RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1875:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1875. Första Kammaren. N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades protokollet för den 27 sistlidne April och 4 protokollsutdrag
för den 1 dennes.

Upplästes och godkändes Stats-Utskottets förslag till Riksdagens
underdåniga skrifvelser:

N:o 21, angående ändring i Kongl. Kungörelserna den 17 Juli
1847 och den 7 Augusti 1863, rörande sättet för utarrendeiing af
vissa Kronans fastigheter;

N:o 22, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
första hufvudtitel;

N:o 23, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel;

N:o 24, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel;

N:o 25, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
fjerde hufvudtitel; samt

N:o 26, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel.

Föredrogs Kongl. Mapts den 1 dennes bordlagda nådiga pro- sträckning för
position angående fastställande af sträckning för de delar af be- stambanan
slutade jernbanorna från Storvik till riksgränsen mot Norge, A''"! Storvik
hvdlkas riktning hittills icke blifvit slutligen bestämd m. m.

Herr Widén: Kongl. Maj:t bär här rörande den år 1873 beslutade,
men till sin riktning ej fullt bestämda jernvägssträckningen
genom Norrland förelagt Riksdagen att välja mellan tvänne
alternativ nemligen: Ro en vestligare riktning, för stambanan från
Hybo öfver Yälje till Ange och i sammanhang härmed för tvärbanan
Första Kammarens Prot. 1875. N:o 34. 1

\:o 34. 2 Måndagen den 3 Maj.

sträckning för {rån Torpshammar vesterut öfver Ange, Grällösundet och Osterstambanan
gunc^ till Näskott mot riksgränsen samt vidare för stambanan en

fiUriksaränsen kana från Gällö till Håsjö; 2.o en östligare riktning, nemligen
mot Norge, för stambanan norrut från Hybo öfver Välje till Torpshammar
(Forts.) och för tvärbanan derifrån öfver Håsjö, Dusnäsviken och Östersund
till Näskott mot riksgränsen eller Norge. Ett val skall sålunda
här göras af Riksdagen och i första rummet.af Stats-Utskottet;
och då denna fråga icke allenast för landet i dess helhet, utan
enkannerligen för Norrland är af omätlig vigt, samt det, såsom
jag vill få hoppas, ej kan vara utan betydelse för frågans utgång,
om Stats-Utskottet och Riksdagen redan vid remissen af
den Kongl. propositionen få veta hvad Norrland önskar i det
ifrågavarande hänseendet, så har jag ansett mig höra såsom representant
för ett af de norrländska länen här tillkännagifva,. att
jag och flertalet med mig önska framgång åt det östra alternativet,
enär det synes vara det för Norrland i dess helhet rättvisaste
och förmånligaste. En stambana bör naturligtvis ligga något så
när midt i bygden och gå i den riktning landet sjelftgår. Detta
vilkor uppfylles bäst med det östra alternativet. Sverige sträcker
sig från Hybo åt norr och nordost, och så gör äfven den i sistnämnda
alternativ föreslagna stambanan. Redan af denna orsak
måste jag således gifva företräde åt denna bana såsom lämpligare
och mera motsvarande landets behof. Den i det andra alternativet
föreslagna uppåtgående banan visar sig deremot redan i sin fortsättning
från Välje taga en alltför vestlig riktning, i det den dragés
till Ange, 3V2 mil vester om Torpshammar, hvarigenom, den
förryckes från att vara en stambana, afsedd för samfärdseln inom
landet, till att på denna samfärdselns bekostnad blifva en internationel
bana mellan Sverge och Norge, oaktadt ju,, enligt hvad
förut beslutits, den internationela tvärbanan endast borde, utgå
från Torpshammar och utmynna åt öster vid Sundsvall till Östersjön
och åt vester till Näskott och riksgränsen. Men med det
vestligare alternativet tillskapas derjemte i sjelfva verket från
riksgränsen öfver Inge och Hybo söderut emot hvad .Riksdagens
mening varit ytterligare en internationel bana af sjelfva. stambanan
som material. Denna prisas dock för.den korta förbindelse
den skall förmedla mellan Throndhjem och Östersund (Jemtland)
å ena sidan och Hybo—Stockholm å den andra. Men huru litet
värde har icke denna korthet, som., utom det att vägen för Sundsvall
och dess omnejd söderut derigenom förlänges, så litet skall
blifva använd af de orter, som den skulle afse att gagna. Jemtland
skall väl hellre vända sig till det så mycket närmare liggande
Throndhjem, då nu jernväg i alla fall öppnas dit, än till
Stockholm, och Stockholm med dess omnejd skall tydligtvis fortfarande
föredraga att begagna affärs vägen vesterut till Göteborg
eller Christiania. Härtill kommer att den tvärbana, som enligt Riksdagens
beslut skall dragas vesterut från Torpshammar, då den dragés
öfver Ange, kommer i ett alltför vestligt läge, för att med den
fördel, som annars vore möjlig kunna begagnas af den öfvervägande
större delen af Norrland. Det är ju dock till gagn för

Måndagen den 3 Maj. 3 N:0 34.

Norrland företrädesvis och för Norrland i dess helhet som den Sträckning för
internationela tvärbanan skall anläggas, och icke för att blifva s[amianan
en kommunikationsled för det södra Sverige eller Östersund—Ref- Slorvik

sund med uteslutande det öfriga Jernband'' och de återstående tre mot ZZIT
nordligare provinserna. Och då bör man väl taga i betraktande, (Forts.)
att de stora nordliga landskapen Ångermanland, Vester- och
Norrbotten genom densammas antagande skulle få en vida längre
väg till Throndhjem, än som bör erhållas och äfven kan erhållas
genom en tvärbana, enligt det östra alternativet. Slutligen skulle
stambanan i sitt samband med denna allt för vestliga tvärbana
till följd af den oformliga krökningen öfver Ange—G-ällö till Håsjc
lika onödigt. som känbart förlänga vägen och försvåra samfärdseln
inom sjelfva landet mellan de sydliga och det långt öfvervägande
antalet af de nordligare orterna.

Jag nar härmed antydt några af de synpunkter, som jag trott
redan nu böra framhållas och utgöra skäl dertill, att det östra
alternativet^bör föredragas framför det vestra. Flere finnas; men
då ett ingående i detaljerna icke kan vara lämpligt, må de för
närvarande lemnas å sido. Endast tvänne omständigheter skall
jag taga mig friheten att nu ytterligare beröra. Den ena angår
den direkta förbindelsen med Östersund, som ingår i planen för
det af Kongl. Maj:t nu föreslagna östra jernvägsalternativet. Det
kan nemligen icke för transito-rörelsen å tvärbanan vara annat
än en högst känbar olägenhet, att den skall vara tvungen att
anlöpa Östersund, då man är i tillfälle att erhålla en både ginare
och långt jemnare väg genom att fortsätta banan från Dusnäsviken
rakt på Näskott. Östersund hade visserligen i sådant fall fått
nöja sig med att träda i förbindelse;med denna bana genom en bibana.

Men då jag erinrar mig, huru vi i Hernösand, medan B-linien
stod på dagordningen, synnerligen gladde oss åt denna linie, för
det vi då blott skulle haft en bibana om 4 mil att bygga för att
komma in på hufvudbanan, så anser jag, att Östersund borde
haft all anledning att vara belåtet med att endast få en 1 mils
bibana att bygga. Östersund borde derföre icke heller fordra att
tvärbanan endast för dess beqvämlighet skall så förryckas och
försämras, som omförmäldt är. Då jag dock äfvenledes vet, att
den befolkning, hvars tankar jag här velat framföra, varit mäktig
att afstå från de anspråk, den ansåg sig ega på den nyss omtalade
B-linien, för att tillmötesgå den vestra befolkningens och
särskildt Östersunds önskningar, att en stambana måtte komma
till stånd, som låg mera midt i bygden, än hvad genom den nämnda
linien hade blifvit förhållandet, så hoppas jag, att samma befolkning
nu äfven skall kunna göra den uppoffringen, att utan missnöje
åse, huru tvärbanan för den direkta förbindelsen med Östersund
_ erhåller den riktning, som Kongl. Maj:t föreslagit, om den
nemligen derigenom kan befrias från de ännu större olägenheter,
som medfölja det vestra jernvägsalternativet. Jag skall således
för min del icke mot nu berörda missförhållande göra några vidare
invändningar. Den andra omständigheten, på hvilken jag velat
fästa uppmärksamheten, rör stambanans riktning genom Helsing -

N:o 84.

Måndagen den 3 Maj.

sträckning för land. I det program, hvarunder jag satt mitt namn, har man
Stambanan uttalat den önskan att få linien Hybo, Jokannesfors, TorpstMriktränscn
hammar. Jag erkänner, att de skäl, som tala härför, äro be‘mot
Tor7<Taktansvärda; jag behöfver ej framställa dem, emedan jaguar mig
(Forts.) bekant, att de i alla fall af en annan ledamot af denna Kammare
komma att här framläggas. Jag måste dock nu säga, att, om
jag än fortfarande anser dessa skäl vara ganska beaktansvärda,
jag dock icke längre kan anse dem fullt tillräckliga, för att, sedan
Kongl. Maj:t nu framlagt Hybo—Välje—Torpshammarlinien, motsätta
mig antagandet af detta förslag, då dermed just det öfriga
af vårt östra jern vägsalternativ kan räddas. Hvarföre jag utan
en reservation för Hybo—Yälje—Torpshammar biträdt Hybo—
Johannesfors—Torpshammarlinien, har varit, att man från vederbörande
sida oupphörligt sagt oss, att den förra af Kongl. Maj :t nu
föreslagna linien skulle vara alldeles otrafikabel. Vid sådant förhållande
har jag icke haft att välja emellan annat än den längre och
bugtiga Hybo—Johannesfors—Torpshammarlinien och den ännu
skarpare krökta Ange— Gfällö — Håsjölinien; och mellan dessa två
krökningar kunde jag icke vara tveksam i valet. Jag har nemligen
ansett krökningen i Helsingland vara mindre stötande och
dessutom för trafik och inkomst af banan medföra afgjorda fördelar,
som den andra linien icke erbjöde. Men derunder har jag
visst icke kunnat vara blind för, att denna Hybo—Johannesfors
—Torpshammarlinie var omkring 3 mil längre än den nämnda
Torpshammar—Yälje—Hybolinien, att anläggningskostnaden var
mycket större, och att således, om man kunde välja den af Kongl.
Maj:t nu föreslagna Torpshammar—Välje -Hybolinien, ett sådant
val skulle hafva skäl för sig. Och då det nu genom Kongl. Maj ds
nådiga förslag att göra detta val den förklaring från hans sida
måste vara gifven, att denna linia är trafikabel, om än förenad
med något större svårigheter än de båda andra på sidan
liggande linierna, och dertill kommer att den är så mycket kortare
och så mycket billigare och dessutom medför den fördelen,
att man kan fortsätta direkt norrut till Håsjö, hvarigenom åt de
nordligare länen beredes en lämpligare kommunikationsled så väl
söderut som vesterut till Norge, så kan jag, helst jag tror mig
få hoppas, att de omförmälda terrängsvårigheterna skola finnas
vid en närmare undersökning kunna något minskas eller undvikas,
icke annat än — då ett val skall göras nu — uttala mig för
Kongl. Maj:ts förslag å det östra alternativet.

Jag har här uttalat min tanke i afseende på det vigtiga valet
mellan de båda linierna. Jag tror mig tillika dermed hafva uttalat
tankarne hos flertalet af den norrländska befolkningen i
samma sak. Jag vet, att den står bakom mig och väntar med
fver på framgång för ett förslag till stambana, som, så vidt möjligt,
håller sig i midten af dess bygd, och ett förslag till internationel
tvärbana, som någorlunda jemnt och lika tillgodoser alla, att
den af ett sådant jernbanssystems genomförande väntar sig den
mäktigaste häfstång för utvecklingen af sitt materiela och andliga
lif; och jag vågar derför uttala min förhoppning, att Riksdagen

Måndagen den 3 Maj.

N:o 34.

och först och främst Stats-Utskottet måtte fästa allt det afseende sträckning för
vid den af mig nu förordade sträckningen af de norrländska ba- f.l^stoniie
norna, som den kan förtjena. Att detta mitt yttrande måtte få {niTiksgränsen
åtfölja den Kongl. propositionen vid remissen till Stats-Utskottet mot Norge.
torde jag äfven vördsamt få anhålla. (Forts.)

Herr Wallenberg: Den föreliggande Kongl. propositionen
företer egentligen något ovanligt deri, att der förekomma de ominösa
orden “antingen eller.u Tyvärr vill det af dessa ord synas, som
om Herr Civilministern, hvad man icke kunde nog beklaga, låtit
ett alldeles nytt program följa på den fasta hållning, Regeringen
förut intagit i jern vägsfrågor, och som vi alla haft anledning att
prisa. Det är tydligt, att, när i en fråga af den omfattning och
vigt som den förevarande en sådan obeslutsamhet gifven sig tillkänna
hos Regeringen, och dertill en Kongl. Maj:ts proposition
inkommer så i Riksdagens sista timma, frågan skall mer än eljest
tilldraga sig uppmärksamhet och väcka bekymmer hos Riksdagens
ledamöter. Såsom Herr vice Talmannen har sig bekant, hyser
jag den åsigt, att, om arbetet vid riksdagarne förnuftigt ordnades
och alla Kongl. propositioner aflemnades i god tid, skulle med
årligen återkommande riksdagar, dessa icke behöfva ovilkorligen
räcka i minst fyra månader. Denna åsigt är väl ännu icke så
allmänt spridd, men den blir väl och tillvinner sig då Riksdagens
erkännande; men så mycket kunna vi väl vara öfverens om, att
icke de allra vigtigaste Kongl. propositioner böra till Riksdagen
inkomma under de två sista veckorna af den ordinarie tiden för
dess sammanvaro, och dertill i ett så beklagansvärdt skick, som
den nu föreliggande. Jag säger beklagansvärdt skick, icke emedan
jag på något sätt ämnar fästa mig vid småsaker, men derföre
att uti denna proposition så litet afseende blifvit gjordt på
Riksdagens genom föregående beslut tydligt uttalade önskan att
i frågor som denna hos Regeringen finna en bestämd hållning.

Riksdagen har exempelvis anförtrott Regeringen tio millioner
kronor, för att efter Regeringens godtfinnande användas till låneunderstöd
åt enskilda jernvägar; detta naturligtvis för att undvika
de splittringar i sinnena, som småintressena skulle åstadkomma,
om Riksdagen skulle afgöra hvarje sådan fråga, splittringar, hvilka
vi alla mer än väl känna utöfva det menligaste inflytande på
många andra ärenden; men då Riksdagen så gjort, innebär väl
detta, efter min uppfattning, ett otvetydigt uttalande af Riksdagen,
att den i frågor rörande statens jernvägsanläggningar önskar
att få veta hvad Regeringen vill, för att dertill kunna säga
ja eller nej, och det oaktadt framkommer nu en så beskaffad proposition
som den föreliggande med en rubrik af “antingen eller"
och till hvilken man icke kan svara hvarken ja eller nej.

Hvad den omständigheten angår att detta ärende så sent till
Riksdagen inkommit, tror jag det är temligen väl bekant, att
ärendet under flera veckor varit hvilande hos administrationen,
derföre att Chefen för Civil-departementet under tiden haft sina
tankar upptagna af ett annat “antingen elleroch deri ligger så -

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

sträckning för ledes ett bevis för möjligbeten af att detta vigtiga ärendet kunnat
från"bstorvik ^ Riksdagen inkomma tidigare och i ett bättre skick.
till riksgränsen i afseende på sjelfva bansträckningarne skall det icke hända

mot Norge, mig att gå in i detaljer; men då jag anser det alldeles omöjligt,
(Torts.) att i det skick frågan för närvarande befinner sig, komma till
ett väl öfvertänkt och moget beslut rörande dessa bansträckningar,
skall jag be att få erinra om huru Riksdagen gjorde, då det valfråga
om jernväg genom Westmanland. Då sköt Riksdagen upp
frågan, för att vestmanlänningarne skulle åsämjas. Jag kan
undra, om det icke skulle vara skäl att äfven nu göra ett uppskof,
för att norrlänningarne möjligen skulle kunna åsämjas och
icke draga alltför mycket hvar åt sitt håll. Ingen tid behöfde
derföre gå förlorad; ty de beviljade medlen kunna mycket väl
användas för den oomtvistade 14 Va mil långa bandelen från
Storvik till Hybo, och nog kan man hafva tillräcklig sysselsättning
med att bygga på den till nästa riksdag och till dess Regegeringen
hunnit bestämma, hvilken linie den för sin del vill
förorda.

