RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1877:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1877. Första Kammaren. N:o 32.

Lördagen den 28 April.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades protokollen för den 19 innevarande månad och den
20 dennes f. m.

Upplästes ett så lydande läkarebetyg:

Att Herr (Trefven m. m. Claes Lewenhaupt är sjuk af halsfluss
och en svårare bröstkatarr och sålunda urståndsatt att lemna
sina rum intygas af

Stockholm den 26 April 1877.

Vincent Lundberg.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr G. Peterson
under tre veckor från den 30 i denna månad och Herr Me'')jer under
två veckor från den 5 nästkommande Maj.

Herr von Geijer uppläste en motion, N:o 38, om aflåtande af
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om fardagsårsersättning
åt visse tjensteman vid indelta armén.

Hänvisades till Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 1.

Fortsattes föredragningen af Särskilda Utskottets för behandling
af Kongl. Maj:ts nådiga proposition med förslag till Utsökningslag
och i sammanhang dermed erforderliga författningar utlåtande
N:o 1, i anledning af samma nådiga proposition.

Första Kammarens Prot. 1877. N:o 32. 1

Förslag till
utsökningslag.

N:o 32.

Förslag till
utsöltningslag.

(Forts.)

2 Lördagen den 28 April, f. m.

lista punkten, innehållande förslag till Utsökning slag.

81 §.

Grefve Mörner, Oscar: Mot denna paragraf är ingen reservation
anförd och jag är helt förundrad deröfver. För mm del
får jag tillstå, att jag icke begriper Utskottets resonnement. Enligt
den nya lagen skulle nemligen vid utmätning af fast egendom
försäljningen af egendomen ega rum mycket snarare från utmätningens
börian än hvad som kan ske enligt den nu gällande lagstiftningen.
'' Enligt den nya lagen torde nemligen egendomens
försäljning i allmänhet komma att inträffa 5 ä 6 veckor tran utsökningsmålets
början, under det att det nu dröjer minst 2 2
ända till 6 månader. Då vill jag fråga: hvad fara för vanvård
kan denna korta tid medföra? Det är för mig ganska svart att
inse. Det måste alltid ligga i egendomsegarens intresse, att egendomen
skötes så, att den bibehåller det högsta möjliga värde, ej
blott om den påbörjade utmätningsåtgärden upphör, utan älven
om det verkligen går till försäljning, ty ju högre värde egendomen
har, desto större del af egendomsegarens skuld kan genom
försäljningssumman gäldas. Öfverexekutorn, heter det, eger att,
när fara är att egendomen genom egarens förvållande försämras,
förordna syssloman, när borgenär det påstår. Huru samvetsgrann
öfverexekutor än är, kan han dock omöjligt sjelf tillse, huruvida
sådan fara är för handen, utan måste i det fallet lita på utmätningsmannens
utlåtande. Men i det fall att utmätningsmannen åt
någon anledning skulle tycka sig skönja fara, der ingen fara är,
och derjemte borgenären skulle vara illvillig mot sm gäldenär och
söka tillskansa sig så många förmåner han kan, hvilket icke är
sällsynt, vill jag hemställa, om icke detta stadgande suulle komma
att medföra alltför stora olägenheter för gäldenären. Han kan
blifva skild från förvaltningen af gården och en syssloman sättes
i hans ställe. Äfven om vid sådant förhållande att lösörena ock
äro utmätta, egendomsegaren får behålla sina kreatur, kan sysslomannen
säga: nu vill jag förvalta egendomen på annat sätt; och
litet hvar torde veta, hur menliga följder ett förhastadt ombyte
af förvaltningsplan kan hafva för en egendom. Förutsatt att
sysslomannen icke vidtager några genomgripande förändringar i
förvaltningen, så kommer dock en annan än egaren sjelf att bestämma,
hur hans kor må skötas och oxar användas, och hur det
skall hushållas med hans redskap. Om egaren lyckas att undertiden
skaffa penningar till betalande af den utsökta gälden, sa
att det icke blir någon försäljning af, så har han möjligen haft
ganska stor olägenhet af sysslomannens åtgärder.^ Om t. , ex.
sysslomannen blir tillsatt pa hösten, så har han mahända bestämt,
att åkern skall sås på helt annat sätt än som förut brukats och
som egaren under en lång följd af år funnit vara det mest gagneligt.
Korteligen, sysslomannen kan under den tid han är tillsatt”
om tiden också ej blir lång, dock hinna vidtaga åtgärder,
hvilka utöfva inflytande på ett kommande år; och detta är för

N:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

jordegaren en ganska betänklig sak. Då jag sjelf är jordegare,
har jag ansett mig ega rätt att fästa uppmärksamheten härpå.

Jag vill nu också fråga: hvari skall denna fara af vanvård
å gäldenärens sida egentligen bestå? Egaren får icke skilja något
från egendomen, som rätteligen hörer dit; han kan icke företaga
sig att hugga och sälja skog, ty, när egendomen är utmätt, får
han det icke; och att så ordentligt lär väl ligga i egarens eget intresse.
Hvad kan det då vara för fara, som skulle kunna uppkomma
på en korftid? Nog kan det uppstå ganska stor fara för jordegaren,
om en främmande förvaltning införes, men ganska ringa för hans
borgenär, om förvaltningen fortgår som förut.

Att formulera en annan paragraf kan jag icke nu åtaga mig;
och mitt yttrande har egentligen föranledts deraf, att jag ville
reservera mig mot den föreliggande paragrafen; men jag kan väl
ändock försöka att yrka på återremiss, i synnerhet som åtskilliga
andra paragrafer af lagförslaget blifvit återremitterade.

Herr Wall enberg: Den siste ärade talaren har yttrat sig
om denna paragraf, alldeles som om egendomsegaren verkligen
fortfarande egde den utmätta egendomen. För min del anser jag,
att han egentligen icke gör det, sedan egendomen blifvit utmätt
för hans gäld.

För öfrigt kan jag säga, att både min egen erfarenhet och
de upplysningar, som inhemta.ts vid den föregående behandlingen
af denna fråga, gifva vid handen, att det finnes ganska ilskna
gäldenärer, som, då de icke kunna vinna något för sig sjeifva,
gerna söka skada sina borgenärers intresse. Derföre är det af
ganska stor vigt, att denna paragraf finnes, så att man må kunna
så att säga sätta egendomen i "taka händer", när det behöfves.
Jag anser paragrafen till och med vara en af de vigtigare i detta
lagförslag och anhåller derföre att Kammaren må bifalla densamma.

Herr Stråle: Jemte det jag instämmer med den senaste
talaren, ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att, när utmätning
af fast egendom skett, egaren är för tillfället depossiderad
från densamma, så som fallet är vid utmätning af lösören.

Äfven har jag erfarenhet deraf, att det icke är någon ovanlig
händelse, att en gäldenär — af hvilket motiv lemnar jag derhän
— när han ser, att han kommer att gå från sin egendom, far illa
med den; och jag har varit med om ett fall, då en fastighetsegare
här i staden, sedan hans egendom blifvit utmätt, vidtog sådana
åtgärder med densamma, att Öfverståthållarembetets kansli
rann nödigt att, oaktadt nu gällande lag icke innehåller något
bestämdt stadgande i denna väg, öfverlemna egendomens förvaltning
åt en syssloman. Var detta nödigt i Stockholm; hur mycket
nödigare bör det icke vara på landet?

.lag tror för min del, att denna paragraf är ganska behöflig
och fullt berättigad, och att den kan göra stor nytta om den rätt
tillämpas.

Förslag till
utsöltningslag.

(Forts.)

K:o 32.

Förslag till
utsöhningslag.

(Forts.)

Lördagen den 28 April, f. m.

Grefve Horn: Efter de två siste talarnes uppträdande har
jag icke något annat att tillägga, än att det beror på öfverexekutor
att bedöma, huru vida någon fara verkligen existerar. Kan
icke borgenär med fulla skäl ådagalägga, att fara verkligen är
för handen, så lärer måhända öfverexekutor icke bry sig om att
ställa egendomen under sysslomans förvaltning. Deremot, om
fara verkligen finnes, så pröfvar väl öfverexekutor nödigt att tillsätta
syssloman; och det tror jag kan vara såväl i borgenärernas
som gäldenärens intresse.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Grefve Mörner: Ja! Det var just den der principen, som
jag väntade att få höra tydligt uttalas, nemligen att gäldenären
icke skulle anses som egare till sin egendom i samma stund den
blifvit utmätt. Denna princip synes vara så mycket genomgående
i denna lag, att gäldenären blir nästan rättslös, i samma stund,
borgenärerne framträda med sina fordringar, hvilka kanske icke
alltid ega så stort moraliskt värde. Men att gäldenären icke är
depossiderad genom utmätningen, det vågar jag förmena. Betalar
han den utsökta gälden, innan försäljningen egt rum, så är ju
egendomen hans; och jag vill påstå, att den hela tiden varit hans,
ty han behöfver icke vidtaga några laga åtgärder med lagfart m.
m. för att åter komma i besittning af den.

Om en husegare här i Stockholm hunnit att under utmätningstiden
göra fuffens med sitt hus, känner jag icke. Egendomarne
å landet äro åtminstone icke så beskaffade, att man under
en så kort tid kan skada dem i betydligare mån. Eör öfrigt
blifva förhållandena betydligt olika efter den nya lagen, ty den
tid, som kan förflyta före försäljningen, är i denna nya lag betydligt
förkortad. Och om det talas om ilskna gäldenärer, så
torde dock deras ilska i nu förevarande fall icke särdeles betyda,
hvaremot ilskna och snikna borgenärer, och sådana förefinnas
tvifvelsutan, kunna under skydd af den lag nu införes göra obeskrifligt
med ondt. I alla händelser bör det val pa något sätt
styrkas, att vanvård eger rum; och den tid, som .åtgår för att inhemta
upplysningar härom, kan i många fall. blifva så lång, att
syssloman nätt och jemnt hinner förordnas, innan försäljningen,
eller godvillig liqvid eger rum. Derföre befarar jag, att det i
allmänhet kommer att gå så till, att då utmätningsman förklarar,
att ,det är fara för handen, så blir öfverexekutor tvungen att tro
på hans utlåtande och förfara derefter. Men äfven utmätningsmannen
kan vara en svag eller enfaldig menniska och låta vilseleda
sig af såväl borgenärerne som gäldenären.

Vi. måste äfven taga en annan omständighet i betraktande,
nemligen den, att, när en syssloman blifvit satt att förvalta egendomen,
så skall han hafva betalt derför. Det står i paragrafen,
att borgenären skall förskjuta nödig kostnad.. Det må nu så vara,
men sysslomannens arfvode, hvilket sannolikt, kommer att tillskäras
ganska rundligt, lärer gäldenären alltid få i sista hand

Lördagen den 2S April, f. m. 5 N:0 32,

vidkännas, ehuru det måhända i de flesta fall varit en alldeles Förslag till
onödig åtgärd att förordna syssloman. ut s åkning s Jag

tycker att det bör finnas rättvisa emellan parterne. La- (Forts.)
gen håller sig allt igenom så strängt på borgenärernes sida, att
man borde tänka på att i något afseende vara barmhertig mot
gäldenären och icke helt och hållet öfverlemna honom åt borgenärernes
nådiga välbehag.

Herr Reuters vard: Visserligen skulle man kunna tänka
sig, att öfverexekutor till den grad missbrukade sin makt, att sådant
inträffade, som den siste talaren påpekat; men detta har man
väl dock icke egentligen något skäl att antaga, och då denna
lagparagraf för öfrigt i och för sig är nyttig och nödvändig, så
ser jag icke i den anförda farhågan någon anledning att förkasta
den. Hvad beträffar det exempel, som en talare framstält, i fråga
om en utmätning under skördetiden eller strax före, så händer
det icke så sällan, om en gäldenär icke ser sig i stånd att behålla
egendomen, att han icke det ringaste befattar sig med att så eller
skörda, utan vansköter egendomen, och det kan icke vara till fördel
hvarken för egendomen, borgenären eller honom sjelf. Ar
gäldenären åter i den ställningen, att han kan betala sin skuld
om några veckor, såsom här exempelvis blifvit nämndt, då lär
han nog också komma att sköta sin egendom sjelf utan att någon
annan behöfver taga hand om densamma. — Jag får för min del
anhålla, att den föredragna paragrafen måtte af Kammaren bifallas.

Herr von Möller: Jag kan för min del icke finna, att den
af Grefve Mörner gjorda anmärkningen är obefogad. Paragrafen
har verkligen ett egendomligt tycke af att vilja gynna borgenären
på gäldenärens bekostnad. Det heter nemligen i densamma: “är
fara att utmätt fast egendom af egaren genom vanvård eller annorledes
i större mån försämras, eger öfverexekutor, der borgenär
det påstår, förordna syssloman*1 etc. Det är således på borgenärens
påstående, som öfverexekutor eger vidtaga denna åtgärd. Nu
är fråga om, huru man skall tolka ordet “eger“. I lagstil uttryckes
dermed ibland ett berättigande, ibland ett åläggande; hvilketdera
här afses är ej tydligt uttryckt. För öfrigt inser jag icke, hvarför
man här skall hysa sådan fruktan, att egaren skall vanvårda
sin egendom; jag kan nemligen icke gå in på den uppfattningen,
att egendomen är borgenärens derför att den är utmätt eller belagd
med qvarstad; den eges af gäldenären ända tills den blifvit
såld. Öm nu denne skulle vanvårda egendomen, under det den
ligger under utmätning, så länder det utan tvifvel till skada för
honom sjelf; ty egendomen betingar derigenom vid försäljningen
ett lägre pris. J ag kan då icke inse, att det här i fråga varande
restriktiva stadgandet är af behofvet påkaliadt. — Att en öfverexekutor
skulle missbruka sin makt, såsom en talare här i fråga
satt, det vill jag visserligen icke tro; man har ingen anledning
till en sådan förmodan af det sätt, hvarpå utmätningsväsendet

JS:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

Förslag till
utsökningsmål/- (Forts.

)

hittills blifvit skött. Men huru skall han väl kunna vägra den
här omförmälda åtgärden, då det föreskrifves, att han eger göra
det, då borgenär det påstår? Jag tror, att denna paragraf skulle
kunna på ett lämpligt sätt modifieras, och anser derför, att det
bästa nu vore att återremittera densamma.

Herr Wallenberg: Det är tvenne yttranden af Grefve Mörner.
som uppkallat mig och på hvilka jag ber att i korthet få
svara. Det första är det, att det föreliggande lagförslaget synes,
såsom han uttryckte sig, gå allt för mycket på borgenärens sida.
Jag får säga häremot, att vi ganska allvarsamt inom Utskottet
sträfvat att icke träda hvarken borgenärs eller gäldenärs rätt för
nära, och att vi till och med i många fall låtit borgenärens intresse
maka åt sig litet för att skydda gäldenärens rätt att icke
blifva hardt behandlad. För min del beklagar jag visserligen, att
två paragrafer fått en annan lydelse än jag skulle önskat, nemligen
den 62:a och 65:e. I 62:a paragrafen tillerkännes den borgenär,
som har fordran mot inteckning, en, i min tanke, godtycklig
makt öfver all gäldenärens egendom. Men på samma sätt har
lagstadgandet förut varit, och det är icke så godt att göra ändring
i hvad sedan länge varit lag. I 65:e paragrafen har värdet
på hvad för gäldenärens räkning finge undantagas blifvit satt till
femtio kronor i stället för ett hundra, hvilket jag också beklagar.
Men i öfrigt kan åtminstone jag icke finna en enda paragraf i
denna lag, der man kan sägas hafva varit partisk för borgenärens
intresse. Jag tror således icke, att man med skäl kan säga, att
detta lagförslag går på borgenärens sida.

Det andra yttrandet gälde ett exempel, som här blifvit anfört
om huru man hade förfarit med ett hus i Stockholm, som
blifvit utmätt. Jag får häremot säga, att det visserligen icke är
mycken fara för misshandling af hus i Stockholm; ty vi hafva
här så skicklige byggmästare, att, om man också vänder ut och
in på huset, kan det temligen snart sättas i samma skick som
förut och förlusten kan i penningar ersättas. Men helt annat är
förhållandet på landet; och att rätt allvarsam fara för vanvård
af fast egendom der kan uppstå, är ganska säkert, och sådan misshandling,
som sker genom nedhuggande af lummiga träd och annan
skog, kan icke ersättas. Jag kan anföra exempel på köpare af
sådan egendom, som icke får sin jord, oaktadt han fått qvitteradt
köpebref och fullständig lagfart och oaktadt vräkningsdom blifvit
utfärdad mot inneliafvaren af jorden. Med den bekanta långsamheten
i vårt lagskipningsväsende händer det, att han sitter qvar
i åratal. Under tiden hugger han ned träden och för bort matjorden
m. m. dylikt. Sedan får den rätte egaren stämma honom,
och efter åtta eller tio års förlopp får han måhända en lumpen
penningeersättning, som dock icke uppväger den gjorda skadan.
Det vore väl mycket bättre, om man kunde ställa det så, att sådan
jord sattes i “taka händer“, i stället för att låta den vara
utsatt för innehafvarens godtyckliga behandling. — I den föreliggande
paragrafen är det nu naturligtvis fråga om en gäldenär,

N:o 32.

Lördagen den 28 April, f, m.

som verkligen sköflar och förderfvar egendomen. Hvad skall då Förslag till
borgenären taga sig till deremot? Om han sedan anställer rätte- «tso^n9sgång
mot honom, så har han vanligen ingenting att godtgöra den (Foit''s.)
gjorda skadan med. Jag kan således icke finna annat än att den
bär föreslagna åtgärden är mycket billig, i synnerhet som förvaltningskostnaden
af egendomen skall ske på borgenärens bekostnad
och det icke är denne, som tillsätter förvaltaren, utan en
myndighet, som väl måste anses fullkomligt opartisk, nemligen
öfverexekutorn. Jag får således för min del yrka bifall till den
föreliggande paragrafen.

Herr von Gei jer: Då jag först läste denna paragraf, uppfattade
äfven jag de i densamma förekommande ordalagen på
samma sätt som den ärade talaren på hallandsbänken, eller att
den här i fråga varande åtgärden alltid skulle vidtagas så snart
borgenären sådant påstode. Men vid närmare påseende tror jag
dock icke, att de böra på sådant sätt fattas. Det torde nemligen
icke vara något tvifvel om att det måste bero på öfverexekutorn
att deröfver bestämma och icke blott på borgenärens påstående.

Att paragrafen i sig sjelf är ganska sträng, det vill jag gerna
erkänna; men den åsyftar också att borttaga en ganska stor olägenhet,
som verkligen lätt kan ega rum, nemligen att innehafvare!!
af en utmätt fastighet af ilska mera eller mindre förderfvar densamma
och derigenom bereder borgenären stora förluster.

Herr Samzelius: Jag har till en del blifvit förekommen af
den siste talaren. Visserligen vill jag gerna medgifva att, på sätt
Grefve Mörner anmärkte, det kan finnas illvilliga så väl borgenärer
som gäldenärer, och att lagen bör vara sådan, att den ena
icke öfverlemnas åt den andres godtycke. Men jag tror äfven, att
detta lagförslag är så beskaffadt, om det rätt tillämpas. Det är
nemligen icke öfverlemnadt hvarken åt borgenären eller åt gäldenären
att bestämma, huruvida egendomen skall förvaltas af god
man, utan pröfningen häraf beror på Kongl. Maj:ts Befallningshafvande.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall, innan borgenärens
ansökning i detta afseende bifalles, hafva utredt, att fara
verkligen är för handen för att egendomen^i någon större mån försämras;
och jag fäster uppmärksamheten på detta uttryck “i större
mån“, hvaraf framgår, att lagen fördrar, det verklig anledning
till farhågor skall förefinnas, innan den i fråga varande åtgärden
får vidtagas, att det således icke är nog med några uppgifter af
borgenären, utan att ordentlig bevisning om förhållandet måste
förebringas. Hvad beträffar uttrycket “ege öfverexekutor“, så är
det klart, att dermed icke kan förstås något åläggande för Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande att på ett påstående af borgenären
ovilkorligen i hvilket fall som helst förordna om åtgärden; utan
det är ett fakultativt uttryck. Vore här meningen att stadga ett
ovilkorligt åläggande, skulle det hafva hetat “skall Kongl.

Maj:ts Befallningshafvande11. Behofvet af här i fråga varande
stadgande har under flera år visat sig vara särdeles stort. Jag

!f:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

Förslag, till har sjelf haft erfarenhet och sett exempel derpå både på landet
utsvbnrgs- • s^a(jeil> Vid den tiden, då egendomarne voro i starkt pris(Forts.
) ,oc^ °^a voro intecknade öfver sitt verkliga värde, förekom

det icke så sällan, att de öfverlemnades på spekulation. Personer
funnos, som hade till sitt yrke att köpa egendomar och trakassera
inteckningshafvarne; de läto betala sig för att icke hugga
ned skogen och rifva ned husen o. s. v. Det var vid flere tillfällen
så upprörande, att det syntes mig vara af ganska stort behof
påkalladt, att ett sådant stadgande blefve infördt som den
föreliggande paragrafen innehåller. Sådana tider, som dem jag
nu berört, kunna förr eller senare återkomma. Jag vet en person,
som sålde en egendom, och priset bestämdes till en half butelj
öl; köparen lyckades sedan tilltvinga sig ganska bra betaldt
från inteckningshafvarne, för att han icke skulle förstöra egendomen.
Grefve Mörner yttrade, att innehafvarne icke hade rättighet
att hugga ned skogen. Ja! det hafva de visserligen icke;
men de göra det i alla fall, och då de vanligtvis ingenting ega,
kunna borgenärerne sedan icke få någon ersättning för skadan.
Det synes mig således af många skäl vara önskligt, att den föreliggande
paragrafen blifver antagen, och jag får för min del yrka
derpå.

