RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1877:26)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1877. Första Kammaren. N:o 26.

Onsdagen den 18 April.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades 3 protokollsutdrag för den 17 och protokollet för
den 11 dennes f. m.

Upplästes följande läkarebetyg:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare Herr Joh.
Magn. Lindgren, som lider af ledgångsreumatism och är sängliggande,
i följd deraf tills vidare icke kan infinna sig vid Riksdagen,
intygar på aflagd embetsed.

Stockholm den 18 April 1877

Carl Blir

Med. Doet.

Fortsattes föredragningen af Lag-Utskottets utlåtande N:o
20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående eganderätt till skrift och förordning rörande utsträckt
tillämpning af lagen angående efterbildning af konstverk den 3
Maj 1867.

Det, i lista punkten intagna lagförslag.

I Kap.

II §■

Hans Excellens Herr Friherre De Gleer: Hen ändring, Utskottet
i denna paragraf föreslagit, är till en del beroende af den
4 §> hvilken _ Utskottet satt in i förslaget, dels äfven föranledd
af den ändring, Utskottet gjort vid 1 §. Sedan dessa båda

törsta Kammarem Prot. 1877. N:o 26. I

Förslag till
lag om egan
derätt till
skrift.

W:o 2«.

Förslag till
lag om egan
derätt till
skrift.
(Forts.)

2 Onsdagen den 18 April.

ändringar nu blifvit af Kammaren afslagna, torde denna paragraf
i det skick, som af Utskottet blifvit föreslaget, icke kunna lämpligen
bifallas. Den sjelfständiga ändring i sak, som i denna paragraf
är gjord, afser att för eftertryck skj^dda musikaliska arbeten,
omsatta för andra, flera eller färre instrument eller till andra
stämmor. Ett likartadt stadgande finnes infördt i så väl den
norska som den tyska lagen, hvarifrån detsamma blifvit hemtadt
och af Utskottet insatt i det föreliggande lagförslaget,. och jag
för min del kan icke hafva något emot, att låsen blir tillämpad
i en sådan rigtning, som Utskottet här föreslagit. Jag hade dock
trott, att, då den Kongl. propositionen stadgar, att oväsentliga
ändringar, förkortningar eller tillägg i annans skrift icke upphäfver
egenskanen af eftertryck, det icke vore mera behöfligt, att rörande
musikaliska arbeten gifva speciella föreskrifter än i fråga om åtskilliga
andra. Det förefaller mig vara ungefär samma förhållande med
en karta. Om den utgifves i annan skala, så är det också en
omsättning, som bör falla inom samma kategori. För min del
anser jag derföre icke ovilkorligen nödvändigt, att denna ändring
sker, men har icke något emot en återremiss om Kammaren skulle
önska det; jag anhåller endast, att paragrafen, icke måtte antagas
i oförändradt skick, så som Utskottet föreslagit den.

Herr Fibb ing, Sigurd: Att paragrafen i fråga, den ll:te
i betänkandet icke kan antagas af Kammaren i oförändradt skick,
såsom här är föreslaget, är redan af Hans Excellens Friherre De
Gleer påpekadt. Det är en alldeles uppenbar följd af de förändringar,
som egt rum i föregående paragrafer af detta förslag,
hvarigenom en återgång skett till Kongl. Maj:ts förslag. Hvad
beträffar det, som utgjort motivet till Utskottets förslag i andra
momentet af paragrafen, nemligen, att gifva en närmare förklaring
eller, rättare sagdt, en noggrannare begränsning af hvad som
får anses vara eftertryck af musikaliska arbeten, så har Hans
Excellens sagt, att han icke har något emot, att något sådant
sättes in i lagen, men att han ock anser det. mindre nödigt, då
i Kongl. Maj:ts förslag stadgas, angående skrift i allmänhet, att
“oväsentliga11 förändringar icke fritaga den från att vara eftertryck,
och att detta stadgande således äfven gäller om musikaliska
arbeten, kartor i olika skalor och dylikt. 1 det afseendet tager
jag mig friheten yttra en motsatt åsigt. Det synes mig alldeles
icke vara lika klart och bestämdt, hvad som får anses vara en
väsentlig eller oväsentlig förändring, hvar således gränsen är
mellan det tillåtna och otillåtna, enligt denna lag i fråga om
musikaliska arbeten, som beträffande andra arter af “skrift11. Om
man utgifver en ny karta t. ex. i förändrad skala, så menar man
dermed ingenting annat än att man utgifver. den i större eller
mindre proportion i förhållande till det verkliga föremålet, men
hvad deremot beträffar att utgifva ett musikaliskt arbete till och
med blott “i förändrad skala11, så innebär det något annat än att
utgifva det i förstorad eller förminskad proportion. Den saken må
emellertid vara klar. Deremot uppstår den frågan: om ett musi -

Onsdagen den 18 April.

kaliskt arbete t. ex. är en sång för en stämma med pianoackompagnement
och ändras till ett stycke för piano solo, eller för
fyra stämmor o. s. v.; är detta en oväsentlig eller väsentlig
törändring ? En sådan bearbetning innebär mycket mera eget
arbete och ändring än att återgifva en karta i olika skala, och
med erinran derjemte om ett bekant och berömdt uttryck,'' “att
konstnärer äro ett retligt slägte1’, hvartill också hör, att de äro
retliga i pretentionen att vilja hafva sina arbeten ansedda såsom
originella produktioner, torde det vara nödvändigt att här, vid
dessa slags litterära arbeten, i lagen gifva en särskild bestämning
ocli begränsning i afseende på tillämpningen af lagens allmänna
uttryck: oväsentliga förändringar. Jag må taga ett exempel af
hvad Utskottet uttryckligen förklarar böra anses vara eftertryck:
transponerande af ett musikaliskt arbete för andra, flera eller
färre instrument eller till andra stämmor, å ena sidan, och å
den andra af hvad i musikalisk bearbetning eller begagnande af
andras musikaliska produktioner väl må anses stå det nyssnämnda
närmast, ett musikstycke på “motiv" — såsom det heter — af det
eller det eller de och de förut bekanta produkterna, eller variationer
på ett af annan komponeradt thema. Gränsen dervid, mellan
omsättning för flera stämmor eller olika instrument å ena
sidan och s. k. motivers bearbetning och variationer å den andra,
är icke så sjelfklar och bestämd, i afseende på “väsentligt" och
“oväsentligt", att icke efter min tanka nödvändigt och rådligt
är, för undvikande af tvister vid bedömandet häraf och äfven af
misstag vid begagnandet af andras kompositioner, att lagen gifver
en bestämd utsago härutinnan. Hvad nu denna gräns beträffar,
har Utskottet. kär, liksom i allmänhet, följt den regel, att icke
mera, än nödigt är, inskränka andras rätt; men der det synts
Utskottet öfvervägande vara, icke ett sjelfständigt arbete utan
begagnande af annans ehuru i något olika form, har Utskottet ansett
rättvisa och billighet mot författare fordra ett bestämdt förbud,
alldeles i analogi med hvad som är gjordt i allmänhet angående
egentlig skrift. Utskottet har således med ifrågavarande föreskrift
icke haft någon annan afsigt än att förtydliga hvad uttrycket
oväsentlig förändring vill säga vid produktionen af ett visst slag
af litterära alster, och jag för min del är angelägen om, att detta
tillägg icke får anses onödigt och öfverflödigt, utan att det tvärt
om, såsom af behofvet påkalladt, må stå qvar. Eör att ytterligare
styrka detta behof, anhåller jag att få nämna, att här i Stockholm
finnas musikaliska förläggarefirmor, som till och med hufvudsakligen
lefva på att utgifva sådana omsättningar, som nämnts,
af andras originalarbeten och derigenom i sjelfva verket fråntaga
kompositörerne en stor del af den fördel, lagen vill tillerkänna
dem, lika väl som andra författare. En återremiss vill jag så
mycket mindre motsätta mig, som paragrafen behöfver ändras i
andra delar, till följd af föregående beslut; men att denna återremiss
skulle åtföljas af det uttryck, att tillägget i afseende på
musikaliska arbeten är onödigt, anser jag icke rigtigt.

N:o 26.

Förslag till

lag om egan derätt

till

skrift.

(Forts.)

N:o 2C.

Förslag till

lag om cgan dcrätt

till

skrift,.

(Forts.)

4- Onsdagen den 18 April.

Herr Carleson: Om det sätt att begagna ett musikaliskt
arbete, som här är i fråga, vore det enda, som kunde sägas stå
på gränsen emellan det lofliga och det olofliga, skulle jag hafva
mindre att invända mot det föreslagna tillägget, men då så icke
är förhållandet, synes det, för mig åtminstone, som om ett förklarande,
att detta sätt vore att anse för eftertryck, föranledde
nya tvifvel om, huru lagstiftaren velat att åtskilliga icke uppgifna
förfaringssätt skulle bedömas. Det är klart, att ifrågavarande
omställning af ett musikaliskt arbetete måste antingen innefatta
en oväsentlig ändring deraf, eller också icke. 1 förra fallet komme
den, enligt den allmänna bestämmelsen att hänföras till eftertryck,
men i senare fallet icke, och lika angeläget det kan synas
vara att intaga en särskild bestämmelse med afseende på det
uppgifna begagnandet af musikaliska arbeten, lika angeläget torde
det vara, att dylika bestämmelser stadgas i fråga om begagnandet
af åtskilliga andra arbeten såsom t. ex. byggnadsritningar, kartor,
naturvetenskapliga teckningar, hvilka till skala, färgläggning eller
annorledes förändras. Det tillägg, som här blifvit föreslaget kan
i andra fall åberopas till stöd för motsatta slutsatser och derigenom
blifva vilseledande i stället för ledande till det rätta, och
för min del kan jag således icke finna skäl att i lagen intaga
detsamma. Såsom förut blifvit anmärkt, få öfriga ändringar i
paragrafen anses förfallna, då Kammaren afslagit det, som utgjorde
förutsättning till desamma, och jag hemställer derföre om
afslag å denna paragraf i Utskottets förslag och bifall till motsvarande
paragraf i Kongl. Maj:ts proposition eller den 10 §.

Herr Asplund: Jag har icke begärt ordet, för att försvara
den form, i hvilken Utskottet uppsatt denna paragraf. Som Herrarne
måhända påminna sig, har jag reserverat mig^mot denna
form; men hvad sjelfva saken angår, tror jag, att ett så beskaffa dt
tillägg, som Utskottet föreslagit i fråga om musikaliska arbeten,
alldeles icke är öfverflödigt, allenast det kommer fram i annan
form. I afseende på musikaliska kompositioner kan man icke
vänta sig, att de allmänna domstolarna kunna hafva synnerligen
stor insigt deri. Det är svårt för dem att afgöra hvad som är
en väsentlig eller oväsentlig förändring och i min tanke skulle
detta stadgande endast komma in till en ledning för domstolarnes
omdöme i detta fall om hvad, som får anses såsom väsentlig eller
oväsentlig bearbetning; men dertill fordras, att detta stadgande
erhåller en passande form. I sin nu varande form utsätter sig
detsamma med fog för de anmärkningar, som den siste talaren framstälde,
ty såsom det här står, är det mera vilseledande än ledande,
enär man kan tänka sig, att det der omnämnda fall är det enda,
som bör anses såsom eftertryck. Min tro är, att ett så beskaffad!
tillägg lämpligare kommer in i en senare paragraf, såsom en antydan
om, huru så väl den ll:te som den 12:te § skall tillämpas
i afseende på musikaliska kompositioner. Mot denna 12:te § har
jag i fråga om skyddet för musikaliska kompositioner äfven anmärkning
att göra och i min reservation har jag helt och hållet

Onsdagen den 18 April. 5 N:o 26.

uteslutit det ifrågavarande momentet ur ll:te § och i en särskild Förslag till
paragraf intagit det i form af en förklaring, huru stadgandena i la9 e<ian''
12 § skola på musikaliska arbeten tillämpas. På grund häraf der^nl11
förenar jag mig i hemställan om återremiss, på det att Utskottet (Forts.)
må taga i öfvervägande, huruvida icke detta moment om musikaliska
arheten må kunna på ett lämpligare sätt och på annan plats
uppställas.

Herr Eib b ing: Herr Carleson har, mot Utskottets föreslagna
förtydligande tillägg för att bestämma, hvad som må anses
vara “oväsentliga" förändringar och tillägg vid musikaliska arheten,
anmärkt, att lika otydligt som sist anförda uttryck möjligen
kan vara vid tillämpningen i fråga om gränsen mellan det tillåtna
och otillåtna i. de fall, som Utskottet uppräknat, lika tvetydigt
kan det vara äfven i andra afseenden. Menade den ärade talaren
med “andra afseenden" andra musikaliska fall, så synes mig icke
något rättare och lämpligare, än att i nu i fråga varande moment
af § 11 angifva äfven dessa andra fall, som skola föras till kategorien
af det otillåtna. Enligt Utskottets mening, skulle det vara
sådana musikaliska fall, som uttryckligen äro uppräknade och följaktligen
icke några andra. Menar åter talaren med “andra fall"''
kartor och färglagda plancher o. s. v. och anser det allmänna
uttrycket äfven i sådana fall vara för tillämpningen sväfvande,
angifve då, hvilka dessa andra fall äro, på det tillses må om med
dem så verkligen förhåller sig; är nemligen det händelsen, då
synes det mig vara rätt och nyttigt, att äfven der låta lagen uttryckligen
bestämma. Jag kan icke se, att en lag vinner på, att
man utesluter hvad som kan tjena till undanrödjande i ena fallet
af tvetydighet, derför att man fruktar, det en tvetydighet ock
kan finnas i ett annat fall. Rätta metoden synes mig vara den
rent af motsatta: att så vidt man kan undanrödja alla tvetydigheter,
ej att låta alla stå qvar. För öfrigt ber jag att få anmärka,
att det tillägg, som här i Utskottets förslag står beträffande
musikaliska arbeten, alldeles icke är föranledt af några utaf Utskottet
föreslagna tillägg i de föregående paragraferna, utan af
Kongl. Maj:ts förslag i en föregående paragraf och att alltså
admitterande af detta tillägg alls ej hindras af de beslut att antaga
Kongl. Maj:ts redaktion af föregående paragrafer, som Kammaren
fattat.

Hvad nu Herr Asplunds anmärkning angår, att den föreslagna
begränsningen i afseende på musikaliska arbeten skulle blifva
missledande, om stadgandet derom sker i den positiva form, Utskottet
föreslagit, men skulle upphöra att blifva det, om den intoges
i en annan, af honom föreslagen särskild paragraf, i negativ
iorm, så får jag säga, att jag icke kan se, att derigenom någon
skilnad uppstår i afseende på det vilseledande eller icke vilseledande.
Om jag säger, att det är förbjudet, att inom ett visst
område efterbilda det eller det, eller om jag säger, att till det,
som är sjelfständig produktion hör icke den eller den efterbildningen,
d. v. s. att till det tillåtna hör icke det eller det, så före -

N:o 26.

Onsdagen den 18 April.

Förslag till faller det mig, att det är alldeles detsamma, blott i ena fallet
lag om egan-negerande af det, som är tillåtet, och i andra fallet ett pone6rskrift11
rande af det förra motsatta, som är otillåtet.

(Forts.)

Herr von Gegerfelt: I första paragrafen af detta förslag
stadgas såsom allmän regel, att till skrift hänföres jemväl musikaliskt
arbete, och de föreskrifter, som äro meddelade angående
skrift, äro i de flesta fall tillämpliga på sådant arbete; men det
finns dock några fall, då detta icke kan ske, och jagtviflar på att
efter denna korta regel en sådan fråga kan besvaras, huruvida
omsättning af ett musikaliskt arbete för andra, flera eller färre
instrument eller till andra stämmor är att hänföra till eftertryck
utan att ett bestämdt stadgande derom finnes i lagen.

Jag tror derföre, att en förklaring i detta hänseende är alldeles
nödvändig, om icke domarena vid tillämpningen af denna
lag skola komma i tvifvel om rätta meningen. Beträffande det,
som blifvit yttradt derom, att äfven andra tvetydiga fall än det
här uppgifna kunde i afseende på musikaliska arbeten finnas, der
förklaring också vore af nöden, får jag säga, att Utskottet vid
noga granskning icke kunnat finna något annat fall än detta, der
svårighet uppstått att kunna tillämpa de allmänna bestämmelserna
angående skrift äfven på musikaliska arbeten.

Då emellertid paragrafen icke kan godkännas såsom Utskottet
föreslagit den, får jag instämma i yrkandet om återremiss.

Herr Carleson: Vore det möjligt att uti lagen upptaga alla de
olika sätt att begagna andras skrifter eller arbeten som stå pågränsen
mellan det lofliga och det olofliga, eller med andra ord föranleda
tvifvel huruvida de böra hänföras till eftertryck, så vore visserligen
skäl att anföra dem; men detta är så mycket mindre möjligt som
det är omöjligt att uttänka dem. Man måste i detta fäll — lika som vid
flera andra — åt domaren, som vid bristande fackkunskap inhemtar
sakkunnige mäns omdöme, öfverlåta att afgöra, huruvida ett åtaladt
eftertryck skall såsom sådant anses eller icke. Ar ett musikaliskt
arbete åtaladt såsom eftertryck har sig domaren icke betaget
att höra sakkunnige män; och det utlåtande, desse afgifva,
är han berättigad att lägga till grund för sitt beslut. Om han uti
en sådan fråga vänder sig t. ex. till Musikaliska Akademien för att
erhålla upplysning huruvida det åtalade arbetet är att anse såsom
väsentlig eller oväsentlig förändring af ett annat, och Akademien
derpå afgifver ett motiveradt utlåtande, så föreställer jag mig att,
derest icke någonting annat af någondera parten ådagalägges,
kommer detta utlåtande att läggas till grund för domstolens utslag.
Vid sådant förhållande synes mig icke vara mera skäl i
detta fall än uti andra att i lagen utsätta en bestämning, som
låter sig tolkas både restriktivt och extensivt, samt följaktligen
kan gifva anledning dertill att man föreställer sig att till eftertryck
ej hänföras vissa ändringar af musikaliskt arbete, hvilka
äro lika oväsentliga som de i lagen omförmälda. Derigenom att

Onsdagen den 18 April. 7

lagstiftaren upptoge det nu föreslagna stadgandet, kommer möjligen
den tilltalade att blifva frikänd, der han borde blifva fäld.

Herr Asplund: Det är visserligen en sanning, att om man
borttager det här föreslagna stadgandet och bibehåller endast det
generela, som förekommer i Kongl. Maj:ts proposition, kan domaren
på grund af sakkunnige mäns omdöme afgöra, om i ett visst
fall ett arbete skall anses som eftertryck eller icke. Men jag
tror, att han i sådant fall får alltför ofta anlita de sakkunnige
och att man skulle kunna undvika denna omväg, om man antoge
ett sådant stadgande, som Utskottet föreslagit. Ett dylikt stadgande
finnes äfven i den norska lagen. Det kan möjligen blifva
missledande, om det antages i den form, hvari Utskottet uppstält
detsamma, och jag har derföre tänkt, att man borde intaga det i
en särskild § näst efter den 12:te, och att det skulle kunna, erhålla
ungefär följande lydelse: “Vid tillämpning på musikaliskt
arbete af hvad i nästföregående § stadgas, vare till sådan sjelfständig
bearbetning, som i lusta momentet afses, ej att hänföra
ett musikstyckes omskrifning för annat instrument, annan stämma
eller dylikt". Derigenom finge domaren i de flesta fall en god
ledning för bedömande af likartade frågor och han behöfde då
icke så ofta som eljest skulle blifva förhållandet vända sig till
Musikaliska Akademien eller annan sakkunnig. .Jven om denna
uti ett fall utlåtit sig, att det då föreliggande icke vore att hänföra
till eftertryck, så hade domaren deraf ingen ledning uti ett
annat fall, utan måste ånyo vända sig till Akademien. Jag fortsätter
mitt yrkande om återremiss i syftning att få det ifrågavarande
stadgandet intaget uti en särskild § nästefter den nästföljande.
för att antyda, huru de båda föregående §:na skola tillämpas
i afseende å musikaliskt eftertryck.

Herr von Gegerfelt: Det torde icke vara lämpligt att här
ingå i yttranden, huruvida ett stadgande skall införas i den eller
den paragrafen. Att det ofta förekommer att en domare behöfver
infordra sakkunnige mäns utlåtande, är visserligen sant, men
ingalunda kan ett sådant behof förefinnas uti ifrågavarande fall.
der det icke är bristande sakkännedom hos domaren utan bristande
bestämdhet hos lagen som föranleder osäkerhet i tillämpningen.
På grund häraf och då det torde vara ändamålsenligt att taga
detta stadgande i ytterligare öfvervägande, vidhåller jag mitt yr
kande om återremiss. Jag ber endast få tillägga, att, då en sådan
princip, som den här föreslagna, finnes uttryckt i lagen, har
domaren lättare att i öfriga. fall tillämpa samma princip. Om
lagen stadgar, att det eller det skall anses såsom eftertryck, så
har domaren deraf anledning att i andra likartade fall tolka lagen
på samma sätt; men i samma mån som han icke har någon ledning
för sitt omdöme, i samma mån blifver tillämpningen osäker.

Grefve Mörner, Oscar: Jag vill endast i korthet anmäla,
att då jag jemför förevarande $ med andra i samma lag, synes

X:o 2C.

Förslag till lag

om Ägan derätt

till

skrift.

(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 18 April.

Förslag till den mig onödig. Men då jag till en sådan åsigt icke lärer vinna
l<Aer''m T//''någon “klang, så framställer jag icke något yrkande, utan har
skrift. endast velat uttala denna min åsigt.

(Forts.)

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr
Grefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till den motsvarande paragrafen i Kong!. Maj:ts förslag
och dels återremiss af paragrafen; framstälde Herr Grefven
och Talmannen först proposition på bifall till paragrafen, hvarvid
svarades nej, sedermera proposition på återremiss, deraf, då svaren
utföllo med många ja, blandade med nej, och slutligen proposition
på bifall till den motsvarande paragrafen i Kongl. May.ts
förslag, hvilken proposition hesvarades med många nej, blandade
med ja, hvaruppå och efter det propositionen på återremiss af
paragrafen förnyats samt med många ja, blandade med nej, besvarats,
Herr Grefven och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit
ja öfvervägande.

12 §.

Herr Asplund: Uti 2:dra momentet af den nu föredragna
paragrafen tillåter lagen, att delar af tryckt skrift eller, der den
är af ringa omfång, hela skriften intages i sådan, ur flera arbeten
hemtad samling, som göres för att tjena till bruk vid andaktsöfning,
till undervisning i läsning, musik eller teckning eller till
historisk framställning. Så beskaffade samlingar tillåtas äfven i
vissa fall uti andra länders lagar. Man har nemligen ansett det
ur statens synpunkt vigtigt, att för undervisningens behof en sådan
utplockning nr arbeten af flera olika författare finge ega rum
och de utplockade bitarne sammanföras i en samling, för att användas
vid skolundervisningen eller för att brakas vid gudstjensten.
Utskottet har ändrat detta senare ord till andaktsöfning.
För min del tror jag, att man skulle kunna utan väsentlig tunga
för staten åstadkomma sådana samlingar, äfven om man hade
skyldighet att vända sig till författaren för erhållande af tillåtelse,
och att ett sådant tillstånd i de flesta fall skulle kunna erhållas
utan något särskildt anspråk på arfvode från författarens sida.
Jag både derför ansett önskligast, att hela detta stadgande måtte
försvinna ur lagen; men då jag icke vågar hoppas kunna genomdrifva
en sådan åsigt, framställer jag icke något yrkande i det
afseendet. Deremot finner jag mig manad att i afseende å de
musikaliske författarnes rätt göra en särskild framställning, afvikande
såväl från Kongl. Maj:ts förslag som från Utskottets.

Det är naturligt att, om jag är berättigad att ur musikaliske
författares arbeten utplocka det bästa i hvarje branche och sammanföra
det i en samling, under uppgifven afsigt, att det skall
tjena till bruk vid undervisningen, kan jag dermed tillfoga desse
musikaliske författare en stor ekonomisk skada, om nemligen denna
samling finge göras sådan, att den äfven kunde tjena till bruk
vid undervisningen i egentliga musikskolor, der denna undervis -

N:o 2ö.

Onsdagen den 18 April. 9

»ing har en ganska stor omfattning från det elementära ända till
en högre konstnärlig ståndpunkt. Man kan nemligen under ett
sådant sken åstadkomma en samling, som icke blott användes vid
dessa skolor, utan dertill blifver användbar för den musikälskande
allmänheten öfver hufvud taget, hvilken i sådant fall, i stället för
att köpa hvarje särskildt verk, som dessutom innefattar en mängd
andra mindre omtyckta saker, endast behöfver köpa en sådan
samling, der det bästa ur de särskilda verken är utplockadt.
Följden blefve^ följaktligen den, att dessa samlingar skulle vinna
mycken efterfrågan, men verken, hvarur samlingen hemtats, endast
undantagsvis kunna säljas, till ekonomisk skada för författaren
eller förläggaren.

Bland motiven till förevarande stadgande uppgifves, att man
anser att sa beskaffade samlingar, som här omnämnas, icke skulle
på något sätt kränka författarens rätt eller göra åtgången af hans
arbeten mindre. Jag vill icke bedöma denna omständighet i afseende
. å andra samlingar, än de musikaliska; men beträffande
dessa inses ju lätteligen, att hvarje samling af musikaliska arbeten
kan med skäl sägas vara gjord för undervisning och kan finnas
lämplig för sådan, och man behöfver således icke befara att
det skall betraktas som ett obehörigt bruk af samlingsrätten, såsom
den nu föreslås, att göra en sådan samling, emedan det uppgifna
ändamålet med densamma att tjena till undervisning alltid
kan sägas i någon man böra med samlingen ernås. Men då man
får rättighet att göra en sådan samling, som innefattar allt det
göda inom den musikaliska diktkonsten, så har man trädt desse
författare mycket närmare, än förhållandet är i fråga om andra
arbeten. Jag yrkar derför, att, såsom i den tyska lagen, nu ifrågavarande
rättighet må inskränkas till så beskaffade samlingar,
som uteslutande lämpa sig för undervisningen i sådane skolor,
der musikalisk undervisning icke är en hufvudsak. Det är klart,
att det är en helt annan slags samling, som erfordras för så beskaffade
skolor, än för dem, der undervisningen i musik icke är
hufvudsak, För de elementära skolorna behöfvas t. ex. endast
några smärre sånger eller etyder, allt af enklare beskaffenhet 0.
s.^ v.; men om det skall utsträckas äfven till större musikskolor,
så kunna alla möjliga kompositioner falla inom omfånget för en
sådan samling. Såsom jag nämnt, har den tyska lagen ett dylikt
undantag, då den tillåter samlingar allenast för den elementära
undervisningen i musik, och ehuru jag formulerat denna paragraf
i en sådan syftning, vill jag likväl, enär jag icke anser det lämpligt
att Kammaren skulle på stående fot antaga mitt förslag, inskränka
mig till att yrka aterremiss af paragrafen i den syftning,
jag angifvit.

Herr Kibbing: Äfven jag har en liten anmärkning att göra
mot 2:dra mom. 1 den nu föredragna 12:te §:en, ehuru icke densamma,
. som den af den föregående talaren framstälda. För att
nu börja med, hvad han yrkade, nemligen att för samlingar afsedda
för undervisning i musik det skulle vara endast tillåtet att

Förslag till
lag om egaia
derätt till
skrift.
(Forts.)

N:o 2(>.

Onsdagen den 18 April.

