RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1875:50)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1875. Andra Kammaren. N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj.

Kl. 7 e. in.

§ 1.

Fortsattes den i förmiddagens sammanträde började öfverläggnin- Ang. landtförgen
rörande lista och 2:dra punkterna i Särskilda Utskottets utlåtande svarets ordN:o
2, i anledning af Kongl. Majits nådiga proposition angående landt- nandeförsvarets
ordnande samt i anledning af en inom Andra Kammaren
väck motion om förberedande lagtvungen rekrytbildning.

Herr Lindmark erhöll, enligt förut skedd anteckning, först ordet
och anförde: Jag vill till en början förklara, att jag, i likhet med Grefve
Björnstjerna, är anhängare af Kongl. Majits förslag. Det tillkommer
således icke mig att, sedan han haft ordet, uppträda till försvar för
nämnda förslag, emedan jag vid sådant förhållande troligen skulle
deri misslyckas. Jag skall dock försöka att, såvidt möjligt är, icke
tala om något, som förut blifvit sagdt. Anledningen hvarföre jag
begärt ordet ligger i de särskilda yrkanden, som här blifvit i detta
ämne framstälda, dels af Herr Sven Nilsson i Österslöf om bifall till
hans reservation, dels af Herr Jöns Pehrsson om bifall till Herr Johannes
Anderssons in. fleres reservation, förutom ett annat yrkande
af Herr Abr. Rundbäck. Jag vill då inleda mitt anförande dermed, att om
man vill hafva ett försvar, måste man hafva målet riktigt i sigte och
ställa medlen derefter. Som Herrarne veta, har det varit en favoritplan
— och det är icke längesedan man såg detta uttaladt i skrift —

.att försvaret skulle grunda sig på ett centralförsvar, icke på försvaret
vid kusten, d. v. s. att man icke skulle möta fienden på landstigningspunkten,
utan draga sig tillbaka till det inre af landet, för
att under tiden så småningom hinna förstärka sina stridskrafter.

Denna åsigt tror jag hufvudsakligen har vunnit sitt stöd i Napoleons
olyckliga krig med Ryssland 1812, men jag tror dock, att denna
åsigt numera är af de flesta folk öfvergifven, och att man nu vill
möta fienden vid landets gränser, om man der har dugliga fästningar;
för oss torde detta vara nödvändigt, så framt vi hinna mobilisera
våra truppmassor, hvilket jag icke drager i betänkande, att vi kunna,
om vi bifalla Kongl. Majits förslag. Enligt detsamma skulle armén

Andra Kammarens Prof. 1875. N:o 50. 1

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. ni.

Ang, landtförsvarets
ordnande.

(Forts.)

Tara fördelad i 6 fördelningar, hvarje fördelning fullständigt försedd
med sina särskilda specialvapen, kavalleri, fortifikation och träng samt
allt hvad som behöfs för mobilisering. Om vi dessutom taga i betraktande
de kommunikationsmedel, som nu finnas, och den tidsutdrägt
en så storartad operation som en landstigning på svenska kusten
måste fordra, är jag förvissad om, att vi hinna möta fienden vid
kusten. Men för att med framgång kunna göra detta, måste vi hafva
fullt öfvade soldater. Det är icke rätt, det är icke fosterländskt att
föra mot fienden en trupp af oöfvade beväringssoldater, inneslutna i
en svag kader; det är ett blodsoffer, som jag icke tror att någon general
vill taga på sitt .samvete. Om vi nu antaga reservanternes förslag,
tror jag att vi åter gifva oss in på centralförsvaret och dermed
afstå från möjligheten att kunna möta fienden vid kusten. Jag vill
nu särskilt fästa mig vid Herrar Keys, Sven Nilssons m. fl. reservation,
till hvilken Herr Sven Nilsson yrkat bifall. I denna reservation
finnas ett par punkter, om hvilka jag gerna ville hafva någon
närmare upplysning. I punkten d heter det:

»att, till den längre öfningens undergående, i mån af den indelta
arméns afgång och under de första 10 åren efter det nya härordningsförslagets
bringande till verkställighet, högst en fjerdedel af hela
antalet värnpligtige inom liniens första årsklass skall kunna uttagas.
Efter sagde tid uttages en tredjedel af ofvannämnda årsklass till den
längre öfningen.»

Nu skulle enligt Kongl. Maj:ts förslag årskontingenten utgöra
21,020 man; en fjerdedel derutaf utgör 5,255 man. Om man derifrån
drager kontingenten till flottan, specialvapnen och gardet, eller
1,000 man, återstår 4,255 man, som skulle öfvas vid regementet. Nu
är att förmärka, det Herrar reservanter ej föreslagit någon minskning,
i antalet af befäl och underbefäl, utan oförändradt upptagit hvad Kongl.
Maj:t i det hänseendet föreslagit. Om vi dela sistberörda summa, 4,255,
på de 49 liniebataljonerna, få vi omkring 87 man på hvardera; det
är visserligen sant, att, om en tredjedel af årskontingenten uttages,
antalet kommer att stiga till 122 man per bataljon, under det att,
enligt hvad vi* finna af Kongl. Maj:ts proposition, antalet af bataljonens
befäl, underbefäl och eliter belöper sig till 102 man. Således mer
befäl än rekryter att öfva. Jag vill dock erkänna, att denna olägenhet
kunde i någon mån utjemnas derigenom att man sammanförde
hvarje fördelnings samtlige rekryter i en depot, och då skulle fördelningen,
hvilken i medeltal har 8 liniebataljoner, få en samlad styrka
af omkring 700 man, eller en svag liniebataljon. Hvartill skall emellertid
under sådana förhållanden denna mångfald af befäl tjena? Hvarmed
skall man sysselsätta det? Enligt min tanke skulle, derest manskapet
öfvades vid hvarje regemente, 1 kapten, 2 subalterner jemte underbefäl
vara fullt tillräckligt. Det öfriga befälet finge egna sig åt
teoretiska studier, då tillfälle till praktiska sådana ej finnes, icke en
gång, om man, såsom ofvan är antydt, sammandrager fördelningens
hela rekrytstyrka på ett ställe, emedan, då man med en så liten trupp

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

N:o 50.

omöjligt kan utföra brigadexercis, man måste inskränka sig till ba-Ang. landtförtaljonsexercisen.
Jag tror således, att det är en allt för storartad si,arets elapparat
af befäl för den lilla styrka reservanterne vilja gifva den nande längre

Öl ningen. Nu står vidare i desse reservanters förslag, att öf- ( ^

ningstiden för den mera öfvade klassen skulle bestämmas till 10 månader
första aret och 30 dagars repetitionsöfmngar under bvartdera
åt efterföljande 2:ne ar. Jag vet ej huru Herrar reservanter tänkt
sig ordnande! a± in- och utryckningstiderna för desse värnepligtige.

Men mig förefaller det, som om genom bifall till detta förslag Sverige
skulle under 2 manader af aret komma att sakna trupper. Man
kan visserligen tänka sig, att de respektive bataljonernas värnpligtig
inkallas i 2 omgangar, 43 man pa varen och 44 på hösten, men
då sammankrymper fördelningen kadersoldater till ett så ringa antal,
att det nästan måste väcka åtlöje.

Vidare vill jag lästa uppmärksamhet vid mom. g i nämnde reservanters
förslag. Detta moment lyder så:

»att först sedan icke tillräckligt antal frivillige anmäla sig till
den längre öfniiLgons undergående, och ökad ersättning till desse, på
derom af Kongl. Maj:t gjord nådig framställning till Riksdagen, icke
af denna blifver beviljad, det bristande antalet må uttagas bland de
värnpligtige af liniens första årsklass genom lottning».

Om nu denna reservation skulle'' blifva Riksdagens beslut, och
Kongl. Maj:t pa dessa grunder skulle utarbeta ett arméförslag, så ser
jag icke, huru man kunde undgå faran att under eu del af året sakna
trupp; ty det år alldeles tydligt, att de värnpligtige snart skulle
komma underfund med den makt som denna punkt gifver dem, och
Kongl. Maj:t blifva nödsakad att framställa proposition om förhöjdt
anslag till högre löner, så att desse värnpligtige blifva ett slags menlösa
praatorianer, som göra sig ganska väl betalda för sina tjenster
och icke låta sig antagas, förrän Riksdagen fattat sitt beslut om deras
aflöning. Jag tror derföre, att dessa punkter i reservationen äro
i allo oantagliga; och jag skulle äfven kunna fästa mig vid en tredje
punkt, nemligen mom. I; men jag förstår den i sanning icke, och
jag hoppas att under aftonens lopp vinna upplysning om betydelsen
af denna lega eller handpenning.

Jag skulle emellertid med större tillfredsställelse tagit del af''Utskottets
föreliggande förslag, om jag deruti kunnat spåra någon antydan
om, att det endast velat framställa ett öfvergångsförslag; ty jag

törstar lika väl som någon annan, att man icke tvärt kan gripa in
i svenska folkets vanor för att tillämpa Kongl. Maj:ts förslag; men
jag har alltid trott, att det icke vore så lätt att genomföra en arméorganisation,
utan att 10 eller ända till 20 år åtginge för detta mål.

Då nu Kongl. Maj:ts förslag icke kan anses fullständigt, då så väl
öfvergångsförslaget som finansbetänkandet saknas, synes det mig vara
rättast, att representationen, i afvaktan derpå, borde låta bero vid Herr
Rosensvärds reservation: och derutinnan gläder det mig, att Herr Sven
Nilsson gifvit Kongl. Maj: t rätt i afseende på v ömkligt en, som förr

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Ang. landtjiir- eller senare måste komma till tillämpning. Jag kan under sådana

svarets ord- förhållanden icke instämma med dem, som hafva några nya förslag

Forfo aU framlägga. Eu talare midt emot mig framstälde ett dylikt nytt
uppslag för frågans afgörande, som mycket liknade de 5 reservanternes
förslag vid 1871 års riksdag, .lag kan icke närmare ingå i hans resonnement;
det föreföll mig allt för mycket oratoriskt och föga praktiskt.
Han var synnerligen om om de fattigare klasserna; och utan att vilja följa
honom i hans förslag, kan jag dock tillmäta mig samma ömhet för dem,
som han; men jag kan icke gå in på, att, derföre att desse icke äro representerade,
de skola bestämma öfver Sveriges framtid. Man för dessutom
icke deras talan, då man vill befria dem från de längre öfningarne,
ty de som endast hafva genomgått 90 dagars öfningar äro just de

som i första hand blifva kanonmat och komma att lida lika mycket

af fiendens kulor som af ovana vid strapatser. Om man haft att
gorå med råa rekryter och sett huru 5 eller 6 månaders rekrytskola
kan förändra deras hållning, skick, anda och ton, så tror jag icke, att
man kan säga, att den arbetar i deras sanna intresse, som söker befria
dem från öfningar, hvarigenom de onekligen vinna större manlighet
och mera sjelfkänsla än förut.

Man må nu tala så mycket man vill om dessa oerhörda rustningar
öfverallt och måhända med skäl om den militära galenskapen,
som nu grasserar i Europa; men ett faktum är ett faktum, och vi
måste böja oss för nödvändigheten. En ärad talare har framhållit
sin förhoppning, att lottningen skulle försvinna, och att känslan af den
personliga friheten komrne att stå qvar. Detta är nog mycket vackert;
men hvar och en som tänkt sig något in i förhållandena vet
mer än väl, att friheten är ett ofta missbrukadt ord, som till och
med en och annan nutidens tänkare förnekar. Menniskans och statens
frihet kan liknas vid ett tjudradt djur, som går så långt strecket
räcker, men icke längre. Man måste visa kraft att bära detta
vidriga förhållande, som man icke kan bortresonnera, utan som man i
stället måste bereda sig att möta. Samme ärade talare har aberopat
England och Amerika; och jag maste betrakta såsom ett lapsus, att
han åberopat det förra landet; ty just der pågår den lifligaste rörelse
för införande af allmän värnpligt, och den som något följer med den
engelska militärlitteraturen vet, huru man der klagar öfver den ringa
möjligheten att för armén finna krigsdugliga soldater. Ett sådant
förhållande skulle äfven hos oss inträda, om vi skulle fa en vänvad
armé.

Som sagd! — Herr Rundbäck har velat skaffa en stam på frivillighetens
väg, likasom Herr Johannes Andersson m. fl. reservanter
förordat en värfvad armé, men jag vill härvid erinra om de yttranden,
som vid 1871 års riksdag fäldes i den riktningen, att man
icke ville släppa in sina söner bland beväringsskarorna för att instrueras
af dessa stamsoldater, Indika utgått från samhällets lägsta
lager. Nu, då det gäller att infria ett gifvet löfte, vill man återgå
till värfningen, hvilken naturligtvis måste vända sig till just sam -

Torsdagen den 13 Maj, e. in.

N:o 50.

hällets lägsta lager. Den anmärkning, man för fyra år sedan riktade
mot indelta armé», gäller äfven här med full kraft om det
förslag som i nämnda afseende framstälts.

För min del kan jag icke sluta mig till den sidan, som förkastar
lottningen. Man måste böja sig för nödvändigheten, och då
ingen lämplig utväg kan uttänkas, måste lottning användas. Enligt
min tanke finnes här ingen möjlighet att undvika den, och Utskottet
erkänner äfven detta. Vore här fråga om en lottning, begränsad
inom vissa samhällsklasser, då innebure den en orättvisa, men här
är meningen, att den skall tynga lika på alla inom värnpligtsåldern,
och en nödvändighet, som hvital- lika på alla, är ingen orättvisa.

Slutligen har talats om kostnaderna och framstälts förslag huru
dessa skulle fyllas. Jag vill icke nu yttra mig om den större eller
mindre graden af lämplighet, dessa projekt må kunna besitta, men hyser
den förtröstan till Sveriges framtid, att våra statsinkomster äro stadda
i fortfarande tillväxt, och att vi ganska snart äfven i finansielt afseende
skola växa in i det Kong!, förslaget. Liksom smeden, när
han vill hafva hetta i ässjan, slår kallt vatten på kolen för att få
dem svarta utvändigt och värmen koncentrerad, så är äfven staten
utsatt för kriser, våldsamma till det yttre, men välgörande, emedan
derunder landets naturliga och rätta industrigrenar och näringar
uppblomstra, samt sålunda samhället arbetar på sin utveckling. Jag
hemtar stöd för denna uppfattning uti svenska historien och åberopar
mig på Riksdagens egen skrifvelse af år 1873 i fråga om
grundskatterna och indelningsverket, der framtiden målas i ganska
ljusa färger. Jag skall begagna samma rosenfärgade pensel och förutsäga,
att om 10 eller 20 år vårt lands ekonomi vunnit en sådan
utveckling, att vi utan känbar uppoffring kunna bära kostnaderna
för ett ordnadt och tidsenligt både landt- och sjöförsvar. Enligt min
åsigt möter således icke ur finansiel synpunkt något hinder för genomförandet
af det Kongl. förslaget, och då en härordning jemlik! Herr
Keys och medreservanters förslag skulle blifva på sin höjd 21/2 millioner
billigare, om det ens kan utföras med mindre kostnad än det
Kongl. förslaget, så kan jag icke — då jag jemför de olika organisationsförslagens
försvarskraft — ett enda ögonblick tveka, på hvilken
sida jag skall ställa mig. Emellertid har jag såsom icke fackman
undvikit att yttra mig i detalj, ehuru jag alltid intresserat mig för
landtförsvaret och betraktat detsamma som hufvudfaktorn i den af
vårt landt- och sjöförsvar iitbildade försvarsorganisationen. Skulle
reservanternes åsigter vinna framgång, då förtvifla!- jag om landtförsvaret.
Jag måste då för min enskilda del med ledsnad vända
ryggen åt hoppet om ett starkt landtförsvar och blicka utåt sjön
för att der söka de ovissa chancer till landets betryggande under en
kris, hvilka kunna ligga i ansträngningarne för vårt sjöförsvars utveckling.

Jag yrkar bifall till Herr Rosensvärds reservation.

Ang. landtförsvarets
ordnande.

(Forts.)

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Ang. landtförsvarets
ordnande.

(Forts.)

Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Den fråga, som nu
står på dagordningen är verkligen — såsom flere andre talare framhållit
— den allra vigtigaste, som någonsin varit för den nya representationens
båda Kamrar framlagd, och jag är Regeringen tacksam, att
redan vid denna riksdag ett härordningsförslag framkommit, ty en
rättvis framtidsfråga kan icke förlora genom grundlig och allvarlig
pröfning. Tvärtom vidgar sig derigenom synkretsen, och de olika
åsigterna jemka sig allt mera tillsammans. Jag går icke längre tillbaka
än till 18G7 års riksdag, då man började tala om indelningsverkets
och grundskatternas afskaffande, hvilket endast betraktades
som egennytta hos dem, som påyrkade denna stora reform. Så mycket
i min förmåga stod understödde jag dessa yrkanden och gjorde
det, hvad särskild! indelningsverkets afskaffande beträffar, derföre, att
från så många håll och äfven från fackmän indelningsverket förklarades
otillräckligt för landets försvar. Det är således af nöden att
följa med sin tid äfven med afseende å försvarsväsendet, och det är
glädjande att höra, huru städernas representanter och äfven högt
uppsatta personer, hvilka förut icke haft någon fullt praktisk kännedom
om indelningsverket och de förhållanden, hvari detsamma nu
för tiden rör sig, numera betrakta denna fråga ur en högre och ädlare
synpunkt samt erkänna, att dessa sträfvanden att få indelningsverket
upphäfdt icke förestafvas af egennytta, utan af omtanka för
landets sanna fördel och fosterjordens trygghet.

Jag kan således icke annat än uttrycka min tacksamhet mot
dessa representanter, derför att de nu icke med så oblida ögon se
denna frågas lösning, som de gjorde att börja med.

För att nu komma till något resultat, så måste vi frångå den
gamla militäriska institutionen, indelningsverket, som för sin tid visserligen
var ganska förträffligt, men som dock med åren befunnits
icke tillräckligt; fäderneslandet krafvel- nu ett annat och bättre försvar.
Hvilken utväg ligger då närmare till hands för bildandet af
detta nya försvar, än den allmänna beväpningen? Blifver denna,
eller den s. k. allmänna värnpligten, rätt utvecklad, sådan den bör
vara och för den kostnad vi kunna åstadkomma, så hoppas man
derigenom framdeles kunna betrygga fosterlandets sjelfständighet.
Här har varit mycket tal om det förskräckliga i lottningen — och
äfven jag har haft mycken förskräckelse för detta ord — men hvarifrån
härleder sig denna förskräckelse? Jo. från år 1811, då hvar
femte man skulle utlottas för uppsättande af det så kallade förstärkningsmanskapet.
Och huru skedde denna lottning? Jo, den träffade
endast rust- och rotehållarne samt deras barn och tjenare — säteriegarne
och alla andra voro fria från densamma — och de, hvilka
träffats af lottningen, skulle genast stå till hands och skickas ut för
att kläda blodig skjorta för fäderneslandet. Det var icke att undra
på att detta skulle väcka förskräckelse, särdeles då man hade i friskt
minne den gamla vargeringen, då menniskor blefvo utskrifna och
transporterade till kriget på öppna båtar, dervid en stor del svalt

Torsdagen den 13 Maj, e. in.