Herr Asplund: För min del är jag af den åsigten, att det
här föreslagna stadgandet är af ganska stort behof påkalladt.
Under den tid jag såsom öfverexekutor haft att tillämpa den nu
gällande lagen erinrar jag mig med bestämdhet ett fall, der jag,
oaktadt denna lag icke innehåller något bestämdt stadgande i
detta afseende, ansåg mig böra sätta borgenären i besittning af
en utmätt egendom på den grund, att fara verkligen var för handen,
att den skulle så vanvårdas, att borgenärens rätt derigenom
skulle blifva lidande. I Norrland har ofta inträffat och kommer
nog ofta att inträffa fall, der egendom till följd af skogens försäljning
får så litet värde i egarens tycke, att han rent af icke
mera bryr sig om den; han kan lemna både egendomen och fäderneslandet,
sedan skogen blifvit sköflad. Det har i Jemtland förekommit
exempel på, att egendomar blifvit sålda till trävarubolag,
hvilka, sedan skogen derå blifvit sköflad, alldeles öfvergifvit desamma.
Häraf har mycket krångel uppstått, för att utfå kronoutskylderna
för en sådan egendom; ty ingen ville såsom egare
svara för en sådan egendom ens mot blotta gäldandet af nämnda
utskylder, utan den ene efter den andre afhände sig den för en
spottstyfver eller rent af skänkte bort egendomen. Hade man i
sådant och liknande fall icke rätt att sätta sig i besittning af den
öfvergifna egendomen och att förvalta densamma, för att söka tillgodogöra
sig dess afkastning, funnes knappt någon utväg att tillgodose
fordringsegares rätt.

Jag tror derför det är stort skäl att bifalla denna paragraf.

Grefve Mörner: Hvad först angår det af en ärad talare i
mitt granskap fälda yttrande, att, om utmätningen inträffar i

Lördagen den 28 April, f. m.

N:o 32.

sånings- eller skördetiden, egendomsegaren kan låta bli att så och Förslag till
skörda, så vill jag bedja att få säga att jag icke vet ett enda utsol™ngsfall,
då sådant inträffat. Man kan skapa sig hinder i inbillnin- (Forts.)
gen, men man måste tillse att de också ega motsvarighet i verkligheten.
Befarar man skada af hans förvaltning, så finnes ett
annat sätt att bringa egaren från skötseln af egendomen, och det
är att försätta honom i konkurstillstånd, ty i sådant fall måste
han afstå från att vårda sin egendom.

Hvad för öfrigt angår det förhållande, som en ärad talare
nyss omnämnde, att egendomar kunna gå i köp för en half butelj
öl och att det vore svårt att få rätt på egaren, sedan skogen
blifvit såld och egendomen derigenom blifvit värd så godt som
intet, så hör det ej hit. Jag ber om förlåtelse, att jag säger det;
men min oförgripliga tanke är, att de, som kunna inblanda sådana
saker i den föreliggande frågan, icke hafva gjort klart för sig,
hvad det är fråga om, utan de sväfva med sin tanke i förhållanden,
som visserligen nu för tiden kunna uppkomma men som derföre
icke träffa in på hvad som de nu borde fästa uppmärksamheten
vid. Att en inteckningshafvare lider derigenom, att egendomen
prånglas i köp o. s. v.; hvad vill det säga? En inteckningshafvare,
som har skuldsedel på 6 månaders uppsägningstid,
kan icke under uppsägningstiden vidtaga några åtgärder för bevarande
af sin rätt. Men detta afser förhållanden, som lika väl
kunna inträffa efter nu gällande lag. Jag ber Herrarne skilja på
hvad som har varit och hvad som skall blifva efter denna lag.

Nu kan en utmätning gå ganska långsamt; men enligt den nya
lagens 99 § kan auktionen ske redan fyra eller fem veckor efter
utmätningsdagen, och således skulle försäljningen kunna ske fem
till sex veckor efter utsökningsmålets anhängiggörande. För att
auktionen skall kunna verkställas, måste utmätningsmannen hafva
reda på egaren. Har egendomen gått i många köp på den sista
tiden, så att det ej är utredt, hvem som är egare, gagnar den
nya lagen föga.

Emellertid torde egaren, då han är känd, på så kort tid som
4—5 veckor icke kunna vidtaga några åtgärder, som särdeles skada
egendomen.

Hvad skall egendomsegaren kunna göra för manövrer med
sina inteckningshafvare? Han kan icke hindra, att egendomen
går under klubban, eller anställa något klander, som uppehåller
utmätningen, utan saken är enkel och på det klara. Det är visserligen
möjligt, att han äfven på en mycket kort tid kan göra
något underslef med egendomen, men säkert är, att han blir så
bunden, att det icke kan vara betydligt, och i alla fall har min
erfarenhet icke ledt mig till den uppfattningen, att skälmarnes
antal är öfvervägande.

Om egaren blifvit skild från förvaltningen af sin egendom,
så medför det alltid för honom ganska stor kostnad och olägenhet,
och derföre har jag velat irttala min åsigt, att han icke borde
kunna depossideras på en så kort tid.

Jag vill ännu en gång upprepa, att med afseende på den

N:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

Förslag till
utsölmingslag.

(Forts.)

korta tid, som enligt regeln kommer att förflyta från utmätningsdagen
till försäljningsdagen, måste antingen Konungens Befallningshafvande
förfara summario processu, eller också tjenar det
föreslagna stadgandet till ingenting; ty skall det anställas undersökning,
vittnen höras o. s. v., så är möjligen ännu ingen åtgärd
vidtagen, då försäljningen skall ske. Om stadgandet således sällan
kommer att tillämpas, vet jag icke, hvad det skall tjena till att
antaga det. Ur flinthård juridisk synpunkt må stadgandet synas
alldeles förträffligt; men ur praktisk synpunkt är det icke lämpligt,
att paragrafen får stå qvar oförändrad och utan jemkning.

Jag yrkar fortfarande återremiss.

Herr O delberg: Då de af Grefve Mörner uttalade farhågorna
i afseende på den föreliggande paragrafens innehåll blifvit
delade af en annan talare inom Kammaren, så har jag trott det
vara skäl, att de, som godkänna paragrafen, något allmännare uttalade
sin åsigt derom, på det icke den föreställningen måtte vinna
insteg, att den skulle i sjelfva verket vara för sträng mot gäldenärerne.
För min del tror jag, att den är alldeles nödvändig.
Grefve Mörner yttrade, att man lätteligen kunde skapa sig bilder,
fantasibilder förmodar jag han menade, som icke skulle hafva
någon motsvarighet i verkligheten. Jag tror, att detta yttrande
ganska väl skulle kunna tillämpas på honom sjelf; ty jag vet
icke, att det ännu inträffat något enda sådant fall som han befarat,
och jag tror icke heller, att det kommer att inträffa. Men
hvad man vet, det är deremot att sådana fall ganska väl kunna
inträffa, der ett sådant stadgande som det här föreslagna vore
ganska väl behöfligt. Jag vill begagna samma uttryck som en
annan talare nyss använde; ilskna gäldenärer torde det icke vara
så ondt om, och af en sådan gäldenär kan man just befara, att

han gör egendomen så mycken skada blott för att göra skada,

att den kan blifva i det närmaste förderfvad. En vacker egendom
med park och planteringar kan derigenom blifva så illa behandlad,
att det icke på många år är möjligt att åter sätta den
i stånd. Någon ersättning är det vanligen icke möjligt att erhålla;
ty hvad skall man taga sig till mot en person, som antagligen

redan gjort af med allt hvad han har? Jag får på dessa skal

för min del på det högsta tillstyrka bifall till denna paragraf.

Herr Frisk: Jag får instämma med dem, som yrkat bifall.
Jag bar från min hembygd exempel på, huru en person, som köpt
ett bruk, icke kunde betala köpeskillingen, hvarför egendomen
blef utmätt; och under tiden högg han ned skogen så mycket han
kunde, bröt ut städ och hammare i smedjan, ja till och med kakelugnarna
i boningshuset, för att på så sätt förskaffa sig penningar,
allt borgenärerne till förfång. Detta och många likartade
exempel visa, huru nödvändig denna paragraf är.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr
Grefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden

Lördagen den 28 April, f. in.

N:o 32.

å dels bifall till den förevarande paragrafen och dels återremiss Förslag, till
deraf; framstälde Herr Grefven och Talmannen proposition på wts"kningsbifall
till paragrafen och då dervid svarades många ja jemte några (Forts.)
nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

52 §.

Herr Carleson: Äfven den varmaste vän af de förbättringar
i utsökningsväsendet, som det föreliggande lagförslaget innehåller,
torde hafva svårt att neka, att der förekomma stadganden
af ganska tvifvelaktigt värde, som ej höjas deraf att förslaget i
allmänhet ställer vida större fordringar på utmätningsmannens
kunskaper och urskilningsförmåga än den nu gällande lagen.

Bland förenämnda stadganden förekommer mig intet betänkligare
än det, som innehålles i den nu föredragna paragrafen, hvarigenom
tillåtelse gifves, att för Pers ointecknade fordran Påls egendom
må tagas i mät. Då nya lagberedningens förslag i ämnet undergick
granskning i högsta domstolen, framstäldes af domstolens
ledamöter åtskilliga anmärkningar mot den grund, hvarpå beredningens
motsvarande paragraf hvilade, och de fleste ledamöterne
påyrkade, att paragrafen måtte helt och hållet utgå. Kongl. Maj:t
fann det föreslagna stadgandet icke kunna alldeles undvaras, men
likväl påkalla en väsentlig jemkning, hvarigenom paragrafen fick
den lydelse som den nu har. För min del uppfattar jag icke den
af lagberedningen åberopade öfverensstämmelsen mellan förmånsrätt
för utmätningen och sakrätt för inteckning, hvarför det i fråga
varande stadgandets grund synes mig vara till sin rigtighet
mycket tvifvel underkastad, och derest detta tvifvel är berättigad!,
måste det komma att draga med sig en stor villrådighet i
fråga om tolkningen icke blott af denna, utan äfven af åtskilliga
andra lagar, i de fall der det gäller att bedöma den rättsställning,
som innekafves af en person, hvilken köpt en fast egendom,
men icke hunnit att lagfara den. Jag har från en af de dugligaste
och lagfarnaste domare i vårt land fått mig tillstäld en
promemoria, innefattande anmärkningar mot senast föredragna
paragraf, och denna promemoria slutar med spörsmålet, huruledes
i vissa fall skulle förfaras i händelse den i fråga varande paragrafen
blefve lag. Jag torde för Kammaren få uppläsa promemorians
nyssnämnda slut, hvarvid bör anmärkas, att med det
deruti begagnade uttrycket “nye egaren" menas liksom i 82 §
den som köpt en egendom, utan att hafva hunnit lagfara den, då
utmätning af egendomen sker för tredje mans räkning. Spörsmålet
lyder sålunda: “Huruvida utmätningen bör anses ske eller
hafva skett bos förre egaren eller hos nye egaren;

huruvida nye egaren skal! underrättas om utmätningen och
erhålla utmätningsbevis m. m. fjemför 59, 60 och 84 §§);

om nye egaren är befogad göra jäf mot fordringen, för hvilken
utmätning sökes, eller bestrida utmätning af fastigheten på
den grund, att förre egaren har penningar eller lösören, som först
bort tagas i mät;

N:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

Förslag till
utsökningslag.

(Forts.)

om nye egarens borgenär eger få utmätning af fastigheten,
då lagfart icke blifvit sökt;

huruvida det förhållande, att förre egaren eller nye egaren
är i konkurstillstånd eller kommer i konkurs en månad, sedan
utmätningen skett, har inflytande på utmätningen eller dess följder;

huruvida, i den händelse utmätningen skett på grund af dom
eller utslag, som ej vunnit laga kraft, och domen eller utslaget
sedermera ändras eller upphäfves, i följd hvaraf utmätningen återgår,
nye egaren är enligt 50 § berättigad fordra och erhålla skadestånd
af den, som utmätningen sökt; samt

huruvida, derest utmätningen leder till egendomens försäljning
och nye egaren icke sökt lagfart, den, som å den exekutiva
auktionen inköpt egendomen, kan få lagfart å sitt fång, utan att
med nye egarens fång lagfares?11

Af dessa nu upplästa frågor, hvartill andra kunde läggas,
är det några, som kanske skulle kunna temligen lätt bemötas; en
och annan åter är af beskaffenhet, att jag tror, att af tio personer,
som borde med uppgifna skäl besvara dem, knappt tre skulle
befinnas vara alldeles ense om svaret. Det är visserligen möjligt,
att Särskilda Utskottets ledamöter anse alla dylika frågor
kunna tillfredsställande besvaras; men det är mindre sannolikt,
att vederbörande utmätningsmän ega förmåga dertill, och efter
min förmening får man knappt vänta det ens af domare eller jurister
i allmänhet. Det måste vara vanskligt att utan kraftigare
skäl än de anförda begära proposition på återremiss i ett fall,
der Utskottets ledamöter tyckts hafva varit fullkomligt ense om
tillstyrkande af bifall till Kong!. Maj:ts proposition, men sjelfva
saken är af den vigt och förekommer mig så betänklig, att
jag dock anser mig böra anhålla om en sådan proposition, på det
Utskottet måtte komma i tillfälle att taga frågan under förnyadt.
öfvervägande.

Herr Wall en berg: Det är en konstig och svår fråga, denna
paragraf omhandlar, och många olika meningar hafva om densamma
gjort sig gällande. Utskottet hade dock icke någon invändning
att framställa mot den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen.
Den siste talaren har i anledning af stadgandet i samma
paragraf till besvarande framkastat en mängd frågor; men om
nu dessa jemte den återremitterade paragrafen komma till Utskottet,
blir Utskottet lika illa deran som förut. Hade deremot
talaren med sin stora sakkunskap framlagt ett redaktionsförslag,
skulle jag icke hafva emotsatt mig en återremiss af denna paragraf.

Hans Excellens Herr Friherre De Geer: I det förslag till
utsökningslag, som remitterades till högsta domstolen, hade första
momentet af denna paragraf följande lydelse: “Ofverlåter någon
sin fasta egendom till annan, må, innan nye egare sökt lagfart,
öfverlåtelsen ej utgöra hinder för egendomens utmätande för förre
egarens gäld". En enda bland högsta domstolens ledamöter lemnade
paragrafen utan anmärkning, men alla de öfrige hade mera

Lördagen den 2S April, f. ra.

N:o 32.

och mindre att invända mot densammas lämplighet och föreslogo, Förslag till
att den helt och hållet skulle uteslutas. Lagberedningen hade utsokmngssåsom
motiv för denna paragraf åberopat likheten med de i 14 § (F^tg,
af nya inteckningslagen omförmälda förhållanden, hvarest stadgas,
att om, efter öfverlåtelse af en egendom, den förre egarens borgenärer
söka inteckning förr än den nye egaren sökt lagfart, inteckning
skall beviljas; och lagberedningen ansåg, att, om någon
sökte annan sakrätt, genom utmätning, innan nye egaren sökt
lagfart, äfven de anspråken borde kunna gillas. En bland högsta
domstolens ledamöter opponerade sig mycket bestämdt mot sjelfva
grunden för stadgandet; men de öfrige inskränkte sig hufvudsakligen
till att påvisa de vådliga följder, som af stadgandet kunde
uppstå, och olikheterna mellan detta fall och då fråga är om inteckning.
Inteckning, erinrade de, kunde nemligen icke sökas på
andra dagar under ordinarie ting, än då lagfart jemväl kunde
begäras, och det stode följaktligen en ny egare fritt att förhindra
sådan intecknings beviljande genom att i rätt tid söka lagfart.
Utmätningen kunde deremot ske när som helst; och det kunde
således lätt hända, att, oaktadt den nye egaren ingenting försummat,
hans rätt finge vika för den utmätningsökandes.

Det var, som sagdt, dessa omständigheter, högsta domstolens
fleste ledamöter påpekade. De hafva nu i det till Riksdagen
framlagda förslaget blifvit undanröjda derigenom, att i 82 § införts
bestämmelsen, att utmätningen skall vika, derest nye egaren
i rätt tid söker lagfart. För min del kau jag icke finna annat
än att analogien med inteckningslagen är fullt rigtig. Jag tror
mig icke om att bedöma svårigheten af de kollisionsfall, som vid
paragrafens tillämpning kunna uppstå och hvilka af den förste
talaren blifvit påpekade: och jag vill icke motsätta mig hans begäran
om återremiss, då i allt fall det faktum föreligger, att högsta
domstolens fleste ledamöter ansett paragrafen kunna utan våda
uteslutas. För min del tror jag dock, att detta skulle hafva sina
stora betänkligheter. På sätt jag anförde till statsrådsprotokollet
skall nemligen, om paragrafen uteslutes, den olägenheten fortfarande
ega rum, som nu förefinnes, att en fastighetsegare, som
är utsatt för faran af utmätning, kan göra upp ett låtsadt köp
om sin egendom, med hvilken som helst, utan afsigt att med detta
köp lagfara. Framvisandet af köpebrefvet förhindrar emellertid utmätningen;
och någon lagfart kommer sedan icke i fråga. För ett
sådant svikligt förfarande finnes ingen laga påföljd bestämd. Detta
missförhållande är sådant, att man af praktiska skäl bör söka få
det undanröjdt. Det är möjligt, att detta kan låta sig göra på
något för den nye egaren mindre farligt sätt, t. ex. om man bestämmer
tiden för utmätningens giltighet till något senare än till
den första dag, då lagfart kan sökas; men att alldeles borttaga
paragrafen anser jag icke rådligt.

Jag motsätter mig icke återremiss.

Herr Carleson: I anledning af Herr Wall enbergs yttrande
tillåter jag mig att omnämna, det jag först i går mottog de af

N:o 32.

Förslag till
utsöhningslag.

< Forts.)

Lördagen den 28 April, f. m.

raig nu åberopade, anmärkningarne och sedan dess ieke varit i
tillfälle att försöka en omredaktion af ens denna paragraf än mindre
af någon annan, som, för undanrödjandet af de framkastade
tvifvelsmålen, möjligen skulle kunna behöfva ändras. Det är icke
lätt att verkställa en sådan omredaktion; och om Utskottet verkligen
tager den i öfvervägande skall det måhända befinnas, att
saken icke göres på en dag.

Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition
på_ bifall till den förevarande paragrafen, hvarvid svarades många
nej, blandade med ja, och sedermera proposition på återremiss
deraf, då svaren utföllo med många ja, blandade med nej; och
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

83 och 84- §§.

Biföllos.

86 §.

Herr Wallenberg: Denna paragraf är den enda i hela
detta betänkande, mot hvilken jag afgifvit reservation, och jag
ber Herr Talmannen och Kammaren taga i öfvervägande, huru
vida det kan vara klokt att lemna kvarenda borgenär makt att
i oträngd! mål gifva luft åt sin ovilja mot gäldenären genom att
affordra gäldenären värjemålsed. I andra civila rättstvister får
värjemålsed endast mycket sällan anlitas och aldrig utan domarens
begifvande; och att då i detta fall gifva part sådan makt öfver
motpart anser jag alldeles orimligt och kunna leda till mycket
ledsamma följder, emedan edens helgd derigenom förminskas. I
Kronobergs län har efter mig tillhandakomma uppgifter under ett
enda år förekommit tolftusen lagsökningar. Att icke alla dessa
kunde utfalla gynsamt för sökanden torde få anses otvifvelaktigt,
och blott med ungefär halfva antalet blef detta förhållandet.
Skulle då i sextusen fall borgenären ega rätt att säga till gäldenären:
“du har icke betalt mig och derför skall du svara", och
kanske tillägga: “jag- kan väl förstå, att du ingenting har, men
du skall i alla fall gå eden såsom straff för det du ej betalt mig“.
Det är sannerligen vådligt att lagstifta så, att edgången i ända
till tusentals fall skall kunna missbrukas.

Jag skall vidare be att få fästa uppmärksamheten på en författning,
som medfört ej så ringa skada, jag menar Kongl. förordningen
af den 1 Maj 1868, hvarigenom gäldenär berättigats
att svära sig fri från bysättningshäkte. Enligt uppgifter från
Ofverståthåliareembetets kansli, som jag förskaffat mig, härunder
hela den tid, denna lag tillämpats, aldrig inträffat att någon, som
instält sig för att aflägga eden, i den afgörande stunden känt sig
skakad, så att han förklarat sig hellre än att gå eden vilja träda
i häkte; men deremot har det ofta händt, att de, som di dag
eller så sutit i häkte, erbjudit sig att aflägga eden för att blifva

Lördagen den 28 April, f. m.

N:o 32.

fria. Då de inträdde i häkte — synes mig häraf vara klart —
visste de sig ega något och kunde icke förmå sig att gå en ed,
som de visste vara falsk, men sedan de varit en dag i häktet
och derunder haft tråkigt, hade de hunnit dagtinga med sitt samvete
och nedtysta detta. Nu vill man stadga, att en person, derför
att han är skyldig en annan en krona eller femtio öre, skall
kunna tvingas att aflägga ed på sina tillgångar; och huru vill
man, att denne skall kunna svära med iakttagande af någon
sannolikhet, sedan sådana bestämmelser skola tillämpas, som de
i den 65 §. Det blifver för honom svårt att svära på, att han
icke har något litet mer än deri är bestämdt.

Jag tror det icke vara för mycket begärdt att någon hake
lägges på den mellan borgenär och gäldenär lätt utbrytande oviljan.
Jag har dock icke nu vågat gå så långt, som att föreslå,
det denna paragraf måtte helt och hållet uteslutas, hvilket väl vore
det naturligaste, utan jag endast har föreslagit, att edgång icke må
ega rum, om icke öfverexekutor så besluter. Då kan edgång icke
föreläggas, så vida ej någon annan än den, hvilken är part i saken,
finner skäl dertill förefinnas. Denne andre måste blifva öfverexekutor,
och har han gifvit sitt tillstånd till edens afläggande,
måste väl äfven vara anledning att antaga det något fördöljande
egt rum.

Detta föreslagna stadgande är något alldeles nytt hos oss.
Ingenstädes i vår nu varande lag finnes bestämdt, att en person
skall ega besluta något sådant i afseende på en annans samvete,
derför att han icke af denne andre kan utfå en liten fordran; och
man må derför besinna sig två gånger innan man går till en sådan
ytterlighet.

Med stöd af hvad jag sålunda anfört, anhåller jag, att i denna
paragraf efter orden “i laga ordning användas;" må fä inflyta:
“dd må ''öfverexekutor, om borgenär det äskar, och öfverexekutor finner
sådant lämpligt, förelägga gäldenären“ samt paragrafen i öfrigt erhålla
den af Utskottet föreslagna lydelsen.

Herr Almqvist: Med den förre talaren instämmer jag fullkomligt
deri, att den rättighet, här gifvits åt en borgenär att
fordra edgång af gäldenären, är allt för långt utsträckt, och jag
instämmer jemväl med honom i yrkandet om ändring af paragrafen;
men jag vill gå längre än han. Jag tror att vår tid funnit
edgång va,ra ett sådant bevisningsmedel, att detsamma endast med
största möjliga inskränkning bör begagnas; och i frågor af denna
beskaffenhet, der kanske en persons existens skulle bero på edens
afläggande borde det ej användas. Den här föreslagna edgång
skulle ej ifrågakomma i andra fall, än då gäldenärens ärlighet
misstänktes; och att lita derpå, att en sådan person allmänligen
skulle skygga för edgång, fruktar jag vara nog vanskligt helst i
vår tid, då, bland de många olika religiösa uppfattningar, som
äro rådande, äfven finnas de, som anse det vara fullkomligt likgiltigt
inför vår Herre hvad de här på jorden göra eller icke
göra. Vid sådant förhållande anser jag ovist att ytterligare ut -

FSrslag till
utsökning slag.

