RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1876:48)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1876. Andra Kammaren. N:o 48.

Lördagen den 29 April.

Kl. 10 f. in.

§ 1.

Justerades de i Kammarens sammanträden den 22 innevarande
April förda protokoll, äfvensom protokollsutdrag för gårdagens
aftonsammanträde.

§ 2.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

Stats-Utskottets Memorial Nås 64—66 samt Utlåtande N:o 67;

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 5 och Utlåtande N:o 6;

Lag-Utskottets Betänkande N:o 34 och Utlåtande N:o 35;

Första Kammarens protokollsutdrag N:o 156;

Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts Betänkande
N:o 7 (i samlingen N:o 38); samt

Herr Jan Magnussons under gårdagen anmälda begäran om
14 dagars ledighet från riksdagsgöromålen.

Ordet begärdes af

Herr vice Talmannen Wijk, som yttrade: Jag tager mig friheten
hemställa till Kammaren, att Bevillnings-Utskottets nu för
andra gången bordlagda betänkanden N:ris 5 och 6 måtte få uppföras
främst på föredragningslistan vid Kammarens sammanträde
nästkommande Måndag, dock under förutsättning, att, derest StatsUtskottets
utlåtande N:o 62, som i dag förekommer till behandling,
icke i dag skulle hinna slutbehandlas, detsamma måtte vid
Måndagens sammanträde fortfarande sättas främst på föredragningslistan.

Kammaren biföll på Herr Talmannens framställning hvad
Herr vice Talmannen sålunda föreslagit.

Andra Kammarens Prot. 1876. N:o 48.

V:o 48.

Ang, statens
jernvägsbyggna
elev i Norrland.

2 Lördagen den 29 April. f. m.

§ 3.

Till behandling företogs Stats-Utskottets Utlåtande N:o 62, i
anledning af väckta förslag dels om beviljande af anslag till statens
jernvägsbyggnader och dels om anvisande af statsbidrag till
enskilda jernvägsanläggningar.

Punkten 1.

Beträffande statens jernvägsbyggnader var föreslaget:

dels af Kongl. Maj:t det .Riksdagen måtte medgifva, att den
år 1873 beslutade tvärbana, hvilken afsåg att tillsammans med
Sundsvalls—Torpshammars-banan och en norsk jernväg mellan
Trondhjem och riksgränsen sammanbinda Bottenhafvet och Vesterhafvet,
finge dragas från Torpshammar vester ut till Ange och
derifrån i nordvestlig rigtning öfver (rällösundet och Östersund
till Näskott, samt att för fortsättande under år 1877 af arbetena
å så väl nämnda bana som banan emellan Storvik och Hybo —
med rätt för Kongl. Maj:t, att för jernvägsarbetenas utförande å
ostridiga sträckningar närmare bestämma de orter, som samma
sträckningar skulle genomgå, och de ställen de borde beröra —
måtte ställas till Kongl. Maj:ts disposition, att under år 1877 lyftas
i Riksgäldskontorot, ett belopp af 6,000,000 kronor: och

dels af Herr F. Malmberg i motionen N:o 129, uti hvilken Herrar
G-. Ha>,gg ström, P. Eng man, L. J. Fahlander, G. E. Hjelm,, P. Å.
Helig-)''én, A. Bäckström, Anders Larsson, Joll. Rutberg, Pehr Nilsson
i Vittjerf och Hans Andersson instämt, att den från Hybo uppåt
gående statsbanan måtte dragas öfver Yälje till Torpshammar
eller annan lämplig punkt i närheten deraf samt vidare öfver
nässjö, Dusnäsviken, Skärhällsforssen till Näskott, med bibana
till Östersund, och att de 6 millioner kronor, Kong]. Maj:t begärt
för stam- och tvärbanans fortsättande år 1877, måtte användas
på bansträckningen- Storvik—Hybo—Håssjö—Näskott—Riksgränsen.

Och hade Utskottet, som i förevarande punkt utlåtit sig öfver
dessa olika förslag, i anledning af desamma gjort den hemställan,
“att Riksdagen måtte besluta, att den från Hybo uppåtgående
jernbanan skall dragas öfver Yälje till Torpshammar eller annan
lämplig punkt i närheten deraf, som medgifver beqvämare anknytning
än Torpshammar och af Kongl. Maj:t må bestämmas, samt
vidare från Torpshammar eller berörda punkt till Håssjö, äfvensom
att en jernbana skall dragas från Håssjö till Dusnäsviken
och derifrån öfver Östersund till Näskott, samt att Riksdagen
måtte, för fortsättande under år 1877, på sätt Kongl. Maj:t lämpligast
synes, af arbetena å så väl ofvannäranda banor som banau
mellan Storvik och Hybo och mellan Näskott och riksgränsen —
med rätt för Kongl. Maj:t att närmare bestämma de orter, jernvägssträckningarne
skola genomgå och de ställen, de böra beröra
— ställa till Kongl. Maj:ts disposition, att under år 1877 i Riksgäldskontoret
lyftas, ett belopp af sex millioner kronor“.

Lördagen den 29 April, f, in.

N:o 48.

Mot detta förslag voro reservationer inom Utskottet afgifna:

af Herrar L. Nordenfelt, F. Heder stjerna, Grefve L- af Ugglas,
Grefve A. Mörner, O. Petre, J. H. Rosensvärd, Grefve G-. Sparre, C.
Hammarhjelm, G. Ifvarsson och J. Rundbäck, hvilka alla yrkat bifall
till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet; samt

af Herrar E. Key, Fiss Olof Larsson, P. O. Hörnfeldt och O. B.
Olsson, hvilka så till vida ogillat Utskottets förslag, att de ansett
Östersund böra endast med bibana beröras.

Sedan uppläsning skett af Utskottets hemställan, lemnades
ordet på begäran till

Hans Excellens Herr Statsministern Friherre De Geer, som
anförde: Då chefen för Civildepartementet icke på en gång nan
vara i begge Kamrarne, har jag åtagit mig att i denna Kammare
till antagande anbefalla Kongl. Maj:ts proposition angående sträckningen
af statens jernväg i Norrland. Som jag emellertid icke
lian göra anspråk på, att Kammaren skall sätta förtroende till
min sakkunskap i detta ämne, skall jag fatta mig så kort som
möjligt, öfvertygad att, om min framställning blir alltför kort,
andra skola blifva tillräckligt långa.

Från en början betraktades,eu jernväg mellan Sundsvall och
Trondhjem. med beröring af Östersund och Storsjön, såsom ett
helt för sig. Såsom sådan blef också denna bana beslutad, och
sedan norska staten börjat bygga densamma ifrån den ena ändpunkten,
och ett enskildt bolag i Sverige från den andra, mellan
Sundsvall och Torpshammar, samt svenska staten mottagit ett
erbjudande från Jemtlands läns landsting af 900,000 kronor såsom
bidrag till banan, så synes det mig, att staten icke bör anse sig
hafva fullt fria händer att från den raka sträckningen af denna
jernväg göra andra afvikelser än sådana, som äro påkallade antingen
för att få den billigaste anläggningskostnaden eller de
gynsammaste terrängförhållanden eller för att bereda banan den
största möjliga trafik. 1 alla dessa afseenden synes det mig, att
den af Kongl. Maj:t föreslagna linien eger företräde framför den
af Utskottet föreslagna. Kongl. Maj:ts linie är öfver tre mil kortare;
den skulle efter kostnadsberäkningen blifva mera än l1/., millioner
kronor billigare; den har gynsammare lutningsförhållanden,
och den bör med någorlunda säkerhet kunna påräkna en större
trafik, dels derföre, att den går genom en mera odlad trakt och
åtminstone bör upptaga all den trafik, som nu går på en afNorrlands
största stråkvägar, dels ock derför att, i fråga om Norrlands
förnämsta produkt, eller trävaror, den icke har någon så
farlig konkurrent, som Utskottets bana får i Indalselfven. Utskottet
måste således hafva för sitt förslag ett annat syftemål än
hvad som är att söka i fordringarne för denna jernbana, och
detta är, såsom Utskottet sjelft antydt, att i afseende å de nordligare
delarne af Norrland bereda en förbindelse med Sveriges
sydligare delar. Men häremot är först att anmärka, att, om denna

Ang. statens
jernvägsbyggnader
i Norrland.

(Forts.)

N:o 48.

Lördagen den 29 April, f. m.

Ang. statens

jemn äg sby g g nader

i Norr land.

(Forts.)

jernväg icke kommer att dragas längre eller nordligare än till
Hås sjö, så torde det nordliga Norrland deraf hafva ingen eller
åtminstone ringa nytta, enär den förnämsta, söderut gående tratrafiken,
som följer kustvägen, icke får afståndet förkortadt. Det
är till exempel från Örnsköldsvik 5 mil kortare till Sundsvall än
till Håssjö.

Frågan åter, huruvida en stambana kan komma att byggas
längre norr ut än Håssjö torde vara beroende deraf, huruvida
den jernväg, som vi nu stå i begrepp att anlägga, får en sådan
trafik, att anläggningen bär sig, så att den icke blir en fortfarande
kräfta för statsverket. Det ligger derföre en särdeles stor
vigt på att laga så, att denna trafik blir den bästa möjliga. Blir
den god, lärer det icke vara tvifvel underkastadt, att en så stor
del af svenska landet, som Norrbotten och Westerbotten, skall
genom sakförhållandenas magt tilltvinga sig en stambana så snart
detta kan ske utan allt för stora uppoffringar för statsverket; och
det gäller således att från början vara betänkt på, att denna bana
erhåller den bästa rigtning, som är möjlig. Men detta får den
alldeles icke genom att följa tvärbanan så långt som möjligt, utan
tvärtom genom att skilja sig från densamma så snart lokala förhållanden
och strategiska skäl sådant medgifva. I afseende å
denna rigtning torde emellertid ännu icke någon fullständig utredning
vara vunnen. Åtminstone ansågs det så af förra Riksdagen,
ty Riksdagen ansåg sig då icke kunna fatta något beslut,
förrän vidare utredning, angående rigtningen af den uppåt gående
norra stambanan blifvit företagen; och ehuru denna gemensamma
tanke icke vunnit uttryck i Riksdagens skrifvelse, så uttalades
den dock i båda Kamrarnes beslut. Vid sista riksdagen beslöt
nemligen Första Kammaren att hos Kongl. Maj:t begära föranstaltande
af ytterligare utredning angående den lämpligaste sträckningen
af en jernväg mellan Hybo och Ångermanelfven, och Andra
Kammaren beslöt, att hos Kongl. Maj:t anhålla om ytterligare
utredning af lämpligaste sträckningen för dessa banor —
tvärbanan och den uppåtgående stambanan — icke blott i tekniskt
afseende, men äfven med hänsyn till utvecklingen af handel
och näringar, äfvensom beräknelig trafikinkomst, samt derefter
för kommande Riksdag framlägga förslag i ämnet. Kongl.
Maj:t fann också skäl att i den de), hvarom båda Kamrarne sammanstämt,
anbefalla förnyad undersökning. Styrelsen öfver statens
jernväjfsbyggnader har också gått i författning derom, ehuru
den ännu icke är fulländad; men styrelsen har sagt, att det antagligen
skulle kunna utletas en väg, som vore fördelaktigare än
någon af de hittills föreslagna.

Oaktadt allt detta har Utskottet nu icke ansett en så beskaffad
utredning, som i fjol begärdes, vara nödig, utanpå egen hand
löst frågan och inkommit till Riksdagen med samma förslag, som
vid sista riksdagen icke lyckades vinna någondera Kammarens
bifall.

Man må icke förtänka representanterna från olika delar af''
Norrland, att de hvar för sig med ifver söka få banan lagd till

Lördagen den 29 April, f. m.

N:o 48.

den trakt, som för hvars och ens ort är fördelaktigast. Detta är icke Ang. statens
blott naturligt, utan äfven nyttigt, ty summan af de enskilda in-^''derT^orl
tressena måste, i ett så beskaffad! ämne som detta, komma att '' '' \anii
utgöra det allmännas. Men äfven om man ser frågan uteslutande (Forts.)
från norrländsk synpunkt, så tror jag icke, att vågskålen väger
o fördelaktigare för Kongl. Maj:ts förslag än för Utskottets. I allmänhet
synes mig kunna antagas, att Gestrikland, Helsingland, Medelpad
och Jemtland äro belåtna med det Kongl. förslaget, och dessa
provinser hafva eu större folkmängd än Vesterbotten, Norrbotten
och Ångermanland, som deremot icke äro med förslaget belåtna.

Denna fråga är för öfrigt icke uteslutande norrländsk. Hvad jag kan
försäkra är, att regeringen, utan förkärlek för några vissa ortintressen
och utan några biafsigter, efter moget öfvervägande, föreslagit,
hvad regeringen ansett vara för det allmänna gagneligast.

Herr Axel Bergström: Herr Talman! Den fråga, somna
föreligger till afgörande, är af en utomordentlig vigt och betydelse
icke allenast för de landsdelar, hvilka de ifrågavarande banorna
äro afsedda att genomgå, utan äfven för hela landet. Det torde
derföre icke vara alldeles olämpligt att göra en kort framställning
af denna frågas uppkomst och utveckling, helst, enligt min
öfvertygelse, en sådan framställning skall klart ådagalägga hvad
man från början åsyftat och i hvad mån man fasthållit vid sitt
mål, likasom denna framställning skall visa, huru man skall kunna
träffa synpunkten för det rätta afgörande!. Herr Statsministern
har redan lemnat antydningar i detta syfte, och jag skall tillåta
mig att fullständiga dem.

Den första upprinnelsen till de ifrågavarande banorna, är att
söka i Kongl. Maj:ts reskript den 16 April 1870, enligt hvilket
Kongl. Maj:t uppdrog åt styrelsen öfver statens jern vägsbyggnader,
att låta under samma år verkställa erforderliga undersökningar
för norra stambanans fortsättning norr om Gefle—Dalabanan i
hufvudsaklig rigtning från Storviks station å nämnda bana öfver
Bollnäs och Ljusdal till Torpshammar i Medelpad eller annan
punkt, hvarifrån jernväg lämpligen kunde till Sundsvall anläggas,
samt vidare fråno nämnda punkt i vestlig rigtning norr om Storsjön
och söder om Åreskutan, med direkt eller indirekt beröring af
Östersund, till norska gränsen vid Skurdalsporten eller annat närbeläget,
för öfvergången af fjellen mera tjenligt ställe, som i sammanhang
med de undersökningar, hvilka kunde komma att å norska
sidan företagas, närmare bestämdes. (Såsom man vet, afsågs redan
då, att från norsk sida bygga en jernväg från Trondhjem till
riksgränsen). Det framgår af detta reskript, att den ursprungliga
planen var, att sammanbinda Trondhjem och Sundsvall, Bottenhafvet
och Vesterhafvet.

De anbefalda undersökningarne på marken utfördes och fullbordades
under loppet af år 1870 — den tiden förfogade nemligen
jernvägsbyggnadsstyrelsen öfver ett tillräckligt antal undersökningsförrättare
— men slutresultaten af de verkstälda undersökningarne
blefvo icke kända förr än år 1871. I det memorial

N:o 48.

Lördagen den 29 April, f. m.

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

af den 19 Maj 1871, hvarmed styrelsen öfver statens jervägsbyggnader
öfverlemnade planen öfver de särskilda jernvägslinierna,
uttalade styrelsen den åsigt, att berörda jernvägsundersökningar
egentligen afsåge två särskilda jernvägsförbindelser, af hvilka den
ena från Sundsvall till riksgränsen med dess fortsättning inom
Norge till Trondkjem komme att förena Nordsjön vid sistnämnda
stad och Bottniska viken vid Sundsvall, sätta Jemtland i förbindelse
med ett alltid öppet Imf samt utgöra ett helt för sig,
hvilket för Norrland skulle blifva af särdeles stort och allmänt
gagn, äfven utan den andra jernvägsanläggningen mellan Storvik
och Torpshammar, hvarigenom skulle åstadkommas Norrlands förbindelse
med hufvudstaden och landets öfriga jernbanor.

Det var naturligt, att det Kongl. reskriptet och de på grund
deraf gjorda undersökningar skulle framkalla en liflig rörelse i
Norrland, och att norrländingarne blefvo betänkte på att till Kongl.
Maj:t bära fram sina önskningar uti ifrågavarande hänseende.
Då hölls den 31 Augusti 1870 ett stort jernvägsmöte i Hernösand,
hufvudsakligen besökt af representanter från kustlandet och de
norra länen. Dervid uttalades enhälligt den åsigt, att norra stambanan
under sin fortsättning genom Norrland borde dragas, icke
från Ljusdal vid Ljusneelf till Torpshammar, utan från det något
sydost om förstnämnda ställe belägna Hybo i Helsingland i nordostlig
rigtning förbi sjön Dellen till den på gränsen mellan
Helsingland och Medelpad belägna sjön Malungen samt derifrån
i nordlig rigtning, med berörande af sjöarne Amingen, Gryttjern,
Långsjön och Lindsjön, öfver Sörforss, Attmar, Ljunga eif vid
dess utlopp i sjön Marmen, Matfors bruk, östra Wattjom, Selånger,
Wifsta skeppsvarf vid Bottniska viken. Indalselfven vid Bergforssen,
Lögdö bruk, Stafre, Högland, Nordanå, oViksjö prestbol
till Majaån i närheten af Nylands lastageplats vid Ångermanelfven.

Detta var den sträckning af den uppåt gående norra stambanan,
som mötet förordade.

Hvad angår tvärbanan, så uttalade flertalet vid mötet den
meningen, att för åstadkommande af förening med Nordsjön banan
borde från föreslagna punkt vid Angermanelfven dragas vester
ut förbi södra ändan af Hellgumsjön (hvilken s. k. sjö egentligen
utgör en utvidgning af södra Angermanelfven, äfven kallad
Faxelfven), till den punkt ,på gränsen mot Jemtland, der Hellgums
och Édsele socknar i Ångermanland och Ragunda socken i
Jemtland sammanstöta, samt vidare genom Kagunda, Hammerdals
och Liths tingslag till Aspånäset eller Krokom, eller, såsom numera,
blifvit närmare bestämdt till Näskott.

Man kan häraf lätteligen finna, att jernvägsmötet i Hernösand i
allo nnderkände den förbindelse emellan Bottenhafvet vid Sandvall
och Vesterhafvet vid Trondhjem, om önskvärdheten hvaraf Kongl.
Maj:t genom reskriptet den 14 April 1870 uttalat sig, samt i stället
ansåg, att man borde sammanbinda Trondhjem med Nylands lastageplatso.
Denna plats kan lika väl sägas ligga vid Bottenhafvet som
vid Angermanelfven, enär det med svårighet kan afgöras, huruvida
vattendraget från Nyland till Hernösand rätteligen är att anse

Lördagen den 29 April, f. ro.

N:o 48.

såsom en vik af Bottenhafvet eller en fortsättning af Ångerman- A»g- statens

,„ lernvägsbygg elfven.

. . nader { y,orr,

Under loppet af 1870 års höst inkommo till Kongl. Maj:t ifrån land
åtskilliga norrländska landsting petitioner i samma syfte, som det, (Forts)
hvari jernvägsmötet i Hernösand uttalat sig, men lemnades för
det dåvarande utan afseende. Jemtlands läns landsting deremot
inkom med en annan framställning, hvaruti framhölls det mindre
rigtiga i att betrakta Nyland såsom en lämplig stapelplats vid
Bottenhafvet samt en mot Trondhjem svarande punkt. Landstinget
anmärkte med fog, att en sammanbindningsbana af ifrågavarande
beskaffenhet, för att motsvara sitt stora syftemål, måste
till ändpunkt vid hvardera hafvet få eu stad af någon betydelse
i handelsverlden och emellan båda ändpunkterna framgå den ginaste
möjliga vägen samt att Sundsvall vore den enda lämpliga plats vid
Bottenhafvet, som kunde någorlunda jemföras med Trondhjem.

Under år 1871 voro utsigterna till att kunna, med hopp om
framgång, för 1872 års Riksdag framlägga planen rörande fortsättande
af jern vägsbyggnaderna norr om Gefle Dala-banan föga
gynnsammare; hvarföre ock handlingarne fingo hvila. Men den
ifrågavarande tvärbanan befans af vederbörande, som i saken voro
intresserade, vara af den vigt, att redan i början af 1872 ett enskilt
bolag bildades för att åstadkomma åtminstone en de! af
denna bana, eller en jernväg emellan Sundsvall och Torpshammar.

Bemälda bolag erhöll nådig koncession den 12 Januari 1872, hvarjemte
det undfick ett lån utaf de tio millioner kronor, som 1871
ars Riksdag stält till Kongl. Majds disposition i och för understödjande
af enskilda jern vägsanläggningar. Berörda låneunderstöd
utgjorde 1,494,000 kronor, motsvarande 2/3 af då beräknade
anläggningskostnader för bandelen Sundsvall—Torpshammar. _Jag
vill emellertid härvid anmärka, att, till följd af stegrade pris å
arbetskrafter och materialier, de beräknade kostnaderna för banan
visat sig otillräckliga, hvadan Sundsvall måst utöfver den ursprungligen
beräknade anläggningskostnaden tillskjuta en ganska
betydlig summa — jag skulle tro nära en million kronor. Det
ligger emellertid i öppen dag — på sätt Hans Excellens Herr
Statsministern också framhållit — att nemligen Sundsvall gjort
dessa ofantliga uppoffringar under den förutsättning, att tvärbanans
sträckning redan vore i det närmaste afgjord. Sedermera
beviljade Jemtlands landsting ett bidrag af icke mindre än 900,000
kronor till tvärbanan, skäligen under antagande, att denna bana
skulle få den för flertalet af Jemtlands inbyggare fördelaktigaste
sträckning.

Så stundade 1873 års Riksdag, till hvilken det ansågs lämpligt
att framlägga förslaget, angående fortsättande af statens jernvägsbyggnader
norr om Gefle—Dala-banan. Olyckligtvis hade
man haft att förfoga öfver så ringa medel för de undersökningar
af sträckningen, som kunde ifrågakomma utöfver de redan verkstälda,
att man icke kunnat företaga samma undersökningar; likasom
det å den andra sidan var antagligt, att, om valet redan dä
gjorts emellan de stridiga sträckningarne af banan, skulle det in -

N:o 48.

Ang. statens

''jernväg sbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

B Lördagen den 29 April, f. in.

bördes kriget mellan Norrlands-representanterne utbrutit redan vid
1873 års riksdag. Man ansåg derför angeläget att lemna åt framtiden
afgörandet om de stridiga delarne. Ostridiga sträckningar
voro, hvad den uppåtgående banan beträffade, den emellan Storvik
och Hybo, samt hvad tvärbanan angick, den från riksgränsen
till Näskott; alla mellanliggande ansågos stridiga.

Uti mitt anförande till statsrådsprotokollet i Januari 1873
antydde jag, så mycket då. innan fullständiga undersökningar
företagits, kunde ske, huruledes den af jern vägsmötet i Hernösand
förordade sträckning af jernvägen, äfven kallad B.-linien, icke lämpligen
borde kunna i fråga komma. Här finnes på motstående vägg
i denna sal uppspikad en karta, som utvisar berörda sträckning,
och jag vågar tro, att denna skulle omfatta eu längd af ungefär
SO mil, medan den andra ursprungligen undersökta sträckningen,
äfven kallade A-linien, icke utgöres af mera än omkring 59 mil,
samt, om våglängden af banan Sundsvall—Torpshammar frånräknas
52 mil 26,546 fot. Såsom en förmedling af de stridiga
åsigterna, hade emellertid linien Håssjö redan då framkastats, och
det. föreföll mig alldeles gifvet, att, då den östligaste linien, eller
B-linien, alldeles icke kunde ifrågakomma, Håssjölinien eller Clinien
vore den, hvilken bäst lämpade sig att uppställas såsom,
alternativ mot A-linien.

Den Kong!, proposition i ämnet, hvilken i öfverensstämmelse
med mitt och öfriga då varande statsrådsledamöters tillstyrkande
till 1873 års riksdag afläts, blef af Riksdagen bifallen endast med
en förändring, hvarom jag nu vill nämna. I den Kongl. propositionen
var nemligen antaget, att på tvärbanan vore Torpshammar
den vestligaste punkt, hvarpå den uppåtgående banan kunde
falla. Stats-Utskottet åter ansåg det vara tänkbart, att äfven
vester om Torpshammar kunde finnas en annan och lämpligare
punkt, på hvilken den uppåtgående banan kunde falla. Med anledning
häraf beslöt Riksdagen, att den uppåtgående banan kunde
tillstöta tvärbanan på eu punkt emellan Sundsvall och riksgränsen,
d. v. s. den största frihet lemnades Kongl. Maj:t i afseende
å framtida undersökningars företagande, rörande de stridiga sträckningarne.
Derefter anstäldes på grund af ett Kongl. reskript af
den 27 Juni 1873 undersökningar under loppet af åren 1873—1874.
Dessa blefvo dess värre afslutade så sent, att byggnadsstyrelsen
icke fick sitt memorial färdigt förrän den 31 Mars 1875, och det
var sålunda under ogynsamma förhållanden, som Kongl. Maj:t
för samma års Riksdag framlade sin proposition angående fastställande
af sträckning för de delar af beslutade jernbanor från
Storvik till riksgränsen mot Norge, hvilkas rigtning dittills icke
blifvit slutligen bestämd m. m.

Det är säkerligen bekant för en hvar af denna Kammares
ledamöter, att berörda proposition innehöll hvad man kallar tvänne
alternativ. Kongl. Maj:t ansåg, hvad angick tvärbanan, den sträckning
vara den lämpligaste, som regeringen jemväl nu funnit vara
den bästa, hvarjemte Kongl. Maj:t af omtanka för de nordligare
landskapen, önskade, att Riksdagen måtte något utsträcka den
ursprungliga planen och medgifva, att ofvanför tvärbanan från en

Lördagen den 29 April, f. m.

punkt å denna, nemligen Gällösund, byggdes en bana till Håssjö,
hvarigenom man skulle träffa den nordostligaste punkt, som man
ätven om Håssjölinien valdes, kunde uppnå. Detta alternativ,
som omfattade tvärbanan, sådan denna nu är af Regeringen föreslagen,
den uppåtgående banan från Hybo öfver Välie till Ange
a tvärbanan samt bibanan Gfällösund—Håssjö, stäldes i främsta
rummet och var den, man hoppades Riksdagen måtte bifalla. Det
visade sig emellertid, att omnämnda förmedling af intressena icke
vann bifall af dem, den var afsedd att gagna. Jag är emellertid
d j hade^hela Norrland då stått såsom eu man. hade

Riksdagen gatt in på, att jemväl banan Cxällösund—Håssjö finge
byggas. Hela detta system skulle icke blifvft mera än 840,(XX)
kronor ^dyiare än det, Stats-Utskottet vid förlidet års riksdag
bjöd pa. Kongl. M_aj:ts proposition lyckades emellertid icke att
vinna Riksdagens bifall, ty Kamrarne stannade i olika beslut,
forsta Kammaren fattade för sin del ett så lydande beslut:

Riksdagen bifaller på det sätt Kongl. Maj:ts nådiga proposition,
att den af Riksdagen år 1873 beslutade tvärbana, hvilken
atser, att tillsammans med Sundsvall—Torpshammar-banan och
en norsk jernväg mellan Trondhjem och riksgränsen sammanbinda
bottenhEifyet och Vesterhafvet, må dragas från Torpshammar till
Ange, Östersund och Näskott, samt beslutar, att vid dessa Ternvägsarbetens
utförande Kongl. Maj:t må närmare bestämma de
orter som ifrågavarande, jernbanor eller delar deraf skola genomgå
och. destallen, desamma böra anlöpa, och att de utaf Riksdagen
beviljade anslag till arbeten å jernbanorna från Storvik till riksgiänsen
mot Norge skola utaf Kongl. Maj:t, såsom honom lämpfigast_
synes, användas till jernvägsbyggnader å så väl de förut
filt sin sträckning bestämda, som ock den här ofvan omförmälda
del åt ifrågavarande jernbanor".

