RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1875:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1875. Andra Kammaren. N:o 38.

Onsdagen den 21 April.

Kl. 10 f. in.

§ 1.

Justerades protokollet för den 14 samt protokollsutdrag för den
19 innevarande månad.

§ 2.

Upplästes och lades till handlingarne ett af Herr Fnhlén insändt
så lydande sjukbetyg:

Att riksdagsmannen Herr Johan Fahlén är tills vidare af sjukdom
hindrad att lemna sin bostad, intygar

Stockholm den 19 April 1875.

F. J. Wisiny.

M. Dr.

Derjemte tillkännagaf Herr Talmannen, att Herr Lars Ersson i
Wik låtit anmäla, det han åt sjukdom vore förhindrad att denna dag
deltaga i Kammarens förhandlingar.

§ 3.

Föredrogos Stats-Utskottets utlåtande N:o 54, i anledning åt
väckt motion angående upprättande af kushållningsplan för de privilegierade
stockfångstskogarne.

Utskottet hade i anledning af nämnda motion, som afgifvits inom
denna Kammare af Herr F. Malmberg (motionen N:o 37), hemstält:

att ltiksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes föranstalta om en utredning, huruvida icke ett eller
annat sågverk möjligen förverkat sina privilegier å stockfångst från

Andra Kammarens Frat. 1875. N:o 38. 1

Ang. de
privilegierade
stockfångstskogarne.

N;o 28.

Ang. de
privilegierade
stock/ångstskogarne.

(Forts.)

2 Onsdagen den 21 April.

Kronans skogar, samt i de fall, der privilegierna befunnes ostridiga,
vidtaga åtgärder för träffande af aftal med privilegii-innehafvarne
angående afstående från privilegierna mot skäligt vederlag och, derest
sådant aftal ej kunde åvägabringas, låta på statens bekostnad upprätta
ordentlig hushållningsplan för hvarje mot skogsränta utbrutet stockfångstområde;
hvarefter åt Skogsstyrelsen borde öfverlemnas vården
af berörda skogar, med åliggande för Skogsstyrelsen att tillhandahålla
privilegii-innehafvaren det i privilegierna bestämda antal träd, men
för statens räkning försälja hvad derutöfver kunde, med skogens framtida
bestånd, afverkas.

Efter uppläsning af denna hemställan yttrade

Chefen för Kongl. Finansdepartementet Herr Statsrådet Friherre
Åkerhielm: Herr Talman! mine Herrar! Om också Stats-Utskottet
i föreliggande betänkande kommit endast till det resultat att med anledning
af den afgifna motionen föreslå aflåtande af en underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t och om också en sådan skrifvelse i viss
män kan anses temligen oskyldig, så ber jag likväl att något få fästa
Kammarens uppmärksamhet på hvad ett sådant skrifvelseförslag innebär,
emedan det är af vigt att skrifvelsen aftättas i sådana bestämda
uttryck, att man med visshet vet, att hvad deri begäres, om det af
Kongl. Maj:t gillas, verkligen kan man komma till utförande. Jag
hyser nemligen någon tvekan om att skrifvelsen, sådan den af Utskottet
blifvit förslagen, under nuvarande förhållanden är fullt lämplig.
Utskottet föreslår -att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maja täcktes föranstalta om en utredning, huruvida
icke ett eller annat sågverk möjligen förverkat sina privilegier å stockfångst
från Kronans skogar*1. Fn sådan utredning tror jag föreligger
i det utlåtande först Kammarkollegium år 1864 och sedermera Norrländska
Skogskomitén afgifvit. Någon fullständigare utredning än
hvad deri finnes, tror jag för min del icke kan åstadkommas rörande
omförmälda förhållanden, och jag kan derföre alldeles icke förstå
afsigten med införandet i den föreslagna skrifvelsen af nämnda begäran.
Den torde hafva tillkommit, emedan, då tiden för riksdagsarbetet nu
nalkas emot slutet och ärendenas behandling derföre måste gå raskt
undan, man icke hunnit taga tillräcklig kännedom om Kommerskollegii
och Skogskomiténs berörda utlåtanden. För min del tror jag icke att
frågan kan i nämnda afseende utredas vidare än den redan är. Utskottet
föreslår vidare, det Riksdagen måtte begära “att Kongl. Maj:t
i de fall, der privilegierna befinnas ostridiga, täcktes vidtaga åtgärd
för träffande af aftal med privilegii-innehafvarne angående afstående från
privilegierna mot skäligt vederlag.** Enligt de upplysningar jag erhållit
under den tid jag befattat mig med dessa ärenden, är det föga sannolikt
att några sådana aftal kunna komma till stånd. Då denna fråga
i Första Kammaren behandlades, uttalade man bestämdt att man icke
afsåg vederlag i penningar, hvilket för staten alltid skulle medföra
utgifter utan motsvarande fördelar, utan att man ville, det vederlaget
skulle utgå i mark, men då stockfångstprivilegii-innehafvarne ega rätt

Onsdagen den 21 April.

till alla verkliga stockar, som finnas eller kunna uppväxa på de åt
dem till stockfångst upplåtna områden, kan jag icke föreställa mig
att de kulle vilja underkasta'' sig någon inskränkning i afseende å
den mark, inom hvilken de ega dylik rätt, endast för fördelen att få
begagna öfrigt affall af skogen, toppar, ris, qvistar, stubbar in. in., i
synnerhet som det under nuvarande de förhållanden endast är stockar, som,
på de trakter hvarom fråga är, hafva något penningevärde. Jag tror således
icke att några sådana aftal kunna åvägabringas och anser äfven donna
punkt i skrifvelsen för olämplig. Det heter vidare “att, derest sådant aftal
ej kan åvägabringas, Kongl. Maj:t måtte låta på statens bekostnad
upprätta ordentlig hushållningsplan för hvarje mot skogsränta utbrutet
stockfångstområdeEn sådan åtgärd tror jag skulle vara ganska
nyttig och ändamålsenlig, emedan jag tror det för vederbörande
skulle vara ganska bra att hafva någon sådan hushållningsplan att gå
efter; frågan gäller blott huruvida staten skall betala kostnaden. Man
har förut tänkt sig att privilegii-egarne sjelfva skulle på egen bekostnad
upprätta eu sådan hushållningsplan, men detta önskningsmål har förfallit,
emedan man icke ännu funnit sättet för — att ålägga dem
eller att förmå dem att åtaga sig detta. Det är likväl gifvet, att det
i hvarje fall icke torde vara lämpligt att upprätta sådana hushållningsplaner
öfver alla stockfångstområden, utan att man bör inskränka dem
till de områden, der de kunna medföra någon nytta i afseende å
skötseln och någon vinst för staten derigenom att man med ledning
af dylika planer kunde utan fara för skogens bestånd afverka och
försälja ett större antal träd än det hvartill skogsfångstinnehafvaren
på grund af privilegierna hade laglig rätt. Om man således i denna,
del af skrifvelsen vill uttala någon önskan, har jag för min del ingenting
deremot, men då bör man också bestämdt uttala att man icke
med dessa hushållningsplaner afser andra områden än dem, der det
utom det privilegii-egaren tillkommande stockantalet kan erhållas
någon öfverskottsafkastning, som kan för kronans räkning försäljas.
Detta lärer dock endast kunna inträffa med de äldre stockfångstomradena,
men deremot icke gerna med de yngre, ty dessa äro antagligen
så knappt utmätta att det är fara värdt det en hushållningsplan, långt
ifrån att visa något beräknadt öfverskott, fäst hellre kunde komma
att gifva stocldångstinnehafvarne någon anledning till att öfverklaga
förhållandet. Jag anser alltså att om och hvar staten må bekosta
hushållningsplaner bör afgöras först efter vederbörande skogstjenstemäns
undersökning och på skogstyrelsens förslag. Hvad ändteligen angår
slutet af den föreslagna skrifvelsen, att “åt Skogsstyrelsen torde
höra öfverlemnas vården af berörda skogar med åliggande för Skogsstyrelsen
att tillhandahålla privilegii-inneliafvaren det i privilegierna
bestämda antal träd, men för statens räkning försälja hvad derutöfver
kan, med skogens framtida bestånd, afverkas“, så blir detta naturligtvis
en följd af det föregående.

Härvid är dock äfven att erinra att åläggandet för Skogsstyrelsen
att tillhandahålla ett visst antal träd åt privilegii-innehafvarne möjligen
kan blifva farligt nog, om man besinnar att visshet ingalunda förefinnes
derom att alla stockfångstområden, helst så som de blifvit en tid med -

N:o 38.

Ang. de
privilegierade
stockfångstskogarne.

(Forts.)

N:o 38.

Ang. de
privilegierade
stockfångstvkogarne.

(Forts.)

Onsdagen den 21 April.

färna, lemna det ovilkorliga stockantalet. Varsamhet i uttryck torde
här vara af nöden, på det ej må åläggas Skogsstyrelsen en förpligtelse
som man kommer att ångra. Med anledning af hvad jag nu i korthet
anfört och då jag tillika ber att få upplysa om att Första Kammaren
återförvisat frågan, på det att Utskottet skall uppgöra ett skrifvelseförslag,
som är sådant att Riksdagen blir belåten dermed och hvilket
sedermera kan vinna gillande och tillämpning, skulle jag för min del
önska att äfven denna Kammare måtte besluta sig för att återremittera
frågan.

Herr Hörnfeldt: Herr Talman! Jag får bekänna, att Statsutskottets
nu framstälda skrifvelseförslag i denna fråga är så oskyldigt,
att detsamma gerna kunde hafva fått gå igenom, utan några synnerliga
anmärkningar.

Den ärade Finansministern har emellertid haft två anmärkningar
emot Utskottets skrifvelseförslag att göra. Den ena angår Utskottets
hemställan, “att Riksdagen måtte anhålla det Kongl. Maj:t täcktes
föranstalta om en utredning, huruvida icke ett eller annat sågverk
möjligen förverkat sina privilegier å stockfångst från kronans skogar11.
I detta fall säger Herr Finansministern, att han anser den utredning,
Kammarkollegium och skogskomitén lemnat, vara fullt tillräcklig. För
den händelse, att den utredning, nämnda kollegium och skogskomitén
lemnat, skulle anses tillräckligt fullständig, så är det ju tydligt, att
Utskottets skrifvelseförslag icke skall kunna föranleda något hufvudbry
för Regeringen, ty då kan ju Regeringen med anledning af denna
Riksdagens begäran helt ''enkelt svara att vidare utredning af frågan
icke är behöflig.

Den senare anmärkningen, som Herr Finansministern gjorde, gick
ut derpå, att privilegierade innehafvare af stockfångst från kronans
skogar skulle hafva rätt till alla träd på stockfångstområdet. Derom
kan dock vara tu tal, ty ovisst är, huruvida de hafva rätt att få
större antal träd från det upplåtna området, än privilegiibrefvet
uttryckligen bestämmer.

Huruvida de hafva någon slags optionsrätt, att emot erläggande
af högre betalning bekomma det antal träd, som utöfver den medgilna
stockfångsten kan afverkas, är något som jag icke vill disputera. I
alla händelser tror jag, att en utredning af frågan är högst nödvändig,
ty otvifvelaktigt är, att privilegier på ett eller annat sätt kunna
vara, förverkade, och då vet jag icke något hinder, hvarför icke, om så
är händelsen, staten kan återtaga de- beviljade privilegierna. Det har
nemligen händt, att sugverk, hvilka hafva privilegierad stockfångst,
hafva blifvit nedlagda eller förändrade från vattensågar till ångsågar
eller ock flyttade till andra ställen än dem, för hvilka privilegierna
ursprungligen beviljats, och då uppstår tvifvel, huruvida privilegii-innehafvarne
äro berättigade att behålla sin stockfångst.

Jag vill på dessa skäl vördsamt anhålla, att Kammaren måtte
bifalla Utskottets förslag, under förmodan, att, om Andra Kammaren
bifaller Utskottets förslag, det icke skall möta stora svårigheter att

N:o 38.

Onsdagen den 21 April. 5

förmå Borsta Kammaren att jemväl bifalla det af Utskottet framstälda Ang. de
skrifvelseförslag. privilegierade

siockfanyst Herr

Malmberg: Herr Talman! Jag hade tänkt, att diskussion
i denna fråga icke skulle vara behöflig, då Stats-Utskottet behandlat
densamma på ett sådant sätt, att det kunde anses till fyllest görande
för hvar och eu, som satt sig in i ämnet: men, sedan Herr Finansministern
uttalat så stora betänkligheter mot Stats-Utskottets skrifvelseförslag,
så vill jag, såsom motionär i frågan, med några ord söka besvara
de anmärkningar, som blifvit gjorda.

flen- Bmansministern anmärkte först att den i skrifvelseförslaget
ifrågasatta utredning icke skulle vara möjlig att åstadkomma i vidsträcktare
mån, än hvad som redan i fråga om dithörande förhållanden
blifvit utredt, och att således en dylik begäran icke skulle leda till
något resultat. Men det kan, enligt min åsigt, vara ganska godt att
veta, huru dessa privilegierade stockfångstinnehafvare hafva fullgjort
de i privilegiibrefven stadgade vilkor. Det kan ganska väl hända, att
det linnés privilegierad stockfångst, som aldrig gått till de sågverk,
för hvilka den ursprungligen blifvit medgifven och att i följd deraf
eu del sågverksinnehafvare, som nu åtnjuta dylik stockfångst, i verkligheten
icke hafva någon rätt till det timmer, som å stockfångstområdet
finnes.

Det skulle vidare, enligt Herr Finansministerns åsigt, blifva svårt
att bestämma det vederlag, som skulle privilegii-innehafvarne tillkomma,
och att detta icke borde ske med penningar, emedan staten icke vore
villig att underkasta sig den uppoffring, som dermed skulle vara
förenad.

Det är väl också troligt, att något sådant icke behöfver ske. Men
då de privilegierade sågverksegarne icke egentligen ega rätt till mera
än hvad privilegierna berättiga dem till, hafva de erhållit en skogsindelning,
som skulle motsvara dessa privilegier. Det kunde ju då
hända att vid en blifvande undersökning dessa indelningar vore större
än som motsvara de egentliga stockfångstprivilegierna. I sådant fall
skulle ju kunna inträffa, att privilegii-innehafvarne kunde få sig full
eganderätt tillerkänd öfver en mindre areal.

Den ärade herr Bänansministern yttrade äfven, att stockfångstegarne
skulle ega all skog på det dem tilldelade stockfångstområdet.

Men uti 1852 års Kong!, bref till Kammarkollegium säges i detta
hänseende: “att, om skogen inom det åt sågverk upplåtna område befunnes
så betydlig, att derifrån, med skogens bestånd, kunde erhållas
större antal träd årligen, än hvartill sågverket vore berättigadt, sågverksegare
icke finge behålla mera skogsmark, vare sig af den dess
hemman åtföljande eller af den med skogsränta belagda, än som motsvarade
sågverkets, enligt privilegierna, tillerkända stockfångst. “ Deraf
visar det sig, att privilegii-innehafvare icke ega all skog, som kan finnas
inom det dem tilldelade stockfångstområde. Skulle så vara att
dessa stockfångst-privilegii-innehafvare vore berättigade till all skog
inom deras område, skulle åtminstone från statens sida upprättande
af hushålla ngsplaner vara alldeles öfverflödigt och sista momentet i

N:0 38.

Onsdagen den 21 April.

Ang. de
privilegierade
s tock fång stskogarne.

(Forts.)

clen föreslagna skrifvelsen vore alldeles obehörigt. Men då en sådan
rättighet icke tillkommer stockfångstegarne, anser jag att en sådan
skrifvelse, som den åsyftade är önsklig och behöflig, hvarföre jag också
yrkar bifall till Utskottets förslag. Men jag vill på samma gång tillkännagifva,
att, om icke det åsyftade ändamålet står att vinna annat
än genom eu återremiss, vill jag för min del icke motsätta mig en
sådan.

Herr Å s t rand: Sjelfva klämmen i föreliggande utskottsbetän kande

innefattar egentligen tre särskilda åtgärder. Den första är, att
Riksdagen skulle genom skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla om utredning,
huruvida icke ett eller annat sågverk möjligen förverkat sina
privilegier å stockfångst från kronäns skogar. Den andra åtgärden
afser att, i de fall, der privilegierna befinnas ostridiga, Regeringen
genom en framställning till sågverksegarne skulle åvägabringa en uppgörelse
om. att emot vederlag afstå privilegierna till staten. Slutligen
afser man genom denna skrifvelse att begära, att få hushållningsplaner
npprättade å de stockfångstskogar, angående hvilka ingen uppgörelse
kunnat åvägabringas, hvarjemte skulle för statens räkning
försäljas hvad som å ett sådant område kunde afverkas utöfver det
privilegiegii-innehafvaren tillerkända antal träd.

Hvad då angår den första af Stats-Utskottet här föreslagna åtgärden,
så får jag erinra — på sätt Herr Statsrådet och Chefen för
Kongl. Finans-departementet redan påpekat — att en dylik utredning
redan blifvit utaf den s. k. norrländska skogskomitén år 1870 vidtagen.
Utredningen skedde icke, såsom Herr Ilörnfeldt nämnde, i
Kammar-kollegium, utan skogskomitén reqvirerade derifrån hvartenda
privilegii-bref och genomgick det ena efter det andra, för att se om
några af dessa privilegier blifvit förverkade, vare sig genom förflyttning
af något sågverk från ett ställe till ett annat, eller derigenom att
man i något annat fall uraktlåtit att iakttaga de föreskrifter, som
legat till grund för privilegierna vid dessas beviljande. Men intet enda
fäll förekom, der man ansåg sig berättigad börja process på grund
af begångna öfverträdelser mot privilegierna, förutom Baggböle; och
detta sågverk mistade ju också, till följd af gjorda anmärkningar,
11,000 träd om året.

Visserligen var det äfven tvänne andra sågverk, hvarvid komitén
fästat särskild uppmärksamhet, ehuru de icke äro i komiténs betänkande
omnämda. Komitén fann nemligen icke anledning att der vid
lag processa, enär dessa båda sågverk endast hade ett obetydligt antal
träd och det tillika ur juridisk synpunkt icke fans skäl till den förmodan,
att något skulle vinnas genom en process. En utredning sådan
som den ifrågastälda tror jag icke skulle leda till annat resultat
än det som redan vunnits. Då, som sagclt, Riksdagen redan känner
till den eu gång gjorda utredningen, kan jag icke nu finna, att Riksdagen
eger giltig anledning att besvära Regeringen, helst Riksdagen
kunde afspisas med den förklaringen, att den befintliga utredningen
är tillräcklig.

Onsdagen den 21 April, ''1

Hvad åter angår den andra delen af förslaget, eller åstadkommande
från statens sida af vederlag åt desse privilegierade stockfångstegare,
så att rätten till stockfångst skulle återgå till kronan, anser
jag visserligen att det vore synnerligt lyckligt, om någonting sådant
kunde åvägabringas. Men jag tager för alldeles gifvet, att egarne af
dessa privilegier icke skulle vilja afstå något af sin rätt utan ett
vederlag så högt, att staten snarare skulle derpå göra eu förlust än
en vinst. Privilegierna tillförsäkra nemligen sina innehafvare ett visst
antal träd, hvilkas värde naturligtvis skulle bestämmas efter gällande
försäljningspris å skog. Nu kunde staten icke få annan inkomst deraf
än att försälja dessa träd i sammanhang med öfriga staten tillhöriga
skogsprodukter; och då staten dervid finge betala utöfver vederlaget
en viss försäljningsprovision, blefve det hela troligtvis snarare en utgift
för staten än någon förökad inkomst. Visserligen kunde det vara
skäl att göra den ifrågavarande framställningen till desse privilegiinnehafvare,
ty med våld kan man ju icke frånkänna dem de privilegier,
de härutinnan hafva.

I fråga om införande af ändamålenliga hushållningsplaner å dessa
stockfångstskogar, äro sådana så mycket mera af beliofvet påkallade,
som ofantliga områden äro på många ställen tillagda blott under förutsättning,
att det bestämda antalet träd verkligen skulle utgå.

Jag får dock säga, att, med afseende å det sätt, hvarpå man i
närvarande stund kan bedöma afkastningeu af de norrländska skogarne,
de utgifter, som nödvändigt skulle påkallas af en liushållningsplans
upprättande, icke blefve särdeles väl använda. Ilerrarne skola
nemligen veta, att det icke är detsamma att uppgöra en skogshushållningsplan
i södra och mellersta Sverige, som i det norra. I
södra och mellersta delarne tages allt virke i betraktande, som möjligtvis
kan ega värde. Man kolhugger der vissa arealer, hvarpå man
kan beräkna en viss inkomst. I Norrland deremot anses intet annat
virke hafva något egentligt värde, än grafva sågverksträn, och för
att uppgöra en hushållningsplan å skogarne derstädes är det icke nog
att taxera dem efter vissa uppgångna skifteslinier, utan man måste
uppräkna alla trän, hvilka fälla inom kategorien att antingen vara
eller ock inom viss tid kunna komma att ingå i klassen af sågverksträn.
Det är nemligen gifvet, att, om man uppgör en sådan plan år
1875, man visserligen får klart för sig, huru många trän finnas, som
hålla 8 V10 decimaltum 16 fot ifrån roten, eller det mått, som i författningarne
är bestämdt att i förevarande fall vara det fullt giltiga,
men man kan icke utan betydliga kostnader uppräkna alla de trän,
som hålla 7, 6 eller 5 tum eller derunder. I alla händelser äro
dessa senare till antalet öfvervägande, och om man gör upp en hushållningsplan
för 10, 15 eller 20 år, är den redan rubbad genom tillväxande
yngre stammar. Följaktligen måste en ny plan uppgöras,
och på detta sätt kommer man aldrig till något bestämdt resultat
för en längre tid.

Deremot är jag fullkomligt af den mening, att kronan bör hafva
alla de trän, som å dessa skogar årligen kunnat afverkas utöfver det
antal, som privilegii-innehafvarne ega rätt att afverka. För den skull

N:o 38.

Ang. de
privilegierads
slo cfc fång slskogarne.

(Forts.)

N:0 38.

Onsdagen den 21 April.

Ang. de
privilegierade
stockfanystskogarnc.

(Forts.)

tror jag, att det vore ömkligt, om dessa skogar stäldes mera direkt
under Skogsstyrelsens vård och förvaltning, än för närvarande är förhållandet.
Ty bevakningspersonalen fäster å dem ytterst ringa uppmärksamhet,
och förvaltningspersonalen tager med dem ingen annan
befattning, än att den utstämplar de trän, som privilegii-innehafvarne
ega rätt att afverka; ty, såsom vi veta, hafva dessa icke rätt att,
utan att göra sig förfallna till ansvar såsom för åverkan, nedhugga
några träd, förrän de i stadgad ordning blifvit utsynade.

Nu har emellertid frågan i denna del genom 1852 års författning
fått eu annan riktning, än den förut haft. Sågverksprivilegierna tillkommo
allra först på det sätt, att sågverk, som anlades vid vattendrag
och elfvar, erhöllo rätt att å kronans marker inom socknarne
mot en bestämd afgift afverka ett visst antal trän, hvilket antal bestämdes
med hänsyn till den utverkning, som med skogens bestånd
årligen kunde ske, och vanligen faststäldes till ett minimum. Men
på samma gång vidfogades det vilkor, att denna afverkningsrätt icke
skulle få förhindra, att nybyggen anlades på skogarne och landet
uppodlades, hvarföre äfven tillstånd medgafs hvem som ville att å
dessa trakter anlägga nybyggen. Då med anledning häraf äfven sådana
började här och der uppkomma, uppstod frågan, huru dessa sågverks
rätt till skogsfångst skulle oinskränkt kunna bestå, oaktadt de trakter,
å hvilka de hade denna rätt, genom nämnda intrång blifvit förminskade.
Denna fråga blef omsider löst på det sätt, att ett Kongl. bref af år
1852 utkom, som, "för att försäkra sågverken för framtiden deras rätt
att afverka ett visst antal stockar, bestämde, att vissa områden skulle
å kronans marker utbrytas, hvilka efter uppskattning skulle anses
kunna lemna det sågverket tillförsäkrade antalet stockar. Men i 10:de
punkten samma författning heter det: “Sågverksegare, hvilken från åt
sågverket mot skogsränta anslaget skogsområde ega att årligen låta
hugga och afhemta det, enligt nästföregående punkt, beräknade antal
till sågtimmer tjenliga träd af minst tio tum“ — här verktum — “i
lillända!!, må icke något derutöfver afverka, så vida ej i framtiden
utrönes, att, genom omsorgsfull vård och ordnad hushållning, skogen
så förökats, att den, med sitt fulla bestånd, medgifver årlig fällning
af ett större antal träd, samt Vår Befallningshafvandes tillstånd till
högre afverkning erhållits. “

Genom detta medgifvande skulle eu och annan sågverksegare
kunna anse sig vara tillförsäkrad rättighet att, utöfver den honom enligt
privilegierna tillåtna afverkningjå skogsfångstområdet, fälla så stort
antal träd, som området kan lemna för de kostnader han nedlagt på
skogens vård sedan år 1852. Men hvari dessa kostnader skulle bestå,
kan jag omöjligen upptäcka, om icke man kunde tänka sig dem ligga
deri, att några af dessa sågverksegare topphuggit träden och sedan
låtit bortrensa aflället efter hyggena, så att detsamma icke måtte
hindra de späda trädplantorna att växa upp. Sådant är tänkbart,
ehuru jag, som icke besökt dessa skogar, ej sett att det egt rum.
Skulle emellertid någon sågverksegare med stöd af nyssnämnda löfte i
berörda 1852 års förordning hafva underkastat sig utgifter för dylikt,
så tror jag knappt att vare sig Regering eller Riksdag, utan att göra

Onsdagen den 21 April.

N:o 38.

sig skyldig till våld, kan afhända dem den ytterligare rätt till stockfångst,
som sålunda blifvit dem medgifven; och det är derföre som
jag anser eu utredning vara behöflig derom, huruvida sågverksegarne
verkligen lagt två strån i kors för befrämjandet af skogens kultur.

Att indelningen varit ojemn och på många trakter öfverskridit
så väl de gränser, som privilegierna utstakat, som hvad skogen i en
framtid kan lemna, är utom allt tvifvel. Och det ligger i sakens
natur, att, om en skog förödes genom nybyggen eller genom att den
har ett för afverkning lämpligt läge vid en eif, den under de närmaste
femtio åren icke kan lemna mången gång ens det antal träd, som
eldigt privilegierna få fällas. Detta hindrar dock icke att samma
skogsområde kan lemna detta antal tio till tjugu gånger om, när
ungskogen fått växa upp till sågtimmer.

Det är endast detta, som kan förklara, att t. ex. Mo sågverk i
Wester-Norrland fått så stor areal skogmark sig tilldelad. Redan i
fjor, då Kongl. Maj:ts proposition om ordnandet af skogsförhållandena
i Norrland förevar till behandling, väckte skogskomiténs uppgifter i
detta hänseende uppmärksamhet. Enligt hvad man kan inhemta af
dessa uppgifter är Mo sågverk, enligt privilegierna upptaget till eu
årlig stockfångst af 879 träd, tilldeladt 42,452,s tunnland duglig
skogsmark, hvartill kommer impedimenter uppgående till icke mindre
än 17,855,16 tunnland. Hvilken vidsträckt areal, mine Herrar, för
att erhålla 879 träd! Ett sådant skogsområde skulle, förutsatt att
skogen sköttes någorlunda väl och icke blefve utsatt för någon häftigare
skogseld eller eu åverkan i så stor skala, att den knappt är
tänkbar, säkerligen om femtio år eller måhända förr lemna tillfälle
till fällning af ett mångdubbelt större antal träd, än det ofvannämnda.
Vore det då billigt att eu sågverksegare, som icke nedlagt éftt öre på
vården af den sågverket tillagda skogen, finge tillösa sig de träd,
som skogen lemnade utöfver det antal, hvars afverkning privilegierna
medgifva, för lägre pris, än hvartill kronan kan försälja träd af den skog,
som gränsar till sågverkets. Jag anser, att privilegierna böra tolkas
så strängt som möjligt och att man icke skall gå så långt i eftergifter
som Kammar-kollegium gjort.

