RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1875:51)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1875. Andra Kammaren, N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Kl. ''/, n f. m.

§ i.

Föredrogos ånyo, men blefvo för andra gången bordlagda:
Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 10;

Sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottets betänkande N:o 2; och
Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 10
{i samlingen N:o 27).

§ 2.

Fortsattes öfverläggningen rörande lista och 2:dra punkterna i Angående
Särskilda Utskottets utlåtande N:o 2, i anledning af Kongl. MåyX&landtförsvarets
nådiga proposition angående landtförsvarets ordnande samt i anledning ordnande.
af en inom Andra Kammaren väckt motion om förberedande lag- or s''''
tvungen rekrytbildning.

Ordet lemnades, enligt förut skedd anteckning, till

Herr Kolm o din, som yttrade: Då jag i går begärde ordet, var

det egentligen för att bemöta åtskilliga yttranden, som fäldes af den
ärade representanten från Wexiö under hans mycket talangfulla, men
på sina ställen ytterst egendomliga föredrag. Sedan dess hafva emellertid
Herrar Key, Törnebladh och Grefve Sparre i flera afseende!!
besvarat hans yttrande och upplyst honom bland annat om den engelska
flottans tillvaro och betydelse för Englands försvar och om den
ställning Amerikas Förenta Stater intaga såsom den enda väldiga
makten på en stor kontinent, hvarföre några skäl icke förefinnas för
■mig att vidare orda om dessa saker. Dessutom har, sedan Herr Rundbäck
talade, en natt förflutit, under hvilken måhända intrycket af hvad
han yttrade till största delen bortsofvits, hvadan ett svar derå i närvarande
stund möjligen skulle sakna allt intresse. Jag kan likväl icke
underlåta att erinra den ärade representanten derom, att han vid uppräknandet
af de mönsterstater i Europa, hvilka icke antagit värnpligtsystemet,
glömde en, som hållit sig fri från detta förderf, oaktadt den
omedelbart sammanhänger med det »europeiska röfvarenästet»; jag
menar Turkiet. Jag kom att tänka på detta lands inbyggare, denna
ädla nation, då jag såg den ärade talaren med sammanbitna tänder
knyta näfven mot den europeiska civilisationen.

Andra Kammarens Prof. 1875. N:o 51. 1

N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående Han talade vidare om lottningssystemet såsom någonting i högsta.

^ordnande**1 fruktansvärd!. Herr Key har svarat honom härpå och visat, att
°(Forte)'' det ’c^e ar fråga om någon »blodslottning», utan helt enkelt om en
lottning mellan längre och kortare öfningstid. Alla — de må nu vara
mer eller mindre öfvade — äro här pligtige att våga lifvet för sitt
land. Men Herr Key företog ej någon undersökning om arten af den
från Herr Rundbäcks ståndpunkt så högt beprisade värfningen. Kan
man kalla lottningen en blodslottning, med än mera skäl kan jag kalla
värfningen ett blodsköp. Den rike, som icke vill våga sitt skinn,,
frestar med det röda guldets makt sin fattiga nästa, hvilken, i förhoppning.
att landet fortfarande skall få åtnjuta fred eller under andra
förespeglingar, medger att blifva soldat i den rike mannens ställe. Jag
ogillar värfningssystemet i alla former; betalningen må nu utgå, i reda
penningar eller i naturaprestationer. Med allt fog kan jag derföre gent
emot Herr Rundbäck påstå, att den af honom förordade arméorganisationen
hvila!’ på ett »blodsköp».

Med särdeles stor fägnad talade den ärade wexiörepresentanten
äfven om det missnöje, som i vår tid rör sig på de djupare lagren af
samhället, och det liksom gladde honom att framdraga detta, hvilket
han för öfrigt naturligtvis satte i direkt förbindelse med den allt mer
utbredda tillämpningen af värnpligten. Men härutinnan begick den
ärade talaren ett anmärkningsvärd! misstag. Det var under franska
revolutionen som detta fruktansvärda missnöje gaf sig till känna, som
denna väldiga oro bröt fram i dagen. Den ärade representanten vet
mycket väl, att rörelsen då ej gälde några värnpligts-institutioner.
Sådana funnos på den tiden alls icke i Europa. Den föddes, denna
rörelse, och utvecklade sig under de värfvade »arméernas tidehvarf och
således under tillämpningen af ett system, som vunnit Herr Rundbäcks
obet i n gade godkänna!) de.

Jag vill nu vända mig till sjelfva frågan; men dessförinnan ber
jag att få göra en anmärkning med anledning af ett yttrande af eu
ärad utskottsledamot, hvilket sedermera blifvit upprepadt af en representant
på hallandsbänken. Den ärade utskottsledamoten sade, att
värnpligtssystemet redan är tillämpad! i vårt land, sedan friköpningsrätten
borttogs. Jag medger, att det kan anses något vågadt af mig,
som är så litet förfaren i militära frågor, att uppträda i strid med
honom i detta afseende, men efter min uppfattning är värnpligtssystemet
icke infördt genom borttagandet af denna rätt. Så vidt jag kunnat
förstå af hvad jag läst och sett, menas med en härordning, grundad
på värnpligtssystemet, en armé, som består af en befälsstam och värnpligtige
såsom fullt utbildade soldater. Just genom detta sistnämnda
förhållande skiljer sig värnpligtssystemet från kadersystemet, hvilket
egnar en kortare och mindre fullständig utbildning åt den stora mängden
af soldater, men söker ersätta denna brist genom att öfver allt
bland dessa insätta ett mindre antal fullt utbildade yrkessoldater. År
denna min uppfattning riktig; så är värnpligtssystemet — om ock till
sin grundsats erkändt — alls icke hos oss tillämpad!. Man bör derföre
akta sig för alla stora ord i detta afseende; de hafva det felet att
för ögonblicket vilseleda och att i framtiden »gå igen». Man får aldrig
förgäta, att värnpligtssystemet besitter sin egentliga styrka derutinnan.

Fredagen den 14 Maj.

N:o 51.

att alla samhällets så väl fysiska som intellektuel krafter upptagas af
detta system i en fullt ordnad och fullt öfvad här. Förbiser man
denna grundsats, är det obestridligt, att man lätt råkar in på betänkliga
afvägar; och jag fruktar, att Utskottet i nu förevarande förslag
just genom ett förbiseende af denna art gjort detta.

Betraktar jag de föreliggande förslagen från den af mig angifna
synpunkten — det är möjligt att jag har orätt, då jag, som sagdt, är
ganska oförfaren i militära förhållanden, men jag har sett saken på
det sättet — måste jag, i likhet med de fyra reservanterne från Andra
Kammaren, Herrar Key, Sven Nilsson, Friherre Ericson och J. E.
Johansson, tillägga Kong!. Maj:ts förslag ganska stora förtjenster.

Desse Herrar uttala nemligen i sin reservation följande ord om detta
förslag: »samt slutligen Kongl. Maj:ts, om än i sin helhet oantagliga,
dock till sina grunder helgjutet konseqventa, och i sina enskildheter
väl genomtänkta härordningsförslag.» Jag instämmer fullkomligt i
denna uppfattning och måste från min ståndpunkt förklara, att i Kongl.
Maj:ts förslag —• som måhända kan tåla vid modifikationer i större
eller mindre grad, hvad jag i brist af insigter uti militära saker icke
vill bestrida — finnes klart och tydligt framstäldt det mål, dit'' vi
måste sträfva, eller en arméorganisation, grundad på värnpligtsidén.
Emellertid, då Kongl. Maj:ts förslag kom i min hand och jag började
studera det, fattade jag till fullo det afskräckande deri, då man, utan
att finna något öfvergångsförslag, med ens stäldes inför det åsyftade
målet i dess afslutade fullständighet. Jag ansåg nästan omöjligt, att
ett förslag sådant som detta skulle kunna antagas, synnerligast som
mycken tvekan om möjligheten att genomföra detsamma från ekonomisk
synpunkt blifvit uttalad af en högst betydelsefull stämma inom Konungens
egen rådskammare. Jag bekänner, att äfven jag något öfverraskades
af den höga summa, detta förslag skulle komma att kräfva;
ty jag har bevarat sedan 1871 en broschyr om »Sveriges landtförsvar,
ordnadt efter samma grunder som i Danmark, från Landtförsvarsdepartementet
s kommandoexpeditions statistiska afdelning», och der
slutade kostnadsberäkningen på 21,297,000 kronor. Jag måste derföre
tillstå, att jag ryggade tillbaka för de nu ifrågasatta 29 millionerna.
Jag kan icke förklara den stora tillökningen i beloppet såsom en följd
allenast af den prisstegring på alla slags varor, som sedan den tiden
egt rum. De indirekta kostnaderna, som man lagt så oerhörd vigt vid,
öfverraskade mig deremot icke af det skäl, att, huru litet bevandrad
jag än är i militära angelägenheter, jag mer än väl fattade, att ett
värnpligtssystem, fullständigt ordnadt till landets försvar, måste kräfva
ganska stora offer från medborgarnes sida •— offer af deras personliga
beqvämlighet och offer af tid. Men vill man fram till detta mål, måste
man ock underkasta sig vilkoren för dess ernående.

Jag har uttalat detta med en viss frimodighet och jag har på
samma sätt framhållit betydelsen af värnpligtssystemet på den grund,
att jag tror mig ega en varm medhållare i en ärad ledamot af Utskottet,
Friherre Ericson. Han yttrade vid urtima riksdagen år 1871,
då frågan förevar derom att det då varande Särskilda Utskottet förkastat
stamsystemet: »Tyvärr är detta dock alldeles ickehändelsen —
jag säger detta »ty värr» från min ståndpunkt — att Utskottet uppstält

Angående
landtför svarets
ordnande.
(Forts.)

N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående

l andtför sv arets

ordnande.

(Forts.)

den allmänna värnpligten såsom den enda grundvalen för vår härordning.
Mina åsigter i detta hänseende känna de, som arbetat tillsammans
med mig sedan 1867 års riksdag. Jag står obetingadt på denna
grund ännu, ehuru jag för närvarande måste låta dessa mina åsigter
ligga nere, då jag nödgas erkänna och inser, att jag för ett sträfvande
i sådan riktning för tiden icke skulle hafva att påräkna något kraftigare
bistånd från Riksdagens sida, likasom icke heller från Regeringen.» —
Nu har Regeringen utsträckt handen, och det förefaller mig sålunda
som om tiden vore inne för den, som uttalat dessa ord, »att låta sina
militära problemer komma under debatt».

Vill man nu emellertid beträda den väg, som Kongl. Maj:t föreslagit,
så är det i sanning förenadt med högst betydliga kostnader.
Jag har derföre för mig sjelf framstält den fråga, som jag från min
ståndpunkt anser mig skyldig att besvara: kan svenska folket utan
nationel ruin bära en sådan organisation, som Kongl. Maj:ts förslag
afser? Mine Herrar! Jag får för min del fritt bekänna — och jag må
nu anses såsom kättare af många inom denna Kammare — att jag
uppriktigt tror att, om denna institution varsamt och försigtigt, såsom
vid hvarje stor öfvergång är nödigt, genomföres, svenska folket verkligen
kan bära värnpligtsorganisationen enligt det Kongl. förslaget,
måhända med en eller annan modifikation. Vårt folk kan bära denna
organisation just af det skäl, hvarom eu ärad ledamot af Utskottet
redan i går erinrade och som funnits bekräftadt af hela den nyaste
historiens vittnesbörd, att länder, som hafva envist förkastat detta
system såsom en outhärdlig börda, sedan deras arméer efter gammalt
mönster i blodiga slagtningar dukat under, deras landareal minskats
och deras penningetillgångar varit uttömda, antagit och burit detta
system samt, hvad än mera är, vunnit en rik utveckling under dess
tillämpning. Hgrr Rundbäck sade, att Preussen var värnpligtens förlofvade
land. År 1807, då de preussiska arméerna voro slagna, då
halfva Preussen var i fiendens hand och skattkammaren var så uttömd,
att det enda sättet för att skaffa tillgångar var att enskilde offrade
sina dyrbarheter, och damerna till och med sina smycken —• då grundlädes
i Preussen detta värnpligtssystem. 1813 bar det sina första
frukter och 1871 stälde det preussiska monarkien främst bland Europas
makter. Det låter icke förneka sig — den som genomrest Preussen
måste tillstå detta — att Preussen, — huru stort missnöje än må
röra sig på djupet af samhället — vunnit en omätlig utveckling från år
1807 till 1875 icke blott i militäriskt hänseende, utan jemväl i kultur,
industri och åkerbruk, med ett ord i alla riktningar. Detta fenomen,
att slagna, utfattiga och till hälften förstörda nationer antagit och
kunnat bära värnpligtssystemet, gifver stöd för den åsigten, att äfven
svenska folket, gynnadt af en sextioårig fred, om det går in på detta
system och medelst en förståndig öfvergångslag så småningom låter
bördan växa ut, också skall kunna bära den. Emellertid måste man
nogsamt akta på, om man vill söka detta mål, att man tager de första
stegen i den rätta riktningen, så att icke målet förfelas, derigenom att
man från början inkommer på någon afväg. Jag säger uppriktigt, att
min förhoppning om eu framgångsrik lösning af frågan i den rätta
riktningen steg, dä det Särskilda Utskottet tillsattes och 6 personer af

Fredagen den 14 Maj.

Ji:o 51.

dem, som vid 1871 ars urtima riksdag i Utskottet behandlat försvars- Angående
frågan, äfven nu fingo dess utredning om hand. Jag har deras programlandtförsvarets
af år 1871 i min hand. Sid. 3 uti Särskilda Utskottets betänkande
vid förenämnda riksdag skildrar Utskottet värnpligtsidén på följande 01 S’
sätt: »Då hela landets ungdom, så hög som låg, så fattig som rik, utan
undantag tillhör armén, så håller äfven hela landet en vida strängare
kontroll öfver, huru desse landets söner uti armén användas, än om
de, som inträda i armén, endast bestå af obemedlade, som ej kunnat
lega för sig eller som låtit lega sig för andra. Må man icke förglömma,
att icke allenast materialet, hvaraf en armé, grundad på allmän
värnpligt, består, sjelf fordrar bättre och omsorgsfullare vård och
användande, utan äfven att alla blifva personligt intresserade, att den
vapentjenst, till hvilken deras söner kallas, icke pålägges dem, utan
att stora och vigtiga statsändamål dertill tvinga och utan att dessa
ändamål äfven uppfyllas, så långt det någonsin kan vara möjligt. Derigenom
ställas äfven de största fordringar på tidens ändamålsenliga
användande vid armén, på . det tjensten vid fanorna må så mycket som
möjligt förkortas; hela armén hålles ständigt uti jemn och oafbruten
utveckling, och hvarken soldatens eller officerens utbildning kan i en
sådan armé blifva beroende på en innött slentrian, med mindre än att
folket skulle plötsligt stanna eller gå tillbaka i sin utveckling. Hela
armén med allt hvad som rör densamma är så fullkomligt förenad
med folket och folket med armén, att båda helt och hållet uppgå i
hvarandra; och under sådana omständigheter måstefalltid armén blifva
uttrycket af folkets kraft och af den bildningsgrad, på hvilken det
star, emedan den uti sig innesluter så väl massan af folket, som är
denna kraft, som ock intelligensen inom detsamma, som leder den. Det
är äfven dessa omständigheter, som göra en sådan här till en verklig
folkhär, och det är en sådan här Utskottet anser, att vi böra skapa
till skydd för vår frihet och vårt sjelfbestånd, äfven om dermed äro
förenade de nödvändiga uppoffringar af både tid och penningar, utan
Indika en sådan här icke kan bringas till stånd.»

Det är denna uppfattning, mine Herrar, som jag till fullo delar
och som gjort, att jag hyste stora förhoppningar om frågans lyckliga
lösning; men jag måste bekänna, att då detta Utskotts betänkande
inkom, jag kände mig högligen besviken. En talare sade, att förslaget,
som Utskottet här framstäf, kunde liknas vid ett utlagdt foster, det
ingen ville kännas vid, utan alla sprungo ifrån, då det icke syntes
fullgånget; men sjelfva den utväg, Utskottet tagit för organiseringen
af vår armé, är derjemte så fullkomligt i strid med värnpligtssystemets
hufvudgrunder, att, om man beträder denna väg, så faller dermed hela
systemet, och man är åter inne på det gamla stamsystemet, hvarvid
det är fullkomligt likgiltigt, om stammen är indelt eller värfvad. Nu
får jag säga, att den första känsla jag erfor, då jag läste detta betänkande,
var, att man borde yrka återremiss, på det att Utskottet,
som, i likhet med hvarje annat Utskott, grundlagsenligt har den svåra
uppgiften att sammanjemka skiljaktiga meningar från Kamrarne, när
så behöfves, skulle få sig förelagdt att nödtorfteligen sammanjemka sina
egna åsigter. Den långt framskridna riksdagstiden gör emellertid, att
jag verkligen icke vågar framkomma med något dylikt förslag.

N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående

landtförsvan

ordnande.

(Forts.)

Hvad som först och främst stött mig i Utskottets förslag är således
den omständigheten att, då Utskottet fått fram hvad som verkligen
var uttaladt såsom ett oafvisligt kraf vid 1871 års urtima riksdag,
nemligen den allmänna värnpligtens breda grundval, Utskottet
användt denna grundval för uppförande allra först af en liten värfningsbyrå,
der det förklarat sig vilja utgifva ett efter våra tillgångar
ofantligt stort belopp penningar för att dermed vinna ett efter vårt
behof mycket litet antal verkligt dugliga, soldater. Såsom jag förut, i
början af mitt anförande, nämnde, älskar jag icke värfningen i och för
sig; men den här föreslagna metoden för dess tillämpning förefaller
mig verkligen mera motbjudande än sjelfva systemet i allmänhet, derföre
att den med ens öfverkorsa!- hela den stora tanke, som uttalas i
det nyss upplästa stycket af 1871 års urtima Riksdags Särskilda Utskotts
betänkande, nemligen att hela folkets fysiska kraft skall under
ledning af dess intelligens vara samlad i hären. Ty icke får man
intelligensen till ledare inom armén genom att — såsom en föregående
talare redan anmärkt — samla befälsämnen medelst värfning efter
ett pris af 200 kronor per man!

En ärad ledamot af det Särskilda Utskottet, en af dem, som varit
med om det uttalande, jag nyss uppläste från 1871 års urtima Riksdag,
har en gång, då det var fråga om att karakterisera det af mig visserligen
icke öfverskattade indelningsverket, förklarat: »Den indelta soldaten
är icke heller nog intelligent. Det är förgäfves man här söker
säga tvärtom; ty hans intelligens tages aldrig i betraktande vid tillsättningen,
utan i valet mellan tvänne lika långa, stora och ståtliga
aspiranter, så tager man den, som har de minsta anspråken, sak samma
för öfrigt, om han är en »Sven Dufva» eller ej. Jag är derföre alldeles
öfvertygad att, om allmänna värnpligten kommer att tillämpas,
såsom nu är föreslaget, skola studenten, industriidkare!! och embetsmannen
aldrig underkasta sig denne indelte soldats ledning, utan han
skall i stället borsta deras stöfla!- och gä deras ärenden, så vida han
icke är för stelbent dertill». Om nu denna målning är sann och riktig,
då vill jag fråga den ärade utskottsledamoten, hvad annat han
genom sin värfningsmetod skulle komma att frambringa, än en ny
falang af »skoputsare», som måhända — jag medgifver det — vore
något smidigare i benen än de gamla, då det gälde att springa ärenden,
men — jag fruktar det åtminstone — just till följd af en måhända
alltför stor smidighet, hvad beträffar moralen och fingrarne, likväl
föga lämplige till budbärare, åtminstone då fråga vore om värdeförsändelser.

För det andra ogillar jag Utskottets förslag, derföre att, då man
upptagit en så beskaffad stam, som den af mig nu efter bästa förstånd
karakteriserade, man tillika förklarat sig för en definitiv öfning för
den stora massan af de värnpligtige på endast 90 dagar. En ärad
ledamot af denna Kammare samt inflytelserik medlem af 1871 års
urtima Riksdags Särskilda Utskott yttrade, dels med afseende på härens
sammansättning, dels med anledning af den då föreslagna öfningstiden
af 82 dagar för beväringsynglingarne, följande tänkvärda ord: »Det

förefaller mig alldeles uppenbart, att en stridande krigshär, på sådant
sätt sammansatt och så ringa öfvad, på förhand kan anses dömd till

Fredagen den 14 Maj.

X:o 51.

nederlag och död. För min del skall jag aldrig med min röst bidraga
dertill, att landets söner på sådant sätt uppoffras utan ändamål». Vidare
säger samme ärade talare i samma sitt föredrag: »Skulle vårt
försvar blifva ordnadt på basen af allmän värnpligt, så är det klart,
att åt de värnpligtige en vida större öfning måste gifvas, än som af
Kongl. Maj:t nu blifvit eventuelt föreslagen, och jag för min del betvifiar
ingalunda, att sådan öfning då också skall i vidsträcktare mån,
än nu påyrkats, medgifvas». Mine Herrar! Uppställer man på detta
sätt den definitiva öfningstiden för massan af armén — och jag vågar
kalla förslaget om 90 dagars öfningar för det stora flertalet af de
värnpligtige definitivt, ty någon antydan om att detsamma skulle endast
vara att betrakta som ett öfvergångsstadgande finnes ej i Utskottets
betänkande — så delar jag till fullo den ärade talarens åsigt, att en
öfning af tre månader är alldeles för svag och otillräcklig för att
kunna utbilda soldater, lämplige att i farans stund med stammen förenas.
Jag skall strax återkomma till de tre månaderna och visa, att
jag skulle kunna acceptera dem, om de icke stode här såsom den
definitiva slutpunkten, såsom det mål, vid hvilket man ämnade stanna.

Hvad jag nu sagt med hänsyn till Utskottets förslag om värfning
och öfningstid, gäller till alla delar äfven om de tre reservanterues,
Gunnar Erikssons, Johannes Anderssons och Noréns, hvilket jag för
min del lika litet kan gilla.