Fardag till ur andra arbeten taga sådant, som passade för den första, ele,
aHrr ätt. 6till'' mentära undervisningen, men icke det, som lämpade sig för den
'' skrift. högre, eller hela stycken och längre delar, så anhåller jag få
(Forts.) nämna att i det afseendet synes mig intet skäl förefinnas att särskildt
stadga för musikaliska arbeten, emedan förhållandet med
dessa förefaller mig alldeles analogt med andra t. ex. vetenskapliga
arbeten. Om det nemligen i afseende å musikaliska arbeten
kan för den högre undervisningen vara ganska bra att få taga
största delen af en annans arbete, kan jag säga alldeles på samma
sätt, om jag vill göra en samling'' för den högre undervisningen
uti t. ex. naturhistoria, att det kan vara ganska godt att få taga
största delen af andras arbeten. Jag finner derföre intet skäl att
göra ett särskildt stadgande för musikaliska arbeten, utan frågan
reducerar sig dertill: skall det öfver hufvud taget vara tillåtet
att taga ur andras skrifter till samlingar för nu nämnda ändamål
eller icke? Gäller det i ena fallet för musikaliska arbeten, så
gäller det om alla skrifter. Då jag likväl icke anser, att man
bör inskränka det fria begagnandet mera, än som med afseende
på författarens rätt är nödvändigt, vill jag här ställa mig på
samma ståndpunkt, som Kong!. Maj:t och Utskottet gjort; men
att göra en skilnad i afseende på undervisningen för de lägre och
de högre skolorna, synes mig mindre nödvändigt eller lämpligt,
då det med skäl kan frågas: hvar slutar den lägre och hvar börjar
den högre undervisningen? I detta afseende anhåller jag derför
om bifall till Utskottets, med Kongl. Maj:ts lika lydande redaktion
af lagen.

Deremot har jag för min del en annan anmärkning att framställa
mot ifrågavarande moment, såsom jag ock i min reservation
angifvit. Jag har föreslagit att början af momentet skulle erhålla
följande lydelse: “Icke heller må såsom eftertryck anses, att enskilda
ställen af af annans tryckta skrift intagas" o. s. v. Det
är således orden: “eller, der der den är af ringa omfång, hela
skriften11, som synas mig icke hafva skäl för sig. Man vill i allmänhet
uti detta moment skydda en författare mot andra plundringar
i hans arbeten af samlare, än de här omnämnda. Men
jag frågar: om man vill skydda honom i det afseendet, hvarför
inskränker man denna rätt till voluminösa arbeten, men lemnar
honom deremot ingen rätt, om arbetet är af mindre omfång? Jag
ber först vid detta stadgande få göra den anmärkningen att stadgandet
är sväfvande och i tillämpningen ledde till godtycklighet:
hvad betyder ett ringa omfång? 50 sidor är ett ringa omfång
jemfördt med 500 sidor, men ett ganska stort, jemfördt med 5
sidor. Hvar är således gränsen? Men detta är icke det värsta.
Ett korollarium af den allmänna regeln: “likhet inför lagen11 är,
att en person, som är i samma medborgerliga ställning som en
annan, bör i afseende på samma slags föremål hafva samma rätt
som den andre. Nu kan man icke säga, att rättsföremålet är af
olika art, derför att en bok i ena fallet har flere sidor och i det
andra färre. För min del anser jag derför, att det blifver en godtycklighet
att gifva ett sådant skydd, att författare af voluminösa
böcker skola hafva bättre rätt än författare af mindre arbeten

Onsdagen den 18 April.

N'':o 3<S.

Lika litet som man anser, att en egare af en större egendom har Förslag tui
bättre rätt till skydd än egare af en mindre egendom, lika litet la$ om enan''
kan detta stadgande vara ngtigt. skrift

På dessa skäl och för att undvika godtycklighet, vågar jag (Forts.)
för min del anhålla, att, med bifall till 12:te paragrafen i öfrigt.

2:dra momentets början må erhålla följande lydelse: “Icke heller
må såsom eftertryck anses, att enskilda ställen af annans tryckta
skrift intagas" o. s. v. i likhet med Utskottets förslag.

Herr Berg: Emedan, såsom vi sett, de flesta paragrafer, som
hittills blifvit genomgångna, antagits i enlighet med den afKongl.

Maj:t föreslagna redaktion, skall jag taga mig friheten att till
en början yttra några ord angående förevarande paragrafers redaktion
i det Kongl. förslaget. Jag kan nemligen rent af icke
förstå, huru en del af hvad som här står kan blifva rigtig svenska.
I första momentet står: “Förbudet mot eftertryck må ej
utgöra hinder att vid författandet af nytt, 5 det väsentliga sjelfständigt
arbete begagna tryckt skrift på det sätt, att ordagrant"
o. s. v. och i andra momentet: “att delar af skriften eller, der
den • är af ringa omfång, hela skriften intages i sådan, ur flera
arbeten hemtad samling" etc. Huru detta andra moment skall
kunna subsumeras under första momentet, der det står “nytt i
det väsentliga sjelfständigt arbete" förstår jag icke rigtigt, ty,
såvidt jag kan fatta, skulle det betyda, att en samling, som icke
innehölle något sjelfständigt alls, skulle räknas såsom “nytt, i det
hela sjelfständigt arbete." Åtminstone har jag tolkat detta så,
och på den grund anhåller jag om återremiss af denna paragraf.

Sedermera har jag några andra anmärkningar att göra och
jag skall be att i största korthet få antyda dem.

Här är nemligen fråga om, att man icke skall anse det såsom
eftertryck, om man i en ur flera arbeten hemtad samling intager
vissa delar’ af en skrift eller, der den är af ringa omfång, hela
skriften. Man kan anse, att detta icke skulle spela så stor roll.
men jag vill fästa uppmärksamheten på, att det icke är någon
småsak, som här är i fråga. Jag vill först nämna de andliga
sångerna. Såsom Herrarne veta, hafva under de 20 eller BO sista
åren mägtiga andliga rörelser varit för handen i vårt land och
dessa rörelser hafva omfattats af ganska många menniskor. Dessa
hafva icke, åtminstone icke i allo, känt sig tillfredsstälde af de
härliga och sköna koralerna, som finnas i vår svenska psalmbok,
hvilka koraler äro, så att säga, af ett mera storartadt och objektivt
innehåll, utan känt sig mera tilltalade af den mera innerliga
subjektiva andliga diktarten, den andliga visan. Till följd af dessa
förhållanden hafva icke obetydligt antal af sådana sångsamlingar utgått
i den svenska bokmarknaden. Det finnes en förläggare som utgifvit
en sådan sångsamling i öfver 200,000 ex. En annan förläggare
har utgifvit en annan sångsamling i öfver 100,000 ex.
och en tredje, som jag vet, har i ungefär 100,000 ex. låtit utgå
sin sångsamling. Om det nu skulle blifva lag, att man till andaktsöfningar,
såsom Utskottet säger, eller till bruk vid guds -

ft:o 26.

Förslag till

lag om egan derätt

till

skrift.

(Forts.)

]2 Onsdagen den 18 April.

tjensten, såsom det heter i Kongl. Maj:ts förslag, skulle på detta
sätt få samla ur flera arbeten, blefve följden den, — det behöfves
alldeles icke vara af religiös bevekelsegrund, utan kan vara blott
en penningefråga — att en förläggare, som vet hvad som slår
an på folket, kunde samla det bästa af dessa andliga sånger och
gifva ut dem samt få en strykande afgång; men jag frågar om
icke detta skulle lända till förfång för dem, som betalt höga författarearfvoden;
om det icke vore att träda deras rätt för nära.1

Vidare och i anledning af Utskottets uttryck: “till bruk vid
andaktsöfning" af hvilket uttryck jag icke kan känna mig tillfredsstäld,
vill jag nämna, att ur ett af dessa stora andliga verk, som
vi hafva, nemligen den berömde skriftställaren och lekmannapredikanten
Iiosenii arbeten har man dragit ut vissa delar och deraf
gjort en så kallad andaktsbok med ett stycke af ungefär 2 sidor
i oktav för hvarje dag på året och deraf har utgått en mycket
stor upplaga. Skulle det nu varda lag, att hvem som helst skulle
få göra sådana utdrag, är det klart, att företagsamma menniskor
skulle komma att plundra författare och förläggare ganska betydligt
och derpå förtjena mycket penningar, hvaraf dock författare
och förläggare icke skulle få något med. Jag anser, att det icke
är att värna författares och förläggares rätt att stifta en lag,
som skulle kunna hafva detta till följd.

Beträffande åter 3:dje momentet i ll:te §, sådan redaktionen
lyder i Kongl. Maj:ts nådiga förslag, tillåter jag mig äfven att
göra en anmärkning. Det heter der: “eller att ord aftryckas såsom
text till musikaliskt arbete.“ Nu kan man väl förstå att härmed
menas text, tryckt i ett musikaliskt arbete, men en lag synes mig
böra vara så tydlig, att den icke kan gifva rum för tvetydig
tolkning. Efter dessa ordalag synes mig dock att jag kan gifva
ut en sångsamling och icke hafva begått eftertrycks-brott allenast
jag på titelbladet sätter, att detta är text till ett musikaliskt arbete.
Det kan hända, att jag blir fäld, men det kan också hända,
att domaren håller sig så strängt till ordalagen, verba formalia,
och jag går fri. Jag vill således i afseende på 3:dje punkten förena
mig i Herr Asplunds yrkande.

För öfrigt och på grund af hvad jag nu tagit mig friheten
anföra skulle jag helst önska, att denna paragraf alldeles utginge,
men då detta väl icke låter sig göra, yrkar jag återremiss i syfte,
att. denna paragraf måtte ändras derhän, att de olägenheter, jag
antydt, måtte så vidt möjligt undanrödjas.

Herr von Gfegerfelt: Att helt och hållet förbjuda de så
kallade samlingsverken lärer väl icke låta sig göra, och derom
har icke heller någon gjort framställning. Svårigheten ligger i
att begränsa denna rätt så, att man icke inskränker det allmänna
behofvet och icke heller träder författarens rätt för nära. Mig
synes, att Kongl. Haj:t i detta hänseende gått en rigtig medelväg
och att man företrädesvis bör räkna på en sund tillämpning
af detta stadgande vid domstolarne. Jag tror icke det i något
fall blir svårt att tillse, om det ändamål, som enligt lagen är

Onsdagen den 18 April.

N:o 26.

tillåtet, verkligen är afsedt med en samling, eller om denna blott Förslag till
är en finans-spekulation till förfång för författare eller förläggare. la^e ”Zte^''
I allmänhet blir dock författares och förläggares rätt härpå föga skrift.
lidande, ty genom den verkan en sådan samling har, att fästa (Ports.)
uppmärksamheten på de författare, af hvars arbeten prof blifvit
deri intagna, befordras i de flesta fäll afsättningen af deras verk
i stället för att motverkas.

Hvad först angår Herr Asplunds yrkande, att särskildt undantag
skulle göras för högre musikaliska skolor, torde detta icke
vara lämpligt åtminstone för vårt land, der knappast någon högre
sådan skola finnes med undantag af musikaliska akademien.

Herr Ribbing har också fäst uppmärksamheten på, att enahanda
bestämmelser, som gälla för annan undervisning, äfven böra gälla
för undervisningen i musik, och så tillvida är jag ense med honom.
Hvad åter angår Herr Ribbings anmärkning mot uttrycket
skrift, af mindre omfång, vågar jag påstå, att derigenom icke, såsom
Herr Ribbing sagt, en författare af ett litet arbete fått sämre
skydd än en författare af ett stort, ty hvad som intages i en
samling blir icke mindre i ena fallet än i det andra. Med uttrycket:
“skrift af mindre omfång^ menas påtagligen skrift af
så ringa omfång, att den icke kan anses såsom en bok för sig.

För öfrigt torde genom tillämpningen de befarade olägenheterna
af detta stadgande kunna mildras.

Hen siste talaren har gjort några anmärkningar mot ordalydelsen
i Kongl. Maj:ts förslag, men dessa äro undanröjda i Utskottets
förslag, och, så länge icke någon anmärkning blifvit rigtad
mot Utskottets förslag äro dessa anmärkningar utan verkan.

Hvad de andliga sångerna beträffar gäller om dem detsamma, som
jag yttrat om andra skrifter. Det är mycket lätt att bedöma, om
en sådan samling länder till förfång för författare eller utgifvare
eller om dermed afses att gifva prof på författares arbete.

Det af Herr Berg åberopade företaget att aftrycka ett par
sidor ur Rosenii arbeten för hvarje dag är enligt lagförslaget
alldeles förbjudet, tv der talas om samling ur flere författares
verk.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Asplund: Jag ber om ursäkt, att jag åter tager till
ordet, men jag finner, att min framställning icke blifvit rätt uppfattad
af den siste talaren och måhända äfvén af den ledamot af
Lag-Utskottet, som tidigare opponerade sig mot mig, och jag vill
derföre söka uttrycka mig litet klarare.

Det jag yrkade var, att en samling ur musikaliska författares
arbeten icke skulle vara tillåten i annat fall, än att den inskränkte
sig till sådant, som vore lämpligt för de allmänna skolor, der icke
musikundervisningen är hufvudsak eller att, på sätt i den för
Tyskland gällande lagstiftning iakttagits, en sådan samling ej finge
afse de egentliga musikskolorna. Deremot anmärkte den siste talaren,
att det lönade icke mycket mödan, att stifta en sådan lag
då vi här i landet icke hafva mer än en enda högre musikalisk

N:o 26.

Förslag till

lag om egan

derätt till

skrift.

(Forts.)

14 Onsdagen den 18 April.

skola nemligen musikaliska akademien. Han synes alldeles icke
''fatta hvad jag afsett med detta undantag. Jag har menat, att
det derigenom skulle förekommas, att man finge göra sådana samlingar,
som kunde egna sig för högre musikaliska skolor, ty i
samma ögonblick, jag får rätt dertill, har jag också rätt att samla
allt hvad de bästa författare utgifvit, de högsta konstverk, och.
derigenom förse äfven allmänheten med eftersökta godbitar af
alla slag, hemtade ur desse författares arbeten. Det vore alldeles
icke meningen, at.t högre musikaliska skolor icke skulle få köpa
dessa samlingar, utan att hindra utgifvandet af sådana samlingar
som egnade sig för den högre musikundervisningen och derigenom
gingo långt utöfver det syfte, som lagen borde afse, nemligen att
användas vid musikundervisningen i vanliga skolor, der musiken
icke är hufvudsak. Den förste talaren anmärkte, att man lika
väl borde göra skilnad mellan den högre och lägre undervisningen
på andra områden. Jag vill i anledning deraf fästa uppmärksamheten
på, att i det förslag till formulering, som jag framstält,
jag verkligen gjort en så beskaffad ändring, i det att jag velat
formulera detta moment så: “att delar af skriften eller, der den
är af ringa omfång, hela skriften intages i sådan ur flera arbeten
hemtad samling, som göres för att tjena till bruk vid gudstjensten
eller skolundervisningen." Med skolundervisningen måste då menas
undervisningen i de allmänna skolorna och alldeles icke den högre
undervisningen. Den siste talaren har sagt, att tillämpningen af
lagen skulle afhjelpa de af mig befarade olägenheter, och han
tycktes anse, att dessa samlingar endast skulle tjena såsom prof.
Detta är alldeles icke förhållandet, ty momentet talar alldeles
icke om prof, utan om rätt att göra obegränsade samlingar för
de ändamål, som der angifvas. Han nämnde mot Herr Berg, att
en så beskaffad samling, som den af Rosenii arbeten icke vore
laglig. Ja, måhända, om den omfattade endast Rosenii arbeten,
men om den omfattade äfven andra författares arbeten, skulle den
vara det.

Den ändring Lag-Utskottet gjort i Kongl. Maj:ts förslag att
utbyta ordet gudstjenst mot andaktsöfning förefaller mig ganska
misslyckad och derigenom utsträckes rättigheten att utgifva samlingsarbeten
på ett ganska betänkligt sätt. Med gudstjenst torde
Kongl. Maj:t hafva menat den allmänna gudstjensten, och det är
en betydlig skilnad mot andaktsöfning ar. Den, som för sina andaktsöfningar
beköfver en bok, kan väl betala hvad den kostar,
och jag tror dessutom, att allmänheten icke vinner synnerligen
mycket på dessa och alla andra i paragrafen afsedda samlingar,
utan de, som taga den egentliga vinsten, äro samlarne. Allmänheten
får betala lika mycket och författaren går miste om en
vinst, som ingen med skal kan frånkänna honom.

Jag fortsätter mitt yrkande om återremiss och ber få fästa
uppmärksamheten på, att Kammaren nyss återremitterat föregående
paragraf just med afseende på hvad som skulle stadgas i
fråga om skydd för musikaliskt arbete. Båda paragraferne hafva

Onsdagen den 18 April. 15

ett sådant sammanhang, att återremissen af den föregående bör
vara ett ytterligare skäl att återremittera äfven denna.

Herr von Gegerfelt: I anledning af den siste ärade talarens
yttrande vågar jag det påstående, att Kongl. Maj:t med ordet
gudstjenst icke menat den allmänna gudstjensten, åtminstone icke
den inom svenska kyrkan, för hvilken särskildt i annan ordning
bestämmes, hvilka böcker som skola användas. Om man nu vill
medgifva, att sådana samlingsverk må tillåtas för den enskilda
gudstjensten, är väl lämpligare att begagna ordet andaktsöfning.
Genom att i en mindre bönbok hopplocka bitar ur flere författares
verk för att i detta hänseende göra tjenst torde icke heller någon
skada ske.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels
bifall till den förevarande paragrafen; dels af Herr Ribbing. att
densamma måtte antagas med den förändring, att början af andra
momentet komme att lyda sålunda: “Icke heller må såsom eftertryck
anses, att enskilda ställen af tryckt skrift intagas i sådan
ur flera arbeten hemtad samling"; och dels att paragrafen skulle
till Utskottet återförvisas.

Härefter framstälde Herr Grefven och Talmannen först proposition
^ på bifall till paragrafen, hvarvid svarades många nej
jemte några ja, sedermera proposition på densammas antagande
med den af Herr Ribbing föreslagna förändrade lydelse, hvilken
proposition med nej besvarades, och slutligen proposition på återremiss
af paragrafen, ylå svaren utföllo med många ja jemte några
nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

1-1 §■

Bifölls.

Första kapitlets rubrik.

Godkändes.

2 Kapitlet.

14 §.

Herr Carleson: Enligt motsvarande paragraf i Kongl. Maj:ts
förslag skulle uppförande af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt
arbete vara beroende på samtycke af författaren eller den,
som enligt denna lag innehar författarens rätt, hvartill kan hänföras
icke blott den verklige författarens rättsinnehafvare utan
äfven den öfversättare eller utgifvare, som enligt denna lag har
författarerätt. Lag-Utskottet har funnit någonting otydligt i be -

N:o 26.

Förslag till
lag om eganderätt
till
skrift.
(Forts.)

Ji:o ‘26.

Ondagen den 18 April.

Förslag till

lag om egau derätt

till

skrift.

(Forts.)

rörda uttryckssätt och i stället förordat en lydelse, enligt hvilken
uppförandet af dramatiskt eller musikaliskt-dramatiskt arbete,
skulle blifva beroende på samtycke af författaren “eller den, som
i det afseende, hvarom i detta kapitel år fråga, innehar författares
rätt.11 Hvem som “i det afseende, hvarom i detta kapitel är fråga“.
innehar författares rätt, derom får man likväl ingenting veta utan
detta måste man gissa sig till. I högsta grad tvifvelaktigt skulle det
enligt Utskottets förslag vara, huruvida en utgifvare af samarbete
af beskaffenhet som omtalas i 58 § af Kongl. Maj:ts eller 6 § af
Utskottets förslag, hade den rätt, ‘‘hvarom i andra kapitlet vore
fråga“, och likaledes blefve tvifvelaktigt, huruvida öfversättare hade
en sådan rätt i afseende å sin öfversättning. 1 Kongl. förordningen
den 20 Juli 1855 är uttryckligen stadgadt, att öfversättare
anses lika med författare. Den omskrifning Utskottet föreslagit,
är i och för sig efter min föreställning en bestämd försämring och
derigenom att i paragrafens senare moment orden arbetets egare,
hvilka begagnats i Kongl. Maj:ts proposition, utbytts mot ordet
författare, framstår i högre grad än eljest varit förhållandet den
tvetydighet, som skulle uppkomma genom förenämnda ändring af
första momentets lydelse. Såsom skäl dertill att sista punkten i
motsvarande paragraf af Kongl. Maj:ts proposition, så lydande:
“I afseende å redan gjorda medgifvanden räknas nämnda tidrymd
af 5 år från utgången af det år, hvarunder denna lag träder i
kraft" blifvit af Utskottet utesluten, har anförts, att Utskottet
ansett lagen icke böra verka retroaktivt, men jag skulle mycket
misstaga mig om den hade sådan verkan då den icke iunehölle
någonting annat än, att den. som vill behålla den rätt, haniuppgifvet
hänseende hade, skulle vara skyldig att inom viss tid begagna
densamma. Ett stadgande, som fastställer bestående rättsförhållanden
är icke en lag af retroaktiv verkan. För min del
kan jag icke se, att paragrafen vunnit, utan fasthellre förlorat
genom Utskottets ändringar.

Herr von Gfegerfelt: Den ändring Utskottet gjort i denna
paragraf, grundade sig hufvudsakligen derpå, att Kongl. Maj:ts
förslag lemnar obestämdt, huruvida en författare, som öfverlåtit
utgifningsrätt, det vill säga rätt att genom tryck utgifva en skrift,
på annan person, skall anses dermed hafva öfverlåtit äfven den
rätt, hvarom andra kapitlet handlar eller rätt att gifva samtycke
till ett dramatiskt arbetes uppförande. I allmänhet anses icke en
sådan öfverlåtelse hafva skett genom den förstberörda öfverlåtelsen,
och Utskottet anser också, att den icke bör anses hafva skett.
Om jag gifvit tillstånd att trycka, ett af mig författadt dramatiskt
arbete, kan jag ej anses hafva med detsamma lemnat medgifvande
till dess uppförande. Så har åtminstone aldrig sådana aftal tolkats.
Ett förtydligande i detta hänseende har Utskottet afsett med den
föreslagna ändringen.

Hvad åter angår den punkt af paragrafens senare del, som
Utskottet utelemnat, föreslås deri, att den, som redan fått rätt
att uppföra ett dramatiskt arbete, skall ovilkorligen, för att be -

Onsdagen den 18 April.

vara sm rätt, hädanefter begagna sig deraf åtminstone hvart femte
ar. _mi gällande lag innehåller icke någon sådan bestämmelse,
?C1 Utskottet har icke heller ansett lämpligt att för den, som nu

lörvärtvat sig rätt till ett dramatiskt arbetes uppförande, inskränka

det skydd^, han redan eger för en rättighet, hvilken han förvärfvat
utan en sådan skyldighet, som af Kong). Maj:t föreslagits. Deremot
medgifver jag ngtigheten af hvad den siste talaren yttrade
om denna paragrafs ofullständighet i afseende å skrifter tillkomna
genom samarbete ocli öfversättningar, så mycket mera som iaer i
min reservation föreslagit ett tillägg af denna lydelse: “Hvad i
o och 7 §§ är stadgadt i afseende på utgifningsrätt till skrift
galle ock i afseende på den rätt, hvarom i detta kapitel är fråga*''.
Jag både icke ämnat påyrka bifall till min reservation i detta
hänseende, men då den i någon mån afhjelper den brist i Utskottets
redaktion, _ som den siste talaren anmärkt, anhåller ia°-att fa yrka återremiss af denna paragraf.

Herr Statsrådet Lagerstråle: Såsom nyss nämndes, hafva
den Kongl .propositionens ordalag i afseende a rättigheten till dramatiska
arbetens uppförande blifvit af Utskottet ändrade. Den Kongl.
propositionen stadgar, att sådana arbeten icke må uppföras “utan
samtycka åt författaren eller den, som enligt förevarande lag innebar
författarens rättI samma mån som denna lag i allmänhet
medgnver öfverlåtelse å annan person af författarerätten i dess
helhet, och icke allenast en viss inskränkt del deraf eller föriäggarerätt,
skulle den, som innehar hela författarerätten, enligt
det Kongl förslaget, kunna medgifva offentligt uppförande af
dramatiskt arbete. För min del kan jag ej heller finna, att genom
ett sadant stadgande blefve honom tillagd någon vidsträcktare
norman an som enligt lag och allmänna rättsgrundsatser bör honom
tillkomma. Ai den föreslagna omredaktionen följer vidare den
otydlighet som den förste talaren påpekade, och på de skäl, som
a lonom blifvit framstälda, vågar jag hemställa, att Kammaren,
med utslag a Utskottets nu föredragna paragraf, måtte bifalla
Kong!. Maj-.ts proposition oförändrad.

Sedan öfverläggnmgen ansetts härmed slutad samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels
återremiss af den förevarande paragrafen och dels bifall till den
motsvarande paragrafen i Kongl. Maj:ts förslag; framstälde Herr
Grefven och Talmannen först proposition på bifall till paragrafen,
hvarvid svarades nej, sedermera proposition på åte rremiss° deraf*
da svaren utföllo med många nej, blandade med ja, och slutligen
proposition på paragrafens iintagande i enlighet med Kongl. Ma1:ts
förslag, då svaren utföllo med många ja, blandade med nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.*

!ö §.

Bifölls.

Första Kammarens Prof. 1877. N:o 26.

2(5,

Förslag till
lag om eganderätt
till
skrift.
(Forts.)

N:o 26.

Förslag till

lag om egan derätt

till

skrift.

(Forts.)

18 Onsdagen den 18 April.

Andra kapitlets rubrik.

Herr Ribbing: 1 afseende å denna rubrik, på lagens andra
kapitel, ber jag att fa först göra den anmärkning, att den synes
mig icke stå i öfverensstämmelse med rubriken på första kapitlet.
Det är, såvidt jag kan se, i första kapitlet och i andra kapitlet
fråga om olika delar eller moment af hvad som i den föreslagna
lagen kallas författarerätt eller författares rätt i afseende å skrifter.
Det ena är att icke eftertryck får ske utan vissa vilkor, det
andra, att uppförande af dramatiskt arbete å skådebanan ej får
ske utan öfverenskommelse och tillåtelse. Det är således, såvidt
jag kan se, två moment af en och samma rätt, nemligen författares
rätt med hänsyn till författade eller utgifna arbeten. Nu
uttrycker det första kapitlets rubrik detta, då den lyder “omskydd
mot eftertryck“ d. v. s. handlar om att legalisera ett visst
handlingssätt hos författaren, en rätt för honom att hindra andra
personer att genom utgifning eller tryck göra sig till godo hans
arbeten. Skulle således icke vara skäl att .i andra kapitlet uttrycka
det legaliserande af ett visst handlingssätt d. v. s. den
rätt, som der tillerkännes författaren att hindra andra personer
från ett visst bruk af hans skrift i ett annat afseende, på samma
sätt t. ex. med orden “om rätt till begagnande af skrifter för
skådebanan1'' eller “om skydd mot olofligt begagnande af skrift
för skådebanan"? I allmänhet är ju — och detta är den andra
anmärkning, jag, i sammanhang med den första, har att framställa
mot den ifrågavarande rubriken — i allmänhet är ju ändamålet
och uppgiften med hvarje civillag att bestämma och begränsa
rättigheter. Deraf följer visserligen, att hvad som strider
mot de en person tillerkända rättigheter af lagen ock bestämmes,
nemligen till att vara orätt. Sålunda handlar lagen indirekt om förbrytelser,
men endast för så vidt detta är en följd af hvad lagen
stadgar om hvad som är en rättighet, _ hvilket utgör lagens direkta
föremål. Detta är ock, såsom jag tog mig friheten anmärka, uttryckt
i titeln på första kapitlet, men deremot angifver andra kapitlets titel,
att kapitlets föremål skulle vara “olofligt begagnande af skrifter
för skådebanan". När är ett sådant begagnande olofligt? Då det
strider mot den rätt författaren har, så att alltså först ur det af
lagen såsom rätt bestämda, såsom grund, följer att dess motsats
är orätt. Och ser man på §§ 14 och 15, så handla de också
verkligen om denna författarens rätt. Det finska lagförslaget,
långt ifrån att rubricera det motsvarande kapitlet med hänsyn
till det ansvar, som olofligt begagnande medför, rubricerar det “om
rätt till begagnande af ’ skrifter för skådebanan". För min del
får jag således, dels för att få öfverensstämmelse mellan första
och andra kapitlens rubriker, dels för andra kapitlets betydelse
af att utgöra en civillag, som bestämmer och begränsar rättigheter,
hemställa, att rubriken bör vara antingen “om rätt till
begagnande af skrifter för skådebanan", eller ock “om begagnande
af skrifter för skådebanan." Då nu mycken förkärlek för åter -

Onsdagen den 18 April. 19

remiss tyckes herrska här, skall jag nöja mig med att yrka återremiss
af nu föredragna rubrik.