Allt hvad jag således anser Riksdagen böra göra i denna fråga,
är att i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla att få utredt i hvad mån
de sågverksegare, hvilka sedan år 1852 innehaft dessa privilegier,
nedlagt några kostnader på skogens vård eller ej, samt, i senare
fallet, att sågverksegarne för framtiden måtte förbjudas att af den
mogna skogen taga större antal träd, än det privilegierna medgifva:
börande de öfriga träden säljas för kronans räkning. Hvad beträffar
Utskottets förslag till utredning samt till utbyte mot vederlag, så har
jag redan anfört de skäl, hvarföre jag anser den förra öfverflödig och
den senare omöjlig. Ett försök till dylikt utbyte kan visserligen göras,
men skall icke leda till något resultat; något som jag deremot tror
skall blifva följden af Utskottets i det tredje momentet framstälda
förslag. Dock önskar jag att Riksdagen icke måtte af Regeringen begära
ovilkorligt upprättande af hushållningsplaner, hvilka alltid måste

Ang. de
privilegierade
stock fån g stskog
änne.
(Forts.)

N:o 38.

Onsdagen den 21 April.

Ang. de
privilegierade
slockfångsts
ko g ar ne.
(For is.)

blifva otillförlitliga i följd af de ständiga rubbningar, som de allt
efter skogarnes tillväxt under 20, 30 eller 40 år äro underkastade.

På grund af hvad jag nu anfört, får jag för min del vördsamt
anhålla, att betänkandet återremitteras till Stats-Utskottet på det
Utskottet måtte ånyo taga frågan i öfvervägande samt framlägga
ett nytt skrifvelseförslag af innehåll att leda till något praktiskt
resultat.

Herr Bäckström: För min del anser jag den af Utskottet i
första momentet af dess skrifvelseförslag förordade utredning vara
ganska behöflig. Jag tviflar t. ex. högeligen på att, såsom fallet är
beträffande vissa af dessa privilegiiskogar, privilegiikontrakten gifva
sågverksegarne rätt att såga stockarne på annat ställe, än det, till
hvilket skogen är tilldelad. Så vet jag att vid Brattfors’ egendom,
som fått en årlig utverkning af 2,100 träd sig tillförsäkrad, något
sågverk aldrig kommit till stånd. Jag har likväl hört att träden,
som huggas der, enligt hvad ett senare utslag gifver vid handen, få
bortföras och sågas på annat håll. Ett annat sågverk, med 610
träd, är nedlagdt för flera år sedan, och jag tror det virke, som
hemtas från dess skogar, nedsågas vid ett annat sågverk, nemligen
Borgforss. Jag tror derföre verkligen att en utredning i syfte att
få klart för sig, huruvida sågningen af ett sågverks stockfångst verkligen
får öfverflyttas till ett annat sågverk, eller huruvida kontrakten
mellan kronan och privilegii-inneliafvarne äro å ömse sidor uppfylda,
är behöflig.

Tabellen här i skogskomiténs betänkande upptager ett ställe, Ekforss,
som enligt privilegierna har sig tillförsäkrad en årlig stock -fångst af#>,000 träd. Mig veterligen betalas härför icke ett enda öre,
ej heller vet jag om något sågverk är anlagdt der eller icke. En utredning
i detta hänseende kunde heller icke skada, så att man finge
se, huruvida staten slumpat bort dessa afverkningsprivilegier eller betingat
sig någon nämnvärd fördel derför. Ej heller vet jag, huruvida
enligt privilegiikontrakten dessa sågverk äro åsätta någon grundränta
eller ej, och önskade äfven ur den synpunkten att en undersökning
verkstäldes.

Jag skulle således helst vilja förena mig med dem, som förorda
aflätandet af den ifrågasatta skrifvelsen till Kong!. Maj:t. Möter
emellertid något formelt hinder härför, så vill jag icke motsätta mig
en återremiss af utlåtandet, så mycket mindre som Första Kammaren
redan fattat ett sådant beslut.

Med Herr Bäckström förenade sig Herr Per Nilsson i Wittjerf.

Herr Åstrand: Jag ber att, med anledning af hvad Herr
Bäckström nämnt om Brattforss’ egendom, få upplysa, att innehafvarne
af privilegiiskogen der genom utslag af Kammarkollegium
medgifvits att öfverflytta sågningen af det timmer, som hemtas från
dithörande skog, till Borgforss’ sågverk, såsom ock synes af skogskomiténs
betänkande.

Onsdagen den 21 April.

N:0 38.

Herr Bäckström: Jag åter ber att, i anledning af Herr
Istrands meddelande, få lemna den upplysning att, ehuruväl sågningen
af Brattfors’ stockfångst är öfverflyttad till Borgfors, träden dock 5 Ikdgarne.
sågas vid Munksunds sågverk. (Forts.)

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen upptog de yrkanden,
som blifvit gjorda, och gaf enligt dem propositioner så väl på
bifall som på återremiss samt förklarade sig hafva uppfattat de aigifna
svaren såsom innehållande öfvervägande ja för den senare meningen.
Votering blef emellertid begärd, i anledning hvaraf, och
sedan beslut fattats derom, att bifall till Utskottets förslag skulle
uppställas såsom ja-proposition, nu uppsattes, justerades och anslogs
eu omröstningsproposition af denna lydelse:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i utlåtandet
N:o 54,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är ifrågavarande utlåtande till Utskottet återförvisadt.

Omröstningen, i vanlig ordning verkstäld, utföll med 56 ja mot
78 nej*, och hade Kammaren alltså återförvisat detta ärende till förnyad
behandling af Utskottet.

§ 4.

Förekom till behandling Stats-Utskottets utlåtande N:o 55, i an- ordnande
ledning af väckta motioner om ordnande af landtpolisen in. m. ,

Uti särskilda inom Riksdagen afgifna motioner var föreslaget:

af Friherre D. von Schulsenheim (N:o 2 inom Andra Kammaren).

l:o att Riksdagen måtte för sin del besluta ett skyndsamt inrättande
af en på fjerdingsmanna-institutionen grundad, talrikare och
mera användbar landtpolis, samt åtaga sig de deraf följande prestationer; 2:o

att Riksdagen måtte till nödiga utgifter i och för detta ändamål
till Kongl. Maj:ts disposition ställa en summa, stor 100,000
kronor;

3:o att Riksdagen vid anmälan hos Kongl. Maj:t af förestående
beslut i underdånighet måtte anhålla, att Kongl. Maj:t täckes utfärda
nådig instruktion i detta afseende samt, om möjligt, medgifva indelt

N:o 38.

Onsdagen den 21 April.

Om ordnande
af landtp
olif en.
(Forts.)

soldats användande, åtminstone under vissa bestämda år, såsom polisman
på landet;

af Herr L. M. Nordenfelt, (N:o 4 inom Första Kammaren):

att Riksdagen ville till Kongl. Maj:ts förfogande för år 1876
ställa ett reservationsanslag af 50,000 kronor för att användas till
efterspanande och gripande af allmänt efterlysta personer;

af Herr Per Nilsson (N:o 28 inom Första Kammaren):

att Riksdagen måtte medgifva, det de kronofogdar, länsmän eller
fiskaler, som utom egna tjensteområden företaga resor för brottslingars
gripande och desamma till straff befordra, erhålla godtgörelse af
statsmedel för sådana resor jemte biträde efter räkning å verkliga
resekostnaden; samt

af Friherre G. af Schmidt (N:o 86 inom Andra Kammaren):

•» l:o att från och med innevarande år måtte till hvarje länsstyrelses
förfogande årligen ställas tvåtusen kronor, att i mån af behof användas
i och för efterspanande och gripande af brottslingar;

2:o att, för den händelse anslagna beloppet inom ett eller flera
län befinnes någon gång otillräckligt, det tillätes vederbörande länsstyrelse
att af andra under händer hafvande allmänna medel använda
erforderlig fyllnad, som genom vederbörande förvaltande myndighet
på reqvisition ersättes af inom andra län öfverblifna för samma ändamål
anslagna medel; och

3:o att årlig redovisning af berörda medel i vederbörlig ordning
sker.

Stats-Utskottet, till hvars behandling förenämuda fyra motioner
blifvit hänvisade, hade i förevarande utlåtande på anförda skäl ansett
sig för närvarande böra hemställa:

„ att berörda motioner icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Mot detta förslag hade inom Utskottet en bland motionärerne
Herr L. M. Nordenfelt reserverat sig under yrkande:

att på extra stat för år 1876 måtte till Kongl. Maj:ts disposition
anvisas 50,000 kroror, att användas till efterspanande och gripande
af allmänt efterlysta personer.

Rörande ifrågavarande ärende uppstod nu hos Kammaren öfverläggning,
hvarunder anfördes af

Friherre af Schmidt: Det är med viss förundran, jag tagit

del af StatsUtskottets nu föredragna betänkande. Det synes mig nemligen
som Utskottet ej nöjt sig med att, såsom det gamla ordspråket
säger, -‘slå två flugor i en smäll", utan att det här velat slå fyra.

Onsdagen den 21 April, 13

Åtminstone tror jag, att det ansett de tre sista af de i betänkandet
omförmälda fyra motionerna för flugor, emedan det ej aktadt nödigt
att i motiven med ett enda ord besvara dessa tre motioner. Statsutskottet
erkänner visserligen i afseende å den först refererade, af
Friherre von Schulzenheim väckta, motionen, “att de krafter, som
hittills finnas på landet anordnade för upptäckande af brott samt
brottslingars efterspanande och gripande, icke äro tillfyllestgörande",
men det har likväl ej velat, att riksdagen skall göra något för att
dessa krafter må ställas på en annan fot, utan endast framhållit den
förhoppning, att den för afgifvande af förslag till förändrad tjensteoch
lönereglering för landsstaten nedsatta komité skulle i sitt afgifvande
utlåtande jemväl inrymma frågan om ett nöjaktigt ordnande
af landtpolisen.

Äfven om det är hvarje individs pligt att verka för samhällets
integritet, så finnes dock å andra sidan en reciprocitet som bjuder,
att samhället skall verka för individens skydd, så väl till lif som
egendom. Sker detta derigenom, att man låter det ena brottet aflösa
det andra, utan att man deraf tager varning, utan att man förstärker
de krafter, som äro satta att motverka dessa brott, utan att man
lemnar erforderliga medel i händerna på de myndigheter, som i orterna
hafva högsta inseendet öfver ordningens upprätthållande? Jag
tror det ej, och anser det derföre vara mindre välbetänkt att undanskjuta
denna fråga till eu oviss framtid.

Jemför man nu ifrågavarande fyra motioner, finner man, att den
första. Friherre von Schulzenheims är af ganska vidsträckt natur, i
ty att deri föreslås en fullständig omorganisation af landtpolisen.
Detta är dock en fråga, som för en nöjaktig lösning fordrar bång tid:
och jag befarar att många brott derunder komma att begås, och
att man skulle få ångra, om man ej vidtoge någon mera hastigt verkande
åtgärd. Hvad de öfriga tre motionerna beträffar, hafva de en
viss gemensamhet deruti, att de alla afse att genom anvisande af
medel, sätta kronobetjeningen i verksamhet vid brottslingars efterspanande
och gripande, eller underlätta densammas bemödanden i detta
afseende. Af dessa motioner anser jag likväl den af mig väckta vara
den, som hastigast leder till det åsyftade målet, emedan den går ut
på att ställa erforderliga medel till vederbörande länsstyrelsers förfogande
för att genast kunna till ifrågavarande ändamål användas.

Om länsstyrelserna hafva dessa medel i händerna, kunna de, så
snart rapport om något begånget brott ingår, för nödiga efterspaningar
använda hvilken länsman som helst och ej behöfva vara inskränkta
till att använda den, inom hvilkens distrikt brottet blifvit begånget;
ty det är icke sagdt att denne, han må nu i öfrigt vara huru duglig
och bra karl som helst, alltid är den lämpligaste till dylika uppdrags
verkställande. På detta sätt skulle landtpolisen med de krafter, som
nu finnas, kunna utvecklas till någonting helt annat än hvad den är,
emedan den omständigheten, att hvar och en visste, att han Unge
ersättning för sitt besvär vid brottslingars efterspanande kunde verka
derhän att småningom större färdighet och skicklighet i detta afseende

N:o 38.

Om ordnande
af lärdt''polisen.

(Forts.)

Nio 38.

Onsdagen den 21 April,

Om ordnande
af landtbo
lisen.
(Forts.)

ernås, än med nu rådande ringa öfning rimligtvis kan af kronobetjeningen
begäras.

Jag saknar icke helt och hållet erfarenhet i afseende på den
rådande bristen på polismän i orterna, då jag tvänne gånger på
Brandstodsbolagets i Södermanlands län vägnar nödgats vända mig
till Öfverståthållare-embetet i Stockholm med anhållan om polisbiträde
för mordbrännare efterspanande och gripande. Brottslingarne upptäcktes
visserligen derigenom; men en sådan anhållan hade icke behöfts,
så framt en lämplig polisman funnits inom länet att tillgå.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, anhåller jag, att
Kammaren måtte återremittera betänkandet.

Friherre von Schulzenheim: Stats-Utskottet har denna
gång förkastat min motion, likasom det gjort flera gånger förut, då
jag framkommit med motioner, som varit af mera genomgripande beskaffenhet.
Jag ämnar likväl hvarken hålla något liktal öfver min
motion, ej heller klandra Stats-Utskottet, men Utskottet har denna
gång samtidigt förkastat trenne andra motioner i samma riktning som
min. Jag anser detta icke vara rätt, då Utskottet derigenom icke
åstadkommit någonting, ty det hade, efter mitt förmenande, varit
ganska lätt för Utskottet att i något afseende visa sig till mötesgående.

Mot utlåtandet i öfrigt tillåter jag mig göra den lilla anmärkningen,
att motiveringen är så ofantligt hafsigt tillkommen, att den icke
bevisar något alls. Min ganska vidlyftiga motion återfinnes refererad
på sex rader och Utskottet har icke ens uppmärksammat, att i tredje
afdelningen deraf, deri jag föreslår en begäran hos Kongl. Maj:t att
få använda soldater vid indelta arméen till upprätthållande af fjerdingsmannatjensterna,
ligger ett förslag, som har sammanhang med
indelningsverkets borttagande, emedan det innefattar en utväg till
arméens pensionering. Men det är kanske för mycket begärdt, att ett
Utskott, som, likt Stats-Utskottet, har ett så omfattande och mångsidigt
arbete, skall kunna genomgå och pröfva allt med lif och intresse. Fn
sak borde dock Utskottet ovilkorligen hafva klart för sig, ehuru det
icke ansett sig nu böra ingå i närmare pröfning deraf. Utskottet säger
sig nemligen icke veta ''‘om''1 ordnandet af landtpolisen “bör uteslutande
betraktas såsom en statens angelägenhet eller jemväl kommunen i dess
organisation ingripa. “ Detta är en så klar sak att der icke finnes
hvarken om eller men. Skyldigheten att hålla fjerdingsmän var ursprungligen
ett på jordbruket hvilande besvär, men har sedermera
blifvit flyttadt från hemmanen och blifvit en kommunens gemensamma
angelägenhet. Detta är oss alla bekant och framgår bland annat af
den Kongl. förordningen i ämnet, som uti första paragrafen med särskild
stil påpekar, att ifrågavarande skyldighet är ett menighetsbestyr.
Jag har i min motion ganska tydligt framhållit, att det här är fråga
om en kommunalangelägenhet, samt att det vore för mycket begärdt,
om man af ledamöterna i kommunalstyrelsen skulle fordra, att de
sjelfva personligen skulle verkställa uppbörd, indrifva, restantier och
vidmakthålla ordningen, utan att härtill behöfves biträde. Det synes

Onsdagen den 21 April.

N:o 38.

mig vara mera uträkning att lemna ett bidrag åt några kronor än att
sjelf uträtta sådant arbete.

Landtpolisens vanmakt är tillräckligt känd, åtminstone för oss,
som lefva i det praktiska lifvet. Vid marknader, jernvägsarbeten, beväringsmönstringar,
vid undersökningar angående iönkrögeri och lönbränning,
vid alla dessa tillfällen, då polis behöfves, finnes den icke
eller räcker den icke till. Kronofogden likasom länsmannen har svårt
att förekomma brott och ännu svårare att upptäcka samt beifra dem.
Om t. ex. kronofogden får den underrättelsen, att en person blifvit
ihjälslagen och kastad i ett dike invid någon by, så har han, då han
vill anställa polisundersökning, icke rättighet, att utsätta viten vid
kallelse å de personer, af hvilka upplysningar måhända kunna vinnas.
Följden blir ofta, att ingen inställer sig vid sammanträdet af fruktan
att förlora en dyrbar tid med vittnes-förhör och inställelse vid ting,
och under tiden hinner mördaren att förflytta sig till andra ändan af
landet, så vida han icke föredrager att gifva sig af till främmande
land. Möjligheten att fasttaga den grafva brottslingen blir härigenom
ännu mindre, ity kronofogden icke får ersättning för de resor utom
sitt distrikt han i sådant ändamål företager och kanske icke ens blir
godtgjord kostnaden för telegrammers afsändande till orter, der han
anser att vederbörande böra uppmärksammas på brottslingens afvikande.

Jag har i motionen föreslagit att 100,000 kronor skulle ställas
till Kongl. Maj:ts disposition för att organisera en tillräckligt talrik
och användbar fjerdingsmannainstitution i landets alla delar. Beräknar
jag nu fjerdingsmännens antal till omkring 2,500 och dermed dividera!’
anslagbeloppet 100,000, så skulle hvarje fjerdingsman fä 40 kronor.
Detta belopp synes mig böra afses till revolver, tjenstetecken och nödvändiga
författningar. Detta är således hela det ofantliga belopp, som
jag begärt och de öfrige motionärerne hafva varit ännu måttligare i
sina anspråk, då en begärt endast 2,000 kronor för hvarje län, eller
tillsammans 48,000 kronor, och en annan 50,000 kronor.

Jag är glad att i Stats-Utskottets korta betänkande slippa eu
stor fras, som eljest brukar användas då man inom representationen
vill kasta från sig en sak — det är det myckna sparsamhetsskriket.
Ingenting synes mig så lumpet som att åberopa sparsamhet, då det
gäller statsutgifter för nyttiga och nödvändiga ändamål. Det är i och
för sig sjelf ett falskt begrepp att vara rädd för stora statsutgifter,
så vida dessa väl användas. Hvar och en hushållare bland oss tänker
alltid, att ju mera penningar vi använda på produktiva ändamål, ju
starkare blir utvecklingen.

För den utveckling, vårt land i ekonomiskt och industriel afseende
vunnit, hafva vi att tacka vårt courage att förut göra uppoffringar;1
ty om vi icke så småningom anslagit medel för landsvägarne, telegrafen,
jernvägarne och gjort seglationen säker genom lots- och fyrinrättningar,
tekniska skolor, m. m., så hade Sverige ingalunda hunnit
den utvecklingens ståndpunkt, på hvilken vi i dag befinna oss. Hvarje
fastighetsegare, som icke assurerar sitt hus, anses handla oklokt, enär
det i sjelfva verket är eu vinst för honom att underkasta sig denna

Om ordnande
af landtbo]
isen.
(Förta.)

N:o 38.

Onsdagen den 21 April.

Om ordnande
af landtpolisen,

(Forte.)

utgift; på samma sätt måste tryggheten och säkerheten för hvarje
dagligt förvärf stärkas, enär det är den största misshushållning att
ställa så till, att handel och vandel och verksamhet icke få i frid och
lugn utveckla sig. -Ju mer kommunikationerna ökas, desto lättare har
den brottsliga viljan att finna utväg till skada, och derför måste försvarsanstalterna
mot brottslingen också blifva större.

Den Första Kammaren har redan återremitterat Utskottets föreliggande
utlåtande till förnyad behandling, och jag hoppas, att äfven
den Andra Kammaren kommer att göra detsamma; men i likhet med
den föregående ärade talaren anser jag mig böra framhålla nödvändigheten
af att på något sätt och i någon form lemna disponibla penningar
för att hålla ordningen vid makt, intilldess denna tilltänkta
organisation af landtpolisen blifvit genomförd. Jag tillåter mig anföra
ett exempel på denna nödvändighet. Herrarne torde erinra sig att
större delen af Grefle för icke så lång tid tillbaka uppgick i lågor.
Under den värsta eldsvådan frambröto ur de gömda nästena samhällets
uslingar för att, såsom skalden säger, “strafflöst plundra i vådan.“
Då inkallades 100 man af Helsiuge regemente för att biträda den
maktlösa polisstyrkan och skydda de ängsliga stadsboarnes rätt och
egendom. Eldsvådan blef emellertid släckt och ordningen återstäldes:
men då uppstod åter frågan om ersättningen till denna kommendering,
som man varit nödsakad att inkalla. Det blef nödvändigt att med en
skrifvelse ingå till Kongl. Maj:t, som helt naturligt hade svårt att i
frågan fatta beslut; men resultatet blef att, man sökte upp och skrapade
ihop de medel, som kunde anses för behofvet tillgängliga, och
slutresultatet blef, att berörda ersättningarut gingo till hälften af statskassan
och den andra hälften måste af den förbrända staden erläggas
för att upprätthålla laglydnaden under så sorgliga förhållanden.
Det fans icke någon landtpolis i de närmaste socknarne, inga penningar
till Konungens Befallningshafvandes disposition för att genom
någon extra polisstyrka vinna samma resultat; och detta bevisar, att
något måste för det ifrågavarande ändamålet göras.

Jag får derföre, utan att fästa mig vid min egen motion, som
nog förr eller senare kommer att vinna erkännande, då behofvet af eu
fullständig polisorganisation för landet måhända blir mera känbart,
likväl med afseende på de trenne andra motionerna, som blifvit så här
i klump behandlade, hemställa, att Kammaren måtte på enahanda
sätt som i den nyss behandlade frågan, gifva Stats-Utskottet baklexa
och återremittera äfven den föreliggande frågan, på det att StatsUtskottet
må komma i tillfälle att föreslå någon summa, hvilken som
helst statens tillgångar kunna medgifva, för att, under tiden till dess
den ifrågasatta organisationen blir i ordning, polisstyrkan kan här
ocli hvar, der den behöfves, göras tillräckligt kraftig att skydda det
allmänt medborgerliga lifvet.

Herr Aug. Pettersson i Hasselstad: Jag tror visserligen, att
det anslag, som här blifvit begärdt, skulle blifva särdeles välkommet
för fjerdingsmännen, hvilka hafva att på order af länsmännen gripa
brottslingar: men jag anser, att anslaget för att blifva tillräckligt bort

N:o 38.

Onsdagen den 21 April.

ställas långt högre; ty för de stora räkningar fjerdingsmännen skulle
komma att uppgöra öfver sina kostnader, försloge ingalunda 40 kronor
i hvarje kommun, och jag tror äfven, att den extra polisstyrkan vid
möten och marknader nog skulle komma att begära dryg ersättning
för den tid, de tillsatt vid ordningens upprätthållande.

Under närvarande förhållanden, då det är hvarje kommuns skyldighet
att upprätthålla ordningen, hafva emellertid såväl fjerdingsmän
som nämndemän i allmänhet visat sig mycket villige att biträda länsmännen
i fråga om brottslingars gripande. I Blekinge, hvilket landskap
icke har det bästa loford om sig för fredlighet, har högst sällan
händt, att någon svårare brottsling undgått efterspaningarne, och ehuru
Blekinge läns landsting redan 1868 anslog 500 kronor för detta ändamål,
hafva dessa medel i högst obetydlig män utgått. Konungens
befallningshafvande, till hvars disposition medlen blifvit anvisade, hafva
knappt behöft använda dem; men de finnas emellertid ännu för ändamålet
reserverade. . Jag tror derföre, att det är med nationens verkliga,
fördelar förenligt, att ordningen upprätthålles på samma sätt, som
hittills skett, och om staten eller kommunen skall bekosta ordningens
upprätthållande, kommer, efter hvad jag tror, på ett ut; men jag fruktar,
att staten skulle få sitta alltför mycket emellan, om ett förslag sådant
som något af de föreliggande komme att drifvas igenom.

Jag får för närvarande vördsamt yrka bifall till Stats-Utskottets
hemställan.

Herr Boll: Skulle man döma af det lätta sätt, på hvilket Statsutskottet
behandlat nu föreliggande fyra motioner, så skulle man föreställa
sig, att det sedliga tillståndet bland de lösa arbetarne i orterna
vore särdeles tillfredsställande; men jag har skäl befara, att verkligheten
i det afseendet talar ett annat språk. De lindriga straffbestämmelser,
hvilka man allt mor och mer söker tillämpa, hafva, synes det
ftjhb flerestädes varit egnade att snarare minska än höja aktningen
för lagen. Härtill torde äfven någon gång den omständigheten hafva
bidragit, att då eu förbrytare åtalats, man haft mycket svårt att mot
honom förebringa fullständig bevisning; ty vittnen har man icke haft
att tillgå annat än bland brottslingens kamrater vid tillfället, och ännu
mindre är något i det hänseendet att vänta af ortens bofasta befolkning,
hvilken mången gång, af fruktan för hämnd, ej vågar omtala hvad
den om brottet haft sig bekant. Och vid sidan af allt detta har
polismaktens vanmakt alltjemt tillvuxit. Det är till exempel icke
längesedan man i tidningarna fick läsa en berättelse om ett bantåg,
som, uppfyldt af en mängd stojande och skrikande arbetare, både
passerat midt igenom sjelfva hufvudstaden, utan att myndigheterna

— 1 detta förmodligen jernvägstrafikstyrelsen — hade kraft nog

— hvilket äfven sedermera offentligen erkänts — att för ofoget tilltala
eller tillvarataga någon enda bland fridstörarne. När en sådan
skandal kan hända inom sjelfva hufvudstaden, så är det knappast att
undra på om dylika uppträden inträffa äfven annorstädes i landet.
Huru på sådant sätt lagarnes anseende skall kunna i längden upp Andra

Kammarens Prot. 1875. N:o 38. o

Om ordnande
af landtpolisen.

(Forts.)

N-.o 38.

Onsdagen den 2] April.

Om ordnande
af landtpolisen.

(Forts.)

rätthållas, förefaller åtminstone mig ofattligt. Mången gång är likvisst
förhållandet det, att den stojande och fridstörande personen sjelf är
den minst skyldige till den af honom begångna förbrytelsen, utan den
största skulden till brottet drabbar lönkrögare och landthandlande,
som oantastade af ordningsmakten fått förpläga den brottslige derhän,
att han blifvit öfverlastad och i ruset begått förseelser af mången
gång betänkligaste art. Jag tror emellertid, att förhållandet är sådant
på många ställen i landet, att något måste göras och göras snart för
åstadkommande af ordning och skick och till skydd för dem som önska
lefva i fred. Att på de skäl Utskottet derför anfört vänta, torde blifva långväntan
till både enskild och allmän skada. Då härtill kommer, att
Första Kammaren redan, såsom mig synes på goda skäl, återremitterat
betänkandet till Stats-Utskottet, under förutsättning att Utskottet
skulle finna skäl att föreslå ställandet af ett anslag om åtminstone
20,000 kronor till Kongl. Maj:ts disposition för att i någon mån bereda
ordningsmakten nya krafter på de ställen \ landet, der sådant lian
rara af béhofvet påkalladt, så får jag för min del yrka att betänkandet
må äfven af denna Kammare återremitteras. Jag vill dervid
blott tillägga, att man icke skäligen kan ålägga kommunerna att bekosta
hvad som i detta afseende kan behöfvas, enär de väl i allmänhet
icke äro orsaken dertill, att stora skaror af löst folk i landsorterna
sammandragas, utan vanligen enskilde personer eller bolag, der det
icke är staten som behöfver göra det för pågående jernvägsarbeten
och dylikt.

Jag yrkar således återremiss af betänkandet.

Häruti instämde Herrar Dofsén och Nybicms.