Hade man uppstält de 90 dagarne såsom ett öfvergångsstadgande,
förberedande en mera utsträckt öfningstid, så skulle jag icke hafva
haft något att deremot invända. Jag kan nemligen omöjligt föreställa
mig — och här kommer jag till en mycket vigtig punkt, som icke
varit för mig fullt klar — att det varit regeringens eller krigsstyrelsens
mening att med ens kasta oss in i ett fullständigt värnpligtssystem
med tolf månaders öfningstid för alla. Ty en sådan åtgärd vore, i
min tanke, en komplett orimlighet. Skall värnpligtssystemet genomföras,
så måste nemligen under den tid, den gamla institutionen försvinner,
den nya införas med all möjlig varsamhet och långsamt, sä
att folket må hinna att lära sig fatta, hvarom frågan i sjelfva verket
är, t. ex. under en tid af 15 å 20 år. Öfningstiden kunde då ökas
t. ex. hvart femte år. Jag tager derföre alldeles för gifvet, att i den
plan till öfvergång, hvilken krigsstyrelsen kommer att för Riksdagen
framlägga, sådana anordningar skola blifva föreslagna, genom Indika
folket under öfvergångstiden kan lära sig att förstå — hvad till och
med en så upplyst man som Herr Abraham Rundbäck påtagligen icke
fattat — den verkliga betydelsen af allmänna värnpligten och vilkoren
för användandet af ett sådant system till landets försvar. För egen
del skulle jag, likt hvarje förståndig menniska, visserligen önska, att så
väl kriget som alla krigsöfningar vore borta; men då den stenhårda
nödvändigheten af dem qvarstår, skall folket genom värnpligtens införande
så småningom under en längre tid lära sig inse, att dessa öfningar
icke äro så farliga, som man förestält sig, vare sig de räcka i
tre månader eller längre, lära sig känna sin egen kraft att bära den
dermed förknippade tungan och de fördelar, denna försvarsorganisation
i sjelfva verket har framför alla andra, Då jag för två år sedan passerade
Tyskland, kom jag en dag att färdas tillsammans med tvänne

Angående

l andtför sv arets

ordnande.

(Forts.)

N:o 51.

Angående

landtfförsvarets

ordnande.

(Forts.)

8 Fredagen den 14 Maj.

preussiska officerare. Samtalet råkade att falla på det senaste franska
kriget, och jag sökte i anledning deraf att få veta något om deras,
åsigter rörande det preussiska krigsväsendet och dess verkningar på
folket i allmänhet. De svarade, att det preussiska värnpligtssystemet, med
sin treåriga krigstjenst under freden, vore en så tung börda, att intet land
skulle kunna bära den, om den endast vore fruktbringande för kriget;
men bredvid denna frukt växte en annan af mycket stor betydelse,
nemligen den frukt, som institutionen skänkte åt landets fredliga utveckling.
De ynglingar, som undergingo sina militäröfningar, voro helt
olika då de inträdde i ledet och då de utträdde derifrån; när de efter
slutade värnpligtsöfningar åter utgingo i det praktiska lifvet, hade de
förvärfvat ett ordningssinne, en energi, en redbarhet och duglighet, som
de förut rätt ofta saknade, med ett ord de blefvo inom de områden,..
åt hvilka de sedermera egnade sin verksamhet, verkliga ordningens
män i ordets strängaste bemärkelse. Det är just detta, den allmänna
värnpligtens inflytande på folkets bildning och på utvecklingen af dess
sedliga och intellektuel kraft, som gör att en försvarsorganisation,,
bygd på denna grund, kan fördragas. Dervid skall det visa sig, att
de värnpligtiges kaserner ej likna dem vi äro vana att se, dessa eländiga
tillhåll för råhet och dåligt lif, utan fast mera hafva ett afgjordt
tycke af skolsalar, der för hela lifvet nyttiga och nödvändiga kunskaper
förvärfvas. Förskräckelsen för den nya organisationen skall då
försvinna; men till allt detta fordras eu längre och väl ordnad förberedelsetid.

Man kan således säga att det system, jag nu förordat, krafvel1 en
ganska lång tid för sitt genomförande, och att många vådor derunder
kunna inträffa. Jag medgifver detta; men då ingen annan utväg
finnes att få ett verkligt försvar för landet, så måste ju den enda, som
är möjlig, anlitas. Dessutom stå vi under öfvergångstiden alls icke i
större fara än i närvarande stund. Hägnar Gud, såsom vi hoppas, än
vidare landets fred, skulle vi ju sålunda få ett godt försvar på ett
mycket angenämare och billigare sätt, än de folk, hvilka först efter
förlorade bataljer, och sedan deras fält blifvit förhärjade samt öfriga
krigets oräkneliga fasor utståndna, måst böja sin hals under värnpligtens
ok, hvilket då, i ett ögonblick pålagdt, måst kännas nästan outhärdligt.

Mången torde anse hvad jag nu yttrat vara sagdt af en fantast,,
en man som svärmar för värnpligtssystemet, som i detsamma till och
med ser möjligheten af en ganska vacker folkuppfostran, som tror att
införandet af detta system, långt ifrån att vidga afståndet mellan de
olika samhällsklasserna, skall verka till deras förbrödrande, så att
samhällets lägre lager skola träda i en verklig samverkan med de mera
upplysta samhällselementen, således raka motsatsen till hvad den ärade
representanten från Wexiö påstod. Ja, Mine Herrar! jag är fullkomligt
öfvertygad om att det nya systemet skall medföra just dylika
verkningar. Förena sig verkligen de särskilda samhällsklasserna i enig
samverkan för ett stort mål, och ett sådant är ju onekligen fäderneslandets
försvar, så skola sannerligen de fiendtliga skrankorna dem
emellan falla.

Fredagen den 14 Maj.

N:o 51.

Man kan tycka, att det ligger så mycket öfverdrift i det sagda, Angående
att det knappt kan vara fullt allvarligt menadt; men det är det, eme- lan^^^ets
dan det för hägnandet af vår nationel sjelfständighet och för skyddandet
af vår rätt att i eget land fritt och oförkränkt få behandla
våra angelägenheter, utan att behöfva lyssna till några hotande noter,
vare sig från östan eller sunnan, fordrande revision af våra press- och
kriminallagar, emedan — säger jag — det med hänsyn till allt detta
är ett aldeles oundgängligt vilkor att vi ega ett starkt och betryggande
försvar. Med ett ord frågan gäller hvarken mer eller mindre än bevarandet
af vårt lands oberoende, af vår odling, ja — jag vågar säga
det — af vårt språk och vårt svenska namn. Hvad gör det, mine
Herrar! att det står »Polen» på kartan, när man dock vet, att namnet
numera endast betecknar en rysk provins? Derför vill jag af allt
hjerta bedja Kammaren att icke genom ett rent afslag nu lägga hinder
i vägen för denna frågas fortfarande och lyckosamma behandling. Man
har sagt, att vi icke borde lägga denna börda på våra efterkommande.

I den ungdoms namn, som nu växer upp, beder jag Herrarne att icke
hindra läggandet af den grund, från hvilken denna ungdoms framtid
kan växa upp glad, trygg och stark.

Här äro så många förslag framstälda, att jag icke vill framkomma
med ännu ett sådant; jag skall vid omröstningen ansluta mig till det
förslag, som har mesta utsigten att bevara denna fråga vid lif, som
gifver det säkraste löftet att föra den framåt till ära och lycka för
vårt land.

Herr Nyblaeus: Jag erkänner, att jag, då jag icke kan biträda

Kongl. Maj:t.s förslag, helst skulle hafva iakttagit tystnad i denna
fråga; men den plats, jag här innehar, hvilken jag icke eftersträfvat
men med tacksamhet emottaga, nödgar mig att oförbehållsamt säga
min mening.

Att denna mening icke kan väga mera än hvad den nätt och jemnt
innehåller, torde icke behöfva sägas.

Föregående talare hafva redan anmärkt, att den allmänna värnpligten
icke är någonting alldeles nytt hos oss. Nej, den är mycket
gammal, till och med urgammal i Sveriges land, och den har blifvit
åter upplifvad genom beväringsinrättningen år 1812. Den har renats
genom den sista författningen, hvarigenom friköpning och lega afskaffades;
den är för närvarande renare tillämpad i Sverige än i något
annat land, emedan några undantag derifrån, som finnas öfverallt annorstädes,
hos oss icke förekomma; men den är tillämpad i mycket
lindrig, alltför lindrig grad, ja, i så lindrig, att deri endast utgör en
antydan om hvad den bör och måste blifva. Detta är, så vidt jag kan
förstå, den allmänna värnpligtens närvarande ställning hos oss. Nu
synes mig det rättaste vara, då man vill gå framåt, att taga stöd från
den punkt, på hvilken man står, och taga ett steg i sender; ty några
stora språng kan man i alla fall här icke göra. Jag beklagar derför
på det högsta, att med Regeringens förslag icke följt något öfvergångsförslag,
som kunde visa, hvilka steg man har för afsigt att taga. Ett
sådant förslag hade i sjelfva verket varit det praktiskt vigtigaste af
alltsammans, ty bär äro vi, enligt min tanke, få, som icke äro ense
derom, att vi vilja hafva allmän värnpligt, vi erkänna dess riktighet

Nso 51. 10 Fredagen den 14 Maj.

Angående och nödvändighet; och hvad vi skilja oss i, är i tillämpningen deraf
lanordnandeetSSrac^er tillämpningen, som höra följa den ena på den andra.

”(Forte) tror, att det hade varit af ett ofantligt stort värde, om Kongl.

Maj:t hade kunnat framlägga för Riksdagen ett sådant förslag, eller,
om dertill icke fans tid, åtminstone några punkter, som hade utvisat,
hvilken väg och med hvilka steg här vore afsedt att komma vidare.

Det Särskilda Utskottet börjar sitt organisationsförslag med dessa
ord: »öfningstiden för de värnpligtige varder olika». Jag får säga, att
någon mindre lycklig utgångspunkt knappast hade kunnat af Utskottet
väljas; ty, är värnpligten en pligt för oss alla, måste den väl också
vara lika för oss alla. Förgäfves har jag sökt efter någon rättsgrund
för den åsigten, att den ene skulle åläggas mera och den andre mindre;
i intet förslag, i ingen afhandling har någon sådan stått mig till
buds. Också är icke denna sats hos Utskottet så farlig, som den vid
första påseendet ser ut att vara, ty Utskottet öfvergifver den snart.
Utskottet säger nemligen, att de värnpligtige, som skulle öfvas mera
än de öfrige, derför skulle erhålla lön; och de förtjena ju också att få
en sådan. Hela förhållandet till värnpligten är då, att de skola uttagas
ur eu värnpligtig årsklass; man kan tala om nödvändigheten deraf;
men icke kan man längre påstå, att de fullgöra sin värnpligt, då de
frivilligt åtagit sig den ökade tjenstgöringen och derför erhållit betalning.
Jag skulle snarare velat börja med den satsen, att öfningen för
de värnpligtige är för alla lika, och denna sats skulle jag velat sätta
såsom utgångspunkt för tillämpningen af värnpligten. Det är visserligen
sant, att stora svårigheter skulle uppstå för att få allt att passa
in på de olika vapnen och de olika organisationerna i en här. Det
är sant, men, mine Herrar, ser man litet närmare på satsen, så skall
man finna, att det är omöjligt att blott och bart ur allmän värnpligt
taga fram eu hel arméorganisation, emedan ingen ännu satt i fråga att
på grund af den allmänna värnpligten säga: »du skall vara korporal;
du skall vara officer och du general» in. in. Detta allt behöfves; men
huru skall det komma fram ur den allmänna värnpligten? Yi officerare
äro alltid frivillige, legoknektar, underofficerarne likaså. Nu blifver
frågan: År det en mycket stor olycka, om någon del af truppen, åt minstone

tills vidare, anskaffas på samma sätt som de, hvilka frivilligt
egna sig åt krigaryrket, som hafva känsla för hvad detta i gamla dagar
varit och ännu är, och i hvilkas hjertan minnet af våra segrar
lefver lifligare ? Sådana finnas äfven i de lägre klasserna, och man
får icke förakta den lägre befolkningen. Man må icke i fariseiskt
högmod se ned på dem; ty vi äro syndare allesammans, den ene på
ett finare, den andre på ett gröfre sätt; alla hafva vi skäl att med
publikanen sia oss för bröstet. Ej heller må man sätta sig för högt
öfver desse våra nuvarande soldater. Jag har tjenat vid både värfvad
och indelt trupp, och jag känner något till förhållandet. Jag har lärt
att värdera våra soldater. Jag är öfvertygad, att bättre soldater icke
finnas, om de skötas och ledas rätt. Man må blott icke stöta soldaten
ifrån sig, utan behandla honom i grunden såsom en kamrat, en broder.
Herre kan man vara i alla fall, och då så mycket bättre. Detta till
svar på hvad som yttrats om våra soldater. Mycket mera skulle visserligen
kunna sägas om de smädelse!- man mot dem utkastat, jag vill

Fredagen den 14 Maj.

>T:o 51.

dock icke säga smädelse!, ty det är ett hardt ord; men då man tänker Angående
pa, huru det ideligen upprepats i pressen, huru eländiga våra soldater lan^^^ets
äro, dessa »styfbenta gubbar.) in. in. dylikt, så ser det nästan ut, som fports) ’
om detta upprepande vore systematiskt. Det har likväl på sista tiden
betydligt aftagit, och dertill har, tyckes det, det prof bidragit, hvarpå trupperna
stäldes vid de fälttjenstöfningar, som förliden sommar egde rum
i Westergötland och Småland. Dessa fälttjenstöfningar voro ett verkligt
prof; de voro så ansträngande både genom dag och natt, att exempel
på sinnessvaghet af brist på sömn och hvila förekommit; men
trupperna i sin helhet bestodo profvet så, att man inom sig med tystnad
måste buga sig för dem, med aktning för den uthållighet, den

kraft och den undergifvenhet, de visade. Hvar finnes i detta afseende
en bättre trupp? Hvar finnes ett bättre förhållande mellan befäl och
trupp? — detta äfven enhändt af de främmande officerarne, som öfvervoro
öfningarne. En sådan soldat är icke att förakta; han bör icke kastas
bort för något, som man hoppas att få, hvilket möjligen kan inträffa,
men för hvilket man icke har någon säkerhet; ty det, som ännu icke

jinnes till, kan man tänka sig huru vackert man vill; men man vet,

hurudant det är, som redan finnes. Jag tror således icke, att det vore
någon olycka, om vi för den närmaste framtiden behölle vår stamtrupp.
Dermed vill jag dock icke säga, att den skulle fortfarande aflönas
på samma sätt, som nu sker. Det är ju aflöningsfrågan, som
hittills förderfvat allt. Man börjar med att tala om det patriotiska i
frågan, man öfveriägger om lämpligaste sättet för erhållande af ett
kraftigt försvar, man behandlar detta i ett par punkter, men så är
man genast inne på kapitlet om rustningen och roteringen, och så
qväfves allt i den ekonomiska detaljen. Så har det redan alltför ofta
varit. Men, mine Herrar, nog måste det med god vilja finnas något
sätt att ordna denna aflöningsfråga. Såsom representanten från Dalarne
i går antydde, går det verkligen an att aflöna stamsoldaten med
annat än torp. Jag vill icke underskatta vigten deraf för soldaten i socialt
hänseende; men jag vågar påstå, att förhållandet i Dalarne ovilkorligen
utgör ett bevis för att man kan aflöna en stamsoldat med
annat än torp. Och detta förhållände är så mycket märkligare, som
Dalregementet är det äldsta indelta regemente i vårt land, och hela
roteringen är tillkommen genom ett uppslag från Dalarne, då dalallmogen
på 1620-talet först hemstälde att få hålla 1,400 knektar
i stället för att vara underkastad utskrifning. Denna hemställan var
första uppslaget till roteringen, och derefter komino helsingarne och
sedan andra regementen. Dalregementet har sin ålder för sig; det har
sina stora minnen för sig, och det har varit så godt som något annat
af våra regementen; och detta oaktadt dess soldater icke varit aflönade
med torp.

Förhållandet i Skåne och Jernband bevisar detsamma. Skall det
då icke vara möjligt att bibehålla en stamtrupp på annat sätt aflönad,
om ock måhända olika aflönad i olika provinser, efter förhållandena.

Principielt taget är det nuvarande aflöningssättet — jag erkänner det
— föga militäriskt, ty soldaten är i kronans tjenst och icke i rustoch
rotehållarens. Han borde derföre egentligen vara aflönad af kronan,
och han är det också, fastän indirekt, ty rust- och rotehåilaren

N:o 51.

Fredagen flen 11 Maj.

Angående betalar till soldaten endast hvad han är skyldig kronan. Men då detta
lar''ordnande *** förhållande upphör, kan soldaten aflönas direkt af staten. Jag skulle
"(Forte.) anse alldeles omöjligt att, om kommunerna, som nu ega vigt och

betydelse i vårt samhällsskick, skulle finna sig intresserade i någon
mån af soldatens ställning — och de böra vara det, ty de äro intresserade
af försvaret — dessa kunna åtaga sig inqvarteringen eller anskaffande
af passande bostad åt soldaten. Det låter tänka sig att
kommunerna kunde vilja genom aftal med rust- och rotehållarne blifva
egare till de gamla soldattorpen, och dessa skulle då kunna användas
till dylika bostäder. Äfven kronan kunde möjligen komma i besittning
af de nämnda torpen och till soldatens aflöning använda dem. Afsattes
sålunda ett nödigt antal bostäder eller inqvarterades soldaten på ett
eller annat sätt, skulle en ganska betydlig lättnad uppkomma för kronan,
och på detta sätt vunnes särskildt den fördelen, att soldaten hade
fast bostad och derföre icke förfölle till lösdrifveri, utan blefve qvar i
orten och vore att påräkna såsom en duglig arbetare för jordbruket,
som nu på många ställen lider brist härpå. Jag ser icke någon omöjlighet
i att detta skulle kunna vinnas pa ett så enkelt sätt. Det tål
en närmare pröfning, och jag har endast velat framställa förhållandet
till noggrannare begrundande. Allt detta är sagdt för att visa möjligheten
af stamtruppens bibehållande, så länge sådant är nödvändigt.
Jag bestrider visst icke, att de värnpligtiges öfningar kunna utsträckas
så långt, att stamtrupp blifver obehöflig. Så är förhållandet i Preussen,
som är mönsterlandet i detta hänseende. Det väsentliga och karakteristiska
i det preussiska systemet är, att hvarje medborgare är verklig
soldat och icke blott en approberad rekryt. Det är ett folk af verkliga
soldater, som tjenst 2 å 3 år. Således kan man komma derhän,
att stamtrupper icke erfordras. Vill man komma till detta mål —
jag lemnar derhän konseqvenserna deraf för framtiden — så skall man
gå steg för steg och icke släppa ifrån sig hvad man har, förrän det
andra är färdigt. Min öfvertygelse är — och dervid finner jag en betänklig
svaghet i det Kongl. förslaget — att, om alla skola vara soldater,
förslår icke mindre än fulla 2 års tjenstetid under fanan. Såsom
stöd härför vill jag åberopa, att i början af 1860-talet pågick i Preussen
en ganska svår strid mellan representationen och regeringen. Representationen
ville nedsätta tjenstetiden från 3 år till 2, men regeringen
ville icke gå in derpå, utan höll strängt på de 3 åren. Jag vet väl,
att de tre åren icke fullt uttagas, men de qvarstå likväl. I Syd-Tyskland
och vestra Tyskland har aldrig satts i fråga att sätta tjenstetiden
lägre än till 2 är. I likhet med Tyskland hafva Italien och

Österrike 3 års tjenstetid, Frankrike har 5 och Ryssland 6 år. Vid
detta förhållande, så, om vi våga gå ned till 2 års tjenstetid, är detta
det yttersta vi kunna göra, om vi vilja ega fasthet i vår härordning,
och derförutom har denna icke mycket värde. Två år äro, efter min
öfvertygelse, den minsta tjenstetiden, men jag kan misstaga mig i detta
hänseende, och de Herrars ord, som suttit i komitén, väga mera än
mitt. Jag har likväl sysselsatt mig med dessa frågor i många år och
jag har dervid kommit till denna fasta och bestämda öfvertygelse, ty
utan verkliga soldater finnes ingen trupp, och utan trupper finnes ingen
armé, huru lysande den än må se ut och och huru skickligt befälet

Fredagen den 14 Maj.

N:o 51.

än må vara. Mine Herrar! man kan få en trupp väl exercerad, få Angående
den fullt utrustad cell till utseendet förträfflig på en ganska kort tid,/''‘»^försvarets
den ser ut som om den vore en verklig trupp och kunde bilda en ''''(Fortat
duglig armé, men erfarenheten har visat, att så icke är förhållandet.

Hvad som i grund och botten utgör eu trupps styrka, det är det
moraliska sambandet. Jag vet väl att den moraliska kraften af mången
icke högt skattas, att den icke tages med i kalkylen, utan anses
såsom en obekant faktor, som kan lemnas ur räkningen, blott de fysiska
och intellektuela faktorerna äro gifna. Jag är icke af denna mening;
jag påstår, att det moraliska bandet är det som i grunden sammanhåller
en trupp, och detta moraliska samband vinnes ingalunda på
kort tid. Det vinnes endast derigenom att man lefver sig in i yrket,
att man lärer känna sina kamrater och sitt befäl; det vinnes endast
genom vänskap, ömsesidig välvilja, ömsesidigt förtroende. Tv i krig,
mine Herrar, der verkar allt till att spränga en trupp såsom agnar för
vinden, och då tinnes det intet annat som lijelper att sammanhålla den
än den moraliska kraften; denna vinnes, som sagdt, icke på kort tid,
och jag tror derföre verkligen icke, om man vill att alla skola vara
soldater, att man kan gå längre ned än till två år. Ett ytterligare
stöd för denna min mening finner jag deri, att i komiterades betänkande,
§ 15, det föreslås, att hvar och en skulle vara skyldig att underkasta
sig 2 års tjenst, dock så, att han icke qvarhålles i tjenstgöring
längre än som för ändamålets vinnande oeftergifligen fordras, nemligen
för de olika vapnen resp. 17, 12 och 1014, månader.

Dessa två år, mine Herrar, hafva icke kommit dit af sig sjelfva.