Herr Carleson: Det beror på tycke och smak, hvilken rubrik
man här skall begagna; och förhållandet är, att i förevarande
ämne kan man i det ena landets lag finna en rubrik, motsvarande
den af Kongl. Maj:t föreslagna, .och i ett annat lands en sådan,
som den siste talaren ifrågasatt. Skälet, hvarför den nyss upplästa
blifvit vald, är påtagligen det, att lagförslagets författare
ansett, att det. i detta kapitel vore mera fråga om att tillkännagifva,
när skrift blir olofligen begagnad för skådebanan, än att
bestämma, när skriften lofligen begagnas för sådant ändamål.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Herr
trefven och Talmannen yttrat, att endast återremiss af den
ifrågavarande rubriken yrkats, framstälde Herr Gfrefven och Talmannen
först proposition på bifall till rubriken, hvarvid svarades
några ja och nej, samt sedermera proposition på återremiss deraf,
då. svaren på enahanda sätt utföllo; hvarpå och efter det proposition
på rubrikens godkännande ånyo blifvit gjord samt med åtskilliga
ja och några nej besvarad, Herr (Trefven och Talmannen
förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

■1 Kap.

16 §.

Herr von Gegertelt: I nu gällande, från Tryckfrihetsförordningen
utbrutna lag om literär eganderätt stadgas såsom påföljd
för eftertryck mistning af upplagan och böter till upplagans hela
värde, egarens ensak. Häri innefattas således icke blott den kriminela
påföljden, utan äfven den civila, skadeståndet. I Kongl.
Maj:ts proposition föreslås särskildt bötesansvar, men deraf följer
också, att. det derjemte bestämda skadestånd icke bör gå utöfver
dess verkliga belopp. Derom äro nu i Kongl. Maj:ts proposition,
som i detta hänseende af Utskottet lemnats utan anmärkning,
hufvudsakligen enahanda bestämmelser som i nu gällande lag
bibehållna, med den skilnad, att, då i nu gällande lag dessa bestämmelser
innefatta både bötesansvar och skadestånd, de skulle
nu gälla endast såsom skadestånd. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet
anför herr Statsministern i en annan punkt, att en
målsegare bör få full ersättning för sin förlust men ej göra någon
vinst; men att eu vinst skulle enligt nu förevarande paragraf
uppkomma för målsegaren vill jag söka visa. Han skall få upplagan
eller ersättning efter boklådspris för de exemplar som
blifvit sålda. Nu uppgå, efter hvad jag inhemtat, kosnaderna för
papper, tryckning och försäljning till två tredjedelar af boklådspriset.
Finge nu målsegaren hela boklådspriset sig tillerkändt, så
bl ef ve hans ersättning 3 gånger större än den skada, ban kunnat
lida; om ban nemligen sjelf gifvit ut upplagan, hade han fått be -

N:o 26.

Fördag till
lag om eg a/nderiitt
till
dtrift.
(Korts.).

>'':o 26.

Onsdagen den 18 April.

Förslag till kosta de dermed förenade utgifter. Men ännu besynnerligare
lag om egan- gestaltar sig frågan, om eftertryeksbrottet består endast deri, att
Skrift i ett större, fastän blott af ett band bestående arbete en eller
(Forts.) annan sida olofligen eftertryckts eller en teckning af måhända
ringa värde användts utan tillstånd. Målsegaren skulle då få
hela arbetet såsom skadestånd. Men värst gestaltar sig frågan
med hänsyn till dramatiska arbetens uppförande. Derom stadgas,
att målsegaren skall i skadestånd erhålla hela det belopp, som
vid uppförandet influtit, utan afdrag för några kostnader eller
för hvad af inkomsten kan belöpa på annat stycke, som vid
samma tillfälle blifvit lofligen uppfördt. Om således vid en
representation en större pjes uppföres och såsom efterpjes en
bagatell, hvars uppförande dock icke varit tillåtet, så tillfaller
hela inkomsten af representationen målsegaren. Härtill kommer,
att målsegaren har allt intresse af att stiliatigande låta ett sådant
olofligt uppförande fortgå en längre tid för att sedan komma
med sitt anspråk på ett så mycket större skadestånd. Jag tror
icke, att ett lagstadgande i sådan syftning kan vara billigt, och
så mycket mera bör man vara försigtig i detta hänseende, som
brott af ifrågavarande beskaffenhet endast undantagsvis om ens
någonsin begås med afsigt, utan härröra af ovarsamhet eller
missförstånd, ty den brottslige kan ej gerna hoppas att blifva
oupptäckt. Kongl. Maj:t kan väl af nåd mildra straffet, men i
fråga om det lagligen bestämda skadeståndet är till och med
Kongl. Maj:t vanmägtig att göra en nedsättning.

Inom Utskottet har jag ej lyckats att få något medhåll för
min åsigt, och förgäfves sökte jag att få skäl för den af Utskottet
tillstyrkta. Man sade visserligen, att det vore väl att ega en
bestämd grund för beräkningen af skadeståndet, men derpå
svarar jag, att det är bättre att hafva ingen grund än en
orättvis grund. Enligt gällande lag skall skadestånd bestämmas
i många fall, der det är lika svårt som i fråga om eftertryck.
Så t. ex. för ärekränkning, sveda och värk o. s. v. Lyckas det för
domaren att i dessa fall bestämma ett skäligt skadestånd, så kan
det nog också ske i här förevarande. Då jag, som sagdt, emellertid
icke lyckats vinna något medhåll inom utskottet, så lär jag
väl ej heller här vinna något sådant, och derför vill jag icke
framställa något yrkande, utan blott hafva nedlagt min åsigt i
frågan till Kammarens protokoll.

Ofverläggningen förklarades slutad och §:n bifölls.

17 och 18 0.

Biföllos.

19 §.

Herr Asplund: Här förekommer ett uttryckssätt, som man
redan inom Utskottet ansåg mindre tydligt för att förekomma

Onsdagen den 18 April.

visst olagligt eftertryck. Sedan man emellertid en gång gjort ett
försök att råtta detta uttryck, men icke lyckats att finna ett rik -tigare, inskränkte man sig till att låta det stå sådant, som Kongl.
Maj:t föreslagit detsamma. Det är icke min mening att här framställa
något yrkande, emedan jag ännu icke sjelf funnit ett bättre
uttryckssätt; men jag anser det vara af någon vigt för den blifvande
tolkningen af denna §, att man får klart för sig hvad det
af mig åsyftade uttryck måste anses innebära, på det att den, som
en gång vill söka en autentisk, förklaring deröfver, må kunna finna
uen i denna Kammares diskussionsprotokoll. Jag menar uttrycket
“ett arbetes olaglighet“. Nu är frågan: kan ett arbete kallas olagligt,
som är eftertryckt i ett fremmande land, der så beskaffadt
eftertryck icke är af lagstiftningen förbjudet? Den frågan kan
åtminstone vara ganska tvistig. Det kan väl icke sägas vara ett
“olagligt arbete", som t. ex. är eftertryckt i Tyskland, der man
icke förbjudit sådant eftertryck. Följden blir, att. då någon från
Tyskland eller annat land, der eftertryck icke är förbjudet, hit i
riket inför dels vanliga skriftarbeten dels tonverk, han icke kan sägas
hafva med vetskap fört in ett olagligt arbete, då detsammas eftertryckande
i det främmande landet var tillåtet. Domaren kan då
komma i tveksamhet, huruvida ett så beskaffadt införande kan
hänföras under stadgandet i denna §. Nödigt vore att få denna
punkt klarare. Mig förefaller det, att man borde ega skydd mot
ett sådant eftertryck, om det får anses otillåtet. Det händer, att
svenska musikaliska kompositioner — Herrarne märka, att jag
gerna uppehåller mig vid de musikaliska intressena — eftertryckas
utomlands. och sedan skickas hit, hvarest de naturligtvis kunna
säljas billigare än. den här tryckta upplagan, för hvilken förläggaren
ju fritt betala honorarium. Från lagskipningens synpunkt
vore önskligt, att stadgandet i detta fall blefve tydligare. Jag
tror, att meningen är, att man blir underkastad ansvar, om man i
riket inför ett utan. författarens samtycke utrikes eftertryckt arbete.
Gerna skulle jag höra någon annans tolkning, och möjligen
kunde häri blifva någon ledning för domstolarne. Som sagdt,
sökte . man i Utskottet att finna ett lämpligare uttryck, men då
det ej genast lyckades och man var ganska uppledsen af det
arbete, som Utskottet varit underkastadt med denna lag, sköt
man frågan å sido.

Jag har ej något yrkande att framställa.

Herr Garleson: I anledning af den siste talarens yttrande
k®1 ^tt få anmärka, att denna paragraf synes låta vissa fäll
al delaktighet i brott medföra svårare ansvar än tillämpningen
af grunderna^ i kapitlet 3 strafflagen skulle föranleda. Stadgandet
innehåller endast, att vid deruti uppgifven delaktighet i
eftertrycksbrott den brottslige skall vara underkastad de påföljder,
som för gerningsmannen sjelf blifvit utsatta.

Öfverläggningen förklarades slutad och §:n bifölls.

N:o 26.

Förslag till
lag om, äganderätt
till
skrift.
(Forts.)

i\:o 20.

Onsdagen den 18 April.

Tredje kapitlets rubrik.

Godkändes.

4 Kap.

■20 §.

Herr Carleson: Enligt Kongl. Maj.ts proposition skulle
denna lag vara tillämplig “ej blott på skrift af svensk medborgare,
utan jemväl på utländings skrift, som utgifves af svensk
förläggare." Utskottet har uteslutit de af hufvudbestämmelsen i

satsen betingade orden, “utan jemväl--- förläggare*. I följd

af denna uteslutning skulle således en svensk förläggare, hvilken
utgåfve t. ex. en härvarande utländsk musikkompositörs arbeten,
någonting som händt åtskilliga gånger, komma att hädanefter
vara beröfvad allt skydd mot eftertryck. Honom skulle icke den
nya lagen liksom den gällande lända till förmån. En annan följd
af Utskottets förslag blefve, att, om en svensk förläggare gåfve
ut ett anonymt arbete och någon behagade eftertrycka detsamma,
skulle, i händelse eftertryckaren åtalades, denne kunna invända,
att det utgifna arbetet icke vore bevisligen af svensk författare,
och då den lagliga förläggaren vore urståndsatt att utan anonymitetens
brytande visa, att författaren vore svensk medborgare,
så ginge eftertryckaren straffri. Det har likväl icke varit meningen
att genom den föreslagna lagen, mer än genom den gällande,
hindra förläggare att draga fördel af ett arbete derför, att det
utgifves anonymt. Utskottets farhåga, att de uteslutna ordens
intagande i paragrafen kunde göra konventioner med andra stater
öfverflödiga, synes vara fullkomligt obefogad, om man tager i
betraktande, att en öfverenskommelse mellan utländsk författare
och svensk förläggare om ett arbetes utgifvande på svenska samtidigt
med dess utgifvande på originalspråket medför så störa
olägenheter och gäller så enskilda förhållanden, att tillfället till
sådana överenskommelser icke kan i märkbar mån minska behofvet
för främmande makter att afsluta någon konvention, som
eljest vore önskvärd.

Herr von Gegerfelt: Ett bibehållande af förevarande stadgande
skulle visserligen icke göra konventioner öfverflödiga; men
deremot om konvention träffades, blefve förevarande stadgande
i afseende på svensk förläggare utan verkan, ty i och med detsamma
har då äfven utländsk författare skydd inom Sverige för
sitt arbete. I allmänhet är väl regeln, att ingen kan öfverlåta
på en annan en rätt, som han sjelf icke eger. En utländsk författare,
som icke eger rätt till skydd i Sverige, synes således icke
böra få det genom att öfverlåta sin rätt eller sin frånvaro af rätt
på en svensk förläggare. Förläggaren af utländsk mans arbete är
väl icke annat än innehafvare af hans rätt och en förmån, hvar*
till den svenske medborgaren icke har något motsvarande, kom -

FSrslag till
lag om ega.nderätt
till
skrift.
(Forts.)

Onsdagen den 18 April.

X:o 26.

mer härigenom utländingen till godo, som för öfverlåtelsen otvif- Vårdag till
velaktigt af den svenske förläggaren betingar sig arfvode. Hvad l"''j °.m
angår lagens tillämpning på anonyma skrifter, så vill jag fästa ''''
uppmärksamheten på, att i Kongl. Maj:ts förslag afser ifrågava- (Forts!)
rande stadgande endast förläggare af utländsk mans arbete och
kan således icke ega tillämpning annat än då det verkligen är
fråga om sådan mans arbete. Ehuru jag känner, att Kammaren
icke på grund af min svaga stämma vill göra ändring i Kongl.

Maj:ts proposition, vågar jag dock till den kraft och verkan, det
kan hafva, yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Carleson: Det är otvifvelaktigt, att man icke kan på
annan öfverlåta en rätt, som man icke har, och det är icke heller
meningen i Kongl. Maj:ts proposition att skydda den utländska
författarens obefintliga, utan den svenske förläggarens erkända
rätt. En svensk förläggare, som utgifvit en härvarande utländsk
musikkompositörs arbete, har enligt gällande lag lika god rätt
som någon annan förläggare till skydd för sitt förlag. Hvad angår
den anmärkning, som gjordes af den siste talaren, att vid åtal
för eftertryck af anonym skrift behöfde visas, att författaren vore
utländing, derest ifrågavarande stadgande skulle till fördel för
eftertryckaren få tillämpning, torde detta innefatta en uppenbar
irring, emedan anonymiteten är genom lag skyddad och författares
egenskap af svensk medborgare eller utländing ej kan utan anonymitetens
brytande visas. Om man, såsom Utskottet föreslagit,
upptager i lagen blott den ena delen af §:s första punkt, komme
svenska förläggare i sämre ställning än de för närvarande äro,
och vid utgifvande af anonyma skrifter skulle förläggarne, fastän
i lagen tillförsäkrade att få njuta skydd för sitt förlag, blifva i
verkligheten alldeles beröfvade’ett sådant. Jag hade icke ämnat
att vidare framställa något yrkande i anledning af detta lagförslag;
men tillåter mig nu ett undantag och yrkar bifall till Kongl.

Maj:ts förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit, de derunder gjorda yrkandena å
dels bifall till §:n och dels densammas antagande i enlighet med
Kongl. Maj:ts förslag; gjordes först proposition på bifall till §:n,
hvarvid svarades åtskilliga nej och några ja, och sedermera proposition
på densammas antagande i enlighet med Kongl. Maj:ts
förslag, då svaren utföllo med åtskilliga ja och några nej; Och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

21 k Bifölls.

52 §.

Herr von Gegerfelt: I följd af åtskilliga förändringar, som

]S:o

Onsdagen den 18 April.

Förslag till blifvit beslutade i lagförslaget, fordras eu revision af hänvisninlade7ätttiU
garne i denna paragraf, hvadan jag hemställer, att paragrafen
skrift. återremitteras.

(Forts.)

Ofverläggningen förklarades slutad och §:n återförvisades.

23 §.

Herr von Greger felt: I hufvudsak är jag ense med Utskottet
i afseende på denna paragraf; men det synes mig näppeligen
rättvist, att arfvingar, äfven aflägsna arfvingar, skola ega rätt att
af trycket utgifva den aflidnes skrifter, till förfång för dennes
borgenärer, som i första rummet borde hafva rätt till all hans
qvarlåtenskap. Man har såsom skäl för undantagande af en afliden
författares outgifna handskrift från utmätning eller konkurs
anfört, att det är en mycket grannlaga fråga, huruvida en skrift
bör utgifvas eller ej, och att afgörandet deraf bör bero på arfvingarne.
Detta argument må gälla då det är fråga om enka eller
barn och närmare arfvingar men icke om aflägsnare arfvingar.
Jag tror icke, att det skulle öfverensstämma med det allmänna
rättsmedvetandet, om en aflägsen arfvinge, som måhända knappt
kände till den aflidne, skulle ega rätt att sätta sig i besittning
af hans outgifna handskrifter och med kanske betydlig vinst utgifva
dem af trycket, under det att borgenärerne icke Ange något.
Jag har föreslagit en annan redaktion af denna paragraf, och så
vidt Kammaren icke gillar paragrafen enligt Utskottets förslag,
anhåller jag om återremiss.

Herr Kibbing, Sigurd: Den föregående talaren har anmärkt
skälet, hvarför Utskottet i lagen infört den nu föredragna 23 paragrafen,
hvilken, såsom Kammaren behagade finna, handlar om
outgifven skrift och således endast om sådana manuskript, som efter
författarens död finnas i hans bo. Om nu under författarens lifstid
det påkomme honom något obestånd, och utmätning eller konkurs
skulle komma i fråga, vill man icke tillåta, att dessa manuskript
gå i utmätning eller ingå i konkursen, derför att, då det
icke är säkert, att författaren någonsin ämnat utgifva dem eller
att de skulle tryckas, man i motsatt fall skulle tvinga honom att
uppträda inför allmänheten såsom författare, ehuru det må hända
aldrig varit hans mening. På alldeles samma skäl har Utskottet
ansett detta förbud böra gälla mot manuskripts tagande i utmätning
eller konkurs efter författarens död. Det kan ju hända,
att döden öfverraskar honom oförutsedt, således innan han hunnit
disponera öfver sina manuskript; och på det sättet kan han efter
sin död komma att stå och skyldra på titelbladet af en skrift,
som han icke velat hafva publicerad. Jag vill blott påminna om
ett enda exempel. Det förefaller mig minst sagdt vidrigt att läsa
flera bland framlidne Biskop Tegnérs från trycket utgifna bref,
i hvilka brefskrifvaren säger: “bränn för all del genast upp detta".

Herr von Gregerfelt har föreslagit, att förbudet skulle inskrän -

Onsdagen den 18 April.

X :o 2<>.

kas till författarens lifstid. Såsom skäl deremot tager jag mig Förslag till
friheten att upprepa hvad jag nyss yttrade, att man kan dö utan
att hafva hunnit ordna, lika litet som om sina angelägenheter i '' ''

•ifrigt, om sina manuskript. Vidare har Herr von Gegerfelt ansett (Forts.)
och «åsom stöd för sin nyss nämnda åsigt anfört, att aflägsnare
slägtingar till den aflidne måhända icke skulle ega samma pietet
mot den aflidne som hans närmaste anhöriga, utan medelst manuskripternas
utgifvande tillegna sig den ekonomiska vinst, som
rätteligen bort tillkomma den aflidnes borgenärer. Jag medgifver,
att så kan vara händelsen; men det bör dock väl kunna och få
antagas, att den aflidnes slägtingar enligt regeln hafva större
pietet för honom än vildt främmande personer, hvilka dessutom i
stället hafva, så att säga, ett mot det förra stridande intresse,
nemligen i så måtto, att de vilja hafva betaldt för sina fordringar,
oafsedt huru tillgångarne dertill åstadkommas. Billigheten
mot en författare att icke tvinga honom att hvarken under sin
lifstid eller efter sin död med sitt namn figurera på en skrift, som
han icke velat hafva utgifven, är motivet till denna paragraf, sådan
den är af Utskottet föreslagen; och jag anhåller om bifall
till Utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad och de derunder
gjorda yrkanden ä dels bifall till den förevarande §:n dels
ock återremiss deraf blifvit af Herr (trefven och Talmannen upptagna,
gjordes proposition på bifall till §:n och besvarades med ja.

24 §.

Bifölls.

Herr Carleson: I denna paragraf har Utskottet föreslagit
en väsendtlig ändring af den Kongl. propositionen, bestående deri
att lagen förklaras “ej verka inskränkning i den rätt, författare
eller hans rättsinnehafvare, innan densamma trädt i kraft, i enlighet
med äldre lag förvärfvat.“ Den grundsats, som Lag-Utskottet
härvid förfäktat är obestridligen riktig; men ett af de
väsentligaste felen i den nu gällande lagen angående ega lider ätt
till skrift är, att författares uteslutande rätt till deras skrifters
tryckande utdrages till alldeles obegränsad tid, och då genom den
af Kongl. Maj:t föreslagna lagen författare-privilegiet blifvit faststäldt
att gälla under författarens lifstid och 50 år efter hans
död, hade man trott att hans fördel blifvit så tillräckligt tillgodosedd,
att man kunde låta lagen få retroaktiv verkan, titan att
någon anmärkningsvärd skada för afliden författares rättsinnehafvare
eller förläggare skulle uppkomma. Fall, då sådan skada kan
inträffa, äro visserligen tänkbara, men antagligen äro de i verkligheten
ganska få och skadan ringa. Understundom inträffar ock,
att lagstiftaren måste göra intrång i enskildes rätt för att före -

N:o 26.

26 Onsdagen den 18 April.

Förslå,, t/dl komma större olägenheter; och en stor olägenhet måtte det väl

Herätt e9ttu yara> under en lång och obestämd framtid två skiljaktiga lagar
skrift. i samma ämne skola gälla jemte hvarandra. Vill man undvika
(Forts.) detta, och ytterligare minska den tänkbara enskilda skadan af att
den nya lagen träder i gällande kraft för äldre rättsförhållanden,
vore det en utväg att fastställa en tid af till exempel 20 år utöfver
de 50 åren från författarens död såsom preskriptionstid
för aftal, hvilka icke borde falla under denna lag, Det är en
sak, som möjligen kunde vara att tänka på. Man borde åtminstone
inom beräknelig tid härefter få samma lag gällande för de
rättsförhållanden, som äro i förslaget omtalade. På en annan omständighet
tillåter jag mig jemväl att fästa uppmärksamheten;
och om den anses deraf förtjent, torde denna omständighet böra
föranleda återremiss af paragrafen eller afslag å Utskottets förslag.
I öfverensstämmelse med hvad i Kong]. Förordningen den
20 Juli 1855, angående förbud mot offentligt uppförande, utan
egarens tillstånd, af svenskt dramatiskt, eller för skådeplatsen författadt
musikaliskt arbete är vordet förklaradt derom, att förordningen
icke skall ega tillämpning på arbeten, som före författningens
utfärdande blifvit offentligen uppförda, hade i Kong].
Maj:ts förslag intagits en punkt i 23 g, så lydande: “Ej heller må
livad i 2 kap. af denna lag är stadgadt ega tillämpning å dramatiskt
eller musikaliskt-dramatiskt arbete, som blifvit offentligen
uppför dt innan förordningen den 20 Juli 1855 trädde i kraft".
Om, såsom Utskottet nu föreslagit, denna punkt skulle uteslutas,
så lärer helt naturligt framställas den frågan: huru förhåller det
sig med arbeten al nämnda slag, hvilka blifvit uppförda före 1855?
har lagen icke tillämpning på dem? Samma skäl, som föranledde
Kong]. Maj:t att i 1855 års förordning stadga, att författningen
icke vore tillämplig på förut offentligen uppförda dramatiska arbeten,
torde val också böra föranleda att i föreliggande lag sättes
ut, att den icke eger tillämpning på dramatiskt eller dramatisktmusikaliskt
arbete, som blifvit offentligen uppfördt förrän nyssnämnda
författning trädde i kraft.

Herr Kibbing, Sigurd: Den föregående talaren bar sagt.
att han vill erkänna, det sådana fall kunna inträffa, då författare
eller den förläggare, som fått författares rätt på sig öfverlåten,
innan denna lag träder i gällande kraft, icke kan vara tillgodosedd
genom de 50 år efter författarens död, under hvilka hans
rätt skulle fortfara. Jag vill instämma i hvad han i detta afseende
yttrat, särskildt beträffande förläggare, som uppgjort förlagsafta]
förr än den nu föreslagna lagen trädt i verkan, det vill
säga gjort upp detta aftal och utfästat ett honorarium under helt
andra förhållanden beträffande den rätt till skriftens utgifvande,
aftalet skulle medföra, än de, som genom denna lag uppkomma.
Det må tillåtas mig att taga ett exempel eller ett par. Det finnes
en förlagsfirma här i Stockholm, som gjort upp förlagsaftal
om Tegnérs och Gfeijers arbeten. För dessa förlagsartiklar, som
äro af art att lång tid finna afgång i bokmarknaden, har förlags -

Ji:o 28.

Onsdagen den 18 April.

firman utbetalt ett honorarium, påräknadt att återbetala sig under Förslug till
den, vid förlagsaftalet gällande, legala förutsättning, att firman
innehar förlagsrätten utan annan inskränkning eller vilkor, än gh,ift‘
hvad som i det afseendet stadgas i nu gällande Tryckfrihetsför- (Forts.)
ordning, nemligen att för rättens bibehållande fordras, att en ny
upplaga utgifves hvart
lagen skulle blifva gällande äfven med afseende på detta rättsförhållande.
firmans nämnda förlagsrätt blifva inskränkt på ett
sådant sätt, att densamma, om något sådant af den kunnat förutses,
säkerligen aldrig på de pekuniära vilkor, förlagskontraktet
upptager, ingått detsamma. Jag anser,. att det är af stor vigt.
att det finnes ett sådant stadgande, som i 25 § af Utskottets förslag
är inför dt; och deri har jag icke yttrat någon mening, som
det° ringaste skiljer sig från en föregående talares, utan blott
framställt denna litet utförligare. Såsom ett ytterligare skäl för
införande af ett sådant stadgande, vill jag för öfrig! påminna derom,
att det ju är fullkomligt öfverensstämmande med allmän rättsgrundsats,
att en lag icke får retroaktiv verkan annat än i vissa
undantagsfall, der särskilda skäl dertill kunna förefinnas. Sådana
särskilda skäl synas mig icke här vara för handen; och derföre
torde något undantag från den allmänna rättsregeln här ej heller

böra införas. „

Den ärade talare, som yttrat betänkligheter mot det ifrågavarande,
af Utskottet gjorda förslaget till redaktion, har i sådant
afseende anmärkt såsom en oegentlighet, att sålunda två olika
lagar för all framtid skulle komma att gälla för olika jörlagsaftal,
nemligen en äldre för sådana aftal, som ingatts före den
nya lagens utfärdande, och den nya för sådana aftal, som efter
dess utfärdande blifvit ingångna. I det fallet vill jag saga, att
jag för min del icke vill göra någon svårighet vid att något inskränka
den tid, under hvilken den äldre lagen för aftal, ingångna
rrnder den gamla lagens tid, bör få gälla. Jag gör icke någon
svårighet dervid, derföre att, sedan en längre tid förflutit, förläggaren
sannolikt är betald för det af honom utgifna honorariet och
derjemte har föga eller ringare utsigt att göra betydligare vinst
genom förlagsrättens bibehållande. Under det inom Utskottet
yttrades olika meningar om ifrågavarande stadgande såsom tilllämpligt
på äldre rättsförhållanden, föreslog jag för min del och
såsom ett förmedlingsförsök, att den äldre lagen skulle gälla för
alla förlagsaftal, ingångna före den nya lagens stiftande^ i 50 år
efter densammas trädande i kraft. Jag medgifver, att något be*
stämdt skäl icke kan angifvas för valet af denna siffra, men jag
tog den i analogi dermed, att 50 år efter författarens död enligt
lagförslaget är den tid, under hvilken hans rättsinnehafvares rätt
i afseende på utgifvande af en hans skrift i allmänhet är skyddad.

Skulle den ärade Kammaren finna denna tidsbegränsning i ifrågavarande
afseende lämplig, eller ock anse en annan sådan i anseende
till den tid, hvarunder den gamla lagen kan komma att
gälla, bättre, har jag för min del ingenting deremot.

Jag uttrycker detsamma, som jag började med, nemligen en

>:o 26.

Onsdagen den i 8 April.

S,ro™ elal iclie /lenua lag, så snart den träder i kraft, genast

derätt un md 311^la(la med retroaktiv verkan på äldre förlagsaftal.

skrift.