Jag har tillåtit mig yttra detta, för att lägga Stats-Utskottet
på hjertat huruvida man icke, för att förekomma ett omoget och
förhastadt beslut i Riksdagens sista timme, skulle kunna stanna
vid ett förklarande, att de redan beviljade medlen finge användas
för byggandet af den ostridiga bandelen från Storvik till Hybo
och i öfrigt hos Kongl. Maj:t ''anmäla, att Riksdagen behöfver tänka
på de återstående bansträckningarne till nästa år. Jag tror, att
man uti ett sådant beslut icke skulle kunna spåra någon ovilja
mot Regeringen, utan endast en önskan att icke göra sig skyldig
till ett förhastande, som både Riksdag och Regering sedermera
kunde få skäl att ångra.

Herr Asplund: Jag skulle icke hafva besvärat Kammaren

med ett yttrande vid remissen af denna Kongl. proposition, om
icke den siste talaren hade gjort ett uppslag i frågan, som jag
anser nödvändigt att bemöta. Han käntydde nemligen derpå, att
Riksdagen skulle uppskjuta den för Norrland så vigtiga frågan
ännu ett år, och hans skäl för en sådan åtgärd vore dels, att han
hos Regeringen funnit en viss obeslutsamhet i frågan, dels, att
Regeringens proposition så sent inkommit till Riksdagen, och dels
slutligen, att han hoppades den goda verkan af ett års uppskof,
att Norrlänningarne liksom andra “länningar“, skulle kunna åsämjas
och enas. Hvad nu det första skälet beträffar, så är det eu
fullkomlig missuppfattning af Kongl. Maj:ts proposition, att deri
skulle röja sig någon obeslutsamhet hos Regeringen. Så tydligt,
som någonsin, har Kongl. Maj:t deri antydt hvad han vill, så att
derom behöfver hvarken den ärade talaren, Riksdagen eller StatsUtskottet
komma i tvekan. Jag beklagar visserligen, att i propositionen
förekommer jemte detta bestämda “antingen11 också
ett “eller11; men detta har alldeles icke berott af någon obeslutsamhet
om hvilken sträckning som vore den rätta, utan har skett
för den händelse, att de förutsättningar, under hvilka det första

Måndagen den 3 Maj.

N:o 34.

alternativet blifvit föreslaget, icke skulle tillvinna sig Riksdagens sträckning för
bifall. Om den värde talaren, som före mig hade ordet, hunnit att
genomläsa icke blott denganska kortfattade propositionen, utan äfven fuiriksgränsen
de motiv, som i propositionen åberopas och Indika återfinnas i mot Norge.
civil-ministerns yttrande till det propositionen bilagda statsråds- (Forts.)
protokoll, pag. 5 och följande, skulle talaren otvifvelaktigt hafva
funnit, att det icke varit någon tveksamhet om rätta riktningen
för banan, som föranledt den anmärkta uppställningen af propositionen,
utan att Kongl. Maj:t alldeles bestämdt förordar det vestra
alternativet, men under förutsättning att Riksdagen redan nu
skulle besluta en liten utsträckning af det år 1873 beslutade system,
för att hinna till den af det östra alternativet berörda punkten
Håsjö, om hvars uppnående Kongl. Maj:t ansett det vara af den
vigt för Norrland att redan nu erhålla visshet, att Kongl. Haj:t
funnit sig i den senare delen af propositionen böra föreslå att,
derest den nämnda utsträckningen af det redan beslutade bansystemet
icke af Riksdagen medgåfves, Riksdagen skulle bestämma
sig för byggandet af den linie, som omedelbart berör Håsjö. Det
är således icke sant, att någon obeslutsamhet i den Kongl. propositionen
framträder.

Hvad tiden för propositionens framläggande angår, medgifver
jag och beklagar, att den så sent inkommit till Riksdagen, men
vågar bestrida, att detta berott af någon försummelse från Civilministerns
sida. Det har varit det rent tekniska arbetet, som
vållat dröjsmål in i sista stund och föranledt, att propositionen ej
kunnat komma tidigare.

Beträffande slutligen det tredje af talaren anförda skälet, eller
att Norrlänningarne under ett års uppskof skulle kunna komma
till enighet i frågan, så, äfven om jag derom gjorde mig den ringaste
förhoppning, hvilket jag med kännedomen om att Norrlänningar
äro envisare än både Vestmanlänningar och Södermanlänningar
icke gör, vill jag till talaren hemställa, om det då är
de norrländska representanterne, som skola afgöra frågan -—■ om
det är ett åsämjande dem..emellan, som skall vara det för frågans
pröfning bestämmande? År det icke Riksdagen i dess helhet, som,
med ledning af de upplysningar, Kongl. Maj:t och underordnade
myndigheter lemnat, eller som kunna af orternas representanter
meddelas, skall pröfva och afgöra frågan? Jag tror icke heller,
att den värde talaren skulle vilja tillmäta ett sådant åsämjande,
som han önskade framkalla, den vigt, att han ville lägga snart
sagdt hela saken i händerna på Norrlänningarne. I sammanhang
härmed torde jag få yttra några ord med anledning af den förste
talarens påstående, att han, då han förordade det östliga banalternativet,
uttryckt åsigterna hos det stora flertalet af Norrlänningar.
Jag ber att få fråga, huruvida något plebiscit i det
hänseendet egt rum? För min de! tror jag, att, om man hörde innebyggarne
öfver hela Norrland och icke blott fästade sig vid de
röster från kustlandet, som nu i broschyrer höjt sig för det östliga
alternativet, skulle det blifva åtminstone ganska tvifvelaktigt,
på hvilken sida de flesta skulle ställa sig; men sannolikt

JJ:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

sträckning för skulle ett fullt så stort antal finnas vara för det vestra alternafrlTsionik
som det östra, hvilket senare såsom ett förmedlingsförslag

tiliriksgränscn hvarken tillfredsställer kustlandet eller de inre delarne af landet.
mot Norge. Jag skall icke inlåta mig på något vidare besvarande af den
(Forts.) förste talarens anförande och hoppas att hvad den andre talaren
yttrat icke skall inverka hvarken på Stats-Utskottet eller Riksdagen.
Ett uppskof med frågans afgörande skulle lända till stor
skada så väl för staten, som för den ganska stora del af Norrland,
hvilken jag har äran representera. Eörhållandet är nemligen, att
arbetetet på dessa bansträckningar måste ordnas på tvänne linier,
och det finnes då intet bättre och lämpligare sätt, än att bygga
dels på den uppåtgående banan från Storvik till Hybo och dels
på tvärbanan från Torpshammar, denna senare bana må nu komma
att gå i den nordligare eller sydligare riktningen. Chefen för
statens jernvägsbyggnader har uti en vid Kongl. Maj:ts proposition
fogad promemoria tydligen ådagalagt, att det skulle vara en
ren ekonomisk förlust för staten, om arbetet på tvärbanan från
Torpshammar icke finge i år påbörjas. Under förhoppning,
att den olyckliga tvisten om tvärbanans sträckning skulle vid
denna riksdag kunna slitas, hafva ganska stora anordningar redan
vidtagits för att första vårdag kunna begynna arbetet vid Torpshammar.
Dessa anordningar skulle, om frågan uppskötes, vara
helt och hållet förfelade, och, hvad värre är, ett års uppskof med
arbetets påbörjande skulle också blifva ett års uppskof med dess
fullbordan; ty i de folkfattiga norrländska orterna låter det sig
icke göra, att genom ett års forceradt arbete taga igen ett för
arbetet förloradt år. Det blefve derjemte ett års ränteförlust för
statsverket; ty förrän banan blir fullt färdig, kan staten icke
deraf påräkna någon väsendtligare inkomst. Men om nu äfven
förlusten för staten icke vore större, än att den förmådde bära
den, så skulle deremot för Jemtland ett uppskof vara till oberäknelig
skada. Jemtland har i förhållande till sin folkmängd
och sina ekonomiska förhållanden gjort ganska aktningsvärda
uppoffringar för att framkalla eller påskynda byggandet af en
tvärbana, som kunde bereda provinsen förbindelse med båda eller
endera kusterna, Nordsjöns och Östersjöns. Jemte det Jemtland
i Sundsvalls—Torpshammarbanan tecknat aktier för 100,000 kronor,
har det nemligen erbjudit sig att, utan återbetalningsskyldighet
eller anspråk på aktier, till staten öfverlemna 900,000 kronor.
Detta har provinsen ansett sig kunna göra, för att snart
erhålla en förbindelse med den ena eller andra kusten, hvarigenom
i händelse af ett missväxtår provinsen kunde utifrån erhålla hjelp;
men skulle nu ett uppskof på ett år ega rum och ett missväxtår
för provinsen inträffa, då har den icke vunnit den påräknade nyttan
af sin million att för ett dylikt olyckligt fall hafva en lättare
kommunikation med de öfver 20 mil aflägna kusterna. För hvarje
år, påbörjandet och afslutandet af tvärbanan uppskjutes, ökas
också farau för ett missväxtår för denna på kommunikationer vanlottade
landsdel. Jag ber att få lägga Utskottet detta på hjertat,
jemte det jag hänvisar till ofvannämnda fullständiga utredning af

Måndagen den 3 Maj.

N:o 34.

den rubbning i arbetsplan och skada för staten, som skulle uppkomma
genom det ifrågasatta uppskofvet. För min del tror jag,
att frågan är tillräckligt utredd för att kunna nu afgöras, och
att i Stats-Utskottet sitta tillräckligt insigtsfulla och samvetsgranna
män, för att, med den tid af Riksdagens sammanvaro som
återstår, och som torde i år blifva längre än vanligt, moget pröfva
frågan.

Jag får slutligen anhålla, att detta mitt anförande, lika med
de föregående talarnes, måtte få åtfölja den Kongl. propositionen
till Utskottet.

Herr Brun anförde skriftligen: Mot Kongl. Majds nådiga

proposition angående fastställande af sträckning för de delar af
beslutade jernbanorna från Storvik till riksgränsen mot Norge,
hvilkas riktning hittills icke blifvit slutligen bestämd, föranledes
jag göra följande vördsamma erinringar och yrkanden, som jag
anhåller måtte få åtfölja den nådiga propositionen till StatsUtskottet.
.

Vid Riksdagens början uttalade jag i en motion, N:o 41, som
jag vördsamt åberopar, samt sedermera jemte mig, uti en underdånig
petition, de fleste Norrlands representanter den farhågan,
hvartill vi redan då egde grundade anledningar, att den från Regeringen
förväntade propositionen om bestämmandet af Norra
stambanans sträckning icke skulle blifva sådan, att den kunde
tillfredsställa Norrlands behof af förbindelsemedel med de södra
delarne af riket och ej heller komma att lända det gemensamma
fäderneslandet till rätt fördel.

Så vidt jag förmår uppfatta, har hvad som. då befarades nu
inträffat, och detta i mer än förväntad grad. Anda till namnet
saknar man i den Kong!, propositionen det förbindelsemedel med
det öfriga riket, hvarom Norrlands befolkning gjort sig förväntan
och landet behöfver för sin utveckling. Den nådiga framställningen
nämner icke ens en “Norra stambana", afsedd för hela
Norrlands förbindelse med det öfriga riket, utan handlar i
stället om “jernbanor från Storvik till riksgänsen mot Norge."
Hufvudändamålet med den föregående riksdagar ifrågasatta och
derigenom nu förväntade verkliga norra stambanan: de norrländska
bygdernas ändamålseniigaste förbindelse med de sydligare
delarne af riket, har i den nuvarande Kongl. propositionen stälts
i bakgrunden, och den sekundära angelägenheten att komma till
Norge, har gjorts'' till hufvudsak; de af höjdskilnad och andra
naturliga förhållanden beroende, högst väsentliga olikheter emellan
de vestra och de östra delarne af den norrländska landsträckan
hafva.lemnats utan det afseende, de förtjena; den för ett fullständigt
jordbruk tjenliga delen af Norrland med sin större befolkning
har icke ansetts mera, snarare mindre förtjent af en lättad
kommunikation, än de på jordmån, klimat och folk sämre lottade
vestra delarne af landet; af Norrlands folk är det blott en obetydlig
del, som skulle få något nämnvärdt gagn af jernvägen, om
den anlades efter det Kongl. förslaget, och af landets näringar

Sträckning för
Stambanan
från Storvik
till riksgränsen
mot Norge.
(Forts.)

N:o 84.

Måndagen den 3 Maj.

Sträckning för Synes det vara trävarurörelsen, som framför allt afses och af
frän^Stonik samma förslag tillmötes den största betydelsen.
tillriksgränsen Sådant är det intryck, jag erfarit af den Kongl. propositionen,
mot Norge, och jag kan derföre icke underlåta att uttala den öfvertygelse.

(Forts.) jag hyser, att landets klimatiska och naturliga beskaffenhet, dess
deraf beroende förmåga till en betryggande ekonomisk ställning,
befolknings- och näringsförhållandena: med ett ord allt, hvarpå
Norrlands tillväxt, sig sjelf och hela riket till gagn och styrka,
beror, hade mera och annorledes, än som skett, bort få verka
bestämmande vid förslaget om Norra stambanans läge inom
Norrland.

Redan en flygtig tanke på Norrlands geografiska och fysiska
beskaffenhet ingifver väl gerna den föreställningen, att den norrländska
odlingsbara och beboeliga jorden icke vidgar sig norrut,
utan tvärtom''“af tvenne naturliga skäl afsmalnar mot norden. En
stambana, som skall förmå gagna detta land såsom ett jordbruksoch
industriidkande och befölkadt land, skulle väl derföre, enligt
teorien icke böra gå närmare hafskusten söderut och aflägsna
sig allt mera från densamma norrut, utan snarare tvärtom, eller
efterfölja landets naturliga resurser för näring och beboelighet.
I strid emot en sådan teori och i strid emot landets naturliga förhållanden
och näringsvilkor, synes emellertid den stambana, som
af Eongl. Maj:t är ifrågasatt, vilja komma att anläggas. Vid sitt
inträde i det egentliga Norrland, straxt nedom helsinglandsgränsen
är stambanan till läget bestämd 2 mil från hafskusten; uppkommen
10 mil nordligare till Hybo, är stambanan bestämd att ligga 5
mil från kusten; ännu 8 å 9 mil nordligare, vid “Ange14 är den
ifrågasatt att komma 8 ä 9 mil från kusten samt ytterligare 5
mil nordligare, eller vid “Gfällö“, är den nu föreslagen att läggas
14 mil från kusten, allt fogelvägen räknadt.

Bland näringsgrenar i Norrland vill det af de handlingar,
som åtfölja den Kongl. propositionen, synas som att största afseendet
fästats vid trävaruforslingens underlättande. Men ehuru
jag sjelf idkar trävarurörelse och export, måste jag bekänna, att
så storartad och välgörande Norrlands trävarurörelse under lugna
tider och gynsamma konjunkturer än må vara, så statsekonomiskt
oklokt, ja, rent af olyckligt anser jag det vara att, på de andra
näringarnes bekostnad, medverka till, att den norrländska befolkningens
existens skall blifva mera eller hufvudsakligen beroende
af trävaruhandteringen. Trävarurörelsen är egentligen enhandel,
och den delar med handeln dess vanliga eventualiteter! Ett krig,
en ofördelaktig konjunktur kan för ett eller annat år betydligt
inskränka eller rent af afstanna trävarurörelsen, och det vore icke
önskvärdt hvarken att jernbanan och ännu mindre att landets
innebyggare skulle blifva för mycket beroende af en näring, som
kan vara underkastad sådana vexlingar, utan det tryggaste och
lyckligaste för landets innebyggare och för riket är tvifvelsutan,
att befolkningen aldrig dragés för mycket ifrån landets modernäring,
jordbruket, och de öfriga gamla näringsfången i Norrland,
hvilka visserligen icke gifva så stor eller hastig vinst, men lemna

Måndagen den 3 Maj.

N:o 34.

mera trygghet till varaktigt uppehälle. Man har också inom
Norrland den erfarenhet, att i de socknar, der allmogen icke sjelf
befattar sig med trävarurörelse, är välståndet jemnast och störst.
När det derföre är fråga om att föra Norrland framåt till utveckling
genom lättade förbindelsemedel, så borde man icke gifva skogarne
och trävarurörelsen företräde framför de odlingsbara bygderna
och jordbruket, hvilka senare dock utgöra landets kärna i
mer än ett afseende; och icke, på sätt det Kong!, förslaget innehåller,
från dessa odlade och befolkade bygder aflägsna stambanan.