Första Kammaren utlät sig således icke rörande sträckningen
åt den uppåtgående banan, räknadt från Hybo — men deraf
följer dock, att Kammaren tacite medgaf behofvet af en ny undersökning
rörande sträckningen för denna bana. Detta framhår ock
deraf, att i Kammaren föreföll en votering emellan Uts°kottets
hemställan om afslag å väckta motioner om förordnande af en
särskild undersökningskomité, samt ett af Herr Wsern framstäldt
förslag, hvilket senare gick ut på att hos Kongl. Maj:t anhålla
om utredning rörande lämpligaste sträckning af norra stambanan
t1''?1} Kybo till Angermanelfven. I omförmälda votering segrade
utskottets hemställan med eu röst.

. .And™ Kammaren åter beslöt för sin del, att “Riksdagen, — med
förklarande, att Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående fastställande
åt sträckningen för beslutade jernbanorna från Storvik
mot Horrland och riksgränsen mot Norge för närvarande icke kunnat
godkannas, — skulle anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa
ytterligare utredning af lämpligaste sträckningen för dessa banor
icke blott i tekniskt afseende, men äfven med hänsyn till utvecklingen
åt handel och näringar, äfvensom beräknelig trafikinkomst
samt derefter för kommande Riksdag framlägga förslag i ämnet.

N:o 48.

Äng. statens
jernväg sby g g*
väder i Norrland.

(Fort3.)

N:o 48.

Ang. statens

jernvägsbygg fiader

i Norr land.

(Forts.;

Lördagen den 20 April, f. in.

Deraf att denna Kammare icke i någon mån biföll Kongl.
Mai ds proposition framgår det, att Kammaren ansåg, det undersökningarne
borde sträckas till allt samt utredningen gälla allt.
Första Kammaren ansåg saken alldeles klar beträffande tvärbanan,
men deremot tvifvelaktig i fråga om den uppåt gående
banan och framför allt dennas möjliga utsträckning norr om tvål -banan. På sätt Hans Excellens Herr Statsministern anmärkt,
har Kongl. Maj:t under den 25 Juni 1875 anbefallt undersökningar,
dels rörande möjligheten att åstadkomma en jernvägslinie
från Hybo i rigtning vester om Stödesjön till Ångennaneliven,
antingen vid Sollefteå, eller vid det öster derom belägna Björka,
dels ock huruvida för den från Hybo uppåt gående banan eu
lämpligare öfvergång af Ljungans dalgång kunde utletas emellan
Stödesjön och Ange, än den förut undersökta vid Torpshammar.
Dessa undersökningar äro dock ännu icke afslutade. Under sadana
förhållanden kan jag icke finna annat, än att Kongl. Mapt
rätteligen har upplöst det samband, som förut funnits mellan frågorna
om tvärbanan och den uppåt gående banan, samt förklarat,
att alla förmedlingsförsök visat sig hafva misslyckats, och att
således hvardera frågan bör pröfvas för sig; och jag kan för min

del icke annat än på det varmaste understödja denna Kongl. Maj:ts

förklaring. ,, .

Stats-Utskottet har emellertid haft en annan uppfattning
härutinnan; det har nemligen fortfarande velat hålla båda frågorna
tillsammans, och Utskottet har till och med, innan Kongl.
Maj:t sagt sitt ord i frågan, tillåtit sig föreslå Riksdagen att
fatta beslut rörande eu viss sträckning af den uppåtgående
banan, nemligen från Hybo öfver Yälje till_Torpshammar, hör
min del tror jag det vara någonting oerhördt i Riksdagens historia,
att föreslå Riksdagen fatta beslut angående jernvägssträckning.
innan Kongl. Maj:t sagt sitt sista ord.

Nu gäller det att bedöma de olika företräden, som den ena
eller andra sträckningen af tvärbanan kan anses innebära. Härom
kunde vara mycket att säga och mycket är härom skrifvet, tryckt
och till Riksdagens ledamöter utdeladt. Hans Excellens herr
Statsministern har redan in uuce framstäf alla de. skäl, som tala
för den vestra linien och hvilka synas mig fullt giltiga.

Jag tillåter mig derföre blott att anföra i några störa drag
de skäl, som för mig äro afgörande i fråga om sträckningen åt
tvärbanan och komma mig att välja Refsundslinien. Det första
skälet är att, när år 1870 ett enskildt bolag var på väg att bilda
sig för att åstadkomma eu förbindelse mellan Bottenhafvet och
Vesterhafvet och sedan man redan inledt underhandlingar med
engelske entreprenörer rörande arbetets utförande, oeslöt man sig.
efter moget öfvervägande för Refsundslinien och öfvergaf''all tanke
på att anlägga banan i riktning utmed Indalselfven, d. v. s. efter limen
öfver Håssjö. Då nu det egna intressets aritmetik vanligen och i alu
mänhet räknar rätt, finner jag i anförda omständighet en. stark anledning
till antagande, att Refsundslinien kommer att gifva större afkastning
än Håssjölinien. Ett annat skäl är att denna Refsundslmie
går efter den gamla trafikleden mellan Jemtland och Medelpad, att

Lördagen den 29 April, f. in.

N:o 43.

<len löper nästan hela vägen genom odlade bygder och att stora Ang, statens
landsvägen på flera ställen stöter till densamma; då deremot jerni''ä?st>mHåssjö-linien
går nästan uteslutande genom öde bygder och ieke"f"/"(ji,/Ao''''''
mer än en enda stor landsväg skär densamma samt inga större (Forts.)
landsvägar löpa jemnsides med densamma.

Skulle Håssjö-linien väljas, så är den en sådan förmedlingslinie,
som skulle komma att utesluta den framtida tillkomsten
af alla för Norrland vigtiga jernvägslinier. Den skulle derjemte
framtvinga en fortsättning afoSundsvalls—Torpshammars jernväg
från sistnämnda punkt till Inge och derifrån till Bräcke samt,
om krafterna räcka till, fram till Storsjöns vattensystem. Då
skulle denna bana komma att upptaga all trafik, som kunde komma
Håssjö-linien till del.

Det är också af Chefen för statens jernvägsbyggnader uttaladt
i den promemoria, som han i ämnet afgifvit, att denna linie under
arbetstiden möjliggör lättare transporter och ett tidigare fullbordande
af skilda delar af banan än hvad på Håssjö-linien kan
komma i fråga. Denna senare linie kan nemligen icke öppnas
för trafik förrän den uppnått Dusnäsviken, hvilken handel, eller''
sträcKningen från Hassjö till Dusnäsviken utgör en längd af icke
mindre än 12 mil. Deremot kan på linien mellan Torpshammar
och Ange trafiken öppnas så snart densamma är färdig; likaså
kan, så snart linien Ange—Bräcke fullbordats, densamma öppnas
för trafik. Från Bräcke till Pilgrimsstad vid norra ändan af
Refsundssjön är ångbåtstrafik och således kan, så snart en ytterligare
handel, _ nemligen emellan Pilgrimsstad och Lillviken vid
Storsjön, blifvit färdig, en sammanhängande trafik ega rum mellan
Storsjön och Sundsvall; — allt till stor vinst för statsverket.

På dessa i korthet anförda skäl tager jag mig friheten att
hemställa om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr G-umtellus: Herr Talman! I fjol var denna fråga brydsammare
för dem, som icke ega särskild lokalkännedom, än den
är i år. I fjol voro nämligen af Kongl. Maj:t framlagda alternativa
förslag och Stats-Utskottet tillstyrkte då det ena alternativet.
Icke desto mindre tillät jag mig då, efter den pröfning jag sökt
underkasta frågan, att här i Kammaren uttala den mening att det
alternativ, som icke hade vunnit Stats-Utskottets understöd, hade
det största skäl för sig, hvad angick tvärbanan, men deremot
uttalade iag den mening, att den uppåtgående banan från Hybo
till Torpshammar eller annan punkt på tvärbanan ännu tålde vid
närmare undersökning.

I år har Kongl. Maj:t icke framkommit med mera än ett förslag
och_ detta sammanfaller fullkomligt med den mening, som
segrade i Första Kammaren vid förra riksdagen med en alldeles
öfverväldigande majoritet och måhända äfven här i Kammaren
segrat, om det_ varit denna mening förunnadt att komma med
förrän i den fjerde voteringen. Den fick dock här för sig det
betydliga antalet af icke mindre än 72 röster, då de tre motpartierna,
ehuru de förenade sina krafter, icke kunde samla mera

N:o 46.

Ang. statens

jernvägsbygg nnder

i Norr land.

(Forts.)

Lördagen den 29 April, f. m.

än 88 röster. Denna mening är nu framlagd af Kong!. Maj:t i
hans förslag och det är mycket naturligt, att, med den ställningjag
då intog i frågan, jag lutar åt detta förslag äfven nu. _ Jag
har sökt att ytterligare sätta mig in i den ena och andra åsigten
och har dervid jemväl sökt att i Stats-Utskottets betänkande
finna några skäl anförda, som på mig kunde verka ett frångående
af min förut uttalade åsigt, men jag får bekänna att jag icke
lyckats finna dylika skäl. Jag skall försöka att, så vidt möjligt
är, undvika att ingå på de delar af frågan, som redan blifvit af
de föregående talarne tillräckligt berörda.

T afseende på hvad som talar för Kongl. Maj:ts förslag, ber
jag sålunda att få hufvudsakligen hänföra mig till den Kongl.
propositionen och till hvad de föregående talarne yttrat, men med
afseende på Stats-Utskottets förslag anhåller jag att få yttra

några ord. , . . ,

Stats-Uskottet föreslår först och främst, i strid mot Kong!.
Maj ds proposition, att man redan nu skall besluta sig för den
uppåt gående banans sträckning, och detta från Hybo till Torpshammar,
men har dervid icke att stödja sig vid några sådana
ytterligare officiella undersökningar, som i fjor af begge kamrame
begärdes och hvilka Kongl. Måpt nu förklarat äro nästan fäidiga,
dock icke så att de nu kunnat för Riksdagen framläggas. Det enda
Utskottet såsom stöd för sitt förslag har att åberopa är ett utlåtande
af en enskild ingeniör, som verkställt undersökningar i
Norrland för enskilde mäns räkning.

Jag vill tro allt godt om de af honom verkstälda undersökningarne
och om hans samvetsgrannhet och tillförlitlighet, men
om man hyser den föreställningen, att han sett de förhållanden,
han varit satt att främja, något för mycket i rosenrödt, är det
val icke så mycket att undra på, då man finner, att han exempelvis
i en här utdelad tryckt skrift, ämnad att vägleda Riksdagen
i detta ämne, begagnat sådana uttryck, som att de Norrländska
fioddalarne i afseende å växtlighet nästan kunde sägas höra. till
tropikerna och att särskildt Torneadalen kunde kallas Sveiiges
"Nildal“. En ingeniör, som i sitt “försök till lösning af Norrländska
jernvägsfrågan11 yttrar sig på det sättet,, kan man måhända hafva
anledning till att grundligt kontrollera, för att få utrönt, huruvida
hans beräkningar äro hvad man kallar fullt nyktra. Sedan Riksdagens
båda Kamrar i fjor förklarat, att vägen mellan.. Hybo och
Torpshammar borde närmare undersökas, hafva icke några andra
upplysningar tillkommit, än de af denne ingeniör verkställda undersökningar
och det är endast med stöd af dessa och af motionärernes
uppgifter som Stats-Utskottet, efter en inom Utskottet verk -stäld granskning deraf, funnit sig kunna draga följande slutsats
nämligen att, “ehuru denna granskning eg bestyrkt riktigheten åt
motionärens förmodan, att väglängden skulle kunna med en mil
förminskas, samt de verkstälda undersökningarne ej heller synas
kunna föranleda något nytt förslag i afseende å banornas sträcKning,
framgår af densamma, att åtskilliga förbättringar kunna göras
å de på jernvägsbyggnadsstyrelsens befallning utstakade limer

Lördagen den 29 April. f. ra.

och att på dem förekommande svårare lutningar kunna i viss män
undvikas, ehuru kostnaden torde komma att ökas11; huru stor denna
ökning i kostnaderna skulle blifva, säger icke Utskottet och på
grund af denna motivering och icke något vidare föreslår Utskottet,
i strid med Kongl. Maj:ts förslag och i strid med båda
Kamrarnes i fjor fattade beslut, att man skall här på rak arm
besluta sig för att anlägga jernvägen i en rigtning, som i fjor
temligen allmänt ansågs omöjlig och rörande hvilken statens nya
undersökningar ännu äro ofullbordade.

Jag kan icke neka till att, om det icke varit det högt ärade
Stats-Utskottet, som kommit fram med ett sådant förslag, så skulle
raan verkligen på samma förslag hafva kunnat tillämpa det omdömet
_ att det vore något lättsinnigt, men då det nu är från det
allvarliga och betänksamma Stats-Utskottet detta förslag utgått,
kan ett sådant omdöme naturligtvis icke vara rigtigt. Jag skall
ej vidare uppehålla mig mellan Hybo och tvärbanan.

. I en annan punkt i Stats-Utskottets förslag har meningsskiljaktighet
visat sig inom Utskottets flertal; det är nemligen i fråga
om huruvida, efter antagande af kroken upp till Hässja, vägen
från Dusnäsviken skulle gå direkt till Östersund eller om den
skulle _ gå från Dusnäsviken rakt på Näskott och riksgränsen
med bibana till Östersund. Der hafva vi att taga till vår ledning
1875 års Stats-Utskotts utlåtande, som ansåg, att lutningsförhållandena
voro särdeles ogynsamma på linien Dusnäsviken—Östersund
och derför icke kunde tillstyrka denna linie. Den var dessutom
på den tiden längre och dyrare än den andra linien. I år
har Utskottet emellertid med ungefär samma personal, som i fjor
afstyrkte denna linie, ansett sig böra tillstyrka densamma. Några
reservanter i Utskottet, fyra till antalet, hafva emellertid nu ytterligare
erinrat om att lutningsförhållandena å linien Dusnäsviken
—Östersund äro särdeles ogynsamma och att den vägen för trafiken
till Norge skulle förorsaka en omväg af nära en mil.

I förbigående sagdt, kan jag icke neka till att det förefaller
mig snart sagdt löjligt att höra dessa fyra Stats-Utskottets ledamöter
klaga öfver en så obetydlig omväg som en mil, då de varit
med ^ om att föreslå en mycket större omväg förut, då det gälde
att få banan till en annan fördem kär punkt, till Håssjö! De skål
Utskottets flertal, som härvidlag är 10 af.24, angifvit, för att
banan skulle dragas från Dusnäsviken till Östersund, äro enligt
min tanke om möjligt märkligare än de skäl de andragit för linien
Håssjö—Trondhjem.

Utskottet säger med den korthet, som så fördelaktigt utmärker
Utskottets motivering i många vigtiga frågor, på sidan 11 i
betänkandet, “att man skulle slippa att anlägga en kostsam bibana
till Östersund, om man, såsom Utskottet föreslagit, låter Östersund
direkt beröras af statsbauan“ och det går jag gerna in på.
men^ sedan säger Utskottet vidare: “att de ogynsamma lutningsförhållandena
å linien Dusnäsviken—Östersund, hvilka förnämligast
föranledde sistlidne års Statsutskott att föredraga en indirekt

>’:© 48*

Ang. statens
jernväg sbyggnader
i Norrland.

(Fort*.)

N:o 48.

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

Lördagen den 29 April, f. m.

beröring af denna stad, torde hinna i väsentlig man undvikas genom
uppsökande af en fördelaktigare terräng • . , ,

Stats-TJtsbottet tyckes hafva någon dunkel aning om, att det
kan låta sig göra att uppsöka en fördelaktigare terräng för banan
och på grund af denna aning föreslår Utskottet, eller rättare sagdt
10 al dess 24 ledamöter, att man skall göra den der ytterligare
lilla kroken på Håssjölinien till Östersund, hvilken för öfngt också
för sig har ett annat af Utskottet förbigånget skäl, nemligen ett
skönhetsskäl, ty, då man skall gå i krokar, är det ju bättre om
man gör två harmonierande, än om man endast gör en, och aen
tvåpucklige kamelen torde få anses som ett vackrare djur, än den

^ Jaguar nu talat om början och slutet af Stats-Utskottets
iernvägsförslag. Återstår då frågan, huruvida man skall gå öfver
Håssiö eller icke, om banan skall gå från Torpshammar—Hasqo
— Östersund eller Torpshammar—Ange—Östersund. ^ AtsKilliga
märkliga krafter uppträda å ena och å andra sidan. Då jag tillåter
mio- att frånräkna de fyra ledamöter i Stats-Utskottet, som hafva
sin egen särskilda mening för sig och icke vilja draga banan genom
Östersund, så stå de öfrige 20 ledamöterne af Utskottet 10 mot
10 och vid sådant förhållande kunna vi måhända för ögonblicket,
om herrarne så tillåta, utesluta Stats-TJtskottet ur beräkningen a
krafterna på båda sidor. Deremot ställer sig på södia banans
sida — tv här är fråga om en södra och norra bana snarare än
om en vestra och östra — på södra banans, Ångebanaiis sida^ställer
sig Kong], Maj:t i fjor och Kongl. Maj:t i år hvi ket, såsom
man torde veta, icke är alldeles detsamma, men hvithet jag till
min stora glädje finner i denna fråga fullständigt öfverensstämma.
Af Första Kammarens ledamöter i fjor voro för den ena sidan
79 mot 7, att döma af slutvoteringen. Dömer man af en föregående
votering mellan Ånge-limen, och “att annorlunda besluta ,
så folio rösterna i denna votering 60 mot 30. Dessa 30 tillsammans
representerade dock tre olika meningar men äfven om man
räknar alla dessa på Håssjö-linien, hade Ånge-sidan i Första Kammaren
-V3 af rösterna, under det att Håssjö-linien endast både /3.
I Andra Kammaren voro i fjor 72, att döma af voteringen, afgjordt
för Ånge-linien och 60 voterade slutligen för Håssjö-linien. Hvart
de andra hörde, dessa uppskofsmän, som antingen önskade ytterligare
upplysningar eller önskade sammanbinda denna fråga med
andra intressen, kan man icke så noga veta, men i en jemförelse
mellan Ange- och Håssjö-linien hade Ange af dem, som bestämdt
uttalade sig här, likväl ett företräde af 72 mot 60. Få vi således
utsöndra Stats-Utskottet, som i denna fråga tyckes vara jemnspelt,
står Kongl. Maj:t i fjor och Kongl. Maj:t i år samt majoriteten
inom båda Kamrarne i fjor — och, som jag hoppas, äfven i år

på Ånge-sidan. ,

Då frågas, hvilka kunna de tyngande skäl vara, som uppväga
sådana förhållanden. Dessa skulle väl bestå uti förhållanden rörande
afstånden, rörande kostnaden och rörande trafikutsigten,pa

nåder i Norr*
land.
(Forts.)

Lördagen den 29 April, f. m. 15 y:o

denna sistnämnda fråga skall jag, såsom jag förut tillåtit miff dng. statens
nämna, För närvarande icke inlåta mig. jernvägsbygg

in ?vQad MfSo-nrietr beträffar säSer Utskottet, att “den ökade vägängd,
3 mil 8,700 fot, som, under antagande att Östersund direkt
berores, for transitotarten mellan Sundsvall och Trondhjem uddkommer
genom banans dragande öfver Håssjö. ej lärer vara af
någon synnerlig betydelse på en sträcka, sådan som den mellan
namnda tvenne stader; men på samma gång som Utskottet förklarar.
att dessa 3 mil 8,700 lot icke är o af någon synnerlig betydelse,
antor Utskottet derjemte, att för invånarne i norra delen
af Ångermanland, ^stenbotten och Norrbotten åter medför det
ostia alternativet en kortare väglängd söderut af 3 mil 4,200 fot
och denna ar beaktansvärd och af stor betydelse. Sedermera autor
Utskottet nagra andra våglängder, som äro jemförelsevis mindre
och vid hvilka jag icke skall uppehålla mig, ehuru Utskottet finner
dem betydande Mot detta ställer jag denna afstån dstab el 1
flaga om Refsunds-limen i jemförelse med Håssjö-linien, som
kommit från jernvagsbyggnadsstyrelsen. Af denna tabell framgår,

om Torn")?611 Ör helt S-?,dl''a ST^e’ det vil1 saSa Sverige söder
i .,ToiP"bam]mar hvilken val bör kunna väga lika tungt i vågskalen
som det norra - skulle förkortas med 7,3 mil om man
kommer att ga Ange-limen Om eu tvärbana till Trondhjem skall
komma att bereda landet den nytta, som motsvarar de ofantliga
Sadei den medfor’ sa ar den omständigheten att derigenom

uPPsta en krok för Norrland, med hänsyn till de af Ut L0m

adi S,|0rf afstalnd®n deruppe, af jemförelsevis mindre
V1gt> ?ch “an skall finna, att hvad det nordligaste Norrland vinner
pa en genare väg till Trondhjem, det och mera dertill förloras
pa den längre vägen från Trondhjem söderut.

Sedermera kommer ett annat vigtigt skäl, nemligen frågan
och /etta synes hafva vaUt bestänUnÄ Stata"

Utskottet; men detta beror derpå, att Stats-Utskottet räknar annorlunda
an lag kan göra. Stats-Utskottet har på sid. 9 i sitt betänfcde
fort eu sammanställning hvaraf man finner, att linien öfver
Ange skulle blifva 30 mil 22,1U0 fot, under det att linien öfver
Hassjo skulle blifva blott 28 mil 10,900 fot. Stats-Utskottet har
vidare funnit, att den längre sträckningen naturligen betingar högre
pris, nemligen 18,23b,000 kronor för Ange-linien mot 16,890,000
kronor för Hassjo-limen. Jag lemnar ur räkningen hvad för öfrigt
icke kan beraknas, nemligen dessa prishöjningar som Stats-Utskottet
sjelf t sager skulle tillkomma på den af Utskottet förordade linien
och hvilka jag har anledning antaga skola fullt uppväga skilna(w“älaSfde
“gifna summorna. Men äfven utan att beräkna
dessa af Stats-Utskottet erkända tillökningar, hvilka icke kunna
beraknas, kommer jag till det slut, att linien öfver Ange blir billigare
an limen öfver Håssjö. Men för att komma till ett sådant
p?,{ ..som, f°u andamalet passade, har Utskottet räknat med linien
U 7 8 nmdr HasUT hvilken, tulla 6 mil lång, är beräknad kosta
•V! 8,000 kronor. Jag anser mig dock från min ståndpunkt, det
vill saga från standpunkten af Riksdagens fattade beslut, berät -

N:o 48.

Ang. statens

jernvcigsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

Lördagen den 2i) April, f. m.

tigad att afräkna dessa 3,718,000; och då får jag en kostnad på
14,517,000 för den linie Stats-Utskottet icke önskar, det är den
af Kongl. Maj:t föreslagna, under det att den andra kostar lb,8JU,0U0.
Sålunda vill Stats-Utskottet att vi nu på rak arm igen skola bestämma
oss för en utgift af 2,373,000, utöfver hvad Kongl. Maj:t.
föreslagit; men det stannar icke dervid, ty Utskottet säger att det
beliöfs mera, huru. mycket kan Utskottet icke uppgifva.

Dernäst skulle nu i ordningen komma att tala^ om traiiklorhållandena,
men, som sagdt, derpå skall jag icke inlåta mig. Idet
afse en det hafva vi fått så mycket att läsa, att vi skulle läst mycket
illa om icke hvilken som helst åt oss skulle kunna derutinnan
hålla ett något så när hyggligt föredrag. Dessutom torde vi i
dag få höra många sakkunnige talare grundligt utveckla den saken,
ja kanske flera och grundligare än vi vilja höra på.

Men det skulle väl kunna tåla vid att se hvilket intresse
— de utanför frågan stående — egentligen talar för att va skola
bygga lust upp till Håssjö. Jag..har frågat efter, hur det kan
komma sig att man vill just dit. År då Håssjö en så vigtig punkt.
Nei, har man svarat; det är icke för dess egen skuld, utan man
har anfört två andra skäl; det ena är att Håssjö ligger längre
norrut och det kan icke bestridas. Det andra åter skulle vara
att om staten bygger till Håssjö, så kommer nog den andra sträckningen
också till stånd, ty för den delen (Gällö-limen) verka manga
mäktiga intressen; men om staten nu icke bygger till Håssjö utan
efter Refsunds-linien, så kommer Håssjö-linien aldrig till stånd.
Detta skulle således vara samma skäl, som synes ha verkat i liera
andra landsdelar, der staten bygdt utefter en sämre sträckning
och öfverlemnat åt den enskilda företagsamheten att till täflan
med statsbanan bygga i en bättre sträckning.

Nu återstår frågan om den der nordligare belägenheten. Det
är naturligtvis hufvudskälet för de nordligare norrländingarne att
sålunda dels få banan dragen högre upp och dels ut i ett hörn.
hvarifrån en fortsättning mot norr och nordost icke skulle, i trots
af motsatta förespeglingar, kunna undvikas.

