RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1875:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1875. Första Kammaren. N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Kammaren sammanträdde kl. 10 f. in.

Justerades protokollet för den 10 dennes e. in.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 8 och 14 dennes bordlagda
utlåtande N:o 14, i anledning af väckt motion om ändringar i gällande
strafflag samt i Kongl. Förordningen om strafflagens införande
och livad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864.

Herr von Gegerfelt: Under åberopande af min vid betänkandet
fogade reservation, torde jag tå närmare utveckla de skäl, på grund
af hvilka jag icke kan instämma i Utskottets förslag. Utskottet
yttrar, att det finner det faktiska förhållande, att, på sätt motionären
anmärkt, våldsgerningar och fridsbrott under senare tider
betydligt tilltagit, icke böra af lagstiftaren lemnas utan uppmärksamhet,
utan å hans sida föranleda någon åtgärd för dessa brotts
hämmande. Här är naturligtvis icke tillfälle att ingå i pröfning af
livilka åtgärder kunna och böra vidtagas inom de delar af lagstiftningen
som ligga utom området för Lag-Utskottets verksamhet.
Många förslag hafva i sådant hänseende blifvit väckta livilka dels
redan af Riksdagen blifvit pröfvade, dels äfven äro beroende på pröfning.
Jag erinrar om de gjorda framställningarne angående religionsvårds
beredande vid större arbetsföretag, polisens förbättrande på landet,
anslag till brottslingars gripande och efterspanande o. s. v. Hvad
nu den förevarande frågan beträffar, instämmer jag fullkomligt med
Utskottet deri att någon ändring i strafflagen eller skärpning af deri
utsatta straff icke bör ske, men jag anser ännu mindre, att medlet
bör sökas i ändring af gällande föreskrifter om häktning och allra
minst sådan ändring som Utskottet föreslagit. Föreskrifterna om
häktning återfinnas i förordningen om nya strafflagens införande och
hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864, hvilken
skiljer mellan brott, för Indika häktning skatt ske, eller sådana som
medföra dödsstraff eller straffarbete i två år eller derutöfver, och
sådana brott för livilka häktning må ske, eller sådana, som äro

Första Kammarens Prof. 1875. N:o 29. 1

Häktning

fridsbrott

N:o 29.

•2

Onsdagen den 21 April.

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

ringare än nyssnämnda, men på h vilka dock straffarbete följa kan;
i afseende på Indika senare är stadgadt att bofast man, då det ej,
skäligen befaras att han afviker eller genom undanrödjande af bevis
eller egendom sakens tillbörliga utredning hindrar, skall å fri fot
lemnas. Dessa stadganden äro korta men konseqventa och bestämda
samt efter min åsigt riktiga. Derigenom bestämmes nemligen, att
det enda ändamål med häktning, som lagligen kan och bör sökas, är
att hindra brottslingen att undandraga sig sitt straff, men lagstiftaren
har också förutsatt, att detta straff måste vara af någon större betydelse
för att rättfärdiga en sådan åtgärd. Från dessa grundsatser
har Utskottet på ett betänkligt vis afvikit och derjemte invecklat
sig i inkonseqvenser, som jag närmare vill påpeka.

Utskottet säger att desse arbetare, som icke äro med något band
fastade vid den ort, der- de vistas, vid våldsgerningarnes begående
hängifvit sig åt förhoppningen att genom afvikande från orten kunna
undgå rättvisans straffande arm. I förbigående får jag nämna, att
Utskottet kort förut säger att dessa brott i allmänhet begås i sådan
öfverretning, att brottslingen icke kan förutsättas ega erforderligt
sinneslugn för beräkning af straffpåföljden. Detta strider något emot
hvartannat, och det sista yttrandet är kanske det rätta. Utskottet
säger vidare, att för upprätthållande af allmän ordning vid sådana
tillfällen, då en folkmängd för något allmänt arbete eller annan orsak
är samlad, kan vara af högsta vigt, att uppviglare till våldsamheter
och fridsbrott må, äfven der han gjort sig skyldig allenast till mindre
sådan förbrytelse, kunna, för afböjande af större oordningar, tagas
i fängslig^ förvar. Således har Utskottet, hvilket ock af lagförslaget
framgår, velat i häktningen inlägga något afskräckande, hvilket är
straffets men icke häktningens ändamål. Ändå värre synes vara,
när Utskottet vill, att den ena personen skall inmanas i häkte för
att den andra icke skall begå brott. Vidare har Utskottet föreslagit
att häktning må ske dels för brott, som medföra ovilkorligen endast
böter, dels för sådana som medföra böter eller fängelse, när försvårande
omständigheter förefinnas. När man tager i betraktande,
att en person som häktas, kan få sitta inne å landet ända till tre
veckor, innan han ställes inför rätta, och att, när lagen medgifver
hans häktning, domaren kan qvarhålla honom häktad under hela
ransakningen, skulle, om Utskottets förslag antages, kunna hända, att
en brottsling, efter att eu eller annan månad hafva varit häktad, slutligen
dömes till ett ringa bötesbelopp, som ej motsvarar hvad han
lidit genom att under eu lång tid hafva varit sin frihet förlustig.
Detta är hvarken principen riktigt eller rättvist.

Jag kommer nu till de inkonseqvenser, hvartill Utskottet gjort
sig skyldigt. För att göra sig reda derför, måste man kasta en blick
på de förbrytelser, som Utskottet afser. Utskottet säger, att den må
häktas, som misstankes att hafva begått hemfridsbrott eller våldfört
annan å sådant ställe som i 11 Kap. 15 § Strafflagen omförmäles.
De hemfridsbrott, som bär afses, återfinnas i 10, 11 och 12 §§ i

Onsdagen den 21 April.

N:o 29.

11 Kap. närande lag. I 10 § stadgas: Bryter man annans hemfrid,
i ty att man med våld, eller eljest emot hans vilja, intränger i hans
hemvist, vivre sig gård, hus eller fartyg, eller vägrar att derifrån,
efter tillsägelse, sig begifva, eller och dit sig insmyger eller der
gömmer sig undan, utan att hunna shälig anledning dertill visa;
straffes med böter, dock ej under 10 Riksdaler eller fängelse i högst
sex månader.

I förbigående må anmärkas att här afses endast det fall, då det
sker irtan afsigt att begå -våld; förefinnes sådan afsigt, medför brottet
straffarbete och således redan nu häktning. För dessa förbrytelser,
som i de aldra flesta fall medföra endast böter, skulle enligt Utskottets
förslag häktning kunna ske, men här möter det förhållande att i 6 §
samma kapitel är stadgadt, att åstadkommer man å ställe som i 5 §
sagdt är, d. v. s. Konungens slott i hufvudstaden, eller annorledes i
slott, hus eller gård der Konungen vistas eller å rum der Riksdagen,
dess Afdelningar eller Utskott församlade äro eller inför sittande Rätt,
Konungens Befallningshafvande eller annat allmänt embetsverk, förargelse
genom svordom eller oljud eller annorledes, är straffet böter
eller fängelse. Således, om man i ett enskildt hem gör denna förargelse
skall man få häktas, men icke om man gör den i Konungens
slott eller hos Riksdagen. Derpå svaras måhända, att lösa arbetare
icke gerna gå in i Konungens slott eller i Riksdagens rum. Må vara!
men då möter också i 11 § stadgandet: »Brytes hemfrid genom husransakan
af obehörig person eller i olaga ordning; vare straffet
böter, dock eji under tio Riksdaler eller fängelse i högst sex månader.»
Uttrycket »t olaga ordning» vill säga, utan föregången tillsägelse
hos länsman eller kronofogde eller utan att medhafva vittnen. De
som fela häremot äro vanligen hederligt folk, och försummelsen
består deri, att de icke, såsom sagdt, före det de på detta sätt
söka sitt åter, iakttaga föreskrifna formaliteter. Slutligen stadgas i

12 §: Bryter man hemfrid, i ty att man, af ondska etter öfverdåd,

slår in fönster i annans hus, eller kastar i annans gård, hus eller
fartyg, in sten eller annat; straffes med böter från och med tio
till och med ett hundra Riksdaler. Sker det af okynne; vare bot
högst femtio Riksdaler.» Här är således icke högre ansvar än ringa
böter, och för detta brott vill också Utskottet att häktning må ega
rum. Vidare säger Utskottet, att den må häktas, som begår hvarje
slags våld å annan å sådant ställe, som i 11 Kap. 15 § Strafflagen
omförmäles, det vill säga å allmän väg, gata, torgplats eller der allmän
marknad hålles. Således skulle man kunna häktas för den allra
minsta skuffning på allmän väg. Det är ju en ytterligare inkonseqvens,
om man sålunda skulle få häktas för en skuffning vid en
auktion, men för samma skuffning, då den sker vid i 9 § omnämnd
valförrättning, uppbörds-, kommunal- eller kyrkostämma etc. äfvensom
för mycket gröfre våld dervid, finge man icke häktas.

Jag skall nu komma till frågan om behöfligheten af denna lagstiftning.
Utskottet har antydt, att det för den utsträckta rätten till

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Häktning för
fridsbrott.
(Ports.)

häktning gifves två skäl, det ena att hindra den brottslige att genom
att. fly undandraga sig sitt straff; och i detta afseende får jag fästa uppmärksamheten
vid stadgandet i 11 Kap. 10 § Rättegångsbalken som säger,
att i brottmål bör den som käres till genast å Rättens bud till svars
komma; Gör han det ej då må han hemtas på egen bekostnad, en åtgärd
som kan blifva ganska dyr för honom, men mindre dyr för staten, än
om han häktas. Det andra skälet för denna häktning vore att hindra
våldsamheter att taga större omfattning, då desse arbetare äro tillsammans.
Jag fäster uppmärksamheten på ett lagbud som återfinnes i
10 Kap. 18 § Strafflagen: »Samlar sig folkmängd tillhopa och störer
lugnet eller allmänna ordningen, utan att dock lägga å daga sådant
uppsåt, som i 7 § sägs, och skingrar sig ej den folkmängd, på.
offentlig myndighets befallning, utan visar trotsighet deremot; då
skola anstiftare och anförare af det upplopp till straffarbete i högst
ett år och annan deltagare i upploppet till böter från och med tio
till och med tvåhundra Riksdaler dömas». Här kan ådömas straffarbete,
och således får häktning i detta fall ske enligt nu gällande
lag. Skilnaden mellan gällande stadgande härutinnan och Utskottets
förslag är, att enligt det förra skall allmän åklagare först uppmana
folkmängden att skingra sig, innan häktning får företagas, och
enligt Utskottets förslag är detta ej behöfligt. Hvad särskilclt angår
hemfridsbrotten, få de icke åtalas af allmän åklagare utan angifvelse
af rätt målsegande, och då häktning ej får ske för andra brott än
dem, som berättiga till allmänt åtal, måste således en åklagare, för
att med stöd af denna lagförändring kunna upprätthålla ordning, först
gå och fråga målseganden om han vill hafva brottet åtaladt, hvithet
svårligen kan förenas med den skyndsamhet hvarmed häktningsåtgärden
måste vidtagas för att den i förevarande hänseende skall blifva verksam.
På dessa skäl får jag vördsamt yrka afslag på Utskottets
hemställan.

Grefve Horn: I flera hänseenden har jag blifvit af den föregående
talaren förekommen. Jag instämmer nemligen med honom
derutinnan, att jag anser någon ändring i gällande strafflag i afseende
på bötesbestämmelserna icke böra ega rum. Vidare instämmer
jag i allt hvad han nämnde i afseende derpå, att någon häktning för
hemfridsbrott efter 11 kapitlet 10, 11 och 12 §§ Strafflagen icke
bör ifrågakomma. I afseende på den senare paragrafen vill jag dock
tillägga en omständighet. I 13 § af 11 kapitlet sagde lag stadgas
nemligen, att åklagare icke få åtala dessa hemfridsbrott utan rnålsegandens
angifvelse, och således beror det helt och hållet på målseganden,
om brotten skola åtalas. Det skulle förete sig bra egendomligt,
om nu ett sådant brott beginges och åklagaren verkstälde
häktning, men icke fick målseganden att åtala. Detta är eu af de
stora anledningar, hvarför jag icke anser häktning för sådana mindre
brott böra ega rum, i synnerhet som genom dessa allmän ordning
och säkerhet icke i någon hög grad störas. Deremot finnas

Onsdagen den 21 April.

N:o 29.

andra mindre brott, som äro af den beskaffenhet, att det ofta vore
en god sak, om polismyndigheten finge kraftigt ingripa för att stäfja
desamma, nemligen i de fall, som afses i 9 § 1 mom. 11 kap.
Strafflagen och 15 § 2 mom. samma kapitel. I det första af
dessa lagrum står: gör man våldsgerning å annan vid valförrättning,
uppbörds-, kommunal- eller kyrkostämma, läsförhör, landtmäteri^
rättning eller annan sådan offentlig sammankomst eller då
allmänt ärende eljest förehafves etc. Jag medgifver väl, att sådant
våld icke ofta förekommer, men man kan dock tänka sig att det
kan förekomma, till exempel vid valförrättningar och uppbördsstammor;
åtminstone i utlandet erfara vi, att våldsamheter mycket
ofta ske vid valförrättningar, till exempel i England. Vidare har
jag ansett att stränga åtgärder borde kunna vidtagas mot brott enligt
15 § 2 mom. nämnda kapitel, eller då någon våldför annan
på allmän väg, gata, torgplats eller der allmän marknad eller auktion
hålles. På landet är det just vid marknader och auktioner, som
i allmänhet krakel ofta uppkommer; och det vore efter min åsigt
väl om polismyndighet der kunde få ingripa och i förvar taga sådana
personer, som dervid ofta i öfverdåd och under inflytande af
ruset förgå sig. Men jag vill icke gå så långt i afseende på häktning
för sådana brott, som Utskottet, eller att förbrytare mot dessa
lagbud skola hållas i häkte tills ransakning kan företagas. Jag vill
endast, att polisbetjeningen skall ega rätt taga dem i förvar och
qvarhålla dem så länge, tills faran för vidare våld upphört. Vunne
man ett sådant lagstadgande, tror jag ofta skulle kunna förekommas
stora oordningar och våldsamheter på landet och äfven i städerna
på marknader och auktioner. Det är naturligt att, då sådan häktning
ifrågakomme, den blefve af den beskaffenhet, att den endast
kunde ske på bar gerning, ty då nämnda fara för vidare våldsamheter
upphört, finnes ingen anledning till häktningens fortvara.
Jag finner derför, att, om vi skola i afseende på lagen om häktning
göra någon ändring, så bör den göras endast i detta syfte; hvarför
jag får yrka bifall till min reservation.

Herr Stråle: Såsom den förste talaren redan anmärkte, inne hållas

i 19 § 5 punkten Promulgationslagen bestämda föreskrifter
om, då häktning skall ske, äfvensom särskilt i nämnde paragrafs 6
punkt, att häktning må ega rum i det fall, då någon misstänkes att
hafva begått brott, som ringare är än i 5 punkten säges, men hvarå
dock straffarbete efter lag följa kan. Lagen medgifver slutligen ett
annat fall, då häktning må ske, nemligen i 7 punkten af nämnda
paragraf, der det heter: »okänd person, som undandrager sig att
uppgifva sitt namn eller sin hemort eller emot hvilken skälig anledning
förekommer, att hans uppgift derom är osann, må, till dess
tillförlitlig upplysning i sagda hänseende vinnes, i häkte tagas, ändå
att brott, hvarför han misstänkes, endast med fängelse eller böter
belagdt än.

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

Herrarne behagade finna, att detta sistnämnda stadgande är,
såsom vederbör, mycket restriktivt. Jag befarar dock. att vid
våldsamma uppträden, då ögonblicklig häktning kunde vara fördelaktig,
polismannen tvekar att med stöd af detta stadgande taga våldsverkaren
i förvar, såvida icke mycket påtagliga skäl finnas att betvifla
våldsverkare^ identitet. Antag, att våldsverkare!!, som gjort
sig skyldig till ansvar för uppsåtlig misshandel, hvarå ringare skada
följt och följaktligen icke kan ådöinas högre ansvar än fängelse i
sex månader, uppgifver sitt namn och sin hemort, att han har en
kamrat eller två, som vitsorda uppgiften; vågar man då taga honom
i förvar? Jag betviflar det, men jag är säker att, om man tager
eu sådan våldsverkare i förvar, och det sedermera finnes, att hans
uppgift är riktig, blir polismannen af domaren dömd till ansvar.
Erfarenheten visar, att dessa uppgifter ofta äro oriktiga, och följden
blir stundom den, att brottslingen undgår all näpst af lagen, ty då
man sedermera söker honom, får man icke reda på honom. Diskussionen
inom denna Kammare i ett föregående plenum visar emellertid,
att eu temligen allmän klagan öfver osäkerhet på landsbygden
eger rum, och vittnesbörd härom lemna!’ äfven Andra Kammarens
beslut att bifalla ifrågavarande lagförslag. Man måste följaktligen
antaga behofvet af förbättrad bestämmelse i ifrågavarande afseende.
Mig synes dock, att Lag-Utskottet gått för långt, och i detta hänseende
instämmer jag helt och hållet med hvad de två föregående
talarne anfört. Jag befarar att eu sådan lagbestämmelse som den
föreslagna skulle komma att medföra betänkliga följder, utom att den
stode i väsendtlig strid mot åtskilliga andra fäll af rättskräukning,
der häktning icke får ske. Af vigt synes det mig företrädesvis vara.
att man tillerkänner polismakten rätt att vid våldsamma uppträden,
som omförmäla» i 11 kapitlet 9 § 1 inom. och 15 g Strafflagen,
kunna åtminstone för tillfället häkta våldsverkare!! och förvissa sig
om hans identitet. I förbigående tillåter jag mig fästa Herr von
Gegerfelts uppmärksamhet på att det af honom åberopade lagbud i
10 kapitlet Strafflagen icke lärer kunna på dessa fall tillämpas.
Bättre vinnes detta mål genom antagande af Grefve Horns reservation,
ehuru den synes mig något obestämd. För egen del hemställer
jag, att till 6 punkten af ofvan förstnämnda 19 § i Promulgationslagen
antages ett tillägg af följande lydelse: »misstankes någon att
hafva föröfvat brott, som omförmäles i Strafflagens 11 kapitel 9 §
1 mom., eller att hafva våldfört annan å sådant ställe, som i 15 g
omtalas, då må lian, äfven om häktning enligt denna lag eljest för
sådant brott icke är medgifven, i förvar tagas och, i händelse tillförlitlig
upplysning om hans namn och hemort icke vinnes, i häkte
hållas, intilldess sådan upplysning vunnits». Blefve en sådan bestämmelse
meddelad, skulle polismannen säkerligen icke tveka att vid tumultuariska
uppträden taga våldsverkan^ i förvar. Den betydande fördelen
vunnes härigenom, att polismannen både kunde och borde uppträda
på ett kraftfullt sätt, som sannolikt Lomme att göra slut på

Jho 29.

Onsdagen den 21 April.

uppträdet. Giltigt skäl att, sedan förbrytarens identitet blifvit konstaterad,
qvarhålla honom i häkte, så vida han icke ar lösdrifvare,
finner jag icke.

