RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1875:48)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1875. Andra Kammaren. N:o 48.

Onsdagen den 12 Maj.

Kl. 10 f. m.

g 1.

Justerades protokollet för den 5 innevarande månad.

§ 2.

Förekom till afgörande Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o
ld, x anledning af väckt motion om ändring af 2 § 4 mom. Tryckfri
lietslorordningen. '' J

Utskottet hade liemstält:

att den af Herr G-umselius afgifna, till Utskottet hänvisade
motionen n:o 175 — hvaruti föreslagits:

att i Tryckfrihetsförordningens ? 2 mom. 4 måtte intagas ett
stadgande derom, att kommunala myndigheters och inrättningars protokoll
och öfrig a handlingar vore underkastade den i Tryckfrihetslagen
gfsedda offentlighet — icke måtte af Riksdagen bifallas.

Mot denna hemsftällan hade inom Utskottet anmälts reservationer
af Herran? Per Nilsson i Espö, Samuel Johnson och Ola
Jönsson.

Efter ärendets föredragning hos Kammaren, anförde motionären

Herr (xumseliu s: Det är visserligen mycket djerft att vända sig
mot den vördnadsbjudande inrättning, som kallas Konstitutionsutskottet,
men förhållandena kunna någon gång vara sådana, att
man maste göra det, och det har icke heller förut under denna
riksdag saknats exempel derpå, att personer inom Riksdagen varit
nog djerfva att uppträda emot Konstitutions-Utskottet. Här
är verkligen^ förhållandet sådant, att jag icke kan underlåta att
Andra Kammarens Prof. 187b. N:o 480 1

Angående
ändring i
tryckfrihets- ^
förordningen.

N:o 48.

Oasdagen den 12 Maj

Angående
ändring i
tryckfrihetsförordningtn.

(Forts )

emot det ärade Utskottet yttra några ord till Kammarens protokoll.

Jag ber da först att fä fästa mig vid det sätt, på livilket Utskottet
refererat min motion. Naturligtvis hade jag i det afseendet
icke haft några vidare anspråk på Utskottet, än att det endast
skulle återgifva mitt i motionen franistälda yrkande; men då
Utskottet icke inskränkt sig härtill, utan gått ännu längre, så
förefaller det mig besynnerligt, att motiveringen i motionen, som
der upptager tre sidor i tryck, blifvit så behandlad, att Utskottet
icke omnämnt ett ord af de första 2 ''/, sidorna, utan till behandling
upptagit endast hvad som på sista halfva sidan af motiveringen
finnes anfördt, och detta med den utförlighet, att deråt egnats
lika många rader, som i motionen, ehuru Utskottet omskrifvit
det i andra ordalag Skulle orsaken härtill vara, att Utskottet
ansett de på den sista halfva sidan åt mig anförda skälen jemförelsevis
mest giltiga, så har jag för min del ingenting deremot;
men Utskottet har icke yttrat sig om dessa skäls beskaffenhet,
hvarken godkänt eller vederlagt dem. Ur Konstitutions-Utskottets
synpunkt borde dock de af mig på de föregående 2 V2 sidorna anförda
skälen icke hafva förefallit alldeles så ovigtiga. Utan att längre
dervid uppehålla migb vill jag endast påpeka hvad som der står
nämndt om frågans ehandling på 1870-talet, vid 1871 och 1872
årens riksdagar. Dergerinras att vid 1871 års riksdag Konstitutions-Utskottet
hade föreslagit, att man skulle på några få rader
sammandraga de bestämmelser, som nu äro upptagna i 2 g 4 mom.
Tryckfrihetsförordningen, angående Indika handlingar äro underkastade
offentligheten; der erinras att nämnda års riksdagsprotokoll
innehålla många uttalanden af betänkligheter mot ifrågavarande
förslag, särskildt beträffande det förhållandet, att någon
uttrycklig bestämmelse rörande offentliggörandet af kommunala
handlingar der icke förefinnes. Just inom denna Kammare folio
i det hänseendet vid 1871 års riksdag flera vigtiga uttalanden.
Sedan år 1871 det andra svenska tidningsmannamötet varit samladt
här i Stockholm och, på grund af sin erfarenhet om behofvet
af nya och tydligare stagdanden i denna riktning, uttalat en önskan
derom, lät också 1872 års Konstitutions-Utskott förmå sig att
i sitt betänkande om Tryckfrihetslagen, utan någon särskild derom
väckt motion, således af eget initiativ, insätta de kommunala handlingarne,
bland dem, som borde vara underkastade offentlighet;
och Riksdagens båda Kamrar godkände denna Konstitutionsutskottets
år 1872 uttalade mening.

Visserligen föll då hela Tryckfrihetslagen, men dessförinnan
hade Konstitutions-Utskottets förslag vid dess, så att säga, första
läsning blifvit, i afseende å ifrågavarande punkt, af ,båda Kamrarne
godkändt. Det är detta 1872 års Konstitutions-Utskotts
förslag och båda Kamrarnes samma år fattade vilkorligt beslut, som
jag sökt bringa till heders genom väckande af ifrågavarande motion,
hvilken, efter hvad jag förestälde 111ig, icke bort föranleda Kon -stitutions-Utskottet att föreslå Riksdagen annat än att insätta i

Onsdagen den 12 Maj.

Tryckfrihetslagens 2 g 4 inom. on bestämmelse, att kommunala
handlingar skola vara tillgängliga för offentligheten.

Den omständigheten, att Konstitutions-Utskottet i sitt betänkande
alldeles förbigått dessa sakuppgifter, dä Utskottet deremot
agnat ett vidlyftigt referat åt en liten del af motiveringen i min
motion, kan icke annat än förvåna mig.

Dör (ifrigt har Konstitutions-Utskottet, såsom man finner, afstyra
motionen, och efter hvad ryktet förmäler skall denna utgång
hafva berott derpå, att Utskottet, för tillfället olyckligtvis
icke fulltaligt, måste, då rösterna varit lika många för ''och emot,
fatta sitt beslut genom den förseglade sedelns afgörande; och en
person, som tillhört Utskottets majoritet, har förklarat, att åtminstone
en eller annan inom jemväl denna sålunda hopkomna majoritet
vant af den mening, att lagen uti ifrågavarande hänseende
redan förut vore tillräckligt tydlig och klar i motionens syfte, och
det föreslagna tillägget således vore obehöflig!. Emellertid finner
man ic.:o, dä man läser Utskottets betänkande, denna förklaring, utan
Utskottet nämner blott, att motionären haft den åsigten, men yttrar
sig icke, om den är riktig eller icke.

Utskottet erinrar, att den af motionären påyrkade offentlighet
redan blifvit till viss del genom kommunalförfattningarne medgifven.
Men kommunallagarne äro dock äldre än motionen; och det
torde således få anses vara oegentligt att påstå, att hvad jag i
motionen yrkat i någon mån vunnits genom nämnda lagar. Och
för öfrig! säger äfven Utskottet: till viss del. Det finnes, såsom
Herrarne veta, många kommunala inrättningar, hvilka icke i kommunallagarne
nämnas såsom sådana, hvilkas handlingar skola vara
offentliga, nemligen drätselnämnd, drätselkammare och fattigvårdsinrättningar,
för att icke tala om kyrkoråd, skolråd och åtskilliga
andra. Till viss del äro icke ens landstingets handlingar uttryckligen
nämnda såsom sådana, hvilka äro underkastade offentlighet.

Utskottet säger, att motionären icke uppgifvit något mål, deri
vederbörlig embetsmyndighet uttalat den åsigten, att ifrågavarande
handlingar icke skola vara offentliga. Jag hade kanske kunnat
helt och hållet afstå från att yttra mig, om icke Utskottet framkastat
denna beskyllning, tv det är en beskyllning mot mig, då
jag vid motionens remitterande tillåtit mig hos Kammaren särskild!
anhålla att få till Konstitutions-Utskottet direkte inlemna
de till ärendet hörande handlingar, hvarmed jag icke ville belasta
Riksdagens tryck. Skulle jag då i detta fall hafva gjort mig skyldig
till en försummelse? Nej! Genom en särskild välvilja af
Utskottets sekreterare har jag blifvit satt i tillfälle att här kunna
förete denna bilaga. Den är ingifven och under n:o 40 inregistrerad
i Utskottets diarium samma dag, den 26 sistlidne April,
då Konstitutions-Utskottet första gången sammanträdde för att
behandla min motion. Den består af en utaf mig uppsatt skrift,
som är åtföljd af bilagorna a—g; och jag har inhemtat, att Utskottet
välvilligt tagit del af dem samt låtit för sig uppläsa alla
handlingarne, som deri åberopas, möjligen med ett enda undantag.

N:o 8.

Angående
ändring i
tryckfrihetsförordningen.

(Forts.)

N>0 18-

Angående

ändring i

tryckfrihets

■förordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 12 Maj.

Utskottet kall således icke sanningsenligt påstå, att jag icke skulle
hafva visat, att sådana förhållanden, som jag i motionen påpekat,
ega rum. Utskottet skulle möjligen kunnat gå bakom ett sitt ord
och säga, att jag icke påpekat vederbörande embetsmyndighets beslut.
För nun del tror jag dock, att ordinarie sekreterarens förklaring,
att han icke kan utlemna handlingar, är vederbörandes förklaring;
och i dessa handlingar skall man finna fall, der man v än dt sig
med en dylik begäran först (vid sekreterarens frånvaro) till en
kanslist och sedan till sekreteraren sjelf, utan framgång. Ja, i
ett fall har sekreteraren efter upprepad anhållan förklarat, att
han väl icke kunde utlemna handlingarne, men skulle hos den
öfver honom stående myndigheten föredraga framstäld begäran
att få af handlingarne taga del. Sedan detta föredragits,
har hem hide tjensteman tillkännagifvit sin styrelses afstående
beslut i frågan.’ I detta fall åtminstone måtte det hafva varit en
riktigt vederbörande myndighet, som sagt nej.

Dessa handlingar, i'' livilka jag nu icke vill alltför djupt ingå,
visa emellertid ett fall, der det nekats en skattskyldig kommunmedlem,
som tillika var tidningsutgifvaro, att taga kännedom om
kommunens revisorers berättelser angående förvaltningen, under
förklarande af tjonstemännen, att de icke voro skyldige att visa
sådana handlingar. För sådana år, då revisionsberättelserna äro
behagliga, tryckas do i god tid; men då do ett år icke äro behagliga,
kan vederbörande kommunaltjcnsteman saga: “de visas
icke. Tryckfrihetsförordningen ålägger oss icke skyldighet dertill.

Ett" annat exempel. En person, anstäld i drätselförvaltningen
i en stad, hade erhållit uppdrag att granska planen för ett
stort arbete för staden. Han uppgjorde ett nytt kostnads- och
arbetsförslag, tillsammans med eu annan förvaltningslcdamot, och
klöf derefter, såsom det väntades, sjelf entreprenör af arbetet;
men efter ändrade förhållanden, kom han helt hastigt på den
tanken att då mera afsåga sig hela arbetet. Härigenom uppstod
eu strid inom don förvaltning, hvarom jag talar, och det blef offentligt
kändt, åt t der hade gått mycket hett till. Detta gjorde,
att man ville taga närmare reda på affären, som för staden var
af stor vigt. Efter mycket besvär lyckades man få ett litet transsumt
af protokollet vid förhandlingarne, hvaraf framgick, att entreprenören,
efter eu diskussion, som icke vidare omnämndes,
samt cn votering’, som utföll med 11 mot 5, fick återtaga sitt anbud.
Den omnämnde tidningsutgifvaren sökte nu få de! af det
första kostnads- och arbetsförslag^ för att jemföra det med det
andra, som sedermera antogs till efterrättelse, och undersöka om
stadens rätt och bästa åtminstone i detta fall tillgodosetts. Vederbörande
förklarade till en början, att en sådan begäran icke
kunde uppfyllas, men då samma anhållan förnyades, erhölls det
orimliga svar, att det första kostnadsförslaget vore sönderrifvet
såsom ett värdelöst papper och kastadt i papperskorgen, der det
dock icke kunde upptäckas. På detta sätt kunde denna sak i
skydd af en lucka i Tryckfrihetslagen behandlas.