Då denna, på Norrlands framtid så väsentligt inverkande och
jemväl för hela det öfriga riket vigtiga byggnadsplan nu lägges
under Stats-Utskottets och Riksdagens pröfning, kan jag derför
icke underlåta att uttala mitt ogillande och afstyrkande af hela
den af Kongl. Maj:t företrädesvis förordade luden Hybo—Välje—
Ange—Gällö, och endast för den af Kongl. Maj:t alternativt föreslagna
linien Hybo—Välje—Torpshammar—Håsjö tillstyrka antagandet
af blott den nordligare delen af densamma eller ifrån och
med sjön Leringen till Håsjö, samt får yrka uppskof till nästa riksdag
med bestämmandet afl jernväg ssträckning eu söder om sjön Leringen,
hvarigenom tillfälle beredes att bättre och fullständigare, än hittills
skett, undersöka de båda ifrågasatta linierna emellan sjön
Leringen och Hybo.

Visserligen har byggnadsstyrelsen uppgifvit, hvad som också
förekommer i föredragande Herr departementschefens yttrande till
statsrådsprotokollet, att “alla de frågor, som på bestämmande
af de omtvistade särskilda jernvägsliniernas riktning genom ifrågavarande
område böra inverka, äro för ändamålet tillräckligt utredda"
— men för den händelse, att i detta yttrande skulle vara
inbegripet meningen om den undersökning, jern vägsbyggnadsstyrelsen
låtit under sistlidne höst förrätta å sträckan Elfsund—
Wigge—Källsta eller Stödesjön, så vågar jag påstå, att undersökningen
af denna sistnämnda ifrågasatta vägsträckning är förrättad
på ett sätt, som är allt annat, än “för ändamålet tillräckligt".
— Först och främst blef nemligen undersökningen från
Hybo genom Delsbo och Bergsjö tingslag till Stödesjön sent
anbefald; vidare blef den ännu senare företagen, så att den inföll
på en otjenlig årstid mot inbrytande vinter, och slutligen har
genom en egendomlig uppfattning af de önskningar, som uttalats
till Kongl. Maj:t om denna undersökning, gränserna för densamma
hållits så trånga invid de fixerade punkterna, att deraf härledt
sig de krokar, som byggnadsstyrelsen upptagit på sin karta. Med
något mera välvilja och tillmötesgående mot den ort, hvarför
ifrågavarande undersökning blifvit begärd, hade den byggnadsstyrelse,
som i två somrar “letat" efter en för sina tycken tjenlig
väg att framkomma genom de aflägsna vestra vildmarkerna i
Ljusdal, Ramsjö, Borgsjö och Torp, lätt kunnat finna en beqväm
terräng för jernvägens framdragande genom norra Helsingland
från Elfsund till vester om Stödesjön, helst det var denna styrelse
bekant att en sådan belägenhet, om den på andra ställen saknades,
fans åtminstone vester om Malung-sjön. Men lika litet som

Sträckning för
'' Stambanan
från Storvik
till riksgränsen
mot Norge.
(Forts.)

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Sträckning för
Stambanan
från Storvik
till riksgränsen
mot Norge.
(Forts.)

styrelsen deraf velat betjena sig, lika litet bar samma styrelse
sedermera kunnat förmås att ens omnämna den Handling rörande
undersökning efter denna led, som under innevarande riksdag
blifvit förrättad af löjtnanten vid Kongl, väg- och vattenbyggnadscorpsen
Amundson och hvilken blifvit öfverlemnad till Herr
Civil-ministern och otvifvelaktigt kommit styrelsen till hända och
som visar att de af jern vägsbyggnadsstyrelsen kartlagda krokarne
på denna ifrågasatta handel äro ej blott onödiga, utan att vägen
af dem beskrifvits en mil längre och stigningen gjorts ofördelaktigare,
än i verkligheten behöfver vara.

I stället för att hafva låtit använda ett lika omsorgsfullt
“letande" för att framkomma i den östra delen af Jandet, som i
den vestra, har byggnadsstyrelsen låtit sig angeläget vara ej blott
att framställa denna östra vägsträckning genom norra Helsingland
såsom längre och ofördelaktigare, naturligtvis med synnerligt
fästadt afseende på vägen till Östersund — denna stad, hvars
“stora vigt och betydelse" få lära kunna fatta så lifligt, som
byggnadsstyrelsen — och med uteslutande af tanken på stambanans
behöflighet för den östra och större delen af Norrland,
utan styrelsen har särskildt sökt att förringa värdet af jordmån,
folkmängdstillväxt och industrien i den östra delen af Helsingland,
uppgifter hvilka de, som känna närmare denna landsdel,
icke skänka något förtroende. Att jordmånen och klimatet i
Delsbo och Bergsjö tingslag är af bättre och säkrare beskaffenhet,
än i de vestligare belägna socknarne Ljusdal och Färila, och
ojemförligt bättre, än på de små odlade eller odlingsbara fläckar,
som på ett eller annat ställe kunna påträffas efter jernvägssträckningarne
i höglandet ofvanföre Ljusdal, är så allmänt kändt,
att det icke behöfver bevisas. Hvarest jernvägsbyggnadsstyrelsen
hemtat sin uppgift om folkmängdstillväxten inom Delsbo tingslag
känner jag icke, men om under någon följd af år folkmängdstillväxten
inom tingslaget stått så lågt, som byggnadsstyrelsen
uppger, så ligger förklaringen öfver ett sådant förhållande deri,
att socknarne Delsbo och Bjuråker likasom äfven den intiligränsande
Bergsjö socken länge stått under laga skifte, deribland
Delsbo i omkring 30 år och som först för ett par år sedan afslutades,
— och medan en sådan förrättning pågår och upptagandet
af nyhemman och bosättningar på utjordar förhindras, kan
folkmängden ej anmärkningsvärdt öka sig, allra minst i samma
grad, som under normalt förhållande. Trakten kring Dellsjöarne
är inom Helsingland känd och värderad såsom en af Norrlands
mera befolkade, fruktbaraste och bästa bygder. Oriktig är också
den åsigt, byggnadsstyrelsen framstält, att jernbruken i denna
trakt icke skulle lida brist på lättad kommunikation, utan att inskränkningen
i jerntillverkningen skulle härröra deraf, att bruken
med större fördel kunna på annat sätt realisera sina skogstillgångar.
Det är nemligen en sanning, att de jernbruk, som ligga
härstädes inuti landet, lida ganska mycket af den numera dyra
landsvägsforslingen och att denna på sina ställen dels tvingat
att helt och hållet nedlägga, dels föranledt inskränkning i jern -

Måndagen den 3 Maj.

N:o 34.

tillverkningen. Och hvad särskildt beträffar dessa bruks trävara- sträckning för
rörelse, så drifves den från sådana, från bruken aflägsna skogar, stambanan
hvarifrån kolen ei kunna med fördel köras till bruken, hvaremot Storv,k

o i till vitcsovänsäll

sågtimmer och bjelkar kunna, här som annorstädes inom landet, mot Norge.
nedflottas från de aflägsna skogstrakterna efter vattendragen i (Forts.)
många mil och på detta sätt nedföras till kusten och derstädes
tillgodogöras.

I den Kongl. propositionen framhålles den förmenta stora
vigten af de södra orternas och framför allt hufvudstadens förbindelse
med Trondbjem, och för min del anser jag visserligen
att i åtskilliga hänseenden kan denna förbindelse vara nyttig. Men
om just Stockholm, såsom handelsstad betraktad och hittills
egande i Norrland sitt bästa handeisområde, får någon materiel
fördel eller vinst af att jernvägarne i Norrland anläggas så, att
de onödigtvis förlänga och försvåra den lätta förbindelsen emellan
de mera befolkade och industriidkande Norrländska bygderna och
hufvudstaden, men deremot göra förbindelsen möjligast beqväm
till Norge och snart sagdt tvinga Norrlands handel att gå dit —
derom hyser jag mycket tvifvel. Jag tror att det för Sveriges
hufvudstad ingalunda är likgiltigt, hvilken riktning norra stambanan
erhåller inom Norrland!

Genom mångårig bekantskap med Norrlands förhållanden är
jag slutligen öfvertygad derom, att endast de odlade, mera befolkade
och med industri försedda bygderna i Norrlands kustland, ega förmåga
att sysselsätta och underhålla en stambana, likasom ock att endast
om af ståndet emellan stambanan och kusten är måttligt, denna förstnämnda
kan komma att erhålla bibanor från kusten och derigenom
vinna tillräcklig trafik. I motsatt fall, om stambanan anlägges så
aflägse från kusten, i den vestliga riktning, det Kongl. förslaget
ifrågasätter, befarar jag att jernvägen blir till föga nytta för
Norrland, att den blir för staten förlustbringande, att de dåliga
resultaten af densamma komma att afskräcka från vidare jernvägsbyggnader
i Norrland och att derigenom under en lång framtid
tillbaka!]ålles den utveckling, som, om man i stället vid jernvägsanläggningen
följde den anvisning, Norrlands natur och näringsförhållandena
lemna, kunde till Norrlands och hela rikets
nytta genom den lättade kommunikationen kraftigt befordras.

.Då jag sålunda är lifligt öfvertygad att, till förekommande
af ett stort misstag, ett närmare aktgifvande på samt en fullständigare
utredning af flera här vidrörda förhållanden torde vara
nödvändiga, innan Riksdagen definitivt beslutar sig öfver jernvägsriktningarne
ofvanför Hy bo, då det derjemte synes vara en förspild
kostnad att anlägga jernvägen i en så steril, ödslig och för
trafiken otacksam trakt med sitt, i anseende till det höga läget,
cirka 1,300 fot öfver hafvet, hårda och för färden vintertiden rent
af vådliga klimat, som större delen af vägsträckan emellan Ljusdal
och Torpshammar utgör; då det slutligen torde anses önskvärdt
att kunna undvika så ofördelaktiga stigningar, som förekomma
på denna handel likasom på den ifrågasatta ännu vestligare,
hvilka skulle för all framtid fördyra forslingen och hastigt

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

sträckning för förnöta materielen, så torde allt skäl finnas till det partiela uppfråri^storvik
s^°f med Riksdagens beslut i förevarande jernvägsfråga, hvarom
tiuTncsgr°änseniaS här förut gjort hemställan; och torde detta partiela uppskof
mot Norge, så mycket hellre låta sig utan olägenhet göra, som derigenom
(Forts.) intet afsevärdt hinder lärer kunna uppkomma för arbetets påbörjande
och bedrifvande från och med sjön Leringen och norr ut till
Håsjö.

Alltså får jag förnya min vördsamma tillstyrkan om bifall
till den del af den utaf Kongl. Maj:t alternativt föreslagna jernvägssträckningen,
som omfattar vägsträckan från och med sjön
Leringen och norrut till Håsjö och derifrån öfver Dusnäsvilcen vesteruf,
men lika vördsamt påyrka uppskof till nästa riksdag med bestämmandet
af jernväg sförbindelsen emellan Hybo och sjön Leringen.

På det att nästkommande Riksdag må sättas i tillfälle att
kunna utvälja den fördelaktigaste förbindelsen emellan Hybo och
sjön Leringen, vågar jag slutligen hemställa, att Riksdagen behagade
hos Kongl. Maj:t anhålla om anbefallande af erforderliga
noggranna undersökningar för att få fullständigt utredt hvad som
af ofvan omförmälda löjtnant Amundsons verkstälda undersökning
redan lärer vara konstateradt, nemligen huruvida förbindelse-linien
emellan Hybo och sjön Leringen kan på ett tillfredsställande
sätt, utan någon betydligare vägförlängning, utan att besväras
med sådana ofördelaktiga stigningar, som förekomma på de vestra
alternativen, framdragas i riktning mot Dellsjöarne genom norra
Helsinglands och Medelpads väl befolkade och med betydande
industri försedda, för jernvägen och trafiken derå vida tjenligare
och tacksammare bygder.

Jag förnyar min anhållan, att detta mitt anförande må få
åtfölja remissen af den Kongl. propositionen till Stats-Utskottet.

Herr Bennich: Ehuru jag har den äran att vara representant
för en norrländsk provins och för en provins, som af det första
alternativet skulle hemta den största fördel, så befinner jag mig
dock i den lyckliga belägenhet, att jag, såsom boende hvarken i
Hudiksvall eller Östersund, icke har något enskildt intresse i denna
strid, utan kan, såsom jag förut har gjort och kanske någon
gång med alltför varm ifver, så äfven nu med lika intresse omfatta
Norrlands angelägenheter i allmänhet. Jag har således icke
någon anledning att strida pro aris et focis för Kongl. Maj:ts
förslag i detalj; men deremot har jag stor anledning att önska
framgång åt det norrländska jernbanesystemets fullbordande, och
det utan allt uppskof, liksom jag såsom representant anser mig
uppmanad att bemöta så beskaffade invektiv, som här blifvit
framkastade mot föredraganden för civilärenden. Jag tror icke,
att någon man med besinning eller känsla af den aktning, man
är skyldig en af Regeringens mest nitiske och kraftfulle ledamöter,
kan med någon uppmärksamhet för det betydande arbete både
till innehåll och omfång, hvarom den föreliggande propositionen
bär vittnesbörd, säga, att frågan framkommit i ett beklagansvärdt
skick. Jag tror icke, att man med fog kan mot Regeringen eller

Måndagen den 3 Maj.

N:o 34.

de myndigheter, som handlagt detta ärende, rikta den förebråelsen,
att det icke skulle vara utredt med all den omsorgsfullhet
och oväld, som sakens vigt fordrar. För min del anser jag, att
den Kongl. propositionen i detta afseende lemnar intet (ifrigt att
önska. Om det kan vara antagligt, att frågans behandling hos
Regeringen har en eller annan dag eller till och med vecka
blifvit förlamad genom tanken på ett annat “antingen •— eller",
så borde åtminstone förebråelsen derför icke utkastas från ett håll,
som så mycket bidragit till att framkalla just denna tanke.

Den siste talaren, hvars vidlyftiga anförande jag icke kunde
med uppmärksamhet följa, tillät sig emellertid en anmärkning,
hvilken jag anser mig berättigad och pligtig att upptaga till bemötande,
den nemligen, att vår jernvägsstyrelse skulle gjort sig
skyldig till partiskhet vid undersökningen af de ifrågasatta jernvägssträckningarne.
Man bör efter min tanke, huru lifligt intresserad
man än må vara för sin orts fördel, dock söka tillbakahålla
yttranden, som äro så förnärmande som detta för en aktad embetsmannacorps.
Genom att på sådant sätt gifva luft åt sitt missnöje
vinnes icke den sak, man vill förfäkta. I afseende på riktningen
och byggnadssättet af de ifrågasatta banorna skall jag för närvarande
icke inlåta mig i några detaljer. Dessa detaljer komma
att granskas af Stats-Utskottet; och jag tror, att Utskottet genom
denna granskning skall finna vägledning för sin uppfattning, af
hvad som ur allmän synpunkt är det bästa och nyttigaste. Innan
jag slutar, ber jag dock att få åberopa en stor auktoritet i jernvägsfrågor,
nemligen Öfverste Ericson. Jag vet icke, hvar det
yttrande förekommer, på hvilket jag nu syftar; men jag har det
dock i minnet. Det lyder ungefär sålunda: “Om jag bygger en
dyr bana, så svider det nog för stunden, men det glömmes snart.
Bygger jag deremot en bana i felaktig riktning, bygger jag den
med lutnings- och krökningsförhållanden, som i all framtid komma
att tynga på trafiken, så glömmes det aldrig". Det är alldeles
gifvet, att, om man också kan nöja sig med svåra lutnings- och
krökningsförhållanden, så länge trafiken är liten, såsom den vanligen
är i början, då banan nyss blifvit öppnad, så komma dock
olägenheterna deraf att växa och mångdubblas med trafiken; och
det glömmes aldrig. I detta afseende ville jag lägga StatsUtskottet
på hjertat att se till, huru förhållandena komma att
gestalta sig med det andra alternativet i den Kongl. propositionen.
I detta alternativ äro lutningsförhållandena sådana, att, om det
någonsin skall blifva någon större trafik på de norrländska banorna,
hvilket jag för min del är öfvertygad att det blir, såkomma
dessa lutningsförhållanden att visa sig alldeles olidliga! Om man
vid detta förhållande fäster behörigt afseende under granskningen
af Kongl. Maj:ts förslag, så tror jag, att hvarken Stats-Utskottet
eller Riksdagen skall blifva villrådig i bedömandet af hvilketdera
af de framlagda alternativen är det rätta.

Herr Wallenberg: Den ärade representanten från Jernband,
som först yttrade sig, har uppkallat mig att ännu en gång, ehuru

Sträckning för
Stambanan
från Storvik
till riksgränsen
mot Norge.
(Forts.)