(Fnrk> Herr von Gegerfelt: På sätt den siste ärade talaren ut .

veckiat. skt-ilie en förläggare, som under skydd af nu gällande lag
tillhandlat sig en förlagsrätt, med afsigt att bibehålla densamma”
genom att hvart tjugonde år utgifva en ny upplaga af det arbete,
hvaröfver han erhållit sådan rätt, lida en svår och oförtjent förlust,
om han genom den nya lagen skulle blifva af med''den förvärtvade
rätten. Särskiidt fäster jag uppmärksamheten på, att
oorlagsrätten till Tegnérs arbeten skulle vara slut i år, om den
nya lagen får retroaktiv verkan, såsom af Kongl. Maj:t blifvit
ioresiaget. Frågan är nu, om det är skäl att genom''en öfveigangslag
stadga, att den nu förbehållna rätten skulle inom

®n.. TS 5ld’ fl''ån7den n->''a ]aSéns trädande i kraft, vara förfallen.
Att Jagstittaren kan göra så, vill jag icke bestridaj men mig synes
att lagstiftaren icke bör göra det, utan att ett trängande behof
torelinnes, och för mm del tror jag icke, att ett sådant behof
1 förevarande fall finnes. Nämnda arbeten, öfver hvilka förlagsrätten
kan allt framgent bibehållas genom att, på sätt nu gällande
lag loreskriiver, hvart tjugonde år ånyo utgifva dem, är o så allmänt
kanda och så vidt spridda, att det icke är någon fara vid
att låta, förlagsrätten fortfara. Icke heller lider allmänheten på
att en sådan redan förvärfvad rätt bibehålies, ty erfarenheten har
visat, att just sådana arbeten som de nämnda mest spridas i
godtköpsupplagor, emedan det öfverensstämmer med förläggarens
intresse. Jag tror dessutom, att, om man nu skulle stadga en sådan
praeclusionstid, hvilken icke borde tagas för kort, skulle det vara
ett temligen öfverflödigt åtgörande, ty när denna tid ginge till
ända, skulle förlagsrätten helt säkert endast undantagsvis befinnas
vara bibehållen. Ser jag saken ur denna synpunkt, vill jag
payrka bifall till Utskottets förslag.

Hvad deremot Herr Carlesous anmärkning beträffar, måste
jag ei känna, att jag icke nu på stående fot kan bestämdt yttra
mig derom; men det _ förefaller mig, som ett uteslutande af det i
Ivongi. Ma].ts proposition intagna stadgandet icke rättfärdigades
genom uttrycken i den föreliggande paragrafen. På det man må
tu tid att tänka på äfven denna andra fråga, hemställer jag att
paragrafen må återremitteras.

„ ?,fter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition
pa buall till §:n, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition
på återremiss deraf, som med ja besvarades.

Fjerde kapitlets rubrik.

Godkändes.

Lagförslagets rubrik.

Onsdagen den 18 April.

X:o 26.

Herr Ribbing: Rubriken på lagen säger med klara och Förslag till
oförtydbara ord. att lagen handlar om eg ande)''ätt eller egendoms- l"a mn egmrätt
— domininm — och att föremålet för denna egendomsrätt är
skrift. Jag vågar påstå, att det använda uttrycket i båda dessa (Forts!)
afseenden, således på dubbelt sätt, är felaktigt, och att man förthy
icke borde använda denna, en felaktig benämning på lagen,
då dess innehåll, enligt min uppfattning, kan på ett bättre och
riktigare sätt angifvas. Den är en lag, som gifver en författare
rätt att på ett visst sätt inskränka en annan, som blifvit egare,
det är, har vunnit “eganderätt till1'' den förres “skrift” i ett Visst
bruk af samma skrift, nemligen så, att författaren, i stöd af lagen,
förbjuder den, som fått eller köpt hans skrift, att af denna sin
egendom göra det bruk — att vid den utöfva det jus ut endi som
består i — att låta trycka om den. Efter min tanke kan man
åskådliggöra beskaffenheten af denna rätt, hvarom lagen handlar,
helt enkelt på följande sätt. En författare har författat ett manuskript
och till äfventyrs låtit trycka detta. Så länge som nu
vare sig manuskriptet eller det tryckta arbetet är qvar i hans
hand, är han naturligtvis egare deraf; men så länge behöfves ej
heller den ifrågavarande lagen till skydd för eftertryck, af det
enkla skäl att ingen annan kommer åt, alltså ej heller kan trycka
eller eftertrycka skriften. Om författaren deremot säljer arbetet
eller skänker bort det, då först kan köparen eller emottagaren
göra bland annat det bruk af skriften, som ban fått eller köpt,
det vill säga till hvilken han då har “eganderätt,“ att han låter
trycka eller eftertrycka den och just detta bruk af en skrift, till hvilken
den, som eger eller åtminstone possederar densamma, icke är
författare, är hvad lagförslaget förbjuder. Genom denna enkla
exposé är, hoppas jag, klart, att, så länge författaren verkligen
eger och possederar sin skrift, så länge kan förbrytelse mot denna
lag icke ske. Lagens tillämpning tager sin början, när författaren
upphör att vara egare eller possessor af skriften, ty först när
den kommer i annan mans hand, kan annan, än författaren, göra
det förbjudna missbruket af densamma. .Föreliggande lag handlar
icke om . eganderätt, och rättsobjektet, som lagen handlar om, är
icke skrift såsom sådan, utan ett visst bruk af skriften. Enligt
mitt förmenande borde lagen benämnas antingen “lag om utgirningsrätt
af skrift och begagnande af sådan för skådebanan," eller
också “lag om författares rätt i afseende på utgifvande af skrifter
och sådanas begagnande för skådebanan."

Jag vet för öfrigt mycket väl, att flera utländska lagar hafva
en liknande titel, som den föreslagna, på lagar af likartadt innehåll;
men det hjelper icke saken, om det kan anföras skäl för att
titeln är oriktig.

På grund af hvad jag nu yttrat, yrkar jag, att rubriken må
återremitteras.

Herr Carleson: Den siste talarens anmärkning mot lagens
rubrik, är onekligen grundad på goda skäl; men de må vara huru
goda som helst, kunna de dock icke föranleda någon ändring i

Ä:o 26.

Onsdagen den 18 April.

Förslag tui Tryckfrihetsförordningen, som säger i § 1 mom. B, att: “Angående
lag, eganderätt, till skrift gäller hvad som stadgas i särskild lag, stif eskrift

/ ta^ i den ordning 87 § Regeringsformen föreskrifver.“ Till följd
(Forts!) af detta Tryckfrihetsförordningens stadgande, lär det väl vara
alldeles oundgängligt, att man har en efter sistnämnda § stiftad
lag angående eganderätt till skrift och en sådan finnes också för
närvarande uti Kong], förordningen den 20 Mars 1876. När nu
denna npphäfves och ersättes med en ny, lär väl ock, huru
oegentligt det synes vara, äfven denna nya lag böra förses med
samma titel som den gamla, om man vill att, efter orden, berörda
föreskrift i Tryckfrihetsförordningen skall efterkommas.

Herr Ribbing: Jag har icke förbisett befintligheten i Tryckfrihetsförordningen
af de ord, som den föregående talaren citerat.
Men jag har derjemte äfven uppmärksammat några ord, som af
Hans Excellens Herr Statsministern yttrats till statsrådsprotokollet
vid föredragning af det nu föreliggande lagförslaget. Han omnämnde
då de olika titlar, som i olika länder gifvits åt lagar, ungefär
af samma innehåll som denna, och anmärkte, att till exempel
i Tyskland en annan benämning begagnats; men, säger han,
“då Tryckfrihetsförordningen hänvisar till särskild lag angående
eganderätt till skrift, torde denna titel, hvilken således redan finnes
i lag begagnad, böra användas.“ Jag har noga lagt märke
till detta ord: torde; Excellensen säger icke: måste, eller: det är
nödvändigt, oundgängligt, utan han säger torde, det vill säga, det
kan måhända anses lämpligt. Då nu af skäl, som jag anfört, den
ifrågavarande titeln synes mig fullkomligt olämplig, och Hans
Excellens Statsministern sjelf vid sin föredragning af ämnet icke
gjort ett ovilkorligt yrkande eller sagt, att det är rent af nödvändigt
att begagna nyss nämnda oegentliga uttryck, har jag trott, att
det skulle kunna gå för sig att ersätta det med något annat, öfvertygad
som jag är, att, äfven om någon annan titel antages för
lagen, ingen kan taga miste om att denna lag är densamma, som
i Tryckfrihetsförordningen med ett olämpligt uttryck kallas lag
angående eganderätt till skrift.

Sedan öfverläggningeu härefter förklarats slutad samt Herr (trefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
godkännande af den förevarande rubriken och dels återremiss deraf;
framstälde Herr (trefven och Talmannen proposition på rubrikens
godkännande och då dervid svarades många ja jemte några nej,
förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Utskottets å sidan 20 förekommande hemställan.

Herr Statsrådet Lagerstråle: Då flera paragrafer i det
föreliggande lagförslaget blifvit återremitterade till Utskottet,
torde det vara riktigast, att. äfven ingressen återförvisas, för att
sedan i sammanhang med de nya förslagen återkomma till pröfning
i Kammaren. Jag får derför göra hemställan i detta syfte.

Onsdagen den 18 April.

N:o 26,

Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition
på bifall till Utskottets hemställan, hvarvid svarades nej, och sedermera
proposition på återremiss deraf, som med ja besvarades.

2:dra punkten.

Bifölls.

Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottet den 5 och 11 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 21, i anledning af väckt motion om
införande i Rättegångsbalken af ett stadgande angående fataliers
bevarande.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den b och 11 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 22, i anledning af väckt motion om antagande
af förordningen angående åtgärder till förekommande af
öfverdrifven utverkning af ungskog inom Norrbottens län att gälla
jemväl för Vesterbottens län med undantag af Lappmarkerna.

Herr Gfrafström: Rörande den så kallade skogsfrågan, veta
vi alla, att meningarne ej blott inom denna Kammare utan äfven
inom hela landet delat sig i två skarpt afsöndrade läger. Sjelfva
spetsen af den ena åsigten torde kunna uttryckas i följande sats,
att i vårt land finnes alldeles icke någon brist på skogar, men
deremot brist på ett tillräckligt antal yxor för att fälla dem; och
spetsen af den andra åsigten torde kunna uttalas på detta sätt,
att inom vårt land skall inom några få årtionden icke mera finnas
nödigt byggnadstimmer eller ved att elda med under de kalla
och långa vintrarne. Här såsom alltid torde sanningen ligga i en
förmedling af de båda åsigterna. För min del är jag fullt öfvertygad
om, att åtminstone i de nordliga delarne af vårt land och
särskildt i Yesterbotten har den der pågående sbogsafverkningen
endast till en ganska ringa del röjt sådana trakter, som äro
lämpliga för odling af åker eller äng, men deremot till allra största
delen blottat ödsliga bergstrakter eller vidsträckta sandmoar.
På sådan mark kan ingen annan odling än skogsodling företagas,
och om man besinnar, att det behöfves mellan två- och trehundra
år, för att skogarne skola mogna i dessa nordliga trakter, kan
man lätt inse, att det icke kan vara i några enskilda personers
intresse att derstädes företaga någon skogsodling i större skala.
Jag är derför fullkomligt öfvertygad, att, om icke något skydd
för ungskogen åstadkommes, den odling, som nu påbörjats i denna
provins och gifvit så löftesrika förhoppningar för framtiden, småningom
skall trängas tillbaka och slutligen helt och hållet upphöra,
Det är visserligen sant, att den korta men varma sommar,
som inträder i dessa trakter, har nog kraft att mogna skörden;

Den x. k.
Norrbottenslagens
tillämpning
%

I esterhotten.

N:o 26.

Onsdagen den 18 April.

Den s. It.
Norrlmttenslagens
tillämpning
i
Västerbotten
(Forts

men att den stundom gör det med knapp nöd, det veta vi alla,
och jag tror icke, att den skall ega tillräcklig makt att göra det,
om en gång frostvindarne få fara fritt fram ifrån kala fjell och
.om icke åkrarne äro omgifna af dessa skogsparker, som man
ofta kallat för fattigmans tröja, men som också kunnat kallas för
en värmestrålande mur för denna nordliga odling. Jag vet nog,
att jag genom att uttala dessa åsigter icke torde kunna rubba
någons hittills varande öfvertygelse; ty vi torde väl alla hafva
så mycket tänkt oss in i denna fråga, att icke den ena kan hafva
någon synnerligen stor förhoppning att genom framhållandet af
sin uppfattning i någon väsentligare mån inverka på den andres
mening. Jag ber dock att, innan jag slutar, få framhålla ännu en
sida af saken. Jag tror nemligen, att man icke fäst tillbörligt
afseende vid den önskan, som från provinsen sjelf uttalats och
med sällspord enighet blifvit framburen dels till Regeringen dels
till Riksdagen. Jag hyser den åsigten, att ett folks frihet värnas
allra bäst genom erkännande af sjeifstyrelsens grundsats, och jag
tror icke. att det är nyttigt, om all makt koncentreras i en lagstiftande
församling, eller om en sådan församling alls icke fäster
afseende vid de särskilda orternas behof och önskningar. Jag vet
ganska val, att ett land icke får sönderdelas i sjelfständiga samhällen
och att det linnes lagar, som måste vara gemensamma för
Hela landet. Men jag tror också, att en enhet kan mycket väl
finnas i mångfald; och hvad särskildt den ekonomiska lagstiftningen
beträffar, tror lag, att det är nödvändigt, att den gestaltar
sig något olika för olika delar af vårt land, som har en så stor
utsträckning i norr och söder. I detta afseende, och särskildt
hvad beträffar skogslagstiftningen, har Riksdagen för öfrigt redan
erkänt, att olika förhållanden betinga olika lagstiftning för de
särskilda provinserna. Yi hafva ju en skogslag för Gotland, en
för lappmarkerna och en för Norrbottens län. Frågan gestaltar
sig alltså för mig sålunda: en provins, som i alla afseenden är
iikstäld med en annan provins, — jag säger “i alla afseenden
tv om också Norrbottens län har nordligare läge än Vesterbottens,
torde dock de klimatiska förhållandena i de båda provinserna
vara desamma, och hvad sjelfva jordmånen beträffar, kan det
hända att den i Norrbottens län anses till och med bättre än i Vesterbotten,
— denna provins begär för sin ungskog samma skydd, som
Regeringen och Riksdagen beviljat den andra provinsen. Jag kan
då för min del omöjligt förstå, med hvad skäl detta kan den förvägras.
Antingen är den så kallade Norrbottenslagén en nyttig
lag, och då är det en bestämd orättvisa att icke medgifva dess
utsträckning äfven till Yesterbotten; eller också är denna lag en
skadlig lag, och då är det en ovilkorlig pligt både för Regeringen
och för de ledamöter af Riksdagen, som hylla en sådan åsigt,
att söka få den lagen upphäfd. Jag har dock icke sett några sådana
bemödanden göras, hvarken från Regeringens sida eller från
Riksdagens, och tror mig således äfven deri hafva en anledning
att vidblifva min åsigt, att lagen är nyttig; och är den det, så

Jf:o 26.

Onsdagen den 18 April.

upprepar jag min fråga: hvarför utsträcka vi den icke äfven till det
nästgränsande länet?

Jag yrkar vördsamt bifall till Lag-Utskottets förslag.

Herr Adelsköld: Den fråga, som nu åter föreligger till
öfverläggning inom Kiksdagen, har varit så ofta och vidlyftigt
behandlad både i tal och skrift af komitéer och officiella embetsmyndigheter,
att föga torde återstå att i densamma nu tillägga.

Hvar och en måste erkänna, att för ett så nordligt beläget
land, som Sverige, äro skogar och mycket skogar ett väsentligt
behof. De äro nemligen ej allenast oundgängligen nödvändiga
för att landet skall vara beboeligt utan äfven för våra näringar,
och jag tror, att det skulle blifva en mycket stor lucka i vår
handelsbalans, om den inkomst, som nu skördas af skogarne, genom
misshushållning skulle upphöra. Genom den utredning, som
tillvägabragts af för ändamålet tillsatta komitéer, kan det anses
fullt konstateradt, att en betydlig öfverafverkning af skogarne
verkligen eger rum, och’ att det således, om härmed fortfares, förr
eller senare kommer att gå med dem som med hvarje annat
kapital, af hvilket man använder mera än inkomsten, att det förintas.
och följderna af hvarje kapitalförstöring blifva alltid desamma
— nöd och brist och elände. Önskas ytterligare och
färskare bevis för att en öfverafverkning af skogen verkligen eger
rum, och att denna bedrifves på ett sätt, som måste ingifva de
största farhågor för framtiden, behöfver man endast gå till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes femårsberättelser för åren 1871—1875,
i hvilka åtskilliga tänkvärda saker i detta afseende stå att läsa.
Jag skall taga mig friheten att uppläsa några utdrag ur en del
af dessa berättelser. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vester -bottens län säger på ett ställe, att man måste “såsom ett allmänt
omdöme om de enskilda skogarne yttra, att de under perioden
raskt skyndat mot sin undergång41. 1 berättelsen från Norrbottens
län heter det: “hushållningen å enskilda skogar är i allmänhet
sådan, att den icke kan få namn af skogshushållning, då både det,
som hugges till afsalu och för husbehofvet, oftast sker utan plan,
och då dessutom den lösa befolkningen hemtar sitt behof af bränsle
och byggnadstimmer från dessa skogar, utan att någon tillsyn deröfver
af egarne hålles11, och slutligen får jag iir Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes i Kronobergs län särdeles sakrika och intressanta
berättelse anföra följande utdrag ur jägmästarnes och
kronofogdarnes rapporter: “Beträffande enskildes skogar, är det
omöjligt försöka beskrifva det skogsförödelseraseri, som bemäktigat
sig nästan alla _ egare af skogsegendomar; och dessa skogar gå
med jättesteg sin undergång till mötes.11 “Det finnes ingen dimension
på skogseffekter, som ej är säljbar, ty till och med ungträd
om Vs tura afsändas på jernvägarne för att begagnas till
tunnband11. “Att någon tänker på återväxtens befordrande kommer
nästan aldrig i fråga11. (Det är nemligen endast på några större
egendomar skogshushållningen är ordnad). “Skogshushållning, nu
mera ett tvetydigt ord, finnes icke, der skogarne äro i enskildes hänFörsta
Kammarens Prof,. 1877. N:o 26. ?,

Den s. h.
Norrbottemlagens
tillämpning
i
Vesterbotten
(Forts.)

N:o 26.

A i

Onsdagen den 18 April.

Den s. k. der. Smått och stort tillgodogöres och förädlas — såsom det heter —
Norrbotten*- af yxan ocp sågen. Lokomobiler leta sig väg och finna plats i
lämpnin>/ i de mest aflägsna skogar, som förvandlas till takspån och Jäkten.
Vesterboiten. yxan drager försorg om bjelkarne, sågen om plank och bräder
(Forts.) o. s. v. Denna affärsgren, som drifves af herrar, bönder, drängar
oöh danskar med och utan infödingsrätt, kan väl lemna rika föräldrar,
men fattiga barn".

Så lyda de officiella rapporterna från Småland, en provins
som af naturen är ämnad att vara en af de skogrikaste i Sverige,
och då en stor del af våra landsmän i afseende å “skogshushållning"
kunna anses för småländingar, måste man erkänna, att det
är ganska illa bestäldt i detta afseende i vårt kära fädernesland.
Hvarje fosterlandsvän som inser detta och ständigt och nästan
öfverallt har bevis under ögonen, huru skogarne missvårdas och
förstöras, huru de nedhuggas endast i afsigt att för ögonblicket
skörda vinst och penningar, måste känna bekymmer för framtiden
och önska, att något måtte göras för att medan ännu tid är stäfja
förstörelsen.

Vesterbottens läns landsting har nu fyra gånger inkommit
med underdånig hemställan, att norrbottenslagen måtte utsträckas
äfven till det förstnämnda länet, och deruti erhållit understöd af
Konungens Befallningshafvande och Skogsstyrelsen. Ännu lärer
emellertid nådigt svar icke erhållits på den för fjerde gången
gjorda framställningen, enär Kongl. Maj:t förmodligen afvaktat
Riksdagens beslut. Då saken förra gången förevar hos Kongl.
Maj:t, afslogs landstingets begäran på följande angifna skäl, nemligen
för det första, att “frågan om utvidgning af det område,
inom hvilket förbud mot utförsel af ungskogsvirke finge ega rum,
om ock af särskild vigt för Vesterbottens län, likväl, enär inskränkning
af det område, från hvilket dylikt virke finge utföras,
måste stegra efterfrågan derå och afverkningen deraf från den
återstående skogsmarken inom riket, väsentligen anginge äfven de
öfriga med särskild skyddslag icke försedda norrländska länen
samt andra delar af riket, der mera betydande skogsmark förefunnes,
och denna fråga således måste ur synpunkten af hela landets
väl betraktas". I detta yttrande af Kongl. Maj:t anser jag
för min del ligga ett åtminstone indirekt erkännande af vigten för
Vesterbottens län, att den önskade skogslagstiftningen derstädes
blefve införd; och derjemte synes Kongl. Maj:t — jag säger det
med glädje — väl icke direkt, men dock ganska tydligt hafva uttalat
den åsigten, att skogsfrågan är af verklig vigt äfven för hela
landet.

Kongl. Maj:t säger vidare, att, “om verkningarne i detta och
andra hänseenden af den för Norrbottens län meddelade undantagslag
ännu icke hunnit vinnas någon erfarenhet, som kunde föranleda
Kongl. Maj:t att ifrågasätta, det Riksdagen redan då skulle
frångå den åsigt, som vid 1874 års riksmöte inom densamma gjort
sig gällande, eller att tillämpningen af nämnda lag tills vidare ej
borde utöfver Norrbottens län utsträckas".

Det var således för det andra af anledning, att någon erfaren -

Onsdagen den 18 April.

\:o 26.

het ännu icke vunnits om norrbottenslagens verkningar, som Kongl.
Maj:t då ansåg sig böra afslå ifrågavarande hemställan. Sedan
dess har visserligen icke lång tid förflutit; men Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i Norrbottens län yttrar dock i sin femårsberättelse:
“Erfarenheten är ännu för ringa för att Eders Kong],
Maj:ts Befallningshafvande derpå kan grunda något omdöme om
denna förordnings verkningar. Det anser sig Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande dock kunna vitsorda, att den bland hemmansegarne
mottagits med, tillfredsställelse, och att belåtenheten öfver den hos deni
är allmän, så väl derigenom, att mindre antal armar dragés från
jordbruket, som ock förnämligast derigenom, att deras skogar äro
helt och hållet fredade från det förut vanliga och opåtalade sjelftaget
af den lösa befolkningen att ofta nog i större omfattning
än hemmansegarne sjelfve från skogarne hemta och försälja spärrar.
" Af hvad jag. sålunda tagit mig friheten uppläsa framgår
dels, att, om också icke någon vidsträcktare erfarenhet ännu kunnat
vinnas, belåtenheten bland hemmansegarne i Norrbotten med
lagen dock är allmän, dels ock den ganska vigtiga omständigheten,
att den utverkning, som förut dödligen föröfvats på kemmansegarnes
skog, numera genom lagens inflytande upphört. Detta
är, så vidt jag kan finna, två ganska goda skäl som tala för norrbottenslagens
utsträckning äfven till Yesterbotten, der förhållandena
i det närmaste äro enahanda. Slutligen yttrar Kongl.
Maj:t såsom det tredje skälet för sitt afslag å landstingets hemställan,
att “ett vidsträcktare utförselförbud för virke af ifrågavarande
beskaffenhet måste anses vara af rådande förhållanden
vida mindre påkalladt, än vid de för dylik utförsel ovanligt gynsamma
konjunkturer, under hvilka Riksdagen ansett detsamma
icke böra komma i fråga, och ansåg således Kongl. Maj:t ej heller
denna framställning innefatta tillräcklig anledning för Kongl. Maj:t
att i ärendet till Riksdagen aflåta nådig proposition". Det var
således äfven de tryckta förhållanden, som rådde vid den tid, då
frågan föredrogs för Kongl. Maj:t, som inverkat såsom bestämmande
för Kongl. Maj:ts beslut. Jag tror emellertid, att förhållandena
äfven i detta afseende ändrat sig; de tryckta konjunkturer,
som då förefunnos, existera nu icke mera, ty spekulationen
i skog har sedan dess blifvit större och tilltager fortfarande. Af
allt detta är det åtminstone för mig klart, att de skäl, som år
1876 föranledde Kongl. Maj:t att afslå Vesterbottens läns landstings
ansökning i fråga om norrbottenslagen, numera förlorat en
icke obetydlig del af sin kraft. För min del är jag visst icke
någon passionerad beundrare af norrbottenslagen; ty den har
efter mitt förmenande åtskilliga brister; men dåden, enligt Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes i Norrbottens län officiella förklaring,
“emottagits med tillfredsställelse''1 och visat goda verkningar och
således måste vara bättre än ingen lag, och det nu varande
oefterrättlighetstillståndet genom densamma i någon mån torde
kunna förbättras, anser jag för min del att den borde tillämpas,
tills en skogslag för hela landet kan blifva gällande. En sådan
allmän skogslag, eller snarare skogslagar — ty en lika skogs -

Den s. It.
Norrbottenslagens
tillämpning
i
Vesterbotten
(Forts.)

N:o 26.

Den s. h.
Norrbottenslagens
tillämpning
i
Vesterbotten.
(Forts.)

36 Onsdagen den 18 April.

lagstiftning för hela riket torde hvarken vara praktiskt rigtig eller
kunna åstadkommas — anser jag för min del lika oumbärlig här
som i andra civiliserade länder, om vi icke skola drabbas af skogsbrist
och dess menliga följder, och hoppas att Kongl. Maj:ts regering
snart må taga denna vigtiga fråga i öfvervägande, enär en
sådan lagstiftning, såsom berörande ömtåliga enskilda intressen
och beroende på många förhållanden, säkert komme att möta stora
svårigheter och taga lång tid, innan den kan blifva antagen och
gällande.

När man känner att vattenfrågan, som dock kan anses mindre
svårlöst än skogslagstiftningen, ännu icke, efter 15 års förlopp,
vunnit sin lösning, torde deraf kunna beräknas, att skogsfrågan
kommer att fordra 30, ja må hända 50 år, innan den blifver tillfredsställande
afgjord. Detta är visserligen sorgliga utsigter, tv
under tiden spolieras den skog som ännu finnes qvar. För att
emellertid åtminstone Vesterbottens län må blifva så litet lidande
som möjligt under detta laglöshetstillstånd, och för att tillmötesgå
landstingets, af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och Skogsstyrelsen
tillstyrkta önskningar, får jag för min del tillstyrka
bifall till Lag-Utskottets föreliggande utlåtande.

Herr von Ehrenkeim: Den fråga, som nu är föremål för
Kammarens öfverläggning, är oss alla väl bekant, sedan densamma
vid tvenne särskilda tillfällen blifvit grundligt genomgången.
Ehuru jag äfven vid dessa tillfällen besvärat Kammaren med mitt
yttrande, kan jag icke underlåta att äfven i dag göra det, ty min
mening är oförändrad om olämpligheten af att antaga en lag af
den beskaffenhet, som den nu föreliggande. Det är Kammaren
väl bekant, att denna lags hufvudbestämmelse är den: “att träd.
som icke håller i genomskärning minst 7 decimaltum på ett afstånd
af 16 fot från storändan, må icke, i form af rundt, biladt
eller sågadt virke, till in- eller utländsk ort skeppas eller i fartyg
inlastas eller vid lastageplats till inlastning uppläggas och ej
heller till plank, bräder eller annat dylikt försågas“. Det är följaktligen
ett särskilt sätt att tillgodogöra sig skogen, som här förbjudes.
För min del ber jag få instämma med den ärade reservanten,
som yttrat: “Under erkännande af lagstiftarens rätt att
inskränka enskilde egares frihet att efter godtfinnande förfoga
öfver sin skog, när deras egen omtanke visat sig otillräcklig att
betrygga framtidens behof, vågar jag ifrågasätta, huruvida berörda
rätt blifvit i Kongl. förordningen den 29 September 1874 på ett
ändamålsenligt sätt begagnad. Mig synes nemligen lagstiftaren
böra rigta sin omsorg i berörda hänseende företrädesvis på åstadkommande
af skogens återväxt å afröjd mark och, i händelse
åsyftade ändamålet ej derigenom i erforderlig mån vinnes, på inskränkning
i afverkningsrätten, då deremot nämnda Kong!, förordning,
under medgifvande af oinskränkt sköflingsrätt, endast
söker hindra egarne att på fördelaktigaste sätt tillgodogöra sig
hvad de lofligen afverkat“. Detta hans yttrande är så fullt öfverensstämmande
med min uppfattning af frågan, att jag tror mig

Onsdagen den 18 April.