Onsdagen den 12 Maj.

N:0 48.

Mot slutet af sitt utlåtande säger Utskottet vidare, att, då
“hvar och eu enskild person har befogenhet att i föreskrifven
ordning söka ändring'' och rättelse i vederbörande kommunalmyndigheters
beslut, äfvensom att vid de allmänna domstolarne tala
å de rättsförnärrnelscr, som genom do kommunala tjenstemännen
honom tillskyndas, torde det icke vara skäl att vidtaga den åt
motionären föreslagna grundlagsändring, innan meddelade domslut
visat, att en dylik ändring'' verkligen är af behofvot påkallad.“

Jag ber då först få erinra, att i kommunallagarne visserligen
innehållas stadganden derom att kommunalstämmas, kommunalnämnds
och stadsfullmäktiges protokoll skola vara offentliga, och
iakttagas ej detta, kan man deröfver besvära sig, men detta gäller
icke för andra kommunala handlingar. Skulle man således vilja
anföra något klander öfver en drätselförvaltnings förhemligande
af sitt protokoll, så kan man omöjligen göra detta på grund af något
stadgande i kommunallagarne, men möjligen på grund af den
paragraf af Tryckfrihetslagen, uti hvilken jag genom min motion
åsyftat förändring. Men, i sådant fall, skulle verkligen det höga
Konstitutions-Utskottet, som icke tilltror sig kunna gifva en förklaring
öfver hvad i detta fall må vara lagligt och rätt, vilja att
vederbörande domstolar i orterna skola taga saken i ompröfning
och i dylika fall tolka grundlagen på ott sätt, angående kvilket
Utskottet nu har tillbakahållit sin mening. Detta är, synes
mig, för mycken blygsamhet från Utskottets sida, och ehuru jag
har all aktning för domarecorpsen, tror jag dock att Utskottet genom
detta sitt uttalande visat denna corps allt för stor artighet.

Slutligen inleder Utskottet sitt yrkande om afslag å min motion
med följande ord, hvilka, då de icke äro många, jag ber att
få uppläsa:

“På dessa grunder och ehuru Utskottet är med motionären ense
om nyttan och nödvändigheten deraf, att jemväl de kommunala myndigheterna
äro, för sina göranden och låtanden, underkastade offentlighetens
kontroll, anser Utskottet sig böra vördsamt hemställa,
att förevarande motion icke må af Riksdagan bifallas.“

Konstitutions-Utskottet tillkommer, enligt 88 § Riksdagsordningen,
att granska rikets grundlagar samt att hos Riksdagen
föreslå do ändringar deruti, dom Utskottet anser högst nödiga
eller nyttiga och möjliga att verkställa. Donna arbetsordning för
Utskottet har Utskottet haft att ställa sig till efterrättelse,
och Utskottet har äfven så till vida fogat sig derefter, att det
nära nog med grundlagens egna ord förklarat den föreslagna ändringen
vara nödig och nyttig; men, på grund deraf, att Utskottet
funnit ändringen nyttig och nödvändig, kommer Utskottet
slutligen till det resultat, att motionen icke bör till någon Riksdagens
åtgärd föranleda. Jag kan icke ur premissen draga konklusion
på samma sätt som Utskottet och kan således icke gilla

Ang fiende

ändring i

tryckfr:he a för

ordning en.

v '' orts..

N:o 48

Angående

ändring i

tryckfrihets -

förordningen.

(Forts.)

Onsdagen den 12 Maj.

det slut, hvartill Utskottet kommit. Och detta hoppas jas; icke
måtte förtäukas mig.

Nu står emellertid saken så, att Första Kammaren, med den
skyndsamhet, som i många fall utmärker densamma, redan vid
ärendets andra föredragning bifallit Utskottets afstyrkande hemställan.

Riksdagen är nu nära sitt slut, och en återremiss, hvarigenom
jag under andra förhållanden hade hoppats vinna syftemålet
med min motion, skulle naturligtvis nu mera icke föranleda
till någon annan åtgärd än en uppmaning från Utskottet till
denna Kammare att i ärendet fatta beslut. Skulle nu Andra
Kammaren besluta att helt enkelt gilla Utskottets förslag, så skulle
det komma att heta i tidningarne, att Andra Kammaren, i likhet med
hvad inom Första Kammaren skett förut, i anledning af en utaf Herr
Gumfelius väckt motion om ändring af 2 § 4 mom. Tryckfrihetsförordningen,
bifallit Konstitutions-Utskottets afstyrkande utlåtande
n:o 13; och dermed hafva vederbörande kommunala t jon-,
stemän i orterna fått bref på, att den återhållsamhet, som hittills
endast undantagsvis och på ett och annat ställe visats i fråga om
kommunala handlingars offentliggörande, är öfverensstämmande
med lag.

Hade jag anat att vi skulle råka in i eu sådan återvändsgränd,
så skulle jag icke hafva framkommit med min motion, men
jag hoppas att Andra Kammaren må, så vidt numera ske kan,
rädda förslaget ur densamma och derigenom i någon mån sky dda
kommunalhandlingarnes offentlighet.

På grund häraf vågar jag hemställa, att Kammaren, med gillande
af motionens syfte, ville låta vid Utskottets hemställan
bero.

Herr Danielsson: Äfven om jag förmådde yttra mig så

länge, som den ärade motionären gjort, skulle jag icke vilja det;
men jag har begärt ordet i tanke att han skulle yrka bifall till
sin motion. Då han likväl i dess ställe förklarat sig i hufvudsak
belåten med Utskottets förslag, har jag ej mycket att säga, men
då han berört vissa saker, som jag tror han oriktigt uppfattat,
så tillåter jag mig yttra några ord.

Orsaken till motionen tyckes varit den, att eu litteratör
här i Stockholm blifvit af vederbörande tjensteman i drätselnämnden
härstädes förvägrad att få del af vissa handlingar. Den nämnde
litteratören har då vändt sig med klagan till justitie-ombudsmannen,
hvilken derpå svarat — och märken väl, mine Herrar!
om detta bär den ärade motionären underlåtit att upplysa —
“som hvarken ledamöterne ej heller sekreteraren i Stockholms
stads drätselnämnd synas vara att hänföra till embets- och tjensteman,
dem det, enligt gällande instruktion, tillkommer justitieombudsmannen
att tilltala, om de i sina befattningar felat“, så
ansågs denne persons klagan icke kunna af justitie-ombudsman -

Onsdagen den 12 Maj.

N:0 48.

nen till pröfning upptagas. Det är således klart, att han med sin
klagan v än dt sig till oriktig myndighet. Han fullföljde emellertid
sin klagan hos justitie-kanslersembetet, som, efter infordrande
af drätselnämndens förklaring, yttrade: “med afseende å hvad i
förklaringen är vordet anfördt, och då hinder ej synes möta för
klaganden att sjelf i laga ordning anhängiggöra och utföra den
talan, hvartill han kan anse sig befogad, finner justitie-kanslersembetet
förevarande klagan ej böra föranleda vidare åtgärd*1. Äfven
på detta håll har han således uppenbarligen stödt sin kla.
gan på oriktig grund. Hade han från första början vändt sig till
behörig myndighet, så är det intet tvifvel att han ju icke fått
rättelse, om fel af den i fråga varande tjenstemannen blifvit begånget.

Vid sådant förhållande, och då det icke synes vara utredt,
huruvida icke genom redan befintliga föreskrifter det finnes stadgadt,
som motionären åsyftar, hemställer jag, huruvida dot kan
vara skäl att företaga eu förändring i grundlagen. Jag undrar
huru det skulle taga sig ut, om Riksdagen nu antoge den föreslagna
grundlagsändringen till ^vilande, och vederbörlig myndighet
emellertid före nästa riksdag genom domslut förklarade, att
nuvarande lag uti i fråga varande hänseende innebär tillfredsställande
garantier. Hvad skulle väl nästa Riksdag säga, om en
sådan upptäckt under tiden blifvit gjord? Derföre tror jag bäst
att vänta med förändringen, till dess man får fullkomligt klart
för sig, huruvida icke gällande lag är fullständig i detta hänseende;
förr än detta blifvit utredt, bör icke grundlagen ändras.

För {ifrigt, såsom Utskottet och äfven motionären påpekat,
innehåller ju slutet af 2 § 4 mom. det stadgandet, att det “skall
stå hvar och en fritt att i tryck allmänt kunnigt gorå allt hvad som i
denna lag icke finnes uttryckligen förbjudet.“

Nu finnes det ju icke förbjudet att i tryck allmänt kunnigt göra
kommunala myndigheters handlingar, och vid sådant förhållande
har man ju god anledning att i förevarande hänseende stödja sig
vid och åberopa detta stadgande. För öfrigt tror jag, att bästa
sättet att förekomma sådant slarf i kommunalförvaltningen, som
det af motionären påpekade, består deruti, att kommunernas medlemmar
vid val af sina förtroendemän bättre se upp, än hittills i
allmänhet varit fallet.

Den ärade motionären har mycket ordat om det förslag till
ny presslag, som framstäldes af 1872 års Riksdags Konstitutionsutskott,
och hvad då i afseende å denna fråga förekom. Jag vill
i afseende härå åtminstone freda mig från förebråelser, ty jag var
icke med om detta förslag och jag har derföre också varit fullkomligt
oförhindrad att bidraga till förevarande beslut, som efter
min tanke för det närvarande är det bästa och klokaste.

Jag vill icke längre upptaga tiden, utan yrkar bifall till Utskottets
förslag, så mycket hellre, som detsamma redan af Första,
Kammaren antagits.

Angående

ändring i

tryckfrihets förordningen.

(Forts, j

N O 48.

Onsdagen den 12 Maj.

Angående

ändring i

tryckfrihets Jörordningen.

(Forts.)

Herr Ola Andersson: Jag behöfver icke taga åt mig hvad
som lagts Konstitutions-Utskottet till last för behandlingen af denna
fråga, emedan jag röstat för bifall till motionärens förslag, eller
åtminstone syftningen i detsamma. Jag har likväl icke antecknat
mig såsom reservant, emedan, om jag så gjort, jag äfven ansett
mig böra visa, huru saken skulle lösas, och detta är icke så lätt.
Frågan löses icke så som motionären förmenat, ty det bör noga bestämmas
hvad som skall förstås med kommunalmyndigheter och
b vilka af dessa skola vara skyldiga att utlemna handlingar till
en hvar som sådant begär, äfvensom når en handling blir af allmän
beskaffenhet in. in.; likaså behöfves det någonting annat för att,
till exempel, skolråds och kyrkoråds protokoll och handlingar äfven
kunna komma att blifva föremål för offentligheten. Frågan är således
icke sä lätt att lösa, och det är derföre som jag icke antecknat
mig såsom reservant.

Då jag emellertid står på samma sida som motionären i fråga
om syftningen af hans motion, så ber jag att få instämma i
hans nu gjorda yrkande.