Måndagen den 3 Maj.

N:o M.

Sträckning för
Stambanan
från Storvik
till riksgränsen
mot Norge.
(Forts.)

ogerna, taga ordet. Han yttrade nemligen, “att sådana förberedande
åtgärder af byggnadsstyrelsen blifvit vidtagna, att det nu
skulle vara eu ofantlig ekonomisk förlust att icke bygga deruppe
på norra delen af dessa bansträckningar“. Om Riksdagen skulle
låta binda sig i sina beslut af så beskaffade åtgärder, vore Riksdagens
beslutanderätt ofri; ty om byggnadsstyrelsen blott lät föra
ihop kärror, hackor och spadar på någon punkt, nödgades Riksdagen
derigenom foga sig efter byggnadsstyrelsens åtgärder. _ Nu
är det händelsen att från den färdiga östra stambanan blifvit
forslad något jernvägsmateriel till Torpshammar, men den ligger
der troligen i godt förvar.

Ett annat motiv af lika underhaltig beskaffenhet är det myc- -ket generösa tillbudet af Jemtlands läns landsting af 900,000
kronor, om sträckningen af jernvägen blir sådan som det vill. Jag
tror, att hela kostnaden för denna jernväg går till 31 millioner
kronor, och 900,000 kronor är icke mer än 3 procent deraf; och
är det på det viset, som statens jernyägsanläggningar skola bestämmas,
att de ovilkorligen skola gå i alla de krökar, som kunna
af landsting önskas, emot det att man erbjuder 3 _ procent af
anläggningskostnaden, då komma vi snart till den tidpunkt, då
statens jernvägar icke komma att bära sig. Det är snarare en
olycka än en lycka att få dessa 900,000 kronor, ifall detta skulle
inverka på riktningen. Jag säger icke, att det är en missriktning;
men på det motivet vill jag icke tro, att Stats-Utskottet fäster
det ringaste afseende. Hvad Sundvall—Torpshammarbanan angår,
har man redan trott sig finna, att det är begånget ett misstag,
att den icke är bredspårig, och detta är ytterligare en anledning
att det icke brådskar med att bygga fortsättning för statens räkning,
förrän det enskilda bolaget hinner omgöra sin bana, hvarpå
man lärer vara betänkt. Det må kanske medgifvas, att jernvägar
i Norrland icke kunna undvikas, äfven om det icke är så alldeles
påtagligt, som somliga vilja göra sannolikt, att de komma att
bära sig. Det tror jag kommer att dröja. Men när man gick in
på att bygga jernvägar i Norrland — hvilket jag för min del
icke motsatte mig — tänkte man sig, att man skulle slippa med
en stambana, eller att man skulle försöka att få en bama, som
kunde förmedla de båda intressena så långt upp som möjligt, och
att dessa icke skulle skilja sig vid en mycket sydligare punkt än
man först hade anat. Det har visserligen blifvit sagdt och står att
läsa i den Kongl. propositionen bland många andra besynnerliga
uttryckssät, “att den ifrågasatta tvärbanan till riksgränsen tillsammans
med den uppåtgående linien kunde uppfattas såsom en
sammanbindning sbana mellan rikets hufvudstad och Trondhjems isfria
hamn vid Vesterhafvet11. Jag tror, det låter något; men. vi hafva
en sammanbindningsbana emellan Stockholm och Christiania och
en emellan Stockholm och Göteborg och med dessa kan väl icke
denna nya föreslagna sammanbindningsbana emellan Stockholm
och Trondhjem i något afseende komma att täfla. Jag kan visserligen
icke nu uppgifva miltalet; men säkert är, att det är så
betydligt längre, att det icke kan blifva fråga om någon täflan.

Måndagen den 3 Maj.

Det har jemväl blifvit sagdt af den talare, hvars yttrande nu
uppkallat mig, att det. icke vore möjligt eller af vigt, att norrländmgarne
förenade _sig om denna fråga. Jo! det är af stor
yft* Ja§ hemställer till dem, som vant med litet längre, om det
icke tomt gått till på det viset, att då de, som icke varit hemmastadda
med lokala förhållanden, önskat att få kunna draga några
säkra slutsatser af det allmänna omdömet i de särskilda landsbygrUj.
Je™vä§enii skulle läggas, har man utverkat sig ett uppskot
för att få en sådan samman]''emkning af de olika åsigterna
till stånd, och på det att Riksdagen icke skulle helt enkelt efter
personliga tycken och vänskapliga förhållanden afgöra så viktiga
frågor i afseende på landets framtida ekonomiska utveckling.
JJet är derföre icke så betydelselöst, om från första början, innan
Jernvägen fortsättes, mer än hälften af norrländingarne är missnöjd
med sträckningen; men det är för sakens egen skull och
tor den inkomst, jernvägen kan komma att lemna, af stor vigt att
man försöker att få så många som möjligt inom de orter, der jernvägen
skall gå fram, att blifva belåtna med den sträckning, som
af Regeringen och Riksdagen varder bestämd.

Att sa™nje värde talare afgifvit en protest emot min uppgift,
att fragan hvilat till följd af civilministerns iråkade obeslutsamhet,
bevisar blott, att man äfven kan protestera emot — sanningen!

Herr Asplund: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en gång
tagit till ordet; men det har skett för att i största korthet rätta
något missförstånd, som tyckes herska hos den siste talaren, och
det är icke blott ^i den punkt, som jag ansett mig skyldig att
vidröra, utan i många andra afseenden, som denna hans missuppfattmng
synes ega rum. Han har då yttrat, att jag skulle sagt,
att det bidrag, som Jemtlands läns landsting lemnat till tvärbanan,
skulle vara gifvet under vilkor, att det skulle inverka på
banans sträckning. Detta har icke varit händelsen. Då jag vidrörde
detta bidrag, var det endast för att fästa Stats-Utskottets
0Ca Hammarens uppmärksamhet, att det var gifvet under förutsättning
att påskynda banan. Samme talare har antydt, huru
ringa detta bidrag vore i förhållande till anläggningskostnaden,
och att det endast utgjorde 3 procent deraf. Jag trodde, att han
var större, penningekarl, än att han icke ansåg 3 procent äfven
vara penningar ; men detta bidrag må vara större eller mindre,
ar det dock alltid ett bevis, att denna landsort väntar att snart
fa jernvägen pabörjad.

Vidare har häri sagt, att om Byggnadsstyrelsen skulle få vidtaga
anordningar i afseende på arbetet, och det skulle anses som
ett motiv för Riksdagen att besluta från hvilken punkt, jernvägsarbetet
Jiorde börjas, så skulle följaktligen dessa anordningar inverka,
pa Riksdagens beslutanderätt. Jag hade icke trott, att det
var Riksdagen, . som beslutade dylika anordningar, utan att den
ofverlemnade till Kongl. Maj:t att, efter förslag af Bvggnadsstyrelsen,
bestämma hvar arbetet skulle börjas; och det torde

■törsta Kammarens Prof. 1875. N:o 34. 2

N:o 34.

Sträckning för
Stambanan
från Storvik
till riksgränsen
mot Norge.
(Forts.)

N:o 34.

Sträckning för
Stambanan
från Storvik
till riksgränsen
mot Norge.
(Forts.)

Måndagen den 3 Maj.

också vara riktigt, att Byggnadsstyrelsen på förhand vidtagit nödiga
anordningar, för att kunna börja arbetet på de lämpligaste
punkter på tvärbanan, så snart beslutet om dess sträckning fattats.

Herr Frisk: Det är med den största förvåning jag tagit del
af nu föreliggande nådiga proposition rörande sträckningen af jernvägarne
norr om Hybo, enär jag af nämnda proposition funnit, att
Kongl. Maj:t, ehuru frågan gälde fortsättningen af Norra stambanan,
ej behagat fästa något afseende vid den petition, som 20
af Norriands representanter vid riksdagen i början af sistlidne
Februari till Kongl. Maj:t inlemnat rörande nämnda stambana,
utan synes det nu att Kongl. Maj:t fästat större afseende på en
del af provinsen Jemtlands än på hela det öfriga Norrlands intresse,
hvithet ej kan annat än både förvåna och smärta mig.

Nu föreliggande Kongl. förslag stöder sig på det memorial
i ämnet som Styrelsen öfver statens jernvägsbyggnader den 30
sistlidne Härs till Kongl. Maj:t ingifvit; men Kong}. Maj:t härda
ej byggt på någon säker grund, enär flera suppositioner och uppgifter
i nämnda, den Kongl. propositionen åtföljande memorial
ej äro fullt riktiga eller sanningsenliga. Så t. ex. har Byggnadsstyrelsen
i sitt memorial å sidan 17 tillåtit sig ett yttrande rörande
jerntillverkningen inom den del af norra Helsingland, som
skulle genomlöpas af jernvägen, om den blefve byggd emellan
Hybo, Elfsund, Johannisfors och Torpshammar, eller Hybo, Elfsund,
Malungen och Stödesjön, hvilket icke är med verkliga förhållandet
öfverensstämmande, åtminstone hvad angår Strömbackaverken,
hvilket ock synes af ett intyg af den 3 dennes utgifvet
af f. d. förvaltaren vid Strömbacka bruk, Herr C. A. Högberg,
som jag nu håller i min hand och hvilket intyg jag ock anhåller
få till Stats-Utskottet öfverlemna. Likaså äro flera af de utaf
Byggnadsstyrelsen gjorda beräkningarne af folkmängden efter 2
mils rayon å de olika linierna ej med sanningen öfverensstämmande
och hvarom behöriga utredningar uti Medkammaren nu
torde vara framlagda.

Om jag nu öfvergår till granskningen af sjelfva förslaget om
jernvägssträckningarne, så tror jag att de fleste af Biksdagens
medlemmar skola noga betänka sig,
gandet af någondera utaf de af Kongl. Maj:t söder om tvärbanan
Sundsvall—riksgränsen föreslagna sträckningarne: Hybo, Wälje
och Ange, eller Hybo, Wälje och Torpshammar, då jag nu ber
att få fästa Herrarnes uppmärksamhet på att å den förra.bansträckningen
förekommer ej mindre än 2 val 2,500 fot stigningar
af 1 på 00 och 1 mil 2,100 fot af 1: 60 till och med 1: 79, och på
den senare ej mindre än 3 mil 14,000 fot af 1 på SO och 22,600
fot af 1: 61 till och med 1: 79, hvarförutan den förra skulle framgå
på höjder af till och med 1,210 och den senare af 1,380 lot öfver
hafvet. Tro Herrarne, att någon opartisk person, som rätt betänkt
dessa förhållanden, vill rösta för att en statens stambana bygges
med så svåra stigningar och så högt öfver hafvet som jag nu omnämnt,
då sådana kunna undvikas? Och huru skulle det kunna

Måndagen den 3 Maj.

N:o 34.

ga vid trafikerandet af dylika banor under t. ex. en så sträng vin- sträckning för
ter som den nyss slutade? Månn tro man ej skulle riskera att Stambanan
under så svår vinter bantågen å nämnda, så högt öfver hafvet

jernv«ga.r skulle kunna_ blifva alldeles insnöade och de ''mot ”Norge™
medföljande menniskorna frysa ihjel på resan genom dessa så glest (Forts.)
befolkade trakter?

Väljer man deremot, för Norra stambanans fortsättning från
Hybo till tvärbanan, linien: Hybo, Delsbo, Elfsund, Malungen och
vester om Stödesjön, så undvikas nu nämnda svårigheter, enär
denna jernväg skulle framlöpa genom tätt befolkade, odlade och
god industri eggande, bygder på en mycket tjenlig terräng, der stigningar
af 1 på 60 ej äro fullt en mil långa, och der banan skulle
framgå på. höjder af högst 500 fot öfver hafvet — på denna linie
skulle ock jern vägen komma att träffa flera nu i anseende till de
nu, och flera år här förut, i dessa trakter rådande höga forsellönerna
af 25 a 30 öre, ja till och med deröfver per centnermil,
dels alldeles nedlagda, dels till sin rörelse mycket förminskade
jernbruk och sågverk med stora skogstillgångar, deraf bland de
form: Strömbacka-verken, som hafva mer än 140,000 och de Ströms
bolag tillhöriga jernbruken Franshammar och Andersfors, som
hafva mer än 40,000 tunnland skog, och hvilka egendomar, om
jernvägen skulle sträckas förbi dem, skulle komma att tillföra
densamma högst betydliga inkomster. Då likväl nu det torde behöfvas,
så väl att statsverket undersöker den af Löjtnanten vid Yägoch
vattenbyggnads-corpsen, Herr A. Amundson undersökta vägsträckan
emellan sjön Malungen och Stödesjön, som ock å nyo
limen Hybo, Wälje, Torpshammar för att kunna undvika å den
senare nu varande så svåra stigningarne och stora höjder öfver
hafvet, samt dessutom denna Kongl. proposition så sent till Riksdagen
inkommit, sa torde skäl vara att helt och hållet uppskjuta
fragans afgörande till nästa riksdag, eller att åtminstone ej nu
bestämma byggandet af annan del af nu föreslagna jernvägssträckningarne
än den emellan sjön Leringen och Håsjö.

Detta mitt yttrande anhålles vördsamt måtte få åtfölja den
.Kongl. propositionen till Stats-Utskottet.

. Herr Beijer: Då här i ett yttrande förekommit den anmärkningen
mot Jernvägsbyggnads-styrelsen, att den skulle hafva varit
partisk i afseende pa undersökningen af den ena jernvägssträckningen,
anser jag mig böra yttra några ord till bemötande af denna
anmärkning. Jag vill då förklara, att undersökningarne blifvit
gjorda efter samma plan och lika noggrant på alla iinierna, och
att, da de hafva en omfattning af 50 a 60 mil, det är tydligt och
klart, att de icke kunna vara så detaljerade, som de hvilka framdeles
verkställas, innan banan bygges. Då undersökningarne således
äro utförda efter samma grund på alla alternativen, bör
man kunna antaga, att den. första undersökningen är tillförlitlig
för bedömande af de olika jernvägsliniernas tekniska företräde!*

■ f1 n?,.»n ny un.dersökning skulle göras, så skulle den ju, för att
icke blifva partisk för den ena eller andra linien, verkställas å

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Sträckning för alla de ifrågasätta alternativen och göras så noggrann, att man
stambanan vara fullt, öfvertygad, att inga bättre linier skulle kunna

från storvik finn men gå beskaffade undersökningar fordra stora kostnader
mTrnraT och derå års arbeten, ty på ett år kunna de icke medhinnas. Jag
(Forts.) kan således försäkra, att någon partiskhet icke har tunnits hos
styrelsen, bvilket så mycket mindre kan vara att antaga, som
styrelsen icke bar annan uppgift än att utreda förhållandena.

Det är besynnerligt, att uti en underdånig ansökan, som under
sistlidne Februari månad inkom till Kongl. M.aj:t, har man, under
uttalande af den öfvertygelse, att den af de jemtländske komiterade
föreslagna sträckningen af stambanan från Hybo till Hallo
icke skulle medföra något nämnvärdt gagn för det östra Norrland,
anhållit, att Kong!. Maj:t, derest förevarande fråga funnes fullt
utredd, ville i nåder för Riksdagen föreslå den beslutade jernvagens
byggande efter östra alternativet, men att, i motsatt händelse,
Kongl. Maj:t måtte med framläggande af förslag till banans riktning
från Hybo norr ut låta åtminstone anstå till ett annat år,
då erforderlig utredning och fullständigare upplysningar om det
ena eller andra alternativets verkliga företräde hunnit till fullo
beredas. Det förefaller mig, som om man härmed ville saga, att
om Kongl. Maj:t ville föreslå det östra alternativet, så vore undersökningarne
fullständigt verkstälda, men att, om det vestra alternativet
skulle väljas, så skulle en ny undersökning erfordras.