Jag billigar helt och hållet komiterades åsigt, jag tror att de hafva haft
fullkomligt rätt deri; men de borde också hafva tydligare uttryckt, att
hvad som nu begärts endast vore ett steg ditåt, och att systemet icke
är fulländadt förr än man kommer till en tjenstetid af minst två år.

Vill man, som jag säger, komma till två års tjenstetid — och, jag
upprepar det, vi kunna icke stanna vid mindre, derest vi på värnpligtssystemet
vilja bygga arméns trupper, icke befälet, naturligtvis, som
alltid måste blifva legoknektar — vill man detta, så får man efter
min tanke icke taga ut steget på en gång och icke ens taga ett så
stort steg, som nu i fråga sättes. Allmänna meningen i landet är icke
mogen derför — man får ursäkta detta. Sextio års fred, den stora
lyckan af ett från krigets tummelplatser afskildt läge, den outvecklade
politiska bildningen — jag vågar detta ord — allt sammanlagdt gör,
att man i vårt land icke inser det trängande behofvet af att taga ett
så stort steg med ens; men det vill synas såsom skulle man med säkerhet
kunna taga det mindre steget af tre månaders rekrytskola,
med nödiga repetitionsöfningar. Detta är det första steget man bör
taga — hvad derunder göres, det är för litet. Med tre månaders rekrytskola
i barackläger, der tiden användes väl och man arbetar så
som man kan det i Sverige; med en sådan öfning jemte erforderliga
repetitionsöfningar är jag öfvertygad, att man skulle kunna erhålla
ganska goda rekryter.

Vill man söka göra sig reda för rekrytbildningen, så finner man
att den är, så att säga, sammansatt af tre element: det taktiska,
det tekniska och det disciplinära. Af dessa tre element består det tak- -

N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående fiska deri, att rekryten lär sig känna sin plats i truppen, så väl i sluten
imdfforsvai-ets som j spridd ordning, att han är hemma i bevakningstjensten in. m.

(Forte*'' oc^ har reda på sig, att han lärer sig lystra till sitt befäl, och att han,
så långt hans förmåga och omdöme sträcker sig, får en blick öfver
det hela och deri spelar sin roll så godt han kan. Det tekniska elementet
åter innefattar, att han skall kunna röra sig öfverallt, sköta sitt
vapen, passa sig efter terrängen o. s. v., och det tredje, hvarom jag
nyss talat, är det disciplinära.

Af dessa tre element anser jag det taktiska ganska tillfredsställande
kunna medhinnas på dessa tre månader. Hvad det tekniska beträffar,
så kan man på tre månader lära ganska mycket.

På denna tid kan en rekryt blifva en temligen skicklig skytt.
Någon fin skytt blir han i alla fall i allmänhet icke, man må öfva
honom i skjutning huru mycket som helst. De som verkligen skjuta
träff, der de borde träffa, blifva alltid ett fåtal. Men man kan på
denna tid lära den värnpligtige att rätt handtera sitt vapen, att bedöma
afstånd in. in. som är nödvändigt för en god skytt. De värnpligtige
kunna äfven på denna tid lära fäkta och röra sig, om deras
öfningstid riktigt användes.

Det disciplinära elementet, på hvilket jag lägger så stor vigt, blir
icke så väl utbildadt på en sådan tid, men å andra sidan hafva vi ju
i allmänhet funnit, att våra ynglingar äro villige och lättledde. Allt
är ju godt och gladt, så länge man är i ungdomen. Denna öfningstid
är visserligen icke lång, men när man har verkliga soldater, till hvilka
de approberade värnpligtige kunna sluta sig, så är faran icke stor.
I Preussen finnas ju alltid soldater, som tjenat 2 eller 3 år — oberäknad!
dem som längre qvarblifva i tjensten — och sålunda utgöra
den stam, hvartill rekryterna kunna sluta sig, och det märkvärdiga är,
att i Preussen är tiden för rekrytbildningen just tre månader, så att
efter tre månaders öfning, och detta till under vintern, då årstiden för
öfningarne är mindre lämplig, sättas rekryterna in i kompanierna, få
deltaga i dessas tjenstgöring och följa med på dessas öfningar in. m.
Om det nu skulle inträffa, att Preussen finge krig i Mars månad — i
Februari månad afslutas vanligen rekrytöfningarne och rekryterna inträda
i kompanierna — så komme Preussen att gå ut med en tredjedel
af fredsstyrkan bestående af sådana tre månaders rekryter. Detta
faktiska förhållande bevisar således, att tre månaders rekrytbildning,
om denna tid nemligen riktigt begagnas, icke är så att förakta.

Detta är det första stadiet, hvarpå man kan stanna, och vill man icke
taga ut steget fullt så långt, då är det icke mycket värdt. Man kunde
tills vidare stanna der och under tiden behålla den stam vi nu hafva,
fastän med förändring af aflöningssättet, ty jag tager för gifvet, att
Riksdagen icke tager tillbaka sin fordran på rust- och rotehållets upphörande
i sammanhang med grundskatternas afskrifning. Den tanken
att komma tillbaka till 1871 års förslag tror jag icke är omfattad af
många, ehuru jag får säga, att jag när 1871 års Kong!, förslag stod
på dagordningen äfven i min ringa mån arbetade för detsamma, nemligen
i pressen, der jag förordade dess antagande. Jag tager för gifvet,
att utgången af denna fråga blir, att rust- och rotehållet kommer att
upphöra i sammanhang med grundskatterna, och när man då vill be -

Fredagen den 14 Maj.

N:o 51.

hålla en stam inom hären, behöfver man blott ändra aflöningssättet för Angående
den samma och äfven, om man så vill och kan, öka den sammas antal. Jaglandtförsvareu
tycker att denna tanke ligger mycket nära till hands och förvånar mig, ordnandeatt
den samma icke blifvit med mera intresse omfattad. Finner man °rts''^
då att de värnpligtige behandlas väl, och att befälet undervisar dem så
mycket som tiden medgifver — då tror jag att ett varmare intresse
hos folket skall väckas för saken, så att, om opinionen i landet bearbetas,
sinnena kunna gå in på att den allmänna värnpligteu allt mer
och mer ökas till omfång, så att man slutligen kan komma till den
utveckling deraf som är önskvärd. Det är naturligt, att i samma mån
som öfningarne ökas kan stammen minskas, ehuru alltid med iakttagande
af ett visst förhållande dem emellan. På detta sätt kan man
genom öfningarnes ökande steg för steg komma dit man önskar, och
man får tid att för sig afgöra, om man vill gå så långt, att alla skola
blifva soldater. Jag vill visserligen icke tilltro mig att afgöra denna
fråga, men jag får säga, att jag hyser stort tvifvel om att detta är
rätt. Söker jag nemligen göra för mig klart hvad den allmänna värnpligten
innebär, så kan jag icke komma längre, än att den förbinder
mig såsom medborgare att i min tur och på min plats försvara landet
och att, för denna pligts uppfyllande, göra mig beredd. Att den allmänna
värnpligten ålägger mig något annat eller mera derutöfver, kan
jag icke inse. Det, som värnpligten enligt min åsigt ålägger hvarje
medborgare, är således ingenting mera. än att vara en fullt utbildad
rekryt, förutsatt att en stamtrupp finnes, i hvilkens leder han, när han
påkallas, kan inträda pa en för honom redan känd plats. Yill man
fordra något mera, så får man ackordera, och då beror det på frivillig
öfverenskommelse. På något annat sätt kan jag icke se, att en sådan
förpligtelse kan med rättvisa påläggas någon.

Jag vet att jag i detta afseende har en hel verldsopinion emot
mig, och hvad betyder då min svaga stämma; men jag säger ut min
mening, det må hända hvad som helst.

År det nu sant som jag säger, att det är för mycket att begära
att hvarje medborgare skall vara soldat, då är det preussiska systemet
ett verkligt ingrepp i den personliga friheten. Jag tror ännu på frihet
och rätt, oaktadt en talare pa stockholmsbänken i går afton drog åtminstone
frihetens betydelse och verklighet i tvifvel. Hafva nu dessa
ord någon verklig mening, då bör man akta sig att för mycket ingripa
i denna personliga frihet, ty gör man det, är jag förvissad om att det
eu gång, och kanske inom ganska kort tid, blifver eu ganska farlig reaktion.
Det kan komma en tid, då de lägre klasserna i samhället,
som allt mer och mer börja sätta värde på sitt arbete och sin tid,
göra den frågan: »med hvad rätt tagen I af oss vår tid, då det icke
oundgängligen behöfves? År det icke nog att vi äro soldater, då kriget
hotar, utan skola vi äfven yara det i fredstid?» Jag är fullt öfvertygad
om att den tid skall komma, då dessa frågor på fullt allvar skola framställas,
och då gäller det att icke stå svarslös. Jag har mig till och
med bekant, att en preussisk officer redan för flera år sedan, dock efter
det sista kriget, i samtal med en svensk officer yttrat: »Ja, dem vi
hafva inom kasernerna, på dem äro vi säkre, men icke på de andra.»

Står nu saken verkligen på den punkten, så kan det lätt hända, att

H:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående den statliga byggnaden redan är undergräfd och jag tror icke att det
landt/örsvarets få är skål för oss att bygga någon flygel till densamma, för att få

"(FortsD Vara meC*’ ^a ^6n rara''ar Jag

skulle kunna tala längre i denna vigtiga fråga, men jag vill

icke trötta Herrarne. Jag vill endast tillägga att, för så vidt jag kan
se, skulle det vara ganska sorgligt, om Regeringen på sitt nu framlagda
förslag endast erhölle ett rent och kallt afslag och ingenting annat.
Det skulle vara särdeles sorgligt derföre att hela den politiska verlden
skulle låta sig missledas om oss, då den af ryktet fick höra, att svenska
Riksdagen, som af sin Regering fått ett förslag om införande af värnpligt
och hvilket förslag vore af mycket lindrigare karakter än i andra
länder, på denna framställning blott gifvit ett rent afslag. Det kunde
icke slå fel, säger jag, att underrättelsen härom skulle i hög grad
nedsätta vårt anseende i hela den bildade politiska verldens ögon.
För min del anser jag ett sådant afslag vara en verklig olycka för
oss, och jag ber Herrarne noga betänka sig, innan I fatten ett sådant
beslut. Här äro flera förslag framlagda, hvilka alla äro mycket välmenande,
ehuru de visserligen kunna vara mer eller mindre lyckade,
och jag skulle sjelf kunna komplettera samlingen, emedan äfven jag
uppgjort ett sådant förslag, hvilket jag dock afstår från att framställa;
men af hvilken beskaffenhet dessa förslag än äro, skulle det ändå alltid
vara vida bättre för oss att bestämma oss för något af dem än
att afslå hela frågan, hvilket endast skulle ådraga oss missaktning från
hela Europa. Mine Herrar, vore det verkligen så, att meningen i
grunden vore att komma från alltsammans och att vi dels vore så
misströstande och likgiltige för vårt sjelfbestånd, att man endast ville
låta det gå, och dels så lättsinnige att vi, derföre att vi nu varit
gynnade af en 60-årig fred, ansäge att den skulle räcka i 60 år till,
och vore det förhållandet, att vi i grunden ingenting ville göra för värt
försvar, oaktadt man blygdes för att rent ut säga det och endast sökte
att på ett skickligt och anständigt vis döda hvarje förslag om ett
ordnadt och tidsenligt försvar, då vore vi i sanning ett folk, värdt sin
undergång, och den skulle i sådant fall icke länge låta vänta på sig.
Men så är det icke; vi äro ännu svenskar; vi äro ännu samma folk,
som följde mensklighetens store hjelte, Gustaf II Adolf, till hans seger
och död på Liitzens fält och som sedermera i sextonårig förtviflad kamp
förmådde upprätthålla hans verk till vår ära och mensklighetens väl.

Hos oss lefver ännu på botten den store anden, som eldade våra
förfäder till kamp för rätt och frihet, äfven om den slumrar, såsom
nordens vår, under vintertäcket. Den kan afkasta sig istäcket och
åter slå ut i blomma, och den misskänner oss, som tror, att vi, i den
välmågans dvala, hvari vi nu befinna oss, äro på väg att gå under.
Jag är öfvertyga^ om, att om — för att taga en bild från kriget —
det här susade en kula förbi, om man hörde och kände henne i luften,
vi alla då skulle visa oss ännu vara svenskar och veta att våga vårt
lif för fosterlandet. Jag tror icke på vår undergång, jag tror på vårt
oberoende, på vår frihet och frid.

Herr Johan Jönsson: Herr Talman, mine Herrar! Sedan den

föregående talaren haft ordet, kunde det väl synas djerft af mig att

Fredagen den 14 Maj.

N:o 51.

nu uppträda, så mycket mera, som jag till största delen skulle kunna Angående
instämma uti hans värdefulla anförande. Men jag kan dock icke under- tandtförsvarets
låta att, innan diskussionen når sitt slut, gifva tillkänna mina tankar ordnand°-i denna så stora och för landet vigtiga fråga. ort3''^

Vid 1873 års riksdag afläts, såsom vi veta, en skrifvelse till
Kongl. Maj:t, deruti Riksdagen anhöll, att Kongl. Maj:t ville för en
kommande Riksdag framlägga förslag till en ny härorganisation, grundad
på stam och beväring. Ett sådant förslag föreligger nu för oss. För
min del kan jag dock icke godkänna detsamma, enär den tid, som de
värnpligtige skulle vara skyldiga att öfva sig, blifvit föreslagen alltför
lång, för att utan näringarnes försummande kunna af svenska folket
antagas. Ett annat skäl, hvarföre jag icke kan lemna mitt bifall till
detta förslag, är, att detsamma förutsätter lottning och kasernlif, tvänne
saker, för hvilka svenska folket i allmänhet hyser en synnerlig motvilja.

Går jag derefter att taga i betraktande Utskottets förslag, så får
jag förklara, att jag icke anser mig behöfva inlåta mig i något bedömande
af detsamma, ty det har, i min tanke, fält domen öfver sig
sjelf, då af Utskottets samtliga ledamöter det icke finnes någon, som
icke reserverat sig. Då jag icke heller hört någon af Kammarens
ledamöter på allvar söka försvara detsamma, så lemnar jag det helt
och hållet i sitt värde.

Vänder jag mig då till de olika af reservanterne framstälda förslag,
så finner jag, att de som utgått från Första Kammarens ledamöter,
mer eller mindre närma sig antingen Kongl. Maj:ts eller Utskottets
förslag, hvarföre jag, af samma skäl, som föranledde mig att
uttala mitt ogillande af dessa senare, naturligtvis icke heller kan bifalla
detta förslag.

Ser jag åter på de reservationer, som afgifvits af denna Kammares
ledamöter inom Utskottet, så finner jag dem delade i tvänne grupper.

Den ena innehåller det förslag, om hvilket Herrar Key, Sven Nilsson,

Friherre Ericson och J. E. Johansson förenat sig. Men som jag i detsamma
återfinner de obehagliga orden lottning och kasernlif, kan jag,
af de skäl, jag förut angifvit, icke heller lemna mitt samtycke ’ till
detta förslag.

Frågar man då, på hvilken sida jag egentligen i denna fråga står,
så får jag svara, att det är på deras, som vilja hafva ett försvar,
bygdt på stam och beväring, så långt utsträckta, som landets ekonomiska
ställning det medgifver. Och för att då icke till alla här föreliggande
förslag endast säga ett bleklagdt nej, så, då jag i hufvudsaken
är ense med Herrar Johannes Andersson, Norén och Gunnar Eriksson,
anser jag mig kunna godkänna det förslag, som finnes uttryckt uti deras
mot Utskottets betänkande afgifna reservation. Ty i detta har man
åtminstone lyckats komma ifrån lottning och kasernlif. Då denna min
åsigt äfven till min sjörå fägnad delades af den föregående talaren, så
finner jag mig med så mycket större tillfredsställelse kunna rösta för
bifall till detta förslag, på hvilket jag hos Herr Talmannen vördsammast
anhåller om proposition.

Herr T o 11: Efter allt det sanna, vackra och ädla, som från olika
håll blifvit uttaladt i denna fråga, skall jag inskränka mig till att

Andra Kammarens Prot. 1875. N:o 51. 2

N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående gifva en allmän antydan af min åsigt i ämnet och söka göra det med''
landt/örsvarets gen ärlighet och Öppenhet, som åligger representanten för ett fritt folk.

°(Forte*'' Jag tror knappt, att man misstager sig, då man anser detta Utskottets
betänkande såsom en trogen bild af den tvehågsenhet, att icke begagna
långt starkare uttryck, hvarmed svenska nationen betraktar antagandet
af ett förslag, bygdt på den allmänna värnpligtens grund i den strängare
tillämpning, som det Kongl. förslaget innehåller. Men när jag säger
detta, hindrar det mig icke att uttala mitt varma och uppriktiga erkännande
af det arbete, som Utskottet och framför allt Kongl. Maj:t
nedlagt på dessa föreliggande förslag. Dessa förslag äro, såsom mig
synes, väl genomtänkta och konseqvent utförda, och det är icke förslagsställarnes
fel, om jordmånen icke var beredd för deras mottagande.
Den allmänna värnpligten, sann och riktig till sin princip, lider dock
i tillämpningen af åtskilliga både stora och känbara olägenheter. Man
har visserligen sagt, att den äfven för folkupplysningen skulle vara af
stor vigt; den skulle åstadkomma en folkhögskola i stort. Men med
detta uttalande har man, efter min åsigt, gjort sig skyldig till en
ganska väsentlig begreppsförvexling. Man låter nemligen den allmänna
bildningen stödja sig pa. krigsbildningen, i stället för att det bör vara
alldeles tvärtom.

Allmänna värnpligten har för öfrigt efter min åsigt det felet, att
den släpar med sig, att jag så må säga, en mängd element, mer eller
mindre odugliga för kriget, äfven om en sträng utgallring skulle försiggå.
Dessa elementer måste underhållas, födas och betalas. Dessutom
synes det mig, som om det läge eu orättvisa i sjelfva principen, särdeles
uti ett land med vår delvis glesa befolkning. Det är en stor
skilnad härutinnan t. ex. mellan Skåne och Norrland. I tätt bebygda
orter är det jemförelsevis temligen lätt för de värnpligtige att infinna
sig, der de skola, till fullgörande af sin värnpligt. Icke så der befolkningen
är mera gles och utstånden stora. Häraf kan måhända förklaras,
hvarföre värnpligtssystemet haft mera lätthet att i de kontinentala
länderna, med deras tätt sammanhopade befolkningar, göra sig
gällande; men jag tror mig veta, att man äfven der börjat fästa uppmärksamheten
pa dessa förhållanden.

Äfven i andra afseenden bär värnpligtssystemet i sin tillämpning
åtskilliga olägenheter, som förut blifvit framhållna. Jag vill blott
nämna lottningen och särskildt betalningen såsom en ersättning, för att
göra den förra så antaglig och smaklig som möjligt, andra godtyckligheter
att förtiga. Men hvad aflöning till en värnpligtsarmé vill säga,
det kan jag icke fatta. Skall pligten fullgöras emot betalning, då måste
pligtbegreppet åtminstone icke vara särdeles djupt rotadt hos de nationer,
der detsamma icke på annat sätt kan hållas lefvande. Jag vill
med hvad jag förut sagt ingalunda hafva förnekat, det ju icke många
öfverdrifna farhågor hafva uttalats mot värnpligtssystemet, särdeles
med afseende ä kasernlifvet. Jag tror, att man ganska väl skulle kunna
inrätta sig i det afseendet, utan att de förderfliga följder behöfde uppkomma,
som ifrån många håll förespeglats.

Med ett ord, jordmånen för införande af allmän värnpligt är, efter
min öfvertygelse, ännu alltför litet förberedd, för att detta införande
skulle kunna ske nu. Steget är för stort, för brådstörtad!, att utan

Fredagen den 14 Maj.

N:o 51.

förberedelse, på en gång uttaga, för att komma ifrån hvad vi nu ega Angående
nationel och med seklers häfd för sig. Att indelningsverket slagit ^ndtförsvarets
djupa rötter hos svenska folket, det finna vi i dag, likasom att det ej °^mara<?ehäfver
sig så lätt att upprycka desamma. Den allmänna värnpligten °r 8
i dess föreslagna utsträckning deremot är af folket motsedd med stor
förskräckelse. Yi kunna beklaga detta — och många ibland oss göra
det ganska djupt — men hjelpa det kunna vi icke. Men, mine Herrar,
skola vi derför misströsta om framgången af försvarsfrågan? Jag för
min del tror det icke. Ty lyckligtvis säger Utskottet: »Framgångarne
och nederlagen bero icke ensamt af härordningarnes och krigsbildningens,
beskaffenhet». Andra faktorer tillkomma och deribland framhålles
särskildt »folkets förutseende offervillighet».

Jag tror, att man i allmänhet lägger för stor vigt på formen. Att
i formen ingjuta en god och kraftfull anda, sena utvecklar sig till
glad och liffull verksamhet, det är målet.

Men om nu till följe af Riksdagens beslut försvaret icke kommer
att byggas på allmän värnpligt — detta må nu vara väl eller illa,
ehuru ett patvunget försvar vanligen också är ett dåligt försvar -—
huru skola vi då ställa oss? Yi måste ställa oss på praktisk grund
och utaf det för handen varande göra, hvad göras kan. Låtom fantasibilderna
och de utländska förebilderna fara! Det händer så lätt i
upprörda tider, att man faller in i ytterligheter då man fördömer och
förkättrar, hvad man under lugnare förhållanden nog skulle gilla och
godkänna. Jag föreställer mig, att man, i afseende på det obetingade
och systematiserade fördömandet af stamtrupp systemet, är inne i en
sådan ytterlighet. Yi hafva stora historiska erinringar om obehörigheten
af afvoglret emot stamtrupper. Allmänna värnpligten har, om
icke till fullo uttalad i författningar, dock sedan lång tid tillbaka
funnits till i viss grad. Jag går i det fallet så långt, att jag erinrar
om de romerska legionerna med sina veteraner och från dem ända till
den preussiska armén med sina rekapitulanter. Yärnpligtsarméerna
erkänna nog stammens behöflighet och ingen lärer der vilja nedsätta
dess värde. Jag skulle äfven vilja påminna om ett bref af Kejsar
Napoleon I till Direktorium, då han var chef för italienska armén.