Herr Ola Jönsson: Då jag antecknat mig såsom reservant,
fäller det af sig sjelf, att jag icke bidragit till det beslut, hvartill
Utskottet kommit. Jag tror, i likhet med motionären, att en ändring
i Tryckfrihetslagen uti det af motionären angifna syfte bör
ega rum, helst som det är tvifvel underkastadt, att äfven om man
gånge till väga på det sätt, Utskottet anvisat, eller instämde ett
Oylikf ärende till domstol, något derigenom skulle komma att vinnas.
Jag tror mig veta, att många jurister äro ense derom, att åtminstone
en del kommunala myndigheter icke hafva skyldighet att
utlemna ifrågakomna protokoll och handlingar.

Utskottet har antydningsvis yttrat, att, om en förändring skulle
ske, densamma lämpligen borde hafva sin plats i kommunalförfattningarne.
Jag tror likväl, att i Tryckfrihetslagen stadgandet.
rätteligen bör finnas.

Det är mycket riktigt, såsom den siste talaren yttrat, att det
af motionären afgifna förslag till frågans lösning icke är det bästa
och lyckligaste; och att det derföre icke varit så lätt att inom
Utskottet komma till rätta med frågan, i fäll man velat tillstyrka
en ändring i Tryckfrihetslagen, men jag tror dock, att med någon
större benägenhet för frågan än som fäns i Utskottet vid densammas
behandling, och med en något mera god vilja, Utskottet
bort kunna uppgöra ett förslag, som varit tillfredsställande.

I fråga om huru långt rättigheten att offentliggöra kommunala
handlingar skulle sträcka sig, anser jag att derom ingen tvekan
bör kunna uppstå, ty sä snart kommunala myndigheter eller delegerade
fattat beslut och protokollet blifvit justeradt, bör detta
vara föremål för offentligheten. 1872 års Konstitutions-Utskott
redde sig ganska lätt ur denna förlägenhet, då Konstitutions-Utskottet
framlade för .Riksdagen förslag till ny presslag, och- detta

N:0 40.

Onsdagen den 12 Maj.

förslag var ganska enkelt och man fann sig da icke brydd, huru

frågan skulle lösas. _ o tryckfrihets Lika

med motionären anser jag att frågan genom Utskottets förordningen
afstyrkande af motionen kommit i en sämre ställning, än hvari (Förn,
den förut befunnit sig, och att ett bifall i denna Kammare till
Utskottets hemställan1 vore ganska obehagligt._ Eu återreuiiss till
Utskottet, äfven om tiden under riksdagen icke vore sa långt
framskriden, skulle icke tjena till något, då redan Forsta Kammaren
bifallit Utskottets hemställan, och Utskottet således nu icke
kan ånyo pröfva motionen, som är i följd deraf för denna riksdag
ohjelpligt fallen. Att bifalla motionen skulle jag af förut angifva
skäl för ingen del vilja, och, om motionären framstält yrkande
derom, skulle jag hafva motsatt mig detsamma, men då motionären
nu nöjt sig med det yrkande, att Kammaren, med gillande af mo-_
tionens syfte, matte låta vid Utskottets hemställan bero, så är det
med största nöje som jag förenar mig med motionären i detta
hans yrkande.

Häruti instämde Herrar Jonas Andersson i Häckenäs och
Sam. Johnson.

Herr Sven Nilsson i Östörslef: Jag har endast velat för
Kammaren tillkännagifva, att jag icke deltog i Konstitutions-Utskottets
förhandlingar vid det tillfälle då frågan afgjordes, och att jagför
min del helt och hållet instämmer med motionären.

Friherre Ericson: Herr Talman, rnine Herrar! .lag skulle
visst icke anse det nödigt att taga till ordet i denna fråga, dådet
nu mera icke är-möjligt att få ett beslut af Riksdagen i den syftning
motionen afser: men då motionären yrkat, att Kammaren
måtte gifva en opinionsyttring till förmån för hans motion, sä vill
jag framställa några anmärkningar mot motionärens förslag, hvilka
anmärkningar, om de äro berättigade, ofelbart leda till det resultat,
att den opinionsyttring motionären önskat hvarken är riktig
eller behöflig.

Motionären har föreslagit, att genom ett stadgande i Tryckfrihetsförordningen
bereda allmänheten tillfälle att få offentliggöra
åtskilliga kommunala handlingar, hvilka allmänheten nu icke har
rätt att fä del af. Utskottet har med anledning häraf upplyst,
att de protokoll, som föras hos kommunalstämma, kommunalnämnd,
stadsfullmäktige, kyrkostämma samt landsting, äro för offentliggörande
tillgängliga för eu hvar, som sådant önskar. Då allmänheten
sålunda eger att taga kännedom om dessa kommunala myndigheters
protokoll, så är det ju icke tu tal om att denna rättighet
står allmänheten öppen, hvarföre den, enligt min åsigt, icke behöfver
vidare preciseras. Det skulle då vara andra kommunala
myndigheter än här omnämnda, för livilkas beslut och åtgärder
allmänheten skulle vara intresserad och rörande hvilka besluts
offentliggörande Tryckfrihetsförordningen icke skidle vara riktigt

N:o 48.

Onsdagen den 12 Maj.

Angående, klar. .lag ber härvid att få fasta Herrarnes uppmärksamhet på att
tryckfrihets- ^ \ alhnäuhet icke är nyttigt, att frågor, som äro föremal för utJörordningen.
redning och beredning, för hastigt komma till allmänhetens känne(Forts.
) dom. Det kan derigenom uppstå en falsk föreställning om hvad
som är i frågan vidgjordt, då frågan ännu är kanske blott till
hälften utredd och ännu icke alla de upplysningar inhemtade eller
de förberedande åtgärder vidtagna, som erfordras för att ett beslut
skall kunna fattas. Jag tror derföre, att det icke är i allmänhet
nyttigt, att förberedande myndigheters åtgärder underkastas offentligheten,
till dess att de äro i det skick, att de kunna framläggas
för de personer, som hafva tillsatt myndigheten. Men sedan de
erhållit den fullständiga utredning, som eu sådan myndighet är
afsedd att åt dem gifva, må allmänheten, såsom nu är stadgadt,
gerna taga kännedom om dem.

Yi hafva ett exempel uti Riksdagen, i det att våra Utskott
icke hafva offentliga förhandlingar och icke äro skyldiga att utlemna
sina protokoll till allmänheten, förrän deras beslut äro färdiga
att öfverlemnas till Kamrarne. Jag har visserligen hört vid denna
riksdag eu annan uppfattning, äfvensom att eu och annan gjort
försök att få del af dessa handlingar, men sådana försök hafva
inom de Utskott, der de förekommit, blifvit afvisade med den tillsägelsen,
att sådant offentliggörande icke vore med gällande lagar
förenligt.

Hvad speciel! kommunala angelägenheter vidkommer, sa ber
jag att få fästa uppmärksamheten på att-— jag vet icke om det
är detta fall motionären afser, men det är åtminstone möjligt —
det finnes ett slag af sådana, der det alls icke är nyttigt att allmänheten
får del af alla de ärenden, som äro under handläggning; jag
menar nemligen fattigvårdsstyrelsen. Der förekomma nemligen
ärenden af särdeles grannlaga natur, och det är derföre icke lämpligt
att andra än de, som taga omedelbar befattning med dessa
saker och äro skyldiga att sätta sig in i alla möjliga förhållanden,
som röra förekommande ärenden, fä närmare kännedom om dessa
angelägenheter. Det vore i annat fall ingen konst för den, som
vill agitera för att en person skall fä ett fattigunderstöd, att rifva
tipp himmel och jord och sätta in i tidningar ne artiklar om huru
uppförande det är, att ett begärdt understöd icke gifves, ehuru det
har allt stöd af rättvisan, huru ömmande omständigheter som
kunna för en sådan ansökning andragas in. m., som för en oveldig
pröfning af frågan kan verka ganska skadligt. Åtskilliga andra
kommunala komitéer och styrelser finnas, som äro tillsatta för ett
eller annat ändamål, hvars grannlaga beskaffenhet icke tål vid att
i otid offentliggöra deras öfver läggningar. Det kan enligt min
åsigt icke vara riktigt och nyttigt att. under det eu fråga är under
förberedning, densamma skulle få lyckas ut för offentligheten och
protokollsutdrag få begäras för ett sammanträde, der man kanske
icke fattat något bestämdt beslut, utan ett sådant, som vid ett
efterföljande vill af ledamöterne justeras och förändras. Mest fäster

N:0 48.

Onsdagen den 12 Maj.

jag mig dock vid fattigvårdsstyrelserna, ty de hafva i allmänhet Angående
''ett värdes obehagligt uppdrag, och det skulle för deras ledamöter ,!v_

vara ytterligt, genant, om personer utom desamma skulle fä ligga
öfver dem och trakassera dem och taga utdrag af deras protokoll (Foits.)

och beslut och deraf möjligen draga slutsatser, som icke äro berättigade
och som afse saker, dem personer, som sta utom förhållandena,
icke kunna bedöma.

Jag för min del vill icke utsträcka rättigheten att fä de! af
kommunala myndigheters förhandlingar längre, än den nu är i lag
medgifven, och följaktligen icke bifalla den motivering till Kammarens
beslut, som motionären föreslagit, utan anhåller, att Kammaren
helt enkelt mätte lemna sitt bifall till Konstitutions-Utskottets
förslag.

Herr Gfumselius: Den senaste ärado talaren har dragit konsekvenserna
ur här föreliggande utskottsförslag, men jag tycker
mig nästan finna af de yttranden, som blifvit afgifna af de ledamöter
af Utskottet, hvilka här haft ordet i frågan, att de sjelfve
icke lära vara mycket tacksamma för konseqvenser af dylik beskaffenhet,
egnade att kringskära den offentlighet, som stiftarne
af våra grundlagar velat medgifva och kringgärda. Af alla Utskottets
ledamöter, som yttrat sig härom, har jag endast hört en
enda, som stått på samma ståndpunkt som Friherre Ericson, och
äfven denne gick icke så långt som han.

Såsom motiv för att vissa kommunala myndigheters protokoll,
hvaribland Friherre Ericson särskild! nämnde fattigvårdsstyrelsernas,
icke skulle vara underkastade offentligheten, anförde Friherren,
att Riksdagens Utskotts förhandlingar skola vara hemliga och
att han med glädje sett, att de försök, som gjorts för att i förtid
offentliggöra dem. icke krönts med framgång. Den ärade Friherren
är sjelf ledamot af Stats-Utskottet och af För svar s-Utskottet,
och jag '' hemställer till honom sjelf att afgöra, huruvida vi icke
allt efter hand genom tidningarne erhållit underrättelse om hvad
märkligare i Utskotten och jemväl i Stats-Utskottets afdelningar
förhandlats, innan utskottsbetänkande inkommit till Kamrarne.

Hvilka vägar man gått för att skaffa dessa underrättelser känner
jag icke till, men de sakförhållanden, han stöder sig på, tala emot

den inskränkning i offentlighet, som han förordar. Särskild! an såg

han stora betänkligheter möta offentliggörande af utdrag ur
fattigvårdsstyrelsernas protokoll, emedan man då skulle genom
tidningsartiklar kunna gifva allmänheten en skef och oriktig uppfattning
af sådana styrelsers åtgöranden. Ja, man ser verkligen
understundom i tidningarne artiklar, som tala om att hårdhet mot
de fattiga visats af sådana styrelser, men huruvida saken vinner
pa att protokollen förhemligas eller om det icke är bättre att de

äro tillgängliga, sä att hvem som vill kan gå till sjelfva hand lingarne

och (ler öfvertyga sig om sannfärdigheten eller grundlösheten
af gängse rykten, derom äro och blifva Friherren och ja
af olika mening. I öfrigt her jag få betona, att det icke vore til

N:o -18.

Onsdagen den 12 Maj.

