RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1876:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1876, Andra Kammaren. N:o 11.

Måndagen den 21 Februari 1876.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Föredrogos och hänvisades till Stats-Utskottet nedannämnda, på
Kammarens bord hvilande Kongl. Maj:ts propositioner till Riksdagen,
nemligen:

l:o angående afsöndring af jord från sergeantbostället Stålsbyn
N:o 1 under Vermlands regemente;

2:o angående afsöndring af jord från f. d. pipare- och trumslagarebostället
Tibble N:o 7 under Uplands regemente;

3:o angående afsöndring af jord från f. d. korporalsbostället N:o
12 och 14 Östraby under Skånska dragonregementet;

4:o angående afsöndring af jord från ryttmästarebostället Rebbelberga
kungsgård under Skånska husarregementet;

5:o angående uppförande af ett etablissement enligt pavillon-systemet
för kavalleriets underbefälsskola;

6:o angående pension å allmänna indragningsstaten för Auditören
vid Bohusläns regemente H. V. Eberstein;

7:o angående pension å allmänna indragningsstaten för Kaptenen
vid Elfsborgs regemente C. I. E. Schagerström;

8:o angående rotering af de s. k. frisocknarne i Örebro län;

9:o angående pensionsrätt för statens landtbruksingeniörer, visse
resande undervisare samt fiskeritjenstemännen; och

10:o angående ny lönestat för mynt- och kontroll verken.

Efter föredragning dernäst af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen,
angående förändring i vilkoren för tidningars och tidskrifters
postbefordran, anförde

Herr Gumselius: Då jag väckt motion, som redan blifvit till
Bevillnings-Utskottet hänvisad, rörande det ämne, hvarom Kongl. Maj:ts
nu föredragna proposition handlar, är- det naturligtvis angenämt för mig
erfara, att det Kongl. förslaget innefattar någonting i alldeles samma
syfte som min motion. Men då i motionen förekommer en uppgift, att
man hade anledning antaga, att just i den del deraf, som rörer korsbandsförsändelser,
en Kongl. framställning skulle inkomma till Riksdagen,
gående mera vidsträckt än den nu föreliggande Kongl. propositionen
visar sig göra, så ber jag få nämna, det denna min uppgift

Andra Kammarens Prot. 1876. N:o 11. 1

N:o 11.

Måndagen den 21 Februari.

härleder sig från en upplysning, som jag inhemtat i Poststyrelsen af
dess förste man, och jag antager derföre, att^ han hos Kongl. Maj:t
gjort en längre gående hemställan i afseende å korsbandsförsändelser
än hvad den Kongl. propositionen innefattar. Då således någon utsträckning
af eftergifterna beträffande korsband icke synes mota invändningar
från vederbörande inom postverket utan tvärtom, sa hoppas
jag, att Bevillnings-Utskottet, som skall handlägga sa väl den Kongl.
propositionen som min motion i ämnet, måtte taga kännedom om det
yttrande Poststyrelsen afgifvit i ämnet samt derefter tillse, huruvida
skäl ej förefinnes att i afseende på korsbandsförsändelser gå längre än
Kongl. Maj:t föreslagit.

Jag har tillika i min motion antydt, att äfven i en annan punkt
en framställning från Poststyrelsen skulle till Kongl. Maj:t vara afgifven
eller åtminstone att vänta, nemligen i afseende på brefkort; och
jag anhåller vördsamt, att Utskottet äfven i denna punkt måtte göra
sig öfvertygadt, huruvida Poststyrelsen, såsom jag har all anledning
antaga, jemväl derutinnan fullt gillar den framställning, jag tagit mig
friheten '' göra. Jag vill naturligtvis gerna hysa den förhoppning, att
äfven andra punkter, i hvilka jag tillåtit mig göra framställningar om
åstadkommande af billigare och med andra lands posttaxor mera öfverensstämmande
postpris och vilkor, än de hos oss nu gällande, måtte
hos Utskottet ådraga sig den välvilliga uppmärksamhet de kunna finnas
förtjena; men särskildt beträffande nyssberörda tvenne punkter, derjag
tror mig hafva att påräkna fullt understöd från Poststyrelsen för mina
åsigter, har jag ansett mig böra framhålla detta. Jag utbeder mig, att.
de få ord jag nu yttrat mätte få åtfölja Kongl. Maj:ts proposition till
Utskottet.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, blef den ifrågavarande
Kongl. propositionen jemte det yttrande, Herr Gumaelius i anledning
af densamma nu afgifvit, hänvisad till behandling af Bevillnings-Utskottet,

Slutligen hänvisades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts proposition,
angående afsöndring af jord från Kronan tillhörande hemmanen Greby
i Forss socken af Södermanlands län.

Föredrogs den af Herr A. IF. Westerdal i aftonsammanträdet sistlidne
lördag afgifna samt da bordlagda motion, N:o 164, om skrifvelse
till Kongl. Maj:t med anhållan bni författning rörande kostnaderna för
svensk undersåtes sjukvård i Norge; och blef denna motion hänvisad
till Kammarens Tillfälliga Utskott N:o 3.

§ 3.

Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:

Lag-Utskottets utlåtanden N:is 10—12; samt

Andra Kammarens Fjerde Tillfälliga Utskotts utlåtanden N:is
1—4 (i samlingen N:is 2—5).

N:o 11.

Måndagen den 21 Februari.

§ ^

Anmäldes och bordlädes följande inkomna ärenden, nemligen:

Lag-Utskottets utlåtanden:

N:o 13, i anledning af Kongl. Majrts nådiga proposition (N:o 10)
med förslag till stadga angående måls handläggning i vissa fall af
Kongl. Maj:ts Högsta Domstols afdelningar samfäldt; och

N:o 14, i anledning af väckt förslag om ändring af §§ 3, 4, 5, 6
och 7 af Kongl. förordningen angående tillsyn å förmyndares förvaltning
af omyndigs egendom den 24 September 1861; samt

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtanden:

K:o 1 (i samlingen N:o 6), rörande väckt förslag om anställande
af polis å landet samt om fjerdingsmannabestyrets öfverflyttande på
sådane polismän;

N:o 2 (i samlingen N:o 7), angående indragning af kronofogdetjensterna
och öfverflyttande af kronofogdarnes tjenstegöromål på länsmännen
;

N:o 3 (i samlingen X:o 8), i fråga om åläggande för de statens
embetsverk, hvilkas räkenskaper granskas af statens revisorer, att i
räkenskaperna under särskildt konto upptaga från dem utbetalda anslag
med eventuel återbetalningsskyldighet;

N:o 4 (i samlingen N:o 9), angående väckt förslag om tillägg till
instruktionen för provincialläkare den 13 Juni 1822; och

X:o 5 (i samlingen N:o 10), angående ändring i sättet för klockares
aflöning samt upphörande af dem åliggande brefbäringsskyldighet,

Dessa ärenden skulle å föredragningslistan för sammanträdet nästa
onsdag uppföras omedelbart efter de val, hvilka, enligt derom fattadt
beslut, komme att vid början af nämnda sammanträde företagas.

Ordet lemnades på begäran till

Herr Sven Xilsson i Österslöf, hvilken uppläste följande skriftligen
affattade yttrande:

Då jag tog mig friheten inom Kammaren väcka motion om ett
anslag såsom understöd för utgifvande af ett urval af Artisten N. M.
Mandelgrens samlingar, med titel: »Atlas till Sveriges odlingshistoria»
hade jag ej haft tillfälle till att så fullständigt som jag önskade, motivera
densamma, och anhåller derföre, att Kammaren må tillåta mig
att förfullständiga den med nedanstående tillägg, och att detta jemte
några bilagor må varda Stats-Utskottet meddeladt.

Att denna fråga förtjenar Riksdagens behjertande torde framgå
deraf, att såväl regering som Riksdag ända sedan 1863 ansett sig böra
understödja Herr Mandelgrens forsknings- och samlingsarbeten på grund
af de vitsord och intyg, Kongl. Akademien för de fria konsterna flera
gånger öfver hans verksamhet afgifvit, och frukterna af densamma väl
ej på annat sätt kunna blifva för den svenska allmänheten gagneliga,
än att Riksdagen äfven nu till utgifvandet af en del af ifrågavarande

N:o 11.

4 Måndagen den 21 Februari.

samlingar räcker en hjelpsam hand. Att Herr Mandelgren ordnat dessa
samlingar framgår af bifogade intyg från Professor Stephens i Köpenhamn
och f. d. Chargé d''affaires Hyltén-Cavallius, livilka om desamma
tagit kännedom, och att han är lämplig att företaga utgifvandet torde
visas af likaledes bifogade intyg från konsthistorikern Professor N.
Höyen i Köpenhamn samt senatorn och ledamoten af franska institutets
konstafdelning, Professor Ingres i Paris, hvilken under sin lifstid
lärer varit ansedd såsom den mest kompetente domare i Europa i dylika
frågor. Såsom ytterligare vittnesbörd om Herr Mandelgrens förtjenster
kunna väl också tjena de många utmärkelser han erhållit af
arkeologiska samfund och konstakademier m. fl. i utlandet.

För att styrka dessa mina uppgifter tillåter jag mig bifoga i afskrifter a)

Kongl. Konstakademiens yttrande den 19 November 1862;

b) utdrag af samma akademis protokoll den 23 Februari 1867

c) utdrag af samma akademis registratur den 1 September 1868;

d) intyg af Professor G. Stephens;

e) skrifvelse från f. d. Chargé d’aftåires m. m. G. O. HylténCavallius; f)

intyg af professor Höyen i Köpenhamn;

g) bref från senatorn, Professor Ingres i Paris;

h) uppgift å utmärkelser i utlandet, tilldelade N. M. Mandelgren.

Om remiss af detta tillägg med bilagor till Stats-Utskottet an hålles

vördsamligen; äfvensom om intagande i Kammarens protokoll, joå
det Riksdagens samtlige ledamöter må fa kännedom om deras innehåll.

De i detta anförande omförmälda bilagor hade följande lydelse:

Bil. A.

(Afskrift.)

Da Herr Artisten N. Mandelgren är hugad att fortsätta utgifvandet
af sitt arbete öfver fäderneslandets gamla kyrkor, med deri förekommande
värdefulla konsthistoriska lemningar från förgångna sekler,
men ett dylikt verk är af den art, att för detsamma icke kan påräknas
afsättning till en större publik, hvadan ock den möda, tid och
kostnad, som derå måste uppoffras,'' ej genom planschernas åtgång lönas;
samt, då de materialier, livilka Herr Mandelgren redan samlat till
detta arbete äro af det intresse, att de lika väl som de hittills af honom
utgifna frescomålningarne förtjena att bekantgöras, vore önskligt om
Herr Mandelgren, genom bidrag af allmänna medel, komme i tillfälle
att fortsätta den verksamhet, hvaråt han på ett nitfullt och berömligt
sätt egnat sig. Stockholm den 19 November 1862.

F. W. Scholander.

Uti ofvanstående yttrande instämma:

C. G. Qvarnström. J. P. Molin. Johan Boklund.

Alb. Törnqvist. .1. F. llöckert. C. G. Blom C:son. N. Anderson.

J. A. Hawerman. J. M. Stack. G. U. Troili.

Lika lydande med originalet intyga

P. Wilh. Cedergren.

Joh. Pettersson.

Måndagen den 21 Februari.

5T:o 11.

Bil. B.

(Afskrift.)

Utdrag af protokollet, hållet i Kongl. Akademien
för de fria konsterna den 23 Februari 1867.

17 §.

Uti en till Akademien ingifven skrift hade Artisten N. M. Mandelgren
anhållit, att Akademien ville med sitt förord styrka en vid innevarande
riksdag väckt motion om understöd dels till utgifvande af
den återstående delen utaf ett af honom påbörjadt arbete, benämndt
les monumens Scandinaves, «dels till allmängörande af ett nytt arbete
i mindre format öfver de historiska minnen, hvilka af honom blifvit
aftecknade i de flesta af rikets provinser; och hade Mandelgren såsom
stöd för sin anhållan till Akademiens beskådande inlemnat en samling
af studier och materialier för det tillämnade arbetet.

Sedan Akademien tagit kännedom om berörda samling, som nu
första gången henne meddelades, beslöt Akademien deröfver afgifva
det intyg, att dessa teckningar, utförda till ett betydligt antal, egde ett
konst- och kulturhistoriskt intresse, att Akademien för sin del finner
högeligen önskvärdt det Mandelgren, medelst ett understöd af allmänna
medel, kommer i tillfälle att publicera dessa produkter af en vidsträckt
och mångårig verksamhet; och skulle detta beslut medelst protokollsutdrag
Mandelgren meddelas.

Utdragets riktighet bevittnar
Axel Nyström.

Lika lydande med originalet intyga:

P. Wilh. Cedergren. Joll. Pettersson.

Bil. C.

(Afskrift.)

Utdrag af Kongl. Akademiens för de fria konsterna
handlingar. Registraturet. N:o 79 år 1868.

Mandelgrens mångåriga nitiska och sjelfuppoffrande verksamhet har
haft till hufvudmål att genom afbildningar samla och bekantgöra konstoch
kulturhistoriska minnen från äldre tider. I ett land, hvarest dessa
ofta högst ovanliga lemningar måste på vidsträckta områden uppsökas,
är aftecknandet så mycket vigtigare, som en mängd för större delen af
allmänheten såsom värdelösa ansedda föremål löpa ständig fara att
förstöras. Redan derigenom, att Mandelgren på de mångåriga vandringarne
genom landets provinser haft tillfälle att fästa både presterskaps,
herremäns och allmoges uppmärksamhet å vigten af tillförene
ringaktade byggnaders, konstverks och gamla husgerådstings bevarande,
har han gjort sig gagnelig för det allmänna; och i den betydliga mängd
afbildningar han redan sammanbragt och varit skyldig att till Eders
Kongl. Maj:ts Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademi aflemna,
utgöres en stor del af föremål värda uppmärksamhet och intresse.

tf:o 11

Måndagen den 21 Februari.

Dessa äro dock att anse endast såsom hopade materialer, Indika
erhålla sitt rätta värde först sedan de en gång blifvit i tidsföljd ordnade
och kunna till ett helt sammanföras, men härtill fordras, att åt
forskaren beredes möjlighet för samlingarnes fullständiggörande, så
vidt detta i hans förmåga står, och får akademien, till främjande af
ett sådant önskvärdt mål, i underdånighet förorda det af Riksdagen
gjorda anslagets tilldelande åt Mandelgren.

Stockholm den 1 September 1868.

F. von DARDEL

Ex actis

F. W. Scholander. F. W. Scholander.

Utdragets rigtighet intyga:

P. Wilh. Cedergren. Joh. Pettersson.

Bil. D.

(Afskrift.)

Då jag har haft tillfälle att se Herr Mandelgrens stora samlingar
till upplysning om Sveriges forntid och medeltid etc. etc., kan jag
icke annat än lemna det intyg, att hans utgifningsplan är värdig all
den hjelp den kan få från enskilda eller från Sveriges Riksdag.

Kjöbenhavn Feb. 5, 1876.

George Stephens,

Prof. vid Universitetet.

Likhet med originalet intyga:

P. Wilh. Cedergren. Herm. Lindqvist.

Bil. E.

(Afskrift.)

Herr Artisten och Riddaren N. Mandelgren. Stockholm.

Anmodad att afgifva ett omdöme öfver de samlingar till Sveriges
kulturhistoria, livilka nu äro ifrågasatte att på allmän bekostnad utgifvas,
får jag såsom min enskilda mening äran uttala följande:

Hvad först beträffar materialets beskaffenhet, så äro dessa samlingar,
hopförda genom den jernhårdaste flit under mera än 30 års
resor och forskningar inom och utom fäderneslandet, af ett oskattbart
värde, synnerligast i en tid som vår, då lemningarne från äldre kulturskiften
med oberäknelig hastighet försvinna,

Hvad dernäst beträffar arbetets plan, så visar sjelfva prospekten,
att meningen ej kan vara att utgifva allt som blifvit samladt, utan
att, med lämpligt urval och i bestämd utvecklingsföljd återgifva hufvudtyperna
af våra äldre kultur- och konstformer, ordnade i naturliga
grupper. Jag tror att denna plan är välberäknad, för vinnande af
en möjligast fullständig öfverblick af hela vårt kulturhistoriska material,
så vidt detta kan i bild återgifvas, och jag anmärker med glädje,
att planen här omfattar hela grupper, livilka hittills varit af den fosterländska
forskningen föga eller blott ensidigt berörda,

Hvad slutligen'' angår arbetets utgifning, så lärer ingen opartisk
kunna bestrida, att ju utgifvaren af Monuments Scandinaves, den förste
efter norrmannen Dahl, som åt nordens äldre konstformer vunnit

Måndagen den 21 Februari.

>:o 11.

ett europeiskt erkännande och som blifvit berömligt vitsordad af sådana
män som Ingres och Höyen, besitter alla hufvudsakliga egenskaper,
för att på ett saken och nationen värdigt sätt ombesörja utgifningen
af det stora nationalverk, hvaråt han med fosterländskt
sinne egnat hela sin mannaålder, och som, efter min åsigt, kommer
att göra epok inom den svenska kulturhistoriska forskningen.

Sunnanvik den 30 Januari 1876.

G. O. Hyltén-Cavallius.

Lika med originalet intygas:
Robert Kallenberg.

Emil Anderson.

Bil. F.

(Afskrift.)

Herr N. M. Mandelgren har havt den godhed, att vise mig den
Samling af Tegninger, som han paa sine Reiser i Sverrig har udfört
efter aeldre Bygninger og deres indre Udsmykning.

Dette Overblik, som ingenlunde omfatter bele Mandelgrens Samling,
vil allerede vaekke en Forestilling om dens Omfång og Indholdsrigdom.
Den svenske Reglering, som har understöttet Konstneren i dette
Foretagende, har i ham fundet en Mand, der med Nidkiserhed har rygtet
sit kald og som har forstaaet åt arbeide med Held under alle de
vanskelige Vilkaar, som den maa kasmpe med, der skal bryde Isen og
bane Yeien for Efterfölgerne. Det er en lykkelig Omstsendighed, åt
dette Foretagende er begynd og bragt saa vid paa en tid, da Sverrig
har vseret heldigt nok til endnu åt bevare saa mange vserdifulde Levninger
fra tidligere Dage; men dette Foretagende vil ogsaa först erholde
sin rette Betydning, naar dets Resultater kan blive bekiendte för
en större Kreds efid den, der kan faae Leilighed til åt see dem i Samlingens
Portsfeuiller. Naar en saa sagkyndig Dommer som Professor
F. Kiigler siger, åt Udgivelsen af denne Samling vil blive til Hseder
for Sverrig og til Gltede for alle Udlandets Konstvenner (Kstblatt 1850,
n:o 29), saa liar han fuldkommen Ret, thi der indeholdes i desse Monumenter
m a nkel i ge Yidnesbyrd om det Shegtskabsbaand, som, giennem
Kirken, omslynger bele den europeiske Kultur i Middelalderen. For os
Danske ville navnlig Malerierne i Bjeresjö liave en smilig Intresse; de
tilhöre ogsaa vore liistoriske Minder og kaste et opklarende Lys over
vore Kirkers maleriske Udsmykning paa en Tid, hvarför der kun er
levnet os enkelte og ubestemte skriftlige Yttringer derom.

Kjöbenhavn den 6 September 1852.

N. Höyen.

Likhet med originalet intyga:

P. Willi. Cedergren.

Herm. Lindqvist.

N:o 11.

Måndagen den 21 Februari.

Bil. G.

(Afskrift.)

Till Herr N. M. Mandelgren, Artist, Målare.

Meung den 9 September 1858. Paris Rue d’Enfer, n:o 54.

Min Herre!

Som jag under mer än tvenne månader ej varit i Paris, är det.
endast kort tid sedan jag emottog Edert bref af den 14 juli, men
ehuru något sent vill jag dock försäkra Eder om all den beundran
som Edert utmärkta arbete har förorsakat mig. Det är djupt inpregladt
i mitt minne, och jag kan ej nog lyckönska Eder till den stora
talang och omsorg, hvarom det vittnar.

Denna skildring (beskrifning) af den svenska konsten, som äfven har
samband med vår, är af det största intresse och utmärkt väl utförd.

Före Edra arbetsamma efterforskningar tviflade hvar och en på,,
att Sverige inom sig egde så många minnesmärken från denna konsttid,
såväl af religiösa som af den profana stylen. De öfriga länderna
synas mig sannerligen ej rikare i detta hänseende; jag lyckönskar Eder,
min Herre, att hafva låtit oss göra bekantskap med dessa talrika
skatter, och ännu en gång sänder jag Eder min upprigtiga lyckönskan
öfver det sätt hvarpå dessa (teckningar) ritningar äro utförda; de äro
sanna, naiva, intelligenta, derjemte kraftiga och originela, hvilket allt
sammanlagdt gör af dem ett beundransvärdt verk.

Jag är icke förvånad men väl ledsen öfver, att Ni ofta har mött
ogena eller okunniga personer, hvilka icke hafva gjort Eder den rättvisa,,
som Ni förtjenar såsom artist och arkeolog för ett verk, som skall
komma att blifva en ära för Eder och Edert land. För ofrigt se der den
olyckliga utgången af många verkliga och aktningsvärda artisters öde,
hvilka likasom Ni, min Herre, hafva uppoffrat en del af sitt lif för att.
beslutsamt följa sitt samvetes och öfvertygelsens röst.

Men jag hoppas fullt och fast, att man slutligen skall göra Eder
rättvisa, och att Edra ihärdiga arbeten skola blifva värderade samt
intaga den plats, dem tillkommer.

Hvad mig beträffar, min Herre, så är det för mig en pligt likaväl
som ett nöje att erkänna Eder stora talang vid,, alla de tillfällen,
som yppa sig för mig att gifva Eder bevis derpå.

Haf godheten, min Herre, ursäkta dröjsmålet med detta bref! Jag.
förblifver med största högaktning

Eder tillgifne tjenare
J. Ingres.

Likhet med originalet intyga:

P. Wilh. Cedergren. Herm. Lindqvist.

Att förestående öfversättning är öfverensstämmande med den mig
förevisade fransyska hufvudskriften betygar. Stockholm den 10 Februari
1876.

Ex officio
Ferd. Svensson,
t. f. Notarius Publicus.

Sigill.

Lika lydande med originalet intyga:

P. AVilh. Cedergren.

Joll. Pettersson.

Måndagen den 21 Februari.

N:o 11.

Bil. H.

Förteckning på utmärkelser i utlandet tilldelade Artisten N. M.
Mandelgren.

1861, den 26 December kallades han till arbetande medlem af
Kongl, Oldskrift-Selskabet i Köpenhamn;

1861, den 29 December, till medlem af konstakademien S:t Luca
i Rom (den ende svensk ledamot f. n.);

1861, den 14 September, till medlem af konstakademien i Florenz;

1863, den 11 Februari, till medlem af konstakademien i Amsterdam
;

1870, den 5 December, till medlem af antiqv. akademien i Antwerpen; 1871,

den 11 April, till medlem af konstakademien i Madrid;

1873, den 26 Januari, till hedersmedlem af Kejserliga konstakademien
i S:t Petersburg;

1863 erhöll M. hedersdiplom vid utställningen i Dublin—England;

1872 stora guldmedaljen vid verldsutställningen i Moskwa.

Att förestående uppgifter grunda sig på oss förevisade originalhandlingar,
intyga:

P. Wilh. Cedergren. Joh. Pettersson.

På derom af Herr Talmannen gifven proposition, beslöt Kammaren,
att Herr Sven Nilssons nu upplästa skrift jemte bilagor skulle
öfverlemnas till Stats-Utskottet,

§ 6.

Herr Talmannen hemstälde, under åberopande af derom mellan
Herrar Talmän träffad öfverenskommelse, det Kammaren ville besluta
att i sammanträdet nästa lördag den 26 i denna månad företaga val
af de 24 valmän, hvilka, jemte ett lika antal från Första Kammaren,
hade att välja Riksdagens Justitieombudsman och hans efterträdare
äfvensom sex suppleanter för nämnde valmän; och blef denna hemställan
af Kammaren bifallen.

Likaledes beslöt Kammaren, på framställning af Herr Talmannen,
att Onsdagen den 1 instundande Mars välja dels tjugufyra valmän för
att utse Riksdagens Fullmäktige i Banken och Riksgäldskontor jemte
deras suppleanter, dels ock sex suppleanter för desse valmän.

§ r.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr A. Bågenholm
från och med den 25 i denna månad till och med den 6 instundande
Mars.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. >/4 3 e. m.

In fidem

Gustaf Westdahl.

tf:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Onsdagen den 23 Februari 1876.

Kl. 10 f. m.

§ I Justerades

protokollen för den 16 och 17 innevarande månad.

§ 2.

•

Herr Liss Olof Larsson hade i anledning af sjukdomsfall
inom sin familj anhållit om ledighet från riksdagsgöromålen under 14
dagar, räknadt från och med gårdagen; och blef denna anhållan, som
nu af Herr Talmannen framfördes, af Kammaren bifallen.

§ 3.