Tvenne föregående talare hafva redan erinrat, att Riksdagen
i sjelfva verket i denna fråga icke vidare har full handlingsfrihet;
att nemligen svenska staten, efter de aftal den ingått dels med
norska staten och dels med Sundsvalls—Torpshammars jernvägsbolag
och dels med Jemtlands landsting, från hvilket sistnämnda
vi till och med emottagit handpenning — och detta plär ju anses
göra en del aftal mera bindande — att vi på grund af allt detta
icke hafva rätt fria händer. Utskottet har emellertid låtit dessa
skäl vika för ett annat. Utskottet har nemligen funnit sig böra
ur 1873 års Riksdagsbeslut framleta den satsen, der det heter
“att rättvisa och billighet mot Norrlands invånare bjöde att gorå
dem i någon män delaktige af de fördelar, som_ genom anläggning
af stambana beredts andra landsdelars befolkning/4 Då kan likväl
frågas, huruvida icke Riksdagen kan anses hafva uppfyllt detta,
genom de beslut, som redan äro i fråga om åe norrländska jernvägarne
fattade och de, som det nu är fråga om att fatta och

Lördagen den 29 April, f. m.

genom hvilka till jern vägar norr om Storvik anvisas en summa liv; rs

r?wF/f8? af °SS U"-^an n°SSrant bestämma, men som va i
rundt tal kan uppges till sina femtio millioner: det kan väl frågas,
sägen jag, om icke Riksdagen kan anses kafva derigenom i
någon man tillgodosett hvad rättvisa ock billighet mot Norrland
ki a.va. Jag för min del tror att Riksdagen kan för närvarande
anses hafva gjort nog derutinnan. Visserligen tror jag att det
sedermera om det visar sig att resultatet af dessa banof blir sådant,
att de kunna draga de dryga kostnaderna och gifva skälig
afkomst, kan komma i fråga att utsträcka stambanenätet längre
norr ut i Norrland, men jag tror att det vore klokt att i närvalande
ögonblick stanna vid att utföra hvad vi lofvat, dåvilofvat
sa mycket Och hvad vi lofvat är att bygga en tvärbana från

MndSVfnr7ITOri)Slian°1rarl:>nnal1 ti!1 R''iksSränsen, och dessutom
e T)1 " nW?atg‘fnd® bana_ öfver Hybo, tvärbanan till mö te.

,. Denna ui utfästelse skola vi inlösa, men derutöfver ser jag
icke att pa Riksdagen for närvarande kan ställas några anspråk
f,!1 .“Jf clel v!lle JaS S’eriia se; Dura trafikförhållandena komma
Pa 611 Sa b°g breddgrad, i synnerhet vintertrafiken,
ty der om hai man ännu ganska ringa erfarenhet bland baningeniörer
i allmänhet, och ännu mindre bland oss som icke äro ingeniörer.
Ai intresse skulle också vara att erfara, huruvida de norrländska
jeinvaganm skola komma att låta oss stå qvar på den siffra i
afseende pa jernvägarnes afkastning som vi nu rätteligen kunna

+vdfioäanP1etffV1 UnaSf ?mkrinS 3 Procent, eller om de skola betydligt
nedsatta af kastningen åt statsbanorna i allmänhet. Omså

MHtT6 r nä8tan /Ö1; st°rt a!ls''''ar att, utöfver hvad Kongl.
Maj.t föreslår angående tvärbanan, påtaga oss att bygga stambanan
längre an vi tillförene utfäst oss, och detta genom trakter
som icke ens de hvilka undersökt dem visat sig fullständigt känna
till, och om hvilka männen från orten hafva så skiljaktig! menin j,

°,ralld(: bvbka vi andre sålunda ännu mindre kunna göra
oss en fullt vigtig föreställning.

f n ,beMSt!ller om aMaS å Utskottets hemställan och bifall
till Kongl. Mapts proposition.

Häruti instämde Herr Clairfelf.

Herr Stråle: Jag- tillåter mig att såsom utgångspunkt för

mitt obetydliga anförande i denna fråga, låna tvenne i dag af Hans
■excellens Uerr Statsministern inom denna Kammare fälda yttranden.
Herr Statsministern yttrade nemligen dels “att i en fråga
sådan som denna vore det summan af de materiel a intressena
som vore berättigad att i främsta rummet tagas i betraktande,

, oc''c: Kagan icke allenast vore en norrländsk fråga “ Så ledes

kan det ej anses obefogadt, om jag, då jag till fullo instämmer
i dessa yttranden, anser att äfven de, som representera andra
materiel intressen än de norrländska, hafva samma rättighet att
yttra sig i denna fråga.

Andra Kammarens Prat. 1876. AJ:o 48.

N;o 48.

Ang. statens
jernväg sbyggnader
i Koribland.

(Forts.)

N:o 48.

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

(>’orts.)

Lördagen den 29 April, f. m.

1 bilagan N:o 5 a till Kongl. Maj:ts nådiga proposition om
statsverkets tillstånd och behof finnes intaget ett yttrande till stats''rådsprotokollet
af Herr Statsrådet och (dieten för Civildepartementet,
deruti Herr Departementschefen sägen, bland annat: De

störa samfärdselintressen, som vid bestämmandet af
sträckning inom Norrland äro att tillgodose bestå uti dels att sätta
.Jemtland och de öster och söder derom belagna landskap, hvilka
komme att af jernvägen genomskäras i förbindelse med Jkroridhiems
alltid isfria hamn, dels att åstadkomma utsigt och mojn0
till enahanda förbindelse mellan rikets nordligaste lan och lhrondhjera,
dels ock att tillgodose förbindelsen emellan de norrländska

landskapen och rikets sydligare delar."

Jag kan dock ej dölja att etter null uppfattning Herr Civilministern
bort vända om ordningen, så att förbindelsen emellan
de norrländska landskapen och rikets sydligare delar sattes i trampa
rummet. Huruvida Trondhjems alltid isfria hamn i denna fråga
''spelår en så vigtig roll, att den bör framdragas såsom eu vid bestämmandet
af banans sträckning vigtig omständignet det lemnar
jas derhän. Ty jag tror att trafikkostnaden emellan ofvanberorda
landskap och Trondhjem skulle säkerligen blifva sa stor, att man
endast i nödfall komme att begagna sig åt dess alltid isfria hamn
vare sig för export eller import. Så länge Norrland är eu de åt
Sverige, så länge skall nemligen, derom är jag öfvertygad, den
lifliga förbindelsen, som hittills egt rum emellan Norrland och det
öfrig a Sverige fortfara, och derest eu jernväg dragés genom Norrland
skall denna förbindelse blifva ännu liggare. Jag tror derföre
man med allt skäl vid bedömandet al föreliggande fråga kan
sätta förbindelse med det öfriga Sverige i främsta rummet. Oen
till det öfriga Sverige ber jag att äfven få rakna den kommun, som
jag och mina kamrater hafva den äran att här representera. Stockholm
är Sverges största stad, är Sveriges hufvudstad och tillika
dess största handelsstad, tv den lemnar ensam a! hela rikets tullmtrader.
Stockholm är tillika Sveriges största fabriksstad. Nn ig
Kommerskollegii för år 1873 utgifna berättelse belöpte sig nemligen
af det till 140 millioner uppgående värdet åt inom riket tillveikade
fabriksalster BO millioner på Stockholm.

Man har i afseende å jernvägsanläggnmgen i Norrland mycket

talat om dess export och konsumtion, och jag återkommer i detta
hänseende ännu en gång till Trondhjems alltid isfria hamn. Det
synes mig dock otänkbart, att den norrländska konsumtionen skall
dragas öfver Trondhjem i stället för, såsom hittills, öfver södra
och mellersta Sverige; och icke heller förefaller det mig tänkbart
att exporten kan komma att gå öfver Trondhjem. Detta ligger i
sakens natur, om man besinnar, att afståndet emellan Hassjo och
Trondhjem är 33 mil. Ty icke kunna de norrländska skogseffekterna
tåla vid en export af 33 mil per jernväg, så länge man under
6 månader af året kan för ändamalet använda de naturliga
flottningslederna i de norrländska elfvarne. Och hvad konsumtionen
beträffar, så är det uppenbart att spanmalen, som idetta
afseende är den hufvudsakligaste artikeln under vanliga forhailan -

Lördagen den 29 April, f. m.

N:o 48.

, I ifrån Stockholm, Gefle eller någon annan stad vid Ang. statens

gi sten och att endast undantagsvis denna eller dylika varor skola jernvä9sbminioras
öfver Norge. Om denna förutsättning är rigtig — och man nader * Norr~

"“!riforwra sls öLv.er ?m Stockholms stad och rikets sydli- (Fort)
g re dela! hafva berättigade anspråk på att vid bedömandet af
denna fråga afseende fästes jemväl vid deras fördelar - då är frågan
tor mig mycket enkel. Ty då blir endast frågan: huru skall denna
bana i söder och norr dragas genom Norrland? Vid en blick på
kartan synes det mig, att om man å ena sidan tager till utgångspunkt
Hybo, en punkt som är ostridig, och å andra sidan Sollefteå,
den nordligaste åt de ifrågasätta punkterna, en jernväg mellan
dessa punkter bör framdragas så kort och gen srnn terrängförhallandena
medgifva. Ty endast derigenom får man den genaste,
billigaste och basta vägen Jag vill derföre ej dölja att jag vid
törsta påseendet ansag Utskottets förslag att draga banan öfver
Valje och Torpshammar till Håssjö hafva företräde framför Kongl.

Mapts förslag, emedan banan enligt det förra skulle komma betydligt
närmare kusten, utefter hvilken Norrlands ojemförligt talnkaste
befolkning är boende och vid hvilken alla Norrlands stä f

tagrjlf °stei:®Und äro beläSna. Men då jag fann
tf t Utskottet ifrån Hassjö vill göra en krok öfver Dusnäsviken till
Östersund hvarigenom våglängden emellan Sundsvall och Öster vägJängd,

om banan droges öfver inge, endast skulle

utgöra 18 mil skulle förlänga,s med 3 mil eller något mer, så fann
jag'' att jag icke med mm röst kunde medverka till ett sådant beslut,
hvarigenom man skulle komma att göra en onödig krok. Jag
^ ii”11 vp,ta a ,om Trondhjems isfria hamn, men om jernvägen
md an Ostersund och Trondhjem blir en verklighet, hvilket den
naturligtvis snart blir så är det klart att. vi måste söka att på
den genaste vagen förbinda Östersund med Östersjön och det södra
sverige, ty endast da fa vi behålla exporten från Norrland. Således
kan jag hvarken i afseende å tvärbanan eller den norra
sträckningen godkänna Utskottets förslag. Man måste nemligen
enligt mm åsigt pa en sa..gen och kort bana, som terrängförhållandena
medgifva, förena Östersund med Stockholm. S

anTT1 v- • % lä/“§re ,uPPfaga Kammarens tid utan slutar.

berättiJ^o^jat, med utta:landet af den åsigten, att jag anser mig
berättigad att i en fråga, sådan som denna, framhålla hvad som
efter min uppfattning skulle medföra den största fördelen för den
kommun jag har den äran representera. Och då Stockholms fördel
otvifvelaktigt sammanfaller med den största delen af Norrlands
samt jag dessutom har ett ökadt stöd för att bifalla Kongl.

Maj.ts proposition i den omständigheten att enligt densamma den
uppåtgående banans sträckning skulle tills vidare blifva oafgjord

encKSX hTfSkll!ufe“, af ,\ldare undersökningar i detta ifänsede
skulle blifva tillgodosedd, sa förenar jag mig med de Herrar
ledamöter, som yrkat bifall till Kongl. Maj:ts förslag

Herr Axell: Herr Grefve och Talman! Mine Herrar! Då
jag nu tar till ordet i denna fråga, som är af synnerlig vigt för

N:o 48.

Ang- statens

jernvägsbygg nader

i Norr l

and.

(Forts.)

Lördagen den 29 April, f. m.

mina hembygder, men äfven af stor betydelse för landet i sill
helhet, vill jag till en början afgifva den lugnande och som jaQ
‘hoppas välkomna försäkran, att jag skall, sa vidt pa miy beio ,
förskona Kammaren från långa och trakta berakmngar om tiafik,
folkmängds- och andra lokala förhållanden. Jag anser mig kunna
göra detta så mycket hellre, som jag är fullt ofvertygad derom,
att hvar och en opartisk ledamot åt denna Kammare, hvad a. g
han än må hysa om de olika alternativens företräden i edligt,
måste medgifva, att i detta fall Refsundslmien bär forsteget framSr
HåTsjöHnien. Jag stöder denna öfvertygelse dels på den bevisning,
''som de båda parterna i utdelade brochyrer hafva forebragtSdels
på intrycket af de ord som nyss uttalades från statsrådsbänken,
dels ock slutligen derpå att btats-Utskottet je 1 ,
oaktadt det förordar Håssjölimen, icke ansett sig,, såsom åt be
tänkandet, sid. 8, synes, kunna bygga sitt förord pa■ cUnna grund.
Men då jag för närvarande af star tran en argumentation detalj,
hvarigenom uppenbart skulle blifva, att, om denna Kammare faster
vigt vid att statens banor bära sig och bara sig val, Refsundslinien
bör väljas, sker detta under förklarande deraf, att
det skulle vara mig särdeles kärt, om mina vänner åt motsidan,
hvilka sysselsätta sig med detaljforskningar och detaljc/yy/Öö'',
ville iakttaga nödig varsamhet i sina uttalanden. En sådan skalle
tvifvelsutan äfven för deras egen sak vara mest nyttig samt foi
visso göra diskussionen både kortare och angenamare. ,

Jas tar mig således nu friheten att gå in pa fragans andu,
synpunkt och måste för den skull vedervåga ett försök till kritik
a? Wts-Utskottets utlåtande. Ehuru Utskottets, förslag gackai
de förhoppningar, som tvenne af Sveriges provinser ansett s g
berättigade hysa samt djupt och störande ingriper i störa fo -hållanden oeli vigtiga intressen, skall denna mm granskning skutan
ringaste skymt af bitterhet, synnerligast som jag ar Xor‘
vissad derom att Utskottet handlat efter bästa öfvertygelse. Men
äfven det bästa Utskott kan misstaga sig, synnerligast renfluga,
der kännedom om lokala förhållanden är af sa bestämmande vigt.
Jag anhåller å andra sidan att Utskottets ärade ledamöter a
majoriteten ville i min granskning blott se ett ärligt bidrag til
frågans utredning och derå för egen del fästa det afseende, som

mÖjlAfnUtsekoettbets'' beräkningar, jemförelse och motivering framgår
tydligen, att Utskottet tagit för gifvet, att, ehvad den uppåtgående
linien skulle utmynna vid Torpshammar eller Ange den
norra stambanan nu måste fortsättas till Hassjo. Den handel af
6 mil 1,800 fots längd och 3,718,000 kronors kostnad,, som heter
Gällösund—Håssjö och hvilken figurerar i Utskottets jemförande
tablåer finnes dock på intet vis i 1873 ais beslut, hvilket \i i
dag hafva att tolka, hetta beslut lyder nemligen: en norra stambana
från Storvik till Torpshammar eller annan lämplig punkt pa
tvärt,cenan samt en travbana, från Torpshammar till nbsgransm som
af ser att tillsammans med Sundsvall-TorpsItammar-banan och eu
norsk jernväg förbinda Bottenhål med W esterhaf. Jag vill icke pa

Lördagen den 29 April, f. in.

N:o 48.

minsta vis klandra regeringen, som af välvilja mot öfre Norrland Ang. statens
och undfallenhet för dess önskningar föreslog förra årets Riksdag )ermä?sb’J99-att utöfver 1873 års beslut utsträcka norra stambanan norr om.nade\^orr''
Ljungan antingen genom att bygga en särskild handel från Gällö (Forts.)
till nässjö eller genom att slå en bugt på tvärbanan norrut öfver
sistnämnda plats. Men hvad jag Öppet vågar förklara, är att,
huru god norrländing jag än anser mig vara, intet af dessa förslag
skulle hafva vunnit min röst, liksom ock jag anser hvarje
försök att sammankoppla en bana från öster till vester med en
annan från söder till norr såsom misslyckadt. Ej heller gick det
regeringens förslag bättre i Kamrarne. Knappt någon röst höjde
sig för bandelen Gällö—Håssjö, och statsrådsprotokollet för i år
visar äfven tydligen, att byggandet till Håssjö är en öfvergifven
plan. Vederbörande departementschef betonar nemligen å ena
sidan nödvändigheten af att åtskilja stam- och tvärbana — hvithet
intetdera af fjorårets alternativ gjorde, samt å andra sidan
möjligheten af att, om man skall anse sig tvungen öfvergifva
Välje—Torpshammar-linien och således antaga Välje—Ånge-linien,
finna eu gen sträckning från Ange till Sollefteå utan att behöfva
göra kroken öfver Gällö. Det synes mig under sådana omständigheter
uppenbart, att Stats-Utskottet gjort mindre rätt, då det
jemfört sin linie öfver Håssjö med en annan, numera äfven af
regeringen _ slopad och öfvergifven linie. Den jemförelse, Statsutskott^
i sitt utlåtande bort göra, är således den mellan dess
Håssjölinie och det af 1873 års Riksdag beslutade system, d. v. s.
dels en tvärbana från Torpshammar till Refsund, dels eu norra
stambana, utmynnande antingen vid Torpshammar eller Ange.

Utskottet skulle då hafva funnit, att Kongl. Maj:ts proposition
medför en besparing af 1,589,000 kronor i förra fallet och 2,373,000
kronor i det senare. Utskottet skulle vidare funnit, att om och
när Riksdagen framdeles önskar fortsätta norra stambanan norr
om Ljunga eif, ingen eller föga afsevärd besparing vinnes genom
att hafva sammankopplat tvenne banor, som enligt all matematisk
lag böra skära hvarandra.

Detta om utlåtandets sjelfva grundval. Jag öfvergår nu till
Utskottets detaljerade motivering. På sidan 7 säger Utskottet:

UI Kongl. Maj:ts förslag är således endast fråga om den s. k.
tvärbanan; hvaremot, om detsamma bifölles, afgörandet af den
norra stambanans sträckning skulle uppskjutas". Mot styckets
slut läses vidare: “det skulle illa stå tillsammans att låta tills
vidare bero med beslut och åtgärder, afsedda att gynna den allra
största delen af Norrlands befolkning1''. Man skulle af detta ord
åtgärder kunna tro, att norra stambanans byggande blefve på
något sätt försenadt genom Kongl. Maj:ts proposition eller påskyndats
genom Utskottets förslag. Detta är dock på intet vis
fallet. Vare sig vi nu afgöra den stridiga sträckningen mellan
Hybo och Ljungan eller invänta utgången af anbefalda undersökningar,
så blir norra stambanan lika tidigt och sent färdigbyggd.
Jernvägsbyggnadsstyrelsen har ju officielt förklarat, att med byg -

N:o 48.

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

Lördagen den 29 April, f. in.

gandet å denna stridiga sträckning kan och bur anstå till 1877.
Det måste förefalla hvar och en atoni Utskottet stående mäkta
besynnerligt, att detsamma sett sig nödsakadt tillgripa dylika
ohållbara skäl.

På samma sida talar Utskottet om “det vigtig a målet: det norr
om tvärbanans af'' Kong!. Maj:t föreslagna riktning belägna Norrlands
förbindelse med det öfrig a Sverige äfven under tider, då sjöfarten
upphört11. På sidan 8 erinras vi om “de lättade kommunikationer,
som banans dragande öfver nässjö medför för hela det öfriga A o vriand11,
och slutligen säges det i''klämmen, att Håssjölinien medfölje
största fördelame för flertalet af Norrlands befolkning“. Sammanställer
man dessa trenne uttalanden, finner man, att Utskottet
haft någon dunkel föreställning derom, att genom banans dragande
öfver Håssjö de nordliga norrländska provinserna skulle
hafva den ringaste större fördel än om densamma stannar vid
Håssjö. Så är dock icke ingalunda förhållandet. Till Håssjö bär
öfre Norrland 5 landsvägsmil längre än till Sundsvall^ och från
Håssjö söderut 1,7 jernvägsmil längre än från Sundsvall. Hvad
vill då Utskottets tal om “lättade kommunikationer, som banans dragande
öfver Nässjö medför'' för hela det öfriga Norrland säga? da,
talet är liksom mycket annat i Utskottets betänkande ett dunkelt
tal. Det nordliga Norrland har ingen fördel af att norra stambanan
ryckes upp till Håssjö och till och med en ganska oebtyätlig,
om den utsträckes till Sollefteå. Jag ser en tydlig förvåning
afspegla sig i det anlete, som tillhör en ärad vän i min närhet,
bofast i öfre Norrland, men hans förvåning torde lägga sig, då
jag för honom påpekar, att från t. ex. Skellefteå till Sundsvall är
''blott omkring 2> , mil längre väg än till Sollefteå, men deremot
9 mil kortare jernväg söderut. När norra stambanan skall fortsättas
norr om Ljungan, bör den på en gång utsträckas till höjden
på Örnsköldsvik för att bereda Vester- och Norrbotten verkligt
gagn. Håssjölinien har för öfre Norrland ingen annan betydelse
än den att vara en handpenning på vidare fortsättning,
men en sådan handpenning, som dels kostar ett par millioner, dels
skadar tvenne andra norrländska provinsers intressen, synes mig
vara allt för dyr. Tvifvelsutan är den ock obehöflig.

Sedan Stats-Utskottet på sidan 8, andra stycket, med lätt
hand skjutit undan frågan om de olika alternativens sannolika
trafik, påvisar Utskottet, hurusom det är en hufvudsak att statsbanorna
förläggas så, att de föranleda anslutning af bibanor, i
nästa stycke reduceras dock Håssjöliniens framtida bibanor till
en enda bibana, nemligen “från Håssjö till närmaste punkt vid
Ångerman eif ven eller Sollefteå1''. Jag vågaip nu framställa en
vördsam förfrågan till Utskottet: tror verkligen det ärade Utskottet
sjelft att en sådan privatbana någonsin blir anlagda Kan
Utskottet verkligen tänka sig, att det öfre Norrland skulle beröfva
sig sjelft möjligbeten af att erhålla eu statsbana genom att afklippa
norrländska systemet medelst eu bibana från Håssjö till
Sollefteå? Om så- är, hvilket jag dock neppeligen kan antaga,
ber jag få försäkra Utskottet, att det grundligen sig misstagit.

Lördagen den 29 April. f. m.

]V:o 48.

Let sigta och sannolikt mest talande af Utskottets skäl är
det, att “genom antagande af detta alternativ (Håssjölinien) ett slutligt
afgörande . vittne» i afseende å såväl stambanan som tvärbanan,
samt fortsatta jern vägsstrider för erhållande af ingå stämd ane delar härigenom
^ för den närmare framtiden undvikas. '' Emellertid hvarken
kan eller vill jag, som sjelf är norrländing, dela Utskottets uppfattning.
Jag hoppas nemligen, å ena sidan, att afgörandet af den
stridiga sträckningen mellan Hy b o och Ljungan skall vid nästa
Riksdag aflöpa utan några egentliga strider, men å andra sidan
är jag ock lifligt öfvertygad derom, att Norrlands rop på nya
stambanedelar, på likställighet med öfriga delar af vårt fädernesland
icke skola tystna förrän norra stambanan hunnit upp till
Haparanda.

Då de fyra. motiv, hvarpå Utskottet byggt sitt föreliggande
förslag, synas mig ur alla synpunkter ohållbara, får jag vördsamt
yrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Norén: Då jag nu uppträder för att i denna icke allenast
för Norrland utan för hela Sverige högst vigtiga fråga yttra
min mening, ber jag först få erinra Kammaren, att jag, såsom
boende i sydligare delen af riket, ej har något som helst eget
intresse af, i hvilken rigtning ifrågavarande bana kommer att
byggas, utan är det endast ur rent fosterländskt intresse jag kännei
mig manad att yttra några ord. och dervid såsom min öfvertygelse
uttala, att den af Utskottet tillstyrkta rigtningen är den
af alla minst lämpliga. Denna min åsigt har jag icke kenitat
ur den störa mängd broschyrer och afhandlingar, som i denna
fråga blifvit af de särskilda liniernas förfäktare oss tillstälda och
i hvilka författare blott sökt att livar på sitt sätt blanda bort
korten och gorå frågan än ytterligare invecklad, och oklar, utan af
den erfarenhet, jag sjelf förvärfvat derigenom att jag under 20 års
tid vistats i samt företagit flera resor genom de trakter, som, enligt
båda föreslagen, banorna skola genomlöpa. Det i Kong!.
Maj.ts proposition till 1875 års .Riksdag föreslagna alternativet
“Ange Grällö Näskott“ eller det med “antingen" betecknade,
var enligt min åsigt, med den lokalkännedom jag tror mig hafva,
det i alla afseenden bäst valda, hvadan jag ock obetingadt ansåg
mig i min ringa mån böra understödja detsamma. Denna min
åsigt bär sedermera blifvit ytterligare stadgad efter granskning
af de handlingar och uppgifter, som i riklig mängd stått mig till
buds. Att det af mig förordade alternativ för den s. k. tvärbanans
sträckning eget- stort företräde framför Håssjölinien, kan man
klart inse af de uppgifter, jern vägsstyrelsen framlagt och Indika
jag ej här torde behöfva vidröra, enär de äro för oss alla tillgängliga
och kända. Jag vill blott dertill lägga, att vestra
limen genomgår efter Norrlands förhållanden hemligen tätt befolkade
trakter, såsom Torps, Borgsjö, Bracka, Refsuuds. Sundsjö,
Locime och Brunflo socknar, till hvilka oek sluta sig flera från
sidan kommande vägar, såsom vid Ange från Högdal, Rätans och
Hafveri, socknar, vid Sandsjö från Stugun och Ragunda, samt

Ang. statens
järnvägsbyggnader
i Norrland.

(Forts.)

X:o 48.

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

Lördagen den 29 April, f. m.

vid Lockne från Berg, Mysjö, Oviken, Hackås och Näs. Äfven
beröres denna linie af Refsundssjöns stora vattenområde, som
står i förbindelse med Bodsjö sockens stora skogstrakter.

De skogsområden, som finnas omkring nämnda sjö och i förbindelse
dermed stående vattenområden, äro i det närmaste oafverkade,
och detta emedan flottlederna från ifrågavarande sjö icke
förr än på senare åren blifvit upprensade och oaktadt denna upprensning,
ännu äro så dåliga, att 2 ä 3 år åtgå innan verket hinner
ned till hafvet. Om denna bana kommer till stånd, skulle den
följaktligen efter mitt förmenande, i samma mån den till en eller
annan del bl ef ve färdigbyggd, genast erhålla en ganska betydlig''
trafik, hvilket icke torde kunna blifva förhållandet med Håssjölinien,
ty der måste trafiken så att säga upparbetas eller tvingas
in i nytt spår. Mellan Holms socken i Vesternorrland och Stugun
i Jemtland, en sträcka af omkring nio mils längd, finnes icke
en enda väg, som skulle tillstöta banan, och denna trakt är jemväl
ytterst glest befolkad. Från Stugun till Östersund skulle
på en sträcka af cirka 5 mil icke heller några vägar, tillstöta.
Jag anser derför, att hela sträckan ända från Östersund till Torpshammar
måste till hela sin längd färdigbyggas, innan någon nämnvärd
trafik derå kan uppstå eller komma i fråga, ehuru dess längd
skulle uppgå till lfi mil. Äfven torde förtjena att tagas i betraktande,
det hela trakten mellan Stugun och Holms socknar enligt
mitt förmenande icke är mäktig af någon synnerlig kultur eller
utveckling, hvad jordbruket beträffar, enär den till största delen
består åt mossar, myrar och skogshedar.