Herr Hörnfeldt: Det är icke ensamt sparsamhetsskäl, som föranledt
Stats-Utskottet att afstyrka nu ifrågavarande motioner rörande
ordnandet af landtpolisen, utan det är äfven andra skäl, som orsakat,
att Utskottet för sin del icke ansett lämpligt att för närvarande lemna
bifall till motionärernes yrkanden, vare sig i det ena eller andra afseendet.
Utom det skäl, Utskottet för sin hemställan i betänkandet
andragit, nemligen att den af Kong]. Maj:t för uppgörande af förslag
till förändrad organisation af landstaten nedsatta komité jemväl kommer
att afgifva förslag till en förändrad organisation af landtpolisen,
finnes äfven ett annat skäl, som icke blifvit af Utskottet anfördt.
Utskottet har nemligen icke ansett fullt lämpligt, att Riksdagen skulle
ingripa i Kongl. Majds rätt beträffande ordnandet af statens förvaltning.
Man har så ofta hört klander uttalas emot dylika beslut från
Riksdagens sida, då de undantagsvis förekommit, att vi i Utskottet .
drogo i betänkande, huruvida i nu förevarande fall något undantag
från den i detta hänseende hittills följda regeln borde göras. Ordnandet
af landtpolisen är enligt Utskottets åsigt en rent administrativ
åtgärd, till hvilken Kongl. Majds rätt att taga initiativet icke lärer
kunna bestridas. Efter de uttalanden, som nu skett från åtskilliga
håll i Kammaren, och då åtminstone en af Statsrådets ledamöter är
här närvarande, förmodar jag dessutom, att, om Kongl. Majd vid en

Onsdagen den 21 April.

N:o 38.

kommande riksdag skulle finna omständigheterna kräfva, att åtgärder
vidtagas för landtpolisens ordnande på ett annat sätt, än som nu är
förhållandet, Kong!. Maj:t icke skall underlåta, att till Riksdagen i
sådant hänseende framställa förslag och Riksdagen ej heller vägra de
för ändamålet erforderliga anslag. För närvarande får jag dock säga,
det jag icke tror, att frågan är så utredd, att man, om jag så får
uttrycka mig, bör på stående fot och endast på grund af derom gjorda
framställningar från enskilda motionärer genast besluta beviljandet af
ett anslag, utan att bestämdt veta, livad i sådant hänseende kan vara
bäst och lämpligast. Ur denna synpunkt betraktadt, yrkar jag således
bifall till Stats-Utskottets hemställan.

Herr Carl Ifvarsson: Då jag begärde ordet, både jag icke hört
att någon af Stats-Utskottets ledamöter anmält sig till dess erhållande,
Att Herr Hörnfeldt likväl gjort det har jag emellertid nu förnummit
emedan han före mig blifvit uppropad och yttrat sig; och då jag af
honom blifvit förekommen instämmer jag i hans yrkande om bifall till
Stats-Utskottets förslag, men vill till det af honom anförda endast
lägga några få ord. Man har nu, såsom många gånger förut med eller
utan skäl varit förhållandet, såsom ett motiv för denna Kammare
att besluta betänkandets återremitterande till Stats-Utskottet anfört
den omständigheten, att Första Kammaren redan fattat ett sådant
beslut. Ett dylikt förfarande kan visserligen vid vissa tillfällen hafva
skål för sig, såsom då den fråga, som är under behandling, är af
någon större vigt och måste lösas, och denna lösning icke är möjlig,
i den händelse Kamrarne skulle fatta så olika beslut, att en sammanjemkning
deraf icke kunde ske; men i en sådan fråga som denna, i
hvilken man med skäl kan antaga, att, om behofvet dertill verkligen
föranleder, en framställning från Kongl. Maj:t om nödigt anslag är att
förvänta, och beträffande hvilken mala icke vet huru de af motionärerne
begärda anslagen skulle användas, kan jag för min del icke inse,
hvarför man skulle låta Första Kammarens beslut verka så bestämmande,
att man endast derför skulle återremittera betänkandet. Jag
tror verkligen, att vi böra betänka oss något litet, innan vi på en
dylik grund fatta ett sådant beslut samt akta oss att icke denna
Kammare slutligen helt enkelt kommer att blifva tagen i släptåg af
den Första Kammaren. Sjelfständigheten hos denna Kammare blefve
då icke Synnerligen stor.

Med tillägg af det nu sagda yrkar jag bifall till Stats-Utskottets
hemställan.

Friherre af Schmidt: Då jag yrkade återremiss af det nu föredragna
betänkandet, så skedde detta icke derföre att Första Kammaren
redan återremitterat detsamma, enär jag derom då icke hade
någon visshet, utan jag gjorde det, derföre att Stats-Utskottet skulle
komma att taga - alla fyra motionerna under närmare öfvervägande och
bland dem till bifall föreslå den, hvilken Utskottet ansåge lämpligast
för befordrandet af den säkerhet i landet, hvilken nu på många håll
alldeles icke förefinnes. Ilefr Hörnfeldt har till försvar för Stats -

Om ordnande
af iandtpolisen.

(Forts.)

N:0 38.

Onsdagen den 21 April.

Om ordnande Utskottet anfört, att i sådana frågor somt denna, hviika röra admiaf
landi- nistrativa åtgärder, initiativet icke borde tagas af Riksdagen utan af

n?orts*) Regeringen. Ett sådant tillvägagående kan visserligen hafva skäl för

'' sig, men om Stats-Utskottet tillstyrker bifall till någon af de tre i
betänkandet sist refererade motionerna, så tror jag, i händelse en sådan
tillstyrkan vunne bifall, att man ställt frågan på sådan ståndpunkt,
att den icke är af beskaffenhet att påkalla initiativ från Regeringens
sida, ty det är endast den af Friherre von Schulzenheim väckta
motionen, som egentligen handlar om administrativa åtgärder. Jag vill
tillägga, att, då efterspaningar med framgång egt rum, Kongl. Maj:t
visserligen, så vidt jag vet, meddelat ersättning för kostnaderna — af
hviika medel känner jag ej — men att, om efterspaningarne misslyckats,
Regeringen sannolikt alldeles icke beviljat någon sådan. Hafva
länsstyrelserna deremot i sina händer medel att på lämpligaste sätt
använda, vare sig spaningarne lyckas eller icke, så kan ersättning
alltid lemnas — något som för öfrigt alltid bör ske, ty arbetet är ju
i det ena eller andra fallet alltid detsamma, och tjenstemännen,
som utföra detsamma, i bägge fallen sin lön värde.

På nu anförda skäl anhåller jag fortfarande om återremiss af utlåtandet.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad och derunder gjorda yrkanden
blifvit upptagna, gaf Herr Talmannen enligt dem propositioner
dels på bifall och dels på återremiss; och fann Herr Talmannen den
förra af dessa propositioner vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes; och företogs i följd deraf omröstning enligt eu nu
uppsatt och af Kammaren godkänd, så lydande proposition:

Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet hemstält i utlåtandet
N:o 55, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, är ifrågavarande utlåtande till Utskottet återförvisadt.

Voteringen visade 106 ja mot 49 nej; och hade således Utskottets
hemställan af Kammaren bifallits.

§ 5.

Ang. kontroll Skedde dernäst föredragning af Stats-Utskottets utlåtande N:o 56,
öfver enskilda j anledning af väckt fråga om en fortgående kontroll öfver enskilda

jernvägar. jernvägar m. m *

Onsdagen den 21 April.

N:o 38.

Utskottet hade hemstält:

att Herr J. A. Åstrands motion N:o 131 — deruti föreslagits,
att Riksdagen skulle dels i underdånig skrifvelse anhålla, det Kong],
Maj:t täcktes förordna lämpliga personer till de enskilda jernvägarnes
kontrollerande samt meddela närmare föreskrifter om sättet, hvarpå
kontrollen skulle utöfvas, dels ock anvisa för bestridande af härmed
förenade kostnader ett årligt förslagsanslag af 10,000 kronor, att af
trafikmedlen utgå — icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda,

I anledning af denna hemställan yttrade motionären

Herr Åstrand: Jag skall blott be att få yttra några ord; dock
icke såsom liktal, ty jag är förvissad om att motionen icke är redan
nu begrafven, utan tvärtom såsom förebud till motionens snarare återuppståndelse.

Utskottet har gifvit mig rätt deruti, att kontroll öfver enskilda
jernvägar blir allt mer och mer af behofvet påkallad ju längre tid de
enskilda banorna varit trafikerade och följaktligen äfven materielen
blifvit utsliten; men Utskottet lägger mig till last, att jag icke framlagt
något bestämdt förslag till anordnande af en sådan kontroll. Jag
tror icke, att Utskottet behöft stappla för en sådan obetydlighet, ty
jag är viss om att, derest Riksdagen hos Kongl. Maj:t begärt anordnande
af sådan kontroll och beviljat dertill erforderliga medel, Kongl.
Maj:t icke behöft vara tveksam i afseende å sjelfva sättet, huru denna
kontroll lämpligast borde anordnas. För mig synes det vara klart,
att, om de enskilda jernvägarne indelades i vissa distrikt med hvar sin
särskilde kontrollör, detta vore allt som behöfdes. Att derefter småningom
ställa dessa kontrollörers arbete i samband med baningeniörernes
åligganden vid närmaste trafikområde å statens jernbanor, anser
jag vara fullt verkställbar^ Alla anordningar i detta hänseende torde
lämpligast böra öfveidemnas till Regeringens afgörande.

Det är icke heller så säkert att, såsom Utskottet antagit, kontrollen
öfver de hittills för trafik öppnade enskilda banorna är fullt
tillfredsställande, och att alla anordningar derstädes äro i bästa och
fullständigaste skick. Såsom ett bevis på motsatsen kan anföras det
sätt, hvarpå trafiken å Oscarshamns—Nässjöbanan ombesörjes. Innan
denna enskilda bana öppnades för trafik, verkställdes afsyning af densamma.
Det oaktadt stannade lokomotivet midt under sjelfva festtåget
vid invigningen af banan, och i Ekesjö hann illuminationen
brinna ned, innan festtåget hann dit. Sedan dess har lokomotivet,
som är utslitet och odugligt, mångfaldiga gånger stannat midt på
vägen, hvarföre ock poststyrelsen nödgats tillkännagifva, att någon tid
för posternas ankomst till de olika stationerna på denna bana icke kan
angifvas annat än på ett ungefär. För öfrigt finnes ingenting bestämdt
föreskrifvet, om huru stor personal som erfordras för trafikens behöriga
gång vid denna bana. Till maskinister antagas, snart sagdt,
hvilka som helst. Jag känner åtminstone, att man vid en af stationerna
till denna befattning antagit en pojke, som förut varit anställd
som något slags biträde vid en ångslup. Hans insigt i maskinlära

♦

Ang. kontroll
öfver enskilda
jernvägar.
(Forts.)

]N:o 38.

Onsdagen den 21 April.

Ang. kontroll
öfver enskilda
jernvägar.
(Forts.)

Ang. kontroll
a importerade
viner m. m.

var ringa eller ingen, men lian ansågs dock skicklig nog att vara
lokomotivförare vid denna bana och antogs såsom sådan, måhända
hufvudsakligast af det skälet att han var särdeles billig i sina pretentioner.
Är det fråga om att vinna anställning som maskinist på
en ångbåt till och med af tredje och fjerde klassen, så erfordras att
man skall hafva tagit kaptensexamen. Vid jernvägarne deremot går
det lätt för sig, till och med för en oexaminerad pojke att vinna anställning
som maskinist; och staten har icke gjort någonting för att
hindra en resande, som kommer från en aflägsen ort och icke känner
förhållandena på åtskilliga enskilda jernvägar, från att när som helst
äfventyra sitt lif genom att färdas på dessa banor. De, som bo i
närheten af dessa banor, akta sig naturligtvis, då de känna förhållandet,
att resa på dem.

Jag är fullkomligt förvissad om, att det icke skall dröja länge,
förr än verksamma åtgärder i detta hänseende måste vidtagas. Jag
betviflar icke, att icke den närvarande Civilministern, så vidt han fortfarande
kommer att innehafva sitt embete, skall tillse, att någonting i
den vägen göres; men jag tror, att det varit Riksdagen värdigt att,
då Riksdagen känner det sjelfsvåld, som vid de enskilda banorna nu
förefinnes, och Stats-Utskottet erkänt, att anmärkningarne derom varit
befogade, göra en framställning i ämnet till Kongl. Maj:t. Ty om det
länge fortgår på samma sätt som hittills, vaknar man icke, förrän
någon stor olycka inträffar; och jag kommer väl i framtiden att få
höra, att flera af denna Kammares ledamöter, hvilka bo i närheten
af dessa banor, åkt ihjel sig på dem.

Om jag icke är orätt underrättad, är Utskottets hemställan redan
bifallen af Första Kammaren; och vi skulle således, om denna Kammare
bifölle min motion, kunna få eu gemensam votering i frågan.
Vill Kammaren åter icke bifalla motionen, skall jag icke sörja deröfver.
Jag har i allt fall påpekat de förhållanden, hvarvid jag trott
uppmärksamheten böra fästas; och jag är fullt förvissad, att, om icke
några åtgärder snart vidtagas, händelserna skola komma att föra ett
vida kraftigare och mera manande språk, än jag i min motion förmått
begagna.

Något yrkande vill jag nu icke framställa. Jag har endast velat
uttala min mening — den jag vidblifver — att motionen hade förtjent
ett bättre öde.

Vidare anfördes icke. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogs Stats-Utskottets utlåtande N:o 57, i anledning af väckt
motion om anvisande af medel för anställande al kontrollörer, med
åliggande att granska beskaffenheten af utifrån importerade viner in. m.

Herr J. M:son Englanäer hade i sin motion N:o 85 föreslagit, att
för utöfvande af tillsyn öfver beskaffenheten af utifrån importerade
viner, spirituösa, maltdrycker och sådftna varor, som ingå såsom födo -

Onsdagen den 21 April.

N:o 38.

ämnen, samt öfver den inhemska tillverkningen af vin, sprit och malt- kontroll
drycker, Riksdagen måtte till Kongl. Maj:ts disposition på ordinarie
stat ställa ett för ändamålet tillräckligt anslag, att användas till allo- ! (Fortj y
ning åt npdigt antal kemiskt bildade och edsvurne kontrollörer.

Och var af Utskottet i nu föreliggande utlåtande på anförda skäl
hemstäldt:

att berörda motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Englalider anförde: Jag har icke begärt ordet i afsigt

att klandra Utskottet för dess åtgörande i frågan, ty jag gillar fullkomligt
de motiver, Utskottet till stöd för sin hemställan anfört: men
jag vill med några ord belysa frågan och angifva de skäl, som föranledt
mig att väcka den ifrågavarande motionen.

Redan för flera år sedan fick jag anledning att misstänka både
deri inländska och den utländska ölberedningen, då jag vid något tillfälle
kom underfund med att i ett ölbryggeri vid öltillverkningen begagnades
så kallade kockelkärnor. Jag blef än ytterligare styrkt i detta
mitt tvifvel, då jag kom i tillfälle att få läsa ett arbete utgifvet af en
europeiskt namnkunnig kemist nu öfversatt på svenska under namn af
“Kemiska bilder ur dagliga lifvets, deri författaren upplyser att under
ett år importerades till England 283 tusen skålpund kockelkärnor, livilka
begagnades vid maltdrycksberedningen; och säger ytterligare: "då nu
ett skålpund kockelkärnor motsvarar 30 kappar malt eller åstadkommer
samma verkan i ett brygg, har stark berusande egenskap och liksom
humlen hindrar buteljeradt Öl att öfvergå i jäsning, att icke dess
alkohol halt förvandlas i ättika och sätter ölet i stånd att länge kunna
hålla sig i värma luftstreck. Alla dessa egenskaper hos kockelkärnor
eller levantnöten utgöra allt för många frestelser för mindre nogräknade
och snåla bryggare och isynnerhet då genom ofvannämnda
import besparats 260 tusen tunnor malt. Missbruket af levantnöt har
i England framkallat en parlamentsakt, som ålägger en plikt af 3,500
kronor för den bryggare som häraf sig begagnar och 8,750 kronor för
den handlande som försäljer sådan vara. Jag vill härmed i allmänhet
icke utkasta någon beskyllning emot fabrikanterna i värt land, men
då ingen kontroll finnes på såväl denna som många andra tillverkningar
har man orsak att hysa misstankar. Att levantnöten är giftig
och räknas till de giftiga slagen, är obestridt, och som dessutom bevisas
af alla i dylika ämnen utkommande tidskrifter. Olika verkningar
tycker äfven jag mig uppmärksammat på landsbygden lios
sådana som varit berusade af spritdrycker och Öl, de senare ha varit
mera vildsinta och således mera benägna till våldsamheter än de förra,
och jag tror, och framtiden skall nog bevisa det, att Öl, förfalskad t med
levantnöt, är långt skadligare än rusgifvande drycker i allmänhet.

Jag har visserligen icke erfarit, att till vårt land importeras
levantnöt, men det hindrar icke att samma vara i en annan skepnad
kan hitta vägen till några af våra maltdrycksfabrikanter, såsom under
det anspråkslösa namnet af humleextrakt, Öl eller porteressens, och
varan är derföre ej mindre skadlig. Detta i afseende å maltdrycker

N:o 38. 24 Onsdagen den 21 April.

inf- kontro,j Hvad vinet beträffar, finna vi af den årliga redogörelse, som kom Vnér0ni!’m

mer Riksdagen till banda, att icke så obetydligt vin importeras utifrån
(Forts.) ock icke heller så litet deraf tillverkas här i landet, men jag tror förmur
del, att denna import icke är så särdeles tillförlitlig hvad qvalitcten
vidkommer. Åtminstone tror jag att två tredjedelar deraf icke
är veritabelt vin. Jag har sjelf blifvit uppvaktad med eu priskurant
iran ett tyskt hus, som sysselsätter sig med tillverkning af droger,
essenser och kulörer för vintillverkning, och det finnas icke en enda
vinsort, å hvilken uppgift icke förekommer i denna priskurant, huru
densamma skall med tillhjelp af dessa essenser och kulörer beredas.
Huruvida dessa ämnen äro för helsan skadliga, vill jag lemna derhän,
men saken synes ändock tvedtydig och bör beaktas. Dessutom finnes
essenser icke allenast för vintill verkning, utan äfven för beredning af
spritvaror, såsom arrak, konjak och rom etc.

I vårt land finnes en vintillverkning af bär och frukter, som icke
är så obetydlig. Den uppgår till emellan 2 å tre hundra tusen kannor
årligen. Jag bidrager äfven med en obetydlig bråkdel till denna
tillverkning, men ehuru jag sysselsatt mig med sådan beredning öfver
20 år, så bär jag aldrig dervid begagnat sprit eller några främmande
tillsatser. Tiden kan nu vara inne att göra något och tillse, att under
denna v ntillverkning, som så mycket tilltagit, icke ligger någon
sorts bedrägeri eller doldt lönkrögeri. Yi veta alla, att i handeln
förekommer ett slags körsbärsvin, hvars beståndsdelar äro högst tvetydiga,
ty deri ingår ovedersägligen, bittermandelsextrakt och ganska
mycken sprit. Tillverkar man körsbärsvin af endast körsbär, så har
detta vin icke alls någon likhet med det vinet, som vanligen under
detta namn förekommer i handeln. Det svenska vinet, som beredes
endast af frukter och bär, är fullt ut lika njutningsbart och hållbart
som det utländska vinet. Jag har sjelf vin deraf, som är omkring 20 år
gammalt och äfven sådant som stått 6 å 7 år på buteljer utan att mögla
eller försämras, men tvärtom för hvarje dag blifvit bättre och finare
i smaken.

Dessa bärviner, så väl som äkta drufviner, äro ganska känsliga
för temperaturen och komma lätt i jäsning under den varma årstiden,,
så framt de icke förvaras i någorlunda goda källare, men sättes dertill
en mindre qvantitet ren sprit, som vanligen sker med de flesta
drufviner, så blifva de fullt ut lika hållbara som dessa. Det finnes
ingen vara, som är mera vorden ett experimentalfält för förfalskningar
ä.n vin; från och med den ädla drufsaften till och med alla de oändliga
variationer af helt och hållet artificiela viner åtföljer detta fula
lyte. Icke alltid innehåller den väl grimmade buteljen med sina
gyllene etiketter och kapslar något non plus ultra: fara är att deri
lurar ett giftigt ämne såsom saccharum saturni tillsatt af samvetslösheten
för att neutralisera ett sämre vins öfverflödiga ättiksyra. Jag
öfvergår nu från vinbehandlingen till bränvinet, som så ofta förekommer.
I afseende å bränvinet föreskrifver försäljningslagen, att
bränvinet skall vara renadt från finkel och andra för helsan skadliga
ämnen, men, mine Herrar, det bränvin, som i allmänhet förekommer
och försäljes, är icke renadt från finkel, och jag vågar påstå, icke

N:o 38.

Onsdagen den 21 April.

heller från den ättikssyrade kopparoxid, som åtföljer bränvinet. Jag
har den erfarenheten från den tid jag brände bränvin med enkelpanna,
att då, som det kallades, klarade man alltid, lade en bit filt
i tratten till upphemtningskärlet, hvilken frånskilde den medföljande
upplösta ättiksyrade kopparoxiden, af den vackraste ljusgröna färg i
vidd som en öresslant etter hvarje panna som ömsades. Man kan
således taga alldeles för gifvet, att vid den bränvinstillverkning, som
nu för tiden bedrifves i stora apparater med afkylningsredskap och
rörledningar af oförtent koppar, och då tillverkningen afslutas på
lördagen, men börjar ånyo om måndagen, utsättningen af ättikssyrad
kopparoxid blir ännu större. Jag vågar påstå, att bränvinet icke kan
renas på kall väg. Jag har sjelf lågt hand vid sådan handtering
och har någon idé deri; bränvinet eller spriten blir icke ren utan den
renas både på kall och varm väg.

Gå vi nu öfver till de vanliga handelsartiklarne kaffe och socker
in. fl., som förekomma i dagligt bruk och anses nästan icke kunna
undvaras, finna vi, att den finaste raffinad icke är fri från andra beståndsdelar,
utan att deri ingår icke så obetydligt kalk. I afseende
å^ kaffe veta vi, att detta på många siitt förfalskas och tillsättes med
färgämnen, och, hvad märkvärdigare är, på senare tider har äfven
förekommit konstgjord kaffe af papier maché. Då det således lönar
sig att på detta vis tillverka kaffe, måste det också löna sig att förfalska
andra handelsvaror. Tobak, t. ex. vare sig rök-, tuggtobak
eller snus, undergår många förfalskningar. Visserligen begagnas dertill
ämnen, som väl icke äro farliga för helsan, såsom betor, lakrits, men
andra åter, hvilka, om icke rent af skadliga, så åtminstone icke
helsosamma, såsom terra japoniea, harts, gulockra, valklera, sand,
salpeter och salmiak. Jemväl kryddor förfalskas, och i synnerhet
pulveriserade, såsom senap, ingefära och kanel, innehålla många främmande
ämnen, och ho kan uppräkna alla,

Jag tycker för min del, att det svenska folket är ett allt för
godmodigt och godt tolk för att bedragas, icke allenast af utländingen,
utan äfven af sina egna landsmän, och jag tycker derföre att
lagstiftningen bör komma emellan och skydda den enskilde medborgaren,
som under nuvarande förhållande och i detta hänseende ej
kan skydda sig sjelf. Man bör äfven hafva ett vaksamt öga öfver att
den, som betalar en vara, äfven får valuta i det, som han köper.

Som föreliggande fråga nu befinner sig, ämnar jag ej göra något
yrkande, men framtiden skall nog visa, att den af mig väckta motionen
har, för sitt syfte, goda skäl.

Herr Törnfelt: Herr Talman, mine Herrar! Jag anser att
Stats-Utskottet bort behandla Herr Englanders motion något annorlunda,
än det gjort, ty det är en ganska vigtig sak för vårt land, att
de ämnen, som vi få i oss, icke äro förgiftade. Jag har af tidningarne
sett, att i Tyskland gjordes under förra året beslag på ett stort
vinlager, dervid ej mindre än omkring 40 vinsorter togos i beslag,
såsom varande förfalskade med giftiga ingredienser. Den der konsten
är allmän i Tyskland, och hvem känner icke det gamla ordspråket: “hvad

Ang. kontroll
å importerade
viner m. m.
(Forts.)

N:o 38.

Ang. kontroll
a importerade
viner m. m.
(Forts.)

Om ändring
lagens jöreskrifter
ang.

jäf -

gg Onsdagen den 21 April.

gör icke Tysken för pennigarn?11 Det linnes äfven i andra länder
personer, som vilja göra sådana förfalskningar för penningar, ock jag
tror, att den konsten kan man äfven lära sig i vårt land. Jag tror
att man får taga sig till vara, att man icke småningom och utan att
veta derom, indricker gift, och att, för att motverka detta, åtgärder
från statens sida böra vidtagas. Jag får derföre, lika med motionären,
yrka återremiss af detta betänkande.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr Talmannen gaf först
proposition på bifall till Utskottets hemställan och derefter, enligt
Herr Törnfelts yrkande, på återremiss; och biföll Kammaren Utskottets
förslag.

§ 7.

Iierr Talmannen tillkännagaf, att, genom skrifvelse till Herr Talmannen
från Hans Maj:ts Konungens tjenstförrättande Ofverstekammarlierre,
Kammarens ledamöter inbjudits att tillstädesvara vid
Hans Kongl. Höghet Kronprinsens konfirmation i Slottskapellet Lördagen
den 24 innevarande månad kl. 3/4l 1 f- m.; och meddelade Herr
Talmannen tillika, att biljetter för inträde till Slottskapellet blifvit,
jemte skrifvelsen, till Herr Talmannen ölverlemnade samt kommc att
vid sammanträdets slut hållas Kammarens ledamöter till hända.

§ 8-

Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets betänkande N:o 17, rörande
Herr P. Ehrenheims motion om pension åt Kassören Löwenadlers
enka.

§ 9.

Företogs till afgörande Lag-Utskottets utlåtande N:o 15, i anledning
af väckt motion om upphäfvande af det i 17 kap. i § Rättegångsbalken
upptagna jäf för eget husfolk och enskilde tjenare att

vittne bära.

Utskottet hade föreslagit:

att ifrågavarande af Herr A. W. Westerdal afgifna motron (L:o lb)
ej måtte af Riksdagen bifallas.

Mot detta förslag hade inom Utskottet reserverat sig Herrar.

Philipson, Hjelm och Magnus Jonsson, hvilka ansett, att den åt

motionären åsyftade lagförändring bort vidtagas.

Då detta ärende nu anmäldes till föredragning hos Kammaren,
begärdes ordet af

Herr Westerdal, hvilken yttrade: Herr Talman! Af föredragna

Onsdagen den 21. April.

N:o 38.

utlåtandet inhemtas, att Lag-Utskottet icke funnit skäl bifalla min Om ändring
motion. De skäl, Utskottet för sitt afslag åberopat, återfinnas i den ^Terfo™q
knapphändiga motivering det anfört, och som jag tillåter mig att i ‘ juf* 9
största korthet genomgå. (Forts.)

Till en början säger Utskottet: “På sätt motionären antydt, hvilar
lagen uti ifrågavarande hänseende på den grund att, i följd af tjenarens
beroende ställning till .husbonden, den förre lätteligen kunde,
vid afläggande af vittnesmål i den senares sak, låta sig förledas att
till dennes förmån afvika från sanningen11. Det är fullkomligt riktigt,
att nu gällande lagstadgande hvilar på denna grund, men frågan är
om tjenarens ställning till husbonden fortfarande är densamma som
förr, så att han, för att vittna i husbondens sak, derigenom skulle
frestas att möjligen begå mened, eller om icke tjenaren fast hellre nu
innehar en ganska sjelfständig ställning. Så vidt jag varit i tillfälle
uppfatta förhållandet, tror jag, att man icke behöfver vara tveksam
om hvem som är mest beroende, tjenaren af husbonden eller tvärtom.

Säkert är emellertid, att tjenarens samhällsställning och rättigheter
äro i lag så betryggade, att ingen våda vorp för handen, om mitt
förslag blefve antaget.