Enligt derom förut fattadt beslut, företogs nu val af tjugufyra
ledamöter i den nämnd, som, enligt 103 § Regeringsform och 69 §
Riksdagsordningen, eger att döma, huruvida Högsta Domstolens samtlige
ledamöter gjort sig förtjente att i deras vigtiga kall bibehållas;
och blefvo dervid i sådan egenskap utsedde:

Herr	J. P. Bager.................................	........... med	148	röster
»	J. G. Brolin..............................	.......... »	148	»
»	C. AV. Ericson ........................	........... ))	148	»
»	A. K.1 Gasslander........................	........... »	148	))
))	J. E. Jansson...........................-	........... »	148	))
))	A. AV. Levgren...........................	........... ))	148	» -
))	G. H. Stråle................................	.......... »	148	))
))	Friherre C. G. A. Tamm ...	........... »	148	»
»	Grefve F. AVachtmeister..............	........... »	148	»
»	Fredrik Andersson ...................	.. ........ ))	104	))
»	Sven Andersson...........................	........... ))	104	»
»	E. G. Boström............................	.......... ))	104	))
))	J. F. Carlsson ..........................	.......... ))	104	»
»	L. J. Larsson...............................	.......... ))	104	»
»	A. P. Lind .......	.......... ))	104	))
))	S. Ljunggren................................	........... »	104	))
))	C. Mej en qvist................................	......... ))	104	))
»	B. Olofsson ................................	.......... ))	104	))
))	J. Rutberg ...................................	........... »	104	»
»	E. von Schoultz............................	........... »	104	»
»	C. F. Segerlind............................	.......... '' »	104	))
))	J. M. Svensson.............................	......... W	104	))
	J. Sääf.........................................	.......... ))	104	))
»	M. Trulsson...................................	.......... »	104	))

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

§ “t.

Derefter blefvo de tolf valmän, hvilka, jemte ett lika antal valmän
från Första Kammaren, hafva att, enligt 70 § Riksdagsordningen,
utse Komiterade för Tryckfrihetens vård, af Kammaren nämnde: och

utsagos dertill:

Herr S. Löwenhielm ..................

» S. Wieselgren ...................

» Per Erik Andersson ............

» A. Fredenberg .....................

» L. F. Holmqvist ..................

» Anders Larsson....................

» P. Lithner ...........................

» J. C. E. Åkesson Lundegård

b Henrik Lundqvist ...............

b Pehr Nilsson i Wittjerf.........

b J. A. Sjö............................

och b A. T. Strömberg..................

med 144 röster

B 144 B

B 107 B

» 107 »

B 107 B

» 107 B

B 107 B

B 107 »

» 107 »

B 107 B

» 107 »

§ 5.

Föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda:

Lag-Utskottets Utlåtanden N:is 13 och 14; samt

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtanden N:is
1—5 (i samlingen N:is 6—10).

§ 6.

Efter föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande n:o 15, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens Första Hufvudtitel, blef
samma Utlåtande af Kammaren bifallet; och lades den dervid fogade
tabell till handlingarne.

§ 7-

Förekom dernäst till behandling Stats-Utskottets Utlåtande N:o
16, angående regleringen af utgifterna under Riksstatens Andra hufvudtitel.

Punkten 1. *

I anledning af Kongl. Maj:ts framställning derom, att Justitiekanslerens
löneförmåner, som för närvarande utgjorde 7,000 kronor,
måtte bestämmas till 9,000 kronor, hvaraf lön 6,600 kronor och tjenstgöringspenningar
2,400 kronor, hade Utskottet i förevarande punkt
hemställt:

att Riksdagen måtte Kongl. Maj:ts förevarande nådiga förslag på
det sätt bifalla, att Justitiekanslerens löneförmåner blefve bestämda
till 8,000 kronor, deraf lön 6,000 kronor och tjenstgöringspenningar

2,000 kronor, att utgå under enahanda bestämmelser och vilkor, som
för ledamöterne i rikets Hofrätter kunde varda bestämda.

Ang. Justitie
kanslerens
löneförmåner

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. Justitiekansler
ens
löneförmåner.
(Forts.)

Efter uppläsning af denna hemställan anförde

Hans Excellens Herr Justitiestatsminister!! Friherre De Geer:
Då Stats-Utskottet i fråga om reglereringen af andra hufvudtiteln
till största delen tillstyrkt bifall till hvad Kongl. Maj:t derunder föreslagit,
samt de nedsättningar i de begärda anslagen, hvarom hemställan
gjorts, hvarken äro många eller särdeles betydliga, torde det måhända
synas otacksamt att ej vara nöjd med Utskottets förslag. Då jag
emellertid vet med mig, att jag i fråga om regleringen af denna hufvudtitel
ej tillstyrkt Kongl. Maj:t annan förändring uti nu gällande
lönestater, än som jag funnit påkallad ej blott ur embetsverkens synpunkt
utan äfven ur synpunkten af statens allmänna intresse, kan jag
ej underlåta att framhålla de skäl, som tala för afvikande från Utskottets
förslag; och jag är öfvertygad om, att, derest Kammaren finner
dessa skäl giltiga, den också skall behjerta dem, desto hellre som
skilnaden i anslagsväg emellan Utskottets förslag och Kongl. Maj:ts
proposition, i de delar jag ämnar hemställa om bifall till den sednare,
visserligen kan vara af vigt för det embetsverk, som är i fråga, men
i knappt nämnvärd grad betungande för statsverket.

Hvad nu först beträffar justitiekansler en, synes det mig, att Utskottet
ej satt hans embete sä högt, som grundlagen ställer detsamma.
Justitiekansleren är nemligen enligt grundlagen Konungens högste ombudsman,
som skall föra Konungens talan i mål, som röra allmän säkerhet
och Kronans rätt, utöfva tillsyn öfver rättvisans handhafvande och
beifra af domare och embetsman begångna fel. Grundlagen säger
också, att han i alla afseenden skall anses lika med Riksdagens justitieombudsman.
För en sådan befattning förefaller det mig, att, vid
jemförelse med andra nu rådande löneförhållanden, Kongl. Maj:t ej
begärt för mycket, då derför äskats en aflöning af in alles 9,000 kronor.

Herr Berg: På de af Hans Excellens Herr Justitiestatsminister!!
anförda skäl, och då jag tror, att det är af synnerlig vigt, att det
embetet, hvarom fråga är, må komma att beklädas af personer med
framstående juridisk bildning, tager jag mig friheten framställa det
yrkande, att, med afslag å Utskottets hemställan i denna punkt, Kongl.
Majts nådiga proposition måtte bifallas.

Herr Jöns Rundbäck: Vare det långt ifrån att Utskottet velat
underkänna justitiekanslersembetets höga vigt och betydelse. Men utom
det att de skäl, «om i Utskottets förslag föreligga för den i fråga
komna lilla nedsättningen af de för detta embete äskade löneförmåner,
torde i och för sig anses talande nog, hafva Utskottets ledamöter varit
ense om att dessa löneförmåner borde bestämmas till 8,000 kronor
jemväl på den grund, att sedan det vid 1874 års riksdag fattade beslut,
hvarigenom embets- och tjenstemän jemväl med öfver 5,000 kronors
lön tillerkändes ett dyrtidstillägg af 1,000 kronor, blifvit vid sist—
lidne riksdag genom ett nytt beslut sä ändradt, att detta dyrtidstillägg
ej skulle tillkomma dem, som hade mer än 5,000 kronor i lön,
Utskottet, vid sådant förhållande, ansett sig hafva, genom att öka
justitiekanslerens lön med 1,000 kronor — derigenom hans löneförmåner
blifvit höjda till samma belopp, hvartill de under sistlidet år

Onsdagen den 23 Februari.

>":« il.

kanslerens löneförmåner.

(Forts.)

med dä utgående dyrtidstillägg utgingo -—■ tillgodosett de anspråk, som Anu- Justitie
betingas af detta embetes betydelse och utöfning.

På grund häraf anser jag mig böra yrka bifall till Utskottets
förslag.

Ofverläggningen var härmed slutad. Efter upptagande af de yrkanden,
som derunder förekommit, framställde Herr Talmannen, enligt
dem, propositioner så väl på bifall till Utskottets hemställan som ock
på afslag derå och bifall i stället till Kongl. Maj:ts proposition i ämnet;
och förklarade Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt förefinnas
för den förra meningen. Votering blef emellertid begärd, i anledning
hvaraf en så lydande omröstningsproposition uppsattes, justerades och
anslogs:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i lista punkten
af dess utlåtande N:o 16,

röstar ja;

Den det ej vill

röstar nej.

Vinner nej, har Kammaren med afslag å Utskottets hemställan,
bifallit Kongl. Majrts framställning angående Justitiekanslerns löneförmåner.

Voteringen försiggick och visade 119 ja mot 47 nej; varande alltså
Utskottets hemställan af Kammaren bifallen.

Punkten 2.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att, med de genom Kongl. Maj:ts Ang. ny aflsnådiga
beslut den 17 sistlidne December stadgade bestämmelser och ningsstat för
vilkor för genomförande af förändrad organisation af och lönereglering J^Mieremför
Justitierevisions-expeditionen, ett i statsrådsprotokollet intaget för- Sl°t;ånen
slag till ny personal- och aflöningsstat för samma expedition, enligt
hvilket anslaget dertill komme att ökas med 15,950 kronor till 134,000
kronor, måtte af Riksdagen gillas; och hade Utskottet, som ansett sig
hafva allt skäl att tillstyrka godkännande af den föreslagna organisationen
samt, beträffande det af Kongl. Maj:t framlagda förslag till ny
aflöningsstat, icke heller funnit anledning deri ifrågasätta annan ändring,
än att tjenstgöringspenningarne för revisionssekreterarne skulle
höjas från 1,800 till 2,000 kronor och deras löner i stället med 200
kronor minskas, i denna punkt hemstält:

att, med enahanda bestämmelser och vilkor för genomförande af
förändrad organisation af och lönereglering för Justitierevisions-expeditionen,
som kunde varda i afseende å tjeustemännen vid rikets Hofrätter
antagna, ett vid utlåtandet bilagdt förslag till ny stat för samma
expedition, att tillämpas från och med år 1877 (hvilket förslag endast
i fråga om fördelningen af revisionssekreterarnes aflöning i lön och
tjenstgöringspenningar skilde sig från det af Kongl. Maj:t afgifna),
måtte jemte dervid fogade öfvergångsstadganden af Riksdagen gillas,
och Justitierevisions-expeditionens ordinarie anslag följaktligen ökas med
15,950 kronor, eller till 134,000 kronor.

Mot hvad sålunda blifvit hemstäldt, hade Herr Piss Olof Larsson
inom Utskottet reserverat sig i så måtto, att han ansett det för

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. n.y aftöningsstat
för
Justitierevislonsexpeditiuncti.

i Forte.)

revisionssekreterarne föreslagna ålderstillägg, 600 kronor, icke böra
bifallas.

Sedan punkten nu blifvit bos Kammaren föredragen, yttrade:

Herr Jöns Pehrsson: Ehuru det måhända icke tjenar något till
att försöka erhålla ändring i hvad Stats-Utskottet i denna punkt hemstält,
kan jag för min del dock icke godkänna nämnda hemställan. Jag
kan det icke, derföre att jag tror, att de lönebelopp, som äro föreslagna
för tjenstemännen i de högre graderna, skäligen tala vid någon
nedsättning.'' Yi skola minnas, att det nu framlagda förslaget grundar
sig på det förslag, som af den för sådant ändamål tillsatta komitén
blifvit uppgjordt, och att denna komité afgaf sitt förslag redan år 1874,
vid hvilken tid väl ingen trodde eller åtminstone ville vidkännas tro
på en förändring till det sämre i de då rådande prisförhållandena.
Detta har dock inträffat, och följaktligen tror jag icke att Riksdagen
nu med fullt skäl bör lämpa aflöningsbeloppen efter de högre konjunkturförhållanden,
som den tiden voro rådande. Jag medger visserligen,
att lönebeloppen i de lägre tjenstegraderna icke äro för stora, då jag
alltid hyst den åsigten, att den underordnade tjenstemännen i ett verk
är lika'' nödvändig som den öfverordnade samt. den underordnades arbete
ofta lika ansträngande som den andres, och att, vid sådant förhållande,
mellan dessas aflöning icke bör förefinnas så stor skiljaktighet,
som man i allmänhet velat hafva.

Man ser i förevarande betänkande några få, jag ville nästan påstå
intetsägande reservationer från en del af de Stats-Utskottets medlemmar,
som äro från denna Kammare, och jag klandrar dem icke för
det de icke gjort mer än de gjort, då de antagligen icke kunnat gorå
något vidare än de försökt; men detta är intet skäl för oss, som ^stå
utom Utskottet, att icke, i hvad på oss ankommer, söka framhålla
hvad vi anse rätt, I nästa punkt af betänkandet förekomma sådana
förhållanden, som göra att man åtminstone der torde hafva hopp om
att få den ändring, jag ämnar föreslå, antagen, och detta föranleder
mig att äfven vid den nu föredragna punkten framställa ett sådant
ändringsyrkande, derföre att, om det skall göras i den ena frågan, det
principenligt bör göras äfven i den andra samt, derest Riksdagen nu
antager Stats-Utskottets förslag rörande regleringen af utgifterna under
andra hufvudtiteln, det icke är lönt att under hela denna riksdag
tänka på att få någon nedsättning eller förändring i de förut nog högt
tilltagna dyrtidstilläggen, som tillkommit under de senare åren,^ utan
man måste då principenligt bevilja dem pa alla de ställen, der sådana
blifvit af regeringen föreslagna.

Utan att för närvarande yttra mig vidare vill jag vördsamt yrka,
att den föreslagna staten måtte af Kammaren godkännas, dock med
den förändring, att afiöningen för de tjenster, der lön och tjenstgöringspenningar
tillsammans uppgå till 3,000 kronor och deröfver, måtte med
10 procent af hela aflöningens belopp nedsättas; och detta tillägg till
Utskottets förslag kan bäst inflickas näst efter orden »år 1877» i Utskottets
förslag. Der skulle således införas följande: »dock med 10
procent nedsättning på lön och tjenstgöringspenningar för dem, som
sammanräknadt uppbära 3,000 kronor årligen.» Jag anhåller om pro -

Onsdagen den 23 Februari.

S:o 11.

position på denna framställning. Jag tror, att den liar stor billighet
för sig, och att en hvar måste bekänna, det tiderna nu äro sådana, att
man får gå miste om 10 procent af hvad man hade i inkomst år 1874.
Det är visserligen vanskligt att derom yttra sig i förväg; men det
torde väl hända, att vi få åtnöja oss med att i sådant hänseende gå
än vidare. Detta kan nu icke vara fullt tillämpligt på tjenstemännen,
ty de måste vara väl aflönade; men jag tror icke, att jag förtjena!''
någon tillvitelse för det jag begär denna nedsättning i löner, som
uppgå till 3,000 kronor och derutöfver årligen. Jag utgår nemligen
från den synpunkten, att den tjensteman, som har mindre lön, äfven
kan hafva familj att underhålla, och att den högre embetsmannen icke
behöfver större löneinkomst än den, jag här föreslagit. Om man godkänner
rigtigheten häraf och sålunda bifaller mitt förslag, kommer likväl
Justitierevisionens stat att årligen ökas med 3,440 kronor, oaktadt
man föreslagit, att icke mindre än 18 tjensteman skola så småningom
indragas. Häraf borde väl framgå, att dervarande embets- och tjensteman
erhålla skälig aflöning; och om 10 procent nedsättning på
Justitierevisionens och Hofrätternas stater skedde, skulle det resultat
infalla, att vi ej behöfde höja anslagen under andra hufvudtitelu med
den stora summan af öfver 120,000 kronor endast till rikets Hofrätter.

Såsom jag förut nämnt, har jag icke något hopp om framgång för
mitt förslag, då Stats-Utskottets ledamöter äro emot detsamma, och
desse, men icke jag, erhålla understöd i Kammaren; men denna omständighet
kan icke förhindra, att, fastän jag kan tyckas gå här som
ett förbrukadt inventarium, jag likväl söker uträtta och föreslå hvad
jag anser vara för landet gagneligt och nyttigt.

Herr Grefve Sparre: Den sparsamhet med statens medel, som
låg till grund för den siste talarens yttrande, kan jag i allmänhet icke
annat än gilla, äfven om tiderna för närvarande äro goda; och om
penningarne hafva fallit i värde, så är det otvifvelaktigt rigtigt, att
staten åtminstone icke öfverdrifvet aflönar sina embets- och tjensteman,
för att så medelst i någon mån motverka den böjelse för lyx,
som man i allmänhet räknar för svenska folkets nationaifel. Jag skall
således i hvarje fall — der sådant lämpligen låter sig göra — deltaga
i hans prutningsförslag; men, mine Herrar, hvad här är fråga om, är
domarecorpsen; och derom äro vi väl alla ense, att intet samhälle består,
der icke rättrådiga, samvetsgranna och nitiska domare finnas; der
rättvisan icke handhafves af de utmärktaste, skickligaste och skarpsinnigaste
män, som äro att tillgå. Jag säger rättrådiga, emedan de,
lika med Caesars hustru, icke skola vara blottstälda ens för en misstanke;
jag säger samvetsgranna, derför att de måste nitiskt uppoffra
hvarje timme af sin tid för sitt ansträngande och ansvarsfulla arbete.
Må man indraga på hvilket område som helst; men må man i fråga
om domareembetena tillse, att dess förvaltare äro väl aflönade! Detta
är nu så mycket mera angeläget, som i denna tid utsigterna för den
någorlunda skicklige juristen på andra banor äro så lockande, att vi
ofta se de skickligaste och kapablaste männen i Hofrätterna lemna den
banan och söka sig in på andra fält, der de hafva utsigt till större
aflöning.

Ang. ny aflöning
sstat för
Justitierevisionsexpeditionen.

(Forts.)

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. ny aflöning
sstat för
Justitierevisionsexpeditionen.

(Forts.)

Jag vill i detta afseende exempelvis nämna en af nuvarande
bankofullmäktige som var en af Hofrättens skickligaste tjensteman, men
lemnade den juridiska banan, der han icke kunde emotse någon snar
befordran till plats med större inkomster, för att på en annan bana
komma i åtnjutande af högre lön. Vaktorn oss i dessa tider, då lockelserna
för jurister att öfvergå till andra yrken äro så många och
stora, att genom öfverdrifven njugghet köra bort de skickligaste tjenstemännen
från den juridiska banan; ty sådant vore en olycka, som
för alla tider vore oersättlig för vårt land. Jag kan med så mycket
större lugn och utan att misstänkas för egennytta säga detta, som jag
numera icke sjelf tillhör denna tjenstemannacorps; och då jag till och
med, sannolikt inom högst få år, kommer att lemna det embete jag
för närvarande innehar, kan den nu i fråga satta lönetillökningen icke
för mig enskildt innebära någon slags affär. Jag kan således yttra
mig fullt ut lika opartiskt i denna fråga som någon annan, ty på
domarebanan kommer jag aldrig mer. Jag har funnit — och det är
ett märkligt förhållande — att under hela min riksdagsmannabana,
såväl under de gamla ståndsriksdagarne som under det nya representationsskicket,
Riksdagen allt hittills bifallit hvarje förslag till förhöjning
i doinarecorpsens löneförmåner, som blifvit i fråga satt, och detta
har skett just derföre, att representationen känt med sig, att det i
denna del icke duger att pruta.

Jag vill nu blott tillåta mig några få ord i anledning af de anmärkningar
en föregående talare framstält mot den, enligt hans åsigt,
för stora skilnad i aflöning mellan öfver- och underordnade tjensteman,
som Kongl. Maj:t föreslagit. Till de lägre platserna på tjenstemannabanan
är det numera vid förefallande behof icke någon brist på
lämpliga sökande; men det är just till de högre platserna, hvilka borde,
såsom mera lönande, vara mera eftersträfvade och begärliga, det är just
der som brist förefinnes, emedan man der måste hafva kapaciteter,
hvilka under närvarande förhållanden lockas af större aflöning att
öfvergå till näringarne. J veten, mine Herrar, att man numera är så
långt kommen, att icke allenast alla bankinstitutioner utan ock hvarje
större köpmanslius hafva till sin disposition hvar sin jurist, som de
vid förefallande behof rådfråga; och den aflöning man består dessa
juridiska biträden är verkligen af den beskaffenhet, att den kan locka
mer än en från den besvärliga tjenstemannabanan. Men jag återkommer
till den fråga, nyss nämnde talare vidrörde, i det han såsom sin
åsigt uttalade, att de underordnade tjenstemännens löneförmåner borde
stå i en viss billig proportion till de högres, enär lian hade funnit att
de underordnades arbete vore lika ansträngande som de högres. Ja,
mine Herrar, för att taga en vulgär liknelse, som torde förstås af alla:
om jag på min egendom bland andra tjenare har en tjenstedräng, så
är hans arbete, fysiskt taladt, måhända mer ansträngande än t. ex. inspektörens;
men jag aflönar dock drängen exempelvis med 5 å 600
kronor under det jag icke kan tänka på att gifva inspektören mindre
aflöning än 3,000 kronor. På samma sätt måste hvar och en, som på
mindre egendomar har en rättare, i fråga om lönen icke så mycket
taga hänsyn till det fysiskt ansträngande arbete, denne utför, utan
fastmer till det själsarbete, som erfordras för att ställa allting i ord -

N:« ll.

Onsdagen den 23 Februari.

ning på egendomen, hvarföre ock rättaren måste aflönas högre än drängen.
Alldeles likartadt är förhållandet mellan de öfver- och underordnade
tjenstemännens arbete vid statens embetsverk. De underordnade
tjenstemännens arbete är nemligen så mekaniskt, att man vid
dessa platser kan anställa snart sagdt hvilken som helst utan fara att
tjenstens skötande deraf skall något lida. Vid de högre platserna deremot
fordras tankeskärpa, insigter och studier; allt sådant måste staten
aflöna val, om den vill hafva duglige arbetare. Då jag sjelf under
flera år varit anstäld såväl såsom underordnad tjensteman som ledamot
i Hofrätt, så kan jag af egen erfarenhet vitsorda att Hofrättsledamöter
liksom revisionssekreterare hafva mycket mer ansträngande
arbete än de lägre tjenstemännen. De förra hafva nemligen sig ålagdt
att arbeta icke blott på tjensterummet i embetsverken, der de vanligen
tillbringa fyra timmar om dagen med det minst ansträngande af sina
embetsaligganden, utan de skola äfven förbereda målen hemma, hvaraf
löljei att en ledamot af Hofrätt sannerligen icke har mycken tid ledig.
Om man nu, för att endast tala om Justitie-revisionen, tager i betraktande
att tjenstemännens antal inom detta embetsverk blifvit nedsatt
tran 31 till 23 — så vidt jag eljest, i olikhet med Utskottet, rätt beräknat
denna nedsättning — så antyder denna betydliga reduktion just
att Kongl. Maj:t velat att tjenstemännen inom detta verk skola erhålla
en mot deras ökade tjenstgöring, svarande full och tillräcklig aflöning;
och Utskottet har också bland vilkoren för högre aflöning förutsatt att
tjenstemännen icke få sysselsätta sig med annat arbete hos andra verk
och inrättningar och derföre uppbära lön eller årligt arfvode. Om man
nu nedsätter lönen för innehafvarne af dessa ansvarsfulla och mycket
arbete och insigt kräfvande tjenster — hvad blir följden? Jo, utan
tvifvel den, att just de dugligaste och skickligaste bland desse embetsmän
lemna den carriere de förut valt och gå öfver till en annan.

Jag måste således på det enträgnaste afstyrka bifall till den af
Herr Jons Pehrssou ifrågasatta nedsättningen, ty de af Stats-Utskottet
föreslagna lönerna äro i sanning ingalunda för höga i förhållande till
de anspråk, man nu för tiden ställer på domaren.

c ^eir Danielsson: Att låta denna punkt passera oanmärkt skulle
måhända gifva anledning till den förmodan, att endast ett fåtal af
Kammarens ledamöter äro missnöjda med den af Stats-Utskottet föreslagna
lönestaten för Justitierevisionen. Jag tror dock att ganska
manga anse, det Utskottet härutinnan varit för frikostigt i anslagsväg •
och för mm del åtminstone kan jag icke tilldela Utskottet något beröm
för denna frikostighet.

Hvad Grefve Sparre nyss sagt är endast ett upprepande af den
gamla visan, då fråga är om löneförbättringar och löneregleringar, att
man talar om nödvändigheten af besparingar i allmänhet men förkla>ai
på samma gång att just i den punkt hvarom fråga är någon nedsättning
eller besparing omöjligen kan åstadkommas. Jag frågar då
den ärade talaren när de vackra ord, hvarmed han började sitt nyss
hallna anförande, skola blifva en sanning — i hvilket afseende han
andthgen skall kunna instämma med Herr Jöns Pehrsson? Jag vill
icke uppehålla Kammaren längre, utan endast tillkännagifva min ”åsigt
Andra Kammarens Prot. 1870. N:o 11. o

Ang. ny a flåning
sstat för
Justitierevisionsexpeditionen.

(Forts.)

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. ny ajle- om nödvändigheten att söka på rimligt sätt hålla igen mot anspråken
ningsstatför på högre löner åt våra embets- och tjensteman. Ty, skola embetsJusMierevt-
verkens omreglering ega rum i den rigtning, Stats-Utskottet här an*
l°''ti om u. *" gifvit, så få vi utan tvifvel rätt brydsamt att reda oss. Tillika har
(Forts.) jag velat tillkännagifva, det jag, lika med den förste talaren, finner
det vara alltför stor skilnad i lönevilkoren för de högre och lägre
tjenstemännen — hvarföre jag tror hans yrkande i en sådan rigtning
vore förtjent af understöd.