Herr Sundeil: Då jag efter betänkandet finnes antecknad såsom
reservant, utan att angifvet är, hvari jag är skiljaktig från Utskottets
pluralitet, anser jag mig skyldig Kammaren ett tillkännagifvande
i detta hänseende; och jag får då förklara, att jag instämmer
i den af Utskottets vice Ordförande, Herr von Gegerfelt, afgifna
särskilda mening, hvilken jag icke åhört, då jag lät anteckna mig
såsom reservant. Men till hvad Herr von (legerfelt skriftligen och
nu muntligen anfört, anhåller jag att enfaldeligen få lägga några
ord. Såsom sjelf polischef i en om också icke stor stad, skulle jag
ej hafva något emot, om rättigheten att häkta blefve utsträckt,
men att denna rätt skulle erhålla en så stor utsträckning, som Utskottet
föreslagit, det vore, enligt min tanke, ingalunda lämpligt eller
rådligt. Det torde väl icke kunna försvaras, att det skulle vara tilllätet
att häkta den, som brutit hemfrid derigenom, att han med
våld inträngt i annans hemvist, men der ingenting ondt gjort, möjligen
åt det naturliga skäl, att han genast kördes på porten; eller den, som
insmugit sig i annans hostad och der anträffades; eller den som af
ondska eller öfverdåd eller af okynne slagit in annans fönster; eller
den, som på allmän väg, gata eller torgplats, vare sig med handen
eller med en käpp, tilldelat annan ett eller flera slag, deraf obetydlig
eller kanske ingen skada vållats. Kammarens ledamöter behagade
väl ändå finna, att dessa förbrytelser äro alldeles för obetydliga,
att häktning för dem skulle vara tillåten.

Herr von Gegerfelt har äfven framhållit det oegentliga deri, att
för en del af dessa, af mig uppräknade förbrytelser häktning skulle
kunna ega rum, oaktadt allmänna åklagaren icke har rättighet att,
utan angifvelse af målsegaren, åtala dem. Hvarthän skulle ett antagande
af Utskottets förslag i denna del leda? Jo, mången gång
dertill, att, sedan en person suttit häktad under 3 veckor, som är
den för landet längst tillåtna tid före ransakning, och han derefter
instäldes å ting, målseganden förklarade, att han icke påkallar undersökning,
till följd hvaraf den häktade då skulle gifvas lös. Vore
icke detta nära nog ett gyckel?

På grund af dessa betänkligheter har jag icke kunnat biträda
Utskottets mening, och då Andra Kammaren antagit Utskottets förslag
samt i följd deraf ingenting kan genom en återremiss vinnas, nödgas
jag anhålla om afslag å Utskottets hemställan. Det af Herr
Stråle nyss framstälda förslag skulle otvifvelaktigt vara synnerligen
angenämt för vederbörande polismyndigheter, men jag vet icke, huru
en sammanjemkning emellan denna Kammares beslut, om den antoge
detta förslag, och Andra Kammarens beslut, som innefattar bifall
till Utskottets hemställan, skulle kunna åvägabringas, och jag
vidhåller således mitt yrkande om afslag.

Häktning för
fridsbrott.
(Forts^

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

matning för Herr Ribbing, Sigurd: Den förste ärade talaren bär hnfvudJ''?rorU)''
sakliSen s5kt yisa cIet efter hans tanke olämpliga i den princip, som
af Utskottet skulle hafva blifvit lagd till grund för dess förslag till
ändring i nu gällande lag angående häktning. Denna princip skulle
vara, att häktning vore ett medel att afskräcka från brott. Men
jag ber att få fästa uppmärksamheten derå, att på 4:de sidan af
Utskottets betänkande, derifrån den ärade talaren hem tat sin uppfattning,
står: »för afböjande af större oordningar», och för mig är
det fullkomligt obekant att afböja är liktydigt med afskräcka från.
Låtom oss blott se till, huru de på detta ställe i Utskottets betänkande
afsedda brott vanligen tillgå i verkligheten. En större eller
mindre folkhop är af någon anledning samlad. Någon börjar att
tillställa oordning pa ett eller annat sätt, och de öfriga rusa efter,
enligt gammal inrotad böjelse hos vårt folk, förtjusta att, synnerligen
efter intagen ration af nektar och ambrosia, få deltaga i ordningens
störande. Enligt Utskottets förslag skulle i sådana fall fridstöraren
kunna häktas, der skälig anledning förekommer, att han för undgående
af straff afviker, och detta företrädesvis med hänsyn till det
af erfarenheten styrkta förhållande, att, så snart anförarne aflägsnas,

hela folkhopen ofta skingrar sig, dä den icke varit ledd af något

öfverlagdt uppsåt att begå brott utan endast af böjelsen att se, huru
ordningen störes. Utskottet har sålunda icke egentligen med sitt
förslag afsett att afskräcka från brott, utan blott att afböja större
oordningar genom att aflägsna sjelfva »spiritus rector», eller med andra
ord, att hindra utbredning och fortsättning af våldsamheterna.
Vidare har den ärade talaren framstält den fråga: behijfves vill en
sådan ändring i strafflagen, som Utskottet föreslagit? Och med
strafflagen har han ur densamma sökt visa, att detta icke är händelsen.
Skada blott att verkligheten i det slags fåll, hvarom nu är

fråga, sa bjert afsticka’ icke blott mot strafflagen, utan äfven mot
de vackra demonstrationer, talaren gjort. Strafflagen må stadga huru
mycket riktigt och förträffligt som helst; erfarenheten visar dock,
att den icke är tillräckligt verksam för förekommande eller minskande
af det slags brott som här är i fråga. Jag behöfver blott taga till
exempel förhållandena i trakter der jernvägsarbeten pågå: osäkerheten
är der vanligen så stor, synnerligen lördagsqvällar och söndagar,
att traktens befolkning knappast vågar sig ut. Ett bekant ordspråk
säger: »missbruket upphäfver icke bruket», men så obestridligen
sant detta är i sig sjelf och i teorien, lika obestridligt är af
erfarenheten bekräftadt, att i verkligheten och praktiskt motsatsen
oftast gäller, eller att missbruket upphäfver bruket. Det hjelper icke,
att lagens bokstaf är huru förträfflig som helst, om den icke göres
gällande, och då så för närvarande i föreliggande ärende icke är händelsen,
helst på landet ordningsmaktens upprätthållare äro och tills
vidare förmodligen förblifva för fåtaliga för att, under nuvarande
förhallanden, ega nog fysisk styrka att göra lagens stadgande gällande,
måste alltså lagen ändras så, att den fåtaliga ordningsmakten

Onsdagen den ‘21 April.

N:o 29.

genom lagen erhåller i sin hand kraftigare medel att upprätthålla
ordningen än som nu stå densamma till buds.

Det har blifvit sagdt, att ett sådant stadgande, som det af Utskottet
föreslagna, skulle stå i strid mot konseqvensen i strafflagen.
Nej icke alls! Jag ber att i detta hänseende få erinra, att, ehuru
freqvensen af brott, tilltagandet af ett visst slag af sådana icke utgör
en konstitutiv eller principiel grund för straffmätningen, utgör det
likväl och är i allmänhet erkänd t såsom en sekundär grund derför.
Är nu i den befintliga strafflagen straffmätningen antagligen gjord
efter konstitutiva grunder, så begår man mot denna lags stadganden
ingen inkonseqvens, om, då man vet, att brott mot hemfriden hafva
tilltagit, man vid straffmätningen af dessa brott tillika tager hänsyn
till en secundär straffmätningsgrund, eller: man begår, genom att
antaga Utskottets förslag, blott i den oegentliga mening en inkonseqvens
mot gällande strafflag, att man bestämmer sig för en sekundär
straffmätare jemte en principiel. Ofta får man i Riksdagens
Kamrar höra vackert tal om humanitetens fordringar och om den af
dessa fordringar följande nödvändigheten af eu fortgående förmildring
i straffbestämmelser. Men månne ej att skäl möjligen kan finnas,
att härvid, såsom i andra fall, tillse, det de inom Riksdagen uttalade
meningarne ej alltför mycket aflägsna sig från tillståndet och åsigterna
utanför Riksdagen; att sålunda i förevarande fall teorierna
om humaniteten och straffmildringen ej komma i allt för skarp strid
mot de befogade anspråk på säkerhet till person och egendom, som
kunna framställas af dem, som på en aflägsen landsbygd icke ha så
tillförlitliga väggar, inom hvilka de kunna sluta sig och skydda sig
ör öfvervåld, som de äro, hvilka här omgifva oss.

Den förste talaren yttrade slutligen, att det vore märkvärdigt,
att man enligt Utskottets förslag skulle kunna under en ganska lång
tid i häkte qvarhålla en person, som icke begått svårare brott, än
att det tilläfventyrs kunde med obetydliga böter försonas, hvarmed
sålunda häktningen vore svårare än sjelfva straffet. Det må tillåtas
mig att med anledning häraf erinra, att i Lag-Utskottets förslag begagnas
icke ordet skall, utan må i häkte tagas, hvadan det i någon
mån gjorts beroende af vederbörande exekutiva myndighets omdöme,
huruvida i ett gifvet fall häktning bör vidtagas eller ej; och det synes
ju ej vara ett orimligt antagande, att offentlig embetsman verkligen
besitter så pass omdöme i och om tjensten, att han icke häktar
i oträngdt mål. Jag beklagar, att den ärade motionären icke är i
Kammaren tillstädes, ty på grund af sin erfarenhet om förhållandena
i verkligheten uti ifrågavarande afseende skulle han hafva gifvit goda
skäl för den föreslagna lagförändringen. Jag skall icke söka att,
såsom genom en dålig kopia, återgifva de teckningar ur verkligheten,
jag af honom hört, ty jag fruktar, att dermed den fraicheur skulle
gå förlorad, som originaltaflan i hög grad egde; jag inskränker mig
derföre till att yrka bifall till Utskottets förslag, hvars behöflighet
blifvit af erfarenheten så tydligt ådagalagd. Men skulle Kammaren

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Häktning för i likhet med den siste talaren anse, att Utskottet gått för långt,
fridsbrott, ehuru det i sitt förslag är på den rätta vägen, står ju öppet att an(Forts.
) £aga vare gjg Grefve Mörners förslag eller det af den siste talaren
formulerade. Följden af ett sådant beslut skulle enligt mitt förmenande
i båda fallen blifva, att Lag-Utskottet finge sig ålagdt och
verkligen ock skulle prestera ett sammanjemkningsförslag, ty hvartdera
af de båda nämnda förslagen stå i så pass nära öfverensstämmelse
med det af Andra Kammaren antagna Utskottets förslag, att
en sammanjemkning bör vara lätt möjlig. Jag anhåller emellertid
om bifall till Utskottets hemställan.

Grefve M örn er, Oscar: Såsom af föreliggande betänkande synes,
har jag icke instämt i Utskottets beslut, utan framlagt ett annat
förslag, hvilket enligt min tanke bättre och kraftigare skulle leda
till målet, men då Andra Kammaren antagit Utskottets förslag, anser
jag mig, till undvikande af splittring i meningarne, icke böra
vidhålla min reservation, utan ställa mig på Utskottets sida och efter
förmåga söka försvara dess förslag, hvilket, om också icke fullt öfverensstämmande
med mina åsigter, dock går i den riktning, jag anser
vara af behofvet påkallad.

I de flesta länder har på senare tider visat sig eu sträfvan att
förmildra strafflagstiftningen, en sträfvan som är ganska vacker, för
så vidt den härrör derifrån, att folket nått eu sådan utveckling, att
dessa förmildrade lagar uppfylla sitt ändamål och sålunda äro af behofvet
påkallade. Skulle förhållandena deremot icke vara sådana,
skulle i vissa delar af ett land stor råhet ännu visa sig, skulle brott
af ganska betänklig art, Indika störa medborgarnes lugn och trefnad,
tilltaga, då frågar jag: gör samhället då rätt att låta detta tillstånd
fortfara blott för att få ega milda lagar? Måste icke samhället då,
om också med sorg, vara betänkt på att vidtaga sådana strängare
åtgärder, som värna lugnet och friden åt dess laglydige medborgare?
Jag vädjar till erfarenheten, om icke tillståndet i Sverige påkallar
åtgärder i detta hänseende. Yi läsa dagligen i tidningarne om brott
af den mest råa beskaffenhet, begångna ofta endast af okynne; huru
personer icke njuta frid i sina hemvist, synnerligast i trakter der
jernvägsarbeten pågå, och hvarest befolkningen blir nära nog laglös.
Men ej blott i trakter der jernvägsarbeten pågå, äfven i andra förekomma
hvarjehanda fridstörande uppträden. I den socken, der jag
bor, på det hela en lugn och fredlig trakt, blef för några år sedan
en grufva upptagen — den bearbetades någon tid men måste snart
nedläggas, detta gjorde att, så länge arbetet pågick, en mängd löst
folk uppehöll sig vid grufvan och gjorde tillståndet sådant, att på
lördagsqvällarne ett fruntimmer icke gerna vågade gå ensam på landsvägen,
isynnerhet icke i närheten af en der befintlig landthandel.
Att tillståndet är sådant på många andra trakter, torde en hvars
erfarenhet visa.

Hvad åsyftar nu Lag-Utskottet med sitt förslag? Icke att skärpa

Onsdagen den 21 April.

N:o 29.

lagen. Utan förslaget, ehuru sådant icke utsäges, torde få i första
rummet anses innebära eu önskan, att domaren må med allvar tillämpa
den lag som finnes. De, som begå våldsgerningar, göra detta
visserligen icke alltid med omständlig beräkning af alla möjliga eventualiteter,
men dock oftast med den besinning, att de veta att de
genom att aflägsna sig från orten lätt kunna undgå åtal. Finnes
då icke något sätt att skaffa lagen aktning och samhällets laglydige
medborgare den trygghet, hvarpå de kunna hafva rättmätiga anspråk?
Jo, att i förvar taga sådana personer, som ådagalagt vilja att trotsa
lagen och endast göra skada och intrång i andras rättigheter. Det
är vanligt att, då man vill gendrifva ett påstående, man söker att
deraf draga orimliga konseqvenser. Så har ock den förste ärade
talaren gjort och talat om, att eu person, som råkat skuffa eu annan
på vägen, derför skulle kunna tagas i fängslig! förvar in. in. Men
en så obetydlig förseelse lärer väl icke föranleda någon häktning,
och jag anser orätt att, blott för nöjet att vilja rifva ikull före
varande förslag, uppställa satser, som man på allvar icke kan vilja
försvara. Vidare säger man: det ligger eu stor inkonseqvens i att
allmänna åklagaren kan häkta personer för brott, som han icke eget''
rätt att åtala. Jag befarar dock icke några olägenheter häraf, ty
en allmän åklagare bör väl kunna bedöma och inse när tiden är inne
för honom att ingripa. Om en person skulle roa sig med att med
våld eller eljest mot min vilja intränga i min bostad och intaga min
plats samt, på min uppmaning att aflägsna sig, vägra, under förklaring
att lian icke ämnar begå något våld, anser jag denne person
för en grof våldsverkare. Men hvilken rätt skulle jag enligt nu föreslagna
stadgandet erhålla mot eu sådan person? Jo, jag skulle vara
befogad att gripa honom, men på samma gång åligger det mig att
utan dröjsmål anmäla förhållandet hos kronofogde eller länsman å
landet eller magistrat i stad, som pröfvar om den gripne skall i häkte
sättas eller genast lösgifvas. Jag har således ingen makt att sätta
in våldsverkare i häkte och låta honom der försmäkta under 3 eller
flera veckor. Dessutom kan sådant icke drabba andra än lösa personer,
ty deri, som har tjenst eller stadigt hemvist eller yrke, kan
icke ens efter Utskottets förment barbariska lag häktas, och då torde
beskyllningen för barbari finnas ingalunda grundad. Mera barbariskt
är väl att blottställa samhällets fridsamma medborgare för groft öfvervåld
utan att gifva dem makt att värja sig derför? Man har
vidare talat om 11 § af 11 kapitlet Strafflagen, eller om hemfrid
brytes genom husransakan af obehörig person. Sådan verkställes
vanligen af kände och bofaste personer, och i annat fäll innebär
Lag-Utskottets förslag sådant befogadt skydd i detta hänseende, att
man bör låta anmärkningen fälla. Ofvergår jag derefter till 12 §,
så stadgas der, att den, som bryter hemfrid derigenom, att han åt
ondska eller öfverdåd slår in fönster eller kastar in sten, skall höta
från 10 till 100 riksdaler, samt, om det sker af okynne, högst 50
riksdaler. Men jag vill fråga: om jag bor på nedra botten i ett hus

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

N:o 29.

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

Onsdagen den 21 April.

och ligger svart sjuk, låt vara vintertiden, samt eu person behagar
slå in mitt fönster och derigenom sätta mitt lif på spel, bör man då
icke hafva makt att kunna försäkra sig om, att denne person, sig
sjelf till straff och andra till varning, blir befordrad till straff? Ligger
häri något barbari? Det kan ju vara ett fruntimmer, som befinner
sig i sådant tillstånd, att ett dylikt hemfridsbrott kostar henne
lif vet. Skall man då ursäkta en sådan våldsverkare dermed, att hvad
han gjort blott härledt sig af litet okynne? Nej, jag fordrar, att lian
blir befordrad till straff, så att han lär sig inse, att han icke onäpst
får bryta andras frid.

Slutligen har Lag-Utskottet föreslagit, att häktning må kunna
ske för brott enligt 11 kapitlet 15 § Strafflagen. Utskottet borde
mahända hafva inskränkt sig till senare mom. af 15 §, men så
bär icke skett och medgifvas måste, att fara för oordningar alltid är
stor, der eu större folkhop är samlad.

Man må säga hvad man vill om konseqvensen i lagen, men jaganser
lagen vara till för att skydda rätt och ordning i samhället,
och der jag finner att lagen icke så gör, finner jag att man har
fullt skäl att göra ändringar och tillägg till lagen. I den öfvertygelse,
att den af Utskottet föreslagna lagförändringen, ehuru beklagligtvis
alltför ringa, dock går åt det mål, som man bör söka
uppnå, och da Andra Kammaren antagit Utskottets förslag, hvaraf
följer att ändring deri icke bör vidtagas, ty vid en sammanjemkning
kan hela förslaget lätt falla, vågar jag tillstyrka Kammaren att antaga
förslaget sådant det nu föreligger.