Utskottet anför vidare: “Då tjenarens afhängighet af husbonden
äfven enligt nu gällande legostadga är så väsendtlig, att den ifrågasatta
lagförändringen ur ofvanberörda synpunkt icke synes tillrådlig,
samt lagstiftaren med hänsyn till lagens ovilkorliga stadgande derom,
att två vittnen, deri de sammanstämma, äro fullt bevis, torde
böra, i fråga om bevarandet af garantierna för vittnens trovärdighet.
vara ytterst noggrann11. Det här åter upprepade uttrycket om tjenarens
afhängighet af husbonden torde få anses bemött genom hvad jag
här ofvan i korthet anfört, och vid sådant förhållande kan jag icke
inse hvilken skada läge deruti, att äfven två tjenares sammanstämmande
vittnesmål skulle få utgöra full bevisning. Många exempel
skulle kunna anföras för behofvet af att ur lagen borttoges vittnesjäfvet
för tjenstehjon; men med förbigående häraf och då Utskottets
argumentering synes mig innebära föga bevisning, inskränker jag mig
till att endast åberopa de i min motion anförda motiv och på grund
deraf yrka bifall till mitt förslag.

Herr Ehrenborg: Den ärade motionären har visserligen rätt

deruti, att tidsförhållanden äro faktiskt mycket förändrade, och att
tjenarne hafva i många fall intagit en betydligt mera sjelfständig
ställning än förut; ja! de äro så sjelfständigt stälda i många fall och
de äro dertill så emanciperade och förfinade, att många af dem anse
det rent af för en förolämpning att kallas för tjenstehjon. De bruka
ock ofta andra benämningar om anställning i tjenst, såsom att “taga
engagement11 eller “kondition11.

En stor förändring har, såsom jag sagt, inträda men Iierrarne
få erkänna, att Kongl. Maj:ts förnyade nådiga legostadga af år 1833
dock ännu gäller, och särskildt har denna Kammare gång efter annan
och sist vid denna riksdag kringgärdat denna lag, i det at„t Kammaren
icke fann skäl att på grund af väckt motion ifrågasätta, att den

N:0 38.

Onsdagen den 21 April.

Om ändring
lagens föreskrifter
ang.

jäf.

(Forts.)

i må revideras och utsträckas till en allmän lag för att reglera förhållandet
mellan arbetsgifvare och arbetstagare.

Ser man på legostadgan, så finner man, att densamma medgifver
husbonderätt att, intill dess tjenaren uppnått respektive 18 och
16 år, för mankön 18 och för qvinkön 16 år, emot honom eller
henne begagna husagan, och att således husbonden har rättighet att
utöfva densamma längre tid emot tjenare, än som i allmänhet kommer
i fråga vid meddelande af aga åt egna barn, åtminstone flickor.
Derjemte säger legostadgan, att tjenaren skall vara trogen och flitig,
och lägger hufvudsakligen vigt på att han skall vara lydig. Jag
hemställer om, då nu gällande lag sä uppenbart ställer tjenarne, såsom
medlemmar af familjen, i samma ställning som barn, det vore
lämpligt att, medan denna lag gäller, upphäfva i eu annan lag det
jäfsförhållande, som så uppenbart framgår af den nu gällande legostadgan.
Jag har förr haft anledning att uttala den åsigten, att det
icke är skäl att på lagstiftningens väg påskynda patriarkalismens upphäfvande
i vårt land, det kan nog gå ändå fortare än man önskar.
Men vill man påskynda detta, då bör man först upphäfva legostadgan
eller revidera densamma, men icke ställa så till, att man får två
lagar, som stå så i uppenbar strid med hvarandra, som det nu föreslagna
upphäfvandet af jäfsförhållandet mellan husbonde och tjenare
skulle stå till legostadgans bestämmelser.

Hvad beträffar det som af motionären blef framhållet — jag
hörde icke huru hans ord folio, men jag uppfattade hans yttrande
så — att genom det nuvarande stadgandet skulle de, som begå tjufnader
i husen kunna gynnas deraf, att tjenarne icke få vittna, och
bevisning således icke skulle kunna erhållas, så tror jag att det lika
väl kan sägas, att det finnes husbönder, som gerna skulle se, att detta
jäfsförhållande skulle upphöra, emedan de, med den myndighet de
nu ega öfver tjenarne, skulle kunna förmå dem att aflägga vittnesmål,
som för husbönderne vore förmånliga och således skulle många
gånger en husbonde, som verkligen varit brottslig, kunna genom sina
tjenares vittnesmål gå fri.

Dessutom står det i den omtvistade paragrafen af rättegångsbalken,
att “om groft brott i huset skett och andre ej hafva när
varit“, tjenare få vittne bära.

På dessa grunder får jag vördsamt anhålla, att Kammaren måtte
bifalla Utskottets förslag.

Herr Hjelm: Jag har inom Lag-Utskottet icke kunnat gilla
det beslut, hvartill Utskottet kommit; hufvudsakligen af de skäl motionären
redan anfört. Men jag hade äfven ett annat skäl, nemligen
att det t. ex. vid åverkansbrott har visat sig särdeles svårt att leda
brottet i bevis, just derigenom att tjenare icke fått vittna. När fråga
uppstått om åtalande af ett sådant brott utaf allmän åklagare eller
enskild målsegare, så har den, som varit tilltalad, sökt behålla tjenaren
i sin tjenst, på det denne skulle vara jäfvig; och såsom nämndes
är detta ett af skälen, hvarföre jag icke kunnat instämma uti Utskottets
hemställan; ty jag tror verkligen att det ofvanberörda förhål -

Onsdagen den 21 April.

N:o 38.

landet är beaktansvärdt vid frågans behandling, och att i (ifrigt den
har framtiden för sig.

Herr Philipsson: Då jag, såsom betänkandet utvisar, inom Utskottet
reserverat mig emot dess beslut och dervid uttalat den åsigt,
att den af motionären åsyftade lagförändringen borde vidtagas, har
jag ansett mig böra närmare redogöra för de motiver, som föranledt
mig dertill.

Den tid, då nu gällande lag stiftades, och den tid, hvari vi nu
lefva, äro i så många hänseenden skiljaktiga, att det är nödvändigt
att gå tillbaka till lagens grund, för att tillse huruvida densamma
eger tillämpning äfven på närvarande tid. Jag tror för min del icke,
att det undantag i fråga om jäf, som 1734 års lag, i öfverensstämmelse
med förut gällande lands- och stadsrätt, gjort med afseende å tjenstehjon
eller, såsom de der kallas, husfolk, numera är hållbart. Ty förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare har icke så mycket förändrats, att
icke detta beroende, som egentligen låg till grund för lagstiftningen i ämnet,
såsom hvilande på det antagande att tjenaren icke skulle hafva vilja
att tala sanning, att icke, säger jag, detta beroende eller denna grund
lika väl skulle kunna tillämpas i fråga om en mängd andra förhållanden.
Ty uti andra arbetsgifvares och arbetstagares ställning till hvarandra,
ligger, enligt min tanke, lika mycket beroende från de senares
sida, som uti det, hvilket förefinnes emellan tjenstefolk och husbönder.
Jag tror nemligen, att arbetare, som äro anställde vid fabriker och
på verkstäder, om än de icke äro i husbondens bröd eller vistas i
hans hus, likväl hafva till honom samma ställning som andra tjenstehjon,
och långt ifrån att gilla, hvad vår lag stadgar derom, att tjenstehjon
ega vittna i svårare brottmål, anser jag detta medgifvande stå i
strid med det patriarkaliska förhållande, som den föregående talaren
åberopat. Först och främst är, enligt min oförgripliga mening, patriarkalismen
en oriktig synpunkt i detta fall. Förutsattes’ nemligen ett
sådant förhållande mellan husbönder och tjenare såsom jäfsskälet, så
skulle det vara ömsesidigt, såsom förhållandet mellan föräldrar och
barn. Så är emellertid icke händelsen, alldenstund husbonden icke är
jäfvig att vittna i tjenstehjonets sak. Dessutom är det, efter mitt
förmenande, oriktigt i och för sig, att i svårare brottmål tjenaren får
vittna, och, om man ovilkorligen vill hålla på patriarkalismen, borde
tjenaren i främsta rummet befrias från skyldigheten att i sådana fall
uppträda såsom vittne mot sin husbonde. Af dessa skäl kan jag följaktligen
icke finna, att patriarkalismen utöfvar något inflytande å bedömancfet
af den föreliggande frågan.

Hvad som dock egentligen talar emot nu gällande lag i denna
sak är, att husbonden befinner sig i en alltför gynnad ställning, då han
efter behag kan låta dennes vittnesmål gälla eller icke. Han kan
nemligen, genom att afskeda tjenaren från tjensten, upphäfva jäf vet,
om han förutsätter, att han skall vittna till hans fördel, hvaremot
han, genom att låta tjenaren qvarblifva i tjensten, fortfarande kan
hålla honom jäfvig, ifall han fruktar, att han skall vittna emot honom.

Om ändring
lagens föreskrifter
avg.
jaf.

(Forts.)

N:o 38.

Onsdagen den 21 April.

Om ändring i En sådan optionsrätt för husbonden anser jag böra, likasom hvarje
lagens före- annan optionsrätt, afskaffäs ju förr dess hellre.

skrifter ang. Hvad som emellertid talar för Utskottets betänkande, är att, en(Forts.
) hgt den af Kongl. Maj:t'' utfärdade instruktion för den nya lagberedningen,
frågan om en omorganisation af rättegångsväsendet i allmänhet,
kommer att af densamma, näst efter frågan om vattenrätten, behandlas
och att det då blifver tillfälle att taga i öfvervägande, huruvida icke
bestämmelserna i 17 Kap. 7 § Rättegångsbalken böra undergå någon
mera omfattande förändring, än motionären åsyftat.

Ehuru jag fördenskull icke nu vill framställa något särskildt yrkande,
har jag dock, såsom jag nyss nämnde, ansett mig böra redogöra
för de motiv, som föranledt min reservation emot Utskottets beslut

Friherre Lag er fe It; Då jag begärde ordet, visste jag icke, att
Herr Philipsson ämnade uppträda. Men sedan jag nu har hört hans
anförande, får jag förklara, att han till hufvudsaklig del angifvit min
åsigt om saken; dock vill jag bestämdt hafva uttalat, att jag yrkar
afslag å Utskottets hemställan och bifall till motionärens förslag. Jag
gör detta jemväl af ett annat skäl, eller det att i den paragraf, om
hvars förändring nu är fråga, finnes en oegentlighet, som sträcker
sin verkan in på det praktiska lifvets område. En husbonde kan
nemligen, såsom ock Herr Philipsson riktigt påpekat, efter behag begagna
sig af sina tjenstehjons vittnesmål genom att, efter som det faller sig
• lämpligast, afskeda eller behålla det i sin tjenst. Då man emellertid
känner, att domaren betraktar såsom tjenstehjon ej blott dem, som
äro lagstadde i husbondens kost, utan äfven sådane, som hafva lön
och stat; och då med tillämpning af det ifrågavarande lagrummet
samma förhållande kommer att ega rum äfven med personer, som
på landsbygden hafva en vida mera maktpåliggande befattning än
tjenstehjon i allmänhet, såsom skogvaktare, befallningsman, trädgårdsmästare
med flera, under det att eu inspektor, som ej blifvit lagstadd,
skulle ega rätt att uppträda såsom vittne, är detta en oegentlighet,
som jag velat framhålla, och på grund häraf får jag, såsom jag redan
yttrat, yrka bifall till motionärens förslag och afslag å Utskottets hemställan.

Öfverläggningen var slutad. Sedan propositioner gifvits i öfverensstämmelse
med de meningar som derunder förekommit, blef Utskottets
hemställan af Kammaren bifallen.

§ io.

Ang. förlags- Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 16, i anledning af väckt
gifvares för- motion om förtydligande af lagens stadgande rörande förlagsgifvares
månsrätt. förmånsrätt till fabrikers effekter.

I detta utlåtande hade Utskottet hemstält:

att det af Herr Werner Ericson uti afgifven motion (N:o 152)
framstälda förslag, att Riksdagen för sin del ville besluta sådant för -

Onsdagen den dl April.

N:o 38.

tydligande af lagens stadgande rörande förlagsgifvares förmånsrätt till ring. förlag
fabrikers effekter, att med detta senare ord skulle förstås äfven ma- 9ifv“res for
skinerier af alla slag icke måtte af Riksdagen bifallas. W(Forts.)

Efter det att Utskottets hemställan blifvit uppläst, anförde:

Herr Werner Ericson: Då jag nu ämnar söka besvara

Utskottets afstyrkande af min framställning i denna fråga, sker detta
helt naturligt med en viss tveksamhet, enär detta område i allmänhet
är för mig ännu mera främmande än andra. Det förhåller sig kär
vid lag med mig som med så många andra medlemmar af denna Kammare,
att, så snart man hört eller sjelf gjort den erfarenheten, att
lagens föreskrifter i något hänseende synas felaktiga, man strax kommer
in med eu motion och söker få saken ändrad. Jag vill likväl
förklara, att, ehuru jag i afseende på den föreliggande frågan eger
grundlig erfarenhet från den landsort, der jag är disponent öfver en
större egendom, förhållandena der numera icke äro af någon betydenhet
härutinnan, enär svårigheterna redan äro öfvervunna. Men dels ''
på grund af egen erfarenhet, dels till följd af andras framställning
har jag väckt det förliggande förslaget om förtydligande för att i allmänhet
slippa vara underkastad nu gällande bestämmelser i frågan.

Jag ber att i mitt försvar mot Utskottet få följa dess motivering.

Utskottet förklarar, att, “enligt ofvan åberopade lagrum “(17 Kap.

7 § Handelsbalken och 1770 års Hallordning)“ torde vara uppenbart,
att förlagsgifvares förmånsrätt till betalning afser allenast sådana maskinerier,
som äro att hänföra till manufakturverks och fabrikers lösa
egendom. I de maskinerier åter, som kunna såsom en del af fast
egendom anses, förvärfvas panträtt genom . fastighetens inteckning i
vanlig ordning.“ Då här namnes, att förmånsrätten afser endast
fabrikers lösa egendom, så frågas, om det någonsin kan inträffa, att
maskinerier kunna komma att räknas till fast egendom. I det afseende
är dels i lag föreskrifvet och dels i prejudikat närmare preciseradt,
hvad som till fast egendom bör räknas. I 10 Kap. 2 § Giftermålsbalken
stadgades, att dit räknades jord eller hus och vattenverk.

Men sedan den nämnda paragrafen jemte de följande upphäfts genom
1845 års förordning, finnes ej vidare vattenverk omnämndt såsom tillhörande
fastighet, om det ock fortfarande må anses såsom dit hörande.

Jag tror således Utskottet varit skyldigt bevisa, att maskinerier kunna
räknas till fäst egendom.

Utskottet säger vidare: “frågan om maskineriers hänförlighet till
den ena eller den andra af berörda kategorier är vid uppkommande
tvist beroende på den pröfning, som i sådant hänseende kan varda
på doktrinela grunder af vederbörlig domstol meddelad. “ För så vidt
med doktrin skulle menas juridiska grundsatser, så hade jag trott
dessa vara af så allmängiltig beskaffenhet och af Utskottet så pass
kända, att de kunnat läggas till grund för ett förslag härutinnan.

Ty jag tror det vara särdeles farligt för dem, som ega sådana industriela
anläggningar, som de ifrågavarande bestämmelserna afse, att i
hvarje särskilt förekommande fall vara underkastade tillämpning af

N:o 38.

Onsdagen den 21 April.

Ang. förlags gifvares

för månsrätt.

(Forts.)

sådana doktriner, i all synnerhet om, enligt Grefve Sparres vitsord, de
personer, hvilka skola å embetets vägnar fullgöra denna tillämpning,
äro dertill otjenliga. iS:u anser jag visserligen hans målsmanskap för
juristerne vara temligen sjelftagen men visst är, att de kunna hafva
en egendomlig uppfattning.

Jag ber att få omtala ett exempel härpå. En fabriks fastighet
hade blifvit intecknad för en fordran, hvarefter en annan fordringsegare
lät inteckna densamma. Denne ansåg sig emellertid kunna genom
formulering på ett visst sätt af sjelfva förbindelsen och densammas
intecknande vid häradsrätten erhålla säkerhet ej blott i fastigheten
utan äfven i fabrikens lösegendom, och förmenade att maskiner
och andra tillhörigheter, som genom eu viss sorts bultar eller annorledes
voro så fastade, att de icke kunde borttagas utan att lösbrytas,
vore att räkna till fastigheten, men att deremot maskiner, som med
en annan sorts bultar voro fastade, skulle anses såsom lösegendom.
Detta resonnement var visserligen ej synnerligen klyftigt, men det var
dock en gammal jurist, som hade eu sådan öfvertygelse. Slutligen
erhöll äfven en annan förlagsgifvare inteckning efter föregående, men
var nog försigtig att taga den så väl i fastigheten vid häradsrätten
som i förlaget hos magistraten i Wenersborg. När frågan sedan blef
hvad rätt hvarje af dessa inteckningsliafvare hade till fabriken och
dess tillhörigheter, visade sig stor meningsskiljaktighet, hvilken säkerligen
skulle gifvit anledning till många svårigheter, om ej den senare
fordringsegaren, en bankinrättning, varit medgörlig och tillåtit den föregående
att äfven få en förlagsinteckning med tidigare förmånsrätt.
Detta bevisar emellertid hvilka olägenheter en otydlighet i lagstadganden
kunna medföra.

En ledamot af Lag-Utskottet har upplyst, att exempel finnes derpå,
att magistrat vägrat upptaga till pröfning väckt fråga om förlagsintecknings
meddelande; och detta oaktadt Kongl. förordningen den 25
Februari 1846 stadgar: “Alla tvistemål, brottmål och andra ärenden,
som hittills efter gällande författningar tillkommit hallrätterna i de
städer, der sådana domstolar funnits, men magistraterna i andra städer,
skola hädanefter i alla städer af magistrat upptagas.“ Detta stadgande
är ju alldeles otvetydigt, och ändock finnas, såsom vi hafva hört, domare,
som äro af helt och hållet motsatta åsigter härom, och ändock
anser Utskottet uppkommande tvister om föremålen för förlagsinteckning
böra fortfarande för hvarje särskildt fall afgöras efter doktrinela
grunder af vederbörlig domstol.

Vidare yttrar Utskottet: “Den af motionären ifrågasatta lagförklaring
innefattar i sjelfva verket förslag till den ändring i lagen, att
förlagsgifvares förmånsrätt skulle utsträckas jemväl till sådana maskinerier,
som tillhöra fast egendom. “ Jag har ingalunda påyrkat
någon ändring i lagens stadgande i detta fall, men då förlagsinteckning
enligt gällande bestämmelser afser effekterna vid en fabrik, har jag
ansett ett sådant förtydligande i lagen vara af nöden, att hvar och
en må veta, hvad med effekter förstås. Jag har således icke yrkat,
att maskinerier i en fabrik skola förklaras för fast egendom, lika
litet som, att de skulle såsom lös egendom anses, utan jag har blott

Onsdagen den 21 April.

önskat att lagen måtte förklara, huru vidsträckt begreppet effekter må
kunna tagas.

Derefter tillägger Utskottet: “Att sålunda för förlagslån medgifva
förmånsrätt uti någon del af fastighet synes emellertid icke lämpligt,
helst en dylik lagförändring icke torde kunna genomföras, utan att
dels de fordringsegare, livilka på grund af inteckning uti manufakturverks
eller fabrikers fasta egendom redan förvärfvat panträtt i dertill
hörande maskinerier, vid denna sin rätt bibehållas oförkränkte, dels
ock föreskrifter meddelades om den rätt till betalning, som skulle sins
emellan tillkomma förlagsgifvare och innehafvare af inteckning, som
hädanefter beviljades, samt stadganden af eu så invecklad beskaffenhet
utan tvifvel skulle komma att uti ifrågavarande kreditförhållanden
föranleda långt större osäkerhet, än den, som motionären öfverklagat
såsom en följd af nu gällande lag*1. En "dylik lagförändring“ har
aldrig med motionen åsyftats, utan endast ett sådant förtydligande af
hit hörande lagbestämmelser, att den, som erhåller förlagsinteckning,
må med säkerhet kunna veta, i hvilken egendom han på grund af
inteckningen eger panträtt. Att inskränka förut lagligen innehafvande
rättigheter kommer ju lika litet i detta som i andra fall, der lagen
förtydligas eller ändras, i fråga.

Slutligen yttrar Utskottet: “I anledning häraf, och då dessutom

behofvet af en helt och hållet förändrad lagstifning om förlagslån
redan länge varit erkändt, och det vid sådant förhållande icke synes
lämpligt att för närvarande i lagens stadgande rörande detta ämne
vidtaga partiela förändringar, får Utskottet" etc.

Det är sannerligen lång tid, som detta behof förefunnits. Redan
vid 1847—1848 årens riksdag framlade Kongl. Maj:t ett förslag, som
dock endast afsåg att få alla hithörande bestämmelser sammanförda
på ett ställe, men samma otydlighet qvarstod dock i förslaget, hvilken
fortfarande råder med afseende på hvilken egendom, som med förlagsinteckning
afses. Det af mig och många öfverklagade onda hade derföre
ej heller afhjelpts, om Riksdagen antagit detta förslag, som dock
förkastades, hufvudsakligen af formela skäl. Sedan dess har emellertid
ej, om icke på allra sista tiden, så vidt jag vet, någon ändring i
berörda hänseende ifrågasatts, och jag har ej heller hört att denna
fråga nu är föremål för någon utredning, eller att man har att förvänta
något förslag deri från Kongl. Maj:t. Då frågan således hvilat
ej mindre än 28 år, torde det vara på tiden att åter börja röra något
på den, helst vår industri på senare tiden så betydligt utvecklat sig.
Enligt en i dessa dagar utkommen förteckning, uppgår aktiebolagens
antal till inemot 1,200. Alla våra industriela verk, livilka hafva betydliga
rörelsekapital och många till belopp, uppgående till millioner,
alla dessa verk, vare sig de egas af enskilde personer eller solidariska
bolag, hafva stort intresse deraf, att lagen i nu ifrågavarande hänseende
innehåller tillräcklig tydlighet, att den ej kan gifva anledning till så,
skiljaktiga meningar, som ofta visat sig vara fallet, och jag tror derföre
ej att man, åtminstone icke på de skäl, som Lag-Utskottet anfört,
bör utan vidare kasta frågan å sido, hvarföre jag yrkar utlåtan Andra

Kammarens Prot. 1815. N:o 38. 3

N;o 88.

Ang. förlagsgifvareu
förmånsrätt.

(Forts.)

N:0 38.

Ang. förlags gifvares

för månsrätt.

(Forts.)

34 Onsdagen den 21 April.

dets återremitterande till Utskottet i det syfte, att Utskottet må få
tillfälle inkomma med formulering till sådant förtydligande af lagen,
som af mig afsetts.

Herr Philips son: Genom sitt sista beslut har Kammaren utta lat

den åsigt, att i allmänhet partiela förändringar i gamla lagens
stadganden icke böra vidtagas, utan ansett bättre att vänta, till dess
utförligare omarbetningar kunde ifrågakomma. Äfven i nu föredragna
utlåtandet föreligger fråga om förklaring af ett gammalt lagstadgande,
väl ej så gammalt, som 1784 års lag, men blott några och 30 år
yngre, nemligen Hallordningen af den 2 April 1770, hvars bestämmelser
i förevarande fall dock ursprungligen äro hemtade från 1784
års lag, som i 17 kap. 7 § Handelsbalken stadgar, sedan först
omtalats den förmånsrätt, som tillkommer innehafvare af bil- och
bodmeribref: “Gifver någon förlag att dermed drifva bergsbruk eller
andra sådana verk, njute förlagsman förmån till det, som dermed tillverkadt
är“. Sedermera förekommer i Kongl. manufaktur- och handtverkeriprivilegierna
af den 29 Maj 1789 följande bestämmelse: “Förlagsman
är den, som förskjuter till manufakturer, fabriker och handtverkerierna
rudimaterie!’, viktualievaror eller penningar att derför njuta
och taga dess ersättning uti tillverkade varor; skolandes såväl manufakturister
som förläggare hägnas och skyddas vid det, som i 17 kap. 7 §
Handelsbalken om förlager i gemen stadgadt är“. Detta stadgande,
som bestämdt hänvisar till åberopade § i 1734 års lag, afser således
dylik förmånsrätt endast i de tillverkade varorna. Slutligen kom
Hallordningen, som tydligt bestämmer, att förläggare eger taga de
tillverkade varorna i betalning för gifven försträckning, samt vidare,
nemligen i 5 artikeln 5 §, stadgar: “Förlägger någon ordentligen

inrättade manufakturverk och fabriker, fullgöre de vilkor, som kontraktet
innehåller, eller varde lian genom Hallrätten dertill vid vite hållen,
och njute säkerhet uti verkets effekter, om förlaget vid Hallrätten
lagligen intecknadt är.“ Således är det äfven efter Hallordningen
blott effekterna, till hvilka förlagsgifvaren hade att hålla sig för att
utfå sin på förlaget grundade fordran, och det är först på senare
tider, som den mening sökt utveckla sig, att förlagsgifvare skulle ega
panträtt äfven i annat än det tillverkade godset. Hallrätterna upphäfdes
emellertid 1846, och deras göromål öfverflyttades då på vederbörande
magistrater; och enligt min tanke har den magistrat, hvilken,
efter hvad motionären uppgifvit, vägrat att till pröfning upptaga väckt
fråga om förlagsinteckning, dervid handlat felaktigt.

Säkert är emellertid, att för närvarande råder sådan oreda med
afseende på den egendom, i hvilken förslagsgifvare kan anses ega
förmånsrätt, att ej ens ett förtydligande af hit hörande stadgande!!
vore nog, och kunde för öfrigt en förklaring af dem anses tillräcklig,
borde den åtminstone gå i alldeles motsatt riktning, än hvad motionären
afsett. Vill man nemligen ej rubba hela den gällande lagstiftningen
i detta hänseende, så går det ej an att med ett enda penndrag förklara
att förlagsinteckning afser jemväl de maskiner, med hvilka

Onsdagen den 21 April. 35

varorna tillverkas; ty derigenom skulle, andra olägenheter oberäknade,
i många fall åsidosättas och förnärmas de äldre inteckningar, som
redan vidlåda sjelfva fabriksfastigheterna och hvilka allmänt ansetts
innebära säkerhet jemväl i de maskiner, som tillhöra dem, derest ej
maskinerna undantagsvis skulle vara lösa.

Hvad angår motionärens yttrande, att Utskottet bort företaga sig
en förklaring öfver hvad enligt lag skall såsom lös eller fast egendom
anses, så tror jag detta vara för mycket begärdt och öfverstiga de
krafter, öfver hvilka Utskottet har att förfoga. Dertill erfordras nemligen
en grundlig sakkännedom i hvarjehanda förhållanden och en
större sådan, än man med billighet kan förutsätta finnas inom Utskottet;
och jag hemställer, om ej den tvist, som motionären omtalat och
i hvilken fråga uppstått, huruvida bultar, för att räknas såsom fast
egendom, borde vara med skrufmuttrar fastade vid fabriksbyggnaden
eller ej, just är bevis för svårigheten att åstadkomma hvad motionären
velat lägga på Utskottets skuldror.

Motionären har ock påpekat den stora industriela utvecklingen
i vårt land och de många aktiebolag, som under senare åren bildats,
samt deri sett en stor anledning till bifall af hans förslag. Detta är
visserligen sant, men jag tror att, äfven med hänsyn till dessa omständigheter,
Utskottet till fullo försvarat sitt afstyrkande af samma
förslag genom sista delen af sin motivering, der Utskottet förklarar en
fullständig omarbetning af ifrågavarande lagrum behöflig och derföre
ansett partiela förändringar deraf förkastliga.

Beträffande slutligen den omständighet, att vid 1848 års riksdag
förslag om dylika ändringar blifvit framlagdt, ehuru det såsom otillfredsställande
ej kunde antagas, så bevisar ju detta att en lagförändring
är behöflig, fastän i annan riktning, än förslaget då innehöll, ty
huru olika hafva ej förhållandena blifvit sedan denna tid.

Jag tror således, att saken ej kan hjelpas på annat sätt, än
genom en ny förlagslagstifning, hvarföre jag anhåller om bifall till
Utskottets hemställan.