Frågan om det ena alternativets företräde framför det andra
i strategiskt hänseende skall jag icke beröra och . icke heller
skall jag besvära Kammaren med några sifferuppgifter vare sig
i ena eller andra afseende!, enär uppgifter öfver hvarje alternativs
såväl kostnad som längd och lutningsförhållanden äro för hvar
och en af oss tillgängliga. För oss alla bör det väl emellertid
vara klart, att det vestra alternativet har så. störa och så många
företräden såväl hvad angår trafiken som j öfrigt, att det obetingadt
bör antagas; och för min del är jag, såsom jag redan
förut yttrat, lifligt och fullkomligt öfvertygad, att . denna af
Kongl. Maj:t och jern vägsstyrelsen förordade sträckning är den
mest lämpliga, hvadan jag yrkar afslag å Utskottets betänkande
i denna punkt och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Treffenberg: Herr Talman, mineherrar! Jagharicke
tillförene haft för sed att besvära Kammaren med skriftliga anföranden.
Då jag nu gör en afvikelse härifrån genom att för en del af
mitt anförande begagna mig af den skriftliga framställningsformen,
har denna afvikelse sin grund uti mitt bemödande och min skyldighet
att lägga band på samt noga afväga uttrycken för de
smärtsamma känslor, som hos mig framkallats af regeringens
åtgärd att vid denna riksdag föreslå fastställandet af endast
sträckningen för tvärbanan och att i sådant afseende förorda den.
så kallade “Refsundslinien“, utan att i sammanhang dermed

Lördagen den 29 April, f. m.

N:o 48.

bereda Riksdagen tillfälle att jemväl besluta om sträckningen för
sj elfva stambanan i dess fortsättning från Hybo till tvärbanan.
Såsom nemligen under diskussionen i ärendet vid förra riksdagen
af flere talare framhölls, och jemväl Stats-Utskottet i sitt uti itande
antydt, stå dessa begge frågor iså oskiljaktigt sammanhang
med hvarandra, att sträckningen af tvärbanan icke kan fastställas,
utan att beslutet härom i sjelfva verket måste komma att utöfva
ett afgörande inflytande på den blifvande rigtningen af norra
stambanan. Refsunds-tvärbanan måste nemligen ovilkorligen framkalla
stambanelinien Hybo—Välje—Ange, likasom å andra sidan,
om tvärbanan utlägges från Torpshammar öfver Håsjö till Näskott,
en sådan kombination oundgängligen krafvel’ stambanans fortsättning
från Hybo öfver Yälje till Torpshammar. Regeringens förfarande
förefaller så mycket mer anmärkningsvärd!, då man erinrar
sig att, om Riksdagen ansett beslutet om tvärbanans sträckning
böra. fattas oberoende af frågan om stambanan, Riksdagen
redan i fjor kunnat gifva uttryck åt en sådan åsigt genom att
bifalla vare sig Herr C. Ekmans i första Kammaren eller Herr
J. Rundbäcks i denna Kammare afgifvna reservationer, hvilka
begge gingo ut på tvärbanefrågans skiljande från stambanefrågan,
ehuru i olika rigtning, då Herr Ekman förordade tvärbanans utläggning
öfver Håssjö, men Herr Rundbäck yrkade på Refsundslinien.
Förvåningen öfver regeringens förfarande stegras, då man
af det den nådiga propositionen bilagda statsrådsprotokollet inhemtar
anledningen till regeringens underlåtenhet att nu afgifva
förslag om norra stambanans sträckning. Detta härleder sig nemligen
derifrån att, sedan verkstälda undersökningar gifvit vill handen,
att någon jernvägslinie, som vore på en gång fullt tjenlig
och mer gen än någon af de ifrågasatta, väl icke kunnat tillvägabringas
från Hybo i rigtning vester om Stödesjön till Ångermanelfven
vid Sollefteå eller Björkå; men att deremot ifrån Ange
eller någon i närheten deraf belägen nordligare punkt kunde utletas
en tjenlig och god linie till Håssjö, så hade Herr departementschefen
ansett sig böra hemställa om definitiv undersökning
af denna linie för norra stambanans fortsättning norrut från Ange,
och först sedan resultatet af denna undersökning blefve kändt,
och efter ytterligare utredning af frågan, vore tiden inne att inhemta
Riksdagens yttrande rörande norra stambanans fortsättning.
Det af Herr Departementschefen sålunda anförda skäl för uppskof
med stambanans fortsättning finner jag icke hållbart, då man
nemligen erinrar sig innehållet af Riksdagens år 1873 fattade beslut
i jernvägsfrågan. Enligt detta beslut skulle dels en tvärbana
byggas och dels norra stambanan utsträckas till denna tvärbana.
Då nu regeringen bestämt sig för Refsundslinien, såsom tvärbana,
så hade regeringen endast att tillse, huruvida hinder fäns för
stambanans utsträckning till denna tvärbana. Att all nödig utredning
i detta hänseende redan förefinnes, är kändt och inhemtas
af statsrådsprotokollet. Endast tvenne alternativ kunde härvid
ifrågakomma, det ena till Ange och det andra till Torpshammar;
och det är således endast genom att gå utöfver det af Riks -

Ang. statens

järnvägsbygg nader

i Norr land.

(rörts.)

N:o 48.

Lördagen den 29 April, f. m.

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

dagen redan beslutade program för jernvägsbyggandet i Norrland,
hvilket ty värr icke afsåg stambanans fortsättning norr om eller på
andra sidan tvärbanan, det är, säger jag, endast genom att gå
utöfver detta program, som Herr Departementchefen kunnat finna
ett hinder att redan nu inhemta Riksdagens yttrande rörande norra
stambanans sträckning. Genom de begge frågornas särskiljande
har regeringen, om också icke helt och hållet beröfvat Riksdagen
dess valfrihet, dock i alla händelser lågt en betydande öfvervigt
i vågskålen till förmån för det vestra alternativets anhängare och
till men för alla dem, som i likhet med mig anse det allmännas
och Norrlands fördel bäst befrämjas genom det östra systemet.

Såsom herrarne hört, hafva alla talare, som hittills yttra
sig, uppträdt mot Utskottets förslag, och jag är nu den förste,
som efter bästa förmåga skall söka taga Utskottet i försvar. Innan
jag börjar detta försök, ber jag att få fästa Kammarens uppmärksamhet
på'', några förhållanden, som böra göra det antagligt
för Kammaren, att jag verkligen kan se denna fråga opartiskt
och att derföre min åsigt möjligen kan förtjena något afseende.

Jag vill till en början be herrarne betrakta den triangel, som
finnes utmärkt på kartan der borta på väggen. Såsom man finner,
sträcker sig denna triangels spets mot söder till Hybo i Helsingland,
dess nordöstra spets når Björkå i Ångermanland, och dess
nordvestra hörn är vid Näskott i Jemtland. Nu äro förhållandena
i Norrland — derom tror jag att vi alla äro ense — af den beskaffenhet,
att Norrlands intressen i sjelfva verket icke kunna
fullt tillgodoses med mindre än att Norrland får två uppåtgående
stambanor. Jag har grundad anledning att antaga, att (Ten punkt,
der dessa båda banor borde förgrena sig, hade bort väljas något
sydligare än Hybo, samt att från den punkten den ena banan
borde gå mera östligt utefter kusten mot Björkå och den andra
mera vestligt öfver Östersund mot Näskott och vidare mot Norge.
Likaså borde basen i den jern vägstriangel, som skulle uppstå genom
sammanbindningen af Björkå och Östersund eller Näskott,
medelst en tvärbana — så vidt tekniska svårigheter icke lade
hinder i vägen — dragas i så rak rigtning som möjligt. Detta
skulle, såsom herrarne behagade finna, blifva ett jern vägssystem,
som vore fullt tillfredsställande för Norrland. Det är nemligen
lätt att inse, att på detta sätt skulle dels förbindelsen mellan
södra och mellersta Sverige med Jemtland och Norge å ena sidan
samt med öfre Norrland å andra sidan, dels ock samfärdseln
emellan öfre Norrland och Norge samt Vesterhafvet blifva särdeles
lätt och beqväm. Men, mine herrar, det var redan en oändlig
lycka för Norrland, att 1873 års Riksdags beslut om byggande
af blott eu enda stambana genom Norrland, kom till stånd; sedan
dess har hvarje tanke på att få denna fördel in duplo måstöfvergifvas.
Vid sådant förhållande är det gifvet, att man måste söka
ställa så, att denna enda stambana i Norrland utlägges i sådan
rigtning, att derigenom, så vidt möjligt, allas intressen blifva
förmedlade. Men just den omständigheten, att den norrländska
stambanan måste blifva en förmedlinijsbana, gör, att jag icke kan

Lördagen den 29 April, f. ro.

iV;ö 4>.

lika passionerad! kämpa för densamma, Rom jag skulle gorå, om Ang.
det t. ex. vore fråga om en kustbana tillsammans med en vestbana.
Vidare ber jag herrarne märka, att jag är landshöfding inaae\a.t
Vesternorrland, hvithet län innefattar både Medelpad och Anger- (Fo t
manland, och att båda dessa provinser väl ligga mig lika mycket
om hjertat. Jag skulle möjligen kunna misstänkas för någon partiskhet
i detta afseende, derföre att jag bor i Hernösand; men jag
.beder att härvid få erinra, att, i fall Hernösand skall få någon
förbindelse med stambanan, om denna utlägges öfver Hässja, så
kan en sådan förbindelse komma till stånd endast under förutsättning,
att stambanan, kommer att vidare utdragas till Sollefteå.

Under denna förutsättning tviflan jag icke på, att Hernösand i
framtiden kan få eu järnvägsförbindelse vesterut med stambanan:
och jag har ytterligare anledning till en sådan förmodan i den
omständigheten att, efter hvad kändt är, Hernösands stad jemte
åtskilliga för saken intresserade enskilda personer under loppet
af sistlidna år bekostat undersökning för en bana, som skulle
sträcka sig från Hernösand i ofvannämnda rigtning. Men detta är
en sträcka på 8 ä 9 mil; och det är dessutom långt till dess man
kunde få stambanan byggd till Håssjö, och ännu längre Innan den
kunde komma att från Håssjö fortsättas vidare till Sollefteå, så
att mitt personliga intresse, ur den synpunkten sedt, är en försvinnande
obetydlighet. Möjligt är dessutom, att Hernösands stad
och omkringliggande ort framdeles komma att förändra åsigter
och finna dess intresse eller omständigheterna fordra, att man, i
stället för att söka sin förbindelse vesterut med Norge, hellre
bör söka komma i förening med Sundsvall, dit afståndet från Hernösand
utgör endast omkring 5 mil, för att derigenom få beqvämare
samfärdsel med de södra orterna.

Detta allt har jag antydt för att söka öfvertyga eder, mine
herrar, derom, att jag verkligen kan yttra mig opartiskt i frågan.

Och jag begagnar nu detta stadium af mitt anförande för att berigtiga
en missuppfattning af ett enskildt yttrande i denna fråga,
som man lärer lagt i min mun. Jag skulle nemligen till någon
hafva yttrat, att derest jag icke vore landshöfding i Vesternorrland,
så skulle jag hafva velat understödja llefsundslinien. Ett sådant yttrande
har jag aldrig fält och har aldrig kunnat fälla. Den som
utspridt sådant har, såsom sagdt, uppenbart missförstått mina ord.

Hvad jag sagt är, att jag såsom landshöfding i Vesternorrland
aldrig kunde vara i tveksamhet om att jag borde tillstyrka bifall
till Håssjölinien. Och andemeningen i detta yttrande är helt olika
den tydning man gifvit mina ord.

Beträffande nu sjelfva hufvudfrågan, så ber jag få gifva till
känna, att jag i densamma intager alldeles samma ståndpunkt
som i fjor; och detta af det enkla skäl, att utredningen af frågan
för närvarande befinner sig i hufvudsakligen samma skick som
då. De anmärkningar, som då från många håll och jemväl från
Stats-Utskottet framstäldes mot pKongl. Maj:ts förslag, och åt
hvilka anmärkningar denna Kammare särskild! gaf eftertryck
genom sitt beslut i frågan, gälde i främsta rummet, att nödig ut -

\'':o 48.

Lördagen den 29 April, f. m.

Ang. statens

jernvägsbyyg nader

i Norr land.

(Forts.)

redning saknades icke blott i tekniskt, utan framför allt i ekonomiskt
hänseende, och ; särskilt beträffande den trafik som å de
ifrågasatta alternativa bansträckningärne vore att påräkna. Den
ena delen af denna brist har regeringen sökt afhjelpa genom. att
den låtit verkställa tekniska undersökningar. Men derutöfver har,
så vidt jag vet, ingenting blifvit åtgjordt för frågans utredning ur
andra synpunkter. Och hvad i öfrigt beträffar de tekniska undersökningarne,
så hafva de företrädesvis afsett att få utredd en
fråga, som alls icke nu föreligger till afgörande och hvilken ej
heller af Riksdagen blifvit föranledd, nemligen frågan huru vida
man kunde finna en gen, direkt linie för norra stambanans utsträckning
från Hoby till Sollefteå eller Björkå. Att denna undersökning
kan hafva varit af intresse för framtiden, vill jag ingalunda
förneka, men, mine herrar, den saknar hvarje praktisk
betydelse för stunden, då, såsom jag förut nämnt, Riksdagen ju
aldrig beslutit, att stambanan skall fortsättas norrut på andra
sidan tvärbanan, och meningen ju icke är att tvärbanan skall
läggas vid Sollefteå eller Björkå.

Detta förhållande, eller att frågan i verkligheten befinner sig
i samma outredda skick som i fjor, gör att jag, med iakttagande
af full konseqvens, kan och måste intaga samma ståndpunkt nu
som då. Och de bland eder, mine herrar, hvilka erinra sig hvad jag
då yttrade i frågan, behagade jemväl påminna sig, hurusom jag
förklarade att, om jag vore tvungen att redan då välja emellan
ett af de tvenne alternativ, Kongl. Maj:t_ framlagt, jag ovilkorligen
skulle rösta för det östra, hufvudsakligen på den grund, att
detta var det enda. som innefattade en underpant derpå, att Riksdagen
komme att fortsätta med stambanebyggnaderna i Norrland.
Detta var mitt hufvudskål då, och det kommer jemväl nu att
blifva bestämmande för mitt votum i frågan.

Det är naturligt, att, när man har att välja mellan derå olika
jern vägsalternativ, man först och främst måste göra sig reda
för alla de skilda synpunkter, dessa alternativ kunna förete,
och jemföra deras värden med hvarandra. Befinnes det då, efter
det man summerat ihop hvar för sig allt hvad som talar för det
ena och allt det som talar för det andra alternativet, att begge
äro ungefär likstälda med hvarandra, så är det gifvet, att man
stannar i valet och qvalet. Men, mine herrar, så är icke. förhållandet
nu! Det skäl som här är afgörande — och det innefattar
för mig den högsta synpunkt, hvarur man bör se saken —
är sannolikheten, ja vissheten derom, att, i händelse Håssjölinien beslutas,
stambanebyggnaden kommer att utsträckas äfven till landets
nordligare delar. Ty, mine herrar, det vill jag. villigt medgifva,
att om ej en sådan tanke afsåges med Håssjölinien, så kunde den
svårligen försvaras. I detta afseende har jag förut enskildt förklarat
och vill nu offentligen göra det, att om meningen, endast
vore att bygga en tvärbana mellan Sundsvall och Trondhjem, då
borde man, enligt min tanke, aldrig kunna tveka om att förlägga
den i rigtning mot Refsund. Säga hvad man vill — och detta
har äfven af flere föregående talare, bland andra, Herr Bergström

Lördagen den 29 April, f. m.

framhållits — aldrig har man säkrare garanti för att en bana förlägges
på rätt ställe, än om dess riktning utstakas af de respektive
orternas intressen, uttryckta uti de uppoffringar, man vill göra
för banan. Således om det endast vore fråga om en tvärbana
mellan Sundsvall och Trondhjem, så skulle jag yrka bifall till
regeringens^ förslag. Men, mine herrar, detta är, såsom jag redan
tillkännagifvit, icke den högsta synpunkten, hvarur jag betraktar
frågain Den högsta synpunkten har jag redan angifvit och frågan
blir då, huruvida jag är berättigad att anse nämnda synpunkt
såsom den vigtigaste. Till stöd för denna åsigt torde jag få påminna
herrarne om några norrländska förhållanden och jag skall
tillika härvid tillåta mig att meddela några sifferuppgifter, som
icke äro tagna ur luften och som skola kunna bibringa herrarne
ett begrepp om, huruvida det kan vara skäl att medelst jernvägar
ytterligare befrämja Norrlands utveckling i ekonomiskt afseende
eller icke. Enligt de på tull journalerna grundade uppgifterna om
den norrländska trävaruexporten för 1874 har denna uppgått till
omkring 76,000,000 kubikfot, hvadan, om vi sätta ett pris af 70
öre på hvarje kubikfot trä, värdet af trävaruexporten under nämnda
år blir 53,500,000 kronor. Om härtill lägges värdet af det utskeppade
jernet och af den Gfefle tillkommande vinsten af der utskeppadt
gods samt värdet af egna trävaror, samt af några tusen
tunnor tjära, så uppgår värdet af Norrlands hela export för år
1874 till omkring 60,000,000 kronor. Värdet af 1873 års export
för hela riket utgjorde i rundt tal 222,000,000 kronor och herrarne
finna således att Norrland ensamt kan anses hafva bidragit med
omkring fjerdedelen af rikets hela export. Vidare skall jag bjuda
herrarne på en kort skildring af Norrlands utsigter för framtiden
sådana dessa uppställas i en öfversigt af Norrlands äldre och
nuvarande tillstånd, benämnd “Norrland 1571-1870“. Skildringen
lyder så här: “Det begynner blifva allt mer och mer klart,°att
Norrland är ett af. naturen rikt begåfvadt land och att Sveriges
rike här eger en förrådskammare, om hvars ymnighet vi ännu
knappt kunna göra oss en rigtig föreställning, och det är likaledes,
lätt att ådagalägga, det Norrland under de sista femtio åren med
större snabbhet än det öfriga Sverige ökat sin folkmängd, sin
produktion och sin konsumtion. Norrland har i öfverflöd skogar,
strömmar och jern, Norrland har rika och vidsträckta betesmarker
och lofvar sig till och med stigande skördar af ett förbättradt
jordbruk; det vill förädla sina egna trävirkesprodukter och beräknar
med säkerhet en lönande bruksrörelse, då en gång Dalarnes
malmer kunna med större fördel förädlas vid Helsinglands
och Ångermanlands elfvar med affall et af lappmarkernas skogsprodukter,
huru mycket mer då när Gellivaras jernberg en gång
kunna öppnas för verldsmarknaden. Men för allt detta krafvel’
Norrland vägar, vägar, vägar, _ framför allt af jern, och i detta
begär efter tidsenliga kommunikationer koncentrera sig derföre
helt naturligt alla dess intressen. Jernväg till mellersta Sveriges
bergslager, jernväg till Norges isfria hamnar och jernväg ned från
Lappmarkens malmfält — med mindre kan Norrland icke blifva

N:o 48.

Ang. statens
jernvägsbyggnader
i No ibland.

(Forts.)

N:o 48.

Lördagen den 29 April. f. m.

Ang. statens

järnvägsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

hvad det bör vara1''. Mine herrar, författaren till denna uppsats
är vår nuvarande finansminister, det är en verklig finansminister,
som på detta sätt karakteriserar Norrland, hvilket likväl en gång
under förra riksdagen beteknades såsom de “svenska finansernas
graf11, men det var icke af en verklig utan af en apokryfisk finansminister.
Kan man emellertid efter sådana upplysningar tveka
huruvida man bör bygga jernvägar i Norrland? Utom de skäl,
som vid förra riksdagen af mig angåfvos och af hvilka jag nyss
framhållit det förnämsta till stöd för den åsigten, att Håssjöalternativet
borde väljas, ber jago här få anmärka, att inbyggarne
i Norrbotten, Vesterbotten och Ångermanland lika mycket äro intresserade
för en beqväm förbindelse med Vesterhafvet som med
de sydligare orterna af Sverige. I det hänseendet finna herrarne
sjelf va huru det skulle komma att ställa sig. i händelse den norrländska
stambanan får den rigtning, som blir en ovilkorlig följd
af Kongl. Maj:ts nu framlagda förslag om tvärbanan. Då skulle
man, för att komma till Norge, först nödgas fara ned. till Ange
och derifrån till Östersund. Ännu mera omväg blir det i händelse
stambanan skulle komma att dragas från Hybo till Torpshammar
och vidare till Håssjö. I så fall får man först fara ner till Torpshammar
och således göra en ännu större krok.

Vidare nämnde jag under förra riksdagen att jag intresserade
mig för Håssjöiinien äfven derför, att denna linie efter min. åsigt
i högre grad än det vestliga alternativet skulle bidraga till utvecklingen
af Norrlands enskilda järnvägsnät. Såsom i detta afseende
betecknande må jag anföra, att under förra sommaren definitiv
undersökning egde rum rörande en linie Nyland—Sollefteå.
Det är alldeles gifvet att denna jernväg skulle medelst den privata
företagsamheten komma till stånd, i fall man kunde påräkna att
få stambanan uppdragen till Håssjö, ocho vidare till Sollefteå,
enär härigenom för orterna kring nedra Ångermanelfven skulle
uppkomma den beqvämaste förbindelse med Norge och Vesterhafvet.

Slutligen har jag några ord att tillägga i anledning af det
yttrande, hvarmed Herr Statsministern öppnade debatten. Såvidt
jag rätt förstod Herr Statsministerns yttrande, så var det hans
mening, att representationen knappast längre skulle hafva fria
händer i fråga om valet af sträckningen för tvärbanan, enär Riksdagen
hade så godt som gifvit Norge på hand, att tvärbanan
skulle byggas i den genaste rigtning, och Riksdagen således svårligen
kunde undgå att infria sitt löfte. Ja, vore förhållandet sådant,
så vet jag knappast hvartill det skulle tjena att vidare resonnera
om saken, ty jag förmodar att representationen vill akta
tro och lofven fullt ut lika mycket som regeringen. Men jag för
min del har icke fattat ställningen så, Titan jag tror att i detta
fall representationen har fullt fria händer.

Herr Statsministern nämnde att man med afseende å den af
honom angifna internationela förpligtelsen icke borde afvika från
den genaste sträckningen med mindre än att en sådan afvikelse
betingades af billigare kostnad, bättre terrängförhållanden och

Lördagen den 29 April, f. m.

N:o 48.

större trafik, i hvilka alla hänseenden likväl Refsundslinien gåfve
det gynsammaste resultat. Ja, det är sant, räknar man kostnaden
för tvär b an an i och för sig, så blir den linie Kong! Maj:t föreslagit
billigare, än om man tänker sig tvärbanan lagd öfver Håssjö
och så vidare, men den, som egnar någon uppmärksamhet åt
de gjorda kostnadsberäkningarne, skall lätt finna, att saken ställer
sig helt olika, om man sammanlägger kostnaden för stambanan
och tvärbanan efter det ena eller andra alternativet.

Hvad åter terrängförhållandena beträffar, så får jag säga att,
med afseende å hvad genom de på enskild bekostnad verkställa
kontroll undersökningar bli f vit utrönt i fråga om det sätt, hvarpå
staten, låtit verkställa sina undersökningar i en så vigtig fråga
som denna, jag för min del icke i de hittills å ena och andra
sidan framlagda uppgifter har den ringaste fasta grund för afgörande
för mig sjelf, hvilkendera rigtningen som erbjuder de största
fördelarne i afseende å terrängförhållandena.

Vidkommande ändtligen trafiken, så förefaller det mig besynnerligt,
att Herr Statsministern kunnat afgifva ett omdöme i detta
hänseende öfver tvärbanan, då det är kändt, att full utredning i
detta fall saknas, och Utskottet sjelft till och med säger, att de
“å ena och andra sidan uppgjorda beräkningar öfver det ena eller
det andra alternativets större eller mindre trafikförmåga torde
vara ganska vanskliga att tillförlitligt bedöma". Herr Statsministerns
yttrande att man borde laga så, att icke tvärbanan blir en
kräfta för landet, torde få anses besvarad genom den erinran jag
nyss gjorde.

Vidare nämnde Herr Statsministern, att det läge i Norrlands
intresse att stambanan och tvärbanan, långt ifrån att följas åt,
snarare så fort som möjligt skildes från hvarandra. Ja, det är
möjligt att så är, men så resonnerade Kongl. Maj:t åtminstone
icke 1874, då regeringen tvärt om framhöll såsom en vinst, om
dessa banor kunde följas åt så länge som möjligt. Huruvida
Kongl. Maj:t 1874 eller 1876 fa av rätt i denna fråga, lemnar jag
derhän.

Herr Statsministern antydde vidare, att de af regeringen anbefalda
undersökningarne hade sitt stöd i representationens beslut
vid förra riksdagen. Jag ber att få anmärka, att äfven i
detta fäll Herr Statsministern gjort sig skyldig till åtminstone
ett oegentligt uttryck, ty mig veterligt har denna Kammare icke
begärt någon som helst undersökning af stambanans fortsättning
norr om tvärbanan. Och när regeringen ansåg tvärbanan böra
utläggas utefter Refsundslinien, saknade regeringen skäl att anbefalla
undersökningar för stambanans fortsättning norr om tvärbanan.

Vidare har Herr Statsministern ansett underligt, att Utskottet
vågat lösa hela denna fråga på egen hand, frågan icke blott
om tvärbanans utläggning, utan äfven om rigtningen af stambanan,
och Herr förre Civilministern gaf ytterligare eftertryck åt
denna åsigt genom att rent ut förklara, att Utskottets förfarande
var “oerhördt" inom svenska Riksdagen. Ja det är möjligt, men

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

N:o 48.

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

Lördagen den 29 April, f. in.

det beror på värdet af Kong], Maj:ts åsigt 1875, jemförd med den
som uttalats ett år derefter; ty i detta fall har fetats-Utsbottet
stält.sig på regeringens basis af år 1875.

Ändtligen har Herr Statsministern slutat med att uttrycka
en åsigt om staten, som jag icke kan biträda, då han nemligen
antydde summan af alla enskilda intressen vara identisk med
statsintresset. Jag kan icke så uppfatta saken. Jag tror att öfver
alla dessa enskilda intressen står ett högre, som förmedlar
dem alla, och att detta i hvarje fråga just utgör statens intresse.
Denna undersökning saknar dock för stunden all praktisk betydelse,
emedan i det outredda skick, denna fråga blifvit till Riksdagen
öfverlemnad, det vore en vansklig sak att uppleta och hopsummera
alla de enskilda intressen, som äro sammanbundna med
frågans lösning.