Herr Caspersson: Man har i främsta rummet förebrått Utskottet,
att det icke betänkt konseqvenserna af den lagförändring,
som här blifvit föreslagen, och att de motiv, som Utskottet framlagt
för densamma, icke heller skulle vara tillfredsställande. Man har
dock medgifvit, att brott af här ifrågavarande beskaffenhet på senare
tider i ganska betänklig grad tilltagit. Detta är också ett faktum,
som icke lärer kunna bestridas. Såsom botemedel deremot hafva
åtskilliga andra åtgärder blifvit föreslagna, som icke lyckats vinna
sympati inom Riksdagen. Det återstår således endast att försöka i
den riktning, som Utskottet nu föreslagit. Ändamålet med häktningar,
såsom en föregående talare anmärkt, icke att förekomma eller
afskräcka från brott, utan att förekomma rymning och befordra den
brottslige till undergående af bestraffning. Om detta sistnämnda
ändamål med häktningen vinnes, sa torde deraf visserligen äfven
blifva eu följd, att man tillika vinner det ändamålet att afskräcka
från samma brotts förnyande en annan gång, och man kan således
ganska väl säga, att, ehuru häktning icke direkt afser att afskräcka
från brott, så verkar den dock derhän, om den med förstånd användes.
Man har såsom skäl mot Utskottets förslag framhållit, att enligt
detsamma häktning skulle få ega rum för brott af mycket ringa beskaffenhet.
Detta är obestridligt; men Utskottet har icke föreskrif -

Onsdagen den 21 April. 13

vit, att häktning för sådana brott skall ega ruin, utan endast tillåtit,
att den får ega ruin; och man måste väl förutsätta, att de personer,
soni ega att inmana i häkte, skola besitta tillräckligt omdöme att i
olika fall rätt tillämpa lagen. Jag tror icke, att den person, som
är i den samhällsställning, att han eger utfärda order om häktning,
icke skall hafva förmåga att bedöma, om häktning vid ett tillfälle
bör ega ruin eller icke, och icke heller tror jag, att alltför uppenbar
misstag i detta afseende kunna ega rum utan att ådraga en
" . g ct. man ]a_,n ansvar derför. Man har vidare anmärkt,
att i Utskottets motiv skulle finnas eu motsägelse derutinnan, att
man på ena stället uppgifvit, att anledningen till de här ifrågavarande
brotten skulle ligga i eu sinnesuppbrusning hos den brottslige,
och pa ett annat ställe, att anledningen skulle vara hoppet om
att kunna begå brottet strafflöst. Jag kan för min del häri icke
finna någon motsägelse. Det ena kan vara motivet hos eu person,
det andra hos en annan, och båda motiven kunna till och med ganska
väl förenas hos eu och samma person. För öfrigt tror jag, att dessa
af Utskottet framhållna anledningar till brottens begående och i synnerhet
det sistnämnda äro fullt riktiga; ty om en person har bestämd
visshet om att straflet skall följa på brottet, skall han mycket förr
lägga band på sitt sinne och brottet förblifva ogjordt. Jag tror,
att just. den större sannolikheten, att straffet skall träffa honom,
verkar vida mera afskräckande än om man skulle sätta straffet högt.
Man har äfven sagt, att det skulle ligga en inkonseqvens deri, att
Utskottet föreslagit att häktning skulle få ega rum, då brottet begås
ä allmän väg, gata eller torgplats eller der allmän marknad eller
auktion hålles, men icke då våldsgerningen utöfvas der Riksdag är
församlad, allmänna sammankomster ega ruin, eller i Konungens slott,
med mera dylikt. Orsaken härtill är helt enkelt den, att erfarenheten
icke visat behofvet af någon sådan lagstiftning i sistnämnda
fall. Utskottets förslag är framkalladt deraf, att erfarenheten visat
att det förekommit hemfridsbrott och vägafridsbrott af ganska betänklig
art, Indika icke kunnat afstyras med de lagbestämmelser, som
nu gälla. Af sådan anledning liar Utskottet ansett sig höra föreslå
eu utsträckning af häktningsrätten, men icke i de fall, der erfarenheten
icke visat behofvet af en sådan ändring. Eu talare yttrade,
att man enligt Rättegångsbalken skulle vara skyldig att genast komma
till rätten pa rättens bud, och att man i annat fall kunde häktas.
Det var förmodligen hemtas, lian menade, och detta ersätter icke
häktningsåtgärden. En annan talare har förutsatt, att åklagaren
alltid skulle vara tillsades och kunna på bar gerning häkta den brottslige,
emedan det eljest skulle vara utan någon nytta. Jag tror, att
det förekommer ganska få tillfällen, då åklagaren är tillstädes; endast
hans närvaro skulle vid de flesta tillfällen vara tillräcklig för att
afstyra våld. Ville man ålägga åklagaren något sådant, då finge
man väl på samma gång ålägga dessa brottslingar att på förhand
underrätta honom, när de ämna begå våld; annars tror jag det skulle

N:o 2».

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

N:o 20.

Onsdagen den 21 April.

Häktning för
fridsbrott.
(Ports.)

blifva svårt för honom att gripa dem på bar gerning. — Man har
vidare beskylt Utskottet för inkonseqvens äfven i det afseendet, att
åklagaren genom den föreslagna lagförändringen skulle få rättighet
att häkta i många fall,'' der han icke eger åtala. Om man anser
detta för inkonseqvens, så finnes sådan redan i nu gällande lag; våld
mot maka, svärföräldrar, och andra personer, som i 45 § af 14:de
Kapitlet i Strafflagen omtalas, får nemligen icke åtalas utan målsegarens
angifvelse; men oden, som begår sådant våld, skall dock genast
inmanas i häkte. Åklagaren har således, sedan häktning skett,
att underrätta sig, om målsegaren vill, att brottet skall åtalas eller
icke. Vid marknadstillfällen t. ex., då åklagaren vanligen är tillstädes,
är ingenting enklare än att han, om något våld begås, direkte
frågar målsegaren derom. Vanligen är det dock målsegaren sjelf, som
begär vidtagande af laga åtgärder. För öfrigt ber jag få anmärka,
att, om också lagen tillåter häktning för sådant brott, som icke får
utan angifvelse åtalas, folier deraf icke, att åklagaren nödvändigt skall
häkta, innan han vet, om målsegaren påfordrar ransakning eller icke.
Man har här velat framhålla, hurusom hemfrid kan brytas, utan att
något svårare brott derigenom blefve begånget; och man har exempelvis
antagit, att någon med våld kunde tränga sig in i eu annans
bostad utan att der sedermera föröfva något ondt. Det är nog möjligt;
men jag kan icke förstå motivet till en sådan gerning och har
för min de! aldrig hört omtalas, att någon brutit sig in i eu annans
hus för att sedermera gå sin väg igen. Men deremot är det ganska
vanligt, att på enstaka hemman lösa personer tränga sig in nattetid
för att med våld skaffa sig nattqvarter, föda och hvad mera de behöfva,
och alls icke sällsynt är, att, om de icke blifvit mottagna på
det sätt de önska, belöna den njutna gästfriheten med att tända eld
på huset. Om då en värnlös qvinna såsom målsegande infinner sig
hos åklagaren, så vore det väl icke för mycket, om han genast kunde
eftersätta våldsverkaren och genom häktning försäkra sig om hans
person. Det inträffar äfven icke så sällan, att hopar af okynnig ungdom
sätta sig tillsammans och på landsvägarne öfverfalla alla som fara
förbi. Det är icke något groft våld de utöfva mot hvar och en särskilt;
men de störa dock den allmänna säkerheten; och jag har hört
tillfällen uppgifvas, då ända till 40 personer blifvit på sådant sätt
öfverfallna. Hvad jag nu anfört är icke lösa förmodanden och framkastade
möjligheter, utan sådana förhållanden, hvarom jag har erfarenhet
och som verkligen inträffat.

Jag får för min del på de skäl, jag här i korthet framhållit,
yrka bifall till Lag-Utskottets nu föreliggande förslag.

Herr von Kock: Jag vet, att Kammarens icke-jurister i allmänhet
icke tycka om långa diskussioner emellan dessa, och jag skall derför försöka
att fatta mig så kort, som den i min tanke vigtiga frågan tillåter
mig att göra. Det är nog mycket vackert att här hålla tal
om grymhet och hårda straff och det principielt riktiga i att hafva

Onsdagen den 21 April.

N:o 29.

milda strafflagar; och jag är icke heller den, som önskar eller brukar
yrka på stränghet i strafflagstiftningen. Tvärtom instämmer jag
i hvad Utskottet anfört mot det föreslagna höjandet af minimibestämmelserna
i strafflatituderna. Snarare borde dessa minskas, hvaremot
det likväl kunde vara ganska lämpligt att höja maximi-bestämmelserna
för en del svårare fall af brott mot person. Härom är det dock
nu icke fråga; ty i denna del torde väl motionen få anses vara rätt
besvarad. Den andra delen af motionärens förslag åsyftar en utvidgning
af allmän åklagares (Halsrätt. Detta har af Utskottet blifvit
afstyrka Det hade dock varit skäl att fästa någon mera uppmärksamhet
vid detta förslag än Utskottet gjort; ty efter min uppfattning
är just utsträckning af åtalsrätten ganska mycket af behofvet
påkallad. Vid 1871 års riksdag tog jag mig friheten att fästa uppmärksamheten
härpå i anledning af ett groft våld, som blifvit föröfvadt
i grannskapet af mitt hem. En vildsint karl hade anfallit sin
broder och skurit honom i halsen så illa, att det var en ren slump,
att han icke dog af förblödning. Den brottslige fasttogs af rättaren
på stället och fördes till länsmannen; men brodern ville icke angifva
honom, emedan blodflödet minskats, hade han fått hopp om att blifva
botad. Följden blef naturligtvis att karlen släpptes och kom hem
igen till sina föräldrar. Ett par dagar derefter anföll han med lie
sin egen mor och sårade henne så illa dels i hufvudet genom flera
svåra huggsår, dels i handen, att fingrarne nästan afskuros och hon
måste föras till lazarettet. Sedan han slutligen äfven hotat fadren
med yxa, kunde jag med mycken möda förmå fadren att angifva honom,
och han blef då tagen i förvar. Jag erkänner, att jag redan
förut lät bevaka honom intilldess han blef häktad; ty han var vådlig
för alla i grannskapet. Emellertid hade denna person, ehuru han
begått ett så vildsint dåd som förstnämnda farliga knifskärande å
brödrens hals, icke kunnat åtalas, än mindre häktas, emedan målsegaren
icke ville medgifva det. Följden blef, att han begagnade sin frihet
till att begå ett ytterligare brott af ännu våldsammare art. Det
förslag jag i anledning häraf framstälde vid riksdagen, innehöll att
Riksdagen måtte för sin del besluta en sådan förändring af 45 § i
14 Kapitlet Strafflagen, att i stället för ordet det på femte raden
insattes orden »''kroppsskada uppsåtligen blifvit för öfvad medjmif
eller svärd eller annat lifsfärligt vapen eller brottet»--— Ären det

hann Lag-Utskottet, tror jag, icke att behandla. Beträffande slutligen
den af Lag-Utskottet tillstyrkta lagförändring åsyftas dermed en
förbättring i just den riktning som jag tror äfven den siste talaren
påpekade såsom riktig, eller den, att om man icke vill hafva gr}7mma
straff, måste man i stället se till, att de straff, man egen verkligen
blifva tillämpade, och detta så snabbt och säkert som möjligt.
Härigenom vinnes mycket mera till afskräckande från brott, än genom
hårda straff, de der oftast stanna vid blott hot. Det må vara sant, att
Utskottet kanske icke lyckats gifva den föreslagna paragrafen en
sådan lydelse, att den fullständigt passar in i hela lagsystemet. Men

Häktning för
fridsbrott.
fForts.)

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Häktning för
fridsbrott.
(Fortä.)

vi kunna se af de många olika förslag till lagförändring, som här
framkommit, huru svårt det är att lyckas deri, och jag tror knappt,
att det är möjligt hvarken för Lag-Utskottet eller ännu mindre fölen
Riksdagens ledamot, midt under en debatt, att redigera en lagförändring
så, att den fullständigt passar in som paragraf i en förut
varande, större författning. Men jag tror, att man här och hädanefter,
i dylika fall, måste gå till väga på samma sätt som vi för icke
så länge sedan gjorde, då fråga var om antagande af en ny dikningslag.
Man förutsatte äfven då, att Kongl. Maj:t möjligen icke skulle
gilla förslaget alldeles oförändradt, utan föreslå i kontraproposition
de ändringar både i sak och form som kunde finnas vara behöfliga.
Då det gäller eu mycket vigtig lagfråga, derom Kamrarne äro ense i
sak, är det nödvändigt att kraftigt uttala den hufvudriktning i hvilken
de önska gå eller hvad man vill, äfven om man icke kunnat
framställa ett lagförslag, som i alla delar är fullkomligt. Hufvudsaken
är nu, att man fäster Kongl. Majrts höga uppmärksamhet på,
att något härvidlag måste ske. Ty det lär viil ingen bestrida att i
nu förevarande fråga något måste ske för att skydda hemfrid och
vägafrid; ty det finnes knappt någon sådan mera i landet; det veta
vi bäst som bo på landsbygden. Den tiden jag bodde i hufvudstaden,
hade jag icke begrepp om, huru illa det stod till; men då man
vistats på landet i flera år, får man derom tillräcklig erfarenhet.
Värst är det naturligtvis i de trakter, der jernvägsarbeten ega rum
och som äro plågade med ett större antal krogar. Då nu Andra
Kammaren, hvars ledamöter torde vara bäst i tillfälle att känna,
hvar skon klämmer, bifallit förslaget oaktadt skarpa protester af dervarande
jurister, då vidare i denna Kammare en af våra erfarnaste
landtdomare och en af våra skickligaste vetenskapsmän icke ansett någon
fara ligga i att antaga detsamma, då slutligen behofvet deraf kisa
stort och det är hög tid att något i ämnet åtgöres, så tror jagför
min del, att vi med full trygghet kunna gifva våra röster deråt
och öfverlemna de möjligen behöfliga förbättringarne i detsamma att
utarbetas med de krafter, som stå Regeringen till buds. Sådana finnas
ju i rikt mått såväl i Justitie-departementet, som i Lagberedningen
och slutligen äfven i Högsta Domstolen. Bland de många
anmärkningar, som framstälts mot Utskottets förslag, är äfven den,
att det lätteligen skulle gifva anledning till obefogade häktningar i
en mängd fall, då brottet icke varit så stort, att det förtjenat eu
sådan åtgärd; och man har såsom exempel anfört, hurusom eu person
skulle kunna bryta hemfriden på sådant sätt att han trängde in i ett
hus, men utan att derstädes utöfva något våld eller företaga sig något
egentligen brottsligt. I detta afseende har redan blifvit påpekadt,
huru en sådan person endast genom att mot egarens vilja tränga sig in
i huset kan åstadkomma ganska mycket ondt; en enstaka boende qvinna,
som har svårt att erhålla någon hjelp, kan till följd af en dylik främmande
fridstörares uppträdande endast genom skrämseln ådragas sjukdomar,
hvilkas följder kunna vara ganska farliga. För öfrigt är det

N:o 29.

Onsdagen den 21 April. 4

med Utskottets förslag alldeles icke meningen, att häktning skall ske
i alla de små fall, som man här med mycken spetsfundighet gjort
sig besvär att uppleta, för att visa att lagförslaget vore orimligt.
Alla lagar kunna tillämpas på ett orimligt sätt, och det är ingen
svårighet att ur hvilken lag som helst draga ut sådana konseqvenser,
som det icke faller någon menniska in att i verkligheten tillämpa.
Hvad Grefve Horns förslag beträffar, så ber jag blott att fä anmärka,
att vi icke äro hjelpte med att brottslingen tillvaratages och
sedan strax åter släppes; och hvem skall för öfrigt bedöma, huru
lång tid säkerhet eu fordrar, att han hålles i förvar? Såsom det nu
är stäldt, är det icke något ovanligt, att den anfallne icke törs angifva
våldsverkaren af fruktan för hämnd; kunde denne häktas, skulle
han deremot icke draga i betänkande att göra det och derigenom få
honom befordrad till det välförtjenta straffet. Såsom jag redan
nämnt, anser jag i denna fråga hufvudsaken vara att något blir åtgjord!,
hvarigenom Riksdagens åsigt kommer till Kongl. Maj:ts kännedom,
och jag vågar påstå, att Riksdagens åsigt i sådant fall endast
skulle vara ett uttryck för den allmänna tanken inom landet. Jag
får derför anhålla om bifall till Lag-Utskottets föreliggande förslag.

Grefve Horn: Jag har begärt ordet endast för att i korthet bemöta
några anmärkningar, som blifvit gjorda mot det af mig frarnstälda
yrkandet. Herr Caspersson har invändt, att häktning i de
fäll och under de vilkor, jag föreslagit, sällan skulle kunna ifrågakomma,
emedan dessa vilkor förutsatte, att häktningen alltid skulle
ske på bar gerning, och man i allmänhet icke kunde antaga, att åklagaren
vid sådana tillfällen skulle vara tillstädes. Jag ber då att få
göra den ärade talaren uppmärksam på, att jag i mitt förslag ingalunda
förutsatt, att det alltid skulle vara åklagaren, som ensam finge
häkta; äfven annan person kan verkställa en sådan åtgärd. Mitt
förslag afser ett tillägg till 6:te punkten af 19 § i förordningen
om strafflagens införande, och i 10:de punkten af samma paragraf
heter det: »Den, som begått brott och å bar gerning eller flyende fot
träffas, må af en hvar gripas, om brottet är sådant, som i 5 eller
6 punkten sägs»; i 6de punkten, således just den, till hvilken jaoföreslagit
ett tillägg. Vid sådant förhållande torde den ärade talarens
anmärkning mot mitt förslag få anses hafva förfallit. Hvad
vidare beträffar Herr Stråles förslag till omredaktion af det i min
reservation framstälda förslaget, så innehåller detta ändringsförslag,
att, om brott begås efter 9 och 15 §§ i 11 Kap. strafflagen,
skulle brottslingen få i förvar tagas och, i den händelse tillförlitlig
upplysning om hans namn och hemort icke vinnes, i häkte
hållas, intilldess sådan upplysning vunnits, medan deremot mitt förslag
endast afser, att han skulle hållas i förvar, så länge säkerheten
det fordrade. Nu ber jag dock att få fästa hans uppmärksamhet
på, att ett alldeles lika stadgande med det af honom föreslagna redan
finnes i 7 punkten af 19 g i förordningen om strafflagens in Första

Kammarens Prof. 1875. N:o 29. 2

Häktning för
fridsbrott.

'' (Forts.)

>T:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

förande, der det heter: »Okänd person, som undandrager sig att uppgifva
sitt namn eller sin hemort eller emot hvilken skälig anledning
förekommer, att hans uppgift derom är osann, må, till dess tillförlitlig
upplysning i sagda hänseende vinnes, i häkte tagas, ändå att
brott, hvarför han misstänkes, endast med fängelse eller böter belagdt
är.» Detta är visserligen icke alldeles detsamma som Herr
Stråles förslag, utan mera evasivt, då det afser alla brott, så snart
man icke känner brottslingens namn eller hemort. Då vi nu emellertid
redan hafva detta stadgande, som afser alla slags brott, så
förstår jag icke, hvarför vi nu skulle antaga ett nytt liknande
stadgande, som endast afser de brott, hvilka omtalas i 9 och 15
§§ af 11 Kap. strafflagen. De olägenheter deremot, som jag
med mitt förslag velat afhjelpa, äro icke undanröjda, hvarken genom
Herr Stråles förslag eller det upplästa stadgandet i 7 punkten. Ty
detta gäller endast okänd person, medan mitt förslag afser, att hvar
och en, som anträffas, då han begår brott af den beskaffenhet, hvarom
här är fråga, kan häktas antingen han är känd eller icke.
Jag får således för min del fortfarande yrka bifall till den af mig
afgifna reservationen.

Herr von De g er felt: Jag anhåller att först få yttra några

anmärkningar med anledning af det försvar, som, sedan jag sist hade
ordet, kommit Utskottets betänkande till del, och skall derefter bemöta
de särskilda yrkanden, Grefve Horn och Herr Stråle framstält.

Grefve Oscar Mörner har med tydlig anspelning på mig yttrat,
att man uppställer satser, dem man icke hyser. Jag vågar tro, att
detta var eu sats af honom, som just icke var så allvarligt menad,
och jag har derföre icke fäst mig vid den; men deremot måste jag
rätta ett af Grefve Mörner begånget uppenbart misstag, då han yttrade,
att jag skulle påstått, att störande af hemfrid icke är någon
förbrytelse. Jag har endast, med hänvisning till vederbörligt lagrum,
sagt att hemfridsbrott, som sker utan afsigt att begå våld, icke af
lagen anses såsom eu så grof förbrytelse, att häktning derför må
ega rum.

Det har här flera gånger framhållits, att Utskottets förslag innefattar,
icke att den misstänkte skall häktas, utan att han må häktas,
och att det således endast är en rättighet, som blifvit åklagaren gifven,
vid hvars användande han måste förväntas skola låta sig ledas af sitt
sunda förnuft. För min del anser jag föreskrifterna om häktning vara
af en sådan vigt, att en bestämd gräns bör vara utstakad, hvarutöfver
häktning icke må af åklagaren verkställas, och inom den gränsen
må man vädja till åklagarens sunda förnuft, men icke utom densamma.
Men, om det heter i lagen, att i det eller det fallet »må»
häktas, vågar jag i motsats mot den föregående talaren påstå, att, om
åklagaren utan urskilning tillämpar ett sådant stadgande och vidtager
en obehörig häktningsåtgärd, något ansvar derför icke kan drabba
honom; att således, om lagen t. ex. stadgar, att den, som kastar en

Onsdagen den 21 April.