N:o 50.

och frös ihjel och de få, som återkommo till hemmen, återkommo Ang. landtförsom
krymplingar för hela sin lifstid. Vid sådant förhållande är det, svarets ord -som

sagdt, väl icke att undra på, om folket ännu hyser en viss för- (Forte )

skickelse för lottningen. Betraktar man den lottning, som här är
föreslagen, skall man vid noggrant ''eftertänkande emellertid finna,
att den icke är så farlig, som den förra var; den afser nemligen icke
något annat än erhållandet af en bättre öfning: de värnpligtige
äro lika skyldige att, då fäderneslandets försvar det kräfver, genast
gå i fält, vare sig de blifvit öfvade tre månader eller ett år. Den
som fått ett års öfning och således eger en större färdighet att handtera
sitt'' vapen måste dessutom känna sig litet mera lugn, då han
träder in i ledet, än den som endast fått tre månaders öfning. Jag
för min del hyser således icke så stor förskräckelse för den lottning,

som här är föreslagen, som för den gamla, särdeles då densamma
blifvit satt så långt i bakgrunden, som uti reservanternes förslag.

Uti de fyra reservanternes förslag finnes äfven en annan ganska
vigtig punkt, nemligen att den nya härordningen icke må träda i
verkställighet förr än indelningsverket och grundskatterna blifvit afskaffade,
en bestämmelse, som deremot saknas i de tre reservanternes
förslag, men vid hvilken det dock torde vara nödvändigt att något
fästa sig. Det förstnämnda förslaget anser jag dessutom icke
hafva någon annan betydelse än den af en förberedande öfverläggning.
Det är nemligen helt naturligt, att, innan frågan eu gångkommer
till sin verkliga lösning, man måste framlägga det öfvergångsförslag,
som är nödvändigt under den mellantid, då vi skola
hafva dels en del af den indelta armén och dels en del af dessa nybildade,
vare sig legda, eller utlottade, personer till våra försvarare.

Således, för att rätt kunna bedöma saken och i densamma kunna
gifva sitt slutliga votum, måste frågan i sin helhet först hafva framkommit.
De fyra reservanternes förslag är väl icke helt och hållet
bygdt endast på den allmänna värnpligten, enär reservanterne föreslagit,
att en del af de värnpligtige skulle mot betalning såsom frivillige
ingå uti hären; men det är väl ändå kanske nödvändigt att
vidtaga en dylik åtgärd för att framdeles kunna komma till det mål,
hvartill man sträfva!-, ett godt försvar för fosterlandet.

Här har talats mycket om den stora kostnaden för den nya
armén, och man har sagt att vi skulle vara] för fattiga för att kunna
gå i land dermed. Men tager man i betraktande att vi skölja våra
strupar med 20 millioner kannor bränvin om året, och att man kan
beräkna, att, sedan staten tagit sin skatt och utminuterarne och forsäljarne
af varan sina procent af vinsten, priset per kanna till 2
kr. 50 öre, så kommer man till det resultat, att de nämnda 20
millionerna kannor bränvin tillsammans representera en utgift af 50
millioner kronor. Kunde man vidare någorlunda kalkylera de summor
vi utgifva för förtäring af rom, konjak och viner, så torde sammanlagda
beloppet blifva en rätt vacker summa. Kär vi hafva ett sådant
öfverflöd på penningar, att vi kunna använda våra tillgångar

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Ang. landtförsvarets
ordnande.

(Forts.)

på det sättet, så måste vi väl också vara i tillfälle att uppoffra något
för vårt försvar och för vår sjelfständighet.

En talare på vexiöbänken yttrade, att, om man nu skulle kasta
indelningsverket på den fattige, så vore detta en stor orättvisa. Men,
som jag förut sagt, det är nu fråga om att bilda ett nytt försvar
för fäderneslandet, derföre att det gamla icke längre duger, och således
är det väl äfven nödvändigt att fota detta försvar på helt andra
grunder än det gamla, så att detsamma må kunna blifva tillräckligt
för behofvets fyllande.

Samme ärade talare ordade mycket om den fattige. Ja, det är
så vanligt inom denna Kammare att få höra dylikt tal — man
talar om den fattiges fördel både i tid och otid — men hvarföre
kunde icke den ärade talaren lika gerna hafva talat om deras fördel,
som nu icke hafva något tryck af försvarets börda, men som
framdeles kunna komma att deri mera allvarligt deltaga än förut,
då vi nu ändtligen hunnit så långt, att hvarje svensk man måste
underkasta sig öfning, för att, om det gäller, kunna försvara sitt
fädernesland.

Sistnämnde ärade talare ordade äfven om de många milliarderna,
söm förslösas på krig. Ja, deri har han ganska rätt, och det är ledsamt,
att så skall vara förhållandet; men då andra stater uppoffra
så mycket för sitt försvarsväsende, så kunna vi väl icke lägga armarne
i kors, utan måste väl också för vårt försvar göra hvad i vår
förmåga står. Han lade en viss accent derpå, att det skulle dröja
så länge som möjligt, innan vi behöfde underkasta oss dylika uppoffringar.
Jag för min del tror deremot, att just sjelfva den närvarande
tidens historia vittnar om, att man kan dröja så länge, att
det slutligen blir för sent. Frankrike t. ex. hade en härmakt, som
var en skräck för hela Europa, och öfver hvilken fransmännen sjelfve
voro så stolte, att de trodde det ingen kunde trotsa den; men det
visade sig på eu ganska kort tid, att den blef besegrad af eu fiende,
och fransmännen måste då icke allenast i krigskostnader uppoffra
fem milliarder, utan den förlust, som landet i öfrig! till följd af
kriget fick vidkännas, var kanske ändå mycket större. Hvarföre skola
väl vi då vänta tills kriget bryter lös? Huru har det icke gått
med hvarje land, som väntat så länge? I vårt grannrike Danmark
t. ex. fans före blodbaden 1849 och 1850 ingen verklig ifver och
anda för landets försvar, men derefter blef intresset för detsamma
större. Och huru gick det med danskarne, när kriget utbröt 1864?
Regeringen anade kort förut, att kriget snart kunde stå för dörren.
Danmark hade då en fästning vid Dannevirke, som var nära färdig.
Regeringen begärde 1,400,000 riksbanksdaler för att sätta fästningen
i komplett skick; men danska Riksdagen nekade att bevilja mer
än halfva summan. I detsamma utbröt kriget; men fästningen var
icke i försvarbart tillstånd, såsom regeringen hade önskat, utan föll
i fiendens hand, emedan man först påföljande sommar hade afsett
att gräfva af regeringen ifrågasatta kanaler, genom hvilka, om

Torsdagen den 13 Maj, e. in.

5:o 50.

fienden komme, hela nejden skulle kunna dränkas med vatten och Äng. landtförmöjligheten
för fienden, han måtte vara huru mäktig som helst, att svarets^ojdöfvergå
gränsen i hög grad försvåras och försvaret på samma gång (ports.)
underlättas.

Samme ärade talare yttrade äfven att, om England kunde vara
belåtet med den armé som det hade, så borde äfven vi kunna vara
belåtna med vår, då vi ju, liksom England, vore omgifne af vatten.

Men så länge England är herre till sjös och icke har några smala
sund, som skilja det från fasta landet, såsom förhållandet är med oss,
utan tvärtom ganska breda farvatten, och så länge det kali uppoffra
milliarder på sin flotta, så kali det nog hjelpa sig utan något särdeles
starkt landtförsvar.

Men vill man gå ett litet grand tillbaka och tänka efter den
tid, då Frankrikes makt var så stark före det sista stora kriget,
skola vi finna, huru derigenom hos engelska folket uppstod den tanken:
vi kunna icke, oaktadt vår stora flotta, försvara oss, om vi anfallas
inom vårt eget land; derföre vilja vi bilda frivilliga skarpskyttecorpser.
Och finnes det väl numera något annat land, som halsa
stora skarpskyttecorpser som England? Der var det just folket,
som vaknade till besinning och fruktade för den dag som kunde
komma, då det blefve nödvändigt att strida för fädernejordens frihet
och oberoende.

Huru har förhållandet varit i Sverige i detta fall? Förut var
tron på indelningsverket så stark, att man ansåg denna institution
vore tillräcklig till vårt försvar. Men efter det sista danska kriget
kom äfven skarpskytterörelsen i fart hos oss, och den var åtminstone
så till vida nyttig, som den kom folket att tänka på nödvändigheten
af att sjelf taga försvarsfrågan om hand. Jag kan derföre icke annat
än önska, att denna vigtiga fråga måtte så snart som möjligt
komma till sin lösning.

Jag ber att få säga ännu några få ord. Den ärade talaren
från Småland yttrade äfven, att man genom Utskottets förslag ville
rycka våra ynglingar från deras hem i orterna och förlägga dem än
här än der i kaserner, hvilka han troligen föreställer sig vara ungefär
af samma beskaffenhet som kasernerna på Ladugårdslandet här i
staden. Med den ärade talarens upphöjda tänkesätt för öfrigt stämmer
dock en sådan uppfattning icke rätt öfverens. För min del betraktar
jag dessa kaserner på helt annat sätt; jag betraktar dem såsom
skolor, och vi hafva icke sett någon, icke ens de mest intelligenta
bland folket, frukta för att gå in i sådana och der skaffa
sig bildning. Eller är det icke lika svårt att skicka ynglingen in i
en högre lärdomsskola eller till universitetet, vid hvilka läroanstalter
lärarne icke äro lika mäktiga att hålla ynglingarne vid ordning och
disciplin, som om de lemnas till en krigsskola. Man må besinna,
att allt hvad nyttigt menniskan än kan förskaffa sig i lärdomsväg,
så måste det lända till fördel för henne. Jag tror äfven, att de
fattige i samhället, hvilkas bästa syntes ligga den ärade talaren varmt

N:o 50.

Torsdagen den 18 Maj, e. in.

Ang. landtför-om hjertat, skulle hafva eu ganska stor fördel af att i ynglingaåren
av''"nmi,u''d~ fåQlära si8'' litet ™er ordning än nu vanligen är förhållandet. Huru
(Forts.) nianga drängar på 20 å 30 år äro icke så illa uppfostrade, att de.

sedan de tjent ut sitt år och uppburit årslönen, förstöra alltsammans
i sus och dus. Hade deremot desse under tiden fått gå i skola och
der lärt sig ordning och skick, skulle de helt visst bättre taga vara
på både tid och penningar och iakttaga afl möjlig sparsamhet och derigenom
möjligen lägga grunden till hela sin framtida utkomst och
lycka. Vi klaga allmänt i denna Kammare öfver det oskick och den
oordning, som börjar mer och mer utbreda sig bland arbetsfolk på
flera ställen i landet. Orsaken till detta missförhållande måtte ligga
i något fel eller brist i afseende å folkets uppfostran. Man har visserligen
på senare tiden sökt verka ganska mycket för att sprida
bildning och upplysning bland folket; men det har visat sig, att detta
åtminstone icke hittills hjelp!, utan att fortfarande sjelfsvåld och tygellöshet
är stor hos den lösa arbetarebefolkningen, som utan ordning
och skick ströfvar hit och dit i landet och, långt ifrån att hushålla
med sin arbetsförtjenst, inom kort förslösar densamma, hvarefter daglönaren,
sedan han icke mer duger till arbete, kommer att falla fattigvården
till last.

Då jag för min del önskar, att denna fråga så snart som möjligt
måtte gå sin lösning till mötes, och då de fyra reservanternes
förslag synes mig innebära ett steg i den rätta riktningen, så får
jag yrka bifall till detsamma.

Herr Anders Svensson: I en så ytterst vigtig fråga som

denna anser jag det vara en representants oeftergiflig^ pligt att öppet
och ärligt uttala sin åsigt och icke endast under tystnad lägga
sin voteringssedel i urnan.

Hvad nu först det Kong! förslaget vidkommer, så erkänner jag
villigt, att om vi hafva kraft att beträda den väg som betingas af
värnpligtssystemet, så måste vi nog tillstå, att detta förslag är ett
fulländad! verk. Men, mine Herrar, jag tror icke, att vi mäkta göra
det, att vi hafva kraft och förmåga dertill. Då 1873 års Riksdag
beslöt en skrifvelse till Regeringen med anhållan om utarbetande af
eu ny härordning, byggd på grundvalen af allmän värnpligt med
stam, så finner jag nu visserligen, att det föreliggande Kongl. förslaget
är helt och hållet bygdt på värnpligtssystemet. Men någon
stam finnes der icke omnämnd, annat än eu befälstam. Detta ansåg
jag icke vara Riksdagens mening. Vidare fordras för tillämpningen
af detta system alltför stora offer, att vi nu skulle kunna gå in
derpå.

Det är icke blott millionerna, utan fastmera de bördor, som
skulle läggas på folket i personligt hänseende, som jag befarar skulle
väcka ett ''allt för stort missnöje mot detsamma; och för det tredje
förekommer deri, fastän i mildare form — jag medgifver det —•

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

N:o 50.

lottningen, hvilket ord jag för min del icke vill se i något svenskt Ang. landtförli
ärordningsförslag. der<*"

Jag vill nu nämna några ord om det Särskilda Utskottets för- (p0rts)
slag; men då jag yttrar mig deröfver, ber jag att på samma gång
få yttra mig äfven öfver de fyra reservanternes förslag, emedan dessa
förslag ganska mycket likna hvarandra, stå hvarandra ganska nära
och hvila på samma lösa och orättvisa grund, nemligen lottningen,
som i sistnämnda förslag förekommer fullt utbildad. Jag har förut
förklarat, att . jag icke vill hafva någon lottning, i hvad slags form
den än må framställas, och allra minst i den form, reservanternes
förslag innehåller. Utskottet säger i sitt förslag, att lottningssystemet
i vårt land har häfd för sig, och anför såsom stöd derför beväringslagen
af år 18(10. Detta är, synes mig, ett alltför djerft påstående.
Den enda häfd, som lottningen, efter mitt förmenande,
här har, är från förhållandena 1811, och om dessa förhållanden öfverlemnar
jag åt hvar och en att fälla sitt omdöme. Reservanterne
hafva dessutom byggt hela sitt förslag på förutsättningar, hvilka
synas mig vara alltför djerfva för att man bör derpå bygga ett arméförslag.
De säga t. ex. i 3:dje punkten af reservationen, »att utlottning
till den längre öfningen i fredstid så vidt möjligt undvikes»,
samt i 7:de punkten »att värnpligtig yngling i valet mellan att
första året tjenstgöra en månad och tolf dagar, hvarigenom detta år
för mången i alla fall i viss man förspilles, eller att tjenstgöra tio
månader sagde första år, sannolikt skall föredraga det senare». Ja,
detta är sannolikt, men hem vara lika mycket osannolikt, och det
lärer väl i allt fall icke vara lämpligt att på en sådan förutsättning
bygga ett förslag. I 8:de punkten säga de vidare: »på detta sätt
och med förut nämnda vilkor skola de ökade öfningarne lugnt och
efter hand invänjas i folkets föreställning, utan att i denna göres något
plötsligt och hårdhändt ingrepp. I samma mån dessa öfningar
antaga form af folkhögskolor, komma de sannolikt att omfattas med
belåtenhet just af dem, som nu på förhand för dessa blifvande öfningar
hysa största farhågan». Äfven denna förutsättning tror jag
vara alltför djerf. Kan man tro, att den »utbildning», som lemnas
i kaserner, huru nyttig den än må vara, kan antaga form af folkhögskola?
Jag åtminstone tror det icke; det är icke en sannolikhet
utan en osannolikhet, reservanterne här bygga på.

Ett annat förslag är afgifvet af tre andra reservanter i Utskottet.
Deras förslag vill jag visserligen icke heller i dess helhet
gilla; men det har åtminstone den fördelen framför de öfriga förslagen,
att lottningen deri är utdömd, hvarjemte det söker bilda eu
fast stam. Huru desse reservanter lyckats deri, lemnar jag åt fackmän
att bedöma, jag hvarken kan eller vill det; men jag tror, att
1873 års Riksdags mening var, att vi skulle få ett försvarssystem,
bygdt på stam och värnpligtige. Ett sådant system möjliggöres
visserligen genom de tre reservanternes, förslag; åtminstone gifver
det en antydan derom; men jag kan icke, såsom jag förut nämnt,

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Ang. landtförsvarets
ordnande.

''''Forts.)

gilla något af de här främstälda förslagen. Det enda förslaget, som, i
fall man vill antaga värnpligts-idén, innehåller stadga och fasthet, är
Kong!. Maj:ts, men — såsom jag förklarat —jag kan icke rösta derför.

Men då framställer sig den frågan, hvad jag vill. Jo, jag vill,
att vi skola afslå så väl Kongl. Maj:ts som Utskottets och reservanternes
förslag samt anhålla hos Kongl. Maj:t, att han täcktes låta
utarbeta ett nytt härordningsförslag, bygdt på grundvalen för 1871
års Kongl. arméförslag, dock med iakttagande af de modifikationer,
som kunna följa af de ekonomiska förhållanden, som med frågan ega
sammanhang. Herr Abraham Rundbäck har visserligen framstält ett
förslag i sådant syfte, men jag vill icke biträda detsamma, då det
är alltför mycket detaljerad t. Vi böra nemligen icke ingå i några
detaljer vid framställandet af ett dylikt förslag, emedan det kunde
hända, att det i så fall blefve i militäriskt hänseende odugligt. Vi
böra endast angifva hufvudgrunderna, och då tror jag, att vi böra
antaga hufvudgrunderna för 1871 års förslag med de jemkningar i
ekonomiskt hänseende, som kunna följa af 1873 års Riksdags beslut.

Medan jag har ordet vill jag såga några ord med anledning af
Herr Grefve Björnstjernas yttrande i dag, då han i bestämda ordalag
utdömde stamsystemet.

Jag hyser för Grefven den största aktning och förtroende till
hans åsigter, och jag skulle icke hafva vågat säga hvad jag nu yttrat,
om det icke funnes en annan person i vårt land, till hvilkens omdöme
man kan hysa lika stort förtroende, och hvilken uttalat andra åsigter.
Det är Generalen Abelin, och han har sagt vid 1871 års riksdag, att
denna stam kan byggas på grund af den indelta armén. Det invändes
möjligen nu, att flera år sedan dess förflutit, och annan erfarenhet
kunnat vinnas, men fransk-tyska kriget var likväl då afslutadt,
och resultatet af krigföringen dervid kändt. Dessutom har
jag i eu militärisk tidskrift för år 1873 läst mycket, som bestyrker
sist nämnda påstående. Till sist ber jag att få tacka Grefven för de
varma fosterländska ord, hvarmed han slutade sitt anförande.