Jag inskränker mig för det närvarande till hvad jag nu yttrat
och anhåller om bifall till Utskottets förslag.

Herr. Bågenh olm: Då jag aldrig varit i Norrland, är det
icke på grund af lokalkännedom, som jag vågar uppträda i denna
fråga. Hade jag funnit Norrlands representanter eniga om den
sträckning, som i fråga varande bana borde hafva, så hade jag
naturligtvis vida mera lyssnat till de åsigter, som derifrån hafva
utgått; men med de olika tankar och de ålika åsigter, som från
detta håll gjort sig gällande, har det varit en nödvändighet äfven
för mig, ehuru söder ut boende, att söka göra för mig klart den
rigtning, för hvilken jag för min ringa del anser mig böra gifva
min röst, när frågan kommer till afgörande.

Det kan icke annat än på det Migaste glädja mig likasom
en och hvar af Kammarens ledamöter, att vi nu kommit derhän,
att jernvägsbyggande i Norrland kan företagas, det vill säga att
vi nu fullbordat det stora jernvägsnätet i landets öfriga delar,
så att vi kunna uteslutande rigta vår uppmärksamhet åt Norrlands
behof i detta fall.

Detta stora behof, som af den siste talaren så väl framhölls,
vinner genklang hos alla. Med den storartade areal af något
öfver 19,000,000 tunnland beväxt skogsmark, som Norrland eger, är
det klart, att deraf kan komma en afkomst, som, då genom förbättrade
kommunikationer industrien kan lifvas och allting tillvaratagas,
skall medföra icke blott ortens fördel, utan äfven en
nationalvinst i egentlig mening. Lägger jag härtill den rika malmtillgången
och den vidsträckta areal af mossar och myrar, Indika
gifva förhoppning att med förbättrade kommunikationer kunna
förvandlas till åker och användas till andra industriel ändamål,
så är det alldeles gifvet, att det bör hafva störa utsigter. för sig
att jernvägarne i Norrland bomma att medföra så väsentliga, fördelar
att, om äfven i de närmaste åren in k o mst procent en blifver
låg, det i alla fall kommer att blifva en gifven nationalvinst.

Frågan är nu: huru skall man rättast bestämma i afseende
å denna jernvägs sträckning, för att bäst förbinda de norrländska
landskapen med rikets sydliga delar och med Trondhjem?

Lördagen den 29 April, f. m.

N:o 48.

Kongl. Maj:t föreslår då, att banan norrut skall fortsättas i
såsom ostridig ansedd rigtning från Storvik till Hybo samt att
noggranna undersökningar för jern vägens fortsättande norr ut
“från Ange eller någon oi grannskapet deraf nordligare belägen
tjenlig punkt fram emot Angermanelfven vid Sollefteå eller Björkå
eller någon punkt mellan dessa begge platser''1, må företagas.
Detta i afseende å den norra banan.

Beträffande tvärbanan föreslår Kongl. Maj:t att densamma
“må dragas från Torpshammar vester ut till Ange och derifrån i
nordvestlig rigtning öfver Gfällösundet och Östersund till Näskott.

Stats-Utskottet åter har föreslagit, att norra stambanan dragés
öfver “Yälje till Torpshammar eller annan lämplig punkt i
närheten deraf, som medgifver beqvämare anknytning än Torpshammar
och af Kongl. Maj:t må bestämmas, samt vidare från
Torpshammar eller berörda punkt till Håssjö", samt att tvärbanan
skall utgå från Håssjö till Dusnäsviken och derifrån öfver
Östersund till Näskott.

För min del har jag trott mig med allt skäl kunna biträda
Kongl. Maj:ts förslag. Fn “riksdagsman" skrifver visserligen i
ett papper som utdelades i går, följande: “Vid alla dessa förhållanden
och med tanken på att det land, vid och ofvanom Ångermanelfven
— mer än en tredjedel af Sveriges hela areal och
som äfven till invånareantal utgör den öfvervägande delen af det
egentliga Norrland —• enstämmigt under flera år tillkännagifvit
sin önskan och sitt behof af en förbindelse med södra delarne af
riket i den rigtning, öfver Håssjö, som Stats-Utskottet nu föreslagit,
synes det mig icke böra råda någon osäkerhet eller villrådighet
huru man i föreliggande vigtiga fråga bäst kan främja fosterlandets
gemensamma intressen och på samma gång åt landsmän,
som bryta sin jord under en kargare natur, öfva rättvisa och tillmötesgående".

Jag kan för min del icke se att dessa intressen bäst skola
främjas på det sätt denne “riksdagsman" förordat. Jag föreställer
mig att det är alldeles nödvändigt för en lycklig lösning af
denna fråga att man helt och hållet skiljer på tvärbanan och den
norr ut gående banan. Att tvärbanan går i den af Kongl. Maj:t
föreslagna rigtningen synes mig tillgodose intressena för de söderut
belägna provinserna Jemtland, Medelpad, Herjeådalen till väsentlig
fördel för denna sträckning, men jag vill för min del äfven
tro, att för de norr om Angermanelfven belägna landsorternas intressen
denna rigtning är den fördelaktigaste, då man icke åtminstone
för de närmaste tio åren kan motse någon annan bana derstädes
på statens bekostnad, och jag tror dessutom att för den
förbindelse, som Norrland kan finna skäl att idka med Trondhjem,
Sundsvall blir den rigtigaste vägen för en lång följd af år.
Då härtill kommer, att den af Kongl. Maj:t föreslagna sträckningen
_ är något öfver tre mil kortare än den, som Utskottet föreslagit,
ligger ju äfven deruti för det öfre Norrland en större fördel.

Hvad åter den uppåt gående banans, eller den norra stamba Andra

Kammar ens Prat. 1876. N;o 48. B

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

N:o 48.

Lördagen den 29 April, f. in.

Ang. statens
jernvägsiyggnader
i Norrland.

(Forts.)

Hans rigtning beträffar, så torde det väl, i betraktande af den
utveckling, industrien under de senare åren vunnit, äfvensom af
den stegring i värdet på skogsalstren, som under samma tid egt
rum, vara alldeles gifvet, o att denna bana kommer att förlängas
norrut i rigtningen öfver Ångermanelfven i grannskapet af Björkå
eller Sollefteå. Emellertid anser jag det vara mycket rigtigt,
att, såsom Kongl. Maj:t gjort, för närvarande icke närmare bestämma
denna rigtning. Ty, om banans rigtning redan nu blefve
bestämd, kunde det ju bända, att vid en blifvande undersökning
norr om tvärbanan det visade sig, att en sammanbindning mellan
Sollefteå och tvärbai an kunde åvägabringas, som gjorde en annan
sträckning från Hyb< till tvärbanan lämpligare. Det synes äfven
tydligt, att Kongl. Maj:t ansett att den rigtning som stambanan
skulle erhålla, om den droges från Hybo öfver Välje och Ange
och som för närvarande anses särdeles lämplig, kunde komma
att rubba sammanhanget med den sträckning, som stambanan
komme att få norr om tvärbanan. Herr Nordenfelt yttrar i sin
vid Utskottets betänkande fogade reservation, att det egentligen
är tvärbanorna, som inom Norrland komma att hafva den största
trafiken. Detta är också min öfvertygelse. Riksdagen har redan
beslutat en förbindelse mellan Sundsvall och Trondhjem, och när
den uppåtgående banan blifvit utsträckt längre norrut, kommer
utan tvifvel behofvet af flera enskilda tvärbanor att visa sig.
Deremot kan jag icke, såsom den siste talaren, föreställa mig, att
två paralelt gående stambanor komma att dragas genom Norrland;
utan min tro är att en stambana med från densamma utgående
tvärbanor kommer att bilda det norrländska jern vägssystemet.
Sedan stambanan en gång blifvit utsträckt till Sollefteå
och landet deremellan och den nu föreslagna tvärbanan gjort
större framsteg uti industrielt hänseende, kan det dock ju hända,
att man finner samfärdseln med Trondhjem vara så fördelaktig,
att den enskilda företagsamheten beslutar sig för att anlägga en
ny tvärbana jemte den af Kongl. Maj:t nu föreslagna. Men jag
tror icke, att staten för närvarande något dervid bör åtgöra.

För öfrigt är jag öfvertygad om, att, i händelse Kongl. Maj:ts
nu föreliggande förslag — hvilket i icke oväsentlig mån inverkat
på mitt blifvande votum i denna fråga — blir antaget, icke allenast
den nu ifrågavarande tvärbanan, utan äfven en kommande
utsträckning af stambanan skall kunna åstadkommas för mindre
kostnader, än om man nu bestämde en viss punkt, der stambanan
skulle skära tvärbanan, i stället för att af en blifvande detaljerad
undersökning låta bero, hvilken punkt i detta hänseende vore
den lämpligaste. Tvärbanan blir dessutom efter all sannolikhet
förr färdig om den dragés i den af Kongl. Maj:t föreslagna rigtning;
och detta måste naturligtvis verka förmånligt i afseende å
den räntevinst, som af banan kan erhållas. Äfven torde man
böra taga i betraktande, att, under den långa tid, som måste åtgå
för tvärbanans byggande, kommunikationsleder kunna beredas
medelst smärre jernvägsbitar i förening med vattendragen till fördel
för samfärdseln, hvarigenom byggandet af den nya banan

Lördagen den 29 April, f. m. 35

väsentligen underlättas och statens utgifter för sistnämnda ändamål
således förminskas.

. Det har äfven anförts strategiska skäl för tvärbanans dragande
1 den ena eller andra rigtningen. Meningarna torde dock icke
vara delade derom, att den vestra linien, såsom liggande 7 å 8
mil närmare det södra Sverige, eger företrädet. På denna linie
tinnes dessutom åtskilliga hållpunkter af större militäriskt värde
än de, som finnas på den östra linien.

Då jag således icke kan biträda Utskottets åsigt derom, att
Utskottets förslag skulle bättre tillgodose Norrland i dess helhet
än det förslag, som Kongl. Maj:t afgifvit, och icke heller finner
andra skäl tala för antagandet af Utskottets förslag, förenar jag
mig med dem, som yrkat bifall till Kongl. Majits förslag.

Herr Haeggström: För eu stund sedan hörde iag någon under
ett enskilt samtal yttra, att “det vore så godt att Norrländingarne
blott sade, hvar de bodde, så kunde man genast veta
hvilken jernvägslinie de komme att förorda." Jag skall taga detta
råd ad notam, enär jag finner det ganska bra. Jag vill då upplysa.
derom, att jag bor åtminstone 25 mil norr om den högsta
punkten på den ifrågasatta Håssjö-linien, hvarjemte jag skall hafva
äran nämna, att jag hvarken är delegare i något sågverk eller någon
annan industriel anläggning i närheten af någon af de föreslagna
linierna eller har något annat intresse att bevaka vare sig
vid det vestra eller östra alternativet. Jag hoppas således, att,
da jag nu kommer att förorda bifall till Stats-Utskottets förslag''
man åtminstone icke skall kunna förebrå mig, att jag härvid varit
leda och förblindad af egna enskilda intressen.

Den siste ärade talaren förordade Kongl. Maj:ts förslag och
aberopade till stöd derför naturligtvis bland annat de skal, som
innefattas uti den af herr Nordenfelt afgifna reservationen Äfven
jag skall jag taga mig friheten upptaga några af herr Nordenfelts
argument, men det må ursäktas mig, om jag af dem drager ett
helt annat resultat, än den siste ärade talaren gjorde. Jag skall
emellertid icke trötta kerrarne med att upptaga alla herr Nordentelts
argument, utan endast göra en utgallring af dem. Hvad jag
sålunda skall söka bemöta af Herr Nordenfelts argumentation,
torde i alla fall, blifva mycket nog.

Bland de första skal, Herr Nordenfelt åberopat för den Kongl.
propositionen är, att, “intill dess man fortgått med jern vägsbyggandet
längre åt norr än till Håssjö, komma nästan alla norr
om Angermanelfven bosatta Norrländingar att ställa sin trafik till
bundsyall och^icke till Håssjö, emedan från Örnsköldsvik landsvägen
till Has^jö är 5 mil längre än till Sundsvall.“ Reservanten har ansett
denna längre väg så beaktansvärd, att han till och med har
kuisiverat orden. Jernvägsbyggnadsstyrelsen har äfven åberopat
denna omständighet såsom ett skål för det vestra alternativet.
Men hvad är det då för trafik, som kan påräknas för denna linie?
Jo, den trafik, som härvid är att förvänta, är så beskaffad, att
den har en mycket närmare väg öfver Håssjö, än landsvägen till

N:o 48.

Ang. statens
jemn äg sbyggnader
i Norrland.

(Forts.)

N:o 48.

Lördagen den 29 April, f. m.

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

* (Forts.)

Sundsvall, ty den utgöres till en väsentlig del af sådana varor,
som uppköpas på marknaderna i Lappmarken, eller s. k. lappmarksvaror,
och skickas söderut. Men dylika transporter gå vintertiden
från Lycksele och Åsele till Sollefteå och komma derifrån den
mycket genare vägen öfver Håssjö, på sommaren begagnas den
billigare vägen med ångbåt från Örnsköldsvik. Berörda argument
torde således vara af föga betydelse.

Den siste talaren anförde ett annat argument af Herr Nordenfelt
nemligen, att det “i Norrland alltid blifver tvärbanorna, som
gifva största inkomsten" och förordade äfven på denna grund
Kongl. Maj:ts förslag framför Utskottets. Vidare yttrar Herr
Nordenfelt, “att Håssjölinien icke är någon tvärbana längre, än
från Hå,ssjö vesterut, och kommer icke att blifva fullständig såsom
tvärbana förr, än den utsträckes österut till Nylands lastningsplats
vid Ångermaneifven, samt gör icke ens då samma gagn, som
den kortare Refsundslinien". För så vidt jag icke är illa underrättad,
begår emellertid reservanten ett misstag häruti; ty vägen
från Näskott till Bollsta fjärden eller Nyland är en mil kortare
än vägen från Näskott och Östersund till Sundsvall. Det är för
öfrigt ett eget förhållande med dessa tvärbanor, huru den ena har
tur med sig och den andra otur. Gäller det tvärbanan efter Refsundslinien,
då kan denna uppfånga all möjlig trafik; men är det
åter fråga om Stats-Utskottets tvärbana, den emellan Håssjö och
Torpshammar, då är det icke tänkbart, att denna kan påräkna
någon trafik.

Den ärade reservanten säger vidare: “Den särdeles billiga

flottningskostnaden, så väl på Indalselfven, som på nedre delen af
Gimån, jemte den längre vägen från Sundsvall till Storsjön, efter
den östra linien, gifva öfvertygande skäl att antaga, att, om detta
alternativ föredrages, trävirke endast undantagsvis eller kortare
sträckor komma att sändas på jervägen. Sågblockarne i östra
liniens närhet är o ock i anseende till dess läge invid flottlederna
redan betydligt mera afverkade, än invid Refsundslinien". Detta
är dock en ganska besynnerlig uppgift, ty flottningen på Ljungan
tog sin början redan år 1825 och har sedan den tiden allt mer
och mer utvecklats, då Gimån deremot öppnades för trafik först
år 1868 och således nu icke varit öppen längre än 8 år. Man
bör vid sådant förhållande lätt kunna föreställa sig att i dessa
trakter skall finnas mera trävirke än utefter Ljungan. Men om
nu också utefter Ljungan skulle finnas mycket sågtimmer qvar,
skall jag dock taga mig friheten att för reservanten och hans
vänner påpeka en annan omstädighet som i fråga om företrädet i
detta hänseende emellan östra och vestra linien äfven torde böra
tagas i betraktande, nemligen att af de 16—1,700,000 sågblockar
som årligen flottas efter Ljungan omkring 6 ä 700,000 tillhöra
ett stort handelshus i Göteborg, hvilket drifver den största exporten
af trävaror bland handelshusen i hela Sverige. Men detta
stora exporthus har redan sina sågar placerade på beqvämliga
ställen utefter Ljungan. Då så är förhållandet med en betydlig
del af virket som går efter Ljungan är det väl icke rimligt, antaga

Lördagen den 29 April, f. m.

N:o 48.

att nämnda handelshus skulle ur Ljungan med stora kostnader
upptaga sitt virke och forsla det på jernvägen, ty detta blir ju
alltid kostsammare, än att låta sågstockarne gå ned efter Ljungan
såsom man i så många år förut gjort. Här hafva vi således genast
6—700,000 sågblockar, som aldrig kunna komma den der
yckliga vestra banan till del, utan genast åstadkomma en icke
obetydlig förminskning i trävarutrafiken å vestra linien.

Man har vidare talat så mycket om hvad det skulle hafva
att betyda för det södra Sverige, om man finge tvärbanan lagd
på kortaste vägen mellan Trondhjem och Sundsvall. En talare
från Örebro län gick till och med så långt, att han sade att det
sydliga Sveriges intresse borde väl uppväga hela Norrlands. Nu
frågar jag dock, om det verkligen finnes någon som allvarsamt
kan tro, att personer, som äro boende t. ex. i Småland, i Vermland
eller i Yestergötland, skola taga några nämnvärda qvantiteter
varor eller förnödenheter från Trondhjem? För min del är
jag säker om att så ej kommer att ske. Dylika orimligheter kommer
man emellertid till, då man vill bevisa för mycket.

Den talare, som före mig hade ordet, talade äfven om de stora
fördelar vestra alternativet i strategiskt hänseende skulle erbjuda
framför det östra. Ehuru jag medgifver att det kan vara vanskligt
för mig, som icke är militär, att gifva mig i dispyt med honom,
som är fackman, tror jag mig dock kunna bestrida rigtigheaf
detta hans påstående. Ehuru det nu icke finnes på någon karta
utmärkt, är det väl ändå temligen säkert att norra stambanan i
eu framtid kommer att fortsättas fram till Angermanelfven. Då
man vet att denna eif är segelbar ända till 6 mil uppåt från sitt
utlopp för de största skepp och sedan ännu ytterligare 4 mil för
ångbåtar, af hvilka redan nu mellan 40—50 trafikera floden, månne
man icke vid o banans anläggning bör söka taga vara på de försvarspunkter
Angermanelfven erbjuder och vid hvilka äfven staten
visat sig hafva fäst uppmärksamhet, då den uti Hernösand
förlagt ett batteri af Svea artilleriregimente. Men det är alldeles
gifvet att, om Angermanelfven erbjuder goda försvarspunkter mot
eu fiendtlig invasion, och jag tror också att så är förhållandet,
man äfven bör taga vara på dem. Vill man slå in på den försvarsmetoden
att oupphörligen endast retirera, då medgifver jag visst
att man förr kan komma öfver till Östersund, enligt vestra alternativet;
men vill man iakttaga en annan metod, vill man försvara
sig och intaga så goda försvarspositioner som möjligt, då tror jag
att man bör söka hafva den största möjliga beröring med Angermanelfven
och draga all möjlig fördel af alla de goda försvarspunkter,
densamma erbjuder.

Jag vågar nu icke längre upptaga herrarnes dyrbara tid, ty
här komma nog så många talare att yttra sig i frågan, att jag tror
det Kammarens ledamöter skola tycka mest om att hvar och en
yttrar sig kort. Jag inskränker mig sålunda till att yrka bifall
till Utskottets förslag.

Ang. statens

jemn äg sbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

Herr Engman: Jag skall börja med att anhålla att få an -

N:o 48.

Lördagen den 29 April, f. m.

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

gifva Riksdagens beslut i denna fråga vid 1873 års riksdag. Det
sades deri: “att Riksdagen beslutat byggande dels af en bredspårig
jernväg med lätt öfverbyggnad till fortsättning af norra stambanan
från Storvik till Hybo i Helsingland och vidare derifrån antingen
till Torpshammar i Medelpad eller annan lämplig punkt på sträckningen
mellan Sundsvall och riksgränsen, dels ock af en smalspårig
tvärbana med lika öfverbyggnad, som, utgående från Torpshammar
eller annan punkt på berörda sträckning, fortlöpte, vare sig
i sydligare eller nordligare läge, med direkt eller indirekt beröring
af Östersund, till Aspåsnäset eller Krokom, samt fortsatte derifrån
till riksgränsen, en norsk statsbana från Trondkjem till mötes,
samt till fullständiga undersökningar af lämpligaste sträckningarne
för vissa delar af ifrågavarande jern vägar och förberedande arbeten
å ostridiga delar deraf för år 1874 å extra stat anvisat
200,000 kronor".

Af detta Riksdagens beslut år 1873 tyckes det vara alldeles
tydligt och klart att Riksdagen beslutat samma sträckning, som
Stats-TJtskottet nu bär föreslagit. Efter denna riksdag synes likväl
Regeringen hafva kommit till en annan öfvertygelse, i det att
Regeringen vill hafva tvenne banor, den ena en tvärbana och den
andra en stambana, båda bredspåriga och till Norge genom Jemtland,
men icke till norra Sverige och Norrland; och denna åsigt
bekräftas äfven af följande utaf styrelsen för statens jernvägsbyggnader
meddelade uppgift: “Eörutom de ofvannämnda under sökningarna,

och då det för frågans utredning jemväl är af vigt
att erhålla kännedom om möjligheten och rigtningen af en framtida
fortsättning af Norra stambanan vidare norrut, eller åtminstone
af en jernvägsförbindelse emellan tvärbanan och Indalselfven samt
Angermanelfven, så har undersökning blifvit verkstäld af enjernvägslinie,
utgående från Håssjö med sträckning öfver Fors, (Haninge
samt berörande Helgumssjön, till Sollefteå vid Ångermanelfven,
från hvithet ställe denna eif är segelbar ända ut till liafvet“.

Häraf synes att redan på denna tid var det Regeringens afsigt
att i en framtid utsträcka den uppåtgående jernvägen ända
fram till Ångermanelfven.

Vidare har Departementschefen vid innevarande riksdag yttrat
följande, ur Stats-Utskottets betänkande hemtade ord: “Efter

omförmälande af Kamrarnes år 1875 fattade skiljaktiga beslut i
anledning af berörda förslag, har Departementschefen vidare anfört,
bland annat, att något än vidare framstäldt förmedlingsförslag
icke torde hafva utsigt att framdeles inom Riksdagen vinna afseende,
och att ovedersägligen det vore mest ändamålsenligt att för
statens jernvägsbyggnader i Norrland två hufvudrigtningar, den
ena vestlig och den andra nordlig, blefve bestämda, utan att de
begge banorna med hvarandra hölles tillsammans längre, än som
med hvarderas egentliga bestämmelse kunde vara förenligt. Erfarenheten
hade till fullo ådagalagt, att dylika förmedlingslinier,
i mån som befolkningen och industrien vunnit i tillväxt och behofvet
af lättnad i kommunikationerna låtit sig kännas, allt mindre
förmått tillfredsställa de skilda intressena, utan i stället framkallat

Lördagen den 29 April, f. in.

N:o 48.

åstundan att åstadkomma nya jernvägslinier och manat att för Ang. staten*

ändamålets vinnande samla och till det yttersta anstränga alla

till buds stående krafter. Hvad Norrland beträffade, funnes dock"" e\and. °rr"

föga anledning till det antagande, att, synnerligast inom de mera (Forts.)

nordliga delarne deraf med dess på vidsträckta marker spridda

glesa befolkning, företag i sådant syfte ännu på långliga tider

skulle komma till stånd, och desto mera angeläget syntes det vara,

att redan vid jernvägarnes första anläggande derstädes åt desamma

gifva en sådan rigtning, att de, hvar för sig, motsvarade och tiil fredsstälde

förenämnda två stora samfärdselintressen, det vestra

och det norra".

Om Stats-Utskottets förslag antages, så blir våglängden till
Näskott från Hybo 2 mil 11,200 fot kortare, samt 1,345,000 kronor
billigare och vinnes derjemte den fördelen att man genom denna
sträckning, kommer 14 mil längre norrut, än om man viker af vesterut
vid Välje och lika långt mot Norge. Kan det icke derföre, om
vi betrakta oss som svenskar, vara klokare att gå denna linie, än
den som Regeringen vill gå, så rakt på Norge som möjligt? Ja,

Sverige är för mig kärare och borde så varaoför svenska Riksdagen
och Regeringen med. Från Håssjö till Ångermanelfven vid
Sollefteå är endast 6 mil, jag kan icke tro att hvarken Sveriges
Regering eller Riksdag kan med något skäl eller med ringaste
sken af rättvisa mot Norrlandso befolkning upphöra med statens
jernvägsbyggnader förrän vid Ångermanelfven, denna Sveriges
största flod, som är segelbar tio mil inuti landet. Först då, men
ej förr, kan det vara skäl något se tiden an, om huru trafiken
kommer att bära sig i Norrland.

Om ett krig inträffar med vår östra granne, vore här rätta
stället att möta en fiende både med en flotta, och till lands. Icke
kan det då vara klokt att draga sig tillbaka till en befästad plats
vid Frösön i Jemtland och vänta fienden der. Kommer fienden
dit, då har han redan tagit halfva Sveriges areal, och torde sedan
andra hälften snart följa efter. Om jernvägen dragés till Håssjö
och Sollefteå, så berör den fyra floder, Ljusnan, Ljungan, Indalselfven
och Ångermanelfven, vid hvilka alla stora industriela verk
säkerligen komma att uppstå, som tillföra banan trafik i många
hänseenden. Jag vet väl att inom denna Kammare finnas många,
som tro att om vi nu antaga Regeringens förslag om tvärbanan, så
slippa vi bygga längre än till tvärbanan från Torpshammar, en
ädel tanke, sedan Norrlands folk i 20 år bidragit till jernvägars
byggande i södra och mellersta Sverige, men jag hoppas att en
sådan uträkning förr eller senare och ganska snart kommer att slå
fel, ty Norrlands berättigade anspråk på jernvägar kunna ej nöja
sig härmed, om icke banan på statens bekostnad bygges åtminstone
till Ångermanelfven.

Då de tre nordliga länen dessutom vid 1874 års slut hade en
befolkning af 325,806 personer hade man ej trött sig fordra för
mycket, om staten utsträcker jernvägen fram till Ångermanelfven,
och jag lefver uti den förhoppning att så måtte ske uti en snar
framtid, äfven om Regeringens förslag nu bifalles.

N:o 48.

Lördagen den 29 April, f. m.

• ... Jag vill ej upptaga Kammarens tid med att ingå uti detaljer

LdZTJorr-0^ sifferuppgifter, då jag är öfvertygad derom att sådant icke i
land. allra ringaste mån kan förändra de af Kammarens ledamöter förut
(Forts.) fattade åsigter, synnerligast då dessa från båda hållen möjligen
äro öfverdrifna i somliga hänseenden.

Jag yrkar bifall till Stats-Utskottets förslag, och hoppas att
detta måtte blifva Kammarens beslut.