N:o 29.

sten efter eu annan, må häktas, den åklagare också går fri, som häktar
stenkastaren, äfven om sådant icke vore af ringaste behof påkalladt.
Stadgandet om den personliga friheten är dock en af de visaste bestämmelserna
i lagen, och denna frihet kränkes, om åklagaren får när
som helst häkta. Vi äro nu litet hvar uppskrämda afbrott, som nyligen
blifvit begångna, och derföre benägna att gå in på stadgande!!,
som vi kanske eljest icke skulle vara med om. Att bot måste sökas
för detta onda, derom finnes icke mer än en mening; men jag vågar
bestämdt säga, att den måste sökas annorstädes, än uti ändring af
häktningslagen.

Grefve Mörner har vidare förblandat straff med häktningsåtgärd,
då han i sitt yttrande citerade det gamla ordspråket: »sig sjelf till
straff och androm till varnagel». De åsigter, han i detta hänseende
framhöll, skulle, konseqvent utvecklade, leda till eu sådan skärpning
af straffen för de ifrågavarande brotten, att dessa derigenom komma
att hemfalla under häktningslagen, äfven utan någon förändring i
denna. Ginge man så till väga, handlade man åtminstone efter en
princip; men det är ingen princip, att brott, hvilka lagen anser så
ringa, att den endast belägger dem med böter, skola kunna medföra
häktning.

Herr Ribbing har skildrat, huru det går till vid dessa vanliga
våldsamheter, mot hvilka man här vill lagstifta. Eu folkhop samlar
sig och gör oväsen; men så kommer någon och tager anföraren i
häkte, och dermed afstanna!- oväsendet. Detta är just det fall, som
förut af mig citerades, och der jag tillät mig påpeka, att åklagaren
redan, enligt 10 Kap. 13 § af nu gällande strafflag, eger i sin makt
att genom häktning afstyra våldsamheterna i deras början.

För öfrigt dref Herr Ribbing eu sats, som jag icke kan låta
passera utan anmärkning. Han yttrade nemligen att, om lagen icke
tillämpas, bör den ändras. Uraktlåtenhet att tillämpa lagen lär väl
ändock icke utgöra någon anledning att skrifva nya lagar; utan den
åtgärd, man i sådant fall har att vidtaga, är val att tillhålla vederbörande
att tillämpa lagen.

Herr Caspersson erinrade, med anledning af de utaf mig anmärkta
inkonseqvenserna i Utskottets förslag, bland annat, att erfarenheten
icke visat behofvet af att häkta någon för oljud i Konungens slott,
Riksdagens församlingsrum etc. Derpå svarar jag endast, att erfarenheten
än mindre ådagalagt nödvändigheten att häkta den, som gör
husransakan efter tjufgods, och dock skulle, enligt Utskottets förslag,
en sådan handling vara underkastad häktningspåföljd. Endast detta
är ett så groft fel i ett lagförslag, att det utgör skäl nog att förkasta
detsamma. Vill man, såsom Herr von Kock, förslagets fel oafsedd
antaga detsamma, under förhoppning att Kongl. Maj:t skall afhjelpa
bristerna, må det så vara; men jag vill för min del önska, att
Kammaren icke måtte visa sig'' så föga mån om sitt anseende såsom
lagstiftare.

Enligt Grefve Horns förslag skulle den, som begår sådan våld -

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

samhet, som uti 9 § 1 mom. eller i 15 § 2 inom. i 11 Kap. strafflagen
sägs, få, »äfven om häktning enligt denna eljest å sådant brott
icke följa må, häktas och i förvar qvarhållas, dock ej under längre
tid än säkerheten det fordrar.» Jag vill då bemärka, att hvad här
föreslås är något helt annat, än lagen förstår med häktning för brott.
Det är nemligen en ren polisåtgärd, som åklagaren redan enligt gällande
lag eger vidtaga, icke blott i de fall, förslaget afser, utan ock
vid begångna våldsamheter af hvilket annat slag som helst. Ingen
lärer väl betvifla, att den allmänna polismakten eger afstyra våld
med våld, och det är ingenting annat, Grefve Horns förslag innehåller.

Hvad Herr Stråles förslag angår, förstår jag icke, hvari detta
skiljer sig från den nu varande lagen. Ty rättighet att häkta okänd
person, som begått eller misstankes hafva begått brott, intill dess tillförlitlig
upplysning om honom vinnes, är redan i nu gällande lag
stadgad, och detta icke blott om brottet hemfaller under strafflagens
11 Kap. 9 § 1 mom. och samma kapitels 15 §, utan i alla möjliga
fall. Nu säger Herr Stråle, att den, som begått brott mot de två
nämnda lagrummen, »må i förvar tagas och, i händelse tillförlitlig
upplysning om hans namn och hemort icke vinnes, i häkte hållas
intill dess sådan upplysning vunnits.» Således, om, i samma stund
brottet begås, tillförlitlig upplysning erhålles om gerningsmannens
person, skulle man icke få taga honom i häkte, och hvad vore då
egentligen vunnet med ett sådant stadgande? För öfrigt gäller, såsom
jag nyss erinrade, om detta förslag detsamma som om de öfriga här
framstälda, att för de fall, som dermed afses, tillämpliga stadganden
finnas i den nu varande lagen, och att, om dessa icke tillämpas, sådant
väl innefattar anledning att tillhålla vederbörande att tillämpa lagen,
men icke att skrifva nya lagar, allra minst sådana, hvilka utmärka
sig för så litet sammanhang så väl emellan sina särskilda delar som
mellan dessa och den öfriga lagen.

Jag yrkar fortfarande afslag.

Herr Stråle: De yttranden, som här af åtskillige talare af gifvits,

ådagalägga ytterligare att ett behof verkligen förefinnes af
något skärpta bestämmelser beträffande häktning. Också vill man af
den omständighet, att Andra Kammaren bifallit Lag-Utskottets förslag,
hemta ett afgörande skäl att godkänna förslaget, oberoende deraf
att temligen välgrundade anmärkningar blifvit deremot gjorda. Huru
benägen jag än är att tillstyrka strängare bestämmelser uti ifrågavarande
hänseende, vågar jag likväl icke antaga Utskottets förslag,
såsom ledande till ganska betänkliga följder; och jag befarar att detsamma
icke tillvinner sig den andra statsmaktens bifall. Ty icke
torde det väl kunna förutsättas, att Kong!. Maj:t skulle utfärda en
lag, så föga principiel, att den berättigade en polisman att häkta för
sådana lindrigare brott, der förlikning mellan den förorättade och
gerningsman nen kan omintetgöra möjligheten att få den senare lag -

Onsdagen den 21 April.

N:o 28.

förd och således göra häktningsåtgärden betydelselös för dess väsendtliga
ändamål att befordra brottslingen till straff. Ja, sedan lagbrytaren
blifvit häktad, införpassad till länshäktet och derifrån ånyo
utsänd till af domaren utsatt urtima ting, skulle, i händelse målsegaren
före ransakningens början återkallade angifvelsen, för domstolen
icke återstå annat än att låta målet förfalla och förordna om
lagbrytarens frigifvande. Men, säger man, förslaget bör i alla fall
antagas, för att gifva ett uttryck åt de allmänna önskningarne om
•förändrade bestämmelser i den riktning, förslaget afser, och Kongl.
Maj:t lärer nog draga försorg om att förslaget blir i önskvärd mån
omarbetadt. Den talare, som i synnerhet yttrade sig i denna riktning,
framhöll dervid ganska naturligt, att åtalsrätten för allmän
åklagare borde utvidgas, för att Utskottets förslag skulle komma att
harmoniera med den öfriga lagen. Men nu innehåller Utskottets betänkande
tvärtom ett afstyrkande af en sådan utsträckt åtalsratt, och
ett af Riksdagen i öfverensstämmelse med Utskottets förslag fattadt
beslut lärer då icke kunna gifva Kongl. Maj:t anledning till en sådan
omarbetning af förslaget, att åtalsrätten utsträcktes till de brott,
hvarom här är fråga. Jag tror, att det vore mest värdigt Första
Kammaren att, oberoende af det beslut, Andra Kammaren må hafva
fattat, uttala sin egen mening. Skulle Kammaren behaga godkänna
det af mig formulerade förslaget, så är det måhända tvifvelaktigt,
huruvida en sammanjemkning af Kammarens beslut skulle kunna ega
rum eller om frågan måste anses hafva fallit; men Kammaren hade
då åtminstone ej fattat ett beslut, som icke hvilar på principiel grund.
Man säger, att skilnaden är liten eller ingen mellan 19 § 7 mom.
af promulgationslagen och det förslag, jag afgifvit. Jag skulle dock
tro, att skilnaden är högst vigtig för polismakten. Såsom jag i mitt
förra anförande antydde, är det just uti ordalydelsen af det nämnda
stadgandet i promulgationslagen, man har att finna anledningen,
hvarföre häktning nu så sällan sker. Låtom oss antaga, att t. ex.
en jern vägsarbetare begår våldsamheter, och att en polisman kommer
till stället. Våldsverkare!! säger då, att hans namn är det eller det,
och en eller flere af hans kamrater intyga riktigheten af hans uppgift.
Häktar då polismannen, och våldsverkarens uppgift befinnes
sanningsenlig, drabbas åklagaren säkerligen af ansvar. Underlåter åter
polismannen att häkta och våldsverkarens uppgift är falsk, går denne
oftast fri; ty man vet icke hvar man skall finna honom. Enligt mitt
förslag deremot skulle i det förutsatta fallet polismannen ega att
taga våldsverkare i förvar, d. v. s. bemäktiga sig hans person, hålla
ett förhör med honom och sålunda söka få utrönt hvem han vore
och hvar han hade sitt hemvist. Befunnes det vid detta förhör, att
våldsverkare vore känd och hade stadigt hemvist, så frigåfves han,
men i annat fall qvarhölles han i häkte, till dess säkra upplysningar
om honom vunnes, och i begge fallen blefve han till välförtjent näpst
befordrad. Det bör heller icke förbises, med hvilken större kraft
polismakten skulle kunna uppträda, om den egde en sådan i lag stad -

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Häktning för gad rättighet. Jag vågar således tro, att det är eu icke oväsendtlig
fridsbrott. s]jiinad mellan det nämnda lagrummet och mitt förslag, och för att
01 s'''' derom söka öfvertyga Kammaren skall jag tillåta mig att ännu en
gång uppläsa dem båda.

I 19 § 7 mom. af promulgationslagen heter det: »okänd person,
som undandrager sig att uppgifva sitt namn eller sin hemort eller
emot hvilken skälig anledning förekommer, att hans uppgift derom
är osann, må, till dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseenden
vinnes, i häkte tagas, ändå att brott, hvarför han misstankes, endast
med fängelse eller böter belagdt är.»

Mitt förslag, som afser ett tillägg till föregående 6 mom., lyder:
»misstänkes någon att hafva föröfvat brott, som omförmäles i strafflagens
11 Kap. 9 § 1 mom., eller att hafva våldfört annan å sådant
ställe, som i 15 § omtalas, då må han, äfven om häktning, enligt
denna lag, eljest för sådant brott icke är medgifven, i förvar tagas
och, i händelse tillförlitlig upplysning om hans namn och hemort
icke vinnes, i häkte hållas, intill dess sådan upplysning vunnits.»

Det är således ett mycket positivt stadgande polismannen, derest
mitt förslag antoges, skulle få att stödja sig vid, under det att stadgandet
i 7 mom. är särdeles restriktivt.

Grefve Mörner, Carl Göran: Här har redan så mycket blifvit
taladt om det föreliggande förslaget, att det måhända skulle kunna
finnas öfverflödigt att något vidare derom ordades; men jag har likväl,
då det gäller en så vigtig fråga, icke velat lemna obemötta eu
del yttranden, som här blifvit falda. Att börja med tror jag, att
man icke bör förbise, att den slutpunkt, som förekommer i Utskottets
förslag, innehåller alldeles detsamma, som är i nu gällande lag
stadgadt, eller att, om den, som begått brott, diar »embete eller tjenst,
eller fast egendom, eller eljest stadigt hemvist eller yrke, och kan
det ej skäligen befaras, att han afviker, eller att han, genom undanrödjande
af bevis eller egendom, sakens tillbörliga utredning hindrar;
då skall han på fri fot lemnas.» Det är således icke här fråga om
att betaga bofasta och kända personer det skydd mot häktning, som
den nu varande lagen för dem stadgar, utan förslaget gäller endast
den lösa befolkningen, som saknar stadigt hemvist eller yrkesverksamhet.
Då någon, tillhörande denna del af befolkningen, bryter
hemfrid eller begår sådant brott, som i 11 Kap. 15 § strafflagen
omnämnes, skulle han efter Utskottets förslag få häktas. En sådan
rättighet för polismakten har af åtskillige talare blifvit ansedd vådlig;
men för min del kan jag icke dela denna farhåga. En talare, som
lade särdeles vigt på denna sida af saken, har sagt, att eu dylik
rättighet ej borde medgifvas i andra fall, än då den, som begått hemfridsbrott,
handlat med uppsåt, i hvilken händelse en sådan rättighet
redan var i lagen medgifven. Men huru skall väl detta uppsåt kunna
vara polismannen på förhand bekant? Skall man måhända för
rättigheten att häkta den, som bryter sig in annans hus, fordra

Onsdagen den 21 April.

N:o 29.

att lian skall först skrifva på väggen, att lian kommit dit i uppsåt
att skada göra? Något sådant synes emellertid hafva föresväfva!; den
värde talaren, då han anfört att, om den, som brutit annans hemfrid,
haft uppsåt att denne våldföra, kunde han, hvilken för sådant
brott gjort sig till straffarbete förfallen, lagligen häktas; ty i det af
honom åberopade lagrum, som härom handlar, heter det: »Begår

någon sådant hemfridsbrott i uppsåt att annan våldföra; må, ändå
att uppsåtet ej varder fullbordadt, till straffarbete i högst två år
dömas.» Ett icke fullbordadt uppsåt att våldföra annan berättigar
således, enligt talarens åsigt, till häktning. Men huru skall detta
kunna vid häktningstillfället utredas, innan någon behörig undersökning
skett? Ett sådant uppsåt måste naturligtvis högst sällan kunna
anses ådagalagdt, förrän ransakning inför domaren egt rum. Skulle
man då tolka lagen såsom den ärade talaren gjort, skulle man nästan
aldrig få förskottsvis i sådant fäll verkställa häktning. Det vill likväl
synas, att, när en person inom den kategori, som den nu föreslagna
lagen afser, bryter sig in i annans hemvist och på tillsägelse
vägrar att derifrån sig begifva, det icke är för mycket, att man på
något sätt kan aflägsna honom derifrån i stället för att sjelf behöfva
rymma fältet. Det tyckes väl ändå att den, som bor uti en lägenhet,
bör hafva någon större rätt att uppehålla sig der, än den, som
på sådant otillåtet sätt der intränger. Såsom flere talare redan
erinrat, inträffar det emellertid på landsbygden ganska ofta, att de
i enstaka belägna torpstugor boende blifva utsatta för dylika inqvarteringar
af lösa personer och nödgas åt dessa lemna både föda och
husrum samt sjelfve söka sig qvarter utom hus. Ett sådant förhållande
kan dock, efter mitt förmenande, icke anses öfverensstämmande med
de fordringar, man har rätt att ställa på ordningen i ett lagbundet
samhälle.

Den talare, som först uppträdde i denna fråga, och hvilken sedermera
ytterligare utvecklat sina åsigter deruti, grundade sin åsigt
om vådan af den föreslagna lagen egentligen deruppå, att vederbörande
åklagare skulle komma att utan urskilning tillämpa densamma.
Ja! går man ut från den förutsättningen att man skall
skrifva en lag, hvilken skall göra urskilning öfverflödig hos dem,
hvilka komma att tillämpa den, då tror jag, att man företager sig
något, som man aldrig kommer att gå i land med. Lagstiftaren
lärer väl vid sitt arbete vara berättigad förutsätta, att den, som
kommer att tillämpa lagen, skall ega både förstånd och vilja att
begagna- sig deraf.

Eu annan talare, som också hade många betänkligheter mot det
af Utskottet föreslagna stadgandet och framstälde ett derifrån afvikande
förslag, utgick från den synpunkten, att en åklagare skulle
kunna råka i stora svårigheter, om han vidtoge eu häktningsåtgärd
på målsegarens angifvelse, och denne sedermera med den häktade inginge
förlikning. Jag tror icke, att deraf skulle uppstå någon våda
för åklagaren; ty när häktningsåtgärden framkallats genom måls -

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

egandens angifvelse, och med afseende deruppå varit tillåten, lärer
det väl vara denne, som får derför stå ansvaret.

Att deremot, såsom några här velat göra, förutsätta att eu
åklagare, utan att alls göra sig reda för förhållandena och snart
sagdt af kitslighet, skulle befatta sig med häktningsåtgärder i så
kinkiga fall som dem, om hvilka här är fråga, det är att bra litet
känna den verkliga ställningen inom landet och den personal, åt
hvilken åklagaremakten blifvit anförtrodd. Jag är fullt öfvertygad,
att man icke behöfver befara ett så lättsinnigt och lagstridigt förfaringssätt.
Vår polismakt har, så vidt jag kan föreställa mig, icke
något intresse af att gå till väga på sådant sätt, och, skulle den äfven
sakna urskilning i annat, så lärer den väl icke sakna så mycken
urskilning och ömhet för egen säkerhet och egen fördel, att den
skulle göra sig skyldig till sådana okloka steg.

Jag för min del förenar mig med dem, som yrkat bifall till
Utskottets förslag. Skulle vid lagförslagets granskning hos Högsta
Domstolen sådana brister och fel komma att deremot anmärkas, att
förslaget icke kan vinna nådigt godkännande, så kan man likväl hafva
anledning till den förhoppning att, på enahanda sätt som skett med
skogslagstiftningen, Högsta Domstolens mot förslaget gjorda anmärkningar
torde kunna föranleda en nådig framställning i ämnet till en
kommande Riksdag.

Herr Fröman: För några dagar sedan yttrade jag vid be handlingen

åt eu utaf Herr Nordenfelt väckt motion om inrättandet
åt en landtpolis för stäfjandet af den rättslöshet, som i vissa afseenden
är rådande i vårt land, att jag ville understödja det förslag, han
i denna syftning framstäf, men att jag fann stora betänkligheter
vid att gå in på det förslag, som då låg på Kammarens bord och
som nu utgör föremål för Kammarens öfverläggning. De betänkligheter
i det afseende!, som här blifvit uttalade och hvilka jag icke
anser nödvändigt att upprepa, visa hvilka stora svårigheter, som äro
förenade med att i ett gifvet lagsystem inflicka ett nytt stadgande,
som står i strid med de grundsatser, på hvilka den gällande lagen
är fotad. I allmänhet har lagstiftaren ansett, att icke andra brott
än sådana, som medföra straffarbete, kunna föranleda häktning, och
denna grundsats är konseqvent genomförd i vår lag. Att under sådana
förhallanden flicka in ett stadgande, som skulle medgifva häktning
för brott, som äro belagda med endast böter eller på sin höjd
fängelse, kan icke vara annat än stridande mot den grundsats jag
nyss papekade. Vådan af ett sådant stadgande blir så mycket större,
när detsamma, synbarligen tillkommet för att stäfja ett visst slag
af laglöshet, intages i allmänna lagen och således blir gällande för
alla slag af brott och under alla omständigheter. Om t. ex. det
skulle anses nödvändigt att stadga häktningspåföljd för en knuffning
eller något det minsta våld, föröfvadt å allmän väg eller vid annat
Tillfälle, derföre att eu samling af löst folk på ett eller annat ställe

X:o 29.

Onsdagen den 21 April.