Hvad särskildt beträffar det af motionären omnämnda omdöme af
Grefve Sparre om nutidens jurister, anser jag det icke vara tillständigt
för mig att härå ingå i svaromål; hade Grefve Sparre varit närvarande,
torde han icke hafva underlåtit att sjelf härom yttra sig.

Emellertid tror jag, att motionen icke kunnat utgöra anledning,
för Utskottet att framlägga ett förslag till förändrad förlagslagstiftning
hvarförutan jag anser att ett sådant förslag bör uppgöras af
både jurister och fackmän. Jag förnyar mitt yrkande om bifall till
Utskottets hemställan.

Herrar li. Schultz och Lundström instämde i detta anförande.

Öfverläggningen var nu slutad. Efter det Herr Talmannen upptagit
de gjorda yrkandena och enligt dem framstält propositioner, dels
på bifall och dels på återremiss, bifölls Utskottets hemställan.

N:o 38.

Ang. förlags gifvares

för månsrätt.

(Forts.)

N:0 38.

Ang. ny folkskolestadgas

utarbetande.

36 Onsdagen den 21 April.

§ 11-

Skedcle föredragning af Andra Kammarens Första Tillfälliga Utskotts
utlåtande N:o 8 (i samlingen N:o 20), med anledning af Herr C. E.
Hjelms motion om utarbetande af ny folkskolestadga.

Af motionären var föreslaget, att Riksdagen i underdånighet måtte
anhålla, att Kongl. Maj:t ville genom sakkunniga, praktiska män låta
utarbeta förslag till en ny skollag med skärpta minimifordringar för den
allmänna medborgerliga bildningen, i stället för nu varande folkskolestadga,
och förelägga samma förslag en kommande Riksdag till pröfning

Och hade Utskottet, beträffande denna motion, hemstält,

att densamma måtte af Riksdagen lemnas utan afseende.

Ordet begärdes af

Grefve De la Gardie, som yttrade: Jag har endast begärt ordet,
för att anmäla ett tryckfel; på sid. 4, 12:te raden nedifrån, står nemligen
7 §, hviiket bör vara 8 §. Då jag ansett detta tryckfel ej vara
så förvillande, att utlåtandet derför bort omtryckas, har jag trott mig
nu böra påpeka detsamma.

Herr Hjelm: Hade detta utlåtande varit af samma beskaffenhet

som vanliga utlåtanden, då ett Utskott afstyrker en motion och anför
motiven derför, skulle jag visst icke hafva besvärat Kammaren med
något yttrande i denna fråga, alldenstund jag inser att denna Kammares
majoritet tror att allt vinnes med penningar och sålunda icke
mera behöfs än att bevilja anslag; men då så ej är förhållandet, då
Utskottet kommit med ett utlåtande, der hån och löje kan spåras både
i och mellan raderna, samt dessutom penningeanslag icke är allt som
behöfves, så vill jag i korthet yttra några ord, och icke låta det ena
med det andra stå ovederlagdt i protokollet.

Hvar och en, som intresserar sig för den allmänna bildningens
fortgång i vårt land, kan ej annat än glädja sig åt och vara tacksam
för de anslag, Riksdagen på senare tider lemnat till en förbättrad
folkundervisning. Men jag tror, att representationen högst nödigt
bör äfven hafva blicken fäst på huru penningarne användas, på resultatet
af dessa anslag, eller med andra ord hurudan den andeliga valuta \
äi’, som de lemna åt folket, och hvad de återbära till det allmänna,
både för sedligheten och nationalekonomien m. m; jag tror, och är
derom mer än förvissad, att här vid lag icke får tillämpas en viss
statsmans yttrande om hvad som behöfves för att föra krig, nemligen
pengar — pengar och pengar, utan det är först och främst nödvändigt
att tillse, huruvida undervisningen är god och efter folkets lynne samt
behof och det allmännas kraf afpassad eller ej, med ett ord, om vår
organisation för allmänna bildningens spridning är ändamålsenlig,
hviiket jag vågar på grund af en 27-årig praktisk erfarenhet och
iakttagelse påstå den icke är. Men äfven en god organisation är icke

Onsdagen den 21 April.

N:0 38.

allt, blott en hörnsten, ty den måste handhafvas med nit, skicklighet Ang. ny folklek
kärlek. Jag tror och vågar påstå, att dermed så i ett som annat s^betan7e
hänseende för närvarande icke är så alldeles väl bestäldt i landet. (Forts.)
Lag-Utskottet säger i sitt utlåtande N:o 14 denna riksdag, sidan 2:

“faktiskt är, att våldsgerningar och fredsbrott tilltagit.“ Ja, brotten
ökas, osedligheten tilltager och folkets enskilda hushållning samt sparsamhet
är icke sådan den borde vara, oberäknadt att otaliga millioner
gå förlorade till följd af att den stora mängden icke förstår använda
och tillgodogöra sig befintliga resurser på ändamålsenligt sätt.

Våra skolor, de må heta läroverk, folk- eller småskolor, hafva två
mål sig förelagda: nemligen att uppfostra och att undervisa: begge
äro lika nödvändiga — det ena måste göras, det andra icke låtas;
men hvar och när man förbiser detta, der uteblifver icke straffet.

Det kommer långsamt, men det fortgår genom århundraden, ty våra
skolor, de intrycka sin pregel på land och folk för lång framtid. Hvad
undervisningen beträffar, så tror jag ej, att jag haft orätt, då jag i
min motion sagt, att våra folkskolor och äfven de treklassiga läroverken
undervisa både för mycket och för litet. Jag skulle, stod det
i min makt, vilja säga, så det hördes till hvarje hem, äfven i den
aflägsnaste landsort, och så att det inträngde i hvarje fars och mors
samt målsmans hjerta, -att de undervisa för mycket för sjelfva skolan,
för litet för det lif, som möter ungdomen, då den lemnar skolan samt
träder i yttre verksamhet, och förbise till stor del all egentlig uppfostran.
Hvad sedlighetsförhållandena i landet vidkommer, förspörjes
en allmän klagan öfver att det icke är så som ensidigt vore i detta
afseende. Hvad hafva vi icke härom hört, då för några dagar sedan
fråga var om ändring i bränvinslagstiftningen samt om beredande af
själavård åt arbetare vid större, allmänna eller enskilda arbetsföretag?

Hvad har icke Herr Tolk som, så är det mig sagdt, skrifvit detta
utlåtande, i dag och vid föregående tillfällen här framhållit om
demoralisationen ibland våra arbetare, då fråga var om landtpolisens
ordnande? Hvilka mörka teckningar har han icke gjort? Skada att
han är främmande för hvad en god skola förmår.

Detta med flera förhållanden, som ofta påpekats af pressen, som
här i Kammaren så ofta och af många talare betonats, som vi alla
känna, bör mana oss att mera, än som kanske hittills skett, och
medan tid är, söka leda ungdomen in på sedlighetens och den sanna
religiositetens väg — icke den tomma munbekännelsens — och jag
tror att folkskolan härvid bör tagas mera än nu sker till bundsförvandt,
och att vi icke böra förbise och för ringa akta hvad hon
deruti kan och förmår. Utskottet säger väl i afseende på den förädlande
uppfostran, att det ej kan begäras att skolan skall ersätta
hemmet och familjen. Detta är riktigt. Skolan blifver alltid i viss
mån den legda herden, den kan icke ersätta den förädlande, till barnahjertat
djupt gående och der dröjande lärdom, som kommer öfver
älskande moders läppar, från det kärleksfulla modershjerta!; men en
skola, om den är god, blir dock alltid en gagnande och värdefull
medhjelpare äfven för det som hör till egentlig uppfostran, ehuru helt
naturligen icke fullt ersättande ett godt hem, der en god familjemoder

N:o 38.

Onsdagen den 21 April.

Ang. ny folkskolestadgas

utarbetande.

(Forts.)

linnés. Många hem och ännu allt för många finnas dock, der all
religiös och sedlig uppfostran ty värr ligger nere, och der så är förhållandet,
der måste ock skolan träda i hemmets ställe, der ersätta
och äfven söka rena den förqväfvande andeliga atmosfer som så ofta
i sådana hem gör sitt bästa att döda barnasjälens ädlaste del.

Utskottet har häruti vidare sagt: “nödigt är att äfven härutinnan
allt ställes på sin rätta plats." Ja, hvad är det annat jag vill? Jag
önskar att skola och hem räcka hvarandra handen i ädel samverkan,,
der så kan ske, men äfven att, der hemmen äro oförmögna till sådan
samverkan, skolan skall ensam göra hvad de förra borde; men jag
varnar för den åsigten, att skolan skall blott undervisa och icke tillika
uppfostra.

Utskottet bär på betänkandets lista sida ganska riktigt och sanningsenligt
återgifva mitt yrkande, nemligen: “att Riksdagen i underdånighet
måtte anhålla, att Kongl. Maj:t ville genom sakkunniga,
praktiska män låta utarbeta en ny skollag med skärpta minimifordringar
för den allmänna medborgerliga bildningen, i stället för nu
varande folkskolestadga, och förelägga en kommande Riksdag till pröfning,
" men har deremot gjort sig skyldigt till, om icke annat, ett
misstag, då det påstås, strax derunder och på första sidan, nionde
raden uppifrån, att jag jemväl yrkat på antagande af den organisationsplan
jag i motiveringen uppstält. Så förmäten har jag icke varit;
men då jag uttalade mina betänkligheter om den närvarande foikskoleorganisationen,
eller stadgan, så ansåg jag mig böra uppställa eu
på det närvarande och erfarenheten byggd organisationsplan. Dervid
har jag hufvudsakligen, ehuru äfven det i korthet, något närmare berört
minimiklassen och hvad derutöfver är endast likasom i förbigående
antydt hvart man, enligt mitt förmenande, borde sträfva, men alldeles
icke framstält något yrkande. Dessutom har Utskottet framhållit,
att jag uyrkat“ på vissa andra i motiveringen till motionen förekommande
punkter och dem vidrört i utlåtandet, säkerligen de, hvilka
det ansett vara de svagaste. Utskottet säger t. ex. på sidan 2, att
jag “yrkat", “att vid läroställena för småskolelärarinnor mera afseende,
än som nu förmenas ske, göres på de personers egenskaper
som der intagas, hvarför icke heller någon såsom elev får antagas,
som icke under en tid af omkring två år i småskola eller biträdande
vid annan skola sjelf pröfvat sin lämplighet för uppfostrings- och
undervisningskallet, hvarigenom fordringarne för inträdet skulle kunna
skärpas och kursens normaltid minskas med ett år. “ Hvad Utskottet
härmed menar förstår jag ej, och något sådant, nästan komiskt, finnes
icke i motionen, ty jag bär i densamma hvarken såsom yrkande eller
åsigt framhållit något sådant, hvilket i så fall varit en löjlighet. På
sidan 6 i motionen, öfverst, har jag sagt: “Emedan så ofantligt mycket
beror på egenskaperna hos de personer, som bestrida undervisningen,
kan väl, hvad uppfostran och en lefvande undervisning vidkommer,
icke allt, till och med icke det hufvudsakliga, vinnas genom lagstiftning
och reglementen, men de böra alltid afpassas derför genom bland
annat" och derefter bland några önskningsmål i afseende å folkskolelärares
egenskaper uttalat följande: “att ingen intages till elev vid

Onsdagen den 21 April.

N:o 38.

folkskolelärareseminarium, som icke under eu tid af omkring 2 år, i Anu- ny folksmåskola
eller biträdande vid annan skola, sjelf pröfvat om den finner sig sicolestadgas
vid och är passande för uppfostrings- och undervisningskallet, och hvaraf (Forts.)
fordringarne för inträde i seminarium nu kunna skärpas, men kursen
för normaltiden deremot minskas med ett år:“ Hvad Utskottet der
framhållit, såsom mitt “yrkande “, är således alldeles oriktigt och antagligen
endast tillkommet genom bristande genomläsning af motionen,
innan betänkandet skrefs, en egen “sorgfällig pröfning11 af densamma,
förutsatt nemligen att det icke är att hänföra till tryckfelen, hvilket
jag icke känner, men ej tror, synnerligen, som ordföranden i Utskottet
rättat ett tryckfel.

Deremot har jag sagt: “att vid läroställen, der småskolelärarinnor
bildas, mera afseende, än nu sker, bör göras på de personers egenskaper,
som der intagas till elever “ och detta på den grund, att alla
icke äro lämpliga till lärarinnor, som anse en pigtjenst för besvärlig.

Hvad härefter vidkommer folkskolan, såsom undervisningsanstalt,
och dess minimibestämmelser, tror jag visserligen, att den lagstiftande
makten, då den för mer än 30 år sedan gaf oss obligatorisk skollag
och dymedelst tog folkskolan under sitt hägn, då ej kunde gå längre
i afseende å bestämmandet af minimifordringarne än som skedde.

Men då under tidernas lopp dels småskolan tillkommit såsom ett
underlag för folkskolan, dels ock behofvet af en större allmän bildning,

— ett förhållande som ej kan förnekas — inom landet gjort sig
allt '' mer och mer gällande, samt härtill kommer det förhållandet —
hvilket man ej behöfver vara siare för att inse — att den stora allmänheten
såväl i sociala som politiska frågor kommer att deltaga ännu
mer än hittills, så är tiden inne att höja ifrågavarande fordringar.

Dröja vi dermed, blifver det för sent. Såningstiden är inne, men blott
penningar äro icke användbara till utsäde för den andliga odlingen.

Utskottet säger på ett annat ställe i utlåtandet om hvad jag
verkligen yrkat: “minst torde den föreslagna åtgärden vara att tillstyrka
för närvarande, då — såsom äfven motionären har sig bekant —
mer än 15,000 barn icke ens uppnått minimimåttet.11 Detta yttrande
är ett nytt talande bevis på den “sorgfälliga pröfning11 Utskottet
egnat motionen och saken i öfrigt. Jag har icke i motionen talat
om några 15,000 barn, som icke erhålla minimikunskaperna, men väl
att, enligt statistiska beräkningar för år 1873, öfver 15,000 barn funnos,
som saknade all undervisning, och med ledning af denna och
andra uppgifter har jag kommit till det resultat, att omkring 50,000
barn kunna sägas vara i saknad af erforderlig undervisning. Här nu
folkskoleinspektörernes berättelser framhålla, att på många ställen
folkskolan icke vunnit förtroende utan blott tolereras, så kan man med
skäl fråga, hvad orsaken härtill kan vara, då allt som verkar för ett
godt ändamål väl också borde vinna förtroende. Jo, förhållandet är,
att när barnen i folkskolan nu endast hinna inhemta minimikunskaper
eller stanna derunder, och detta sker på ett abstrakt sätt, så, när de
sedermera utgått ur skolan, glömma de detta lilla de lärt, hvaraf
följden blir, att de icke hafva någon nytta af sin skolgång, ty skolan
undervisar för skolan, ej för lifvet, och då föräldrar och målsmän

N:o 38.

Ang. ny folieskolestadgas

utarbetande.
(Forts.)

Onsdagen den 21 April.

se. och erfara detta, fråga de sig sjelfva: “hvartill tjenar det att
skicka våra barn i skolan; vi kunna läsa innantill lika väl som de,
utan att några skolor för oss funnits till hands, och något mera kunna
icke heller de. som nu växa uppå* Derföre måste lagen så afpassas,
att barnen få i skolan lära för lifvet och dess behof; och om undervisningen
så ordnas, icke blott på ett eller annat ställe utan öfver
lida landet, att barnen af sin skolgång vinna nytta för det lif, som
möter etter slutad skoltid, då skola föräldrarne med lagen i hand
säga: “jag vill hafva plats för mitt barn i skolan, jag vill, att det
skall åtnjuta undervisning." Sådant skoltvång lemnar annat resultat,
än då lagen måste söka barnen.

Ett hufvudvilkor för minimikunskapsfordringarnes skärpning är,
att småskolan ålägges undervisa något mera än den nu är skyldig,
hvilket jag ock antyder i min motion. Detta har Utskottet under sin
“sorgfälliga pröfning*'' förbisett eller förtegat, likasom mitt yttrande om
obligatoriska gymnastiköfningar såsom en förberedelse till den allmänna
värnepligten, hvilket äfven är af stor vigt.

Jag vill nu i förbigående upplysa Utskottet, att det icke är “välmening**,
såsom den. hvilken skrifvit utlåtandet, antyder, utan en inre
maning, en skyldighet mot mitt land, som gifvit mig anledning att
väcka denna motion, emedan jag vet att landet nu har stort behof af
hvad jag nu föreslagit, och att tiden derför är inne.

Utskottet uppgifver vidare, att jag gjort mig skyldig till öfverdrifter
och meddelat obestyrkta påståenden, då jag framhållit, att lagen
är så affättad, att den icke kan åtlydas; men jag står för hvad jag
sagt. Det finnes åtskilliga bevis derpå, och det är tillräckligt nu anföra
ett enda. Folkskolestadgan föreskrifver nemligen, att, om icke
föräldrarne hålla sina barn i skolan, böra de först varnas af pastor
och sedermera kallas inför kyrkoråd; men då det är fråga om eu
församling med 10 eller 15,000 invånare, spridda på 10 till 30 qvadratmils
omkrets, blir det mer än svårt, ja orimligt att gifva denna varning,
och sålunda kunna icke heller personerna kallas inför kyrkorådet.
Emellertid tillägger Utskottet: “yttranden af detta slag hafva synts
Utskottet stå i eu ganska anmärkningsvärd motsats till de vitsord
man i allmänhet, så väl i offentliga redogörelser för folkskolans verksamhet
som särskilt inom Andra Kammaren, hört härom uttalas.
Jag har här äfven under de senare åren från en viss bänk, senast
för fyra dagar sedan, hört våra folkskolor beprisas, men det tinnes
äfven lika talande bevis på motsatsen. Pin talare på blekingebänken
åberopade häromdagen folkskoleinspektörernes berättelser till stöd för
att det icke är så väl bestäldt med folkskoleväsendet; och om man
slår upp den senaste berättelsen för ett distrikt, som ligger mellan
Stockholm och Upsala, så återfinnas der, sidan 12, följande ord: “I
några skolor bedrifves undervisningen efter god läroplan, som dock
ännu blott undantagsvis är skriftligen affättad, och välordnad läsordning,
och man märker snart att undervisningen derigenom vinner
mycket i fasthet och säkerhet. Dessa skolor utgöra dock endast ett
fåtal emot dem, hvarest undervisningen tillgår på ett mera löst sätt.**
På ett annat ställe i dessa berättelser upplyses man derom, att inom

Onsdagen den 21 April.

N:o 38.

Skaraborgs stift 50 småskolelärarinnor finnas antagna utan någon förberedande
bildning med hänsyn till lärarekallet, och fall förefinnas i
samma stift, der lärarinnor eller lärare vid småskolor antagits utan
annan meritförteckning, än att fattigvården önskat vinna befrielse från
att underhålla dem.

I Dalarne och nästan öfver allt i landet vittna dessa berättelser
om allt annat än hvad som är tillfredsställande; men jag medgifver
det, och har gjort det, att variera undantag finnas der och hvar i
landet, men jag är af den åsigten, att kunskapens och förädlingens
heliga ljus bör så ställas, att dess välsignelsebringande strålar nå alla
landets uppväxande barn och icke blott fåtalet.

Jag skall icke längre upptaga Kammarens tid, och ehuru åtskilligt
uti betänkandet förekommer till vederläggning och som kan gifva anledning
till ärendets återremitterande till Utskottet, skall jag icke, då
Riksdagen redan är så långt framskriden, framställa ett sådant yrkande,
utan slutar med att nämna, det jag tror, att den engel, som varit och
är vårt lands goda genius, skall med sin vinges fläkt snart beröra
män, som, deraf manade, skola i denna angelägenhet fortsätta der jag
nu slutar.

Herr Toll: Jag har begärt ordet endast och allenast för att
hos Kammaren vördsamt yrka bifall till Utskottets föreliggande betänkande.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll Utskottets
hemställan.

§ 12-

Föredrogs Banko-Utskottets memorial N:o 18, i fråga om ordnandet
af förhållandena mellan Riksbanken och Kongl. Myntverket.

Utskottet hade hemstält:

dels (sid. 6 och 7) att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vid utfärdande af
nytt reglemente för Myntverket eller eljest bestämma:

att en hvar må ega att till Myntverket inlemna guld “för Riksbankens
räkning1* utan närmare angifvande af ändamålet;

att Myntverket eger mottaga sålunda inlemnadt guld, om så behöfves
nedsmälta det till plants, samt profva, väga och värdera plantsen,
allt mot de afgifter, som kunna böra erläggas och som betalas af inlemnaren; att

Myntverket utfärdar öfver det inlemnade guldet bevis, särskildt
för hvarje plants, upptagande att plantsen blifvit af innehafvaren
eller af viss person för Riksbankens räkning till Myntverket inlemnad
samt plantsens märke, halt, vigt och värde i rikets mynt, utan
afdrag af myntskatt eller andra afgifter;

att guldet, utan bestämmande om dess användning, får hos Myntverket
qvarligga för Riksbankens räkning kostnadsfritt under en tid

Ang. ny folJeskolestadgas

utarbetande.
(Forts.)

Ang. förhållandena
mellan
Riksbanken
• och Myntverket.

N:0 38.

Onsdagen den 21 April.

Ang. förhål- af tre månader, men öfver denna tid endast mot den afgift, som Kongl.

^Riksbanken1 ^aJ:t finner böra fastställas, och att Riksbanken mot aflemnande af
och Mynt- depositionsbeviset eger bestämma, om guldet skall myntas eller till
verket. Riksbanken utlemnas för annat användande;

(Forts.) och dels (sid. 8 och 9) att Riksdagen måtte i underdånig skrif velse

hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t vid utfärdande
af nytt reglemente för Myntverket eller eljest bestämma, att den i
Kongl. instruktionen för Myntverket af den 11 September 1874 § 3
stadgade afgift för smidbargöring af osmidigt guld icke må erläggas
för guld, som är till förmyntning inlemnadt.

Efter det att uppläsning skett af Utskottets förra hemställan,
yttrade:

Chefen för Kongl. Finansdepartementet, Herr Statsrådet Friherre
Akerhielm: Icke för att motsätta mig beslutet om den af Banko Utskottet

föreslagna skrifvelsen, utan endast för att fästa uppmärksamheten
derpå, att skrifvelseförslaget med några ändringar blifvit af
Första Kammaren bifallet, har jag nu begärt ordet; och då jag, för
min del, anser de vidtagna ändringarne särdeles lämpliga, anhåller jag
att för dem få redogöra, under förhoppning att jemväl denna Kammare
skall fatta enahanda beslut som Första Kammaren.

Första punkten har lemnats oförändrad, men i den andra har af
lätt begripliga skäl för tydlighetens skull orden “för Riksbankens räkning“,
hvilka i första punkten finnas, blifvit återupprepade och införda
efter orden “att Myntverket eger.“ I tredje punkten åter har Första
Kammaren ansett orden “af innehafvaren eller*1 öfverflödiga, och att
meningen blir tillräckligt tydlig, om der står, att beviset i fråga bör
innehålla det “plantsen blifvit af viss person för Riksbankens räkning
till Myntverket inlemnad“ etc.; skälet för uteslutningen synes mig påtagligen
ligga deri, att slika bevis ej lämpligen böra ställas å innehafvaren.
I fjerde eller sista punkten har Första Kammaren ändrat
tidsbestämmelsen från tre månader, som Banko-Utskottet föreslagit,
till en månad, hvilket ansågs vara en tillräcklig tid för guldets kostnadsfria
förvarande till dess bestämmande om dess användning för
Riksbankens räkning kunde ega rum.

Jag hemställer, att Kammaren måtte godkänna skrifvelseförslaget
med de nu angifua förändringarne.

Herr Gumselius: Jag är förekommen af den föregående ärade
talaren med afseende å de upplysningar, han lemnade rörande Första
Kammarens beslut angående det nu föredragna ärendet. Jag vill blott
tillägga, att, sedan Banko-Utskottet erhållit protokollsutdrag om ärendets
utgång i Första Kammaren, der ledamöter från Utskottet biträd t
de vidtagna ändringarne, hafva Banko-Utskottets ledamöter från denna
Kammare, efter att hafva tagit ändringarne i öfvervägande, beslutat
sig för att till Kammaren hemställa, det Kammaren i ändamål att åt
frågan bereda en hastigare och lättare lösning måtte bifalla skrifvelseförslaget,
sådant det af Medkammaren blifvit godkändt, d. v. s. med

Onsdagen den 21 April.

de Henne ändringar, för hvilka redan chefen för Finansdepartementet
närmare redogjort.

Jag får således å Utskottets vägnar anhålla om bifall till dess
förslag med de af Första Kammaren vidtagna ändringarne.

Vidare anfördes ej. I enlighet med hvad Herr Statsrådet Friherre
Åkerhielm tillstyrkt, biföll Kammaren Utskottets förevarande
förslag med följande ändringar, nemligen: att i 2 mom. orden: “för
Riksbankens räkning4* infördes efter orden: “att Myntverket eger“; att
i 3 mom. orden: “af innehafvaren eller** uteslötos; samt att de i 4
mom. förekommande orden: “tre månader** utbyttes mot orden: “en
månad**.

Ang. förliallandena
mellan
Riksbanken
och Myntverket.

(Forts.)

I anledning af Utskottets senare hemställan, som nu upplästes,
anförde:

Herr Statsrådet Friherre Åkerhielm: Hetta skrifvelseförslag
är af Första Kammaren afslaget och torde således icke kunna föranleda
en underdånig skrifvelse, äfven om det bifalles i denna Kammare,
men jag anser mig likväl böra lemna några upplysningar, huru förhållandena
gestalta sig för myntverket och dristar hysa den förhoppningen,
att äfven denna Kammare på grund af dessa upplysningar
skall finna skäl att icke bifalla skrifvelseförslaget.

Händelsen är den, att, om den af Banko-Utskottet här tillstyrkta
föreskriften, att i instruktionen för myntverket stadgade afgift för
smidbargöring af osmidigt guld icke skulle erläggas för guld, som är
till förmyntning inlemnadt, blefve godkänd, den skulle hafva till påföljd,
att hvem som helst skulle kunna deraf begagna sig för att inlemna
sprödt guld till myntverket. Till och med från Danmark skulle
i så fäll dylikt guld kunna till smidbargöring och myntning inlemnas,
ty der är myntverket icke skyldigt att mynta dylikt guld utan särskild
afgift jemte den vanliga förmyntningen. Vårt svenska myntverk
kunde således möjligen komma att blifva en slags raffineringsanstalt för
guld med deraf förorsakade kostnader och förlust af en tid, som bättre
kunde användas. Af detta skäl, hvilket jag för min del anser fullkomligt
hållbart, har Första Kammaren afsiagit Utskottets hemställan.
Slutligen vill jag erinra, att den af Utskottet här föreslagna förändringen
äfven på grund af 13 artikeln mom. 3 af myntkonventionen
mellan Sverige och Danmark förutsätter ett aftal med detta land, förutan
hvilket ett beslut, derest ett sådant verkligen kommit att af
Riksdagen fattas, om en underdånig skrifvelse till Kong!. Maj:t i frågan,
ej kunde leda till något resultat.

På dessa skäl, nemligen dels att den af Utskottet föreslagna förändringen
lätteligen skulle kunna ådraga myntverket förökade besvär
och utgifter, och dels att den af Utskottet i ämnet föreslagna skrifvelsen
redan blifvit af Första Kammaren utslagen, tror jag för min
del, att Andra Kammaren äfven bör finna sig oförhindrad att i saken
fatta samma beslut.

N:o 38.

Onsdagen den 21 April.

Ang. forhåi- Herr Gumselius: Då, sedan Första Kammaren redan afslagit
^Riksbanken* ^en Utskottet i nu förevarande moment föreslagna skrifvelsen till
och Mynt- Kongl. Maj:t, det torde vara temligen likgiltigt, huru denna Kammares
verka. beslut i frågan utfaller, vill jag icke göra något yrkande vare sig i
(Forts.) den ena eller den andra riktningen, men ber dock att med anledning
af hvad som här i Kammaren i frågan förekommit få yttra några ord.