Beträffande äter det andra skal, _so_m här framhållits för ny
undersökning, nemligen att en profilritning blifvit inlemnad, som
skulle visa en betydlig förbättring på det östligaste alternativet,
och att banan derigenom skulle förkortas, så hvarken vill eller
kan lag yttra mig härom. Jag tror i allmänhet icke på några
så beskaffade profilritningar, förr än jag sett detaljerad undersökning
och kostnadsberäkning. Sådana profilritningar och provisoriska
undersökningar hafva många gånger tillförene blifvit till
styrelsen inlemnade, men när man har kommit till närmare granskning
deraf, hafva de oftast befunnits otillförlitliga. Jag tror,
att styrelsen i sitt i ämnet afgifna utlåtande har fullständigt redogjort
för alla omständigheter, som i denna sak böra tagas i betraktande,
och att den undersökning, som skeft, _ är så fullständig
som fordras för frågans bedömande, så att här icke kan vara skäl
för uppskof, hvilket dessutom skulle vara förenadt med stora kostnader.
Man kan härvid visserligen säga, att de medel, som redan
äro anslagna, icke förslå till utförande af den faststälda delen åt
stambanan, och att ett uppskof således icke skulle medföra någon
olägenhet, men att ett sådant åstadkommer en menlig rubbning
i arbetsplanen är ganska säkert. Jag anser, att man icke bör
försumma ett sådant år som det innevarande, då man har förhoppning
om minskade arbetskostnader samt god tillgång på arbetare,
då icke så vidtomfattande jernvägsarbeten i år förekomma som
under de föregående åren. Jag anser mig nu för närvarande icke
behöfva vidare yttra mig i denna sak. Jag har gjort reda för

min åsigt i Jernvägsbyggnads-styrelsens utlåtande, hvilket jag hoppas
att Stats-Utskottet skall närmare granska. Det finnes dock

Måndagen den 3 Maj.

N:o 84.

ännu en omständighet, som jag anser mig böra fasta afseende vid, Sträckning för
nemligen det påstående man fått höra, att hela Norrland skulle
önska den östra sträckningen. Jag tror mig nästan kunna visa, tillriksgrämen
att så icke är förhållandet. Befolkningen inom Helsingland upp- mot Norge.
går till 97,000 menniskor, af hvilka omkring 60,000 bo söder om (Forts.)
Hybo, och för dem kan det icke vara af någon fördel att få en
omväg, om de vilja fara norrut. Inom Jemtlands län utgör invånarnes
antal 71,000, och af dem önska de fleste det vestra alternativet.
En sådan önskan har äfven blifvit uttalad i en underdånig
ansökan från Arbrå, Jerfsö, Ljusdals, Färila och Ramsjö
socknar inom Helsingland, och antalet invånare inom dessa socknar
uppgår till 15 ä 20,000, och jag skulle bra mycket misstaga
mig om det icke inom Medelpad finnes omkring 20,000 personer
som anse det vestra alternativet, som går 8 ä 9 mil in i landet,
för det fördelaktigaste. Sammanräknar man nu alla dessa invånare,
så utgöra de omkring 160,000 af de 315,000 som finnas inom
det område denna fråga närmast berör, ty vi böra icke gå till den
befolkning, som finnes norr om Ångermanland, utan att i så fall
äfven taga den söder om Helsingland befintliga med i beräkning.

Jag skulle derföre tro, att man åtminstone icke kan säga, att hela
Norrland önskar det östra alternativet.

Herr Brun: En representant från Jemtlands län har lagt
mig till last, att jag skulle hafva begagnat ett sådant uttryck,
som att Jernvägsbyggnads-styrelsen skulle hafva visat partiskhet
i denna fråga. Något sådant uttryck har icke undfallit mig. Deremot
har jag sagt, att den uppgift, som Byggnadsstyrelsen meddelat
och som finnes omnämnd i Herr Departementschefens yttrande
till statsrådsprotokollet, nemligen att alla de frågor, hvilka på
bestämmandet af banans riktning genom det omtvistade området
borde inverka, vore för ändamålet tillräckligt utredda, icke är
riktig med afseende å den östra sträckningen, och jag förstår icke
annat, än att jag har rätt att yttra min mening, äfven om den
strider mot den åsigt, som Byggnadsstyrelsen eller någon annan
äfven högre myndighet hyser. Jag har vidare sagt, att med något
större välvilja och tillmötesgående mot den ort, som här är i fråga,
skulle Byggnadsstyrelsen hafva kunnat finna en något beqvämare
väg, denna styrelse, som i två somrar letat efter en sådan väg.

Detta ord “letat“ har jag icke tagit af mig sjelf. Det förekommer
flera gånger i den Kong!, propositionen, hvarur jag således hemtat
det; uttrycket är också betecknande! Och om styrelsen “leta.t“
på den ena sträckningen men icke på den andra, är detta en sak,
hvarom jag icke vill vidare yttra mig, än att jag säger, att den
undersökning, som egt rum på den östra sträckningen, icke är så
fullständig, som den borde vara. Då jag likväl blifvit uppkallad
att å nyo yttra mig, vill jag tillägga, att de ingeniörer, hvilka
Byggnadsstyrelsen utskickade för att undersöka den östra sträckningen,
blefvo af personer, som voro bekanta med trakten, anvisade,
hvart de borde gå för att finna en beqvämare väg, men att
de då svarade: “Nej, vi hafva icke fått order att gå ditåt."

N:o 84.

Måndagen den 3 Maj.

sträckning för Jag har vidare yttrat, att Byggnadsstyrelsen låtit sig angefrån*storvik
vara a^ söka nedsätta vissa förhållanden i Helsingland, då

mriksgränlen^n bland annat sagt, att braksrörelsen icke skalle lida af landsmot
Norge, vägsforslingen. Jag bestrider detta styrelsens påstående, ty dessa
(Forts.) bruk lida ofantligt mycket deraf, och jag skulle kunna bifoga bevis
derom från förvaltarne vid bruken. Likaledes skulle jag kunna
styrka, hvad jag uppgifvit derom, att jerntillverkningeu icke minskats
för att i stället vinna på trävarurörelsen. Det är nemligen
för den, som känner till skogshandteringen, nogsamt bekant, att
det icke går an att köra kol eller annat ur skogarne huru lång
väg som helst, att man vidare vid all utdrifning ur skogarne måste
följa de naturliga underlättande förhållandena, d. v. s. följa lutningarne
efter ned mot vattendragen, och jag tror, att man skall
få en bitter erfarenhet om misstag i detta afseende, om ifrågavarande
jernväg anlägges i den riktning Kongl. Maj:t föreslagit.

Jag skulle kunna än vidare ådagalägga den betydelse, som
Norrland i sin helhet i denna fråga har gent emot Jemtland, men
jag tar mig friheten hänvisa till hvad jag redan dels i min motion,
N:o 41, dels i dag anfört, till så afsevärda förhållanden som klimat,
jordmån, befolkning, industri, skatter o. d., och jag är öfvertygad
att dessa talande skäl icke kunna vederläggas.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, och den Kongl.
propositionen jemte yttrandena hänvisades till Stats-Utskottet.

Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets den 1 dennes bordlagda
memorial N:o 72, i anledning af fullmäktiges i Riksgäldskontoret
framställning angående begärd inlösen af två svenska
statsobligationer.

Föredrogos men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Stats-Utskottets den 1 dennes bordlagda memorial:

N:o 73, i anledning af Statskontorets underdåniga berättelse
angående statsverkets spanmålsrörelse, undsättningsfonden och
f. d. magasinsfonden samt en af fullmäktige i Riksgäldskontoret
i afseende å bokföringen af undsättningsmedlen gjord framställning;
och

N:o 74, med förslag till voteringsproposition i anledning af
Kamrarnes skiljaktiga beslut rörande Stats-Utskottets utlåtande
N:o 45, angående förändrad reglering af skjutsväsendet.

Vid punktvis skedd föredragning af Stats-Utskottets den 1
dennes bordlagda memorial N:o 75, med förslag till voteringspropositioner
i anledning af Kamrarnes skiljaktiga beslut i frågor
rörande anslag under riksstatens åttonde hufvudtitel, godkändes

Måndagen den 3 Maj.

N:o 34.

de i lista—6:te punkterna föreslagna voteringspropositioner och
den 7:de punkten lades till handlingar^.

Vid punktvis skedd föredragning af Stats-Utskottets den 1
dennes bordlagda memorial N:o 76, med förslag till sammanjemkning
och voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut uti åtskilliga frågor rörande anslagen under riksstatens
nionde hufvudtitel, biföll Kammaren Utskottets i lista
punkten gjorda hemställan, godkände de i 2:dra, 3:dje och 4:de
pimkterna föreslagna voteringspropositioner samt lade 5:te punkten
till handlingarne.

Efter föredragning af Stats-Utskottets den 1 dennes bordlagda
memorial Nio 77, med förslag till voteringsproposition i anledning
af Kamrarnes skiljaktiga beslut i afseende å punkten Lutt. A utaf
Utskottets utlåtande Nio 68, angående indragning af Kommerskollegium
m. m., blef den deri intagna voteringspropositionen af
Kammaren godkänd.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Stats-Utskottets den 1 dennes bordlagda memorial Nio 78, med
svar i anledning af erhållen återremiss å tvänne punkter af StatsUtskottets
utlåtande Nio 68, angående indragning af Kommerskollegium
m. m.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet
Sammansatta Stats- och Banko-Utskottets den 1 dennes bordlagda
utlåtande Nio 1, i anledning af dels Riksdagens år 1874 församlade
revisorers förslag angående öfverflyttning till Riksbanken
af Riksgäldskontoret nu åliggande lånerörelse, och dels en inom
Andra Kammaren i samma ämne väckt motion.

Föredrogs och bifölls Banko-Utskottets den 1 dennes bordlagda
memorial Nio 24, rörande Riksbankens fordran hos Södertelje
kanalbolag.

Fortsattes föredragningen af Bevillnings-Utskottets betänkande
Nio 6, angående tullbevillningen.

28:de punkten.

Grefve Hamilton, Hugo: Jag anhåller, att Kammaren måtte,
i öfverensstämmelse med dess under sista plenum fattade beslut,
afslå äfven denna punkt.

Ändringar

Tulltaxan.

N:o 34.

Andringar

Tulltaxan,

(Forts.)

Måndagen den 3 Maj.

Herr Svanberg: JDå jag skulle kunna anses hafva personlig
fördel, om Utskottets förslag i denna punkt bifölles, anserjag
mig så mycket mer manad att, med åberopande af hvad jag Vid
början af öfverläggningen angående detta betänkande yttrat, yrka
afslag å den föreliggande punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition
på. bifall till punkten, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition
på afslag derå, som med ja besvarades.

29:de punkten.

Afslogs, uppå yrkande af Grefve Bamilton, Hugo.

30:de punkten.

Grefve Hamilton, Hugo: Jag anhåller, att Kammaren måtte,
med bifall till hvad denna punkt innehåller i afseende på Herr Hedlunds
motion, afslå punkten i öfrigt.

Herr Hedlund: Jag vill icke visa mig mindre generös än
en föregående talare, hvarför äfven jag yrkar afslag å punkten.

Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition
på. bifall till punkten, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition
derå, att Kammaren, med bifall till Utskottets hemställan
om afslag å Herr Hedlunds yrkande om tullfrihet för halsduksvalkar,
skulle afslå punkten i öfrigt, hvilken proposition med ja
besvarades.

31:sta punkten.

Bifölls.

32:dra och 33:dje punkterna.

Afslogos, uppå yrkanden af Grefve Hamilton, Hugo.

34\de punkten.

Mom. a.

Herr E k m a n, J. J.: Den föregående diskussionen öfver det föreliggande
betänkandet lemnar visserligen icke mycken förhoppning,
att ett förslag, som afser bifall till hvad Utskottet i denna punkt
föreslagit, skall kunna vinna Kammarens bifall. Jag ber emellertid
att få yttra något med afseende på det nu föredragna momentet.
De anledningar, som hufvudsakligen verkat till afslag å
Utskottets förslag i detta betänkande, hafva, enligt hvad diskussionen
gifver vid handen, bestått i dels farhågan, att statens in -

Måndagen den 3 Maj.

S;o 31.

komster skulle allt för mycket minskas, dels att man icke velat
gå den revision i förväg, som man antagit bör komma att ega
rum vid den tid, då en förnyelse af den franska traktaten kan
komma att ega rum, dels ock att man ansett, att då tullbetänkandet
blifvit behandladt af Bevillnings-Utskottet och icke af
någon för detta ärende särskildt tillsatt komité, det vore att antaga,
att icke samma konseqvens gjort sig gällande, som om en
dylik komité behandlat ämnet. Men om man nu skulle kunna
påvisa en bestämd inkonseqvens i nu gällande bestämmelser,
skulle jag väl icke tro, att Kammaren är alldeles döf för en framställning,
som afser rättelse deraf. Det är just med afseende på
det nu föredragna momentet, som jag tror, att förhållandet är
sådant, att det verkligen med skäl bör beaktas. Såsom bekant,
äro råa hudar befriade från all tull vid införsel så väl i Sverige
som i Norge. Enahanda förhållande eger rum med sulläder och
bindsulläder vid införsel från Norge till Sverige. Yi hafva också
sett af Utskottets betänkande, att öfver en fjerdedel af det sulläder
och bindsulläder, som införes till riket, har kommit från
Norge. Detta förhållande egde rum redan innan mellanrikslagen blef
beslutad och antagen, och ehuru redan då större delen infördes
tullfritt, nemligen öfver Iddefjorden, är dock att antaga, att genom
mellanrikslagen denna qvantitet snarare kommer att ökas än
minskas, hvarjemte det ligger i sakens natur, att en rörelse som
visar sig vara förmånlig skall allt mer och mer tilltaga. Det
synes mig då verkligen vara allt skäl, att vi gå in på Utskottets
förslag att nedsätta tullen på sulläder och bindsulläder m. in. till
sex öre från den nuvarande tullen, 10 öre, hellre än att riskera
att införseln från Norge, hvarpå staten icke har någon inkomst,
allt mer och mer tilltager. Derigenom skulle mera kunna införas
utifrån än hittills, och då en tull af sex öre är fullt så hög som
den i Norge, synes mig, att ett tillräckligt skydd derigenom kommer
den inhemske tillverkaren till godo. Jag anhåller således
om bifall till Utskottets förslag i mom. a.

Herr Wallenius: Sedan protektionismens fana blifvit höjd

i denna Kammare och majoriteten samlat sig omkring densamma,
lönar det väl icke mödan att här tala om billigheten af att nedsätta
tullen på åtskilliga artiklar, men jag kan dock icke underlåta att
i denna sak yttra några ord i jordbrukarnes intresse, hvilket
ligger mig så ömt om hjertat, att jag gerna vill föra deras talan.
Såsom Herrarne veta, äro de tryckta af ofantligt stora skatter
och onera, såsom att underhålla vägar och grusa dem m. m., men
icke nog härmed, man vill genom bibehållande af tull fördyra i
fråga varande för dem nödvändiga beklädnadsartiklar och derigenom
öfver höfvan anstränga deras betalningsförmåga. Om brist
på arbetare uppstår, äro industriidkarne i tillfälle att genom
mångdubblad aflöning skaffa sig sådana, då deremot denna utväg
icke står öppen för den jordbrukande klassen, som derigenom
skulle gå under. Det är på denna grund jag vill framföra jordbrukarnes
rimliga anspråk på tullnedsättning. Det vare nog sagdt

Andringar i
Tulltaxan.
(Forts.)

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Ändringar i
Tulltaxan.
(Forts.)

i denna sak! Framtiden skall visa om icke detta intresse skall
bekjertas. Jag hoppas det, ty det är en gifven sak, att jordbruket
måste gå framåt, och att man måste tillgodose dess berättigade
behof. Jag får yrka bifall till Utskottets förslag.

Friherre Nordenfalk: Jag anhåller att få yrka bifall till

Utskottets förslag i denna punkt. Vid den öfverläggning, som
förevar här i lördags, hade man tillfälle att se, att, sedan Kammaren
något hemtat sig från det intryck, som den då framstälda
nog mörka finansiela täflan förorsakade, röstantalet vid följande
voteringar stälde sig någorlunda lika på båda sidor, och jag vågar
tro, att, sedan man nu haft tid ytterligare tänka på saken, farhågorna
för landets finanser icke skola hindra Kammaren att bifalla
hvad som här blifvit af Utskottet föreslaget. Kammaren kan ock
derigenom visa, att den vidhåller de åsigter, som i senare tid varit
rådande beträffande tullagstiftningen, och jag tror dessutom, att, om
man under förnyadt framhållande af finansielt tvång afsloge den här
ifrågasatta tullnedsättningen, skulle detta kunna ogynsamt inverka
på de gemensamma voteringar, som snart komma att ega rum, ty
om nu en ytterlig sparsamhet skulle i hast göra sig gällande, såge
det ju ut som om nöden stode för dörren, då man naturligtvis
måste afslå allt ej absolut nödvändigt. Jag tror för min del icke,
att det med ens blifvit så farligt, och anser, jag upprepar det, att
Kammaren bör begagna detta tillfälle att visa, det den verkligen
fortfarande hyllar samma frisinnade åsigter i tullfrågor som hittills.

Jag förnyar min anhållan om bifall till Utskottets föreliggande
förslag.