Herr Jöns Pelirsson: Jag vill icke tvista med Grefve Sparre
om den ene eller andres mer eller mindre ansträngande arbete eller om
den enes förmåga att arbeta flerdubbelt mot den andre. I det fallet
må jag dock gerna erkänna Grefve Sparres förtjenst, ty han uträttar
verkligen här vid riksdagen mer än många andra tillhopa. Detta inverkar
likväl icke pa min åsigt om den alltför stora skilnaden i lönerna
för de högre och de lägre tjenstemännen samt om nödvändigheten
att afmäta lönerna sa, att hvar och en få rtillräckligt betaldt för
sitt arbete; och då dessa mina åsigter bäst skulle tillgodoses om mitt
förslag vunne Riksdagens bifall, så vidhåller jag mitt förut i ämnet
framstälda yrkande.

Herr Helander: Jag har begärt ordet endast med anledning af
Herr Jöns Pehrssons uppträdande. Att — såsom denne föreslog —
öfver hufvud minska alla löner på 3,000 kronor eller mera med 10
procent, synes mig medföra åtskilliga olägenheter. I händelse den
värde representanten konseqvent vidhåller sitt förslag äfven i fråga om
andra löningsstater, som framdeles komma under pröfning, skulle kunna
inträffa att — om hans förslag vunne Kammarens bifall — en tjensteman
i lägre grad finge större lön än en uti högre. En tjensteman,
föreslagen till lön af t. ex. 3,000 kronor, skulle få mindre än en annan,
föreslagen till 2,800 kronor. Vidare skulle den i regleringsförslag
noga afvägda proportion i aflöningsförmäner mellan olika slags tjenster
betydligt rubbas. Så framgår af de nya stater, Kongl. Maj:t redan
framlagt, att t. ex. en registratorsbefattning ansetts så pass mera
maktpåliggande än en kanslistbefattning, att innehafvaren af den förra
bör hafva 30 procent högre lön än innehafvaren af den senare. Minskas
nu registratorns lön med 10 procent, sä blir hans lön endast omkring
16 procent högre än kanslistens. Proportionen är med detsamma
rubbad. Jag kan derföre ej godkänna Herr Jöns Pehrssons
förslag, och ehuru jag icke kan ingå i detaljerad pröfning af Utskottets
förslag, så vill jag, vid det förhållandet, att detsamma öfverensstämmer
med Kongl. Maj:ts förslag, mot hvilket jag icke har något skäl
till anmärkning, tillstyrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Carl Ifvarsson: Må ingen förundra sig öfver, att en och
annan bland allmogerepresentanterne tycka, att de föreslagna lönerna
äro för höga. För oss, som icke äro vana vid stora inkomster, förefaller
hvarje belopp temligen högt. Men om det å ena sidan kan anses
ursäktligt att under sådana förhållanden någon nedsättning påyrkas,
så kan å andra sidan icke förnekas att för de befattningar,

Onsdagen den 23 Februari.

(N:o 11.

i i

hvarom för tillfället är fråga, nemligen revisionssekreteraretjenster, Ang. ny aflufordras
så stora studier och insigter, att de personer, som sköta dessa mn9sftat f°r
tjenster, också höra hafva höga löner. Utskottet har tagit detta i öf- g^lerTedi''
vervägande och, ehuru af princip sparsam med statsmedel, har jag lik- donen.
väl för min del funnit mig öfvertygad att man icke får vara allt för (Forts.)
njugg i aflöningsväg mot dem som skota domare-embeten, och dit måste
ju räknas revisionssekreterarne, om hvilka frågan här hufvudsakligast
gäller.

Hvad beträffar de lägre tjenstemän, hvarom Herr Jöns Pehrsson
ordade, vill jag endast nämna, att en kanslist i fråga om göromålens
vigt och den förmåga, som till desammas skötande erfordras, ingalunda
kan jemföras med en revisionssekreterare, och ännu mindre kan med
denne en vaktmästare jemföras. Det måste i följd af denna olikhet i
tjenstgöringen äfven finnas skilnad i aflöning olika tjenstegrader emellan,
och jag skulle ej anse det klokt handladt, om Kammaren gjorde
den nedsättning i aflöning för revisionssekreterarne, som Herr Jöns
Pehrsson föreslagit. Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.

Herr Johan Fredrik Carlsson: Jag ber att endast få tillkännagifva
det mina åsigter i denna fråga alldeles öfverensstämma med
Herr Jöns Pehrssons, hvilkens förslag i ämnet jag derföre biträder.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner såväl
på bifall till Utskottets hemställan i oförändradt skick som äfven
på det yrkande, Herr Jöns Pehrsson under öfverläggningen framstält,
och förklarade sig anse den förra af dessa propositioner vara med öfvervägande
ja besvarad. Som likväl votering begärdes af Herr Jöns
Pehrsson, blef i anledning deraf en voteringsproposition af följande
lydelse nu uppsatt, justerad och anslagen:

Den, som bifaller i oförändradt skick hvad Stats-Utskottet hemstält
i 2:a punkten af dess utlåtande V:o 16

röstar ja;

Den det ej vill

« ...» *
rostar nej;

Vinner nej, har Kammaren bifallit Utskottets hemställan med den
rättelse i lönestaten, att de löner, hvilka med tjenstgöringspenningar
inberäknade, uppgå till 3,000 kronor och deröfver, skola nedsättas med
tio procent, samt att den ifrågasatta tillökningen i anslaget derefter
rättas.

Omröstningen, i vanlig ordning företagen, utföll med 135 ja mot
43 nej; och hade alltså Kammaren fattat beslut enligt ja-propositionen. 1

1 punkten 3 hade Utskottet yttrat sig öfver de af Kongl. Maj:i o,.v. nya aflöframstäida
förslag till nya stater för rikets Hofrätter samt, med gil-ninyssmer för
lande i öfrigt af dessa stater, dervid gjort erinringar dels i fråga om liofrättema.
presidentens i Hofrätten öfver Skåne och Blekinge aflöning, som Utskottet
ansett böra bestämmas till 9,000 kronor, under det att Kongl.

Maj:t för denne president föreslagit lika aflöning som för presidenterne

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari,

Ang. nya afla- i Svea och Göta Hofrätter, och dels rörande fördelningen af aflöningsmngsstater
/»''•fcgloppgn [ lön och tjenstgöringspenningar, deruti Utskottet funnit sig
(Forte””'' böra tillstyrka sådan förändring, att för de högre befattningarne tjenstgöringspenningarne
komme att utgå med något högre belopp än som
af Kongl. Maj:t föreslagits; varande derjemte af Utskottet förordadt,
såsom vilkor för de nya lönernas utgående, att de yngre bland Ilofrätternas
embets- och tjensteman skulle vara underkastade förflyttning
till annan tjenstgöringsort — livilket vilkor Kongl. Maj:t ansett för
närvarande icke behöfva föreskrifvas — äfvensom att Hofrätternas
ledamöter skulle förbjudas icke allenast att, såsom Kongl. Maj:t föreslagit,
med sin befattning i Hofrätten förena annan tjenst å rikets,
Riksdagens eller kommuns stat, utan jemväl att från inrättning eller
bolag, som af Kongl. Maj:t sanktionerats, uppbära lön eller årligt
arvode.

Utskottet hade slutligen pa grund af hvad sålunda anförts gjort
följande hemställan:

a) att Utlåtandet bilagda förslag till nya stater för rikets Hofrätter,
att tillämpas från och med år 1877 (Indika förslag öfverensstämde
med de af Kongl. Maj:t framlagda utom i afseende på aflöningen
för presidenten i Hofrätten öfver Skåne och Blekinge samt förhållandet
mellan lön och tjenstgöringspenningar för de högre befattningarne),
måtte, jemte dervid fogade öfvergångsstadganden, af Riksdagen
gillas;

b) att Riksdagen måtte för åtnjutandet af de nya löneförmånerna
stadga följande vilkor:

1:o) att embets- eller tjensteman skall vara underkastad den vidsträcktare
tjenstgöringsskvldighet eller jemkning i åligganden, som vid
en blifvande förändrad organisation af Hofrätterna eller eljest i allmänhet
kan varda stadgad;

2:o) att den som, efter det den nya lönestaten blifvit faststäld,
utnämnes till assessor, notarie eller fiskal i Hofrätt, skall, emot ersättning
för flyttningskostnad, vara underkastad skyldigheten att låta
sig till annan Hofrätt förflyttas, dock att denna skyldighet endast gäller
för de fem yngste assessorerne i Svea och Göta Hofrätter, de två
yngste assessorerne i Hofrätten öfver Skåne och ''Blekinge samt för de
två yngste notarierne och den yngste fiskalen i hvarje Hofrätt;

3:o) att president och ledamot i Hofrätt icke må med denna sin
befattning förena annan tjenst a rikets, Riksdagens eller kommuns stat
eller från inrättning eller bolag, som af Kongl. Maj:t sanktionerats,
uppbära lön eller årligt arvode; att med öfriga embeten och tjenster i
Hofrätt icke må förenas annan tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns
stat; ej heller annan tjenstebefattning, med mindre den finnes
icke vara hinderlig för fullgörande af tjenstgöringen i Hofrätten; dock
att tjensteman, som vid den nya löneregleringens inträdande redan
innehar tjenst utom Hofrätten, må densamma bibehålla, så länge den
icke är för tjenstgöringen i Hofrätten hinderlig;

4:o) att de med hvarje befattning förenade tjenstgöringspenningar
få uppbäras endast för den tid, tjenstens innehafvare verkligen tjenstgjort
eller åtnjutit ferier eller semester, utan att annan måst under

Onsdagen den 23 Februari.

N:o 11.

tiden föi. honom förordnas, men skola för den tid, lian eljest varit från Ang. nya ajiötjenstgönngen
befriad, utgå till den, som tjensten förrättat; nings*tater ‘för

5:o) att den, som af sjukdom hindras''att sin tjenst förrätta, eger
uppbära hela lönen; men att den, som eljest undfår ledighet för svag (Forts'')
hel sas vai dande, enskilda angelägenheter eller särskilda uppdrag, kan
föipligtas att under ledigheten utöfver sina tjenstgöringspenningar afstå
sa mycket af lönen, som för tjenstens förrättande erfordras eller eljest
pröfvas skäligt;

, tt:0) att> yid sjukdomsförfall eller när det erfordras för beredande

åt semestei, tjensteman af lägre grad skall vara skyldig att, om han
förordnas till högre, befattning inom Hofrättens tjenstemannagrader,
densamma, emot åtnjutande af derför anslagna tjenstgöringspenningar i
stället för egna, bestrida, dock ej längre än tre månader under ett år;

i:o) att, der förhöjning af lönen, efter viss tids fortsatt innehafvande
af samma tjenst, anses böra medgifvas, tidpunkten för första
förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under vilkor att innehafvaien,
af denna tid, mera än fyra är sjelf bestridt sin egen eller,
pa grund af förordnande, annan statens tjenst, dock att härvid icke
ma föras honom till last den tid han åtnjutit semester, och för andra
förhöjningen, om sådan eger rum, efter ytterligare fem år, under samma
vi I k oi., pa det sätt likväl, att den högre aflöningen ej får tillträdas
fou än vid början af kalenderåret näst efter det den stadgade tjenstaldern
bhfvit uppnådd; börande löntagaren dervid tillgodoräknas den
tid, som före den nya statens utfärdande förflutit från hans utnämning
till tjensten;

o 8-0) att, i fråga om alderstillägg, notarie, aktuarie och arkivarie
ma beräkna den tid, han någondera af ifrågavarande tjenstår innehaft;

d:°) att president och ledamot skall vara förpligtad att vid fylda
<0 ars ålder från tjensten afgå samt efter 65 lefnadsår och 35 tjenstear
icke vara ovilkorligen berättigad att för sjukdom erhålla tjenstledighet;
samt att tjensteman skall, då han uppnått 65 lefnads- och
minst 3ö tjenstear, vara förpligtad att med oafkortad pension å allmanna
mdragningsstaten från tjensten afgå, Kong], Maj:t eller Hofi
ätten, der det tillkommer denne att afskedet utfärda, dock obetaget
att lata med detsamma anstå, derest och så länge den pensionsberättigade
pröfvas kunna i tjensten på ett tillfredsställande sätt garnia det
allmänna och kan finnas villig att i densamma qvarstå.

Inom Utskottet hade mot detta förslag reservationer blifvit anm
al da

af Herr Liss Olof Larsson, som föreslagit att hvad Lönere<deringskomiten
i sitt den 12 December 1874 afgifna betänkande i ämnet
tillstyrkt matte i allo bifallas; samt

af Herrar C. Ekman, F. Hederstjerna, L. Nordenfelt, Friherre O.
Skoginan, L. Petre, J H. Rosensvärd, Grefve G. Sparre, J. Widén,
» , v,on Strohrch samt Grefve L. af Uqqlas vid mom. b) 3, an gående

förbud mot förening af tjenster.

Sedan nu hos Kammaren uppläsning skett af Utskottets hemställan
under htt. a), uppropades först Herr Ola Andersson i Nordanå,

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ane/, nya ajlö-hvilken lios Herr Talmannen anmält, att han önskade yttia sig iöningsstater
för j-an(Je sättet för föredragningen af det föreliggande förslaget; och an förde

Herr Ola Andersson: Det kan naturligtvis vid denna punkt
uppstå tal om föredragniugssättet och jag ber att egentligen derom fa
yttra några ord, ehuru mitt yrkande också kan sägas löia sjelfva saken.
Utskottet har i mom. å) föreslagit, »att här hos hilagda förslag
(Bil. Litt, B, C och D) till nya stater för rikets Ilofrätter, att tillämpas
från och med år 1877, må, jemte dervid fogade öfvergångsstadganden,
af Riksdagen gillas».

I denna punkt talas endast om lönestaterna och de staterna bifogade
öfvergångsstadganden. Om vi antaga, att bada Kamrarna afsluta
förmiddagens plenum med ett bifall, utan förändring, till denna
punkt och någon frågar oss: huru har Kamrarne beslutat, är o de föi
Hofrätterna föreslagna lönestater utan alla vilkor bestämdai så blir
man tvungen att svara ja, men måste tillägga att vid pleni fortsättning
i eftermiddag vilkoren skola bestämmas. Då fragas: är man fullt säker
på, att dessa vilkor skola antagas af båda Kamrarne eller huru
kommer eljest att ga? Det är tydligt, att Ltskottet för bifall till
mom. a) förutsatt att inom., b) oförändradt eller med de förändringar,
som i detta mom. kunna ifrågasättas, äfven skall antagas.. Man skulle
derföre kunna anse såsom något mera säkert för att vilkoren skola
antagas, att besluta, det mom. b), som afhandla!'' dessa vilkor, skall
först föredragas och sedan dessa vilkor etter önskan blifvit afgjorda,
föredraga sjelfva löneregleringen, ty mångas votum i afseende pa lönerna
bero af vilkoren. Men jag maste bekänna, att ett sådant beslut
är oformligt, ty det skulle kunna lata tänka sig, att, sedan vilkoien
blifvit antagna, någon lönereglering icke kommer till stånd. Jag tror
derföre, att man bör gä tillväga sä, att man icke beslutar om löneregleringen
ovilkorlig en utan formulera punkten a) sä att dervid fästes
vilkoret om antagande af nästföljande punkt. Jag har i detta afseende
tillåtit mig att uppsätta ett förslag till Kammarens beslut och
detta mitt förslag lyder sä:

a) att de förslag till nya stater för rikets Hofrätter, som innefattas
i Bil. Litt, B, C och D vid detta betänkande, må, jemte dervid
fogade öfvergångsstadganden, af Kammaren gillas, att tillämpas från
och med år 1877, under de vilkor Kammaren i mom. b af denna punkt
kan komma att besluta.

b) följande vilkor stadgas för åtnjutandet af de nya löneförmånerna
:

0. S. V.

Herrarne finna af detta förslag, att, efter det beslut i afseende å
mom. a) är fattadt, Kammaren liar full och öppen rätt att besluta om
vilkoren och göra de förändringar deri, hvartill fog kan förefinnas.
Man har härigenom äfven sluppit ifrån den mindre lyckade redaktion,
som förekommer i början af inom. b) i Utskottets förslag.

Onsdagen den 23 Februari.

>T: o 11.

Jag anhåller om proposition å detta mitt förslag. Naturligtvis Amj. nya aphar
jag icke något emot att diskussionen får röra sig om momentets f°r

alla punkter, och jag får derför äfven framställa yrkande derom, dock °(x™rts!)K''
att beslut fattas öfver hvarje punkt särskildt och i den ordning mitt
förslag innehåller.

Herr Talmannen hemstälde, i anledning af Herr Ola Anderssons
framställning, huruvida Kammaren ville besluta, att öfverläggningen
finge omfatta icke allenast mom. a) utan ock mom. b), samt att efter
dess slut särskilda propositioner skulle gifvas rörande såväl det förra
momentet som hvar och en punkt i det senare. Kammaren biföll
denna hemställan; hvarefter och sedan jemväl mom. b) blifvit i sin
helhet uppläst, ordet lemnades till

Herr Clairfelt som yttrade: Innan jag anför hvad jag har i sak
att andragaber jag att få förutskicka den anmärkningen att hvad jag
har att säga icke är dikteradt af ortintresse eller några personliga förhållanden
utan endast af hvad jag anser rätt och billigt.

Kongl. Maj:t har i sitt afgifna förslag till reglering af lönestaterna
för rikets Hofrätter föreslagit att presidenterne i samtliga Hofrätterna
skulle åtnjuta i lön och tjenstgöringspenningar 10,000 kronor. Detta
Kongl. Maj:ts förslag har Statsutskottet godkänt hvad angår presidenterne
i Svea och Göta Hofrätter, men deremot, beträffande presidenten
i Hofrättcn öfver Skåne och Blekinge, gjort den nedsättning att han
skulle komma att uppbära i lön 7,000 och i tjenstgöringspenningar

2,000 kronor, tillhopa 9,000 kronor, eller just det belopp som presidenten
i denna Hofrätt för närvarande åtnjuter i lön. Såsom skäl för
detta sitt tillstyrkande har Statsutskottet anfört att, då Kongl Maj:t
ansett att för vissa tjensteman i Hofrätten öfver Skåne och Blekinge
aflöningéh kunde bestämmas lägre än för motsvarande tjenster i Svea
och Göta Hofrätter, så har Utskottet ansett att aflöningen för presidenten
i förstnämnda Hofrätt äfven kunde sättas lägre än för presidenterne
i de öfriga Hofrätterna. Dessutom har Utskottet påpekat
skilnaden i Hofrätternas omfång som, enl. Utskottets tanke, måste
medföra en väsentlig olikhet i omfånget af de åt presidenten uppdragna
åligganden.

Hvad det första skälet beträffar, eller att Regeringen föreslagit
mindre löner för åtskillige tjenstemän i Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge än för motsvarande tjenster i de begge andra Hofrätterna,
finner jag för min del detta skäl, hvad presidenten angår, icke hållbart.
Det är visserligen sannt att omfånget af Skånska Hofrättens
jurisdiktion är mindre än de öfrigas, men det har allt sedan Skånska
Hofrättens instiftande utvecklat sig en praxis afvikande, såsom jag
tror, från de öfriga Hofrätternas, den nemligen att presidenten i den
Skånska Hofrätten deltager i arbetet, i förhandlingarne och målens afgörande,
under hela sessionen från kl. 10 till 2, hvarigenom presidenten
i Skånska Hofrätten enl. min uppfattning lemnar en vida större arbetsprodukt
än presidenterne i de andra Hofrätterna. Och detta presidentens
sätt att tillvägagå bidrager också i ganska väsentlig mån till
stadga och framgång åt Hofrätternas arbeten. Det är neml. gifvet
att en person som i Hofrätten får antagas besitta den största erfaren -

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. nya „jUi- heten skall i ganska betydlig grad bidraga till en fullständigare och
”''nofrätuJrbättre utredning af målen.

(Forts.) Man har sa8t att lefnadskostnaderna för presidenten i Skånska

Hofrätten skulle vara mindre än för t. ex. presidenten i Göta Hofrätt.
Jag för min del tror det icke. Det är visserligen sant att genom
indragning af de s. k. taffelpenningarne presidenten förut snart sagdt.
såsom _lians ^ förnämsta ansedda skyldighet att representera blifvit i
väsentlig man inskränkt, men hans sociala ställning ådrager honom,
åtminstone i mindre samhällen, en viss representations-skyldighet, som
han icke utan olägenhet kan undandraga sig. Jag anser för min dei
att presidenten bör sättas i sådan ekonomisk ställning, att han kan
se Hofrättens ledamöter hemma hos sig och med dem samtala om ämnen
som för Hofrätten äro af intresse. Han kan dervid icke bjuda
dem pa vatten och bröd utan maste undfägna dem med åtminstone
något annat; men sätter man lönevilkoren för presidenten i Skånska
Hofrätten så låga, som det blifvit föreslaget, blir hans ekonomiska
ställning sådan, att han måste afstå ifrån hvad hans goda vilja och
öflig sed i nämnda afseende bjuda honom. För öfrigt äro efter mitt
omdöme och ined den kännedom, jag har derom, lefnadskostnaderna i
Kristianstad fullt ut så stora som i Jönköping, och ehuruväl det är
sant att hofrättsledamöternas antal i Kristianstad är något mindre,
lär väl detta icke inverka på saken.

Presidenterne i Hofrätterna äro genom sin ställning närmast jemförliga
med ledamöterna af Konungens högsta domstol, och då lönerna
för de senare äro bestämda till 10,000 kronor samt Statsutskottet förordat
lika höga löner för presidenterne i både Svea och Göta Hofrätt,
kan jag icke finna något skäl, hvarföre presidenten i Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge skall erhålla sämre lönevilkor. Jag är öfvertygad
att detta mitt påstående kommer att vinna ett kraftigare och
sakrikare stöd från statsrådsbänken; men jag har dock velat uttrycka
min tanke i saken och yrka bifall till Kongl. Maj:ts förslag i hvad det
afser hofrättspresidenternas löneförmåner, på samma gång jag yrkar
ogillande af Statsutskottets hemställan om nedsättning i lönen för presidenten
i Hofrätten öfver Skåne och Blekinge.

Medan jag har ordet, kan jag icke underlåta att påpeka ett annat
förhållande i afseende å löneregleringar Hofrätterna emellan. Enligt
de i Utskottets utlåtande intagna uppgifter, åtnjuter för innevarande år
sekreteraren i Göta Hofrätt 2,500 kronor i lön, 500 kronor i dyrtidstillägg
samt 2,500 kronor i sportler eller tillsammanlagdt 5,500 kronor,
under det sekreteraren i Hofrätten öfver Skåne och Blekinge åtnjuter
i lön 3,000 kronor, i dyrtidstillägg 600 kronor samt i sportler 2,000
kronor eller tillsammans 5,600 kronor. Nu föreslår Kongl. Maj:t, att
sekreterarne i Svea och Göta hofrätter skola i aflöning erhålla 5,800
kronor, men sekreteraren i Hofrätten öfver Skåne och Blekinge endast

4,000 kronor, hvilka löneförmåner skulle efter respektive fem och tio
år ökas med 1,000 kronor, eller med 500 kronor för hvarje ålderstil—
lägg. Hans Excellens Herr Justitie-statsministern liar uti sitt yttrande
till statsrådsprotokollet — intaget i bilagan N:o 1 till Kongl. Majrts
proposition om statsverkets tillstånd och behof — anfört, hurusom »de
på senare tider högt uppdrifna lefnadskostnaderna syntes göra ound -

Onsdagen den 23 Februari. 25

gängligt nödvändig en allmän förbättring i statens embets- och tjenstemäns
lönevilkor.» Oaktadt denna uppfattning af tidsförhållandena
är fullkomligt sann och rigtig, föreslås i samma proposition en nedsättning
i aflöningen åt sekreteraren i Hofrätten öfver Skåne och Blekinge.
Denna aflöning uppgår för närvarande, såsom jag nyss visat, till 5,600
kionoi och den, som nu bekläder denna befattning skulle, enär han
innehaft den sedan 1846 eller i ,10 år, redan vara berättigad till erhållande
af bada ålderstilläggen och således komma upp till en inkomst
af 5,000 kronor. Som samma person emellertid uppnått 62 år
och följaktligen enligt det nya förslaget snart blefve skyldig att lemna
tjensten, komme denna då att beklädas af en annan person och denne
skulle enligt hvad som blifvit föreslaget ej erhålla större lön än 4,000
kionor således komma i betydligt sämre ställning än sin företrädare.
Såsom skäl för denna minskning i lönen för sekreteraren uti ifrågavarande
Hofrätt anför Herr Justitie-statsministern att nämnde sekreterare
till en del endast utöfvar en registratorsbefattning och honom
derföre skäligen icke kunde tilläggas lika aflöning med de andra hofrätternas
sekreterare. Detta skäl förefaller mig dock icke fullt håll—
bait. fy derföre att han utöfvar en registratorsbefattning såsom en
befattning plus den han utöfvar såsom sekreterare, bör han väl icke
lida någon minskning i sin lön. Såsom herrarne hafva sig bekant
mottagas i Göta Hofrätt inkomna handlingar af aktuarien, i Svea Hofrätt
åter dels af aktuarien, dels, i fråga om brottmål, af fiskalerne. I
Hofrätten öfver Skåne ° och Blekinge ombesörjes denna förrättning af
sekreteraren. Denne måste således för Hofrättens räkning föra tre
olika diarier och är för skötandet af dessa registratorsgöromål upptagen
i medeltal tre timmar dagligen. För att han nu har denna tillökning
i göromål och besparar en utgift på Hofrättens .stat, skulle han
straffas med att få mindre löneförmåner än sekreterarne i de andra
Hofrätterna.

