inom hvilken en i Norge insjuknad svensk
man vore skattskrifven, att gälda kostnaden för sjukvården, ehuru den
sjuke,_ om han insjuknat inom annat lasarettsdistrikt i Sverige, varit
berättigad ait åtnjuta frihet från sjukvårdsafgift. Mitt yrkande är nu,
att statskassan i detta fall skall lemna understöd och befria kommunerna
från sjukvårdskostnaden. Beloppet blefve icke så känbart för
staten, men för kommunerna är det nu gällande förfaringssättet oer1
lärdt betungande, hvilket representanterna från de landskap, som
gränsa till Norge, nogsamt kunna intyga.

Angående öfverenskommelse
med
Norge i fråga
om ersättning
för fattigunderstöd.

(Forte.)

Herr Westerdal: Jag ber att få erinra Kammaren om ett sakförhållande,
som tyckes hafva undgått både motionärens och Utskottets,
likasom älven talarens på min högra sida uppmärksamhet. Vid förra
riksdagen fattades nemligen beslut derom, att kostnaden för tillfällig
sjukvård, som medellös svensk medborgare åtnjöte i Norge, skulle af
statskassan betalas. Den skrifvelse, som med anledning häraf afläts,
har af Kong], Maj:t öfverlemnats till Kammar-rätten för afgifvande af
underdånigt utlåtande, som ännu icke inkommit. Denna uppgift har
jag hemtat ur Justitie-ombudsmannens senaste embetsberättelse. Således
är frågan, : hvad den angår ersättningsskyldigheten för den tillfälliga
sjukvården, redan vid sistlidne riksdag afgjord: men skulle
deremot något kunna åtgöras med afseende på den i motionen vidrörda
tillfälliga fattigvården, så förenar jag mig med dem, som yrkat
återremiss.

N:o II.

Lördagen den 24 Februari, f. m.

Om öfvei enslornmelse
med
Norge i fråga
om ersättning
för fai ig understöd.

(Forts.)

Herr Berg: Jag hade fullt rigtigt uppfattat Grefve Sparres yttrande
och anledningen till det af honom framstälda yrkandet, men
just derföre att detta yrkande helt och hållet skilde sig från det,
som innefattas i den motion, som .utgjort föremål för Utskottets behandling,
motsatte jag mig förstberörda yrkande. Jag kan nemligen
icke föreställa mig att Utskottet på grund af en återremiss skulle taga
i öfvervägande något till syfte och innehåll helt olika förslag än det
dit remitterade. I fall Grefve Sparre håller före, att något annat bör göras
i denna fråga, tror jag, att det vore lämpligast, att han derom
väckte motion, men anser det deremot icke vara rigtigt, om man på
grund af Herr Linds ifrågavarande motion beslöte en skrifvelse af det
innehåll Grefve Sparre ifrågasatt.

Det var på dessa helt och hållet formella skäl, som jag ansåg,
att, derest man icke ville bifall till Herr Linds motion, man icke borde
påyrka återremiss. Jag fortfar således i mitt yrkande om bifall till
Utskottets förslag.

Herr Lind: Jag har begärt ordet endast för att återtaga mitt

förra yrkande och instämma i Grefve Sparres yrkande om återremiss.

Grefve Sparre: Jag ber att få ur Herr Linds motion uppläsa

några ord, Indika, som jag tror, skola slita tvisten emellan Herr Berg
och mig. Detta stycke är af följande lydelse: “att Riksdagen må besluta
att till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse om åstadkommande
af en ändring uti Kongl. förordningen af den 15 Februari
1855, åsyftande en vänlig öfverenskommelse med Norge, att in- eller
utflyttande personer må efter tvenne års vistelse uti hvilket af de förenade
rikena som helst, uti fattigvårdshänseende tillhöra det riket,
hvarinom de vistas; samt att, om icke någon stadig hemortsrätt under
förenämnda tid blifvit förvärfvad, ettdera/af rikenas statskassor
må utbetala för dylika nödlidande fattiges underhåll och sjukvård.“

Nu frågar jag, om jag icke vid sådant förhållande varit berättigad
att yrka återremiss i det syfte, att ettdera af rikenas statskassor,
nemligen den svenska, skulle få utbetala kostnaden för dylika nödlidande
fattiges underhåll och sjukvård. I denna syftning och således
för att vinna bifall till motionens senare del, yrkade jag återremiss.

Öfverläggningen var slutad. Efter upptagande af de meningar
som derunder förekommit, framstälde Herr Talmannen propositioner
dels på bifall och dels på återremiss samt fann svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för den förra meningen. Som votering likväl
begärdes, skedde uppsättning, justering och anslag af en’så lydande
voteringsproposition:

Den, som bifaller hvad Andra Tillfälliga Utskottet hemstält i
utlåtandet N:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kammaren till Utskottet återförvisat utlåtandet.

Lördagen den 24 Februari, f. ra.

Omröstningen försiggick och utföll med 69 ja mot 52 nej; varande
alltså Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.

§ V.

Föredrogs och bifölls Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 2 (i samlingen N:o 3), i anledning af motion om ändring
af Kongl. Förordningen den 9 Juni 1871 angående fattigvården,
i hvad den rörer bestämmelsen om hemortsrätt.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. l/43 e. in.

In fidem

Gustaf Westdahl.