(Forts.)

K:e 82.

Lördagen den 28 April, f. m.

Förslag till sträcka edernas användning och i förevarande fall anser jag det
utsoknings- jc]je oundvikligt.

(Forts.) Som jag nyss nämnde, tror jag icke, att man kan påräkna,

det en person i den här tänkta belägenheten och af det slags folk,
att han kan misstänkas för oärlighet, skall skygga för att aflägga
falsk ed; och, såsom Herr Wallenberg nyss" sade, derpå finnas
klara bevis. Hvad skall då förmå en sådan gäldenär att hålla
sig till sanningen, om icke den kriminela påföljden för falsk edgång.
Om så är, synes mig det mål, som afses, kunna uppnås på
annat sätt än det föreslagna. Om t. ex. gäldenären i förevarande
fall inför vederbörlig myndighet eller ock inför utmätningsmannen
i vittnens närvaro afgåfve skriftlig förklaring, att han icke eger
annan tillgång än den, som uppgifven är, och tillika blefve stadgadt,
att, om en sådan förklaring funnes osann, ansvaret vore enahanda,
som för falsk edgång, skulle, synes mig, det åsyftade
ändamålet kunna vinnas utan att religiösa former deri inblandades.

Jag anhåller att denna paragraf måtte återremitteras i syfte
att bruket af edgång i förevarande fall må, om ej förekommas,
dock erhålla all möjlig inskränkning.

Herr Fröman: I afseende på olämpligheten af edgång idet
fall, hvarom här är fråga, instämmer jag med de talare, som nyss
hafva yttrat sig. I fråga åter om det sätt, hvarpå de menliga
följder, de påpekat, skulle kunna undvikas, är jag icke alldeles
af samma tanke, som desse talare. Att, såsom den förste talaren
föreslog, till Konungens Befallningshafvande eller öfverexekutor
öfverlemna att pröfva och bestämma, huruvida edgång skall ega
rum eller icke, förekommer mig litet opraktiskt. Jag vet nemligen
icke rätt i hvad form en sådan fråga skall kunna komma
till öfverexekutor och hvad det är, denne skall pröfva. Utmätningsmannen
borde väl i sådant fäll afgifva någon berättelse öfver
hvad vid sjelfva utmätningen förefallit, hvaraf öfverexekutor sedan
skulle kunna sättas i tillfälle att bedöma, huruvida omständigheterna
vore sådana, att edgång lämpligen borde ega rum. Detta
är en omväg; men äfven om man skulle besluta sig derför, är det
mig icke klart, om öfverexekutor skulle kunna anses vara behörig
myndighet att verkställa den här ifrågasatta pröfningen. Man
har i denna lag varit mycket angelägen att rätt fixera öfverexekutors
ställning, att skilja från honom allt, som till domareembetet
kunde höra; och jag finner i den ställning, som sålunda
blifvit öfverexekutor anvisad, icke någon plats för denna pröfning.

Jag föreställer mig deremot, att det naturligaste vore att bestämma,
det borgenär, då de i paragrafen angifna omständigheter
förekomma, skulle vara befogad att söka få gäldenär i konkurs.
Ett ändamål, som man genom sakens hänskjutande till öfverexekutor
ville vinna, vax'', såsom den förste talaren antydde, att parterna
skulle få tillfälle att något besinna sig; ty i många, om
icke de flesta fall, framkallas borgenärens påstående om och kanske
äfven gäidenärens förnekande af befintliga tillgångar, som undandoldes,
just i följd af tillfällig harm eller förtrytelse, hvilken

N:o 32,

Lördagen den 28 April, f. m.

finge tid att dunsta bort, derest icke genast eller så snart komine
i fråga att aflägga eden, utan någon omgång vore dermed förenad.
Detsamma vinnes lika väl genom de åtgärder, som fordras
för gäldenärens försättande i konkurs.

Nu är på annat ställe i denna lag stadgadt, att, om gäldenär
vid utmätningen nekar att gå den i fråga varande eden, borgenären
skall ega rätt att bringa honom i konkurstillstånd. Det synes då
ligga nära till hands, att genom någon ändring af ordalagen uti
19 § af förordningen om denna lags införande stadga, att borgenär
i här antydda fall skulle ega rätt att söka få gäldenären i konkurs;
och genom ;ett sådant stadgande skulle, efter min tanke,
förfarandet komma in i det rätta spåret. För att åstadkomma
detta, anhåller jag om paragrafens återremitterande.

Hans Excellens Herr Friherre De Geer: Jag är för min
del icke heller någon vän af öfverflödiga edgångar, och om frågan
om deras borttagande i större omfång nu förelåge, skulle jag
anse densamma förtjent af synnerlig stor uppmärksamhet; men
frågan, huru vida de religiösa formerna böra bibehållas eller utbytas
mot andra vid afgifvande af de förklaringar om sin förpligtelse
att hålla sig till sanningen, som i alla händelser måste
finnas föreskrifna i lagen och vara så beskaffade, att en påföljd
kan drabba den, som gör sig skyldig till origtiga uppgifter, torde
icke, såsom den andre talaren i ordningen syntes ifrågasätta, i
detta enstaka fall böra lösas på ett från öfriga afvikande sätt
eller så, att en skriftlig deklaration utan edsförpligtelse!'' här sattes
i stället för de vid andra tillfällen begagnade religiösa edsformulären.

Det blifver således efter min tanke endast fråga om den här
föreskrifna eden kan helt och hållet borttagas eller dess åläggande,
på sätt den förste talaren önskat, inskränkas till de fall, då öfverexekutor
så pröfvar lämpligt. Jag vill då först fästa mig vid
följderna af att densamma helt och hållet borttages, såsom siste
talaren yrkade och i sammanhang, hvarmed han framlade sin
åsigt, att en borgenär borde ega ovilkorlig rätt att tvinga sin
gäldenär till konkurs, derest denne saknade tillgång att betala
sin skuld. Följden af ett sådant stadgande skulle icke blifva
annan än den, att, så snart en borgenär ansåg, att gäldenären
undanstuckit tillgångar, han skulle yrka gäldenärens försättande
i konkurs. Så snart detta skett, måste gäldenären, enligt de ännu
i konkurslagen qvarstående föreskrifterna, aflägga ed på, att han
icke har andra tillgångar, än han uppgifvit. I fäll han går denna
ed, som ju med redlige gäldenärer får antagas, blifver följden,
att konkursen afskrifves; men hvad är då vunnet med detta förfarande?
Gäldenären har lika väl aflagt eden; och omgången af
en konkurs och de möjligen dermed förenade kostnader komma
att åtfölja edgången. När man år 1869 i Tyskland borttog bysättningstvånget,
ansåg man nödvändigt att såsom kontroll, det
icke tillgångar undanstuckes, i stället införa en så beskaffad ed.
som den här föreslagna.

, Första Kammarens Pro t. 1877. N:o 32.

Förslag till
utsökning!-lag.

(Forts.)

Ji:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

Förslag till Hvad åter angår yrkandet, att pröfningen skulle öfverlemnas
utsöknings- ^ öfverexekutor, hemställer jag, om icke detta skulle medföra
(Forts.) större skymf för gäldenären, än om han går eden derför, att borgenären
så fordrar. Det är ganska naturligt och behöfver icke vara
förolämpande för gäldenären, att borgenär vill hafva visshet om
att inga tillgångar finnas och derför fordrar högtidlig förklaring
att så sig förhåller; men om pröfningen öfverlemnas till öfverexekutor
och eden endast i det fall af öfverexekutor ålägges, att
giltig anledning synes vara för handen, det gäldenär undanstuckit
tillgångar, förefaller mig, att eden erhåller en svårare karakter
för gäldenären. Herr Wallenberg har icke velat lemna åt hvarje
borgenärs ovilja rätt att affordra gäldenären en så beskaffad ed;
men som nämndt är, borgenären har dock i alla fall denna rätt,
då han kan tvinga gäldenären till konkurs.

Det är väl heller icke troligt, att alla de 12,000 personer,
som inom Kronobergs län, enligt hvad samme talare uppgifvit,
på ett år anstalt lagsökningar, skulle hafva affordrat sina gäldenärer
denna ed, utan jag föreställer mig, att fordran på edgång
skulle inskränkt sig till de få fall, då anledning förefunnits att
tro, det gäldenären hade större tillgångar än han uppgifvit.

På dessa af mig nu anförda grunder, anhåller jag om bifall
till paragrafen.

Herr Sjöbring: Äfven jag anhåller att få instämma med de
föregående talarne uti deras ogillande af föreskriften i denna paragraf,
att gäldenären under vissa förhållanden skulle vara skyldig
att aflägga värjemålsed. Man hör ofta klagas deröfver, att i
vårt land edgångar allt för ofta påfordras; och eger redan nu
missbruk i denna väg rum, är att frukta, att detta missbruk skulle
i hög grad ökas genom en föreskrift sådan som denna. Jag kan
icke bedöma de. hinder, som nu blifvit anförda mot borttagandet
af denna föreskrift, men jag kan det oaktadt icke underlåta, att
uttala den stora betänklighet, jag hyser mot att man skulle än
vidare öka antalet värjemålseder. Kär samhällets vigtigaste intressen
påkalla det, har det utan tvifvel rätt att fordra edgång.
Denna rätt kan det icke eftersätta, hvarken i vår tid eller någonsin
intill dagarnes ända, emedan det väl aldrig kommer att bestå
af idel rättfärdige. Men af denna samhällets rätt framgå icke,
enligt mitt förmenande, giltiga anspråk, att äfven enskilde för
tillvaratagandet af sina större eller mindre intressen skulle ega
att fordra edgång. Jag har i allmänhet svårt att godkänna värj emålsedens
berättigande. Det heter, att ingen må vittna i egen
sak, men med ännu större skäl synes det mig böra heta, att ingen
må svärja i egen sak. Ingen bör nemligen ställas i valet mellan
mistningen af timliga fördelar och en falsk ed. Detta val innebär
en stor frestelse för många, och vi veta nog, att den för
ganska många befunnits allt för svår. Det är derför, enligt mitt
förmenande, vådligt att införa ett sådant stadgande om edgång,
som det föreslagna, helst som en i sig sjelf helig sak genom att
ofta upprepas skulle förlora mycket af sin helgd, och det derföre

Lördagen den 28 April, f. m.

N:o 82.

vore att frukta, att falska edgångar skulle komma att oftare före- Förslag ull
komma än som för närvarande är förhållandet. Jag måste på utsSimngsdessa
skäl afstyrka denna föreskrift om edgång och, som jag icke (Forts.)
heller kan anse saken egentligen hjelpt med hvad reservanten
föreslagit, instämmer jag med dem, som yrka återremiss å denna
paragraf.

Herr Samzelius: Icke heller jag är vän af några eder, och
det är med stor glädje jag på senare tider sett, att antalet af
dem minskats; men i förevarande fall tror jag icke eden kan umbäras.
Om, såsom en del ledamöter i Utskottet vid öfverläggningen
derom förmenat, menniskorna kunde skiljas i två grupper, de
fullt redlige och de alldeles samvetslöse, då vore eden öfverflödig;
ty de redlige tala sanning utan ed, och för de andra gagnar eden
ej till något. Men mellan dessa grupper finnes en stor mängd,
som vacklar mellan det rätta och orätta, och erfarenheten har
visat, att eden för denna klass icke varit utan verkan; och flera
fall uppgafs i Utskottet der så ock varit förhållandet. De, som
uppträdt mot edens nytta i detta fall, hatva missuppfattat densamma.

Den har blifvit ballad värjemålsed. Det är den ickeiKongl.

Maj:ts förslag, men den blir det genom Herr Wallenbergs förslag.

Den bör endast förstås såsom en juramentum paupertatis. Den
skulle kunna liknas vid den ed, som nu ålägges för fullföljande
af prestanda hos Kongl. Maj:t. Den kan äfven ställas i jembredd
med bouppteckningseden, om hvars borttagande icke är
fråga vid detta tillfälle. Det fordras ju blott att gäldenären skall
beediga, det han icke eger mer än han uppgifvit. Deri ligger
icke något obilligt begärdt. I andra länder, der lagstiftningen gått
framåt, har man afskaffat eden, såsom ett bevisningsmedel. I
Frankrike, der det religiösa medvetandet intagit en egen ståndpunkt,
har man icke mycket förtroende till vittneseden. Der har man
borttagit den i mål som angå större värde, men bibehållit i fråga
varande slags edgång. Sådant är ock, så vidt jag minnes, förhållandet
i Tyskland, England och på flera ställen. Under en
tid då egendom lätteligen kan placeras i obligationer eller andra
värdepapper, som utan svårighet kunna undangömmas, har det
sig icke så lätt att utröna om tillgångar finnas eller icke. Skulle
eden i detta fall borttagas, blefve det nödvändigt att anlita konkurs.
Syftet med författningen af den 1 Maj 1868, hvilken en
reservant förklarat så olycksbringande, var just att minska antalet
af små-konkurser, ty genom den stadgades, att, så snart en
bysatt person aflagt ed på, att han ingenting egde, skulle lemnas
honom friheten. Sedan han aflagt denna ed, anser man i allmänhet
onödigt, att han gör konkurs, och sålunda hafva många konkurser
undvikits.

Den tid, jag något sysselsatte mig med konkursstatistik, kom
jag till den nedslående upptäckten, att konkurserna i Sverige voro
i förhållande till antalet invånare flera än i något annat land.

Då jag sökte efter orsaken härtill, fann jag likväl att det icke

N:o 32.

Förslag till
vtsökninrjslag.

(Forts.)

Lördagen den 28 April, f. m.

vore så farligt, ty under det att till exempel i Frankrike endast
affärsmännen, commercants, göra konkurs, och i England ej är
tillåtet att söka konkurs på mindre belopp än 50 pund sterling,
kan bär snart sagdt hvem som helst göra konkurs.

Alla små konkurser här i landet böra således ej tagas i betraktande,
då man granskar huru konkursförhållandena gestalta
sig vid en jemförelse med andra länder. Om eden borttoges, skulle
småkonkurserna börja på nytt, och vi skulle åter få äran att stå
högst på konkurslistan.

Man har i allmänhet sökt att från Konungens Befallningshafvandes
pröfning skilja allt, som kunde anses tvistigt. Det är
blott klara fordringar, som af Konungens Befallningshafvande
skulle kunna dömas till utmätning. Nu skulle man likväl efter
Herr Wallenbergs förslag blifva nödsakad att till öfverexekutor
hänskjuta pröfningen, om bindande liknelser och omständigheter
finnes, på grund hvaraf eden skulle åläggas. Konungens Befallningshafvande
erhåller sålunda en pröfningsrätt, som endast bör
tillkomma domaren, och om man icke vore nöjd med Konungens
Befallningshafvandes beslut i saken, så, i stället för att behöfva
klaga hos Hofrätt, erfordras blott det enkla förfarandet att sätta
personen i fråga i konkurs. Oaktadt Konungens Befallningshafvande
förklarat, att anledning icke förefunnits att förelägga gäldenär
att aflägga i fråga varande ed kan sökanden gå till en domstol
och begära konkurs, och då måste gäldenären beediga sina
tillgångar.

Att förfara på det sätt Herr Almquist föreslagit, nemligen
att gäldenären skulle afgifva en skriftlig förklaring, är ju blott
en förändring i afseende på formen för eden, ty jag kan icke inse
att saken förändras derigenom, att man stadgar en skriftlig ed i
stället för en muntlig. Skulle det vara mindre förskräckligt att
afgifva en skriftlig än en muntlig ed? De, som skarpast inom
Utskottet uppträdde emot förslaget, voro ett par reservanter — bland
dem var icke Herr Wallenberg — hvilka sjelfve blifvit ådömde
värjemålsed. Den ena sade sig hafva gått eden till allmänhetens
fasa, och den andra brast åt eden, ehuru han hade en rättvis sak.
Båda tyckte, att de voro förskräckliga dessa eder.

Men hvarför är värjemålseden så förskräcklig? Jo, derför att,
oaktadt man går eden, qvarstå i alla fall de skäl, som föranledt
domaren att ålägga densamma. Men då, efter detta förslag, det
icke skulle erfordras särskilda skäl för att ålägga denna ed, förefinnes
icke heller det förfärande som ligger i värjemålseden.

Jag ber Herrarne noga gifva akt på den stora skilnad, som
finnes mellan värjemålseden och den ed, som här är i fråga. Hvad
talet om de 12,000 skuldfordringsmålen i Kronobergs län beträffar
kan jag försäkra, att borgenärer i allmänhet äro allt för nogräknade
om sina kostnader, att de skulle velat äfventyra lagsökning
i halfva antalet af dessa mål, om gäldenärerne saknat tillgångar.
Det är ett högst obetydligt antal mål, der det saknas tillgång,
och det är endast, då tillgång saknas, som yrkande om edgång
kan framställas.

Lördagen den 28 April, f. m.

N:o 32.

På grund af hvad jag sålunda anfört, synes mig alla skäl Förslag till
tala för bibehållande af denna paragraf, sådan den af Utskottet ^okmngsblifvit
föreslagen; och jag får yrka bifall till densamma. (Forts.)

Herr von K och: Som kanske några af Kammarens äldre
ledamöter erinra sig, har jag vid flera tillfällen yttrat mig, försatt,
om icke alldeles afskaffa edgång, åtminstone i möjligaste måtto
inskränka den. Jag har redan som justitiekansler den 29 April
1865 afgifvit utlåtande till Kongl. Maj:t i anledning afgjord hemställan
från Riksdagen om en inskränkning af eder. Riksdagen
har åter helt nyligen ingått till Kongl. Maj:t med en framställning
i samma syfte. I det förslag jag då afgaf tillät jag mig
tillstyrka, bland annat: “att frågan om afskaffande, ändring eller
inskränkning i de eder, hvilka omförmälas i allmänna lagen, eller
öfriga jemlikt 87 § Regeringsformen tillkomna stadganden, må ånyo
upptagas vid den pröfning, som sannolikt snart måste företagas
utaf lagberedningens, 1849, afgifna förslag till rättegångsbalk; att
vid denna pröfning må komma under öfvervägande huruvida icke,
åtminstone alltid i de fall, der edgång icke af någondera parten
äskas, i stället för ed, blott afgifves på “heder och samvete''1
lemnad försäkran, samt om icke, der edsförpligtelse skall fortfarande
afgifvas, formuläret skall ändras t. ex. på det sätt, att det
vanliga slutet “så sant mig Gud hjelpe till lif och själ''1, borttages
och orden: svär vid Gud och Hans Heliga Evangelium utbytas
mot orden “svär inför Gud".

En omarbetning i stor skala af allmänna lagen är nu i fråga.
En hel ny balk af civil-lagen, nemligen utsökningslagen, som står
i närmaste sammanhang med rättegångsbalken, är nu framlagd.

Jag tror att just nu vore tillfället att taga saken angående
ederna, i öfvervägande, och jag är glad öfver, att Hans Excellens
Herr Statsministern, hvars ord alltid väga tungt, förklarat sig icke
vara vän af eder, och jag kan således hoppas, att vid den omarbetning
af lagen, som kommer att ske, han skall tillse, att hvad
som bör ske i afseende på ederna, kommer att ske.

Herr Almquist har gjort ett förslag, som i det närmaste öfverensstämmer
med det, jag 1865 tillstyrkt. Jag tror nemligen,
att man i allmänhet kan undgå eder men äska en parts förklaring,
på heder och samvete och stadga det äfventyr, att, om den
finnes osann, parten drabbas af verldsligt straff för bedrägeri.

Att detta är lämpligt och rättvist torde erkännas af alla.

Men min fasta öfvertygelse är den, att man icke bör i eden
inblanda försvärjelser eller hotelser om eviga straff med hvilka
icke mensklig lag har att skaffa. Jag tror och hoppas, att man
skall snart allmännare komma till erkännande häraf. Jag anser
det vara farligt att, så att säga, leka med heliga ting. Det medför
en ofantlig fara för mened i synnerhet genom s. k. mentala
reservationer, hvilka de erfarnaste lagstiftare funnit existera i alla
länder.

En viss sekt, eller ett sällskap, som bär ett heligt namn, men
icke alltid verkar för heliga ändamål, har satt dessa i ett full -

32. 22 Lördagen den 28 April, f. m.

Förslag till ständigt system. Jag ber att få uppläsa följande ord om faran
wtsof^ngs'' af dessa mentala reservationer, från mitt förbemälda som Justitie(Forts.
) kansler afgifna utlåtande:

“Den ceremoniella formen synes vara vigtigast för många,
hvilka fästa föga afseende vid afsigten med akten och anse sig
icke bundna af de ord de uttala, eller hafva svurit eden, om ej
den säregna form iakttages, åt hvilken deras fördomar gifvit helgd,
så att t. ex. hos en jude af sådan sinnesart edens helgd kan vara
beroende derpå, om han vid dess afläggande, lagt ett visst finger
på ett visst bibelställe — högra handens tumme å 7 versen 20
kapitlet 2 Mosebok — eller haft på sig sin hatt eller hvad han
uti lagen menar med en hatt. I Ostindien hafva domstolarne i
detta afseende stora svårigheter med vissa hinduer och makomedaner,
för hvilka afvikelse från deras ritual tillintetgör all verkan
af edsförpligtelsen.

Man behöfver likväl icke i Orienten uppsöka mentala reservationer,
hemliga undanflykter, förtiganden, ord utsagda i en mening,
för att förstås i en annan eller ord inpassade med låg röst i meningar,
som innebära motsatsen af hvad hörbart förmäles.

Sålunda uppgifves dels af en engelsk rättslärd i Bentham,
att vissa af hans landsmän med lugn aflägga en falsk ed, om de
med läpparne vidröra hand eller handske, i stället för evangelierna;
dels af en tysk L. v. Jagemann, att han skulle kunna
skrifva en särskild afhandling angående de mångfaldiga mentala
reservationer, derom han under förtroliga samtal med tyskt landtfolk
fått kännedom; och dels af en fransysk E. Dumont, huruledes
läran om mentala reservationer, tidigt blifvit af den lärda
kasuisten Sanchez satt i system och citeras efter honom: ''Man
kan svära, att man icke gjort en sak, fastän man verkligen gjort
den, om man för sig sjelf tänker, att man icke gjort den en viss
dag, eller förr än man blef född, eller förstår under någon dylik
omständighet, utan att de ord, deraf man sig betjenar förråda sådant:
och detta är ganska beqvämt vid många tillfällen och alltid
ganska rätt (trés juste!) när det är nödigt eller nyttigt för
helsan, äran eller ett godt ändamål".