Grefve Sparre: Det var icke min afsigt att begära ordet i

denna fråga. Jag hade ämnat höra yttranden å ena sidan af männen
af facket, från en annan sida af dem, som jag ansåg vara närmast
och säkrast förtroliga med folkets omdöme. Men här hafva fälts
yttranden, som jag, ehuru icke man af facket, ansett mig böra med
några ord bemöta. Först vill jag fästa mig vid den siste talarens
yttrande. Han genomgick stycke för stycke de särskilda förslag, som
blifvit framstälda, han recenserade det ena efter det andra, och slutade
med att säga, att han icke kunde gilla något af dem. AU hafva
här icke mindre än 6 alternativ att välja emellan: det Kongl. förslaget,
grundadt på ett af komiterade afgifvet betänkande, det Särskilda
Utskottets förslag, de två reservanternes förslag, de fyra reservanternes
förslag; de tre reservanternes förslag, och slutligen ett förslag,
framstäldt af representanten från AYexiö. Allesamman kasse -

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

N:o 50.

rade han; jag befarar, att man i ett sådant sätt att gå till väga Ang. landtförfinner
de obotfärdiges förhinder; Ni har väl dömt ut indelnings- Sl''a™‘*d°rd~
verket skall man säga oss, men när fråga blir att sätta något annat (Forts.)

i dess ställe, då ogillas alla förslag, det ena efter det andra, och så
blir det i alla tider, ty alltid kunna brister finnas i förslagen. Må
hvar och en gifva med sig något i sin uppfattning af denna fråga,
som ligger oss alla så varmt om hjertat, må vi icke alltför strängt
kalfatra förslagen och endast säga: det duger icke, och slutligen, då
fråga blir om hvad vi vilja, blott gifva till svar några allmänna
grunder. Om dessa allmänna grunder kan man nog enas, men dermed
hafva vi i sanning icke ett försvar, och dermed kunna vi icke
afhålla fienden.

Bland de talare, som i dag yttrat sig. ber jag först få med några
ord besvara representanten från Wexiö. Jag betviflar icke, att hans
yttrande är dikteradt af renaste fosterlandskärlek, och förundrar mig
icke öfver att han, med den fasa och afsky han hyser för kriget,
gått för långt, men jag befarar att han sett saken något ensidigt i
detta fäll, och det är bättre att se faran i ögonen, än att blunda
derför och, som haren, stoppa hufvudet under busken. Den värde
representanten talade om att hela Europa är rustadt intill tänderna.

Det är sant, ty värr! lian sade äfven, att, då icke vi framkallat
detta; förhållande, detta vore en orsak för oss att icke rusta. Jag
trodde tvärtom, att i eu tid, då våldet och styrkan äro rådande i det
europeiska statssystemet, då hvarje särskildt folk och hvarje nation
bereder sig på att möta detta våld, om det hotar dem, detsamma
borde åligga oss, och att den omständighet, att andra folk rusta, icke
skulle utgöra ett skäl för oss att icke rusta. Han har utdömt den
allmänna värnpligten. Så mycket trodde jag dock, att vi vore ense
om, att ensamt på den allmänna värnpligtens grund kan ett jemförelsevis
litet folk under närvarande tid bygga sitt försvar; och att
endast under den förutsättning, att hvarje man är beredd att i farans
stund bidraga till sitt fosterlands skydd, det för oss är tänkbart att
bibehålla vårt oberoende. Eller glömmer han, att vi hafva på östra
sidan en granne, på hvars lystnad vi å skilda tidpunkter hafva haft
tillräckliga prof, och som bit för bit plockat från oss våra besittningar,
så att vi nu äro reducerade till den halfö, som vi vilja försöka
försvara? Har han glömt att hos denna östra granne all dess
ungdom skall bära vapen, öfva sig i vapen? Har han glömt, att söder
om oss vi hafva eu granne, som föregått med exempel på denna allmänna
rustning? Har han glömt, det språk, som denne vår granne
just i dessa dagar fört mot ett mindre naboland, det hot, hvarmed
han försökt tvinga detta land att antingen bryta eller förändra sina
lagar? Har han icke velat förstå, att detta hot innebär eu utmaning,
och att detta en annan dag kan träffa oss?

Således, mine Herrar, att söka undandraga sig värnpligten i en
tid sådan som vår, för ett land som vill försvara sig, och som, ehuru

N:o 50.

Ang. landtför
svarets ordnande.

(Forts.)

Torsdagen den 13 Maj, e. ni.

-jemförelsevis litet, till följd af sitt insulära läge Jean försvara sig,
detta är helt enkelt att ej vilja försvara sig.

Den ärade representanten säger, att det finnes två nationer,
hvilka icke antagit vämpligtssystemet. Den ena är England. Ja,
vill han att Sverige skall lika smil England hålla en sjömakt, nog
stark att afhålla fienden från våra kuster, då är det möjligt för oss
att utan allmän värnpligt försvara oss. Men vi hafva ju alldeles nyss
vägrat ett anslag på 200,000 kronor till påbörjande af ett enda pansarfartyg,
och således tyckes det väl icke vara meningen att skaffa oss
en sådan flotta, hvarmed vi kunna hindra en fiende att landstiga på
våra kuster.

Ett annat exempel var Amerika. Men, mine Herrar, detta exempel
var icke vill valdt. I den strid, som, för ett tiotal af år sedan,
upplågade emellan nord- och sydstaterna, hafva vi just ett: bevis på
huru det går, om man icke är på förhand rustad; tv just genom att
nordstaterna icke voro beredda till kriget, kunde sydstaterna, oaktadt
sin underlägsna makt, under det första krigsåret trotsa och i
drabbningarne segra öfver sina motståndare. Och dessutom äro vi
icke i den ställningen som Amerika, att vi kunna uthärda årslångakrig;
på ett par månader skulle vi vara underkufvade. Detta exempel
bör således tvärtom för oss vara en varning och en allvarlig uppmaning
att i fredens dagar rusta oss.

Jag har läst det betänkande, som försvarskomiterade afgifvit och
jag fäste mig der vid följande strof. Man söker efter orsakerna i de
sista stora krigen till den förvånande framgången för den ene, till
olyckorna och nederlagen för den andre, och komiterade säga: »säkrast
torde förklaringen böra sökas i den förutseende offervilligheten
hos det segrande folket, i denna nationela viljekraft, som redan under
freden är beredd att bära de bördor, som fordras för att kriget
icke skall bryta lös, innan landet är beredd att afvärja fiendens anfall,
och som under striden fostrar både i hären och hos folket denna
sega uthållighet, som betryggar segern.»

För att nu åstadkomma denna beredelse, hvad erfordras väl?
Jag svarar utan betänkande: det fordras att all landets ungdom öfvar
sig i vapen. En nation på 4 millioner invånare, omgifven af grannar
på 80 och 60 millioner, hotfulla och hänsynslösa, har ingen
annan råd än att hvarje menniska öfvar sig i vapen, om man skall
våga hoppas, att landet skall kunna försvara sig, att bevara sin sjelfständighet.

Jag ber nu att få yttra några ord om de förslag, som blifvit
gjorda, afvikande från Ivongl. Maj:ts. Representanten från Wexiö
har framlagt ett. Det var grundadt, sade han, på fullkomlig frivillighet,
eller en stam. Jag frågar honom: denna armé, som han
bildar, i hvad afseende är den bättre än vårt nu varande indelningsverk?
Man har sagt, att detta indelningsverk icke erbjuder lämpliga
befäiskadrer för de unga män, som skulle uppfylla dem, emedan
hos denna ungdom finnes intelligens, men dessa indelta soldater sakna

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

N:o 50.

de egenskaper, som behöfvas för att ställa sig i spetsen för det man- -skap, som skall fylla lederna.

Om detta är en omständighet, som utdömer indelningsverket —•
och en ärad representant från Skåne, Herr Per Nilsson, förklarade
nyss, att det icke vore egennytta utan en liflig öfvertygelse om indelningsverkets
brister, som för honom och hans liktänkande vore
bestämmande, då de ville afskaffa detsamma —• då frågas: blir representantens
från Wexiö armé bättre? Nej, mycket sämre. Det är
dock otvifvelaktigt, att dessa indelta soldater äro dugtiga, hederliga,
pligttrogna karlar; de äro nästan alla familje- och husfäder, de frukta
icke faran, under det detta legda manskap, som han vill sammanrafsa,
blir helt simpelt en värfvad trupp — och är det sådana vi
skola hafva till befäl för våra ynglingar? Äro våra värfvade trupper
företrädesvis lämpliga till kadrer?

Jag anser det vara alldeles otvifvelaktigt, att detta är att utbyta
hvad vi hafva mot något mycket sämre. Jag ber att sedermera
få vända mig mot de tre reservanternes förslag, hvilket också
är bygdt på frivillighetsprincipen. De vilja hafva en stam af 15,000
man, efter hvad jag vill påminna mig (vi hafva här så mycket sifferuppgifter,
att jag får bedja Herrarne om ursäkt, om jag misstager
mig på antalet) och hvilken styrka de anse skall kunna fyllas af
frivillige, det vill säga af legda karlar, hvilka skola gå för 200 kronor
årligen samt 50 kronor i lega. Vid detta förslag måste jag dock
först och främst anmärka att, om vi antaga en sådan idé om stammen,
hafva vi icke nödig säkerhet, för att det alltid finnes tillräckligt
antal frivillige, att mot denna aflöning hålla den uppe vid den
bestämda styrkan. Under nuvarande förhållanden äro de rust- och
rotehållningsskyldige förbundne att anskaffa karlar, ty i annat fall
måste de gå sjelfve. Om vi åter antaga allmän värnpligt, måste alla
män, som uppnått 21 års ålder, inställa sig till tjenstgöring. Således
finnes i båda fallen tillgång till folk. Vill man icke att alla värnpligtig^
skola in i tjenstgöring, då finnes en säker utväg att uttaga
ett visst antal, nemligen genom lottning; men detta sätt hafva Herrarne
icke tyckts vilja använda, ty jag har icke hört någon, om icke
möjligen en representant från Skåne, som för eu stund sedan hade
ordet, tala till försvar för lottningen, utan hellre vill man använda
hvilken annan utväg som helst. Må de tre reservanterne uppgifva
huru de tänka, att man för 200 kronor skall kunna anskaffa folk
till uppehållande af stammen. För min del betvifiar jag verkligen,
att det sålunda kan anskaffas någon stam, åtminstone af sådan
beskaffenhet att den kan fylla de fordringar, man stillt på densamma,
och om man nu icke för dessa 200 kronor lyckas skaffa folk, så stå
vi der i sticket, ty vi hafva då strukit bort vår nuvarande armé och
öfverlemnat oss åt förhoppningar, som visat sig icke kunna realiseras.
Lyckas man deremot att för 200 kronor anskaffa folk, hurudana tror
Herrarne, att dessa soldater då skola blifva? Den ärade representanten
från Wexiö talade på förmiddagen mycket om att vi framför allt

4ng. landtförsvarets
ordnande.

(Forts.)

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

4ng. landtför- borde söka bibehålla neutraliteten, och härpå vill jag svara honom,
svare^d°erd'' det med all säkerhet icke finnes någon inom Kammaren och tro(Forts.
) ligen icke inom hela Sverige, som tänkt på något anfallskrig, utan
endast på huru vi på lämpligaste sättet skola kunna ordna vårt försvar.
Men detta är också oeftergiflig!. Yi hafva icke såsom Frankrike
något Elsass och Lothringen att gifva bort, för att reda oss om
vi besegras; hvad''vi hafva måste vi söka att få bibehålla, eller äro

vi förlorade såsom nation. Jag har tänkt mig såsom enda utväg

dertill, att då faran hotar, skola alla med mod och förtröstan gå
fienden till möte; men dertill fordras, att alla äro öfvade och förtrogne
med vapnens bruk. Tron I väl, mine Herrar, att det skulle

taga sig ut att, då fienden kommer, de legda karlarne skola utgöra

befälskadrerna och stå i första ledet, och våra söner endast ställas i
det andra ledet, eller åtminstone icke på de farligaste och kinkigaste
ställena? Och kunnen I väl ett enda ögonblick hysa den tanken, att
vi på det sättet skola erhålla någon stark armé? Just de, på hvilka
vi borde kunna lita, landets fria ungdom, skola tvingas att hålla sig
bakom, emedan de känna sig oöfvade. Jag vill påminna mig hafva
läst att, vid stormningen af Malakofftornet, ropade soldaterne med en
mun: »En avant les bonnets». Officerarne skulle främst, ty i franska
armén stå desse vanligen inuti kolonnen. Man vill gerna, att de
personer, på hvilka man företrädesvis håller sina ögon fastade, skola
gå främst mot faran, men då böra desse män också ega tillräckligt
mod och tillräcklig bildning i vapnens bruk, för att göra sig förtjente
af en sådan plats. Om man deremot antager reservanternes
förslag, så blir det just intelligensen och förmågan, hvilka väl antagligen
icke låta lega sig för 200 kronor, som komma att stå bakom
i andra ledet och vänta på att de värfvade soldaterne först gå fram.
Nej, mine Herrar, så får det icke vara; om vi vilja hafva en verkligt
duglig armé, så hitom oss taga konsecjvensen af värnpligten fullt
ut, och då måste våra söner gå främst mot faran. -Jag accepterar
hvad Herr Adlersparre på förmiddagen sade, nemligen att om man
på allvar vill skona de fattiga klasserna, hvilkas fäder icke här äro
representerade, då skola de förmögnare gå i spetsen, då faran hotar,
ty bland dem finnes största bildningen och intelligensen. Yill man
ej lottning, så uttagom i första rummet till öfning de förmögnares
söner, våra egna söner. På det sättet blifva vi intresserade för vår
armé och följa den med uppmärksamhet.

Exempelvis vill jag berätta något, som nyss föll mig i minnet.
Jag är inspektor för läroverket i Wenersborg, och jag går ofta ned
i skolan och hör på pojkarne. Yid ett sådant tillfälle tick jag en
, gång åse skolungdomens vapenöfningar och fann dervid, att de valt
min pojke till plutonschef. Jag kan icke neka till att detta gladde
mig; blodet är ju tjockare än vattnet, säger man, och jag ansåg det
som bevis att man funnit ruter i pojken. Jag gick sedermera, kanske
litet oftare än förut, ned till skolan för att åse skolpojkarnes vapenöfningar.
Jag kan icke finna annat än att vi, litet hvar, om vi

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

N:o 50.

Unge våra pojkar in i armén skulle omfatta densamma med litet mera Ang. landtför
intresse än nu är fallet. Det blefve icke »soldatrocken», som talaren svarets ord~
från Wexiö sade att man tvingade på dem, utan det blefve den foster- (j-orfa )
ländska rocken, hvilken hvar och en af dem nödgades bära och som
de förmögnaste och mest intelligente skulle ikläda sig lika väl som,
ja förr än den fattige. Jag har för mycken aktning för att vilja
uppehålla Kammaren i dag med långa tal, det får den nog höra ändå;
och jag anser det vara min skyldighet att framlägga min mening i
den största korthet.

Jag tror således, att då jag lika med den siste ärade talaren,
icke kan gilla någon af de kontrapropositioner, soin blifvit afgifna,
sä måste, om vi uppgifva indelningsverket, om vi eftergifva grundskatterna,
och om vi med betydliga uppoffringar skola lägga oss vinn
om att förskaffa oss ett kraftigt försvar, den enda tänkbara utväg
vidtagas att grunda försvaret på ett konseqvent genomförande af
värnepligten till alla delar, i enlighet med Kongl. Maj:ts proposition.

Det kan tåla vid att i densamma göra några modifikationer,
det är möjligt; men grundtanken ligger dock deri att hvarje pojke
skall öfvas i vapenföring och att den förmögne underkastas samma
bördor som den fattige; snarare till och med större än den fattige,
och framför allt skall intelligensen dragas till armén. Det är ju
alltid brist på befäl och då får man icke lemna åt den lejde att bilda
den stam, hvarur i farans stund befälet skall tagas. I den delen
gillar jag fullkomligt Kongl. Maj:ts förslag och af de förslag, som
hittills blifvit framstälda ger jag detsamma bestämdt företräde. Jag
bestrider icke att öfniugstiden möjligen kunde förkortas, ehuru om
man jemför den der föreslagna öfniugstiden med dem, som erfordras i
andra länder, man finner att den här är tilltagen kortare och alls icke
längre, men jag vill ändock icke förneka att en inskränkning kan
vara möjlig.

Slutligen vill jag säga ett enda ord om ett yttrande, som kär
har blifvit fäldt. Man har med ett slags hån upptagit den af Utskottet
uttryckta förmodan att den krigsbildning, som skulle meddelas
de värnpligtig^ skulle för dem motsvara den, som kunde erhållas
i en folkhögskola. Jag vågar tro att den tanken icke är så rasande.
Under en tid af flera månader, hvarunder öfningstiden räcker,
kan man icke sysselsätta pojkarne endast med exercis, utan de kunna
väl egna någon tid åt boken. Vi hafva fått statistiska uppgifter om
huru många, som redan af vår nuvarande beväring kunna läsa och
skrifva och det var ganska glädjande att se att procenttalet af dem,
som detta kunde var ganska betydligt. Tron I icke, mina Herrar,
att om en person komme in i kåren och icke kunde läsa och skrifva,
han icke då under dessa månader, som nu äro ifrågasatta för öfningar,
skulle kunna lära sig sådant och månne icke de, som kunde
detta förut, skulle inhemta något mera i andra kunskapsgrenar? Man
skall icke bedöma dessa värnepligtiges kasernlif, efter det kasernlif,

Andra Kammarens Prof. 1875. N:o 50. 2

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Ang. landtför- som våra värfvade trupper föra; de utgöras tyvärr i allmänhet af
sva™and°e ''d- samlLällets olycksbarn, som ej hafva någon annan utväg för sin ut(Ports.
) komst än att taga värfning. Det kan derföre icke blifva nyttigt för
våra pojkar att komma in och lefva ett kasernlif tillsammans med
dessa lejda soldater.

Deremot kan jag icke tro annat, än att, om de förmögna och intelligenta
klassernas söner inträda i arméns leder, dessa klasser skola
hålla tummen på ögat på officerare och underofficerare och på deras
sätt att bibringa kunskaper och öfning åt soldaten. Yi alla, som
hafva våra pojkar i armén, skola icke underlåta att med uppmärksamhet
följa våra söner och derigenom utöfva eu kontroll, på att de
män, hvilka hafva våra barns bildning och uppfostran om händer,
rätteligen fullgöra sin pligt i detta afseende. Jag tror således, att
den tanken icke är så alldeles oriktig, och jag får säga att i Tyskland,
der jag varit i tillfälle att se dessa institutioner, har jag med
verklig glädje åsett, huru man under exercistiden varit sysselsatt äfven
med studier.

Jag kan icke föreställa mig, att svensken är så förtappad, att
han icke skulle kunna i likhet med andra tolk uthärda några månaders
samlif, och att icke den tid, under hvilken ungdomen enligt
Kongl. Maj:ts förslag skulle hållas samlad, skulle blifva så använd, att
den kunde lända samma ungdom till nytta i flere afseenden. Jag
tror således icke att faran är så särdeles stor. Derföre, mine Herrar,
får jag förklara att af alla de förslag, som vi här sett framläggas,
hyser jag de mesta sympatierna för det som utgått från Kongl. Maj:t.

Men jag måste dock erkänna, att efter min öfvertygelse är det
något högst väsentligt, som saknas i detta förslag. Der finnes nemligen
icke något förslag till lag att gälla under öfvergångstiden från
det gamla till det nya. Jag får uppriktigt tillstå, att jag icke kan
inse orsaken, hvarföre förslaget är behäftadt med en sådan brist; tv
icke kan jag föreställa mig, att man skulle vilja förmå oss att antaga
något, som har afseende på framtiden, utan att vi på något sätt
veta, huru öfvergången skall blifva. Med anledning häraf anser jag,
att vi icke för närvarande kunna godkänna detta förslag, eller ens
ingå i någon pröfning af detsamma.