(Forts.)

har begått sådana våldsamheter, anser jag detta kunna leda till stora Häktning för
svårigheter, om samma stadgande skulle gälla äfven i andra fall, der fridsbrott
icke några dylika särskilda omständigheter förefunnes. Dessutom är
här icke fråga om ett verkligen konstateradt brott, utan man skulle
kunna häktas t. ex. för blotta misstanken om att på allmän väg
hafva utdelat en knuffning. Man säger visserligen, att vådan häraf
motväges af det förbehåll, som i (i inom. af 19 § af promulgationslagen
finnes gjordt, nemligen att »om den brottslige har embete eller
tjenst, eller fast egendom, eller eljest stadigt hemvist eller yrke, och
kan det ej skäligen befaras, att han afviker, eller att han, genom
undanrödjande af bevis eller egendom, sakens tillbörliga utredning
hindrar; då skall han på fri fot lemnas», men jag hemställer till
Eder, rnine Herrar, i huru många fall det är, som icke någon af de
nu uppräknade omständigheterna inträffar, synnerligast den, att brottslingen
genom sitt afvikande kan undanrödja bevisen och hindra sakens
Jag tror således, att dessa stadganden icke komma att
särdeles ofta lända den förmente brottslingen till fromma. Man
tänke sig, att ett bestämdt brott är hos allmänna åklagaren angifvet
till åtal, och att åklagaren anser, att, om personen afviker, brottet
icke kan utredas; han är då befogad att häkta den angifne, äfven
om brottet är af den ringa beskaffenhet, som ofvan antyddes, och
äfven om brottslingen vore bofast eller innehade tjenst m. in.

Beträffande den åsigt, som här blifvit uttalad, att man skulle
antaga detta lagförslag i förhoppning, att Kongl. Maj:t, om lagen
icke finnes antaglig, skall framlägga ett motförslag, får jag tillkännagifva,
att jag för min del finner detta motbjudande och att det till
och med icke skulle vara Riksdagen fullt värdigt att ingå till Kongl.

Maj:t med ett lagförslag, hvilket man erkänner sig anse icke kunna
blifva las.

utredning,
så

Med afseende å de andra förslag, som här blifvit väckta, finner
jag det af Herr Grefve Horn framstälda icke kunna leda till det
åsyftade ändamålet, hvarförutan det icke innehar den bestämdhet,
som är nödvändig för att vara afgörande i eu så vigtig fråga, som
den angående den personliga friheten. Lika väl kan man i ganska
många, om icke de flesta, fäll tillämpa den rättighet, som nu finnes,
att häkta personer, som äro af starka drycker öfverlastade, ty i allmänhet
äro de personer, som begå våldsamheter, i en dylik sinnesförfattning.
I hvad mån Herr Stråles förslag skulle kunna medföra
någon större fördel, än den, som vi nu hafva i 19 § 7 mom.
promulgationslagen, är jag icke i stånd att inse. Vid sådant förhållande,
samt då jag måste medgifva, att den allmänna ordningen
vid många tillfällen på ett betänkligt sätt rubbats, och att det skydd
för person och egendom, som man förväntar i ett lagbundet samhälle,
inom vårt land på de senare åren ofta visat sig vanmäktigt
mot våldsgerning^-, anser jag det visserligen vara af vigt att lagstiftaren
tager denna fråga i öfvervägande, men jag hemställer i detta
fäll, om det icke vore lämpligast att, när den lagstiftning, som skulle

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

hafva för ändamål att förekomma det onda, som man öfverklaga!-,
intag-er ett så väsentligt rum i vår gällande strafflag, Riksdagen i
underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t framstälde ofvannämnda beklagliga
tillstånd i landet och begärde, att Kongl. Maj:t ville låta öfverse
och skärpa nämnda lag i hvad den afser ansvar för brott emot den
personliga friheten. Hvad det föreliggande förslaget beträffar, kan
jag icke med min röst biträda detsamma.

Grefve Horn: Jag vill endast bemöta hvad Herr von Gegerfelt
anmärkt emot mitt förslag, då han sagt, att efter vår nu gällande
lag åklagaren skulle hafva rätt att i förvar taga en person, som förgått
sig i det afseendet, som mitt förslag omfattar. Jag har åtminstone
hittills icke sett något lagstadgande, som medgifver åklagaren
en sådan makt, och det skulle vara mig ett nöje, om den ärade
talaren ville påpeka detta stadgande. Yälvetjag, att polismyndighet,
om någon brottslighet af ringa beskaffenhet föröfvas, kan för tillfället
bortföra brottslingen, men ingen lag säger, att åklagaren kan
häkta honom. Det är dock stor skilnad emellan att bortföra och i
förvar qvarhålla en person. Om jag blott får föra bort honom från
stället med skyldighet att genast derefter släppa honom, vinner jag
icke dermed ändamålet, ty då ett sådant våld, som det, hvarom nu
är fråga, inträffar, är o menigheter ofta samlade, och blir våldsverkare!!
släppt, springer han ofta tillbaka och fortsätter sina dåd. Jaganser
således, att de gjorda anmärkningarne icke inverka på giltigheten
af den sats, jag har uttalat.

Herr Wallenberg: Jag bör icke skäligen kunna misstänkas
för att vilja kasta mig in i de juridiska tvister, som här redan ett
par timmar hafva fortgått, men det finnes andra omständigheter,
som föranleda mig att taga ordet och hvilka berättiga en hvar, som
har öppet öra, att uttrycka sina åsigter, de omständigheter nemligen,
att här inom denna Kammare har kunnat yttras af en dess ledamot,
att »säkerheten till lif och egendom är på landsbygden ingen», äfvensom
att detta yttrande icke blifvit emotsagdt! Det är visserligen
ett så skarpt kriterium på de rådande förhållandena, att det icke
lärer vara tvifvel, att något bör göras, om icke för att afhjelpa, åtminstone
för att hejda olagligheterna. De, som hafva uppträdt emot
detta förslag, hafva icke bestridt nödvändigheten deraf att något
hör göras, men de säga: »blott icke detta». Då de likväl icke kunnat
föreslå något annat medel att afhjelpa det onda, vet jag icke, hvarför
man icke kan antaga det nu föreliggande förslaget och framställa
det till Regeringens öfvervägande? Finner Regeringen, att förslaget
icke kan af Konungen sanktioneras, bör den dock af hvad som vid
frågans behandling inom Riksdagen förekommit känna sig lika mycket
eller måhända mera manad, som af en eller annan underdånig- petition
från någon del af landet, att taga frågan under pröfning. Icke
bör man väl heller öfver höfvan fördröja det, som är ytterst nöd -

Onsdagen den 21 April.

N:o 29.

vändigt. Då dessutom Andra Kammaren redan bifallit förslaget och
troligtvis äfven på samma skäl, som här blifvit åberopade, nemligen
att osäkerheten i landet är i starkt tilltagande, kan det väl icke
vara lämpligt att, derföre att icke hvar och en kan få igenom sin
mening, låta hela frågan förfalla och derigenom föranleda ett uppskof
med frågan på ett, kanske flera år. Det är af dessa skäl och
alldeles utan att våga förorda någon viss stilisering af lagförslaget,
som jag tagit mig friheten att yttra mig, och jag tror, att det vore
ganska illa, om Första Kammaren skulle afslå betänkandet, sedan
Andra Kammaren, som ännu mera än denna Kammares ledamöter
vet hvar skon klämmer, bifallit detsamma.

Jag anhåller om bifall till betänkandet.

Herr Almqvist: Jag är i det närmaste förekommen af den

siste talaren och jag vill derföre blott upptaga hvad som blifvit
sagdt derom, att detta förslag till lag är framkalladt af åtskilliga
tillfälliga omständigheter, som förekommit, såsom t. ex. pågående
jernvägsarbeten in. fl. dylika arbeten. Må så vara, att en tillfällighet
möjligen är den omständighet, som gifvit anledningen till detta förslag
och äfven till den opinion för sig, som det fått, men jag tror,
att så ofta är händelsen med de lagförändringar, som i allmänhet
förekomma. En mängd omständigheter hopa sig, som öppna ögonen
på allmänheten för ett behof, som i mindre delar varit kändt ganska
länge. Så är händelsen äfven i detta fall, nemligen att häktningslagen
varit allt för litet tillämpad och att de, som hafva sig ålagdt
att uppehålla polismyndigheten i landet, icke våga eller tilltro sig
att kunna anlita denna sin myndighet just derföre, att den är så
begränsad. De riskera å. ena sidan ett åtal och å andra sidan att
få anmärkningar emot sig för bristande nit. Men vill man mera
afse den stora allmänhetens säkerhet till person och egendom än den
uppbrusande och öfverdådiga äfventyraren, tror jag att erfarenheten
alldeles tillräckligt har visat, att åklagaren, om icke i städerna, åtminstone
på landet, finner sig allt för vanmäktig och på allt för
osäker fot stående för att kunna upprätthålla säkerheten. I min
embetsställning har jag många gånger varit i tillfälle att erfara,
huru stora våldsamheter och ganska vådliga tilldragelser hafva egt
rum derföre, att ingen från början, då tillfälle dertill var, tagit i förvar
den, som begynt att bryta säkerheten. Man vågar nu icke gripa
in förr än våldsamheten nått en viss grad. Kan sådant väl låta försvara
sig? Jag tror det icke!

Man säger, att nu föreliggande förslag skulle strida mot konseqvensen
i vår gällande strafflag. Må så vara, men jag tror, att dessa
de tyska professorernes konseqvenser, som till en stor del ligga till
grund för vår strafflag, i många fall äro olämpliga, och tyskarne
hafva sjelfve erkänt detta. Jag tror således, att man icke bör fästa
sig så mycket härvid. Det finnes dessutom flera andra fall i lagen,
der denna konseqvens icke finnes, t. ex. i 24 Kap. strafflagen om

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Häktning jor åverkan. Vi veta, att åverkan icke får åtalas af annan person än
^(BortéT raålsegaren, och detta, ehuru brottet kan medföra straffarbete, då
åklagaren skulle ega rätt att sjelfmant häkta. Det vore således icke
öfverensstämmande med konseqvensen, att i detta fall häktning finge
ega rum.

Då behofvet af en förändring uti nu gällande lagbestämmelser
i detta afseende förefinnes, men en lagstiftande församling icke kan
vara den lämpliga myndigheten att redigera lagen, utan detta bör
öfverlemnas åt Kongl. Maj:t, tror jag icke, att man bör låta afskräcka
sig af den omständigheten, att lagförslaget icke är så alldeles
fullständigt i sin redaktion. Folkrepresentationen kan i allmänhet
ej komma längre än att tillkännagifva sin mening derom,
att lagen bör ändras, och angifva riktningen hvari förändringen bör
ga. När Kongl. Maj:t sedermera fått af representationen eu dylik
framställning, kommer sedermera från Regeringen till vår pröfning
en lag, som närmar oss till det åsyftade målet. Skulle åter det föreliggande
förslaget nu förkastas och frågan således förfalla, får man
möjligen höra att Kongl. Maj:t med anledning deraf icke finner sig
hafva skäl att föreslå någon förändring.

Jag yrkar bifall till Utskottets betänkande.

Grefve Mörner, Oscar: Det var väl icke något öfverraskande,
att en talare från Kopparbergs län afstyrkt det förslag, Utskottet nu
framlagt, tv det händer ibland, och icke sa sällan, att han har sina
betänkligheter i afseende å Utskottets förslag; men hvad som förvånade
mig var, att icke kraftigare argument anfördes emot Utskottets
hemställan än dem, som jag fått höra. Talaren medgaf, att
rättstillståndet på många ställen i landet är beklagligt, att fridsbrott
ofta förekomme, och att det under nuvarande förhållanden vore svårt
att åtala dem. Allt detta medgaf han; men sedan kom han till
konseqvensen i lagstiftningen. Hvad är likväl mera konseqvent: att
fullständiga en felaktig lagstiftning eller att behålla eu sådan lagstiftning?
Har jag erkänt, att lagstiftningen är felaktig och att lagen
icke kan uppfylla sitt ändamål, att beskydda frid och säkerhet, skall
jag då icke vidtaga de åtgärder, som erfordras i detta fall? Svagheten
af de skäl, som talaren anfört, torde jag knappt behöfva påpeka;
men allra minst hade jag väntat att från honom höra eu sådan anmärkning,
som att en liten knuffning skulle kunne medföra häktning.
Derför lär dock aldrig någon komma att häktas. Han slutade med
att säga, att det icke kunde vara lämpligt att antaga ett förslag,
om hvithet, man visste, att det icke skulle af Kongl. Maj:t antagas.
Detta vet jag icke. Har han så väl kännedom om hvad Kongl. Magt
tänker göra och Högsta Domstolen skall komma att säga? Jag har
icke rätt att såsom den ärade talaren öfvervara Högsta Domstolens förhandlingar,
och detta gör att jag icke kan veta hvad Högsta Domstolen
må tänka, men den ärade talaren får förlåta mig, om jag säger att
jag icke heller anser honom såsom någon säker exponent för Högsta

Onsdagen den 21 April.

N:o 29.

Domstolens åsigter. Om jag-, på sätt af min reservation synes, också Häktning för

önskat en annan lydelse af denna paragraf, kan jag likväl icke finna fridsbrott att

Utskottets förslag är värre, än att det skulle kunna antagas; men <''ForN''->

gör Kongl. Maj:t icke det, kan Ivongl. Maj:t ju låta framlägga ett

bättre förslag. En sak är yttermera säker och det är att, då Andra

Kammaren redan antagit Utskottets förslag, så, om Första Kammaren

skulle besluta en skrifvelse, kan icke någon sammanjemkning af de

båda besluten ega rum. Om talaren anser något sådant möjligt,

torde han vara så god och upplysa mig derom och huru det skulle

tillgå, ty jag förstår det icke och förmodligen begripa de fleste af

Kammarens öfrige ledamöter det icke bättre än jag. Genom denna

lag åsyftas icke något annat än att, så vidt ske kan, i någon liten

mån betrygga rätt och säkerhet, och det målet borde man icke vara

rädd för.

Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets förslag.

Herr von Gegerfelt: Jag har begärt ordet med anledning af
Herr Wallenbergs anmärkning, att ett här fäldt yttrande, »att säkerheten
på landet vore ingen», icke blifvit af någon motsagdt. Sannolikt
har det icke blifvit motsagdt derföre, att hvar och en funnit, att
detta yttrande är allt för öfverdrifvet; att säkerheten är störd på de
ställen, der större arbetsföretag pågå, är öfvensstämmande med verkliga
förhållandet, men detta är något helt annat, än att säkerheten på
landet är ingen. Det har förts oss protestanter till last, att vi icke
uppgifvit något annat medel att afhjelpa det onda, än det föreslagna,
af oss ogillade, att göra en ändring i häktningslagen. Jag tog mig
friheten förut yttra, att det icke synes mig böra vara genom lagförändringar
som det öfverklagade onda skall afhjelpas, utan, att det
hufvudsakliga medlet, som bör vidtagas, är att förstärka polisen och
i nödfall kommendera trupper på de ställen, der sådana större arbetsföretag
fortgå. Herr Almqvist har erkänt, att polisen är vanmäktig;
och när detta är händelsen, bör man väl söka att göra den mäktig;
men der icke alls någon polis finnes, kan den icke vara annat än
vanmäktig. Hvad beträffar Herr Almqvists * yttrande om de tyske
professorernes kouseqvenser, tror jag, att de af mig omnämnda inkonseqvenserna
äro sådana, att man icke behöfver vara tysk professor
för att finna deras betydelse. Särskild! får jag erinra angående den
anmärkta inkonseqvensen, som skulle ligga deri, att åklagaren icke
får häkta för åverkan, att lagen förutsätter, att häktning endast
ma ega rum för brott, så vida den, som är behörig att åtala,
angifvit brottet till åtal; af enahanda skäl får ej heller åklagaren
häkta för brott, som begås emot föräldrar, om de icke angifva
brottet till åtal.

Herr Reut ersvärd: Jag har begärt ordet med anledning åt
den siste talarens yttrande, att osäkerheten på landet endast skulle
ega rum på de ställen, der större arbetsföretag fortgå. Jag tillåter

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Häktning för
fridsbrott.
(Forts.)

mig dervid anmärka, att i den kommun, der jag bor, och hvarest
icke några jernvägsarbeten eller andra allmänna arbeten pågå, har,
sedan en handelsbod blifvit öppnad derstädes vid en lastageplats, friden
blifvit så störd, att icke allenast slagsmål och öfverfall höra till ordningen
för dagen, utan till och med mord blifvit begånget. Då så
är och då så många motioner blifvit i detta afseende väckta, utan
att hafva rönt framgång, och då detta Utskottets betänkande gifver
förhoppning, att något bättre skall komma att ega rum, samt Andra
Kammaren bifallit detsamma, anser jag mig icke stå till svars
att icke göra något och anhåller derföre om bifall till Utskottets
betänkande.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
Grofven och Talmannen, att under densamma- hade afgifvits följande
yrkanden, nemligen: Do) att Lag-Utskottets förevarande utlåtande
måtte bifallas; 2:o) af Grefve Horn, att Kammaren för sin del
skulle antaga följande tillägg till 6:te punkten i 19 § af förordningen
om nya strafflagens införande: »Begår någon sådan våldsamhet,
som uti 9 § 1 mom. eller uti 15 § 2 mom. i 11 Kap. strafflagen
sägs, då må han, äfven om häktning enligt denna lag eljest
å sådant brott icke följa må, häktas och i förvar qvarhållas, dock ej
under längre tid än säkerheten det fordrar»; B:o) af Herr Stråle,
att Kammaren måtte godkänna följande tillägg till ofvannämnda
lagstadgande: »Misstänkes någon att hafva föröfvat brott, som omförmäles
i strafflagens 11 Kap. 9 § 1 mom., eller att hafva våldfört
annan å sådant ställe, som uti 15 § omtalas, då må han, äfven
om häktning enligt denna lag eljest för sådant brott icke är medgifven,
i förvar tagas och, i händelse tillförlitlig upplysning om
hans namn och hemort icke vinnes, i häkte hållas intill dess sådan
upplysning vunnits»; samt slutligen 4:o) att ifrågavarande utlåtande
skulle afslås.

Härefter framställe Herr Grefven och Talmannen först proposition
på bifall till utlåtandet, hvarvid svarades många ja jemte
åtskilliga nej, sedermera proposition på antagande af Grefve Horns förslag,
hvartill svarades nej, vidare proposition på bifall till Herr
Stråles yrkande, hvilken proposition äfvenledes med nej besvarades,
samt slutligen proposition på afslag å utlåtandet, då svaren utföllo
med många nej jemte åtskilliga ja; hvaruppå, och efter det proposition
på bifall till utlåtandet ånyo blifvit gjord samt med talrika och
starka ja jemte åtskilliga nej besvarad, Herr Grefven och Talmannen
förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Votering begärdes; till följd hvaraf, och sedan Kammaren, uppå
Herr Grefven och Talmannens framställning, såsom kontraproposition
vid voteringen antagit afslag å utlåtandet, uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande voteringsproposition:

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

»Den, som bifaller Lag-Utskottets utlåtande \:<> 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utlåtandet.»

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—87.

Nej—17.

Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Bevillnings- och LagUtskottets
den 10 och 14 dennes bordlagda betänkande N:o 1, i
anledning af väckt motion om tillägg till §§ 49 och 50 i Kongl.
förordningen om vilkoren för försäljning af bränvin.

Föredrogs ånyo och bifölls Banko-Utskottets den 12 och 14
dennes bordlagda betänkande N:o 17, rörande Herr P. von Ehrenheims
motion om pension åt Kassören Löwenadlers enka.

Föredrogs å nyo Lag-Utskottets den 12 och 14 dennes bordlagda
utlåtande N:o 15, i anledning af väckt motion om upphäfvande af
det i 17 Kap. 7 § Rättegångsbalken upptagna jäf för eget husfolk
och enskilde tjenare att vittne bära.