För min del anser jag borgerlig lags hotelser med eviga straff
högst olämpliga. De verldsliga straffen deremot kan och måste man
anlita när de erfordras. Dessa får man rätta efter tidsförhållandena
och efter straffskalan emellan särskilda förbrytelser, men man
bör icke inblanda bland dem saker, som stå öfver mensklig makt.

Jag fruktar att det icke lönar mödan, sedan Herr Statsministern
yttrat sig för bifall till paragrafen, att framställa något
annat yrkande, och jag ämnar icke heller ensam göra det, men
jag har önskat uttala min tanke till protokollet och i den händelse
Kammaren skulle vilja besluta en återremiss af denna paragraf,
vågar jag instämma med Herr Almqvist i det förslag han
afgifvit.

Vid detta tillfälle tror jag man skulle kunna göra ett storartadt
experiment med hans förslag i denna vigtiga sak. Man
skulle här kunna nöja sig med ett förklarande eller en skriftlig

N:o 32.

Lördagen den 28 April, £. m.

försäkran på heder och samvete af gäldenären att han icke egde
någon tillgång. Man undgick då en utsträckning i stor skala af
ederna, som jag tror är oroande för mångas samveten, om den
blir införd i lagen. Om en sådan förklaring blefve här införd,
och man sedermera på behörigt ställe i strafflagen gjorde ett tilllägg,
der straff stadgades för en icke sanningsenlig deklaration,
tror jag, att man derigenom kunde erhålla erfarenhet om, huru
bestämmelsen af en dylik förklaring skulle verka. Jag vågar tro,
att en sådan förklaring skulle vara betydligt verksammare än en
ed, ty jag vet icke hvilken reservation kasuister skulle kunna utfundera
vid en förklaring, som afgifves på heder och samvete.

Talaren på kristianstadsbänken tror jag har missuppfattat
Herr Almquists förslag. Det samma afsåg icke att den skriftliga
deklarationen skulle afgifvas under edsförpligtelse utan en förklaring
på heder och samvete, och befans en sådan vara sanningslös,
skulle den medföra straff efter verldslig lag. Herr Almquist
hade önskat, att man åtminstone vid detta tillfälle skulle kunnat
undvika användandet af den i mitt tycke ohyggliga ed, der man
sätter sin salighet i pant. Jag vill icke gorå annat än det vilkorliga
yrkandet, att, i fall paragrafen blifver återremitterad, mitt
yttrande måtte få åtfölja remissen, för att tagas i betraktande
jemte det förslag Herr Almquist framstäldt i det syfte, hvari jag
hufvudsakligen instämmer.

Herr Widén: I likhet med flera föregående talare ber jag
att få uttala, det jag hyser de största betänkligheter mot föreskrifter
af edgång i denna §. Här är tvifvelsutan fråga om värjemålsed.
Visserligen har en talare anmärkt, att den ed, som här
är i fråga, skulle hafva ett annat namn. Men under ett genus
finnes många species och obestridligen hafva vi här ett species af
värjemålsed, man må nu begagna hvad namn i öfrigt, som helst.
Nu anser jag värjemålseden i allmänhet för ett mycket tvetydigt
bevisningsmedel. Den är för de rättfärdiga öfverflödig och för
de orättfärdiga farlig.

En talare har visserligen sagt, att det finnes en tredje klass,
som står emellan dessa, för hvilken värjemålseden skulle vara nyttig,
men denna klass måste vara mera inbillning än verklighet.
Samme talare har också sjelf, under det han ville försvara värjemålseden
i förevarande fall, anfört det kraftigaste bevis emot densammas
användning, då han sade, att den var förfärande, och det
derför att skälen hvarför eden blifvit ålagd, qvarstå äfven efter
edens afläggande. Alldeles sant. Men hvad kan tydligare ådagalägga,
att ifrågavarande ed är onyttig, än just det att den icke
förmår åstadkomma hvad den skulle åstadkomma.

Jag kan för min del ej förstå att man kan hafva annat skäl
för denna eds föreskrifvande än att den finnes vara ett mycket
gent och beqvämt medel att komma till ett slut med saken. Men
är det försvarligt, att en fordringsegare, som misstänkt, att en gäldenär
eger mera egendom, än han uppgifvit, endast för beqvämlighetens
skull skall få ålägga denne en sådan ed, då, i trots der -

1förslag till
utsöhnmgslaij.

(Forta.)

JJ:o 82.

Förslag till
utsökningsmål (Forts.

)

-i Lördagen den 28 April, f. m.

af att eden aflägges. misstanken ändock alltid står qvar, emedan
han ju kan tro honom om att hafva begått en falsk ed. Nu må
jag vist medgifva, hvad som anmärkts, att det kan blifva ganska
svårt att finna, hvad man här skulle sätta i stället för eden.
Men är dess användning i sig sjelf förkastlig, får man ej afstå
från försöket. Allra minst bör den omständigheten afhålla derifrån,
att här frågan blott gäller en enskild punkt af vår lagstiftning.
Tvärtom tror jag att försöket att inskränka eller borttaga
edgång ar ne just böra börja på det sättet och så fortsätta punkt
efter punkt.

I alla händelse)'' kan jag icke finna mig vid, att man skulle
föreskrifva edgång vid sådana fall som i de ifrågavarande, hvarigenom
bruket af värjemålseden skulle utsträckas långt öfver hvad hittills
egt rum och den snara, som hittills funnits utlagd till så
mångas sedliga och religiösa förderf, utbredes ännu vidare. Jag
ber derföre att få instämma med dem, som yrkat återremiss i
syfte att inskränka eller helst, om möjligt, alldeles borttaga föreskriften
om edgång i förevarande fall.

Herr Wallenberg: Med afseende på hvad Herr Samzelius
yttrade derom, att om en person, som hade obligationer, ville undandölja
dem, kunde man få fram dem genom den här föreslagna
edgången, så får jag säga, att den, som har obligationer och tänker
fördölja dem, hittar nog på att lemna dem till en god vän
den ena dagen och svärja den andra dagen och på den tredje taga
igen sina obligationer; så att för dem, som behöfva tvingas på
edgång i sådana saker, betyder eden ingenting.

Het har blifvit af Hans Excellens Statsministern yttradt, att
ändamålet med förslaget vore att söka undvika omgången af konkurs
och dermed förenade kostnader. Jag har mycket deltagande
för borgenärerne, men jag har den äran att säga att jag vill icke
gå så långt i deras tjenst, att jag vill bespara dem några kostnader
för att de möjligtvis skulle få tillfredsställa sin hätskhet;
ty det finnes ilskna borgenärer lika som det finnes ilskna gäldenärer
och en sådan borgenärs hätskhet kan gå temligen långt
mot en gäldenär, som oskyldigt nog råkat i olycka. För min del
vill jag icke vara med om en lagstiftning, som lemnar samvetsfriden
till pris åt en hätsk borgenär, ty det kan icke nekas af
den, som harnågon erfarenhet af lifvet, att, i afseende på så beskaffade
edgångar som den ifrågavarande, förhåller det sig så,
att det stannar en fläck på den, som tvingats att gå eden, denna
ed må vara sann eller falsk. Hvarföre skall man också vara så
om för borgenären, att man för att bespara honom kostnaderna
för en konkurs skall låta honom få denna så kallade “lilla konkurs“.
Lagförslaget har många fel men ett är påfallande och genomgående
och det är att förslaget är för sinnrikt; men det innefattar
likväl så stora förbättringar i det hela taget, så att man
tår hoppas att de, som skola tillämpa detta förslag, om det blir
lag, skola vara lika sinnrika som förslagsställarne. Men jag hade
icke väntat att finna någonting så sinnrikt, som stadgandet i 2

>:• 32.

Lördagen den 28 April, f. m. 25

mom. i förevarande § der det heter: “Har gäldenär gått ed, som
nu är sagdt, vare han ej pligtig att för samma fordran ånyo sådan
ed gå“. Skulle nu likväl en stackars gäldenär hafva tio borgenärer
som han är skyldig en krona hvardera, så kunna de drifva
honom till tio edgångar, tv det är icke samma fordran, utan de
hafva hvar sin fordran. Det har väl blifvit sagdt af Hans Excellens
Statsministern, att det är en ganska naturlig sak, att borgenär
begär visshet om att gäldenären icke har några tillgångar.
Ja! det är ganska naturligt, men om borgenären ville tänka sig
för, innan han gifver kredit åt gäldenären, så vore det en sak,
som skulle förekomma mycket bråk och trassel i allmänna lifvet.
Att söka hjelpa borgenären genom att föra in edgångar i oträngdt
mål det kallar jag onaturligt och okristligt, rent ut sagdt.

Det har vidare yttrats af samma ärade talare, att, om det
vore fråga att borttaga de religiösa formulären i allmänhet, så
vore det skäl att se till, om denna edgång borde bibehållas eller
utbytas mot något annat. Så vidt det varit mig möjligt att studera
denna sak, har jag icke lyckats att upptäcka, att det är
fråga om att bibehålla denna edgång, ty den finnes icke förut.
Jag ber att få veta det lagrum, der den finnes föreskrifven, ty,
mig veterligen, finnes icke någon sådan föreskrift och jag tror det
vara högst betänkligt att nu införa en sådan. Jag är också öfvertygad
om att, då vi kunnat existera under de hittills varande förhållandena,
så kunna vi äfven hädanefter hjelpa oss utan att införa
dessa olycksbringande edgångar. Jag vet, som sagdt, icke af
någon sådan föreskrift utom i konkurs, mer. en borgenär ådrager
sig icke kostnaderna för en konkurs i oträngdt mål, hvaremot i
detta fall en borgenär skulle kunna, då sinnet rinner till på honom,
tvinga en gäldenär att svära när som helst.

Då anmärkningar gjorts mot mitt förslag och jag helst vill
hafva bort hela denna framställning, så återtager jag mitt yrkande
och anhåller om återremiss. på det att Utskottet måtte komma att
taga denna allvarsamma fråga under förnyad ompröfning och
framlägga något förslag utan edgång.

Herr A linguist: En ärad talare på kristianstadsbänben
fälde några omdömen, uti hvilka jag icke kan instämma och hvilka
gifvit mig anledning att åter begära ordet. Han ansåg den i
förevarande § föreslagna edgång vara att jemföra med det enkla
förhållande, som vår lag föreskrifver i afseende på bouppteckningar,
nemligen att de skola undertecknas under edsförpligtelse.
När sådant sker, förefinnes icke den ringaste anledning till misstanke
att uppgiften är origtig, utan innefattar underskriften blott
ett förklarande, att allt blifvit rigtigt uppgifvet och icke veterligen
något förtegadt. Helt annat skulle förhållandet blifva, om uti
ifrågasatta fall eden påkallades, ty först när en borgenär misstänkte
att tillgångar finnas utöfver de uppgifna, skulle edgång af
honom. påyrkas. Om gäldenären aflade eden qvarstode möjlighet
till misstanka att edgången icke varit ärlig. Således har eden

Förslag till
utsöhningslag.

(Forts.)

N:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

Förslag till
utsöMmngslag.

(Korts.)

der helt annan betydelse, än den enkla formalitet, med hvilken
den ärade talaren jemförde densamma.

Det förslag jag framstälde för målets vinnande, har af samma
talare blifvit missförstådt. Jag har icke förutsatt en skriftligen
afgifven ed, utan blott att göra det factum alldeles obestridligt,
att gäldenären förklarat sig icke ega andra tillgångar än dem han
uppgifvit. Detta förklarande skulle derför ske inför embetsmyndighet
eller utmätningsman i vittnens närvaro, hvarigenom allt
tvifvel om uppgiftens verklighet skulle på förhand vara undanröjdt.
Hade gäldenären gjort origtig uppgift, skulle han derför
lida verldsligt straff, möjligen detsamma som för falsk ed. Vi hafva
hört en ärad talare nämna om huruledes vissa religiösa sekter
hafva hemliga förbehåll och anse eden icke vara för sig bindande.
För dem saknar således eden all betydelse och jag tror för min
del, att sådant är på väg att blifva allt mera allmänt och följaktligen
äfventyret med edgångarne allt större. Jag anser derför
vara hög tid att icke öka antalet af dylika missbruk. Såsom jag
med glädje erfarit, har Hans Excellens Herr Statsministern ansett
önskligt, att edgångar i allmänhet kunde undvikas och att han i
förevarande fall icke skulle förordat edgång, derest fråga vore om
en allmän reglering af bevisningsläran. På grund af detta hugnesamma
yttrande, tager jag mig friheten hemställa, om det kan
vara skäl att. när man icke gillar eller godkänner principen af
edgång såsom bevisningsmedel, genom en ny lag öka de tillfällen,
då edgångar skola begagnas. I allmänhet vid reformer tillgår
det ju så, att man måste nöja sig med att delvis vinna något för
att slutligen få principen helt och hållet genomförd. Kunna vi
icke påräkna att med ens få bort alla edgångar, så böra vi väl
ändock undvika att öka antalet af dem.

På grund af denna uppfattning och då, enligt mitt förslag,
den, som i förutsatta fallet gjort en origtig uppgift, kunde blifva
underkastad straffpåföljd exempelvis såsom om han gått falsk ed,
så önskar jag att §:n må blifva till Utskottet återförvisad, och vill
jag således icke vika från den framställning jag nyss gjort.

Herr Fröman: Jag har ansett nödigt att med några få ord
utveckla den åsigt, jag förut förfäktat. I afseende på mitt yttrande
att den lämpligaste utvägen vore att borgenären bringade
gäldenären i konkurs, har det blifvit sagdt, att detta skulle medföra
omgång och kostnader. Det är just detta jag åsyftat, ty
dessa besvär och kostnader träffa äfven borgenären, och detta tror
jag skulle afhålla honom från att bringa saken till den ytterligheten,
att försätta gäldenären i konkurs, i följd hvaraf åtskilliga
edgångar icke komme att ega rum. Det är nemligen klart, att
borgenärerne ej skulle underkasta sig dessa besvär och kostnader för
en obetydlig fordran, utan det vore endast, när stora underslef
misstänktes, som denna utväg komme att tillgripas. Yi hafva
redan i konkurslagen ett stadgande, som ligger så pass nära, att
med ett par ords tillägg det skulle lämpa sig till en fullt klar
föreskrift om borgenärs rätt att få gäldenären i konkurs i föreva -

Lördagem den 28 April, f. m.

N:o S2,

rande fall, och detta stadgande återfinnes i 19 § af förordningen
om denna utsökningslags införande, der det föreslås att af gällande
konkurslags föreskrifter skulle fortfarande bibehållas, bland annat,
stadgandet att borgenären eger söka konkurs å gäldenären, då
denne svikligen borgenärer till förfång afhänder sig eller undanskaffar
sina tillgångar. Då det tillika är stadgadt, såsom den yttersta
utvägen, att gäldenär får bringas till konkurs, då han nekar
att gå den ifrågavarande eden, så synes mig den af mig föreslagna
utvägen att undvika den i förevarande § omnämnda edgången vara
den naturligaste.

Att i denna lag införa ett alldeles nytt och för vår lagstiftning
hittills främmande stadgande om afgifvande af förklarande
på heder och samvete, innan ännu någon bestämmelse finnes om
den bestraffning, som skulle följa på missbruk af ett sådant förklarande,
lärer väl icke vara lämpligt; utan torde detta böra uppskjutas,
till dess en allmän föreskrift i detta hänseende kan komma
att meddelas. Faran af att vi, genom hvad jag föreslagit, skulle
komma att stå illa till boks i konkursstatistiken, förefaller mig
icke vara så stor, sedan jag hört den talare, som framkastade
denna betänklighet, antyda huru lätt ökandet af konkursernas antal
i vårt land kunde på ett tillfredsställande sätt förklaras.

Jag fortfar i mitt yrkande om återremiss.

Herr Stråle: Äfven jag har haft tillfälle att vid föregående
öfverläggningar i Kammaren förklara, att jag icke är någon vän
af edgångar i egen sak. Mot det förslag, som här blifvit uppstäldt.
angående förändradt edsformulär, tillåter jag mig dock erinra att
den frågan egentligen icke är föreliggande utan måste betraktas
ur en mera allmän och omfattande synpunkt. Om förslaget att
formuläret skulle innefatta ett förklarande på heder och samvete,
blefve _ lag och gäldenären afgåfve en sådan förklaring, då vore
visserligen saken dermed slut, men om en annan borgenär för en
annan fordran bragte gäldenären i konkurstillstånd, så måste
gäldenären, enligt gällande konkurslag, aflägga ed efter religiöst
formulär. Det skulle blifva besynnerliga förvecklingar, om man
faststälde ett formulär vid utmätning och ett annan konkurs; och
jag tillåter mig betvifla, att det ligger inom Särskilda Utskottets
befogenhet att föreslå de förändringar i konkurslagen, som af den
föreslagna förändringen måhända borde följa.

_ Det synes, som om en och annan talare förestält sig, att föreskriften
om den ifrågavarande edgången vore ett helt och hållet
nytt stadgande och man har begärt upplysning, hvar det funnes
någon dermed jemförlig bestämmelse. Det finnes verkligen en
sådan, nemligen i 1868 års förordning angående bysättning, som
innehåller, att, om man vill blifva fri från bysättning, måste man
aflägga ed. Således, då man efter 1868 års förordning måste aflägga
ed, för att undgå bysättning, är nu föreslaget edgång för
att undgå konkurs. Erfarenheten har ju visat, att ganska sällan
den rätt, 1868 års förordning medgifver borgenär, blifvit tillämpad,
och att bysättningstvånget mycket sparsamt anlitats, och hvilken

Förslag till
utsökningslag.

(Forts.)

K:o 82.

Förslag till
in(sökning slag.

fforts.)

Lördagen den 28 April, i. m.

anledning har man då att befara, att borgenärer i stort antal
skulle anlita denna utväg för att utkräfva den ifrågavarande
eden. Sker det af hätskhet, så lärer borgenären icke släppa sin
gäldenär, med mindre än att han bringar honom i konkurs, ty
kostnaderna för en borgenär, att, då utmätningen visar, att inga
tillgångar finnas, sätta gäldenären i konkurs, äro icke öfverdrifna.
Lagstadgandet innehåller dock i detta likasom i öfriga
fall en förmån för gäldenären, ty han kan undgå konkursen; och
någon fördel för den hätske fordringsegaren vill man icke bereda.
Lagstadgandet torde hufvudsakligen vara af nöden för ett annat,
kanske icke så sällsynt fall, nemligen, att borgenären anser sig
ega giltiga skäl till den förmodan, att gäldenären undandöljer
tillgångar. Edgången är nu satt i stället för bysättningstvånget.
Aflägger gäldenären eden, så är saken slut, men vägrar han att
aflägga eden, så är han, enligt 19 § promulgationslagen, skyldig
att afträda sin egendom till konkurs, om sådant yrkas. Grenom
den ifrågasatta ändringen i § vunne man endast det att konkursernas
antal sannolikt betydligt ökades och det tror jag hvarken
vore till borgenärernes eller gäldenärernes fromma.

Man har sökt visa, att bouppteckningseden är vida skild från
ifrågavarande ed. Bouppteckningseden skall ovilkorligen afläggas
skriftligen och skriftlig ed lärer väl vara så gild som gången.
Erfarenheten visar, att bouppteckningseden föranleder noggrann
eftertanke hos den som skall uppgifva tillgångarne. I konkurser
är det ju ganska vanligt, att, när eden skall afläggas, tillkommer
åtskilligt, som förut icke uppgifvits.

Man har kallat förslaget sinnrikt; jag hemställer om detta är
ett fel. För min del tror jag det icke. Äfven, har man velat
framhålla, att tio fordringsegare med tio särskilda ^ fordringar
skulle kunna få gäldenären att tio gånger aflägga ifrågavarande
ed. Men det är ju lätt för gäldenären att undvika detta genom
att göra konkurs.

Då frågan om att öfverexekutor skulle pröfva,, om eden borde
afläggas eller icke, numera är öfvergifven, så vill jag endast fästa
uppmärksamheten på, i hvilken ställning öfverexekutor skulle
komma om förslaget antagits. På hvad grund skulle öfverexekutor
tillåta edgången eller afslå begäran derom? Jag vet. det icke.
Om öfverexekutor afsloge yrkandet, kunde borgenären i allt fall
bringa gäldenären i konkurs, då till äfventyrs tillgångar framkommo.
. .

Ehuru jag icke är vän af edgång i egen sak, vet jag icke
under nuvarande förhållanden någon bättre utväg, än den af
Kongl. Maj:t och Utskottet föreslagna, hvartill jag tillstyrker
bifall.

Grefve Horn: Det är herr Wallenberg, som manat mig att
denna gång begära ordet. 1 likhet med Herr Stråle vill jag hänföra
mig till 1868 års författning, för att visa, att en edgång sådan
som den nu ifrågasatta icke är ny, såsom Herr Wallenberg sagt,
men jag vill tillägga, att det finnes ännu en annan författning,

Lördagen den 28 April, f. m.

N:o 82.

som lika mycket står i samband med detta stadgande. Vi känna,
att ett vanligt sätt att undansnilla tillgångar från borgenärer är
att sälja bort lösegendom genom så kalladt lösöreköp. För att i
någon mån hafva en kontroll på att dessa köp icke äro skenbara,
har lagen i 1845 års förordning stadgat, att vid utmätning eger
fordringsegaren äska, att köparen må med ed betyga, att emellan
honom och säljaren är på god tro så tingadt och betaldt, som
afhandlingen innehåller. Denna författning står i alla hänseenden
qvar och är lika nödvändig, som, efter min åsigt, detta stadgande
i 86 § är. Jag har med detta velat visa Herr Wallenberg, att
hans åsigt att detta stadgande är nytt icke är rigtig. Jag vill i
öfrigt, för att icke vara mångordig, hänföra mig till hvad Hans
Excellens Statsministern och åtskilliga andra talare, som varit af
hans åsigt, i detta ämne yttrat och yrkar jag således bifall till
Utskottets förslag.