N:o 26.

icke kunna bättre angifva min åsigt än genom att uppläsa dessa
hans ord. Hvad som för öfrigt företrädesvis blifvit framhållet
till förmån för denna lags utsträckning äfven till Vesterbottens
län, är det, att Vesterbottens län sjelf uttalat en sådan önskan,
och en högt ärad talare har yttrat, att ett folks frihet befrämjas
af sjelfstyrelse. För min del vill jag icke utsträcka sjelfstyrelsen
ända derhän, att inom särskilda delar af landet må gälla lagar,
h vilande på rättsgrundsatser eller ekonomiska grundsatser, som
jag anser mindre rigtiga. Jag kan icke heller medgifva, att denna
lag så uteslutande inverkar på Vesterbottens län, att detta län ur
den synpunkten kan hafva rätt att deröfver ensamt förfoga, eller
göra anspråk på att representationen skulle uteslutande vid dess
önskan fästa afseende. För öfrigt har uppmärksamheten redan
förut under_ den diskussion, som i frågan egt rum, blifvit fästad
derpå, att ju längre man utsträcker en sådan undantagslagstiftning,
som den ifråga varande, desto starkare påskyndas den afverkning,
man önskat med lagen motverka, i de delar af landet,
för hvilka lagen icke är gällande.

Det har vidare talats om det vitsord, som Konungens Befallningshafvande
i Norrbottens län gifvit lagen, och att Konungens
bemälde Befallningshafvande af erfarenhet funnit lagen fördelaktig.
Denna erfarenhet har dock Konungens Befallningshafvande
sjelf erkänt varit mycket ringa, och den är det så mycket mer,
som den tid, lagen varit gällande, i många afseenden skiljer sig,
beträffande de ekonomiska förhållandena, från den, under hvilken
lagen tillkom. Jag vill dessutom fästa Kammarens uppmärksamhet
derpå, att Konungens Befallningshafvande tillräknat
denna lag de fördelaktiga verkningar, som åstadkommits genom
andra lagar — hvilka säkert nästan alla med nöje biträdt
— såsom t. ex. Kongl. förordningen den 16 Juni 1875,
enligt hvilken oloflig afverkan af skog skall betraktas som
stöld, samt Kongl. stadgan om afvittring i Vesterbottens och
Norrbottens läns lappmarker af den 30 Maj 1873. Konungens
Befallningshafvande i Vesterbottens län fäster uppmärksamheten
derpå, “att sågverksbolagen låtit under åren 1872—1875 å
sina stockfångstskogar verkställa skogssådd på sådana trakter, som,
för längre tid tillbaka öfvergångna af skogseld, ännu sakna återväxt,
samt att några andra sågverks- och bruksegare egnat omtanke
för sina skogars vård och vidtagit åtgärder för skogsåtervaxtens
befrämjande", äfvensom den öfriga befolkningen får
det vitsord, “att den kommit till bättre insigt om skogens värde,
som visat sig bland annat derutinnan, att befolkningen mera än
förut är vaksam i afseende å skogseldar, hvilka derför också
blifvit mera sällsynta, jemväl i lappmarken". Om det icke är
något särdeles tillfredsställande vitsord, i fall hushållningen inskränkte
sig dertill, är det dock, sammanlagdt, ett bevis på, att
äfven i denna provins en större vård om skogen börjat ega rum.
Alltså synes det mig vara än mindre af nöden nu än förr att
stifta en lag sådan som denna. För min del kan jag icke nuan -

Dcn s. k.
Norrbottenslagens
til-''
tampning i
T7osterbotten.
(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 18 April.

Den s. k.
Norrbottenslagens
tillämpning
i
Vesterbotten.
(Forts.)

nät än, såsom vid föregående tillfällen, yrka afslag å Utskottets
ifrågavarande hemställan.

Friherre De Geer, Carl Emanuel: Det är naturligt, att i
en sak sådan som denna olika åsigter skola finnas, och jag ber
endast att med några ord få uttala de skäl — ganska enkla ock
af helt och hållet praktisk natur — som för mig varit bestämmande.
Jag har nemligen till eget besvarande framstält några
frågor. Den första är den: bedrifves en sådan skogsåverkan å ungskog,
som den omtalade? Ja! Ar denna skogsafverkning skadlig?
Svaret derpå måste blifva: Ja! Finnes då något botemedel för
denna skadliga sak? Ja, det finnes, om vi taga denna lag, som
med alla sina ofullkomligheter dock är bättre än intet. Då våra
förfäder hafva lemnat oss fullvuxen skog, är det icke för mycket,
om vi lemna åtminstone ungskogen qvar åt våra efterkommande.
Riklig tillgång på skog anser jag som ett vilkor för mitt fäderneslands
välbefinnande, och jag tror mig nu se detta till godo bäst,
då jag röstar för denna lags antagande, hvadan jag anhåller om
proposition på bifall till densamma.

Herr Burman: Då den nu föreliggande frågan sistlidet år
behandlades inom Kammaren, tog jag mig friheten att med några
ord tillstyrka antagandet af förordningen angående åtgärder till
förekommande af öfverdrifven afverkning af ungskog inom Norrbottens
län, att gälla jemväl för Vesterbottens län, och då jag fortfarande
är lifligt öfvertygad om önskvärdigheten att något göres för att
skydda ungskogen i Vesterbotten från total förstöring, samt något
bättre förslag dertill hvarken nu föreligger till behandling ej heller
är att inom närmaste framtiden förvänta, förenar jag mig med
dem, som yrkat bifall till Utskottets förslag.

Herr Sjölund: Då frågan om särskild skogslagstiftning för
Vesterbottens län, i likhet med den för Norrbottens län, erhållit
en så vidlyftig och uttömmande utredning under förlidet års riksdag,
tager jag nästan för gifvet, att hvar och en af Kammarens
ledamöter redan fattat sin åsigt i frågan och bestämt sig, huru
han kommer att rösta; men såsom norriänding har jag tilltrott
mig ega någon kännedom om de norrländska skogsförhållandena,
och det är med anledning deraf, som jag ber att få lemna några
upplysningar.

Motionären har sagt i sitt anförande, att faran för skogens
bestånd i Vesterbotten icke är inbillad utan verklig, samt uppgifver,
med stöd af officiella handlingar, att inalles 133 mantal
med 1,227 åboar inom länets kustsocknar sakna nödigt hus- och
byggnadstimmer och att af dem 571 åboar, eller nära halfva antalet,
äro så godt som utan vedbrand. Mine Herrar! för mig är
det omöjligt att sätta stark tro till en så svag uppgift, när man vet,
att i Vesterbotten icke användes något annat byggnadsmateriel än
timmer, och att man der icke har annat bränsle än ved, samt att
det är omöjligt så väl för menniskor som hemdjur att emotstå det

Onsdagen den 18 April.

M:» 26.

:;9

hårda klimatet i dessa orter utan skydd af hus och bränsle. Aldrig
har likväl någon klagan försports från inbyggarne sjelfva,
att de varit i saknad af byggnadstimmer och vedbrand, utan har
tvärtom en del inbyggare från de trakter, der skogsförödelse
möjligen skett, såsom inom Skellefteå, Byske, Norsjö och Jörns
kommuner, ingått till Kong!. Maj:t med anhållan derom, att
norrbottenslagen icke måtte för Vesterbotten blifva gällande.
Deraf torde man kunna göra sig ett begrepp om motiven till
de opinionsyttringar, som åberopas.

En föregående talare har sagt, att inbyggarne i Vesterbotten
begärt denna lag samt att befolkningen i Norrbotten vore
i högsta måtto belåten med densamma. Jag har talat med åtskilliga
hemmansegare inom Vesterbottens län om denna lag och
dervid frågat dem, om de önskade, att lagen skulle utsträckas
äfven till Vesterbotten. En af dessa hemmansegare svarade derpå,
att, då icke något annat än det gröfre timret stod i pris, sålde vi en
del af våra skogar med obegränsad rätt till afverkning, men att nu,
då tiderna förändrat sig så, att äfven mindre träsorter stå i pris,
borde man hindra köparne att borthugga ungskogen. En annan
yttrade, att han hoppades att lagen skulle komma att hämma
skogsafverkningen i de norra länen, hvarigenom arbetskrafterna
ej komme att tagas från jordbruket.

Den sjelfständige hemmansegaren ber Grud bevara sig från
att blifva satt under jägeribetjeningens förmynderskap i detta
fall. Anledningen, hvarför krono- och jägeribetjeningen önskar
denna lag, är mig obekant; men sannolikt är det, efter mitt förmenande,
derför, att lagen tillerkänner samma betjening 2/;i af värdet
af det förbrutna virket. Det är en sanning, som icke kan bestridas,
att befolkningen icke allenast i Vesterbotten utan i Norrland
i allmänhet -vårdslöst behandlat sin skog derigenom, att den
i äldre tider nedhögg skogen, i ändamål att genom svedjande
erhålla bete för sina kreatur eller kunna beså fälten med råg
och erhålla några skördar; men då man icke hindrat eller hindrar
dem, som på detta sätt förderfvat skogarne, hvarför skall man
då hindra egarne till skogen att på ett lagligt sätt draga den
inkomst af skogen, som de kunna? Hvarför stifta en särskild
skogslag för Vester- och Norrbotten mer än för andra provinser
i riket, när man vet, att de först nämnda provinserna ega den
största skogsarealen i förhållande till deras folkmängd? Den förste
talaren har härpå svarat, att de klimatiska förhållandena i de
norra orterna icke tillåter att man der nedhugger skogen. Vill
man fråga personer af hög ålder inom dessa orter, om klimatet
der undergått någon förändring sedan deras ungdom, skall man
få till svar, hvad som jemväl är min erfarenhet, att det åtminstone
icke biifvit kallare i dessa trakter, men att deremot frostskadorna
på senare tider i betydlig mån aftagit. Enligt min öfvertygelse är
enda och rätta vägen till förekommande af skogens förödelse att
bibringa den norrländska befolkningen kunskap om skogens värde
och huru stridande det är mot deras egen fördel att sköfla densamma.

Den .?. k.
Norrbottenslagens
tillämpning
i
Vesterbotten.
(Korta.)

lS:o 26.

Onsdagen den 18 April.

Den s. k.
Norrbottenslar/ens
tillämpning
i
Vesterbotten.
(Forts.)

Jag saknar ej heller anledning till den förmodan, att de under
senare tider — om också icke de allra sista åren — högt
uppdrifna prisen på trävaror verkat derhän, att man icke onödigt
afverkar skogen eller hugger ned den omogna, så vida icke af*
verkningen är förenad med större fördel än att låta skogen
stå qvar.

Jag förenar mig med dem, som yrkat afslag å föreliggande
lagförslag.

Herr von Stockenström: Vid sista riksdagen försiggick
en så uttömmande öfverläggning i denna fråga, att hvar och en
säkerligen då hade tillfälle att bilda sig en åsigt i saken. Jag
kan icke heller hoppas att nu kunna framföra några nya skal,
utan anledningen, hvarför jag yttrar mig, är den, att jag har velat
öppet gifva till känna, att jag icke anser mig kunna annat än instämma
uti det utlåtande Lag-Utskottet afgifvit, och hvilket jag
anser vara grundadt på rättvisa och billighet. Lagen har blifvit
för Norrbotten af Riksdagen antagen och sedermera af Kongl.
Maj:t sanktionerad. Vi veta att skälet, hvarför detta skedde, var,
att man var allmänt öfvertygad om, att en skogssköfling pågick
i den nordliga delen af landet. Yi veta också, hvilket inflytande
på beslutet den omständighet utöfvade, att ortens representation,
landstinget, samt flera myndigheter understödde begäran om denna
lag. Nu är, efter min uppfattning, förhållandet alldeles detsamma
med Vesterbotten. Det kan nemligen icke förnekas, då man derom
har officiella intyg, att en skogssköfling hotar att äfven inom
detta län föröda skogstillgången. Äfven här gäller samma förhållande,
att landstinget, Konungens Befallningshafvande och
Skogsstyrelsen tillstyrkt antagandet af denna lag äfven för Vesterbotten.
Och det tillkommer, i afseende på ett sådant tillstyrkande,
ett ökadt skäl deruti, att det nu är fjerde gången, som landstinget
gjort denna framställning, och lika många gånger har Konungens
Befallningshafvande understödt densamma.

Då landstinget vid så många tillfällen stannat i samma beslut,
kan väl ingen säga, att beslutet grundar sig på någon öfverraskning
eller att det vore förhastadt. För att i allmänhet förekomma
något sådant, är det vanligen i de stadgar, som gälla för öfverläggande
församlingar, föreskrifvet, att ett beslut af någon större
vigt icke får fattas vid ett enda sammanträde, utan skall fastställas
vid ett påföljande sammanträde. Sådant har nu skett icke
mindre än 4 gånger. Nu invändes häremot, att man icke bör
göra något synnerligt afseende å hvad ett landsting begär eller
fästa någon betydelse vid sjelfstyrelse. Det är iikväl representationen
i orten, som bör hafva bäst reda på de behof, som der
finnas; och det är väl icke utan skäl, man vid så många tillfällen
inhemtat yttranden från landstingen i länen, innan en lagstiftning
tillkommit.

En invändning, som vanligen blifvit gjord mot att utsträcka
denna lag äfven till Vesterbottens län, är, att om densamma nu
blir gällande för detta län, man skall sedermera gå allt längre

Onsdagen den 18 April.

N:o 26.

ned i landet, hvarigenom denna undantagslag skulle blifva gäl- s- ]tlande
både bär och der. Man fruktar således för en sådan lagstiftning.
Jag har af Andra Kammarens protokoll för sistlidne läspning i
riksdag inhemtat, att det nästgränsande eller Vesternorrlands Vnterbotten.
läns representanter inför samma Kammare förklarat, att detta (Forts.)
län icke önskade få denna lag för sig bestämd. Man kan således
icke hafva någon fruktan, att en sådan framställning från det
länet skall ifrågakomma. Yi hafva jemväl exempel derpå, huru
man i en annan ort, nemligen Vermland, undanbedt sig en lag i
samma syfte. Konungens Befallningshafvande i Vermlands län
gjorde vid ett tillfälle framställning om, att något borde göras
lör skogarnes vård i länet. Saken hänsköts till landstingets yttrande,
men landstinget afstyrkte denna framställning. Sålunda
förföll frågan. Min åsigt är, att der icke myndigheterna och
länets representation förenat sig om afgifvandet af ett starkt
uttryck åt sin öfvertygelse om behöfligheten af en sådan åtgärd,
som. den ifrågavarande, hör en sådan icke heller komma i fråga.

1 allt fall ligger det ju i Riksdagens hand att utsträcka denna
lag så långt Riksdagen behagar. Icke kan Riksdagen hafva skäl
att frukta för sig sjelf. Men hvarför, torde någon fråga,.skulle
man nu utsträcka denna lag till Vesterbotten och icke till någon
annan del i landet? Jo, det är derför, att man anser, att Vesterbotten
i detta afseende är likställigt med Norrbotten; ty de äro
två län, som ursprungligen hört tillsamman, och deras skogars
naturbeskaffenhet är helt och hållet lika; men framför allt derför,
att skogsafverkningens öfverdrift är lika inom begge länen.

En talare, som yttrat sig i dag. har sökt förringa de yttranden
Konungens Befallningshafvande i Norrbottens län afgifvit i afseende
på norrbottenslagen. Det är val sant, att tiden icke är
lång, sedan denna lag blejf antagen, och att ekonomiska förhållanden
äfven kunnat gifva anledning till, att den verkat annorlunda,
än hvad den skulle kunnat gjort, om afverkningarne fortgått i
någon större skala; men i allt fäll är det väl icke utan betydelse,
att landshöfdingen i ett officielt utlåtande, i sin femårsberättelse,
meddelat, att lagen blifvit mottagen med allmän belåtenhet, samt
att den gifvit anledning till, att sådana skogsköp för afverkning.
som förut skett, icke vidare blifvit afslutade, och dertill uppgifvit,
att några öfverträdelse!'' af denna lag icke ifrågakommit.

Jag vill icke längre uppehålla Kammarens tid, men ber dock
till slut att få fästa uppmärksamheten derpå, att det kan vara
möjligt, att Kong]. Maj:t, oaktadt det beslut, han år 1876 i Januari
fattade med anledning af den framställning, som då ingick
från Vesterbottens län, icke skulle vara alldeles mot att, om lagen
blefve af Riksdagen antagen, bekräfta densamma. Herr Statsrådet
och Chefen för Finansdepartementet har vid öfverläggningen inom
Andra Kammaren sistlidne riksdag lemnat en upplysning, som jag .
anser vara af någon betydelse vid denna frågas afgörande, och
hvilken jag ville för Kammaren framhålla. Statsrådet säger nemligen
“att Kongl. Maj:ts beslut den 14 Januari sistlidet år icke
innnehöll någonting annat eller mera, än att Kongl. Maj:t under

N:o 26.

42 Onsdagen clen 18 April.

J>e"} *• k• för handen varande omständigheter icke ansett sig böra taga ini''lalenTtii-
tiativ tiU åvägabringande åt det förbud mot export af ungskog,
lump ning i Vesterbottens läns landsting anhållit, att Kongl. Maj:t ville

Västerbotten, för nämnda län utfärda11. Vidare tillägger statsrådet: “att det
(forts.i borde vara Riksdagen obetaget att tills vidare hafva första ordet
i fråga om en sådan ytterligare tillämpning af detta förbud och
att, i .mån som dessa åsigter genom erfarenheten bringas till mognad,
framställa sina önskningar och förslag i detta hänseende till
Kongl. Maj:ts pröfning11. Slutligen yttrar statsrådet, att förhållanden
kunna inträffa, då “Kongl. Haj:t kunde finna sig nödsakad
att sjelfmant göra framställning om denna lags utsträckning och
tillämpning äfven för Vesterbottens län“.

Denna Kammare har, då det var fråga om skogslagstifningen
vid 1874 års riksdag, antagit det förslag,'' Lag-Utskottet då framstälde,
att, i händelse något af de nordligare länens landsting gjorde
framställning om tillämpning af denna lag för länet, Kongl. Maj:t
då måtte, bifalla en sådan framställning och förordna om lagens
utsträckning äfven till detta län. Det visar sig således, att Kammaren
. vid detta tillfälle varit färdig att beträda den väg, som
nu är i fråga; och sålunda skulle Kammaren icke handla inkonseqvent,
om Kammaren nu lemnade sitt bifall till Lag-Utskottets
framställning, hvarom jag tager mig friheten göra yrkande.

Herr von Kraemer: “Af hvad sålunda blifvit anfördt11, börjar
.Utskottet sitt resonnement, sedan det genomgått den temligen
vidlyftiga historiken öfver försöken till lagstiftning i detta ämne
under förflutna . tider; “af hvad sålunda blifvit anfördt framgår,
att så väl regeringen som representationen erkänt statens rätt och
pligt att, till af värjande af'' vådorna utaf en allmännare skogsbrist,
föreskrifva sådana inskränkningar i den, enskildes dispositionsrätt
öfver skogen, att“ etc. Jag skulle till en början önska erhålla
upplysning om, hvilka enskilde der åsyftas. Naturligtvis förstår
jag, att. Utskottet menat skogsegarne, ty på inskränkning af deras
dispositionsrätt går hela lagen ut; men jag vågar tro, att bästa
svaret på den fråga: “linnés något botemedel mot afverkningens
öfverdriftsom här i dag under diskussionen blifvit framstäld,
tvärtom är att söka i inskränkning af några andra enskildes dispositionsrätt,
nemligen sådanes, som icke rå om skogen, men ändock
afverka pa densamma. I inskränkandet af denna “rätt11 tror jag,
som sagdt, det hufvudsakliga skyddet mot skogsförödelse finnes;
och mig synes, att allt, som blifvit uti Konungens Befallningshafvandes
i Norrbottens län femårsberättelse anfördt angående
verkningarna af den nya lagen, endast och allenast talar för, att
det är inskränkandet af den olofliga afverkningen, som väckt allmän
belåtenhet och verkat fördelaktigt. I denna femårsberättelse
säges nemligen, att belåtenheten öfver denna lag är allmän
hos hemmansegarne, “så väl derigenom, att mindre antal armar
dragés från jordbruket, som ock förnämligast derigenom, att deras
skogar äro helt och hållet fredade från det förut vanliga och

Onsdagen den 18 April.

X:o ‘28.

opåtalade sjelftaget af den lösa befolkningen att ofta nog i större Sen *. k.
omfattning än hemmansegarne sjelfve från skogarne hemta och
försälja sparrar". Ja det är detta, att den olofliga afverbningen ■,ä;,apnin,/,l
blifvit inskränkt, som framkallat belåtenhet hos hemmansegarne, Vestfirbotten.
och det med skal*, men icke kan detta vara följd af en inskränk- (Forts.)
ning i egarnes dispositionsrätt. Snarare måste ett sådant resultat
vara följden af Kongl. förordningen den 16 Juni 1875 angående
förändradt ansvar för skogsåverkan.

Genom att betrygga eganderätten till skogen och den oinskränkta
.eganderättén till densamma tror jag (let enda tillfredsställande
resultatet står att vinna, om man vill bevara skogen
till kommande generationer. Då invändes, såsom ofta bär blifvit
gjordt, att man bör fästa afseende vid de många framställningame
från orterna, att orternas representationer väl bäst måtte förstå
hvad som behöfves, och att sjelfstyrelse är mycket att förorda,
men man vill ieke utsträcka sjeifstyrelsen till den naturliga punkten
eller så, att egaren får styra sjelf i sin skog. Utan tvifvel har
dock han häst reda på hvad der behöfves; och om hans kännedom
om verkliga förhållandet skulle vara förmörkadt genom bristande
insigter, så är dock äfven otvifvelaktigt, att denna brist
allt mera skall skingras genom fördelaktiga skogskonjunkturer,
riklig afsättning och särskildt äfven genom riklig afsättning åt
virke just af mindre dimensioner; ty deri att egarens intresse
väckes för saken och att han lär sig_ inse varans värde, måste,
om han får vara i fred för fiskaliska ingrepp i sina enskilda åtgöranden,
ligga det bästa skyddet för skogen och det bästa sättet
att befordra dess återväxt.

På tal om de många anhållandena från orterna her jag att i
några ord fä yttra mig om, huru vida det är alldeles gifvet, att
dessa anhållanden alltid äro konstateradt säkra uttryck af den
öfvervägande opinionen i det län eller den kommun, derifrån de
komma. Jag tror det vara svårt att i detta hänseende utöfva
någon kontroll. Dertill fordras speciel kännedom både om ortförhållanden
och personligheter. Men med afseende på en annan
af Utskottet åberopad omständighet, detta förfärliga i Utskottets
utlåtande omnämnda faktum, “att 133 mantal med 1,227 åboar
inom Vesterbottens läns kustsocknar sakna J‘hus- och byggnadstimmer“
samt att af nämnda 1,227 åboar 571, hvilka innehafva
något öfver 67 mantal, i det närmaste äro utan tillgång ens till
vedbrand på sina hemman" har förekommit, att en talare, som
är från orten och följaktligen bör hafva kännedom om förhållandena
derstädes, på ett utmärkt sätt och enligt den i matematiken
väl kända bevisningsmetoden ex absurdo ådagalagt, att denna uppgift
icke kunde vara tillförlitlig, emedan dessa åboar samt med
deras kreatur i så fall längesedan skulle hafva frusit i hjel.

Månne det icke skulle kunna befinnas vara så äfven med petitionerna,
om någon vore i tillfälle att, på sätt denne talare granskat
uppgifterna om skogstillgången, undersöka, om det uttryck
af den allmänna meningen, de lemna, är fullt tillförlitligt.

S:o 26.

Onsdagen den 18 April.

, , Det finnes så inånga andra sätt — och mig synes vida ange la/Jeng

tu- ]äS“are att. de sj°i’de sig gällande -- att bevara skogen i vårt
'' lämpning i 1 and; och jag hoppas att, med en stigande upplysning och den
Vetterbotten, ökade kännedom om skogsvården, goda konjunkturer och större
(Forts.) lätthet att afsätta virke, äfven åt mindre dimensioner, måste medföra,
insigten häråt, som redan i en och annans skogshushållning
börjat framträda, skall blifva allt mer allmän. Jag afser här
dessa störa marker af förödd skog, som i vårt land kallas hagar.
J/io af dessa hagar äro af den beskaffenhet, att de med mycken
fördel skulle^ kunna utläggas till skogar, om nemligen skogsprodukterna
fortfarande stiga i värde och om äfven virke af mindre
dimensioner — sådana dimensioner som under egarens eller hans
närmaste efterträdares lifstid kunna erhållas — blifva säljbara
på den allmänna marknaden; och skulle blott den del af hagarne
i. vårt land, som icke hafva en så gräsbärande jord, att de böra
bibehållas till betesmarker, förvandlas till skogar, är jag fullkomligt
öfvertygad, att derigenom skulle mer än betäckas den nu omtalade
öfverafverkningen. Detta kan nu gälla, kan man invända,
om landet i sin helhet, men det förringar icke möjligheten, att i
enskilda delar af landet bristen kan blifva stor. För Yesterbottens
län har jag icke funnit några uppgifter om arealens fördelning i
skogbärande och icke skogbärande mark, men jag antager, att förhållandet
der är ungefär detsamma som i Norrbotten, och, äfven om så ej
är fallet, står i alla hänseenden fäst hvad om Norrbotten är yttradt.

'' femårsberättelsen från detta län uppgifves, att länet, om man afräknar
fjeli-landet, innehåller omkring 559 q vädra tmii, hvaraf 109 qvadratmil
beräknas på kustlandet och 450 på skogslandet; och vidare
yttras på sidan lo, att kronoparkerna, när afvittringarne
blifvit fulländade och Kongl. Maj:t fått hvad han skall hafva,
skola uppgå till minst 230 å 240 qvadratmil. Och i en sådan
landsände talas om skogsbrist! I en provins, der således nära
halfva arealen utgöres af krono parker. Ytterligare säges uti Konungens
Befallningshafvandes i Norrbottens län berättelse — den är
så märkvärdig denna berättelse, att jag ej kan undgå att ofta
citera den — att inom flertalet af kustlandets byar skogsmarken
redan är fördelad man och man emellan, “ehuru eganderätten det
oaktadt icke respekteras som sig bör.“ Der ha vi åter detta
sjelfva grundhindret för en förbättrad skogsskötsel, att eganderätten
icke respekteras! “Skogsmarken inom kustlandet,“ fortfäres
i berättelsen, “upptager visserligen en ganska stor ytvidd, men
den är ieke annat än på inskränktare rymder sådan, att verkligt
grof och rätt växtlig skog å den frambringas. Dertill är jordmånen
dels för fet etc.“ Nu frågas: är det så godt om odlingsbar
mark och för fet jord i vårt land, allra helst i de nordligare
trakterna, att det är skäl att genom tvångslagar söka bibehålla
skogsväxt på en mark, som visat sig för fet att frambringa “grof
och rätt växtlig“ skog, då vi derjemte af samma femårsberättelse
se, att folkmängden icke ens inom kustlandet uppgår till mer än
i medeltal 271 invånare på qvadratmilen, men att på ett ställe, i
Neder-Lule, invånarnes antal uppbringats till 896 på samma ytvidd?

Onsdagen den 18 April.

N:o 26.

Skulle det nu vara någon så stor skada, om skogen tages bort Den s. k.
från den för feta marken, och befolkningen derigenom kunde nå- 1 [Yqens^tilgot
ökas, så att den rimligtvis motsvarade den stora arealen? tampning i

Slutligen ber jag att med några ord få beröra, huru vida — Västerbotten.
om jag för ögonblicket skulle öfvergifva den ståndpunkt, jag i (Fort3-)
frågan intager, eller att helt och hållet ogilla hvarje inskränkning
af skogsegarnes fria dispositionsrätt, och föreställa mig att
jag ansåge någon iskränkning i densamma böra ske — om, säger
jag, i sådant fall den nu föreslagna inskränkningen må anses god
''och rigtig. Hvad är då uti ifrågavarande lag förbjudet? Jo att
såga timmer under ett visst tumtal och att exportera timmer likaledes
under ett visst tumtal, med ett ord att realisera skogen på ett fördelaktigt
sätt; men deremot har man icke alls tänkt på att förminska
imsbehofsafverkningen. Tvärtom; all frihet i det afseendet
är uttryckligen bibehållen; är det då fördelaktigare för landet att
virke användes till gärdesgårdar och uppbrännes i illa inrättade
eldstäder, som man i anseende till den öfverflödiga tillgången af
bränsle föraktar att göra bränslebesparande — på flera ställen
i berättelserna uppgifves, att inga åtgärder för sådant ändamål
blifvit vidtagna — och på sådant sätt förspilles, än att detsamma,
äfven om det ej innehåller så högt tumtal, realiseras och inbringar
penningar? Jag tror att ingen kan undgå att inse, det den
föreslagna inskränkningen icke är rigtig, och jag tror det dessutom
vara omöjligt att finna en lämplig inskränkning. Det enda,
som är värdt att eftersträfva, är att eganderätten blifver fullkomligt
skyddad. Hvarje inskränkande förordning, af hvad slag som
helst, är icke annat än en bekännelse af staten om dess svaghet.