Herr Key: Jag skall bedja att få börja med den förklaring,
att jag hvarken kommer att upptaga Kammarens tid med några
kostnadssiffror ej heller med några distanskalkyler, ty af allt
sådant hafva vi under hela riksdagen både i tidningar och broschyrer,
. och .på senare tiden äfven i enskilda samtal, fått alldeles
tillräckligt, ja, ända till öfvermättnad. Visserligen har äfven i
dag blifvit mycket härom t.aladt, men jag tror ändock, att åtskilligt,
dessa kalkyler och. siffror förutan, kan tilläggas och sägas,
som icke bör, eller åtminstone icke borde sakna all inverkan på
frågans utgång.

Kn ärad talare på stockholmsbänken, Herr Axel Bergström,
började sitt anförande med det påstående, att det vore någonting
“oerhördt i vår riksdagshistoria11, att Stats-Utskottet tillåtit sig
att besluta om en jernväg, innan Kongl. Maj:t i frågan sagt “sitt
sista ord“. Jag skulle kanske äfven för min del gifva denne talare
rätt, om detta Kongl. Maj:ts ord vore sådant som Gustaf Wasa
atsåg, då han sade, att man borde “en gång säga och dervid
blifva11. Men det var icke längre sedan än förlidet år, då detta
Kongl. Maj:ts sista ord var två ord, det berömda “antingen —
eller11.

Samme ärade talare ingick sedermera i en historik af frågan
till vederläggning af Stats-Utskottets uppfattning. Det torde derföre
äfven tillåtas mig, att från Stats-Utskottets synpunkt göra
ett kort utkast till eu dylik historik.

Jag ber då att först få erinra, huruledes Kongl. Maj:t år 1873
föreslog ^Riksdagen byggandet af dels en bredspårig uppåtgående
stambana med lätt öfverbyggnad från Storvik till Hybo och vidare
norr ut, dels också en smalspårig tvärbana från Torpshammar
till riksgräns en. Det. dröjde emellertid icke längre än till 1874
års riksdag, förrän vi fingo från Kongl. Maj:t emottaga ett förslag
om, att den. beslutade smalspåriga tvärbanan skulle i stället
hyggas^ bredspårig. Såsom skäl härtill angafs, att från Norge en
dylik åsigt framkommit, och att vi borde gå norrmännens önskningar
i detta fall till mötes. Man har äfven i dag anslagit på
samma sträng och påstått, att vi snart sagt icke skulle egu
rätt att bifalla Utskottets förslag på grund af förpligtelser, som
vi nkulle lklädt oss .emot Norge. Det är besynnerligt att då denna
tvärbana är på tal i Sverige, söker man jemt “schacka11 oss svenskar
med norrmännen, och tvärtom i Norge “schacka11 norrmännen
med svenskarne. Jag har. här de norska stortingsförhandlingarne
förlidet år och ber att till bestyrkande af mitt påstående få ur
dessa anföra några ord af en framstående talare. Han säger:

Lördagen den 29 April, i. m.

N:o 48,

Denne Sag härs jo, som vistnok fra alle Siden erkjendt, sin
Betydning, ikke alene for Norges, men ogsaa for Sveriges Vedkommende,
og der har paa ethvert tidligere Stadium af dens Behandling
vseret handiet fra norsk Side i fuld Overensstemmelse
med _ Svenskerne og tillige under Önsket af en Imödekommen af
Sveriges Önsker eller Sveriges interesser i al den Udstraekning,
som har vaeret förlängt. Dette sidste gjorde sig navnlig gjaddende
paa förrige Storthing, hvor man tog en Bestemmelse overensstemmende
med et fra svensk Side ytret Önske om åt Baneanlsegget
paa den norske Side maatte blive forandret fra smalsporet
til bredsporet, hvilket vil medföre en ganske betydlig
för öget Anlsegsudgift. Dette skede viesentlig. fordi Önsket derom
var fremsat fra svensk Side, og med Önsket om derved åt faa
et kontinuerligt Spor med de svenske Baner, som for denne Banedels
Vedkommende ogsaa tidligere var forudsat åt skulle vtere
smalspor et, men om hvis Förändring tils bredsporet der i Sverige
forelaa Onske“.

i Detta yttrande, som visar, hvilken uppfattning man i Norge
har af frågan, är afgifvet af norska Lagthingets president. Må man
härmed jemföra den öfverläggning, som egde rum i denna Kammare
1874, och som återfinnes i Kammarens protokoll för nämnde
riksdag (femte delen pag. 275-285) och hvad derunder anfördes
till försvar för ändringen af spårvidden.

Sedan man sålunda fått den smalspåriga tvärbanan ändrad
till. bredspårig, fortgick man vidare på samma väg och framkom
förlidet år med det bekanta alternativet: antingen — eller.

Jag nämnde, att Kongl. Maj:t år 1873 föreslog — och Riksdagen
samtyckte äfven — att den uppåtgående banan skulle byggas
bredspårig med 15 skålpunds skenor. Jag för min del tog
mig friheten framhålla redan då olämpligheten af ett sådant beslut,
och yttrade, då frågan förekom till afgörande, att en dylik
bredspårig bana med lätt öfverbyggnad vore ett oting, och denna
min åsigt har äfven vunnit bekräftelse derutinnan, att en fackman
inom Utskottet, Major Adelsköld lemna! en ganska uttömmande
utredning om ändamålsenligheten deraf, att den förut beslutade
lätta^öfverbyggnaden förändras till tung. En ytterligare
bekräftelse på rigtigheten af denna åsigt, tror jag mig finna deri,
att railstyngden för ifrågavarande bana, enligt hvad jag har mig
bekant, redan höjts från 15 skålpund till 19 skålpund. Då man
vet, att railstyngden på våra gamla stambanor blott utgör 21
skålpund, synes man sålunda, hvad tvärbanan beträffar, redan
ganska mycket hafva närmat sig den tunga öfverbyggnaden.

Jag skall vidare be att få uppläsa ett yttrande, som återfinnes
i den till 1873 års Riksdag afgifna statsverkspropositionen bilaga
Ditt. A, pag- 136. Då varande Herr Civilministern yttrade
der, efter att hafva redogjort för de olika meningar, som redan
då gjorde sig gällande i fråga om jernvägsbyggnaderna i Norrland,
följande:

“Mera skäl för sig synes mig den särskilda mening hafva,
som påyrkar tvärbanans dragande norr ut till Hässja och först

Ang. statens
jernvcigsbyggnader
i Norrland.

(Forts.)

N:o 48.

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

42 Lördagen den 29 April, f. m.

der vester ut. Om nemligen i en framtid från samma ställe anlades
en bibana af omkring sex mils längd öfver Indalselfven till närmaste
punkt vid Ångermanelfven eller Sollefteå skulle de ifrågastälda
banorna kornma l beröring med fyra särskilda flodområden,
nemligen Ljusnans, Ljungans, Indalselfvens och Angermanelfvens,
hvilken förbindelse körnare att mäktigt bidraga till höjande af
trafiken å dessa banor, som deremot, enligt den för närvarande
undersökta rigtningen skulle endast träffa Ljusnans och Ljungans
vattendrag11. —---

Sedan jag nu i korta drag redogjort för den behandling denna
fråga förut erhållit, torde jag ock få anses hafva derigenom lemnat
stöd för mitt påstående i början af mitt anförande, att åsigterna
hos Kongl. Maj ds regering i denna fråga icke alltid varit
desamma, utan undergått hvarjehanda förändringar och modifikationer.
Jag vill dock för min del icke obetingadt klandra
detta. Ty det är klart, att i en fråga, så svårlöst och förut så
litet undersökt och utredd, som den om jernvägarne. i Norrland,
man kan i någon mån förändra åsigt, utan att derigenom göra
sig förtjent af klander. Men på samma gång vill jag ock bestrida
rättmätigheten af det påståendet, att Stats-Utskottet förfarit “oerhördt11
i vår riksdagshistoria, derför att Utskottet, icke kunnat,
i en fråga der åsigterna varit så vexlande, medgifva att hvad
Kongl. Maj:t sist sagt ovilkorligen är det rättaste.

Men, kan man i alla fall fråga, hvarför liar Stats-Utskottet
föreslagit just den östliga linien? Jag ber att med några ord få
antyda detta; och jag kan göra det sä. mycket mera, som jag härvid
lag ju icke alls har några enskilda intressen att försvara.
Stats-Utskottet liar föreslagit den östra linien på skäl, som herrarne
kunna inhemta af en blick på den på väggen hängande
kartan N:o 2, till höger ifrån mig räknadt. Man kan der se först
och främst det vestliga alternativet, och vidare finna herrarne der
en bana längs med kusten. Dessa tvenne banor bilda tillhopa
ungefär en uppåtvänd gaffel. Om man nu tänker sig, att det
vestliga alternativet blefve antaget, skulle utan allt tvifvel det
slutliga resultatet häraf blifva, att man för ett verkligt tillgodoseende
af Norrlands behof, hvilket genom banans dragande vester
ut närmare Kölen till stor del eluderas, skall blifva nödsakad
att bygga två norrut gående banor, hvilka skola komma att slutligen
löpa ihop till en ny gaffel med sina spetsar vända nedåt
mot den andras. Hvad detta vill säga torde blifva tydligt, då
man besinnar, att Östersund är beläget ungefärligen i midten af
Sverige, och att derifrån är lika långt till vår yttersta gräns i
norr som i söder. Tänker man sig nu skilnaden i kostnad mellan
att bygga en eller två stambanor genom Norrland, torde man tydligt
kunna fatta, att det här icke är fråga om någon småsak, utan
om en summa, approximativt beräknadt, af minst. 50,000,000 kronor.

Men har Sverige råd härtill? Och är det i Norrlands sanna
intresse att hysa den förmätna tanken att erhålla två uppåt, gående
stambanor? Nej! Om man erinrar sig, hvilken stark stridig -

tf:o 48.

Lördagen den 29 April, f. m.

-het i åsigter som gjorde sig gällande, då östra stambanans byggande
stod pa dagordningen en strid, som var så hård, att, om
denna bana icke vant positivt utlefvad, den kanske aldrig hade
kommit till stånd så torde svaret vara lätt funnet. Många
ansago det da för ett slöseri att anlägga en stambana, som under
en lång sträcka skulle löpa parallelt med en förut befintlig stambana
Men da var det anda genom Östergötlands rika och folkrika
bygder, denna paralel-linie skulle dragas. Striden om denna
stambana var emellertid, som sagdt, ändå så bård, att det endast
berodde pa en ganska liten majoritet, att densamma hade blifvit
afslagen. Huru kan man då väl nu tro, att det skall blifva lättare
1or, ^on''Iand att erhålla två uppåt gående stambanor? Jag tror
det för min enskilda del icke. Ty, man må tala om Norrlands
ii''a skogstrakter och den rentabilitet, en stambana genom dessa
andskap skulle medföra, - det är dock en sanning, att jernbanorna
der skola blifva de nordligaste jernvägsbyggnader i Europa.
Innan man ännu fått någon erfarenhet om den inverkan,
köld och snö-förhallanden, den glesa befolkningen m. m., der
vid lag torde gömma att utöfva, tror jag det vara något vågadt.
att hangifva sig åt den tanken: vi skola nu taga den vestra linien,
med den förmodan der bakom, att framdeles erhålla två uppåt
gående banor genom Norrland.

Det är uteslutande af detta finansiela skäl, och då jag livselden
öfvertyge sen, att Norrland vida bättre skall vara betjent
med att verkligen erhålla eu bana än att allt framgent önska siq
lvu och kanske icke få någon, som jag tror att Stats-Utskottet ‘i
ganska väsentlig grad befordrat frågan, om man genom Utskottets

xf ,?rk l?en ycka® åstadkomma en uppåt gående stambana.
Att Norrland kan vara belåtet, om vi nu bygga denna stambana
i den af Utskottet tillstyrkta ngtningen, bör man också kunna
antaga, ly Utskottet har sökt att, som man säger, ställa kyrkan
midt i byn, d. v. s. gå en medelväg mellan de föreslagna alternativen.
&

Ett ytterligare skäl för Stats-Utskottets hemställan, om det
ostra alternativet ar den omständigheten att, om Norrland skulle
an ra sig hvilket det naturligtvis bör — att göra denna stambana
fruktbärande, maste äfven tagas i betraktande de bibanor,
som komma att tran Bottniska viken dragas till denna uppåtgående
stambana. Men lagges denna uppåt gående stambana så långt
vestligt, som har blifvit ifragasatt, komma dessa banor att blifva
nästan dubbelt sa langa som de skulle blifva, i händelse den
åt utskottet förordade ngtningen antoges.

Jag tror således, att man bör se saken både ur Norrlands
och ur det ofriga Sveriges intresse, samt att Stats-Utskottet derföre
handlat rätt och klokt, då Utskottet, med frångående af Kongl.
Maj.ts förslag om vestra alternativet, vidhållit Stats-Utskottets
beslut vid föregående riksdag. Om man icke kan tillfredsställa
allas intressen, _ sa bor man åtminstone icke ledera något, utan
tillse, att om icke nyår och en kan få sitt till lags, och om då

Ang. statens
jernvägsbyggnader
i Norrland.

(Forts.)

N:o 48.

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

44 Lördagen den 29 April, f. m.

icke någon viss bör få 7Hest dot stora hela ma fa bäst hvad döt
behöfver. Detta har varit skälet till Stats-Utskottets förslag.

Jag yrkar bifall till detsamma.

Herrar Johan Erik Johansson och Jan Magnusson förenade sig
med Herr Key.

Herr Malmberg: Det är för mig relativt mera lätt att uppträda
i denna stora norrländska fråga, då Stats-Utskottets betänkande
går i samma retning, som min motion. Då jag deremte
finner att Utskottets motivering är särdeles bevisande för
stam- och tvärbanans dragande öfver Håssjö och då dessa motiv
ej äro andra än dem regeringen i Kongl. propositionen under
föregående riksdagar begagnat, så torde det vara klart för Kammaren
att Håssjölinien är den sträckning af stam- och tvärbanan,
som bäst tillgodoser Norrlands behof och infriar till Norrlands
folk gifna löften. Då dessutom den föregående talaren genom
sitt sakrika anförande underlättat mitt uppträdande, så kan jag
fatta mig kort. Jag kan dock icke underlåta att framhålla åtskilliga
uppgifter, som innehållas i en broschyr under titel: “Intyg
angående Refsundsliniens och Håssjöliniens olika utsigter till
framtida trafik1'', hvilken broschyr representanten för Sundsvall
låtit författa och utdela till Riksdagens ledamöter. Uti denna
broschyr upptagas skogstillgångar från Hofverö, Brunflo, YtterHogdals,
Rätans, Klöfsjö, Bergs, Ovikens, Storsjö och Ulendalens
socknar med tillsammans 1,001,832 tunnland; men skogstillgångarne
från denna uppgifna skogsareal kunna icke komma Refsundslinien
tillgodo och ge åt densamma någon nämnvärd trafik, emedan de
skogsprodukter från Ljungaelfvens flodområde, hvilka tillföras
Refsundslinien vid Ange, icke kunna föras på nämnda linie norrut
öfver Refsund, icke heller söderut öfver Hybo, utan endast 3 /g
mil på bandelen “Ånge—TorpshammarL Men äfven på denna
handel kunna icke Ljunga-elfvens skogstillgångar upptagas, enär
hopsamlande af virket vid Ange, omkostnaderna för pålastning,
transport på den 3 ''/■> mil långa bredspåriga banan till Torpshammar,
der af- och pålastning måste åter ske, för att sedan
föras på den smalspåriga banan till Sundsvall, hvarest aflastning,
flottläggning och transport till respektive sågverk och lastplatser
äfven måste ske, så skall man lätt finna, att Ljunga-elfvens trävaror
vid Ange sannolikt icke komma att föras på jernbanan,
hvilket endast är möjligt ifrån Stödesjön, dit kostnaderna för trävirket
genom flottning från Ange äro betydligt billigare än på
jernväg. Då härtill kommer att Herrar Dickson & (ko hafva sina
förädlingsverk vid Matfors och Svartvik och detta bolag för närvarande
disponerar öfver större delen af Ljunga-elfvens skogstillgångar
ofvanför Ange under de närmaste decennierna, så
kunna denna firmas trävaror icke komma att fraktas på jernväg
och gifva åt densamma någon inkomst. Beträffande skogstillgångarne
från socknarne Berg och Oviken, så komma. dessa att
öfver Storsjön tillföras tvärbanan vid Ytterån och derifrån föräd -

Lördagen den 29 April, f. m.

N:o 48.

lade till hamn vid Vesterhafvet och kunna således e; ge någon Ang. statens
trafik åt Refsundslinien. jernväg sby gg Om

det är sant, att Brunflo socken egen å halfva sin areal"0*? V,*''0""
eller 33,000 tunnland “utmärkt vacker och fullkomligt sparad (Forte)
bjelk- och timmerskog", hvilket förhållande några jägmästares i
broschyren lemnade intyg, antyder och hvilket jag ej bör betvifla,
så ligger denna skogstillgång omkring Ismundsjön och tillföres
genom^ Sennån—Håssjölinien, men icke Refsundslinien.

Då derjemte, såsom jag i min motion angifvit, åtta skogslösa
socknar finnas omkring Storsjön, så kan man finna, att trävarutrafiken
på Refsundslinien skall bli mycket underlägsen den, som
finnes och kan uppstå på Håssjölinien. Oaktadt broschyr-författaren
från Håssjö-linien uteslutit Holms skogsareal 46,000 tunnland,
hvilken socken Håssjölinien berör, samt dessutom Hammerdals
socken med omkring 350,000 tunnland, så återstå ändock 1,435,203
tunnland för Håssjölinien, under det att Refsundslinien endast
eger skogstillgångar ifrån 687,664 tunnland och således i näiunaste
öfverensstämmelse med uppgiften i min motion.

På uppgifter, som nuvarande representanten för Sundsvall,herr
Axell, under föregående åren lemnat, har jernvägsbyggnadsstyrelsen
stödt sina motiver, och då dessa uppgifter icke äro rigtiga, utan
vilseledande för frågans bedömande, så är ej underligt att jern vägsbyggnadsstyrelsens
förslag icke är tillförlitligt och godt, då den
föreslår en bana, der relativt ringa trafik och industriel utveckling
kan förekomma.

Samma broschyr upptager äfven intyg från Sundsvalls Börsförening
och handelseorps, att Refsundslinien skall bibehålla Jemtlands
handel med hamnar vid Bottenhafvet och förhindra Jemtlands
affärsrörelse med Trondhjem och att deremot Håssjölinien skall
befrämja Jemtlands handelsförbindelse med Trondhjem. Ja, här
synes klart, att man strider pro arts et focis och lemnar uppuppgifter,
som ingalunda äro styrkta eller kunna bevisas. Det
är emellertid underbart att alla dessa uppgifter, afgifna af personer
i Sundsvall, hvilka alla äro intresserade i denna fråga, få gå och
gälla _ såsom lemnade af en ointresserad auktoritet, under det att
uppgifter, lemnade af mig eller andra för Håssjölinien intresserade
personer anses vara utan allt värde.

Bör Sundsvall kan det visserligen vara förenadt med en fara,
att Indalselfven beröres vid Glesundsjön af en jernbana, emedan
Indalselfvens trävaror då få ett högre värde och trävaruhandlarne
i Sundsvall ej hädanefter kunna skörda så stora fördelar, som
hittills varit händelsen; men det torde icke vara någon olycka
för vårt land, om hemmansegare och skogsegare i norra delen af
Jernband, der Jemtlands största skogstillgångar finnas, skulle
sjelfve kunna förädla sina trävaror, föra dem på jernbana till
lämplig lastageplats, derifrån afskeppa dem och således taga den
största möjliga förtjenst af sina egendomar. Men nu skall en stads
fördelar ställas i det första rummet, landets i det andra.

Om således banan skulle gå i den af mig föreslagna rigtning,
skulle den åstadkomma en storartad industri och bringa

)

N:o 48.

Lördagen den 29 April, f. m.

Ang. statens

jernväg sbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

välsignelse åt Jemtland. Mina motståndare påyrka deremot
banans dragande genom Jemtlands Storbygd som de förlägga
kring Refsundssjön och Storsjön vid Östersund och framhålla
Jemtlands bidrag 900,000 kronor såsom motiv för detta yrkande. Då
deremot Refsundslinien från Medelpadsgränsen till Näskott genomlöper
Jemtland omkring 9 mil och Håssjölinien från samma gräns
12 mil och då Håssjölinien derjemte berörer Jemtlands för utveckling
af industri och jordbruk mest gynnade socknar, k vilka i närmaste
framtiden komma att utgöra Jemtlands Storbygd, så synes
mina motståndare ej hafva skäl för sitt påstående. Såsom ytterligare
bevis härför vill jag anföra, att, då Jemtlands socknar efter
Refsundslinien, haft fördelen af landsväg och kommunikationsled
på Refsundssjön och Storsjön, så har folkmängden under 33 år i
socknarne efter Refsundslinien ökats, t. ex. i Refsund med 20
procent, Sundsjö 79 procent, Bräcke 81 procent, Brunflo BO procent,
under det socknarne efter Håsjölinien, som icke egt fördelen, hvarken
af lika god landsväg eller annan kommunikationsled, ökat sin
folkmängd inom Hellesjö med 122 procent, Ragunda med 119 procent
och Stugun med 133 procent. Detta torde hafva något att
betyda.

Då Stats-Utskottet i sina motiv för tvärbanans direkta beröring
af Östersund icke angifvit några giltiga skäl, som varit för mig
öfvertygande och då den direkta beröringen af nämnda lilla stad
skulle både förlänga banan med omkring 1 mil och förorsaka svåra
lutningsförhållanden och derigenom stora trafik-omkostnader, samt
då bandelen “Håssjö—Dusnäsviken", “Skärhällsforssen—Näskott"
är på större delen af sin längd nästan horizontel och den vackraste
handel på lika lång sträcka, som vårt land,har att uppvisa,
så anser jag att den indirekta beröringen af Östersund är att
föredraga, hvarföre jag åtminstone för det närvarande yrkar bifall
till min motion.

Herr Lithner: Det är i sanning ganska svårt att veta hvarmed
man skall börja sitt anförande i en diskussion så beskaffad
som den förevarande. Börjar man med att säga, att man skall
blifva kort, så lofvar man kanske mera än man kan hålla; börjar
man åter med att såga, att man har mycket att tala om, så blifver
mången antagligen på förhand otålig. Jag ber derföre, att utan
all inledning helt enkelt få kasta mig in i saken, såsom det
faller sig.

Under den nu redan i 3J/2 timmas tid pågående diskussionen
hafva blifvit yttrade många behjertansvärda saker både för och
emot Utskottets förslag; jag må väl medge, att det förnämsta och
bästa af hvad jag skulle haft att säga redan är mig frångånget.
Jag vill icke heller repetera något deraf; men jag kan dock icke
heller lemna Stats-Utskottets betänkande alldeles utan kidtik.

Jag skall dervid börja med att anmärka, det den ende statsutskottsledamot,
som yttrat sig till försvar för Utskottets förslag,
genast angaf den ställning till frågan, han ämnade intaga, genom
att omtala, det han icke ämnade anföra några siffror eller något

N:o 48.

Lördagen den 29 April, f. m.

dylikt, utan ställa sig på en annan ståndpunkt. Detta sätt att
argumentera är visserligen ytterst beqvämt ock bra, men jag
fruktar att den föreliggande frågan är af den beskaffenhet att åtminstone
i någon man siffror måste tala. Ty då det är fråga om
en jern vägs anl äggning på statens bekostnad, lär det väl varanödvandigt
att med siffror visa hvad staten kan vilja och anser sig
behöfva kosta pa densamma, liksom äfven siffror erfordras för att
upplysa huruvida och på huru stor del af de erforderliga kapitalen
staten möjligen kan hafva förhoppning att erhålla ränta.
Enligt mm uppfattning af den ärade Statsutskottsledamotens anförande
dolde sig egentligen under hvad han sade den gamla
striden med den forra regeringen, hvilken nu åter skulle fram - tv
man hck af honom höra talas om detta bekanta “antingen, eller11 och

sa vidare. Hvad deröfver fans i den värde Statsutskottsledamotens

andragande kan jag ej finna egentligen förebragt någon utredning
af saken, sådan den nu föreligger. Han kom dock verkligen ef
g“ft att. saga, att genom Stats-Utskottets förslag kyrkan skulle
stallas midt i oyn Detta, förutsatt att dermed menas de nordliga
landskapens areal later mycket bra; men jag skall länge fram i
i mitt anförande söka visa, huru härmed sig verkligen förhåller.

, a ur- un<*er åhörandet af diskussionen förvånat mig öfver
att den, att jag så må säga, tagits bra mycket på rak arm. Om iag
undantager de båda första talarne Hans Excellens herr Statsmmistern
och herr Presidenten Bergström, har egentligen ingen
ingått i kritik af den del af Stats-Utskottets betänkande, med
Hvilken Utskottet velat försöka motivera sitt förslag.

Beträffande denna motivering vill jag till eu början anmärka,
att, ehuru den värda Statsutskotts-ledamoten, som nyss hade
ordet tyckte det vara mycket vådligt sagt af en talare som i
TW diskussionen hade ordet, att det vore oerhördt, att ett Statsutskott
framkomme med ett sådant förslag som det nu föreliggande
jag dock icke tror, att i svenska Riksdagens historia förefinnes
något exempel derpå, att såsom nu skett, Stats-Utskottet utan
ledning af någon Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, d. v. s. utan
att Kong!. Maj:ts äskat något anslag till en stambanebyggnad
och jag ber herrarne lägga noga märke härtill, ty just härpå
ligger den egentliga vigten, ändå helt enkelt på eget bevåg upptagit
fragan och sagt: “Nu skola vi bygga en stambana, och en
stambana som, efter hvad jag tror, är öfver 10 mil lång, och
således skulle komma att kosta 6 ä7 millioner, ehuru Kongl Makt
nu hvarken begärt anslag dertill eller framlagt utredning i frågan.
Detta synes mig vara en något rask vändning. Undersöker man
nemligen hvad i denna fråga förut vid Riksdagen förefallit, så
finner man, hurusom nästföregående Riksdag uttryckligen undanbedt
sig att, innan närmare undersökning angående sträckningen
af norra stambanan från Hybo blifvit gjord, fatta beslut rörande erm
eller andra alternativet. _ Det allra märkvärdigaste är dock, att just
de herrar — från norr till söder — som i närvarande stund yrka
pa antagandet af Utskottets förslag, just de hafva förra Riksdagen
dikterat denna Kammares beslut, att på grund af bristande

Ang. statens
jernvägsbyggnader
i Norrland.

(Forts.)

N:o 48.

Ang. statens
jernvägsbyggnader
i Norrland.

(Forts.)