Det är visserligen sant, att de mål och ärenden, som sekreteraren
i Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har att föredraga, äro mindre
till antalet än i de andra Hofrätterna, en naturlig följd deraf att förstnämnda
Hofrätts jurisdiktion är mindre än de senares.

Men antalet af de mai, som t. ex. år 1868 utgjorde föremål för
sekreterarens föredragning, uppgick till 1,257, hvilket antal likväl i
anseende till de goda tiderna och den till följd deraf inträffade minskningen
uti skuldfordringsärendena på senare åren rätt betydligt nedgått.
Dock hafva dessa mai uti medeltal för de 12 åren 1864—75 utgjort
900. Anser man att sekreteraren har för litet att göra, torde möjligen
detta kunna hjelpas genom en förändring uti Skånska Hofrättens arbetsordning
derhän, att, likasom fiskalerne för närvarande föredraga lottade
brottmål, sä skulle äfven sekreteraren uti Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge kunna föredraga lottade civila skriftvexlingar och civila besvärsmål.
Men att clen^ nämnde sekreteraren skulle sättas på så stor förknappning
och fa så mycket mindre lön, än sekreterarne uti de öfriga
Hofrätterna, som här är föreslaget, finner jag, i anseende dertill att
den förre bestrider likarta cl t embete som de senare, icke vara välbetänkt.
Att hans göromål komma att ökas, tager jag för gifvet, då

N:o 11.

Ang. nya aflöning
sstater för
Hofrätterna.
(Forts.)

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. nya afla ningsstater

för

Hofrätterna.

(Forts.)

efter alla tecken skuldfordringsmålen och till följd deraf besvären uti
dylika mål torde komma att växa i hög grad.

De mål, den ifrågavarande sekreteraren under de nyss antydda 12
åren haft skyldighet att registrera, uppgå i medeltal till 2,074 om
året: således ett ganska stort arbete för honom, plus hans sekreteraregöromål.
Komiterade för uppgörande af förslag till nya lönestater för
Rikets Hofrätter hafva visserligen påpekat, att ifrågavarande tjenstebefattning
skulle vara endast en öfvergångsbefattning och att dess innehafvare
hade utsigt att kunna befordras till Hofrättsråd. Men Hans
Excellens Herr Justitie-statsministern har uti nyss åberopade anförande
till statsrådsprotokollet så tydligt ådagalagt, att en sådan förflyttning
vore olämplig och för Hofrätterna ogagneligt, och jag vill sålunda icke
uppehålla mig vid detta motiv för en förminskning uti sekreterarens
lön, men deremot vid en omständighet af betänklig art härflytande
från nedsättningen af löneförmånerne för befattningen i fråga. Såsom
nyss nämndes, har den nuvarande innehafvaren af tjensten snart uppnätt
den ålder, att han kommer att afgå. En ny sekreterare kommer
då att tillsättas, med löneförmåner af tillhopa 4,000 kronor. Efter
mitt förmenande torde svårigheter komma att uppstå vid att få tjensten
besatt. Ingen lär väl föreställa sig, att Hofrätternas ledamöter,
icke ens de yngste, som oaktadt de ännu icke kommit i åtnjutande af
ålderstillägg likväl skulle få uppbära 5,300 kronor i inkomster, skulle
vilja söka sig ned till sekreterareplatsen; utan torde notarierne i Hofrätten
vara de, som antages skola söka sekreteraretjensten, en för dem
dock föga lockande befordran då de, enligt förslaget, såsom notarier
uppbära hvardera, utan ålderstillägg, tillhopa 3,600 kronor, och således endast
400 kronor mindre än sekreteraren. Härtill kommer att af de
nuvarande notarierne har en tjenstgjort i snart tjugo år, en i fjorton,
en i elfva och en i tie år, hvadan samtlige äro berättigade till båda
ålderstilläggen och komma således upp till högre lön än sekreteraren.
Af de tvä öfrige nuvarande notarierne är den ene redan förordnad till
arkivarie; och denne har uppställt såsom sitt lefnadsmål att en gång
kunna få den förenade arkivarie- och aktuarietjensten och lian torde
icke heller vara lämplig för annan tjenst. Den andre notarien har i
många år varit adjungerad ledamot i Hofrätten och är i tur att vid
uppstående vakans blifva ledamot af densamma. Det är sålunda föga
antagligt, att någon af Hofrättens nuvarande notarier skall söka sekreterareplatsen,
då denna kan blifva ledig, och någon af dess ledamöter
lärer nog icke göra det. Hofrätten försättes sålunda uti den obehagliga
nödvändigheten att till denna för Hofrätten ganska vigtiga plats
taga en obefordrad och oerfaren person. Då emellertid å ena sidan
Kongl. Maj:ts regering icke funnit de skäl, som jag nu tagit mig friheten
anföra, vara beaktansvärda, samt å andra sidan Stats-Utskottet,
— såsom helt naturligt var — icke kunnat göra något annat än tillstyrka
bifall till Kongl. Maj:ts förslag, vill jag icke framställa något
yrkande uti denna punkt. Men jag har dock velat till protokollet diktera
mina betänkligheter härutinnan och jag hoppas att de missförhållanden
i afseende a sekreterarebefattningen i Skånska Hofrätten,
som jag tagit mig friheten påpeka, snart måtte beaktas af dem det
vederbör och rättelse deri vidtagas — på samma sätt som inträffat
med åtskilliga häradshöfdingelöner, livilka man kanske väl raskt för

Onsdagen den 23 Februari.

K:o 11.

ett par år sedan tog sig före att reglera, och mot hvilken åtgärd jag Ang. nya apdå,
ehuru förgäfves protesterade. mngsstater för

’ e r Hofratterna.

(Forts.)

Herr Stråle: I likhet med hvad i början af diskussionen om
2:a hufvudtiteln af en högt ärad talare yttrades, erkänner äfven jag
att Stats-Utskottet vid reglerandet af utgifterna å de under nämnda
hufvudtitel lydande stater beredvilligt och med högst få undantag
nästan helt och hållet gått Kongl. Maj:ts förslag till mötes, och det
är således icke i detta afseende jag vill yttra mig, då jag nu begärt
ordet. Men till de beviljade löneförhöjningarne har Stats-Utskottet
fogat åtskilliga vilkor, dels i likhet med hvad Kongl. Maj:ts föreslagit
och dels med åtskilliga förändringar deri utöfver hvad Kongl. Maj:t
hemstält. Då det nu är tillåtet att diskutera frågan i sin helhet utan
afseende å de särskilda punkterna deri, får jag tillkännagifva, att det
är, med särskildt fästadt afseende å den tredje punkten, och med anledning
af de deri förekommande orden »att president och ledamot i
Hofrätt icke må med denna sin befattning förena annan tjenst å rikets
eller kommuns stat eller från inrättning eller bolag, som af Kongl.

Maj:t sanktionerats, uppbära lön eller årligt arfvode» som jag tagit
mig friheten att begära ordet. I likhet med den talare, som här bredvid
mig nyss hade ordet, ber jag att få fästa uppmärksamheten på,
att jag alldeles icke kan hafva något enskildt intresse i föreliggande
fråga, ty jag hvarken är eller kan någonsin blifva ledamot i någon
Hofrätt och har icke ens något tvistemål anhängigt uti någon sådan.

Jag kan i sådant hänseende citera skaldens ord, dä Frithiof säger till
Kung Beles söner: »Ingå band vid dom mig fästa; aldrig blir jag deras
man». Det är således endast från synpunkten af det allmänna bästa
jag vill yttra mig.

I första rummet har jag fästat mig vid de motiv, hvarpå StatsUtskottet
stödt sig. Dessa äro nämligen ganska knapphändiga och inskränka
sig till att våra öfverdomare, för att, så vidt möjligt är, vara
sjelfständiga och med odelad uppmärksamhet kunna egna sig åt sitt
vigtiga kall, icke böra innehafva annan tjenstebefattning, med mindre
den icke finnes vara hinderlig för deras tjenstgöring i Hofrätten. I
detta hänseende tager jag mig friheten att säga att jag, som framlefvat
alla mina dagar här i Stockholm, aldrig hört att någon af våra öfverdomare
skött sina embeten på annat sätt än under fullt oberoende och
med odelad uppmärksamhet. Äfvenså har jag flitigt studerat tidningarne,
men icke heller i dem har jag någonsin sett något som kunnat
gifva Stats-Utskottet anledning att komma fram med ett sådant yrkande.

Det borde åtminstone hafva sagt »på förekommen anledning», om det
funnit att förhållandet med en eller annan Hofrättsledamot icke varit
sådant som det ifrågasatta, men af grannlagenhetsskäl icke velat yttra
sig vidare. Hvad nu beträffar att en öfverdomare icke skulle fa från
inrättning eller bolag emottaga lön eller arfvode, så kan denna fråga
sönderdelas. Den kan afse lön eller anställning i antingen sådana bolag
och inrättningar i Indika Kongl. Maj:t tillsätter ordförande eller också
andra enskilda affärsbolag eller inrättningar. I förra afseendet skulle
Kongl. Maj:t hädanefter blifva urståndsatt att, såsom skett i Göthaoch
Trollhätte- och nu sist i Dalslands kanalers bolag, tillsätta, såsom

5T:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. nya afiö- ordförande en förfaren och skicklig jurist och sålunda tillgodogöra sig
"Hofrättériui ’ •iur''<^s^a kunskaper och insigter en sådan ordförande besitter. Jag

‘(Forts.) '' kan d°ck ’cke finna att det skulle ligga någon fara i att tillåta detta,
ty det är ju alldeles klart att Kongl. Maj:t icke dertill lärer förordna
någon annan öfverdomare än en sådan, hvars domaregöromål icke komme
i kollision med det tillfälliga uppdraget. Jag har svårt att förstå hvarför
icke Stats-Utskottet åtminstone i detta afseende gjort ett undantag
från den uppstälda regeln.

I fråga åter om öfverdomares anställande i andra mera enskilda
bolag och inrättningar, får jag för min del bekänna, att det förefaller
mig, som om detta Utskottets förslag till lagbud skulle bero dels på
en mindre noggrann kännedom om de verkliga förhållandena och dels
på ett öfverskattande af de dimensioner, en sådan verksamhet skulle
antaga och af de emolumenter som deraf kunde uppstå.

Jag kan icke se, att jag träder grannlagenheten alltför nära, om
jag citerar ett par exempel från de mig omgifvande förhållandena...
Låtom oss antaga, att en ledamot i en Hofrätt skulle deltaga som styrelseledamot
i en bank. Jag känner åtskilliga sådana inrättningar.
Jag vet att den tid, som en sådan befattning tager i anspråk inskränker
sig till sammanträden två gånger i veckan, en half timme eller
högst en timme hvarje gäng, vanligen senare på middagen sedan göromälen
i Hofrätten äro afsiutade eller pä eftermiddagen. Det finnes,
enligt min åsigt, ingen grund för det antagande, att en sådan befattning
skulle taga så mycken tid i anspråk, att icke tillräckligt deraf
skulle återstå för skötande af embetet i Hofrätten. Hvad arfvodena
beträffar, så inskränka de sig till 5 å 600 kronor om året och ingen
finnes väl, som föreställer sig att en sådan person, som en ledamot i
en Hofrätt, skulle för ett arfvode, så obetydligt i jemförelse med de
löner Stats-utskottet föreslagit, skulle dragas ifrån det embete han i
Hofrätten innehar. Ett annat exempel vill jag framdraga från ett
bolag, som jag känner till; der har styrelsen sammanträde en gäng i
månaden och arfvodet bestiger sig till allenast trehundra kronor om
året.. Af hvad jag sålunda anfört framgår uppenbart att ingen kollision
kan uppstå emellan en hofrättsledamots domareembete och en sådan
tillfällig befattning som den nyss nämnda, ty icke kan väl en befattning,
som nödgar blott till ett sammanträde i månaden verka störande
på hans utöfning af domarebefattningen? Men, säger man, domaren
blifver genom sin ställning såsom ledamot i ett sådant bolag,
jäfvig att utöfva sin domarebefattning i sådana rättstvister som röra
bolaget. Detta är dock ett förhållande, som icke på det. nu föreslagna
sättet kan förekommas. Han är ju likafullt jäfvig, om han är aktieegare
och jag kan icke se, att det kan förbjudas honom att tillhandla
sig aktier i hvilket företag som helst. En samvetsgrann domare anser
sig lika jäfvig antingen han är blott aktieegare eller derjemte ledamot
i styrelsen. Dessutom vill jag fästa uppmärksamheten på att om man
kan förbjuda en ledamot i Hofrätt, att vara ledamot i styrelsen för en
bank eller^ ett annat bolag, så kan man deremot icke förneka honom
att sjelf pa egen hand innehafva och sköta en afvelsgård, idka köpenskap
o. s. v. hvilket mycket mer upptager hans tid än de ifrågavarande
tillfälliga befattningarne. Deremot vågar jag påstå att det är
nyttigt för en hofrättsledamot att jemväl hafva en sådan befattning

Onsdagen den 23 Februari. 29 X:o 11.

och på lediga stunder sätta sig in i det yttre lifvets förhållanden och Ang. nya aflö~
det är egentligen för att framhålla detta, som jag dristat mig att upp- »»»jsstater för
taga Kammarens tid. Äfvenledes kan icke förnekas, att dessa inrätt- ,Iof^at,y''"aningar
kunna hafva stor nytta af att juridiskt bildade personer äro °'''' ’
ledamöter i deras styrelser, emedan genom sådana erfarne juristers
råd många förhastade åtgärder och deraf följande rättstvister kunna
förekommas. Det kan naturligtvis icke vara meningen att en domare
i Hofrätten skulle taga sa noggrann del i bankens skötsel att han skulle
kunna sägas sköta banken eller att lian skulle sätta sig in så mycket
i en annan affär att han t. ex. skulle kunna lära sig att göra porslin,
men. genom de vilkor Stats-Utskottet uppstält kan han i alla* fall icke
förhindras att sjelf öppna en bank eller inrätta en porslinsfabrik. Deremot
blir det för domaren särdeles nyttigt att sätta sig in i affärer
och derigenom få blicken rigtad på det praktiska lifvet, något som för
hans domareverksamhet måste blifva af ovärderlig nytta. Jag har sjelf
i yngre år tjenstgjort i en Hofrätt och minnes ganska väl, att man
da klandrande sade, att Hofrättsledamöterne endast forskade i sina
papper och handlingar, utan att taga någon del i det verkliga yttre
lifvet. Nu deremot vänder man om saken och klandrar våra domare
derför att de äro för mycket praktiska och vända åt det yttre lifvet,
livilket dock enligt min tanke icke kan vara annat än nyttigt för dem
vid bedömande af de allmänna lifvet rörande rättsfall, som föreläggas
dem till bepröfvande och afgörande. Det är visserligen sant att för
närvarande har Stats-Utskottet icke gått längre, än att det sagt »att
ledamöterne i en öfverdomstol må, sä vidt möjligt, intaga en fullkomligt
oberoende ställning och med odelad uppmärksamhet egna sig åt sitt
vigtiga. kall» och derföre föreskrifvit det vilkor, att de icke må med denna
sin befattning förena annan tjenst eller från inrättning eller bolag uppbära
lön eller årligt arfvode. Men konseqvenserna ur detta stadgande äro icke
dragna, och om man gör detta fullt strängt så blir det icke nog med
detta förbud. Jag föreställer mig, att det en eller annan gång blir lika
nödvändigt att föreskrifva att Hofrättens ledamöter, lika som ledamöterne
i den engelska juryn, skola stängas inne ä sammanträdesrummet
från sessionens början till dess slut för att ledamöterne skola vara
fullkomligt oberoende och icke taga några intryck från den yttre verlden.
Man skulle äfven kunna tänka sig att våra domare borde förbjudas
att ingå giftermål, emedan inträdande i det äkta ståndet mången
gång kan inverka på Hofrättsledamotens oberoende och åtminstone
taga hans tid och uppmärksamhet i anspråk. Det är mycket möjligt,
och jag vill icke förneka det, att hvad jag nu sagt innebär någon öfverdrift;
men saken kan dock tänkas och en öfverdrift åt ett håll medför
alltid en öfverdrift åt ett annat.

Jag får slutligen säga, att da man jeinför den motivering, som
Hans Excellens, Herr Justitie-statsministern framlagt i sitt yttrande
till statsrådsprotokollet med de temligen innehållslösa fraser, som StatsUtskottet
å andra sidan framkastat såsom skäl för sin hemställan, så
finner jag den motivering, som den förre användt, sä öfvervägande praktisk,
så rigtig att den åtminstone på mig verkat öfvertygande. Han
påpekar nemligen der allt hvad som i saken behöfver sägas, då han
nämner att man icke bör ställa fordringarne så högt på en embetsman,
som har mer än vanlig förmåga, att man skall förbjuda honom att

N: o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. nya ajlö ningsstater

för

Hofrätterna.

(Forts.)

deltaga i något företag, der hans verksamhet kan vara nyttig såväl
för det allmänna, som för honom sjelf.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern påpekar äfven en annan
omständighet, hvilken, just emedan jag sjelf egnat mig åt praktiska
värf, synes mig vara ganska beaktansvärd, den nemligen, att om
man lägger alltför stränga och onödiga band på våra yngre embetsoch
tjensteman, detta lätteligen skulle kunna leda derhän, såsom förut
blifvit antydt, att dessa hänvända sig åt de praktiska yrkena, hvarigenom
staten skulle göra sig skyldig till så stor misshushållning med
sina krafter och beträda en så farlig afväg, att ifrågavarande förbud
för tjenstemännen att uppbära löner eller arfvoden på flera håll icke
torde böra proklameras. Mig synes nemligen att, näst ett ordnadt
samhällsskick, för ett land är vigtigast att hafva en domarecorps, till
hvilken man kan se upp med tillit och förtroende. Jag finner också
det förslag, Kongl. Maj:t efter Hans Excellens’ föredragning för Riksdagen
nu framlagt, i förevarande hänseende vara ofantligt mera praktiskt
än Utskottets. Såvidt jag erinrar mig ordalagen, har Kongl.
Maj:t föreslagit, att med arbete eller tjenst i Hofrätt icke må förenas
annan tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan
tjenstebefattning, som kan anses hinderlig för tjenstgöringen i Hofrätten.
Detta förslag är praktiskt och innebär i sig rättighet för Kongl.
Maj:t att i hvarje särskildt fall efter omständigheterna pröfva, huruvida
en embets- eller tjensteman skulle, mot förmodan, göra sig skyldig
till att låta sin enskilda verksamhet inkräkta på sina åligganden
i statens tjenst. Men häraf finnes icke något spår i Stats-Utskottets
förslag; Utskottet har helt enkelt strukit ett streck öfver alltsamman.
Enligt Utskottets förslag deremot skulle väl icke den samvetsgranne
öfverdomaren blifva utan band i detta hänseende, men den mindre
samvetsgranne skulle kunna kringgå förslagets bestämmelser på mångfaldiga
sätt.

Om jag derföre nödgas att välja — hvilket jag naturligtvis kommer
att göra — mellan dessa båda förslag, af hvilka Utskottets, ehuru
jag vet att alla liknelser halta, skulle kunna liknas vid det blinda
hedniska ödet, som drager ett streck öfver allt och alla, skyldiga och
oskyldiga, då deremot Kongl. Maj:ts förslag bibehåller pröfningsrätten
för hvarje särskildt förekommande fall, skall, säger jag, ingen tvekan
i valet hos mig uppstå. Jag yrkar derföre bifall till hvad Kongl.
Maj:ts förslag innehåller angående förbud för domare i rikets Hoträtter
att uppbära lön eller arfvode af annan tjenst eller befattning.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Friherre De Ge er:
Innan jag framställer de anmärkningar mot nu föredragna punkten, till
hvilka jag för min del finner Stats-Utskottets föreliggande förslag föranleda,
anhåller jag att till besvarande få upptaga en anmärkning som
här blifvit gjord mot Kongl. Maj:ts proposition i ämnet och som angår
aflöningen till sekreteraren i llofrätten öfver Skåne och Blekinge.

Jag vill till en början ej förneka att berörda aflöning möjligen
kan synas något knappt tilltagen i synnerhet i jemförelse med aflöningen
till sekreteraren i Göta Hofrätt. Kongl. Maj:t har likväl föreslagit
för den förre 500 kronors högre aflöning, än komiterade enhälligt till -

Onsdagen den 23 Februari.

N:o 11.

styrkt. Någon nedsättning i hans nuvarande lönevilkor eger ej heller Ang. nya ajui
verkligheten ruin, om i dem inberäknas honom tillkommande sportler, i“»osstater för
hvilka, om jag minnes rätt, icke af den förste ärade talaren omnänin- H°{Z“
des. Sekreteraren i Hofrätten öfver Skåne och Blekinge uppbär nem- 1 S''J
ligen, efter hvad Hofrätten uppgifvit, 600 kronor i lösen för diarii—
bevis, hvilken lösen, enligt Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag, skulle
honom fortfarande oafkortadt tillgodokomma. Det är väl sant att
jag i mitt yttrande till statsrådsprotokollet uttalat den åsigt, att löneförbättring
vore nödig för Hofrätternas ledamöter i allmänhet, men om
något undantag härifrån skulle kunna ifrågakomma, tror jag detta vara
fallet med sekreterarne åtminstone i Svea Hofrätt samt i Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle också
sekreterarens i Svea Hofrätt nuvarande löneförmåner förminskas icke
obetydligt. Han uppbär nemligen för närvarande, med beräkning af
de sportler, han enligt Hofrättens uppgift under senaste åren åtnjutit,
en aflöning af omkring 7,400 kronor, under det att maximiaflöningen
för honom enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle komma att uppgå till
endast 6,800 kronor. Sekreteraren i Göta Hofrätt uppbär, efter hvad
denna Hofrätt upplyst, för närvarande en aflöning af 5,800 kronor.

Han skulle således, enligt Kongl. Maj:ts förslag, erhålla en lönetiliökning,
som måhända icke hade blifvit så rundligt tilltagen, om man
ansett lämpligt att i afseende på ett enda embete göra skilnad mellan
Svea och Göta Hofrätter, hvilka för öfrigt äro fullkomligt lika organiserade.

Förhållandet mellan sekreterarens i Skånska Hofrätten och notariernas
derstädes aflöning ställer sig icke heller fullt så illa, som här
blifvit uppgifvet. Till detta resultat kommer man endast genom att
icke taga sekreterarens sportler i betraktande. Utan dem skulle han
redan, oberäknadt ålderstillägget, erhålla en aflöning af 4,600 kronor,
under det att notarierna endast fa 3,200 kronor, såvida man icke till
deras aflöning lägger renskrifningspenningarne, 400 kronor, som dock
val icke böra betraktas såsom en aflöningsförmån, utan endast äro afsedda
att betacka eu utgift i tjensten. För min. del skulle jag emellertid
gerna sett, att Stats-Utskottet i afseende på denne sekreterare
icke hade tillämpat den förändring af proportionen mellan lönen och
tjenstgöringspenningarne, som Utskottet vidtagit med de högre befattningarne
i Hofrätterna. Dessa tjenstgöringspenningar hade i allt fall,
om Kongl. Maj:ts proposition blifvit oförändrad godkänd, och sportlerna
tagits med i beräkningen, kommit att utgöra lika hög procent af
lönen, som kommer att utgå för de andra sekreterarne.

De anmärkningar jag för egen del har att framställa äro två,
hvilka redan blifvit omnämnda af föregående talare; den ena rör presidentens
lön i Skånska Hofrätten och den andra det förbud, StatsUtskottet
velat stadga för hofrättsledamot att mottaga andra befattningar.
Hvad först beträffar presidenten i Skånska Hofrätten, i hvars
aflöning Utskottet föreslagit en nedsättning till följd af det mindre
omfånget af hans embetsäligganden i jemförelse med de öfrige presidenternes,
tror jag, att man i allmänhet vid bestämmandet af lön för
chefsembeten icke får fästa alltför mycket afseende vid qvantiteten af
det arbete, som är chefen ålagdt, emedan den nytta man har af en

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. nya aflöningsstater
fö?
Hofrätte?''na.
(Forts.)

•chef vida mer beror af hans personliga egenskaper och förut förvärfvade
insigter än af hans verksamhet vid sjelfva arbetsbordet. Det kan
väl t. ex. hända, att en landshöfding, en biskop eller en regementschef
icke har sä stor arbetsprodukt att för egen del fullgöra som åtskilliga
af deras underordnade, men man måste likväl sätta deras lön högre,
ej allenast för deras ställnings skull, utan för möjligheten att till dessa
platser erhålla fullt qvalificerade och lämpliga personer. Så är äfven
förhållandet med Hofrätternas presidenter, ehuru de icke i full mening
kunna sägas vara chefer för sina embetsverk. Hofrättspresidenternes
löner hafva också för icke så länge sedan varit mer än dubbelt så
stora som de äldre hofrättsrådens, icke obetydligt högre än justitierådens
och i allmänhet jemförliga med det normala aflöningsbeloppet
för landshöfdingarne. Enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle deras löner
komma att proportionsvis sättas icke obetydligt lägre, och det lärer
för framtiden icke kunna vara att förvänta, att t. ex. ett justitieråd
någonsin skall vilja mottaga en presidentsplats, något som förut ofta
varit förhållandet, och i många afseenden äfven lämpligt. Men sättes
deras lönevilkor så lågt som Utskottet föreslagit för presidenten i
Skånska Hofrätten, så är det till och med fara värdt, att ingen, som
har utsigt att en gång blifva befordrad till justitieråd eller ernå någon
annan högre plats i statens tjenst, skall vilja mottaga denna befattning;
och Skånska Hofrätten behöfver dock lika väl som de öfriga
hofrätterna en duglig president. För öfrigt förefinnes icke någon så
väsendtlig skilnad mellan presidenternes göromål som Stats-Utskottet
antagit; ty största delen af presidenternes göromål är temligen oberoende
af omfånget utaf hofrätternas jurisdiktion. Skånska Hofrätten är
visserligen ännu icke organiserad på mera än två divisioner, men göromålen
äro så vidlyftiga, att den ganska ofta måste arbeta på tre,
hvilka tillfälliga ombildningar taga presidentens verksamhet ännu mera
i anspråk, än om organisationen en gång för alla vore genomförd.