Herr Berg: Jag anhåller att få göra några anmärkningar emot
det slut, hvartill Utskottet uti ifrågavarande betänkande kommit.
Det ligger något motbjudande för mig deri, att gifva en sådan utsträckning
åt begreppet jäf, att egna tjenare icke skola anses behöriga
att i afseende å sin husbondes sak vittne bära. Jag tycker, att det
är orätt att misstänka, att den ställning, hvari ifrågavarande personer
stå, skulle föranleda dem att handla emot sitt samvete. Om det
också kan vara i sin ordning, att stadgande i detta hänseende finnes
för så närskylda personer som föräldrar och barn, tycker jag dock
icke, att det bör vara samma förhållande i fråga om tjenare. Jag
kan icke fatta, hvarföre man bör misstänka tjenare att bryta emot
sitt samvete för att antingen fria eller fålla sin husbonde; och allra
minst anser jag det vara rätt att tänka det om dem, sedan numera
det är en stor skilnad i det beroende förhållande, hvari tjenare stå
till sitt husbondefolk.

På de skäl, som i motionen äro angifna och hvad jag nu anfört,

N:o 29.

32 Onsdagen den 21 April.

yrkar jag afslag på Utskottets betänkande och bifall till motionärens
förslag.

Herr von Kock: I det skick, som frågan nu är, tänker jag
icke framställa något yrkande, utan vill blott till protokollet förklara,
att jag, för min del, skulle vilja bifalla en förändring i det syfte,
som motionen innehåller. Jag anser nemligen, att man icke bör
utesluta något slags bevisning, men att domstolen bör få pröfva livad
vigt den skall lägga på vittnesmål, likasom på all annan bevisning.
Jag anser, att lagstiftningen bör gå i denna ''riktning, till hvilken
många, om ej de fleste, vid lagskipning^, så vidt ske kunnat, redan
sig närmat, och att vi kunna vara färdiga dertill, då jag tror, att
tjenarnes beroende af husbönderne nu i allmänhet icke är större än
husböndernes beroende af tjenarne.

Herr Ribbing, Sigurd: Det synes mig kunna anföras tre allmänna
skäl för bifall till Utskottets ifrågavarande hemställan. Det
första är ett allmänt sedligt skäl; och det är, att tjenarne höra till
den familj, i hvilken de tjena. Således af samma skäl som barn
och maka böra anses jäfviga i följd af det nära sedliga band, hvarmed
de äro förenade med hvarandra, böra tjenare anses jäfviga att
vittne bära emot sitt husbondefolk. Att i förhållandet mellan föräldrar
och barn å ena sidan, husbönder och tjenare å andra, från

sedlig synpunkt sedt, en gradshilnad finnes, medgifver jag gerna;
men någon artsMlnad emellan barns förhållande till föräldrar och
tjenares förhållande till sin husbonde erkänner jag från sedlig synpunkt
icke finnas. Om också i senare tider vissa företeelser fram trädt,

som häntyda på, att det sedliga bandet emellan tjenare och

husbönder något slappats, d. v. s. att tjenarne allt mera kommit i
ställningen af legohjon, är detta ett beklagligt förhållande, men som
just derföre icke genom statens lagstiftning bör underlättas eller
befordras. Det andra skälet är ett juridiskt: att tjenarne, äfven
sedan husagan blifvit afskaffad, äro i en beroende ställning af husbondefolket;
och lagstiftningen bör icke styra så till, att man sätter
folk i frestelse att för uppfyllande af sin medborgerliga pligt bryta
mot sitt samvete och mot sanningen. Det tredje skälet är, att, då
enligt svensk rättegångordning två vittnen äro absolut bevisande, man
bör se till, att icke vittneseden i någon mån kan misstänkas förlora
i säkerhet och bevisande kraft.

På grund af dessa skäl vågar jag anhålla om bifall till Utskottets
betänkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Herr Grefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till förevarande utlåtande, dels ock afslag derå samt bifall till den i
ämnet väckta motionen; gjordes proposition på bifall till utlåtandet
samt besvarades med ja.

Onsdagen den 21 April.

N:o 29.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 12 och 14 dennes bordlagda
utlåtande Nio 16. i anledning af väckt motion om förtydligande af
lagens stadgande rörande förlagsgifvares förmånsrätt till fabrikers
effekter.

Herr Wallenberg: I slutet af Lag-Utskottets nu föredragna
betänkande läses: »1 anledning häraf och då dessutom behofvet af
en helt och hållet förändrad lagstiftning om förlagslån redan länge
varit enhändt, och det vid sådant förhållande icke synes lämpligt att
för närvarande i lagens stadgande rörande detta ämne vidtaga partiela
förändringar,» o. s. v. Jag ber få på det vördsammaste ur den industriela
verksamhetens synpunkt hembära Utskottet min tacksägelse för
ett sådant uttalande. Det är så tydligt och klart, att det icke bör
lappas på den dåliga lagstiftning, som finnes, utan att det måste
göras något för att få eu ordentlig lag angående detta ämne. Förlagslån
äro af så stor betydelse, att i fall det skall fortgå så som det
nu gjort, att man endast kan lemna förlagslån emot förlagsinteckning
till personer, som åtnjuta tillräckligt stor personlig kredit, utestänger
man derigenom många verksamma, ehuru icke med så stort
kapital försedda personel-, från den gagnande verksamhet, som de
eljest skulle kunna utöfva. De författningar, som finnas i detta ämne,
äro 17 Kap. 7 § Handelsbalken af 1784 års lag, Kong!. Förlagsförordningen
den 24 Februari 1748 och Kongl. Hallordningen den
2 April 1770. Herrarne behagade finna, att af hela denna lagstiftning
den yngsta författningen är något öfver 100 år gammal. Det
är tydligt, att de förhållanden, som sedermera inträffat, icke kunnat
vara förutsedda, då dessa lagar stiftades; och derföre är det nödvändigt
att nu få en tidsenlig lagstiftning härom. Det är ett allmänt
kändt förhållande, att ovisshet eger rum, huruvida i det ena
eller andra fallet förlagsinteckning lagligen bör meddelas. Vi hafva
här i dagarne haft exempel på, att ett af de största boktryckerierna
i landet blifvit nekadt meddelande af förlagsinteckning, ehuru det
har tillgångar af materiel och maskiner, som äro värda mycket
stora summor. Ovissheten om hvad som är författningarnes mening
är sa stor, att man icke kan säga något om den myndighet, som
icke vill bevilja en sökt förlagsinteckning. Man sväfvar i ovisshet
om hvilka effekter kunna under förlagsinteckning inbegripas. Förlagsinteckning
beviljas af olika myndigheter, dels af Kommerskollegium
för jernbruk, grufvor och kopparhammare, dels af häradsrätterna för
åtskilliga inrättningar, dels ock af Handels- och Ekonomi-kollegium
i Stockholm samt magistraterna i öfriga städer för fabriker i städerna
och deras närhet. Jag kan icke finna, hvarför icke allt detta kan
besörjas på samma sätt som andra inteckningar, och det vore då
både enklare och tryggare. Jag har endast tillåtit mig erinra om
denna vigtiga angelägenhet, på det Kammaren måtte inse nödvändigheten
af att dessa stora olägenheter blifva afhulpna, och för den händelse
att i denna Kammare skulle finnas tillstädes någon blifvande
Första Kammarens Prof. 187o. N:o 29. f,

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Justitiestatsminister, trodde jag det nyttigt omförmäla, huru föråldrade
lagar taga sig ut ur praktisk synpunkt.

Ofverläggningen förklarades slutad och utlåtandet bifölls.

Metriska syste- Föredrogs ånyo Första Kammarens Tillfälliga Utskotts den 16
Sveria“de 0C^ dennes bordlagda utlåtande N:o 3, i anledning af väckt motion
Norge och om införande af ett nytt för Sverige, Korge och Danmark gemenDanniark.
samt system för mått, mål och vigt.

Herr R y d q v i s t:: Till en början kan jag icke underlåta att uttrycka
min förundran deröfver, att Utskottet i förevarande, särdeles
knapphändiga betänkande väl har gjort en historik öfver denna frågas
behandling hittills, men dervid slutat med år 1862 och således
förtegat hvad som passerat år 1874; samt vidare, att under det Utskottet
ansett sig behöfva i minnet återkalla hvad som i fjor af
handlingarne i denna fråga då ådagalades, nemligen hvilka länder i
och utom Europa antagit det metriska systemet, Utskottet icke ansett
sig behöfva säga ett enda ord om andra sidan af saken, det vill
säga, om alla de länder, som icke antagit nämnda system. Bland
dessa finnas emellertid England och Ryssland, två länder, med hvilka
Sverige står i den intimaste beröring, både hvad export och import
beträffar. Af Kommerskollegii senast utgifna berättelse om utrikes
handeln och sjöfarten inhemtas nemligen, att värdet af importen för
år 1873 från dessa båda länder var nära hälften af importen i dess
helhet, samt att värdet af exporten uppgick till mer än hälften.

I sjelfva saken ber jag att i Herrarnes minne få återkalla, hvad
som bör vara för eu hvar bekant, att Kongl. Maj:t sistlidet år aflät
till Riksdagen en proposition om partielt antagande af det metriska
systemet för vigt, nemligen blott vid jernvägstrafiken samt vid handel
med guld, silfver, ädla stenar etc., hvaremot och ehuru, enligt samma
proposition, utlåtande hade infordrats från ochafgifvits af General-tullstyrelsen,
General-postyrelsen samt Chefen för Landtmäteriet, Kongl.
Maj:t icke ansåg skäl då vara för handen att ifrågasätta det metriska systemets
införande för andra ändamål, än jag nu tagit mig friheten påpeka.
Den nådiga propositionen, som remitterades till Lag-Utskottet, blef
af samma Utskott sans plirase tillstyrkt, och när sedermera Utskottets
betänkande förekom till behandling i Kamrarne, blef detsamma i
Första Kammaren, som då var så fåtalig, att ledamöternes antal uppgick
endast till 67, bifallet med en rösts pluralitet, eller med 34 mot
33, hvaremot betänkandet i Andra Kammaren afslogs med eu majoritet
af 120 röster mot 49, hvarigenom frågan den gången förföll.
Hvad som i denna sak förtjenar en särskild uppmärksamhet är de
ord, Herr Statsrådet och Chefen för Civildepartementet yttrade under
den verkligen sakrika och uttömmande diskussion, som då i denna
fråga förekom i Andra Kammaren. Han sade nemligen: »Regeringen

Onsdagen den 21 April.

N:o 29.

har ansett nödigt att gå varsamt till väga i denna fråga och har icke
ansett tiden vara inne att nu på en gång antaga nämnda system i
sin helhet. Det är lätt för de mera bildade att sätta sig in i detta
system, men för mängden af folket, för dem som göra sina små uppköp
på torg, hamnar och salubodar, blir detta system svårt att fatta,
och derföre är det nödvändigt att vid detsammas införande gå varligt
och sakta till väga». Vidare yttrade han: »Den nu gjorda framställningen
är endast att betrakta såsom en s. k. »förkunnare», utkastad
för att, af det mottagande densamma röner, kunna bedöma
de åsigter, som om det nya systemets införande göra sig gällande;»
och ytterligare: »att deremot på en gång öfvergå till det metriska
systemet i sin helhet, ett sådant tillvägagående af lagstiftningen att
hon ilar framom folkmedvetandet, det vore ideologi, och jag för min
del vill icke tillstyrka något dylikt». Slutligen förklarade Departementschefen,
att han ärnade tillstyrka, att regeringen förordnade
om utarbetande af en lättfattlig framställning af det metriska systemet
och derefter föreskrefve, att undervisning deri skulle ega rum i
skolorna genom dess tillämpning på öfningsexempel i räkning och
dylikt. Herrarne behagade häraf finna, att regeringens afsigt i fjor
med framläggandet af den Kongl. propositionen, ehuru af så inskränkt
omfattning, att den endast rörde en del af vigtsystemet, var blott
att känna Kamrarne på pulsen, huru långt de ville gå i detta afseende,
och att denna »förkännare» slutade med att Andra Kammaren
med 120 röster mot 49 afslog betänkandet. Nu, ett år senare, kommer
till följd af en i denna Kammare väckt motion det Tillfälliga
Utskottet N:o 1 fram med ett förslag, att Riksdagen skulle i underdånig
skrifvelse hemställa, »det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
hvilka åtgärder kunna finnas lämpliga för att, så fort slie
lian, få infördt det metriska systemet för mått och vigt gemensamt
för brödrarikena och konungariket Danmark.» Utskottet tillstyrker
sålunda, utan allt afseende på frågans behandling så nyligen som ett
år förut, att man nu med ens skall antaga hela systemet, och att
Kongl. Maj:t må använda alla sina bona officia för att få detsamma,
så fört ske kan, kanske nästa år, antaget både i Danmark och Norge.
Hvad är det Utskottet sålunda begär? Jo, det begär, under förutsättning,
som jag för min del icke kan finna sannolik, att Andra Kammaren
i år skall vända upp och ned på hvad den i fjor beslutade,
och biträda de åsigter, som Första Kammarens Tillfälliga Utskott nu
förordar — under denna förutsättning tillstyrker Utskottet, att
Riksdagen skall hemställa till Regeringen, att den ville intressera sig
för denna fråga i hela dess vidd och sålunda, med öfvergifvande af
de åsigter om ett varsamt tillvägagående i detta hänseende, hvilka
den i fjor uttalade, på en gång antaga hela systemet. Vi skulle således,
för den händelse det lyckades regeringen att med Norge och
Danmark träffa en öfverenskommelse i detta hänseende, kunna vänta,
att redan nästa år eller åtminstone år 1877 få en författning, som
för mått, mål och vigt bestämmer att från och med den eller den

Metriska systemets
införande
i Sverige,
Norge och
Danmark.
(Forts.)

Ifro 29.

3(i Onsdagen den 21 April.

Metriska syste- dagen skall man räkna i miligram, kilometer, hektoliter o. s. v. i
mete införande enighet med den franska nomenklaturen, som nu är okänd för nitNirToci,
fi01''i° bland hundra af den svenska befolkningen. Man må dock beDanmark.
simla, att dessa frågor röra hela folket och icke blott några köpmanna.
(Forts.) och andra industriel intressen. Det är folket, de som dagligen
handla och vandla, som skola underkasta sig ett system, hvarom de
ej hafva något begrepp. Jag hemställer, huruvida icke ett sådant
steg skulle medföra stora vådor, och huruvida det är klokt att på en
sråntr villa genomdrifva eu reform, som kanske behöfver hundra ar
för att vinna allmän tillämpning. År då icke bättre att, såsom Herr
Statsrådet och Chefen för Civil-departementet yttrade i fjor. i tid bereda
folket härpå i skolor och undervisningsanstalter genom att visa,
huru dessa evalveringar skola ega rum, och genom att i almanachau
sprida underrättelse derom? Dessa åtgärder anser jag för min del
böra föregå reformen och, ehuru jag har den bestämda förhoppningen,
att förslaget, äfven om det antages i denna Kammare, kommer
att fälla i Medkammaren, hyser jag dock, för den händelse detta icke
skulle inträffa, det hopp till den upplysta och fosterländska regering
som Sverige nu har lyckan att ega, att denna icke skall fästa afseende
vid eu sådan hemställan, och får i (ifrigt för min del anhålla
om afslag å Utskottets förevarande förslag.

Herr Wall enberg: Den siste ärade talaren har i denna, så vidt
jag förstår, praktiska fråga behagat yttra, att det ifrågavarande steget
vore för tidigt, alldenstund England och Ryssland ännu icke antagit
detta system och vi hafva med England den största samfärdsel
i merkantilt hänseende. Men då borde val den ärade talaren hafva
varit betänkt på att föreslå det engelska eller ryska mått- och vigtsystemet,
enär det underlättar samfärdseln, i fall de länder, som sta
i" liflig handelsförbindelse med hvarandra, begagna samma mått- och
vigtsystem. För öfrigt ber jag fa nämna, att detta påstående af den
ärade talaren hvad England beträffar icke är fullt öfverensstämmande
med verkliga förhållandet, tv redan 1864 antogs i England eu lag,
hvarigenom det metriska systemet der antogs till konventionel t bruk,
och inför landets domstolar äro kontrakt, deri metriska mått förekomma,
lagligen giltiga. Hau har äfven talat om hvad som i denna
fråga föreföll vid förra arets riksdag. Detta är oss alla bekant. Men
jag° tror, att det är lika mycket kandi, att det motstånd, som det
Kono-1. förslaget då rönte, uppkom deraf att detsamma var ofullständigt.
Man inser nu, att det icke gar an att ga i omvänd metning
mot förr, då man för hvarje vara af betydenhet antog en särskilt!
vigt. Nu ville man i stället införa ett slags vigt för eu sysselsättning
och ett annat slag för en afinan. Detta blefve väl en
ännu svårare förvirring, och det kallar jag icke öfvergång utan ett
stämbord för att hindra införandet af något helgjutet i detta afseende.
Den ärade talaren bär yttrat, att det vore så väl stäldt, att
man hade att emotse en lättfattlig framställning om metersystemet,

Onsdagen flen 21 April.

37 N:o 29.

hvilken man först skulle lära sig. Detta är mycket bra för skolorna; Metriska systemen
de som kommit till en mognare ålder lära sig det icke förr, ''“''f g”{°™“de
än systemet blifver till efterlefnad antaget. Det är nödvändighetens x,JsToch
lag, som drifver, att man lär sig sådana saker, men man gör det icke Danmark.
såsom ideolog. (Forts.)

Jag tror att före antagande af 1855 års författning hyste man
lika stora farhågor med afseende på öfvergångens svårigheter, hvilka
dock sedan ganska lätt öfvervunnits. Jag vill i afseende på det
förslag, som nu är framstäldt, och svårigheterna att öfvergå till ett
annat system, fästa uppmärksamheten på, att det är ganska många
rymd- och tyngdbegrepp, som icke träffa in med de förut bekanta
och således icke ingått i det allmänna föreställningssättet. Det är
således lättare att nu öfvergå till denna förändring, som man kan
anse vara definitiv, än att antaga systemet framdeles, då man blifvit
förtrolig med alla detaljerna af 1855 års mått- och vigtsystem.

Den ärade talaren har äfven yttrat, att frågan gäller ett stort
antal svenskar. Detta är mycket sant. Men han yttrade derjemte,
att det icke medförde lättnader för andra än några köpmän,
och detta är icke öfverensstämmade med rätta förhållandet. Detta
är nemligen icke någon köpmannaangelägenhet; det är en allmän angelägenhet,
att alla menniskor kunna förstå de vigtiga uppgifter, som
meddelas från främmande länder om förhållandena derstädes. För
(ifrigt vet jag icke, hvarföre vi skola anse det svenska folket mera
oläraktigt än andra nationer. Ända från Gibraltar och till Rysslands
gränser, från Konstantinopel till Danmarks gränser är detta system
antaget, och man vill väl icke att vi skola sitta -stilla och sist af
alla antaga detsamma. Norska regeringen har framstält förslag om
samma systems antagande i Norge, och jag kan icke föreställa mig,
att norrmännen skulle stå så mycket öfver oss, att det vore en möjlighet
der att ansluta sig till en stor kulturfråga, men icke här. När
man skrifver i ett utskottsbetänkande »så fort ske kan», så är icke
meningen, att det skall följa något telegrafsvar, utan blott att frågan
skall få den behandling, som Utskottet åsyftar, och man kan väl
hafva skäl här säga detta, då en Kongl. proposition i ämnet föreligger
på andra sidan Kölen. Det är nu egentligen endast en enda
sak som vållar betänkligheter, och det är öfvergångens svårigheter.