Så har varit förhållandet ända från Magnus Ladulås, som, då
lian utfärdade sina lagar om kyrkofrid och tingsfrid, gående ut
på att ingen fick slå i Hjel en annan i kyrkan eller vid tinget,
dermed visade, att staten då för tiden icke öfver allt kunde skydda
sina medborgares lif. Ungefär på samma sätt förhåller det sig
nu med alla dessa vår tids fridlysningsstadgar; de ådagalägga en
misströstan hos staten att kunna skydda den enskildes rätt, icke
till sitt lif •— det är en nu mera öfvervunnen ståndpunkt — men
till vissa slag af egendom. Man misströstar om att ständigt kunna
skydda egarens rätt och derigenom hafva att påräkna hans eget
intresse som skydd för egendomen, och derför förbjuder man under
vissa tider och under vissa omständigheter alla, egaren deri
inbegripen, att tillgodogöra sig egendomen, hvarigenom man hoppas
att egendomen åtminstone någorlunda skall räddas. Det enda
rätta är dock — jag upprepar det — att skydda den enskildes
eganderätt, och att derigenom göra sig till godo en af de starkaste
krafter hos menniskan, en kraft som ofta verkar ondt, men
hvilken liksom nästan allt ondt kan vändas till godt, egennyttan.

Af sin egen nytta lär sig egaren säkrast att bevara och uppdraga
skogar, om nemligen han får hafva dem i fred och har lof att
afsätta dem på det mest lönande sätt.

Så väl ur allmänt principiel synpunkt som ock på grund af

S:o 26.

Onsdagen den 18 April.

Den s. k.
Norrbotten.''
lagens tillämpning
i
Vesterbotte■,
(Forts.)

den föreslagna lagens beskaffenhet vågar jag således anhålla om
" afslag å Utskottets förevarande hemställan.

>■ Herr Wtern: Det har blifvit anmärkt, att skogsfrågan är
synnerligen svar att lösa, oeh detta är äfven min åsigt, grundad
på den erfarenhet, jag har af den; men ju svårlöstare denna fråga
är, desto större skäl är att tillse, att vid dess afgörande noga afvägas
alla förhållanden, så att lagstiftningen icke på något sätt
blifver förhastad.

Försöken att åstadkomma eu god skogslagstiftning inkommo år
1874 i ett nytt stadium. Såsom kändt, liar man i vårt land stridt
om hvilken åt de två principerna, skyddssystem eller befordrande
ai återväxten, må vara den lämpligaste. Kongl. Maj:t omfattade
år 1874 den senare åsigten, Riksdagen åter den förra, och Riksdagen
antog följaktligen då den nu till utsträckning ifrågasatta
norrbottenslagen. Utan tvifvel vans pluralitet vid detta tillfälle
dels derför, att många verkligen hyllade den åsigt, som blef pluralitetens,
men äfven, såsom jemväl då yttrades, derför att länet
sjelf så bestämdt och enhälligt anhållit om denna lag och icke
någon annan: således på grund af de åsigter, som inom Riksdagen
hystes om skyddssystemets förträfflighet, och derjemte på
grund af länets enighet och bestämdhet att vilja hafva denna lag.
Riksdagen antog då, som sagdt, denna lag för Norrbotten, men
föreskref tillika, att den endast skulle gälla för detta län, och
afslog framstäldt förslag om att till Kongl. Haj:t öfverlemna rättigheten
att utsträcka densamma jemväl till andra län. Det är
omöjligt att tolka detta Riksdagens beteende på annat sätt än att
Riksdagen, med hänsyn till de skäl, som kunna anföras för lagen,
och med hänsyn till deras enighet, som önskade den, ville
dermed göra ett försök, utan att dock, förr än erfarenhet vunnes
om huru försöket sloge ut, vilja gå längre. Hvad har sedan dess
skett? Hafva vi kommit så långt, att vi kunna säga oss hafva
fått erfarenhet och funnit skäl att gå längre? I fjor framstäldes
ansökning i detta hänseende från Yesterbottens läns landsting till
Kong], Maj:t, men Kong], Maj:t fann tiden ännu icke vara inne.
1 år.har någon ansökan hos Kongl. Maj:t icke blifvit gjord, men
enskilde motionärer hafva här väckt enahanda förslag. På hvilken
erfarenhet stödjer man sig då för att ådagalägga ändamålsenligheten
af att denna lag utsträckes till Yesterbottens län? I
detta afseende har citerats Konungens Befaliningshafvandes i
Norrbottens län berättelse om verkan af norrbottenslagen. Det
är således den erfarenhet, man har att åberopa, och denna skulle
vara sådan, att Riksdagen skulle anse frågan nu hafva inkommit i
ett nytt stadium, så att man kunde och borde utsträcka norrbottenslagen
äfven tili andra delar af'' landet och så fortgå att på
det sätt, som vid denna lags antagande skedde, lagstifta för enskilda
provinser. Den myndighet, som varit bäst i tillfälle att se
huru lagen verkat och som haft officiel anledning att deröfver
yttra sig, säger, såsom redan af föregående talare blifvit upplyst:
“erfarenheten är ännu för ringa, för att Eders Kongl. Maj:ts Befall -

Onsdagen den 18 April.

N:o ''26.

ningshafvande derpå kan grunda något omdöme om denna förordnings !>«■»■ s■ kverkan".
Har erfarenheten således för den myndighet, som haft
verkningarne af lagen under ögonen, varit för ringa, torde med tampning i
skäl kunna frågas, oro den kan vara stor nog för Riksdagen att Vesterbotten,
gå vidare på denna bana utan allt afseende på olikheten i åsigter (Forts),
om lagens egen godhet.

Utskottet har icke anfört dessa Konungens Befallningshafvandes
ord om att erfarenheten ännu vore för ringa, men det har
i stället stödt sig vid samma myndighets uppgift, att lagen bland
hemmansegarne mottagits med tillfredsställelse, och att belåtenheten
öfver den hos dem varit allmän. Emellertid torde vara skäl
att undersöka, på hvilka grunder Konungens Befallningshafvande
sagt, att belåtenheten öfver lagen vore allmän, då förut sagts, att
erfarenhet deraf vore för ringa. Han yttrar, att belåtenheten vore
allmän “så väl derigenom att mindre antal armar droges från
jordbruket"; — detta är ett skal, som knappast kan anses adeqvat
eller kan gälla för en annan ort; det är ett fullkomligt isoleradt
faktum, som här inverkar, men icke med förhållandet på andra
orter kan hafva något att göra; — “som ock förnämligast derigenom",
heter det vidare, “att deras skogar äro helt och hållet
fredade från det förut vanliga och opåtalade sjelftaget af den lösa
befolkningen att ofta nog i större omfattning än hemmansegarne
sjelfve från skogarne hemta och försälja sparrar". Det är ett
mycket lyckligt resultat, men det hvilar på den föregående tillvaron
af ett förhållande, som jag hoppas icke existerar annat än
i Norrbottens län, eller att den lösa befolkningen har sådan makt,
att den kan undanskjuta hemmansegarne och göra hvad den vill
med dessas skog. Så har varit fallet i Norrbotten, emedan antalet
af den lösa befolkningen varit mycket större än hemmansegarnes;
men torde icke kunna hafva något inflytande på andra län.

Jag kan heller icke undgå att, såsom flere föregående talare
redan gjort, påpeka det origtiga i att anse denna lag uteslutande
hafva förorsakat minskningen i den olofliga afverkningen, helst vi
nyligen hafva vidtagit en annan lagförändring, som derpå måste
hafva ett större inflytande, då vi nemligen gjort dem, som olofligen
afverka skog, till tjufvar. Jag kan således icke erkänna,
att den erfarenhet, Riksdagen ansett behöflig, ännu vunnits, och
icke heller att de afgifna intygen kunna vara tillräckliga att förmå
Riksdagen att nu frångå hvad den en gång beslutat och utsträcka
lagen, utan att erfarenhet om densamma erhållits.

Jag kan icke förbigå ett tredje skäl, som här förut i dag, om
ock icke såsom skäl åberopadt, dock blifvit af flere talare påpekadt,
jag menar hvad Konungens Befallningshafvande säger
derom, “att det, af hvad förut anförts, torde framgå, att hemmansegarne
sjelfve under goda skördeår icke hafva något verkligt behof
att på sådant sätt, som tillförene skett, afyttra skog från
sina hemman". Detta är ganska glädjande, men har icke med
lagförändringen att göra; och Konungens Befallningshafvande tilllägger,
att -det under missväxtår utan tvifvel blir hädanefter, som

Nio 26.

Den s. k.
JtorrVottennIcu/ens
tilllämpning
i
i esterbntteu.
(Forls.)

Onsdagen den 18 April.

det varit hittills, eller att hemmansegarne måste tillita sin skog
till afsalu för att erhålla medel till uppehället.

Då jag således icke kan anse, att man vunnit den erfarenhet,
att det skulle vara möjligt för Riksdagen att med någon konseqvens
nu antaga Utskottets förslag, kan jag icke vara annat än mot
detsamma; och jag kan icke erkänna, att det här förut åberopade
skälet, “bättre något än intet", kan vara giltigt skäl för Riksdagen
att lemna sitt bifall, helst den enighet, hvarom man talat,
icke längre existerar.

Men hvarföre jag anser, att man bör vänta, är det verkliga
behofvet af erfarenhet. Innan jag inlåter mig derpå, vill jagnämna,
att hvad det beträffar att det vore så nödvändigt att få
något i stället för intet, så kan jag icke, då man åberopar likställigheten
med Norrbotten, annat än påpeka hvad Konungens Befallningshafvande
i Norrbotten om tillståndet med skogarne yttrar.
Han säger att “skogsmarken inom kustlandet upptager visserligen
en ganska stor ytvidd, men den är icke annat än på inskränktare
rymder sådan, att verkligt grof och rätt växtlig skog å den frambringas".
Vidare jemför han i afseende på skogstillgången en del
af länet med de öfriga och yttrar sig derom sålunda: “i både
Neder-Torne och Kari Gustaf är sjelfva marken så lågländ och
PPPfyld myrar, samt den skog, som der finnes, så småväxt och
illa vårdad, att dessa socknar i afseende på tillgång af skog äro
de mest vanlottade i hela länet, och det till den grad, att skogsbnnt
i vissa byar till och med kan sägas vara för handen, hvilket
deremot icke är förhållandet inom öfriga delar af länet". Detta
är ju ett godt. vitsord, att i de delar af länet, med hvilka Vesterbotten
har likhet, är icke någon skogsbrist för handen. Ytterligare
säger Konungens Befallningshafvande om skogen i allmänhet,
att “lämplig till vedbrand och kolning, har största delen hittills
blifvit oanvänd för båda dessa ändamål i brist dels på
afnämare, dels på kommunikationer". Med dessa intj^g af landsköfdingen
först om erfarenheten och sedan om tillståndet i detta
län, med hvilket man säger Vesterbotten vara likstäldt, får jag
säga, att jag icke anser så trängande behof vara för handen, att
de böra föranleda Riksdagen att lemna den ställning Riksdagen
förut intagit, nemligen att icke utsträcka tillämpningen af denna
lag, som är antagen för blott ett län, till andra län, förr än erfarenheten
ådagalagt verkningarne af samma lag.

Jag kommer sålunda till det resultat, att jag icke anser antagandet
af denna lag att gälla för Vesterbotten önskvärdt, och
detta af flera skäl. Först och främst är väl striden mellan de
olika principerna icke fullt afgjord. Jag skall icke inlåta mig på
denna strid, emedan den icke hör hit i annat afseende, än att äfven
den måste gifvit anledning till Riksdagens önskan om erfarenhet
af lagens tillämpning. Principen måste ännu icke kunna
antagas vara fullt klar. Dertill kommer, att vi behöfva erfarenhet
af de särskilda stadgandenas godhet och deras verkningar inom
länet äfvensom i afseende på kontrollen och tillämpningen af
lagen, ty alla äro vi väl öfverens derom att, om något fel i lagen

Onsdagen den 18 April. 49

existerar,. det bör rättas; ty en lag, som icke lydes, åstadkommer
endast ringaktning för samhället och lagarne, utan att göra den
nytta som dermed åsyftats. Men för att bestämma sig, om man
trots all brist på erfarenhet skall antaga lagen för andra delar
åt landet, bör den omständigheten väl vara afgörande, om behof
verkligen förefinnes att på detta sätt låta lagen öfvergå från provins
till provins, och man torde väl böra taga i betraktande det
etäpkliga uti att vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder för vissa
provinser utan att dervid fästa afseende vid de verkningar detta
kan hafva på öfriga delar af landet.

Från vårt land säljes mycket ungskog: sparrar från de nordfiga
länen och några af de sydliga samt pitprops från hela det
vestra och en del af södra Sverige. Om man nu förbjuder eller
sa hetydhgt, som genom denna lag skulle blifva fallet, inskränker
utförseln af sparrar från de nordliga länen, måste detta ofelbart
inverka på utförseln af sparrar från de sydliga länen, på samma
satt som om efterfrågan ökats. Om jag afskär tillfälle att köpa
sparrar inom hälften af det område, hvarifrån man förut fått köpa
sadana, uppstår samma förhållande, som om efterfrågan fördubblats
för den återstående hälften. Nu förhåller det sig alldeles icke så,
som Utskottet antager,. då det säger, att exportförbudets utsträckmng
till Vesterbotten icke skulle hafva någon inverkan på andra
deJar af riket, emedan ifrån de öfriga norrländska länen nå°mn
utförsel af sparrar egentligen icke egde rum af orsak, att det der
lönar sig bättre att hugga det mogna timret. Men säger oss icke
reflexionen, att, om man vill köpa en vara, så går man icke till
“armaste granne utan man går till den, som säljer sådan vara,
man vill hafva; och det är uti ifrågavarande fall rikets sydliga
provinser, hufvudsakligen de småländska länen, hvilkas utförsel
gar dels direkt från Kalmar län och dels från Blekinge, Skåne
och Halland. Ar 1875, det sista året, för hvilket vi hafva officie1
la uppgifter, utskeppades från Kalmar län 535,000 kubikfot
från Blekinge 105,000 kubikfot, från Skåne 549,000 kubikfot och
tran Hallands län 203,000 kubikfot, tillsammans 1,392,000 kubik utförseln

från Vesterbotten uppgick till
1,575,000 kubikfot sparrar eller ungefär lika mycket som Smålands
export, ty i Halland, Skåne och Blekinge torde väl just ingen
af verkning af ungskog ega rum, utan man kan antaga att
bmaiands export af sparrar är nära lika med Vesterbottens, och
tran öfriga delarne af riket, utom Norrbotten, är exporten ganska
ringa. Men hvilka verkningar skulle väl utsträckningen afNorrbottenslagen
till .Vesterbotten hafva? En talare, som förordade
denna utsträckning, uppläste den beskrifning Konungens Befallningshafvande
1 Kronobergs län gjort om tillståndet derstädes,
dag vill truga, om det kan vara rätt att i så oträngdt mål. och
da vi förklarat att vi ville hafva erfarenhet om lagens verkningar
men ännu icke fått sådan erfarenhet, kasta allt på de småländska
lanen, sa att de ensamma skola förse de behof, som förr tillfredsstäldes
från Norrbotten, Vesterbotten och Småland och nu senast
■törsta Kammarens Prof. 1877. N;o 26. 4

N:o 26.

Deri s. It.
No rrbottenslajens
tillämpning
i
Vesterbotten.
(Forts.)

X:o 26.

Den s. It.

Onsdagen der. 18 April.

ucn ,. *. från de båda sistnämnda landskapen. Man skulle derigenom framNorrbottens-
]^a]}a en skogssköfling, som komme att verka rubbande i alla törlaaens
iil- hållanden Ja<r kan icke inse annat, än att det vore oklokt af
rSll Riksdagen att lemna den väg, Riksdagen förut inslagit och nu
(Forts.) Utvidga området för tillämpningen af denna lag, som endast antogs
för ett mindre distrikt, helst då Riksdagen förklarat sig icke vilja
medgifva någon utsträckning af lagen förr, än erfarenhet vunnits
om dess verkningar-, och då det är klart, att denna lags antagande
äfven för Vesterbotten komme att rubbande och störande
inverka på en mängd förhållanden, yrkar jag afslag å betänkandet.

Herr Widmark: Då denna fråga redan vid flera riksdagar
omständligt debatterats och skärskådats, har jag icke något hopp
om att kunna verka på andras öfvertygelse. Det är icke heller
derföre jag begärt ordet, utan endast för att gifva tillkänna mm
ställning till frågan, nemligen att jag kommer att rösta för bifall
till Utskottets förslag. Det, som här vid lag varit för mig bestämmande,
är, att i norra Vesterbottensjkustland, särskildt bkellefteadalen,
har kanske i ännu högre grad. än uti Norrbotten sparrhyg<4t
och utskeppningen af undermåligt virke högst betänkligt
skadat ungskogen. Det är väl en sanning, att denna s. k. Rorrbottenslag
är uteslutande rigtad åt ett håll, nemligen allenast mot
minskande af trävaruutskeppning, och detta är visserligen icke
rigtigt, ty den principen bör enligt min åsigt i allt vidsträcktare
mån göra sig gällande, att lagstiftaren har rätt att inskränka den
enskildes rätt, då den verkar så skadligt som förstörandet af ungskogen;
men om man har flera fiender till skogarne— och det
finnes många sätt att förstöra dem — och man kan få en lag som
hindrar den värste fiendens framfart, hvarföre då, äfven om det
skulle vara en liten inkonseqvens, icke vilja tillämpa den.-1 Uenom
utsträckningen af denna lag äfven till Vesterbotten synes
mig dessutom denna undantagslag komma att omfatta ett naturligt
och rigtigt område, så att icke olika lagbestämmelser måtte
vara gällande för trävarurörelsen inom ett och samma vattenområde
uti olika län. Detta blir svårt för kontrollen.

Vidare har det blifvit sagdt af Konungens Befallningshafvande
i Norrbottens län. att den nya lagen verkat till hämmande af
oloflig afverkning; och dervid har den anmärkningen gjorts att
detta förhållande vore att tillskrifva mera de nya ansvarsbestämmelserna
för skogsafverkning. Detta må väl vara sant, men om
ja»- får två bidragande omständigheter till samma resriltat, så
kan väl deri icke ligga något olämpligt eller onyttigt. Förhållandet
är nemligen att i Norrbotten leverantörerna af undermåligt virke
måste vid afskeppningsorten till följd af lagens bestämmelser förete
bevis om afverkningens loflighet, hvilka bevis naturligtvis ej kunna
presteras af annan än skogsegaren sjelf. På grund af hvad jag
sålunda anfört får jag yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Hammarhjelm: Det hufvudskål, hvilket anlörts för

Onsdagen den 18 April.

antagande af den ifrågavarande lagen, är, såsom Herrarne alla
veta, det s. k. sparrhygget, som enligt Konungens Befallningsliafvandes
förmenande fortgår till sådan grad, att det skall alldeles
förstöra och utrota skogen i Yesterbotten. Konungens Befallningshafvande
har uppgifvit. att från Skellefteå tullkammardistrikt,
som lärer vara det största, har till utlandet under åren 1859—
1878 skeppats under första quinquenniet 565,256 sparrar, under
det andra 1,606,836 st., under det tredje 3,653,868, under år 1872
4ol,2o4 och under ar 1873 603,54o stycken. En annan uppgift är,
att man kan beräkna dessa sparrar utgöra hvar och en omkring
5 kubikfot. Således utgjorde ofvan nämnda export under år 1873
omkring 3,000,000 kubikfot virke. Detta låter något för den. som
icke förstår siffrornas valör, när det gäller skogsprodukter'' och
jag förvånar mig alls icke öfver att många tänka så: tre millioner
kubikfot, det går icke an; vi måste hejda denna afverkning. Men
om man tänker närmare på hvad detta vill säga och iag t ex
reducerar dessa 3,000,000 kubikfot till det mått, som i min hemtrakt
är det, som vanligen användes, nemligen stigar kol, så beli
ii iie s att det utgör omkring, dock icke fullt, 15,000 storstigar kol.
När jag då nämner, att ett bruksbolag, beläget i min hembygd'',
kolar ungefär dubbelt^ så mycket, att 2 representanter i denna
Kammare från Stora Kopparbergs län årligen kola, den ene mera
än 15,000 stigar och den andre ungefär detta antal, samt att två
representanter från Wermland likaledes årligen kola, den ene en
tredjedel och den andre hälften af ofta nämnda antal stigar utan
att deras skogars bestånd på minsta sätt äfventvras, så tror iag
man skall finna att dessa 3,000,000 kubikfot, som förskräckt så
många, icke äro något synnerligt mycket att tala om. Nu hafva
Konungens Befallningshafvande i Vesterbottens län och landstinget
derstädes begärt att få den ifrågavarande lagen och dervid
har uppgifvits att vissa socknar, såsom Skellefteå, Byske, Norsiö
och Jörn företrädesvis ledo af detta förfärliga sparrhygge. Händelsen
gör att jag håller i min hand en till Kongl. Maj-t ingifven
petition af icke mindre än 613 personer, som alla uppgifvas vara
kemmansegare just i dessa socknar och hvilka undanbedja sig
någon skogslag. Det kan måhända löna mödan att höra hvad de
saga i ingressen till sin petition, och jag ber derföre att få uppläsa
följande: “

Under de senaste aren har så val Kongl. Maj:ts Befallningslian
ande i
införandet inom länet af en lag “föga afvikande ifrån den för
.Norrbottens län utfärdade augaende hämmande af öfverafverkning
af ungskog. Denna lag, har hvad Norrbotten vidkommer, icke
i och för sig åstadkommit annat godt, än gynnat sågverksintressenterna
inom länet, och skapat missbelåtenhet inom den jordbrukande
allmänheten emot densamma. Då detta är ett faktum inom
den ort der lagen tillämpas, så frukta vi att samma förhållande
skall göra sig gällande äfven inom Vesterbottens län“; derföre
våga vi undertecknade, hemmansegare inom Skellefteå, Byske,
Norsjö och Jörns socknar inför Eders Kongl. Maj:ts tron, i dju -

N:o 26.

Den s. k.
Norrbottenslagens
tillämpning
i
) esterbotten.
(Forts.)

N:o 26.

Den s. It.
Norrbottenslagens
tillämpning
i
Vesterbotten
(Forts.)

52 Onsdagen den 18 April.

paste underdånighet nedlägga vår lifligaste protest emot en slik
lagstiftningsåtgärd för Vesterbottens län; och till stod derför
andraga så talande skäl att Eders Kongl. Maj:t täcktes inse billigheten
"för vårt uppträdande inför Eders Kongl. Maj:t.

Någon öfverafverkning har ännu icke skett; ty da de socknar,
vi äro hemmansegare uti,, representera en ytvidd af 104,5 qvadratmil
och från denna ytvidd icke mera än ett högst obetydligt antal
delegare försålt sina skogskiften för utverkning qvarstå likafullt
en areal fullt betryggande både i klimatiskt och furstligt hänseende";
under åren 1873 och 1874 då allt virke stod i högt pus,
försåldes högst 20 å 30 hemmansdelars “emellan U och /8 mantal
skogar för afverkning11. Och jemföres detta antal hemman,
belägna nära kusten med hemmantalet för socknarne, eller 228
mantal, så utgör ju detta en försvinnande litenhet emot det hela.
Att en hemmansegare under goda konjunkturer säl]er, eller pa
fördelaktigaste sätt tillgodogör en del af sitt hemmans afkastning,
vare sig det består af spanmål, foder eller skogseffekter, kan
rättsenligt icke räknas honom till last, eller rop deraf hojas för
att inskränka en icke förbruten, laglig skattemannaratt, hvilken
likväl är inskränkt, genom förr (år 1805) utfärdad författning, den
der fullt och rättvist skyddar det allmännas intresse gent emot
hemmansegaren. Med öfverafverkning förstå vi, när ett hemmans
skog blifvit öfver höfvan ålitad, så att föga eller ingen standskog
q var står för återsådd, och detta inom något större område.
Ett sådant förhållande har icke en gång. inträffat a de hemman,
som blifvit upplåtne åt köpmännens sköflingslusta, än mindre inom
större vidder, emedan, i de flesta fall, endast en eller annan
del af hemmansvidden blifvit försåld till afverkning. Hvar och
en, som är bekant med ortförhållandena, nödgas erkänna att skogsvidderna
ännu utgöra Vesterbotten och att befolkningen ar för
fåtalig att tillgodogöra sig alla länets odlingsförmaner, och sa
länge detta är en sorglig visshet, så länge är sköflingsropet och
nya lagstiftningsåtgärder öfverflödiga, samt skogen mera an tiil "kfed

dessa ord, som synas mig vara tulla af smult förnuft,
inleda de sin petition, hvilken jag i öfrigt icke vill nu uppläsa,
då den är temligen vidlyftig. Petitionärernes antal belöper sig,
som sagdt, till 613 och då hela antalet af hemmansegare i Vesterbotten
utgör 7,249, så behagade Herrarne finna, att omkring /l0
af dem protesterat mot den ifrågasatta lagen, med hvilken man

vill välsigna dem. ,, , . ,, -,r

En talare på Dalabänken har beklagat sig öfver att Vermlands
läns landsting afböjt ett välvilligt förslag, af dess höfding
till lagstiftning för skogarne. Jag tror att landstinget gjorde lullkomligt
rätt, men om det kan något trösta honom, sa kan jag
meddela, att en person väckt förslag, till skogslagstiftning inom
Störa Kopparbergs län och att detta förslag afstyrkts af Konungens
Befallningshafvande såväl som. af landstinget i detta lan..

Eör att nu se skogsfrågan i sin störa allmänhet, skulle jag
vilja nämna, att en beräkning är här i landet gjord att det kon -

N:o 26.

Onsdagen den 18 April.

sumeras årligen omkring 10 millioner kubikfamnar virke såväl till
husbehof som för industriens behof. Af detta stora belopp beräknas
omkring tre och en half millioner till export af plank och
pitprops och för jernindustrien, men 6''/2 millioner åtgå till enskiidt
behof, gärdesgårdar med mera. Om man nu skulle tänka
sig, att folket ville införa en bättre hushållning med det virke vi
hafva och inrättade så, att icke mer än Va eller ’/, af den mängd
virke, som nu åtgår, konsumerades för husbehof, så tror jag att
t vi skulle hafva fullt tillräckligt med virke 5 och min öfvertygelse
är att i samma mån priset på virke stiger, blir det också nödvändigt
att tänkä på hushållningen dermed, och i samma mån en
sådan hushållning kommer till stånd, behöfves det icke några
speciella skogslagar. Jag röstar emot Utskottets förslag.

Herr Rydqvist: Jag har vid flera föregående riksdagar,
då den s. k. norrländska skogsfrågan varit å bane, haft tillfälle
att yttra mig’ i det syfte, som innebålles i Lag-Utskottets förevarande
betänkande, och då öfverläggningarne i denna fråga redan
varit ganska vidlyftiga, vill jag nu icke länge upptaga "Kammarens
tid, hvarför jag, med förbigående af en mängd anföranden
på motsatta sidan, dem det eljest varit ganska mycket skäl att
besvara, nu allenast tillåter mig vidröra några af frågans hufvudpunkter.