Han skref: »skicka mig gamla soldater; dessa unga bataljoner skulle
endast blifva efter på marscherna, fylla sjukhusen och förtära förråden».

Han var väl, om någon, en man som kunde tala af erfarenhet och af
denna erfarenhet hemta visshet om hvilka element hvaraf en armé
hemtar sin styrka.

Vi hafva nu i vårt land en indelt armé, om hvilken Herr Krigsministern
vid eu föregående riksdag yttrat, »att den utgjort ett mål för
främmande nationers afund och ännu frambringar en trupp, hvars seghet
och disciplin väcker rättvis beundran». Jag tror icke, att det skall
vara många här i landet, som jäfva detta omdöme; och nyss hörde vi
en talare på ett öfvertygande sätt framhålla den duglighet och kraft,
som ännu innehafves af denna, utaf så många såsom föråldrad ansedda
armé, som dock besitter egenskaper, berättigande oss till det fasta
hoppet att ännu kanske många gånger segra. Och säkert är, att genom
de egenskaper, som pryda våra indelta trupper, en armé blir under
farornas och mödornas dagar fullt ut så pålitlig med dessa som med

N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående deri intelligens, vid hvars inrymmande i ledet man med införandet af
landtförsvarets (jen allmänna värnpligten gör så mycken affär, men hvars fysiska ut°(Forts*''
fånighet under mötande ansträngningar af alla slag, man knappast
lärer kunna utveckla på den korta tid som föreslagits.

Nu hemställer jag, huruvida det icke vore välbetänkt att af en
sådan institution som den, hvilken nu bildar vår stamtrupp och dermed
i samband varande beväring, söka göra allt hvad göras kan för
att deraf vinna den brygga, man behöfver vid öfvergången till ett
tidsenligare ordnande af vårt försvar, med successiv öfvergång till det
nya. Sådan var ju grundtanken i 1871 års förslag, och jag önskade
att vi dit kunde återkomma eller åtminstone närma oss detsamma.
Jag säger icke, att indelningsverket ovilkorligen bör och måste bibehållas
såsom kameral institution; i det hänseendet kunna ju förändringar
framdeles göras; men att det kan tjena till underlag för en öfvergång
till ett nyare härväsende, gående derpå ut, att stamtruppen hålles bosatt
i landsorten och mellan tjenstgöringstiderna sysselsatt med produktivt
arbete, detta är min fulla öfvertygelse. Man talar om svårigheten
att erhålla folk; men för penningar kan allting fås, och jag tror
att, om stamtruppen får bo på landet, det icke bör vara svårare att
hålla numerären fulltalig derföre att den aflönas af det allmänna än
det hittills varit då den aflönats af den enskilde.

Här har man talat om torpen, och jag delar med afseende härpå
min ärade väns på dalabänken i går uttalade mening, att torpen icke
skapa skickliga soldater. Det göra de visserligen icke i och för sig
sjelfva; men der de finnas böra de bibehållas såsom lättnad vid aflöniugen,
om man också ej vill fästa afseende vid det större moraliska
värde, som bofastheten naturligen gifver.

Mine Herrar! Det gifves för ett fritt folk, som ännu icke genom
vanvårdnad af sina försvarsanstalter lemnat sitt område till fält för
kejserliga ukaser och deras bestämmande inflytande på hvad som bör
göras och låtas, endast tvänne vägar, hvarpå man uppnår — så att
säga — mogenheten och fullfärdigheten för den allmänna värnpligtens
emottagande. Den ena af dessa vägar är nederlagens och motgångarnes
väg — en väg, som är pröfvad af preussarne vid Jena, af österrikarne
vid Sadowa och af fransmännen vid Sedan. Från den vägen
äro vi med Guds hjelp hittills förskonade, och det må vara vår innerliga
bön att så äfven framdeles må blifva förhållandet. Den andra
vägen är folkbildningens, folkundervisningens. Låter man, genom militärundervisnings
meddelande i skolorna, ungdomen tidigt lära sig begripa,
hvarföre staten fäster så mycken vigt vid den gymnastisk-militära
undervisningen och denna med nit och allvar handhafves, så tror jag,
att man inslagit på en god väg, då man afser hela folkets daning för
ett mangrant deltagande i fosterlandets försvar. Sålunda utvecklar sig
den allmänna värnpligten af sig sjelf. Då lär hvar och en sig att
tänka på ämnet, att lefva sig in i värnpligtens idé, och fosterlandskärleken
växer i samma mån.

Med en kantoner ande, d. v. s. på landsbygden förlagd, stamtrupp,
böra icke de svårigheter, som det Särskilda Utskottet förmenar, förefinnas
att erhålla instruktörer. Utskottet vill visserligen, att i folkskolelärare-seminarierna
undervisningen i dessa ämnen skulle fortgå

Fredagen den 14 Maj.

mo 5i.

till den utsträckning nu är fallet, och derjemte inspekteras; men hvar- Angående

till skulle allt detta tjena, om det icke äfven skulle komma folkskolan ^ndtfnrsvarets

till godo. Ordnade inspektionsområden vore väl i det afseende!

ej omöjliga att åstadkomma, äfven med hänsyn till landsbygdens °r s,)

skolor. Det har hittills varit en vana på vissa håll att med förakt se

ned på dessa öfningar. Jag för min del tror på deras framtid; men

jag vill af leken hafva allvar.

Beträffande de yrkanden, som under öfverläggningen blifvit gjorda,
har jag i synnerhet fästat mig vid ett. Det lydde på afslag. För
min del kan jag icke gilla ett sådant beslut; och min åsigt''är, att när,
på sätt den värde talaren på hallandsbänken, som hemstälde om detta
afslag, ju sjelf medgaf, att representationen haft en stor andel deri,
att den vigtiga frågan kommit på sned, så lärer det väl också vara
representationens ovilkorliga skyldighet att hjelpa den till rätta igen.

Dertill synes den enklaste pligtkänsla böra mana representationen, för
att icke tala om hvad som fordras af vanlig konstitutionel höflighet.

Samme talare ordade mycket om den rättvisa, som bör vederfaras olika
samhällsklasser. Men hör man icke äfven göra regeringen rättvisa för
alla dess bemödanden att föra frågan framåt, äfven om dessa bemödanden
skulle hvila på den lösa grunden af en inom representationen
uppkommen och sedan vidare fortplantad illusion, hvilket föreställningen
om folkets beredvillighet för den allmänna värnpligten nu aldeles bestämdt
är. Jag talar ej om kostnaden; derom hafva andra talat före mig;
men jag frågar er, mine Herrar, hvilka väl de äro som hårdast komme
att drabbas af dessa kostnader, och om dessa samhällsklasser hafva
någon den ringaste del i den köpslagan, som satts i gång rörande nu
föreliggande fråga och den om indelningsverkets och grundskatternas
afskaffande?

Till sist ber jag att få lägga Kammaren på hjerta! de ord, som
af 1867 års Riksdags Försvars-Utskott yttrades i denna fråga, nemligen:
»Nationen kan aldrig med tillräcklig säkerhet och erforderligt
lugn hängifva sig åt sin inre fredliga utveckling, förr än frågan om
betryggandet af dess yttre sjelfständighet på ett tillfredsställande sätt
blifvit löst.»

Jag tror dessa ord vara särdeles behjertansvärda. Yi böra ihågkomma,
att hvad vi i fredlig id kunnat spara, det kan en gång blifva
den krigsgärd, som vi efter genomgångna olyckor och motgångar få
till en roflysten fiende betala såsom köpeskilling för en svag rest
af frihet.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, och i öfverensstämmelse
derjemte med det anförande, vi nyss fått afköra af Herr Nyblasus,
med hvilken jag till alla delar instämmer, anhåller jag att till Kammaren
få framställa följande förslag till beslut i frågan:

Riksdagen besluter att i underdånighet anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes taga frågan om ny härordning under förnyad pröfning samt
för en kommande Riksdag i detta hänseende framlägga förslag enligt
följande grunder:

a) öfningstiden för de värnpligtige varder lika för alla och bestämmes
tills vidare till 90 dagars rekrytskola jemte nödiga repetitionsöfningar; -

N:o 51.

Fredagen den 14''Maj.

Angående bj stamtruppen ombildas i öfverensstämmelse med krigskonstens

lan°^fffrets otx vekling oc^ ^ tillräcklig styrka. Den sättes i samband med vär°(Forte)''
pligtig13) så att ingen blifver soldat, som ej såsom värnpligtig ådagalagt
sig ega fallenhet för tjensten, och aflönas på tidsenligt sätt, sedan
rustnings- och roteringsbesvären i sammanhang med grundskatterna
blifvit afskaffade;

c) svenska arméens aktiva fältstyrka bestämmes till omkring 80,000
man eller 2 procent af befolkningen. Härtill kommer tillräckliga reserver
och ett ordnadt ortförsvar.

Herr Gäsparsson: Då en vigtig fråga gång efter annan återkommer
till Riksdagens behandling, borde man kunna vänta, att de
olika åsigter, som med afseende på frågans lösning vilja göra sig gällande,
en gång skulle kunna sammanjemkas, och att denna åsigternas
förening först och främst skulle göra sig gällande inom det Utskott,
som haft frågans utredning sig uppdragen, synnerligast dä personalförändringen
inom detta s. k. Försvars-Utskott icke varit så särdeles stor.
Dock långt ifrån att sådan sammanjemkning skulle egt rum, visar det
sig tvärtom, att ju längre frågan framskridit, desto större har skiljaktigheten
i åsigter inom Utskottet blifvit. Det utlåtande, som 1867
års Försvars-Utskott afgaf, åtföljdes af fyra reservationer, af hvilka en
dock gick ut derpå, att Utskottet med sitt förslag för långt tillbakaskjutit
frågans slutliga genomförande. Vid 1869 års Riksdags Försvarsutskotts
betänkande voro vid de vigtigaste punkterna fogade sju
reservationer, afgifna bland Utskottets fjorton ledamöter, hvilka härvid
stodo Kammare emot Kammare. Mot det förslag, som af Försvarsutskottet
vid 1871 års lagtima riksdag framlades, funnos åtta reservationer,
och vid urtima riksdagen samma år hade af det då tillsatta
Försvars-Utskottets 24 ledamöter tio reserverat sig emot den ena och
tolf emot den andra punkten i detta Utskotts förslag.

Emot det nu föreliggande förslaget åter hafva det Särskilda Utskottets
alla fjorton ledamöter reserverat sig. Då man inom Utskottet
förut stått Kammare emot Kammare, hafva reservanterne nu deremot,
med användning af den nyare tidens taktik, formerat sig i grupper,
oberoende af den förut begagnade slutna stridsordningen. Det kunde
vara ganska intressant och lärorikt att ingå något litet på en detaljerad
kritik öfver Utskottets förslag samt alla dess olika »grupper och
personager», men jag vill förbigå dem. Man har nemligen förevita!
mig, att jag understundom skulle väl skämtsamt behandla allvarsamma
saker. Jag kännes vid min svaghet och fruktar, att jag skulle utsätta
mig för samma fara, om jag nu inläte mig på en dylik detaljkritik.
Detta vill jag dock ej, ty af alla de intressen, som blifvit komprometterade
i denna kompromiss, står fosterlandets främst, och detta föremål
är mig för högt och heligt, att jag skulle tillåta mig behandla det med
skämtets vapen. För att undgå frestelsen, förbigår jag derföre denna
detaljkritik, anseende det föreliggande utlåtandet tillräckligt kritiseradt
genom framhållandet af det faktum, att det Särskilda Utskottets ledamöter
samtlige reserverat sig deremot, och att Kongl. Majris förslag
icke blifvit understödt af någon utaf dem, enär ingen ansett detsamma
kunna i oförändradt skick antagas.

Fredagen den 14 Maj.

N:o 51.

Då vi för 1 år och 364 dagar sedan i denna Kammare behand- Angående
lada frågan om aflåtande! till Kongl. Maj:t af 1873 års ryktbar blifnalandtforsvarets
skrifvelse, förklarade Herr Krigsministern på förhand förtröstansfullt
och nästan gladlynt, att Regeringen skulle komma att acceptera de i
skrifvelsen uttalade grundsatserna i fråga om försvarets ordnande. Det
gjorde på mig ett nedslående intryck, att Regeringen aldeles opåkallad!
förklarade sig skola acceptera en skrifvelse, hvilken Riksdagen ännu
icke beslutat, så mycket mera som jag redan då trodde, att frågans
lösning icke vore att finna, på den i skrifvelsen antydda väg. Jag
tog mig friheten uttrycka mina betänkligheter uti eu något vulgär bild,

•hvars förverkligande icke uteblifvit. Förnekas kan nemligen ej den
formela frändskap, som förefinnes mellan i fråga varande skrifvelse och
Kongl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition i arméfrågan samt Utskottets
nu föreliggande utlåtande med dess 14 reservanter, hvaraf vill
synas som Utskott, Regering, Riksdag och hela fosterlandet genom
denna olyckliga skrifvelse råkat i en fälla, ur hvilken jag ej vet huru
man skall slippa ut. Ett sätt härför angafs visserligen under gårdagens
förhandlingar af den ende reservanten inom Stats-Utskottet från
denna Kammare emot 1873 års skrifvelse, det nemligen, att man skulle
afslå alla de nu framlagda förslagen. Jag får bekänna, att jag äfven
verkligen omfattat den åsigten, men eu talare på stockholmsbänken
har ingifvit mig betänkligheter deremot, då han uti sitt anförande yttrade,
att ett anslag kunde missförstås, om ej inom, så åtminstone utom
landet.

En annan talare på samma bänk utvecklade i går på ett fängslande
och anslående sätt det Kongl. förslagets fördelar; och jag afhörde
honom med intresse och lemnades ej helt och hållet oberörd af
hans anförande. Jag kan dock ej underlåta att göra några anmärkningar
mot vissa, af talaren gjorda kostnadsberäkningar, Indika jag ej
anser vara fullt exakta, och i sådant afseende vill jag exempelvis påpeka,
dels att talaren upptog den för år 1876 faststälda ordinarie utgiftsstaten
under fjerde hufvudtiteln till 1.3'' 2 millioner i stället för af
•Stats-Utskottet upptagna 11,772,300 kronor; dels att han beräknade
det för löneregleringen på extra stat under samma hufvudtitel uppförda
anslaget icke till 700,000 kronor, hvilket belopp återfinnes i Statsutskottets
tabeller litt. S, utan till 4 millioner. Det kan möjligtvis
hända, att jag gjort mig skyldig till någon missuppfattning af hans
sifferuppställningar, hvarföre jag ej vill ingå uti några vidare detaljer
af talarens beräkningar utan endast tillkännagifva, att jag ej kan dela
hans uttalade förhoppning, att skilnaden i kostnaderna mellan den nya
försvarsorganisationen och vår nuvarande skulle komma att utgöra
endast 6 millioner. Den blir ovilkorligen mycket större.

Sistberörde talare, Grefve Björnstjerna, yttrade, att tanken på en
stamtrupp numera vore öfvergifven på grund af den under sista fransk•tyska
kriget vunna erfarenheten om odugligheten af detta system.

Detta är dock blott ett enstaka exempel, hvilket icke upphäfver historiens
föregående lärdomar, och som dessutom förlorar en del af sin betydelse,
då man besinnar, att de kadrer, som bland sig skulle upptaga
och genom sitt föredöme stärka de unga soldaterna, voro demoraliserade,
och detta icke blott genom de lidna nederlagen utan äfven tilL

N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående följd af de lösa läror, som under de sista tiderna cirkulerat i landet
la"ordnande6**och Senom liela dpn radancle falska och skefva politiska ställningen i
°(Forte.)6'' Frankrike. Ja, det bästa exemplet på en sådan demoralisation har
den ärade talaren sjelf lemnat, då han berättade, hurusom General
Bourbaki, i förtviflan öfver sin armés olyckliga belägenhet, försökte
begå sjelfmord. En general, som, i stället för att strida och lida för
sitt land, söker lösa frågan på sådant sätt, är i sanning demoraliserad,
och då anföraren är det, kan man vara öfvertygad om, att förhållandet
är detsamma med truppen. Och det intrycket har jag åtminstone fått
af det sista kriget, att den franska armén, trots enstaka lysande undantag,
var demoraliserad alltigenom och sådana »gamla soldater» är
ej mycket att hålla på.

Häremot vill jag såsom ett bevis på kadersystemets lämplighet
åberopa vårt tidehvarfs största militär-organisatoriska snille, Napoleon
I, hvilken satte ett högt värde på dessa fasta kadrer, ej blott af befäl,
men äfven af trupp, genom hvilka det blef honom möjligt att skapa
sina ofantliga, men på samma gång krigsdugliga härar. I dessa fasta
kadrer ingjöt han nemligen de unge värnpligtige, till en början och under
normala förhållanden endast sådana som förut blifvit öfvade ett år i
depoterna, men sedermera efter förlusterna 1812 och 1813 äfven sådana
kouskriberade, som aldrig lossat ett skott. Såsom bevis på att
äfven desse kunde blifva duglige soldater, behöfver jag blott åberopa
yttrandet af Marskalk Ney, som nog förstod att bedöma sådant, under

1813 års fälttåg: »dessa barn strida som hjeltar». Het är sant att
denna här sedermera krossades vid Leipzig, under tyngden af Napoleons
politiska missgrepp, men den hade dock förut segrat vid Liitzen,
Bautzen och Dresden. Fastheten af detta system visade sig ytterligare,
då han fyra månader efter de oerhörda förlusterna 1813 kunde
åter uppträda mot de koaliserade arméerna och med 50,000 å 60,000
oöfvade rekryter, infattade i det kejserliga gardets fasta kadrer, utföra

1814 års lysande fälttåg. Jag tror således, att exemplet från den sista
tiden ej uppväger den från äldre tider under sekler hemtade erfarenheten,
att en väl sammansatt armé behöfver tillgodogöra sig ej blott
ungdomens initiativ och handlingskraft, utan äfren mannaålderns motståndskraft
och seghet. Eldvapnens förbättrande och snabbskjutningen
må förändra de taktiska bestämmelserna, men de moraliska och
psykiska beståndsdelarna, som äro nödvändiga för sammanhållningen
af en armé, förändras icke. Såsom ett ytterligare bevis på de äldre,
mera stadgade elementens i en krigshär betydelse, vill jag berätta en
episod från Napolen III:s krig i Italien, som jag i andra hand har
från ett ögonvittne. Yi känna hurusom kejsaren i slaget vid Magenta
var i en högst kritisk ställning. Det franska gardet började vika, och.
det yngre manskapet, förgäfves hejdadt af officerarne, hade redan upplöst
sig till flykt. Då mötte de flyende några stycken af dessa »gråskägg»,
— som General Trochu sa strängt bedömt, och om hvilka
Herr Carl Anders Larsson, inom vår armé, begagnar uttrycket »gubbar»
— hvilka ej hunnit att följa den öfriga hären vid framryckandet.
Desse stänga vägen för de flyende och få dem att hejda sig; befälet
hinner samla kompaniet och för det åter mot fienden; hela bataljonen

Fredagen den 14 Maj.

K:o 51.

följer och inom kort är det kejserliga gardet åter uti full attack. Yi Angående
känna alla utgången af slaget vid Magenta. landtförsvarets

Jag vill nu med några ord vidröra sjelfva värnpligtssystemet,
hvilket man nu vill framställa såsom det enda för oss tillämpliga.

Utan att underskatta dess stora betydelse, tror jag dock, att man på
sista tiden nog ensidigt framhållit detsamma såsom den uteslutande
grunden för vårt försvar. Jag tillåter mig med afseende härå anföra
hvad en af Frankrikes nu lefvande största statsmän vid ett tillfälle
yttrat. »Vid hvarje tidpunkt», säger han, »då eu stor personlighet,
hemtande sina ingifvelser icke från teorier, utan från omständigheternas
kraf, utför storverk, så komma alltid efterhärmarne och sätta
systemer i stället för de storverk, som det sanna snillet af egen drift
utför». Detta eger sin tillämpning icke minst på den svåraste af alla
konster, krigskonsten, der de skapande snillena uppträda, likt kometer,
med seklers mellanrum och då alltid föra med sig en svans af efterhärmare.
Då den franska revolutionen först uti det nyare samhället
tillämpade folkbeväpningens princip, sä utgick den icke från några abstrakta
teorier, utan från omständigheternas och sjelfbevarelse^ kraf.

Den förde sina unga, oöfvade massor mot det gamla Europas krigsvanda
yrkesarméer; de förre segrade, emedan de voro bärare af nya
fruktbargörande idéer och de franska bajonetterna voro spetsarne af
franska revolutionens ofantliga idéela elektricitetsapparat. Då revolutionen
sedan tog mandom i General Bonapartes gigantiska personlighet,
förstod denne väl att använda det fruktansvärda vapen, som folkbeväpningen
erbjöd; men då han från frihetens försvarare blifvit frihetens
förtryckare, vändes detta vapen emot honom i den kränkta rättens
och de förorättade folkens namn, med den påföljd, att det obligatoriskt
värnpligtiga Frankrike besegrades af det frivilligt värnpligtiga
Tyskland. När 55 år senare det imperialistiska Frankrike i en olycklig
stund afgaf krigsförklaringen mot Preussen, under beräkning på ett
oenigt, söndradt Tyskland, då vaknade åter dessa minnen till lif hos
Tysklands folk — förödmjukelserna och nederlagen från 1806 och 1807
samt segrarne och upprättelsen 1813—1814 — och den länge närda
tanken om ett enigt mäktigt Tyskland förverkligades, då den själade
de värnpligtiga massor, dem Bismarcks viljekraft och Moltkes snille vältrade
öfver det olyckliga Frankrike. Idéer äro alltid till slut mäktigare
än bajonetter, och ett försvarssystem blir starkt endast i den
mån det är ett uttryck af folkets uppfattnings- och föreställningssätt.
Ett folks öde bestämmes icke af det eller det systemet, utan
af sanningen och styrkan hos de principer och idéer, som hos folket
göra sig gällande. Derföre är vårt folk ännu ett sjelfständigt folk.