Herr Falk: För min del anser jag, att det vore lyckligt, om
stadgandet angående edgång kunde tagas bort ur denna §. På
senare tider har man brukat att. så mycket man kunnat, taga bort
eder och sätta annat i stället. Så t. ex. i städernas försäkringsbolag,
der man i stället för edgång lemnar en skriftlig förbindelse
på ära och tro. En ärad talare har sagt, att ett sådant förfarande
vore ganska betänkligt, ithy att man först tvingade gäldenären att
afgifva skriftlig förbindelse på ära och tro att han icke eger andra
tillgångar och sedan, om han komme i konkurs, skulle han aflägga
religiös ed. Jag kan icke finna, att deri ligger någon fara, ty
den, som lemnat ifrån sig en sådan förbindelse på ära och tro,
kan väl också utan fara i konkursen aflägga religiös ed.

Herr Wallenbergs förslag att öfverexekutor skulle bestämma
om eden skulle afläggas eller icke anser jag vara alldeles förkastligt,
ty den person, som af öfverexekutor blefve ålagd att gå
eden, blefve ju hallstämplad såsom en person den der misstänktes
för att undansticka sina tillgångar. Jag yrkar återremiss i det
syfte att i stället för edgång gäldenär må, när borgenär så fordrar,
få afgifva en skriftlig förbindelse på ära och tro, att han uppgifvit
allt hvad han eger.

Herr Almquist: En ärad talare, herr Stråle, har trott sig
finna skäl för införandet af den ifrågasatta edgången deruti att
edgång redan är föreskrifven i stadgan rörande bysättning och
att i fråga om lösöreköp lagen för närvarande innehåller föreskrift
om edgång i ungefär samma syfte som nu är ifrågasatt.
Mig synas dessa erinringar just bevisa, att edgång för ganska
ätventyrliga fall med alltför lätt hand blifvit föreskrifven; och
anser man att missbruk af Guds ord och religiösa former förekomma,
desto angelägnare bör det vara att aflägsna anledningarne
dertill. Icke kan, såsom den ärade talarens åsigt synes vara, den
omständighet att edgång tillförene i flera fall mindre lämpligt
blifvit föreskrifven och föranledt missbruk, innefatta skäl att, då
en ny lag nu skall antagas, öka antalet af lika beskaffade före -

FSrslag tUl
utsökningslag.

(Forts.)

W:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

Förslag till
utsäJeningslag.

(Forts.)

skrifter. Tvärtom synas mig hans argument innebära skäl att
påtänka ändring i de äldre föreskrifterna. Just dessa edgångar
för att fria sig från bysättning och dylika svårigheter hafva väckt
min uppmärksamhet på önskvärdheten att i möjligaste måtto inskränka
dessa eder. Jag har en gång varit i den obehagliga
ställningen att nödgas mottaga en sådan ed af en person, dervid
mina försök att afhålla honom från edens afläggande misslyckades,
och inom icke lång tid derefter visade det sig att han var en
förmögen man. Jag fortsätter mitt yrkande om återremiss.

Herr Wallenberg: Jag beklagar att den upplysning, Grefve
Horn lemnat, icke kan af mig anses tillfredsställande och det af
det enkla skäl att han icke upplyst om något annat än hvad jag
mycket väl visste förut, nemligen att det finnes edgång föreskrifven
i 1868 års författning och vid de så kallade tjufköpen eller lösöreköpen.
Men någon så beskaffad edgång, som den här ifrågasatta,
att en borgenär kan när som helst tvinga sin gäldenär till
edgång, har den ärade talaren icke visat mig och kan han visa
mig det, så skall jag böja mig, men icke duga de exempel han
hittills anfört. Jag anhåller fortfarande om återremiss.

Sedan öfverläggningen härefter förklarades slutad samt Herr
Grefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till den förevarande §:n och dels återremiss deraf, framstälde
Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall
till §:n, hvarvid svarades många nej, blandade med ja, och sedermera
proposition på återremiss deraf, då svaren utföllo med många
ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Herr Stråle begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:

Den, som bifaller 86:te §:n i Särskilda Utskottets förslag till
utsökningslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, återförvisas §:n.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Lördagen den 28 April, f. m.
Fjerde kapitlets öfverskrift.

Godkändes.

5 kap.

87-94 §§, 85 §, 95-98 §§.

Biföllos.

N:o 32.

Förslår/ till

(Forts.)

99 §.

Grefve Mörner, Oscar: I sista momentet af den nu föredragna
paragrafen heter det: “Skall försäljning ske på grund af
förordnande, som i 28 § sägs, må kungörelse om auktionen ej
utfärdas förr än det skuldebref, hvarå borgenären sin fordran
grundat, blifvit i kufvudskrift till auktionsförrättaren aflemnadt.
Nu synes det af 94 §, att auktionsförrättare kan i sannolikt ganska
många fall blifva utmätningsmannen i orten, det vill säga någon
underordnad tjensteman i landtstaten. Enligt nu föredragna paragraf
skall det skuldebref, hvarå fordran grundas, till denne man
öfverlemnas och då fast egendom utmätes, är det väl i de flesta
fall intecknade skuldebref, som stundom kunna vara på ganska
stora belopp. Jag har sett sådana på 100,000 riksdaler; och ett
dylikt skuldebref kan ju vara egarens hela förmögenhet. Dessa
skuldebref äro vanligen stälda till ordres och således af löpande
beskaffenhet. Då kan det ifrågasättas, om det är så alldeles riktigt,
att skuldebref skola så lång tid förr än försäljningen sker
öfverlemnas till auktionsförrättaren, då skuldebrefvets egare icke
har att i anseende till sin säkerhet för detsamma vända sig till
någon annan än auktionsförrättaren, ty staten har icke iklädt sig
någon ansvarsskyldighet för de fel, som begås af dessa tjensteman.
Om nu en sådan tjensteman pantsätter skuldebrefvet och förskingrar
dessa 100,000 riksdaler, hvilket kan inträffa, och vi hafva
ju tyvärr exempel på att kronofogdar rymt med eller undansnillat
allmänna medel, så står skuldebrefvets egare der och har förlorat
sin handling och har då icke regress till någon annan än denne
tjensteman, som man antingen icke får reda på eller som icke
har något att betala med. Detta kan väl förtjena att tagas i
öfvervägande och det må väl vara, att man bör göra så litet
ändringar som möjligt vid detta lagförslag, men några få väl ändå
föreslås. Jag vill medgifva, att det kan vara skäl, att för god
ordnings skull och för kostnaderna och andra förhållanden den,
sona söker utmätning, aflemnar skuldebrefvet men nog synes det
mig att han icke bör vara ovilkorligen förpligtad att lemna det
till auktionsförrättaren, utan vara berättigad att få deponera det
i taka händer, eller hos Konungens Befallningshafvande, der det
kunde vara tillgängligt.

Af dessa anledningar är det jag tager mig friheten att yrka
återremiss af denna paragraf, på det att utskottet måtte tillse

M:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

Förslag till
utsökningslag.

(Forts.)

huruvida icke en ändring i detta stadgande skulle till fordringsegarens
säkerhet kunna åstadkommas.

Grefve Horn: Som man ser af föreliggande förslag, är det
endast magistraterna i städerna och kronofogdarne på landet, som
äro behöriga att hålla utmätningsauktioner å fast egendom, och
dessutom kan försäljning ega rum i vissa fall på, landskansli. .Det
är samma förhållande som nu existerar och hittills har man icke
ansett någon större våda ligga deri. Då denna fråga förevar till
behandling i Utskottet, gjordes samma inkast mot detta stadgande
som nu af Grefve Mörner blifvit framstäldt. Det var till och med
jag som gjorde det och jag föreslog, att fordringsegaren skulle
vara berättigad att sätta in fordringsbeviset i ränteriet och lemna
en afskrift deraf till utmätningsmannen, men mot detta_ mitt förslag
gjordes så många och verkligen vigtiga inkast att jagafstod
från mitt yrkande. Skulle de åtgärder, jag då föreslog, vidtagas,
så skulle en mängd stadganden i 5 och 6 kapitlen förändras i afseende
på huru skulle förhållas vid auktionen och fördelningen
och huru liqviden i afseende på köpeskillingen skulle ega rum.
Det påpekades, hvad jag villigt erkände, innehållet i 57 §, som
skulle bevara borgenären från risken att blifva af med sina penningar
genom ett falsarium af auktionsförrättaren. 57 §, som redan
är godkänd, innehåller nemligen följande: “Då för utmätnings vinnande
fordringsbevis till utmätningsmannen aflemnas, göre han
derom anteckning å handlingen". Således när denna fordringshandling
kommer in för att grunda utmätning och auktion, skrifver
utmätningsmannen på handlingen att den blifvit för det eller
det ändamålet afiemnad och sålunda kan borgenären då icke löpa
någon risk att handlingen obehörigen skulle komma i tredje mans
hand. Den andra risken fordringsegaren kunde löpa vore att
auktionsförrättaren, sedan han uppburit liqvid, om han är berättigad
att uppbära liqvid för handlingen, kunde resa bort och förskingra
penningarne, men samma risk är i alla utmätningsmål, om
summan är stor eller liten, och för den saken tror jag det är svårt
att skrifva några lagar, om man icke skall besluta den lagen, att
staten skall ansvara för uppbördsmännens möjligen inträffande
balanser. På dessa grunder yrkar jag godkännande af det föreliggande
förslaget,

Grefve Mörner, Oscar: Hvad nu ifrågavarande stadgande
beträffar, så har det blifvit mig sagdt af Herrar Landshöfdingar
och andra personer, som haft att göra med utmätningar, att det
icke der lärer nu vara brukligt, att vid utmätning af fast egendom,
en skuldsedel aflemnas till utmätningsmannen förr, än liqvid
skall ega rum. Här har nu åberopats 57 §. Men i denna §, stödes
det af mig väckta förslag. Den innehåller nemligen: “Då för
utmätnings vinnande fordringsbevis till utmätningsmannen aflemnas,
göre han derom anteckning å handlingen." Jag förutsätter
nu, att i detta fäll denne utmätningsman är en person, som vill
se sig till godo och således icke är pålitlig. I de flesta fall äro

Lördagen den 28 April, f. m.

de val att lita på, men det finnes äfven sådane, som rymma med
kronans eller enskildes medel, och således kan man icke, om man
tänker efter livad som passerar, beräkna, att alla dessa personer
skola alltid vara ärliga ock pålitlige män. Det är emellertid
denne förrättningsman, som skall göra den ifrågavarande anteckningen
på fordringshandlingen. Om han nu i stället är benägen
att göra fuffens, så verkställer han ej någon anteckning. Han är
visserligen pligtig att göra det, men.någon kontroll deröfver att
så sker finnes rakt icke. Antaga vi åter, att han verkligen gör
anteckningar, hvad blir då följden? skulle anteckningen förhindra
att sedermera belåna reversen, så vore ju denna förstörd för all
framtid, enär den icke vidare kunde begagnas. Något sådant
skulle man väl icke vilja ingå på. Men det beköfver ju icke stå.
hvem som begärt utmätningen, blott att reversen blifvit atlemnad för
utmätnings verkställande, och en sådan anteckning kan ju endast
göra reversen, så mycket begärligare, enär derigenom synes, att
den snart blir inlöst, ^och, enligt mitt förmenande, något hinder
icke finnes att under tiden öfverlåta reversen på andra.

I lagstiftningsfrågor måste man göra sig besvär med att noga
öfvertänka .saken, och detta besvär är icke alltid så lätt. Jagsäger
icke i dag detta med särdeles afseende å lagstiftaren och
Lag-Utskottet såsom skulle mycket nu vara försummadt, men
dock såsom en gällande sats, som är nyttig att besinna och taga
vara på.. Emellertid, vare dermed huru som helst, så har jaguttalat
mina betänkligheter, och bestrider på det bestämdaste, att
57 § förmår annat än att ytterligare bestyrka desamma.

Herr Reutersvärd: Jag har svårt att fatta, huru Grefve
Mörner, om han läser igenom den 57 §:en, kan påstå, att det beror
på auktionsförrättaren att göra den ifrågavarande anteckningen
eller icke. Han skall göra den och följaktligen, om jag skickar
förbindelsen till honom, kan jag sjelf tillse att anteckningen
blifver behörigen verkstäld. För öfrigt lär Kongl. Maj:t icke underlåta.
att utfärda instruktioner för öfver- och underexekutorer,
.utmätningsmän och auktionsförrättare, och kan deri ett stadgande
i detta afseende meddelas.

Jag tror derför, det icke är någon fara att antaga denna
paragraf, utan får för min del anhålla om bifall derå.

Grefve Horn: Jag vill blott med några ord bemöta Grefve
Mörn ers påstående, att den omförmälda anteckningen på fordringsbeviset
icke skulle kunna kontrolleras, och ber i sådant afseende
få fästa uppmärksamheten på, att det beror på borgenären sjelf,
när han aflemnar fordringsbeviset att tillse, att påskriften derå
blifver behörigen verkstäld. Vill han icke tillse detta, så får kan
skylla sig sjelf, om någon fara uppkommer för att hans fordran
på ett eller annat sätt skall blifva förstörd.

Herr &tråle: Till de skäl, som förut blifvit anförda, ber
jag få lägga några ord. Utmätningsmannen är i stad magistrat
Första Kammarens Prof. 1877. N:o 32. 3

N:o 32.

Förslag till
utsöltningslag.

(Forts.)

K:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

Förslag till
utsökningslag.

(Forts.)

och på landet kronofogde; ty länsmannen är icke berättigad att
befatta sig med försäljning af fast egendom, om icke Konungens
Befallningshafvande, i särskilda fall, honom dertill förordnar. Vill
man se spöken på ljusa dagen, så må man göra det. Jag tror
ieke att man dertill har skäl. Kronofogden uppbär ofta större
belopp, än som komma i fråga vid utmätningar, nemligen vid kronouppbörden;
och vill man föreställa sig, att uppbördsmannen är
benägen att tillgripa anförtrodda medel, så är det väl sannolikare
att han gör tillgreppet vid kronouppbörden. För min del får jag
yrka bifall till §:en, ehuru jag erkände, att äfven jag till en början
hade vissa skrupler i afseende å densamma, men jag fann
svårigheterna vid andra förslag så öfvervägande, att jag lät mina
betänkligheter falla och instämde i §:en.

Grefve Mörner: Hvad först beträffar Grefve Horns yttrande,
så tillåter jag mig betvifla, att det beror på borgenären sjelf att
tillse, om anteckningen blir gjord eller ej; ty kronofogden lärer
icke erkänna sig skyldig att föra diariet under tillsyn ar andra
personer, utan vill han göra orättfärdigheter, sa säger han: Ja,
det skall jag anteckna sedan", och så låter han bil det. Hvad
vidare angår anmärkningen om kronouppbörden, sa tillstår jag,
att jag icke minnes säkert, huru dermed tillgår; men om det är
så som jag vill erinra mig, att kronofogden skall remittera^ penningarne
hvarje 14:de dag, kan summan icke^hinna ^bliiva sa^stoi
och i allt fall kan kronouppbörden icke på en gång uppgå till
100,000 kronor och mera, som det här kan göra.

Hans Excellens Herr Friherre De Geer: Jag vill icke bestrida,
att det ju alltid kan vara med äfventyr förenadt för en
borgenär att aflemna ett fordringsbevis å större belopp i hufvudskrift,
så länge staten icke åtager sig garantier för sina tjensteman
i det afseendet. Men sedan Kammaren bifallit den 54 §:en
i hvilken stadgas, att när man söker utmätning, skall man till
utmätningsmannen aflemna sitt fordringsbevis i hufvudskrift, synes
det mig vara en konseqvens att, da fastighet skall utan föregående
utmätning säljas på grund af inteckning, fordringsbevis et äfven
då aflemnas till auktionsförrättaren, hvilken är lika vederhäftig
som utmätningsmannen. Jag anhåller om bifall till §:en.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr
Grefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till den förevarande §:n och dels återremiss deraf,
framstälde Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall till
§:n och då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.

100, 101 och 102 §.

Biföllos.

Lördagen den 28 April, f. m.

N:o 32.

103 §.

^''.e11.r. Stråle: Kougl. Maj:ts förslag i denna § innehåller:

• Rakningen gånge för sig genom utrop i upp- och afslag, der
eJ o gäldenären och borgenären öfverenskomma, att försäljningen
ma ske endast genom uppslag, och sådant ej bestrides af annan,
hvars ratt är i fråga.11

Derjemte har .Kong], Maj:t uti promuigationslagen infört en
j,, den lo:de, af följande lydelse: “I fråga om sättet för försäljning
af utmätt fast egendom varder, i stället för de i Förordningen
den 29 November 1823 derom gifna föreskrifter, förordnadt:

bkall vid utmätningsauktion å fast egendom försäljningen ske
genom utrop i upp- och afslag, bestämmes först uppslagssumman
genom bud och öfverbud, till dess något vidare bud ej göres.
Derefter värde dubbla beloppet af det af utmätningsman å fästigheten
safta värde lagdt till uppslagsumman och egendomen utropad
för sammanlagda beloppet, hvilket, om det ej tbjudes, småningom
genom afslag minskas, till dess någon säger “mitt''1, eller
beloppet nedgått till hvad först i uppslag bestämdes; och bör,
om under afslagsutropen två eller flere på en gång ropa “mitt11,
auktionen derefter endast dem emellan fortgå i uppslag, och då
blifvande högsta budet med klubbslag fastställas.11

Utskottet åter föreslår att försäljningen skall ske endast i
uppslag hvadan nyssnämnda 13 §

Denna fråga har inom Utskottet varit föremål för lifliga öfverläggningar
och skiljaktiga meningar; och ett bevis derpå är, att
i detta afseende sex reservationer blifvit afgifna, hvilka troligen
blifvit ökade med en sjunde reservation, derest en af Utskottsledamöterna
varit närvarande, hvilken deltog i början, men af sjukdom var
hindrad att närvara vid beslutets fattande. En del yrkade, hvad
Utskottet föreslagit eller endast uppslag; en annan del, att afslaget
skulle afskaffas, men skriftliga anbud få ingifvas, och en del,
bland hvilka jag, att upp- och afslagsauktionen skulle fortfarande
gälla.

Naturligtvis är auktion endast i uppslag det enklaste. Mig
synes dock, att ovilkorligt lagbud om ett sådant auktionssätt kan
vara. betänkligt. Jag, tror icke, att i stad eller i allmänhet vid
auktioner, der mycket folk är närvarande, faran af auktion endast
i uppslag är stor; men isynnerhet vid mindre fastigheters försäljning,
der fordringsegarne uppträda såsom spekulanter och känna
hvarandra, kan det inträffa, att de ingå öfverenskommelse på förhand
och äfven sins emellan göra uppoffringar, hvilka icke komma
gäldenären till godo. Erfarenheten vid auktion å arrende af militieboställe
o. s. v. har någon gång gifvit stöd för förmodan om
sådan öfverenskommelse. Kort efter det 1734 års lag utfärdades,
fann man nödigt utgifva Kongl. förordningarne den 17 Februari
1748 och den 4 Mars 1752, deri det säges att, på det att gäldbundna
personers fastigheter må kunna betinga sig högre pris, så
stadgades att auktioner å utmätt fäst egendom skulle ske i uppoch
afslag. Mången finner ännu detta auktionssätt inveckladt och

Förslag till
utsohningslag.

(Fort8.)

S:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

Forsla$ till föranledande svårigheter. Jag vågar icke bestrida andras erfautsolmmgs-
ren}jet; men min egen erfarenhet bekräftar icke, att detta sätt
(Forts.) medfört svårigheter. Härvid är dock att märka, att det noga måste
iakttagas att den. som först ropar “mitt", blifver förklarad för
köpare, så att det icke inträffar, såsom man sett uti ett visst
rättegångsmål, att en del domare ansåge att sedan i afslaget först
en och sedan en annan spekulant ropat “mitt", innan klubban föll,
auktion i uppslag borde fortsättas dessa spekulanter emellan, ty då
är hela auktionssättet förfeladt. Den som först ropat “mitt", bör
förklaras för köpare och så, torde väl lagens tydliga mening vara.
Jag tror det icke vara möjligt för någon som står och väntar att
få egendomen för så lågt pris som möjligt, sedan en annan spekulant
ropat “mitt" kunna samtidigt dermed utbringa sitt rop. För
min del tviflar jag på, att, för de fall då gäldenären eller någon
annan rättsinnskafvare önskar undvika auktion endast i uppslag,
något lika sinnrikt sätt som detta skall kunna uppfinnas
för att framtvinga den högsta möjliga köpeskilling. Det behöfves
vid detta auktionssätt icke mera, än att en enda för de öfriga spekulanterna
okänd person är närvarande måhända tillfälligtvis, så utgör
denna omständighet en anledning för spekulanter att icke
dröja för länge med sitt bud. Auktion i afslag har varit lag omkring
130 år. Vid 1823-års riksdag väcktes motion om afskaffande af detta
auktionssätt men förslaget rönte föga eller intet understöd. Vill
man icke gå in på afslagsauktion, tillstyrker jag för min del, att
skriftliga anbud må inlemnas; ty äfven den omständigheten, att skrift
liga anbud finnas på auktionsförrättarens bord kan verka förhöjdt
anbud. Jag har dock icke förenat mig med dem, som yrkat skriftliga
anbud af den anledning att ett sådant auktionssätt som är
lämpligt vid entreprenadauktioner o. s. v. skulle vid exekutiv auktion
å fast egendom lätteligen föranleda flera temligen invecklade
förhållanden. Grefve Horns reservation visar hvilka särskilda
stadganden man måste meddela. Dessa svårigheter ansågos inom
Utskottet af en och annan, som deltagit i pluralitetens beslut, så
störa, att man förklarade, att, om auktionen icke finge ega rum
endast i uppslag, valde man hellre auktion i upp- och afslag än
med skriftliga anbud. Jag skulle för min del helst önska bifall
till Kongl. Maj:ts proposition; men vill icke för närvarande framställa
något yrkande.

Grefve Horn: Det medgifves, att redan på 1740-talet fann
man det vara nödvändigt att förändra lagen om auktionssättet
vid utmätt fast egendoms försäljning. Det auktionssätt, som då
gälde var endast uppslag. Man hade funnit, att på landet och i
synnerhet då få spekulanter uppträdde på en auktion, inträffade
att den ene bortköpte den eller de öfrige för att få egendomen
för godt pris. Emellertid har det nya auktionssättet, som då infördes,
med upp- och afslag utöfvats nu i omkring 120 år; men
besynnerligt nog är, att den enskilde aldrig tagit efter detta auktionssätt
eller accepterat det såsom nyttigt för sig, och den allmänna
åsigten derom hos den enskilde är, att det är svårt att förstå och

Lördagen den 28 April, f. in.