Angående lyckligt om det. ock stode i kommunall a ga rne. att samtliga kommutrt/llcfriLL
nalprotokollen skola vara offentliga, tv det ligger i var tryckfriförordninyen.
hets natur och anda, att äfven om stadgande härom finnes i kom(Forts.
) munallagarne. så måste det ändock stå i Tryckfrihetsförordningen,
i grundlagen. Jag hemställer om bifall till det af mig förut
gjorda yrkande.

Herr P. Nilsson i Espö: Då jag låtit anteckna mig som
reservant mot föreliggande betänkande, framgår deraf tydligt, att
jag icke kunnat helt och hållet gilla det resultat, hvartill Utskottet
kommit, och icke heller skulle jag kunna stå till svars för alla de
motiv Utskottet framstält för sitt beslut, men jag medgifver
desslikes gerna, att icke motionärens förslag, i det skick det blifvit
framlagdt, kunde oförändradt införas i Tryckfrihetsförordningen,
emedan detta åtminstone till en del skulle medföra motsägelser.
För min del anser jag visserligen, att Konstitutionsutskottet bort
taga frågan i närmare betraktande, emedan man då möjligen skulle
kunna hafva erhållit ett bättre resultat; men som följden deraf
möjligtvis skulle hafva blifvit, att en stor del af Tryckfrihetslagen
måst omändras, för att man skulle hafva fått ett redigt och klart
framställningssätt, och dertill hade fordrats en ganska vidlyftig
utredning, utan att man ändå måhända uppnått något tillfredsställande
resultat, vill jag icke nu göra något yrkande, oaktadt
jag anser att man härigenom kunnat erfara, om någon möjlighet
funnits att vid denna riksdag vinna något resultat. Då likväl, såsom
redan förut blifvit sagdt, motionären sjelf icke begärt annat
än att Kammaren måtte uttala sitt gillande af syftemålet med
motionen och låter dervid bero, så inskränker jag mig till att instämma
i hans yrkande.

Ofverläggningen var slutad. Herr Talmannen gaf propositioner
så väl på bifall till Utskottets hemställan som jemväl på det yrkande,
motionären under ofverläggningen framstält och flere ledamöter
sedermera biträdt, samt förklarade sig hafva funnit den
förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
blef då begärd, i anledning hvaraf en sä lydande omröstningsproposition
nu uppsattes, justerades och anslogs:

Den, som bifaller hvad Konstitutions-Utskottet hemstält i utlåtandet
N:o 13,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har Kammaren, med gillande af syftet i den motion,
som genom Utskottets ofvannämnda utlåtande blifvit besvarad,
beslutit att låta vid Utskottets hemställan bero.

N''0 48.

Onsdagen den 12 Maj. m

Omröstningen företogs i grundlagsenlig ordning ocli visade
101 ja mot 52 nej; hvadan Kammaren bifallit Utskottets hemställan.

§ 3.

Skedde föredragning af Bevillnings-TTtskottets Betänkande N:o
7, angående stämpelpappersafgiften.

lista—4:de ''punkterna.

Biföllos.

1 5-.te punkten hade Utskottet hemstält:

att Riksdagen, med bifall till derom i Herr J. Rundbäcks
motion, N:o 65, framstäldt förslag, måtte besluta., att den i ‘0, 3 och
4 af gällande stämpelpappersförordning till 5 procent af lönebeloppet
bestämda stämpel å fullmakter, konstitutorial och förordnanden
å embeten, tjenster eller beställningar med verklig lön,
måtte nedsättas och bestämmas att utgå med 1. procent åt nämnda
belopp.

Vid denna punkt voro reservationer inom Utskottet afgifna
af Herrar Per Ericsson, Fredricson, Rylander och Sven Magnusson.

Etter det uppläsning skett af Utskottets hemställan, yttrade

Herr Rylander: Jag har icke till fullo kunnat biträda Utskottets
hemställan i denna punkt. Motionären har såsom skål för
den ifrågasatta nedsättningen anfört, att den enskilde mannen icke
belägger ett förordnande för sin tjenare med karta. Jag anser
detta förhållande icke böra inverka här vid lag; ty det är en fasligt
stor skilnad emellan den enskildes och statens tjenare: den enskildes
tjenare kan skiljas-från sin befattning när som helst, men sådant
är icke förhållandet med statens, hvilka i de flesta fall kunna
det endast efter ransakning och dom. Statens tjenare äro äfven
berättigade till pension, hvithet ju icke är händelsen med den eu»
skildes, och detta tror jag är en icke obetydlig skilnad.

Äfven har motionären tagit såsom skäl, att de bättre tider,
som nu inträdt med hänseende till statens finanser, kunde medgifva
denna nedsättning. Det är visserligen sant, att vi nu
haft några, goda år, men härutinnan torde vi redan vara stadda
på återgång, och jag tror således icke att en så betydlig nedsättning,
som den ifrågasatta, vore tillrådlig. Skulle man vidtaga eu
nedsättning så långt, som här föreslagits, torde vara lika godt att
borttaga äfven den ena återstående procenten.

Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan i den föredragna
punkten.

Angående

stämpelpap persafgiften.

N.-O 48.

Angående,
stämpelpapper
safqiften.
(Forts.)

Onsdagen den 12 Maj

Herr Per Ericsson: Icke heller jag har kunnat finna den
af motionären framhållna likheten mellan enskildes och statens tjenare.
Hen enskildes tjenare kan när som helst afskedas utan
att erhålla någon vidare ersättning, hvaremot en statens tjensteman,
i händelse det embetsverk, han tillhör, indrages, öfverflyttas
på indragningsstat och dessutom kommer i åtnjutande af pension,
när han uppnått derför erforderlig ålder. Detta torde väl visa,
att emellan dessa begge slag af tjenare finnes en icke liten
olikhet.

Hen ifrågavarande afgiften har dessutom varit betydligt större
förut, än den nu är. Före är 1860 utgick afgiften a fullmakter,
utom den nu utgående stämpelpappersafgiften, med 1 Rdr 50 öre i
sigillpenningar och 7| proc. af lönebeloppet i så kallad kansligebuhr,
eller mer än dubbelt mot hvad den för närvarande utgör.
Icke heller har Utskottet lemnat någon utredning af, huru stor
minskning i statens inkomster komme att uppstå genom den ifrågasatta
nedsättningen. Man vet icke, om förlusten kommer att uppgå
till 1.0,000 eller 100,000 kronor. En sådan utredning hade dock
bort åtfölja betänkandet; men när så ej skett, äfvensom på grund
af hvad jag förut yttrat, kan jag för min del ej bifalla Utskottets
förslag.

Herr Fredricson: Äfven jag får yrka utslag å Utskottets
betänkande och bifall till min vid detsamma fogade reservation.
Jag gör det så mycket mera, som jag icke anser det vara klokt
att försöka på allt sätt kringskära statens inkomster. För öfrig!
har jag icke hört någon tjensteman klaga öfver att han måst vidkännas
denna utgift, och det är icke heller så särdeles länge sedan
den nedsattes från 12J proc. till 5 proc. Hå jag dessutom icke
tror det vara skäl. att minska statens inkomster, enär det icke
torde dröja länge, innan vi få leta efter sättet att få statens inkomster
och utgifter att gä ihop, kan jag icke annat än, såsom
jag förut nämnt, yrka afslag åt Utskottets betänkande.

Herr Jöns Rundbäck: Jag har redan i min motion andragit
de skäl, som tala för denna skattenedsättning, samt med glädje försport,
att IJtskottet ansett dessa skäl välgrundade och derför funnit
sig föranlåtet bifalla min motion. Jag vill nu icke upprepa dessa
skäl, tv de stå i betänkandet och äro enligt min åsigt ovederläggliga.
Men eftersom ett, par talare här uppträdt mot förslaget, samt
främre reservationer förekomma mot detsamma, anser jag mig böra
något granska de åsigter, som de sålunda uttalat.

Det är mot den andra i ordningen bland reservanterne som jag
ämnar vända mig. Han säger sig ännu aldrig ha hört någon tjensteman
klaga öfver den utgift, hvarom här är fråga. Het är möjligt
att lian icke hört det; men det är ett alldeles motsatt förhållande
med mig. tv jag har hört icke eu. utan många tjensteman
beklaga sig öfver, denna beskattning, hvartill de också kunna hafva
fullgoda skal, då de derigenom drabbas af eu utgift för något

Onsdagen den 12 Maj

N:o 48-

hvaraf de ännu icke åtnjutit någon inkomst. Säge hvad man vill
om denna beskattning, icke ligger åtminstone någon princip till
grund för densamma.

Vidare påstår reservanten, «att denna afgift för icke så länge
sedan blifvit nedsatt från 12*/2 till 5 procent.» Då man reserverar
sig mot ett Utskotts förslag, så bör man i främsta rummet gorå sig
reda för sanningen af de uppgifter, hvarpå man grundar sin reservation.
Men detta har i förevarande fall reservanten icke gjort.
Ofvannämnda uppgift är nemligen icke öfverensstämmande med
sanningen, hvithet jag med fakta skall bevisa. Vid 1859—1860
årens riksdag förevar denna fråga, och i deröfver afgifvet betänkande
yttrar då varande Bevillnings-Utskott, sedan det redogjort
för beskaffenheten af stämpelpapperslörfattningen, sådan den gälde
intill år 1834, följande: »genom bibehållande af de i detta hänseende
vid 1834—1835 års riksdag faststälda grunder, nödgas nu
dessa embete- och tjensteman i stämpelafgift för fullmakter och förordnanden
in. in. utöfver de 5 procent af lönebeloppet eller lönetillökningen,
som vid befordringar skall af alla embete- och tjensteman
utgöras, betala förhöjning i stämpelafgiften, motsvarande dels
sigillpenningarne, 1 krona 50 öre, dels kansligebuhren eller 7i/2 procent
af lönen, hvadan de som erhålla Kongl. Maj:ts fullmakter och
förordnanden fä i stämpelafgift för fullmakten eller förordnandet
erlägga tillhopa 121/2 procent af lönebeloppet.» Således var det
icke den egentliga stämpelpappersafgiften utan de s. k. kansligebuhren,
som. erlades till Kongl. Maj:t, hvilka då borttogos; och belöpte
sig enligt uppgifter, lemnade till Utskottet, denna skattenedsättning
till 38,000 kronor i rundt tal, under det den skatt, som erlades
till Konungens kansli för lösen af fullmakterna med fem procent
af lönebeloppet, uppgick till 25,000 kronor. Någon nedsättning i
dessa 5 procent egde sålunda icke rum då, utan man borttog endast
en del af de s. k. sportlerna, som utgingo till tjenstemännen,
och ersatte dem i stället med kontanta, fixa lönebelopp. Af allt
detta framgår emellertid, att hela den skattenedsättning, hvarom nu
är fråga, icke belöper sig till mera än 25,000 kronor om året, ehuru
det dä visserligen blott gälde fullmakter, som utfärdades från
Konungens kansli. Nu meddelas fullmakter äfven från andra myndigheter,
från landshöfdingeembeten och konsistorier m. m. Och
det förundrar mig verkligen, att icke äfven rote- och rusthållare få
betala konstitutorial för sina rekryter med fem procent af lönebeloppet,
på sätt Bevillningsförordningen stadgar. Anledningen,
hvarföre så ej sker, vet jag ej.

Reservanten säger vidare, att den finansiela ställningen snart
nog torde visa sig mindre öfverflödande än den synts mig. Jag
medgifver, att man kan göra en dylik förutsättning. Men då manden
dag som är icke kan veta, huruvida denna förutsättning skall
blifva verklighet, men deremot ett faktum är, att nuvarande tidpunkt
medgifver nedsättningen af en obillig skatt, så anser jag att
man icke egen rätt att till morgondagen uppskjuta utöfvandet af

Angående

stämpelpap persafgiften (Forts.