Man har ock med fullt skäl anfört Preussen såsom det land,
hvilket följdriktigast tillämpat värnpligtens princip. Men hvilken förberedande
skola har icke detta land genomgått! Inklämdt mellan öfverjnäktiga
grannar har det från sin första historiska uppkomst utgjort
ett enda stort fältläger. En talare har visserligen under gårdagen förklarat,
att man icke borde gå tillbaka längre än till 1873 års skrifvelse.
Jag måste dock gå tillbaka öfver 100 år i tiden. Tänkom oss
Preussen under sjuåriga kriget. I fejd med Österrike, Frankrike, Ryssland
och Sverige var det ett förtviflans krig. Så länge det fans råg -

N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående bröd och potatis att underhålla sina egna, och så länge det fans krut
landtforsvarets och p]y nedgöra fiendens soldater, var Fredrik II besluten att fort°(Forts)
sätta kriget. Så länge det fans en man, som kunde bära gevär, måste
han bli soldat; så länge det fans en häst, som kunde förspännas en
kanon, togs den. Ingen civiliserad styrelse, med undantag måhända
af franska nationalkonventet, har utfört krig på sådant sätt, och, då
det omsider slutade, lag hela landet förhärjadt. Denna fruktansvärda
skola hade Preussen genomgått, innan det några och 30 år senare genom
lagen 1797 i princip erkände skyldigheten af personlig krigstjenst,
ehuru ännu med talrika undantag och privilegier. Först efter de förkrossande
nederlagen 1806 och 1807 grundlädes systemet fullkomligt genom
Kongl. ordonnansen af den 6 Augusti 1808 och har sedan blifvit
allt vidare utbildadt till dess nuvarande fullkomlighet; dock under talrika
och högljudda protester från representationens sida.

Finnas hos oss de förutsättningar, som i Tyskland och Frankrike
betingade införandet af det rena värnpligtssystemet, och hafva vi genomgått
den skola, som förbereder genomförandet af ett sådant system?
Man skall invända att här finnes såsom förutsättning en stor idé —
fosterlandets försvar, men är man då fullkomligt öfvertygad, att detta
försvar kan ordnas endast på det sätt, det Kongl. förslaget anvisar?
Jag tror det icke! För fyra år sedan framlade Kongl. Maj:t ett annat
förslag, som i fråga om värnpligtens utsträckning icke på långt när
var så genomgripande som det nu framlagda förslaget. Jag vet icke hvarföre
icke 1871 års förslag skall väga lika mycket som 1875 års förslag.
Visserligen hafva generalerne och den unga generalstaben förordat det
senare, men har svenska folket, hvars representanter vi äro, samma
tanke? Jag betvifla!- att i denna stund, då vi öfverlägga om en lag,
hvilken så väsentligt skulle inskränka den personliga friheten, den
stora mängden har någon aning om hvad frågan egentligen gäller.

Jag skulle, som sagdt, helst velat yrka afslag på alltsammans för
att få frågan fullkomligt klar. Kongl. Magt kunde då, obesvärad af
de upprepade skrifvelserna, efter den utredning, som redan förekommit,
med noga aktgifvande å de militära fordringarne å ena samt på landets
tillgångar och förmåga att göra uppoffringar för landtförsvaret, å
andra sidan, framlägga ett helt och sjelfständigt förslag. Ställningen
skulle derigenom blifva klar både för regeringen och folket, hvilket
senare sattes i tillfälle att under tiden bilda sig ett omdöme om de
olika system, som blifvit ifrågasatta. För den nu afgående representationen
vore det äfven en fördel, om ur det kompromissens tvetydiga
omhölje, hvari man invecklat frågan, den fosterländska angelägenheten
kunde framstå ren och fri. Detta är min uppfattning, men den har
tagit något intryck af det inkast, att ett rent afslag skulle kunna misstydas,
och jag är derföre icke ovillig att ansluta mig till det förslag
om beslut, som kring sig kan förena någon större del af Kammarens
flertal, såvida representationen icke derigenom för framtiden binder en
kommande riksdag vid de grunder för härordningen, som Kongl. Maj:t
förelagt denna Riksdag. Jag hyser likväl starka tvifvel att sådant förslag
kan för närvarande framställas. Emellertid skall jag för tillfället
icke framställa något bestämdt yrkande.

Häruti förenade sig Herr Friherre Cederström och Herr Lindstedt.

Fredagen den 14 Maj.

N:o 51.

Herr Gunnar Eriksson: Oaktadt det klander som från vissa Angående

håll uttalats mot det yttrande, den ärade rep.resentanten på wexiöbänken landtforsvarets
i går på förmiddagen hade, vill jag dock hembära honom min upprik- gjorts )*''
tiga tacksamhet för hans anförande och tillika anhålla att få instämma
uti allt hvad han anförde beträffande första punkten af det nu föredragna
Utskottets betänkande. I andra punkten deremot har jag inom
Utskottet icke kunnat biträda majoritetens mening, utan förenat mig
med tvänne andra ledamöter om den reservation, som åtföljer Utskottets
betänkande, och jag anhåller nu att få framlägga de skäl,
hvilka hindrat oss att godkänna Utskottets åsigt, äfvensom att närmare
redogöra för grunderna till vårt förslag.

Utskottets förslag innehåller i mom. a) följande: »öfningstiden för
de värnpligtige varder olika».

Bland alla de personliga förpligtelse!’, som åligga en medborgare,
är otvifvelaktigt krigstjensten den tyngsta, och den bör så vidt möjligt
fördelas lika på alla, så att bördan icke blir alltför tryckande för den
enskilde. Men ställer man så till att bördan fördelas olika, så att den
ene måste underkasta sig fyradubbel uppoffring mot den andre, såsom
nu ifrågasattes, så skalf säkerligen krigstjensten komma att utgöras,
icke med beredvillighet, utan med motvilja, hvilket förhållande naturligtvis
skall menligt inverka på hela härorganisationens fasthet och
duglighet. Visserligen säger Utskottet, att företrädesvis frivilligheten
skall anlitas i fråga om den längre öfningen, men granskar jag närmare
Utskottets förslag, så skulle enligt detsamma, utom 9,000 eliter,
dessutom halfva årsklassen af de värnpligtige, eller 10,000 man årligen,
undergå ett års öfning. Det är icke tänkbart, att ett så stort antal
som mer än hvarannan man frivilligt skall underkasta sig den längre
öfningstiden, och man skulle då för behofvets fyllande se sig nödsakad
att tillgripa den förhatliga lottningen. Om denna är så mycket taladt,
att jag kan inskränka mig till att instämma med de många talare,
hvilka öfver densamma uttalat förkastelsedomen. Uti reservationen
hafva vi dessutom härom uttalat vår åsigt. Man säger visserligen, att
här ej är fråga om någon blodslottning, utan endast om längre eller
kortare öfningstid, men månne icke de, som genom lottning tvingas
till längre öfningar, derjemte få bestrida garnisonstjenst? Garnisonstjenstgöringen
är väl till den inre ordningens upprätthållande oundviklig,
men härtill kunna väl eliterna, som skulle lemna tillgång till underbefälsämnen,
icke lämpligen användas annorlunda än såsom underbefäl,
och då återstå inga andra trupper till garnisonstjenstgöringen än de
ettårigt öfvade. Den lottning, som här ifrågasättes, innebär således
något mera än blotta tidsskilnaden i öfning.

De fyra reservanternes förslag med Herr Key i spetsen är i det
hela lika med Utskottets, och då jag ogillar Utskottets, följer deraf
att jag äfven ogillar de nämnda fyra reservanternes. Den enda skilnad
som förefinnes emellan Utskottets och de fyra reservanternes förslag
är den, att årskontingenten till ettårig öfning är något mindre uti de
sistnämndes förslag, eller omkring 6,700 man utom eliterna.

Det försvarssystem, jag för min del anser för vårt land lämpligast,
är — såsom reservationen utvisar — en arméorganisation, grundad på
stam och beväring. Jag går till och med sä långt, att jag anser detta

N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående system för det enda möjliga i vårt land, och ehuru det ifrån flera håll
landtförsvarets blifvit klandradt, så hafva dock åtskilliga förut af Kongl. Maj:t fram°(Forts)
lagda härordningsförslag varit fotade just på denna grund. Så var, om
jag rätt mins, förhållandet med 1869 års förslag och bestämdt med
1871 års förslag. Jag vet ej, hvarföre en grund, som för några år
sedan ansågs god för ett betryggande försvar, i dag skall anses förkastlig.
De invändningar, som blifvit gjorda i afseende å det olämpliga
uti att hålla stamsoldater utan torp, synas mig betydelselösa, ty stamtruppens
duglighet är aldeles icke beroende af den omständigheten, att
soldaterne erhålla torp eller icke. Yi äro icke utan erfarenhet i den
saken, ty vid en del af våra nuvarande regementen är torpsystemet
icke i bruk, och likväl vågar jag påstå, att stamtruppen t. ex. i min
hemort kan i duglighet fullt inäta sig med stamtrupperna inom andra
delar af landet, der hvarje soldat har sitt torp. Dessa torp äro icke
allestädes så eftersökta. Det händer till och med att, om man tillfrågar
den nyantagne karlen, om han önskar att ett torp skall för
honom ställas i ordning, han svarar nej. Hans sträfvan går derpå ut
att förvärfva sig en boning och litet jord för sig och familj, men han
vill sjelf ega den för att ostörd fä sitta qvar till döddagar och icke —
såsom förhållandet är med soldattorpet — lemna detsamma och blifva
husvill, då han icke längre kan tjena qvar vid regementet.

Hvad skulle det val blifva för skilnad mellan den stam, jag tänkt
mig, och den stam, vi ega i indelningsverket? Jag vill hafva den på
frivillighetens väg och mot ersättning af statsverket. Icke kan väl soldaten
blifva mindre duglig, derföre att han får sin lön af staten, i stället för
att erhålla den af rotehållare^, icke kan han vara mindre lämplig till
krigstjenst, derföre att hans anskaffande sker genom krigsstyrelsen, i
stället för genom icke fackmän! Jag skulle snarare tro, att rust- och
rotehållarens omdömesförmåga i detta afseende står tillbaka för befälets,
samt att rust- och rotehållare!! är frestad att ställa det billiga
priset i första rummet, då deremot befälet vid soldatens antagande
naturligtvis först och främst tager hänsyn till karlens duglighet.

Jag vill ingalunda påstå, att mitt och mina medreservanters förslag
är det bästa; så förmätna äro vi icke, och ingen lärer väl af oss
fordra ett fullständigt härordningsförslag; men deraf följer icke, att vi
skola godkänna hvilket annat förslag som helst, och vi hafva derföre
ansett oss skyldiga att efter måttet af vår förmåga angifva några
allmänna grunder, på hvilka vi trott och tro, att vart lands försvar
bör grundas, då vi icke kunnat lemna våra röster för Utskottets
förslag.

Nu invänder man, att det blir omöjligt att få folk till stammen
på frivillighetens väg, och derföre måste man hafva en hållhake i
lottningen. Ingen svensk man är skyldig att taga tjenst såsom soldat
för rotehållet. Rotehållaren har ingen hållhake, han är helt och hållet
hänvisad till frivilligheten; men ändock har han kunnat hålla stammen
fulltalig. Naturligtvis vill rekryten betinga sig en sådan aflöning för
soldattjensten, att den kan motsvara den arbetsförtjenst, hvilken han
från annat håll kan hafva att påräkna; men då staten måste anses
hafva bättre råd och lägenhet att aflöna soldaten än rotehållaren, så
lärer någon omöjlighet för krigsstyrelsen att skaffa soldater icke heller

Fredagen den 14 Haj.

29 N:o 51.

rimligen kunna förebäras — allt beror nemligen på den lön, man vill Angående
lemna och ej på något annat. landtförsvarets

Herr Per Nilsson i Espö beskyllde de 3 reservanterne, för att Tportiff
de icke skulle i sammanhang med den af dem afgifna reservation gjort
något förbehåll om indelningsverkets och grundskatternas afskrifvande.

Detta var för dem oförtjent, ty om han verkligen läst vår reservation,
så skulle han hafva funnit, att vi gjort detta förbehåll.

Herr Grefve Sparre yttrade, att det vore vansinnigt att tro det
.svenska folket skulle kunna undgå att antaga det allmänna värnpligtssystemet.
Men jag vågar deremot påstå, att det skulle vittna om ett större
vansinne att tro det svenska folket någonsin skall underkasta sig ett
försvar, uteslutande bygdt på den allmänna värnpligten.

Herr Key behagade hedra mig och mina medreservanter med
några yttranden, hvilka jag skall anhålla att få upptaga till besvarande.
Han yttrade nemligen, att, enligt vårt förslag, stammen skulle
uteslutande bo i kaserner. Hvar står det skrifvet? Ja, möjligen
kommer det manskap, som skall undergå de föreslagna rekrytöfningarne
om 18 månader att bo i kaserner eller baracker, detta må ankomma
på krigsstyrelsens bestämmande; men icke är det derför sagdt, att
manskapet skall under ledigheten mellan öfningstiderna bo i kaserner,
utan vår mening är, att de den tiden få vistas på landet och uti sina
egna hemvist.

Han yttrade vidare, att den värfvade armén skulle blifva en
Kongl. armé och såsom sådan farlig för folkfriheten. Jag kan ej
förstå huru detta skulle blifva fallet i högre grad, än om vi hade den
indelta armén qvar. För min del kan jag ej befara något dylikt och
tror att ingen armé i Sverige, den må vara värfvad eller värnpligtig,
kan blifva farlig för folkets frihet; ty armén får icke, hur den än är
sammansatt, handla på egen hand; den måste lyda landets regering
och icke vill väl den ärade talaren påstå, att regeringen är farlig för
folkfriheten.

Jag kunde visserligen hafva åtskilligt att vidare yttra i denna
fråga, men vill icke upptaga Kammarens tid, utan slutar med att
yrka?afslag å 2:dra punkten i Utskottets nu föreliggande utlåtande samt
bifall till min reservation. Helst skulle jag se, att denna reservation
bifölles; men i händelse jag skulle nödgas att vid en blifvande votering
välja emellan Utskottets eller de 4 reservanternes förslag, å ena
sidan, samt rent afslag, å den andra, så kommer jag att rösta för
det senare.

Chefen för Kongl. Landtförsvarsdepartementet, Herr Statsrådet
Weidenhielm: Den fråga som nu utgör föremål för Riksdagens

behandling är en lifsfråga, ty på dess lösning beror vårt vara eller icke
vara såsom sjelfständig nation. Den innebär ett spörsmål till det
svenska folket, om det vill ikläda sig de offer som ett betryggande
försvar klöfver, och om det fortfarande anser att dess snara erhållande
»är af så framstående betydelse, att de skäl som dervid fästa sig
öfverväga alla andra».

De offer, som nu blifvit ifrågasatta, äro visserligen icke större än
de, hvilka många andra nationer redan underkastat sig för detta stora

N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående ändamål; men de äro hos dessa folk minnen af en blodig erfarenhets
landtfönvarets tvångsbud, då de deremot på våra skuldror endast skulle bära vittne
°(Forts) om en aldrig slumrande fosterlandskärleks kloka förutseende.

Under sådana förhållanden måste ju en fråga, som omfattar så
stora och genomgripande reformer i våra åldriga institutioner fordra tid
och endast steg för steg kunna eröfra sin lösning; men denna lösning
skall den dock vinna. Sveriges urgamla sjelfständighet är oss ett allt
för dyrbart och anrikt fädernearf, att vi icke skulle för dess bevarande
vilja ikläda oss en om ock något tung vapenrustning, och detta påstående,
mine Herrar, är icke en tom fras, utan en slutföljd efter föreliggande
fakta; ty karakteren af det nu föreliggande Kongl. förslaget och
det förslagsrika utskottsbetänkande!, ja, till och med sjelfva diskussionen
inom denna Kammare i en fråga, som så nära berör våra dyrbaraste
enskilda intressen, och hvilken diskussion, under det lifliga utbytet
af mycket skiljaktiga meningar, snarare liknat en gemensam sträfvan
än en hårdnackad strid — bevisa att vi gå framåt på vägen till
vårt stora mål. Och fastän mången ännu tvekar vid beträdandet af
en väg, hvars sanning han börjat skönja, emedan han hyser undseende
för deras fruktan, hvilka för närvarande icke se så långt; och fastän
det finnes de, hvilka af kärlek för vårt indelningsverk och med tron
på en långvarig fred skulle vilja retirera ända till den position, från
hvilken vi för nio år sedan uppbröto, så hafva vi dock redan hunnit
för långt framåt för att kunna fly tillbaka — målet måste vi hinna,
men icke på det sätt, som af åtskilliga talare befarats, genom att på
en gång tillämpa den nya härordningens alla bestämmelser och sålunda
omildt omhvälfva de förhållanden, vid hvilka vi under sekler blifvit invande;
långt derifrån, ty meningen är att endast småningom och gradvis
inväxa i det nya systemet.

Atskillige talare hafva, under förutsättning af det framstälda förslagets
otidiga tillämpning, till och med kallat det »en öfverraskning»,
men denna benämning torde väl under inga förhållanden kunna gifvas
åt ett lojalt svar till 1875 års Riksdag på en af 1873 års Riksdag
gjord hemställan.

Det hade visserligen varit önskligt att nu kunna för Riksdagen
framlägga jemväl eu plan för öfvergången till det nya härordningsväsendet.
Men en dylik plan stod i för nära samband med den ännu
olösta frågan om grundskatternas aflösning, för att man skulle medhinna
att få förslag derom färdigt. Jag vill dock påminna derom, att
Kongl. Maj:t i sin nådiga proposition tillkännagifvit, att ett dylikt
öfvergångsförslag skall framläggas för nästa Riksdag, och Riksdagen
får då sjelf pröfva om den öfvergångstid, som i nämnda förslag varder
utsatt, kan anses lämplig, samt besluta om dess antagande i oförändradt
eller förän dradt skick.

Någon fara för öfverraskning vid att antaga det nu framlagda förslaget
förefinnes således icke, och jag kunde derföre tillstyrka Kongl.
Maj:t framläggandet af detta förslag ensamt för sig, ty innan man bestämmer
om tiden för utförandet af en resa och sättet att färdas samt
väljer vägen, så bör man väl göra sig reda för, hvarthän man vill hinna,
d. v. s. resans mål. Dessutom ansåg jag, att ett uppskof med framläggandet
af detta förslag skulle kunnat hos Riksdagen frammana den

Fredagen den 14 Maj.

3i 3V:o 51.

förmodan, att Regeringen icke allvarligt ville tillmötesgå den i 1873 års Angående
Riksdags skrifvelse uttalade önskan; och för en sådan misstanke ville luftförsvarets
jag ej blottställa regeringen. ordnande.

Här tiar blifvit yttradt, att krigsministern med en viss belåtenhet (Foltt”)
här skall hafva sagt, när 1873 års Riksdags skrifvelse föredrogs, det han
ämnade tillstyrka Kongl. Maj:t accepterandet af densamma. Deri ligger
också en sanning, och jag vill angifva några motiv för denna min
uppfattning. Jag ber då först att få föra edert minne några år tillhaka,
till hurusom de krig, hvilka under de senaste decennierna störde
Europas lugn och skingrade de menlösa drömmarna om en evig fred
samt närda förhoppningar om mindre staters skydd under stormakternas
hägn, äfven uppväckte oss ur vår säkerhetsslummer. Krigsstyrelsen
började egna ifrig verksamhet åt utvidgandet af befälets insigter och
krigsbildning, samt åt tillämpandet af nyare taktiska regler vid våra
krigsöfningar. Men det var icke blott yrkesmannen, som så uppfattade
tidens kraf på ett bättre försvar för värt land; väckelsen berörde alla
samhällsklasser och ropen på ett tillfredsställande försvar mångdubblades,
under det den frivilliga skarpskytterörelsen vittnade om, att den
heliga pligten för hvarje vapenförande man att göra sig duglig till sitt
fosterlands försvar, började intränga i folkmedvetandet.

Också möttes de röster, som vågade framställa den frågan, om
Sverige ännu förmår värna sin frihet, med ett afgörande svar af den
fosterlandskärlek, som med fulla händer anslog till vapen och fästningar
och på dagordningen fastläste försvarsfrågan för att icke mera
kunna falla. Det var sålunda icke längre frågan om utan endast huru
vårt försvar skulle ordnas för att blifva betryggande, för att vi med
hopp om framgång skulle kunna möta en anfallande fiende, d. v. s.
huru vi skulle ställa oss för att i farans stund i hast kunna mobilisera
en tillräcklig stridsstyrka, danad, öfvad och utrustad efter nutidens fordringar.
In jemförelse mellan främmande staters krigsväsen å ena
sidan samt vårt indelningsverk, vår beväringsinrättning och värfvade
armé å andra sidan visade oss de brister, som borde afhjelpas. Dessa
brister tillhöra icke det material, hvaraf den indelta armén består, ty
en mer laglydig, villig och sedlig soldat än vår indelta har ingen armé
att uppvisa. Men den indelta stammen kan aldrig tillväxa, Detta ligger
i dess natur. Dess förluster under inträffande krig äro för tillfället
oersättliga. Befäl och trupp äro icke tillräckligt militäriskt utbildade,
arméns förläggning på roten är hinderlig för en hastig mobilisering,
beväringsmanskapet, genom hvars inkallande vår krigsfot
skulle bildas, är allt för litet öfvadt och ojemnt fördeladt, med ettord:
vi funno af^ denna jemförelse, att vi behöfde omdana hela vårt krigsväsende.
Då uppstod den frågan: huru afhjelpa dessa brister. Den
indelta armen utgjorde en stam, en bland de största förtjensterna hos
denna stam är dess fasthet, en egenskap som måste tillhöra hvarje
stam, om på den skall kunna byggas ett betryggande försvar. Den
indelta arméns fasthet består icke endast i den bergning för lifstiden,
som den erbjuder soldaten utan äfven och framför allt i rust- och rotehållarnes
obligatoriska skyldighet att hålla armén fulltalig. Vill
man nu afhjelpa en af dess militära olägenheter, som består deruti att
soldaten måste tjena i 30 å 40 år, genom att till några år förkorta

N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående denna tjenstetid, så skulle man på samma gång rubba stammens fastlandtförsvaretsty
på samma gång som torpet icke längre skulle erbjuda ett hem
^Fortet lästid611 utan blott ett tillfälligt bo, sa skulle det förlora sin lockelse,
or 3'' och Gu'' man från egarne till den roterade jorden skulle aflyfta rekryteringsbördan
och öfverlåta den på Kronan, så fruktar jag, att indelta
armén inom kort skulle i proportion räkna lika många vakanser, som
den värfvade.