N:o 32.

att, om någon skulle vilja vara spekulant vid en sådan auktion, Förslag till
han icke vågar det, derför att lian icke fullt känner huru dermed Fsohungsgår
till. Det är sant, att auktionsförrättaren skall före auktionen (Forts.)
meddela upplysningar om, huru med detta sätt tillgår; men, såsom
vi veta litet hvar, är vår allmoge, ofta åtminstone, trögtänkt och
den hör författningen uppläsas, men kan icke följa med den
och icke förstå den. En och annan begriper det likväl; men det
torde oftast vara sådane, som spekulera på egendomar och derför
lärt sig, huru det tillgår, och sålunda ofta erhålla egendomar för
billigt pris. Såsom jag nämnt, är detta auktionssätt i den allmänna
meningen mycket förhatligt och har veterligen eller åtminstone
antagligen föranledt dertill, att egendomar åtskilliga gånger
hafva slumpats bort, ehuru jag medgifver, att det varit bättre, än
endast uppslag. Då nu icke den enskilde, som ofta beräknar egen
fördel, vill för sin del acceptera ett sådant auktionsförfarande, då
han säljer eu egendom, så tror jag icke det är bättre att acceptera
detsamma, då genom utmätningsauktion skall försäljas en
fastighet. På senare tider har en lång erfarenhet visat, isynnehet
vid kronans auktioner, att ett annat förfaringssätt varit länipligt för
att förekomma att spekulanter blifva bortköpta, nemligen att förseglade
anbud före auktionen iniemnas till förrättningsmannen och dessa
anbud anmälas icke förr, än auktionen skall börja. Derför om
få spekulanter uppträda och en af dem skulle vara sinnad att
köpa bort de andra, så vet han icke, om han skall göra detta derför
att han är okunnig om, huru vida förseglade anbud är o ingifna
eller icke, då den person som afgifver dessa, icke behöfver
vara närvarande. Detta tror jag sålunda skulle vara en god
hämsko till förekommande af detsamma, som man antager skulle
hindras genom auktion i upp- och afslag, men hvilket derigenom
icke alltid kunnat förebyggas. Äfven enskilde personer hafva vid
försäljning af egendomar begagnat detta förfaringssätt med uppslag
och förseglade anbud; åtminstone i Skåne har det, efter hvad
jag har mig bekant, tagit god favör, i det åtskilliga större egendomar
under nästlidet år sålunda utbjödos. Jag skulle specieit
kunna nämna fyra eller fem sådane auktioner; men vill här endast
uppgifva att Grefvinnan Danners egendomar sålunda försåldes.
Jag tror, att detta förfaringssätt är det enda rigtiga och
att det i allmänna föreställningssättet skulle finna den största
genklang, och just derför att jag ansett det vara det rätta, har
jag varit af skiljaktig mening såväl med Kongl. Maj:t som med
Utskottet. Uti min reservation har jag tagit mig friheten uppgöra
ett redaktionsförslag, hvarpå jag dock icke vill hålla, hvad
sjelfva redaktionen beträffar, utan endast å sjelfva saken. Den
redaktion, som jag uppgjort, innehåller endast ändring af andra
momentet af förevarande paragraf. Första momentet är till alla
delar lika med Kongl. Maj:ts; men det andra momentet har jagansett
böra lyda på följande sätt:

“Egendomen utropas till försäljning i uppslag; före utropet
må dock förseglade skriftliga köpeanbud iniemnas till auktiousförrättaren,
hvilken, om så skett, åligger att derom meddela un -

N:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

22*,™ derrättelse innan egendomen utropas. Sedan högsta muntliga

, ..J . iuuwu vguiiuuuitn uwuuas. UCUtlU ILULLSbcl II1UI1I

u S°iagngS anbudet blifvit med klubbslag befästadt och skriftliga anbud, om
(Forts.)

sådana inkommit, derefter blifvit öppnade, förklaras egendomen

inropad af den högstbjudande. Hafva två eller flera gjort lika
bud och äro dessa de högste, skall auktionen endast emellan
desse bjudare fortgå i uppslag och då blifvande högsta budet
med klubbslag befästas; är någon af dem frånvarande, vare hans
bud förfallet, derest annans lika stora eller högre bud antages.

Skriftligt köpeanbud skall, för att såsom gällande antagas,
vara ovilkorligt och lyda å bestämd köpesumma, äfvensom å omslaget
innehålla uppgift å den egendom, anbudet afser.“

Det sista speciela stadgandet är nödvändigt för den händelse
att ett^ muntligt anbrid skulle vara till siffran lika med ett skriftligt^!
Skulle den åsigt, som jag här uttalat vinna gehöi-, så vill
jag icke yrka bifall till min redaktion, utan yrkar i dess ställe återremiss
af ärendet, på det att Utskottet må sättas i tillfälle att
pröfva redaktionen och göra upp en bättre, om Utskottet finner
sig dertill befogadt. I sammanhang härmed vill jag nämna, att,
derest bifall vinnes för min åsigt, inverkar den förändring, jag
föreslagit uti 103 ^ §, äfven på 105 och 107 §§, så att ett tillägg
till dem blifver erforderligt.

Herr Frisk: De skäl, hvilka af Utskottet anförts för ändring
af Kongl. Maj:ts förslag i förevarande paragraf, kan jag för
min del icke godkänna och i följd deraf icke heller det förslag
till lag; som Utskottet framlagt. Min erfarenhet är i detta afseende
olika med Utskottets. Utskottet säger nemligen, att auktionssättet
med upp- och afslag, Utskottet veterligen, aldrig begagnas
vid frivilliga auktioner; men uti min hembygd har detta sätt nu
begagnats en tid bortåt, och köparne hafva visserligen varit mindre
belåtna. dermed, men säljarne och inteckningsegarne tyckas
deremot alltid varit belåtna, emedan egendomarne derigenom gått
till högre pris, än eljest skulle varit förhållandet. Det är den
erfarenhet, jag haft de sista tio eller tolf åren, och på grund deraf
anhåller jag om bifall till motsvarande paragraf i Kongl. Maj:ts
förslag.

Herr Wallenberg: För åtskilliga år sedan tog jag mig
friheten att i denna Kammare väcka förslag om afskaffande af
upp- och afslagsmetoden vid exekutiva auktioner. Framställningen
möttes _ då med ett positivt afslag från Utskottet. Nu har
fråganplyckligtvis kommit så långt, att man har ett positivt tillstyrkande
från Utskottet om afskaffande af “afslagsmetoden11.
Inom Utskottet voro meningarne temligen allmänt ense derom, att
ofog kunde bedrifvas med upp- och afslagsmetoden. Man var öfverens
derom, att de, som hafva stora gåfvor af naturen i afseende
på skarpsynthet, hafva en gifven öfverlägsenhet framför
andra, och det kan visas flera exempel på, att en person, om han
varit rigtigt begåfvad i afseende på synorganet, kunnat vid en
sådan auktion genom att fixera sin medtäflare på samma gång som

Lördagen den 28 April, f. m.

> :o 32.

han ropa “mitt11, utan att äfventyra att fa betala högre pris.

Många tvister hafva sålunda uppkommit och besynnerligt ar, att ^ 3
hvarje gång en sådan auktion hålles, föregår mellan auktionstor- (Forts.)
rättaren och menigheten en föreläsning, “huru det egentligen skall
gå till11. Det är således på tiden att man afskaffar detta sätt,
äfven om denna råttfälla kan rendera, att en eller annan egendom
blir såld för litet högre pris. Rent spel bör man hafva, och
vill man modifiera det rena uppslaget, som jag tycker bäst om,
så får jag säga, att den medel väg, _ Grefve Horn föreslagit, är den
lämpligaste, såsom förebyggande alla sådana tilltag vid auktioner,
som annars kunna ega rum; ty enligt nämnda förslag kan en person
före auktionen i lugn nedskrifva sitt anbud, som öppnas törsu sedan
klubban fallit. Yi hafva ju erfarenhet deraf vid utarrendering
för kronans räkning af militieboställen m. m., hvarvid lemnas
skriftliga anbud; och inga olägenheter hafva deraf uppstått. Da
det tillämpas på ett fall, hvarföre icke på andra? Da emellertid
Grefve Horn ansett, att hans redaktion af paragrafen kan behöfva
granskas något närmare, hvilket t.orde vara händelsen, anhauer
jag om återremiss i den syftning, som han i sin reservation antydt,
på det vi måtte komma från bestämmelsen i Kongl. Maj-ts
proposition, som icke är annat än vidhållandet af den gamla metoden,
som jag anser förkastlig.

Herr Samzelius: Ingen af de föregående tal arne har yttrat
sig för obetingadt bifall till Utskottets förslag. När detta emellertid
tillkommit genom pluralitetens beslut, är naturligt, att nagra
af Utskottets ledamöter vilja vidkännas detsamma, och deribland
är jag. Genom enkla medel kommer man ofta till det bästa ma^-let. Rent spel bör det vara, såsom Herr Wall enberg yttrade, och
jag tror, att det sker bäst genom Utskottets förslag, ty den nuvarande
auktionsmetoden har brukats i öfver hundra år utam
lyckas vinna förtroende hos allmänheten. Jag har vistats bland
folket och vet, att det icke förstår den, fastän kungörelsen om
densamma uppläses vid hvarje auktion, och man lärer svårligen
kunna bestrida, att den är föremål för ett allmänt ogillande. J ag
har icke så obetydlig erfarenhet och vet, att denna. metod icke
vunnit insteg vid frivilliga auktioner, och särskild! i Stockholm,
när det stått vederbörande fritt att bestämma, har man alltid
valt uppslagsvägen. Vid försäljning af lösören, som ofta uppgå
till lika stort belopp som en liten_ fastighet vi vilja nu icke
hålla oss till Stockholm, der försäljning af konstsaker ofta i ett
enda utrop till omkring 10,000 kronor förekommer, utan till landet
— har man med afseende på t. ex. ett par oxar aldrig fallit
på idén att sälja dem genom upp- och afslag.

Grefve Horn har föreslagit ett slags medelväg, att jemte uppslag
hafva skriftliga anbud. Jag bekänner, att jag
till detta förslag, men vid närmare eftertanke finner man att det
kan kringgås på ett enkelt sätt. Om en egendom exempelvis är
värd 5,000 kronor lemnar man in skriftligt anbud å 50,000 kronor.
Sedan klubban fallit, öppnas detta anbud, då ingen finnes, som

If:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

\itstinimn-

lag. penning. Derpå svaras nej. Då fortsättes auktionen, ty han är

(Forts.) icke bunden vid sitt anbud. Grefve Horn menade väl, att ett
skriftligt anbud är bindande, men det är det icke enligt denna
lag. Derföre kan jag icke se, att man vinner något härmed, om
det icke föreskrifves, att det skriftliga anbudet är o vilkorligt
bindande.

Här har anmärkts, att komplott kunde bildas af flera personer,
som öfverenskomma att icke ropa öfver hvarandra och på
det sättet kunna få eu fastighet till lågt pris. En sådan öfverenskommelse
hindras icke genom skriftliga anbud, som dessutom
endast^ verka förlamande på spekulationen. Om man vet, att sådana
finnas, reser man icke till auktionen för att äfventyra att gå
från egendomen, som för spekulanten kan hafva ett särskildt värde,
hvilket gör, att han kan vara villig att betala öfver dess verkliga
värde. . En granne t. ex. kan vilja hafva en jordbit, som
ligger bredvid hans egendom. Han vet icke hvad han skall bjuda
då nan icke känner innehållet af de skriftliga anbuden, och afstår
från täflan. Den öppna täflan leder till det bästa resultat och
uetta auktionssätt har också vunnit insteg hos folket och ingått
i deras begrepp. Jag tror icke, att vare sig genom skriftliga anbud
eller genom afslagssättet vinnes ett godt resultat, och då
både borgenärens och gäldenärens bästa tillgodoses genom Utskottets
förslag, yrkar jag bifall dertill.

Hans Excellens Herr Friherre De Geer: Den fråga, som
nu behandlas, är helt och hållet en praktisk fråga, i hvilken det
är svårt för _ den, som icke har någon större erfarenhet om auktioner,
att bilda sig ett bestämdt omdöme, hvilket som är det
bästa. Så har åtminstone varit förhållandet med mig. Hvad som
är säkert är, att man hört ofta uppgifvas, att medelst utmätningsauktioner
endast i uppslag underlättas möjligheten för spekulanter
att sätta sig tillsammans och köpa bort hvarandra, så att den köpeskilling,
som bort betingas, icke erhållits. Man har sagt,att det är farhågan
härför,_ som vållar, att öfver hufvud vid frivilliga auktioner
utropet sker i uppslag, men jag ber att fä fästa uppmärksamheten
pa, att med frivilliga auktioner är den väsentliga skilnad, att säljaren
alltid förbehåller sig att antaga eller förkasta det högsta anbudet,
hvilket icke inträffar vid utmätningsauktioner. För att nu förebomma
dessa missbruk, som man befarar af en försäljning endast i
uppslag, har man försökt två andra medel, som haft samma syfte.
Det ena att göra auktionen i upp- och afslag och det andra att
samtidigt antaga skriftliga anbud. Båda afse att göra spekulanter
osäkra om hvad andra spekulanter kunna vilja bjuda, så att de
icke skola våga hålla sina anbud allt för låga. Mot auktionen i
upp- och afslag har anmärkts, att detta sätt är svårfattligt och
icke gerna går in i allmänna föreställningssättet. Det kan jag
icke bestrida. Jag tror, att så är förhållandet, ehuru jag knappast
kan förstå, att detta sätt kan vara så svårfattligt. Mot antagandet
af skriftliga anbud kan jag för min del icke anse något an -

Lördagen den 28 April, f. m.

N:o 32.

nät giltigt skäl finnas, än att sjelfva förfaringssättet vid utmätning
ock försäljning derigenom blir mycket inveckladt, hvilket
synes af det förslag till stadganden, som Grefve Horn i sådant
afseende afgifvit i sin reservation, och jag är icke fullt säker på,
om ens dessa stadganden äro tillräckliga för ett sådant auktionssätt.
Mig har det emellertid förekommit, att man icke med full
säkerhet kunnat afgöra — åtminstone har jag icke kunnat det —
hvilket sätt, som är det bästa, och derför ansett försigtigast att
bibehålla det gamla, som icke torde föranleda stora svårigheter,
då det är lemnadt åt borgenären och gäldenären — hvilka båda
hafva samma intresse att egendomen skall försäljas till så högt
pris som möjligt — att öfverenskomma om försäljning endast i
uppslag och en sådan öfverenskommelse således kan komma till
stånd vid alla tillfällen, då det anses, att någon sammansättning
icke är att befara.

Herr von Koch: Har hafva blifvit anförda åtskilliga olägenheter,
som vidlåda de olika systemen, både det vi nu hafva,
som är öfverensstämmande med det Kongl. förslaget, och det af
Utskottet föreslagna eller auktions hållande endast i uppslag.
Jag får bekänna att, ehuru niedgifvas måste, att olägenheter finnas
vid båda systemen, af hvilka den väsentligaste är, att allmänheten
tyckes hafva svårt att begripa upp- och afslagsförsäljningen,
som dock varit så länge i bruk, jag åtminstone för min del
icke kommit i erfarenhet af någon annan egentlig olägenhet af
detta försäljningssätt än att man kan frukta, att personer, som
eljest skulle hafva varit villige att spekulera, afstå derifrån i osäkerhet
om hvad de verkligen riskera, om de göra ett anbud. De
hafva kanske icke den vana och skarpsinnighet att kunna bedöma
rätta stunden, då anbudet bör göras, och frukta derföre att blifva
öfverlistade. Att det annars skulle kunna uppkomma något särskilt
trassel till följd af detta auktionssätt, tror jag icke och
minnes ej att det inträffat. Det förefaller mig, att ingen auktionsförrättare
bör kunna vara så enfaldig, att han misstager sig om
sättet för auktionens verkställande. En olägenhet, som är mycket
allmän vid det enkla uppslaget, är sammanrotning af flere spekulanter.
Det är icke länge sedan man i den ort der jag bor, vid
en försäljning misstänkte en sådan sammanrotning, i hvilken till
och med auktionsförrättaren troddes vara delaktig, emedan man
fann, att han kort efter auktionen genom transport var innehafvare
af det såida hemmanet. Det är ett stort ondt, som bör förekommas,
då det kan föranleda misstankar på tjenstemännen. I
valet mellan dessa båda auktionssätt får jag bekänna att, när fråga
är om att göra en förändring, så gör jag den icke utan att vara
öfvertygad, att densamma medför en bestämd fördel, så stor, att
den motverkar alla de olägenheter, som hvarje förändring alltid
har med sig. Jag är emellertid icke öfvertygad om fördelen af
försäljning endast i uppslag, såsom Utskottet tillstyrkt, och jag
är derföre nu i den ställning, att jag hellre bibehåller det jag
har, än att kasta mig in i något nytt, hvars olägenheter jag icke

Förslag till
utsökningslag.

(Forts.)

N:o 32.

Förslag till
utsökningslag.

(Forts.)

42 Lördagen den 28 April, f. m.

kan beräkna. Jag får dock säga, att, i yngre dagar, jag sjelf
hållit en enskild anktion på en egendom mellan några, så vidt
jag kände, icke med hvarandra bekanta och allmänt väl ansedda
personer, som förut gifvit ungefär lika skriftliga anbud på samma
egendom, och då hade jag såsom ombud icke något annat att
göra än att anställa enskild auktion med dem, dervid jag till min
största förtrytelse och förundran sedermera fann, att alla tre spekulanterne
hade kommit öfverens, och låtit undanköpa sig af den
tredje. Det var jag och min principal, som voro lurade. När det
kunde ske der, är jag rädd för att dylika sammansättningar äro
mycket vanliga.

Jag måste å andra sidan bekänna, att Grefve Horns förslag
är det för mig mest tilltalande. Ehuru icke i allmänhet brukligt,
har dock detta sätt någon gång användts hos enskilda personer,
och dessutom är det intet annat än hvad som sker i stort och
smått i afseende på entrepenadauktioner för kronans räkning.
Särskildt vet jag, att det brukas vid uppköp för Sjöförsvarsdepartementets
räkning, och det har icke medfört någon olägenhet.
Det är möjligt, att det kan afskräcka en och annan spekulant,
när anbud ingifvas på flera olika ställen, men det behöfver icke
vara förhållandet här, så att jag vet icke, hvarföre man skall afskräckas
från detta Grefve Horns förslag. Herr Samzelius har
anmärkt, att det skriftliga anbudet icke skulle hafva samma verkan
som det muntliga, men det kan man föreskrifva i §:n, att ett
skriftligt anbud skall vara lika gällande som ett muntligt, och
om det blifver så, som jag anser bäst eller att punkten återremitteras
till Utskottet, så lär Herr Samzelius, som är verksam ledamot
deraf, icke underlåta att se till, att denna sak blifver hjelpt.
För min del är jag böjd för åt erremiss i den syftning, att en fullständig
ny redaktion af §:n må ske, så att vi kunna få en redaktion,
till hvilken vi må hålla oss. I så fall kommer jag att rösta
för ett dylikt förslag.

Herr Heutersvärd: Såsom jag förut haft äran anmärka har
detta betänkande blifvit i Utskottet genomgånget tre särskilda
gånger. Vid andra behandlingen, då egentligen beslutet fattades,
var det en ganska stor majoritet för den åsigt, som Grefve Horn
i sm reservation yttrat, och jag vet icke, huru det kom sig, att
vid den slutliga behandlingen majoriteten stannade vid det
förslag, som här föreligger, men förmodligen var det derföre
att, då man hade att välja mellan upp- och afslag, Grefve Horns
förslag och endast uppslag, så förenade sig de flesta om det
senare, då jag, som icke gillade uteslutande uppslag utan att
dermed följde förseglade anbud och icke heller ville bibehålla
upp- och afslag, röstade för Grefve Horns förslag. Emellertid
blef det majoritet med en eller ett par röster för föreliggande
förslag. Man var egentligen icke belåten hvarken med upp- och
afslag eller rent uppslag, och de flesta Utskottets ledamöter hade
velat förena sig om Grefve Horns förslag, om icke detsamma befunnits
något inveckladt i afseende på redaktionen. Att försäljning
i upp- och afslag är ett ännu mera inveckladt sätt, derom äro

Lördagen den 28 April, f. m.

N:o 32.

väl alla ense, ocli en ledamot af Utskottet, herr Hellgren från förslag till
Norrland, hvilken såsom länsman mycket befattat sig med sådana vtlto/''->^nSsauktioner,
sade att det vid dem vore nödvändigt, att hela timmar (Forts.)
hålla föreläsning för allmänheten, huru det går till utan att flertalet
ändå begriper detta försäljningssätt. En värd talare har
sagt, att han icke kan förstå, att detta auktionssätt kan vara
så svårfattligt. Jag säger att jag icke förstår, huru det har kunnat
komma in i lagen. Jag har varit närvarande vid dylika auktioner
och kan försäkra att man allmänt önskar afskaffandet af detta
försäljningssätt. Man har gjort anmärkning mot skriftliga anbud
och förmenat, att de skalle förlama spekulationen, men staten
begagnar detta sätt vid alla tillfällen, då något skall uppköpas
eller försäljas för dess räkning och man har funnit det vara ett
mycket godt sätt, och vet icke, att man haft skäl att klaga deröfver.
En ärad talare nämnde, att då det är tillåtet för borgenären
och gäldenären att öfverenskomma om försäljning i rent
uppslag, detta också komme att ske, alldenstund de hafva samma
intresse. Men så är icke alltid förhållandet, ty den ene kan vara
spekulant och vilja hafva egendomen för godt pris och dep andre,
som är innehafvare deraf, vill hafva så mycket som möjligt betaldt,
i ty fall kunna de ej blifva ense om sättet. Dessutom, och
i afseende på svårfattligheten af detta sätt, kan en auktionsförrättare,
om han vill gynna någon, också göra det, så, att jag
vågar påstå, att den stora mängden af spekulanter blir lurad.

Den förstår icke, att i rätta stunden skrika “mitt", och så ropar
en hel mängd på samma gång “mitt11 och så blir det tvister och
bråk. Jag var närvarande vid en auktion, der det af sådan anledning
uppstod tumult.

Jag anhåller derföre om återremiss af §:n i den syftning, som
Grefve Plorns förslag innehåller.

Herr Stråle: Att vid frivillig försäljning af fast egendom
man icke begagnat afslagsauktion bevisar ju icke något beträffande
tvungen försäljning. Yid frivillig försäljning har ju säljaren
rätt att antaga eller icke antaga anbudet.