Herr O delberg: Jag uppkallades att yttra mig i frågan,

hufvudsakligen då jag hörde en föregående talare, som sade sig
föra jordbrukarnes talan, i deras intresse yrka bifall till den föredragna
punkten. Jag tror mig också något förstå jordbrukarnes
intresse, men kan icke medgifva, att deras intresse står i någon
strid mot fabrikanternes. Jag måste således, oaktadt jag förer
samma intresses talan som han, yrka, att Kammaren, med bibehållande
af de grundsatser, som här i lördags uttalades, måtte
afslå punkten.

Herr Rydqvist: Då yrkande på afslag å den föredragna

punkten redan blifvit framstäldt, kan jag inskränka mig till att
blott påpeka, att den föreslagna tullminskningen icke är af obetydlig
vigt såsom statsinkomst betraktad, emedan af ifrågavarande
artiklar importerades år 1873 icke mindre än 2,244,863
skålpund, hvarå tullnedsättningen skulle uppgå till 94,800 kronor.
Då sålunda här är fråga om ett betydligt belopp, och Kammaren
med stor majoritet redan uttryckt den åsigt, att statsverket behöfver
tullinkomsterna efter nu gällande tariff, får jag instämma
med den siste ärade talaren och yrka afslag å denna punkt.

Herr Svanberg: Det hufvudsakliga skäl, hvarföre Kam -

Måndagen den 3 Maj. 27

marens majoritet afslagit Bevilinings-Utskottets i föregående punkter
af detta betänkande framstälda förslag om tullnedsättningar,
har varit, att man otvifvelaktigt inom kort tid har att emotse en
revision af nu gällande tullbestämmelser, hvilken revision kommer
att verkställas af personer, utsedde åt regeringen, eller med andra
ord, att förslag om förändringar i tulltaxan framkommer på det
sätt, som här förut i allmänhet varit brukligt och som alltid lärer
tillämpas i det fria England, der i parlamentet icke till behandling
upptages något förslag om förändringar i tullsatser, som icke
först passerat regeringen. JDå detta skäl äfven torde ensamt vara
tillfyllestgörande i afseende på den nu föredragna punkten, anhåller
jag om afslag å densamma.

Herr Ekman, Carl: Jag har blifvit uppkallad på grund af

det yttrande, som Friherre Nordenfalk nyss fälde. Han erinrade
om, huruledes denna Kammare skulle vid de beslut, som fattades
sistlidne lördag under öfverläggningen om tulltaxan, hufvudsakligen
låtit sig bestämmas af behofvet att åt statsverket bibehålla
så höga inkomster som möjligt. Det var detta skäl, som af mig
framhölls såsom den hufvudsakliga anledningen, hvarför Kammaren
icke borde ingå på någon större förändring af hittills gällande
tullsatser. Men samma skäl kan icke åberopas vid denna punkt,
ty det är, såsom en föregående talare anfört, verkligen förhållandet,
att efter alla anledningar en tullnedsättning på sulläder och
bindsulläder snarare skulle öka än minska statsinkomsterna. Af
dem, som låtit sina beslut i lördags uteslutande ledas af finansiela
skäl, kan således häraf icke hemtas stöd för afslag å Bevilinings-Utskottets
framställning i denna punkt. Jag anser mig
dessutom böra erinra Kammaren derom, att jemte detta äfven
andra skäl framhöllos för att icke bevilja några tullnedsättningar,
och bland dessa skäl var hufvudsakligen det, att man icke för
närvarande borde göra rubbningar i tulltaxan. För min del har
jag icke något yrkande att framställa i afseende på den föredragna
punkten. Jag har endast med anledning af hvad Friherre
Nordenfalk yttrade velat göra de erinringar, hvartill jag funnit
mig befogad.

Herr Wsern: Då jag icke var här i lördags, så må det ur säktas

mig, om jag skulle begå det misstag att icke gifva akt på
hvad som enligt den diskussion, som då föreföll, möjligen borde
anses i afseende på hela det föreliggande utskottsbetänkandet vara
Kammarens mening, men jag har den öfvertygelsen, att det vid
hvarje beslut, som fattas af Kammaren, kommer an på hvilka
skäl, som kunna anföras för en förändring och således icke på
hvad som för två dagar sedan blifvit yttradt derom, att man —
om jag blifvit riktigt, underrättad, hufvudsakligen på finansiela
skäl —- icke nu vill göra några rubbningar i tulltaxan. Mitt skäl,
hvarför jag önskar bifall till Bevilinings-Utskottets förslag i
denna punkt, är just, att rubbningar skett, och då sådana inträffat,
måste väl tulltaxan också följa med desamma. Det är på

N:o 34.

Andringar i
Tulltaxan.
(Forts.)

N:o 34.

Ändringar

Tulltaxan.

(Forts.)

Måndagen den 3 Maj.

de norska förhållandena jag alluderar. Yi hafva genom mellanrikslagens
antagande, så att säga, afslutat en handelstraktat med
Norge och dervid gifvit betydligt ökad lättnad för de norska
fabrikanterne att skicka hit sina varor, hvilka vid införsel blifva
fria från all tull och således redan härigenom äro fullkomligt likstälda
med de svenska. Är det då skäl att derjemte genom ett
speciel^ premium _ uppmuntra de norska fabrikanterne att företrädesvis
sända sina varor till Sverige. Tullen på det läder, som
från utlandet införes till Norge, är något mindre än 6 öre, under
det att tullen på utländskt läder vid införsel till Sverige nu är
It) öre. För så vidt importen af utländskt läder inverkar på
marknaden, blir således läderpriset 4 öre högre i Sverige än i
Norge, och de norska fabrikanterne afsätta derföre också på Sverige
allt flera och flera hundra tusentals skålpund. Det måste ovilkorligen
vara i deras intresse att företrädesvis arbeta för den svenska
marknaden. De arbeta hellre för den än för den norska, och
äfven om man utgår från de allra strängaste protektionistiska
åsigter, kan det icke låta försvara sig att på detta sätt uppmuntra en
sådan konkurrens mot de svenske fabrikanterne, att de nu hafva
mindre skydd än de skulle hafva, om tullen nedsattes. Så länge
yi hålla norskt läder uppe i högre pris i Sverige, än hvad derför
i Norge betalas, måste ju norrmännen fortfarande söka arbeta för
den svenska marknaden. Det är detta som är oriktigt, och jag
kan säga att det icke heller är förenligt med syftet af den öfverenskommelse,
som med Norge blifvit ingången, ty hvad som från
den stund mellanrikslagen kom på tal, med densamma åsyftades,
var att få sådan likhet i tullförhållandena mellan Sverige och
Norge, att på samma gång en allmän lättnad i handelsförhållanden
åstadkoms, också jemnlikhet i konkurrens skulle inträda, så
att icke det ena landet skulle blifva gynnadt framför det andra.
Men med afseende på denna artikel är nu förhållandet, att vi
exprés uthålla en premie för de fabrikanter, som mest täfla med
dy svenska. Under samtal med ett norskt statsråd, innan mellanrikslagen
blifvit beslutad, om konseqvenserna af dess antagande,
framhölj han den politik, som i Norge redan följdes, att så afpassa
sin tulltaxa, att de svenska fabrikanterne icke måtte erhålla
premier vid införsel till Norge af svenska varor, och mig förefaller
det, att det vore en stor uraktlåtenhet, om icke äfven vi
handlade på samma sätt med hänsyn till de norska varorna. Man
har talat om, att det icke skulle vara någon liten inkomst af
tullen på denna vara. Den ärade talaren, som nyss hade ordet,
beräknade tullen på 2,244,863 skålpund sulläder och bindsulläder,
som år 1873 infördes till Sverge, men glömde, att häraf icke
mindre än^ 611,113 skålpund utan erläggande af ringaste tullafgift
kommo från Norge, och importen derifrån har sedan 1873 sannolikt.
tilltagit. Det är egentligen med Norge, som de skyddade
fabrikanterne hafva konkurrens, men det land, som i dylik täflan
framhåller speciela premier för sina konkurrenter, begår en dårskap,
och då förhållandet är sådant, torde det också vara skäl
att i detta fäll snarare medgifva fullständig tullfrihet än en hög

Måndagen den 3 Maj.

;\T:o 34.

och för alla intressen skadlig tullsats. Jag tillstyrker bifall till
Utskottets förslag.

Herr von K och: Jag har begärt ordet i anledning deraf,

att en aktad ledamot af Kammaren uppträdt och i jordbrukarnes
intresse yrkat afslag å denna punkt. Jag vill icke uppträda såsom
målsman för jordbrukarnes eller något annat klassintresse utan,
såsom jag tror en representant bör göra, för fosterlandets och allas
intresse i allmänhet, men skulle man här göra afseende på några
särskilda klasser, skulle det väl vara sådana, som icke äro inom
Riksdagen representerade; tv dem bör man väl ihågkomma, särdeles
vid beskattningsfrågor. Med afseende på den föreliggande
frågan är det just förhållandet, att en stor del af Sveriges befolkning,
som icke tager någon del i bestämmandet af tull på läder,
ändock nyttjar eller borde nyttja läderskor. På dem skadar det
icke att litet nu tänka, och jag vill påminna om, att skoplagg
under sista åren för mången just af dessa till och med i denna
Kammare orepresenterade varit eu svårförvärfvad artikel. Jag vill
framhålla en varning för dem, som försvara andra ännu med tull
temligen högt skyddade näringars intressen och uppträda mot alla
nedsättningar af tullen, huru det gått med jordbruksnäringens
skyddstullar. Sedan man länge hållit emot nedsättning af tullarne
å landtmannavaror, så att t. ex. tullen intill den 1 Januari 1855
var för en tunna hvete 2: 25, ett lispund smör 2, ett lispund ost
1: 88, ett lispund ull från 1: 25 till 3: 75 kronor, nedsattes från
nämnde dag vissa af dessa varor något, men genom kungörelser
af den 25 September och den 11 Oktober 1855, kontrasignerade
“C. O. Palmstjerna“, borttogs på en gång all tull å spanmål, smör,
ost, ull och alla andra landtmännens produkter, oaktadt åtskilliga
af desse önskade att åtminstone få behålla tills vidare tullen på
ost och hvetemjöl, som den tiden ringa förtärdes af de fattigare
klasserna. Jag tror, att när man genom prohibitistiska åtgärder
inledt folk i näringar, hvarpå de i förlitande på skyddstullarnes
bestånd nedlagt stora kostnader, så får man icke hastigt och
abrupt utan endast småningom och varsamt afskaffa dessa skyddstullar.
Nu vill en och annan vägra tullnedsättningar på grund
af den revision af tulltaxan som förestår, då franska traktaten
antagligen kommer att förnyas. Detta skäl anser jag dock icke giltigt.
Det är enligt min tanke endast en tom förevändning af dem, som
skola hafva en annan i ordning nästa gång tullnedsättning kommer
i fråga med eller utan revisioner af hela tulltaxan. Men ju längre
man håller emot, ju våldsammare kommer nedsättningen och orsakar
mera olägenhet vid öfvergången till det enda i längden hållbara
system —ymans-tullar icke skydds-tullav. Jag har med glädje
hört Herr Ekman förklara, att den föreslagna tulinedsättningen
enligt hans åsigt icke kommer att verka annat än till fördel för
statens finanser, och jag tager mig häraf anledning att hoppas,
att han och de Herrar, som varit emot nedsättning af tullen på
hans skäl i andra fall, beträffande denna punkt icke skola rösta
på samma sida som förut. En talare har framkastat, att det icke

.1 n dringar
Tulltaxan,
(Forts.)

N:o 34.

Ändringar

Tulltaxan,

(Forts.)

Måndagen den 3 Maj.

skulle vara rätt att göra eu sådan förändring i tullen på grund
af ett Riksdagens initiativ. Jag är af olika tankar med honom,
ty i bevillningsfrågor anser jag Riksdagen böra taga initiativ.
Jag vill i detta hänseende endast erinra derom, att en af de vigtigaste
tullreformer, som egt ruin i Sverige, eller borttagande af alla
exporttullar skedde icke allenast icke på Regeringens förslag utan
möttes af dåvarande finansministerns lifliga protest.

Jag anhåller om bifall till Utskottets förslag i denna punkt.

. Grefve Mörn er, Carl Göran: Under den diskussion, som förevarit
rörande denna punkt i Utskottets betänkande, hafva några
satser blifvit uttalade, som för mig icke blifvit rätt begripliga.
Jag måste derföre, anhålla få fästa uppmärksamheten derpå för
att derigenom möjligen vinna mera klarhet i dessa punkter. För
den svenske fabrikanten stadgar nu gällande tulltaxa tullfrihet på
råa hudar, och han har således vunnit allt hvad han kan begära.
Han. kan väl derföre icke hafva någon fördel af att tullen på den
nu i fråga varande fabriksvaran nedsättes. Men nu har jag här
hört den satsen uttalas, att det skulle vara till förmån för den
inhemske fabrikanten, som denna nedsättning skulle ega rum, och
jag undrar derföre, om han använder någon förbättringsmetod på
det utifrån inkommande lädret, eftersom han skulle hafva fördel
af att införa denna vara. Jag tror icke detta är händelsen, och
jag tror ej heller, att konsumenten vinner på att i stället för att
köpa norskt sulläder, som inkommer tullfritt, köpa ett med tull
belagdt läder, som kommer från annat håll. Satsen synes mig
dunkel, och denna sats måste jag derföre erkänna för mig vara
mycket dunkel. Det måste väl då vara derföre att vi tro oss
kunna minska importen från Norge, som vi skulle sätta ned denna
tull. Men om våra svenska tillverkare skulle hafva så stort
men redan af den import, som försiggår från Norge, synes det
mig, som om denna olägenhet skulle ytterligare ökas, om det infördes
en mängd sulläder från andra håll. Ej heller kan jag tro,
att vi få våra skodon för bättre pris, om de göras af beskattadt
sulläder, än om de göras af tullfritt sådant, och att det skulle
ligga i konsumenternas intresse att nedsätta denna tull kan jag
således icke inse. Genom att nu bifalla Utskottets förslag i
denna punkt skulle Kammaren dessutom frångå den åsigt, den
vid förra^ sammanträdet temligen allmänt gillade, nemligen att
undvika åtminstone för en gång dessa tumningar på tulltaxan.
Jag anhåller om afslag å den nu föredragna punkten.

Herr O delberg: Jag tager mig friheten ytterligare taga

Kammarens uppmärksamhet i anspråk för att påpeka ett yttrande,
som här blifvit fäldt. Man har nemligen hyst farhågor med afseende
på importen från Norge och sagt, att om man icke nedsätter
tullen på läder, så kommer allt läder att tagas från Norge.
Att denna befarade ökning i importen från Norge dock icke är
så fruktansvärd, som här blifvit antydt, tror jag framgår af följande
uppgifter. Af utländskt sulläder och bindsulläder impor -

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

terades år 1869 468,246 skålpund och af detta qvantum utgjorde
importen från Norge 428,320 skålpund eller i det närmaste alltsammans.
Från år 1869 till år 1873 kade denna import vuxit
derhän, att den sistnämnda år utgjorde 2,244,863 skålpund; men
af detta belopp importerades från Norge endast 611,113 skålpund.
Från att år 1869 hafva utgjort nära hela importen hade den norska
införseln sålunda år 1873 nedgått till ungefär XU af det hela,
och de omförmälda farhågorna rörande denna import synas mig
derföre icke vara grundade.

Herr Rydqvist: Jag vill endast motsätta mig den åsigt,

som af tvänne talare här uttalats, nemligen att nedsättning af
tull i allmänhet skulle komma konsumenten och särskildt jordbrukaren
till godo. Jag ber i detta hänseende endast få hänvisa
till en punkt i Utskottets förslag. Der står nemligen följande:
“för Utskottet har uppgifvits, att inhemskt sulläder och bindsulläder
åt god sort för närvarande betingade ett pris af 1 krona
40 öre å 1 krona 50 öre per skålpund; samt att priset å bästa
sort utgjorde 1 krona 60 öre per skålpund.“ Nu är här fråga om
att nedsätta tullen på denna vara från 10 öre till 6 öre, så att
minskningen sålunda skulle utgöra 4 öre på skålpundet. Då hemställer
jag till Herrarne, om det är troligt att, i händelse denna
minskning i tullen egen rum, man derföre skulle få sina sulor ett
enda öre billigare. Nej, det är med denna som med så många
andra tullnedsättningar; de komma icke konsumenterne till godo,
utan vinsten deraf stoppas direkte i fickan på importörerne och
dem som i stor skala köpa. Då sålunda allmänheten icke kommer
att få något gagn af den ifrågasatta tullnedsättningen, men
statsverkets inkomster deremot i betydlig mån skulle minskas,
yrkar jag fortfarande afslag å Utskottets förslag i denna punkt.