Hvad åter den värfvade armén angår, så låter det sig icke göra
att bygga försvaret på den allena. Om vi se på förhållandena i främmande
länder, finna vi, såsom här i gårdagens diskussion omnämdes,
att England är, utom Sverige, det enda land der värfningssystemet
begagnas, men den enda förklaringsgrunden, att detta system der ännu
användes, ligger naturligtvis i detta lands läge, dess maritima öfverlägsenhet
och rikedom. I förbigående må jag nämna att hvarje soldat
i England kostar statsverket omkring 1,800 kronor årligen; men det
oaktadt öfverflöda militärbefälets rapporter och krigsministerns anföranden
af klagomål öfver de ständigt förekommande deserteringarne och
den allt jemt stigande demoralisationen hos denna armé. En blick på
vår egen värfvade armé är äfven upplysande. Oaktadt befälets bemödanden,
oaktadt förhöjd aflöning och andra förmåner som vi medgifvit
åt våra värfvade soldater, oaktadt det rikliga och goda underhåll, som
dem bestås, har det dock icke varit möjligt att på sista tiden uppehålla
dess numerär till ens tre fjerdedelar af dess nummerstyrka
utan att betydligt sänka anspråken på de värfvades både fysiska och
moraliska egenskaper. Detta galler dä frågan endast är om anskaffandet
af några tusen man. Men låtom oss antaga, att vi skola uppställa
en stam af omkring 30,000 man. Sådant skulle icke vara möjligt
äfven med de största anslag, utan att man på samma gång vidöppnade
arméns leder för samhällets olycksbarn. Och en armé, så sammansatt,
skulle vara den famn, som skulle mottaga våra söner i farans
stund, den skola, hvaruti de skulle undergå öfning i vapnens bruk.
Emot eu sådan stam, opålitlig under striden och en landsplåga under
freden, vore det ingen fördel att utbyta den indelta stam vi nu ega,
och hvilken, oaktadt alla dess militära olägenheter, dock i disciplinärt
och moraliskt hänseende är en prydnad för vårt land.

Då man således icke kunde bygga ett betryggande försvar på en
värfvad stam och då, i och med detsamma man sökte befria den indelta
armén från dess militära brister, man skulle lösa dess fasthet,
så återstod intet annat än att på den allmänna värnpligtens grund
upprätta vårt försvar. Det var derför som jag med belåtenhet ansåg
mig kunna tillstyrka Kongl. Maj:t, att, på grund af 1873 års Riksdags
underdåniga skrifvelse, låta utarbeta ett nytt härordningsförslag på den
allmänna värnpligtens grundval. I denna skrifvelse, som tillkännagaf,
att svenska folket vore villigt att underkasta sig de ökade bördor, som
äro nödvändiga för att möjliggöra ett mera starkt och betryggande
försvar än vårt nuvarande, omnämdes visserligen en stam, upprättad
på den allmänna värnpligtens grundval, som ett önskningsmål. Och
det är icke heller omöjligt att bilda försvaret på en sådan grund.
Men det ligger deruti ett slags orättvisa. Det vore en ojemn fördelning
af bördan. Enligt mitt förmenande borde ett förslag till ny här -

Fredagen den 14 Maj.

N:o 51

ordning grundadt på allmän värnpligt, som af Kongl. Maj:t bjöds åt Angående
svenska folket, bevarar grundsatsen af lika rätt och lika pligt för alla.la^försvarets
Denna grundtanke bär jag äfven vidblifvit i den plan till ny härordning,
hvars förslag jag inom generalstaben låtit uppgöra. ’ För att °’
ytterligare försäkra mig om, att förslaget skulle blifva så fulländadt
som ämnets vigt kräfde, blef det, innan det föredrogs inför Kongl.

Maj:t, pröfvadt af en komité utaf sakkunnige och erfarne män; och
det är först efter en sådan genomgående granskning som förslaget
blifvit öfverlemnadt till Riksdagen.

Det Särskilda Utskottets utlåtande som nu föreligger gifver anledning
till både glädje och vemod. Utan tvifvel är detta arbetande
på att komma till något resultat i afseende å försvarsorganisationen,
dessa många förslag, som innefattas i betänkandet, utan tvifvel äro de
bevis på att man verkligen med allvar vill göra något för vårt försvar.
Men deremot synes mig detta försök att genom höga penningesummor
locka frivilligheten, detta gamla sätt att köpa soldater, utgöra
ett bevis, för att vi ännu icke tagit steget fullt ut i den riktning, värnpligtssystemet
angifver. Detta bevisas ytterligare deraf, att Utskottets
förslag mer eller mindre öppet grundar sig på värfning. Men man kan
icke undra på, om, efter 60 års fred, vid det plötsliga ropet på ett
betryggande försvar, då detta försvar förkroppsligadt i ett fullständigt
förslag träder fram ansigte mot ansigte med den ropande, denne förfäras
vid första anblicken af den skyddande vännens allvarliga och fordrande
anletsdrag. Jag hoppas dock, att ju djupare och längre man
blickar in i dessa drag, desto mera skall man öfvertygas om deras
sanning och förlika sig med tanken på de offer, hvarmed" vi måste köpa
vår frihet.

Att här försöka eu genomgående kritik öfver det förslag som i
Utskottets utlåtande förekommer är svårt; emedan förslaget är så
litet utfördt att, dä man börjar ingå i en mer noggrann pröfning af
detsamma, man i flera afseenden måste stanna på gissningarnes område.

Det slut, hvartill Utskottet kommer, är enligt ett uttryck af de fyra
reservanterne »ett slumpens verk, som framgånget ur en lång rad af
omröstningar, slutligen icke ens igenkänner sig sjelft». Jag tror icke
heller, att detta förslag har någon stor utsigt att vinna framgång.

Hvad de öfriga reservationerna beträffar, så äro de, med undantag
af ett, mer eller mindre öppet stödda på värfningens grund. De äro
utkast, som i raska drag, bestämda med några siffror, angifva individuella
tycken i försvarsfrågan. Jag kan icke finna skäl att på så lösa
grunder tillstyrka Kongl. Magt att låta upprätta ett nytt härordningsförslag
i utbyte mot det förslag, som nu af Kongl. Maj:t är framlagdt
efter mer än årslångt arbete och af sakkunnige yrkesmän granskadt,
ett förslag, som är helgjutet i sina grunder, genomfördt i sina konseqvenser,
erkändt såsom betryggande för vår sjelfständighet, visserligen
i tillämpningen icke dyrare än Utskottets förslag. Om Utskottet hade
efter en noggrann pröfning af Kongl. Maj:ts förslag framstält önskningar
om vissa modifikationer i detsamma, och Riksdagen derefter aflåtit skrifvelse
derom till Kongl. Maj:t, så är jag förvissad, att Kongl. Maj:t
skulle deråt egnat det afseende, den omsorg och den utredning, som
kunnat bidraga till frågans lyckliga lösning. Men så har icke skett

Andra Kammarens Prof. 1875. N:o 51. 3

N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående
la nät försvaret:
ordnande.
(Forts.)

utan har Utskottets ledamöter i stället framstäf flera olika organisationsförslag,
hvilka svårligen låta sammanjemka sig. Benägenheten för
en stam synes dock i dessa förslag vara förherrskande, likasom ett sådant
system blifvit förordadt af flere talare. Jag vill icke neka att
ju icke ett försvar och ett ganska starkt försvar kan uppföras på
grunden af en stam, så vida nemligen man åt den utlottade delen af
de värnpligtige gifver den styrka och öfning, som är nödig för att de må
kunna tjena till stam åt de återstående mindre öfvacle; men huru man
än i detta afseende vill ordna, är dock detta system alltid oskiljaktigt
från vissa olägenheter.

Det ligger i sakens natur att man lättare underkastar sig ett tvång,
eu börda som man icke kan undgå och som är lika för alla, än man
ikläder sig ett offer, från hvilket andra genom lottdragning af slumpen
befrias. I de arméer, med Indika vi skulle kunna komma att kämpa,
är rekrytbildningen lika för alla, och då vi här böra söka att vara
jemngoda med våra motståndare, så böra vi icke frångå deras föredömen
i detta fall. Utskottet har visserligen sagt att det på den

allmänna värnpligten grundat sitt förslag, men på samma gång har
Utskottet höjt legan till de frivillige, så att värnpligten nästan helt

och hållet försvinner i detta förslag. Man kan visserligen tänka sig

en betald värnpligt, men att köpa frivilligheten, hvad är detta annat
än värfning? och jag säger såsom en talare i går yttrade: en värfvad
här är icke landets här.

Dessutom har det äfven på andra skäl företräde att öfva alla lika.
Ömheten för våra söner bjuder oss att icke genom värnpligtslagen
beröfva eu del af desamma den öfning och den kunskap, från hvilken
vi icke kunna skilja dem, så vida de icke under det numera ofta förekommande
spridda ordningens stridssätt skola framför andra prisgifva»
åt den fiende de bekämpa; och äfven under lång fredstid vore det grymt
att beröfva dem den skolgång, som utvecklar dem till kropp och själ,
från hvilken de utgå med förmåga att i farans stund uppträda till
landets försvar, der de genom sarnlif med alla samhällsklasser, förädlade
till sitt åskådningssätt, få aktning för flit, ordning och lydnad, der
de fä lära sig läsa, skrifva och räkna m. in., som både underlättar
deras framtida förvärf och utgör en vinst för staten.

Jag tror derföre att man bör väl besinna sig, innan man beslutar
att antaga försvarets upprättande på ett stamsystem.

Man har uttalat ett ord i denna Kammare, hvilket, är obehagligt
för hvarje öra, men som blir ett missljud, då man icke är van att höra
det. Detta ord är lottning. Ja, mine Herrar, det har yttrats, att lottningen
är eu omöjlighet, man vill icke höra talas om lottningen; och
den har icke blifvit tagen i försvar af många. Den är dock antagen
i alla andra länder, der värnpligtssystemet tillämpas, och det är ingen
hjelp, för oss i detta fall, vi kunna icke undgå densamma. Och huru
skulle det vara möjligt att svenska nationen, en värdig medbroder i
den europeiska civilisationen, en ärofull medtäflare i dess kultur, skulle
vara ensam otillgänglig för de nyare åsigterna i krigsväsendet, som
tillämpas i hela det öfriga Europa?

Här har också talats om de dryga kostnader, som försvarets
genomförande skulle medföra, och att vi derför borde dröja. Jag skulle

Fredagen den 14 Maj.

N:o Öl.

sjelf anse klokt att afbida tiden för eu så gynnsam ekonomisk utveck- Angående
Jing inom landet, att vi utan nagra betungande bördor kunde genom- ^an^tförsvarets
fora härordningen, om jag nemligen vore säker på, att vi under hela ordnandedenna
tid finge lefva i ostörd fred, men då derför icke finnes någon (Forts-)''
borgen, tror jag mig ega skäl att besvara den frågan, om Sverige har
rad att bevara sin sjelfständighet, med att omvända ordställningen i
denna fråga och sjelf spörja, om vi hafva råd att undandraga oss de
offer, utan hvilka vi icke kunna försäkra vart sjelfbestånd såsom stat.

Hvad ett betryggande försvar kostar kan till siffran uppgifvas, vi
kunna ju beräkna dessa kostnader och väga dem, och jag är öfvertygad
om vi, bredvid den summa förslaget angifver, med en siffra kunde beteckna
värdet af alla de olyckor, allt det elände, som kunde blifva vår
lott, om ^ vi underskattade vara krafter och försummade vårt försvar,
gjorde vår tillvaro såsom ett fritt folk beroende af andra staters
miskund, så skulle vi icke tveka vid valet emellan dessa siffertal. Om
svenska folket verkligen vill betrygga sin sjelfständighet, vill lefva
såsom ett fritt folk, så måste det äfven vilja betala lefnadskostnaden.

Sedan Riksdagen afslagit Kongl. Maj:ts proposition angående förändring
af 80 § Regeringsformen, lärer väl icke kunna ifrågakomma antagande
af de. föreliggande lagarne rörande härens ombildning, och jag vill
deiföi inskränka mig till att hemställa om bifall till General Rosensvärds
reservation. Ja, jag hemställer lifligt och varmt, att Kammaren genom
att bifalla denna reservation ville föra denna stora lifsfråga framåt
och derigenom eröfra eu oförgätlig ära åt 18*75 års Riksdags Andra
Kammare.

Herr Danielsson: Sedan så många talare yttrat sig i frågan

och bland dessa ett stort antal, som eger djupa insigter i densamma,
kunde det vara öfverflödigt för mig att taga till ordet, i synnerhet då
jag vet, att en hel mängd talare antecknat sig för att afgifva yttranden
i frågan, och jag äfven har mig bekant, att vi icke hafva att förvänta
oss något plenum i dag eller i morgon eftermiddag samt således
frågan icke så snart kan komma till afgörande, men då jag fått ordet
vill jag framlägga åtskilliga betänkligheter, som jag hyser i frågan.

Såsom vi veta, äro i denna Kammare ganska få, "som yrkat oförändradt
bifall, till Kongl. Maj:ts förslag, och jag har knappt hört någon
yika bifall till Utskottets förslag, ocn således återstår för oss intet
annat än att yttra oss öfver de förslag, reservanterne i denna Kammaie,
våla förtroendemän i frågan, afgifvit. -lag vill då först vända
mig till de fyra reservanternes och dervid påpeka de anmärkningar,
jag ansett mig böla uttala mot ciessas förslag. .Tåg ber da få nämna,
att jag icke har några anmärkningar i afseende punkterna a och b''
men deremot med hänseende till punkten c, och tror att de tre reservanternas
förslag bör föredragas framför de fyra reservanternas förslag
i denna punkt. Jag tror således, att punkt c bör fä den lydelse, som
motsvarande punkt i de tre reservanternas förslag, hvilken punkt visserligen
icke är utmärkt genom någon särskild lift., men temligen lätt
åtel finnes i sistnämnda förslags sista moment. Här har visserligen ta -

N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående kits om att, derest icke dessa män erhölie den öfning som Kong!.
lamltförsvarets Mai:ts förslag innehåller, det skulle kunna inträffa att de blifva allt

ordnande. anuat än soldater, att de skulle kunna blifva göda jordbrukare och
°rtS'' handtverkare, men icke några soldater. Jag tror dock, att, om hvad
jag i detta hänseende ansett lämpligast skulle blifva Riksdagens beslut,
vi likväl skulle få en mera utsträckt öfning än vi nu hafva, och
genom förändringen göra eu betydlig vinst i en mer utsträckt värnpligt.
Men att gå längre för det närvarande tror jag knappt låter sig
göra, kanske möjligen i en framtid, men, såsom sagdt, för närvarande
skulle det vara för mycket. Jag är fullkomligt ense med den talare,
som i går yttrade, att man bör lägga bördan, der den bäst kan bäras,
och jag hoppas att så sker, innan denna fråga slutligen löses, och att
man kommer till rättvisa grunder.

Derefter vill jag uppehålla mig vid punkten g. Mot punkterna d,
e och f har jag icke något att anmärka. I punkt g är nemligen lottning
s s y s t e met. förordadt. I det afseende hafva vi hört sägas, att, om
icke lottning funnes i sista hand, vore det för Kongl. Maj:t alldeles
omöjligt att antaga detta förslag, ty det skulle kunna inträffa, att vi
annars finge många vakanser, mycket liera än vid de värfvade regementena,
och derför vore lottning nödvändig, helst som man skulle
kunna tänka sig att Riksdagen kunde vägra de anslag, som erfordrades
för fyllande af vakanserna. Jag vill härvid anmärka, att, om lottningen
skulle qvarstå, ligger derbakom en annan sak som gör sig
gällande, och det är att man skall försöka att inom våra kommuner
få personer, som åtaga sig den längre öfningen och att medel kunna
sammanskjutas på annat sätt, än hvad som nu är sagdt. Jag tror
att hvad Herr Kolmodin nyss yttrade om, att om det förslag till försvarsväsendets
ordnande, der lottning icke förekomma, skulle antagas, så
skulle den rike mannen med det röda guldet köpa sin fattiga nästa,
icke är fullt riktigt. Det röda guldet har länge varit en makt och
skall förblifva det, så länge ett samhälle finnes, och det skall ej underlåta
att göra sin makt gällande äfven om lottning finnes. Jag tager
derföre för gifvet, att, om ock lottning bibehålies, den rike och mäktige
icke skall underlåta att använda sitt röda guld för att befria sina
söner från krigstjensten, så vida icke desse sjelfve äro dertill hågade
och tro sig kunna i krigstjensten spela en framstående rol; i annat
fall anse de säkerligen, att det är bäst att undvika krigstjensten, emedan
de ej tro sig kunna vinna något derpå. Jag får äfven tillägga, att
jag icke kan anse lottningssystemet vara ändamålsenligt, tv det är ju
klart att derigenom kunna blifva till krigstjenst uttagna personer, som
alls icke äro dertill lämplige, hvarföre äfven af detta skäl jag anser
att värfningssystemet är det bästa. Jag tror till exempel, att det är
omöjligt att genom lottning uttaga dugliga sjömän; det kan ju hända
att lotten faller på personer, som äro utsatte för en oöfvervinnerlig
sjösjuka, och det är lika svårt mången gång att uttaga soldaten genom
lottning, ty det kan ju hända att lotten faller på eu person, som haren
afgjord förskräckelse för gevär och dess begagnande. Jag tror att
det är lämpligare att genom frivillighetens begagnande fylla härens
eder med personel-, som hafva håg och fallenhet för yrket än att genom

Fredagen den 14 Maj.

tf:o 51.

lottnings införande dertill förskaffa sig folk, som utan sådan brist och Angående
fallenhet emot sin vilja uttagas. För att Kong!. Maj:t skall kunnalandtfönvants
hafva trygghet i afseende på härens antal och för att eu bestämd numerär
hvarje år skall kunna i hären intagas, har jag tänkt mig ett 01S’
sätt att, i händelse Riksdagen skulle på Kongl. Maj:ts framställning
vägra anslå nödiga medel, det genom en lag skulle kunna stadgas,
att inom ett visst större eller mindre område, jag har i detta fall tänkt
mig länet, skulle sammanskjutas de medel, som för att uppnå det erforderliga
antalet soldater vore af nöden. Deri tror jag icke, att det
ligger någon orättvisa, ty det visar ju sig nu, att det är ingen svårighet
för rust- och rotehållare att anskaffa rekryter och derföre om länen
hvart och ett för sig sammansköte medel till rekryters anskaffande,
sa skulle detta icke blifva svårt, och Kongl. Maj:t kunde vara
trygg att fä det erforderliga antalet rekryter, utan att man behöfde anlita
lottningen, som icke blott är förhatlig för befolkningen, utan äfven
olycklig för regementena sjelfva. -

No har emellertid sä vill Kongl. Maj:t, som Utskottet framstält
särskilda förslag i frågan, och ehuru jag icke kan gilla något af dessa,
vill jag dock icke tilltro mig att sjelf framkomma med något förslag,
men jag vill nämna att, i händelse vi skulle komma att votera emellan
å ena sidan de fyra och å andra sidan de tre reservanternes inom
denna Kammare förslag, så lemnar jag min röst åt de tre reservanternes
förslag. Men om den förändring jag föreslagit, skulle inskjutas
i de fyra reservanternes, så är det icke omöjligt, att jag röstar för det
sålunda sammansatta förslaget. Jag vill äfven nämna, att jag icke
tillhör dem, som vilja rösta nej till allt, ty jag vill bestämdt uttala
min mening, och jag får säga, att vi skulle få en högst ogynsam
kontraproposition, för att jag skulle vilja rösta nej.

Men jag har äfven några anmärkningar att göra mot det Kongl.
förslaget. Jag vill i detta afseende fästa uppmärksamhet på 31 § 4
mom. i värnpligtslagen, der lagens ordalydelse tydligen tillkännagifver,
att det finnes en möjlighet för Kongl. Maj:t att fora helalinien
utom de förenade rikenas gränser. Här talas visserligen mycket om
att armén är afsedd att försvara vår frihet och vårt fosterland, och
att densamma alls icke skall föras utom landet till anfall. Om afsigten
^ med försvarets ordnande blott är att försvara sjelfva fosterlandet,
då erfordras icke heller något stadgande om att Kongl. Maj:t egen
rätt att föra hela linien, som dock skulle komma att utgöra större
delen af landets vapenföra ungdom, utom de förenade rikenas gränser.

•lag önskar att ett tillägg till § 4 gjordes af innehåll, att Kongl. Magt
icke egde föra linien utom de förenade rikenas gränser utan Riksdagens
samtycke. När man ser detta förslag till stadgande i den Kongl.
propositionen och tillika vet att i Norges Grundlags 25 § finnes ett
stadgande der det heter:

»Till Angrebskrig maae Norges Tropper och Roeflottille icke anvendes
uden Stortingets samtykke», samt i sista momentet »Landvasrnet
og de ofrige Norske tropper, som ikke till linié-tropper kunne henregnes,
må aldrig bruges udenför Norges grendser», så kan man väl
förundra sig öfver att något sådant stadgande blifvit ifrågasatt åttio -

X:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående föras i vår nya härordning. Detta är enligt min åsigt en ganska viganmärkning
mot detta förslag och jag hoppas att en kommande
(Ports.)6'' Riksdag, hvilken skall taga denna fråga i slutlig ompröfning, icke skall
försumma att inskjuta ett stadgande af det innehåll som jag nu föreslagit.
Deremot har Utskottet i eu annan paragraf varit litet försigtigare
enligt min tanke än någon af de sju medlemmar af denna Kammare
som reserverat sig, och det är i den 21 § punkten 1, der det bifråga
om anskaffande af folk till gardet. Utskottet har föreslagit, »att
i § 23 af lagen om allmänna värnpligten det stadgande bör inflyta att
endast frivillige må uttagas till gardet» och att först om tillräckligt
antal frivillige icke kunde antagas skulle det felande antalet uttagas
genom lottning. Ingen af reservanterne har sagt något dylikt utan
förmodligen ansett att äfven gardet skulle fyllas genom lottning. Jag
har icke kunnat låta detta förhållande passera oanmärkt, och jag hoppas
att man vid denna paragraf, då frågan vid en kommande riksdag
slutligen afgöres, fäster samma vilkor som Utskottet nu gjort. Jagkunde
visserligen hafva åtskilligt annat att anmärka, men <lä jag icke
är fackman, har jag endast velat för Kammaren angifva de hufvudsakligaste
anmärkningarne, som fallit mig i ögonen, hvarjemte jag tilllåter
mig att uttala den förhoppningen, att man, då frågan en annan
riksdag återkommer, skall beakta den noggrant, så att man kan vinna
rättelse i hvad nu kan vara felaktigt, eller ofullständigt. Då en sådan
mängd förslag äro framstälda, är jag icke nu i stånd att säga, till
hvithet jag slutligen kommer att yrka bifall, ty det beror på Herrarnes
ja och nej vid den slutliga votering, som blir en följd af hela denna
långa diskussion. Jag inskränker mig till att nu säga, att jag för närvarande
står på samma ståndpunkt som de tre reservanterne, hvilkas
förslag jag, af dem jag hittills hört, anser vara det bästa.