Ytterligare ber jag få fästa uppmärksamheten derpå, att efter Utskottets
förslag icke allenast icke någon förhöjning är beviljad åt presidenten
i Skånska Hofrätten, utan tvärtom en ganska väsendtlig försämring
i hans lönevilkor föreslagen. Denna försämring består deri, att
aflöningen är delad i lön och tjenstgöringspenningar, hvarigenom dels
hans pension kommer att blifva mindre än den för närvarande är och
dels skyldighet för honom förefinnes att vidkännas afdrag å sin lön —
i händelse af sjukdoms- eller andra förfall, då han nu undgår ett dylikt
afdrag. Härtill kommer att han, enligt hvad afsedt är, skulle gå
miste om en månad af den honom nu tillkommande ledighet.

Med afseende på det vilkor, som Utskottet velat fästa för hofrättsledamöter
att icke mottaga andra befattningar, så har Utskottet
dermed velat tillgodose en vacker och i sjelfva verket rigtig grundsats,
nemligen att domaren skall verka i sitt kall, främmande för alla obehöriga
intressen. Denna grundsats bör dock icke, såsom en föregående
talare redan anmärkt, sträckas så långt, att man skiljer honom från
all annan nyttig medborgerlig verksamhet.

Tillämpad på embetsmannacorpsen i allmänhet kan den leda till en
stel byråkrati, och särskildt på öfverdomaren, hvilken ej står i omedelbar
beröring med folket, lätt göra honom benägen för en abstrakt

Onsdagen den 23 Februari.

tillämpning af lagen utan afseende på lifvets fordringar. För min del Ang. nya afinkan
jag derföre ej anse, att det ligger något ondt, utan tvärtom en ningsstater för
fördel uti att hofrätternas ledamöter jemväl kunna egna sig åt prak- ffof^ätter,larisk
verksamhet, alltid nemligen förutsatt, att densamma ej obehörigen °rt8''
inkräktar på den tid, de äro skyldiga att använda på sina embetsgöromål.
Men huru stora fordringar i detta afseende man än må ställa
på domaren, lära de väl ej kunna ställas så höga, att han ej någonsin
kan hafva tid öfrig för enskildt arbete, åtminstone om han är en man
med någon större förmåga. Det är praktiskt och ganska rigtigt, att
staten, som behöfver många tjenstemän, så ordnar sina embetsverk,
att icke en och samma ^person kan i sin hand förena tvenne tjenster;
och detsamma är förhållandet med tjenster inom större kommuners
och Riksdagens egna verk.

Men det finnes många andra inrättningar och styrelser, som ej
kunna uteslutande sysselsätta en person med ett visst slag af göromål
och derför ej heller aflöna honom så, att han deraf kan hafva sin utkomst,
utan dessa bestyr måste förenas med någon annan och egentligare
verksamhet för personen i fråga. Nu är frågan i hvad " man
hofrätternas ledamöter skola förbjudas att åtaga sig dylika bestyr?
Löneregleringskomitén hade föreslagit, att ledamot och tjensteman i
Hofrätt icke finge jemte den nya aflöningen emottaga annan tjenstebefattning
'' utom Hofrätten. Detta förslag uppfattades olika, hvarföre
Kongl. Maj:t ansåg sig böra förtydliga detsamma. Kongl. Maj:ts förslag,
hvilket är lika för ledamot och tjensteman, innehåller: »att med
arbete eller tjenst i Hofrätt icke må förenas annan tjenst å rikets,

Riksdagens eller kommuns stat ej heller annan tjenstebefattning, med
mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande af tjenstgöringen
i Hofrätten». Detta vilkor har Utskottet godkänt hvad tjenstemännen
beträffar, men i afseende å ledamot tillstyrkt samma förbud som för
Högsta Domstolens ledamöter numera är stadgadt, eller »att den förhöjda
lönen ej får uppbäras af ledamot, »som från inrättning eller bolag,
som af Kongl. Maj:t sanktionerats, uppbär lön eller årligt arfvode».

Sjelfva affattningen af detta vilkor synes mig redan mindre tillfredsställande,
och detta af tvenne skäl. Dels har det ej härigenom blifvit
förbjudet att emottaga dessa befattningar, såvida de ej äro förenade
med lön eller arfvode, hvarföre det ser ut, som det ej vore för sjelfva
sakens skull, utan endast för det man missunnade en ledamot lönen
eller arfvodet, som vilkoret tillkommit. Dels har förbudet blifvit inskränkt
till sådana bolag och inrättningar »som af Kongl. Maj:t sanktionerats».
Men denna omständighet borde väl, i stället för att utgöra
ett hinder, snarare vara betryggande och kunna bättre kontrolleras,
än en anställning hos ett alldeles enskildt bolag eller inrättning.

0 Men äfven i sak har jag en anmärkning att göra mot detta vilkor.

Åtskilliga af^ dessa förbjudna befattningar äro nemligen så oskyldiga,

— om jag så må säga, — att jag ej ser något rimligt skäl, hvarföre
de ej skulle få förenas med hofrättstjenstgöringen; och jag ber att
härpå fa anföra ett par exempel. Civilstatens pensionsinrättning här

1 staden skall enligt reglementet styras af civila embetsman. Skulle
man nu förbjuda Hofrätternas ledamöter och kanske äfven högre embetsman,
såsom t. ex. angående Justitiekansler!! redan skett, att del Andra

Kammarens Prot. 1876. N:o 11.

N:o 11.

Ang. nya aflöningsstater
för
Hofrätterna.
(Forts.)

34 Onsdagen den 23 Februari.

taga i styrelsen af denna inrättning, måste detta uppdrag således öfverlemnas
åt lägre tjensteman. Jag har sjelf suttit i denna styrelse,,
hvilken sammanträder en gång hvarannan vecka, nemligen på Lördagen,
då Hofrätten ej har sammanträde, och jag kunde således utan
svårighet förena denna befattning med min tjenstgöring i Hofrätten.
Nu deremot skulle detta blifva omöjligt. Jag tänker mig äfven, att i
de öfriga städerna, der Hofrätt är förlagd och det icke finnes så rik
tillgång på andra lämpliga personer att sitta i styrelser för t, ex.
brandförsäkringsverk eller rånte- och kapitalförsäkringsanstalter och
dylika, det skulle vara fördelaktigt både för dessa styrelser att få tillgodogöra
sig skickliga biträden, och för embetsmännen att kunna något
förbättra sina vilkor. Och jag tror att detta skall i längden blifva
fördelaktigt äfven för statsverket, emedan derigenom i någon mån
kanske motverkas att löneförhöjningar komma i fråga så ofta som eljest
till följd af penningens fallande.

På grund af dessa skäl skulle jag anse önskvärdt att den framställning,
som blifvit gjord i detta ämne af näst föregående talare,
måtte af Kammaren bifallas.

Herr Jöns Pehrsson: Ehuru jag icke rönte synnerligen stor
uppmuntran genom utgången af den nyss verkstälda voteringen, låter
jag dock icke deraf afskräcka mig från att ännu en gång, att jag
så må säga, försöka det yttersta, för att derigenom, om möjligt, åstadkomma
en besparing i statens alltjemt växande utgifter.

Det förefaller mig verkligen förundransvärdt att, oaktadt man så
länge talat om och erfarenheten visat att vissa platser i Hofrätterna
och särskildt presidentbefattningarne i Hofrätterna icke äro åtminstone
fullt nödvändiga, och oaktadt ett par ledamöter af den komité, som
behandlat denna fråga, uti en vid det af denna komité afgifvet betänkande
fogad reservation förklarat såsom sin åsigt att presidentbefattningen
i Skånska Hofrätten borde efter nuvarande innehafvarens
afgång indragas, detta dock icke blifvit med ett enda ord omnämndt i
Utskottets förslag. Man skulle således hafva skälig anledning att tro,
det frågan härom icke ens varit på tal inom Utskottet. Huru dermed
kan förhålla sig känner jag ej. Men vi hafva äfven att åberopa en
erfarenhet från annat håll. Presidentbefattningen i Göta Hofrätt stod
under flera år ledig; göromålen sköttes af ett hofrättsråd, och ingen
kunde påstå annat än att de sköttes bra. Men ett tu tre blef det fråga
om att göra en liten besparing och derföre indraga denna tjenst, och
då hade man genast en president färdig, och platsen tillsattes.

Många uttalade på den tiden den åsigten att dessa platser icke
vore ovilkorligen nödvändiga, något som, såsom nu liämndt, äfven synes
af de tvenne komitéreservanternes förslag om indragningen af presidentbefattningen
i Skånska Hofrätten. Jernför man antalet tjensteman
inom denna Hofrätt och de öfriga Hofrätterna, så kommer man
äfven till samma resultat.

Då jag finner ställningen sådan, att ej mer än 43 ledamöter instämt
med mig i förra voteringen, så kan jag visserligen icke hafva
stort hopp om framgång vid en ny votering, helst jag har mig välbekant,
att, sedan en sådan man som talaren på Hallandsbänken uttalat

Onsdagen den 23 Februari.

N:o 11.

sitt veto mot mitt yrkande, det är för mig omöjligt att genomdrifva Ang. nya ajiödetsamma,
men skall dock icke underlåta påyrka en sådan. ningsstater för

Jag har i tidningarne för någon tid sedan sett antydningar derom,
att Stats-Utskottet och den del af denna Kammare, mot hvilken man
i allmänhet har så många graverande beskyllningar att göra, skall
hafva visat sig så undseende vid behandlingen af denna hufvudtitel, af
den anledning, att vår nuvarande justitiestatsminister förestår det departement,
under hvilket samma hufvudtitel lyder. Ehuru jag är öfvertygad
derom, att denne man skulle hos denna Kammares majoritet röna
undseende för hvarje sin framställning, utan afseende till person, något
som jag dock tror, att herr jusitieministern skulle betacka sig för, ty han
är sådan, att han icke behöfver värt undseende, och som i alla händelser
endast vore ett mycket underordnadt skäl för bifall till hans
förslag — sa skulle man dock af det besynnerliga som nyss här tilldragit
sig vara frestad att sätta tro till att en viss sanning ligger till
grund för detta tal.

Det förslag jag nu har att framlägga torde efter det nu sagda
kanske förefalla underligt. För att i det yttersta, såvidt på mig beror,
söka få någon besparing i statens utgifter skall jag emellertid
nu sätta strecket till 5,000 kronor och yrkar således, att för de ernbets-
och tjensteman, som i lön och tjenstgöringspenningar hafva sammanlagdt
5,000 kronor och derutöfver, men ej för dem som stå nedanför
detta streck, de af Utskottet föreslagna stater skola nedsättas med
10 procent.

Vidare yrkar jag — hvilket yrkande synes mig lämpligen kunna
inpassas vid behandlingen af denna punkt — att, då innehafvaren af
presidentbefattningen i Skånska Hofrätten afgår och platsen sålunda
blifver ledig, denna icke vidare må tillsättas. Detta yrkande stöder jag
på det af mig åberopade förslag, som två af löneregleringskomiténs
ledamöter i sin reservation framstält.

Jag behöfver icke vara mångordig, ty mitt tal kan icke inverka
på någon, men anhåller om ursäkt, ifall jag kommer att ännu en gång
besvära med ännu en votering, angående detta mitt förslag, i hvilket
jag gjort sa stora eftergifter att jag nedflyttat strecket ifrån 5,000 till

5,000 kronor, på det att Herr Grefve Sparre ej, såsom nyss, då jag
föreslog nedsättning i lönerna för tjenstemännen i justitierevisionsexpeditionen,
skall kunna säga att jag med förslaget velat förnärma
domarecorpsen.

Man har i många år ordat om att en förändring och reglering af
justitierevisionen skulle komma att medföra så stora besparingar —
särskildt har detta blifvit framhållet af grefve Sparre — men huru
ställer sig väl saken nu, då förslag härom blifvit af regeringen framlagdt?
Jo, förslaget medför en tillökning i utgifterna i stället för en
besparing och är således endast ett bevis på att jag haft rätt, då jag
mer än en gång uttalat den åsigten, att man handlade klokast om
man icke yrkade några reformer alls, då ju dessa ständigt åtföljas af
alltför stora och ökade utgifter. Allra minst borde i alla händelser
den del af tidningspressen, som endast gör anmärkningar mot allt hvad
landtmaunapartiet företager sig, kunna beskylla detta parti för spar -

N:o 11.

Sfi

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. nya ajlöningsstater
för
Hof''rätterna.
(Forts.)

samhet med statens medel; ty sådant har ju visat sig icke vara förhållandet.

Herr Lyttkens: Herr Talman! Mine Herrar! Jag har begärt ordet
för att framställa några betänkligheter, som jag hyser mot en del
af Utskottets förslag, som förefaller mig i högsta grad oegentlig. I
andra länder, särskildt i Preussen, har den principen gjort sig gällande,
att ju lägre lön en tjensteman åtnjuter, ju större procent af densamma
gifves honom i pension. Man utgår nemligen der från den grundsatsen,
att ehuruväl en embetsman i högre grad, såväl till följd af sina
större lefnadskostnader, som ock genom de representationskostnader
han i följd af sin samhällsställning måste vidkännas, är i behof
af större lön än en tjensteman i lägre grad, förhållandet dock gestaltar
sig olika vid den tidpunkt, då en högre embetsman erhåller afsked
från sin tjenst, enär hans representationskostnader då jemväl
upphöra och han dessutom då i vanliga fall redan sörjt för sina
barns uppfostran. Vid den åldern behöfver så den ene som den
andre en sorgfri ålderdom; och derföre bör jemväl åt den tjensteman,
som åtnjutit den mindre lönen, beredas en större pension, icke
större till summan, men beräknad efter högre procent af lönen, än
den hvilken den högre tjenstemannen eger att beräkna. — Uti nu
föreliggande förslag har dock en alldeles motsatt grundsats gjort sig
gällande. Om vi se på de siffror, som i Stats-Utskottets föreliggande
utlåtande äro upptagna, finna vi, att af Hofrätternas embetsman presidenten
skulle erhålla en årlig inkomst af 10,000 kronor, hvaraf 7,600
kronor i lön och 2,400 i tjenstgöringspenningar, hvadan alltså pensionen
komme att utgöra 76 procent af samma inkomst; att ett hofrättsråd,
då han så läng tid innehaft sin tjenst, att han kommit i åtnjutande
af ålderstillägg samt blifvit pensionsmessig, skulle erhålla en
årlig inkomst af 6,900 kronor, hvaraf 4,900 kronor blir pensionsbeloppet,
hvilket utgör 71 procent af inkomsten, samt att en assessor
skalle i pension erhålla 65 procent af den årliga inkomsten. Här blefve
sålunda ett förhållande, alldeles motsatt det, som i andra länder blifvit
antaget och som jag äfven finner med rättvisan öfverensstämmande.
Ännu mera märkbart framträder nu anmärkta förhållande i afseende
å notarierna, fiskalerna, enligt förslaget, tillkommande pensioner, men
då det är mindre vanligt, att en tjensteman qvarstannar vid isynnerhet
den sistnämnda tjenstegraden, torde det icke vara skäl att anföra
dessa förhållanden, om än oegentligheterna i det antagna systemet
derigenom komme att visa sig ännu större.

De nu omnämnda olägenheterna hafva till stor del uppkommit genom
Utskottets nu framlagda förslag, och kunde afhjelpas, om man —
i stället för att höja presidentlönerna — borttoge något deraf i öfverensstämmelse
med den princip, som förut inom Riksdagen gjort sig
gällande, att„ de högre afiönade embetsmännen icke tillerkändes dyrtidstillägg.
Äsigterna i det afseendet tyckas dock nu hafva ändrat
sig; äfven å dessas löner har förhöjning blifvit af Utskottet föreslagen.
Hade förhöjningen skett å tjenstgöringspenningarne, eller hade pensionen
blifvit bestämd till samma procent af den årliga inkomsten för
samtlige ernbets- och tjensteman, hade deremot rättvisans fordringar
blifvit iakttagna.

Onsdagen den 23 Februari. 37

Da, etter hvad jag erfarit, Första Kammaren redan antagit nu An<j. nya afla*
ifrågavarande del af Utskottets förslag och då Stats-Utskottet gillat ning sstater för
förslaget, utan att någon reservation mot detsamma blifvit derstädes Hofrätterna.
framstäld, kan jag visserligen icke hysa någon förhoppning, att här- (Forts.)
uti kunna åstadkomma någon ändring; men jag har velat uttala mig
i fragan, i afsigt att Riksdagen icke jemväl framdeles vid uppgörande
af ölriga stater måtte godkänna den nu antagna principen, hvarigenom
en stor orättvisa komme att ske. Summan, hvarom nu är fråga, är
visserligen obetydlig, men sjelfva principen är origtig, och det är mot
den jag velat uttala mina betänkligheter, så att densamma åtminstone
icke utan anmärkning må hafva passerat Kammaren.

Herr Berg: Då diskussionen nu omfattar båda punkterna uti Utskottets
föreliggande förslag har jag ansett mig redan nu böra uttala
en eller annan betänklighet, som hos mig uppstått i afseende å den
andra af dessa punkter.

Hvad dervid beträlfar frågan om rättighet för innehafvare af embete
i Hofrätt att dermed förena annan tjenstebefattning, delar jag
den af Hans Excellens Herr Justitiestatsministern gjorda erinran, och
enär jag icke tilltror mig att till stöd för min åsigt uti detta fall
kunna framlägga andra eller bättre skäl, än de af Hans Excellens nyss
anförda, vill jag härmed icke vidare uppehålla Kammaren, utan får
endast yrka att, i stället för hvad Stats-Utskottet uti dess föreliggande
utlåtande, moment b) 3 punkten föreslagit, Riksdagen måtte antaga
dej af Kongl. Maj:t i berörda hänseende föreslagna vilkor eller »att
med embete eller tjenst i Hofrätt icke må förenas annan tjenstebefattning,
med mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande af
tjenstgöringen i Hofrätten; dock att tjensteman, som vid den nya
löneregleringens inträdande redan innehar tjenst utom Hofrätten, må
densamma bibehålla, så länge den icke är för tjenstgöringen i Hofrätten
hinderlig.»

Men det är äfven ett annat af de föreslagna vilkoren, mot livilket
jag ber att få framställa några betänkligheter. Det är mot det
stadgande, som förekommer i 2 mom.: »att den, som, efter det den nya
lönestaten blifvit faststäld, utnämnes till assessor, notarie eller fiskal
i Hofrätt, skall, mot ersättning för flyttningskostnad, vara underkastad
skyldigheten att låta sig till annan Hofrätt förflyttas, dock att denna
skyldighet endast gäller för de fem yngste assessorne i Svea och Göta
Hofrätter, de två yngste assessorerne i Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge samt för de två yngste notarierne och den yngste fiskalen i
i hvarje Hofrätt.» Detta vilkor, enligt hvilket stadgandet i 36 § Regeringsformen,
att »de, som bekläda domareembeten, så högre som
lägre, icke, utan efter egna ansökningar, kunna till andra tjenster
befordras eller flyttas» skulle, hvad angår en del af Hofrättens embets-
och tjensteman, komma att i viss mån sakna tillämpning, kan
jag nemligen för min del icke godkänna.

Såsom motiv för det föreslagna stadgandet har Stats-Utskottet
åberopat hvad den så kallade lönereglerings-komitén anfört derom, »att
behofvet af en delning af de större Hofrätterna långt före detta gifvit
sig tillkänna och att det, hvad särskildt de norrländska provinserna

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. nya ap- beträffade, synts antagligt, att deras afsöndrande från Svea Hofrätt
ningsstater för under en egen öfverdomstol icke länge kunde uppskjutas;» och dertill
Hofrättema. ]iar Utskottet vidare tillagt: »att det synts vara för staten af stor
(Forte.) att, om en utbrytning af en eller annan division af Hofrätterna

skulle ifrågakomma, en sådan åtgärd icke må omöjliggöras genom de
för Hofrätternas embets- och tjensteman utfärdade fullmakter.»

Något förslag om inrättande af en ny Hofrätt eller delning af de
redan befintliga föreligger emellertid, mig veterligen, icke; och att redan
nu, för beredande af framgång åt ett förslag, som icke blifvit väckt
och måhända icke heller någonsin kommer att väckas, vilja företaga
en sådan exceptionel åtgärd, som i det föreslagna vilkoret förutsattes,
synes mig således vara, minst sagdt, något för tidigt. Men härtill
kommer, att förslaget icke blifvit inskränkt till de fall, de anförda
motiven förutsätta. Helt och hållet oberoende deraf, huruvida någon
fördelning af de nuvarande Hofrätterna kommer att, ega rum eller någon
ny Hofrätt bildas, skulle nemligen, enligt det föreslagna stadgandet,
hvar och en, som hädanefter utnämnes till ledamot eller tjensteman i
Hofrätterna vare underkastad skyldigheten att, när Konungen så funne
för godt, flytta frän den ena Hofrätt en till den andra, och således vara
utsatt för äfventyret att, af hvilken orsak som helst, måhända för att
härigenom skulle vinnas större omsättning inom någon viss Hofrätt
eller för att der bereda plats åt någon gynnad aspirant, kunna, äfven
mot sin vilja, blifva förvisad från den ena Hofrätten till den andra, ett
äfventyr, hvilket ej synes väl egnadt att befrämja den sjelfständighet
man för domarecorpsen fordrar. Att det föreslagna stadgandet, om
det blefve antaget, skulle af den nuvarande regeringen begagnas på
ett sådant sätt, som jag nu antydt, dertill förefinnes visserligen icke
den ringaste anledning; men jag ser icke heller något skäl hvarför
man skulle åt regeringen uppdraga en sådan af henne sjelf icke begärd
förvisningsmakt, som, just till följd af att den kan missbrukas, grundlagsstiftarne,
i den af mig nyss citerade paragrafen, med hänsyn till
domarecorpsens sjelfständighet ansett sig böra förbjuda.

Att förlägga sin bostad från en ort till en annan kan för mången
medföra särdeles känbara uppoffringar och rubbningar i såväl ekonomiska
som andra förhållanden. Hans Excellens Herr Justitiestatsministern
har också derföre till statsrådsprotokollet härom anfört: »Vilkoret
vore så hardt, att jag är öfvertygad att de fleste, som icke af
nödvändighetens kraf måste underkasta sig ett sådant vilkor, som att
vid äldre år förflyttas till hvilken ort som helst, skulle hellre åtnöja
sig med den gamla lönen. Utan verkligt behof bör staten icke uppställa
ett så afskräckande vilkor, och ett sådant behof torde i detta
fall icke förefinnas» etc. Nu är visserligen sant, att Utskottet så
modifierat det af komitén framstälda förslaget, att vilkoret endast
gjorts gällande för dem, som hädanefter utnämnas, men jag tror icke
att vilkorets afskräckande natur derigenom minskas, och jag befarar,
att den våda, som Hans Excellens Herr Justitiestatsminister!: såg i att
låta vilkoret gälla för Hofrätternas nuvarande ledamöter och tjensteman,
äfven i framtiden kan komma att visa sig i svårighet att på ett
fullt ändamålsensenligt sätt rekrytera hofrättspersonalen; och detta så
mycket hellre som det ifrågavarande vilkoret skulle qvarstå, icke alle -

Onsdagen den 23 Februari.

N:o 11.

nast under någon kortare tid, intill dess något möjligen framlagdt för- Ang. nya aflägg
om Hofrätternas delning kunde komma att af Konung och Riks - ningsstater för
dag pröfva*, utan ända till dess tilläfventyrs i en aflägsen framtid ett
•sådant förslag kunde blifva väckt och genomfördt.

Det har väl en gång tillförene på 1840-talet varit för hofrättstjenster
föreskrifvet ett sådant vilkor som det nu ifrågasatta. Jag
har sjelf haft det i min fullmakt och jag måste erkänna, att jag ganska
mycket fruktade att det skulle blifva tillämpadt. Men då. var
åtminstone vilkoret inskränkt till det fall, att en Hofrätt skulle komma
att förläggas i Norrland, och, så länge något förslag i sådan syftning
ej blifvit väckt, hade man ingenting att äfventyra. Nu deremot skulle,
under hvilken förhållanden som helst och när som helst, Kongl. Maj:t
kunna flytta vissa ledamöter från den ena Hofrätten till den andra.