Man säger, att afslagsauktion anses vara förhatlig. Att förhållandet
icke är sådant öfverallt vågar jag på grund af egen och äfven
andras erfarenhet påstå. Man säger vidare, att detta auktionssätt
är en snara, “ett ofog11, och att den som af naturen är utrustad med
skarpa sinnen kan se på medtäflaren och på samma gång utbringa
sitt rop. Detta tror jag vara ett stort misstag, ty det är tvärt om all
deles icke möjligt att kunna medhinna utropet “mitt11 fullt samtidigt.

Dessutom brukas vid sådana auktioner ett annat sätt. Man tror
den eller den vara spekulant och fixerar honom noga, men han
har ett ombud som befinner sig på något afstånd och plötsligt
ropar “mitt11; afslagsauktionen afser ju att skydda gäldenären och
att till hans och fordringsegarens bästa bringa upp egendomen
till högsta möjliga pris.

En talare på kristianstadsbänken förordade uppslagssättet.

Det är mycket enkelt och till stor fördel för spekulanten, men för

N:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

Förslag till
utsölmingslag.

(Forts.)

gäldenären kan det vara allt annat än förmånligt. Talaren yttrade,
att en granne som på auktion ville komma åt ett närbeläget
jordstycke ej visste hvad han skulle bjuda. Ja, just deri ligger
det nu nyttjade sättets förtjenst. En inteckningshafvare åter, som
endast vill bevara sin fordran, och således endast till viss grad
är spekulant, behöfver vid uppslaget följa med blott så långt, att
hans fordran faller inom köpesumman, och sedan kan han lugnt
afvakta utgången af afslagsauktionen. Men för den, som vill
hafva egendomen till lägsta pris, är uppslaget ett förträffligt sätt,
ty han behöfver icke bjuda högre än andras bud föranleda. Man
har här åberopat att fastighetsauktioner i Stockholm förrättas
endast i uppslag. Vid dessa auktioner äro närvarande många personer
som ej känna hvarandra, och någon öfverenskommelse
emellan verkliga spekulanter kan då svårligen före auktionen ske,
helst man ej vet hvem som är spekulant. Man säger också att
vid försäljning af lösören behöfves icke afslagsauktion. Jag finner
det helt naturligt emedan vanligtvis då äro många spekulanter
närvarande och prisen i allmänhet ej högre än att många kunna
täfla. Försäljas dyrbara konstsaker, så är också täflan tillräckligt
stor. Jag förenar mig med en ledamot från Kristianstads län i
hvad han yttrade om de stora svårigheter som uppstå vid försäljning
med skriftliga anbud och jag lägger dertill, att om flera
fastigheter skola säljas på samma gång, skall det vara noga betecknadt
både i författningen och i de skriftliga anbuden,_ huru
det skall gå till för att reda saken. Jag befarar, att de skriftliga
anbuden komma att gifva anledning till många förvecklingar; att
sådana skulle kunna uppstå genom afslagssättet tillåter jag mig
betvifla, ty tillräckligt många ojäfviga vittnen finnas nog, som
kunna intyga hvem som först ropat mitt, i händelse tvist derom
skulle uppkomma. Slutligen får jag fästa uppmärksamheten derpå
att lagförslaget innehåller den bestämmelse, att om alla vederbörande
komma öfverens om att försäljningen skall ske genom
endast uppslag, så får det ske; men jag tror det vara välbetänkt
att till skydd för gäldenären och frånvarande rättsegare begagna
det auktionssätt, som i nära 130 år nyttjats här i riket.

En enkel återremiss af denna paragraf tillåter jag mig bestrida.
Här hafva några talat för afslagssättet, några för uppslagssättet och
andra för skriftliga anbud. Huru skall Utskottet då kunna veta
hvad som är Kammarens mening? Och blir paragrafen återremitterad
äfven äfven af Andra Kammaren, så står frågan på samma punkt,
som förut. Jag anser mig nu böra yrka bifall till den paragraf
i Kongl. Maj:ts förslag som motsvarar den nu förevarande.

Herr Widmark: Inom Utskottet har jag tillhört dem, som
ansett det vara alldeles nödvändigt, att något särskildt skulle
stadgas för att i gäldenärens intresse framkalla det högsta möjliga
anbud. Jag har således icke kunnat biträda den mening, att
auktion skulle upprättas genom blott uppslag. En försvarare af
denna åsigt har här sagt, att detta skulle vara hämmande för den
fria täflan och att spekulanterna icke skulle veta hvad de borde

Lördagen den 28 April, f. m.

N:o 32.

bjuda eller icke. Det är just, efter min uppfattning, förtjensten
af dessa afslag eller skriftliga anbud att spekulanterna icke veta
hvad de skola minst bjuda eller känna de andra anbuden, utan
tvingas att bjuda hvad de högst vilja bjuda. Men då jag anser
föreskrifter i denna syftning lämpliga, så har jag i valet mellan
utrop! i afslag och skriftliga anbud för min del stannat vid de
skriftliga anbuden, emedan de verka precist detsamma som afslag
i hufvudsak, nemligen att dermed är icke förenad den fördel som
en god fysionomist eller den, som ''kan dölja sina tankar, eger
och att ingen har nytta deraf, att han snabbt uppfattar med ögonen
och qvickt ropar med läpparne. De obehagligheter, som vid
afslagsauktioner uppkomma i detta hänseende, kunna genom skriftliga
anbud helt och hållet försvinna, och målet är detsamma.

På dessa grunder får jag förena mig med Grefve Horn och
yrka återremiss af denna paragraf.

Grefve Horn: Jag behöfver icke närmare besvara Herr Samzelius’
åsigter i afseende på de auktioner som ske här i Stockholm,
ty dessa åsigter hafva blifvit fullt nöjaktigt besvarade af
Herr Stråle. Det är ju gifvet, att i en så stor stad som Stockholm
finnas alltid vid auktioner flera spekulanter än på landsbygden.
Men Herr Samzelius nämnde en annan omständighet, på
hvilken han syntes vilja bygga den slutsats att mitt förslag skulle
vara olämpligt, nemligen att en spekulant skulle, på samma gång
han muntligen bjöde på en egendom, lemna ett skriftligt anbud
så högt, att icke någon rimligen kunde anses bjuda högre och
att, sedan anbudet väl blifvit öppnadt, skulle han ej vilja stå fast
dervid. Jag undrar om så oredliga personer skulle våga så fräckt
uppträda offentligt och söka vinning på detta vis. Jag tror det
icke. I alla fäll är det icke sagdt i förslaget, att man icke skulle
kunna hålla sig till honom för skilnaden mellan det skriftliga anbudet
och det muntliga anbud, som efter nytt utrop, blefve antaget.
Dessutom står det enligt min åsigt fritt för utmätningsmannen
att vid första utropet, äfven om icke den, som bjuder
genom skriftligt anbud, kan prestera allt som erfordras, att antaga
honom ändock såsom inropare. Det blir på utmätningsmannens
risk, men det blir också inroparens risk om han blir godkänd
för ett högre, så beskaffadt skriftligt anbud.

Då denna fråga var före i Utskottet, vann mitt förslag vid
andra genomgåendet af lagen pluralitet, på sätt Herr Reutersvärd
nämnde; men då de definitiva besluten fattades, var det påskferier
och 3 eller 4 af Utskottets ledamöter voro frånvarande och
i deras ställe kommo nya alumner in. Dessa verkade derhän, att
Utskottets förra beslut icke vidhölls. I alla fall vill jag nämna,
att en och annan var af den åsigt, att man hellre skulle gå in
på Kongl. Maj:ts proposition än på att få endast uppslag, och då
Kongl. Maj:ts förslag togs till hufvudproposition och till kontraproposition
endast uppslag, biföllo de, som voro af den åsigt att
förseglade anbud skulle få lemnas, Kongl. Maj:ts proposition. Så
kan man se huru det ibland går till att fatta beslut.

Förslag till
utsökningslag.

(Forts.)

N:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

Förslag till
utsukninjslag.

(Forts.l

Herr Statsministern yttrade, att man kunde tycka, att möjligen
mitt förslag var inveckladt, men jag ber att få erinra att
det icke är inveckladt. Det endast skiljer mellan de två frågorna
huru, om muntligt och skriftligt anbud äro lika, skall förfaras,
och huru skall tillgå om det högsta anbudet, derest det är skriftligt,
kasseras. Detta är en alldeles nödvändig följd af förhållandena.

Emellertid, såsom jag förut haft äran nämna, har det af Kongl.
Maj:t föreslagna auktionssätt aldrig begagnats bland enskilda och
det må vara nog för att visa, att detta sätt icke är af praktisk
betydelse, ty, funne de enskilde, att det vore ett godt sätt, hade
det nog af dem användts.

Herr Stråle nämnde, att det skulle vara nödvändigt att på
det skriftliga anbudets omslag noga beteckna hvad egendom som
afsåges med anbudet, ifall liera egendomar skulle säljas för eu
gemensam inteckning. Ja, det är en gifven sak, och denna fråga
är väl icke svårlöst för hvilken affärsman som helst. Han sätter
blott på kuvertet: detta anbud gäller den eller den egendomen
eller alla tillsammans.

Herr Stråle frågade vidare hvartill en återremiss skulle tjena.
Utskottet, sade han, kan ej veta hvilken åsigt gjort sig mest gällande
i Kammaren. Det är visserligen sannt, att återremiss yrkats
på skilda grunder, men Utskottet har temligen stor vana att
i dylika frågor bedöma situationen och någon rättelse har ju Utskottet
i antalet talare för eller emot en åsigt. I tvifvelaktiga
fall följer Utskottet sitt eget kloka hufvud och handlar efter hvad
det säger. Jag yrkar fortfarande återremiss.

Herr Fröberg: För min del anser jag auktion med upp-och
afslag ega afgjordt företräde framför auktion med endast uppslag,
och detta af det skäl, att genom det förra försäijningssättet omöjliggöres
hvarje aftal mellan spekulanterna till förringande af köpeskillingens
belopp. Glenom detta auktionssätt tvingas också spekulanten
att bjuda det belopp hvarför han högst bestämt sig. Min
erfarenhet i detta fall — och den är ej så ringa, ty jag har i 10
år varit anstäld vid landskansli och har sedermera äfven haft
tillfälle att öka den — är att auktion med upp- och afslag alltid
varit för gäldenären och fordringsegarne förmånlig. Jag har funnit,
att vid sådana auktioner bjudits mera för fastigheten än hvad
förhållandet varit vid auktioner med endast uppslag.

Här har invändts, att auktionssättet med upp- och afslag
skulle vara så svårfattligt, att allmänheten icke skulle kunna förstå
och bedöma det, och det har uppgifvits, att auktionsförrättare
skulle behöfva flere timmar att förklara detta sätt för de auktionsbesökande.
Så vidt jag funnit är detta alldeles ett misstag;
åtminstone har jag aldrig hört att någon misstagit sig om detta
sätt. Auktionsförrättare!! är skyldig att före auktionen underrätta
om huru den skall tillgå, och metoden med upp- och afslag
har då vanligen fattats och tillämpats rigtigt. Det är sant, att
försäljning i upp- och afslag icke begagnas vid enskilda auktioner.

Lördagen den 28 April, f. m.

X:o 32.

Detta kan väl komma sig deraf att uppslag är enklare än uppoch
afslag, men hufvudskälet är, att egaren har den förmånen, att
han sjelf kan genom öfverbud höja summan till dess han får upp
den till det belopp han bestämt eller också kan han genom tillkännagifvande
före auktionen förbehålla sig rätt att pröfva de
blifvande anbuden, hvilket åter icke är förhållandet vid den exekutiva
försäljningen. Då det är fråga om att stifta en lag, som
afser att genom tvång frånhända en gäldenär hans fasta egendom
synes mig också, att man bör vidtaga alla försigtighetsmått, ledande
dertill att för den fastighet som skall säljas det högsta beloppet
måtte erhållas, och då jag i det fallet måste bekänna, att det hittills
föreskrifna auktionssättet eger företräde framför det af Utskottet
föreslagna, ställer jag mig obetingadt på deras sida som
yrkat bifall till Kong!. Maj:ts proposition i denna del.

Herr Svanberg: Då ingen lärer kunna bestrida, att auktionssätfet
med endast uppslag är det mest lättfattliga, synes mig
också vara ganska naturligt om man funne det vara det ändamålsenligaste.
Jag vet med visshet, att vid två tillfällen der utropet
skedde med både upp- och afslag, följden blef den, att för
egendomen betalades mindre än om utropet skett med endast uppslag.
Fallet var, att sedan en herreman ropat mitt, förklarade
flera af de närvarande landtmännen att de velat gifva mycket
mera, men de icke bättre förstått sig på utropningssättet än att
de trodde det utropet skulle åter en gång i uppslag förnyas. Den
person, som här i landet i denna fråga måhända eger den största
erfarenhet, nemligen kommissarien för Stockholms stads auktionskammare,
har, som jag vill minnas, sagt mig, att efter hans förmenande
leder utropningen i upp- och afslag icke till det målet
att man derigenom får den högsta betalningen. Då emellertid
Grefve Horns förslag synes åtminstone mig innebära den största
möjliga garanti att, genom köpeanbuds aflemnande före auktionen,
gäldenären må få så mycket som möjligt betaldt för sin egendom
och då detta förslag äfven vunnit flere föregående talares bifall,
så skulle jag för min ringa del. äfven gerna se, att ifrågavarande
paragraf återremitterades, på det att Utskottet komme i tillfälle
att taga frågan uti förnyad pröfning i den syftning, Grefve
Horns förslag angifver, naturligtvis under förutsättning, att de
skriftliga anbuden måste tillerkännas samma bindande kraft som de
vid auktionen framstälda muntliga anbuden. Jag förenar mig således
med dem som i denna fråga yrkat återremiss.

Herr BJbbing, Carl: Då jag vid flera auktioner der utropningen
skett med upp- och afslag vunnit den erfarenhet, att bland
spekulanterna verkligen funnits sådana, som för att åtkomma en
egendom, vare sig på arrende eller genom köp, bortköpt sina medspekulanter,
och då jag många gånger gjort mig den frågan, huru
något sådant skulle kunna förekommas, har jag alltid trott, att
det bäst skulle ske på det af Grefve Horn föreslagna sätt. Det
är för mig alldeles klart, att det andra föreslagna sättet, upp -

Förslag till
ntsökningslag.

(Forts.)

Jf:o 32.

Lördagen den 23 April, f, m.

Förslag till
utsökningslaq.

(Forts.)

och afslag, i detta fall till förekommande af det utaf mig omnämnda
förhållande ingenting betyder, ty om en spekulant köper
bort sina medspekulanter, så kan han vara öfvertygad att, om
dessa bortköpta tiga då man bjuder uppåt och de med sin summa
på fickan äro trygga, så tiga de likaväl när afslagsauktionen
börjar. Jag kan ej finna anledningen, hvarför man tror, att man
kommer bättre från den saken genom att göra utrop i afslag
efter utrop i uppslag. Herr Samzelius har sagt, att man genom
enkla medel kommer till det bästa resultat. Ja, men man
skall blott akta sig, att man icke tager så enkla medel, att man
ej har något att sätta mot sådana saker som dessa bortköp. Den
fria täflan är visst bäst, men då erfarenheten lär oss hvilka missförhållanden
inträffat, så måste man göra något för att förekomma
dem.

Det har också nämnts, att detta auktionssätt begagnas vid
entreprenadauktioner. Men vid dessa är den skilnad, att spekulanterna
bjuda en summa, och der är icke fråga om att ropa “mitt"
utan spekulanten bjuder den summa, för hvilken han vill åtaga
sig ett arbete.

Herr Samzelius har också talat om, att det skulle kunna hända,
att en person bjöde en mycket större summa än han kunde tänka
sig att egendomen skulle betinga, och det skulle föranleda, att
bestämmelsen om skriftliga anbud blefve utan betydelse. Ja, nog
kan man genom sådana tilltag söka åstadkomma oreda, men någon
annan afsigt kan den, som så förfar, väl icke hafva. För min del
tror jag, att Grefve Horns förslag är det enda verksamma sättet
att förekomma dessa bortköp och jag vill fördenskull instämma
med dem, scm å förslagets syftning yrkat återremiss.

Herr Samzelius: Utskottet har fått uppbära rätt allvarsamma
beskyllningar under denna diskussion, och, då ingen af
Utskottets ledamöter mer än jag åtagit sig det otacksamma värfvet
att försvara dess betänkande, skall jag försöka bemöta åtminstone
något af hvad som här blifvit yttradt. Flere talare hafva
framhållit, att detta förslag icke skulle uttrycka pluralitetens inom
Utskottet åsigt, utan hafva tillkommit på något besynnerligt sätt,
genom “inkallande af nya alumner11 vid sakens slutliga afgörande.
Mot detta påstående vill jag åberopa Utskottets protokoll, som,
så vidt jag kan erinra mig, visa, att, med undantag af en person,
som då var sjuk och äfven nu är af samma orsak frånvarande,
voro Utskottets samtlige ordinarie ledamöter tillstädes vid frågans
slutliga afgörande. Om sålunda något beslut tillkommit genom
“nya alumners inkallande*1, tyckes det hafva varit vid det tillfälle,
då Grefve Horn fick igenom sin åsigt. Men detta hör ju
icke till saken! Alla äro vi eniga om, att hufvudsyftet i denna
paragraf är att få det högsta möjliga pris för egendomen, som
försäljes, och tvistepunkten är blott, på hvilken väg detta mål
bäst skall nås. För min del är jag öfvertygad om, att skriftliga
anbud icke skulle leda till detta mål. Man skulle icke komma
att besöka sådana auktioner, då man vet, att man med bästa vilja

Lördagen den 28 April, f. m.

N:o 82.

icke kan komma åt den sak, hvarpå man spekulerar. Jag har
någon erfarenhet i denna sak från försäljningar i Statskontoret.
Der få skriftliga anbud inlemnas, hvilka brytas efter auktionen,
och jag har vid många tillfällen sett, hvilken harm dessa skriftliga
anbud åstadkommit, och de spekulanter, som infunnit sig,
hafva yttrat, att de hade annat att göra än att blifva narrade
på sådant sätt, då de icke vetat om de skriftliga anbuden. Statskontoret,
har derför stundom nödgats verkställa försäljning under
hand. Sannolikt skulle, om förevarande förslag antoges, förhållandet
blifva enahanda, i synnerhet på landet, der man icke såsom
här i Stockholm blott har en liten bit att gå, utan måste resa
ända till 10, kanske 15 mil och skaffa sig penningar för att må
hända sedermera gå miste om den egendom, man spekular på,
genom ett försegladt köpeanbud, hvars innehåll man förut icke
kände.

Grefve Horn har sagt, att auktionsförrättaren kan antaga ett
anbud, äfven om icke säkerhet blifvit stäld. Detta är dock stridande
mot innehållet i 107 §, som säger: “gitter ej köpare gälda
eller säkerhet ställa, som nu är sagdt, vare egendomen genast å
nyo utropad". Om samma föreskrift funnes som i aukoionsreglementet
för Stockholms stad, eller att den, som gjort anbud men
icke kan prestera handpenning, likväl skall ansvara för skilnaden
mellan den summa, hvartill fastigheten första gången såldes, och
den, hvartill fastigheten kan uppgå vid förnyad auktion, då vore
det någon risk med att göra sådana anbud; men något sådant
stadgande finnes icke i Utskottets förslag. Inom Utskottet föreslog
jag intagande af en likartad bestämmelse, men detta tillvann
sig icke några sympatier.

Då emellertid, efter hvad jag kan finna af de yttranden, som
här förekommit, de fleste talare önska återremiss — ty de, som önska
bifall till Kong]. Maj:ts förslag, komma säkert att rösta derför,
likaså de, som biträda Grefve Horns förslag, och slutligen må
hända äfven de, som äro odeciderade —skall icke jag insistera på
mitt yrkande om bifall till Utskottets förslag, om det icke vinner
något understöd, utan vi kunna ju tänka på saken, som ingalunda
är lätt löst.

Herr von Gegerfelt: För att jag för min del skulle kunna
i strid mot Kongl. Maj:ts proposition rösta för en förändring i
en af gammalt bestående institution och dess ersättande med en
annan, fordras ovilkorligen, att jag skulle vara tydligt och klart
öfvertygad, att den nya vore bättre. Vid sådant förhållande tvekar
jag icke att, i brist af egen erfarenhet och på grund af den
öfverläggning, som bär egt rum, bifalla Kongl. Maj:ts proposition
i förevarande del.

Hvad angår det af Grefve Horn föreslagna sätt att antaga
skriftliga anbud vill jag, utöfver hvad deremot förut blifvit anmärkt,
erinra, att sådana anbud lätteligen kunna antagas på entreprenadauktioner
eller dylikt, der kungörelse på förhand utfärdas
om alla vilkor vid försäljningen, men i förevarande fall finFörsta
Kammarenn Prof. 1877■ N:o 32. 4

Förslag till
utsökningslag.

(Forts.)

N:o 32.

Förslag till
titsökningslag.

(Koris.)

Lördagen den 28 April. f. m.

nas en mängd vilkor, som först vid auktionstillfället kunna bestämmas,
t. ex. fråga om att afsöndringskontrakt fortfarande skall
gravera fastigheten; fråga om fastigheten skall säljas i sin helhet
eller i särskilda delar; fråga om växande gröda skall medfölja
eller icke o. s. v. I alla dessa och dylika fall synes mig som
om skriftliga anbud, gjorda på förhand, vanligen blefve ofullständiga
och icke tillämpliga på de förhållanden, under hvilka försäljningen
sedermera sker. Dessutom synes det uppenbart att, vid
frågans nuvarande stadium, antagandet af nya principer icke låter
sig göra, och en återremiss skulle enligt min tanke endast leda
till tidsutdrägt utan motsvarande gagn eller må hända verka derhän,
att lagen icke blefve färdig till antagande vid denna riksdag.

På dessa skäl anhåller jag om bifall till motsvarande paragraf
i Kongl. Maj:ts proposition.

Grefve Horn: Jag ber om ursäkt att jag ännu en gång, den
sista, upptager Kammarens tid i denna fråga och jag vill yttra
mig helt kort.

Då jag sist hade ordet, ämnade jag omtala ett prejudikat,
som är af ganska stor vigt för denna frågas lösning, men jagglömde
det då.