Men äfven ur en annan synpunkt tror jag det icke vara nyttigt
att nu genast godkänna Kongl. Maj:ts förslag. Det kan nemligen
icke förnekas, att i allmänhet i landet råder mycken förskräckelse för
det beslut, som Riksdagen i förevarande fråga kommer att fatta. Det
är endast småningom som den tanken kan få insteg hos folket, att
vi måste alla, hvar och eu, rusta oss för landets försvar, och de uppoffringar,
som derför blifva nödvändiga, kan folket icke på en gång
fatta. Det är likväl otvifvelaktigt att ju mera denna fråga debatteras
inom Riksdagen, inom nationen, desto mera skall folket komma
till medvetande af och lära sig inse behofvet af dessa uppoffringar;
kanske kan ock förskräckelsen derigenom i någon mån minskas. Det
är jemväl ur denna synpunkt, som jag anser, att landet icke bör öf -

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

N:o 50.

verraskas genom antagandet af detta förslag, och jag får på grund An-g- landtförhäraf
hos Herr Talmannen vördsamt hemställa, det han ville framställa svarets °rd''
proposition derom, att »Riksdagen, vid det förhållande att förslag till (Forts")

stadganden för öfvergången från den nuvarande till den föreslagua
nya härordningen icke blifvit Riksdagen förelagdt, ej kan ingå i närmare
pröfning af det derom nu framlagda nådiga förslag.»

Herr von Schoultz: Den siste talaren har för oss klart och
tydligt angifvit att han utan betänkande antoge, att en nödvändig
grundförutsättning för en ny härordnings införande vore allmän värnpligt.
Ja, den ärade talaren gick så långt, att han till och med
förutsatte, att alla menniskor skulle öfva sig i vapen och underkasta
sig denna pligt. Naturligtvis kunde det icke vara hans mening att
detta skulle tillämpas i hela sin utsträckning; ty icke ville han val
att äfven våra damer skulle träda i vapen, så farliga de än på annat
håll kunna vara.

Den ärade talaren antog, såsom jag nyss nämnde, obetingadt
den allmänna värnpligten såsom en nödvändig grundförutsättning
för erhållandet af en tillfredsställande härordning. Men nu är frågan,
om just denna skall anses såsom en sådan nödvändig förutsättning.
Här hafva vi ett antingen — eller; antingen allmän värnpligt
eller någonting annat. Derom är frågan. Och det är denna
fråga som först skall besvaras, innan man går vidare.

Af de yttranden, som under dagens lopp här blifvit fäkta, har
det visat sig att detta antingen — eller blifvit framhållet från olika
synpunkter. Sålunda hörde jag redan på förmiddagen huru en talare
ansåg, att vi borde återgå till det förslag, som vid 1871 års riksdag
framstäldes. En annan talare deremot yrkade, att vi skulle gå
framåt i den riktning, som vi sedermera antagit och i enlighet med
Riksdagens till Kongl. Maj:t år 1873 aflåtna skrifvelse lägga den allmänna
värnpligten såsom grund för en ny härordning. Således hafva
vi redan der ett antingen — eller, tvänne hvarandra motsatta förslag.
Den ene talaren ville att vi skulle som nyss nämndes gå tillbaka,
den andre att vi icke skulle gå tillbaka en enda fot. Naturligtvis
ville äfven den som förordade detta tillbakagående, att vi
på sätt och vis äfven skulle gå framåt, då han föreslog någonting i
hans tanke bättre, hvilket icke skulle kunna vinnas genom antagandet
af Kongl. Maj:ts förslag, emedan detsamma vore grundadt på den
allmänna värnpligten, något som denna talare icke kunde gilla.

Jag vill icke trötta Kammaren med att göra en jemförelse emellan
den allmänna värnpligten, tillämpad i enlighet med Kongl. Maj:ts
förslag, och tänkt under en mera modifierad form, äfvensom tillämpad
på sätt som vid 1871 års riksdag var föreslaget. Det skulle endast
vara att upprepa hvad som inom Kammaren förut blifvit bättre
sagd!.

Jag inskränker mig sålunda till att genast bekänna, att jag, för
min del, accepterar allmänna värnpligten såsom den enda riktiga

N:o 50.

Torsdagen den 18 Maj, e. m.

Ang. landtför- grundförutsättning för härordningen. Ju mera orubbad allmänna
svarets ord- värnplikt en finnes tillämpad och uttryckt i härordningsförslaget,

) desto bättre uppfyller den sitt ändamål. Det är egendomligt, att en
representant, som här i sitt anförande lemna! det vitsord åt Kongl.
Maj:ts förslag — hvilket ju uppenbart är grundadt på allmän värnpligt
— att nämnde förslag vore »fulländad^ verk», detta vitsord oaktadt
vill förorda 1871 års förslag, hvilket ju uppenbarligen är principiell
olika det förstnämnda.

Att det finnes farliga punkter vid tillämpningen af allmänna
vämpligten, det är hvad den talare på förmiddagen, hvilken jag förut
åsyftade, har velat låta oss inse, derigenom nemligen att tillämpningen
af allmänna värnpligten skulle blifva mera tyngande för deri
obemedlade delen af befolkningen än för den bemedlade, och derpå
fotar han sedermera en mängd faror. Jag vågar emellertid med all
aktning för min ärade vän på wexiöbänken bestrida riktigheten af
detta. Det har också blifvit bemött från flera håll, och jag vill endast
be att få framhålla ett exempel för att noga belysa, att de offer
som framläggas på fäderneslandets altare, såsom man brukar uttrycka
sig, icke äro mindre för de bemedlade än för de obemedlade. Jag
vill t. ex. antaga att inom ståndspersonsklassen finns en far med två
eller tre söner inom läroåren. Här gäller det med tillämpning af
den allmänna värnpligten för den ene efter den andre af desse söner
att efter afslutade studier och just vid den tidpunkt af lifvet, då
de skola välja sin lefnadsbana, afbryta eller rättare sagd! afbida en
anställning; de måste underkasta sig äfven tyre t att möjliga anbud,
som nu stå till hands, icke mera finnas, då de, efter längre eller kortare
tids vapenöfningar, skulle återknyta tråden af sin lefnadsbana.
De hafva gjort ganska stora offer, och om man betänker att den ene
efter den andre af sönerna varit i detta dilemma, så tror jag att den
far, som icke tvekat att underkasta sig detta, gör lika stor insats
som förhållandet blefve inom en arbetarefamilj, der en son efter en
annan efter tillräcklig öfning i något yrke ingår i härordningen.
Hvad blefve skilnaden sedan bådadera slutat? Arbetarens son har
icke glömt det yrke, han egnat sig åt, och han har ett plus i hvad
han lärt sig under öfningstiden. Om man än må erkänna att qvantitativt
taget det alltid blir händelsen, att större antal personer tillhörande
den obemedlade kategorien genom tillämpning af den allmänna
värnpligten dervid träffas, än hvad som blefve förhållandet
inom den bemedlade klassen, så, när man betraktar förhållandet qvalitativt
— hvilket väl bör vara bestämmande då frågan gäller att lemna
fosterlandet det högsta offer som kan gifvas, nemligen sitt lif till
dess försvar, tror jag att insatsen från de bemedlades sida är minst
sagdt lika stor som från de obemedlade klassernas, och jag vill icke
att man i allmänhet skall stanna vid den föreställningen, att det
egentligen är de obemedlade som i detta fall göra den största insatsen.
Det blefve i sanning ganska farligt om denna tanke spred
sig bland nämnde klasser af befolkningen; och det är ej heller i nyss -

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

N:o 50.

nämnde afseende, eller att nemligen de obemedlade anses bära tyngsta Ang. landtförbördan,
som missnöjet med allmänna v ärnpligten är rådande i Preussen svarets ord~
med flere länder i Tyskland, utan härleder sig obelåtenheten väl huf- (Forts.)
vudsakligen från den långa öfningstiden, ty deri visar sig tyngden
af värnpligten kännbarast. Härifrån gör dock, hvad oss beträffar,

Kongl. Maj:ts föreliggande förslag ett betydligt steg till det bättre.

Ju mindre ett land är — jag instämmer med en föregående talare
deri — desto nödvändigare för detta land är införandet af den
allmänna värnpligten såsom grund för försvaret. Detta synes mig
så klart, att all strid derom tyckes obehöflig, och säkert är att för
någon tid sedan Riksdagen eller åtminstone de af dess ledamöter som
önskade grundskatternas borttagande, och som satte den frågan i förbindelse
med frågan om ordnandet af vårt försvar, hyste den mening,
att allmänna värnpligten borde äfven hos oss vinna tillämpning.

Den har ock nu, såsom vi finna i Kongl. Majtts ifrågavarande förslag,
vunnit tillämpning. En ärad talare på stockholmsbänken uttalade
sig på förmiddagen i frågan och var — om jag ej orätt uppfattade
hans yttrande — icke fullt tillfredsstäld med detta förslag,
emedan han ansåg att deri insmugit sig något irrationel!, i ty att
till befälsstammen hänförts eliterne, hvilka skulle betalas med ett litet
arvode, och detta fann talaren afvikande från allmänna värnpligtens
idé samt ville i stället att alla de. som stå öfver det s. k.
politiska strecket, skulle utbildas till befäl och stam, samt att de,
som stå under detta streck, skulle underkastas endast en kortare tjenstetid.
Mig synes emellertid detta hvarken praktiskt eller fullt lämpligt.
Man kan visserligen härvid anknyta den frågan — hvarom ock
under förmiddagens förhandlingar hänsyftning gjordes — om icke en
utsträckning af de politiska rättigheterna måste blifva en nödvändig
följd af allmänna värnpligtens införande; och för min del måste jag
tillstå att, enligt mitt förmenande, tillämpningen af värnpligten sannolikt
skall hafva denna följd. Men sistnämnde omständighet föreligger
ej nu till ompröfning, utan är en sak för sig, som icke bör inverka
på denna frågas lösning.

Många äro de olika förslag, som framkastats i och för frågans
lösning dels af Utskottet dels ock af åtskillige reservanter, bland hvilka
en återgått till 1871 års förslag; och man har framkastat den frågan:
Hvad är det då man verkligen vill? Icke kan väl meningen
vara att sända Kongl. Majrts förslag tillhaka med ett »bleklagd! nej»,
utan man måste väl på ett eller annat sätt förena sig om något af
dessa förslag och antingen ansluta sig till den reservation Herr Rosensvärd
i Första Kammaren afgifvit, sedan den dock undergått en
kanske behöflig modifikation, eller ock välja något af öfrige reservanternes
förslag. Härvid stannar man dock naturligen helt tveksam,
då man icke har klart för sig, hvilket af dessa förslag'' skall
vara till största båtnad för fäderneslandet. Man inser väl, att Kongl.

Maj:ts förslag förutsätter stora kostnader, men Utskottet har dock ej
på denna omständighet fotat sill hemställan om afslag å den Kongl.

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Ang. landtför- propositionen; och det är helt naturligt. Utskottet kunde ej göra
svarets ord- sedan det börjat sitt utlåtande med dessa högstämda ord: »Det
(Forts ) svenska folket har i alla tider vetat att häfda sitt sjelfständiga rum
bland Europas stater och äfven framgent skall det helt visst, om ofred
står för dörren, icke undandraga sig att äfven med de största uppoffringar
värja sitt land och sin frihet.» Med dessa, om jag så får
uttrycka mig, svenskmannaord börjar Utskottet, och kunde derföre
naturligtvis icke komma till ett afslag å den Kongl. propositionen, om
Utskottet endast skulle tagit hänsyn till de kostnader dess antagande
skulle medföra, ty Utskottet säger ju. att svenska folket ej skall undandraga
sig att »äfven med de största uppoffringar» freda sitt land
och häfda sin sjelfständighet. Vid kostnaderna har Utskottet således
icke fästat sig, men har i stället framhållit en annan omständighet,
hvilken ock verkligen förtjenar uppmärksamhet, nemligen den mängd
af arbetsdagsverken, hvilka måste uppoffras, om Kongl. Maj:ts förslag
blefve antaget. Jag medgifver, att denna omständighet är beaktansvärd
och den torde äfven, såsom det synes mig, blifvit uppmärksammad
af en utaf reservanterne, då han bland annat säger »om man
vidare kan medgifva att någon inskränkning i detta förslag (Kongl.
Maj:ts) är möjlig antingen genom minskning af det antal som öfvas,
eller minskning i öfningstiden för någon de! af de värnpligtig^, är
det dock» etc.; och denne reservant har således icke, jag antager det
åtminstone, varit känslolös för denna anmärkning. Men icke böra vi
väl, äfven om anmärkningen har skäl för sig, helt och hållet öfvergifva
värnpligtens idé och åtminstone får icke den göra det som har
den öfvertygelse, att allmänna värnpligten är den enda säkra och riktiga
grunden för vårt försvar. Under sådana förhållanden återstår
intet annat för oss att göra, än att söka bringa den allmänna värnpligten
i öfverensstämmelse med landets öfriga förhållanden, och man
behöfver då endast taga i betraktande huruvida möjligen genom inskränkning
i öfningstiden eller andra deriemte^mverkande omständigheter
kali åstadkommas någon modifikation i de ekonomiska uppoffringarne,
de må nu gälla dagsverkena eller den totala kostnadssnmman.
Detta är eu tanke, som finnes inryckt i den första reservantens
förslag, och som jag tycker kan vara tillräckligt lugnande. Och
tager man — i öfrigt hållande sig vid reservantens hemställan, att
Kongl. Maj:t ville för kommande Riksdag framlägga ett förslag till
ny härordning, fotadt på det nu meddelade nådiga förslagets grunder
— i den skrifvelse i ämnet, som aflåtes till Kongl. Maj:t, tager
man, säger jag, fasta på ofvannämnda tanke, nemligen huruvida
icke i ett eller annat hänseende inskränkningar kunde ega rum till
vinnande i någon mån af besparingar, så finge Kongl. Maj:t tillfälle
att pröfva, huruvida detta kunde gå för sig, äfvensom taga i öfvervägande
alla de särskilda reservationerna och den ställning, om jag
får så uttrycka mig, hvari de begge Kamrarne befinna sig till hvarandra
i detta ärende, samt slutligen efter noggrant skärskådande af
alla dertill hörande förhållanden framkomma med det öfvergångsför -

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

slag, som den siste talaren antydt. Men ett hufvudvilkor härför är Ang. landt förnaturligtvis,
att Riksdagen i sin skrifvelse tydligt uttalar sig för den svarets orci~
allmänna värnpligten såsom grundförutsättning för hvarje förslag till (Forte )
ny härordning.

Skulle något af reservanternes förslag hafva utsigt att vinna
Kammarens bifall, vore jag, oaktadt i alla ligger en afvikelse från
den allmänna värnpligten, villig att förena mig deri, såsom innehållande
en öfvergång till något bättre, och då företrädesvis i det af
Herr Key in. fl. afgifna. Men då jag genom samtal med åtskilliga
personer, tillhörande den majoritet i Kammaren, som vanligen dikterar
besluten här, försport hvilken söndring inom densamma råder
i denna fråga och således väl förstår att något sådant förslag icke
skulle komma att af Kammaren godkännas, kan jag icke inse, huru
man skulle kunna tveka att ansluta sig till det enligt min tanke mest
rationela af alla de olika förslagen, som gåfve Kongl. Maj:t tillfälle
att, med beaktande af allt hvad här från olika sidor framhållits och
yttrats, återkomma med ett förslag i ämnet, affattadt i sådan form
att det kan antagas äfven af dem, hvilka anse sig icke kunna ingå
på den nu ifrågavarande Kongl. propositionen.

Till sist får jag uttala min tacksamhet tilll representanten från
Malmöhus län, hvilken gifvit stadsrepresentanterne det vackra erkännande
att under denna öfverläggning, som dock haft sina spännande
pointer, icke hafva framkommit med den beskyllningen att det endast
är af egennyttiga bevekelsegrunder, som man vill fota vårt försvar
på annan grund än indelningsverkets. Då han sålunda betygat
stadsrepresentanterne sin aktning för att dylika ord icke blifvit fälda,
så vill jag, såsom tillhörande dessa, å min sida uttrycka min aktning
för denne representant, hvilken, ehuru tillhörande den kategori, hvarifrån
sparsamhetens idé måste ytterst förfäktas, vid detta tillfälle likväl
visat så mycken offervillighet för fosterlandets sak. Yi möta
bär såsom begynnelsen och slutet först det uttalande, som på förmiddagen
afgafs af en fackman, hvilken haft till uppgift att noga
studera detta ämne, och sedan det svar derpå, som kom från den representant
af den samhällsklass, hvilken måste vara rädd för hvarje
ökad utgift.

Gifvet är, att om vi vilja försvaret, då måste vi också icke rygga
tillbaka för de kostnader, som åstadkommandet af detta försvar medför.
Ty fasthålla vi vid de ord, hvarmed Utskottet inledt sitt utlåtande,
och hvilka jag nyss anfört, så få vi också underkasta oss de
följder dessa ord innebära. __ I annat fall äro och förblifva dessa stora
ord endast en tom fras. Ännu har jag dock icke hört någon af de
talare, som här yttrat sig, beskylla Särskilda Utskottet att med dessa
ord endast hafva framkastat ett löst tal.

Herr Key: Om man blickar tillbaka på denna frågas historia

under de sista 9 åren, företa sig flere omständigheter att lägga märke till.

U:o 50.

Torsdagen den IS Maj, e. m.

Ang. landtförsvarets
ordnande.

(Forts.)

Först det rent fosterländska och humana sätt, så olika mot fördom,
hvarpå denna diskussion i dag föres af representanter både från
stad oeh land, och redan detta är ett stort steg framåt till ett
bättre.

Vidare torde man böra helt och hållet lemna åsido hvad som
sades och gjordes under de första af dessa nio år i hvardera Kammaren,
oeh i stället så mycket mera fästa, sig vid 1873 års Riksdags
skrifvelse i ämnet, denna skrifvelse, deri båda Kamrarne endagången
sammanstämmande uttalat de grunder, hvarpå de önskade få
det nya härordningsförslaget fotadt.

Slutligen bör man förvåna sig, då man går tillbaka i denna
frågas historia, icke att den ännu är olöst, utan fastmer deröfver
att den redan kan befinna sig der den nu står, oaktadt det ej är
mer än 9 år sedan striden om vårt försvarsväsendes ordnande börjades.

Under det andra länder, såsom Frankrike, Italien, Österrike,
Preussen, Danmark, först sedan de blifvit agade genom mer eller
mindre olyckliga krig sett sig nödsakade att i afseende på ordnandet
af sitt försvar slå in på en ny väg, stå vi ännu qvar vid vårt 200
år gamla indelningsverk, hvars måhända allra största fel är, att det
afvant svenska folket från tanken på, att det vore skyldigt att
sjelft värna sitt land och i stället bibragt, det föreställningssättet
att nämnda skyldighet kan fullgöras med penningar i stället för
personliga uppoffringar; — men oaktadt detta invänjande i folkets
tänkesätt och oaktadt 60 års fred, hafva vi ändock, utan yttre påtryckning.
oaflåtligen under dessa sista 9 år tagit denna fråga under
ompröfning, aldrig släppt den ur sigte och redan hunnit så långt att
den icke lian fälla, den måste lösas, om ej vid denna riksdag så åtminstone
i en snar framtid. Detta är ett stort bevis på den fosterlandskärlek,
som lefver på djupet, på den bildning, som höjer vårt
folk öfver så många andra länders.