Den som sökt och blifvit utnämnd till en befattning vid Hofrätten öfver
Skåne och Blekinge skalle sålunda kunna beordras att flytta till Svea
och Göta Hofrätt och tvärtom. Och hvarför skulle ett sådant vilkor
bestämmas? Jo! emedan det tilläfventyrs i en framtid kan komma att
inträffa förändringar i Hofrätternas nuvarande sammansättning, hvarom
dock någon fråga ännu icke blifvit väckt. För min ringa del kan jag
icke godkänna detta, utan nödgas inlägga min protest mot det förslag,
som nu blifvit af Utskottet framlagdt, hvadan jag alltså yrkar afslag
å Utskottets hemställan i denna punkt. För öfrigt vill jag inskränka
mig till att instämma i de anmärkningar, Hans Excellens Herr Justitiestatsministern
framstält.

Herr Carl Ifvarsson: Vid det förhållande att alla de föregående
talarne klandrat Utskottets förslag, lärer det väl föga löna mödan att taga
detsamma i försvar, men då jag tror mig kunna göra det, åtminstone
i vissa delar, om icke i dess helhet, så vill jag ändå försöka att göra det,

Hvad då först beträffar den af Herr Ola Andersson gjorda framställningen,
så afser den egentligen endast en förändring i formelt hänseende,
hvilken jag således anser betyda mycket litet; den har nemligen
sin egentliga betydelse blott deri, att den. närmare sammanbinder
anslaget och vilkoren derför med hvarandra. Åtminstone tror jag, att
hans mening varit sådan. Man har också från föregående årens riksdagar
erfarenhet deraf, att det inträffat, att, om vilkoren för ett anslags
erhållande icke varit förut bestämda, det svarats, då fråga blifvit
om att votera mellan Kamrarnes olika beslut, att ifrågavarande
vilkor icke varit fogade vid sjelfva anslaget, och att, då Kamrarne icke
fattat enstämmiga beslut om vilkoren, gemensam votering icke heller
derom finge ega rum. Jag vill antaga, att Ola Andersson till följd af
dessa omständigheter uppgjort sitt förslag; och jag vill icke bestrida, att
icke möjligen samma förhållande nu skulle kunna inträffa, om Utskottets
förslag oförändradt antoges. Yi i Utskottet hafva dock trott, att
så icke denna gång skulle inträffa, och att någon tvist om vilkoren
för'' dessa stater icke skulle uppkomma; men jag vill ej påstå att en
sådan tvist icke kan uppstå: och ur den synpunkten kunna Ola Anderssons
farhågor vara berättigade. Jag vill således icke heller motsätta
mig hans förslag till redaktionsförändring, då den i sak icke strider
mot Utskottets förslag.

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. nya afla- Hvad åter beträffar den anmärkning, som af den andre talaren i

nin?mr fÖV ordning™ framstäldes, angående presidenten och sekreteraren i Skan°(ForbIT''
Hofrätten, sa ber jag att få nämna, att, efter hvad allmänt är

kändt, denna Hofrätt arbetar på endast två divisioner, under det att.
likets ofri g a tva Hofrätter hvardera arbeta på fem. Omfånget af presidentens
° i den förra Hofrätten arbete kan således ej vara detsamma
som omfånget af presidenternas i de tvenne senare Hofrätterna. Na
sägei man visserligen, att presidenten i Skånska Hofrätten arbetar
lika mycket som Hofrättens öfriga ledamöter. Detta kan visserligen
vala möjligt, men man vet det icke; och det är icke heller antagligt.,
att presidenten i den Hofrätten sitter som en ledamot och deltager i
göromål en. Åtminstone är det för mig obekant, om så tillgår i Skånska
Hofrätten. Att åtminstone icke den nuvarande presidenten derstädes
ständigt sysselsatt sig med domaregöromål, är tydligt deraf, att
han under många år a rad varit frånvarande frän Hofrätten långa tider
om året, t. ex. då han bevistat riksdagarne, af hvilken omständighet
toide fiamgå, att hans tjenstgöring i Hofrätten icke varit så trägen,
som man här velat påstå.

En talare har anmärkt, att lefnadskostnaden för presidenten i Skånsk*1
Hofrätten vore så hög, att lian endast för den skull borde åtnjuta
lika lön med de andra Hofrätternas presidenter. Det förundrar mig.
nästan, att denne talare vill tala om lefnadskostnaden, då frågan gäller
ett anslag, uppgående till ett så högt.belopp som 9 å 10,000 kronor
om året. Skulle man nemligen antaga detta belopp såsom det,
hvarunder en embetsman icke kunde lefva, så skulle följaktligen alla
löner, som icke vore så höga, vara för låga. År förhållandet äter icke
sådant, så böra 9,000 kronor årligen räcka till lefnadskostnaden; ochställei
man icke sa till att ett sådant belopp räcker, så tror jag icke,
att något annat snart sagdt huru högt som helst förslår. Vdenna
anmärkning ligger således icke något skäl, som jag för min del kan
godkänna. Dessutom vill jag i fråga om den Skånska Hofrättens
president nämna, då en förfrågan derom skett af en talare på Smålandsbänken,
att i Utskottet mycket ifrågasattes en underdånig skrifvelse
till Kong]. Maj:t, .med anhållan, att Kongl. Maj:t måtte taga i
öfvervägande, huruvida icke nämnde president skulle kunna undvaras
och. tjensteu. sålunda indragas, samt staten sålunda besparas en ärlig
utgift af 9^ till 10,000 kronor. Frågan härom föll emellertid i Utskottet,
och da någon motion i ämnet icke blifvit väckt, ansågo förslagets
anhängare sig icke kunna reservera sig mot Utskottets beslut, så mycket
mera som man fruktade en propositionsvägran i Kamrarne på en,
eJo af JJtskottet utan af någon reservant i saken gjord framställning.
Da frågan likväl ^ nu kommit på tal, har jag velat omnämna detta.
Huiu som helst, far man väl medgifva, att det arbete, som åligger den
Skånska Hofrättens president, icke är så betungande som presidenternes
i. de öfriga Hofrätterna; och det är just med afseende på denna
omständighet, som den förres aflöning är föreslagen till mindre belopp
än de senares, hvilket förslag jag för min del anser vara väl berättiga^-
Skulle man åter å andra sidan anse, att alla tre Hofrätternas
presidenter borde hafva lika stor lön, skulle jag hellre vilja gå en
motsatt väg sä, att ingen af dem borde hafva i årlig lön mera än

Onsdagen den 23 Februari.

N:o 11.

9,000 kronor, än höja alla tre till 10,000 kronor. Jag tror, att detta Ang. nya aflabelopp,
nemligen 9,000 kronor vore tillräckligt; men, som sagdt, det ning sstater för
finnes olikheter mellan de tre presidenternas göromål. Jag vill der- Hofrättema.
före icke nu ifrågasätta ett sådant beslut. ° (Forts.)

Hvad vidare angår sekreteraretjensten i samma Hofrätt, sä skulle
det förundra mig, om man mot en årlig lön af 4,000 kronor, som
tvenne gånger kan höjas med 500 kronor och således slutligen uppgå
till 5,000 kronor, icke skulle kunna få någon, som ville bekläda den.

Jag tror, att mången ung, ja till och med icke så ung vice häradshöfding,
som nu får sitta det ena tinget efter det andra på landsbygden
utan på långt när en sådan inkomst, skulle, om han är skicklig och
lämplig till underdomare, äfven kunna vara lämplig att sköta sekreteraretjensten
i en Hofrätt; och om han derför får i årlig lön åtnjuta
4 till 5,000 kronor, sa tror jag, han skall anse detta vida förmånligare
än att för några hundra kronor om året sitta såsom tillförordnad
domare på landet.

Jag tror således, att, så länge man icke saknar skicklige yngre
domare pa landet, man icke heller skall komma att sakna skicklige
sökande till nu ifrågavarande befattningar. Följaktligen torde icke
heller lönen för dessa tjensteman behöfva höjas.

Fn anmärkning, som rigtats mot 3:e mom. af nu föredragna punkt,
af såg den skärpning, som Utskottet tillstyrkt i de af Kongl. Maj:t
föreslagna vilkoren för hofrättsråds och assessorers åtnjutande af löneförhöjning.
Denna anmärkning mot Utskottets förslag anser jag för
min del icke synnerligen befogad. Samma förhållande måste nemligen
i detta fall ega rum med hofrättsråd och assessorer som redan blifvit
bestämdt i afseende å högsta domstolens ledamöter. När staten tillräckligt
afiönar sina embetsmän, kan han äfven hafva rätt att fordra att
de skola hafva full sysselsättning af sina embeten; men då man förut
sett, hurusom de i detta hänseende icke alltid varit så nogräknade •—-jag säger det öppet, ty jag kan bevisa hvad jag säger — sä har man
allt skäl att genoni lag bestämma de vilkor, under hvilka löneförhöjning
får åtnjutas, på det att icke hädanefter det måtte komma att gå
till på samma sätt som förut. Jag medgifver, att den formulering,
som Utskottet i sitt förslag begagnat, kan missbrukas och således äfven
kringgås; men jag hoppas dock, att den vink, Utskottet gifvit,
skall förstas,° och att man hädanefter skall akta sig att gå för långt
i sina anspråk på att samtidigt med en högre plats i statens tjenst
innehafva enskilda tjenstebefattningar och af dessa senare uppbära lön
eller årligt arfvode. Jag minnes, att det för ett par år sedan anmärktes
af en talare på detta rum, att det vid den tiden fans en ledamot
af en hofrätt, som, utom sitt embete i liofrätten, innehade mer än 20 andra,
. enskilda befattningar. Om nu förhållandet är sådant — är det
då icke skäl att skärpa de vilkor, under hvilka en dylik lönetillökning
far åtnjutas. Jag har derföre för min del velat bestämma tjenstemännens
löner temligen höga, på det de icke må hafva skäl att invända, att
de icke kunna lefva endast på sina löner såsom statens tjensternän,
men när de ha fått tillräckliga löner, så kan, såsom jag redan nämnt,
också staten hafva rätt att fordra af dem att de icke skola hafva några
enskilda befattningar derjemte. Skulle de åter icke vilja gå in på detta

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. nya aföning
sstater för
Hofrätterna.
(Forts.)

vilkor, så påstår jag att deras löner af statsmedel äro för höga och
■böra nedsättas; ty om domarecorpsen skall, utom sitt embete, sysselsätta
sig äfven med andra göromål, så är det alls icke skäl att bestämma
deras löner lika höga, som derest de icke samtidigt af andra
sysselsättningar uppbära löner eller arfvoden. Jag tror således, att det
finnes goda skäl för Utskottets förslag, och att dessa skäl hafva så
mycket större styrka, som Riksdagen redan förut fattat enahanda beslut
i afseende på ledamöterne i Högsta Domstolen, då deras löner
reglerades. Man anmärkte då — livilket äfven framgår af statskalendern
för fjoråret — att flera af Högsta Domstolens ledamöter hade
särskilda befattningar bredvid och jemte sina embeten i statens tjenst.
Detta var anledning till det beslut som då fattades. Här föreligger
nu ett annat förhållande af enahanda art. För min del anser jag det
ingalunda vara orättvist eller olämpligt, att det tillägg Utskottet föreslagit,
är så vidt omfattande, att det sträcker sig jemväl till inrättning
och bolag, som af Kongl. Maj:t sanktionerats, och att det således förbjudes
ledamot i hofrätt, som vill komma i åtnjutande af löneförhöjning,
att af enskilda befattningar uppbära lön eller arfvode. En talare
har sagt, att detta tillägg vore endast en innehållslös fras, som derföre
borde borttagas ur förslaget; men om tillägget endast vore en
innehållslös fras, sä förstår jag icke, hvarföre lian vill hafva bort den,
ty den skadar ju i sådant fall icke, äfven om den står qvar.

En annan talare liar nu såsom alltid talat om besparingar, och
stora besparingar till. Han ordar vanligen både i tid och otid om
besparingar; många gånger har han rätt i detta tal och jag skall, hvad
på mig beror, understödja hans nit för sparsamhet, när den är befogad
; men att, såsom han, tala om sparsamhet, ehvad den är rätt använd
eller icke, ehvad den är förenlig med statens bästa eller icke,
anser jag icke vara på sin plats. Snarare tror jag, att följden af en
sådan sparsamhet skulle blifva lika skadlig och kanske värre, än om
man ginge alltför liberalt tillväga vid beviljande af statsanslag. Han
talade äfven om, att genom den nyss skedda voteringen angående 2:a
punkten af detta betänkande en princip redan vore grundlagd, icke
blott för innevarande utan ock för många kommande år. Jag vet icke
hvad lian menade för en princip; men troligen menade han, att vi genom
nyss nämnda votering bifallit ett högre anslagslielopp, än hvad
han för sin del ansåg böra utgå. Hvad för öfrigt beträffar sjelfva
principen för beviljande af löneförhöjning åt vissa tjensteman till större
belopp än han vill, så är den principen redan för många år sedan
grundlagd. Om deremot representanten från Småland menade någon
annan princip, så förstår jag icke, hvaruti den skulle bestå; ty hvad
vi i förra punkten beslutade i afseende å löneförhöjning åt revisionssekreterare
och andra tjenstemän inom justitierevisionen, är en sak för
sig. Nu deremot är fråga om lönetillägg åt ledamot af Hofrätt, och,
oaktadt jag medgifver, att mycken likhet eger rum mellan dessa begge
institutioner, förefinnes dock äfven dem emellan stor olikhet. När vi
längre fram under riksdagens lopp komma till anslagen under 4:de
och 5:te hufvudtitlarne, så hafva vi der icke vidare att tala om någon
domarecorps; och huru skulle det då kunna bli fråga om att tillämpa
ofvan nämnda princip? Man torde således ej med skäl kunna påstå,

Onsdagen den 23 Februari.

N:o 11.

att genom nyss verkställda votering någon allmängiltig princip blifvit
grundlagd. Följaktligen torde den värde talarens anmärkningar i detta
fall icke förtjena afseende.

Slutligen yttrade en annan talare, att Utskottet hade bort nedsätta
lönebeloppen men deremot höja tjenstgöringspenningarne för de
tjensteman, om hvilka nu.är fråga. Detta är också just hvad Utskottet
i viss mån gjort, och jag för min del gillar den principen. Men
man bör i detta hänseende äfven taga i betraktande den princip, som
alltsedan år 1858 — om jag ej misstager mig — gjort sig gällande,
nemligen att en tjensteman, som åtnjöt tjenstledighet, skulle afstå en
fjerdedel af sin lön åt vikarien samt att den årliga pensionen skulle
utgå med fyra femtedelar af lönen. Ungefär samma grund har både
Löneregleringskomitén och Kongl. Maj:t följt, fastän med några afvikelse!''
beträffande en och annan tjensteman, hvilkens^ löneförmåner
lämpats efter sportelinkomster, särskilda tjenstgöringsförhållanden m. m.
Inom Stats-Utskottet ansågs emellertid denna fjerdedelsprincip icke
vigtig numera, utan man önskade gå ännu längre i den inslagna rigtningen,
d. v. s. man ville sänka sjelfva lönen och höja tjenstgöringspenningarne
och detta af tv änne skäl. Det första var, för att derigenom
bereda en arbetet någorlunda motsvarande ersättning för vikariatstjenstgöring
och det andra för att, under förutsättning att pensionsbeloppet
komine att grunda sig på sjelfva lönen, kunna åstadkomma
en skälig nedsättning deri, då en tjensteman efter sitt afskedstagande
väl torde anses kunna åtnöja sig med något mindre inkomster, förnämligast
derföre att han dä kan välja sin vistelseort efter behag.
Denna princip i afseende å tjenstemännens aflöning anser jag fullt berättigad,
och den har ock till någon del redan blifvit tillämpad i Utskottets
föreliggande förslag, ehuru på långt när icke till den utsträckning,
jag för min del hade önskat. Det gälde nemligen här att pruta
med en äldre princip, och att för närvarande försöka gå längre än
man gjort lärer väl hafva varit fruktlöst.

Jag vågar på nu anförda skäl tro, att Stats-Utskottet haft temligen
göda skäl för sitt förslag, om bifall hvartill jag ock tager mig
friheten hemställa. Jag motsätter mig likväl ej den af Herr Ola Andersson
föreslagna redaktionsförändring deri, såsom egnad att förekomma
möjliga farhågor, om icke annat.

Herr Abr. Rundbäck: Sedan jag begärde ordet för att yttra
mig om de vilkor Stats-Utskottet å sid. 16 i nu föredragna utlåtande
föreslagit för ifrågavarande embets- och tjenstemäns åtnjutande af
de nya löneförmånerna, hafva dels Hans Excellens, Friherre De Geer och
dels Herr Berg uttalat sig i ämnet, hvarföre jag kan fatta mig temligeu
kort. Det är endast tvenne anmärkningar jag nu har att göra mot
Utskottets förslag.

Den första anmärkningen gäller det vilkor, som förekommer under
punkten 2, nemligen om hofrättstjenstemännens skyldighet att låta sig
till annan tjenstgöringsort förflyttas. Detta vilkor kommer väl sannolikt
i verkligheten att blifva af föga betydelse, men såsom grundsats
anser jag det mycket vådligt att föreskrifva ett stadgande, hvarigenom
en domare blir underkastad skyldigheten att i följd af regeringens möj -

Ang. nya aföningsstater
för
Hof''rätterna.
(Forts.)

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. nya ap- liga godtycke flyttas från en ort till en annan. Att stadga något
mngsstater för dylikt vore endast att ytterligare taga exempel från byråkratiens och
(Forts™0'' militarisniens förlofvade land, Preussen, der domarne äro underkastade
ett liknande tvång och tjenstemännen liksom alla andra måste dansa
helt och hållet efter höga vederbörandes piska. Från det landet har
man för icke länge sedan erfarit, hurusom en motspänstig domare mot
sin vilja förflyttades från Schlesien till en ort i Rhenprovinserna och
en annan tvärtom transporterades från Rhenprovinserna till Königsbergsdistriktet.
När man erfar dylikt och tillika vet, att vederbörande
hos oss vilja införa den preussiska militarismen, anser jag att man i
tid bör söka motarbeta införandet af äfven här ifrågavarande piska,
såsom varande ett hot mot tjenstemännens sjelfständighet. Jag protesterar
derföre mot detta vilkor, ehuru, såsom sagdt, jag icke ser
någon synnerligt stor fara deri, eftersom det endast skulle gälla de
yngste tjenstemännen i Hofrätterna och efter all anledning blefve lika
litet tillämpadt på dem som samma stadgande tillämpas på Rikets
elementarlärare, af hvilka också de yngste kunna när som helst förflyttas
från en tjenstgöringsort till en annan. Detta stadgande har nu
sedan tjugo år galt för elementarlärarne, men endast i ett enda fall,
och detta med allt skäl, blifvit tillämpadt.

Mera vigt lägger jag vid den anmärkning, jag har att göra mot
Stats-Utskottets i tredje punkten föreslagna skärpning i afseende å
det af Kongl. Maj:t föreslagna förbudet för Hofrätternas tjensteman
att innehafva flera tjenstebefattningar. I denna punkt är det tydligen
fråga om statens rätt, å ena sidan, och en begränsning af den enskildes
personliga rätt eller handlingsfrihet å den andra; och då begge
dessa slag af rätt, åtminstone enligt min tanke, äro heliga och oantastliga,
bör man ock vara försigtig vid afvägandet af förhållandet dem
emellan. För min del anser jag det allmännas rätt vara fullt tillgodosedd
genom det af regeringen föreslagna stadgandet, som innefattar,
att med arbete eller tjenst i Hofrätt icke må förenas tjenst å rikets,
Riksdagens eller kommuns stat ej heller annan tjenstebefattning, med
mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande af tjenstgöringen
i Hofrätten. Att gå längre är att gå för långt; man lägger derigenom
icke endast ett onödigt, tryckande band på den personliga handlingsfriheten
och den enskildes verksamhetsbegär, utan man åstadkommer
verklig skada för staten eller det allmänna. Ty derom torde vi
vara ense, att utanför embetsrummet förefinnas tusentals intressen och
angelägenheter, med hänsyn till hvilka tjenstemännen kan i hög grad
gagna det allmänna genom sin intelligens, sina kunskaper och sin duglighet.
Tänkom oss t. ex. tvenne Hofrättsledamöter, hvilka begge oförvitligt
sköta sina tjenster, utan att enskildt arbete på något sätt gör
intrång i deras offentliga tjenstgöring. Om af desse begge embetsmän
den ene antingen använder sin lediga tid till förströelse eller han derunder
lefver i fullkomlig overksamhet, men den andre deremot begagnar
sin ledighet till nyttigt arbete, hvem af dem, mine Herrar! anse ni då
såsom den mest aktningsvärde? Månne icke den som arbetar! Ty en
bland.de
person arbetar, ju nyttigare är han för samhället. Det är således rent,

Onsdagen den 23 Februari.

X:o IX.

af i samhällets, i det allmännas intresse, som jag anser mig böra hålla Ang. nya aflepå
regeringens förslag i denna punkt, hvarå jag ock yrkar bifall. mng sstater för

Hr Axel Bergström. Hr Jöns Pehrsson, hvars konseqvens och <''F° ^
orubblighet i politiska åsigter jag är den förste att erkänna, framstälde
nyss ett yrkande, gående ut derpå, att presidentbefattningen i Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge måtte vid dess nu varande inneliafvares
afgång indragas. Någon oklarhet råder dock hos mig derom,
huruvida han önskade främja denna sin åsigt genom en skrifvelse i
frågan till K. Maj:t eller derigenom, att förslaget omedelbart skulle
göras till föremål för proposition; och jag förväntar derföre, att Hr
Jöns Pehrsson förklarar hvilkendera hans mening är. Emellertid stödde
han sitt yrkande på en reservation, afgifven af två ledamöter i den
s. k. löneregleringskomitén, nemligen Hr Dufva och Hr Låss Olof
Larsson, hvilken senare med Hr Dufva sig förenat. Hr Jöns Pehrsson
åtnöjde sig med att hänvisa till de motiv de tvenne reservanterne
anfört och angaf ej, så vidt jag kunde fatta, sjelf några skäl för sin
mening. Det torde således vara lämpligt att omförmäla de skäl,
hvarpå hr Dufva — ty det är han som är skriftställaren — stödt
sin från komiténs förslag skiljaktiga mening.

Hr Dufva yttrar först, att han, med afseende på personalens inom
Svea och Göta Hofrätter talrikhet, tvekat att för dessa Hofrätter förorda
indragning af presidentbefattningarne. Men annorlunda finner han
förhållandena vara beträffande Iiofrätten öfver Skåne och Blekinge.

Den har endast tio ledamöter och således mycket färre än Högsta
Domstolen, som, äfven fördelad på två divisioner, icke behöfver någon
särskild president. Tjenstemännen i Hofrätten, nu tolf, skulle, efter
komiténs förslag, icke blifva flere än nio. Redan dessa omständigheter,
menar Hr Dufva, skulle gifva tillräcklig grund för det antagandet,
att en president vore obehöflig för en sålunda ordnad öfverdomstol.

Men äfven erfarenhet härom synes honom redan vunnen. Och derefter
fortsätter han på följande sätt: »Hofrätten tjenstgör på två divisioner
endast från 14 Januari till April månads slut och från 1 November
till och med 20 December. Under dessa tider är det väl som president''
förnämligast skulle vara behöflig. Men under åtta på hvarandra
följande år har under den längsta af dessa tider, eller vårsessionen,
presidenten vistats å annan ort, långt ifrån Hofrätten, utan att någon
annan varit förordnad till president. Så vidt jag kunnat erfara, har
icke mot ordning och skick inom Hofrätten eller mot rättskipningens
beskaffenhet mera varit att erinra under presidentens omförmälda frånvaro,
än då han tjenstgjort. Kan han utan olägenhet undvaras under
vårsessionen, lärer han icke kunna antagas vara mera behöflig under
den kortare höstsessionen, icke heller under sommarferierna, då endast
en division i sender tjenstgör. På dessa skäl har jag icke kunnat med
komiténs pluralitet instämma i tillstyrkande af förhöjd aflöning för en
tjenst, hvars obehöflighet synes mig fullt ådagalagd, utan anser jag fasthellre
ifrågavarande presidentbefattning böra indragas».

Så vidt jag kan förstå, innehålla dessa motiv icke något fullt giltigt
bevis för den sats som drifves, eller att presidentbefattningen i
Hofrätten i Skåne och Blekinge är öfverflödig. Först och främst ber

Onsdagen den 23 Februari.

N:o 11. 46

Ang. nya oj«y-jag få anmärka, att en jemförelse härvid mellan nämnda Hofrätt och

ningsstater för Högsta Domstolen är alldeles olämplig, ty hvar och en som är hemma Hofrdtterna.

gtadd j y. ir grundlag har sig nogsamt bekant anledningen, hvarför
(Forts.) Högsta Domst0len icke har någon president; och sa länge grundlagen
medgifver konungen att rösta med Högsta Domstolen, lära fråga väl
icke" heller kunna uppstå om tillsättandet af en president der. Hela
denna äflan att få bort presidentembetena vid rikets Hofrätter synes
mig förutsätta ett underkännande af personlighetens makt. Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge har haft tre presidenter sedan den stiftades.
Under den förste har jag icke tjenstgjort; deremot har jag tjenstgjort
såsom tjensteman och ledamot under och med den andre, samt såsom
ledamot tillsammans med den tredje. Och min erfarenhet är, att det
deltagande desse embetsman egnat arbetena i Hofrätten varit samma
arbeten till stort gagn. Man bär under den sista tiden klagat öfver
brist på enhet i lagskipningen i Högsta Domstolen — med hvad rätt
lemnar jag derhän. Men sedan Skånska Hofrätten, som ursprungligen
utgjorde blott en division, börjat arbeta på två afdelningar, °har det,
enligt sakens natur, icke kunnat undvikas att en och annan gång olika
domslut i likartade frågor blifvit från de tvenne divisionerna utfärdade.
Då har jag funnit, att presidenten, med öppen blick för det rent af
vådliga i ett dylikt förhållande, utom protokollet sammankallat Hofrättens
samtliga ledamöter och genom den diskussion han dervid inledt
rörande kontroverspunkterna, lyckats åvägabringa enhet i besluten.