Bankofullmäktige hafva i detta ämne hemstält om eu underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t dels rörande afgiftsfri skedning af guld,
dels ock af det i nu förevarande punkt omförmälda innehåll, eller att
den i nu gällande instruktion för myntverket stadgade afgift för smidbargöring
af sådant osmidigt guld, som är till ringa myckenhet orenadt
af antimon m. m. och sålunda vordet sprödt, men för hvars beredning
till myntning ej fordras någon annan åtgärd än behandling
med kopparklorid och hvilket således kan mot endast en obetydlig
kostnad för staten lätt göras användbart, måtte upphöra. Denna
bankofullmäktiges framställning har i sin ena del af Banko-Utskottet
upptagits och gifvit anledning till Utskottets förslag i nu ifrågavarande
punkt. Utskottet, som i motsats till bankofullmäktige ansett, att kostnaden
för den dyrbarare skedningen, det vill säga smidbargöringen af
guldplantsar, som äro så orena, att de ej kunna medelst kopparklorid
göras smidbara, borde af banken fortfarande vidkännas, har dock i
afseende å smidbargöringen delat fullmäktiges mening och detta så
mycket hellre, som från Danmark inhemtade upplysningar gåfvo vid
handen, att danska myntverket kunnat utan förlust underkasta sig
att smidbargöra plantsar, som varit osmidiga, och att, oaktadt denna
lilla kostnad tillkommit, myntningskostnaden för guldmynt i Danmark,
sammanräknad för 20- och 10-kronor, uppgick under sistlidet år i
medeltal till endast 218/10()0 eller i rundt tal något öfver ''/. procent
af guldets värde, under det man i Sverige får i myntskatt betala för
20-kronestycken 250/1000 e^er Vt oc^ för 10-kronestycken 333/1(-,00 eller
Va procent. Den afgift, som vår nuvarande myntskatt innebär, har
vid sådant förhållande synts Utskottet tillräckligt hög, för att medgifva
smidbargöringens verkställande af svenska myntverket utan särskild
afgift för sådant guld, som till myntning inlemnas. Då emellertid
till följd af Första Kammarens beslut ett bifall till Utskottets förslag
ej kan leda till något praktiskt resultat, vill jag, såsom redan nämndt,
för min enskilda del afstå från hvarje yrkande i frågan.

Sedan öfverläggningen förklarats slutad, gaf Herr Talmannen
först proposition på bifall till Utskottets hemställan och derefter, enligt
gjordt yrkande, på afslag å densamma; och blef den senare propositionen
med öfvervägande ja besvarad, hvadan nu ifrågavarande
hemställan af Kammaren afslagits.

§ 13.

Om indragning Till behandling förekom vidare Banko-Utskottets betänkande N:o
af en-krone- jo meci anledning af Herr von Geijers motion om indragning af Riksbankens
sedlar a en krona.

Onsdagen den 21 April. 45

Utskottet hade på anförda skäl hemstält:

att Riksdagen ville besluta att, å dag som bankofullmäktige skulle
ega bestämma, måtte inställas utgifvandet från Riksbanken af sedlar
å en krona.

Mot detta förslag hade inom Utskottet reservationer afgifvits:

dels af Herr G. Jönsson, hvilken ansett att i stället för sedlar
å en krona, som nu borde indragas, sedlar å 2 kronor skulle af Riksbanken
utgifvas; och hade i denna reservation Herr Gumcelius instämt
:

och dels af Herr Äke Andersson, som slutat sin reservation med
det yrkande, att motionen endast så till vida måtte bifallas, att Riksbankens
lägsta sedelvalör komme att lyda på två kronor.

Dessutom hade Herrar Wigardt, C. J. Bengtsson och Ola Månsson,
utan att angifva beskaffenheten af deras skiljaktiga meningar,
låtit anteckna sig såsom reservanter mot Utskottets förslag.

I anledning af Utskottets nyss omförmälda hemställan uppstod
nu öfverläggning; och anfördes derunder af

Herr Wigardt: Oaktadt jag vet, att Första Kammaren bifallit
nu ifrågavarande betänkande, och att utgången af en blifvande gemensam
votering Kamrarne emellan således kan vara oviss, är jag dock
fullkomligt öfvertygad derom, att flertalet inom denna Kammare åtminstone
ännu någon tid vill hafva en-kronesedlarne qvar och således
kommer att rösta för deras bibehållande. Det torde derföre icke
vara så nödvändigt att till bemötande upptaga alla de skrämskott,
Utskottet i betänkandet uttalat; dock anser jag mig såsom reservant
skyldig att, enär jag endast låtit anteckna mig för en naken reservation,
utan att för densamma anföra några motiv, tillkännagifva skälen,
på grund af livilka jag icke kunnat i Utskottets förslag instämma.

Majoriteten inom Utskottet tillika med bankofullmäktige hafva
för sin åsigt framlagt sökta, för att icke säga besynnerliga skäl, hemtade
dels inom, dels utom landet, ja ända från Amerika, och synnerligen
starkt framhållit den förlust, banken skulle göra på dessa sedlar;
men Utskottet har härvid glömt att i den allra ringaste män taga i
betraktande de kostnader, som under ett eller annat namn ovilkorligen
måste blifva en följd af anskaffandet af det nya silfvermynt, som
skulle ersätta dessa sedlar.

En annan sak, som jag för min del icke kan lemna oanmärkt, är,
att Utskottet så starkt betonat det besvär, Riksbanken har för dessa
sedlar, att man skulle vara frestad att tro, det Riksbanken är till
nästan endast för dess tjenstemäns skull och för bankofullmäktiges
samt möjligen några få andra invånares i landet räkning, men detta
torde väl dock icke vara förhållandet.

Utskottet har vidare gått långt tillbaka i tiden och framstäf
en historik om de gamla åtta- och sextonskillings-sedlarne. Uskottet
omtalar de osunda förhållanden, som egt rum ej mindre med dessa

N:o 38.

Om indragning
af en-kroncsedlarne.

(Forts.)

N:o 38.

Onsdagen den 21 April.

Om indragning sedlar, än med våra nuvarande en-kronesedlar. De äro, dessa ena''
sZdarnT'' kronese(ftar, efter Utskottets påstående, söndriga, smutsiga ock svår^Fortl)
kandterliga, allt saker, som dock, efter mitt förmenande, icke kafva

något med frågan att skaka, ty jag kan försäkra, att för den stora
allmänketen i landet dessa sedlar kvarken förekomma så osunda eller
så vämjeliga, som Utskottet afmålat dem.

Sedan Utskottet härefter redogjort för Kongl. Maj:ts skrifvelse i
frågan till Kongl. General-poststyrelsen jemte styrelsens svar derå, omtalar
slutligen Utskottet den stora lättnad i affärsrörelsen, som skulle
beredas landet genom att, i stället för guld och] silfver, använda postanvisningar.
Jag för min del tror dock icke, att någon sådan lättnad
i verkligketen skulle komma att uppstå — jag tror icke ens, att
Utskottet sjelft liyser en sådan öfvertygelse — den skulle komma att
existera endast på papperet, ock beklagar om Utskottets förslag skulle
vinna äfven denna Kammares bifall, ty ett sådant beslut skulle komma
att stå statsverket ganska dyrt. Jag medgifver gerna, att i de större
städerna, till exempel Stockkolm, Göteborg med flera, ock möjligen
äfven i de mindre, der liqviderna uppgöras på kontoren och der det
finnes tillgång på vexlar af hvad slag som helst, pappers-ettorna
mycket lätt skulle kunna undvaras; men så är icke förhållandet hvad
landsbygden beträffar. Så länge fem-kronesedlarne finnas qvar, kan
man till exempel vid en remiss af 79 kronor skicka 75 kronor i dylika
sedlar, men de öfriga fyra kronorna måste ovilkorligen, om pappersettorna
borttagas, skickas i silfver; och att detta icke riktigt kan bära
sig, torde kvar ock en lätt kunna inse. Ej heller kan jag finna,
hvarför städernas invånare, Indika, som sagdt, icke kafva någon
olägenhet af en-kronesedlarne, skulle missunna kela landet att behålla
dessa sedlar, Jag tror ej heller, att de kunna för banken medföra
den allra ringaste förlust, ock om än någon liten sådan skulle
komma i fråga, torde den omständigheten dock icke utgöra något tillräckligt
skäl att förhindra landsbygden från att bibehålla dem. Det
säkra är, att åtminstone inom många provinser, till exempel den jag
tillhör, der affärsverksamheten är starkt utbildad, och der flertalet af
landsbygdens befolkning är industri- eller slöjdidkande, en-kronesedlarnes
indragning skulle komma att medföra ganska stort obehag; den
saken tror jag icke kan bestridas. Antages detta Banko-Utskottets
förslag af Riksdagen, så är det ganska säkert, att mycken ovilja och
mycket obehag inom landet deraf skall förorsakas. Jag tror icke, att
det är välbetänkt att, i strid med det allmänna folkmedvetandet, nu
fatta ett dylikt beslut.

Medan jag har ordet, tillåter jag mig nämna att, såsom af betänkandet
synes, tvänne reservanter föreslagit, att i stället för en-kronesedlarne,
besluta utgifvandet af sedlar å två kronor. Beträffande detta
förslag anser jag mig dock hvarken böra eller behöfva göra något
yrkande, ty, så vidt jag förstår, finnes det ej något skäl för bifall
till detsamma. Jag yrkar emellertid afslag å Utskottets betänkande
och anhåller, att detta måtte blifva Kammarens beslut. I

I detta yttrande förenade sig Herrar Jöns Pehrsson, And. Johansson
i Fägerhult, Kjellman, Jolian Jönsson, Hans Larsson i Flästa,

Onsdagen den 21 April. 47

Pehr Ericsson i Wik, Samuel Johnson, Jonas Jonasson i Gullaboås,
Lasse Jönsson och Lars Månsson.

Herr Hseggström: Mängden af de Kammarens ledamöter,

som instämt i den föregående talarens nu framstälda yrkande om afslag
å Banko-Utskottets hemställan, torde få anses för ett temligen
tydligt bevis på, huru densamma i de skilda landsdelarne af folket betraktas.
Förslaget är dock icke så nytt; det har åtminstone vid flera
föregående riksdagar inom Banko-Utskottet temligen lifligt diskuterats,
men man har sedan nya Riksdagsordningens antagande ej förr än nu
tilltrott sig att framlägga detsamma för Riksdagen. Närmaste anledningen
till förslaget är dock en i Första Kammaren af Herr von Geijer
väckt motion, i hvilken erinras, att för närvarande icke mer än 6 å 8
millioner hårdt mynt finnes i landet spridt, men att genom “förbindelse
för de enskilda bankerna att med guld inlösa sina sedlar11 större
behof af klingande mynt i rörelsen skulle uppstå, och att härutinnan
läge ett skäl att företaga någon åtgärd, som för detta syfte vore verksam.
Denna åtgärd skulle bestå uti indragandet af Riksbankens enkronesedlar;
detta skulle hafva den effekten, att man skulle få mera
hårdt mynt spridt uti landet.

Utskottet har tagit dels bankofullmäktiges och dels sina egna
motiv till hjelp för att bevisa att motionärens åsigt är riktig.

Jag skall dock försöka att litet närmare granska de motiv, som
ligga till grund för Utskottets förslag. Fullmäktige säga, “att för
fullmäktige, som i första hand hafva att iakttaga Riksbankens fördelar
och intresse, synes indragningen af banksedlarne å en krona ur denna
synpunkt icke allenast oskadlig utan särdeles gagnande och för Riksbankens
sunda utveckling ej litet betydelsefulloch de komma derefter
till en redogörelse för dessa olyckliga ettor, dels i afseende på
mängden af i rörelsen utelöpande en-kronesedlar och dels öfver de
dryga kostnader, som förmenas drabba Riksbanken för att hålla dem
ute. Vi finna af denna redogörelse, att Riksbankens hela utlöpande
sedelstock vid 1874 års slut uppgick till 38,914,025 kronor, deraf
7,112,075 kronor utgjordes af sedlar å eu krona, således 18,22
procent af det hela, och att dessa en-kronesedlar draga icke mindre
än 73,3 6 procent af tillverkningskostnaden för hela sedelstocken.
Denna omständighet synes utgöra hufvudargumentet för Utskottets
hemställan. Fullmäktige säga vidare, att, om dessa sju millioner icke
varit utgifna i en-kronesedlar utan fördelade på andra högre valörer,
skulle för banken uppstått en vinst af omkring 71,000 kronor genom
besparing i tillverkningskostnaden. Det är visst möjligt, att så kunde
blifva förhållandet, såvida nemligen man kunde få ut i rörelsen äfven
dessa sju millioner i andra högre sedelvalörer; men det återstår dock
för Utskottet eller fullmäktige att bevisa detta påstående. Borttagas
en-kronesedlarne, så måste för den mindre, dagliga rörelsens behof
skiljemynt begagnas, ett behof som fem- och tio-kronesedlar alls icke
kunna fylla, hvadan den förespeglade vinsten af de högre sedelvalörernas
utgifvande i större mängd blir mycket tvifvelaktig.

Vidare anföres, att utom den besparing, som i ofvan antydda

N:o 38.

Om indragning

af en-krone scdlarne.

(Forts.)

N:0 38. 48 Onsdagen den 21 April.

Om indragning riktning skulle för Riksbanken uppkomma genom en-kronesedlarnes

a sZlZT bor.ttaSande- torde “med temlig säkerhet kunna antagas att/ af de extra
(Forts.) ordinarie tjenstemännen, som nu äro sysselsatte med expediering af enkronesedlarne,
“10 till 15 genom dessa sedlars indragning kunde blifva
öfverfiödige;" och det säges vidare, att denna sysselsättning “icke
i minsta mån kan anses bidraga till tjenstemännens utveckling i duglighet
och förmåga, utan fastmer i det''mått, hvartill dylikt arbete inom
banken till följd af en-kronesedlarne uppgår, måste anses rent af förderfligt.
Jag frågar då, om det finnes någon bank, der sedlarne icke
måste räknas? Jag föreställer mig, att tjenstemännen, i synnerhet
kassörerne, alltid måste räkna dem; och om det är förderfligt att
räkna ettorna, måste det väl också vara förderfligt att räkna sedlar
på 5, 10 och 100 kronor. Detta argument utöfvar således icke på
mig någon verkan. En bankkassör måste räkna sedlarne, både då de
tagas in och lemnas ut; och om de bestå af en-krone- eller fem-kronesedlar,
kan komma på ett ut, ty arbetet dermed beror på bankens
större eller mindre rörelse och den större eller mindre personal, på
hvilken arbetet är fördeladt.

Vidare talas om, att under tioårs-perioden 1864—1878 utgifvits
och successivt åter i banken indragits mer än 50 millioner en-kronesedlar,
hvilken höga siffra borde utgöra ett ytterligare skäl för deras
borttagande; men man har förgätit att nämna, att orsaken, hvarför
ettorna ifrån och med 1874 icke komma att utgå i samma mängd som
förut, är den, att eu del tjenstemäns löneinkomster varit beroende af sedelunderskrifning
och makulering in. m. Allt nog; man vet, att de blifvit
makulerade oftare än som kanske varit behöfhgt. (Herr Talman!
Jag vet ej, hvad som kan af mitt anförande föras till protokollet, då
det tyckes vara eu allmän konversation i Kammaren, eller om jag
verkligen har ordet. Det må vara, att mina åsigter i fråga om dessa
sedlar icke smaka somliga; jag hoppas dock, att Herrarne äro så liberale,
att de låta mig tala så, att det kan uppföras till protokollet;
och jag ämnar i allt fall icke sluta förr än jag sagt hvad jag tänker
om saken). Orsaken till att dessa ettor utgått, förnötts och måst invexlas
i så stor mängd ligger hufvudsakligen i papperets usla beskaffenhet,
ty sämre papper än det, hvaraf de förfärdigas, kan man icke
gerna få se. Så länge de gamla en-riksdalerssedlarne af den gula
färgen voro utelöpande, behöfde man visst icke så ofta, som nu, vexla
in dem; men då de nuvarande en-kronesedlarne bestå af så uselt
papper, att det knappast håller att se på, är det icke underligt, att
omsättningen af dem är stor, och kostnaden, de medföra för banken,
betydlig.

Fullmäktige yttra vidare: “Mot den förlust, Riksbanken sålunda
kan anses göra på utgifvandet af sedlar å en krona, torde man vilja
framhålla den vinst, som Riksbanken antages erhålla af de i den allmänna
rörelsen förlorade och förstörda småsedlar, hvilka aldrig till
banken återkomma för invexling. Äfven om denna vinst på det hela
vore af någon betydenhet, synes det fullmäktige, som densamma hvarken
i riksbanksstyrelsens eller Riksdagens beräkningar borde ens få

i.''

N:o 38.

Onsdagen den 21 April.

nämnas, då eu fou del af egna skuldsedlars förintande icke är någon
vinst, som anständigtvis kan eftersträfvas. “

Ja, deri hafva fullmäktige fullkomligt rätt; men om en dylik
vinst uppkommer utan att Riksbanksstyrelsen eller Riksdagen densamma
eftersträfva, än mindre dertill medverka, icke skall man endast derföre
utdöma en-kronesedlarne. Om en sedel på 1,000 kronor brinner
upp, är det ju också en vinst för Riksbanken, eu vinst, som banken
hvarken eftersträfvat eller medverkat till. Om ett tusen en-Jcronesedlar
brinna upp blir förhållandet detsamma. Vill man således utgå från
och handla efter sådana åsigter, skulle man ju komma derhän, att
‘dan icke borde utgifva, fingra sedlar alls, då genom deras förintande
Riksbanken alltid kan göra eu vinst, som den icke eftersträfvat.
Detta argument är således icke heller någonting att särdeles hålla på!

Vidare nämnes, att Sverige icke är det enda land, der sedlar utgifvas
å så låg valör som en krona, utan att äfven i flera andra länder
förekomma sedlar af lika låg eller ännu lägre valör. Men derefter
drifver Utskottet sin argumentation derhän, att dylika sedlar numera
endast finnas i länder med förstörda finanser, hvarefter Utskottet
yttrar: “Bankens och Riksgäldskontorets skillingssedlar voro intet annat
än en ersättning för det koppar- och silfvermynt, som af ålder varit
Sveriges bytesmedel, men som genom clem*) drogs ur rörelsen för att
användas till statsbehof.“

Jag bär mig icke bekant, att Banken och Riksgäldskontoret
dragit någon del af koppar- och silfvermyntet ur rörelsen. Det har
väl varit, kan jag tro, på grund af de båda statsmakternas derom fattade
beslut, som en sådan åtgärd blifvit vidtagen, att en del af det klingande
myntet blifvit ersatt af kreditsedlar.

Om Kong!. Maj:t och Riksdagen vidtoge den åtgärden att låta
häråt mynt försvinna ur rörelsen för att användas till statsbehof, så
undrar jag om icke man snart nog skulle nödgas utsläppa kreditsedlar
som blefve mycket förderfligare än de pappersettor, som nu
ifrågasättas till indragning. Det torde i sådant fall blifva nödigt att
åter taga till pappersmyntet såsom bytesmedel.

\idare heter det i betänkandet: “Men ännu, så länge sedlarne å
en krona bibehållas, fullgöras i Sverige skiljemyntets funktioner af
sedlar, och så. länge skall också hos allmänheten bibehålla sig det
föreställningssätt, som är en af de vigtigaste orsakerna till vådor af
bankväsendet, eller att sedeln är mynt och under alla vilkor kan ersätta
myntet. Ett sådant föreställningssätt tillhör oss dock icke att
stödja, sedan den främsta uppgiften för all vår mynt- och bankpolitik
blifvit att upprätthålla 1810 års realisation, till hvars grundtanke det
naturligtvis hör, att banksedeln har sitt värde endast i och genom
det mynt den utlofvar och att den således ej i och för sig är mynt,
och eu-kronesedlarnes indragning är derför, enligt Utskottets åsigt!
en uppgift, som härflyter af grundsatserna i vårt penninge- och banksystem
och tillhör den följdriktiga utvecklingen af 1880 års realisation. “

Om indragning
af en-krönesedlarne.

(Forts.)

*) Kursiveringen gjord af talaren.

Andra Kammarens Prot. 1875. N:o 38.

N:0 38.

Onsdagen den 21 April.

Om indragning

af en-ler one sedlarne.

(Forts.)

Om man nu borttager ettorna, hvad tiar man då att sätta i
stället? Icke mynt, utan skiljemynt. Ty enligt den nya myutlagen af
den 12 Maj 1878 äro myntstycken å 2 kronor och en krona icke
hufvudmynt, och ingen är pligtig att i sådana kronestycken emottaga
högre belopp än 20 kronor, i mindre skiljemynt 5 kronor och i bronsmynt
1 krona. Ingen torde för öfrigt inbilla sig att allmänheten är
så dum, att den skall tro att skiljemyntet är hårdt mynt. Hvad särskildt
tio-örestyckena beträffar, innehålla de en legering af 400 vigtdelar
silfver och 600 vigtdelar koppar. Så förhåller det sig med det
dråpliga myntet. Om man nu tager bort ettorna, så finnas ändå
femmorna och tiorna qvar i allmänna rörelsen, och de — åtminstone
femmorna —• kunna icke ersättas med hårdt mynt. Vill man derföre
sprida guld i rörelsen, så må man taga steget fullt ut och låta både
femmor och tior försvinna på samma gång som ettorna. I sådant fall
måste guld ut i rörelsen, och då får allmänheten hårdt mynt i stället
för det billionerade myntet, som är särdeles otrefiigt för folket.

Ytterligare säger Utskottet: “det torde kunna antagas, att allmänheten
inom kort skall finna silfvermyntet å en krona behagligare
än en-kronesedeln.“ Detta är ett antagande, men beviset torde man
finna endast på erfarenhetens väg. Man kan göra ett annat antagande
som kan vara lika rimligt, nemligen att, om allmänheten verkligen
finner skiljemyntet å en krona i silfver vara behagligare än en-kronesedeln,
så skall allmänheten nog låta höra af sig och veta att göra sin
åsigt gällande, icke från enstaka håll, utan från alla landsorter. Utskottets
antagande synes mig derföre hvila på en temligen lös
grund.

Utskottet har ansett nödigt bemöta den befogade invändningen,
att skiljemyntet å en krona i silfver skulle blifva mycket obeqvämt
vid försändning med posten, när för valörerna intill fem kronor funnes
allenast silfverskiljemynt, och fördenskull meddelat sig med Generalpoststyrelsen
och fått det besked, att saken nog läte sig på något sätt
anordnas. Men på hvad sätt? Jo, derom upplyser Generalpoststyrelsen,
då den i skrifvelse till Banko-Utskottet af den 28 Februari bland
annat anför: “att de olägenheter, som, äfven med antagande af lämpligaste
förfaringssätt i afsende å postanvisningarnes behandling, skulle
härflyta af en till alla poststationer utsträckt postanvisningsrörelse, vore
det ökade äfventyret för förskingring af åt postverket anförtrodda
medel — ett äfventyr, som dock kunde betydligt minskas, om maximibeloppet
för postanvisningar från de mindre postanstalterna sattes
till 5 å 10 kronor."

Jag tillåter mig spörja, huru långt skulle väl allmänheten vara
betjenad af postanvisningar till ett maximibelopp af tio kronor. Om
t, ex. en person behöfde afsända 2 å 300 kronor i postanvisningar,
måste han ju i sådant fall skaffa sig 20 å 30 sådana anvisningar.
Kan detta vara beqvämt?

Generalpoststyrelsen säger vidare: denna förändring skulle framkalla
anspråk på ökad aflöning till poststationernas föreståndare om
denna rörelse finge eu ökad utsträckning.

N:0 38.

Onsdagen den 21 April.

Ja, en ökad aflöning för föreståndarns på alla poststationerna
skall snart medtaga dessa 71,000 kronor, som tillverkningen af enkronesedlarne
kostar, och ej så litet till.

Poststyrelsen låter förstå att inga oöfvervinneliga hinder möta
för den af Banko-Utskottet föreslagna reformen — men under förutsättning,
att nödiga medel till de dermed förknippade kostnaderna af
Riksdagen anslås. Ja, skulle det blifva fråga derom, så förmodar jag,
att Banko-Utskottet är af samma åsigt nu som häromdagen, då det
föreslogs att kreditivräntan för Riksgäldskontoret, tolk- och sparbanker,
som hittills utgjort 4 procent, hädanefter skulle bestämmas af bankofullmäktige.
Ty då anföra bankofullmäktige och Banko-Utskottet som
skäl för förändringen “att hvarje statens verk skall sjeltt uppbära fulla
inkomsterna af sin rörelse,“ hvaraf ock anses följa “att Riksbanken
i hvarje beröring med andra verk bör utan någon lindring erlägga
alla de afgifter, som till dem lagligen skola utgå. “ Yttrandet återfinnes
i Banko-Utskottets memorial N:o 16 sid. 5. Jag förmodar, att
bankofullmäktige likasom Utskottet skall veta tillämpa denna grundsats
äfven på sig sjelfva, och all kostnad, som postverket Ur vidkännas,
skall således ersättas af Riksbanken, ty det sä ges uttryckligen
att det icke är lämpligt, att det ena verket betalar för det andra,
hvart tager då vinsten vägen? Jag fruktar, att den krymper ihop
ganska betydligt.

Till sist* och huru bankmässig man än vill vara, bör val något
afseende göras på de hundra tusentals personer i vårt land, som begagna
en-kronesedlarne och finna dem beqväma och oumbärlig;!.
Sådant är fallet i Norrland, och jag tror äfven, att detta förr vid
detta ärendes behandling framhållits i Banko-Utskottet. Bet blir der
nästan alldeles omöjligt att reda sig utan en-kronesedlarne, da man
besinnar de stora afstånden i dessa trakter. Och vid vissa tillfällen,
såsom t. ex. vid flottningar, behöfver man föra med sig mycket penningar.
Ingen kan vid sådana tillfällen hafva med sig några större
förråd, vare sig af mat eller kläder, ty manskapet avancerar hvarje
minut. Flottningskarlarne måste i hvarje by, dit de komma, hafva
penningar med att uppköpa sina förnödenheter. Om nu “ettorna"
tagas bort, så måste de föra med sig antingen skiljemynt eller femkronor.
Jag antager detta senare, och då frågar jag: huru skola de
bära sig åt? Eu karl kommer i eu by och vill köpa litet mjölk eller
bröd, och har eu fem-kronesedel med sig. Han kan icke lemna den
hel och hållen i liqvid, säljarne kunna naturligtvis icke heller lemna
kredit åt eu person, som de se måhända för första och sista gången,
och följden blir den, att han ej kan köpa någonting. Detta blott ett
exempel bland många!

På grund af hvad jag anfört yrkar jag utslag å Utskottets betänkande.

Herr Boman: Kammaren har här att döma emellan två åtmin stone

skenbart olika intressen. Det ena är landets i sin helhet, med
hvilket Riksbankens intresse i denna fråga helt och hållet samman -

Om indragning

af en-krone sedlarne.

(Forts.)

N:o 38.

Onsdagen den 21 April.

Om indragning

af en-krone sedlarne.

(Forts.)

faller; det andra är den enskildes beqvämlighet i fråga om verkställighet
af liqvider.

På hvad sätt frågan berör Riksbanken till följd af den stora
kostnad banken får vidkännas genom att fortfarande utgifva sedlar
å en kronas valör, detta finnes så fullständigt utredt dels af bankofullmäktiges
yttrande dels af Utskottets nu föreliggande betänkande
att jag dertill icke behöfver lägga ett enda ord.