Detta har jag velat förutskicka, innan jag inlåter mig på ett
bedömande af de särskilda förslagen. Dessförinnan vill jag derjemte
tillägga, att det. enligt min uppfattning, är ett missledande omdöme,
då man sökt påpeka, att här är fråga om införandet af allmän
värnpligt eller ej. Den allmänna värnpligten är nemligen redan
införd, ty den blef det i samma stund, Riksdagen fattade sitt minnesvärda,
högsinnade beslut om friköpsrättens afskaffande.

Beträffande nu det Kong!, förslaget är det icke jag som vill
underskatta detsamma. Det har onekligen stora förtjenster, och dess
styrka ligger förnämligast deri, att det föreslår lika öfningstid för
alla. Då jag erkänner detta, och det göra äfven mina medreservanter,
måste jag dock beklaga, att den hänsynslösa fordran på offer
af penningar, arbetskrafter, och ■— jag vill tillägga — af fördomar,
indika dock hafva en historisk häfd för sig, som detta förslag förutsätter,
gör det i närvarande stund oantagligt. Det är att ställa
tvärhastigt för högt anspråk på landets vilja och förmåga, om man
tror, att vi med en enda kraftansträngning, ett enda jättesteg skola

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

N:o 50.

kunna kasta allt det förflutna bakom oss, och med ens intaga den Ang. landtförståndpunkt,
der Kongl.. Maj:t vill hafva oss. sva^rd~

Det kan ej heller förnekas att hela arméns förläggande i års- (Forts/)
lång kasernering, utom andra olägenheter, medför oerhörda kostnader,
ty endast byggandet af de kaserner, Kongl. Maj:t anser erforderliga,
skulle uppgå till 34 å 35 millioner. Om man härtill beräknar ränta
och underhållskostnad, får man ytterligare omkring 2 millioner, hvilken
summa måste läggas till den af Kongl. Maj:t beräknade årliga utgiftssumman,
29 millioner, hvilken således kommer att stiga till 31
å 32 millioner.

Man har sagt, att det Kongl. förslaget är det enda fullt betryggande.
Så försäkrade generalerue för några år sedan om båda de
Abelinska förslagen, det ena efter det andra, och så skola de sannolikt
påstå om hvarje Kongl. förslag. Men, inine Herrar, hvad
menas med fullt betryggande? Om Kongl. Maj:ts förslag än skulle
vara fullt betryggande mot kanske endera af de oss närmaste stormakterna,
är det derföre också fullt betryggande mot en annan af
dessa eller emot flere af dem? Här stå vi tveksamme, ty det beror
på, hvilken makt vi skola mäta oss med. Fullt betryggande kan
intet vara, ty, oafsedt vårt lyckliga i strategiskt hänseende insulära
läge, kunna förhållandena blifva sådana, och kriget kan antaga en
sådan gestalt, att knappast, utan yttre hjelp, några uppoffringar
blifva tillräckliga. Till utomordentliga fall höra utomordentliga åtgärder
och kraftansträngningar. De kunna då fordras och erfordras,
beviljas och verkställas, men permanenta kunna de icke tänkas.

Då jag, utöfver hvad reservationen innehåller, endast yttrar
detta om Kong!. Maj:ts förslag och icke ingår vidare i pröfning af
detsamma, är det, såsom jag redan i reservationen sagt, icke derföre,
att jag underskattar detsamma, ty jag erkänner, att förslaget i sina
enskildheter är val genomfördt och i alla delar konseqvent, utan
emedan jag icke tror, att det eger någon den ringaste utsigt till
framgång. Jag anser derföre, att det icke lönar mödan att deråt
egna många ord, utan vill i stället öfvergå till reservationerna.

Den första reservationen, som ''•möter oss, är den af General
Rosensvärd, med hvilken General Wijkander instämt, och äfven General
Åbelin, med förbehåll af indelningsverkets bibehållande.

Jag får med afseende å denna reservation säga, att då dessa
generaler förklarat, att de medgifva det en inskränkning i Kongl.

Majrts förslag är möjlig, antingen genom en minskning i det antal,
som öfvas, eller genom en minskning i öfning stulen, och det vidare
på ett annat ställe säges, att en eller annan modifikation i detsamma i
militäriskt hänseende är möjlig, så tror jag det varit bättre, att detta
erkännande gjorts redan i komité!;, i stället för nu i reservationen;
ty om Kongl. Maj:ts förslag innehållit möjliga inskränkningar och
och på samma gång för Riksdagen framlagts, hvilken öfver g ånej stid
till det nya Kongl. Maj:t tänkt sig, så hade, efter min uppfattning,

Kongl. Maj:ts förslag varit vida starkare, än det nu är.

N:o 50. 26 Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Ang. landtför- Dernäst mota vi Friherre Stjernblads och Herr Ekmans reservaSVZand°
tion- Deu gär i samma riktning som Kongl. Maj:ts förslag, men

(Forts.) njed den sldlnaden, att den sätter årskontingentens siffra högre än
vi andra reservanter från denna Kammare och ogillar all ersättning.
Jag vill icke förneka, att det ligger mycken manlighet uti att icke
* gifva vika för fördomarne, men å andra sidan tror jag klokheten

bjuder, att icke heller alltför raskt utmana dem, särdeles då man
bort de betänkligheter, som i denna Kammare i dag gifvit sig tillkänna.

Vidare hafva vi Herr Mamierskantz’ förslag. I detsamma finnes
ett tillägg; lian vill nemligen, i stället för 90 dagars öfningstid,
hafva eu sådan af 120 dagar för den stora massan af beväringar.
Jag vill icke heller uppehålla mig vid detta förslag, emedan jag

tror, att det lider af samma fel som de öfriga reservationerna från

Första Kammarens utskottsledamöter.

Kommer så de 3 reservanternes från denna Kammare. Ja,
hvarföre jag icke anslutit mig till deras förslag, härleder sig från
många skål. Först och främst derföre, att om man ställer ersättningen
för lag, sa får man ej någon stam till den storlek och med
den tjenstetid de vilja; ställer man den åter för hög, så blir det

hela orimligt dyrt, det kan ej hjelpas. För det andra är denna

störa stam värf vad. Jag har i denna Kammare under de förflutna
åren yttrat mig så ofta i denna fråga, att mina åsigter om den indelta
armén borde vara kända. Jag vill dock öppet förklara, att i
valet mellan en värf vad stam, sådan som reservanterne föreslagit,
och en indelt, så föredrager jag den senare; och detta af det skäl,
att den indelta soldaten lefver på landet, tillhör folket genom sin
omgifning, har sitt torp och kan gifta sig, under det att den värfvade
kastas in i kasernerna, isoleras der, och måste under en längre
tid lefva ogift; den har sålunda icke det samband med den svenska
jorden och det svenska folket, som den indelta soldaten. I militärisk
öfning kan den värfvade soldaten tvifvelsutan blifva bättre, men i
medborgerligt hänseende blir denna gamla värfvade soldat långt
sämre.

Då eu talare på vexiöbänken citerade Englands och Amerikas
exempel bland de länder, som icke blifvit indragne i hvirfveln af
värnpligtsberusningen, ber jag att få påminna honom, att England
så långt ifrån finner sig tillfredsstäldt med sitt landtförsvar, att för
närvarande inom parlamentet pågår en liflig agitation att få detsamma
förändradt. England eger dessutom sin sjömakt, som utgör
dess starkaste värn. Hade vi en sjömakt proportionsvis lika öfverlägsen
vår nuvarande landtarmé, vore försvarets ordnande på den utsträckta
värnpligtens grund icke så angeläget som det nu är. Hvad
Amerika angår så har det Atlanten mellan sig och Europa, och
Östersjön förhåller sig till Atlanten ungefär som Rhenfloden till
Östersjön.

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Då representanten för Wexiö framstälde sitt förslag om en här Ang. landtförmed
stam. så väntade jag mig att äfven få höra något af det gamla *vnr^£rd''
talet om husröta, vedbrand och kofoder, i hvilket fall vi fått tillbaka (Forts.)
herr Kallstenii kommunalsoldater från år 1871, sorgliga i åminnelse,
ett förslag, som icke synes mig hafva några utsigter — gengångare
kunna vi icke räkna på för vårt försvar.

Men jag har ytterligare en anmärkning mot de 3 reservanternes
förslag. Tjenstetiden är för lång. Soldaten skulle enligt deras förslag
kunna antagas vid 26 års ålder, och tjenstetiden skulle kunna
utsträckas ända till tio år. Soldaten skulle således kunna tjena qvar
till fylda 36 år, men då nödgades han gå ut i lifvet och börja en
ny bana. Detta torde vara för honom ganska svårt, och min öfvertygelse
är, att, genom ett sådant stadgande, fattigvården skulle betydligt
ökas.

Mot den stora värfvade armén har jag till slut den anmärkningen,
att den icke är en folkets här, utan en Kong!, armé, icke en
landets försvarsarmé, utan ett slags pretorianskt garde. Ett förslag
i samma syfte som de tre reservanternes lärer äfven under debatten
i Första Kammaren hafva framstälts, och det förvånar mig icke att
dylika förslag kunnat der framkomma, men här så mycket mera
från män af folket. Det är ej fråga om ensamt en härordning, mot
hvars öfvergrepp det närvarande innebär en borgen, utan om öfvergången
till en härordning för framtiden, och i eu framtid kan en
armé, byggd på de grunder, reservanterne uppstält, missbrukas i
frihet siren d iligt syfte.

Jag öfvergår nu till den reservation, som jag sjelf och ytterligare
trenne ledamöter från denna Kammare afgifvit, och skall då
i minnet ännu eu gång återkalla 1873 års underdåniga skrifvelse
från Riksdagen, i fråga om grundskatterna och indelningsverket,
hvilken synes mig hafva blifvit under diskussionens lopp lemnad alltför
mycket åsido. Deri säges bland annat följande: »När en ersättning
för det indelta manskapet i detta afseende» (till befälsstam)

»skall ur de värnpligtiges led vinnas, bör, efter Riksdagens åsigt,
för erhållande af en duglig befälsstam, hvarmed lärer förstås icke
blott öfverbefäl, utan äfven underofficerare, korporaler, vice korporaler
och kadersoldater, och hvilken befälsstam i sjelfva verket måste
blifva föga mindre än den nuvarande indelta arméns effektiva styrka,
frivilligheten i främsta rummet tagas i anspråk.» Hvad innebär
detta? Jo, 1873 års Riksdag har sagt, att frivilligheten skall tagas i
anspråk i främsta rummet, således måste det ju finnas något annat
bakom i andra rummet, och detta kan icke vara annat än tvånget,
hvilket, om icke alla kunna öfvas tillräckligt, måste genom lottning
åstadkommas.

Men jag går vidare. Der står i samma Riksdagens skrifvelse
»mot deri ersättning af Statsverket, som för sådant ändamål kan
hufva behöflig». Hvad innebär detta? Jo, 1873 års skrifvelse säger
således uttryckligen att frivilligheten skall i främsta rummet tagas i

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Ang. landtför- anspråk mot ersättning. Ersättning förutsattes för dem som underSlf''nande''
^ kasta längre öfning och med afseende å special vapnen säges vi(Forts.
) dare tydligen, att antagningen och godtgörelsen skall ske »efter
samma grunder». Då denna skrifvelse hos Riksdagens båda Kamrar
beslutades, var det ingen, som ifrågasatte att, genom att ersätta den
längre och besvärligare öfningen, värnpligtsidén kastades öfver bord,
nu deremot påstår man att, så snart det ifrågasattes betalning, så
förkastar man värnpligtsidén. Yi fyra reservanter, jag påstår det,
hafva haft 1873 års skrifvelse stadigt i sigte, då vi framlade vårt
förslag om olika öfningstid, om ersättning och om lottning.

Jag öfvergå]- nu till det stora slagordet : lottning. Det förvånar
mig att någre talare på förmiddagen, en på stockholmsbänken och
eu bär i mitt grannskap på vexiöbänken, kunnat säga, att vårt förslag
motsvarar »blodslottning». Detta uttryck vore berättigad! om
det vore den aflägsnaste fråga om att den ene brödren skulle få
stanna hemma, då den andre skulle gå ut i krig; men blodslottning
kan man icke tala om, då det endast gäller några månaders mer
eller mindre öfning i fredstid mot ersättning, ty derom och ej om
något annat är ju bär frågan. När det finnes så oklara begrepp om.
lottning hos personer, der man kunde vänta sig insigt, är det i sanning
icke underligt, att folkviljan inom landet är förskräckt för lottningen,
ty på sjelfva landet gör man sig just den föreställningen om lottning,
att den ene skulle få stanna hemma och den andre nödgas gå
ut i kriget; men jag är fullt och visst öfvertygad om, att, när man
inom de olika orterna hunnit för folket utreda och göra klart, att
det endast är fråga om. huruvida den ene skall hafva 81/\2 månaders
längre och bättre tjenstgöring än den andre och derföre åtnjuta ersättning,
förskräckelsen skall stilla sig. Dessutom hyser jag den
åsigt, att då, på sätt de 4 reservanterne föreslagit, det kommer att
helt och hållet ligga i Riksdagens hand bestämma om lottningens
början — enär först sedan Kong!. Maj:t begärt, och Riksdagen nekat
erforderligt ökadt belopp för frivilliges aflöning, lottning skall få
ega rum — och då lottning dessutom endast under denna förutsättning
och i mån af den indelta arméns afgång enligt vårt förslag
skall kunna ifrågakomma, samt det derjemte under den långa öfvergångstiden
från den gamla till den nya arméorganisationen säkerligen
kommer att inträffa, att riksdag efter riksdag skall tvistas
antingen om att bevilja ökadt anslag eller att tillåta lottning, så
skall omdömet nog klarna; och sedan frågan kommit under upprepad
öfverläggning samt blifvit föremål för brochyrer, tal och skrift, så skall
förvisso, när Riksdagen slutligen eu gång vägrar anslag, detta ske derför
att begreppet om lottning då har mognat derhän, att landet icke
längre hyser någon fruktan derför, och det är denna betänketid, detta
gradvisa öfvergångssätt, vi genom vårt förslag velat bereda.

Jag har således inga farhågor för lottningens införande, nota
bene på ofvan angifvet sätt i enlighet med syftet i vår reservation
och det finnes dessutom prejudikat. Man har velat vederlägga detta

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

N:o 50.

af Utskottet åberopade prejudikat om lottning från 1860 års riks- Ang. landtferdag;
men jag vidhåller det. Komitébetänkandet »angående lämp- sva^d°rd~
ligaste sättet för beväringsskyldighetens fullgörande» af den 30 maj (Forts.)
1859 lades till grund för Kongl. Maj:ts förslag till Riksdagen den 20
December 1859. Sammansatta Lag-, Stats- och Ekonomi-Utskottet
biträdde förslaget och det blef slutligen Riksdagens beslut. Den lottning,
som derigenom beslöts, gälde, att om mer än halfva antalet beväringsskyldige
anmälde sig till friköpning från öfningarne, så skulle
lottning dem emellan ega rum, d. v. s. eu lottning uteslutande för
de mera bemedlades söner för att undgå all beväringsöfning, då nu
åter lottningen gäller alla lika, men mot ersättning. Jag har gått
igenom Bondeståndets protokoller för denna frågas behandling vid
1859—1860 års riksdag, men icke funnit en enda röst som höjt sig
emot den då ifrågasatta lottningen. Ingen enda anmärkning inom
Bondeståndet gjordes deremot, och denna lottning har varit lag ända
till dess hela stadgandet om friköpning afskaffades.

Det har anmärkts af en ärad talare på stockholmsbänken mot
de fyra reservanternes förslag, att de! beräknats för mycket befäl
för stammen, och om jag ej missuppfattade talarens ord, var hans anmärkning
uteslutande byggd på den årskontingent af högst 1/i af
de värnpligtige som reservanterne föreslagit; men jag vågar till den
ärade talaren hemställa, huruvida icke de 9,000 eliterne och kadersoldaterna
också behöfva befäl, och huruvida icke de stora massorna
af beväring äfven erfordra befäl. Vidare anser jag mig böra påpeka,
att reservanterne icke ifrågasatt ständig tjenstgöring för befälet utan
tänkt sig, att permission för eu del borde ifrågakomma. Om man
tager alla dessa omständigheter i betraktande, tror jag icke, att någon
grundad anmärkning förefinnes mot den stora befälsstvrka, som den
ärade talaren klandrat i reservanternes förslag.

Jag kommer nu till den sista reservationen, den åttonde. Det
är en osynlig reservation, denna åttonde, och den lyder på afslag,

Men kommer detta att blifva Riksdagens beslut, så kan man säga,
att regeringen äfven har sin dryga andel af skuld deri; tv oneklig^
är, att frågorna om våra grundskatters och vårt indelningsverks afskaffande
och förslag dertill hade bort vara samtidiga med det nya
härordningsförslaget, då 1873 års Riksdags skrifvelse till Kongl. Maj:t
ju innehöll, att den nya härorganisationen icke skulle sättas i verkställighet
förr, än Konung och Riksdag tillsammans löst och antagit
vilkoren för grundskatternas och indelningsverkets afskaffande. Vidare
har man, såsom jag redan nämnt, varit i saknad af det öfvergångsförslag,
som för jemförelsens skull hade bort framläggas bredvid
det definitiva organisationsförslaget.

Man må derföre ej tillvita Riksdagen ensam, i fall frågan nu
icke skulle blifva löst; ty äfven Regeringen — jag vågar upprepa
det — har deri sin anpart. Men —- jag måste äfven säga detta —
ett afslag, och ett afslag hållet uti allmänna ordalag, tilltalar icke
mig. Det må kännas bittert, mycket bittert, om det som man under

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Ang. landtför- nio hela år af sitt lif har arbetat och sträfvat för, skall tyckas vara
svarets ord- förSpj}dt; men den känslan är dock blott eu enskilds, som icke va(Forts.
) §’er mycket i det stora hela. Långt bittrare är att veta fosterlandet
fortfarande vara utan försvar, att veta det denna fråga allt jemt
står olöst och hänger öfver oss såsom ett Damokles-svärd. Man säger
visserligen, att. ingen fara är å färde, att det icke blir något
krig utaf, utan att vi nog få behålla freden. Det är ty värr så vanligt,
då man länge sett vänner och bekanta falla ifrån, men sjelf
känner sig frisk och arbetsför, att intrycket går alltför snart öfver,
man glömmer det i bestyrens hvirfvel; men väl den, som icke träffas
oberedd, och hvad som gäller om den enskilde, gäller äfven om folken.
Den stund kan komma, då vi, efter att genom våra meningsskiljaktigheter
hafva fördröjt lösningen af frågan, få underkasta oss
samma offer, samma bördor, som de länder, Indika gjort på samma
sätt som vi.