Men i hvilka fall finnas icke öfvergångssvårigheter? Ligger deruti
något skäl för afslag, eller är det klokt att alltid säga: Nej, stör
mig icke; det är obeqvämt att tänka sig in i nya förhållanden; om
vi val hade besegrat öfvergångens besvärligheter, så fingo vi det visserligen
sedermera betydligt bättre, och mycket vore vunnet, men
det får väl vara som det är, ty sjelfva öfvergången vilja vi ej besvära
oss med. Förhållandet är härvid alldeles detsamma som angående
pappersettorna; för beqvämligheten att deraf kunna med lätthet
bära ett större antal i fickan, vill man försaka tryggheten af ett
metalliskt underlag i landets allmänna penningerörelse. Men hur är
det möjligt att göra något framåtskridande, om man alltid ropar:

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Metriska syste- «låt mig sitta i fred och stör mig icke». Huru är det möjligt att
mets införande utföra någon nyodling, om man icke vill underkasta sig det mindre
Norge''och tacksamma arbete, som erfordras de första åren, då man icke får
Danmark, någon skörd? Man måste ju arbeta för att framdeles få rika skör(Forts.
) dar, och detta är ju något så vanligt i vårt land, att jag icke kan

inse, hvarför vi skola misströsta om att vinna lika goda resultat i
andra afseenden. Yi måste komma ihåg, att vi i många afseenden
arbeta för våra efterkommande, och detta är en fråga, af hvilken vi
icke kunna draga stora fördelar, utan, jag medgifver det, af hvilken
vi nästan endast hafva öfvergångens olägenheter; men jag anser, att
vi böra underkasta oss dessa, för att åt våra efterkommande bereda
de stora fördelar, som åtfölja den föreslagna förändringen. Om det
var önskligt att det metriska systemet hade blifvit antaget år 1854,
då det omfattades endast af sjutio millioner menniskor, så anser jag,
det numera vara en nödvändighet att antaga detsamma och anhåller
derföre om bifall till Utskottets hemställan.

Grefve Mörner, Carl Göran: Den föregående ärade talaren
har yttrat, att vi böra tänka på att kunna lemna något arf åt våra
efterkommande samt att det var eu stor olycka, att det metriska
systemet icke blef antaget år 1854. Jag tror för min del, att det
steg, som då togs, var en lycka för vårt land. Detta steg var öfverensstämmande
med hvad som var möjligt att verkställa; och jag
tror, att då man vill göra eu reform, är det vigtiga st att se till
att man gör något som icke allenast är förträffligt utan äfven möjligt.
Den förändring, som då skedde, har utan några svårigheter
vunnit tillämpning i hela landet. Jag önskar, att de Herrar, som
förorda den nu ifrågasatta förändringen, må få se den tid, då annat
än missnöje blifver skörden deraf. Den värde talaren har påstått,
att det metriska systemet vore antaget öfver hela Europa, från Gibraltar
till Ryssland. Ja, det må vara antaget på papperet, men
tillämpadt är det icke. Det har ännu icke vunnit allmän tillämpning
ens i Frankrike, der det först började användas. Det går icke
så lätt att fä en nation att öfvergifva de vanor, vid hvilka den uppväxt.
Nu är frågan, huruvida det är större vigt att underlätta räkningen
för herrar köpmän, industriidkare och bankirer, än att se
till att folket har att tillämpa ett mått- och vigtsystem, vid hvilket
det är vant och hvilket det begriper. Jag vågar påstå, att det
ifrågasatta nya systemet ännu är här i landet så litet kändt, att om
man framställe den frågan, huru detta system är beskaffadt och
huru det förhåller sig till vårt nu gällande mått- och vigtsystem, så
skulle icke allenast den största delen af landets bildade invånare stå
svarslösa, utan äfven i denna Kammare flertalet af dess ledamöter vid en
examen blifva differerade. Tryggt vågar jag påstå detta till och med
om Herrarne. Om nu en sådan obekantskap med systemet är rådande,
då tror jag äfven att det ej är för mycket vågadt, att säga
att man dömer om något, som man icke känner. Att under sådana

Onsdagen den 21 April.

N:o 29.

förhållanden fatta ett beslut endast på grund af andras auktoritet, Metriska systedet
är efter mitt förmenande temligen vådligt, och allra minst lärmets inforande
det vara i sin ordning att helt enkelt uppdraga åt Kongl. Maj:t att ^orqTVch
ändra om hela mått- och vigtsystemet för landet. Förra gången då Danmark.
fråga var om ändring häruti, ansåg man detta vara en sak, som er- (Forts.)
fordrade ett offentligt beslut från Riksdagens sida. Redan i den
oformlighet, förslaget i nu anmärkta hänseende erhållit, ligger för
mig ett hinder att understödja detsamma; men ännu mindre kan jag
inse, att representationen bör blanda sig uti regeringens underhandlingar
med främmande länder eller att vi skulle skrifva och begära,
att regeringen ville taga initiativ för att få det metriska systemet
infördt i Danmark. Hvarföre utsträcker icke motionären och Utskottet
i sådant fall sin begäran derhän att anhålla, det Kongl. Maj:t
må använda sina bona officia för att få det metriska systemet infördt
äfven i England och Ryssland. Den förste talaren gick, i likhet med
mig, ut från den åsigt, att vi böra se på hvad som passar för det
land, i hvilket vi befinna oss; men detta kunna vi väl icke sägas
göra, om vi genom förändringar skaffa oss eu olägenhet från andra
håll, med hvilka våra affärsförbindelser äro af vida större betydenhet.
Samme ärade talare påstod, att motståndet vid förra riksdagen
skulle hufvudsakligen härrört deraf, att regeringens förslag var ofullständigt.
Den aktade talaren fälde visserligen i denna Kammare ett
yttrande i sådan riktning, men jag tror, att han förgäfves skall leta
efter något dylikt i Andra kammarens protokoll. Det var äfven här
ganska få, som tillkännagåfvo sig dela hans åsigter; och att de icke
utgjorde majoriteten, tror jag mig, utan fara för misstag, kunna säga.

Jag tror för min del, att vi gerna kunna lemna åt våra efterkommande
att sjelfva ordna nu förevarande fråga, och att fäderneslandet
icke förlorar något på att detta förslag afslås, hvarom jag för min
del får anhålla.

Herr von Geijer: Det är mycket sant hvad den förste

talaren lifligt framhöll, att Herr Wallenbergs i föreliggande betänkande
omhandlade motion, rörande antagandet af det metriska systemet,
kommit att blifva remitterad till ett Utskott, hvars samtlige
ledamöter hafva en annan uppfattning af denna fråga än den som gjorde
sig gällande inom Riksdagens Andra Kammare vid behandling af
samma fråga sistlidet år, och som då äfven delades af en Konungens
rådgifvare. Men detta rår icke Utskottet för, enär Utskottet, så godt
detsamma förmått, begrundat frågan och dervid kommit till det resultat,
som blifvit framlagdt. Den samme talaren sade tillika, att eu
öfvergång till ett nytt mått- och vigtsystem måste medföra stora
olägenheter, och deruti har han otvifvelaktigt också rätt. Emellertid
torde än större olägenheter uppkomma, i fall vi till eu oviss framtid
uppskjuta frågan om antagandet af det metriska systemet, hvilket
system redan vunnit insteg inom en stor del af den civiliserade verlden.
Den kolossala utvecklingen af kommunikationsväsendet under

5:© 29.

Onsdagen den 21 April.

Metriska syste- de senaste decennierna har gjort samfärdseln emellan nationerna så
mete införande liflig, att behofvet af ett internationell mått- och vigtsystem synes
Nor^och 1111 vara snai''t sagdt oafvisligt. Och lika med den andre talaren i
Danmark, ordningen tror ock jag, att om de män, hvilka för 20 år tillbaka
(Forts.) införde vårt nuvarande mått- och vigtsystem, kunnat föreställa sig i
hvilken skala samfärdseln emellan folken skulle komma att öka sig
under den närmaste tiden derefter, så hade de beslutat sig för antagandet
af det metriska systemet, och icke, såsom de gjorde, stannat
vid att införa decimalindelningen med bibehållande af de gamla grundenheterna.
Jag kan icke instämma i en värd talares yttrade mening,
att allmänheten redan inlärt sig vårt nya mått- och vigtsystem.
Tvärtom tror jag att ganska lång tid ännu erfordras
innan detta skett; det stora flertalet torde, i likhet med mig, icke
ännu hafva i beräkningar begagnat det nya ytmåttet: qvadratstång
och qvadratref. Vi hafva här i landet hittills endast lärt oss begagna
en liten del af det nya mått- och vigtsystemet, och det torde
vara skäl att, så mycket möjligt är, bespara oss mödan att inlära
den öfriga delen, genom att så fort ske kan antaga det metriska systemet.
Hvad vi börjat något lära oss är decimalräkningen, och den
kunskapen kommer oss naturligtvis till gagn äfven vid beräkningar
enligt metriska systemet. Decimalräkningen i mått och vigt samt
mynt, egnande sig företrädesvis för skriftlig beräkning, leder till stor
besparing af tid och arbetskraft, men denna räkning kan endast småningom
komma i allmänt bruk, nemligen i den mån folkundervisningen
utvecklar sig.

Vårt nya decimala mått- och vigtsystem — det enda som finnes
utom det metriska —- är måhända i och för sig bättre än det metriska;
foten och skålpundet synas vara lämpligare grundenheter än
metern och grammen. Och föga vigt torde böra tilläggas den emot
vårt system gjorda anmärkningen, att förbindelsen emellan måttet
och vigten icke är, såsom det heter, decimal, i följd hvaraf det ej
är så enkelt enligt vårt system som enligt det metriska att beräkna
vigten af en kropp, hvars volym och specifika vigt äro kända. Men
vårt i och för sig förträffliga mått- och vigtsystem kan omöjligen
blifva internationell, och torde derför böra vika för det metriska
systemet, som kan blifva det.

Gemensamt mått och vigt i de skandinaviska länderna är otänkbart,
om vi icke antaga metriska systemet; Danmark och Norge
komma säkert att införa detsamma, och sätta icke i fråga att, med
bibehållande af de gamla grundenheterna, inflicka decimalindelningen
i deras nuvarande mått- och vigtsystem. Jag tror derföre att
tiden är inne att vidtaga förberedande åtgärder för det metriska
systemets antagande; dermed kommer i allt fall icke att gå särdeles
hastigt. Det torde sannolikt befinnas nödigt att, på sätt ifrågasattes
vid införandet af vårt nuvarande mått- och vigtsystem, lagen om
antagande af metriska systemet innehåller stadgande derom, att tillämpningen
börjar först 10 år derefter, på det kunskap om det nya

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

mått- och vigtsystemet må under tiden kunna bibringas all- Metriska systemänheten.
mets införande

Jag får tillstyrka bifall till Utskottets förslag. t Sverige,

DanmarTc.

Herr Wsern: När man ser de stora lättnader, som det nietri- (Forts.)

ska systemet medför,-och när man tillika ser, huru detsamma alltmera
allmänt antages i andra länder, oaktadt de svårigheter, som med dess införande
äro förknippade, så är det icke möjligt att tro annat än
att det blott är en tidsfråga när också vi skola komma dit, äfven
. om de fördelar vi skulle hafva deraf ännu icke allmänt af oss inses.

Häremot har man nu dels betviflat. att fördelarne skulle vara så
stora, dels talat om öfvergångens svårigheter och öfverdrifvit dem och
dels slutligen sagt, att det icke skulle vara skäl att nu skrifva, då
sista Riksdagen afslagit Kongl. Maj:ts proposition. Detta sista skäl
har varit det, som förekommit mig vara det starkaste och som gjort,
att äfven jag hesiterat, icke att så snart, som ske kunde, söka få systemet
infördt, utan om lämpligheten att just nu skrifva, men jag
anser så starka anledningar förefinnas, att det icke i detta fall bör
hesiteras. Det metriska systemet har icke blott blifvit så allmänt i
andra länder antaget, som här af flere talare blifvit påpekadt, utan
det har också inträngt till oss sjelfva. Det är redan gällande här i
Sverige. Det gäller nemligen i medicinalvigt, i myntvigt, i utländsk
portovigt. I alla dessa förhållanden hafva vi den franska vigten,
och vi släpa således oupphörligt med ett dubbelt system, hvithet
just är den största och tråkigaste svårigheten af alla. Dertill
kommer, att vi lemnat vår Regering efter vårt sista svar den impression,
att Riksdagen icke vill hafva någon förändring. Om således
Riksdagen anser att något bör göras, böra vi å nyo omtala det. En
talare har här sagt, att när Kongl. Maj:ts proposition afslogs vid sista
riksdagen, var det icke blott derföre, att man ansåg den öfvergång
Regeringen då föreslog, eller att införa det metriska systemet vid
jernvägstrafiken innan det i öfrigt skulle vara allmänt gällande, såsom
olämplig, utan att det var motvilja mot förändringen öfver
hufvud, som var det gällande skälet för afslag, men jag anser, att
hvarken han eller någon annan kan påstå något sådant med skäl;
ty det var icke skilda talare, af hvilka de ena sade, att vårt skäl
är öfvergången och de andra, vårt skäl är, att vi icke för det närvarande
tycka om ändring i det gällande systemet, så att man af
talarnes antal å ena eller andra sidan kunde bedöma livilketdera skälet
var det öfvervägande, utan när man läser diskussionen, och jag har
gjort det, finner man att alldeles samma talare använde båda skälen.

Att då göra en beräkning står icke till, men en slutsats kan göras;
ty då samma flertal af Kammaren sagt att vi icke anse tidpunkten
vara nu lämplig och tillika sagt, att såsom skäl derför hafva vi
äfven det, att det är föreslaget, att systemet skall antagas i vissa fall
och icke i andra, så är omisskänneligt att, då, utom farhågorna i sig

Sio 29.

Onsdagen den 21 April.

Metriska syste- sjelfva, ytterligare tillkommer, att dessa blifva så mycket större, om memets
införande friska systemet blott skall tillämpas i vissa fall men icke i andra, deraf
Norge‘och higen annan slutsats kan dragas, än att denna idé måste öfvergifvas
Danmark, och vi gå in på den banan att, då vi besluta oss för införandet, taga
(Forts.) det hela på en gång, emedan det motståndet mot detta är mindre än mot
det som vid förra Riksdagen blef föreslaget. Mitt andra skäl är derföre
det, att vi lemnat Regeringen ett afslag, men då frågan icke kan
hvila, böra vi säga hvad vi tänka och säga hvad som måste följa af föregående
Riksdags diskussion, nemligen att det är bättre att införa metriska
systemet på en gång i allt, än blott i vissa fall men icke i andra,
hvarigenom ytterligare uppkommer eu förlängning af den tid, under
hvilken man har två system. Det tredje skälet är, att det icke blott gjort
sig gällande i aflägsna delar af Europa och hos handelsnationer och för
köpmän, utan blifvit nu så allmänt, att det är inpå våra gränser, och att
alla svårigheterna af att hafva olika mått, mål och vigt med andra inom
kort tid måste tränga sig in på hela vår allmänhet. Det metriska systemet
har af Kongl. Maj:t blifvet föreslaget till antagande i Norge.
Det Utskott, som behandlat frågan, har enhälligt förordat det, och i
-detta Utskott hafva suttit män af allmogen, af hvilka man icke väntat
att de skulle handla så. Det kan derföre icke betviflas att Norge redan
detta år kommer att antaga det, och vi få således utefter hela vår
gräns en kollision med detta system, och således tvingas de, som
hafva affärer på Norge, att lära sig systemet. På sambandet mellan
Norge och Sverige komma alla olägenheterna af olika beräkningar att
omedelbart kännas. I Danmark är det antaget i afseende på vigt,
och det är intet tvifvel underkastadt att det äfven blir antaget i
afseende på mått och mål. Vi böra under sådana omständigheter
gifva denna tidsfråga, som icke får fälla, den behandling, att vi i afseende
på den säga vår regering hvad vi önska och söka förhindra ett
tillstånd, som vi i längden icke kunna hålla ut med, hvarföre jag
tillstyrker bifall till Utskottets förslag.

Herr von Koch: Efter det flere talare på den sida, som jag

förut förklarat mig tillhöra, yttrat sig i frågan, skulle jag icke hafva
begärt ordet, om man icke påstått, att det egentligen endast vore i
köpmännens, bankirernes och den större industriens intresse, som förevarande
förslag framkommit, samt de, som hufvudsakligen talat
derför, tillhört någon af först uppräknade klasser. Jag, som icke
har andra intressen än eu svensk bondes och landtbrukares, anhåller
derföre att i deras intresse få yttra mig till fördel för det metriska
systemet. Jag gjorde det förra gången frågan var för, ehuru jag då
hade mina betänkligheter, derför att det var så litet som böjds på,
men jag tog det i afräkning på hvad som skulle komma. Det har
blifvit nämndt af den siste talaren, att det vore af vigt för dem, som
bo på båda sidor om Kölen, att hafva ett lika mått- och vigtsystem.
I den trakt jag bor hafva vi mycken beröring med Danmark och

Onsdagen den 21 April.

N:o 29.

Tyskland, der det metriska vigtsystemet är infördt och under senare Metriska syste -

tiden blifvit allt mera tillämpadt. 1 nästan alla östersjöhamnar no-mets anförande

teras numera efter detta system, och då våra affärer på dessa hamnar g
äro ganska betydliga, uppkommer äfven nödvändigheten att ständigt Danmark.
göra evalveringar emellan nämnda system och det vi hafva. Samma (Forts.)
förhållande är äfven med Danmark, på hvilket land vi hafva vår
förnämsta export af smör och spanmål. Jag tror att de, som i allmänhet
minst förtjena på införandet af metriska systemet, äro just
köpmännen och de större industriidkarne. Dessa göra icke evalveringarne
för intet, utan kunderna betala deras besvär, och det vanligen
dyrt. Det har blifvit sagdt, att det skulle vara så svårt att lära
sig detta system. Jag har varit i tillfälle, då jag en tid var delegare
i ett större sågverk, att se huru lätt våra simpla svenska sågare,
som sågade både efter svenska, franska och engelska mått,
lärde sig dessa. Skälet, hvarföre vi icke genast 1854 accepterade det
metriska systemet, var att vi hade så goda jeniförelsepunkter i vårt
gamla mått- och vigtsystem, med foten och kannan jemte den senares
100 tum, som äfven betydligt lättade decimalberäkningens införande.
Steget var ändå stort och, enligt min tanke, då stort nog.

Ehuru vårt eget nu varande system troligen, i vetenskapligt hänseende,
är det fullkomligaste, så och emedan, såsom jag vid förra
riksdagen yttrade, vi icke kunna hoppas att införa vårt system på
verldsmarknaden, medan deremot det metriska systemet gör sig
allt mera allmänt gällande, är det derför i samfärdselns intresse
fördelaktigt, om äfven hos oss det metriska systemet antages. Jag
yttrade äfven då och vidhåller nu, att »eu öfvergång till det nya
tror jag för min del icke skall blifva så kinkig och så utan alla
jemförelsepunkter. Hvad kilogrammen beträffar, så äro 81/2 kilogram
så nära 20 skålpund, att skilnaden torde för alla praktiska angelägenheter
blifva af ringa betydelse; 8x/2 kilogram utgöra nemligen
noga räknadt 19,992 svenska skålpund, det vill säga att skilnaden är
Tivoli skålpund.« Märk detta, blott (j(l0- skålpund. Hvad längdmåttet
eller foten beträffar, så är vår nuvarande fot temligen nära 30 centimeter;
differensen utgör endast 0,0030959 eller meter. För

praktiska ändamål blefve väl detta utan särdeles betydelse. Jemförelsen
blef sedan, att 31/3 fot vore 1 meter, 3 meter 10 fot och 6
meter 20 fot eller 10 alnar. På dessa skäl och dom, som förut blifvit
i ämnet anförda, tillstyrker jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Carlson: Inom Utskottet har ingen meningsskiljaktighet egt
rum i afseende på lämpligheten af det steg, som här blifvit föreslaget.

Det är de stora öfvervägande fördelarne hos det ifrågavarande systemet,
som banat det väg genom större delen af Europa och som Utskottet
funnit tillräckligt talande äfven för oss.