Att landets intresse går i samma riktning, att det för landet i
sin helhet är af vigt att få bort sedelmyntet, är ganska lätt att inse.
Jag vill dock här fästa uppmärksamheten derpå, att, då jag talar om
landets intresse, jag icke menar att landet skulle göra den största
möjliga tillfälliga vinst genom sedelmyntets borttagande, snarare tvärtom,
men jag menar att, om Utskottets förslag här vinner bifall och
sedlarne på en krona indragas, så tages dermed det första steget i eu
sund riktning, hvarigenom vårt myntväsende får stadga och fasthet.
För att tydliggöra min uppfattning i detta hänseende tillåter jag mig
att framställa ett exempel. Yi antaga att två enskilda personer,
hvilka båda ega lika stora kapitalförmögenhet, egna sig åt industriel
verksamhet af lika lönande beskaffenhet. Den ene nedlägger hela sitt
kapital i byggnader och maskiner och drifver rörelsen med Jänta
penningar; den andre nedlägger blott en del i byggnader och maskiner
och drifver rörelsen med egna medel. Om nu den rörelse, hvaråt
dessa personer egna sig, är god, om den gifver större afkastning, än
hvad som motsvarar vanlig ränta så är det naturligt att den som
gjort de största anläggningarne förtjena!’ de mesta penningarne så
länge nemligen .som hans kredit är god och han kan få låna penningar.
Men om, såsom tid efter annan plägar inträffa, eu kris uppstår och
penningtillgången blir knapp, så råkar den, hvilken, som man säger,
lågt sig för vidlyftigt ut, i förlägenhet, och följden blir, att han kommer
på obestånd, och den intjenta förmögenheten kan vid en tvungen
realisation spårlöst försvinna. Den andre åter, som rört sig i mindre
skala, står oberörd af dessa fluktuationer; den förmögenhet han samlat
har han qvar, och utan tvifvel skola Herrarne gifva mig rätt
deruti, att många bland dem som i lyckans dagar prisat den förres
företagsamhet och affärsgeni, skola vara de förste att nu kasta sten
på honom och säga: han borde icke hafva flugit högre än vingar ne

burit.

Detta gäller i den enskilda hushållningen, men också i den offentliga.
För staten är myntet och myntrepresentativet dess rörelsekapital,
och i samma mån som detta rörelsekapital utgöres af verkligt mynt
rörer sig staten med egna tillgångar, men utgöres det af myntrepresentantiv,
af sedlar, så rörer sig staten med lånt kapital. Kunde
vi tänka oss, att ingen rubbning i krediten någonsin inträffade, så är
det gifvet och klart att det vore för landet ekonomiskt fördelaktigast
att röra sig uteslutande med sedlar och att såsom säkerhet för dessa
hafva endast räntebärande hypotek, men om rubbning i krediten inträffar
och misstroende uppstår, så vill naturligtvis en och hvar, som
innehar dessa sedlar eller anvisningar till större eller mindre belopp,
utbekomma sjelfva det värde de representera och är icke nöjd med

Onsdagen den 21 April.

N:o 38.

blotta representativet: sedelbeloppen. Då nu detta skall åstadkommas,
så tinnes visserligen fulla värdet i hypoteket, men detta kan icke nog
hastigt förvandlas i mynt, och följden blir då densamma för staten
som för den enskilde: en realisering måste ske till hvad pris som helst,
och härigenom kunna förluster af oberäkneliga dimensioner uppstå.

Om jag lyckats framställa denna åsigt nog tydligt, så. böra
Herrarne medgifva, att ett land för att undvika möjligheten af oberäkneliga
förluster, bör röra sig med verkligt mynt såsom bytesmedel.
Den vinst man i goda tider kan skörda af det billigare materialet,
sedlarne, är icke tillräcklig att försvara dem, som hafva lagstiftningen
i sina händer, om de uraktlåta att vidtaga sådana åtgärder, som kunna
förebygga stora olyckor vid tid efter annan inträffande handelskriser.

Nu säger man, att dessa sedlar å en kronas valör representera
så litet värde, att det skall blifva af ingen betydelse, om de borttagas
och ersättas med hårdt mynt. Ja, det kan väl vara sant, men
tages icke det första steget, sä tages icke heller det andra, utan man
står qvar på samma. punkt, och det vore att beklaga, om här så
skulle ske. Man har visserligen åberopat, att på ett eller flera tiotal
af år någon sådan kris icke inträffat, och att det icke heller vore
någon verklig anledning att befara en dylik, men jag ber att få fästa
Herrarnes uppmärksamhet derpå, att alla affärer tagit helt andra
dimensioner nu än förr; hvad som kunnat gå för sig förr utan särskilda
försigtighetsmått går icke nu, och för min del anser jag, att Riksdagen
icke bör lemna tillfället obegagnadt att taga detta steg, som otvifvelaktigt
går i rätt riktning.

Mot en-kronesedlarnes borttagande har vidare anförts, att det
skulle medföra så stor olägenhet vid liqvider man och man emellan.
Jag är öfvertygad, att denna olägenhet ligger mera i föreställningen än
än i verkligheten. Nu är hvar och en van att röra sig med sedlar
och inbillar sig derföre, att det skall blifva svårt och obeqvämt att
handtera silfver. Men litet hvar af Herrarne, som något sysselsatt
sig med penningräkning, veta huru svårt det är att undvika missräkning,
då man rör sig med sedlar. Vidare äro sedlarne så lätt förstörda
genom eld eller ovarsamhet, att derigenom förlust icke allenast kan
utan måste uppstå. Detta kan icke hända med metallmyntet, hvilket
har en varaktighet, som icke behöfver vitsordas, och hvad felaktighet
vid räkningen beträffar, så kan sådan, när man begagnar sig af verkligt
mynt, undvikas på ett sätt som icke lemnar rum för osäkerhet,
nemligen genom anlitande af vågen.

Ytterligare är här framhållet svårigheten af att transportera en
större summa i silfver, emedan den tager så stort rum. Detta är
helt enkelt ett misstag. Se vi nemligen efter hvad utrymme som
erfordras, så finna vi att 1,000 en-kronor i silfver betinga ett utrymme
af 30 kubikdecimaltum; 1,000 en-kronor i papper upptaga visserligen,
då de äro nya och hårdt sammanpressade något mindre utrymme,
men sedan de blifvit använda någon tid i den dagliga rörelsen upptaga
de emellan 30 och 40 kubiktum. Sedlarnes volym är följaktligen
i allmänhet större än silfvermyntets. Hvad vigten beträffar är förhållandet
naturligtvis omvändt; 1,000 kronor i silfver väga 18 skålp.

Om indragning

af en-krone sedlarne.

(Forts.''!

N:o 38.

Om indragning

af en-krone sedlarne.

(Forts.)

54 Onsdagen den 2 i April.

men 1,000 en-kronesedlar mycket mindre. Detta anser jag dock vara
en försvinnande ringa olägenhet, jemförd med de fördelar jag påpekat.

För min del yrkar jag bifall till Utskottets betänkande.

Häruti instämde Herr Ola Andersson i Nordanå.

Herr Ola Månsson: Då jag icke inom Utskottet kunnat dela de
åsigter, som der gjort sig gällande, och icke eller kunnat gilla hvad
Bankofullmäktige föreslagit, och hvilket allt går ut från den skefva
föreställningen att för besparing i kostnader upphöra med utgifvandet
af en-kronesedlarne, så bär jag reserverat mig i frågan. Jag skulle
derföre vilja angifva motiven till min reservation och säga hvad jag
tänker i frågan, men då de tvänne första talarne fullständigt uttömt
ämnet, skall jag för tidens vinnande inskränka mig till att instämma
med dem och yrkar således bifall till 15 § i nu gällande bankoreglemente
och afslag å Utskottets förslag.

Herr Gust. Jonsson: Som det synes af min vid detta betän kande

fogade reservation, hvilken är af helt annan beskaffenhet än den
mening, hvartill Utskottet kommit, bär jag icke kunnat lemna bifall
till Herr von Geijers motion om indragning af Riksbankens sedlar å en
krona och skall med några ord bedja få visa den ståndpunkt, hvarpå
jag i denna fråga stått, då den ändring jag föreslagit icke kunnat
tillvinna sig Utskottets bifall. Jag ansåg, att man borde tillse, att
Riksbanken hädanefter som hittills komrne att röra sig med sedlar å
mindre valör än fem kronor, och gjorde derföre framställning om att
Riksbanken i stället för sedlar å en krona, Indika nu borde indragas,
skulle utgifva sådana å tvåkronor, emedan jag betraktade detta såsom
ett medelförslag. Jag har likväl endast framstält detta förslag i
form af reservation utan bestämdt yrkande, för den händelse några åt
Kammarens ledamöter skulle vilja biträda detsamma, emedan jag varit
något tveksam, huruvida proposition kunde framställas å ett sådant
yrkande, då icke Utskottet understöd! detsamma. Skulle det vara
förhållandet, att Herr Talmannen icke anser detta yrkande stå i strid
med den paragraf af grundlagen, som handlar om hvad Banko-Utskottet
har att göra och om de rättigheter och skyldigheter detta Utskott
egen mot Riksdagen, så skulle jag önska få framställa förslag om bifall
till Herr Åke Anderssons reservation. Ty jag tror verkligen, att, om
man vill vänja folket vid att i den allmänna rörelsen begagna häråt
mynt, bör man likväl icke nu taga steget fullt ut, så att man tvärt
indrager, hvad litet hvar torde anse för beqvämt att röra sig med,
eller alla sedlar af mindre valör än fem kronor. Jag tror icke heller
det vara rätt, att Riksbanken, så länge privatbankernas fem-kronesedlar
finnas qvar, tager initiativet och indrager en-kronesedlarne utan
att sätta annan lägre valör å sina sedlar än fem-kronorna i stället.

Jag håller före, att, om man vill gå riktigt praktiskt till väga,
bör man äfven samtidigt indraga de enskilda bankernas sedlar å fem
kronor, ty så länge några dylika sedlar finnas ute i omlopp, kan det
icke leda till något önskvärd! resultat, om Riksbanken indrager sina

Onsdagen den 21 April. 55

utelöpande sedlar å en krona ock i stället utsläpper silfvermynt.
Det finnes visserligen åtecknadt ett sådant mynt-representativ, att man
i utbyte enligt 1873 års myntlag kan få guld, men då skall man minst
vexla till sig tiokronor, ty det är den lägsta valören å guldmynt.
Detta är också eu omständighet, som man bör taga i öfvervägande.
Som jag förut nämnt, hyser jag mina betänkligheter mot att redan
nu taga steget fullt ut, och då jag icke vet, om vi handla i enlighet
med den stora allmänhetens intresse, i fall vi redan nu indraga Riksbankens
sedlar å eu krona, så har jag ansett, att man ännu bör
vänta med en sådan åtgärd, till dess privatbankernas femmor komme
att samtidigt försvinna ur rörelsen eller ock under tiden utgifva sedlar
å två kronor. För min del är jag visst icke förtjust i en-kronesedlarne,
men jag anser, att man bör beakta folkets önskan att få bibehålla
dem, och derför har jag icke kunnat lemna detta oanmärkt.
Jag inskränker mig nu till att yrka bifall till Herr Åke Anderssons
reservation, men finner jag, att denna icke inom Kammaren understödes,
kommer jag att förena mig med de andra reservanterne och yrka
afslag å Utskottets förslag.

Herr Per Nilsson i Espö: Herr Talman! Då man läser Utskottets
betänkande med uppmärksamhet, så synes deraf, att alla
tvifvel om nödvändigheten af att taga bort en-kronesedlarne borde
vara undanröjda. Man har icke behöft taga exempel annat än från
vårt eget fädernesland för att inse de menliga följderna af att begagna
sig af nödmynt eller, som är detsamma, att gifva ut sedlar på
mindre valörer. Första gången detta tillämpades i Sverige, var 1745.
Och de började småningom utsläppas i så stor mängd, att de med
tiden utträngde det hårda myntet ur rörelsen, och följden deraf kändes
ganska svårt, då på 1760-talet ganska betydliga penningkriser
inträdde. När Gustaf III tillträdde regeringen, åstadkom han stadga
ocli ordning i myntväsendet, men på slutet af hans regering började
Rikgäldskontoret upptaga lån mot småsedlar, och dessa utträngde allt
det verkliga myntet ur rörelsen, till dess att man slutligen måste förbjuda
-all silfverutvexling från banken. Följderna häraf blefvo ganska
svåra, ty myntvärdet föll år från år, till dess år 1830 realisationen
genomfördes. Efter denna tid började utvexlingen af silfver, och
sedan dess har folket nog blifvit så vant att handtera silfver, att
jag icke tror, att det är så stor fara, som en stor del ledamöter här
uttalat, om man skulle taga bort en-kronesedlarne och släppa ut mera
silfver i rörelsen. Den tid kan komma, då det kan vara ganska väl,
att folket sätter värde på att hafva silfver till vexelmynt och tveka
att begagna nödmynt.

Eu föregående talare har yttrat: “om vi nu taga bort en-kronesedlarne,
hvad hafva vi då att sätta i stället, då vi icke hafva nog
med silfvermynt å eu krona att tillgå?" Då visar sig tydligt, att han
måtte hafva glömt hvad som står i betänkandet. Utskottet hemställer
ju uttryckligen, att indragningen må ske, när bankofullmäktige
anse tiden vara inne, och således icke förrän silfverettor i tillräcklig
mängd finnas präglade.

N:o 38.

Om indragning

af en-krone sedlarne,

(Forts.)

N:O 38.

Onsdagen den 21 April.

Om indragning
af en-kronesedlarne.

(Forts.)

..Han yttrade äfven att, om sedelettorna borttoges, det blefve ett
nödtvång att vid flottningar i Norrland släpa med sig stora säckar
med hårdt mynt för att reda sig. År det icke samma förhållande
nu År man icke nödsakad att vid liqvider af mindre belopp hafva
skiljemynt af brons? 11

Jag kan således icke inse, att minsta skäl blifvit i Kammaren
uttalad! för enkronesedlarnes bibehållande. Här talades om i fjor, då
frågan forekom, och äfven i år, då öfverläggning var om införande af
nya femkronestycken i guld, huruledes bonden, då han kommer till
staden forfrusen om handerna och med stora vantar på, har så svårt
att reda sig med de små guldmynten och med de mindre silfvermynten,
men jsg undrar, om han icke bättre reder sig med enkronestycken
i silfver, än att med stora vantar på händerna söka skilja
enkronesedlarne från hvarandra, helst då vädret är ruskigt, och sedame
äro fuktiga. \i i Skåne få icke se många enkronesedlar, och
de fä sedlar, som äro i rörelsen, äro så trasiga och smutsiga, att det
ar riktigt vämjeligt att taga emot dem. Yi bo så nära Danmark, så
att, om icke svenskarne släppa ut tillräckligt med silfver i rörelsen,
sä forser oss nog Danmark, tack vare myntkonventionen, med allt,
hvad vi behöfva i vexelmynt.

Jag tror, att tiden nu är inne att utsläppa silfvermynt i rörelsen
och taga bort nödmyntet. Hvad jag sett i reservationen om ett förs
ag att utfärda sedlar på 2 kronor, kan jag icke alls godkänna, och
tycker att det vore mycket olyckligt, om vi skulle få ännu ett slag
åt sedlar att borttaga. Jag yrkar på det allra varmaste bifall till
Utskottets förslag.

^ei''r J- Kundbäck: Herr Talman, mine Herrar! Man kar
velat pasta, att denna fråga endast skulle vara en tidsfråga, och jag
clelar äfven denna uppfattning. Frågan blir då endast, om denna tid
nu är inne, eller om man tills vidare bör låta saken anstå. För min
de! gaf jag svaret redan i fjor, då frågan förevar och kan derför nu
i år yttra mig helt kort härom. Jag yrkade då, att privatbankernas
femkronesedlar skulle indragas, enär jag önskade att, då ettorna
komme bort, Riksbanken skulle ensam utgifva sedlar å 5 kronor Ty
det ar mm öfvertygelse, att svenska folket älskar att se de svenska
blå och gula färgerna äfven på sina sedlar och genom dem påminnas
om sin nationalitet. Da det eger en riksbank, vill det äfven se i
lorefsen riksbankens sedlar, men detta får det icke, om man nu stryker
den lägsta sedelvalören och ej dröjer dermed till det ögonblick, då
vid beviljande af nya oktrojer för de enskilda bankerna regeringen
fråntager dem rättigheten att utgifva sedlar å 5 kronor. Då må ock
gerna enkronesedlarne försvinna.

Hvfd särskilt vidkommer kostnaden för Riksbanken att tillhandahålla
allmänheten dessa sedlar, är den verkligen allt för dryg. Jagskall
be att i korthet få nämna ett bevis derför. I egenskap af statsrevisor
besökte jag för några år sedan Tumba pappersbruk. Der tillverkas
ett ganska betydande belopp sedelblanketter till valörer af
1, 5, 10 och 50 riksdaler. Dessa sedelblanketter kostade privat -

Onsdagen den 21 April. 57

bankerna sex riksdaler per tusen. Men Riksbanken fick då för blanketterna
till sina enkronesedlar betala 7 riksdaler 50 öre per tusen och
:dr blanketter till sedlar af högre värde 10 riksdaler tusendel. På
tillfrågan, hvarför Riksbanken fick betala mera för sina en- och femkroneblanketter
än de enskilda bankerna, och om detta förhållande
föranleddes deraf, att möjligen tillverkningen vore svårare eller papperet
bättre och dyrare till riksbankssedlarne, svarades, att så icke var
händelsen, utan att de drygare kostnaderna för Riksbanken berodde
derpå, att man dervid vilie söka göra sig betald för förvaltningskostnaderna
för Tumba bruk, och något annat svar hade man ej att
gifva

b ör öfrigt befinnes, vid jemförelse mellan kostnaden af en million
kronor i enkronesedlar och en million i hundrakronesedlar, den förra
vara . betydligt högre. Detta är en gifven sak; men om Herrarne se
på tillverkningskostnaden, vore det ju bäst att tillverka och trycka
en enda sedel på trettio millioner kronor. Det blefve det allra billigaste.
Men det vilja väl ej Herrarne, ty med hvad för slags sedlar
skulle en sådan vexlas? Hvad angår det påståendet, att det voro
fördelaktigt att hafva större mängd metalliskt mynt i allmänna rörelsen,
så vill jag visserligen icke bestrida detta; men jag vågar likväl
tro att, om en kris komme att inträffa, och enkronesedlarne genast
skulle söka sig väg ifrån allmänheten till Riksbanken, det lika väl
torde lida löga tvifvel, att älven silfver kronorna i ty fall skulle göra
detsamma. Ty hade man skulder, finge man väl betala med hvad
mynt som helst.

Ehuru jag i. princip icke har något emot den ifrågasatta förändringen,
yrkar jag likväl för närvarande afslag å Utskottets betänkande,
emedan jag icke anser tiden till den föreslagna indragningen
vara inne, förr än de enskilda bankernas femmor komma att borttagas.

h errar Sven Nilsson i Efveröd och Alla. Börjesson förenade sig
med Herr J. Rundbäck.

Herr Clairfelt: I motsats till den siste ärade talaren anser jag
tiden vara inne att vidtaga det steg, som Utskottet här föreslagit.
Sedan Sverige nu iugått myntkonvention med Danmark, och detta
land icke har mindre myntrepresentativ i papper än å tio kronor,
törelaller det underligt, att Sverige bibehåller ett så lågt skiljemynt i
papper som å eu krona. Sannolikt förestår snart en konvention härutinnan
äfven med Norge, der man icke har pappersmynt å mindre
äu fyra kronor. Skulle vi under sådana omständigheter bibehålla ett
så lågt pappersmynt som det å en krona, hvars motsvarighet eljest
endast förekommer uti länder med förstörda finanser? Under våra
nuvarande lyckliga fiuansiela förhållanden är ett bibehållande af detta
låga pappersmynt detsamma som att gifva oss sjelfve ett fattigdomsbevis,
hvaraf vi icke gjort oss förtjenle. Eu ordentlig invexling i
Riksbanken_ af detta ringa mynt är nära nog omöjlig, ty då andra
bankinrättningar i bankluckan inlemna ett större belopp i sedlar å

N:o 38.

Om indragning
af en-kronesedlarne.

(Forts.)

N:o 33.

Om indragning

af en-krone sedlarne.

(Forts.)

58 Onsdagen den 21 April.

en krona, hinner man der icke räkna sedlsme genast vid vexlingen,
utan man nödgas lemna valuta på, god tro och sedermera använda
tjenstemännen hela dagar till att räkna papperslapparne. För (ifrigt
äro i Utskottets memorial sä fullständigt framhållna de stora olägenheter
och kostnader, som äro med detta lilla skiljemynt förenade, att
jag för min del icke kan finna något skäl för deras bibehållande.
Man erinrar sig helt säkert, huruledes det mötte ganska stort motstånd,
när fråga var om att draga in sedlarne å åtta och sexton skillingar
banko. Man uppstälde dervid alldeles samma hinder som nu;
men jag är fullt öfvertygad, att allmänheten icke skulle vilja hafva
tillbaka dessa papperslappar, utan är nöjd med det klingande myntet.
För öfrigt vill jag reservera mig emot det påståendet, att det endast
skulle vara städerna, som af ifrågasatta förändringen finge fördel, men
att olägenheter skulle uppkomma för landsbygden, t. ex. vid postförsändelser
af mindre belopp. Då emellertid, såsom redan antydt
blifvit och betänkandet jemväl upplyser, dessa olägenheter kunna
undanrödjas, finner jag ingen betänklighet att på nu anförda skäl
yrka bifall till Utskottets förslag, hvarpå jag hos Herr Talmannen
anhåller om proposition.

Med Herr Clairfelt instämde Herr Christen Assarsson och Herr
Wedherg.

Herr Hammarberg: Som tiden är långt framskriden, skall jag

söka att fatta mig så kort som möjligt. Ehuru jag är den ende af
denna Kammare, som inom Utskottet icke reserverat sig mot dess beslut i
frågan, och jag således borde vara den, som skulle försvara detsamma,
så hoppas jag dock, att Utskottets betänkande är af den art, att det
inför flertalet af Kammarens ledamöter försvarar sig sjelf, samt att
jag på grund häraf icke behöfver vara mångordig. Då dessutom flere
föregående talare yttrat sig för betänkandet, och jag tror mig hafva
funnit, att meningarne om saken börjat göra sig mera klara, så är
det äfven min förhoppning, att den förste ärade talarens utsago, att
flertalet inom Kammaren vore bestämdt för att rösta emot Utskottets
förslag, icke kommer att besannas.

Jag ber emellertid att få fästa uppmärksamheten på de tre första
raderna uti motionen, hvilka af motionären anförts såsom stöd för
hans åsigt. De äro af följande lydelse: “Inom de flesta länder gör
den satsen sig mer och mer gällande, att det i allmänna rörelsen
spridda metalliska myntet icke, i förhållande till omsättningen i sin
helhet, kan nedgå under en viss gräns utan att landets penningerörelse,
huru förträffligt den i öfrigt må vara ordnad, löper fara att förlora i
styrka och fasthet.“ Det ligger, efter mitt förmenande, en sanning i dessa
ord, oaktadt vi här i landet, med vår ordnade penningeställning, icke
haft någon erfarenhet af nu antydda olägenheter; och då jag tror,
att det är just under de lugna tiderna, då man icke känner de tryckande
olägenheterna, som man bör förbereda sig för att kunna undvika
dem, kan jag ej heller finna annat, än att den närvarande tid -

Onsdagen den 21 April.

N:o 38.

punkten vore särdeles väl vald att taga det steg, hvilket såväl motionären
som Utskottet föreslagit.

Hvad beträffar de olägenheter, som skulle vara förenade med förslagets
antagande, hafva dessa redan från flera håll blifvit framstälda,
lika väl som sättet huru de skola kunna undvikas. Dessa olägenheter
skulle egentligen icke, såsom den förste ärade talaren framhöll, vara
att söka uti något annat än den särdeles stora förkärlek för en-kronesedlarne,
som hos så många förefinnes. Jag vill gifva fullt erkännande
åt denna förkärlek, som kanske tillförene äfven visat sig hos
dem, som nu vilja bifalla Utskottets förslag, och jag kan icke heller
neka till, att pappersmynten hafva sina fördelar. Men denna förkärlek
och dessa fördelar förefunnos äfven i fråga om de gamla skillingssedlarne,
och dock tror jag icke, att inom denna Kammare finnas
många, som skulle vilja rösta för att få dem tillbaka. 1 detta fall
tror jag verkligen, att erfarenheten redan tillräckligt visat fördelen af
att få klingande mynt i rörelsen, fastän en föregående talare icke ville
anse, att förhållandet så är, och jag tror äfven, att vi inom några få
år skola hafva kommit till samma erfarenhet, såvida vi nu skilja oss
ifrån en-riksdalerssedlarne. Detta är för öfrigt icke annat än ett steg
i samma riktning, som det, hvilket vi togo genom införandet af guldsystemet,
som ju afsåg att få klingande mynt i rörelsen. Detta senare
syftemål motverkas, enligt min öfvertygelse, af ingenting så mycket
som af en-kronesedlarnes bibehållande. Ty först när dessa kommit
bort, få vi klingande mynt i rörelsen, och jag tvekar icke att tillägga,
det de snart skola följas af fem-kronesedlarne. — En talare yttrade
visserligen, att man borde bibehålla en-kronesedlarne, till dess femmorna
finge göra dem sällskap, men man kan ju gerna låta ettorna få försprånget,
efter som de ändock skola förr eller senare dragas ur
rörelsen.

Man hör icke underskatta fördelen af att hafva klingande mynt
spridt i landet. Det är icke blott vårt eget lands erfarenhet, som härvid
bör tagas till läromästare, utan äfven erfarenheten från andra
länder, och i detta hänseende hafva vi ju för ej så länge sedan bevittnat,
huru sorg ett land, äfven under de kinkigaste förhållanden,
kunnat reda sig kanske till stor del just derföre, att det haft utelöpande
en större mängd klingande mynt än andra länder.

Då nu redan blifvit visadt, att de flesta befarade olägenheter utan
svårighet kunna undanrödjas, och jag icke vill upptaga Kammarens
tid med att särskilde uppehålla mig vid den olägenhet, som förmenats
skola uppkomma vid penningeförsändelser med posten, helst äfven
denna olägenhet, såsom af Utskottets betänkande synes, i väsendtlig
mån komme att undanrödjas genom Poststyrelsens åtgärder, så återstår
för mig endast att antyda något om den ekonomiska fördel, som
genom förslagets antagande skulle för Riksbanken uppkomma, och hvilken
äfven i betänkandet blifvit vidrörd. Det är naturligt, att det skall
vara förenadt med högst betydliga kostnader för banken att utgifva
dessa en-kronesedlar, som i och för sig sysselsätta en stor del af
Bankens tjenstepersonal icke blott för att tillverkas och utgifvas, utan
lika mycket för att indragas och makuleras, och då nu äfven banko -

Om indragning

af en-krone sedlarne.

(Forts.)

N:o 38.

Onsdagen den 21 April.

Om indragning fullmäktige uti sitt utlåtande styrkt det vara eu fördel, om dessa sedaj
cn-krone- iars utgifvande finge upphöra, torde det icke vara skäl för oss att
(Fort”)'' förorda deras bibehållande, hvadan jag får på det kraftigaste tillstyrka
bifall till Utskottets förslag.

Herr Åke Andersson: Den näst föregående talaren började
sitt anförande med att säga, att han trodde, att flertalet af Kammarens
ledamöter komme att bifalla Utskottets förslag. Jag deremot
börjar med att nämna, det jag tvärtom tror, att flertalet skall vilja
bibehålla en-kronesedlarne. Såsom af Utskottets betänkande synes,
har jag-reserverat mig emot Utskottets beslut af det skäl, att jag ansåg
två-kronesedlar lämpligen böra kunna införas i stället för enkronesedlarne.
Att Banko-Utskottet i sådana här frågor eger motionsrätt,
är nogsamt kandi; men då jag icke är fullt säker på, huruvida
Herr Talmannen eger grundlagsenlig rätt att framställa proposition på
ett af enskild utskottsledamot inom Utskottet gjordt yrkande, vill jag
afstå ifrån mitt förslag och förena mig med dem, hvilka önska bibehållande
af en-kronesedlarne. Jag tror, att, då man vill företaga reformer,
bör man dervid icke taga för stora steg åt gången, ty derigenom
kunde lätteligen väckas misstroende hös folket. Jag tror derföre
att, om man toge ett så stort steg, att lägsta sedelvalören blefve
fem kronor, stort missnöje deröfver skulle förspörjas i flera orter inom
riket. I Skåne skulle val en indragning af en-kronesedlarne ej väcka
så stort uppseende, ty der har man i många år haft riklig tillgång
på danskt skiljemynt och sålunda blifvit mera van vid silfver i stället
för sedlar; men jag är representant ej blott för Skåne utan för hela
landet, och det. är hela landets väl och intresse, som nu är i fråga.
Ur denna synpunkt tror jag ock bäst vara att ännu eu tid bibehålla
en-kronesedlarne; men skulle deras indragning anses fördelaktig, så
föreställer jag mig, att ett sådant öfvergångsstadgande borde antagas,
som af mig blifvit föreslaget och af tvänne andra reservanter påpekadt.
För närvarande yrkar jag emellertid afslag å Utskottets betänkande.