Förhållandet var, att vid en fästighetsauktion någonstädes i
landsorten tvenne spekulanter ropade “mitt11 innan klubban föll.
De kommo i delo, huru vida den ene eller andre skulle anses såsom
egare till fastigheten, och derom utspann sig en tvist, som prötvades
af icke mindre än 1.6 jurister. Frågan gälde, huru vida
1823 å.rs förordning angående auktion i upp- och afslag skulle
tydas så, att, då 2 personer ropat “mitt11, innan klubban fallit,
auktionen skulle, oafsedt att .den ene möjligen ropat före den
andre, mellan desse fortsättas i uppslag, eller om den, som ropat
först, skulle anses såsom egare af fastigheten. För den förra
åsigten voro 9 jurister, deraf 2 i Högsta Domstolen, och för den
senare meningen 7 jurister, deraf 4 i Högsta Domstolen. Jag erkänner,
att jag sluter mig till den senare åsigten, som hade minsta
antalet jurister för sig. Endast den omständigheten, att detta
auktionssätt kan af skarpsinniga jurister så olika bedömas, är för
mig en anledning att kassera detsamma.

Herr Samzelius nämnde, att vid auktioner i Statskontoret
uppstått harm hos spekulanter derför, att förseglade aubud ingifvits,
som verkat, att desse icke fått sin vilja fram. Denna harm
var antagligen väckt deraf, att de förseglade anbuden, såsom varande
de högsta, afskurit spekulanternes beräkningar att få det
försålda för billigt pris, och således bevisar detta ingenting i sak.

Herr von Gegerfelt yttrade, att, då han icke var klart öfvertygad
om Utskottets förslags företräde, ville han i brist af egen
erfarenhet rösta för Kongl. Maj:ts proposition. Ja, derpå kan
jag icke undra, men han nämnde äfven om, att det skulle föranleda
svårigheter vid bedömandet af köpevilkoren, t. ex. huru vida
växande gröda skulle medfölja en egendom eller icke. i 106
står: “Finnes å egendom, då den säljas skall, växande gröda,

N:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

och tillhör den ej brukare eller annan, som har nyttjanderätt till
egendomen; gånge grödan i samma utrop som egendomen, och
värde det före utropet kungjordt“. JJenna invändning synes mig
således förfalla, ty hvar och en spekulant kan på förhand veta
huru härmed förhåller sig.

Vidare yttrade samme talare, att det vore svårt att veta,
huru vida nvttjanderättsaftal skulle förbehållas eller icke. Derom
gifver 105 § anvisning i det att der stadgas, att, om köpeskillin•gen
icke förslår till betäckande af alla inteckningarne, skall den
sämsta nyttjanderätten först fråndraga» o. s. v., så att detta kan
en spekulant veta förut, och i påskriften på ett försegladt anbud
kan ju bestämdt angifvas, huru vida det gäller eller icke för den
händelse, att ett visst nyttjanderättsaftal fortfarande skall bestå.

Jag anser således för min del Herr von Gegerfelts anmärkningar
vara utan betydelse i praktiskt hänseende.

Herr Stråle: 1 anledning af (irefve Horns senaste yttrande
tillåter jag mig anmärka, att, om också någon tvekan hos jurister
hittills förefunnits, huru vida första ropet eller klubbslaget skall
vara afgörande, synes mig någon meningsskiljaktighet icke vidare
kunna uppstå, om 13 § i promulgationslagen antages, ty der står
tydligen: “till dess någon säger “mitt11. Således lärer det väl
vara första ropet, som är afgörande. ^

Jag fortsätter mitt yrkande om afslag,„å denna paragraf i
Utskottets förslag och bifall till motsvarande paragraf i Kongl.
Maj:ts proposition.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr
Grefven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats
dels återremiss af den förevarande paragrafen och dels bifall till
densamma, sådan den lydde i Kongl. Maj:ts proposition; framstälde
Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall
till paragrafen, hvarvid svarades många nej jemte några ja, sedermera
proposition på bifall till paragrafen med den lydelse Kongl.
Maj:t föreslagit, då svaren utföllo med många nej, blandade med
ja, och slutligen proposition på återremiss af paragrafen, hvilken
proposition besvarades med många ja, blandade med nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att 103 § i Särskilda Utskottets förslag till
utsökningslag skall till Utskottet återförvisas, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antager Kammaren denna paragraf, sådan den
lyder i Kongl. Maj:ts proposition.

Förslag till
utsökningslag.

(Forts.)

N:o 32,

Lördagen den 28 April, f, m.

Förslan till
utsöhninqslaff.

(Forts.)

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 40.
Nej — 24.

104 §.

Herr von Gegerfelt: Till förevarande paragraf har Utskottet
gjort ett tillägg, som jag för min del icke kan gilla, ty
jag anser det icke blott öfverflödigt utan till och med rent af
skadligt.

I Kongl. Maj:ts proposition till 1875 års Riksdag rörande förordning
angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning i
vissa fall föreslogs, att när flera egendomar såldes gemensamt,
skulle öfverskottet af köpeskillingen fördelas på de särskilda egendomarne
efter det uppskattningsvärde, hvarefter allmänna bevillningen
utgick för näst föregående år. Utskottet tillstyrkte den
förändring, att öfverskottet skulle fördelas efter den för hvardera
egendomen bjudna köpeskillingen. Denna ändring afslogs af Riksdagen,
och Kongl. Maj:ts proposition bifölls. Nu har i Kongl.
Maj:ts proposition till denna Riksdag enahanda föreskrift blifvit
föreslagen, eller att köpeskillingsöfverskottet skulle fördelas efter
uppskattningsvärdet. Utskottet har icke tillstyrkt afslag härå,
men föreslagit det tillägg, att, der icke särskildt uppskattningsvärde
för samtliga egendomarne finnes, fördelningen skall ske
efter den för hvardera egendomen bjudna köpeskillingen. Således
föreslås en annan princip för den händelse, att icke alla egendomarne
fått sig åsatt särskild bevillning, och Utskottet motiverar
detta dermed, att det kan inträffa, att en af egendomarne utgör
en särskild lägenhet, som blifvit afsöndrad så nyss innan den exekutiva
auktionen, att taxeringen under mellantiden ej hunnit ega
rum. Således har Utskottet föreslagit detta förfaringssätt för det
speciella fall, som väl ytterst sällan torde inträffa, att en lägenhet,
som blifvit afsöndrad, utmätes under samma år, detta skett.

Om detta sällsynta fäll skulle inträffa, reda sig nog vederbörande
med köpeskillingens fördelning äfven utan detta tillägg,
åtminstone till nästa bevillningstaxering, då sådant värde åsättes.
Men, hvad värre är, häraf skulle följden blifva, att den omständighet,
att ett litet torp finnes afsöndradt, skulle medföra tillämpning
af en helt annan grund för fördelningen af köpeskillingsöfverskottet
på det hela. Enligt Kongl. Maj:ts proposition, som äfven
i denna del blifvit af Utskottet tillstyrkt, skulle fördelningen ske
efter bevillningstaxeringen, men, funnes ett enda sådant litet torp,
som icke är särskildt taxeradt, skulle samtlige delegarne fåköpeskillingsöfverskottet
fördeladt efter helt annan grund, som kan
blifva olika förmånlig för den ene och för den andre eller icke
leda till samma resultat.

På grund häraf får jag yrka afslag å detta tillägg i Utskottets
förslag och bifall till Kongl. Maj-.ts proposition.

Lördagen den 28 April, f. m.

N:« 32.

Herr Reutersvärd: Jag har begärt ordet för att hos Kammaren
förorda en till denna paragraf afgifven reservation, i hvilken
jag förenat mig jemte några ledamöter från Andra Kammaren.
Den går derpå ut, att i första momentet af 104 § skulle andra
punkten erhålla följande följande förändrade lydelse: “Förslår
egendomarnes sammanlagda försäljningssumma icke till gäldandet
af den skuld för hvilken egendomarne gemensamt häfta, och vilja
icke egarne af de särskilda fastigheterna betala det bristande af
den gemensamt intecknade skulden, varde alla egendomarne gemensamt
försålda". Härmed har man velat lemna möjlighet öppen,
att, om en egendom, hvilken är graverad med en inteckning, sedermera
genom arfskifte eller köp blifver styckad och en af de nye
egarne blifver lagsökt för sin del af inteckningen, de öfrige egarnes
lotter skola kunna räddas från försäljningen, om de vilja betala
det bristande af den gemensamt intecknade skulden. Enligt Utskottets
förslag skulle detta icke vara tillåtet; utan så snart den
gemensamma försäljningen visade sig inbringa mera än de särskilda
utropen, då skulle också egendomen i dess helhet på exekutiv
väg fö;säljas. Inom Utskottet ansåg jag och flere med mig,
att det skulle vara särdeles hårdt, om en person, som har en del
i en så beskaffad egendom, har denna del skuldfri och kanske
upparbetat den och förökat dess värde, skulle vara tvungen att
för en annans gäld gå från hus och hem; billigheten synes der vid
lag fördra, att, om lian kontant betalar det bristande i försäljningssumman,
han också skall få behålla sin egendom. Jag kan icke se
något skäl, hvarför det skulle vara Riksdagen emot att medgifva
detta; att yrka omedelbart bifall till den afgifna reservationen, djerfves
jag dock nu ej göra, utan får anhålla, att Kammaren behagade
återremittera den förevarande paragrafen.

Grefve Horn: 1 anledning af Herr von Gegerfelts anmärkning
mot Utskottets redaktion af det sista momentet i nu föredragna
paragraf ber jag att få upplysa om orsaken till den af
Utskottet deri vidtagna förändringen. Utskottet har nemligen
tagit i betraktande, att, efter det pröfningskomitén bestämt taxeringsvärdena,
hvilket sker, på hösten för det förflutna året, och innan
den nya pröfningskomitén hinner sammanträda, kan ju antingen
en egendom blifva klufven eller vissa delar afsöndras från densamma,
samt sedermera dessa klufna eller afsöndrade delar blifva
tagna i mät. 1 sådant fall skulle naturligtvis icke 104 §, sådan
den lyder i det Kong!, förslaget, kunna tillämpas, enär det der
står, att för öfverskottets fördelning på hvarje fastighetsdel; skall
sista årets taxeringsvärden läggas till grund; men något sådant
taxeringsvärde hade ju då icke under det sista året blifvit bestämdt
för hvar en af de särskilda delarne. På dessa grunder
ansåg Utskottet nödvändigt att ett tillägg gjordes. Men dervid
kunde Utskottet icke bestämma taxeringsvärdet såsom norm för
beräkningen i det hela; i sådant fall finge ju utmätningen och
försäljningen anstå, tills nästa års taxering faststält värdena.
Utskottet såg sig derför nödsakadt att uppsöka en annan grund

Förslag till
utsöhningslag.

(Forts.)

N;o :{2,

Forsla// till
utsökninr/xlay.

(Forts.

Lördagen den 28 April, f. m.

för fördelningen. Denna grund, som Utskottet nu föreslagit, är
densamma, som, innan 1875 års lag om inteckningar korn ut, i
praxis och äfven i lag utgjorde den måttstock, hvarefter fördelning
af köpeskilling för utmätt fastighet egde rum. Jag tror, att
om man vill uppställa något bestämdt stadgande för sådana fall,
som här förutsättas, måste det ske på det af Utskottet föreslagna
sättet.

I anledning af Herr von Gregerfelts yttrande, att det icke
vore sannolikt, att fastigheter så hastigt hunne utmätas, ber jag
att få erinra, att många hemmanskiyfningar ega rum, utan att
för dem någon lagfart eger rum eller någon anmälan göres, till
följd hvaraf det kan inträffa, att köpen är o många år gamla, innan
mån i längderna kan anteckna, att någon försäljning egt rum,
hvilken försäljning dock, då utmätning och auktion skall verkställas,
naturligen måste beaktas. Jag tror derför, att det fall,
som Utskottet här förutsatt, kan inträffa icke så sällan.

Hvad beträffar Herr Reutersvärds förordande af den till
denna paragraf afgifna reservationen, så gjordes, såsom af reservationen
synes, inom Utskottet framställning i den deri antydda
rigtningen; och jag kan för min del icke neka, att reservanternes
åsigt har mycket för sig. Medgifvas måste ju, att någon gemensam
försäljning af egendomarne icke torde vara behöflig,_ om de
gemensamma inteckningarne varda betäckta genom särskild försäljning.
Men Utskottet ansåg sig icke böra göra någon ändring
i inteckningslagen af 1875, som så nyligen blifvit antagen och
som innehåller precis samma stadgande i detta afseende, som här
i § 104 ordagrant upprepas. Dessutom skulle en sådan ändringföranleda
ändringar på några andra ställen i lagen. Jag har ansett
mig böra yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Wall enberg: Jag har begärt ordet hufvudsakligen
för att förklara, att jag i afseende på föreliggande paragraf hyser
samma betänkligheter, som nyss blifvit uttalade af Herr Reutersvärd.
Det vore illa, om icke lagstiftningen i detta ämne kunde
så ordnas, att den, som har en egendom och kan och vill betala
den deri intecknade skulden, icke skulle tillåtas att göra det, utan
möjligen få se sin egendom gå under klubban, derför att han icke
har tillräcklig kapitalstyrka för att med ett. enda slag lösa den
gordiska knut, hvari han inkommit genom sitt delegarskap i en
sådan der inteckningskomplex af egendomar. Den siste talaren
yttrade sina tvifvel om lämpligheten att företaga en förändring
och hänvisade på lagstiftningen af år 1875 och de svårigheter,
som Utskottet skulle hafva haft, om det nu vidtagit ändringar i
lagen. Jag medgifver, att de af honom anförda skälen äro ganska
talande; men det förefinnes dock åtskilliga omständigheter^ som göra
att ändringen må hända skulle kunna göras, oaktadt 1875 års lag;
ty der förekommer något som gäller om nya inteckningar, hvilka
icke stå i precis samma förhållande till äldre inteckningar, som
här nu skulle blifva händelsen. Jag tror således, att, om Kammaren
skulle finna skäl, att den anmärkta delen af paragrafen

Lördagen den 28 April, f. m.

N:o 32.

ändrades, och för det ändamålet ville återremittera densamma till Förslag till
Utskottet, det icke vore mera än på sin höjd 107 §, som behöfde ^sökningsfölja
en sådan återremiss. Jag får således, då jag anser det vara i

af vigt, att man så vidt möjligt icke förbiser någons rätt, då man
stiftar en helt och hållet ny lag, instämma i yrkandet, att den
förevarande paragrafen måtte återremitteras.

Herr Bennich: De två siste talarne hafva förekommit mig,
hvar i sin särskilda punkt. Grefve Horn har, såsom mig synes
på goda grunder, visat, att den af Herr von Gegerfelt framstälda
anmärkning icke förminskar behöfligheten af det utaf Utskottet
föreslagna tillägg till senare delen af den föreliggande paragrafen.

Herr Wall enberg åter har ganska tydligt ådagalagt befogenheten
af det yrkande på återremiss af paragrafens förra del, som framstälts
af Herr Reutersvärd. Jag anser de skäl, som i senare hänseendet
blifvit anförda, vara till den grad tilltalande, att man
icke, hvarken af vördnad för en nyligen stiftad lag eller af svårigheten
att införa de behöfliga förändringarne, bör afhålla sig
från att skydda oskyldigas rätt i sådana fall, som här kunna
inträffa. Jag får således också instämma i yrkandet om återremiss
i den syftning Herr Reutersvärd angifvit, på samma gång
som jag måste uttala mitt godkännande af Utskottets förslag till
tillägg till paragrafens senare del.

Herr von Koch: Jemte det, att jag får för min del förklara,
att jag icke har något emot en återremiss af paragrafen i den
syftning, som Herr Reutersvärd önskar, så får jag säga i afseende
på Herr von Gfegerfelts anmärkning, att jag finner den också
hafva skäl för sig. Det vore önskligt att man vid återremissen
sökte förekomma en stor olägenhet, som efter min tanke kojjime
att uppstå genom det tillägg, som Utskottet här har gjort, den
olägenheten nemligen, att man förändrar grunden för proportionen
mellan de särskilda inteckningarne. En annan sak är att
hitta på, huru man skall kunnna värdera de delar af en egendom,
som ännu icke hunnit få något taxeringsvärde. Jag hade förut
icke fäst mig vid denna omständighet, i synnerhet som någon
reservant icke —• åtminstone efter hvad som kan inhemtas af
utskottsbetänkande! — fäst sig dervid, och trodde icke, att någon
öfverläggning om detta ämne skulle uppstå. Men jag ber Herrarne
att Ni, om punkten kommer tillbaka, på det viset rätten det nya
tillägget till Kongl. Maj:ts proposition och till nu gällande lag,
att de egendomar, som vid uppskattning fatt ett taxeringsvärde,
få behålla denna proportion och att Ni hitten på något annat för
dem, som icke äro uppskattade.

Det är å andra sidan ganska sant, som Grefve Horn anmärkt,
att det numera oupphörligt göres afsöndringar af lägenheter —
emedan folk lyckligtvis mer och mer vilja blifva egna jordegare — ;
och det är på många ställen, som man sökt på det viset skydda
personer, som länge varit beskedliga arrendatorer, och såsom sådana
nedlagt kostnad på den jord de innehaft, att man upplåtit

N:o 32.

Förslag till
utsökning slag.

(Forts.)

Lördagen den 28 April, f. ra.

lägenheten för alltid till dem. I granskapet af städer och köpingar
uppstå sådana förhållanden ganska ofta; och da kan det,
såsom Grefve Horn anmärkt, ganska ofta hända, att en sådan afsöndrad
lägenhet blir jemte stamegendomen utmätt. I sådant fall
är det ganska svårt att hitta på en fördelningsgrund. Jag tror
dock, att om man får litet tid på sig, skall man kunna finna ett
sätt att värdera en sådan lägenhet i proportion till den egentliga
egendomen. Jag har härigenom blott velat bevasa särskilda inteckningars
innehafvares intresse, sä att man icke skulle göra
dem orätt.

Hans Excellens Herr Friherre De Geer: Jag vill för min
del icke motsätta mig en återremiss, hvarom önskan af flere talare
blifvit uttryckt, desto mindre som jag icke har något att anmärka
mot rigtigheten i princip af den mening, som blifvit framstäld vid
en reservation, afgifven af, bland andra, Herr Reutersvärd, och
som nära öfverensstämmer med det förslag, som den äldre lagberedningen
i detta ämne afgifvit. Vid afgifvandet af Kong!.
Map.ts proposition fäns emellertid ingen anledning att afvika från
det så nyligen som 1875 införda stadgandet i sammanhang med
den nya inteckningslagen; och den enda betänklighet, jag har att
nu frångå den Kongl. propositionen och ansluta mig till den mening,
som är uttalad i reservationen, är, att det skulle komma
att ställas må hända allt för stora fordringar på auktionsförrättaren
som skulle i hast vid auktionen bestämma, huru mycket hvar
och en af de särskilda egendomarne skulle svara för, hvarvid
lätt kunde begås ett misstag, som kunde hafva svåra följder för
både auktionsförrättaren och parterne.

/Grefve Horn: Då jag är den ende, som yrkat bifall till
UtsKottets förslag, och då jag hör alla andra yrka återremiss,
vill jag icke vidhålla mitt yrkande, utan förenar mig med dem,
som önska återrenr s.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr
Grefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels återremiss af paragrafen och dels bifall till densamma, sådan
den lydde i Kongl. Maj:ts proposition; framstälde Herr Grefven
och Talmannen "först proposition på bifall till paragrafen, hvarvid
svarades nej, och sedermera proposition på återremiss deraf,
hvilken proposition med ja besvarades.

106 §.

Bifölls.

Den fortsatta föredragningen af utlåtandet uppsköts till eftermiddagens
sa mman träde.

Lördagen den 28 April, f. m.

N:o 32.

Anmäldes och bordlädes från nedannämnda Utskott inkomna
utlåtanden och memorial, nemligen från

StatsUtskottet:

N:o 58, i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition angående
försäljning af de provincialläkaren i Ölands Södra Mot
på lön anslagna bohemman;

N:o 59, i anledning af erhållna återremisser å åtskilliga punkter
af Utskottets utlåtande N:o 21, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens Åttonde hufvudtitel;

N:o 60, med anledning af Kong]. Maj:ts nådiga proposition
angående Tullverkets utgiftsstater för år 1878;

N:os 61, med anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående
Telegrafverkets utgiftsstater för år 1878;

N:o 62, i anledning af väckt motion om användande af öfverskott
å beviljadt anslag för Malö- och Björnsundens kanalisering;

N:o 63, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut angående
den i Utskottets memorial N:o 25 föreslagna voteringsproposition
om förhöjd amortering å det Grefle—Dala jernvägs-aktiebolag beviljade
statslån;

Bevillning s- Utsko tf et:

N:o 11, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
vissa punkter af Utskottets betänkande N:o 9, angående allmänna
bevillningen;

N:o 12, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i ''°”åga
om vissa delar af Utskottets betänkande N:o 10, angående tall -bevillningen;

N:o 13, angående vissa ännu oafgjorda rågor om ändringar
uti nu gällande lagstiftning rörande vilkoren k tillverkning och
försäljning af bränvin;

Banko- Utskottet:

N:o 13, i fråga om förändrande bestämmelser rörande Riksbankens
sedelutgifningsrätt;

Lag- Utskottet:

N:o 27, i anledning af vackt motion angående ändring i Kongl.
förordningen den 21 December 1857 om egors fredande mot skada
af annans hemdjur samt om stängselskyldighet;

N:o 28, i anledning af väckt motion om tillägg till 37 § i
Kong], förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 Mars 1862;

N:o 29, i anledning af väckt motion om tillägg till 49 § i
Kongl. förordningen om landsting den 21 Mars 1862;

Första Kammarens Prof- 1877. N:o 32.

N:o 32.

Lördagen den 28 April, f. m.

N:o BO, i anledning af väckt motion om ändring i gällande
stadganden rörande val af organist, klockare och folkskolelärare;

N:o 31, i anledning af väckta motioner, åsyftande förändringar
i gällande bestämmelser om rösträtten i kommunala angelägenheter; Särskilda

Utskottet för behandling af förslag till utsökning slag:

N:o 2, i anledning af väckt motion om ändring i eller tillägg
till 2 Kap. 13 § Strafflagen;

Särskilda Utskottet för behandling af förslag till värnpligtslag:

N:o 2, i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandlingen
af Utskottets utlåtande N:o 1;

Första Kammarens Tillfälliga Utskott:

N:o 7, i anledning af Herr A. Adlersparres motion om underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående det nya aflöningssättet
vid flottan.

Kammaren åtskildes kl. V2 4 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1877.