Herr Bennich: Det är långt ifrån första gången, den siste

talaren till Kammaren framstält den fråga, på hvilken han nu anhållit
om svar, och det är ej heller första gången, jag besvarat
densamma. Emellertid tror jag, att svaret ligger i de under de
sista 30 åren fortgående förändringarne i tullagstiftningen. Riksdagen
har alltjemt varit ledd af den öfvertygelsen, att det säkraste
sätt hvarpå man kan lindra skatter är att nedsätta eller afskaffa
dem. Det tyckes dock den föregående talaren icke kunna
fatta. Men verkar ej en nedsättning till lindring, så medför naturligtvis
icke heller en förhöjning i skatten någon förökad tunga.
Att, såsom han roar sig med, söka till siffran räkna ut, hvad en
tullnedsättning verkar på priset än för hvarje sill och än på ett
par halfsulor, lyckas väl icke; men svårligen kan dock förnekas,
att all tullnedsättning måste i sista hand komma förbrukaren
till godo. Han anförde ur Utskottets betänkande, att priset
å ett skålpund sulläder skulle utgöra från 1 krona 40 öre till 1
krona 60 öre, och i förhållande dertill kan naturligen nedsättningen
af 4 öre i tull icke utöfva någon synnerlig verkan på priset
på ett par sulor, men det finnes andra lädersorter, som kosta

Ändringar t
Tulltaxan.
(Forts.)

N:o 84.

Måndagen den 3 Maj.

Ändringar i
Tulltaxan.
(Forts.)

mycket mindre och på hvilka en sådan nedsättning i samma mån
inverkar mera. Norskt läder kostar omkring 1 krona per skålpund,
somligt läder ännu mindre, och relativt till detta pris är 4
öre icke så obetydligt.

En annan talare, som är mån om jordbruket och alltid förfäktar
dess intressen, om än ej alltid med framgång, har anmärkt,
att importen af sulläder från Norge under fem år stigit från 400,000
till 600,000 skålpund, och en så liten stegring ansåg han betyda
mycket litet. Men om han gifver akt derpå, att under normala
förhållanden Sveriges hela import af läder icke är mycket större
än den, som eger rum ensamt från Norge, bör han finna, att denna
senare import, om den uppmuntras med premier, möjligen kan
stiga så högt, att vi icke få något läder från annat håll.

En annan talare har icke kunnat fatta betydelsen af denna
tullnedsättning för den svenska industrien. Men hvar och. eu bör
kunna ^ förstå, att, om vi låta de norska läderfabrikanterne till
oss införa sitt läder tullfritt, under det vi bibehålla den höga tullen
på läder från andra håll, så gifva vi de norska fabrikanterne en
premie, lika stor som tullen, och att denna premie icke blott verkar
till möjligheten af prisförhöjning å det läder, som här förbrukas,
utan i sjelfva verket sätter norska industrien i bättre ställning
på den svenska marknaden, än i sitt eget hemland. Då tullsatsen
å sulläder i Norge är föga mera än hälften så stor, som
den nu hos oss gällande, måste de norska läderfabrikanterne lättare
kunna täfla i Sverige med andra länders och följaktligen äfven
med våra egna fabrikanter, än dessa senare kunna täfla i
Norge, der ett så mycket lägre tullskydd existerar. Vi vidga härigenom
marknaden för norrmännen, men inskränka den för vår
egen industri.

Enligt min tanke böra vi icke gifva det norska lädret den
nuvarande höga premien, hvilken gagnar hvarken statskassan
eller vår inhemska industri, utan allenast föranleder dertill, att
importen hufvudsakligen inskränkes till den norska produkten.
Följden af tullnedsättningen åter blifver, att vi komma att importera
mera läder af det som drager tull och mindre af det som
icke drager tull, hvarigenom vi kunna förse oss med bättre läder
till billigare pris och statskassan äfven kan påräkna någon inkomst.
Det må vara, att man icke kan räkna ut, hvad nedsättningen
gör på ett par skodon; men fråga vi skomakare eller sadelmakare
härom, så svara de otvifvelaktigt, att tullnedsättningen inverkar
på kostnaden för deras tillverkningar; och minskas dessa kostnader
i sin helhet, så måste äfven priset på de tillverkade varorna
kunna minskas, och blifva minskadt i följd af konkurrensens
tvingande makt. Men denna minskning inskränker sig ingalunda
till tullnedsättningens nominela belopp. Importören räknar
ränta och handelsvinst efter det pris, hvartill varan med tilllagd
tull och öfrig kostnad står honom. Detaljisten, läderhandlaren,
räknar på samma sätt och så göra slutligen äfven skomakaren
och sadelmakaren. De kunna icke göra annat. Men den

naturliga

Måndagen den 3 Maj. 33 N:o 34.

naturliga och oundvikliga följden häraf blifver, att konsumenten Ändringar i
i sista hand får betala icke blott den erlagda tullafgiften utan iTulltaxan.
allt, hvarmed denna under omsättningens gång blifvit genom tilllagda
räntor och handelsvinster förökadt.

Den stämning, som i dag tyckes vara rådande i Kammaren,
gifver mig någon förhoppning om framgång, då jag anhåller, att
den nu föredragna punkten måtte vinna Kammarens bifall, och
jag har en ytterligare grund till denna förhoppning i den omständigheten,
att det icke är några arga frihandlare, som väckt de
motioner, hvilka^ ligga till grund för Utskottets hemställan i denna
punkt, utan två ledamöter af Andra Kammaren, hvilka jag icke
tror kunna tillvitas några öfverdrifna frihandelsåsigter.

Herr Kydqvist: Jag skulle missbruka Kammarens tålamod,
om jag upptoge till granskning, hvad den siste talaren här yttrat.

Jag vill icke göra det, emedan jag nu, såsom alltid, vill hålla mig #

till saken. Endast det ber jag få nämna att, enligt hvad talaren
nu angifvit, den ifrågasatta tullnedsättningen skulle komma till
godo l:o importören, 2:o läderhandlaren och 3:o skomakaren, hvaremot
den stora allmänheten, som sliter skodonen, icke skulle vinna
ett öre derpå. Quod erat demonstrandum.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr
Grrefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till det förevarande momentet och dels afslag derå,
framställdes propositioner på dessa yrkanden samt besvarades med
många ja och nej i blandning; hvaruppå Herr Grrefven och Talmannen
förklarade sig hafva funnit den senast gjorda propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Herr Bennich begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition: Den

som bifaller mom. a i 34:de punkten af Bevillnings-Utskottets
betänkande N;o 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås momentet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—45.
Nej—43.

Första Kammarens Prat. 1875. N:o 3i.

N:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Ändringar i
Tulltaxan.

Mom. b.

Herr Bennich: Jag begärde egentligen ordet för att påpeka
ett tryckfel, som förekommer i det nu föredragna momentet; men
då detta rättades vid uppläsningen, har jag derom intet vidare
att anföra. Hvad sjelfva saken beträffar, anhåller jag om bifall
till Utskottets förslag äfven i detta moment. Såsom Herrarne
veta, bestå skodon icke allenast af sulläder utan äfven af öfverläder,
hvarom nu är fråga; och Kammarens nyss fattade beslut
tillåter mig derföre hoppas, att vid denna punkt icke skall uppstå
samma sega motstånd, som vid den förra.

Friherre De Geer, Carl Emanuel: Jag anhåller få yrka
afslag å det nu föredragna momentet.

Grefve af Ugglas: Jag vill endast framställa en fråga till

den förste ärade talaren. Han uppmanade Kammaren att för
konseqvensens skull bifalla äfven detta moment. Såsom mig synes,
var den anledning, som bestämde Kammarens beslut vid förra
momentet, det omförmälda förhållandet till Norge. Då frågar jag:
är förhållandet till Norge äfven i detta hänseende detsamma som
vid det föregående momentet? Jag anhåller om svar härå och
hoppas den ärade talaren ville gifva mig upplysning i det afseendet.

Herr Bennich: Såsom Herrarne redan torde hafva funnit af
den betänkandet bifogade tabellen, sid. 98, är den artikel, hvarom
nu är fråga, i mycket mindre grad föremål för införsel än den nyss
behandlade. Huru mycket deraf som är tillverkadt i Norge kan
jag icke bestämdt säga, emedan tullspecialerna icke göra någon
skilnad mellan de olika slagen af läder, som derifrån införas, men
det är gifvet, att då Norge hos oss har tullfrihet för allt slags
der tillverkadt läder, så har den norske tillverkaren ett alldeles
lika stort premium på allt det läder af ifrågavarande slag, han
tillför Sverige, som tullsatsens belopp. Tullen å nu ifrågavarande
artikel är 20 öre per skålpund; och då Kammaren nyss ansåg
den norske tillverkaren af sulläder kunna nöja sig*med en något
mindre premie än 10 öre, så finnes alldeles samma skäl, att tillverkaren
af andra slags läder må nöja sig med mindre än 20 öres
premie. Enligt min tanke är det derför med hänsigt till Norge
fullt konseqvent att nu bifalla denna punkt, liksom det äfven är
konseqvent med afseende å de olika varuslagens värde äfvensom
å folkets behof af det ena eller andra. Vare sig man ser på förhållandet
till Norge, till importören eller till förbrukaren, bjuder
sålunda konseqvensen att äfven bifalla denna punkt.

Grefve af Ugglas: Jag får tacka så mycket för svaret, men

för att konseqvensen skulle vara fullständig, hade det dock varit
mycket roligt att något närmare kunnat få en upplysning om,
huru mycket af denna införsel som kommer från Norge. Efter
hvad jag tror mig veta, kommer den största delen från Ryssland,
och i så fall uppstår en liten brist i den fullständiga logiska konse -

N:o 34,

Måndagen den 3 Maj.

qvensen. Då jag icke kan finna, att denna artikel är af samma
varde för den störa allmänheten, skulle jag önska, att den nuvarande
tullsatsen finge förblifva oförändrad.

. -Hen. Svanberg.. Efter den förvånande utgång, förra voteringen
fick, torde det icke vara skäl att tala mycket för afslao- å
den nu föredragna punkten, men det oaktadt tager jag mig ffiheten
yrka afslag å punkten. Jag ber endast att få tillägga några
om, h vilka pa sitt sätt bidraga att belysa möjligheten för Bevillnings-Utskottet
att rätt utreda slika frågor. Då Utskottets högt
aktade \ice .ordförande nyss nämnde, att han icke visste i hvilken
proportion till öfriga sorter importen från Norge af detta fabrikat
egde rum så finner jag det ganska naturligt, att han i egenskap
af general-tull direktör icke kan veta det, men mig vill det synas
att man skulle åtminstone anses befogad hysa den förmodan att
de personer, som tagit sig före att söka förändra en betydlig
del åt var gällande tulltaxa, skulle hafva gjort sig fullt reda för
alla de förhållanden, som äro förenade med de bestämmelser de
vilja förändra. Jag yrkar afslag å det föredragna momentet.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr
trefven och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till det förevarande momentet och dels afslag derå,
iramstäide Herr Grefven och Talmannen först proposition på bifall
till momentet, hvarvid svarades många nej. blandade med ja och
sedermera proposition, på afslag derå, då svaren utföllo med många
ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.

Votering begärdes; till följd hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller momentet b i 34:de punkten af Bevillningsutskottets
betänkande N:o 6, röstar

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås momentet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Mom. c.

Ja-25.
Nej—55.

Andringar i
Tulltaxan.

A falogs uppå yrkande af Friherre De Geer, Carl Emanuel.

N:o 34.

Ändringar i
Tulltaxan.
(Forts.)

Måndagen den 3 Maj

Mom. d.

Uppå yrkande af Friherre De Geer, Carl Emanuel, biföll Kammaren
Utskottets hemställan om afslag å Herr Hedlunds ifrågavarande
förslag, men afslog momentet i öfrigt.

Mom. e.

Herr Bennich: Efter de beslut, Kammaren nu fattat, kan
Utskottets förslag till förändrad uppställning af tulltaxan i detta
hänseende icke bifallas, men, med anledning af det beslut Kammaren
fattat rörande mom. a, kan ej heller den nuvarande tulltaxan
bibehållas oförändrad. Jag hemställer derföre om en sådan
förändring i den nu gällande tulltaxan, att i kolumnen Införselstull
utföres 6 öre i stället för 10 öre för ‘‘sulläder och bindslulläder
samt bvitgarfvade (alunerade) äfvensom sämskade hudar och
'' skinn.

Proposition på detta yrkande framstäldes och besvarades
med ja.

35:te och 36de punkterna.

Uppå yrkanden af Friherre De Geer, Carl Emanuel, biföll Kammaren
Utskottets hemställanden om afslag å.Herr Hedlunds ifrågavarande
förslag, men afslog punkterna i öfrigt.

37:de —40:de punkterna.

Afslogos, på yrkanden af Friherre De Geer, Carl Emanuel.

Utstå punkten.

Bifölls.

42:dra och 43:dje punkterna.

Afslogos, på yrkanden af Grefve Uamilton. Hugo.

Hide punkten.

Grefve Hamilton, Hugo: Jag far anhålla att Kammaren,

med bifall till punkten i hvad densamma rör afslag å Herr Hedlunds
motion, i öfrigt ville afslå densamma.

Herr von K och: Jag ämnar ej framställa något yrkande i

den stämning, Kammaren nu kommit, men jag vill i protokollet
hafva fast uppmärksamheten på det besynnerliga förhållande att,
under det alla maskiner och redskap, som behöfvas för den större
fabrikationen, äro tullfria, en sådan sak som knif eea belägges med

Måndagen den 3 Maj.

tull. Det är en gammal historia om en som hittade på ett redskap
för att dermed ersätta knifven. Detta redskap skulle ock
vant näst knifven det bästa att skära med. Här i Sverige måtte
man emellertid ej anse knifven vara något så godt redskap, efter
man. belägger den med tull. Samma förhållande eger rum med
åtskilliga andra nyttiga föremål; så hafva vi t. ex. tull på arbetsvagnar.
Nu har jag dock endast velat för framtiden fästa uppmärksamheten
å den skärande motsatsen mellan det sätt, på hvithet
man behandlar den lilla industrien, och det på hvilket man ser den
större till godo. Dessa tullsatser hafva ingen inverkan på franska
traktaten eller statsregleringen, men de torde visa, att en tulltaxa,
som är så uppstäld, väl kan tåla vid någon förbättring.

Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes först proposition
på bifall till punkten, hvarvid svarades nej, och sedermera proposition
derå, att Kammaren, med bifall till Utskottets hemställan
om afslag å Herr Hedlunds ifrågavarande förslag, skulle afstå
punkten i öfrigt, hvilken proposition med ja besvarades.

45:te ''punkten.

Uppå yrkande af Grefve Horn ilton, Hugo, biföll Kammaren
Utskottets hemställan om afslag å Herr Hedlunds ifrågavarande
förslag, men afslog punkten i öfrigt.

46:te, 47:de och 48:de punkterna.

Afslogos, uppå yrkanden af Grefve Hamilton, Hugo.

49:de punkten.

Uppå yrkande af Grefve Hamilton, Hugo, biföll Kammaren Utskottets
hemställan om afslag å Herrar Hedlunds och Lundströms
ifrågavarande förslag, men afslog punkten i öfrigt.

50:cle punkten.

Herr Hedlund: Jag får vördsamt anhålla, att mom. b

måtte blifva föremål för särskild föredragning.

Sedan Kammaren, uppå gjord proposition, härtill lemnat bifall,
föredrogs

Mom. b.

Herr Hedlund: När fråga var om tull på risgryn, var det
min afsigt att icke vidare besvära Kammaren med framställningar
på detta område; men det blef ej någon votering, emedan jag i
allmänhet icke brukar begära votering på ett eget yrkande. Vi
hafva nu kommit till den andra hufvudartikeln af dem, för hvilka

N:o 34,

Andringar i
Tulltaxan.
(Forts.)

ff:o 34.

Måndagen den 3 Maj.