Jag skall anhålla att få upptaga några af de anmärkningar, som
äro gjorda mot lämpligheten att nu öfvergå till detta system. Man

N:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Metriska syste- har sagt, att kunskapen om det metriska systemet är så ringa, att
mets införande till oc]) med en stor del af Kammarens ledamöter icke känna, huru
i Sverige, f|e nya måtten förhålla sig till de gamla. Jag tror dock, att det

Norge och 0 n ° ® „ , 0

Danmark. icke ar derpå som vigten ligger, att man känner huru manga

(Forts.) lOOrdelar eller 1000:delar af de nya måtten gå på de gamla, utan

derpå att man känner fördelarne af det nya systemet, och med af seende

derpå tror jag det är för Kammarens ledamöter bekant,
hvilka stora lättnader, som en tiodelning alltid medför. Denna utvecklar
dock icke hela sin tidsbesparande kraft förr än systemet är fullständigt
infördt och på en gång tillämpadt på mått, vigt och mynt.
Det är öfvertygelsen härom, insigten om dess stora betydelse, som,
efter hvad jag tror, skall föra frågan fram. De mera speciela detaljerna
lär man sig sedermera efter hand, mest genom bruket; och
jag ber härvid att få göra en fråga: Känna verkligen alla så grundligt
vårt nu gällande system? en bekännelse har redan blifvit gjord
af en värd ledamot af Kammaren, att han sjelf icke hade reda på
vissa delar deraf.

Det har äfven blifvit sagdt, att det vore för litet att nu få det
metriska systemet infördt i endast de tre länderna Sverige, Norge
och Danmark; äfven Ryssland borde vara med om reformen. Häremot
kan invändas, att det till äfventyrs icke obetydligt skulle försena
frågans afgörande, om man ville så starkt utsträcka den. För
närvarande äro de skandinaviska länderna samt England och Ryssland
de enda europeiska stater som icke antagit det metriska systemet, alla
andra hafva det, och den tilltagande samfärdseln med dessa länder,
som med ökad styrka gör sig gällande, manar äfven oss att gå i
samma riktning.

Ett skäl, jemte andra, hvarför man just i de tre skandinaviska
länderna bör antaga det nya systemet är, att det kan betraktas såsom
eu följdriktig utveckling af den nya myntkonventionen, hvarvid två
af de skandinaviska länderna redan börjat vänja sig och hvaraf de
funnit sig väl.

Hvad det beträffar, att detta system icke skulle verkligen tillämpas
i de länder, der det är infördt, så vet jag väl, att det
efter det nyas införande alltid finnes några lemningar qvar af det
gamla, men min sista erfarenhet är att jag, då jag sistlidet år tillbringade
någon tid i Tyskland, der detta system nyss var infördt, öfver allt
hörde det tillämpas, utan att någon klagan deröfver förspordes. Jag
tror att så äfven kommer att gå hos oss.

Om man gör sig reda för ställningen i denna fråga, så kommer
man otvifvelaktigt till den åsigt, som en ledamot af Utskottet redan
uttalat och hvari jag instämmer, att här föreligger blott en tidsfråga.
Vi befinna oss för närvarande i ett öfvergångstillstånd. 1854 års
beslut har banat vägen för ett fullständigt metersystem. Ju förr
mau tager steget fullt ut, desto större blifva fördelarne, och å andra
sidan, ju mera man låter det nuvarande systemet rotfästa sig, desto

Onsdagen den 21 April.

>'':o 29.

svårare blir förändringen ocli desto senare kominer man i besittning Metriska, syste af

de stora lättnader, som genom en sådan förändring skulle meta införande

^ i sverige,

Vinn as. ^ . o Norge och

Eu bestämd skilnad måste göras mellan den tidpunkt, då be- Danmark,
slutet om eu förändring i detta hänseende fattas, och den tidpunkt, (Forts.)
då förändringen bör träda i verket; i detta senare afseende är det
som jag tror att man bör vara varsam, men att beslutet deremot
måste fattas utan uppskof just för att tillämpningen må hinna förberedas.
Den rätta tidpunkten att sprida kunskap om systemet är först
inne, då ett afgörande beslut om dess införande är fattadt. Mellan
denna tidpunkt och den, då beslutet skall träda i verksamhet, bör
genom alla medel, genom ungdomens undervisning, genom spridande
af broschyrer och så vidare kännedomen om systemet göras allmän.

Dessa medel förlora sin kraft, om man icke har visshet derom, att
hvad man lär kommer att tillämpas. Det blir då en helt annan
styrka, hvarmed man tager kännedom härom.

På alla dessa skäl, och då jag för min del tror, att det icke
allenast är den stora industrien samt köpmän och bankirer, som draga
fördel af detta system, utan att dess fördelar företrädesvis göra sig
gällande i den mindre rörelsen, emedan tiotalssystemet har den utmärkande
egenskapen att gifva finare underafdelningar än tolftalsräkningen,
anser jag vårt land icke längre bör vara uteslutet från
kretsen af de länder, som åtnjuta fördelarne af detta system, och tillstyrker
derför bifall till Utskottets förslag.

Herr Rydqvist: Åtskilligt, som af mina antagonister i denna

fråga blifvit anfördt, har föranledt mig att begära ordet å nyo, men
innan jag går att söka vederlägga dessa yttranden, ber jag att blott
för några ögonblick få fästa uppmärksamheten på, huru frågor af så
allvarlig beskaffenhet som den förevarande anses af framstående män
i andra länder. Jag skall då blott taga ett enda exempel, nemligen
en skriftställare i Frankrike, märken, mine Herrar, i Frankrike, en
af nutidens mest ansedda nationalekonomer. Han yttrade sig för kort
tid sedan i detta ämne sålunda, och hans anförande står att läsa i
Journal des'' Economistes, hvilken tidning är väl känd för att uttala
reformatoriska åsigter: »Såvida ej folken underkufvats med vapen,
bibehålla de sättet för vågning och mätning, på samma sätt som de
vårda sig om sitt språk».

Detta uttalande har skett i Frankrike, detta land, hvarest det
metriska systemet just uppkommit. Såväl jag som många af Herrarne,
hvilka varit i Frankrike, känna, att ännu i denna stund begagnas
der i handel och vandel det gamla räknesättet efter sous och livrés.

Man köper en vara för så och så många sous, och man talar ej om
kilogram i den dagliga rörelsen på torg och i bodar. Får man eu
räkning, så står der visserligen francs och centimes samt kilogram,
emedan lagen vid äfventyr af böter bjuder så, men i det metriska

Jf:o 29.

Onsdagen den 21 April.

Metriska syste- systemets hemland har det ännu efter 70 år ej gjort sig fullt gälsfeTede
lande- Hvad är vidare orsaken, att England, det största merkantila
Norge‘och ^and * verlden, ännu har mångfaldiga system för mynt, mått, mål
Danmark, och vigt? Ej det, att det metriska systemet ej der uppkommit, ej
(Forts.) någon nationalstolthet. Nej, engelsmännen äro ett praktiskt folk,

som ser efter hvilka fördelar och olägenheter de kunna få af en
reform. Tjogtals gånger har jag läst i Times och Economist, att
ingen minister — ty derifrån tages der städse initiativet — vågar
ifrågasätta att reformera Englands system i detta hänseende, ehuru
detta erkännes vara det mest osystematiska som gerna kan tänkas.
Statsmännen i detta land äro inga »ideologer» och befara derför med
skäl, att folket skulle blifva förryckt, om man ville nödga det att
frångå sina, flera århundraden gamla vanor att räkna, väga och mäta.
I England finnes ingen, i hvilken samhällsklass som helst, som ej förstår
att räkna efter pund, shilling och pence och som icke förstår
hvad en engelsk fot betyder. Men skulle man brådstörtad! antaga
ett nytt system och eu nomenklatur, som ej allmänt förstås, så skulle
folket råka i uppror. Detta har varit anledningen, hvarför man uti
England hyst så stora betänkligheter i denna fråga och hvarför hittills
ej någon reform kommit till stånd. Jag ber nu att den ärade
motionären, med hvilken jag förut en gång debatterat i denna fråga,
ville fästa uppmärksamheten vid att, oaktadt det engelska systemet
är det mest irrationela, så hafva ändock engelsmännen blifvit det
rikaste folk i verlden. Jag säger ej derföre, utan oaktadt, och jag
kan ej uti vårt nuvarande mynt-, mått- och vigtsystem för min del
se något hinder för att vi skulle kunna blifva lika rika som engelsmännen.

Jag skall nu öfvergå till bemötande af några satser, som här
blifvit framstälda. Den ärade motionären, som naturligtvis är svag
för sitt förslags framgång, har förklarat, att åtskillige talare hafva
med honom instämt, att om vi antaga det metriska systemet, skall
den merkantila samfärdseln härigenom särdeles underlättas. Jag önskar,
att man en gång ville komma »from sounds to things». Jag
skall emellertid försöka att med några exempel belysa förhållandena.
En sidenhandlare införskrifver från Paris eller Lyon så och så många
meter siden. När varan kommer till tullen, behandlas den efter
svenska tulltariffen, och tullen betalas efter svensk vigt. Köpmannen,
som bär reda på meterns förhållande till den svenska foten, gör derefter
sina beräkningar och säljer sedermera sidenet en gros eller minut
efter svenskt mått. Om nu en kund i stället köper så och så många
meter siden, har han deraf ej den ringaste fördel, utan fördelen ligger
deri, att köpmannen slipper göra eu uträkning om förhållandet emellan
meter och fot. På samma sätt, om en köpman importerar en last
stenkol, så uppgöres aftalet om så och så många keels eller chaldrons,
men när lasten hitkommit, säljes den efter svensk tunna. Då England
ej vill gå in på metersystemet, kan således i detta fall ej någon

Onsdagen den 21 April.

N:o 29.

fördel uppstå för den svenske köpmannen, ty lian måste lika fullt Metriska systegöra
eu evalvering. Exporterar en svensk köpman trävaror, så görmets inforande
lian det efter petersburger-standard och härmed skulle han få fort- ^org^och
fara äfven om det metriska systemet antoges hos oss, ty petersburger- Danmark.
standard är gällande i träaffärer öfver hela verlden. Huru man än (Forts.)
betraktar förhållandena, så uppstår fördel för inga andra än dem, som
stå i direkt beröring med utlandet.

Samme ärade talare, motionären, ansåg det vara särdeles nyttigt
om eu nödvändighetens lag tvingade folket att inlära det metriska
systemet, och att det vore obehöfligt och onödigt att folket före dess
antagande derom hade något begrepp. Jag kan verkligen ej dela
denna åsigt. Jag har af historien mig bekant, att, såsom den af
mig citerade franske författaren sagt, när ett folk blifvit med vapenmakt
kufvadt, försök någon gång gjorts att ålägga det att öfvergifva
sitt eget modersmål och antaga .inkräktarnes, men jag tror ej att i
vårt lyckliga land något ditåt skulle vilja försökas, utan skall det
metriska systemet i tidernas längd lyckas intränga hos vårt folk och
blifva angenämt för detsamma, så lär det väl ej vara mer än billigt,
att man först upplyser nationen hvarom fråga är. Man har sagt att
1855 gick det i en handvändning att gifva ut en författning efter
nya grunder om mått, mål och vigt. Hvarför lyckades det? Jo,
derför att enheterna blefvo desamma som nationen sedan långliga
tider begagnat. Detta känna Herrarne alla och i första rummet motionären.
Men hvilken enhet hafva vi här? Hvilken jemförelsepunkt
har det metriska systemet med vårt nuvarande? En kilometer är
3,370 fot, en kubikmeter eller stére = 38,2 kubikfot, en litre =

38 kubiktum, och en kilogram = 2 skålp. 350 ort och 25 korn.

Finnas här några jemförelsepunkter emellan det gamla och nya systemet?
Följden måste blifva att, när man utan undervisning i frågan,
utan underbyggnad och kännedom om förhållandena far sig
ålagdt att öfvergå till det nya systemet, folket blir så förbrylladt och
förvilladt, att man kan riskera hvad som helst, men ej blir regeringen
eller representationen uppburen af det allmänna omdömet, om
en så beskaffad förändring påbjudes, som i sjelfva verket är eu försämring;
ty vårt decimalsystem är i många hänseenden bättre än
det metriska.

Den ärade motionären påstod vidare, att alla nationer antagit
det metriska systemet. Detta påstående var naturligtvis en lapsus
calami, ty jag förmodar, att han ännu räknar engelsmän och ryssar
bland nationerna.

Att förslag om det metriska systemets antagande i Norge och
Danmark väckts, undrar jag mindre på, ty i hälften af frågan, nemligen
i hvad som rör vigtförhållandena, står man der redan på detta
systems grund. Frågan gäller således der mått och mål, men möter
troligen mycket motstånd.

En ledamot, som förut suttit i Konungens råd och nu deltagit i

N:o 29.

Onsdagen flen 21 April.

Metriska syste- denna frågas behandling inom det Tillfälliga Utskottet, har förklarat
me‘i SvirUe''16 oc^ hållet ''l(Jla Utskottets åsigt och påstått, att det är bättre

Norye ‘och införa det metriska systemet helt än partiel. Det förvånar mig,
Danmark, att den ärade ledamoten under loppet af ett år kunnat ändra åsigt
(Forts.) så betydligt, ty, om jag ej misstager mig, tillstyrkte han såsom statsråd
förra året Kongl. Maj:t att aflåta den proposition i ämnet som
jag förut citerat. Då ansåg han att man borde gå ytterst försigtigt
till väga, men nu tyckes han hafva gifvit upp gärdet helt och hållet.

En annan ledamot af Utskottet, den som sist hade ordet, yttrade
bland annat, att hans åsigt är, att det metriska systemet har
många och öfvervägande fördelar, som ej kunna fattas i det land,
der systemet icke är antaget. Han frågade äfven, om alla känna
vårt nuvarande system, och svarade sjelf derpå nej. Deri har lian
rätt, ty åtskilligt af vårt system är ännu i denna stund icke inplantadt
eller användt hos åtminstone en stor del af vårt folk. Till och
med i Stockholm köper man ännu efter shilling och butelj. Ett
annat exempel på vådligheten af att ändra systemet finnes i fråga
om jordindelningen efter qvadratmått. I de statistiska officiela uppgifterna
talas ännu aldrig om qvadratrot, utan om tunnland, och det
kommer sig deraf att, om man skulle begära att erhålla de primära
uppgifterna efter qvadratref, så blefVe de femton gånger sämre än
nu är fallet. Landtmätarne utföra ännu, åtminstone för enskilde
personer, sina beräkningar i tunnland, fastän i de officiela handlingarne
måste utsättas qvadratref, och i tidningarne ser man, att, när
egendomar utbjudas till salu, uppgifves nästan alltid skogens, åkrarnes
och ängarnes areal i tunnland, och icke efter qvadratref. Längre hafva
vi ej kommit med vårt nuvarande system, som dock är 20 år gammalt.
Hvart skulle vi då komma med ett alldeles nytt? Kanske
skulle det först 100 år härefter vara appliceradt. Den siste talaren
uppgaf också såsom lyckligast och bäst, att kunskapen om systemet
blefve spridd efter det beslutet om dess antagande vore fattadt.
Denna åsigt må han för sin del hysa, men mig förefaller ett sådant
tillvägagående vara ungefär detsamma, som att kasta jästen efter
brödet i ugnen.

Jag vill ej förlänga diskussionen, utan endast förklara, att jag
fortfar i mitt förra yrkande.

Herr (Jahn: Jag vill ej missbruka Kammarens tålamod genom
att yttra mig, vare sig om det metriska systemets vetenskapliga fördelar
eller om de internationela fördelar, som kunna uppstå genom
dess antagande, ty de äro af hvarje upplyst man kända. Jag ber
att endast få yttra några ord med anledning af en talares påstående,
att detta systems införande skulle medföra gagn blott för exportörer,
bankirer och köpmän, samt att det är så foga kändt, att dess antagande
skulle mötas med allmän ovilja. Detta påstående vill jag
bemöta dermed, att det metriska systemet är ganska allmänt kändt
och tillämpadt, åtminstone i jernindustrien och vid maskinverkstäder.

Onsdagen den 21 April. • 49

Valsverk t. ex. konstruera sina valsar efter metermått derför att jernbeställningar
i samma matt ingå så ofta, att dess begagnande i fabrikerna.
är en stor fördel. Äfven vill jag omnämna, att arbetarne
sjelfva ej endast känna de metriska måtten, utan tycka mest om dem
af alla mått och använda dem i dagligt tal. Detta är också helt
naturligt, ty med metermåttet, som har mycket små indelningar,
kan man göra de skarpaste mått, utan att behöfva begagna de ”vid
vart decimalsystem nödvändiga brakbenämningar och beteckningar.
Svenska foten, med sin indelning i tum och linier efter decimalsystemet,
är för groft indelad för industriens behof, hvarför detta mått
aldrig blifvit allmänt begagnadt, utan man har i stället hellre tagit
det franska mattet. Jag tror att hvarken från industriidkare.? eller
arbetarnes sida kommer det metriska systemets införande att mota
motstånd, utan tvärtom omfattas med välvilja.

Såsom skäl emot reformen har anförts, att i England det metriska
systemet ej antagits, men jag skulle tro att det svenska folket
är vida mottagligare för reformer än det engelska och att, om förslaget
af. Regeringen antages och genomföres, det ganska lätt skall
vinna tillämpning. Den siste talaren har visserligen påstått, att det
skall draga långt om, kanske 100 år, innan systemet, om det antages,
blir användt åt folket. År förhållandet verkligen så, finner jag så
mycket mer skäl att skyndsamt antaga det, på det att tiden för dess
allmänna tillämpning ej må än ytterligare blifva utsträckt till 150 år.

Jag anhaller om bifall till Utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
Infall till förevarande utlåtande och dels afslag derå; framstäldes
proposition på bifall till utlåtandet samt besvarades med ja.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets memorial:

N.o 58, med förslag till sammanjemkning af Kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande af Stats-Utskottet afgifvet utlåtande i fråga
om byte af jord å Långholmen emellan Kongl. Maj:t och Kronan,
a ena sidan, samt Stockholms stad, å den andra; och

N:o 59, i anledning af erhållen återremiss af Stats-Utskottets
utlåtande N:o 34, angående väckt förslag att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla om ändring i Kongl. kungörelserna den 17 Juli 1847
och den 7 Augusti 1803 rörande sättet för utarrendering af Kronans
fastigheter.

Kammaren åtskildes kl. \ 3 e. m.

In fidem
O. Brakel.

Första Kammarens Prut. 1875. N:o 29.

N:o 29.

Metriska systemets
införande
i Sverige,
Norge och
Danmark.
(Forts.)

Torsdagen den 22 April.

Kammaren sammanträdde klockan 1/23 e. m.

Justerades 4 protokollsutdrag för den 21 ocli protokollet för
den 12 dennes.

Anmäldes och bordlädes Stats-Utskottets utlåtanden:

N:o 60, i anledning af väckta förslag om vidtagande af åtgärder
för upphjelpande af kolonien S:t Barthelemy m. m.;

N:o 61, i anledning af väckt motion om pension för Professoren
A. J. Ångströms enka, Augusta Ångström, född Bédoire;

N;o 62, i anledning af väckt motion om pension åt aflidne
Tulldistriktchefen W. Karströms enka och dotter;

N:o 63, i anledning’ af Kongl. Maj:ts nådiga proposition om

anvisande af medel för Sveriges deltagande uti 1876 års verldsutställning
i Philadelphia;

N:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
anslag till bestridande af kostnaderna för Sveriges deltagande i
on internationel geografisk kongress och utställning i Paris;

N:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition an gående

inköp för statens räkning af Frimurare-ordens hus å Riddarholmen
i Stockholm;

N:o 66. i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition an gående

beräkningsgrunden för det af trafikmedlen utgående bidraget
till statens jernvägstrafiks pensionsinrättning;

N:o 67, i anledning af väckt motion om anslag till eu fackskola
för praktisk arkitektur vid Teknologiska institutet; äfvensom
Banko-Utskottets betänkande N:o 20, med förslag till ändringar i

bankoreglementets tredje, fjerde och femte afdelningar.

Kammaren åtskildes.

In fidem
O. Brakel.

STOCKHOLM, CENTR AL-TRYCKERIET, 187 5.