Det torde icke kunna af någon bestridas att, såsom af den
förste talaren betonats, förhållandena i Norrbotten och Vesterbotten
i fråga om jordmån, klimatet och skogarna, äro hufvudsakligen
desamma, med den enda olikhet blott," som för öfrigt icke
är så alldeles oväsentlig, att, jordmånen flerestädes i Vesterbotten
är svagare och magrare än i Norrbotten. Utgående sålunda
från den synpunkt, att förhållandena äro väsentligen enahanda
i begge dessa län hvad angår skogsfrågan, och med afseende
_ jemväl derå att,^ efter åtskilliga debatter i Kamrarne, det
blifvit Riksdagens, af Kongl. Maj:t sedermera år 1874 sanktionerade
beslut att, till följd af tva skogskomitéers, olika landshöfdingars,
landstings och landthushåilningssällskaps enhälliga omdöme
om behofvet deraf, särskild skogslag för Norrland skulle, till
förekommande af komplett skogsförödelse, utfärdas, ledes jag helt
naturligt till den frågan, hvilka grundade skäl Första Kammaren
må kunna. ega att nu, efter det år från år af landshöfding och
landsting i Vesterbotten anhållan framstälts att jemväl för detta
län få en dylik lag utfärdad, med ett bleklagdt nej besvara denna
folkets ^anhållan. Andra Kammaren har åtminstone vid förra riksdagen
rörklarat, att den icke ville taga på sitt samvete, att motarbeta
innebyggarnes i. Vesterbotten önskan i detta hänseende.
Det säger sig alldeles sjelft att, om denna skogsfråga äfven i år
skulle falla för Första^ Kammarens motstånd, så skola i Januari
månad nästkommande år med all säkerhet nya motioner i samma
syfte, som de under innevarande riksmöte framlagda, komma att
väckas. Det förefaller mig således alldeles klart, att denna fråga
hädanefter kommer att stå på dagordningen vid hvarje riksdag,

Ben s. k.
Norrbottenslagens
tillämpning
i,
Vesterbotten.
(Forts.)

N:o 26.

Den s. It.
Norrbotte,nglagens
tillämpning
i
Vesterbotten.
(Forts.)

54 Onsdagen den 18 April.

till dess det vidsträckta, och i åtskilliga afseenden mindre lyckligt
lottade länets önskan i detta hänseende blifvit tillgodosedd.
Således torde det uppskof, som nu på samma sätt som i fjor med
en ringa majoritet här må kunna åstadkommas, icke hatva annan
följd, än att Första Kammaren år från år får igen frågan, till
dess densamma blifvit afgjord i öfverensstämmelse med rättvisa

och billighet. „ . , TT. i , i

Ett bland de skäl, som blifvit anförda mot Utskottets betänkande,
är det,''; att den s. k. Norrbottenslagen vant så kort tid i
verksamhet, att man ännu icke kan fälla något pa erfarenheten
grundadt. omdöme rörande sagde lags lämplighet. Ja, det är ganska
tydligt, att så förhåller sig. Konungens Befallningshafvande!
senaste femårsberättelse omfattar tiden från år 1871 till och med
år 1875, hvadan, vid denna frågas afgörande, någon erfarenhet
härutinnan för längre tid än ett år icke kunde omnämnas, ocri
denna erfarenhet är för ringa, att någon lagstiftnmgsatgard derpå
skulle kunna grundas. Emellertid. veta vi så mycket åtminstone,
så väl genom Konungens Befallningshafvandes i. Luleå officiella
förklaringar, som ock från åtskilliga andra håll mom denna ort,
att den sedan år 1874 gällande skogslagen inom länet blifvit omfattad
med synnerlig värme och att stor belåtennet. med densamma
hittills varit rådande, ehuru nämnda lag visserligen icke motsvarar
alla de önskningar, som i denna fråga kunde vilja göra
sig gällande. Nu tillåter jag mig fråga: kan man gerna iöreställa
sig, att, då förhållandena är o sådana, hela befolkningen i
Yesterbottens län, med inbegrepp af Konungens Befallningshafvande
och landstinget, skulle vara så bortkomna, att de icke
kunna skota sina egna angelägenheter, utan ar etter ar blindt
förorda införandet afen lag, som vore för dem skadlig? Behöfva
Yesterbottens innevånare verkligen sättas under sadant förmynderskap
af Första Kammaren? Jag tror det sannerligen icke.
Det andra skälet mot bifall till Utskottets betänkande ar det, att
man befarar att, om Vesterbotten skulle erhålla en skogslag al
samma beskaffenhet som den i Norrbotten nu gällande utförseln
af snarrar utaf små dimensioner jemte pitprops, hvilken derigenom
skulle hämmas från de nordligaste trakterna, i stället skulle kasta
sig på andra län, bland hvilka man särskildt omnämnt de småländska.
Ja, Gud vet, om man icke hyser fruktan äfven för
Vermland, der skogstillgången för närvarande icke ar sa synnerligen
riklig. Jag får bekänna, att detta förefaller mig.i hög grad
besynnerligt. En hel provins begär att fa samma uttörselförbuu
för virke af vissa dimensioner, som ett annat län redan fått, ocn
då sätter man i fråga, huruvida icke,, om detta län får ett sadant
förbud, detta skall hafva en skadlig inverkan på skogsuttörseln i
andra län. Man vill således icke nu ytterligare vidtaga lagstiftningsåtgärder,
som man befarar kunna komma att föranleua mångdubblad
utförsel af de små virkesdimensionerna från mellersta
Sverige. Men de, som så tänka och tala, erkänna ju härigenom
ovedersägligen skadligheten af den i allmänhet gällande tillåtelsen
att exportera nyssnämnda slags virke. Ar det väl då rättvist,

No 26.

Onsdagen den 18 April.

frågar jag, att de, som nu arbeta allt, hvad de kunna för att erhålla
samma exportförbud, som Norrbottens län under tre år egt,
skola lida, att deras ungskog skall sköflas, för att sådan sköfling
icke må ega rum i andra län? Och vidare: om det skulle inträffa,
att i mellersta Sverige det blefve en högst betänklig utförsel af
ifrågavarande virkesdimensioner, hvad hade dessa orter väl då
att göra? Jo, antingen kunde de begära att erhålla samma lag,
som Norrbotten och Vesterbotten fått, eller ock kunde de anhålla
om en så beskaffad exporttull på denna vara, att de derigenom
biefve. skyddade. Deremot kan jag omöjligen finna, att man är
berättigad afslå den framställning, som nu från Vesterbottens län
å nyo uttalats, af det skäl att uppfyllandet af ortens önskningar
skulle kunna hafva en skadlig effekt på ungskogen i andra län.
Ett på sådant skäl grundadt afslag å betänkandet vore, efter mitt
förmenande, det^ mest orättvisa, man kunde göra sig saker till.

Slutligen vill jag nämna att, då den talare, som nyss hade
ordet, regalerade Kammaren med uppläsandet af en nyligen inkommen
petition från ett större antal personer i Vesterbotten.
jag för min del icke vill löna honom med att läsa upp den motskrift,
som har utdelats till denna. Kammares alla ledamöter, och
som benämnes “Den Vesterbottniska skogsfrågan". Det skulle
vara onödigt att nu upptaga tiden dermed, men jag vill dock, såsom
en tillräcklig vederläggning af hvad den nämnde talaren uppläste,
hänvisa till sid. 9 i berörda broschyr, hvarest det förekommer
ett stycke, som börjar på följande sätt: “denna petition, som
lagts för Kongl. Maj:ts ögon, framhåller på de första raderna en
vilseledande uppgift, som, om den med uppsåt tillkommit, vore
oursäktlig". Detta är allt, som behöfver nämnas för att betaga
verkan af det den ärade talaren ur petitionen uppläst.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Ribbing, Sigurd: Den fråga, som nu föreligger, är alldeles
densamma, som i fjor var under Riksdagens behandling; situationen
är äfven åtminstone i det närmaste densamma, och de skäl
slutligen, som blifvit anförda mot bifall till Utskottets tillstyrkande,
äro ock desamma, som förut blifvit åberopade. Vid sådant
förhållande, vill jag icke förlänga diskussionen med något utförligt
anförande och sålunda äfven i försvaret för motionen och Utskottets
tillstyrkande upprepa hvad af mig i fjor i sådant hänseende
andragits; men jag kan icke underlåta att dock fästa uppmärksamheten
på ett och annat, som nu blifvit uttaladt såsom
skäl mot bifall.

Man har till en början sagt, att lagen vore onödig, och det
af tvenne skäl eller från tvenne synpunkter. Den enda rätta metoden
att skydda skogen vore, att åt egaren deraf inrymma full
rätt att, utan alla inskränkande lagbestämmelser eller ingrepp i
hans disposition, ensam handhafva och sköta densamma: detta
vore det enda rätta och derigenom skulle allt gå bra, äfven med
skogens bibehållande, och detta sä:skildt i den mån ett ökadt
värde, son? skogen genom större efterfrågan finge, lärde egaren

Den s. J{.
Norrbottenslagens
tillämpning
i
Vesterbotten.
(Forts.)

N:o 26.

Onsdagen den 18 April.

Den s. k. att spara på den. Jag ber, utan att härvid göra några vidare
Norrlottens-reflexioner eller bevis för motsatsen, att helt enkelt få framhålla,
läm^ihu''i det erfarenheten faktiskt utvisat jemnt upp motsatsen, eller att
Vesterbotten. skogarne ej allenast i det hela genom afverkning minskats, alltså
(Forts.) öfverafverkning egt och eger rum, utan ock att speeielt i samma
mån skogens värde, genom ökadt tillfälle till afsättning, lättade
kommunikationer, flottleders upprensning o. s. v. stigit, denna
öfverafverkning gått så mycket hastigare, ända till gränsen af
skogens utrotande af dess egna egare. Också är, om man frågar
efter orsaken till detta faktum, denna orsak mycket lätt att finna:
i den omständighet nemligen, att skogen växer så långsamt åter,
att vinstbegäret för egen räkning och omsorgen om sin egen och
sina närmastes fördel drifva till att, i samma mån varan bättre
betalar sig, ock allt raskare afyttra den. under det man lemnar
åt en aflägsen framtid att sköta sig bäst den kan med återväxt
eller icke återväxt. En ärad talare anmärkte i fjor i denna Kammare
vid diskussionen i samma ämne, som nu sysselsätter oss —
det var den nu aflidne Herr Wsern — att värdet af skogen är en
sporre till hushållning med densamma för oss och våra barn; men
sträcker sig ej stort längre. Jag fruktar, att denna hans anmärkning
blott är alltför rigtig; och besinnar man då, att skogens
återväxttid i Norrland är omkring 300 år, att alltså frukten af en
ordnad skogshushållning icke kommer hvarken egaren eller hans
barn till godo, så är det lätt uträknadt, huru med skogens bibehållande
och vård skall gå, om båda, utan all inskränkning, göras
beroende af egaren.

Erån en annan sida eller synpunkt skulle den föreslagna utsträckningen
af Norrbottenslagen till Vesterbotten vara onödig
af det skäl, att i sistnämnda län någon öfverafverkning af skog.
eller fara för skogens vårdande icke funnes. Den talare, som företrädesvis
gjort detta yrkande, förklarade sitt vitsord böra anses vara
afgörande, emedan han vore från trakten och kände till skogarne
— han är dock från Vesternorrland, men hvarken från_ Norrbotten
eller Vesterbotten. För att soutenera sitt påstående fordrades
visserligen, att han förklarade de innevånare i Vesterbotten,
som önskat Norrbottenslagens införande i länet — det ar, såsom
bekant, landstinget som gjort detta — hafva handlat af egennyttiga
motiv; revierförvaltarnes tillstyrkan var likaledes endast
ur sådana motiv för honom begripligt; hurudana motiv Konungens
Befallningshafvande månde hafva haft till samma förfarande,
nämnde den ärade talaren ej; men “jag tror ej på så svaga uppgifter"
— som alla nämndes officiella yttranden, —• var hans bestämdt
uttalade resultat. Nå, om hvad den ärade talaren tror
är ej värdt att vidare tala. Endast den anmärkning må jag göra
vid hans tro eller otro, att den derutinnan synes mig en smula
betänklig, att den förutsätter och hvilar på antagandet af dåliga
dolda motiv och egennyttiga afsigter hos alla de offentliga myndigheter,
som i saken yttrat sig, utan ens en tillstymmelse till
annat bevis för att så verkligen förhåller sig, annat än att den
ärade talaren sjelf helt naket, på sin auktoritet, försäkrar att så

Onsdagen den 18 April. 57 K!o 26.

är det _ mot den annars erkända rättsregeln, att hvar och en Ven s k.
må anses ärlig tills motsatsen är styrkt. Det egentliga beviset för
sin uppgift, att någon fara för skogsbrist i Vesterbotten ej finnes, löpning <.
hemtade samme värde talare från det faktum, att nämnda läns Vesterbotten..
innevånare ovilkorligen måste hafva bränsle och hustimmer: de (Forts.)
kunde då ej, såsom en revierförvaltare om åtskilliga hemman i
vissa socknar intygat, lida brist på dessa nödvändighetsartiklar
på sina hemman. Yid detta hans bevis vill jag endast göra den
anmärkning, att det går an att skaffa hvad som felas på eget
hemman genom att köpa af andra, och att skogsbrist vid ett hemman
och tillgång för dess egare af nödig ved och timmer på detta
sätt mycket väl låta förena sig. Andra talare hafva velat bevisa
att öfverafverkning i Vesterbotten. ej eger rum medelst anförande
af ett yttrande i sista femårsberättelsen från AWbottens län, af
hufvud,sakligt innehåll, att vid kusten, der föga eller dålig skog
finnes, är jordmånen ej passande för skog, der åter detta är händelsen
längre upp i landet, finnes ingen öfverafverkning, hvaraf,
då Vesterbottens län eger väsentlig likhet med Norrbottens,
skulle följa, att förhållandet är enahanda i förstnämnda län. Utan
att här citera andra yttranden i den omnämnda femårsberättelsen,
som tala till förmån för den så kallade Norrbottenslagens göda
verkan på skogens bestånd liksom för vigten och intresset vid att
äfven kustlandet eger skog qvar — t. ex. det att fruktan för att
just kustlandet snart skulle blifva skoglöst, var det, soni framkallade
begäran om lagen mot afverkning af undermåligt virke —
utan att neka att stora likheter mellan de båda länens förhållanden
finnas — hvilket dock ej utesluter att olikheter dem emellan
ock förekomma — ville jag endast erinra, att, då frågan här dock
icke är om Norrbottens län, utan om Vesterbottens, det vill förefalla
mig vara en både genare och ändamålsenligare väg att direkt
vända sig till sista femårsberättelsen för det län, som är i
fråga, än att läsa och citera ur berättelsen för Norrbottens län
och sedan derifrån göra slutsatser för probabiliteter angående
Vesterbottens. Men i sista femårsberättelsen för. detta län heter
det beträffande de enskilda skogarnes bestånd inom länet, “att
de under femårsperioden raskt skyndat mot sin undergång;11 “att
om ej något genom lagstiftningen göres för att från sköfling rädda
den skog, som återstår, och befordra dess återväxt, den klagan
är fullt befogad, som föres öfver skatteskogarnes förödelse, ehuru
denna klagan på andra håll inom och utom riksförsamlingen
stämplats såsom foster af inbillning och en konstlad opinion;11
samt “att förhållandena vid skogshushållningen inom länet ovedersägligen
påkalla förändring i lagstiftningen beträffande skatteskogen;’“
tilläggande Konungens Befallningshafvande, att en sådan
lagstiftningsåtgärd i allmänhet vore efterlängtad af sakkunnige,
förståndige och oegennyttige män inom länet och med all säkerhet
skulle medföra praktisk nytta och välsignelse för landet.

De talare, som yttrat sig mot bifall till Norrbottenslagens
utsträckning till Vesterbotten, hafva vidare yrkat, att .en. sådan
lagstiftningsåtgärd i hänseende till sjelfva sin grund vore oberättigad.

N:o 58.

5* Onsdagen den 18 April.

J>e''\s''k‘ För det första borde Riksdagen ej stifta en lag allenast derför,
laqlnTm-''^ ett landsting begärt den. Men landstingets begäran är alls
tampning i fj grunden för lagens stiftande och har aldrig såsom sådan blifvit
Vcstertotten. åberopad; denna grund är det oafvisliga behofvet af en lag för
(Fsrti.) att skydda skogen, synnerligen i rikets nordligaste provinser, till
hvilken lagstiftnings vidtagande för Yesterbottens län dess landstings
nu fyra gånger upprepade begäran har betydelsen af en stark
anledning. Dertill kommer för öfrigt att åsigten på stället om
behöfligheten af en sådan åtgärds vidtagande ej blott är landstingets,
utan derjemte Konungens Befallningshafvandes och revierförvaltarnes
enhälliga, alltså de offentliga lokala myndigheternas,
hvilka ej med fog kunna beskyllas för att dervid hafva
ledts af egennyttiga motiv, de hafva ju intet att på åtgärden
vinna — låt ock vara, att den ärade talaren från Vesternorrland
framhäft denna beskyllning. Men ej nog att ett landstings begäran
ej bör utgöra grund till en lagstiftningsåtgärd, dertill kommer
— saga motståndarne till det föreliggande förslaget — att
den opinion, som framkallat denna begäran, vore genom agitation
tillkommen och ej enhällig hos länets innevånare, till bevis hvarpå
ett par talare omnämnt och citerat en till Kongl. Maj:t ingifven
petition i motsatt rigtning från eu hel hop personer inom
Skellefteå, Byske och Jörns församlingar. Konungens Befallningshafvandes
omdöme och vitsord om dem, som arbeta för en
lag mot skatteskogens ohejdade afverkning, såsom sakkunnige,
förståndige och oegennyttige män, har jag redan anfört. Anmärkas
må vidare det minst sagdt egna deri, att på samma gång man
anser opassande att fästa någon betydelse vid landstingets opinion.
tillerkänner man deremot en ganska stor, att ej säga afgörande,
åt enskilda sockenmäns — i motsatt rigtning. Det synes
annars såsom, då landstinget utgör länets lagliga representation,
dess uttryckta mening borde ega något vitsord. Men låtom oss
vända oss till denna privatpetition, hvilken de ärade talarne så
mycket framhållit. Dervid förekommer det egna, att just samma
tre socknar: Skellefteå, Byske och Jörn, från hvilka petitionen
utgått, äro de, om hvilka i en, i sista femårsberättelsen intagen,
officiel rapport upplyses, att “å en del enskildes skogar afverkningen
bedrifvits på så hänsynslöst sätt, att fara uppstått för
hemmanens bestånd" och att “liera hemman äro i saknad af nödigt
byggnadstimmer och den qvarvarande skogen icke, utan att
totalt utödas, kan genom afsalu bidraga till utgörande af hemmanens
onera“. Petitionärerne från samma socknar åter försäkra,
att derstädes någon öfverafverkning alldeles icke förekommer.
Att dessa båda utsagor äro snörrätt motsatta, är otvetydigt. Men
livems är den ena, hvems den andra? Intyget om förödelsen är i
officiel väg afgifvet af tjensteman, som af skogens bibehållande
har hvarken vinst eller förlust. Det om att ingen öfverafverkning
egen rum härflyter från dem, som äro i färd med skogens
afverkning till afsalu.

Norrbottenslagens utsträckande till Vesterbotten — heter det
dernäst — vore skadligt gör latidet i det hela och andra provinser.

>'':<> 26.

Onsdagen den 18 April.

I förra afseendet anföres, att särskilda ekonomiska grundsatser ej ^

rid lagstiftning böra gälla för särskilda provinser. Jag vagar dock la!/ens til_
påstå motsatsen, eller att i ett så utsträckt land och med sa olixa lämpning i
klimatiska och andra förhållanden, som Sverige är, olika ekono- t Österbotten.
misk lagstiftning för särskilda deler i många fall är af behofvet d''orts.)
och hänsynen till hvarje dels välbefinnande påkallad, och derpå
hafva vi i bestående lagar i mer än ett fall bevis och exempel.

Å andra sidan och ur synpunkten af särskilda provinsers förhållande
till hvarandra har en ärad talare mot norrbottenslagens
utsträckning till att gälla äfven för Vesterbotten anfört, aut sålunda
skedde andra provinser orätt, emedan om sparr-exportörerne
ej finge varan i Vesterbotten, de skulle kasta sig öiver andra
provinser. Det är eget. att man ej märker, det denna argumentation
kan vändas till en af de starkaste för den begärda utsträckningen
af norrbottenslagen. Genom denna lag få exportörerna ej
sparrar nog i Norrbotten. De kasta sig då öfver annan provins
och helt naturligt i första hand öfver den närmaste d. ä. Vesterbotten.
Men när man då säger, att finge de ej fritt taga sitt behof
der, så skulle andra provinsers skogar lida, hvad innebar detta
annat, än att man vill göra Vesterbotten till den syndabock, medelst
hvilken de sydliga provinserna skola_ skyddas från öfveratverkning?
Derom bär ock den oerhörda tillökning i sparr exporten
från Skellefteå vittnesbörd, hvarom fem-årsberättelsen vidfogade
tabeller lemna upplysning. , . n , ,

En ärad talare har slutligen såsom ett hutvudargument mot
Lag-Utskottets tillstyrkande utlåtande anfört, att Norrbottenslagens
antagande för Norrrbotten var ett experiment och att just
af det skal uttryckte Riksdagen den åsigt, att lagen tills vidare ej
borde utsträckas längre, att den först ville af erfarenheten se, huru
experimentet slög ut, men att, då erfarenhet q ännu ar tillräckligt
vunnen, vi ej nu böra vidare utsträcka lagen. A ena sidan vagar
jag emellertid bestrida rigtigheten af denna argumentation åt det
skäl, att Riksdagen ej rimligen kan förfara så på samma gång
lättsinnigt och obarmhertigt, att densamma antager en Lag mott
eller hufvudsakligen för att sålunda begagna en hel provins såsom
ett experimentalfält. A andra sidan vågar jag påstå, att vid åtgörande
af nu föreliggande ärende äfven en annan erfarenhet, an
den nyssnämnda, måste i högst väsentlig mån tagas i betraktande,
nemligen erfarenheten om den i Vesterbotten pågående saO^ssköflingen.
Skall denna få ohejdadt fortgå medan vi vänta pa en
fullständig erfarenhet af experimentet i Norrbotten, fean pa Vesterbotten
och dess skogar ordspråket få tillämpning: medan gräset
gror---Herrarne känna fortsättningen.

Förutom nu i korthet omfattade och granskade skäl mot det
föreliggande förslaget, har äfven denna gång anmärkts, att många
andra och bättre sätt finnas att skydda skogen än de i norrbottenslagen
innehållna*, att denna lag vore ofullständig och. att kontrollen
af dess efterlefnad vore svår. Allt det der medgifyer jag,
men det oaktadt upplyser Konungens Befallningshafvande i Norrbottens
län, att lagen der emottagits med belåtenhet och sedan

N:o 26.

Den s. k.
Norrbottenslagens
tillämpning
i
Vesterbotten.
(Forts.)

Onsdagen den 18 April.

verkat i betydlig grad skyddande för ungskogen. Och dertill kommer,
att. det nu i Kammaren är just om norrbottenslagens antagande
vi hafva att besluta, under det beklagligen intet förslag om
alla de der bättre sätten eller till fullständigare lag vare sig af
Kongl. Maj:t eller enskild motionär för Riksdagen är framlagdt.

Jag slutar med att göra en erinran om ett faktum. Ibland de
skal, som vid sistlidna riksdag af Herr Chefen för Finansdepartementet
uppgåfs till att regeringen ej då tog initiativet i fråga
om en skogslag för Vesterbotten, var ett det, att trävarukonjunkturernå.
for tillfallet voro så tryckta, att någon frestelse till öfverat-verkning
för det närvarande ej var för handen. I sin senaste
fem-arsberattelse upplyser nu Konungens Befallningshafvande i
Vesterbottens län, att. sedan början af detta år konjunkturerna för
sparrexport börjat höja sig.

Detta i största korthet. Jag har ej kunnat afhålla mig från
att taga i betraktande hvad som i dag blifvit yttradt i den föreliggande
fragan,och anhåller om bifall till Utskottets betänkande.

Herr Almqvist: Bland de flere talare, hvilka yttrat sig
enna fråga, äro fa, som bestridt att en öfverafverkning, att icke
saga skogssköfimg, eger rum inom vissa trakter af Vesterbotten.
Het ar ganska naturligt att inom Vesterbottens län, hvilket om™,
en/jettede1 eller nära en sjundedel af hela Sveriges ytvidd,
iorhallandena kunna vara olika på olika trakter. I lappmarkstrakterna
har man sökt skydda skogen för öfverdrifven utverkning
genom en lag, som icke är gammal; och der har icke heller, enligt
mig tillhandakomma upplysningar, någon oskälig afverkning
under senare tider egt rum. I de strax nedanför belägna, från
oäfvet ganska långt aflägsna trakter finnes delvis ännu rik skog.
hvaremot i de till hafvet gränsande trakter skogen är till stor
öei utverkad och lemnar ringa, om ens någon inkomst. Den syd de

fn ato mycket °^k den norra, hvadan de, som på stått,

att någon alltför stor skogsavverkning icke derstädes egt
ium, kunna anses hafva rätt med afseende å vissa delar af länet
men ej om man betraktar detta i sin helhet. Man har anfört den
gamla satsen, att frihet för de enskilde egarne i detta afseende
skulle vara det bästa skydd för skogen. I detta fall tror jag
dock, att satsen saknar, sin betydelse. Egarne af skogen måste
nemligen ais.e hufvudsakligen sin egen personliga nytta, eller den
att kunna förtjena så mycket penningar som möjligt, men ingalunda
sina efterkommandes i sjette, sjunde ledet, och ännu mindre
provinsens och hela.landets fördel. De tänka visserligen icke
pa, att hela trakten kan genom en öfverdrifven skogsavverkning
blifva ofruktbar, nästan obeboelig.

Man har ånyo hört anföras den vid förra riksdagen af många
uttalade åsigt, att en lag, som lägger hinder för skogsavverkning,
voie olämplig och att allenast en sådan lag, som afsåge att bei?1
ii''a ?.Kop''ens återväxt, skulle förmå hålla skogen vid makt.
iledlet lj uder bra, men är helt enkelt omöjligt för de trakter, som
har aro i fråga. Om man nemligen skulle stifta en lag, som in -

Onsdagen den 18 April.

N:o 26.

nehölle påbud att plantera skog, men icke på samma gång

föreskrifva, att skogen icke finge afverkas/ innan den blir mogen,

skulle en sådan lag ej förhindra att ungskog ju blefve afverkad. löpning''i

En sådan lag hafva vi dessutom icke nu att pröfva, och jag Västerbotten.
betviflar mycket, att en för hela landet gemensam lag af dylik be- (Forts.)
skafifenhet någonsin skulle gå igenom, eller att de, som nu tala
derför, skulle vilja förorda densamma för de norrländska länen.

Om den deremot med tiden skulle komma till stånd, så lär det
väl i allt fall icke skada, om de unga träd, som nu finnas, blifva
skyddade; de måste nå mognad mycket förr än de som uppstå
efter en framtida såning. Och för dessa senare lär en lag mot
för tidig afverkan vara lika mycket af nöden, som för nu befintliga
ungträd.

En annan talare har i afseende å det yttrande, som Konungens
Befallningshafvande i Norrbottens län afgifvit angående
gagnet af den nya skyddslagen för Norrbotten, frånkänt detsamma
allt vitsord och trott sig för ett sådant underkännande finna stöd,
bland annat, deri, att den minskning af obehörig afverkning af
ungskog från den lösa befolkningens sida, som i Norrbottens län
egt rum, kunde tillskrifvas en annan lag, eller Kongl. förordningen
den 16 Juni 1875, som med strängare ansvar belagt åverkan.

Då denna lag tillkom år 1875 och landshöfdingen afgifvit sitt
yttrande redan 1876, vågar jag bestrida, att landshöfdingen af
verkningarne af samma lag redan år 1876 hunnit komma till
någon erfarenhet i detta afseende. Förhållandet har utan tvifvel,
såsom ock Konungens Befallningshafvande antagit, sin orsak i Norrbottenslagen,
som tillkom år 1874.

En omständighet, som hos oss allt för litet beaktas, är den
att oloflig afverkning af skog, likasom hvarje olofligt tillgrepp i
hög grad befordras genom köpare till det olofligen åtkomna.
Derigenom att i Norrbotten genom 1874 års lag hinder blifvit
lagdt mot köp, forsågning och skeppning af undermåligt virke,
har inträffat det förhållande, att numera icke lönar sig att åverka
undermåligt virke.