Dessutom tror jag, att hedern fordrar, att, sedan vi förkastat
det ena Kongl. förslaget efter det andra, och nu ändtligen fått ett
förslag i enlighet med hvad vi begärt, ehuru långt mera gående än
vi begärt, vi nu icke ega rätt längre att aflåta en allmän skrifvelse,
långt mindre en sådan som lemnar så många kryphål som möjligt
öppna för att eu annan gång kunna säga: »Det är icke heller detta,
vi hafva begärt; det är icke detta, vi ville hafva». Någonting dylikt
anstår icke Riksdagen. Riksdagen bör tvärtom säga ut sill tanketydligt
och klart, så att Kongl. Maj:t må veta, hvad Riksdagen vill.
Om också tvänne olika beslut nu skulle fattas, det ena af Första
Kammaren, det andra af Andra Kammaren, skulle Kongl. Maj:t i
alla fall, så vida nemligen begge besluten vore byggda på samma grunder,
framdeles möjligen kunna sammanjemka de olika meningarne
och för representationen framlägga ett nytt förslag, som kunde vinna
båda Kamrarnes bifall. Men skulle Kongl. Maj:t, i fall alldeles olikartade
beslut fattas eller allt nu blefve afslaget, icke vidare framlägga
något förslag, så skulle detta verkligen ej förvåna mig; jag
skulle alldeles icke undra öfver, om Kongl. Maj:t tröttnade och såge
tiden an, tilldess Riksdagen visar sig veta hvad den sjelf vill, eller
ärligt vill säga ifrån hvad den vill; kanske skall Kongl. Maj:t resonnera
sålunda: jag skall försöka att genom de gemensamma voteringarne
skaffa mig penningar till den gamla arméns öfningar, för att
sålunda göra våra indelta soldater så krigsdugliga som möjligt — och
kanske äfven så dyra som möjligt. Ett sådant tillvägagående kan
väl äfven till slut leda till något resultat; och de stridiga viljorna få
då kanske lättare än nu att förena sig om ett nytt förslag.

På dessa skäl och då så mycket både ur politisk, ekonomisk och
moralisk synpunkt talar för att nu fatta ett beslut, tror jag för min
del, att det icke går an att stanna vid ett i mer eller mindre allmänna
fraser tillsvarfvadt afslag. Ett beslut måste fattas. Det förslag,
som jag tillsammans med tre andra reservanter från denna Kammaren
framstält, har jag väckt icke derföre, att jag ansåg frågan

Torsdagen den 13 Maj, e. m. 31 Jf:o 50.

bättre löst af oss fyra, än af de andra, utan derföre, att jag ansåg'' Ang. landtfurväxt
förslag antagligare än de andras, såsom enligt min åsigt vex- svarets odlande
in på det rätta spåret utan våldsamma brytningar och bildande (Vorta)

en brygga mellan nutid och forntid, på hvilken man utan betänklig- °r
het kunde fortgå i samma stund, som förslaget blefve lefvande hos
folket.

Då jag i år reste upp till riksdagen, sade man allmänt i hemorten
till mig, att hvad man hade mest emot, var att de värnpligtige
skulle förläggas i garnison. Ingen menniska talade då ett ord
om lottningen; nu deremot talar man endast om den, icke om garnisonstj
ensten.

Om således de fyra reservanternes förslag, så att saga, vexla!''
in i det rätta spåret, på samma gång det visar undseende för de
ännu rådande fördomarne — och man må ej undra öfver att ett
folk, jag säger det ännu en gång, som i 200 år varit bundet af indelningsverket
och i 60 åtnjutit en ostörd fred, icke efter blott nio
års förlopp kunnat blifva hågad! för ett värnpligtssystem, tillämpad!
utan misskund — om vårt förslag kunde bilda den nödiga bryggan
till någonting kommande och bättre, så torde det icke hafva ''blifvit
väckt förgäfves. I eu eller annan bättre form skall det då lefva
upp igen.

Herr Törnebladh: Herr Talman. Kammaren lärer icke af mig
fordra någon närmare utveckling af de rent militära elementen i
denna fråga. Detta förmår jag ej, och det vore äfven öfverflödigt
efter det upplysande föredrag, som den ärade talaren på stockholmsbänken,
sjelf komitéledamot, på förmiddagen hållit. Men det torde
tillåtas mig att söka något allmännare belysa frågan från dess olika
synpunkter. Jag vill då först och främst söka framställa de allmänna
grundsatserna för ett nationel! försvar; vidare det nu föreliggande
förslaget, sammanstäldt med de gjorda sammanjenxkningsförslagen,
med afseende på utsigten för deras antagande, och slutligen det
resultat, hvarom man möjligen skulle kunna, under de skilda meningarnes
förbistring, förena sig.

Jag tror ej att någon som vill åstadkomma ett starkt försvar
dervid har att tänka på de stormaktsdagar, som tillhöra förgångna
tider; utan han har att ställa sig till efterrättelse den i forntiden
kända grundsatsen: »om du vill freden, så rusta dig för kriget.» Det
är väl sant, att denna grundsats stundom blifvit förbisedd; men
detta har sällan skett utan sin nemesis; ty krigen hafva rätt ofta i
blodig skrift inristat nämnda grundsats i härjade länder och bland
besegrade folk, som ångrande fått sucka sitt »försent». Yi hafva
visserligen icke kommit till en sådan olycklig erfarenhet, men om vi
icke det gjort, så hafva vi derför icke skäl att misskänna värdet af
denna grundsats. Vi hafva i stället skäl att tacka Försynen, för det
vi ej gjort den bittra erfarenheten, samt anledning att söka förekomma,
att en dylik olycka må träffa oss i framtiden.

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. in.

Ang. landtför- Ur denna synpunkt ser jag ett starkt försvar, och jag tror att
svarets ord- starkt försvar kan af oss åstadkommas. Väl har det blifvit här
(Forts) yttradt, att ett försvar aldrig kan blifva fullt betryggande, och detta
är sant, ty allt menskligt verk är ofullkomligt. Men vi kunna bereda
en jemförelsevis god trygghet för fosterlandet, och det är denna
trygghet, vi böra åstadkomma.

Man har sagt, att vi med sannolikhet icke hafva att befara något
anfallskrig. Ja, detta är riktigt, för så vidt nemligen den, som
vill företaga ett sådant, vet hvad det kostar att göra det; men vet
han, att han kan anfalla utan någon synnerlig fara, så inträder ett
motsatt förhållande. Och redan det målet att kunna under striden
emellan tvänne större makter iakttaga neutralitet, är väl ock värdt.
en och annan uppoffring, äfven om den kunde kännas tung. Den
enskilde, som väntar en fara. söker sätta sig i trygghet för densamma
och underkastar sig uppoffringar derför; hvarföre skulle icke då äfven
en hel nation göra på samma sätt? Och att faror kunna förestå, det
visar historien och en blick på vår verldsdels politiska förhållande.
Minst hade man då kunnat förmoda, att den talare, som karakteriserade
hela Europa såsom ett »rörvarenäste», skulle komma till det
resultat, att vårt försvar ej behöfde vara synnerligen starkt. Från
den synpunkten anser jag för min del, att man bort yrka på, att
försvaret bör blifva så starkt som möjligt.

Ja. säger man, dessa satser äro i och för sig fullkomligt riktiga,
men huru skola de vill taga sig ut i tillämpningen? Jag tillåter
mig då fråga, hvilka fordringar ställer man nu på ett starkt försvar?
Jo, bland andra, att det skall vara snabbt och hastigt verkande.
För min del är jag icke någon militärisk auktoritet, men jag kan åberopa
det Särskilda Utskottets utlåtande, der det på första sidan heter:
»Nutidens krig utkämpas icke endast med stora, utan ock med
väl utbildade härar. Lärotiden under kriget finnes ej mer, utan krigets
konst måste förut vara inlärd. Redan vid krigets utbrott kunna
, afgörande strider väntas.»

I dessa ord ligger ett uttalande, att försvaret måste verka snabbt.
För att detta ock må kunna åstadkommas, bör man vara betänkt
på att hafva förberedt sig så väl, att man icke räknar på tillfälligheten
af ett möjligtvis fördröjdt anfall af afgörande art. Ty det
kan hända, och det är till och med troligt, att den tillfälligheten
uteblifver. Man har anfört Englands exempel, men så många hafva
sökt gendrifva det yttrandet, att jag icke vill spilla många ord derpå.

Och då man talar om Englands flotta, torde dervid äfven böra
omnämnas det egna sätt, hvarpå England, åtminstone förr, förskaffat
sig folk till sin flotta, ett siitt, som jag åtminstone icke tror, att
vi skulle vilja taga efter.

Nu kan man hafva olika grundsatser för försvar. Man kan bygga
detta antingen på allmän värnpligt, på indelt stamtrupp eller slutligen
på en värfvad trupp. Hvad först den indelta stamtruppen angår,
så finnes ju ett uttalande från Riksdagen, angående önskligheten af

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Jfso 50.

-dess upphäfvande, och sakkunnige hafva med anledning af den sista ■drag-, landtförtidens
erfarenhet förenat sig om den åsigten, att man med den in- srarets or''r
delta truppen och beväringen icke kan utbilda ett för framtiden tillfredsställande
försvar. Äfven har måhända indelningsverket mistat
något af sin inre kraft genom det nyligen fattade beslutet angående
militieboställenas indragning till statsverket. Säkert är att, då på
så många håll har uttalats domen öfver den gamla institutionen,
hvars värde jag för öfrigt icke vill förringa, Riksdagen nu svårligen
har rättighet att på denna grund bygga försvaret.

Hvad åter vidkommer värfvad styrka, så möta störa kostnader
och svårigheter att skalla folk till densamma; hvartill kommer att
det folk, som kan genom värfning erhållas, icke är sådant, som man
i främsta rummet skulle önska till försvaret och såsom stam för
beväringen.

Återstår således den allmänna värnpligten. Den har många fördelar,
men äfven — låtom oss erkänna det — olägenheter, ty den fordrar
känbara uppoffringar. Om man äfven icke vill taga i betraktande
de direkta ökade kostnader, som blifva eu följd af antagandet af det
Kongl. förslaget, så måste man till sin fulla vigt uppskatta den förlorade
arbetskraften; men å andra sidan torde äfven böra tagas i
skärskådande, huruvida icke denna förlorade arbetskraft mer än nog
ersättes af den säkerhet eller förhoppning som genom förslagets antagande
vinnes derom att icke förlora ännu mer genom krigets härjningar.
I alla hänseenden har man då ett mål att sträfva för, ett
mål, hvars höga betydelse vi alla erkänna: nationens sjelfständighet
och frihet, Titan hvars betryggande vi icke kunna bibehålla aktningen
för oss sjelfva, ännu mindre kräfva aktning af andra.

Hvad de nu föreliggande särskilda förslagen beträffar, får jag
erkänna, att det af Kongl. Maj:t framlagda, synes mig vara konseqvent
och i och för sig fullgodt. Det har dock ett hinder mot sig,
såsom i en af reservationerna är omnämndt, i det att Kongl. Maj:ts förslag
om ändring af 80 § Regeringsformen icke blifvit af Riksdagen antaget
till hvilande. Samma härordningsförslag har vidare mot sig ett annat
och kanske lika stort hinder, nemligen att folkmedvetandet icke
ännu synes vara moget för antagande af det rena värnpligtssystemet
såsom grundval för vårt försvar. Jag sluter dertill icke blott af de
meningsskiljaktigheter, som redan, vid förslagets framläggande af regeringen,
åtföljde detsamma, utan äfven af den olikhet i åsigter, som
yppats i Utskottets betänkande med dervid fogade reservationer samt
af alla de olika meningar, som redan under debatten blifvit uttalade,
och förmodligen äfven härefter både i dag och i morgon komma att
uttalas i denna Kammare. Detta bevisar något. Det bevisar, att
man väl vill hafva ett gemensamt försvar, men att man icke ännu
enat sig om att göra de stora uppoffringar, som erfordras för att
verkliggöra detta försvar. Under sådana förhållanden, vore det kanske
för tidigt att nu påyrka det Kongl. förslagets antagande, huru myc Andra

Kammarens Prof. 1875. N:o 50. 3

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Ang. landtför- ket man än erkänner dess militära förträfflighet, hvaremot jag icke
svarets ord- pc]jer Jiar något att anmärka.

(Torts ) Vidkommande åter reservationerna, står den första af dem så

°r S''" nära det Kong!, förslaget, att, om man icke anser sig kunna antaga
detta, man svårligen kan biträda nämnda reservation, om man än
medgifver, att densamma har ett visst företräde i afseende å konseqvens.
De öfriga reservationerna åter, utom en, framställa i större
eller mindre mån lottningssystemet och dess förmenta företräden. Här
har nyss blifvit gjordt ett försök att försvara detta system af en
talare på kalmarbänken. Jag skall icke närmare granska hans grunder
för detta försvar, utan vill endast åberopa den nästan allmänna
förkastelsedom, som nu inom Kammaren blifvit uttalad öfver lottningssystemet,
en dom, hvilken synes mig, för att icke säga något
annat,'' åtminstone kunna berättiga till uttalande i dess praktiska nakenhet
af den åsigten, att Kammaren icke vill antaga detsamma.

En reservation åter, den sista af dem, har bestämdt uttalat sig
mot lottningssystemet; men den har på samma gång framstäf förslag
till bildande af en värfvad armé, mot hvilket grundade anmärkningar
från flere håll blifvit gjorda, och senast af den siste talaren.
Dessa anmärkningar synas mig fullgoda, och jag vill dertill
endast lägga, att samma anmärkningar äfven till en del träffa det
af representanten för Wexiö framstälda förslag. Den armé, han synes
hafva tänkt sig, förefaller mig något besynnerlig; den är nemligen
hvarken indelt eller värfvad, utan ett slags mellanting mellan
båda. Och med afseende å svårigheten att beräkna kostnaderna för
densamma, tror jag icke, att detta hans förslag, huru mycket det än
för öfrigt kan hafva för sig, är antagligt.

Men skall man taga värnpligten, skall man taga den konseqvent;
ty att på något sätt förändra den och förbinda den med värfning
eller frivillighet, det är att försvaga idéns kraft. Värnpligten
har sin största betydelse just deri, att alla gemensamt, utan någon
inskränkning, äro pligtige att försvara sitt land; och denna skyldighet
beror derpå, att de äro medborgare; det är en medborgerlig tunga,
som åligger dem, en tunga, som medför icke blott ansvar, utan äfven
känslan af att vara medborgare i ett fritt land, i ett land, som vill vara
fritt. Deri ligger det stora i värnpligten, och detta försvinner, om
man inskränker denna gemensamma skyldighet för de värnpligtige.

Hvad åter beträffar påståendet, att kasernsystemet skulle medföra
stora vådor, vill jag visst icke förneka, att möjlighet finnes för
ett sådant antagande; men jag tror också, att en annan möjlighet i
det fallet kan finnas, om systemet tillämpas väl, hvilket till stor del
beror på det befäl, som kommer att handhafva dess tillämpning.
Och om kasernerna blifva, jag vill icke säga folkhögskolor, men
uppfostringsanstalter för inskärpande af pligtkänsla, lydnad och ordningssinne,
så har man i dem gjort en verklig vinst, som i någon
•mån skall ersätta de förlorade arbetskrafterna. Jag vill icke be -

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

stäm (It säga, att sådant kommer att ske; men jag påstår, att det Ang. landtförena
kan vara lika troligt som det andra. svarets ord Man

har sagt, att största tungan af försvaret, i fall det ordnades
på nu föreslaget sätt, skulle falla på den fattigare delen af lan- C }
dets befolkning; och man har i sammanhang dermed åberopat det
missnöje med värnpligtssystemet, som skulle finnas i Tyskland. Jag
tror dock icke, att tungan af dessa uppoffringar för vårt försvar
skulle komma att företrädesvis och synnerligen drabba de fattige;
ty de skola visserligen uppoffra sill arbetstid, men under den tiden
erhålla de ej blott sin bergning, utan jemväl något mera, nemligen
både militärisk och annan uppfostran, hvilken icke gör dem oskickliga
till kommande fredliga värf, utan tvärtom förhöjer deras duglighet,
om systemet blifvit rätt tillämpadt. Och hvad det omtalade
missnöjet hos Tysklands befolkning beträffar, finnas dertill andra orsaker
än värnpligten; det finnes för närvarande så många elementer
till missnöje, som uppröra Tyskland, att det vore orätt att skjuta
skulden på värnpligten ensam, och för öfrigt är, såsom redan blifvit
omnämndt, den värnpligtiges tjenstetid längre der, än den skulle
blifva hos oss.

Om således man skall välja emellan de olika systemen, bör man
antingen tillämpa värnpligten konseqvent eller också utveckla det
gamla till något fullgod!, bill har emellertid Riksdagen tydligen
tillkännagifvit sin mening, att det gamla icke på längden kan vara
hållbar!; det kan möjligen vara lämpligt såsom öfvergångsform, men
icke till försvar för framtiden. Är denna uppfattning af Riksdagens
åsigt riktig, återstår för Riksdagen icke annat än att i en eller annan
form acceptera värnpligten. Jag vill icke göra något definitivt yrkande
derom, utan blott uttala detta såsom eu grundsats för framtiden.

Här har redan erinrats, att till Kongl. Maj:ts förslag icke finnes
något öfvergångsstadgande. Denna anmärkning upprepar jag, icke
såsom ett klander, ty det hinder, som derför mött, har sannolikt
vant oöfvervinnerligt; men saknanden deraf är likväl ett faktum, och
ett faktum, som inverkar på frågans bedömande, ty det är gifvet,
att, om man skall kunna antaga detta förslag, är det af vinst att
se, huru det skall taga sig ut under öfvergångstiden. Om man således
kunde till kommande Riksdag få ett öfvergångsförslag med
kostnadsberäkning, huru det skulle ställa sig under närmaste framtiden
och längre fram, så hade man bättre medel att bedöma, hvad
man skall besluta sig för, än man nu har. Jag upprepar, att i denna
anmärkning icke ligger något klander, utan att jag endast velat uttala
den åsigten, att en dylik fullständig öfverblick af frågan i dess
helhet möjliggör en pröfning af det definitiva förslaget, något som
jag icke tror Kammaren skall kunna jäfva.

Vid sådant förhållande, och såsom frågan nu ställer sig med
dess olika åsigter, som bryta sig mot hvarandra, är att frukta, att

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Ang. landtför- man kommer att stanna vid ett bleklagdt nej utan något vidare,
svarets ord- men cletta bleklagda nej är icke det, som regeringen vill och svenska
(Forts ) nationen väntar af representationen. Den väntar, att ett tillmötesgående
i denna fråga skall visa sig, ett tillmötesgående, som bestämdt
finnes i botten al sinnesförfattningen här, huru svårt än meningarne
hafva att förenas om formen derför.

Med tanken derpå har jag, med hjelp af några vänner, försökt
att uppställa ett förslag, som jag vill öfverlemna till Kammarens
upplysta hoproffande; och jag vill tillägga, att jag anser förslaget,
äfven om det icke lyckas vinna framgång, likväl hafva uppfyllt sin
mission att komma under granskning och möjligen föranleda jemkningar
i åsigterna eller framkalla andra antagliga yrkanden. Något
annat begär jag icke; och jag skall vara villig att taga förslaget
tillbaka, om det i någon mån kan menligt inverka på slutresultatet,
då alla meningarne skola sammanjemkas och slutyrkandena sammanfattas.