Herr Gumselius: I likhet med flere af Kammarens ledamöter
är jag af den mening, att skäl för och emot nu föreslagna indragningen
af en-kronesedlarne blifvit i tillräcklig mängd anförda såväl i Utskottes
betänkande som under denna, diskussion, och jag tillåter mig
derför icke att nu andraga några skäl för saken eller att upptaga till
besvarande de invändningar som i ena och andra afseendet blifvit
gjorda. Som jag emellertid låtit anteckna mig såsom reservant emot
Utskottets förslag, ehuru jag i Utskottet gifvit min röst för detsamma,
vill jag nu blott angifva skälet härtill.

Eu del af Utskottets ledamöter voro nemligen af den mening att,
om en-kronesedlarne indragas, sedlar å 2 kronor i stället borde tills
vidare af Riksbanken utgifvas Detta medelförslag, som tycktes lofva,
så att säga, uppgörelse i godo af saken, hvilken väl nu kommer att
afgöras genom gemensam votering, biträdde jag inom Utskottet, men
detsamma blef icke der antaget till kontraproposition, vid hvilket
förhållande jag röstade för Utskottets förslag. Och då detta jemväl

Onsdagen den 21 April.

N:o 38.

blifvit af Första Kammaren antaget, kommer jag äfven nu att rösta
för detsamma. Skulle detta deremot vid en blifvande gemensam votering,
hvartill frågan efter all sannolikhet kommer att föranleda, falla,
så hoppas jag att vid nästa riksdag, då frågan säkerligen ånyo kommer
å bane, man skall taga i öfvervägande, om ej lämpligt vore att antaga
ett sådant öfvergångsförslag, som reservanterne framstäf. Under
nuvarande förhållanden yrkar jag emellertid bifall till Utskottets
förslag.

Herr Lyttkens: Gång efter annan höres härrop på proposition,
och det förvånar mig ej att Kammarens ledamöter äro otåliga med anledning
af den mängd yttranden, som i denna fråga redan afgifvits,
men det oaktadt kan jag icke underlåta att uttala de skäl, som föranleda
mig att ogilla Utskottets förslag.

På sidan 11 i betänkandet bar Utskottet visserligen beräknat den
förlust, som drabbat Riksbanken i och genom en-kronesedlarnes användning
i allmänna rörelsen, men Utskottet har deremot alldeles förtegat
den vinst, som tillskyndas Riksbanken derigenom att den har
dessa i och för sig värdelösa papper, dessa reverser, utelöpande utan
ränta.

En talare från Malmö har anfört många vackra skäl för borttagande
af ifrågavarande sedlar, och om dessa skäl åt honom framdragits
vid sista riksdagen, då fråga var om upphäfvande af privatbankernas
rätt att utgifva sedlar å 5 riksdalers valör, hade jag och,
såsom jag tror, flere med mig säkerligen blifvit mycket tacksamma.
Nu deremot tror jag ej dessa skäl förtjena synnerligt afseende, då det
galler Riksbankens sedelutgifning. Äfvenledes hafva en-kronesedlarne, i
jemförelse med sedlarne af högre valörer, en högst obetydlig roll i
bankluckan, när fråga är om sedelinlösning, äfvenså om en så kallad
ruu uppstår.

Härtill kommer ännu cn sak. Bankofulhnäktige hafva nemligen
gjort så obetydligt för att få det mindre silfvermyntet sprätt i landet,
att, om en indragning företoges af en-kronesedlarne nu eller under
de närmast kommande åren och innan man öfverallt inom landet hunnit
bereda sig på följderna af en dylik åtgärd, så skulle eu stor brist på
skiljemynt uppstå, hvilket kunde blifva ganska känbart. En sådan
brist visade sig ock, då det nya bronsmyntet infördes, och eu dylik
skulle äfven i detta fall icke uteblifva, då silfvermynt icke i nämnvärd
mängd finnes i rörelsen. I likhet med Herr Jöns Rundbäck anser jag
denna fråga vara en tidsfråga, som förr eller senare skall få den nu af
många önskade lösningen, men för närvarande anser jag Utskottets
förslag icke böra bifallas, och instämmer jag derföre med reservanterna
i deras afgifna förslag.

Flera skäl skulle visserligen kunna anföras, som tala för afslag å
nu föredragna betänkandet, men tiden är så långt framskriden, att jag
ej längre vill uppehålla Kammaren. I

I Herr Lyttkens anförande förenade sig Herrar Cad Aron Jönsson
och Joh. Bengtsson i Öxared.

Om indragning

af en-krone sedlarne.

(Forts.)

N:o 38.

Om indragning

af en-krone sedlarne.

(Forts.)

62 Onsdagen den 21 April.

Herr C. 1. Bengtsson: Såsom reservant vill jag endast i
korthet tillkännagifva, att jag kommer att rösta för afslag å nu föredragna
betänkandet, kvilket jag hoppas ej skall vinna Riksdagens bifall.
Hade deremot fråga framstälts om upphäfvande af privatbankernas
rätt att utgifva sedlar af 5 kronors valör, tror jag att en sådan
framställning skulle haft större utsigt till framgång.

Herr Uhr: Här förmodas och tros än det ena, än det andraSomliga
tro, att Kammaren skall bifalla, andra åter, att Kammaren
skall afslå Banko-Utskottets ifrågavarande förslag. Hvad som dock
är säkert och som jag tror litet hvar vara öfvertygad om, är att allt
vidare ordande i denna fråga båtar till föga, enär väl hvar och en af
oss här i Kammaren redan bestämt sin mening deri. Jag har likväl
ännu ett skäl mot den föreslagna indragningen af ettorna, hvilket jag
hittills icke hört omnämnas, och jag ber att med hänsyn till detta få
vända mig till herrar privatbanksegare. Het är visserligen sant, att
förutvarande Rikets Ständer tvänne särskilda gånger hos Kongl. Maj:t
begärt, att de enskilda bankerna icke vidare måtte meddelas oktroj
att utgifva sedlar af fem riksdalers valör. Denna oktroj fortfar dock
ännu, och då tycker jag, att herrar privatbanksegare kunde vara sä
nådiga och tillåta, att Riksbanken får behålla sina ettor; ty någor,
företräde framför privatbankerna bör väl Riksbanken hafva. Jag vill således
icke gå in på, att “ettorna “ borttagas, förrän privatbankernas
“femmor11 äro strukna. Då först är tiden inne att tänka på,, huruvida
riksbankens ettor böra försvinna.

Man har här talat om, att ettornas borttagande vore första steget
till att blifva af med Riksbankens sedlar å fem och tio kronors valör
Hvad detta påstående beträffar, så får jag såsom min oförgripliga,
mening förklara, att första steget derhän redan var taget, då skilhngssedlarne
försvunno ur den allmänna rörelsen.

Man framhåller fördelen af att få klingande mynt i den allmänna
rörelsen i stället för sedlar, emedan det förra har mera värde än de
senare. Kan väl vara. Men man må icke glömma, att det “klingande
myntet“ förlorar i värde genom nötning, hvaremot sedlames värde icke
minskas, om de nötas eller gå sönder. Det blir de respektive innehafvames
förlust, icke bankens.

Jag yrkar afslag å det föredragna betänkandet.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Enär jag vid föregående tillfällen,
då inom Riksdagen varit fråga om att bortbyta “ettorna", alltid förordat
deras bibehållande, men nu i följd af förändrade förhållanden intager
eu annan ståndpunkt i denna fråga, anser jag mig skyldig a11
tillkännagifva detta äfvensom att i största korthet angifva skälen derför.
Förr ansåg jag nemligen dessa l''ettor“ alldeles nödvändiga med
afseende på försändandet per posto af smärre liqvidera Sedan nu
emellertid, efter kronobrefbäringens upphörande, poststationer
inrättade i nära nog hvarje socken, och detta inom eu långt kortare
tidrymd än jag vågat hoppas, så har, åtminstone för mig, det hufvudsakligaste
skälet mot borttagandet af “ettorna," bortfallit.

Onsdagen den 21 April.

N:0 38.

Hvad beträffar den ekonomiska sidan af saken, så har jag alldeles
klart för mig nödvändigheten att, så vidt möjligt är, häråt mynt
sprides i landet; hvilken naturligtvis icke kan ske, så länge man har
dessa papperslappar, som representera mynt. Man har mot ettornas
borttagande invända att man utan dem icke kan i de flesta fall utan
svårigheter uppgöra smärre liqvider samt att sådana icke kunna verkställas
med silfvermynt; och man har exempelvis nämnt, hurusom icke
ens flottningscheferne skulle kunna betala sina flottningsarbetare utan
att hafva tillgång till dessa “ettor*. Jag tror dock litet hvar af oss
har gjort den erfarenheten, att man gerna har några ettor i sin plånbok,
men icke är angelägen om att hafva dem bundtvis der. Med
ett ord, man vill icke hafva något stort lager af dem. Och enligt
min mening bestridas de smärre liqviderna fullkomligt lika beqvämt
med de mindre silfvermynten, som med dessa “ettor*1.

Men det har, sedan denna fråga sist förevar hos Riksdagen, tillkommit
eu ytterligare omständighet, som talar för förslaget, och det är,
att vi nyligen afslutat en myntkonvention med Danmark. Och min
tanke är, likasom jag tror att den genom erfarenheten skall blifva hvars
och ens, att, om vi bibehålla våra “ettor“ så skall, åtminstone, i de
provinser, som gränsa till Danmark, väl papperslapparne stanna hemma
hos oss, men allt det silfvermynt, som vi hafva i rörelsen, stanna i
dansk arnes fickor.

Jag yrkar bifall till betänkandet.

Herr Malmberg instämde med Herr Sven Nilsson.

Grefve Björnstjerna: Jag skall fatta mig mycket kort. Man
påstår, att, då man blir äldre, är det angenämt att gå tillbaka till
sina ungdomsminnen, och denna öfverläggning förer mig verkligen tillbaka
till dylika behagliga minnen. År 1844, då jag första gången var
riksdagsman, hörde jag precist samma diskussion, som nu; det var då
fråga om borttagandet af de gamla 8- och 16-skillingssedlarne. Alldeles
som eu åt de första talarne i frågan här nyss gjort, framhölls
äfven då det farliga uti att borttaga papperssedlacne samt det missnöje
en sådan åtgärd skulle väcka hos kommittenterna — ja jag tror,
att man till och med talade om att borttagandet af dessa 16-skillingar
skulle kunna framkalla uppror. Men, besynnerligt nog, icke mera än
några är derefter, år 1848, lyckades det Ridderskapet och Adeln samt
Borgareståndet att få sin mening gällande; papperslapparne aflystes.
Jag hemställer, huruvida någon oro inom landet deraf uppstod.
Tvärtom, efter ganska kort tid var belåtenheten allmän, att sålunda
första steget var taget att få ett verkligt mynt i rörelsen.

Tretio år hafva sedan dess förflutit. Det torde då icke vara för
tidigt att nu taga ännu ett steg i samma riktning och aflysa pappersettorna.
Man nalkas sålunda småningom det mål, vi alla måste eftersträfva,
det att slutligen få hardt mynt sprid t i landet, ty, i olikhet
med He.rr Hseggström, anser jag det vara eu stor fördel att begagna
silfver såsom skiljemynt i stället för smutsiga papperslappar.

Om indragning

af en-krone sedlarne.

(Forts.)

N:0 38.

Om indragning

af en-krone sedlar

ne.

(Forts.)

04 Onsdagen den 21 April.

Herr Uhr gjorde en bevekande framställning till privatbanksegarne,
att de måtte tillåta Riksbanken att hafva qvar vinsten af en-kronesedlarne.
Då Utskottet emellertid tydligt visar, att det är en ren förlust
för Riksbanken att fortfarande utgifva dessa en-kronesedlar, kan
jag icke fatta denna Herr Uhrs uppmaning. Förlusten för dessa sedlars
utgifvande utgör ju, enligt fullmäktiges uppgift, öfver 70,000 kronor.

En talare har framhållit olägenheterna af att i bref försända
smärre penningebelopp i silfver. Dessa olägenheter förefalla dock bra
obetydliga; man kan ju i stället för silfverslantar skicka några brefmärken;
sådana behöfva alla, om icke den ena dagen, så en annan.

En talare, som afstyrkte Utskottets förslag, sade, att man ej borde
se på den enskildes, utan på statens bästa. Ja, detta är äfven min
åsigt; man bör verkligen ej se på den lättnad några timmerkarlar
kunna hafva då de skola köpa mjölk, utan snarare på fördelarne för
landet i sin helhet, och det år en fördel för landet att utbyta papperslappar
mot verkligt mynt. Jag anhåller om bifall till Utskottets
förslag.

Herr Törnfelt: Om man anser, att en-kronesedlarne äro bättre
att begagna än silfvermynt, hvarföre är man då icke konseqvent och
afskaffar de silfverskiljemynt, vi redan ega, samt återtager småsedlarne ?
Vill man återigen icke detta, så förstår jag ej, hvarföre man nu icke
vill taga silfver i stället för de slarfviga pappers-ettorna. Efter mitt
förmenande, är silfver bättre och beqvämare att handtera, än sedlar,
som så lätt hänga tillsammans vid hvarandra. Detta beträffande
sjelfva handteringen af dem.

I afseende sedermera på fastheten och säkerheten i penningerörelsen,
så har det klingande myntet ett ovilkorligt företräde framför
sedelmyntet. Om den metalliska valutan genom “någon outredd naturkraft“
en vacker dag försvunne från bankens hvalf, hvad hade man då
för sina sedlar? Här har så. mycket talats om tro; jag tror, att många,
tilläfventyrs de fleste, af Kammarens ledamöter knappt hafva läst igenom
Utskottets betänkande i denna fråga. Jag har gjort det och jag
tror derpå samt röstar för bifall till detsamma.

Herr O. B. Olsson: Äfven jag har vid åtskilliga föregående riksdagar
talat och röstat emot borttagandet af en-riksdalerssedlarne, men
har, i likhet med Herr Sven Nilsson i Österslöf och på samma grunder,
som han anfört, nu kommit till en annan åsigt. Till dessa, af
honom anförda skäl att nu borttaga en-kronesedlarne vill jag lägga
ännu ett, nemligen den stora kostnad Riksbanken måste vidkännas för
utgifvandet af dessa sedlar. På grund af detta och de af Herr Sven
Nilsson i Österslöf förut angifna skäl anhåller jag om bifall till Utskottets
förslag.

Herr Danielsson: Ehuru jag finner den af Utskottet före slagna

förändringen vara principielt riktig, anser jag mig dock ej böra
för det närvarande biträda densamma. Vid granskning förliden höst
af Riksbankens räkenskaper i egenskap af statsrevisor, blef jag i till -

Onsdagen den 21 April.

N:o 35.

fälle inhemta den upplysningen, att Riksbanken under räkenskapsåret Omindragning
1874 från Tumba reqvirerat och låtit förfärdiga 6,360,000 stycken “/ en-kronesedlar
å en krona, och häraf har jag dragit den slutsatsen, att dessa
sedlar ännu äro både begärliga och nyttiga i den allmänna rörelsen. <01 s''
Jag anser det äfven vara nödvändigt, att man, innan indragningen
beslutas, får utredt, huruvida de af General-poststyrelsen påpekade
svårigheter mot införandet af en utsträckt postanvisningsrörelse såsom
ett medel att afhjelpa den olägenhet, som genom indragningen skulle
uppkomma med hänsyn till svårigheten att genom bref försända smärre
penningebelopp, verkligen kunna undanrödjas eller icke. Dessa svårigheter
anser jag visserligen icke vara oöfvervinneligå, men tror dock,
att en utredning härutinnan är erforderlig.

Såsom ett ytterligare exempel på de olägenheter, som brist på
skiljemynt kan förorsaka på landsbygden, vill jag påpeka den svårighet,
som i sådant fäll skulle uppstå för till exempel en ordförande i
fattigvårdsstyrelsen att verkställa sina många små liqvider, om de nu
omordande en-kronesedlarne ej funnos.

Såsom jag redan sagt, anser jag frågan om förändringen vara för
''tidigt väckt och yrkar derföre afslag å Utskottets förslag.

Häruti instämde Herr Bolin.

Herr Werner Ericson: Med anledning af flere talares ordande
om den stora kostnad banken måste vidkännas för en-kronesedlarnes
utgifvande, ber jag att få upplysa, att det icke är riktigt
att säga, det banken skulle göra en förlust på dessa sedlars bibehållande.
I afseende på sjelfva saken kan det vara likgiltigt, om
man behåller en-kronesedlarne eller ej; har man smak för dem, må
man gerna behålla dem. Jag tror att talet om den häraf härflytande
osäkerhet i landets myntförhållanden är alldeles ogrundadt. Det är tydligt
att på lika stor värdemängd af silfver, som utsläppes i allmänna rörelsen,
förlorar banken räntan, då deremot icke så stor ränteförlust
för banken. uppkommer genom att utläppa sedlar.

Om man antager att den utelöpande massan af en-kronesedlar
utgör 7 millioner och att, såsom säkerhet för dessas inlösande, i bankens
hvalf innehålles en qvantitet silfver af tre och en half millioner kronor,
så skulle bankens ränteutgift för silfver genom en-kronesedlarnes bibehållande
i rörelsen inskränka sig till räntan på denna summa, eller
tre och en half millioner kronor, hvaremot, om dessa sedlar borttoges,
och banken måste i rörelsen hålla silfver till hela beloppet, eller 7
millioner kronor, bankens ränteutgift för erforderligt silfver skulle
blifva dubbelt så stor. Något sådant har Utskottet äfven erkänt, då
det i slutet af sitt betänkande säger:

“Mot en-kronesedlarnes ersättande genom en-kronestycken af silfver
har äfven anförts, att för landet i dess helhet måste det senare bytesmedlet
blifva mera kostsamt än det förra genom den ränta, som bör
beräknas å det för omsättningsbehofvet använda silfret."

Utskottet slutar med den förklaringen: “att den förespeglade förAndra
Kammarens Traf-, IH75, V:o 3$. 5

Onsdagen den 21 April.

Jöo 38. 86

Om indragna,g lusten på användning af silfvermynt å en krona måste blifva ytterst

af en-krone- obetydlig.*1
sedlarne. °

Herr Carl Ifvarsson: Jag yrkar afslag å betänkandet och det
hufvudsakligast af det skäl, att jag anser det vara omöjligt för Riksbanken
att under året anskaffa och tillhandahålla allmänheten så
mycket silfvermynt, att det kan ersätta de indragna sedlarne å eu
krona.

Beträffande yttrandena om nödvändigheten att utbyta sedlar mot
klingande mynt, vill jag gerna medgifva, att en sådan förefinnes i afseende
på privatbankernas sedlar, hvilka icke i motsats mot Riksbankens
gå med tvångkurs, utan i liket med vanliga reversal falla
i värde i den mån förtroendet till de respektive bankerna minskas.

Det är emellertid egentligen af det skälet, att det föreliggande
förslaget, på sätt jag förut antydt, enligt min tanke, är i närvarande
ögonblick opraktiskt, som jag icke kan biträda detsamma, utan hemställer
om dess ogillande.

Friherre Fock: Jag hade ej ämnat yttra mig i denna fråga,
men några här fäkta uttryck göra, att jag i egenskap af fullmäktig i
banken möjligen bör yttra några ord.

Under hela den vidlyftiga diskussionen i ämnet — jag_ ber Herrarne
om ursäkt för att jag säger detta — har jag ej funnit en enda,
åtminstone för mig giltig1 vederläggning af de för indragningen af ifrågavarande
sedlar framstälda skäl. Man har visserligen talat om, att
densamma skulle åstadkomma missnöje i landet, men detta motskäl
har dock biifvit tillräckligt vederlagdt genom framhållandet af det
faktum, att det öfver indragningen af de gamla skillingssedlarne uppkomna
missnöjet, i fäll det någonsin funnits, snart öfvergått till allmän
belåtenhet.

Man har vidare velat lägga bankofullmäktige till last, att de
såsom skäl till förändringen synnerligen framhållit det besvär, som
ifrågavarande sedlar förorsakat bankens tjensteman, och man har till
och med yttrat, att det förefölle som om fullmäktige ansåge banken
vara till mera för tjenstemännens än för allmänhetens skull. Så hafva
dock fullmäktige hvarken tänkt eller sagt, men val att tjenstemännen
. kunna sysselsättas bättre än genom att makulera förslitna en-kronesedlar.
Det har biifvit sagdt, att orsaken till den ständigt återkommande
makuleringen af en-kronesedlarne skulle ligga deruti, att till
följd af papperets dåliga beskaffenhet de snart blifva sönderrifna, men
så är endast i högst ringa mån förhållandet; makuleringen åt enkronesedlarne
är mindre ofta föranledd af detta skäl, än deraf, att
sedlarne komma tillbaka till banken i ett sådant skick, att de icke
anständigtvis åter kunna utskickas, och det är följaktligen icke papperets
fel, äfven om det är mindre godt.

Här har äfven biifvit framhållet, att den föreslagna åtgärden
skulle vara så vådlig, innan man hunnit att få tillräckligt silfvermynt
i stället; men när man yttrade detta, måste jag instämma med den
ärade representanten på östgötabänken, att man ej måtte hafva genom -

Onsdagen den il April. 67 N:o 33.

läst betänkandet; ty enligt detta skulle utgörandet af en-kronesedlar Om indragning
inställas först å dag, som fullmäktige egde bestämma; och det är val
ej tänkbart, att fullmäktige skulle vidtaga en sådan åtgärd förr än eu (Forts!)"
tillräcklig myckenhet silfvermynt blitvit pregladt.

Vidare har man talat om de svårigheter som, till följd af förändringen,
skulle komma att hos den stora allmänheten uppstå. Långt
ifrån att vilja bestrida, det sådant kan komma att inträffa, tror jag
likväl att dessa svårigheter icke äro så särdeles betänkliga. Särskild!
har påpekats de stora svårigheter, som skulle uppkomma vid flottningarne
i Norrland; men jag skulle vara tacksam för en upplysning
om, huru man reder sig med flottningar inom Norge, då man der icke
eger sedlar på mindre belopp än en specie.

Med afseende å den beräkning öfver de med en-kronesedlarne
förenade kostnader, som tinnes i betänkandet införd, så upptager denna
egentligen endast kostnaderna för dessa sedlars tillverkning, men utreder
icke närmare de kostnader, som dessa sedlars bringande ur
rörelsen sedermera föranleder. Att betydliga så väl kostnader soni
besvär häraf föranledas är likväl i fullmäktiges utlåtande tydligen
uppgifvet. Att äfven silfver nötes i rörelsen är sant, men nötningen
är betydligt mindre än man i allmänhet föreställer sig, och af de
silfvermynt, hvilka för närvarande begagnas i vårt land, är det först
på de gamla 24-skillingarne från Carl Johans tid, någon betydligare
nötning är märkbar.

Det har äfven framhållits — dock icke under öfverläggningen
utan i en reservation — att man icke bör göra reformer med bankväsendet,
då icke behofvet eller nödvändigheten sådant fordrar; men
skola vi vänta med reformer af nu ifrågavarande slag till den dag,
då behofvet eller nödvändigheten verkligen påkallar reformen, då fruktar
jag att det är för sent att söka hjelpa saken. Klokt folk söker på
förhand afvärja en fara, väl vetande att, då faran redan är inne,
hjelpen vanligen blir mycket dyrköptare.

Jag skall emellertid icke längre uppehålla Kammaren. Dessa
oskyldiga småsedlar hafva blifvit med så mycken värme omfattade,
att jag tager för afgjordt, det de inom denna Kammare komma att
stå sig ganska bra. Deras oskuld är likväl icke fullt otvetydig. När
de ett eller annat år varit i allmänhetens händer och återkomma till
Riksbanken, måste de dömas att å håle brännas. För min del skulle
jag önska, att de icke måtte ur hålet stå upp igen.

Herr Åke Andersson: Jag nödgas, trots ropen på proposition,

begära ordet, dertill föranledd af den siste talarens yttrande derom,
att sjelfva utgifningen af en-riksdalersedlarne skulle kosta banken så
stora summor, att det vore eu vinst att afskaffa dem. Härvid torde
likväl å andra sidan böra tagas med i beräkningen, att en mängd af
de småsedlar, Riksbanken utsläpper, aldrig dit återkomma. Det ligger
i sakens natur att åtskilliga af dessa sedlar på ett eller annat sätt
förstöras och försvinna, och lika säkert som detta är en förlust för
den siste sedelinnehafvaren, lika säkert är det en vinst för Riksbanken.

Så vida jag icke blifvit alltför illa underrättad, äro nu vid tillfället

1J:0 38.

Onsdagen den 21 April.

Om indragning — siffran kunde jag hafva tecknat mig till minnes, ty den hafva vi nti
a>sedlar0”6'' redogörelsen för banken, om jag hade tänkt derpå — omkring
(Förtid 800,000 stycken en-riksdalerssedlar af den gamla goda valören ännu
icke återkomna till Riksbanken och torde, åtminstone till allra största
delen, aldrig derstädes blifva presenterade till inlösen. Jag hemställer
huruvida icke äfven denna omständighet, ur synpunkten af
Riksbankens intresse, talar för bibehållande af sedlarne å eu krona.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter upptagande af de yrkanden,
som derunder förekommit, gaf Herr Talmannen, enligt dem,
propositioner å så väl bifall som afslag, samt förklarade sig anse ja vara
öfvervägande för den senare meningen. Votering begärdes, och blef
i anledning deraf, samt med upptagande af bifall till Utskottets hemställan
såsom ja-proposition, nu uppsatt, justerad och anslagen en omröstningsproposition
af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad Banko-Utskottet hemstält i betänkandet
N:o 19, röstar

Den, det ej vill, röstar:

J a:
Nej;

Vinner Nej, är Utskottets ifrågavarande hemställan af Kammaren
afslagen.

Omröstningen försiggick i grundlagsenlig ordning och utföll med
74 ja mot 87 nej; och hade Kammaren alltså afslagit Utskottets
förslag.

§ u Till

bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:

Stats-U tskottets memorial :

N:o 58, med förslag'' till sammanjemkning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande af Stats-Utskottet afgifvet utlåtande i fråga om
byte mellan Kongl. Maj:t och Kronan, å ena sidan, samt Stockholms
stad, å den andra, af mark å Långholmen; och

N:o 59 i anledning af erhållen återremiss af Stats-Utskottets utlåtande
N:o 34, angående väckt förslag att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t. anhålla om ändring af Kongl. kungörelserna den 17 Juli 1847
och den 7 Augusti 1863 rörande sättet för utarrendering af Kronans
fastigheter; samt

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts utlåtande N:o 7 (i
samlingen N:o 22), rörande förbud mot gårdfarihandel och marknader,
som ej i vederbörlig ordning blifvit pålysta.

Onsdagen den 21 April.

N:0 88.

,_.. ärenden, som nu första gången bordlädes, skulle uppföras

främst a föredragningslistan för nästa sammanträde.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr Magnus Jonsson under 8 dagar från och med den 23 i denna månad
Herr Jöns Pehrsson. . .. 8 . 24 ,,,.u

Herr Sandstedt...... 4 ’ ” oq

” ” ” •j£’ >5

§ 16.

Justerades protokollsutdrag rörande Kammarens i detta sammanträde
fattade beslut.

Kammarens ledamöter åtskildes kl. 3/4 4 e. m.

In fidem
H. Husberg.

RÄTTELSER:

i häftet N:o 33:

sid. 86, rad. 15 nedifr. utgår ordet “nn“

i häftet N:o 35:

sid, 58, rad. IS uppifr. står: 1,500
läs: 5,400

Andra Kammarens Prat. 1875. N:o .38.