Lördagen den 29 April, f. m.

utredning då icke något i saken afgöra. Nu tager dock Statsutskottet
upp frågan igen; och, om jag icke bedrager mig tor
‘mycket på hvad som visserligen icke utsädes men som dock likasom
geiiomtonade den värde Statsutskotts-ledamotens anförande
synes det nästan som skulle Stats-Utskottet framkommit med
detta sitt förslag just derföre, att någon undersökning af den utåt
Utskottet tillstyrkta limen ännu icke skett. Stats-Utskottm synes
alltså hafva resonnerat sålunda: “Vi taga detta östra alternativ
derföre att regeringen icke verkstält de undersökningar, vi vid
förra Riksdagen önskade skola ske“. Men regeringen har ännu
icke hunnit att låta verkställa dessa undersökningar; och intill
dess sådant skett, kunde ju frågan tätt anstå. Jag tar derföre
upprigtigt säga, att mig förefaller Stats-Utskottets beteende som
ett raskt grepp för att förekomma den undersökning, man förliden
Riksdag ansåg nödvändig, och hvarför man då begärde ett uppskof
med frågans lösning. Jag säger härom hvad en åt denna Kammares
utmärktaste talare brukar saga: “jag klandrar visst icke
Stats-Utskottet härför11. Jag inser mer än val de svårigheter
Stats-Utskottet haft för att komma till det resultat, för ernående
hvaraf Utskottet blifvit sammansatt, och jag beundrar verkligen
Utskottet för det sätt, hvarpå det kryssat sig fram genom alla
svårigheter; jag ber blott att få säga min mening angående en
och annan ytterligare punkt i bevisföringen.

Å sidan 7 af betänkandet säger Utskottet, efter ett längre
resonnement om billigheten af att förse Norrland med jernvägar,
följande ord: “Med denna af båda statsmakterna omfattade åsigt

skulle det, enligt Utskottets förmenande, illa stå tillsammans att
nu vid bestämmande af rigtningen för de. statsbanor i N orrland,
hvilkas byggande under den närmaste tiden ifrågakommer, tillgodose
en ojemförligt mindre del af Norrland, men deremot lata
tills vidare bero med beslut och åtgärder af sedda att gagna den
allra största delen af Norrlands befolkning11. .Jag förmodar att här
i sjelfva verket föreligger ett lapsus , calami, då det star befolkning
i stället för areal. Ty det är verkligen en sanning att den norr
om tvärbanan befintliga delen af Norrland till arealen är den
största, men befolkningen är deremot större söder om banan, enligt
statistiska centralbyråns befolkningsstatisti.k hafva nemligen Ueiieborgs,
Jemtlands och Medelpads län, hvilka äro, tillfredsstälda
genom Kong!. Maj:ts förslag, eu folkmängd af tillhopa 2bJ,4z7
invånare. Ångermanland, Wester- och Norrbotten åter en folkmängd
af endast 266,447. Det är alltså i. sj elfva verket just den
mindre men på ojemförligt större yta spridda delen af Norrlands
befolkning, som Utskottet genom sitt förslag velat tillgodose. -Huru
skall detta förklaras? För min del vet jag det ej.

Vidare förekommer på samma sida af Stats-Utskottets betänkande
följande resonnement: “I Statsrådsprotokollet omförmäles

den möjlighet som genom 1874 års Riksdags beslut att bygga äfven
tvärbanan bredspårig blifvit beredd,. att någon del.af tvär- och.
stambanorna kunde till minskning i ej blott anläggnings utan älven
driftkostnaden blifva gemensam4*. Med detta Stats-Utskottets

Lördagen den 29 April. f. m.

X:o 48,

anförande ur _statsrådsprotokollet har det dock gått, såsom det Ang. statens
i allmänhet går, då man alltför hastigt söker bevisa en sak. Ty jermägsbyggnågot
sådant som Utskottet här sagt innehålles icke i nämnda"a,hr * Korr''
statsrådsprotokoll. Der förekommer i stället å sid. 913 följande: (Ports)

“det är mest ändamålsenligt att för statens .jern vägs byggnader i
“Norrland två hufvudrigtningar, den ena vestlig och’ den andra
“nordlig. varda bestämda, utan att de begge banorna hållas tillsammans
längre än som med hvarderas eg-entliga bestämmelse
“kan vara förenligt. Erfarenheten har ock till fullo ådagalagt.

“att dylika förmedlingslinier, huru stora än de fördelar varit, som
“vid första anläggningen kommit de orter till godo, hvilka dertill
kunnat beieda sig en utfart, likväl sedermera, i man som befolkningen
och industrien vunnit i tillväxt och behofvet af lättnad i
“kommunikationerna låtit sig kännas, allt mindre förstått tillfredsställa
de skilda intressena, utan i stället framkallat åstundan att
“åstadkomma nya jernvägslinier", o. s. v.

I statsrådsprotokollet innehålles således tvärtom den åsigt,
att man visserligen bör sammanhålla denna stambana så långt
som möjligt, men dock endast så långt som det är med statens
väl förenligt.

Vidare har Utskottet på sid. 11 sagt, att “det vid sistlidne
års Riksdag tillstyrkte enahanda beslut som nu af Herr Malmberg
föreslagits, samt att Utskottet fortfarande är af hufvudsakligen
samma åsigt.11 Ja, det är icke underligt, att nuvarande StåtsUtskottet,
. som i det aldra närmaste består af samma ledamöter
som sistlidna års Stats-Utskott, har samma åsigt i denna fråga
som fjorårets.

Vidare heter det i Stats-Utskottets utlåtande, att “det östra
alternativet medför den minsta anläggningskostnaden, kortare våglängd
på bansträckningen i dess helhet samt de största fördelande
för flertalet af Norrlands befolkning1''. Denna sista punkt koppas
jag redan hafva vederlagt, då jag visat att största delen af Norrlands
befolkning bor så till, att den har största intresse af bifall
till Kongl. Maj ds proposition. Men då Utskottet säger, att dess
förslag innebär en kortare bansträckning, så frågar jag:’hvarmed
jemför Utskottet sitt förslag? I hvarje komparation måste finnas
minst tvenne membra comparationis, som skola jemföras. För att
komma på det klara härmed, har Utskottet upprättat en tabell,
hvarmed Utskottet bland annat afser att ådagalägga, huru lång
eu jernvägssträckning Hybo—Välje—Ange tillsammans med sträck”
ningen Torpshammar—Ange—Östersund—Näskott, samt jernvägen
(xällösund nässjö skulle blifva, hvilka bandelar sammanfördes i
det ena af fjorårets alternativa förslag; men detta förslag är ju
nu dödt. .Det är ju den snö som föll i fjor. I år är om detta alternativ
ju ej fråga. Här saknas, således som sagdt, den ena
komparationsleden. Det är gifvet, att, om man på detta sätt får
rita upp en bana här och en annan der, så kan man efter behagfå
uträkningen att visa på en kortare eller längre sträckning.

För närvarande föreligger emellertid icke någon annan komparation
än emellan Utskottets förslag om en jernväg Hybo—Torps Andra

Kammarens Prot. 1876. N:o 48. 4

N:o 48.

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

50 Lördagen den 2!) April, f. m.

hammar—Håssjö—Näskott och Kongl. Maj:ts proposition om bestämmande
af den norrländska tvärbanan i rigtningen Torpshammar
—Ange—Gällösundet—Näskott. Jag ber att få lägga herrarne på
hjertat och minnet, att ännu i närvarande stund här icke föreligga
några fler än dessa båda förslag. Att deremot Herr Malmberg
upptagit Utskottets förslag från i fjor, bör icke förundra
någon; ty han insåg naturligtvis att det för den östra iiniens anhängare
vore eu stor fördel att redan nu få den uppåtgående
banans sträckning bestämd från Hybo öfver Yälje till Torpshammar.
Jag ber att i parentes få nämna, att jag sjelf bor i Torp, hvadan
det naturligtvis skulle vara till fördel för mig, om bansträckningen
Hybo—Torpshammar nu afgjordes, men något sådant yrkande ämnar
jag visst icke framställa. Det är ju alldeles gifvet, att man
genom att på detta sätt sammankoppla tvenne frågor sökt förrycka
Kongl. Maj:ts proposition om tvärbanan; och jag beklagar
verkligen att Ståts-Utskottet, som i så många andra hänseenden
under'' denna Riksdag visat sig vara ett utmärkt Utskott, till hvai''s
ledamöter man kan se upp såsom till statsmän, uti denna fråga
tyckes hafva varit något ensidigt.

Stats-Utskottet anför slutligen, att genom antagande af dess
förslag skulle ett slutligt afgörande vinnas i afseende å jernvägsstriderna
om de olika handel armé i Norrland. Men detta lärer
väl ändå i sjelfva verket vara en sak, som just ingen tror på.
Om nemligen Riksdagen tilltror sig kunna afbryta stambanebyggnaderna
vid Håssjö och tills vidare stanna vid denna punkt midt
in i djupa skogen, så lärer väl Riksdagen lika väl kunna tilltro
sig att stanna och hemta andan hvar som helst annars; ty det
ligger ju i Riksdagens skön att gå vidare eller stanna hvar den
vill i afseende å stambanebyggnader. Jag underkänner således
helt och hållet detta, som jag hört, under hand utspridda skäl,
att, om vi nu icke bestämma oss för att med norra stambanan
gå upp till Håssjö, så skola vi eu annan gång bli tvungna att gå
ännu längre. Jag kan just undra* hvem som skall tvinga Utskottet
eller Riksdagen i detta fall.

Jag skall icke mycket ingå i beräkningar om den ena eller
andra Iiniens företräden. För min del skall jag villigt erkänna,
att för dem af herrarne, som bo i de sydligare delarna af Sverige,
måste vi arma norrländingar, äfven i de bästa bygderna af Norrland,
förefalla så orimligt obetydliga, både i afseende å folkmängd,
och andra förhållanden, att herrarne mycket väl kunna hafva skäl
att besvara vår begäran om förbättrade kommunikationer med den
invändning, att vi, både det ena och det andra alternativets vänner,
äro af alltför ringa betydelse i jemförelse med öfriga delar
af fosterlandet. Men jag kan dock icke alldeles underlåta att
något fästa mig vid, hvad i åtskilliga broschyrer blifvit anfördt,
vid de olika rayonsberäkningar för de bägge föreslagna bansträckningarne
samt de misstag och origtiga uppgifter, som i dem i ett
och annat hänseende förekomma. Jag ber då herrarne observera
att all befolkning i Norrland, och således äfven allt åkerbruk och
all industri derstädes, finnes i de många smala, högst en half mil

Lördagen den 29 April, f. in.

breda, floddalarne som skiljas af höga. bergåsar eller de så kallade
vattendelarne. Det är nu dessutom visserligen icke någon konst
att uppställa eu rayonberäkning så, att en af dessa dalar kan
hänföras vare sig till den ena eller den andra sidan. Men jag
påstår, att icke en enda fora, ingen enda timmerstock kan gå öfver
vattendelarne från den ena af dessa dalar till den andra — vatten
och andra naturförhållanden förhindra det. Jag skulle således
helt enkelt kunna inskränka mig till den anmärkningen, att dessa
rayonberäkningar, som blifvit i förevarande fråga uppgjorda, är o
origtiga, och man endast bör fästa uppmärksamheten på den del
af landet, den omkrets, som hvarje bana, den ena eller den andra
skulle komma att närmast genomlöpa.

Jag vill då framhålla, att Håssjö-linien skulle komma att från
Torpshammar under en längd af 12 mil eller mera genomgå en
nära öde bygd, der snart sagdt hvarken folk eller väg finnas. På
de 12 milen bo endast 4,207 menniskor, af hvilka 1,000, Stuguns
inbyggare, till. och med bo bakom en sjö. Denna bygd ligger
dessutom så till, att sjelfva chefen för jernvägsbygnadsstyrelsen
om densamma under förtviflan sagt: “huru skall jag ens kunna
hygga en bana der; der måste ju först byggas landsvägar för att
kunna få dit jernvägsbyggnadsmateriel; der kan ju icke öppnas
för trafik skifte efter skifte af banan, ty der finnes intet att trafikera
med". Jag trotsar hvem som helst af Eder, mine herrar,
att kunna öfverbevisa mig om motsatsen. Detta är dock, mine
herrar, ganska märkvärdiga siffror. Omkring den andra linien,
den vestlig;! sträckningen finnes deremot en befolkning, som visa!
sig vara lifaktig, och som eget alla möjliga faktorer för utveckling
och kultur.

Jag är tacksam först och främst mot Regeringen som vågat
bringa saken derhän, att det kommit till fråga om en norrländsk
stambana, och sedan mot den opinion, som i denna Kammare gjort
sig gällande i .afseende på behof af jernvägar för Norrlands kultivering,
men jag kan i och för Norrlands eget intresse ej tro att
man härvid bör förbigå de orter der de största anledningar till
kultur och derjemte någon inkomst af anläggningen förefinnes.

I fråga härom är det ju icke blott uppgifvet, utan äfven bevisadt
och kan icke motbevisas, att på den senare linien, den vestra,
om. den ock icke anlades längre än till Ange eller Bräcke, finnes
möjlighet för erhållande af en nettotrafikbehållning af en half
million kronor årligen. Den förra linien, den östra, skulle deremot,
såsom jag i korthet sökt visa, blifva en död bana.

Mig har det vidare förekommit, som om den välvilja, hvilken
inom Utskottet och äfven hos mången vid Riksdagen i öfrigt visat
sig för Norrland, och hvilken uttalat sig i Riksdagens beslut att
fortsätta norra stambanan så långt upp mot Norrland som möjligt,
varit orsaken, hvarför Stats-Utskottet fattat detta beslut och hvarför
mången, till detsamma är anhängare. Men det är tyvärr ofta
med. välviljan så, att den är mera hastig än förståndig och försigtig.
Eörståndigt och .försigtigt torde vara att ej i början förtaga
sig, utan för andhemtning stanna der vi nu äro, efter 1873 års

N:o 48.

Ang. statens
jernvägsbyggnader
i Norrland.

(Forts.)

N:o 48.

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

52 Lördagen den 29 April, f. m.

Riksdags beslut, som ej — jag upprepar hvad jag redan sagt
innehåller mer eller annat än en tvärbana mellan Sundsvall och
norska gränsen och en till denna tvärbana uppgående stambana.

Vilsen I, mine herrar, verkligen göra eder välvilja för Norrland
gällande, så torde detta ske bäst genom att först rikta välviljan,
såsom Landshöfdingen i Vesternorrlands län yttrade, just
till förmån för dem af Norrlands invånare, som genom egna uppoffringar
visat sitt intresse för saken, eller Jemtlands län och
Sundsvalls stad, indika från båda sidor börjat det arbete, som de
nu önska att få sammanknutet. Det lyser öfverallt igenom i Utskottets
betänkande, att meningen är att tills vidare stanna med
stafcsbanebyggnaderna i Norrland. Men man ville stanna i Håssjö
i stället för vid Ljungan. Skulle detta verkligen blifva händelsen,
då beklagar jag Norrland och säger upprigtigt till de öfre norrländingarne,
att det kommer att gå med dem pa samma sätt som
med barnen i sagan, som läto narra bort sig i skogen. Möjligen
kommer en Tummeliten och reder dem ur trångmålet, men svårt
lärer det blifva. Om Håssjö-linien bygges, så är det ej nog med,
att den i och för sig sjelf kommer att ge dåliga trafikresultat.
Den skall äfven framtvinga eu konkurrentbana mellan Östersund
och Torpshammar, hvilken genom sin kortare längd skall upphämta
all transitotrafik från Östersund, vestra Jernband och Norge,
och hänvisa Håssjöbanan att lefva på den lokaltrafik den kan_upphemta
ibland en så fåtalig och gles befolkning, som förut visadt
är. Mig är det klart att den förlust, som på den linien måste
uppstå, skulle för generationer afskräcka Riksdagen att ens tänka
på fortsättning längre norrut.

Landhöfdingen i Vesternorrlands län. Herr TrefFenberg, har
med mycken värme talat för sitt län; och det må icke förundra
någon. Tvärtom, det var alldeles i sin ordning. Men då han
yttrade, att exporten från Norrland var så betydlig, att Norrland
endast ur den synpunkten vore förtjent af de stora uppoffringar,
som det öfriga landet nu finge ålägga sig för jern vägsbyggnaderna
derstädes, så anhåller jag att något få belysa och berigtiga huru
det egentligen förhåller sig med de norrländska handelsplatserna.
Enligt af statistiska byrån i ämnet senast lemnade uppgifter,
eller för sista 10 åren, visar det sig nemligen, att tulluppbörden
endast vid Sundsvall uppgick år 1873 till 405,345 kronor och 1874
till 399,924 kronor, då tulluppbörden i Norrland, norr om Sundsvall,
nemligen i städerna Hernösand, Umeå, Piteå, Luleå och Haparanda,
belöpte sig till 237,522 kronor år 1873 och 193,102 kronor för år
1874. Om man då till tulluppbörden i Sundsvall, såsom sig bör.
lägger den uppbörd, som irpphemtas vid Dufed och Östersund
hvilka båda orter enligt Kongl. Majds förslag skulle beröras af
jernvägen, och hvilken uppbörd belöper sig på Dufed för år 1874
till 73,773 kronor och på Östersund till 83,828 kronor så utgör
tulluppbörden på hela detta handelsområde 527,525 kronor mot
endast 193,102 kronor i det öfriga Norrland norr om Sundsvall.
Ser man åter på Norrland, sådant det enligt min uppfattning är,
d. v. s. dertill räknar äfven landet närmast, norr om Dalelfven,

■Lördagen den 29 April, f. m. 53

så visar det sig, att städerna Helle, Söderhamn och Hudiksvall
hade eu tulluppbörd under nyss nämnda år af 771,283 kronor,
lugger ^ man nu denna summa till Sundsvalls och Jemtlandstull1
ar nes o27,52o, så tå vi ju i det södra Norrland och Jernband en
tulluppbörd åt nära 1,300,000 kronor mot 193,102 kronor, hvaruti
uppbörden i alla norr om Sundsvall belägna städer belöper
sig. Jag har velat nämna detta endast såsom ett bevis på huru
man använder detta stora begrepp “Norrland1* för att förvända
uppfattningen hos tolk, som icke har annat än ofullständig kännedom
derom. Jag har ock med dessa siffror, som ju måste få anses
såsom betecknande, velat visa, hvarest i hvilken del af Norrland
linnés den rörelse och lifaktighet, som har de dimensioner att den
törtjenar tillgodoses.

Huru svårt det än må låta för mina länskamrater. som bo
noiT om Ljunga eif kan .jag på. grund af det anförda, dock icke
underlåta act saga, det Riksdagen i min tanke, utan att på något
sä t ga Norrlands intressen för nära, mycket val kan inskränka
sig till att bifalla den åt Kong]. Maj:t föreslagna tvärbanan, under
den förhoppning jag säkert hyser att i eu framtid derifrån
urages en stambana upp mot Angermanelfven. Och att en sådan
stambana skall kunna anläggas i eu bättre, genare och naturhgare
sträckning än öfver Håssjö, som gör ett dubbelt knä och ei
tillfredsställer vare sig Jemtland eller Ångermanland, emedan den
tager dessa begge landskap i ryggen, derom är lag fullt öfvertyga
d.

Här nar visserligen talats om, att öfver Håssjö skulle komma
en sådan mängd lappmarksprodnkter. Men detta är ett påstående,
som man icke bör fästa, allt för mycket afseende vidt Ty
jag tror, att man i hela Stockholm icke ens kan äta upp så många
renstekar, som behöfvas för att mata ett enda bantåg.

Herr Malmberg har för östra alternativet anfört åtskilliga
uppgifter ur en bekant broehyr. Jag vill emellertid icke efter
een langa diskussion, som förevarit, trötta Kammaren med att
söka. visa Halten af dessa uppgifter. Men samme talare yttrade
dervid äfven något om “ärligt spel*1. Ja, det hoppas jag, att Herr
Malmberg under hela diskussionen skall fullfölja. Frågan, som
föreligger, är 1 sig sjelf alldeles tillräckligt egnad att framkalla
slitningar, för att vi norrländingar icke på begge hållen skulle
söka bespara Kammaren en tvist om hvem som har rätt i sina
sifferuppgifter eller ej. Det är ju för öfrigt möjligt att vi å ömse
sidor under hettan kunna göra oss skyldiga till en och annan
öfverdrift.

. Hvad man uti eu broehyr ordat derom, att Luleå elfs dal med
sm “tropiska växtlighet1* skulle vara “Sveriges Nildal** och mera
dylik t, faller derföre verkligen så mycket inom fantasiens område
att man dervid ej bör fästa någon uppmärksamhet.

Innan jag slutar, vill jag dock fästa uppmärksamheten på en
sak, nemligen att Yesternorrlands landstings till Kongl. Maj:t ingifna
skrifvelse af år 1874, hvilken af Konungens Befallningshafvande
i Yesternorrlands län förordades, enligt hvad handlin -

N:o 48.

Ang, statens
jernvägsbyggnader
i Norrland.

(Forts.)

N:o 48.

Ang. statens

jernvägsbygg nader

i Norr land.

(Forts.)

54 Lördagen den 29 April, f. in.

garne utvisa, icke vidrör Håssjölinien eller ens namnes punkten
nässjö, icke heller något opinerar i afseende på tvärbanans utläggning,
utan endast talar om norra stambanans sträckning “förbi
Stödesjön den från Norge kommande tvärbanan till mötes och
derifrån genaste vägen till södra ändan af Helgumssjön och vidare
till Sollefteå".

Den uppgiften som i fjor i en promemoria gafs Stats-Utskottet,
att Vesternorrlands läns landsting hos Kongl. Maj:t skulle hafva
petitionerat om den förstnämnda rigtningen, öfverensstämmer således
icke med hvad de offentliga handlingarne innehålla. Jag
bär velat påpeka detta, för den händelse man åter skulle komma

in på det kapitlet. .

Jag yrkar bifall till Herr Nordenfelts reservation eller, hviiket
är detsamma, Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Hörnfeldt: Jag har verkligen varit villrådig om jag skulle

taga del i den vidlyftiga diskussionen eller huruvida det
icke vore^klokare för oss norrländingar att rent af tiga och sedan
reservera oss emot Kammarens beslut. Då de upplysningar af
allehanda slag, som så väl från ena som andra sidans talare meddelas,
alltid i mer eller mindre mån måste förefalla tvifvelaktiga,
skall jag emellertid för min del icke besvära Kammaren
med några sifferuppgifter eller kalkyler, för att dermed söka visa
fördelen af den ena eller den andra liniens företräden. Jag är
dessutom fullt förvissad att det är nära nog omöjligt att på förhand
uppställa dylika fullt tillförlitliga beräkningar. Jag har derföre
begärt ordet endast för att i korthet angifva den ståndpunkt
i frågan jag intager, och de skäl som hufvudsakligen bestämt mig
att biträda Stats-Utskottets förslag.

Trots, den omständigheten att jag är Norrländing och bor
norr om Ångermanelfven, anser jag att luden Hybo—Yälje—Torpshammar—
Hässja—Dusnäsviken ''bäst skulle tillfredsställa det gemensamma
norrlandsintresset och landets intressen i allmänhet.
Denna linie skall nemligen, efter min åsigt, komma att lemna en
så betydlig trafikinkomst, att densamma fullt motsvarar den inkomst,
som kan påräknas af den vestra linien. Dessutom är det
min öfvertygelse, att, för den händelse Riksdagen skulle besluta
den vestra linien, denna linie antagligen icke komme att tillfredsställa
alla norrländingar, utan någon agitation uppstå för ännu
en statsbana närmare kusten, Norrlands intressen skulle visserligen
o i detta fall, om man finge en stambana, som ginge direkte
på Ångermanelfven vara ännu bättre tillfredsstäldt, men då man
icke uteslutande får taga hänsyn till enskilda eller provineiela
intressen, så har det för Utskottet varit en nödvändighet att söka
en medelväg bland de stridiga meningarne. Och denna medelväg
anser jag för min del, att Stats-Utskottet lyckats finna. Jag
kommer derföre i alla fall att rösta för Stats-Utskottets_ förslag,
ehuru jag uti en detaljfråga inom Utskottet reserverat mig. Jag
hade nemligen helst önskat att banan droges från Dusnäsviken
direkte till Näskott utan omväg till Östersund. Skälet härtill var,

>T:o 48.

Lördagen den 20 April. f. m.

att banans lutningsförhållanden å sträckan Dusnäsviken—Östersund
äro särdeles ogynsamma. Men å andra sidan förbiser jag
icke det stora intresse, som ligger i att Jemtlands enda stad får
jern vägsförbindelse och vill derföre äfven gå detta intresse till
mötes.

Jag öfvergår nu till några anmärkningar i anledning af de
yttranden, som under diskussionen afgifvits, och börjar dervid
med den siste talaren, Herr Lithners. Han trodde att Statsutskottet
hufvudsakligen fäst sig vid den af Utskottet föreslagna
rinien af den anledningen, att denna linie icke vore tillbörligen
undersökt.

Att detta icke är anledningen, torde dock Herr Lithner så
mycket hellre böra veta som det icke borde vara Herr Lithner
obekant att den af Utskottet tillstyrkta linien, ej allenast blifvit
undersökt, utan äfven befunnits bättre i afseende å lutningsförhållanden
än den af Kong], Maj:t tillstyrkta. Men Stats-Utskottet
kunde för (ifrigt lika så gerna fästa sig vid den linie, Utskottet
gjort, som vid den af jernvägsbyggnadsstyrelsen föreslagna linien.
Ty denna senare är ingalunda på något sätt så tillförlitligt undersökt,
att man kan hysa fullt förtroende till densamma. Det
har nemligen visat sig,. att t. ex. å jernvägsbyggnadsstyrelsens
fcrslagslinie mellan Yälje och Torpshammar befinnes en punkt,
som af styrelsen upptagits såsom liggande 108 fot högre än den
verkligen gör, med andra ord, denna punkt sväfvar, enligt jernvägsbyggnadsstyrelsens
undersökning, 108 fot i luften. Eu annan jernvägsingeniör
har derföre anmodats anställa ny undersökning af
linien, _ och det har visat .sig, att hans undersökning är fullt ut
lika tillförlitlig, ja tillförlitligare än de af jernvägsbyggnadsstyrelsens
ingeniörer anstälda.

Samme talare förebrådde Stats-Utskottet, för det Utskottet
skulle hafva varit ensidigt. Detta är ett yttrande, på hvilket jag
knappast^ vill lemna den ärade talaren något svar; jag tror, att
det påståendet må stå för hans egen räkning. Ett sådant yttrande
ar alldeles detsamma som om jag från denna plats skulle
säga till honom att han vore ensidig, derföre att han bor tre
qvarts mil från Torpshammar. Jag skall dock icke tillåta mig
fälla ett sådant yttrande, utan tror, att han talar af full öfvertygelse
och på fullaste allvar anser, att den bästa linien är den
vestra.