Detta förslag lyder som följer: Att Riksdagen, med anmälan,

att den icke kunnat i oförändradt skick bifalla Kongl. Maj:ts af öfvergångsförslag
icke åtföljda nådiga proposition, måtte i underdånig
skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville taga frågan om försvarsväsendets
ombildning i förnyadt öfvervägande och derefter för Riksdagen
framlägga:

a) förslag till en på allmän värnpligt grundad härordning,
afpassad efter landets behof och förmåga af uppoffringar i och för
försvaret;

It) fullständiga kostnadsberäkningar för detta förslags genomförande
och tillämpning;

c) plan till en på längre tid stäld öfvergång till det nya systemet,
så uppgjord att, med bibehållande af nödiga stamtrupper, beväringens
öfningar allt mer utsträckas, intilldess värnpligtsystemet
kan fullständigt genomföras och i sammanhang dermed indelningsverket
afskaffa s;

<l) förslag till de jemkningar och lindringar i ro terings- och
rustningsbesväret, som af uppoffringarne för den utsträckta krigstjenstskyldigheten
under öfvergångstiden påkallas, samt till detta besvärs
slutliga upphäfvande.

Detta förslag uttalar, såsom Kammaren finner, grundsatsen om
allmänna värnpligten för framtiden; vidare vigten af en fullständig
finansplan, innan förslaget kommer till hufvudsaklig pröfning; dessutom
angelägenheten deraf, att öfvergången ställes så, att derigenom
värnpligtssystemet förberedes, ty detta system har sin rot i beväringsinrättningen
och utvecklingen af denna inrättning är således ett
medel att främja värnpligtssystemet.

Slutligen innefattar mitt förslag äfven ett yrkande om en af
denna Kammare flera gånger förut begärd jemkning och lindring i
rustnings- och roteringsbesväret, afsedd att småningom inträda och

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

N:o 50.

förbereda dettas slutliga afskaffande, då nemligen, när den nya här--4^. landtför ordningen

fullständigt kommer till stånd. svarets ord nande.

tt , 0 0 (Forts.)

Herr C. Ifvarsson: Så sent på aftonen, vore det kanske bäst att
tiga stilla, men då denna fråga är af så stor vigt, anser jag mig
icke böra göra det. Jag vill gerna yttra mig kort, och om jag icke
skulle lyckas deri, så är det derföre, att jag icke kan undertrycka
ett och annat, som måste sägas.

Hvad jag först och främst vill nämna, det är att af de många
olika förslagen, som blifvit framstälda af Kongl. Maj:t, af reservanterne
och slutligen af enskilda ledamöter af denna Kammare, har
man tydligen funnit, att frågan ännu icke är mogen till afgörande.

I detta hänseende tror jag.sålunda man kan vara på det klara; men
huru saken skall för framtiden ställas, detta synes mig mycket oklart.

Hvad jag föreställer mig skulle kunna gå lättast, det vore att genomföra
ett särskildt öfvergångsförslag, och ett sådant vore sannolikt
också med folkets önskningar mest öfverensstämmande. Något sådant
förslag har jag icke sett framlagdt; jag vill icke heller framlägga
något, utan endast antyda, huru det efter min uppfattning
borde vara beskaffadt.

Jag kommer då tillbaka till 1878 års Riksdags skrifvelse, som
var mycket sväfvande i vissa delar, i synnerhet i de delar, som icke
egentligen hörde till ämnet, och som efter min tanke gaf regeringen
tillfälle att svara så som den gjorde. Men hvad som var tydligt af
skrifvelse!), det var att man ville söka få afskrifningsfrågan afgjord
på samma gång som den egentliga försvarsfrågan. Hade man utgått
från denna synpunkt, skulle saken varit vida lättare än nu att komma
till råtta med.

Jag föreställer mig, att det icke hade behöfts mera, än att man
stält afskrifningen på det sätt, som Kammarrådet Anderson föreslagit,
med vissa procent om året, och det på grund af den skrifvelse
Riksdagen aflät till Kongl. Maj:t. Man hade då bestämt afskrifningen
efter värde i hvad angick indelningsverket, och således hade man
fått alltsammans uppskattadt i penningar. Dernäst hade man efter
samma grund bestämt, att statsverket skulle betala den soldat, som
af staten anskaffades i stället för den, som kunde komma att afgå
under tiden, och intilldess sådant skett, skulle staten till rust- och
rotehållaren betala skilnaden emellan afskrifningspr o centen och rustoch
roteringskostnaden, på det han måtte erhålla sin ersättning. På
detta sätt hade man småningom fått en stam i stället för den som
nu finnes.

Man säger måhända, att man för närvarande icke kunnat få
frivillige i tillräckligt antal att fylla de jemförelsevis vida fåtaligare
vakanserna i våra värfvade regementen för den betalning, som nu
lemnas af Kongl. Maj:t. Nej, men skulle man tänka på att få sådane
frivillige, så måste staten betala den derföre erforderliga kostnaden,
och då tvifla!'' jag icke på, att de skulle kunna erhållas lika

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Ang. landtförsvarets
ordnande.

(Forts.)

val som man kan få indelta manskapet nu, och lika lätt som man
kan få officerare.

Det är utan tvifvel dels hedern att tjena i armén och dels betalningen,
som åstadkommer detta, och, om stamsoldaterne behandlas
väl och betalas väl, nog kan man få dem, hvilka vilja tjena såsom
sådana, och på det sätt bilda huru stor stam, man vill. Häraf behöfver
icke följa, att stamsoldaterne skola tjena tills de blifva så
gamla, att de blifva fattighjon, ty vill man söka dem bland de värnpligtige,
kan man afskeda dem vid 25 eller 30 års ålder eller annan
lämplig tid, och man erhåller derigenom dugliga soldater att bilda
landstormen. Jag tror att, om man tagit frågan på det sättet samt
föreslagit att småningom öka beväringsöfningarne i den man den nya
stammen blifvit tillgänglig, så hade vi haft ett öfvergångssystem,
som varit lämpligt, och som icke synnerligen bemärkts, utan gått
lätt att genomföra, men det hade fordrats att icke öka beväringsöfningarne
i alltför hög grad. Man skulle på detta sätt hafva vunnit
väl icke alldeles ett nytt försvarssystem, men ett efter tid och
omständigheter lämpadt försvar, på samma gång man befrämjat, hvad
som vore rättvist i landet, ty det är icke rättvist, att de, som hittills
burit de största bördorna, skola i vissa delar ensamma bära
dem äfven hädanefter och då de tillväxa. Ingen beväringsyngling
skulle då tvingas att åtaga sig någon större tjenstgöringsskyldighet
än de öfriga, utan han skulle få full betalning derför och gå in såsom
frivillig. Alla vore då likställda, och denna likställighet vore
då rättvis. Jag föreställer mig, att man måste på rättvisa grunder
bygga sitt försvar, ty skall man hafva ett starkt sådant, är det icke
nog med att öka hela beväringen. Det starkaste försvaret hvital- på
enighet bland folket, och enighet befordrar man derigenom, att man
gör folket förvissadt derom, att det vederfares rättvisa. Rättvisan
kan vara svår nog att träffa, men söker man finna den, så nog
träffar man henne slutligen åtminstone i det närmaste. I allmänna
rättsbegreppen kan icke ingå såsom varande rätt att lotta ut åtskilliga
beväringsynglingar att ligga i garnison och der spilla sin tid,
och således åtaga sig en större skyldighet än andra; allraminst kan
det kallas rättvisa, att de, som utlottas, endast få åtnjuta hälften så
stor betalning som de frivilliga. Tager man saken på detta sätt,
komma måhända beväringsynglingarne att sammanskjuta penningar
till sina utlottade kamrater, men dermed kommer också en större
tunga att läggas på beväringsynglingarne. Gör man sådana orättvisor,
blir rättsmedvetandet bland folket kränkt. Jag tror för öfrigt,
att man icke bör taga till en större apparat för försvaret, än landet
förmår att bära. De ekonomiska bördorna kunna annars blifva så
stora, att man slutligen icke har något att försvara. Allramest bör
man fästa vigt vid beväringsöfningarne och i afseende å beväringsynglingarnes
skyldigheter. Detta är en personlig börda, som man
lägger lika på alla, om man icke begagnar lottningssystemet, men
bördan träffar ändock i verkligheten icke alla lika, ty de minst be -

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

N:o 50.

medlade, som måste försörja sig med sitt arbete, träffas af denna Ana- landtbo
börda tyngre än millionärens son. Detta kan väl icke lijelpas i af- svar^n^
seende på den personliga tjenstbarheten, men i afseende på uppoffring (Forts.)
af penningar bör personen icke påläggas särskilda uppoffringar, icke
ens på indirekt väg. Skulle man i eu hast öka öfningarne från 30
till 90 dagar, komme detta säkert att väcka stort uppseende bland
folket, och vi skulle deraf antagligen hafva att vänta sådana följder
som att, oaktadt emigrationen på senare tider aftagit, densamma
komme att i högsta måtto befordras, och att det kanhända icke
skulle dröja länge, förrän vi finge se ett större antal af våra ynglingar
fly landet och söka sin utkomst på andra sidan om Atlantiska
liafvet. Hvarifrån skola vi då taga arbetskrafter att sköta våra näringar,
vårt jordbruk, och hvarifrån skola vi finna krafter till vårt försvar?
Ja, jag tror att vi skulle komma att sakna dessa krafter, och
att, i den mån emigrationen tilltoge, det hufvudsakligen skulle komma
att finnas äldre män, fruntimmer och barn qvar i landet för arbetet
vid våra näringar och till landets försvar. Jag anser derför,
att man måtte noga beakta detta, och gå varsamt till väga i afseende
å de förändringar, man vill införa i vårt försvarsväsende, synnerligen
beträffande bördorna på våra ynglingar.

Det, som i detta hänseende åsyftas, vill jag icke kalla ett nytt
försvarssystem, ty nog hafva vi redan den allmänna värnpligten såsom
det hufvudsakligaste försvaret. (Stammen är nemligen vida underordnad
i antal mot beväringsynglingarne). Det bör derföre nu
endast vara fråga om att i någon mån utbilda hvad man har samt
förskaffa sig en stam, som är mera lämplig för vårt lands försvar,
och att vid denna ombildning af försvaret gå så rättvist och varsamt
till väga, som möjligt. Under sådana förhållanden får jag tillkännagifva,
att jag icke kan godkänna de förslag, som blifvit framlagda
hvarken af Kongl. Maj:t eller Utskottet eller af reservanterne,
enär icke något af dessa äro så pass rimliga, att man för närvarande
kan våga att antaga dem. Dessutom är icke i något af dem
framstäldt förslag till öfvergångslag, ehuru några af reservanterne
framstäf åsigter, som äro något i den riktningen, och detta anser
jag vara en stor brist. Likaså hade, enligt min åsigt, grundskatternas
afskrifning bort vara satt i sammanhang med försvarets ombildning,
hvilken önskan Riksdagen bestämdt uttalat. Alla dessa omständigheter
tillsammans synas mig tala för att icke under nuvarande
förhållanden antaga något af dessa förslag, hvarken det ena
eller det andra, hvarföre jag får tillkännagifva, att jag ämnar yrka
rent afslag å alltsammans. Man har visserligen sagt, att i sådan
händelse skulle regeringen icke få kännedom om hvad representationen
verkligen önskar och derigenom vara urståndsatt att utarbeta
något nytt förslag. Deremot vill jag erinra, att den diskussion, som
inom Riksdagen eger rum i detta ämne, väl borde anses vara ett
uttryck af representationens önskan och detta uttryck vida sannare,
än om genom votering eu skrifvelse tvingas fram, hvilken icke kom -

N:o 50.

Torsdagen den 18 Maj, e. in.

Ang. landtfor- mer att innehålla det verkliga flertalets vilja. Dessutom, om vi, som
svarets ord- hafva Yarit här en lång tid, och således måhända inandats en mera
(Torts6) krigisk luft än folket i landsorten, skulle råka att gå längre i eftergift,
än våra komittenter anse lämpligt, hvilket nog inträffar, om
något af de framlagda anslagen antages, så tjenar det till ingenting,
att vi nu göra eu sådan opinionsyttring i afseende på försvarets ordnande,
ty till nästa riksdag komma antagligen många andra representanter
att uppsändas, och då skola de kanske medföra andra åsigter,
nemligen sådana, som för tillfället gillas af folket i allmänhet;
hvarföre och då frågan icke nu kan slutligen afgöras, utan densammas
öde i alla fall lär blifva beroende af deras mening, som framdeles
intaga våra platser vid Riksdagen, opinionsyttringen äfven från
denna synpunkt sedd är ändamålslös, om ock densamma kunde blifva
något mera enhällig än den är.

Genom en konstlad eller efter flera voteringar framtvungen opinionsyttring,
som gillas endast af ett fåtal, kan frågan icke heller
föras närmare sin lösning, utan tvärtom. Låtom oss derföre hellre
vara uppriktiga och nu endast säga, att de förslag, som blifvit framstälda,
icke äro sådana, att de kunna af representationen antagas.

Det är nog att en skrifvelse, sådan som den, hvilken för två
år sedan afläts, från Riksdagen afsändas, utan att flera lika sväfvande
böra eftersträfvas. Representationen får nu i viss män sjelf
taga på sig skulden, för att det af regeringen nu framlagda förslag
till försvarets ombildning är olämpligt, för att ej säga orimligt, emedan
nämnda skrifvelse var författad i så sväfvande ordalag, att den
ganska lätt kunde misstydas. Låtom oss ej göra detsamma om igen.
Det förslag, som regeringen nu framlagt, har väckt mycket uppseende
i landet, och alla, som jag talat vid, hafva uttalat den förhoppning,
att detsamma icke måtte antagas. Man har hoppats på Riksdagen
i detta fall, sedan man sett huru Regeringen uppfattat saken.

Nu, om ock, såsom jag nyss sade, representationen sjelf till en
del har skulden till att föreliggande förslag framkommit sådant det
är, och regeringen derför i viss mån kan undgå klander för detsamma,
så följer ingalunda deraf att flera dylika missförstånd äro
ef t erlän gtans värda.

Om vi nu akta oss för obetänksamma beslut, så kan man måhända
våga hoppas, att regeringen skall af det sätt, hvarpå representationen
behandlar nämnda förslag, finna nödvändigheten att gå
varsamt till väga. Regeringen har i detta fall, anser jag, äfven
hon, varit oförsigtig, och äfven derföre är det bäst att vi icke vidare
bidraga till slika åtgärder eller framkalla flera sådana förslag,
som det regeringen framlagt, ty ärlighet i detta, så väl som i andra
afseende!!, är det bästa.

Jag antager emellertid, att regeringen, utan vidare påstötning af
Riksdagen, tager frågan om hand och gör det på ett tillmötesgående
sätt, så att de representanter, som komma efter oss, kunna taga densamma
i öfvervägande och besluta ett försvar, som är för landet

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

lämpligt. Regering och representation böra i detta hänseende gå Ang. landtförhvarandra
till mötes för att besluta hvad som är för landet det bästa sva]^ll°e"i
och nyttigaste. Under närvarande förhållanden kan jag emellertid (Forts.)
icke göra annat än yrka rent afslag å så väl Kongl. Maj:ts som Utskottets
och alla öfriga förslag.

Herrar Carl Aron Jönsson, Lyttkens, Lars Börjesson, Nils
Larson, Jonas Jonasson i Rasslebygd, A. Andersson i Torp, Fredricson,
Bolin, Ohlin och Ola Månsson förenade sig i Herr Carl Ifvarssons
yttrande.

Herr Au g. Pettersson i Hasselstad: Den nu till behandling
föreliggande frågan är en bland de största, ja kanske den vigtigaste,
som under hela riksdagen förelegat till behandling, och ingen
skulle hellre än jag sett, om Riksdagen kunnat fatta ett beslut som
varit Riksdagen värdigt och på samma gång ländt landet till fromma.

Detta har dock icke kunnat ske, emedan man icke kunnat förena sig
om ett enda af de framlagda förslagen, och detta är så mycket mindre
underligt, som icke eu gång Utskottets egna ledamöter hafva varit
eniga utan hafva nästan alla afgifvit reservationer. I den reservation,
som blifvit afgifven af Herrar Key, Friherre Ericson in. fl.,
hafva åtskilliga ganska goda grundsatser blifvit uttalade, men sättet
att uttaga folk till tjenstgöring genom lottning, som i denna reservation
tillstyrkes, är, enligt min uppfattning, både obilligt och orättfärdigt.
Ynglingen skall mot sin vilja kastas in i kasernen och blir
derigenom till ingen nytta hvarken för landet, armén eller sig sjelf.

Denna grundsats är orättvis derföre att den fattige, som icke har något
annat än sina armar att uppoffra, skall lottas ut till garnisonstjensten
lika väl som den rike, som dock alltid intager en bättre ställning
genom sin kassakista, och sålunda träffar alltid den tyngsta bördan
den fattige. Den reservation, hvilken Herr Gunnar Eriksson afgifvit,
och i hvilken tvänne andra ledamöter förenat sig, är den enda
som möjligen skulle kunna vinna någon sympati, åtminstone hos mig,
men då det icke är antagligt, att den kan vinna Kammarens bifall,
så ser jag för närvarande ingen annan utväg än att låta frågan för
närvarande falla.

Här hafva blifvit framstälda flera anmärkningar mot Herr Abr.

Rundbäck för det af honom på förmiddagen afgifna förslag, men för
min del får jag bekänna, att jag i många fall gillar hvad han yttrade,
ty det egde allt sin riktighet. Hans förslag uppväckte en mycket
stor strid, derföre att han ville att ersättningen skulle utgå efter 2:dra
artikeln bevillningen, men härför tycker jag alls icke att han förtjenat
klander, utan tvärtom beröm. Då jag icke kan sälla mig till något
af de framlagda förslagen, hvarken Kongl. Maj:ts, Utskottets, eller
reservanternes, så instämmer jag med den siste ärade talaren och
yrkar afslag å alltsamman.

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Ang, landtförsvarets
ordnande.

(Forts.)