Ändringar i
Tulltaxan.
(Ports.)

jag yrkat tullfrihet med hänsyn till deras stora förbrukning, och
jag anhåller att få angifva några skäl, några siffror, som Kammaren
torde benäget lyssna till. Yi hafva inga specifika uppgifter
rörande tullinkomsten för 1874. men vi veta att den uppgår
till nära 29 millioner mot 23 millioner, hvartill 1873 års tullinkomst
uppgick. Fördelar man nu tullinkomsten för 1874 på de
särskilda artiklarne i samma proportion som 1873, får man en
sammanlagd tullinkomst på artiklarne socker, sirap, kaffe, risgryn
och fotogén, uppgående till omkring 13/g millioner. Lägga vi dertill
bränvinsafgiften, 13 millioner, möter oss en summa af 26''/s
millioner. Denna summa utgör skatt på konsumtionsartiklar, hvilka
trängt så in i den allmänna förbrukningen, att man kan säga att
skatten drabbar den ringaste samhällsmedlem. Lägga vi härtill
jordbruksskatten, 10 millioner, och mantalspenningarne, 600,000
kronor, få vi i rundt tal 37 millioner, som i hufvudsaklig mån
drabba den stora skattdragande allmänheten, mot eu inkomstskatt
af 3 millioner, som drabbar den förmögnare klassen; dit jag är
lycklig nog att få i någon mån hänföra mig. Detta synes vara
ett missförhållande, som väl är förtjent att allvarligen beaktas.
Då man vid denna riksdags början trodde, att man skulle kunna
företaga någon skattelindring, hoppades jag, att den skulle kunna
göras på den indirekta beskattningens område med särskild hänsyn
till de artiklar, som förbrukas af den stora allmänheten. Yi
hade då ännu icke fått den uppgift, som vi nu erhållit, att statsverkets
ställning icke tillåter någon skattelindring. Utom det att
jag ansåg rättvisan kräfva att vi nedsätta skatter för den klass,
som ej har målsmän inom representationen, den stora arbetande
klassen är ju i allmänhet ej valberättigad, hade jag för min
önskan äfven ett politiskt skäl, som jag ber att få Öppet uttala
med den frimodighet, hvarmed jag alltid går till väga. Man har
anmärkt, att man behöfver statsinkomster för grundskatternas afskrifning.
Jag är en varm vän af grundskatternas afskrifning, men
jag skulle beklaga om man skulle finna sig deraf förhindrad att gorå
så billiga lindringar som här äro i fråga, ty om man sade, att
man ej vill tillåta skattelindring, emedan man vill spara till grundskatternas
afskrifning, skulle skäl förefinnas för den hittills obefogade
beskyllningen om krass egennytta. Jag tror, att den
moraliska förlust, som skulle drabba dem, hvilka önska grundskatternas
gradvisa afskrifning, skulle blifva vida större än den
vinst, de kunna hafva af ifrågavarande tullinkomst. För min del
tror jag, att både statsekonomiskt och politiskt riktiga skäl tala
för att äfven vid denna riksdag taga ett steg på skattelindringarnes
bana, trots de trångmål, hvari vårt stackars statsverk skulle befinna
sig, enligt hvad vi så hastigt blifvit upplysta om. Jag föreställer
mig ganska väl, att hvarken dessa eller andra skäl skola
för tillfället utöfva något inflytande på denna Kammares flertal,
som nu, såsom en föregående talare antydt, seglar med protektionismens
vind, men jag tror att det varit nyttigt att påpeka de
vigtiga förhållanden, som jag nu berört, för en kommande Riksdag,
som kanske är mera obunden af konsideration^'' än denna,

Måndagen den 3 Maj.

X:o 34,

oeh särskilt godt vore det, om Stats-Utskottet ville taga dessa Ändringar i
rornailanden i öfvervägande redan vid behandling af 4:de och 5:te Tulltaxan.
nufvudtitlänne. Kanske skulle man då icke så lätt i denna Kam- (Forts->
mare votera de höga beloppen till dessa hufvudtitlar, särskildt
■ned hänsyn fall kanoner och projektiler. När vi nu kommit i
detta trångmål, må vi skatta oss lyckliga att den million, som
man var sa ifrig i denna Kammare att votera, ej gått igenom.

•Jag vill nu afstå från min uti motionen framstapla anhållanmed
samma reservation, som jag förut gjort från den illa underlättade
pafven till den påfve, som skall blifva bättre underrättad,
men da vi hafva i dag beredts flera öfverraskningar och ingen
rf imVmi611 aktningsvärd minoritet kan uppstå, får jag yrka
bifall till Utskottets hemställan, fastän jag mera skulle önska bifall
till min motion om fullständig tullfrihet.

GfieKe Hamilton, Hugo: I likhet med den siste talaren anser
jag, att det vore önskligt, att en nedsättning kunde åstadkommas
,I)a dessa °]jor; men jag får fästa uppmärksamheten på,
att tullinkomsten a dem uppgår till ett så högt belopp, att det är
åt stor betydelse i afseende å budgeten. Samma finansiela skäl,
som förut blifvit anförda, gälla således äfven här, och iagfår derföre
anhålla om afslag å Utskottets hemställan.

Herr Rydqvist: Jag instämmer med den siste ärade talaren
och vill blott tillägga, för att visa hvarom här är fråga, att
minskuingen &. ifrågavarande artiklar skulle, enligt förhållandena
ar lord, uppgå till 161,000 kronor, en visserligen beaktansvärd
summa.

Herr Hammar: Jag skall icke tillåta mig att svärma så långt
ut, hvarken åt höger eller venster, som en föregående talare gjort.

•Jag vill endast säga, att, enligt min tanke, konseqvensen fordrar
att Kammaren afslår den föredragna punkten. Förhållandet är
nemligen, att den föreslagna nedsättningen, beräknad efter medelmforseln
1869-1873, skulle utgöra omkring 112,000 kronor. Hvad
införseln för 1874 utgjort känner jag icke, men den af Utskottet
föreslagna tullsats skulle, beräknad efter 1873 års införsel åstadkomma
eu minskning af 161,000 kronor. Jag tror icke att iag
misstager mig för mycket, om jag säger att eu kanna af denna olja
väger ungefär 5 skålpund. Prisskilnaden skulle således blifva 5
ore pr kanna. Vi känna alla, att priset å varan fallit rätt
mycket, oeh redan nu är det så lågt, att den som köper i detalj
ej behofver gorå afseende på den prisskilnad, som skulle uppstå
genom antagande af Utskottets förslag, och tvifvelaktigt är om.
denna lilla tullsats verkligen kom honom till godo.

. { statsinkomsterna skulle den emellertid medföra en betydlig
minskning, såsom jag förut nämnt, och jag anhåller derför att
Hammaren matte afslå den nu föredragna punkten.

Herr Hedlund: Jag medgifva-, att den ifrågavarande summan

No 34.

Ändringar i
Tulltaxan.
(Forts.)

40 Måndagen den 3 Maj.

är för liten för det syfte som jag angifvit. Jag har sagt att jag
afsett en nedsättning af åtminstone ''/a million för att man skall
kunna tala derom. Om Kammaren bifölle Utskottets förslag, sa
vore dock ett steg taget på skattelindringarnes väg, och jag tror,
att det vore det enda, som tagits vid denna riksdag. Utter den
lysande period vi haft bör man väl kunna taga ett sa obetydligt steg.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr
Grefve!! och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden
å dels bifall till det förevarande momentet och dels afslag dera,
framstälde Herr Grefven och Talmannen först_ proposition pa
bifall till momentet, hvarvid svarades många^ nej, blandade med
ja och sedermera proposition på utslag derå, da svaren utiöllo
med många ja, blahdade med nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.

Herr Hedlund begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition: Den,

som bifaller mom. b i 50:de punkten af Bevillningsutskottets
betänkande N:o 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås momentet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja - 26.

Nej—52.

Mom. a, c, d, e, f och g.

Afslogos, uppå yrkanden af Grefven Hamilton, Hugo.

5lista och 52lära punkterna.

Uppå yrkanden af Grefve Hamilton, Hugo, biföll Kammaien
Utskottets hemställanden om afslag å Herr Hedlunds ifrågavarande
förslag, men a.fslog punkterna i öfrigt.

53:dje punkten.

Bifölls.

Måndagen den 3 Maj.

S:o 34.

54:de—59:de punkterna.

Afslogos, uppå yrkanden af Grefve Hamilton, Hugo.

60:de punkten.

Grefve Hamilton, Hugo: Jag får anhålla att Kammaren,
med bifall till punkten i hvad densamma rör afslag å Herr Hedlunds
motion, i öfrigt ville afslå densamma.

Herr Bennich: Utan afseende å den riktning, i hvilken
Kammaren i allmänhet fattat sina beslut, tror jag dock att här
föreligga skäl att något lyssna till Utskottets förslag. Först och
främst får jag erinra om, att Kammaren redan bifallit en nedsättning
i tullen å sulläder, och att deraf naturligtvis bör följa en
nedsättning i tullen å skoarbeten. Ett annat skäl, som är af stor
vigt, är att, såsom Herrarne veta, skodon på senare tiden blifvit
allt mer och mer fördyrade. Man hör en allmän klagan från
arbetsfolk och tjenstehjon, att inga penningar vilja räcka, skomakaren
tager en dryg del af årsinkomsten. Det är ett förhållande,
som hvarken betingas af priset på läder eller af arbetslönerna
i allmänhet. Dertill kommer ytterligare att, då läder
kan införas till Norge mot vida lägre tull än hit, kunna skodon der
äfven tillverkas för billigare pris. De föras öfver gränsen utan
erläggande af tull. Det finnes icke någon synpunkt, ur hvilken
bibehållandet af en så hög tull kan försvaras. Den, som vill
hafva sina skodon väl afpassade efter sina fotter, vänder sig hädanefter
som hittills till skomakaren och torde väl fortfarande få
erlägga en dryg betalning; men för den, som köper i skoboden,
skulle en väsentlig nedsättning af de nu stadgade höga tullafgifterna
möjliggöra ett billigare inköp, då en omfattande handel
med utländska, billigare skodon genom tullnedsättningen möjliggjordes.
Om Herrarne behagade kasta en blick på den bifogade
tabellen, så visar det sig huru obetydlig införseln hittills varit.
Här kan mot förslaget icke åberopas något statskassans intresse,
utan tror jag tvärtom, att om tullen nedsättes till ett rimligare
belopp och om den för de tarfligare slagen helt och hållet borttages,
skulle handeln med skodon få en helt annan utveckling än
hittills, och i stället för att skoarbetena nu icke gifva någon
nämnvärd tullinkomst, skulle denna artikel komma att inbringa
rätt mycket. Yi behöfva ej gå längre än till Danmark för att
finna huru man der kan få utmärkta franska skoarbeten för billigt
pris, men hos oss finnes ingen sådan handel och kan ej heller
uppstå, så länge vi hafva denna onaturliga tull. Jag tillåter mig
således hemställa, att Kammaren måtte lemna sitt bifall till hvad
Utskottet i denna punkt föreslagit.

Herr Svanberg: Då fråga förut varit om nedsättning af
den ena eller andra tullsatsen har man som skäl derför alltid an jFörsta

Kammarens Prof. 1875. N:o 34. 4

Ändringar i
Tulltaxan.

. (Forts.)

N:o 84.

Ändringar i
Tulltaxan.
(Forts.)

42 Måndagen den 3 Maj.

dragit, att man ej skulle gynna några få industriidkare på den
stora allmänbetens bekostnad; i fråga om skodonstillverkningen
kan man dock ej säga, att producenterna äro få, ty det finnes
icke något yrke inom vårt land, som är så talrikt representeradt
som detta. Bevillnings-Utskottets vice ordförande yttrade, att
penningarne icke längre förslå för tjenstfolket, emedan skodonen
äro så dyra, men jag skulle dervid vilja till honom hemställa, om
han dock ej delade den åsigt, att detta i en viss mån berodde
derpå, att tjenstfolket nu begagnar på ett helt annat sätt tillverkade
skodon än det, hvarmed arbetare och tjenstefolk förr nöjde
sig. Det fordras mycket mera arbete med dessa kängor och skor
än med de enklare, som förr brukades, och derpå beror till stor
del den ökade kostnaden. Den stora allmänheten skulle dessutom
ingenting vinna på en sådan nedsättning i tull, som den nu föreslagna,
tv det blefve i sanning icke de billigare slagen som komme
att införas, utan de finare skoarbetena, som redan nu importeras
till en del från Frankrike men hufvudsakligen från Österrike.
Jag yrkar afslag å den föredragna punkten.

Herr von Koch: Jag skall inskränka mig till att begära

bifall till punkten c, eller att tullfrihet måtte medgifvas för becksöms-
och så kallade sjömansstöfiar äfvensom för skomakarearbeten
med bottnar af trä. Jag tror icke att bifall härtill skall
kunna mycket rubba statsregleringen eller hafva inflytande på
franska traktaten eller konseqvensen i våra beslut, hvilken vi
ändå icke kunnat fullständigt vidhålla, men jag törs icke sträcka
mina pretentioner på Herrarnes behjertande af de fattiga klassernas
behof längre än att begära bifall till denna punkt. I den
provins jag representerar äro många arbetare så fattiga, att de
endast hafva träskor, och det anses som en lyx då de få öfverläder
till träbottnar. Så kallade sjömansstöfiar begagnas deremot
ganska mycket, men äro nu mycket dyra. Jag anhåller om särskild
proposition å bifall till punkten c.

Friherre De Geer, Carl Emanuel: Jag skulle visserligen

vilja gå in på den siste talarens yrkande, men jag får erinra, att
det ej var längre sedan än år 1873, den nu gällande taxan
faststäldes, och får derför vidhålla mitt yrkande om afslag å
det hela. r

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, samt Herr
Grefven och Talmannen yttrat, att, som de särskilda momenten i
förevarande punkt föranledt särskilda yrkanden, delning af propositionerna
komme att ega rum; gjordes proposition på bifall till
mom. a samt besvarades med ja.

Efter förmälan, att i afseende å mom. b yrkats så väl bifall
som afslag, framstälde Herr Grefven och Talmannen först
proposition på bifall till momentet, hvarvid svarades många nej
jemte åtskilliga ja, och sedermera proposition på afslag derå, då

Måndagen den 3 Maj. 43

svaren utföll o med många ja jemte åtskilliga nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.

Sedan propositioner å så väl bifall till mom. c som ock anslag
derå blifvit gjorda samt med många ja och nej besvarade,
förklarade Herr Grefven och Talmannen sig hafva funnit propositionen
om afslag å momentet vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr von Kock begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:

“Den, som bifaller mom. c i 60:de punkten af Bevillningsutskottets
betänkande N:o 6, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås momentet."

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—36.

Nej-34.

Efter särkildt gjorda propositioner, först å bifall till mom.
d och sedermera å detsammas förkastande, blef momentet af Kammaren
afslaget.

Hvad slutligen beträffade mom. e, framstälde Herr Grefven
och Talmannen proposition derå, att Kammaren skulle afslå momentet,
dock under förbehåll om iakttagande af Kammarens rörande
mom. c fattade beslut; och blef denna proposition med ja
besvarad.

Den vidare föredragningen af betänkandet uppsköts till ett
kommande sammanträde.

Herr von Ehrenheim begärde ordet och yttrade:

Herr von Ehrenheim: Jag tillåter mig hemställa att Kam maren

behagade besluta, att Stats-Utskottets betänkande N:o 78,
i anledning af återremiss å tvänne punkter af Stats-Utskottets
utlåtande N:o 68 angående indragning af Kommerskollegium m. m.,
måtte uppföras å föredragningslistan till det plenum, då gemensam
votering om Kong]. Maj:ts proposition angående Kommers -

N:o 34.

Andringar i
Tulltaxan.
(Forts.)

Niet 34.

Tisdagen den 4 Maj.

kollega indragning och inrättande af ett nytt embetsverk kommer
att ega rum.

Till denna hemställan lemnade Kammaren, uppå gjord proposition,
sitt bifall. _____

Herr trefven och Talmannen föreslog, att främst å föredragningslistan
till nästa sammanträde skulle uppföras Stats-Utskottets
memorial N:o 74, JBevillnings-TTtskottets betänkande N.o 6
samt Stats-Utskottets memorial N:o 71, hvilket bifölls.

Justerades 4 protokollsutdrag för detta sammanträde; hvarefter
Kammaren åtskildes kl ''A 3 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Tisdagen den 4 Maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Justerades ett protokollsutdrag för den 3 dennes.

Herr Grefven och Talmannen tillkännagaf, att, enligt hvad
vid hållet talmanssammanträde öfverenskommits, omröstningar
jemlikt 65 § Riksdagsordningen komme att nästa lördag den 8
dennes anställas öfver alla de voteringspropositioner, som dessförinnan
blifvit af båda Kamrarne godkända.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets memorial N:o 79,
med förslag till voteringspropositioner i anledning af Kamrarnes
skiljaktiga beslut i afseende å utlåtandet N*.o 69, angående anslag
för veterinär undervisningens behof m. m.; hvarefter Kammaren,
uppå Herr Grefven och Talmannens hemställan, beslöt, att
detta memorial skulle sättas främst å föredragningslistan för nästa
sammanträde. _

Kammaren åtskildes.

In fidem
O. Brakel.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1875.