Samme talare uppgaf, att på linien mellan Håssjö och Torpshammar
hvarken fans, såsom han uttryckte sig, — ja, jag begagnar
verba formalia — “folk eller fä“. Hvad han dermed menade
vet jag icke, men jag ber att få upplysa honom om, att vid
denna linie finnas tre församlingar med vederbörande presterskap;
och då der finnas prester, så bör der väl också finnas folk.

En talare på stockholmsbänken, Herr Axel Bergström uppgaf,
atfe jernvägskomiterade i Hernösand öfvergifvit den gamla så
kallade B-linien och. numera öfvergått till Håssjölinien. Ja, detta
är en sanning, som icke kan bestridas. Men anledningen hvarför
jernvägskomiterade frångått sitt första beslut om jernvägens

Ang. statens
jernvägsbygg-*
nader i Norrland.

(Forts.)

N:o 48.

Lördagen den 29 April, f. ra.

Ang. statens

jernväg sby gg^

''/lader i Norr land.

(Forts.)

sträckning torde ej vara honom obekant så mycket mindre som
han sjelf, såsom civilminister, företog en resa till Norrland för
att taga kännedom om lokalförhållanden derstädes. Vid detta
tillfälle hade han ett sammanträde med jernvägskomiterade i
Hernösand. Jag var visserligen icke närvarande vid detta sammanträde,
ehuru jag var ledamot af komitén; men jag har sedermera
hört berättas, att Herr Bergström då tillstyrkte jernvägskomiterade
att ingå till landstinget med en skrifvelse, med
anhållan att landstinget skulle frångå sin förut uttalade åsigt
att B-linien vore den lämpligaste och i stället förorda C-linien,
emedan den senare hade utsigt att godkännas af regeringen,
hvithet icke var förhållandet med B-linien. Detta var anledningen
dertill, att jernvägskomiterade och landstinget i Hernösand
frångingo B-linien. De gjorde detta naturligtvis derföre, att
en så högt uppsatt personlighet som dåvarande Civilministern
Bergström behagat lemna sådana der halfva löften.

Samme ärade talare gjorde den anmärkningen mot norrländingarne,
att, om de hade varit eniga sins emellan, så både det
varit troligt, att vi i denna stund haft linien bestämd till Håssjö.
Men man kan ju lika gerna kasta om satsen och säga, att om
regeringen hade varit tillmötesgående mot pluraliteten af norriändingarne
och rättat sig efter deras önskningar, så skulle man
nu likaväl hafva haft linien bestämd till Håssjö.

Samme ärade talare anmärkte mot Stats-Utskottet, att det
begått någonting oerhördt, då det tillstyrkt det nu framlagda
förslaget. Detta yttrande är redan besvaradt. af en annan
Stats-Utskottsledamot; men jag skall be att få tillägga, att, om
det varit oerhördt af Stats-Utskottet att fatta ett sådant beslut,
så kan man väi säga, att det varit exempellöst af regeringen att
framlägga ett sådant förslag, som hon gjort.

En annan talare ville icke precist beskylla Stats-Utskottet
för att hafva varit lättsinnigt; men mellan raderna kunde man
dock läsa, att Stats-Utskottet, då det framlagt sitt förslag, skulle
grundat på sjelfva saken nog litet, med andra ord ej haft fullt
klart för sig hvad det gjorde. Ett sådant påstående lian visserligen
framkastas, men hvar och eu som bevistade förra årets riksdag,
torde icke hafva glömt att regeringen då framlade samma
förslag, som Utskottet nu gjort. Den ärade talaren framstälde
emellertid dä ingen anmärkning mot regeringen, att hon handlat
lättsinnigt.

Samme talare förundrade sig öfver att tvärtemot alla utom
Utskottet ståendes önskningar Utskottet tillstyrkt Håssjölinien.
Jag får erkänna, att detta yttrande förefaller mig ganska besynnerligt.
Det är nemligen för mig alldeles ofattligt, hvarifrån han
hemtat denna uppgift, att alla utom stående skulle vilja antaga
Kongl. Maj:ts förslag. Jag kan likaväl säga, att alla utom stående
skulle vilja antaga Utskottets förslag, men det vill jag icke
heller göra, ty jag har icke så utrönt detta förhållande, att jag
bestämdt kan påstå något dylikt.

En talare på Elfsborgsbänken, hvars skriftliga anförande jag

Lördagen den 29 April, f. m.

sökte följa så godt jag kunde, nämnde, att utaf de liufvudsakligaste
skälen hvarför han kommit att biträda Kongl. Maj:ts förslag
varit det, att jernvägsbyggnadsstyrelsen tillstyrkt detsamma.
Man kan dock icke alltid lita på hvad denna styrelse tillstyrkt,
ty ofta är det fallet, att man riskerar att, så att säga, blifva dragen
vid. näsan af henne.. Icke allt som denna styrelse sagt, är
tillförlitligt. Jag ber att i detta hänseende få erinra om, att t. ex.
sista året i Juni månad, då norska stortinget debatterade framlagda
^förslaget till jernbana mellan Throndhjem och riksgränsen
och då rigtningen af denna bana skulle bestämmas, så upplästes
af en ledamot af norska stortinget ett af norska jernbanedirektören
dagarne förut till öfverste Beijer aflåtet telegram af följande
innehåll: Har förmedelst de i Kongl. jernbanekommision

i vinter förte Forhandlinger om Retningen paa norsk side af
Sundvalls Throndhjemsbanen och Sägens videre Behandling i
Storthingskomiteen ikke kunnet fremlicgge det mellem os aftalte
udkast till arbeidsplan. Af Hensyn Sägens Stilling her meget
önskeligt erfare, om noget företaget fra svensk side paa bane j

1&en ntermest graendsen. Svar egnet till officiel fremlseggelse
udbedes. Sägen staar till behandling i Storthinget denne Uge.“

Som svar på detta telegram afsändes från öfverste Bejer följande
telegram:

Med anledning; af gårdagens telegram får jernvägsbyggnausstyielsen
till svar meddela att jernvägsarbetena å norra stambanan
emellan Storvik^ a (xefle dalabanan och riksgränsen mot Korge
redan äro påbörjade. från Storvik och komma ofördröjligt att påbörjas
vid Storsjön i Jemtland omkring eu mil vester om Näskott
i rigtnmg mot riksgränsen, för hvilka sednare arbeten förberedande
åtgärder redan äro vidtagne äfvensom förberedelser för arbetenas
bedrifvande efter den oss emellan förlidet år omhandlade arbetsplan
i afvaktan å närmare framställning från norsk sida.''1

Häraf framgår således, att jernvägsbyggnadsstyrelsen behagat
underrätta norska jernbanedirektören, att arbetena på banan mellan
IN askört och riksgränsen redan börjat den 4 Juni 1875. Det torde
dock vara öfverflödigt att påminna, att det hufvudsakligaste anslaget
för ifrågavarande del af tvärbanau beviljades först för år 1876,
samt att af det för bemälde ar beviljade anslag, högst obetydligt
användts för bansträckningen Näskott—riksgränsen, och att intet
öre användts före Juli 1875, för så vidt ej* dit skall räknas uppforsling
af några skottkärror och annan materiel.

tt, i ^er få besvara en anmärkning mot Stats utskottets

förslag, som blifvit gjord af en militär, Herr Bågenbolin.
Herr Bagenholm påstod, att äfven ur synpunkten af strategiska
skäl den vestra linien borde föredragas framför HåssjöJinien,
detta derföre att det vore närmare söderifrån till den förra
limen än till den senare. För den händelse att man utgår från
den synpunkten att man skall transportera trupper från södra
bvenge till Norrland och tvärtom, har han visserligen rätt, men,
om man utgår från den synpunkten att Ångermanelfven är en
särdeles vigtig strategisk punkt för Norrlands försvar, så för -

N:o 48.

Ang. statens
jemn äg sbyggnader
i Norrland.

(Forts.)

N:o 48.

Lördagen den 29 April, f. m.

Ang. statens
i omväg sbyggnader
i Norrland.

(Forts.)

faller detta skäl. Håssjölinien måste då ur strategisk synpunkt
vara bättre, såsom mera närmande sig denna punkt än den vestra

lini en gör. t

Jag vågar icke längre upptaga Kammarens tid och tror detta
äfven vara öfverflödigt, emedan jag icke kan öfvertyga vare sig
den ena eller den andra. Men jag har dock velat uttala min öfvertygelse
och nedlägga till protokollet mina tankar i frågan
och tillåter mig på nu anförda skäl yrka bifall till Stats-Utskottets
förslag.

Herr Jöns Rundbäck: Det kunde väl synas vara öfverflödigt
att begära ordet i denna fråga, då alla skäl för och emot
redan synas vara anförda och det icke är första gången som densamma
förekommer till behandling vid riksdagen, utan vid fyra
föregående riksdagar blifvit diskuterad med stor ifver både dag
och natt, så att man kunnat tröttna dervid; men det förefaller
mig just derföre desto egendomligare, att man ännu icke
kommit på det klara med henne. Anledningen dertill är, att man
sammanblandat och sammanblandar hvad som icke hörer tillsammans,
nemligen stambanan och tvärbanan. Betraktar man deremot
en hvar af dessa banor såsom ett helt för sig, eller den ena
banan såsom oberoende af den andra, utom i det hänseendet att
de mötas på en viss punkt, så blifver ärendet helt enkelt och
lätt att afgöra. Jag hembär också regeringen min tacksamhet
derför, att hon i år handlat på detta sätt och skilt dessa båda frågor
ifrån hvarandra; ty enligt mitt förmenande var det detta
fjorårets “antingen, eller", som så att säga hoprörde frågan, som
framkallade förhoppningar och fordringar, kvilka gjort och göra
denna fråga så passionerad och svårlöst.

Men å andra sidan vill jag icke mycket klandra detta; ty
det har helt visst gifvit uppslag dertill, att frågan blifvit skärskådad
från flera nya och vigtiga synpunkter. För min del har
jag, efter att efter bästa förmåga hafva satt mig in i frågan,
kommit till samma resultat, som jag redan i fjor framlade uti min
vid Stats-Utskottets utlåtande i ärendet då fogade reservation,
eller att det vore lämpligast att börja bygga en tvärbana från
Torpshammar rakaste vägen till riksgränsen, en norsk statsbana
till mötes. För dem af herrarne, som sutto i denna Kammare,

1873 och sedan torde det icke ens behöfva nämnas, att det då
icke fans någon tanke på Håssjö-linien såsom tvärbana. Då kände
hvar och en igen den gamla hederliga norrländska kartan; nu
har man till den grad målat ut och förstört densamma, att det
är nära nog omöjligt att känna igen den. Före 1874, hade det
icke heller varit någon tvist om, huruvida tvärbanan skulle blifva
bred- eller smalspårig; den skulle blifva det senare. Men vid

1874 års riksdag framlade regeringen ett förslag, att tvärbanan
skulle byggas bredspårig, emedan dels Norge önskade en bredspårig
bana emellan Trondhjem och riksgränsen, dels. Sundsvallsbolaget
åtagit sig att, om tvärbanan blefve bredspårig, ombygga
bandelen Sundsvall—Torpshammar till bredspårig.

Lördagen den 29 April, f. in.

N:o 48.

Frågar man sig nu, hvilken jernväg, som tvärbana betraktad, Ang. statens
är den bästa att bygga i Norrland, så kan derföre endast gifvas jernvägsbyggdet
svaret, att den väg är den bästa, som är den kortaste och1 dNorr''
mest vinstgifvande. Men, hvilken är åter denna? Den bästa (Forts.)
synes mig otvifvelaktigt vara, och derför har jag gifvit skäl i den
af mig afgifna, förut åberopade fjorårets reservation, vägen från
Torpshammar öfver Ange—Grällö—Östersund—Näskott och vidare
till riksgränsen. Denna väg synes mig den lämpligaste, om man
nemligen icke vill besluta påbörjandet af en uppåt gående norrländsk
stambana.

Jag kan visst icke förtänka norrländingarne, att de arbeta
för sina egna ändamål, och således vilja hafva tvärbanan till nässjö,
tv derigenom komma de längre norr ut och hemåt. Men vi.
som äro ointresserade i saken, böra fullfölja försättandet af redan
tilltänkta och beslutade banor i Norrland, oberoende af en öfre
norrländsk stambana. Att bygga endast till Hässja och stanna
der, duger alldeles icke; ty förr än stambanan nått ända upp till
Sollefteå, torde den icke träffa på någon trafik eller rörelse i öfrigt,
som förtjena!'' att byggas för. Vill man således besluta byggandet
af en tvärbana emellan Vesterhafvet och Östersjön, så bör
man väl lägga den, der den kan påräkna den största trafiken,
nemligen från Sverige och Norge och från sistnämnda land tillbaka
till Sverige och vidare österut vid Östersjön till Finland.

Ty efter mitt förmenande, torde den största trafiken ernås på den
linien.

Man har sagt, att, om vi icke bygga tvärbanan till Håssjö.
så få vi bygga två eller tre stambanor i Norrland. Kan det visa
sig, att de banor vi nu bygga, blifva så vinstgifvande, att de
löna sig, så kan detta ju i en framtid nog vara möjligt. Men vänta
få norrländingarne på den banan! Få norrländingarne eu, så tror
jag att de kunna vara glada och belåtna, och det få de måhända.

Men två. är redan för mycket; och tre få de aldrig. Dvlika ord
äro derföre icke rätt _ passande, och då det kommer till kritan,
är det väl icke så farligt menadt.

Jag skulle äfven hafva erinrat om utgången af denna fråga
vid förlidet års riksdag, i fall icke Herr Gummlius redan så fullständigt
redogjort för densamma. För öfrigt torde de flesta af
Kammarens ledamöter sjelfve ihågkomma den. Jag anser det vara
utom allt tvifvel, att, för den händelse frågan då hade blifvit afgjord
genom gemensam votering, skulle det vestra alternativet
hafva gått igenom med en glänsande majoritet,

Jag vill slutligen hemställa till Kammaren, att något uppskof
med denna fråga icke vidare måtte göras; ty då komme att
inträffa, hvad jag redan förut en gång påpekat, nemligen att man
endast komme att, bygga på tvärbanan Näskott norska riksgränsen,
hvilket ju ^är den sämsta biten på hela sträckningen, utan
förbindelse med någon annan jernbana, vare sig till höger eller
venster. Ju förr dessa tvistefrågor slitas, desto bättre både för
Riksdagen och för Norrland.

N:o 48.

Lördagen den 20 April, f. in.

Ang. statens
jernväg sbyggnader
i Norrland.

(Forts.)

På dessa skäl anhåller jag om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr von Gfeyer: Att äfven mindre stater förmå utan fara
beträda statsskäldssystemets bana. då sådant sker lör produktiva
ändamål, derpå hafva vi sett ett lyckligt exempel äfven i Sverige
under senaste tid. Äfvenledes har man sett stater slå in på nämnda
bana, till och med för improduktiva ändamål, men då af hög ideel
art, hvilket ock synes deraf, att största delen af statsskuldsbördan
tillkommit i och för krigföringen i syfte att försvara antingen
statens tillvaro eller det europeiska jemnvigtsystemet. .Man bär
icke heller sett någon stat gå under af en sådan anledning. Men
att en stat skulle kunna fortsätta statslånesystemets i och för improduktiva
ändamål, kan icke antagas ostraffadt kunna försiggå.
Det är ifrån denna uppfattning jag utgår; ty jag föreställer mig
nemligen, att vi just nu stå vid en sådan gräns mellan det produktiva
och improduktiva användningssättet, jag kallar den Håssjö-linien.
Om meningen är, och den blifver sa om Håssjö-linien kommer till
stånd, att med alla medel och i närmaste framtid söka fullfölja denna
sträckning uppåt Norrland, föreställer lag mig nemligen, att vi
mycket snart äro inne på improduktivitetens område för användandet
af våra lånta penningar. Ja, att vi då redan snarligen
befinna oss der äfven improduktivitetens gräns öfverskrides, och
den norrländska jernbanstatistiken vill komma att med afseende
på jernbanstatistiken i sin helhet spela samma rol, som de 7 magra
nöten i Pharaos dröm. Jag anser således, att frågan om valet
af nässjö- eller Refsunds-linien är ganska stor och betydelsefull.

Många hafva här uttalat sig om Refsunds-liniens företräden
framför Håssjö-linien; och dessa företräden hafva knappast af
någon kunnat bestridas, icke ens af Herr Treffenberg. Herr Treffenberg
har till och med sagt, att, om det endast gälde rentabiliteten
och de fördelaktiga förhållandena i öfrigt i afseende & tvärbanan,
ville han medgifva, att regeringens nu framlagda förslag
vore det rigtiga; men tian tilläde, att antagandet af Stats-Utskottets
förslag vore att draga vexel på framtiden, enär Håssjö ligger snart
sagdt i ödemarken och banan således omöjligen kan der afslutas,
utan måste fortsättas vidare norr ut. För min del kan jag
icke heller tillerkänna fullt förtroende åt samme talares uppgifter
angående den stora exporten i Norrland norr om Håssjö. Herr
Lithner har för öfrigt redan vederlagt dem. Och äfven om jernvägen
droges norr ut på andra sidan Håssjö, kan jag icke se, att
detta skulle i någon afsevärd mån öka denna export. Ty exporten
kommer nog att ändå gå sina gamla vägar, antingen på sjöarne
eller strömmarne, hvilka utgöra de naturliga stråkvägarne. i1 ör
Norrland sjelft anser jag det också vara af allra största vigt, att
fortsättandet af banan kunde afstanna, så att man kunde vinna
erfarenhet, huru trafikförhållandena komme att gestalta sig just
de månader af året, då den norrländska jernvägstrafiken skulle
hafva sin betydelse. Utfalla dessa försök fördelaktigt i rentabeit
afseende, måste också chancerna för Norrland att få en stambana

3i:o 48.

Lördagen den 29 April. f. m.

stiga. Jag anser det sålunda ligga i Norrlands eget intresse att
afvakta tiden, ty om linien nässjö anlägges ock kominer att hvila
tungt på statsbanebudgeten, torde detta för längre tid afskräcka
från vidare fortsättande norr ut på denna bana.

Det. är vidare min uppfattning af denna sak, att äfven om
Håssjö-linien skulle bättre förmedla de olika intressena inom Norrland
och bättre tillgodose fortgången af jernvägsbyggnaderna i
Norrland, så borde i alla fäll äfven då ett längre uppehåll i norrländska
stambanebyggnaden göras. Men nu är väl utan allt tvifvel
att Refsundslinien, lättare anlagd, billigare i anläggning ■—
genomgående vida rikare trakter än den öde Håssjö-linien, möjlig att
öppna för trafik i mån af arbetets fortgång — skall visa ett sågynsamt
resultat, jemfördt med Håssjö-linien, att de ränteförluster,
Indika under dessa år skulle uppstå, om denna senare linie antages,
snart skulle närma sig kostnaden för en utsträckning af
statsbanan från Refsunds-linien t. ex. Gällö till Håssjö.

Från hvilken sida jag än ser saken, finner jag således att allt
talar till fördel för Kong!. Maj:ts förslag, äfven om man icke tager
i betraktande det rent af oformliga, att nu bestämma sig för eu
ny linie, . mellan Hybo och tvärbanan till Norge, hvilken ännu
icke blifvit af Regeringen fullständigt undersökt eller till sitt läge
bestämd. Det vore, som om Riksdagen beviljade ett anslag, utan
Stats-Utskottets föregående pröfning.

Ju längre diskussionen fortgått, ju lättare blir det för den
talare, som då får ordet att fortsätta densamma, ty under öfverläggningen
uppstå så många nya momenter och åsigter, som man
skulle vilja försöka att bemöta. Men då i samma mån åhörarnes
förmåga, att med intresse följa föredraget, så naturligen försvagas,
så är detta för mig ep anledning att icke vidare upptaga Kammarens
tid; utan vill jag derföre inskränka mig till att yrka bifall
till Kongl. Maj:ts förslag och afslag å Stats-Utskottets hemställan.

Herr Pehr Nilsson i Yittjerf: Herr Grefve och Talman!
Mina Herrar! Jag har icke begärt ordet i denna fråga för att
söka framlägga några nya upplysningar angående Utskottets förslag,
emedan de redan äro så rikligen framhållna af föregående
talare af begge partien. Broschyrer och skrifter i detta ämne
hafva äfven blifvit Kammarens ledamöter tilldelade, så att dertill
är just ingenting att tillägga. Jag förmodar och, att hvar och
en deraf redan bestämt sitt handlingssätt, hvilket för oss norra
norrlänningar ingalunda höres blifva gynsamt, om man får döma
efter de tal, som af de fleste föregående talare blifvit hållna, samt
af den kritik och det klander, som blifvit tilldelade Stats-Utskottets
majoritet i denna fråga — ett klander och kritiserande, som
synes gått nog långt, då till och med en prest funnit sig föranlåten
att anställa en så sträng kritik, som nu skett.

Jag bar nu blott en fråga att framställa till Kammaren, om
och huruvida det är så ekonomiskt eller politiskt klokt af södra
och mellersta Sveriges representanter att lemna oss inbyggare i

Ang. statens
jernvägsbyggnader
i Norr
land.
(Forts.)

N:o 48.

Lördagen den 29 April, f. m.

Ang. statens
jernväg sbyggnader
i Norrland.

(Forts.)

norra Norrland alldeles utan jernvägar, oss som ovedersägligen
äro i största behof deraf och det af naturlig orsak nog. Ty vår
kommunikation till sjös med den öfriga verlden är åtminstone
under 8 månader af året stängd. Med vårt nordliga läge inträffar
tidt och ofta missväxt genom frost; hvarför vi då äro nödsakade
att från de södra orterna anskaffa spanmål och då sjöfarten om
vårarne är stängd har det händt att spanmålen måst forslas ända
till 50 mil med häst.

Jag vågar derför vädja till Eder, som sjelfva äro ganska rikligt
tillgodosedda med den stora förmånen af jernvägar och jag
beder Eder att betänka Eder mer än en gång, innan i tagen det
afgörande steget i denna för oss så vigtiga fråga. Och härmed
vågar jag anhålla om bifall till Stats-Utskottets utlåtande.

Herr Dickson: Då jag vågar antaga att ganska många af
denna Kammares ledamöter uti denna fråga befinna sig på alldeles
samma ståndpunkt som jag, det vill säga att de icke kunna på
grund af egen lokalkännedom bestämma huru de böra rösta, är
det helt naturligt att man vid afgifvandet af .denna röst mer eller
mindre måste grunda sitt omdöme på de i frågan tillgängliga
kartor och handlingar, som blifvit framlagda. Jag har visserligen
för flera år sedan rest uppe i Norrland; men lag tror mig derför
alldeles icke vara mera berättigad än vi andra icke-norrländingar
att yttra mig till fördel för hvarken den ena eller andra linien.
Deremot har jag så samvetsgrant jag kunnat sökt att pröfva icke
blott alla möjliga kartor, som framvisats och Kong!. Maj:ts proposition
i frågan, utan äfven Stats-Utskottets förslag samt de broschyrer,
som från alla möjliga håll stuckits oss i händerna. Jag
har genomläst dem alla, men jag bekänner för eder, mine herrar,
att ju flera sådana broschyrer jag genomläst, desto mera villrådig
har jag funnit mig, ty hvad man i den ena söker bevisa, det rifver
man i den andra fullkomligt ned. Jag har af alla dessa skrifter
endast kuunat draga den slutsatsen, att de icke varit fullt opartiska,
utan hvar för sig talat för något visst ortintresse. Då jag
önskade gå till den auktoritet, hos hvilken man kunde förutsätta
den största opartiskheten, har jag derföre vändt mig till det af
Kongl. Maj:t afgifna förslaget, och på denna subjektiva grund
kommer jag att rösta för bifall till detsamma.

Det är dock icke nog med detta subjektiva skal, utan jag
har äfven vid granskning af det Kongl. förslaget funnit tre objektiva
skäl för detsamma.

Det ena af dessa skäl inses lätt, om man betraktar de båda
ändpunkterna för linien nämligen Trondhjem i Norge och Sundsvall
i Sverige. Man finner då genast att sammanknytningen af
dessa båda ändpunkter både är kortare och billigare enligt det
Kongl. förslaget, än efter något annat, och att detta derför bör
förordas.

Vidare har jag funnit att genom antagande af förslaget om
en tvärbana öfver Torpshammar och vidare öfver Gällösund uppåt
Östersund vinnes den stora fördelen att banan kan underhand

X:o 48.

Lördagen den 29 April, f. m.

öppnas för trafik och derigenom åtminstone i någon mån bidraga
till att anläggningen betalar sig, hvilket deremot är omöjligt om
banan dragés öfver Håssjö. Detta är det andra skälet, som talar
för Kongl. Maj:ts förslag.

Härtill kommen ett tredje skäl, som enligt min tanke är det
vigtigaste, nemligen det ekonomiska. Skulle det icke vara skal.
mine herrar, att man vid anläggande af statsjernvägar i Norrland
sökte komma till den punkt, att man åtminstone för någon tid
kunde pausera och se tiden an och, innan man beslutar sig för
något vidare jern vägsbyggande derstädes, se till huruvida den redan
beslutade banan vore i stånd att lemna någon afkastning
och sålunda uppmuntra till dess vidare utsträckning''? Man hyser
i allmänhet stora förhoppningar om, att de svenska jernvägarne
skola lemna staten ganska betydliga inkomster. Men det kan
vara skäl att befara, att de långa jernvägar Norrland krafvel’,
åtminstone att döma efter den lilla erfarenhet man ännu kan hafva
om deras förmåga att bära sig, i stället för att lemna inkomster
skola blifva en kräfta för statskassan.

Jag tror att dessa objektiva skäl äro så talande, att det torde
vara skäl för Kammaren att väl betänka sig, innan man beslutar
sig för att bifalla Utskottets förslag att anlägga jernväg till nässjö.
Hafva vi nemligen en gång beslutat oss för att gå den vägen,
mine herrar, då hafva vi också i och med detsamma verkligen
gifvit på hand att banan skall gå ännu längre norrut. Ty går
banan endast till Håssjö, är dermed icke vunnet hvad som med
henne åsyftats. Går banan deremot i den rigtningyegeriugen föreslagit
åt Ange och vidare öfver Gällösund uppåt Östersund, finnas
alldeles inga svårigheter vid att sedermera draga banan uppåt
Ångermanland och ännu längre, om så skulle finnas nödigt.

På nu anförda skäl önskar jag således bifall till Kongl. Maj:ts
och afslag å Utskottets förslag.

Som tiden var långt framskriden och ytterligare åtskillige
ledamöter begärt ordet för att yttra sig rörande det förevarande
ärendet, uppsköts den vidare öfverläggningen derom till kl. 7 e. m.,
då detta sammanträde komme att fortsättas; och åtskildes nu
Kammarens ledamöter kl. 3. e. m.

Ang. statens
jernvägsbygg■-nader i Norr*
land.
(Forts.)

In fidem
Gustaf Westdahl.