)

!>’:o 48.

Onsdagen den 12 Maj.

Angående
täjnpelpapersajgiften.

(Forts,)

eu gifven rättvisa. Komma sedan onda tider, så kan man verkställa,
skatteförhöjning; så har Riksdagen gjort förut.

Andra talare, som yttrat sig mot mitt förslag, hafva anmärkt
hvilken stor skilnad det är mellan att erhålla en statens tjenst,
från hvilken man ej skulle kunna skilja dess innehafvare, och en
enskild befattning. Jag bestrider dock att denna skilnad är till
någon anmärkningsvärd förmån för innehafvare af en statens tjenst.
Jag känner nemligen många personer i enskildes tjenst med årsinkomster
uppgående till samma belopp som ett statsråds lön: och
jag försäkrar, att, till och med statsråd kunna skiljas från sina
platser. Men att t. ex. eu person, tillkallad att för måhända endast
några månader sitta vid Konungens rädsbord, skall nödgas
betala 600 kronor för att erhålla en lön af 12,000 kronor innan han
dock ännu deraf uppburit ett enda öre, samt dessutom erlägga vederbörliga
krono- och kommunalutskylder, det kan jag icke anse vara
rätt.

Man för för (ifrigt icke glömma, att hvarje statens tjensteman,
som icke på ett tillfredsställande sätt sköter sin befattning, är underkastad
att blifva derifrån skild. I detta fall bär han icke någon
fördel framför den enskildes tjenare, hvilken väl i allmänhet
och under eu rättvis husbonde icke skiljes från sin tjenst, så länge
han väl sköter densamma.

Man har äfven sport hvarföre, då man hemstält om den ifrågavarande
afgiftens nedsättande med 4 procent, man icke likaså gerna
föreslagit hela afgiftens borttagande; och man bär äfven häruti
uppletat en anledning att motsätta sig förslaget. I sanning, ganska
egendomligt att, bestrida borttagandet af de 4 procenten, men
på samma gång vilja taga bort den enda återstående procenten,
d. v. s. stryka hela afgiften. Skälet hvarföre jag lät denna procent
qvarstå var, att alla handlingar, som uttagas från eller inlemnas
till de offentliga myndigheterna, skola beläggas med stämpelpapper;
hvadan jag icke ville att dessa fullmakter skulle ställas i
något slags undantagsförhållande. Men vill man gå längre än jag
och taga bort äfven denna återstående procent, så motsätter jag
mig det visst icke.

Nu har Utskottet i en efterföljande punkt af betänkandet framstält
ett förslag, hvarom jag vid en föregående riksdag motionerat,
men som då icke vann framgång. Jag menar Utskottets tillstyrkan
om befrielse för intecknade skuldebref, hvilka icke belöpa sig
till 500 kronor, från stämpelpappersafgift. Detta är ett steg i den rätta
riktningen, och jag anser att vi en gång böra kunna gå ändå längre
med afseende på dylika skuldebref. Ty jag vet icke hvarföre dessa
mer än andra skuldebref skola betungas med en så onaturlig skatt.
Ty någon annan fördel gifver mig icke staten genom att jag får
min skuldsedel intecknad, än att rättsprotokollet lemnar vitsord
derom, att den pant, jag vill pantsätta, är min egendom. Men för
att få detta vitsord för eu skuldsedel å t. ex. 1,000 kronors belopp
får jag betala 2i/2 krona. Några penningar har jag likväl derföre icke
fått och får kanske aldrig några; beskattad blir jag dock. Vill jag

Onsdagen den 12 Maj.

N:o 48.

deremot låna än aldrig så mycket, utan att inteckna min skuld, så Angående
är jcig fri från all skatt derför. stämpelpap .

1 JaS anser, såsom sagdt, att Utskottet med detta förslag gått vers“fV''fT''
i den rätta riktningen. Var sträfvan bör nemligen vara att aflyfta
alla orättvisa, skatter, men icke allenast från oss sj elfva, vi som
representera jordbruksnäringen, utan från alla, så ätt beskattningen.
i sin helhet blir på en rättvis grund afvägd.

’laS y111.nu ej längre upptaga Kammarens tid; Titan endast
förklara, det jag finner den skatt, hvarom särskildt nu är fråga, icke
vara billig och rättvis, samt att jag derför anhåller om bifall till
Utskottets förslag.

Herr Philips sou: Nästföregående talare, motionären i ämnet,
började sitt yttrande med det påstående, att de skäl, han anfört för
bifall till motionen, icke kunna vederläggas, hvilket påstående jag
dock bestrider på den grund, att dessa skäl vederlägga sig sjelfva!

Ty om de vore riktiga, skulle de väl gälla ifrågavarande beskattning
i sm helhet, och om det är en orättvisa, att statens tjensteman
vid tillträdet af en erhållen befattning måste erlägga en viss afgift,
beräknad efter den blifvande lönens storlek, minskas väl ej denna
orättvisa derigenom, att afgiften nedsättes till 1 procent af lönen,
fastän orättvisan derigenom kan kännas mindre tung. Skälen vederlägga
sig således sj elfva. För (ifrigt är det svårt att för ifra- »

dåvarande slags beskattning uppställa några rationela grunder.

Sådana finnas ej; och det är klart att, då staten är i behof af inkomster,
den uppsöker lämpliga beskattningsföremål. En annan
fråga är, huruvida det finnes anledning till nedsättning i den beskattning,
staten en gång bestämt. I nu förtliggande fall tror jagför
min del, att sådan anledning icke förefinnes; och då man ansett
sig icke böra bevilja någon nedsättning i konsumtionsskatten för
landets hela befolkning, på den grund att staten under nuvarande
förhållanden icke kunde tåla vid eu minskning i sina inkomster,
vore det ej lämpligt att befria eu särskild samhällsklass från en
bestämd skatt eller att nedsätta densamma med 80 procent, såsom
förhållandet blefve, om man, enligt motionärens förslag, skulle beräkna
stämpelpappersafgiften för fullmakter å erhållen tjenst till 1
i. stället för 5 procent af den blifvande lönen. Hade deremot motionären
föreslagit borttagandet af denna skatt i sin helhet och
både icke, såsom nyss nämndes, andra skattetitlars bibehållande
varit för statskassan nödvändig, skulle lian visserligen icke saknat
understöd af mig, men under nuvarande förhållanden och då dessutom
statens tjensteman för närvarande i allmänhet erhållit högre
löner, kan jag ej finna skäl för den föreslagna nedsättningen nu,
då staten är i behof af alla sina inkomster.

För öfrigt, om man går frågan närmare på lifvet, hvad betydelse
har väl denna beskattning, som pålägges en tjensteman vid
tillträdet af en erhållen tjenst? Ingen annan än att han underförstå
delen af sin tjenstetid nödgas tjena för intet. Såsom vi veta,
utgår aflöningen för en tjenst, vare sig den tillträdes i början,

Andra K ammarens Prot. 1875. N:o 48. 2

N:0 48.

Angående
stämpelpappers
af giften
(Forts.)

Onsdagen den 12 Maj.

medlet eller slutet af eu månad, först i och med början af nästpäföljande
manad, hvad betyder val da ett afdrag af G procent utaf
hela lönen? Jo, att tjenstemannen, om året räknas till 360 dagar,
far tjenstgöra utan någon ersättning under 18 dagar, hvithet väl
ej är sfi farligt, synnerligast som denne tjensteman på förhand vet,
att lian får behålla tjensten, om den skötes rätt, allt framgent, till
dess han sjelf tager afsked.

Då nu härtill kommer, att den ifrågasätta nedsättmngen icke
är tillfyllest görande, ity att tjenstemannen, om densamma skulle
komma att beviljas, ändock finge tjena 3c/l0 dagar utan ersättning,
måste detta skäl anses hafva förfallit. För Girigt veta vi ju, att
en tjensteman, enligt förut gällande bestämmelser, måste vidkännas
äfven ett annat afdrag på lönen, nemligen det belopp som vid tillträdet
till tjensten afräknades och sedermera innestod utan ränta,
för att efter tjenstemannens död utbetalas till hans sterbhus såsom
begrafningshjelp. Detta afdrag har numera försvunnit.

° Hvad härefter beträffar de mot denna punkt afgifna reservationerna,
vill jag företrädesvis hålla mig vid Herr John Ericsons
— de öfriga ha motionären bemött, men förunderligt nog ej denna,
som jag dock anser vara den vigtiga ste --- och uti hvilken yttras föl 1

clTld.61

»Då ej utredning kunnat erhållas, till hvilket belopp den föreslagna
nedsättningen i stämpeln på fullmakter kan uppgå, och dä
möjligen en betydlig minskning i statsverkets inkomster derigenom
förorsakas, får jag emot en sådan nedsättning anföra min reservation.
» . ,

Detta är eu ganska vigtig omständighet, ty, vare sig summan
blir obetydlig eller stor, är det dock af en väsentlig vigt att få
kännedom om densamma. Jag vill till och med påstå, att, om det
visar sig, att hela den nuvarande statsinkomsten icke är särdeles
stor, clet för statsverket kunde blifva fördelaktigare, om. man helt
och’ hållet borttoge afgiften än bibeliölle den nedsatt till blott 1
procent af lönen, emedan de utgifter, som äro. förenade med uppbörden
af afgiften, måhända komma att öfverstiga beloppet af den
återstående inkomsten. Jag vill blott tillägga, att ifrågavarande
beskattningssätt användes i många andra länder, samt med anledning
af hvad motionären nyss yttrade om afdrag å statsrådens löner,
att något sådant ej kan komma i fråga, emedan statsrådsfullmakterna
äro befriade från stämpladt papper.

På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag afslag ä den föredragna
punkten.

Herr C. A. Jönsson: Jag ber att få tillkännagifva, att jag
inom Utskottet medverkat till clet beslut, hvaraf den nu föredragna
punkten blifvit eu. följd. Jag ansåg nemligen det vara obilligt, att
en på förordnande eller nyutnämd tjensteman, innan han ännu
kommit i åtnjutande af den med tjensten förenade lönen, skulle till
staten erlägga en sä dryg afgift som 5 procent deraf, och detta
så mycket hellre som mången tjensteman under sin studietid nödgats

Onsdagen den 12 Maj. 19

för sitt uppehälle ådraga sig stora skulder, hvarföre en sådan ei
har annan utväg än att ånyo sätta sig i skuld för erhållande af
medel till ifrågavarande afgifts erläggande. Om man åtminstone
femnade honom anstånd dermed, tills han uppburit första årets lön
vore eu annan sak, men att förfara så, som nu är fallet anser
jag _ vara i högsta grad orättvist. Utskottet har derföre tillstyrkt
motionärens förslag och den i detta hänseende nu gällande bestämmelsen,
hvilket det ock gjort i fråga om en annan till Utskottet
remitterad motion, nemligen Herr Per Nilssons i Vitt jerf, derom
aH skuldebref och andra fordringsbevis måtte från stämpelpappersafgift
befrias. Rörande den senare frågan, hvilken, under hela den
tid jag vant riksdagsman, stått på dagordningen, men alltid afsats
med ett bleklagd! nej — bär nu Utskottet i 14:de punkten af
detta betänkande föreslagit: »att det i 7 S förekommande stad
gande om undantag från stämpel för skuldebref, allaX med
de flera ofvannämnde handlingar, måtte erhålla denna förändrade
lydelse:

»Skuldebref, alla slag, godkända räkningar, godkända eller protesterade
växlar eller enskilda assignation er, då det kapitalvärde
för hy riket inteckning eller betalning sökes, ej uppgår, hvad skuldebref
och godkanda räkningar angår, till 500 kronor, men i fråga
om godkända eller protesterade vexla!'' och enskilda assignation!
till 100 kronor; äfvensom samtliga dessa handlingar, när de i
konkurs bevakas;» och detta har skett af samma skäl, som den i
* nu föredragna punkten föreslagna nedsättningen, eller på det att
icke de mindre bemedlade skulle allt för hardt träffas af beskattningen.
•lag tror således, att vi ej gå för långt, om vi bifalla hvad
Utskottet i denna punkt hemstält.