Dessutom tror jag att med den, om jag så får säga, demokratiska
jemnlikhet, som förefinnes inom Hofrätterna, en förste man der icke väl
kan undvaras. Lagen känner visserligen ingen president, utan talar
endast om den ledamot som främst i Rätten sitter, men finnes ingen
sådan af K. Maj:t utnämnd främste ledamot, så kommer presidiet att
allt för ofta vexla, och den önskliga enheten och kontinuiteten i ledningen
af det hela går derigenom förlorad. Då presidenten af en eller
annan orsak icke tjenstgör, tillkommer presidiet Hofrättens äldste tjenstgörande
ledamot, och till följd af sjuklighet och andra omständigheter
kan presidiet sålunda komma ganska långt ned i ledamotsgraden. Jag
tror således att man icke bör uppskatta allt för högt den materiela
nyttan af en indragning af denna lön, utan jemväl taga i betraktande
den vinst för lagskipningen, som denna institution medför.

Hvad presidentens i Skånska Hofrätten löneförmåner angår, kan jag
för min del icke annat än instämma i Hans Excellens Herr Justitie-statsministerns
åsigt. Stats-Utskottet har äfven sjelft på ett annat ställe
i utlåtandet åberopat en af Utskottet icke underkänd maxim, helt
olika den Utskottet här följt. Der förekommer nemligen på pag. 23
ett yttrande: »att det icke synts vara med billighet öfverensstämmande
att tjenstemännen vid straffängelset i Göteborg skulle fortfarande qvarstå
vid ringare löneförmåner än deras vederlikar vid andra fängelser».
Detta synes mig i grunden vara en rigtig åsigt, och mycket starka
skäl böra förefinnas, om man skall inlåta sig på att modifiera densamma.
Utan tvifvel finnas många andra tjenster, för hvilka det varit
möjligt att gradera lönerna efter göromålens mängd och beskaffenhet.
Jag vill endast nämna häradsskrifvare och kronofogdar. Ingen
kan väl neka att desse tjenstemäns göromål på olika orter är o till

Onsdagen den 23 Februari.

47 N:o 11.

omfattningen väsentligt olika ; men ingen har väl ifrågasatt att be- Ang. nya aflostämma
deras löner efter göromålens olika mängd. Jag får således “J*sW(r/fr
yrka bifall till K. Maj:ts förslag i denna del, nemligen att presiden- (-povta)0
tens i Skånska Hofrätten lön måtte sättas lika med presidenternes i
de andra Hofrätterna. Hr Clairfelt har redan påpekat att hans arbetsprodukt
är lika stor med den som lemnas af de andra presidenterne.

Hvad angår den långa frånvaron i 8 år som lagts presidenten i den
Skånska Hofrätten till last, så är det allmänt kändt att denna vållats
deraf att Kristianstads läns landsting år 1866 utkorade honom
till ledamot af Riksdagens Första Kammare, och jag tror icke att det
hade varit billigt att fordra att han vid detta tillfälle skulle hafva
afsagt sig det högsta medborgerliga förtroende som denna korporation
kunde tilldela. Yid samma tid var presidenten i Svea Hofrätt jemväl
ledamot af Första Kammaren, och om han hade den fördelen att få
såsom riksdagsman vistas i samma stad der han hade sitt arbete såsom
president, så får det väl icke läggas presidenten i den Skånska
Hofrätten till last att han såsom riksdagsman icke var i stånd att
sköta sina domaregöromål i Kristianstad. För öfrigt har han redan
afträdt från den politiska skådebanan; och det är icke sannolikt att
Kristianstads läns landsting ånyo skall ytterligare göra sig skyldigt
till det felet att draga honom från sina embetsgöromål till riksdagen.

Äfven i afseende å uteslutandet af det vilkoret att president och
ledamot i Hofrätt icke må i denna befattning uppbära lön eller årligt
arfvode från inrättning eller bolag som af K. Maj:t sanktionerats, instämmer
jag med Hans Excellens Herr Justitiestatsministern. Man har
invändt att detta vilkor gäller äfven i fråga om den åt Högsta Domstolens
ledamöter beviljade löneförhöjning och detta är sant; men
dessa män intaga dock en annan embetsmannaställning än Hofrättens
ledamöter. De äro att anse såsom konungens rådgifvare i justitiemål,
och lika litet som det passar sig att statsrådets ledamöter innehafva
sådana befattningar som jag nämnt, lika litet torde det passa sig för
justitieråden. Annat är deremot förhållandet med president och ledamöter
i Hofrätt.

Slutligen ber jag få instämma i Hr Clairfelts anmärkningar i afseende
å de för sekreterarebefattningen i Skånska Hofrätten föreslagna
löneförmåner. Icke heller jag gör något yrkande i detta hänseende,
men jag hoppas att en rättelse derutinnan framdeles må komma till
stånd. Det är sant, såsom Herr Justitiestatsministern yttrat, att sekreteraren
får behålla sin lösen för diariibevis, som uppgår till omkring
500, jag tror knappast till 600 kronor; men fortvaron af denna
löneförmån beror till stor del derpå, huruvida det nya sättet att redovisa
böter vinner tillämpning eller icke. Vinner det tillämpning så
blifver det för de bötfälde ej vidare nödigt att från Hofrätten begära
bevis, att utslaget, hvarigenom böterna blifvit ådömda, icke är laga
kraftvunnet, och dermed blifver också nämnda lösens belopp reduceradt
till en obetydlighet. Vidare tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
derpå, att enligt Kongl. Maj:ts förslag sekreteraren icke får åtnjuta någon
semester, utan att på samma gång afstå motsvarande del af sina tjenstgöringspenningar,
och för två månader utgör denna del ett belopp af
omkring 200 kronor. Deremot hafva notarierne rättighet att, när den

N:o ll.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. nya aflöningsstater
för
Hofrätterna.
(Forts.)

division, på hvilken de äro indelte, åtnjuter semester också erhålla
ledighet utan mistning af tjenstgöringspenningar. Dessa tvänne omständigheter
synas mig utgöra ytterligare skäl att bereda framtida rättelse
i ifrågavarande förhållande.

Herr Jonas Anderssoni Häckenäs: Det var ingalunda o väntadt för
dem, som deltagit i Stats-Utskottets arbeten, att de här skulle fa underkasta
sig skarpa anmärkningar från tvänne motsatta sidor. Och
detta har också redan inträffat. A ena sidan beskylles Utskottet för
att hafva varit alltför frikostigt vid bestämmandet af de lönestater,
Utskottet föreslagit; å den andra anser man förhållandet vara tvärtom
och gör dessutom en mängd anmärkningar i öfrigt. Dem af Kammarens
ledamöter, som beskylt Utskottet för att hafva varit alltför frikostigt
beträffande de föreslagna lönestaterna, vill jag bedja vara så goda
och erinra sig, att här är fråga om att för första gången tillämpa den
rigtiga princip, som redan för flera år tillbaka af Andra Kammaren
framhållits, den nemligen att embetsverken skulle regleras på det sätt,
att ett mindre antal embetsmän med mera jemn sysselsättning skulle
finnas, på samma gång åt dessa tilldelades en så tillräcklig lön, att
de i allmänhet med en förståndig hushållning skulle kunna reda sig.
Detta må tjena till ursäkt åtminstone hos dem, som beskylt Utskottet
för en alltför stor frikostighet. För min del tror jag, att, ehuru Utskottets
motiv beskrifvits såsom varande ofullständiga och intetsägande,
motiven likväl äro så klara och rediga, att hvar och en,
som icke vill förvända dem, måste kunna fullkomligt fatta dem. Det
är dessutom ingen fördel med att skrifva ett långt och utförligt betänkande.
Sedan nu föregående talare tagit Utskottet i försvar för åtskilliga
tillvitelser från ena sidan och flera anmärkningar, gjorda mot
de uppstälda vil koren för de nya lönernas tillgodonjutande, så anser
jag mig icke behöfva ingå i något särskildt bemötande af dessa framställningar,
med undantag af de anmärkningar, som blifvit gjorda mot
tredje punkten. Mot denna punkt hafva de flesta och skarpaste anmärkningarne
blifvit framstälda, synnerligast af vännen till höger näst
intill den plats der jag nu står, och jag skall be att med några ord
få bemöta dem. Det har blifvit antydt, att för det i denna punkt
uppstälda vilkor att president och ledamot i Hofrätt icke må förena
annan tjenstebefattning och deraf draga inkomst, något annat motiv
icke kan utletas än afundsjuka. Jag vill dervid likväl försäkra, åtminstone
hvad mig sjelf angår, att jag icke hyser någon afvoghet lika
litet mot nu ifrågavarande tjensteman, som mot tjenstemännen i allmänhet,
i fall de, utöfver dem tilldelade löner, kunna genom verksamhet
på annat håll förskaffa sig inkomster. Men i afseende å öfverdomstolarnes
ledamöter, som hafva sin domareverksamhet placerad
inom de högsta instanserna och slutligen afgöra dit från underrätterna
hänskjutna mål, föreligger den princip, att icke dessa må på minsta
sätt misstänkas att hafva något egentligt eget intresse i ett mål, som
blifvit förelagdt deras afgörande. Det är visserligen sant, att man
icke med skäl kan förevita dem, att sådant har inträffat, oaktadt det
hittills icke varit dessa tjensteman absolut förbjudet att förena befattningar,
som ligga utom deras egentliga verksamhetsområde; men då nu

Onsdagen den 23 Februari.

fråga är om reglering af deras löner och något skäl är att befara att,
om dessa tjensteman atoge sig uppdrag, som lemnade dem inkomster,
detta kunde leda derhän, att de med mindre nit och ordentlighet skötte
sina befattningar i statens tjenst, har Utskottet ansett sig böra föreslå
nämnda vilkor. Men härtill kommer ett annat, som för mig varit det
liufvudsakliga, nemligen det, att domare och i synnerhet de som bekläda
de högre domaresysslorna icke böra vara föremål för någon misstanke
att ledas af enskilda intressen vid utöfningen af deras embetsgöromål.
Om nu dessa personer hafva förskaffat sig en mängd mera eller mindre
inkomstbringande uppdrag af enskild natur och sedermera såsom ledamöter
af en öfverrätt komma att deltaga uti utdömandet af frågor,
med hvilka de uti sin förstnämnda egenskap tagit någon befattning,
är det väl icke underligt, om hos en eller annan tvifvelsmål kunna
uppstå, huruvida de vid dessa frågors afgörande äro fria från allt
inflytande af egna intressen. Här gäller det en princip, som jag vill
skall tillämpas för domarecorpseus egen skull, nemligen den, att denna
corps icke utsattes vare sig för egna frestelser eller för dylika tvifvelsmål
hos andra. Men detta torde väl innebära någonting annat än
afvoghet mot medlemmarne af denna corps, att de bereda sig några
extra inkomster. Man har visserligen sagt, att det är nödvändigt för
dem att praktiskt hafva satt sig in uti de i allmänna lifvet vanligen
förekommande förhållanden; och det må ock hafva sin rigtighet; men
jag^ betvifla), att en assessor eller någon annan med honom likstäld
hofrättstjenstemän är en sådan ungdom, att han ej, innan han tillträdt
sitt embete, genom att taga befattning med saker af olika beskaffenhet,
förvärfvat sig nödig inblick i dessa förhållanden, hvadan jag icke kan
iinmi denna'' invändning innebära något giltigt sk;i 1 för en sådan person
att åtaga sig utförandet af hvarjehanda enskilda uppdrag.

Meningen är att hädanefter fa genomförd den princip, att hvarje
embetsman skall erhålla full sysselsättning inom det fack, åt hvilket
lian egnat sig, åtminstone sa mycken sysselsättning, som man af menniskor
i allmänhet kan fordra, '' Sant är väl, att man icke kan blifva
fullt tillföisäkrad om att icke en afvikelse från denna princip kan
komma att ega rum, men man har likväl genom införandet af densamma
i det nu föreliggande förslaget åt vederbörande embets- och
tjensteman i Ilofrätterna gifvit en fingervisning att följa densamma, och
jag hoppas att denna domarecorps är sä samvetsgrann, att den ''icke
finner något origtigt deri och följaktligen icke i allmänhet befattar sm
med annat än hvad till dess kall hör. Mycket är af den beskaffenhet,
att det utan - anmärkning kan blifva föremal för dess verksamhet,
men jag fåi ännu en gång framkalla vigten utaf, att personer, som
bekläda de högre domareembetena, icke befatta sig med uppdrag, som
i mei ellei mindre man dels kunna förlama deras verksamhet såsom
domare, dels blottställa dem för misstanken att icke vid alla tillfällen
vara beherskade af opartiskhet.

Jag'' anhåller att Kammaren måtte gifva sitt bifall till hvad Utskottet
i denna punkt föreslagit.

llerr Jöns Rundbäck: Jag vill visst icke klandra det af Kammaren
beslutade föredragningssättet, men det förefaller mig, som om

Andra Kammarens Prat. 1876. N:o 11.

N:o 11.

Ang. nya aflöning
sstater för
Ilofrätterna.
(Forts.)

Onsdagen den 23 Februari.

N:o 11.

ninysstnter för man derigenom sammanblandade en mängd frågor, som livar för sig
Hofrättema. fordra särskilda svar; och svårigheten att afgifva dessa ökas, då den
(Forts.) ene håller sig till ett och den andre till ett annat, den ene vill hafva
det vilkoret och den andre det vilkoret upptaget. Jag skall emellertid
så godt jag kan upptaga till bemötande de anmärkningar, som rigtats
mot Stats-Utskottets förslag.

Hvad först beträffar presidenten i Hofrätten öfver Skåne och
Blekinge, har man sökt bevisa, att han skulle vara fullt likställig med
presidenterne i rikets två andra Hofrätter. En sådan likställighet eger
dock, efter mitt förmenande, rum endast till namnet, men hvad verksamheten
beträffar, torde den, som af den förre utöfvas, icke vara så
vidtomfattande som de senares. Jag har här i min hand en uppgift
på, huru många mål under de sista fem åren inkommit till och åtgjorts
af de olika Hofrätterna, hvaraf framgår, att de mål, som varit
under Hofrättens öfver Skåne och Blekinge behandling, utgjort endast
en tredjedel af dem, som under samma tid handlagts af hvardera af
de begge andra Hofrätterna. En gifven följd häraf är, att den befattning,
som utöfvas af presidenten i förstnämnda hofrätt, är mindre ansträngande
än samma befattningar i Svea och Göta Hofrätter. Likaså
äro de mål, som under presidentens ledning skola afgöras vid plenisammanträdena,
enligt 1858 års förordning, betydligt mindre till antalet
inom Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, än inom de andra Hofrätterna.
Nu har man visserligen sagt, att presidenten i förstnämnda
Hofrätt i allmänhet mera tager del uti målens behandling än presidenterne
i rikets begge andra Hofrätter, och detta torde ock utöfva
ett välgörande inflytande på ärendenas gång. Men, ehuru jag ej vill
bestrida att så är förhållandet, enär jag ej så noga har kännedom
härom, skulle det dock förvåna mig, om icke äfven presidenterne i Svea
och Göta Hofrätter egna lika mycket arbete åt der förekommande
ärenden. Och om icke detta vore händelsen, så återstår att ådagalägga,
att icke dessa ärenden skötas lika väl, som de, hvilka handläggas
inom Hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Men något sådant
påstående har jag dock icke hört framkastas.

Det har blifvit an ty dt, att presidentsbefattningen i Skånska Hofrätten
möjligen skulle kunna indragas, och skäl derför hafva äfven angifvits.
Denna Hofrätt utgöres nemligen af endast två divisioner samt
har sålunda ett ganska betydligt mindre antal embets- och tjensteman
än de öfriga Hofrätterna; och detta i förening med det mindre arbetet
bör väl göra ordförandeplatsen derstädes mycket makligare.

Utom nyssnämnda förhållanden kan jemväl en annan jemförelsepunkt
anföras. Såsom vi veta, handläggas af Stockholms och Göteborgs
rådstufvurätter betydligt flera mål än af ifrågavarande Hofrätt,
och ordföranden uti hvarje af dessa tvenne underrätter — borgmästaren —
är sjelf arbetande ledamot och derjemte ordförande å en af rättens
afdelningar.

I fråga åter om skyldigheten för presidenten i Skånska Hofrätten
att, som man säger, representera, det vill säga bjuda något — icke
blott vatten och bröd, på sätt en talare här yttrat — så hemställer
jag, om icke man vill, att jemväl presidenterne uti rikets öfriga Hofrätter
skola »bjuda». Om så är, att jemväl desse någon gång böra se

Onsdagen den 23 Februari.

X:o 11.

sina underordnade embets- och tjensteman hemma hos sig, så låt kalaset Ang. nya afla blifva

lika godt på ena stället som på det andra; men det torde dii

vara oneklig!, att presidenterne i Svea och Göta Ilofrätter måste (Forts!)*0''

bjuda dubbelt så många personer, som presidenten i Skånska Hofrät ten

och derutaf torde ock framgå, att representationskostnaderna för

den senare blifva betydligt mindre än för de tvenne förre.

På grund häraf och på de skäl, som i öfrigt blifvit andragna,
anser jag lönen för presidenten i Skånska Hofrätten enligt Stats-Utskottets
förslag vara väl afvägd, då den för honom blifvit satt 1,000
Kronor lägre än för presidenterne i de andra Hofrätterne.

Beträffande sekreterarens i Skånska Hofrätten aflöning har Hans
Excellens Herr Justitie-statsministern redan lemna! sådana upplysningar,
att något vidare icke torde behöfva yttras derom.

En talare från Småland har framkommit med ett förslag till ny
stat för Hofrätterna, och föreslagit att vi skulle nedsätta lönerna med 10
procent för de tjenstemän,hvilkas aflöning uppgår till 5,000 Kronor och derutöfver,
sedan hans yrkande under punkten 2:o om en dylik nedsättning i
aflöningen för Justitierevisionens tjensteman med 3,000 Kronors lön
eller mera genom voteringen nyss blifvit afslaget. Men icke. kan man väl
reglera en stat på det sättet, att man säger: här nedsätta vi lönen
med så och så många procent, den ena gången löner, som uppgå till 3,000,
den andra gången dem som belöpa sig till 5,000 Kronor o. s. v. Den
värde talaren kunde i så fall gerna med ens hafva gått upp ända till

7.000 Kronor — då skulle vi varit alldeles ense. Men vid en lönereglering
finnes det alltid något, som bör tagas mera i betraktande än
sjelfva lönebeloppet, och då vi nu stå inför en reglering, som afser
domarecorpsen, böra vi mera se till hvarje embetes vigt, tjenstens beskaffenhet
och mängden af dermed förenade göromål, än storleken af
lönen; ty icke lärer väl någon bestrida, att öfverdomareu har ett vigtigt
och maktpåliggande värf att utföra. Underdomaren har dessutom
i allmänhet lika stora löneinkomster, som nu blifvit föreslagna för
öfverdomare. För min del anser jag ej heller de löner, som nu ifrågasatts
för Uofrättens ledamöter, vara större än de under nuvarande förhållanden
böra vara.

Man har här talat om, att den af Stats-Utskottet i dess föreliggande
betänkande föreslagna princip rörande pensioner icke vore fullt
rigtig; och härutinnan kan naturligtvis den ene hysa en grundsats, den
andre en annan, den ene vilja hit och den andre dit. Såsom vi veta, har
hittills hvarje embets- och tjensteman med en lön af till och med

2.000 Kronor fått uppbära lönens hela belopp i pension och de, som
innehaft löner utöfver nämnda summa, hafva varit berättigade att
i pension erhålla 80 procent af deras förra löner. Enligt hvad StatsUtskottet
nu föreslagit, skulle visserligen tjenstemännen i allmänhet
uppbära hela lönen, efter afskedstagande!, men, derigenom att tjenstgöringspenningarne
blifvit satta till belopp som skett, skulle de dock
hädanefter i pension erhålla, icke 80 procent såsom förut, utan icke
stort mera än 66 procent eller deromkring.

Beträffande vil koren i tredje punkten, Indika flera af Herrarne
klandrat såsom för långt utsträckta, har Grefve Sparre såsom det
egentliga skälet mot Utskottets förslag i denna punkt uttalat den grund -

N:o 11

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. nya ajiö

ningsstater fö Hofrätterna.

(Forts.)

- satsen, att »CtBsars maka får icke ens misstänkas». Men corpsens
’’ medlemmar, som handhafva lag och rätt, fa icke vara föremål för
minsta misstanke att deltaga uti enskilda värf och beslut, dem de
sedermera skulle kunna komma att såsom domare granska och bedöma.
Det är just för att förekomma alla dylika misstankar, som Utskottet
föreslagit^ nu ifrågavarande bestämmelser. För öfrigt må det tillåtas
mig anhålla, att de, som funnit oklarhet uti Utskottets förslag härutinnan
och klarhet uti det af Kong!. Maj:ts framstälda, ville meddela
mig upplysning härvidlag, tv eljest nödgas jag begära sådan pa annat
hall. I Kongl. Maj:ts förslag står nemligen att: »med arbete eller tjenst
i Hofrätt icke må förenas annan tjenst å rikets, Riksdagens eller kommunens
stat ej heller annan tjenstebefattning, med mindre den finnes
icke vara hinderlig för fullgörande af tjensten i Hofrätt™».

Men hvem skall nu pröfva huruvida tjensten är hinderlig för embetets
utöfning eller icke? Och när skall denna pröfning ske? Skall
en ledamot i Hofrätt kunna tillträda sitt embete, fastän han innehar
en enskild tjenst eller skall Hofrätten gå in till Kongl. Maj:t och fråga
om den enskilda tjensten får förenas med ledamotsbefattningen i Hofrätten
eller skall detta ske först sedan han tätt den enskilda tjensten?
Om detta sednare fallet inträffar synes mig ått ledamoten icke kan
åtaga sig den enskilda tjensten, förrän ett medgifvande dertill erhållits.
Filer måhända kommer det i sadant fall att tillåtas honom att hafva
den enskilda tjensten qvar? Ar förhällandet sådant, så tror jag att
det blir svårt att sedermera få bort honom från densamma.

Beträffande det sista vilkoret, nemligen det om skyldighet för Hofrättsledamöter,
att vara underkastade flyttning, så får jag säga att,
aå man inskränkt detta vilkor till blott en tredjedel af assessorerne,
eller de fem yngste, och de två yngste notarierne i hvarje Hofrätt, så
anser jag att man icke gått utöfver hvad som i detta afseende är billigt
och nyttigt. Detta vilkor har blifvit föreslaget endast för den händelse,
att utbrytning skulle komma att ske af någon division i någon
af Hofrätterna för inrättande af en nyr Hofrätt. Här har visserligen
yttrats, att desse ledamöter enligt Utskottets förslag skulle kunna när
som helst, förflyttas från den ena Hofrätten; till den andra och att
detta borde vara förbjudet. Men detta är alls icke fallet; Utskottet
har aldeles icke föreslagit något sådant. Utskottet har nemligen i sin
motivering för detta vilkor yttrat: »Emellertid synes det Utskottet
vara. för staten af stor vigt, att, om en utbrytning af en eller annan
division af Hofrätterna skulle ifrågakomma, en sådan åtgärd icke må
omöjliggöras genom de för Hofrätternas embets- och tjensteman utfärdade
fullmakter.» Utskottet har således icke ifrågasatt, att någon
flyttning skulle ega rum med mindre någon ny Hofrätt komme att inrättas;
någon förflyttning till en annan förut varande Hofrätt kan således
ej heller ifrågasättas. Vid sådant förhållande och då Utskottet
jemväl föreslagit, att de ledamöter, som underkastas flyttning, skola
erhålla ersättning af staten för flyttningskostnaderna, torde detta vilkor
icke kunna vara något hinder för förslagets bifallande.

»v .lag har nu försökt att i allmänhet upptaga, till besvarande de
anmärkningar, som blifvit gjorda emot Utskottets förslag. Då jag i
detta hänseende tillika till en del blifvit förekommen af flere andre

Onsdagen den 23 Februari.

N:o 11.

talare, så torde jag nu kunna sluta med att yrka bifall till Stats-Ut~ Ang. nya aflöskottets
förslag i dess helhet, men ber dock att få tillägga några ord m"ffsst[lter fSr
med anledning af hvad några talare anfört mot Utskottets förslag beträffande
presidentlönen i Skånska Iiofrätten. Man har sagt att det
icke vore rätt att presidenten i en Hofrätt hade mindre lön, än
presidenterne i de tvenne andra Hofrätterna; jag vill dock erinra, att
man öfverhufvud taget beträffande andra högre tjensteman ej följt en
dylik princip. Biskopslönerna t. ex. äro olika bestämda; biskoparne i
Upsala och Lund hafva betydligt större aflöning än biskoparne i de
öfriga stiften. På samma sätt förhåller det sig med regementscheferne.

Regeln är ju den, att ju större arbetet är, ju större bör lönen vara och
i så fall är ju äfven full rättvisa skedd mot presidenten i Skånska
Hofrätten, ty hans arbete är ju mindre än presidenternas i de andra
Hofrätterna.