Herr Hiibinette: Herr vice Talman! Då eu så stor fråga, som

nu föreliggande, föredrages till Riksdagens afgörande, anser jag det för
min oeftergifliga pligt att uttala min åsigt. Så val Kongl. Maj:ts, som
Utskottets förslag afse att lägga hela bördan af landets försvarsväsende
på den personliga värnpligten, hvilket jag för min del anser vara
i högsta grad orättvist. Först och främst bör åtminstone folket till
specialvapnen uttagas på frivillighetens väg mot den ersättning, som
kan finnas erforderlig, så vida det skall blifva någon rättvisa, ty hvad
Utskottet föreslagit, nemligen att de utlottade endast skola erhålla
hälften mot dem, som frivilligt anmäla sig, är endast ett sätt att nedtrycka
ersättningsanspråken, ty den värnpligtige måste ovilkorligen
tänka att, om han icke tager hvad som erbjudes, får han gå för hälften
och dessutom underkasta sig den längre öfningen, hvilket är ett tvång,
som jag för min del icke kan gilla. För min del skulle jag alldeles
icke finna något besynnerligt deruti, att Riksdagen nu afslår Kongl.
Maj:ts proposition, då intet förslag till afskrifvande af grundskatterna
och borttagande af indelningsverket i enlighet med 1873 års Riksdags
skrifvelse blifvit framlagdt och ej heller någon öfvergångslag, som
skulle visa lämpligaste sättet för den gamla härordningens afskaffande
och den nyas införande. Nu är en sådan massa förslag framlagda, att

Fredagen den 14 Mai.

N:o 51.

jag för min del icke ens har reda på hvad de innehålla, och ehuru jag Angående
måhända framdeles får en annan mening, så inskränker jag mig f-^landtförsvareu
närvarande att yrka afslag å såväl Kongl. Maj:ts som Utskottets förslag,
med dervid fogade reservationer.

Herr Carl Isak Bengtsson: Af Herr Nybkei utmärkta anförande
för en stund sedan har jag ytterligare blifvit stärkt i
min åsigt, att det är möjligt att ordna vårt försvar i stam och
beväring, och derför sluter jag för min del mig till de tre reservanternes
Johannes Anderssons, Gunnar Ericssons och Noréns förslag.
Jag tror dessutom, att vi nu fatt en sådan mängd med förslag,
att jag för min del skulle vilja tillråda de kommande talarne att
vara nöjda med dem, som redan finnas och icke komma fram med
några nya sådana.

Herr Verner Ericsson: Herr Talman! Mine Herrar! Jag är
icke aldeles öfvertygad, ehuru bra många talat före mig, huruvida det
ännu är rätta ögonblicket för mig att komma fram med hvad jag har
för afsigt att säga. Min mening är emellertid icke att, såsom de fleste
föregående talarne gjort, kämpa för något visst förslag, utan min afsigt
är att söka utreda lämpligaste sättet att för tillfället afslå hvarje
vidare behandling af frågan och att kunna få den uppskjuten. Jag
har nemligen den öfvertygelsen, att det nu är aldeles omöjligt för
Riksdagen att fatta något beslut, hvarigenom den kan uttala sin bestämda
öfvertygelse, huru den anser att försvaret bör anordnas och
med ledning hvaraf Kongl. Maj:t till en kommande Riksdag skulle
kunna inkomma med ett nytt förslag. Jag tror — och kan öppet säga
det — att det icke heller är rätt lämpligt af sista Riksdagen under
3-årsperioden att fatta ett beslut i sådan riktning, då våra hemmavarande
komittenter, för Indika en sådan räddhåga tyckes råda, måhända
icke skulle vara nöjda dermed. Att denna räddsla för de hemmavarande
komittenterne icke är endast ett tomt ord, utan att den
verkligen inom Kammaren förefinnes, derpå hafva vi bevis nog ända
från Herr Carl Ifvarssons ständiga vädjande till dessa komittenter,
ända till Herr Jonas Andersson, hvilken till och med fruktade för
uppror. Med den uppfattning af komittenterne som dessa Herrar
tyckas hafva •— jag säger detta utan att deruti på minsta sätt inlägga
någon ironi eller något klander — vore det i min tanke bäst
och lämpligast att uppskjuta frågan till första riksdagen under eu
period då komittenterne, som under tre år sett, att ingen olycka
hände, ej skulle hafva något missnöje mot representanter för det fattade
beslutet. Men ett sådant förslag bör icke blott framläggas vid
första riksdagen af en tre-årsperiod, utan äfven vid början af riksdagen.
Ty det är orimligt att begära, att, då Särskilda Utskottet
behöft tre månader för att framkomma med sitt förslag — och ett
sådant förslag — Riksdagen, då den nalkas sitt slut, skall kunna ingå
i någon ordentlig pröfning- af detsamma. Ja, jag anser mig icke gå
för långt, då jag säger, att Utskottet är i högsta måtto klandervärdt.

N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående Man hade åtminstone kunnat fordra af detsamma, att det unnat oss
lanordt7nZetS en mana<1 af de tre det användt för att utarbeta sitt betänkande, så
”(Forte./'' att v* ^att Pa oss at^ söka taga reda på, hvad som är de flestas
mening om saken, samt vi således kunnat uppdraga den midtellinie,
som Utskottet försökt att närma sig, och kanske vi då äfven lyckats
finna, på hvilkendera sida om denna linie de flestas meningar stälde
sig. På detta sätt hade man möjligtvis kunnat erhålla ett åtminstone
något så när troget uttryck af Riksdagens åsigt, som kunnat tjena
Kongl. Maj:t till ledning vid uppsättandet af ett nytt förslag. Men
som saken nu står, låter detta icke sig göra, och det beslut, Riksdagen
nu kan komma att fatta, blir utan tvifvel, ännu mera än 187.3 års
Riksdags skrifvelse i ämnet, ett slumpens verk.

Ehuru jag helst skulle vilja understödjai Kongl. Majrts förslag,
sådant det nu föreligger, tror jag dock, att det icke vore omöjligt att
göra några modifikationer i detsamma, hvarigenom det också kunde
med större lätthet genomdrifvas. Så t. ex. anser jag en förkortning
af infanteriets öfningstid böra kunna ega rum. En förändring i
den riktningen är naturligtvis också hvad af de fleste i denna
Kammare anses vigtigast. Jag anser, att tiden för infanteriets
tjenstgöring skulle kunna förkortas, men i stället fördelas på en längre
tidrymd.

På samma gång emellertid jag är af den åsigt, att intet af de
förslag, som här blifvit framlagda, vid denna riksdag bör antagas, så
anser jag dock, att, da vi uppskjuta frågans afgörande till en kommande
Riksdag, det icke är likgiltigt, i hvilken form vi besluta ett
sådant uppskof. Jag tror nemligen icke, att Riksdagen bör uttrycka
någon bestämd riktning, i hvilken den önskar, att Kongl. Maj:t skall
framlägga ett nytt förslag, emedan Kongl. Maj:t derigenom kanske
skulle kunna finna sig föranlåten att framkomma med ett förslag, som
gar i en helt annan riktning, än Riksdagen vid närmare betänkande
ville godkänna.

Jag vill nu med några få ord visa, att intet annat af de förslag,
som här framstälts, än Kongl. Maj:ts med de modifikationer, som deri
kunna göras, står i öfverensstämmelse med de åsigter, som Riksdagen
under de föregående åren uttalat. En föregående talare, Herr Key,.
yttrade, att man här vid lag icke borde fästa sig vid, hvad Riksdagen
under de sistförflutna nio åren haft för åsigt, utan att man endast
borde taga till ledning Riksdagens senaste i frågan fattade beslut, som
finnes uttryckt i 1873 års skrifvelse. Jag tänker visserligen icke heller
gå längre tillbaka, ehuru jag vädjar till Herrarnes uppfattning, hvad
betydelse de uttalanden kunna hafva, som under nästföregående nio år
af Riksdagen blifvit gjorda. Men för att rätt kunna fatta betydelsen
af 1873 års skrifvelse, torde det dock vara nödvändigt att fästa sig
vid den skrifvelse, som 1872 års Riksdag aflat till Kongl. Maj:t i fråga
om upphäfvandet af rätten till lega och friköp. Äfven detta senare
Riksdagens utlåtande står i afgjord strid med de förslag, som nu af
Utskottet och dess reservanter framlagts.

Dessa Utskottets och dess reservanters samt de här nu framstälda
förslag hvila på olika grunder. Dels vill man, att värnpligten skall
af alla medborgare utöfvas lika, och alla blifva verkligt utbildade sol -

Fredagen den 14 Maj.

N:o Öl.

daler; dels vill man bilda eu stam medelst anlitande åt'' lottnings- och Angående
värfningssystemen, och slutligen vill man äfven bibehålla indelnings- landtfårsvareu

verket. J ”(Fortet''

Jag tillåter mig att först yttra mig om det förslag, som är bygdt 01 s''
på sistnämnda grund. Hvad indelningsverket beträffar, har ju Riksdagen
fyrfaldiga gånger ansett detta böra afskaffas, såsom en icke
tillfredsställande grund, hvarpå en ny härordning skulle byggas. Man
har ansett det olämpligt att användas såsom en befälsstam för en
värnpligtig armé, och detta med åtskilliga variationer har man ständigt
anfört såsom skäl, hvarför denna institution borde afskaffas. Man har
således utdömt indelningsverket, icke blott för det sammanhang, hvari
det står med beskattningssättet i vårt land, utan äfven för dess olämplighet
i andra afseende!!.

Precis enahanda är förhållandet med afseende å den värfvade armén.

Ingen lär vilja påstå, att de individer, hvaraf denna armé komme att
sammansättas, och Indika, enligt Herr Krigsministerns yttrande, måhända
komme att till största delen bestå endast af samhällets olycksbarn
— att dessa, säger jag, skulle blifva en lämpligare befälsstam
än den indelta armén. Detta strede således också helt och hållet
emot Riksdagens yttrade önskan, att stammen måtte blifva en lämplig
befälsstam för en blifvande värnpligtsarmé.

Hvad åter vidkommer reservanternes förslag, hvilka alla, med
undantag af ett, hafva ett visst slägttycke med hvarandra, visar det
sig, att de stå i fullständig strid mot hvad Riksdagen förut yttrat,
oaktadt deras skenbara öfverensstämmelse med 1873 års skrifvelse.

För att nu komma till Utskottets och reservanternes motivering
för den grund för härorganisationen hvardera af dem föreslagit, ber
jag att i minnet få återkalla 1872 års skrifvelse om legnings- och
friköpningsrättens upphörande. Det heter der: »Enligt Riksdagens
åsigt måste bevarandet af rikets sjelfständighet i hufvudsaklig mån
hvila på beväringsinrättningen och dess utbildande, och det är fördenskull
af synnerlig vigt, att denna allas värnpligt med fosterländsk hängifvenhet
omfattas af hela folket. Men för att detta skall kunna ske,
måste den vara grundad på eu jemlikhet, som fordrar, att en hvar
personligen fullgör sin skyldighet i detta afseende. Det synes nemligen
klart, att, i den mån värnpligten till förmån hufvudsakligen för de
mera bemedlade klasserna förvandlas till en gärd i penningar, i samma
mån hvälfves krigstjenstens faror och mödor förnämligast på de fattigare
klasserna.»

Detsamma yttrar en reservant i ganska kraftiga ordalag. Han
säger: att, om man ej åt alla värnpligtige gifver så mycket öfning, att
de genast kunna föras i striden, så ej endast minskar man de stridandes
antal i det vigtigaste ögonblicket, utan, än värre, leder värnpligtsidéns
tillämpning ut ifrån den rätta stråten genom att dela de värnpligtige
uti tvänne, med afseende å deras stridsduglighet, så väsentligt
skilda afdelningar, att när blott den ena finner sig ovilkorligen förpligtad
att genast gå ut i striden, men den andra tycker sig blott i
sista hand kunna komma i fråga att deltaga deri, den uppfattningen
lätt kan göra sig gällande bland de värnpligtige, att det blodsoffer,
som en hvar af dem säges vara pligtig att bringa sitt fädernesland,

N:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående
landtför sv arets
ordnande.
(Forts.)

dock icke utkräfves rättvist lika för alla. Man liar således fruktat,
att saken skulle uppfattas så, att de utlottade i första band skulle
offra sitt lif.

Utskottet säger på tal om lottningen: »Enligt hvad i det föregående
har anförts, måste de värnpligtige, på samma gång som de äro
skyldige att, i händelse af krig, utgå till fäderneslandets försvar, äfven
vara pligtige att i fredstid undergå krigsbildning; och den enda åtskilnad,
som dem emellan skulle komma att finnas, vore utsträckningen af
tiden för denna krigsbildning. Denna utskickning är det, som i yttersta
nödfall skulle bestämmas genom lottning, livilket uttagningssätt är det
enda rättvisa, som Utskottet i detta fall kunnat utfinna. När lega och
friköp icke tillstädjas, kan nemligen den utlottade, vare sig lian är rik
eller fattig, lika litet undgå det gifna utslaget, och om än lottningen,
då densamma afser att uttaga en yngling till kriget, för att låta hans
kamrater qvarblifva i hemmet, kan få ett sken af orättvisa, torde,
enligt Utskottets åsigt, detta sken komma att helt och hållet försvinna,
då insatsen, hvarom lottningen egen rum, icke gäller skyldigheten för
någon att i första hand offra sitt lif, utan endast pligten för dem att,
i stället för en kortare och mindre fullständig öfning, mottaga eu
längre och mera omsorgsfull krigsbildning, hvilken bör sätta dem i
stånd att med förtröstan till förvärfvad vana i vapnens bruk kunna
gå fienden till mötes.»

Låtom oss nu tillse huru denna sålunda uttalade grundsats skulle
komma att tillämpas.

I den af Herrar Friherre Stjernblad och Ekman afgifna reservation
yttras bland annat: »Härmed vilja vi dock icke bestrida, att det kan
vara nödvändigt, såsom Utskottet föreslagit, att hellre fördela de värnpligtige
i 2:ne afdeiningar, af hvilka den ena erhåller en kortare och
den andra en längre öfning, än att endast öfva en del ännu längre och
fullständigare. Mindre öfvadt manskap torde ock kunna användas vid
åtskilliga befattningar, hvilka kräfva en ringare grad af utbildning,
såsom vid träng, parker in. in. d., äfvensom det i depöterna under
sjelfva kriget kan vidare utbildas till ersättningsmanskap.»

Här uttalas således att de mindre öfvade ej skola föras mot fienden,
utan stanna i depöterna. Sedermera kommer Herr Mannerskantz,
— han, som både det långa och kraftiga anförandet mot att
dela de värnpligtige i tvänne, med afseende ä krigsduglighet så skilda,
afdeiningar, att ej båda genast kunde föras mot fienden. Han säger
efteråt, då det är fråga om huru många som skola uttagas till den
längre öfningen: »Men då just storleken af det antal värnpligtige, som
år efter år skola uttagas att erhålla full krigsbildning, måste anses
för den mest bestämmande faktorn för den nya försvarsorganisationens
blifvande styrka eller svaghet, är det eu angelägenhet af den allra
största vigt, att för det årliga uttaget af värnpligtige till längre öfning
icke bestämma någon mindre siffra eller ett lägre förhållande till hela
öfningsklassens storlek, än som öfverensstämmer med den fordran, som
framför alla andra måste beaktas, att nemligen den fullfärdiga krigshär,
som vi skola bereda oss att en gång kunna föra mot fienden,
under eu successiv skeende lämplig öfvergång dertill, slutligen skall
komma att bestå af ett så stort antal af fullt krigsbildade män, som

Fredagen den 14 Maj.

N:o 51.

för ett säkert betryggande af vårt lands försvar oundgängligen behöfves, Angående
och som vi, utan öfveransträngning af våra rätt uppskattade materiela landtförsvarets
och personel krafter, beräknas kunna uppsätta och underhålla samt
förse med alla för en verksam och kraftig krigföring erforderliga förnödenheter.
» Det är således klart, att han vill uttaga så många att
undergå den vidsträcktaste öfningen, att man sedan måtte kunna
hafva nog af att ställa dessa, men icke de andra, mot en blifvande
fiende; något, som dock förefaller bra besynnerligt, då jag sammanställer
det med det yttrande af samme person, som jag förut
citerat.

Alldeles tydligt är det, att ett godkännande af detta förslag om
ersättning åt de värnpligtige vore en återgång till den af Riksdagen
dock en gång utdömda friköpningen. Ty om staten betalar hvad som
behöfver tillskjutas för att få de värnpligtiges numerär fylld, men jag,
som icke behöfver taga mot denna ersättning, derigenom slipper undan
värnpligten, så är det ju detsamma som om jag betalar staten, d. v. s.
förhållandet blir detsamma som förr, då den, som hade råd dertill,
kunde köpa sig fri. Detta är tydligt, huru man än må vränga saken.

Mindre orättvis blefve den dock, om äfven de mindre öfvade värnpligtige
finge så lång fredstjenstgöring, att de äfven genast kunde utskickas
i krig. I annat fall blir ersättningen åt de värnpligtige ingenting
annat än att mot betalning tvinga den fattigaste delen af landets
befolkning in i militärledet för att sedan kunna med densamma bjuda
fienden spetsen, under det man endast gifver otillräcklig öfning åt de
öfrige, hvilka skulle utbildas i depöterna.

Och detta allt under det man strör ikring sig de vackraste fraser!

Ty, genomföres något af de här framstälda förslagen, vare sig Utskottets
eller reservanternes, så bär allt detta stora tal om att man måste
underkasta sig »de största uppoffringar» för fosterlandets försvar, ingenting
annat varit än fraser, hvaraf då ej en trasa återstår att dermed
skyla nakenheten af den sanning, att Riksdagen ej vill inlösa ett enda
af sina stora löften om jemnlikhet i bördor, fosterlandskärlek, offervillighet,

Jag tror mig nu hafva visat, att antagandet af ett förslag till ny
härordning, grundadt vare sig på Särskilda Utskottets eller reservanternes
hemställanden, skulle vara helt och hållet stridande mot de
grundsatser, som Riksdagen förut uttalat. Visserligen ser jag intet
hinder, hvarföre Riksdagen icke skulle kunna ändra tanke och önska
se ett på de framstälda nya grunderna uppbygdt försvar. Onskvärdt
vore derför, att Riksdagen icke uttalade sig i frågan hvarken i den
ena eller den andra riktningen, utan om jag så får säga bordläde densamma
till en annan riksdag. I det afseendet kunde jag visserligen
också hafva framstäf ett förslag, ungefär liknande Herr Rosensvärds.

Men som diskussionen ännu tycks blifva långvarig i denna Kammare,
hvaremot den i Medkammaren närmar sig sitt slut, så anser jag det
vara skäl att afvakta det beslut, sistnämde Kammare kan komma att
fatta i frågan, för att se om vi icke genast kunde komina öfverens om
något gemensamt förslag. Skulle emellertid Riksdagens beslut blifva
fattadt i ungefärlig öfverensstämmelse med Herr Rosensvärds reservation,
så ber jag få framhålla nödvändigheten deraf, att samma beslut dock

N:o Öl.

Fredagen den 14 Maj.

Angående tydligt formuleras, då Riksdagens mening ju icke är att här snärja
''“^”''SRegC1''ingen med n^Son »7 kommerskollegiifråga. Hr Rosensvärd begär
°(Forts.)e’ nemligen i sin hemställan, icke att Regeringen skall framkomma med
samma förslag, som vi fått mottaga vid innevarande riksdag, utan
endast med ett förslag, fotadt på samma grunder som detta; hvartill
kommer, att jag hört många ledamöter af Första Kammaren yttra, att
Regeringen derigenom finge fria händer i fråga om det förslag, som
kunde komma att framläggas, samt att Kong!. Magt vid upprättandet
deraf hade eu god ledning i den diskussion i ämnet, som nu förts i
Kamrarne. Jag hemställer om detta vore ett rättvist och grannlaga
sätt att gå till väga öfver hufvud och specielt med hänsyn till den
öfverläggning, som i denna Kammare egt rum. Riksdagen må nästa
år hos Kongl. Maj:t begära ett förslag om ny härordning, fotadt på
hvilka grunder som helst, så är regeringen så förberedd i denna fråga,
att något dröjsmål med dess framläggande för Riksdagen sannolikt icke
kommer att ega rum. Alltid hör man dock i den skrifvelse, som kan
komma att beslutas, låta regeringen förstå, att förslagets återskickande
till densamma endast föranledts deraf, att Särskilda Utskottet icke förr
än sa sent hunnit inkomma med sitt utlåtande i frågan, att Riksdagen
i sin helhet ej tilltror sig kunna fatta ett tillräckligt val
öfverlagdt beslut på denna korta tid af några få dagar, som återstår
utaf Riksdagen, äfvensom att Riksdagen önskar att vid dess
nästa sammanträdande få fortsätta behandlingen af den vigtiga
frågan.