Man har anmärkt, att utredning ej erhållits om storleken
af den minskning i statsinkomsterna, som genom den föreslagna
nedsättningen skulle uppkomma. Detta är visserligen fallet, men
en sådan utredning kunde ej heller vinnas, då fullmakternas antal
vexlar för hvarje år.

•Tåg vill tillägga, att, då jag erfarit, afl: .Första Kammaren
bifallit Utskottets hemställan såväl i denna som 14:de punkten det
skulle blifva ledsamt att förnimma, att denna Kammare afslår den
förra punkten, hvilken ligger till grund för den senare.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Fredricson: Jag protesterar emot Herr Jons Rundbäcks
påstående, att jag farit med osanning, då jag i min reservation
anmärkt, hurusom denna afgift för icke längesedan blifvit
nedsatt från 12 Va till 5 procent. Ty om jag farit med osanning,
så har äfven Utskottet gjort det, emedan det på sidan 5 af betänkandet
framhållit samma förhållande; och om Herr Rundbäck
genomläst betänkandet, hade han ej kunnat komma fram med ett
sådant påstående som det ofvan anmärkta.

N;o 48.

Angående

stämpelpap persafgiften.

(Forts.)

N:o 48.

Angående

stämpelpap persafgifter (Forts.

)

Onsdagen den 12 Maj.

Friherre af Sclimidt: Då jag nyss hörde en ärad talare från

'' denna plats yttra, att han gerna skulle hafva bifallit Utskottets
''■ betänkande, derest det afsett att helt och hållit borttaga kartabeläggningen
på fullmakter, men att han nu, då endast en nedsättning
deruti är föreslagen, ej ville göra det, så uppkallades jag
att taga till ordet i denna fråga.

Jag ''anser, att då en lindring uti eu skattetitel kan ske, låt
vara man icke kan göra den i dess högsta potens, bör man göra
den, helst då man erkänner obilliglieten af skatten, såsom äfven
nämnde ärade talare med hänsyn till förevarande skattetitel gjorde.

Uti en reservation finner jag ett ganska besynnerligt resonnement,
då reservanten, på grund deraf att han ej hört någon tjensteman
klaga deröfver, att han måste erlägga, om jag så må säga,
en inträdesafgift vid sitt inträde på tjenstemannabanan, icke vill
ingå på ifrågavarande nedsättning. Jag kan icke finna, huru någon
skulle kunna uttrycka sin klagan i detta afseende, och det förvånar
mig, att reservanten kunnat komma med ett dylikt resonnement.
Jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att det ej endast är fråga
om personer, som uppflyttas från en lägre till yn högre lönegrad,
utan äfven om dem, som första gångm inträda i statens tjenst och
redan då nödgas erlägga en ganska dryg afgift; för dessa sistnämnde
måste, detta kännas tyngre, än för dem, som redan hafva
lön. Må vi blott tänka på de många extra ordinarie tjensteman,
som i Stockholm få arbeta, ofta i 10 år, utan fast lön. Tro icke
Herrarne, att dessa fästa något afseende vid ett afdrag af 5 procent på
deras lön? Om de då dessutom utnämnas till sin befattning den 1
i en månad och således ej få tillträda lön förrän månaden derefter,
så fä de tjena staten ytterligare utan lön.— 1 månad och 18 dagar.
Om den ''första lönen utgör 1,000 kronor, blir afdraget 50 kronor;
detta är, icke annat jag kan finna, ganska hardt, och jag tror,
att litet hvar är villig att derpå ingå.

Det talades vidare om det besvär, som uppbörden af denna
afgift skulle förorsaka, och att detta besvär ej skulle motsvaras af
den ringa vinsten för statsverket af 1 procent. Jag kan icke förstå
detta. Dä i alla fall fullmakter skola utskrifvas och s. k.
kansligebtihr, som nu är förvandlad! till stämpel papper, erläggas,
kan det ju komma på ett ut, om 5 eller 1 procent erlägges.

Jag anhåller om bifall till Utskottets hemställan i förevarande
punkt.

Herr Ryländer: Då;'' man belägger någonting med stämpel,
så måste detta vara förenad! med någon inkomst. Men med hvilken
inkomst är det förenadt att erhålla inteckning för sin fordran, och
hvarföre skall ett sådant skuldebref beläggas med karta? Jag kan
icke finna sådant rättvist och kan icke förstå hvarföre eu talare
vid min sida skulle inblanda sådant uti föreliggande fråga.

Sedan man tog bort afgiften för lysningssedlarne, tror jag icke
det finnes någon afgift, som så beredvilligt erlägges som den nu
ifrågavarande. Skola vi nu, sedan vi beviljat embetsmännen för -

N:o 48.

Onsdagen den 12 Maj.

höjda löneförmåner, borttaga denna afgift V Jag tror icke, att detta Angående

är rätt, och kan således ej annat än vidhålla mitt yrkande om af slag

ä den föredragna punkten. (Forts.)

Herr Wigardt: Het skulle förefalla mig besynnerligt och

egendomligt, om Hammaren biföll den nu föredragna punkten. Hä
för icke så lång tid sedan tullbetänkandet till behandling förevar,
ansåg man icke tiden passande att göra skattenedsättningar, emedan
ogynsamma omständigheter ansågos kunna inträffa, Indika icke
gjorde det rådligt att betaga staten någon del af dess inkomster.

Hå dessutom för icke så många år sedan nedsättning uti ifrågavarande
afgift skedde, anser jag nu icke tiden passande att gorå
ytterligare nedsättningar deri. Het vore egendomligt, att nu, då
embetsmännen kommit i åtnjutande af förökade löneförmåner, bevilja
dem en favör, som de icke begärt, hvarföre jag kommer att
yrka afslag å Utskottets förslag.

Jag ber att få tillägga, att, då motionären för någon tid sedan
hade ett annat förslag, som afsåg lindring för en annan klass, och
denna motion afslogs så väl af Utskottet som af Kammaren, motionären
deraf icke tog sig så illa; här deremot framhåller han
ganska positivt, att Kammaren nödvändigt måste bevilja den föreslagna
nedsättningen. För min del kan jag icke gä in härpå,
utan anhåller om afslag å Utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Herr Jöns Rundbäck: Jag ber om ursäkt, att jag ånyo

tager till ordet. Jag uttryckte mig kanske något för positivt, då
jag sade, att de skäl, jag framhållit, icke kunna vederläggas. Het
är möjligt, att de kunna vederläggas, ehuru Herr Philipsson, hvilken,
som vi veta, är mycket stark i polemiken, icke lyckats göra det.

Han sade, att’ då vi icke helt och hållet taga bort denna beskattning,
så ia vi icke göra någon nedsättning. Ja — på den klippan
stranda vi alltid, dä det är fråga om ändringar i beskattningsväg.

»När man inte gör det ena, skall man inte göra det andra; när
man inte tager bort stämpelafgifterna, får man inte taga bort Hunden,
ordinarie räntan eller någon annan skatt, ty alltsammans skall ske
på en gång». För min del kan jag icke gilla ett saclant åskådningssätt,
och hvad Herr Philipsson särskild! anförde derom att, då
Riksdagen icke godkänt de förslag om tullnedsättningar, som vid
innevarande riksmöte varit ifrågasatta, Riksdagen är förhindrad
att vidtaga en nedsättning i stämpelafgifterna för_ tjensteman, sa
synes mig denna omständighet just tala för bifall till min motion,
emedan, med bibehållande af de nuvarande tullsatserna, staten kan
hafva råd att efterskänka dessa stämpelafgifter.

Herr Philipsson yttrade vidare, att han icke ansåg det sa särdeles
nödvändigt eller vigtig! att befria tjensteinännen från en beskattning,
som icke utgör mer än några dagars eller pa sin höjd
en half månads lön. dag skall med anledning häraf anföra ett
‘exempel, hvithet synes mig ganska talande och som tydligen utvisar,

K:0 48.

Angående
stämpeJpap~
persafgiftcn.
• Forts.)

Onsdagen den 12 Maj.

att denna beskattning kan leda till orimligheten, .lag kände en
prest, som vid 60 ars ålder och stadd i stor fattigdom, tick pastorat
som gat o 000o kronor r årlig inkomst. Han skulle tillträda pastoratet
törst två år derefter, men måste genast i stämpelafgifter erlägga
omkring 250 Riksdaler, förutom andra afgifter till konsistonmotarien
med mera, alltsammans uppgående till omkring 500
Riksdaler. Nu frågar jag, om det är rimligt att låta eu person på
förhand betala en så dyr kartbeläggning, derföre att lian på gamla
clagar far utsigt att komma ur sin betryckta ekonomiska ställning.
Ifrågavarande prestman lefver ännu och liar tillträdt sitt pastorat,
men lian hade möjligen kunnat do, innan lian fått åtnjuta de nya lönelnkomsterna,
och i så fall hade hans sterbhus ej haft rätt att få
tillbaka den dryga lösen för kartor, den aflidne i förskott och antagbgen
för lunta penningar erlagt. Då frågar jag, om det är skäl
att bibehålla en sådan orimlig bestämmelse. Tjensteinnehafvaren
far ju i alla fäll sedermera liksom alla andra medborgare erlägga
skatt enligt bevillningsförordningen för den löneinkomst, han åtnjuter.
Enskilda personers biträden hafva ofta lika stora löner
som statens embete- och tjensteman, men med afseende å enskildas
tjenare linnés ingenting stadgadt om kartläggning.

Den ärade talaren vidrörde äfven en annan sida af saken,
hvilken verkligen synes mig vara den enda omständighet, hvari
Hammarens ledamöter möjligen skulle kunna hysa tveksamhet,
nemligen med afseende å Herr Per Ericssons reservation. Reservanten
säger, att utredning saknas och att ett bifall till mitt förslag
P^bjligen skulle förorsaka »en betydlig minskning i statsverkets inkomster».
^Herrarne ^skulle härvid möjligen vara frestade tro att
t nerf y''aSa 0111 någon storartad skattelindring, men så är icke
förhållandet, ty jag upprepar hvad jag förut sagt, att i förut
åberopade Bevillmngs-Utskotts betänkande vid 1863 ars riksdag
stämpelpappersafgifterna för samtliga fullmakter, konstitutorial med
mera, hvilka expedieras från Konungens kansli, blifvit i rundt tal
beräknade till 25,000 Riksdaler per år. Nu finnas äfven andra
slags fullmakter och konstitutorial, hvilka icke utfärdas från Konungens
kansli, men ända kartläggas. Beräknar jag dessa senare till
12 ä lo 000 och det förra slaget till 25,000,'' så skulle, dä jag nu
a^i iiU^2 dessa till 5 procent af lönerna bestämda stämpelafgrtter
skulle borttinga*, staten gä miste om en årlig inkomst af
enka. 30,000 kronor. Det vore hela affären!

,^u ajluan reservant, Herr Rylander, har äfven talat mot mitt
förslag och sagt att näst lysningssedlarne det icke finnes några slags
handhngar. för hvilka vederbörande med så gladt mod betala stämpelafgift
som just för en fullmakt till ny tjenst, Ja, det mit vara.
men nu har stämpelafgiften ä lysningssedlar blifvit borttagen, utan
att jag- erfarit att Herr Rylander velat påyrka dess bibehållande.
Hvarföre icke äfven taga bort stämpeln eller göra den billigare i
andra talleti» Eor mm del synes hvad reservanten sålunda anfört
tala tor mitt förslag, snarare än emot.