Såsom jag förut sagt; yrkar jag bifall till Utskottets förslag både
i mom. a) och b) af nu föredragna punkt?

Herr Torpadie: Ehuru jag varit ovillig att öka diskussionen i
detta ämne, hvilken redan varit lång nog, har jag dock dristat mig att
begära ordet blott för att instämma i hvad Herr Clairfelt yttrat beträffande
löneförmånerna för presidenten i Skånska Hofrätten och i
Herr Bergs yrkande om afslag å 2:dra punkten i mom. b) af Utskottets
betänkande. Då jag lika med Herr Clairfelt önskar, att presidentens
i Skånska Hofrätten lön måtte bestämmas till det belopp,

Kongl. Maj:t föreslagit, så ber jag att få säga att jag i detta fäll
mindre kämpar för sjelfva beloppet, än för den princip, som genom
Kongl. Maj:ts förslag uttalats. Hade Kongl. Maj:t föreslagit och Statsutskottet
tillstyrkt en lägre siffra, men som varit lika för alla presidenterna
i rikets Hofrätter, så skulle jag icke haft något deremot; men
jag kan icke förstå hvarföre en president, som lernnar lika stor arbetsprodukt
som de andra presidenterne i rikets Hofrätter, skall aflönas
med mindre belopp, än desse. Jag har under åtskilliga år tjenstgjort
i den Skånska Hofrätten och kan derföre vitsorda rigtigheten af
de uppgifter Herr Clairfelt i fråga om nämnda Hofrätts arbetsordning
lernnat. Men till de skäl, som af honom blifvit anförda, vill jag lägga
ett annat, af mera allmän art. Det synes mig nemligen vara att befara,
att om man bestämmer en lägre lön för presidenten i Skånska
Hofrätten än för presidenterne i de tvenne andra Hofrätterna, det allmänna
tänkesättet skall föreställa sig att nämnda embete är af mindre
vigt än presidentbefattningarne i de öfriga Hofrätterna, hvilket ju
vore i högsta måtto origtigt, då man vet att nämnde president måste
med lika stor samvetsgrannhet som de tvenne ofri ge handhafva sitt vigtiga
embete.

Jag underskrifver så mycket heldre de satser Herr Presidenten
Berg uttalat angående vilkoret i punkten 2:o af momentet b), som jag
bekänner, ehuru med fruktan och bäfvan, att jag icke kan inse, huru
man kan stadga ett sådant vilkor, som der föreslagits, utan att lsedera
36 § i Regeringsformen. Denna paragraf säger temligen tydligt, »att
de som bekläda Domareembeten, så högre, som lägre — — — kunna
icke, utan medelst ransakning och dom från sina innehafvande sysslor

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. nya a fö ning

sstater för

Hofrätterna.

(Forts.)

•af Konm,gen afsättas, ej eller, utan efter egna ansökningar, till andra
'' tjenster befordras eller flyttas». Da man icke lärer med fog kunna
påstå, att en tjenst i en Hofrätt är samma tjenst, som en dylik .tjenst
i en annan Hofrätt, så låter det lätt förklara sig, om man såsom jag
befarar att grundlagens stadgande icke är behörigen uppmärksammadt,
då ledamöterne förflyttas, äfven om det sker till samma slags tjenst,
Men om jag läst grundlagarne rätt, så säges det i dem någonstädes,
att de skola tolkas efter ordalydelsen och gör man detta, sä kommer
man till det resultat, att det icke är grundlagsenlig! att en domare
ständigt skall befara att blifva flyttad till en annan ort. Detta är i
alla händelser så mycket mera olämpligt, som man vet att en embetsman
under sådana förhållanden icke kan arbeta med det lugn, som
behöfves för utöfvandet af hans ansvarsfulla kall. Jag tager mig på
dessa skäl friheten att instämma med de båda talare, hvilkas yttranden
jag förut anfört.

Herr Jöns Pehrsson: Det är med anledning af flere talares yttrande
emot mig och mitt förslag, som jag nu åter nödgas besvära
Kammaren med några ord.

Den förste af desse talare var Presidenten Bergström, som begärde
att jag skulle göra klart, huruvida jag önskade att en skrifvelse till
Kongl. Maj:t om mitt förslag, sådant det blifvit af Kammarens sekreterare
uppfattadt, skulle uppsättas. Jag får i anledning deraf förklara,
dels att förslaget blifvit af sekreteraren rätt uppfattadt, och dels att
jag önskar att en sådan skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte aflåtas, alldenstund
jag icke tror att Kammaren eller Riksdagen kan härom besluta,
utan måste genom skrifvelse derom underrätta Kongl. Maj:t, såsom
med alla beslut måste ske. Detta är orsaken, hvarföre jag, om mitt
förslag skulle blifva Kammarens beslut, yrkar att det måtte framföras
till Kongl. Maj:t genom en skrifvelse.

Anledningen åter, hvarföre jag sammanfogat skrifvelseförslaget
med staterna, var att jag var öfvertygad om att förslaget i motsatt
fall skulle komma att stanna endast inom denna Kammare, men det
oaktadt erkänner jag öppet, att jag nog inser att väl nu icke lärer finnas
stora utsigter för mig att vinna något i detta hänseende.

Sedan vänder jag mig mot en talare på hallandsbänken, hvilken
jag likväl märker redan aflägsnat sig från Kammaren. Jag är fullt
säker på, att om man genomläser Kammarens protokoll, skall man
på minst ett tjog ställen finna att han talat om besparingar både på
ett och annat sätt, men då det »kommit till kritan», då fråga blifvit
att tillämpa denna sats, så tror jag att han just ej har något att
skryta öfver i sådant hänseende i handling. Jag hemställer emellertid
både till honom och Herr Jöns Rundbäck, huruvida det icke skulle
vara möjligt att nedsätta en ifrågavarande presidentlön med 10 procent,
utan att träda rättvisan för nära, då den allmänna meningen om
obehöfligheten af dessa befattningar väl är temligen deciderad. Erfarenheten
från Göta Hofrätt, der presidentplatsen under två tre år stod
ledig, visar äfven att arbetet i Hofrätterna kan skötas lika bra, om
der finnes president eller ej. Den ärade ledamot af Göta Hofrätt, som
här i Kammaren intager en plats som representant, skulle, jag är

Onsdagen den 23 Februari.

N:o 11.

derom öfvertygad, kunna vitsorda möjligheten häraf, äfven om lian icke,
såsom jag yäl vet, är skyldig till något sådant.

Jag bestrider för Öfrigt att jag, såsom representanten pa hallandsbänken
sagt, i tid och otid vill göra besparingar. Hvad särskilt
beträffar den sak, hvarom nu är fråga,_ bryr jag mig icke om
att vidare streta emot strömmen, ehuru jag är fullt öfvertygad om att
mitt yrkande är så befogadt, att det borde hafva vunnit mera understöd
inom Kammaren, än som skett.

Herr Jöns Rundbäck har särskildt påpekat, att man icke borde
fästa uppmärksamheten pa konjunkturtörhållanden, då det gäller om
lönestater och dyrtidstillägg; men jag undrar just huru man skall
kunna komma fram med giltiga skäl för att t. ex. de af Kongl. Maj:t
nu föreslagna nya staterna för Hofrätterna för nästa år öfverstiga nu
gällande med förhöjda dyrtidstillägget för Svea Hofrätt med 34,400
kronor, för Göta med 30,400 och för Hofrätten öfver Skåne och Blekinge
med 9,420. Jag undrar verkligen, om konjunkturerna eller förhållandena
i allmänhet nu äro sådana, att så stora anslag behöfvas för
aflönande af samma personal och verkställande af samma arbete som
förut.

Ang. nya aflö ning

sstater för

Hofrätterna.

(Forts.)

Man säger vidare, att man borde förbjuda desse tjensteman att
tillika innehafva andra befattningar, och jag medgifver gerna att denna
princip kan hafva skäl både för och emot sig; men skulle man i det
hänseendet gå så långt, att man derigenom dömde dem till sysslolöshet,
så kan jag för min del icke vara med om en sådan tillämpning af
grundsatsen — ett sådant stadgande skulle i min tanke verkligen vara
alltför hardt. Somlige hafva påstått, att desse tjenstemäns tid icke
skulle vara fullt upptagen af deras hofrättstjenstgöring och^ att de derföre
borde få åtaga sig äfven andra befattningar. Om så är förhållandet,
medgifver jag, som sagdt, gerna att det vore hårdt att sålunda
döma Horrätternas'' ledamöter till sysslolöshet, ty ingenting kan väl
gerna vara hårdare för en verksam menniska än att tvingas till overksamhet.
Andra hafva deremot sagt, att desse personer hade så mycket
att göra i sin tjenst, att de dermed voro fullt upptagne. I så fall kan
jag verkligen icke förstå, huru de skulle kunna åtaga sig något jemte
sin tjenst i Hofrätten; men detta är icke lätt hvarken för mig eller
för någon annan att afgöra.

Jag vill icke nu yttra mig vidare i denna sak, då mine värde
motståndare just äro de män, som äro de ledande inom denna° Kammare,
men jag är dock fullt förvissad att, ehuru de veta sig sta emot
mig i denna sak, de likväl ursäkta mig.

Jag vill endast påminna, att, dä Kongl. Maj:ts proposition om
statsregleringen remitterades till Stats-Utskottet, en af desse talare,
som med anledning af samma proposition till Statsrådets ledamöter
framstälde det spörsmålet, huruvida enligt regeringens åsigt Riksdagen
i fråga om de s. k. ordinarie anslagen egde samma rätt som i afseende
på de extra ordinarie, förklarade sig nöjd med det svar justitiestatsministern
derpå lemnade och deraf drog den slutsatsen, att denna rätt
af regeringen erkändes. Samme talare har nu förklarat, att man borde
vid bestämmandet af aflöningarne för embets- och tjenstemännen i allmänhet
se på de olika sakförhållandena, och att således de vid be -

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

iZ,Zlrfiftrhandlin8en af denna hufvudtitel fattade beslut i principielt hänseende,
Hofrätterna, v* S'' l* etr slffa ii de anslagen till embets- och tjenstemännens aflöning

(Forts.) Pa a,1dra hufvudtitlarne, vore utan betydelse, och att mitt förslag
om nedsättning af anslaget till Justitierevisionen således ej heller var
af någon principiel vigt. Jag deremot säger, att i de af mig väckta
förslagen ligger den principen, att, om dessa förslag blifvit godkända,
Kammarens sålunda fattade beslut skulle sta i vägen för nedsättning i
b fri ga a andra, lmfvudtitlar begärda dyrtidstillägg och lönetillökninga.r.
J''(ir (ifrigt skall jag, som jag sagt, icke gräma mig (ifver utgången af
denna °fråga, det är ej egen sak, men har ansett mig skyldig -att uttala
mina åsigter i ämnet.

Ilerr Stråle: Det kan så mycket mindre vara min afsigt att i
principielt hänseende skilja mig från den högt aktade talaren på hallandsbänken,
hvilken talare för närvarande, efter hvad jag ser, nu icke
är tillstädes i Kammaren, som jag i princip är fullkomligt''öfverens
med både honom och Ståts-Utskottet. Jag är lika man som någon af
Stats-Utskottets ledamöter derom att staten må af sina embetsman få,
som man säger, så mycken valuta som möjligt för sina penningar, och
derjemte lika man om att embetsmännen må iakttaga alla de pligter,
som med deras cmbeten kunna vara förenade, men deraf följer ej°den
konklusion, hvartill Utskottet i den af mig anmärkta punkten kommit.
Samme talare påstod äfven, att samma förhållande egde rum med assessorer
och hofrättsråd som med Högsta Domstolens ledamöter. Jag
skall bedja att i viss mån få häruti instämma, men i motsatt syftning,
ty jag för min del kan icke se något principielt hinder emot att en
ledamot af Högsta Don.stolen skulle t. ex. kunna sitta såsom ordförande
i ett större verk eller inrättning, som af Kongl. Maj:t sanktionerats.
Man kan visserligen säga, att detta med afseende på enskilda
bolag kan vara mera tvifvel underkastadt, men härvid lag förefinnes
dock en stor skilnad mellan Hoträttens och Högsta Domstolens ledamöter.
lott justitieråd har nemligen 10,000 kronors lön, under det att
en assessor icke har mera än 5,300 kronor och, efter hvad jag tror,
aldrig kommer längre än till högst 5,800.

Ingen af oss, och allrami list den ärade representanten från Halland,
som under så många riksdagar uppehållit sig i Stockholm, kan
dessutom vara främmande för att lefnadskostnaderna här sedan många
år äro så stora, att äfven den jemförelsevis hederliga aflöning, Statsutskottet
nu vill bestå assessorerne, icke kan vara mera än nätt och
jemnt tillräcklig för de nödvändigaste behofven. Att representanterne
från landsorten skola finna denna siffra, och tilläfventyrs hvilken annan
som helst som är högre än den nuvarande, för hög, är lätt insedt
och förklarligt, men hvar och en, som någon längre tid vistats i Stockholm,
.borde kunna hafva erfarenhet af att den icke räcker särdeles
långt, utöfver hvad som för ett tarfligt lefnadssätt behöfves. Dessutom
a ill jag tillägga, att jag icke kan inse, hvarföre icke möjligen en assessor
eller ett hofrättsråd kan hafva till och med större familj än ett
justitieråd.

Samme ärade talare yttrade vidare, att han ansåg, det våra domare
genom detta stadgande skulle förstå vinken, och en annan talare

Onsdagen den 28 Februari.

57 ST: o 11.

bland Stats-Utskottets ledamöter, från Östergötland, höll före att häruti^, nya aflaskulle
för dem ligga en fingervisning. Men om i detta förbud skulle ningsstater för
ligga en vink, så må jag bekänna, att det åtminstone icke är någon
fin vink. Säger man åter, att det är en fingervisning, så vill jag snarare
kalla det en utvisning, ty det är tydligt att ett så komplett förbud
mot att deltaga i bolag och andra inrättningar, som af Kongl.

Maj:t sanktionerats, utgör åtminstone mycket mer än en vink eller en
fingervisning.

En annan talare och Stats-Utskotts-ledamot från Göteborgs och
Bohus län citerade en liknelse från en stor, man skulle kunna säga klassisk
auktoritet, att »Caesars maka icke ens får misstänkas». Jag tilllåter
mig härvid erinra, att Caesars maka redan är ganska mycket
misstänkt; ty den motivering, som Stats-Utskottet begagnat, utgör en
misstanke, och då våra domare hittills under det nya statsskicket bergad
sig utan något sådant yttrande från Utskottet, så ligger, efter min
uppfattning, denna misstanke mot Caesars maka just i denna knapphändiga
motivering.

För öfrigt är det endast två omständigheter, som föranledt mig
att ånyo yttra några ord till protokollet. Den ena är den, att den
ärade talaren från Halland, om jag hörde rätt, fälde det yttrandet,
att jag skulle hafva sagt, att Utskottets förslag i 3:dje punkten vore
en innehållslös fras. Så folio icke mina ord, för så vidt jag sade hvad
jag åsyftade, utan hvad jag yttrade var, att motiveringen till förbudet
var en temligen sväfvande eller innehållslös fras. Ett annat yttrande
af en Stats-Utskotts-ledamot var, att jag skulle hafva uttalat den
åsigten, att det varit afundsjuka som dikterat Stats-Utskottets förevarande
förslag. Jag nämnde icke något om afundsjuka, utan påpekade
endast att det var okunnighet om verkliga förhållandet, som föranledt
det slut, hvartill Utskottet kommit,

För öfrigt har jag ingenting att vidare tillägga, utan vidhåller det
yrkande, som jag och flere andra redan framstält.

Hr Treffenberg: Det är med synnerlig tillfredsställelse som jag förnummit
Hans Excellens Herr Justitiestatsministerns frisinnade åskådningssätt
uti den genom sista Riksdagens trångbröstade beslut, rörande förhöjd
aflöning för Högsta Domstolens ledamöter redan, tyvärr, i principen
afgjorda frågan om rätt för våra öfverdomare, att jemte innehafvande
tjenst mottaga annat med arfvode förenadt uppdrag hos bolag
eller inrättning, som af Kongl. Maj:t blifvit sanktioneradt; och då
jag icke kan vilja utvidga det område, som utesluter möjligheten för
våra domare att till gagn för sig sjelfva och det allmänna använda
öfverskottet af den tid, som göromålen i statens tjenst lemna öfrig,
måste jag för min del instämma med dem, som yrkat bifall till hvad
Kongl. Maj: t i ämnet föreslagit. Hvad vidare angår frågan om lämpligheten
att från en till annan tjenstgöringsort förflytta Hofrätternas
yngre ledamöter och tjensteman, kan jag naturligtvis icke understödja
ett förslag, hvilket i så hög grad, som Utskottets nu föreliggande utlåtande,
måste vara egnadt att undergräfva oberoendet och sjelfständigheten
hos våra domare, äfven om genom bifall till detsamma skulle

Andra Kammarens Prat. 1870. N:o 11. 5

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. nya ajtöningsstater
för
J/of rätterna.
(Forts.)

tillskyndas Norrland förmånen att något fortare, än eljest skulle vara
fallet, erhålla en egen öfverdomstol.

Hr Svensén: Jag skall endast yttra några ord om behandlingen
inom Utskottet af frågan angående skrifvelses aflåtande till Kong!.
Maj:t om indragning af presidentsembetetet i Hofrätten öfver Skåne
och Blekinge. Ett alternativt förslag hade i detta afseende afgifvits
inom vederbörande afdelning af Utskottet; och jag fastade mig särskildt
vid detta alternativ, men önskade detsamma än mera utsträckt,
så att skrifvelsen skulle afsett indragning af alla presidentsembeten
öfver hufvud. Då emellertid frågan hufvudsakligen var om Hofrättspresidenterne,
möttes jag inom Utskottet af den erinran, att det ej
ginge an att indraga presidentplatsen i Svea Hofrätt, emedan derigenom
en grundlagsändring skulle blifva nödvändig, enär presidenten i
Svea Hofrätt, enligt grundlagen, skall vara ordförande i Riksrätten.
Som han emellertid icke mycket under vår tid behöft befatta sig dermed,
trodde jag en grundlagsförändring i detta syfte både böra och
kunna åvägabringas, men möttes då återigen af den invändningen att
frågan härom icke blifvit behörigen väckt, hvarken genom någon Kongl.
Proposition, genom motion eller annorledes inom Utskottet, hvarföre
frågan om presidentsembetenas indragning icke kunde tagas i betraktande
inom Utskottet. Detta är orsaken, hvarföre jag icke reserverat
mig mot Utskottets förslag i nu föredragna punkt, hvilket jag eljest
otvifvelaktigt skulle hafva gjort, enär jag är öfvertygad om att dessa
presidentsplatser, liksom landshöfdinge- och biskopsembetena samt regementschefsbefattningarne,
äro obehölliga och derföre böra indragas, hvilket
val ock, såsom jag hoppas, förr eller senare kommer att ske.

Härmed förklarades öfverläggningen angående båda momenten i
förevarande punkt slutad. Derunder hade, beträffande mom. a), icke
något yrkande på bifall till Utskottets hemställan i oförändrad! skick
blifvit gjordt. Herr Talmannen gaf doek först proposition derpå samt
sedan dels på de särskilda yrkanden, som blifvit framstäida af Herrar
Clairlelt och Jöns Pehrsson, och dels på bifall till det af Herr Ola.
Andersson afgifna förslag till förändrad lydelse för momentet; och förklara
de Herr Talmannen sig hafva funnit den sistnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes, i anledning
hvaraf Herr Talmannen, för bestämmande af kontrapropositionen, å nyo
upptog Herrar Clairfelts och Jöns Pehrssons yrkanden, och förklarades
då det förra af dessa hafva flertalets mening för sig. Men äfven angående
kontrapropositionen äskades votering, hvadan först uppsattes,''
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen öfver Statsutskottets
hemställan i 3:dje punkten mom. a) af dess utlåtande N:o 16,
antager bifall till Utskottets hemställan med den ändring att, på
sätt Kongl. Maj;t föreslagit, aflöningen för presidenten i Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge skall bestämmas till 10,000 kronor, deraf
7,600 kronor skall utgöra lön och 2,400 kronor tjenstgöringspenningar,
samt att den ifrågasatta tillökningen i anslaget derefter rättas,

röstar Ja;

Onsdagen den 28 Februari.

69 N:o 11.

Den, det ej vill,

Ang. nya aflöning
sstater för
Hofrätterna.

röstar Nej;

Vinner Nej, liar Kammaren liil kontraproposition antagit bifall (Forts-)
till Utskottets hemställan med den rättelse i lönestaten, att de löner,
hvilka med tjenstgöringspenningar inberäknnde uppgå till 5,000 kronor
och deröfver, skola nedsättas med tio procent, samt att den ifrågasatta
tillökningen i anslaget derefter lättas, jemte det Kammaren beslutat
skrifvelse till Kong]. Mnj:t med anhållan att, vid inträffad ledighet,

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida presidentbefattningen
i Kol rätten öfver Skåne och Blekinge må kunna indragas.

Den votering, som företogs enligt denna proposition, utföll med 77
ja mot 98 nej; och erhöll alltså propositionen för hufvudvoteringen
följande lydelse:

Den som, på sätt Herr Ola Andersson föreslagit, vill alt de förslag
till nya stater för Rikets hofrätter, Indika innefattas i Bil. Kitt.

B, C och D vid Stats-Utskottets utlåtande N:o 16, må, jemte dervid
fogade ö f v er g å n g ss 1 a d g anden, af Kammaren gillas, att tillämpas från och
med årj; 1877, under de vilkor Kammaren i mom. b) af förevarande

punkt kan komma att besluta,

röstar Ja:

Den, det ej vill

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren bifallit Utskottets hemställan med den
rättelse i lönestaten, att de löner, Indika med tjenstgöringspenningar
inberäknade uppgå till 5,000 kronor och deröfver, skola nedsättas med
tio procent, samt att den ifrågasatta tillökningen i anslaget derefter
rättas, jemte det att Kammaren beslutat skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan att, vid inträffad ledighet, Kongl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, huruvida presidentbefattningen i Hofrätten öfver Skåne
och Blekinge ma kunna indragas.

1 den senare voteringen afgåfvos 136 ja mot 41 nej; i följd hvaraf
Kammaren beslutit enligt, ja-propositionen.

Derefter upptog Herr Talmannen de yrkanden, som blifvit framstådda
i afseende på mom. b).

Rörande l:sta punkten hade icke något särskildt yrkande gjorts;
och blef nu det i denna punkt föreslagna vilkor af Kammaren godkändt.

Det vilkor, som innefattades i 2:dra punkten, och i afseende hvarpå
yrkats såväl Infäll'' som afslag, blef jemväl godkändt.

Beträffande dernäst. 3:dje punkten, hade propositioner blifvit begärda
dels på bifall till det deri framståIda vilkor och dels på afslag
å detsamma samt bifall i stället till Kongl. Maj:ts förslag i fråga om
förhud för ernbeis- och tjensteman i Hofrätt att med ''sin der innehafvande
befattning förena annan tjenst. Efter att hafva fram stillt dessa
propositioner, förklarade Herr Talmannen sig anse röstöfvervigt. förefinnas
för den förra meningen. Votering blef då begärd och företogs

N:o 11.

Onsdagen den 23 Februari.

Ang. nya ajlöningsstater
föi
Hofrätterna.
(Forts.)

■enligt en nu uppsatt ocli af Kammaren godkänd, sfi. lydande voterings''
proposition:

Den, som godkänner det af Stats-Utskottet i dess utlåtande N:o
16 3:dje punkten mom. b) under 3:o) framstälda vilkor,

röstar Ja;

Den, del ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med ogillande af ifrågavarande vilkor,
beslutat, att med embete eller tjenst i Hofrätt icke må förenas annan
tjenst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat; ej heller annan tjenstebefattning,
med mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande
af tjenst.göringen i Hofrätten; dock att tjensteman, som vid den
nya löneregleringens inträdande redan innehar tjenst utom Hofrätten,
må densamma bibehålla, så länge den icke är för tjenstgöringen i Hofrätten
hinderlig,

Röstsedlarne sammanräknades och visade 99 ja mot 69 nej; varande
alltså Kammarens beslut fattadt i enlighet med ja-propositionen.

Hvad slutligen angår de vilkor, hvarom 4:de—9:de punkterna
handlade, hade rörande dem icke några yrkanden förekommit; och
blefvo dessa vilkor hvar efter annan godkända.

Som tiden redan var långt framskriden, afbröts nu föredragningen
af det föreliggande utlåtandet, för att i stället fortsättas i Kammarens
nästa sammanträde.

§ s Föredrogos

och godkändes Konstitutions-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:

N:o 1, rörande af Kong]. Maj:t i nåder föreslagna och af Riksdagen
antagna ändringar i rikets grundlagar; och

N:o 2, angående af Riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes Banko-Utskottets memorial N:o 5, i
fråga om förläggande af eu afdelning af Riksbankens hufvudkontor till
Norrmalm.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades Herr M. Fosser under
3 dagar och Grefve F. Wachtmeister under 6 dagar, räknad t
från och med morgondagen.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag rörande de under § 8 oinförmäkla beslut.

Kammarens ledamöter åtskildes kl, '' 44 e. m.

In lidem

Gustaf Westdahl.

Stockholm, tryckt hos K. L. Beckman, 1876.