Det är nemligen helt naturligt att, om köpare till sådant
virke ej är att tillgå, fortsättes icke afverkningen eller åverkan
af omogen skog; ty icke användes tid och arbete att fälla sådan
blott för ro skull. — Försöket att frånkänna 1874 års förbud mot
afverkning af ungskog den af Konungens Befallningshafvande
angifna, gagneliga inverkan lär således vara förfeladt.

Hvad särskildt angår Konungens Befallningshafvandes i Norrbottens
län omdöme i saken, tror jag, att, då det är uttaladt i
dess femårsberättelse, samme talare gått allt för långt, då han
velat frånkänna detsamma vitsord. Jag är så mycket mer öfvertygad
derom, som Landshöfdingen i Norrbottens län för icke längre
sedan än förliden gårdag i ett telegram, som jag håller i handen,
förklarat, att “skogsafverkningen i norra delen af Vesterbottens
kustland numera bedrifves på ett sätt, som gör lagstiftningsåtgärder
både önskvärda och nödvändiga."

Då allt hvad som mot Utskottets förslag blifvit af serskilda

N:o 26.

Onsdagen den 18 April.

Dens h. talare anfördt, enligt min uppfattning, innefattar något helt annat
laqenl tn- ?n vederläggning af behofvet och nyttan af den lag som är i fråga,
tampning i inskränker jag mig till att yrka bifall till Utskottets betänkande.
Viniterbotten.

(Forts.) Herr Wallenberg:

Herr Svanberg: I)å jag inom Utskottet deltagit i öfverläggningen
om denna fråga, anser jag mig skyldig att äfven nu
yttra några ord. Om tillräckligt göda skäl varit anförda för en
särskild _ skogslagstiftning för Norrbottens län, och densamma sålunda
tillkommit i öfverensstämmelse med billighet och rättvisa,
kan jag icke neka, att det förefaller mig underligt, att man icke
äfven vill tillåta samma lags införande i "Västerbottens län: ty flera
och starkare skäl hafva efter mitt förmenande blifvit anförda för
samma lags tillämpning för Vesterbotten än för dess införande i
Norrbottens län. En föregående talare sade, att, om vi här skulle
rösta derom, huruvida denna lag skulle antagas att gälla för hela
Sverige, så skulle till och med representanterne för de län, som
här äro i fråga, och som nu yrka på bifall af hvad Lag-Utskottet
föreslagit, _ bestämdt rygga tillbaka för något sådant. Ja, det
tror jag visst, att de skulle göra; men om de rösta för norrbottenslagens
tillämpning äfven i Vesterbotten måtte det väl vara
af det skäl, att från Vesterbotten har landstinget fyra år efter
hvarandra yrkat derpå. Kong], Maj:ts Befallningshafvande har
likaledes tillstyrkt detta lika många gånger, och slutligen hafva
revierförvaltarne, som man väl måste ställa frie från allt sidoinflytande,
uttalat sig för det verkliga behofvet af enahanda skogslagstiftning
för Vesterbottens län som för Norrbottens län är
gällande. Samme ärade talare frågade äfven, hvad värde man
kunde sätta på dem, som petitionerat för den ifrågavarande lagens
införande äfven i Vesterbotten. Jag ber då att få säga. att
det är landstinget, som petitionerat, och det måtte väl vara af
större värde än hvad några socknar uttalat som deras åsigt. På
grund af den fullständiga redogörelse, soin irti Lag-Utskottet i
denna fråga kommit mig till del, och med stöd af hvad jag nu
anfört, yrkar jag vördsamt bifall till Utskottets förslag.

Herr Frisk: Som ingen af de föregående talare påpekat en
i min tanke vigtig omständighet, ber jag att nu få göra det.

Af betänkandet (a sidan 12) synes — och på hvilken uppgift
Lag-Utskottet lärer fästat mycket afseende — att, enligt från
kronofogdarne till Konungens Befallningshafvande i Vesterbottens
län insända rapporter, 133 mantal med 1,227 åboar inom länets
kustsocknar ^ sakna. hus- och byggnadstimmer samt af nämnde
1,227 åboar 571, hvilka innehaft något öfver 67 mantal, i det närmaste
äro utan vedbrand på sina hemman. Antag nu att en del
af nämnde 1,227 åboar, för att skaffa sig nyssnämnda behof'' af
husy och byggnadstimmer sandyvedbrand, af åboar som hafva god
tillgång på skog för t. ex 4 ä 5 år sedan, då skogen betaltes med
höga pris, på 20. 30 å 40 år, under förlitande" på att den då

Onsdagen den 18 April. 63

gällande skogslagstiftning skulle äfven framdeles ega bestånd,
köpt större eller mindre vidder skog för _att hufvudsakligen^ användas
till husbehof, men ock en del till afsalu för att få en
liten hjelp att betala den höga inköpssumman, och Riksdagen nu
skulle antaga en lag, som helt och hållet förbjöd sagde köpare att
på sätt de för sig ansågo fördelaktigast använda deras på så billigt
och lagenligt sätt köpta skog. Hvad skulle då en sådan hemmansegare,
som kanske genom den nya lagen, som Utskottet nu
tillstyrkt, blefve ruinerad och kanske nödgades gå ifrån sitt förr
egande hemman för att liqvidera skogsköpet, hvaraf han nu hade
ringa nytta, tänka om rättstillståndet i landet, da en lag kunde
stiftas, som så djupt ingriper i dispositionsrätten öfver ens egen,
behörigen och i laga ordning förvärfvade egendom? Jag frågar
bara — svaret må de Herrar afgifva, som vilja antaga Utskottets

förslag. .

Jag är en varm vän af en ändamålsenlig skogslagstiftning, och
som sådan anser jag att hvarje skogsegare borde åläggas att
plantera skog der''han nedhuggit densamma, om marken ej vore
ämnad till upprödjning för odling af gräs, säd eller dylikt, och
vore det nu fråga om att stifta en sådan lag, så skulle jag biträda
densamma med min röst, men att ingå på nu föreliggande förslag
till skogslagstiftning för Yesterbotten, som så djupt ingriper i
ens fria dispositionsrätt öfver en lagligen förvärfvad egendom, det
kan jag icke, utan, för öfrigt instämmande i den reservation som
Herr von Gfegerfelt afgifvit, får jag nu afstyrka bifall till Utskottets
förslag.

Herr Bennich: Då jag under sista riksdagen,^när denna
fråga förevar i Kammaren, hade tillfälle att temligen fullständigt
utveckla mina tankar i frågan, och jag fortfarande hyser samma
åsigter, har jag ingen anledning att nu förlänga diskussionen, utan
anhåller endast få gifva till''känna, att jag anser Första Kammaren
böra vara konseqvent och äfven nu afslå denna lag.

Friherre Hamilton: Jag skall inskränka mig till att instämma
uti Herr von Gegerfelts reservation emot Utskottets betänkande.
Jag skulle mycket beklaga, om en lag, som är så
absurd som den ifrågavarande och hvilken icke kan bidraga till
en ordnad skogshushållning, skulle blifva utsträckt till större
område, än det för kvilket den nu är gällande.

Grefve Mö mer, Oscar: Jag hade icke tänkt taga till ordet
i denna fråga; men då jag här får höra en sådan beskyllning mot
norrbottenslagen, som att den skulle vara absurd, oaktadt den
är af Kongl. Maj:t och Riksdagen antagen, måste jag inlägga min
protest emot ett dylikt yttrande; och för att, lindrigast sagdt,
använda samma ord som en annan talare, tror jag, att man bör
bemöta en sådan lag med någon aktning.

Herr Asplund: Jag vill icke mycket förlänga diskussionen;
men då man här åberopat, att Första Kammaren skulle, vara kon -

Ben s. k.
Norrbottenslagens
tillämpning
i
Vesterbotten.
(Forts.)

tf:o 26.

Ben s. k.
Norrbottenslagens
tilltampning
i
Vesterbotten
(Forts.)

Onsdagen den 18 April.

seqvent, ber jag få upplysa, att Första Kammaren år 1874 antog
ett förslag, som lade i Kongl. Maj:ts händer att utsträcka norrbottenslagen
äfven till Vesterbotten, när dess landsting derom
. anhölle. Sedermera har visserligen samma Kammare afslagit motioner,
som afsett en sådan utsträckning; men jag ber få nämna,
att förra året hängde detta beslut på tre röster, och sedan dess
har en icke obetydlig förändring bland Kammarens ledamöter inträffat.
Jag tror derför icke att motståndarne till Lag-Utskottets
ifrågavarande förslag hafva mycket skäl att i denna fråga söka
något stöd i konseqvensen hos Kammaren; och yrkar jag bifall
till nämnda förslag.

Herr Wallenberg: Huru angeläget det är att icke förhasta
sig i denna fråga, kan man se deraf, att två representanter ifrån
ett skogrikt län äro af helt olika åsigter; och jag tror derför man
gör bäst uti att noga betänka sig och uppskjuta med antagandet
af denna lag äfven för Vesterbottens län.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr
(trefven och. Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till Lag-Utskottets förevarande utlåtande och dels afslag
derå, framstälde Herr Grefven och Talmannen proposition
på dessa yrkanden, hvarvid svarades talrika och starka så väl
ja som nej; hvaruppå och efter det proposition på bifall till utlåtandet
förnyats samt på enahanda sätt besvarats, Herr Grefven
och Talmannen förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Många ledamöter begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

“Den, som bifaller Lag-Utskottets utlåtande N:o 22, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, afslås utlåtandet".

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—46.
Nej—61.

Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
.Lag-Utskottets den 17 dennes bordlagda utlåtanden:

Onsdagen den 18 April.

.8:o "26.

N:o 23, i anledning af vackt motion om ändring i 11 kap.
10 § Rättegångsbalken;

N:o 24, i anledning af väckt motion om inskränkning i rättigheten
att få skogsafverkningskontrakt intecknade;

H:o 25, i anledning af väckt motion om införande i åtskilliga
kommunallagar af ett stadgande derom, att redovisningsskyldig
samhällsmedlem icke må deltaga i revisorsval eller till revisor
väljas;

N:o 26, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående presterliga sysslors tillsättande.

Anmäldes och bordlädes från nedan nämnda Utskott inkomna
memorial och utlåtanden, nemligen från

Stats- Utskottet.

N:o 52, med förslag till åtskilliga af de stadganden, hvilka
bära införas i det nya reglementet för Riksgäldskontor^.

Banko- Utskottet.

N:o 12, i fråga om godtgörelse till byggmästaren vid Riksbankens
pappersbruk, verkmästaren derstädes F. Bladin för arbeten
och tillsyn vid återuppbyggandet af det s. k. nedre bruket
vid Tumba;

Särskilda Utskottet för behandling af förslag till utsökning slag.

N:o 1, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet ;

Första Kammarens Tillfälliga Utskott.

N:o 5, i anledning af Herr Dahms motion angående fridlysning
under hela året af nyttig småfogel;

N:o 6, rörande föreslagen underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående inskränkning i nu tillåtna tiden för jagt af elg.

Justerades 2 protokollsutdrag; hvarefter Kammaren åtskildes
kl. V2 4 e. m.

In fidem

O. Brakel.

Första Kammarens Vrot. 1877. N;o 28.

Torsdagen den 19 April.

5»:o 2e.

Torsdagen den 19 April.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades protokollet för den 11 dennes e. m.

Upplästes ett så lydande läkarebetyg:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare, Brukspatronen
och Kommendören Herr R. MontgomeryCéderhieim för närvarande
lider af gikt med åtföljande svårighet ja nära omöjlighet att röra
hvarföre

åtföljande svårighet ja nära omöjlig
han ej kan infinna sig vid morgondagens plenum,

intygar.

Stockholm den 18 April 1877.

Adolf Kjellberg,

Anstäldes, jemlikt 05 § Riksdagsordningen omröstning öfver
följande af Siats-Utskottet i dess memorial N;o 54 föreslagna och
af båda Kamrarne godkända voteringsproposition:

lista omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 54.)

Den, som vill, att Riksdagen, med bifall till Herr Pehr
Larssons motion, N:o 109. anslår 100 kronor årligen, utom de nu
utgående 50 kronor, till ersättning åt färjemannen vid Fårösunds
hamn, till fördelning dem emellan efter Konungens Befallningshafvandes
bepröfvande, emot det att nämnde färjeman fortfarande
som hittills utan särskild ersättning öfver^ sundet fortskaffa i
tjensteärenden stadde personer och kronans folk, röstar

eJ cl J

Den, det ej vill, röstar

Nej;

S'':o 26.

Torsdagen den 19 April. g7

Vinner Nej, liar Riksdagen beslutat, att ifrågavarande motion
ej skall till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda: -

Ja —75.

Nej—42.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort
stunds förlopp ett protokollsutdrag, N:o 161, som upplästes och
hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 127
Ja och 56 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster
befunnits utgöra 202 Ja och 08 Nej; hvadan beslut i frågan
hlifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med Ja-propositionens
innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen omröstning öfver följande
af Stats-Utskottet i törsta punkten mom. a af dess memorial
N:o 57 föreslagna och af Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

2:dra omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 57, punkt. 1, litt. a.)

Den, som vill, att aflöningen för Riksarkivets chef bestämmes
till 7,500 kronor, deraf 5,000 kronor utgöra lön och 2,500 kronor
tjenstgöringspenningar, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen bestämt bemälde chefs aflöning
till 6,400 kronor, deraf 4,400 kronor utgöra lön och 2,000 kronor
tjenstgöringspenningar, jemte rätt till ett ålderstillägg af 600
kronor att efter fem års tjenstgöring lönen tilläggas.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda: Ja—94.

Nej—24.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort

Torsdagen den 19 April.

stunds förlopp ett protokollsutdrag, N:o 162, som upplästes och
hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 69 Ja och
och 118 Nej, samt att båda Kamrar nes sammanräknade röster
befunnits utgöra 163 Ja och 142 Nej; hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med Ja-propositionens
innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-Utskottet i första punkten, mom. c. af dess
memorial N:o 57 föreslagna och af Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

3:clje omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 57, punkt. 1, litt. b.)

Den, som vill, att Riksdagen för Riksarkivets personal, förutom
chefen, fastställer följande aflöningsstat,

j graden .............................

|2 tjensteman i andra lönegraden
...........................

Il tjensteman i första löne i

graden .........................

3 tjensteman i första lönegraden
..............................

ITill vikariatsersättning, arfvoden
åt extra biträden

| ju. m.....................

jl förste vaktmästare .........

1 vaktmästare .....................

Lön. Kronor.	Tjenstgö- ringspeu- ningar. Kronor.	Summa. Kronor.
3,000	1.500	4,500
6,000	3,000	9,000
1,800	1,200	3,000
5,400	3,600	9,000
800	300	6,000 1,100
500	300	800

Efter 5 år kan lönen]
liöjas med 500 kronor,
[■och efter 10 armed yt-j

It,

ter!i<rare 500 kronor.1

Efter 5 år kan lönen
höjas med 100 kronor.

röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har för Riksarkivets personal, förutom chefen,
följande aflöningsstat blifvit af Riksdagen faststäld:

Torsdagen den 19 April.

K":o 26.

		Tjenstgö-
	Lön.	rin^spen-	Summa.
	Kronor.	ningar.	Kronor.
		Kronor.		■
1 tjensteman i andra löne-
graden	3,000	1,500	4,500
2 tjensteman i andra löne-				j
graden	6,000	3,000	9,000	Etter 5 år kan lönen \|
1 tjensteman i första löne-				lliöjas med 500 kronori fock efter lOårmedvt-
graden ......	1.800 ''	1,200	3,000	terligare 500 kronor.''
2 tjensteman i första löne-
graden	3.600	2,400	6,000
Till vikariatsersättningar,
arfvoden åt extra biträden
m. m......	—	—	6.000''
’1 förste vaktmästare ...	800	800	1,1001
1 vaktmästare ............. 1	500	300	800\| I	1 Efter 5 ar kan lönen /höjasmed 100 kronor.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

J a—89.

Nej—31.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån, efter en kort
stunds förlopp, ett protokollsutdrag, N:o 163, som upplästes hvaraf
inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 61 Ja och
129 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits
utgöra 150 Ja och 160 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med Nej-propositionens innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-Utskottet i andra punkten mom. a. af dess
memorial N:o 57 föreslagna och af Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition.

4:de omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 57, punkt. 2, litt. a.)

Den, som vill, att aflöningen för Kongl. bibliotekets chef bestämmes
till 7,500 kronor, deraf 5,000 kronor utgöra lön och
2,500 kronor tjenstgöringspenningar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen bestämt bemälde chefs aflöning
till 6,400 kronor, deraf 4,400 kronor utgöra lön och 2,000 kronor

0 ^ö.

Torsdagen den 19 April.

tjenstgöringspenningar, jemte rätt till ett ålderstillägg af 800
kronor att efter fem års tjenstgöring lönen tilläggas.

Vid omröstningens sint befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—84.

Nej -36.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort
stunds förlopp ett protokollsutdrag, N:o 164, som upplästes och
hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 63 Ja
och 125 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster
befunnits utgöra 147 Ja och 161 Nej; hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med Nej-propositionens
innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-Utskottet i andra punkten, mom. b, af dess
memorial N:o 57 föreslagna och af Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

5:te omröstningen:

(enligt Stats-Utsköttets memorial N:o 57, punkt. 2, litt. b.

Den, som vill, att Riksdagen för Kongl. bibliotekets personal,
förutom chefen, fastställer följande aflöningsstat:

L jenstgoLön.
j ringspen-1 Summa.
Kronor. | niugar. Kronor.

| Kronor. | ____________

1 tjensteman i andra lönegraden
............. 1 II 3,000|

I tjensteman i andra löne-;

! graden ....................j 3,000

II tjensteman i första löne-!

graden ....................| 1,800

!3 tjensteman i första löne-;

graden ..........................j 5,400

j Till vikariatsersättning j
samt arfvoden och flit-!

| penningar åt extra biträ-;1

den m. m. .....................j —

1 förste vaktmästare ......j 800

1 vaktmästare .........i 500

3 d:o ! 1,500

1,500	4,500
1,500	4,500	Efter 5 år kan lönen ! böjas med 500 kronor j "och efter 10 år med
1,200	3,000	ytterligare 500 kronor.
3,600	9,000
	6,000	1
300 1,100 orw\ nnn

9001 2,400; i höjas med 100 kronor. \

röstar

Torsdagen den 19 April.

N:o 26.

J 0. j

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej. liar Riksdagen för Kongl. bibliotekets personal,
förutom eliefen, fastst iil t följande aflöningsstat:

	j	Tjenstgö-I
	Lön. 1	ringspett-
	Kronor. !	ningar. j
.		Kronor. 1
1 tjensteman i andra löne-	3,000	1,500
graden ...................... 1 tjensteman i andra löne-graden .......................
3,000	1,500;
1 tjensteman i första löne-graden ..................... 2 tjenstemän i första löne-	1,800	1,200;
3,600	2,400
graden .......................
Till vikariatsersättning samt arfvoden och flit-penningar åt extra biträ-den m. m.....................
il förste vaktmästare ......	800	300
1 vaktmästare ..................	500	300;
1 eko ..........	500	300

Kronor.

4,500

4,500!

3,000

6,000

Efter 5 år kan lönen j
höjas med 500 kronor !
och efter, 10 år med j
ytter] i it are 500 kronor. |

6,000

1,100;

800 (Efter 5 år kan lönen ;
800! /höjas med 10 J kronor, j

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda; -

Ja—93;

Nej —38.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort
stunds förlopp ett protokollsutdrag, N:o 165, som upplästes och
hvaraf inheintades, att omröstningen derstädes utfallit med 81 Ja
och 126 Nej, samt att, enär sammanräkningen af båda Kamrarnes
röster utvisade 154 Ja och 154 Nej, den förseglade sedeln måst
öppnas och befunnits innehålla ett Ja; hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt ^öfverensstämmelse med ja-propositionens
innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-Utskottet i tredje punkten af dess memorial
N:o 57 föreslagna och af Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

(S:o 2ö.

Torsdagen den 19 April.

6: te omröstningen:

(enligt Stats-IJtskottets Memorial N:o 57, punkt. 3:o).

Den, som vill, att Riksdagen på extra stat för år 1878 anvisar
7,000 kronor till fördelning emellan de af Kong!. Maj:t föreslagna
seminarierna vid universitetet i Upsala för juridik, språkvetenskap
samt matematik och fysik, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen på extra stat för år 1878 anvisat
3,000 kronor för inrättande vid universitetet i Upsala af ett seminarium
i språkvetenskap.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda: -

Ja—87;
Nej—35.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades och afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort
stunds förlopp ett protokollsutdrag, N:o 166, som upplästes och
hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 55 Ja
och 131 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits
utgöra 142 Ja och 166 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit
af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens
innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-Utskottets i Fjerde punkten af dess memorial
N:o 57 föreslagna och af Riksdagens båda Kamrar godkända,
voteringsproposition:

7:de omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 57, punkt. 4:o.)

Den, som vill, att, under vilkor att kommunen bekostar för
det utvidgade läroverket fullt ändamålsenlig lokal, 5,600 kronor
må från och med år 1878 anvisas för utvidgning af läroverket i
Oskarshamn från tre till femklassigt, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Torsdagen den 19 April.

No 2C.

Vinner Nej, har Riksdagen, under vilkor atfc kommunen bekostar
för det utvidgade läroverket fullt ändamålsenlig lokal, anvisat
från och med år 1878 5,600 kronor för utvidgning å den
reala linien af läroverket i Oskarshamn från tre- till femklassigt.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda
:

Ja—77;

Nej-44.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån, efter en kort
stunds förlopp, ett protokollsutdrag, N:o 167, som upplästes och
hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 70 Ja
och 110 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits
utgöra 147 Ja och 154 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit
af -Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens
innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-Utskottet i femte punkten af dess memorial
N:o 57 föreslagna och af Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

8: de omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 57, punkt. 5:o.)

Den, som vill, att Riksdagen bifaller Kongl. Maj:ts nådiga
framställning derom, att, för ökande af rektors vid Nya elementarskolan
Stockholm hyresanslag till 1,000 kronor, en förhöjning
i anslaget till elementarläroverken måtte med 500 kronor beviljas,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts förevarande nådiga framställning
icke vunnit Riksdagens bifall.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda: Ja—80; Nej—30.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort

Första Kammarens Prat. 1877■ N:o 26. 6

Torsdagen den 19 April.

stunds förlopp ett protokollsutdrag, N:o 168, som upplästes och.
hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 76 Ja
och 110 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster
befunnits utgöra 156 Ja och 140 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit
af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens
innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-Utskottet i sjette punkten af dess memorial
N:o 57 föreslagna och af Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

9:de omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 57, punkt. 6:o).

Den, som vill, att Riksdagen beviljar ett anslag å 2,500 kronor
för inrättande af en ny lektorsbefattning vid det högre elementarläroverket
i Vestervik, röstar

•la:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts i afseende derå gjorda nådiga
framställning för närvarande icke vunnit Riksdagens bifall.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda
:

Ja—94.

Nej—24.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort
stunds förlopp ett protokollsutdrag, N:o 169, som upplästes och
hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 72 Ja
och 112 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnits
utgöra 166 Ja och 136 Nej; hvadan beslut i frågan blifvit
af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens
innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-Utskottet i sjunde punkten af dess memorial
N:o 57 föreslagna och af Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

Torsdagen den 19 April.

10:de omröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 57, punkt. 7,o i.

Den, som vill, att Riksdagen till uppförande af nytt universitetshus
i Upsala beviljar ett anslag af 740,000 kronor samt deraf
anvisar ett belopp af 150,000 kronor att utgå under år 1878. med
vilkor att, utan vidare anslag af statsmedel, universitetets behof
af en större samlingssal för lärare och lärjungar, erforderliga föreläsningssalar
och samlingsrum för fakulteterna må blifva tillgodosedt,
röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Kongl. Maj:ts nådiga framställning om anvisande
af medel* för en ny universitetsbyggnad i Upsala icke vunnit
Riksdagens bifall.

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda: Ja—108.

Nej-12.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort
stunds förlopp ett protokollsutdrag N:o 170, som upplästes och
hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 82 Ja
och 108 Nej; samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster befunnos
utgöra 190 Ja och 120 Nej; hvadan beslut i fråganbiifvit
af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens
innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande af Stats-Utskottet i åttonde punkten af dess memorial
N:o 57 föreslagna och af Riksdagens båda Kamrar godkända
voteringsproposition:

11: te o mröstningen:

(enligt Stats-Utskottets Memorial N:o 57, punkt. 8:c.)

Den, som vill, att Riksdagen på extra stat för år 1878 anvisar
40,000 kronor, att af Kongl. Maj:t disponeras till understöd åt
högre skolor för qvinlig ungdom med högst 3,000 kronor åt hvarje
samt under i öfrigt stadgade vilkor, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

o 2d.

Torsdagen den 19 April.

Vinner Nej, har Riksdagen på extra stat för år 1878 anvisat
60.000 kronor, att af Kong]. Maj:t disponeras till understöd åt
högre skolor för qvinlig ungdom med högst 8,000 kronor åt hvarje
samt under i öfrigt stadgade vilkor.

Vid omröstningens slut befunnes rösterna hafva utfallit sålunda: -

J a—54.
Nej—61.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort
stunds förlopp ett protokollsutdrag, N:o 171, som upplästes och
hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 139
Ja och 47 Nej samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster
befunnits utgöra 193 Ja och 108 N-j; hvadan beslut i frågan blifvit
af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens
innehåll.

Anstäldes, jemlikt 65 § Riksdagsordningen, omröstning öfver
följande .af Banko-Utskottet i dess memorial N:o 11 föreslagna
och af Riksdagens båda Kamrar godkända voteringsproposition:

12:te omröstningen:

(enligt Banko-Utskottets Memorial N:o 11.)

Den, som, i enlighet med Banko-Utskottets, af Andra Kammaren
hufvudsakligen godkända förslag, vill att enke- och pupillkassan
vid Riksbankens afdelningskontor och pappersbruk må af
Riksbankens medel erhålla ett årligt anslag af 3,950 kronor att
utgå från och med innevarande års början, emot det att delegarne
fullgöra hvad som för vinnande eller bevarande af delaktighet i
kassan erfordras; och att åt Utskottet må uppdragas att fastställa
stadgar för kassan, upprättade på de af fullmäktige i Riksbanken
angifna grunder med de ändringar dels i afseende å pensionsrätt
för framdeles blifvande delegares dotter, som efter uppnådda 50
år fortfarande lefver ogift, dels ock beträffande pensionsklasserna
och pensionsbeloppen, hvilka blifvit af Utskottet föreslagna, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i enlighet med Första Kammarens
beslut, bestämt, att enke- och pupilikassan vid Riksbankens
afdelningskontor och pappersbruk eger att af Riksbankens medel
erhålla ett årligt anslag af 4,550 kronor, att utgå från och med

Torsdagen den 19 April.

Jf:o 2-0.

innevarande års början, emot det att delegarne fullgöra hvad som
för vinnande eller bevarande af delaktighet i kassan erfordras, med
uppdrag åt Utskottet att fastställa stadgar för kassan, upprättade
på de af fullmäktige i Riksbanken angifna grunder.

Yid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda: Ja—18.

Nej—90.

Protokoll öfver omröstningen uppsattes, justerades samt afsändes
till Andra Kammaren; och ankom derifrån efter en kort
stunds förlopp ett protokollsutdrag, \'':o 172, som upplästes och
hvaraf inhemtades, att omröstningen derstädes utfallit med 115
Ja och 57 Nej, samt att båda Kamrarnes sammanräknade röster
befunnits utgöra 138 Ja och 147 Nej; hvadan beslut i frågan
blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens
innehåll.

Anmäldes och bordlädes Konstitutions-Utskottets utlåtanden:

N:o 2. i anledning af väckta motioner om ändring i 11 och
12 §§ Regeringsformen; och

N:o 3, angående vackt motion om tillägg till 28 § Regeringsformen.

Kammaren åtskildes kl. 3/2 2 e. m.

In fide ra

O. Krake!.

Första Kammarens Prof. 1877. N:o 26.