K: o 48.

Onsdagen den 12 Maj.

Hvad beträffar att tjänstemännen tutt högre löner och således
lättare kunna betala stämpelafgiften, sa bär åtminstone jag itc persafgijten.
fallet varit sparsam och hoppas att fortfarande kunna vara det, (Forts.;
men jag vill icke utöfva tryck, cler ett tryck icke är berättigad!;,
och för tjänstemännen bibehålla en orättvis beskattning, för att a
andra sidan nödgas gifva löneförhöjning. Detta synes mig icke
vara rätta sättet.

Herr Wigardt häntydde på att mitt andra förslag om en viss
ersättning till rotehållare fallit. Denna motgång hindrar mig likväl
icke att hysa den öfvertygelsen, att detsamma en gång skall vinna
framgång,'' äfvensom att önska framgång åt min nu föredragna
motion, hvilken åsyftar att undanrödja en uppenbar orimlighet
och orättvisa. Såsom Herrarne torde erinra sig, föll mitt andra
förslag blott på grund åt formela skäl. Här deremot finnas ingå
formela betänkligheter, och jag hoppas derföre att Kammaren bifaller
detta förslag.

Jag skall icke längre uppehålla Kammaren, sedan jag yttrat
mig om hvad jag anser för hufvudsak. Vinner förslaget bifall, sa
liar derigenom en orättvisa blitvit upphäfd.

Herr Philip sson: Jag har icke manga ord att tillägga till

hvad jag redan anfört; men dä motionären förklarat, att jag icke
lyckats vederlägga honom, får jag påpeka, att han, såsom part, icke
är någon kompetent domare i clen saken. _ Att den föreliggande
frågan erfordrar ytterligare utredning skall jag med ännu ett bevis
ådagalägga.

I stämpelpappersförordningen finnas, förutom bestälnmeiserna
huru fullmakter och konstitutorial skola karteras, äfven stadganden,
enligt hvilka vissa funktionärer maste erlägga bestämd afgift,
derföre att man icke kunnat uppskatta deras inkomster. 4 § innehåller
nemligen:

»För följande personer, som ej hafva ständig lön, förses fullmakten,
konstitutorialet eller antagningsbeviset med stämpel till
nedanstående belopp, nemligen för:

Hofrättskommissarier..............

Notarii publici:

i Stockholm och Göteborg .
i de öfriga städerna . . .

Skeppsklarerare:

i Stockholm och Göteborg .
i de öfriga städerna . . .

Stadsmäklare:

i Stockholm och Göteborg.
i de öfriga städerna . . .

100.

50.

250.

50.

400.

100.»

N;o 48.

Oasdagen den 12 Maj.

Angående
s ämpelpappersafgijlen.

(Forts.J

Nu frågar jag huruvida, om det skulle anses billigt nedsätta
algiften för dem som hafva bestämda löner, icke äfven för dem,
som tillhöra förenämnda kategori, 80 procents nedsättning bör ega
rum, ty det är tydligt, att, om man bifaller nedsättning i det ena
hänseendet, principen måste tillämpas äfven i andra fäll. Äfven
från denna synpunkt finner jag frågan outredd, och då Herr Rundbäck
sagt, att statsinkomsterna genom den ifrågavarande stämpelpappersafgiften
uppgå till 25,000 eller 30,000 kronor, anser jag
mig böra nämna, att jag från andra håll hört mycket högre
belopp uppgifvas, och detta gifver mig anledning att fortfarande
yrka afslag å betänkandet.

Herr Jolian Jönsson instämde med Herr Philipsson.

. Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gåfvos propositioner,
enligt de meningar som förekommit, dels på bifall och
dels på afslag; och fann Herr Talmannen svaren hafva utfallit
med öfver vägande ja för den senare meningen. Som likväl votering
begärdes, blef, _ med upptagande af bifall till Utskottets förslag
såsom ja-proposition, nu uppsatt, godkänd och anslagen en voteringsproposition
af följande lydelse:

Hen, som bifaller hvad Bevillnings-Utskottet hemstält i 5:te
punkten af betänkandet N:o 7,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej; =

Vinner Nej, är Utskottets hemställan af Kammaren afslagen.

Omröstniogen försiggick oah utföll med 46 ja mot 112 nej, i
följd hvaraf Kammaren afslagit Utskottets förslag.

6de punkten.

Utskottet hade här föreslagit:

a) att stämpeln a diplomer för agenter, generalkonsuler och konsuler,
hvilka åtnjöte traktamente eller lön, måtte bestämmas
till 1 procent å svenska statsverkets andel i den beställningen
tillagda aflöning; samt

b) att der för fullmakt, förordnande eller resolution på tjenstebyte,
stämpel skulle utgå efter en beräkning af 5 procent af det belopp,
hvarmed den lön, som erhölles, öfverstege den förra lönen,
denna beräkning måtte ske efter 1 procent af samma belopp.

Onsdagen den 12 Maj.

lio 48.

Ordet begärdes af Angående

.* tämpelpap

Friherre Fock, som anförde: Sedan Kammaren afslagit den näst- per*Fofw!*''
föregående punkten, så följer deraf att, i konseqvens härmed, äfven
den nu förevarande punkten hör afslås, hvarom jag således hos
Herr Talmannen vördsamt anhåller om proposition. På samma
gång hemställer jag af alldeles samma skäl, att när vi komma till
punkterna 9 och 10, äfven de må afslås, såsom stående i omedelbart
sammanhang med Kammarens nyss fattade beslut rörande
5:te punkten, hvilket deremot icke är förhållandet med de öfriga
punkterna.

Vidare yttrades ej. I öfverensstämmelse med Friherre Focks
yrkande afslogs punkten.

7 -.de och 8:de punkterna.

Biföllos.

9:de och 10:de punkterna.

Såsom en följd af Kammarens beslut öfver det i 5:te punkten
framlagda förslaget, blefvo dessa båda punkter, i enlighet med det
yrkande Friherre Fock redan uti sitt i anledning af Utskottets
hemställan i 6:te punkten afgifna yttrande framstält, hvar efter
annan af Kammaren afslagna.

11.le och 12:te punkterna.

Biföllos.

13:de punkten.

Lades till handlingar^.

14.de

Biföllos.

Det vid betänkandet fogade författningsförslag godkändes utan
andra ändringar, än dem, som blefve en följd af sådana Kammarens
beslut, hvilka innefattade afvikelser från Utskottets i de särskilda
punkterna af betänkandet framstälda förslag.

§ 4.

Föredrogs punktvis och bifölls Stats-Utskottets memorial n:o"

80, angående reglering af förvaltningsbestyren och tjenstegöromålen
inom Riksgäldskontor et.

N:o 48.

Angående
ändringar i
vissa delar a
Bankoreglementet.

Onsdagen den 12 Maj

2 5.

Efter föredragning dernäst af Bevillnings-Utskottets betänkande
n:o 9, i anledning af väckt motion i fråga om förändrad lydelse af
IS och 20 i tullstadgan, blef Utskottets i detta betänkande gjorda
hemställan af Kammaren bifallen.

§ 6.

Eöredrogos och biföllos Banko-Utskottets nedannämnda memorial:

N:o 25, i fråga om afskrifning af vid inventering af Tumba
bruks förråd befunnen brist; och

N:o_ 26, rörande instruktion för Riksdagens Banko-Utskott och
instruktion för Riksdagens revisorer af Riksbankens afdelningskontor.

§ 7.

Föredrogs Banko-Utskottets betänkande n:o 27, med förslag
■till ändringar i Första afdelningen samt i § 10 mom. 4, §§ 12,15 och
17 af bankoreglementet samt om dertill hörande öfvergångsstadganden.

lista

Biföllos.

5de punkten.

'' Af Utskottet var i denna punkt hemstäldt, att Riksdagen
måtte godkänna följande lydelse af bankoreglementets

§ 15.

Mom. 1. Riksbanken utgifter sedlar k fem, tio, femtio, ett
hundra och ett tusen kronors valör, skolande texten å dessa sedlar
lyda sålunda: Sveriges Riksbank inlöser, vid anfordran denna sedel
å 00 ''kronor med guldmynt enligt lagen om rikets mynt af den BO
Maj 1873.

De af Riksbanken utgifna sedlar å Riksdaler skola, efter innehafvarens
önskan, inlösas antingen med silfvermynt efter deras
lidelse eller med guldmynt enligt den i § 3 af lagen om öfvergången
till det nya. myntsystemet bestämda grund, att en krona
räknas lika med an riksdaler riksmynt.

Mom. .2. Dessa sedlar förses med namnteckning af två Riksbankens
tjensteman. Å sedlarne af fem och tio kronors valör an -

Onsdagen deri 12 Maj.

R;0 48.

bringas eu tryckt och en handskrifven namnteckning, men a de ■Angående
öfriga valörerna handskrifvas bada namntekninearne. andrmgar

T\r o i i •• i i ° vissa delar

Mom. o och iol]ande otorandrade. Bankoregi

mentet.

Beträffande detta förslag anförde (Forts.)

Herr Lytt k ens: I denna punkt föreslår Utskottet eu för ändrad

lydelse af 15 § i Bankoreglementet, hvarigenom bestämmelsen
om utgifvande af sedlar å en krona skulle helt och hållet
borttagas. Riksdagen har emellertid genom gemensam votering
besluta, att utgifvande af en-kronesedlar skulle å tid, som fullmäktige
finna lämpligt att bestämma, upphöra: och i följd af detta
beslut är det -nödvändigt att i reglementet införa eu bestämmelse
om huru rörande en-kronesedlarne under öfvergångstiden skall förfaras
i öfverensstämmelse med hvad som är föreslaget rörande lån
med omsättningsrätt. Härvid hårsmån att välja mellan två sätt;
antingen att låta denna paragraf förblifva sådan, den nu är, i hvilket
fäll man måste till densamma föga ett ytterligare moment af innehåll,
att en-kronesedlarne skulle upphöra att utgifvas å tid, som
fullmäktige anse lämpligt, eller också att Riksdagen antager den
nu af Banko-Utskottet föreslagna lydelsen, men i 7:de punkten, som
handlar om öfvergångsstadganden, intager en föreskrift derom, att
15 §, sådan deri för närvarande lyder i 1874 års Bankoreglemente,
skall oförändrad gälla till den tid, dä fullmäktige finna lämpligt
upphöra med en-kronesedlarnes utgifvande.

Då nu Första Kammaren redan antagit den af Utskottet föreslagna
lydelsen, men Utskottet icke föreslagit något öfvergångsstadgande
uti detta hänseende, så vågar jag föreslå, att denna
paragraf gillas, med vilkor att till 7:de punkten fogas ett tillägg,
huru under öfvergångstiden skall förfaras, så lydande: »Intilldess
fullmäktige finna tiden vara inne att icke vidare utgifva sedlar å
en krona, skall den i 1874 års bankoreglemente införda § 15 oförändrad
gälla». Om ett sådant tillägg göres, blifver reglementet
öfverensstämmande med Riksdagens beslut ; och denna paragraf kan
då antagas sådan den är föreslagen; göres deremot icke ett sådant
tillägg, blifver paragrafen stridande mot det af Kamrarne genom
gemensam votering antagna beslutet.

Jag får således yrka, att Utskottets här framstälda förslag
antages med det af mig sålunda uppstälda vilkor.

Herr G-umselius: Jag instämmer med Herr Lyttkens.