Herr Åstrand: 1873 års Riksdags beslut om aflåtandet till Kongl.
Magt af den skrifvelse, hvilken är den ursprungliga grunden till nu
föreliggande betänkande, fattades med en ringa majoritet inom Första
Kammaren och enahanda öde synes hafva hvila! öfver hvarje steg, som
sedan dess tagits i samma riktning i fråga om försvarsväsendets ordnande,
ty enighet i detta hänseende har aldrig kunnat åstadkommas.
Vi minnas val, att, då Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition till Riksdagen
afläts, saknades icke anmärkningar från Stats-Rådets ledamöter
mot det af Kongl. Magt framlagda förslaget, och då nu det Särskilda
Utskottets betänkande i frågan till Riksdagen inkommit, saknas ej heller
anmärkningar emot det ifrån Utskottets egna ledamöter. Den enda
samstämmighet, jag kunnat upptäcka, är att, oaktadt de olika slut, till
Indika talarne inom denna Kammare kommit under 14 timmars fortsatt
öfverläggning, alla dock synas vilja, att denna fråga föres framåt.
Om än olika meningar uttalats med afseende på lämpligaste sättet
att lösa frågan, äro dock alla ense, att fosterlandets väl krafvel'', att
frågan så snart och så lyckligt som möjligt blifver afgjord — härifrån
dock undantagne de fä, hvilka yrkat ett rent afslag. Dessa hafva
stannat å stränderna af dessa skilda strömilar och skåda, huru de rinna
framåt, alla dock gående i samma riktning, hvithet är mig en borgen,
att, om än utsigterna nu äro skiljaktiga, vi dock inom en icke aflägsen
framtid skola kunna förena oss om ett gemensamt, fäderneslandet gagnande
beslut.

Fredagen den 14 Maj.

N:o 51.

Af alla nu föreliggande förslagen faster jag mig i första hand vid Angående
det, som utgått från Kong!. Maj:t. Detsamma synes mig homogent,itmdtfsrmarett
val genomtänkt samt erbjudande ett godt försvar. Det glänsande före- ”mörts)''
drag, som under gårdagens förhandlingar en representant på Stockholmsbänken
höll till förmån för detta förslag och hvilket föredrag vittnade
om lika stor sakkkunskap som kärlek till fosterjorden, visade ock så
tydligt att med antagandet af detta förslag det åsyftade målet skulle
vinnas, att det skulle kunnat förmå mig att rösta för bifall till den
Kongl. propositionen, om jag icke hyste några betänkligheter mot samma
förslag, Indika jag icke förmått öfvervinna.

Till en början vill jag dock till bemötande upptaga några anmärkningar,
hvilka, enligt min tanke, utan skäl framkastats emot Kongl.

Maj:ts förslag. Man har, bland annat, sagt, att garnisonstjenstgöringen
i allmänhet är så demoraliserande, att densamma borde, så vidt möjligt
vore, undvikas. De, som kommit till denna slutsats, hafva emellertid
troligen endast fästat sig vid garnisonslifvet vid våra värfvade
regementen. Detta är dock ej riktigt; och vill man hafva en sann
utgångspunkt för sitt omdöme i detta fall, så må man kasta en blick
på våra underbefälsskolor och se, huru tiden vid dem användes. Här
linnes icke tillfälle till sysslolöst dagdrifvarelif eller demoraliserande
nöjen, utan största delen af dagen är anslagen till allvarsamma sysselsättningar,
vare sig öfningar i vapnens bruk eller teoretiska studier,
hvilka äro gagnande för alla medborgare och icke minst för militären,
och deu lilla tid, som sedan återstår, behöfves väl för kroppens
rekreation. För (ifrigt torde man böra lägga märke till att, med antagandet
af Kongl. Maj:ts förslag, de ynglingar, som komma att öfvas
tillsammans, i allmänhet vore från samma ort med samma intressen
och med samma föreställningssätt — jag talar nu ej om dem, hvilka
skulle få anställning vid specialvapnen, ty dessa komma naturligen från
skilda håll — och häraf torde den framkastade farhågan i någon man
minskas.

Ett annat skäl, som anförts emot antagandet af Kongl. Maj:ts
förslag, är att tyngsta bördan skulle drabba den fattigare delen af
befolkningen, för hvilken värnpligtskyldigheten derför skulle blifva
rent af förhatlig. Detta yttrande synes dock, i mina ögon åtminstone,
vara rent af en förolämpning emot de mindre lyckligt lottade. Eller
tro väl Herrarne, att den genom födseln förvärfvade större eller mindre
förmögenhet är den gradmätare, som bestämmer höjden af fosterlandskärleken
eller förmågan och viljan att häfda fosterlandets sjelfständiga
ställning. Jag tror icke — och denna min uppfattning anser jag riktigare
än deras, som utkastat den skymfande förolämpningen — att
det blott är välmågan, som fäster ynglingen vid den torfva, der lian
för första gången öppnat sina ögon för det lifgifvande solljuset, der lian
lärt sig att taga de första stegen och der han samlat sina skönaste
minnen för kommande dagar. Om vi stanna på den nakna, för oss
obekanta heden och se den låga och usla kojan, mötas val icke våra
blickar af något föremål, som synes värdt uppmärksamhet, men vi
kunna dock vara förvissade, att de, som uppväxt på denna plats, som
kär byggt sina luftslott och låtit sina barkbåtar glida fram på de af
vårfloden uppsvälda rännilarne, som här smekts af skogens milda sus

K:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående och hört rymden genljuda af de snabba fogelskarornas täta vingslag —
kunna vara förvissade, säger jag, att dessa, komne till mognare
(Forts.)'' ålder, från denna tid medföra de skönaste minnen och erinringar, fullt
uppvägande dem, som skapas af den bättre ställning, som anses följa
en större välmåga. Sjelf har jag ock under den tid, jag utöfvat
domareembetet, vunnit den erfarenhet, att, om jag i ett samtal mellan
fyra ögon med någon anklagad brottsling fört hans tankar tillbaka på
hans barndoms dagar, jag aldrig förgäfves anslagit denna sträng i
hans inre.

Och jag är viss om att ingen, han må vara fattig eller rik, skall
neka att villigt ställa sig under fanorna, om Riksdagen beslutar införandet
af den allmänna värnpligten.

Hvad beträffar reservanternas förslag, som förete så skiftande
meningar, så får jag saga, att det pa mig gjort det intryck, att
det icke är så mycket värnpligt, de afse, som icke mera värnlejd.
Vi hafva en gång afskaffat friköpningsrätten, derför att den
fattige icke skulle vara sämre lottad än den, som tillhörde en förmögnare
familj; detta är, efter min tanke, det ärofullaste beslut,
som fattats, sedan den nya representationsförändringen genomfördes,
och detta beslut skola vi nu omintetgöra genom att antaga reservanternes
förslag, hvarigenom friköpningsrätten i Sverige åter skulle
uppkomma!

Emot ordet lottning hafva vi hört många uttalanden, och man har
erinrat, att det är förhatligt för Svenska folket; det är så äfven efter
min uppfattning. Man tror nemligen ej, att det går rättvist till då det
lottas, och blott denna misstanke gör, att lottningssystemets införande
skulle mottagas med misstroende och köld af folket i allmänhet. Och
om jag än icke befarar så vådliga följder af ett sådant systems införande
som några andra af Kammarens ledamöter, är jag likväl
öfvertygad om, att det skall åtgå lång tid, innan folket vänjer
sig dervid. En helt annan lottning än hvad man i allmänhet anser
detta ord betyda omtalas dock i Kongl. Maj:ts förslag; der är
det icke annat än en lottning till de särskilda vapnen, icke en
lottning om, huruvida man skall gå fri eller ej från den värnpligt,
som staten ålägger.

Jag anmärkte i början af mitt anförande, att den Kongl. propositionen
har några hakar, som göra det för mig omöjligt att understödja
detsamma. Den ena, och den icke minst vigtiga, är den, att det allmänna
föreställningssättet i vårt land ännu icke, enligt min uppfattning,
är moget för det allmänna värnpligtsystemets införande.
Den talare, som näst före mig hade ordet, erinrade om de snart
förestående omvalen till Kamrarne, och att man af rädsla för sina
komittenter skulle vilja låta påskina, att man af ren välvilja för
dem icke ville taga ett sådant steg. För min del hyser jag
ingen sådan rädsla för mina komittenter, aldrahelst som jag, så
vidt på mig beror, icke mera kommer hit till Riksdagen, men det
vet jag, att, om jag röstade för ett sådant steg, skulle jag icke
motsvara det allmänna tänkesättet i min hemort, der man med
bäfvan motser följderna af det allmänna värnpligtsystemets införande.

Fredagen den 14 Maj.

S:o 51.

Jag känner förhållandena alltför val, för att icke veta hvad resultatet Angående
deraf skulle blifva, nemligen emigration i stor skala. I)a kunna vi i stället lan^^rsv^rets
med långt större vinst för det allmänna gå saktare till väga för att så )''

småningom vänja vårt folk vid hvad som menas med värnpligtsystemet.

Det andra skälet, hvarför jag ej kan understödja det Rongl. förslaget
är den stora kostnad, som det skulle föra med sig. Man har
uppgifvit åtskilliga sätt att fylla denna kostnad, och en talare har sagt,
att, då. vi kunna offra så mycket åt vår njutningslusta, vore det icke
för mycket, om vi, genom att afstå något derutaf, beredde tillgångar
till vårt försvarsväsendes tidsenliga ordnande. Ett sådant tal låter
säga sig, men tillämpningen är ganska svår. Om vi icke offrade någonting
alls på vår njutningslusta, skulle vi inom ett par år kunna betala
hela vår statsskuld, men lika litet som detta kan komma i fråga, lika
litet kan det inträffa, att vi skulle vilja afstå från någon af våra vanliga
lefnadsvanor, gällde det ock en så vigtig sak som att derigenom
främja vårt fosterlands försvar. Bättre då att mångdubbla bevillningen.
Men jag anser det icke vara klokt att, med hänsyn till den mindre
klara uppfattningen i landet om frågans rätta betydelse, pålägga
landet en så stor kostnad som bär är fråga, För öfrigt hafva vi icke
klart för oss, till hvithet belopp priset egentligen skall uppgå, Här
står visserligen angifvet 29 millioner, men då har man icke tagit
med i beräkningen hvad kasernerna kosta. För vårt glest befolkade
land måste det naturligen blifva dyrare än i Danmark; i detta
land, som till sin folkmängd ej ens är hälften så stort som vårt,
kostade kasernerna likväl öfver 17 millioner, och detta under billigare
arbetskostnader än hos oss. Dessa summor äro alltför stora,
för att icke mana oss till sparsamhet, då vi nu gå att fatta beslut i
hufvudfrågan.

Jag är dock derför icke bland dem, som ej vilja göra något; jag
anser, att frågan måste föras framåt, och om vi icke på en gång
kunna taga steget fullt ut, må vi taga så många flera små steg i stället.

Vi kunna då till en början få värnpligtsidén i vidsträcktare, mening
tillämpad, än den nu är. Vår beväring är verkligen sådan, att den
utgör ett värnpligtsystem, och om vi i värnpligtslagen utsträckte tiden
för dess öfningar lika för alla och då stannade vid 90 dagar, vore ett
godt steg vunnet.

Att vi måste hafva eu stam är naturligt, och jag tvekar icke, att
behofvet af denna stam mycket väl till en början kan fyllas af våra
indelta trupper, dock med den förändring af dess natur, allt efter som
de gamla karlarne komma att gå bort och ersättas af nya, att staten,
i stället för rust- och rotehållarne, godtgör soldaterne. Och då nu
Chefen för Landsförsvarsdepartementet på ett för denna armé så smickrande
sätt uttalat sig om dess disciplin och duglighet, så skulle vi säkerligen
icke kunna fälla ett mindre godt omdöme om de trupper, som, hemtade
från samma samhällslager, skulle ersätta den. Detta vore att icke
gå bröstgänges tillväga, att så småningom bilda vårt försvar på de
grunder, vi ega, utan att göra några så häftiga rubbningar, hvarken
i afseende på öfningstidens längd, eller i afseende på kostna -

>T:o 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående derna. Mall kunde då icke beskylla oss för att hafva gått fram i
landtformarets språngmarsch.

ordnande. Jag vill äfven framhålla eu annan omständighet, som ingen förut

°r e'' berört, men som förtjenar att beaktas. Genom ett riksdagsbeslut i år
hafva, såsom Herrarna veta, boställena för indelta arméns befäl blifvit
indragna. Detta är, enligt min uppfattning, icke af någon så särdeles
stor betydelse i hvad angår det högre befälet, men af en oerhörd
betydelse i hvad beträffar underbefälet. Deras ställning var förut god;
nu blir den miserabel. Det är hemligen säkert, att icke någon af dem,
efter ett par års förlopp, kan qvarstanna inom denna corps någon
längre tid, utan de komma att oupphörligen ömsas och ersättas af
rekryter från underbefälsskolorna. Derför är det nödvändigt att
utsträcka beväringsöfningarne derhän, att man kan få lära känna,
Indika bland de värnpligtige, som äro lämpliga till underbefäl, och
att dessa sjeifve komma i tillfälle att lära känna sin riktning och
kallelse.

Jag vill icke tro, att det skall komma att gå så illa, som eu
annan talare förutspått, att vi aldrig komma att antaga något nytt
försvar, förrän vi en gång blifvit slagne på slagfältet. Skulle det
blifva nödvändigt, att med ett så dyrbart offer lära oss våra pligter,
då önskar jag att offret måste blifva mindre; och jag får säga, att det
vore denna Kammare, som i stället för landet finge stryk. Denna
Kammare vore då skulden till olyckan. Men näst det angenäma uti
att få gifva stryk, skulle jag taga stryk, ja, till och med krossas till
marken, om mitt tillintetgörande vore tillräckligt för att skydda fäderneslandet
för en så hård pröfning.

Det är icke sällan som betänkande!!, Indika till oss inkomma, isynnerhet
i frågor sådana som denna, inledas med stora och patetiska
ord. Sådana hafva icke heller saknats här. Jag ber att få uppläsa
de första raderna af Utskottets betänkande:

»Det svenska folket har i alla tider vetat att häfda sitt sjelfständiga
rum bland Europas stater och äfven framgent skall det helt visst,
om ofred står för dörren, icke undandraga sig att äfven med de största
uppoffringar värja sitt land och sin frihet. Men det fordras mer än
uppoffrande fosterlandskänsla, mer än tapperhet och mod för att en
krigsvan fiendes planmessiga anfall i närvarande tid skall kunna med
hopp om framgång mötas. Nutidens krig utkämpas icke endast med
stora, utan ock med väl utbildade härar. Lärotiden under kriget finnes
ej mer, utan krigets konst måste förut vara inlärd. Redan vid krigets
utbrott kunna afgörande strider väntas».

Detta är sannerligen icke några små ord; det är vackra och val
sagda ord, och jag skulle finska, att beslutet komme att stå i samband
dermed, d. v. s. att vi icke dödade frågan genom att afstå allt, utan
i en skrifvelse till Kongl. Maj:t sökte hålla frågan vid lif och tydligt
framliölle, hvad vi anse vigtigast. Göra vi icke detta, så kan det hända,
att häfdatecknaren eu gång sätter noter till denna inledning, deruti det
kommer att heta, att man om Riksdagens Andra Kammare kan säga,
att, så länge det gälde endast vackra uttryck, var 1875 års Riksdags
Andra Kammare icke sparsam, men då det gälde, att genom beslut
visa, att man tänkte i öfverensstämmelse med hvad man uttalat i det

Fredagen den 14 Maj.

tryckta ordet, då var det slut med den varma fosterlandskärleken, som
så lätt kunde bekostas genom trycksvärtan.

Man skulle säga, att de undanskylde sig med att fråga vore att
lägga tyngre bördor på samhällets fattigaste klasser och tvinga, dem
till offer, men att den i sjelfva verket ville rädda sittegetskinn. Man
skulle säga att de välbergade samhällsklasser, hvilka den tiden representerades
af Andra Kammaren, ville befria egna söner och fränder
från skyldigheten att pådraga soldatrocken, men af fruktan att stuta
icke vågade sjunga ut, utan begagnade sig af en krypväg. Jag
hoppas att denna jemförelse aldrig skall erbjuda sig, men detta beror
på det beslut, Kammaren fattar, och jag liyser ännu förhoppning
att detta beslut icke skall blifva ett rent afslag, hvarigenom
frågan skulle förtvina, utan att Kammaren fattar ett beslut, som gjuter
nytt lif i densamma och uppehåller den, till dess man ernått en
god lösning.

En representant från Kalmar län fälde under sitt försvarstal för
de tre reservanternes förslag ett yttrande, som jag vill bemöta. Han
sade, att man skulle kunna genom införandet af lottningen friköpa sig
och att det röda guldet ännu icke förlorat sin betydelse för de fattigare
lagren i samhället och att den rike således hade fördelen att kunna
för penningar undandraga sig krigstjenst. Jag tror att detta yttrande
beror på eu missuppfattning af lottningens betydelse. I andra länder
— åtminstone numera — alägger den dragna lotten innehafvare]! ovilkorlig
personlig skyldighet att ikläda sig de skyldigheter i arbete och
studier, som med lottningen äro förenade. Lottningen lemnar deremot
ingen väg öppen för friköpning eller någon slags transaktion, hvarigenom
den personliga inställelsen under fanan kan undvikas.

Det är icke många dagar qvar af denna Riksdag. Enligt grundlagens
bud bör den sluta redan i morgon och då den endera dagen afslutas,
lemna många af oss måhända för alltid detta församlingsrum,
då ovisst är huru de nya valen utfalla. Det beslut, vi fatta i denna
vigtiga fråga, är således ett slags testamente till representationen under
nästa valperiod. Må vi hafva i minnet att vi ega såsom testamentsvittnen
alla upplyste, fosterländske män i landet, hvilka skola bedöma
om testamentet är uppgjordt vid fullt och smult förstånd.

Jag önskar, att dessa testamcntsvittnen icke matte uttala ett alltför
hardt omdöme om oss; men det beror naturligtvis på vårt beslut.
Vi hafva äfven en publik, som åser testamentsbevakningen och denna
publik är hela Europa. Det skulle smärta mig djupt, om den utländska
pressen, som så litet sysselsätter sig med vårt land men likväl begagnar
hvarje tillfälle att kasta en skugga derpå, nu skulle finna sig befogad
att uti tidningsspalterna inrymma ett par rader, huru Svenska
Riksdagen tror sig kunna lefva lugn med tillit till framtiden utan att
ikläda sig de plister till försvarets ordnande, som hvarje annan nation
redan länge manats att lyda. Vi hafva ju att försvara icke blott Sveriges
frihet och sjelfständighet, utan äfven vår kultur, våra minnen, vårt språk
och ytterst vår nationalitet, Vi veta icke, huru länge vi komma att
lefva i ostörd ro. Vi hafva mäktiga grannar och det är möjligt, att
just derföre att vi ega två sådana grannar vi icke blifva anfallne.
Men icke må Herrarna tro, att vårt land anses så fattigt, att eröfrinAndra
Kammarens Prof. 1875. N:o 51. 4

N:o 51.

Angående
landtförsv arets
ordnande.
(Forts.)

m® 51.

Fredagen den 14 Maj.

Angående

landtförsvan

ordnande.

(Forts.)

gen deraf icke betraktas såsom en vinst för våra grannar. Eu medlem
af Ryska furstehuset besökte för några år tillbaka Motala mekaniska
verkstad. lian vände sig då till en af sina närmaste och yttrade:
»Tänk,, om vi hade sådane arbetare, sådan arbetsskicklighet och
sådana verkstäder, hvad Ryssland då skulle vara stort och mäktigt.»
Denna tanke fortlefver ännu, den dör icke bort, men den afvaktan måhända
blott sin tid; på samma gång som grannen i Söder uppställer
till sitt program den germaniska racens sammanförande under en
spira och lefver för att inkorporera den skandinaviska hallon i
»das grosse Vaterland». När stunden kommer, att vårt folks försvarskraft
sättes på prof, veta vi icke, men försigtigheten bjuder
att vi äro på vår vakt, och det äro vi endast under den förutsättning,
att vi hålla denna så vigtiga fråga vid lif till dess den vunnit
eu lycklig lösning.

Det har visserligen redan hemstälts flera förslag till proposition
och jag har till följd deraf varit tveksam framlägga något särskilda
men då jag icke kan förena mig uti något af de i frågan framstälda
yrkanden’, får jag för min del vördsamt hemställa om proposition å
följande förslag: Riksdagen, som fortfarande anser nödigt att kraftiga
åtgärder vidtagas för försvarsväsendets stärkande och tidsenliga
''utveckling, anhåller underdånigst, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke detta kunde med mindre kostnad vinnas, derigenom
att, jemte det de v amf Vigtig e i allmänhet öfvades under en
kortare tid än Kongl. Maj:ts nådiga förslag innehåller, en för härordningens
fasthet nödig stamtrupp bereddes, som under ett visst antal
år gjorde krig stj ensten till yrke.

"Vid det förhållande att ännu många ledamöter voro anmälde att
yttra sig öfver det förevarande ämnet, uppsköts den vidare öfverläggningen
i frågan till det sammanträde, som komme att hållas i morgon
och hvarom anslag redan blifvit utfärdadt.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

Beviilnings-Utskottets Memorial N:o 11, i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut rörande vissa punkter af Utskottets Betänkande N:o
7, angående stämpelpappersafgiften; samt

Lag-Utskottets Utlåtanden:

N:o 27, i anledning af förslag till lagstiftning för sparbanker:

Nio 28, i anledning af väckt förslag om ändring af 9 § 1 mom.
i Kongl. förordningen angående grunderna och vilkoren för hemmansklyfning
och jordafsöndring den 6 Augusti 1864;

N:o 29, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af de enligt
lag och författningar gällande bestämmelser i fråga om rättighet för
viderboende eller nabo att lösa försåld eller pantvis uppbuden fastighet
i stad;

N:o 30, i anledning af väckt motion om upphäfvande eller ändring
af gällande bestämmelser angående husförhör; och

N:o 31, i anledning af väckt förslag om ändring i 52 § af gällande
legostadga.

Fredagen den 14 Maj.

N:o 51.

Dessa nu första gången bordlagda ärenden skulle uppföras främst
å föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

§ 4.

lödighet från riksdagsgöromålen beviljades Herrar Linné och von
Schoultz, den förre från och med den 18 och den sednare från och
med den 19 innevarande månad, i anledning af dem åliggande vigtiga
tjenstegöromål.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3 e. m.

In tidem
H. Husberg.