Herr Jonas Andersson i Hoberg: Herr Talman, mine Herrar!
Det kan visserligen synas djerft af mig att uppträda i en så vigtig
fråga som denna, men jag har icke kunnat underlåta att uttala min
mening. Jag får då först och främst tillkännagifva, det jag för min
del hvarken kan gilla Kongl. Majrts nådiga proposition till Riksdagen
om förslag till lagar angående allmänna värnpligten ej heller
det af Utskottet meddelade utlåtande rörande samma fråga, då de
båda äro uppställa i den form, att landets unga söner skulle blifva
underkastade dels lottning och dels sådan tjenstgöring, som oftast
benämnes kasernlif. Dessa båda vilkor äro, åtminstone i min ort,
folkets förskräckelse. Jag tillåter mig nämna, att vid mitt besök i
hemorten under nu pågående riksdag bevistade jag en kommunalstämma,
der jag tillfrågades huru det skulle gå med värnpligten.
Sedan jag härpå svarat, att Riksdagen då ännu ingenting beslutat i
samma fråga, yttrade flere: »gån I in på att stifta sådana lagar, som
tvinga våra ynglingar att ligga i kasern tjenstgöring samt undergå
lottningssystemet, då skola vi hellre skicka våra söner till Amerika
än låta dem i Sverige undergå ett sådant tvång». Min öfvertygelse
är äfven den, att om värnpligtslagen antages af Riksdagen i det
skick den nu föreligger, kommer detta stadgande i icke ringa mån
att befordra emigrationen. Man har ofta hört sägas, att vårt indelningsverk
är odugligt, ja, man har till och med sagt att det är
ruttet; må så vara, att det icke är fullt sådant det bör vara, men
åtminstone är det icke så ruttet, som det är utskriket för, ty åtminstone
har ingen lukt derifrån trängt till min näsa. Jag tillhör
visserligen icke deras antal, som hålla strängt på indelningsverkets
bibehållande, men så mycket kan jag upplysa, att jag icke hatar
detsamma. På grund af hvad jag nu anfört, får jag yrka afslag så
vill å den åberopade Kongl. propositionen som å Utskottets utlåtande.
Jag tillåter mig att derjemte uttala min lifliga önskan, att
Riksdagen ville tillbakavisa hvarje Kongl. proposition om lagar till
ny härordning, intill dess kaserntjenstgöriugen och lottningssystemet
blifvit undanröjda, så att landets befolkning måtte kunna undslippa
detta tvång. För min del förenar jag mig med dem som vilja hafva
en stamtrupp, men jag anser att landet bättre kan bära denna tunga
genom tillskjutande af nödiga medel från statsverket än genom att
lägga den på personligheten. Dock anser jag att man icke kan förneka,
att beväringsynglingarnes öfningstid bör i någon mån förlängas.

Herr Liss Olof Larsson: Frågans vigt gör, att äfven den i

ämnet minst hemmastadde icke gerna vill lägga sin röstsedel i urnan
utan att hafva uttalat sin åsigt härutinnan, och af denna anledning
har jag begärt ordet samt ber att för en stund få taga Herrarnes
uppmärksamhet i anspråk. Vid en fråga sådan som denna, borde
det icke vara svårt att komma öfverens, då det gäller fosterlandets
försvar och då vi alla — jag är derom öfvertygad — lifvas af
samma känsla, den nemligen att genom ett tillräckligt starkt försvar

Torsdagen den 13 Maj, e. in.

N:o 50.

skydda vår urgamla frihet och sjelfständighet. Men att det t. o. in. Ang. landtföri
en sådan sak icke är sä lätt att komma öfverens om sättet, huru svarets ordman
bör gå till väga för vinnande af detta mål, derom vittnar allt (Forts )
för väl föreliggande utskottsbetänkande. Och det är — sorgligt att
säga — föga antagligt, att Kammaren nu på några timmar skulle
kunna enas om ett förslag, då Utskottet, som nära nog hela riksdagen
haft ärendet om hand, icke kunnat komma till större enighet,
än hvad betänkandet utvisar. Det är emellertid glädjande att under
denna diskussion, man icke såsom tillförene, då frågan om vårt försvar
förevarit, beskyller hvarandra för ofosterländskt sinnelag, att
man icke vill något försvar, att man beherrskas af oegennyttiga afsigter
o: s. v. och att man ändtligen vunnit den erfarenhet, att den
stora frågans lösning icke befrämjas genom sådana beskyllningar;
det visar efter mitt förmenande ett stort steg framåt till eu lycklig
utgång. Det är nu endast sättet huru ett försvar skall kunna ordnas,
på samma gång tillräckligt starkt, och ej öfverstigande vår förmåga
att bära det, hvarom meningarne äro delade. För min del är
jag öfvertygad om att de snart skola sammanjemkas, äfven om det
icke lyckas vid denna riksdag.

Då likväl icke heller jag för min del kunnat gilla något af de
förslag, söm hitintills blifvit framlagda, skall jag taga mig friheten
framställa ett annat; men kärförinnan kan jag icke underlåta att
till bemötande upptaga ett och annat af hvad som yttrats, enär en
del deraf just berör det förslag, jag ämnar framlägga.

Det var nemligen ett par yttranden af Herr Grefve Björnstjerna,
hvilka jag icke obetingadt kan gå in på. Mitt förslag afser en mindre
öfningstid, än Kongl. Maj:t föreslagit och Grefve Björnstjerna förordat.

Herr Grefven försäkrade oss, att de olyckor, som under sista kriget
drabbade Frankrike, framkallats deraf, att dess trupper voro för litet
öfvade. Jag kan naturligtvis icke emot en fackman ingå i vederläggning
af detta yttrande, men ber endast att härvid få göra några
erinringar. Man har nemligen hört många, som påstått, att Frankrikes
olyckor icke allenast berott på dess oöfvade truppmassor, utan
till en del, och ganska väsendtligen, härflutit af oenighet inom regeringen,
oskicklighet och afundsjuka hos befälet samt dålig utrustning.
Detta torde ock vara ett skäl, och man gör orätt uti att
skrifva Frankrikes olyckor ensamt på den bristande öfningstidens
räkning.

Vidare yttrade den nämnde talaren något om stam och kadrer,
som jag ber att få upprepa. Han yttrade nemligen: huru skall man
kunna bilda en stam, då det vid flera af våra värfvade regementen
finnes vakanser som icke kunna fyllas. För min del vågar jag bestämdt
antaga, att detta förhållande väsentligen beror derpå, att
dessa regementen äro förlagda till de större städerna, samt att förhållandet
blefve helt annorlunda, derest vi unge stammen förlagd
till landsbygden, såsom vår indelta stam.

N:o 50.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

/ing. landtför
svarets ordnande.

(Forts.)

Talaren nämnde vidare, att garnisonslifvet icke vore så farligt,
ity att endast jemnårige derunder sammanträffa, äfvensom att endast
personer från samma provins der skulle mötas. Såvidt jag kan finna,
håller detta yttrande icke alldeles streck; möjligen är det riktigt så tillvida,
att endast personer af samma ålder der skulle komma tillsammans,
men hvad angår, att blott folk från samma provins skulle i
garnisonslifvet råka tilllsamman, håller den uppgiften icke streck åtminstone
hvad garderna beträffar; ty, såvidt jag minnes rätt, skola dessa efter
Kongl. Maj:ts förslag uttagas genom lottning bläda alla värnpligtige.

Herr Grefven yttrade äfven, att, om man finge en stam af frivillige,
som skulle betalas, det då endast blefve fattige och sådana
personer, som icke på annat sätt kunde försörja sig. hvilka komme
komme att ingå i stammen och taga värfning, samt att det således
blefve eu ytterst dålig stam. Men strax derefter yttrade samme talare
om deri nuvarande stammen af 20,000 eller 25,000 man, att det
vore en verkligt god stam. Derigenom vederläde han sjelf sitt förra
yttrande, och jag behöfver ej vidare tala derom.

Herr Key sade att förut har förskräckelsen galt garnisonstjenstgöringen,
men nu talar ingen derom, nu är man endast förskräckt
för lottningen. Dör min del må jag säga, att jag icke hyllar någondera,
hvarken lottning eller garnisonstjenst, skälen derför är o redan
anförda af flere talare, jag får blott säga, att min mening är, att de
som skola tilldelas längre öfning och tjenstgöra längre tid, böra vara
sådana frivillige, som mot betalning åtaga sig sådant.

Det har af flere talare, bland annat, blifvit yttradt, att man bör
rusta sig under freden för att kunna undvika kriget. Det är dock
många, som sätta i tvifvel riktigheten af detta påstående, under förmenande
att det också händt, att det varit vår svaghet, som mer än
en gång räddat oss från kriget. Oaktadt jag tror, att det ligger sanning
i sistnämnda påstående, tillhör jag för ingen del den åsigt, som
anser, att man icke bör hafva ett väl ordnadt försvar, men eu annan fara
ligger nära till hands, om man nemligen påtvingar folket ett försvar,
så tungt att de sucka under bördan deraf, såsom det lärer vara händelsen
i de stora militärstaterna, och denna fara är, att man möjligen
måste ställa till med krig för att visa nödvändigheten af att rusta
sig på ett onaturligt sätt. Jag har hört detta skäl framställas af
många, och jag kan icke förneka, att deri ligger någon sanning.

Bland de många förslag, som här blifvit väckta, äro flere, som
yrka rent afslag å så väl Utskottets och dess reservanters, som Kongl.
Maj:ts förslag. Så var förhållandet med dem, som framstäldes af
Grefve Sparre med flera. För min del kan jag icke vara med derom,
utan skulle helst se, att Kammaren uttalade någon bestämd åsigt i
frågan och icke helt enkelt sköte den ifrån sig, under förebärande att
saken icke vore tillräckligt utredd. Jag har nemligen trott, att orsaken,
hvarföre den Kongl. propositionen icke åtföljdes af något förslag
om grundskatternas afskrifning, var den. att Kongl. Maj:t icke
ansett nödigt att vidtaga ail utredning af frågan, förrän Riksdagen

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

N:o 50.

pröfvat grunderna för det förslag, som Kongl. Maj:t nu framlagt. På Ang. landtförgrund
häråt anser jag, såsom jag nyss nämnde, att Riksdagen bör svarets^orduttala
någon bestämd åsigt om huru frågan kunde lösas, på det att (p0rts.)
Kongl. Maj:t deraf måtte erhålla någon ledning vid uppgörandet af
ett nytt förslag, som komme att framläggas för en följande Riksdag.

Underlåter Riksdagen» detta, så kan ju Kongl. Maj:t ej veta, hvad
Riksdagen vill, och antagligen blefve derigenom det nya förslaget sådant,
att det icke heller af eu kommande Riksdag kunde godkännas,
hvaraf följden blefve ett ytterligare uppskof med frågans afgörande,
och jag vill ej vara delaktig i ansvaret för ett sådant uppskjutande.

Hvad det af Herr Rundbäck väckta förslag vidkommer, har jag
mot detsamma en anmärkning att göra. Det innehåller, bland annat,
att den tid, som de värnpligtige skulle vara skyldiga att öfva
sig, borde utgöras af 90 dagar, fördelade på tre år. Härutinnan öfverensstämmer
detta förslag med såväl Utskottets som reservanternes.

Men jag har icke märkt något skäl uppgifvas, hvarföre denna öfningstid
nödvändigt skulle utsträckas under tre år. I Utskottets betänkande
framhålles nödvändigheten af att göra åtskilliga besparingar uti såväl
de kostnader, som de arbetskrafter, hvilka enligt det Kongl. förslaget
skulle erfordras. Men om Utskottet hade varit konseqvent, hade
det ock, efter mitt förmenande, bort se till, huruvida icke den nämnda
öfningstiden kunnat försiggå under ett år. Ty om man tager i betraktande
den tid, som åtgår för de beväringsskyldige till att
marcliera till och från öfningsplatserna, och hvilken tid icke lärer komma
landets försvar till någon som helst nytta, så föreställer jag mig,
att man mycket väl skulle kunna låta öfningstiden inskränkas till ett
eller på sin höjd två år. Jag finner dertill så mycket större skäl,
som Utskottet anser, att kavalleriets öfningstid af 90 dagar kan inskränkas
inom ett år, och jag icke kan finna, att infanteriet skall
behöfva längre tids öfning än kavalleriet. Man kan visserligen invända,
att förhållandena gestalta sig olika på olika orter. Ja, jag medgifver
gerna, att i de trakter, som äro mer tätt befolkade, är frågan
icke af någon betydelse. Men så är icke förhållandet i norra Sverige
med dess glest befolkade trakter, der det ofta blir nödvändigt
att använda lika lång tid för att marcliera till och från öfningsplatserna,
som den som åtgår för vistelsen derstädes.

I förslaget ingick vidare, att de stamsoldater, hvilka vi enligt
detsamma skulle hafva, ovilkorligen skulle vara torpare. Jag har
icke kunnat inse nyttan deraf, eller att denna omständighet skulle
göra soldaterne mera skickliga till landets försvar. Erfarenheten gafvel-
icke heller något sådant vid handen. Tv det finnes åtskilliga
trakter i vårt land, der soldaterne sakna torp, och man har likväl
aldrig hört, att dessa soldater skulle vara sämre än andra. Jag tror
snarare, att, om soldaten får sin kontanta lön, kan han sjelf, om han
så vill, förvärfva sig ett eget hem, och lian lifvas då af en annan
känsla vid försvaret af ett älskadt fosterland, ty han har då äfven
sin egen torfva att kämpa för.

N:o SO.

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

Ang. landtförsvarets
ordnande.

(Forts.)

Jag vill ej längre upptaga Kammarens tid med vederläggning,
utan ber nu att få uppläsa mitt förslag. Jag har visst inga anspråk
på ofelbarhet för detta förslag, utan skulle af någon efterföljande talare
framläggas något, som jag anser vara bättre, vill jag gerna förena
mig deri och återtaga mitt. Detta mitt förslag är emellertid af denna
lydelse:

»Att Riksdagen, som icke kunnat antaga det af Kongl. Maj:t
framlagda förslag till ny härordning, må vid anmälan af detta beslut
i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, i sammanhang
med frågan om grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens
afskaffande, taga frågan om en ny härordning under förnyad
ompröfning, och för Riksdagen i sådant hänseende framlägga
förslag, bygdt på följande grunder:

a) att utaf de värnpligtige antages, emot den betalning af statsmedel,
hvartill de kunna erhållas, så många som erfordras för
specialvapnen samt eu stam eller kader för infanteriet;

b) att vapenöfningarne för alla öfriga värnpligtige må utsträckas
till högst 90 dagar;

c) att under ompröfvande måtte tagas, huruvida icke någon del af
de i punkten b omförmälda öfningar må, till mindre kostnad för
såväl staten som den enskilde, kunna i allmänhet eller i eu del
orter försiggå i mindre kretsar, t. ex. sockne- eller kompanivis,
och den återstående öfningstiden förssiggå under ett år; samt

d) att den nya härordningen må successivt träda i verkställighet, sedan
stadganden om indelningsverkets och grundskatternas afskaffande
blifvit af Konung och Riksdag antagna.»

Som Herrarne finna, är i första punkten af mitt förslag ingenting
nämndt om, vare sig specialvapnens antal eller stammens storlek,
utan endast att så många skola antagas, som erfordras, och emot
den betalning, hvartill de kunna erhållas; jag har nemligen icke, på
sätt de 3 reservanterne gjort — hvars förslag mitt ligger ganska nära
— tilltrott mig kunna bestämma, huru stor stam skall behöfvas för
att erhålla ett starkt försvar, sedan man gifver alla värnpligtige 90
dagars öfning. Jag anser, att Riksdagen nu kunde inskränka sig till
att förklara huru lång öfningstid, de värnpligtige, hvilka icke ingå
i stammen, skola hafva. Sedan Kongl. Maj:t fått veta detta, tillhör
det Kongl. Majt att utarbeta förslag i ämnet och dervid lemna Riksdagen
utredning om, huru stor stam behöfves för erhållande af ett
starkt försvar, äfvensom huru stora kostnader dertill erfordra^. Men
utan att Riksdagen gör ett bestämdt uttalande beträffande den öfningstid,
den vill ålägga de värnpligtige i allmänhet, så kan jag icke
inse. huru Kongl. Maj:t skall kunna utarbeta ett nytt förslag, sedan
det nu framlagda fallit, med utsigt att vinna Riksdagens bifall.

Vidare ber jag få påpeka att i mitt förslag icke något bestämdt
yrkande blifvit gjordt i punkten c, utan att det är en hemställan
derom, att frågan skulle tagas under ompröfning, huruvida de värnpligtiges
öfning, hvilken jag föreslagit till 90 dagar, skulle försiggå under

Torsdagen den 13 Maj, e. m.

N:o 50.

loppet af ett år. Och likaså är förhållandet med frågan om, huruvida Ang. landtförej
dessa öfningar till någon del kunde försiggå i mindre kretsar, svarets ord
t. ex. socknevis eller kompanivis. Man påstår nu, att dettaicke är gör- (pörte )
ligt, utan att öfningarne alltid måste företagas å större mötesplatser
och i större truppafdelningar. Detta tror jag dock mycket väl skulle
kunna undvikas, ehuru jag, såsom icke egande vidare militärkunskap
än det lilla jag under min beväringsexercis kunnat inhemta, naturligtvis
icke kan tillmäta mitt omdöme i detta fall någon afgörande
vigt; men klart är, att ett dylikt sätt att gå till väga skulle medföra
lindring i kostnaderna såväl för staten som den enskilde. Att
i större truppmassor inlära sjelfva abcd af vår militärkunskap, det
måste jag dock anse vara obehöflig^ och tror ej förhållandet böra
vara annorlunda härutinnan än det är beträffande studerande i allmänhet,
hvilka för att utbilda sig till skickliga tjensteman och vetenskapsmän
väl icke behöfva inlära sig abcd vid universitetet, ehuru
de der böra fullkomna sina studier.

För öfrigt vill jag påpeka, hurusom genom öfning i mindre kretsar
en betydlig lättnad skulle beredas de värnpligtige, hvilka bo på
aflägsna orter, icke minst genom inbesparingen af en massa dagsverken,
som de annars måste uppoffra under de långa marcherna, på
samma gång folket i allmänhet, som derigenom komme i närmare
beröring med dessa militära öfningar, otvifvelaktigt skulle få andra
tankar om dem, än hvad nu allmännast är fallet.

Jag anhåller Herr Talman om proposition å mitt nyss upplästa
förslag.

Med Herr Diss Olof Larsson instämde Herrar Carl Johansson,

Magnus Jonsson, Carl Magni, Pehr Ericsson i Wik och Östling.

Som tiden nu långt framskridit, och då ytterligare många ledamöter
begärt ordet, afbröts nu öfverläggningen, kommande densamma
att fortsättas i morgondagens sammanträde.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:

Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 10, i anledning af väckt
motion om förändrade bestämmelser i afseende å taxeringen af försändelser
af myntadt guld eller silfver, som genom Postverket befordras
mellan inrikes orter;

Sammansatta Bevillnings- och Lag-Utskottets betänkande N:o 2,
i anledning af väckt förslag om frihet i vissa fall från stämpelpappersafgift
vid lagfart af testamenterad fast egendom; samt

Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 10
(i samlingen N:o 27), i anledning af väckt motion om införandet af

48 Torsdagen den 18 Maj, e. m.

ett nytt för Sverige, Norge och Danmark gemensamt system för mått,
mål och vigt.

Dessa ärenden, som nu för första gången bordlädes, skulle, med
afseende på den ytterligare bordläggning, som kunde ifrågakomma,
sättas främst å föredragningslistan för nästa sammanträde.

§ 3.

Föredrogos och godkändes Lag-D tskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrivelser:

N:o 42, i fråga om ändring i gällande bestämmelser om dikning;
och

N:o 43, angående ändring af 6te punkten i 19 § af Kongl. Förordningen,
om nya strafflagens införande, den 16 Februari 1864.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 11 e. in.

In hd em
H. Husberg.

STOCKHOLM.

CENTRAL-TRYCKERIET, 187 5.