Herr Philipsson: Jag delar den åsigt, att ett tillägg till § 15
i Bankoreglementet bör göras, ty jag anser att det icke är nog med
hvad som innehålles i mom. 1 och 2 af löfte §:n. Hå nu Herr Lyttkens
föreslagit två olika alternativ till ändring i Bankoreglementet,
får jag säga, att jag finner det första af dem vara det bästa; jagtror
ock, att det är det kortaste och det som är mest öfverensstämmande
med Riksdagens redan fattade beslut. Hvad öfver -

N:0 8

Angående
ändringar i
vissa delar c
B ankor egid
men''et,
(Forts.)

28 Onsdagen den 12 Maj.

gångsstadgande beträffar, finner jag den saken vara särdeles klar
och tydlig.

Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att mom. 1 af nu
föredragna g 15 i Bankoreglementet talar om de sedelvalörer, som
för närvarande af Riksbanken utgifvas: i mom. 2 bestämmes, att
dessa sedlar skola förses med namnteckning af tvä Riksbankens
tjensteman, samt att å sedlarne af en kronas valör skola anbringas
båda namnteckningarne genom tryck; i de följande mom. 3—7 nämnas
de stadganden, som äro tillämpliga i afseende å så väl dessa
sedlar som ock sedlar af öfriga valörer. Nu har Riksdagen genom
gemensam votering beslutit, att utgifvandet af en-krone-sedlar skall
upphöra; men Riksdagen har icke sagt, att denna förändring ovilkorligen
skall ske under loppet af det år, som nu varande bankoreglemente
gäller, utan Riksdagen har uteslutande lemiiat denna
rätt i bankofullmäktiges händer.

Jag, för min del, får således hemställa, att § 15 i nu gällande
reglemente måtte förblifva oförändrad, och att efter mom. 7 matte
fogas ett 8:de mom. af följande lydelse: “Å dag, som af fullmäktige
må bestämmas, skall utgifvandet från Riksbanken af sedlar å
eu krona upphöra. “ Detta är alldeles i enlighet med Riksdagens
redan fattade beslut. Jag hade icke ämnat mycket deltaga i nu
pågående debatt, men jag har trott mig böra uttala hvad enligt min
uppfattning i denna sak vore mest lojalt och öfverensstämmande
med det beslut Riksdagen förut i samma ärende fattat.

Jag hemställer vördsamt om bifall till det förslag jag nyss
haft äran uppläsa.

Herr Gfumselius: Det är verkligen icke mycket skäl att
tvista mellan de båda alternativ som här äro framställda, ty, efter
min uppfattning, innehålla båda ungefär ett och samma; men det
synes mig dock, som om något företräde borde gifvas åt Herr Lyttkens
förslag.

Herr Philipson tyckte, att det af honom emot Herr Lyttkens
framställda alternativ till tillägg i Bankoreglementet var det kortaste.
Måhända beror denna hans förmodan på en missräkning af
ordantalet i de båda alternativen.

Hvad som deremot, enligt min tanke, talar för Herr Lyttkens
förslag att vid reglementets slut införa ett öfvergångsstadgande om
en-kronorna och emot Herr Philipsons förslag att efter punkten 7 i
i § 15 foga ett ytterligare moment, är den omständighet, att Riksdagen
redan nu föreslagit ett öfvergångsstadgande i anledning af
Riksdagens beslut rörande lån med omsättningsrätt, och då kan
vara skal att i detta liknande fäll likaledes förfara. Det skulle
taga sig besynnerligt ut, synes mig, om ett öfvergångsstadgande
sattes midt inuti reglementet och nu fogades till nu föredragna
§ 15, medan deremot ett annat finge plats i slutet af reglementet
Då passar det väl bättre, att begge öfvergångsstadgandena toges i
ett sammanhang.

Nto 48.

Onsdagen den 12 Maj.

På dessa grunder hemställer lag om bifall till Herr Lyttkens Ångande

„ , ° ändringar t

förslag. vissa delar i

. _ .. Bankoregle Herr

Gustaf Jonsson instämde med Herr Uum genus. men/et.

(Ports.)

‘I Herr W ig ar dt: Jag yrkar bifall till det af Herr Lyttkens
framställda förslaget.

Öfverläggningen var slutad. Efter det Herr Talmannen framstält
propositioner, enligt de meningar som förekommit, biet det
förslag, Herr Lyttkens under öfverläggningen afgifvit, af Kammaren
bifallet; och både Kammaren således godkänt den åt Utskottet
i förevarande punkt föreslagna lydelse för bankoreglementets 15 §,
men derjemte förklarat att, med hänsyn till Riksdagens beslut angående
en-krone-sedlarne, borde å behörigt ställe i reglementet införas
följande öfvergångsstadgande: “Intilldess fullmäktige finna

tiden vara inne att icke vidare utgifva sedlar a en krona, skall
den i 1874 års bankoreglemente införda § 15 oförändrad gälla.

6:te punkten.

Bifölls.

7:de punkten.

Hvad Utskottet i denna punkt under Litt. a och b bemstält
rörande uteslutande ur bankoreglementet åt förut varande öfvergångsstadganden
samt antagande åt ett nytt dylikt stadgande bifölls
åt Kammaren, enligt hvars nyss fattade beslut vid 5:te punkten
skulle bland de till reglementets andra afdelning börande öfvergångsstadganden
jemväl införas den bestämmelse angående en-kronesedlarne,
hvilken till sin ordalydelse finnes under nämnde punkt
här ofvan närmare angifven.

g 8. Angående

byggnads- och

Skedde föredragning åt Lag-Utskottets utlåtande N:o 20, i any Afledning
af väckta motioner om ändring af gällande stadgande!^XZahl
angående skyldighet att deltaga i byggnad och underhäll åt allmänna
bus.

I lista punkten både Utskottet yttrat sig öfver åtskilliga framställningar,
som af Herrar von Kock, Wigardt, Jonas Petter Nilsson
och Erik Olsson blifvit i afgifna motioner gjorda, rörande skyldigheten
att deltaga i byggnad och underhåll af kyrka, socken och
fattigstuga samt skolhus, och på anförda skäl hemställt:

att ifrågavarande framställningar ej måtte till någon vidare
åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

I anledning af denna hemställan anförde nu:

N:o 48.

Onsdagen den 12 Maj,

. - , Herr J. P. Nilsson: Utskottet har nu, på samma sätt som

.iderhålis-'' n}u^v bränne nästföregående åron, framhållit såsom skäl för
skyldigheten a/sitt afstyrkande af de i detta ämne väckta motionerna, att Rikets
allmänna hus. Ständer i underdånig skrifvelse den 20 Juni 1866 anhållit, att
Forts.) Kong! Maj:t ville låta utarbeta förslag till lag i ämnet, och vidare
åberopat, att Justitie-ombudsmannen i sin embetsberättelse
till Riksdagen upplyst, att denna fråga ännu vore på Kongl.
Maj:ts åtgärd beroende. Innan jag väckte min motion, gjorde jag
mig noga underrättad härom, och jag gick för den skull upp i
Justitie-departomentet, för att söka der lå reda på, huru med saken
förhöll sig. i departementet erhöll jag den upplysningen,
att i det skick, hvari frågan då var, Kongl. Maj:t icke kunde till
Riksdagen inkomma med något förslag, ty Ivammar-kollegium har
utlåtit sig på det sätt, att Kong!. Maj:t kommit i tvekan huruvida
någon proposition i detta ämne kunde aflåtas, och yttrades
derstädes vidare den förmodan, att Lag-Utskottet skulle delgifva
sig med Justitie-statsdepartementet för att få fråganjjutredd. Men
jag kan icke af ett ord i betänkandet finna att så skott: Det, är

icke roligt att väcka motion den ena gången efter den andra i
ett så . vigtig! ämne, och sedan finna att ingenting deri åtgöres.
Innan jag reste upp till Riksdagen erhöll jag i uppdrag af mina
kommittenter att ofördröjligen göra hvad på mig kunde ankomma
för att fullfölja denna fråga, hvars lösning är så maktpåliggande
för landsorten.

Nu i Riksdagens sista timme anser jag dock icke lämpligt
att begära någon återremiss, ty det skulle icke tjena till något,
men. jag vågar fästa Kammarens uppmärksamhet derå, huruvida
icke frågan är af den vigt, att Utskottets hemställan bör afslås
och min motion bifallas. Jag yrkar således, att densamma må
af Kammaren godkännas.

Vidare yttrades ej. Herr Talmannen gaf först proposition på
bifall till Utskottets förslag och derefter, enligt Herr J. P. Nilssons
yrkande, på utslag å Utskottets hemställan och bifall till den
af honom väckta motionen; och som den förra af dessa propositioner
besvarades med öfvervägande ja, hade Kammaren alltså bifallit
Utskottets hemställan.

2:dra—■4:de punkterna.

Blefvo jemväl bifallna.

§ 9.

Anmäldes och bordlädes följande inkomna ärenden.

Stats-Utskottets betänkande n:o 83, angående uppläggande af
ett fonderadt statslån till belopp, utgörande eller motsvarande
femtio millioner kronor;

Onsdagen den 12 Maj

N:o 48.

Lag-Utskottets memorial n:o 21, med förslag till samrnanjemkning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut vid behandling af Utskottets
utlåtande n:o 11, i anledning af väckta motioner om ändring
af gällande stadganden i fråga om skyldighet att bygga och
underhålla allmänna vägar och broar;

Samma Utskotts utlåtanden:

N:o 22, i anledning af väckta motionnr rörande ändring i
Kong!, förordningen om egors fredande mot skada af annans
hemdjur och om stängselskyldighet den 21 December 1857;

N:o 23, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser i fråga om skyldigheten att hålla damlucka
öppen;

N:o 24, i anledning af väckt motion, angående omarbetning
af ansvarighetslagen för Statsrådets ledamöter;

N:o 25, i anledning af väckt motion om förändring i sättet
för sammankallande af menighet till gemensam öfverläggning inför
häradsrätt; och

N:o 2G, i anledning af väckt förslag om ändring i gällande
föreskrifter rörande förvaltningen af omyndiges egendom;

Särskilda Utskottets utlåtande n:o 3, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition angående grunder förordnande af Flottans
personal samt denna personals aflöning, beklädnad och underhåll;
och

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande n:o
8 (i samlingen n:o 2G), angående förbud mot vinförsäljning å landet
i mindre qvantitet än 15 kannor.

Dessa ärenden skulle, med afseende på den ytterligare bord*
läggning deraf som kunde ifrågakomma, å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde uppföras näst efter de gemensamma
omröstningar, som då komme att anställas,

§ 10.

Föredrogos och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens underdåniga skrifvelse n:o 41, om befrielse
för vissa kyrkor i Lunds stift att aflemna spanmål eller
s. k. gratial tionde till Landskrona stads kyrka; och

N:o 48.

32 Onsdagen den 12 Maj.

dels till nedannämnda delar af Riksdagsbeslutet, nemligen:

N:o 1. Ingressen;

N:o 2. Slutmeningen;

N:o 3. Angående ändring i vissa §§ af sjölagen;

N:o 4. Angående kreditivsuminorna;

N:o 5. Angående verkstäldt val af justitie-ombudsman och
hans suppleant;

N:o 6. Angående decharge för fullmäktige i Riksbanken;

N:o 7. Angående banko vinsten;

N:o 8. Angående val af fullmäktige i Riksbanken och Riksgäldskontoret;
och

N:o 9. Angående decharge för fullmäktige i Riksgäldskontoret.

Kammarens ledamöter åtskildes klockan «/41 e. m.

In fidem

H. Husberg.

Stockholm, Aktiebolaget Rorsetes Boktryckeri, 1875.