RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1947:35)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1947. Första kammaren. Nr 35.

Lördagen den 12 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 7 och den 8 innevarande månad.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet Möller, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Hages
interpellation om tidigare utbetalning av ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen,
erhöll ordet och anförde: Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Hage, efter att ha anfört vissa uppgifter ur pressen rörande tidsutdräkten
vid utbetalning av skadeersättning från riksförsäkringsanstalten, till
mig riktat följande fråga:

Anser statsrådet, att det, som här anförts, bör motivera en lagstiftning, som
fortast möjligt undanröjer det missförhållandet, att arbetstagare, som skadats
i arbete, nödgas anlita fattigvården på grund därav att det ofta tager en betydande
tid innan skadeersättningen hinner uträknas och utbetalas?

Innan jag går att besvara denna fråga vill jag beröra vissa av interpellanten
anförda uppgifter angående tidsutdräkten för ersättningsärendenas behandling
i riksförsäkringsanstalten. Interpellanten åberopar en uppgift, enligt vilken
ett tidsintervall på två månader mellan olyckstillfället och den första utbetalningen
av ersättningsbeloppet icke vore ovanligt. Riksförsäkringsanstalten
har till mig uppgivit att handläggningen av ett ersättningsärende, expeditionsarbetet
inräknat, i allmänhet sker på sådan tid, att den första ersättningen
kan expedieras i genomsnitt omkring en vecka efter det anmälan om olycksfallet
inkommit. I många fall torde expeditionen ske ännu snabbare. En förutsättning
för att ärendet skall kunna behandlas på denna tid är emellertid att
olycksfallsanmälan och det läkarintyg, som skall åtfölja anmälan, innehåller
för ärendets prövning erforderliga uppgifter och att bedömningen icke kompliceras
av särskilda omständigheter.

Anstalten framhåller, att skaderegleringen i många fall fördröjts till följd
av att anmälan om inträffat olycksfall inkommer först sedan en avsevärd tid
förflutit efter olycksfallet. Vid en på sin tid företagen stickprovsundersökning
har framkommit, att det i genomsnitt dröjt omkring 15 dagar efter olycksfallet,
innan anmälan kommit riksförsäkringsanstalten tillhanda.

Orsakerna till försening av anmälningarna kunna givetvis vara av skilda
slag. I vissa fall torde föreligga dröjsmål från arbetsgivarens sida att insända
anmälan, i andra åter torde förhållandet ha sin grund i omständigheter, som
äro oberoende av arbetsgivaren. Sålunda torde det ej sällan hända, att anmälningsskyldigheten
icke kan fullgöras av det skälet, att den skadade underlåter
att underrätta arbetsledningen om inträffat olycksfall och därvid lämna för anmälans
upprättande erforderliga uppgifter.

Första lcammarens protokoll 1947. Nr 35, X

Om tidigare
utbetalning av
ersättningar
enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Nr 35.

Lördagen den 12 juli 1947.

Om tidigare utbetalning av ersättningar enligt olycksfallsförsäkring slag en.

(Forts.)

Riksförsäkringsanstalten har i en till vissa större arbetsgivare utsänd cirkulärskrivelse
dels riktat dessa, arbetsgivares uppmärksamhet på vikten av att
olycksfallsanmälningarna, jämte läkarintyg, insändas till anstalten utan större
tidsutdräkt än som är oundgängligen erforderligt, dels hemställt, att hos
arbetarna måtte inskärpas betydelsen av att arbetsledningen ofördröjligen underrättas
om inträffat olycksfall.

Vad beträffar utbetalning av fortsatt skadeersättning, vilken utbetalning
verkställes efter mottagandet av förnyat läkarintyg, kan denna, om prövningen
icke försvåras av särskilda förhållanden, i allmänhet utföras på kortare tid
än den i det föregående angivna.

Vad nu anförts rörande handläggningstidens längd gäller, såsom nämnts,
under förutsättning att några komplikationer icke föreligga. Såväl då det gäller
den första ersättningen som fortsatt ersättning förekomma ju emellertid
fall, vilka äro av komplicerad och svårbedömd natur eller där ofullständiga
uppgifter lämnats. Dessa fall representera visserligen endast en mindre del
av hela antalet förekommande fall men utgöra dock numerärt sett ett betydande
antal. I dessa fall måste ofta utredningar ur juridisk eller medicinsk synpunkt
verkställas samt kompletterande uppgifter införskaffas.

Riksförsäkringsanstalten uppgiver, att den som regel utan vidare godtager
de av den behandlande läkaren utfärdade intygen. I vissa fall, där anstalten
efter samråd med någon av sina läkare finner så erforderligt, föranstaltar
anstalten dock om specialistundersökning. Dessa fall äro mycket sällsynta.

Beträffande de fall, där ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest
erhållna upplysningar genast kan avgöras, huruvida ersättning bör utgå men
sannolika skäl därtill finnas, utgives provisorisk ersättning enligt bestämmelserna
i 13 § olycksfallsförsäkringslagen. Härigenom motverkas olägenheterna
av den väntetid, som måste uppstå i utredningsfallen.

Antalet till riksförsäkringsanstalten anmälda olycksfall har de senaste åren
kraftigt ökat. Sålunda har antalet anmälningar stigit från omkring 150 000
ettvart av åren 1943 och 1944 till nära 161 000 år 1945 och 172 00Ö år 1946.
Om icke organisatoriska åtgärder vidtagas för att möta denna ökade arbetsbelastning,
måste den föranleda en utsträckning av tiden för ärendenas handläggning.
Vid beräkningen av anslag för riksförsäkringsanstalten för innevarande
budgetår har emellertid hänsyn tagits till behovet av ökad personal.

Vad slutligen beträffar frågan om decentralisering av skaderegleringen, vill
jag framhålla, att jag icke nu kan ta definitiv ställning härtill. Denna fråga
liksom övriga spörsmål, som beröras i interpellationen, äro nämligen föremål
för övervägande i samband med den översyn av olycksfallsförsäkringslagen,
vilken socialvårdskommittén erhållit i uppdrag att verkställa. Dock hoppas
jag att då den obligatoriska sjukförsäkringen träder i kraft ersättningsfrågor
i viss utsträckning skola kunna anförtros åt sjukkassorna.

Herr Hage: Herr talman! Jag ber att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för det lämnade svaret, som efter mitt
sätt att se andas intresse för att tidsavståndet mellan ett olycksfalls inträffande
och skadeersättningens utgående skall kunna hållas inom rimlig gräns.

Vad jag .särskilt sätter värde på är de påpekanden, som göras i slutet av
interpellationssvaret. Där omtalas, att antalet av riksförsäkringsanstalten behandlade
fall har stigit från 150 000 år 1943 till 172 000 år 1946. En betydande
stegring har alltså skett under loppet av några få år. Det var just
den omständigheten som _ gjorde att jag befarade, att tidsavståndet mellan
olycksfallet och utbetalningen av ersättningen1 skulle ytterligare ökas, där -

Lördagen den 12 juli 1947. Nr 35.

Om tidigare utbetalning av ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen.

(Forte.)

för att man kanske inte förfogade över tillräckliga, arbetskrafter för att
snabbt kunna expediera alla dessa ärenden. Nu erinrar statsrådet om att det
har lämnats anslag för att utöka den personal, som handlägger dessa frågor.
Man får väl då utgå från att detta innebär, att åtminstone inte någon utsträckning
av tiden skall ske, trots att antalet olycksfall har ökats. Från
de synpunkter,_ som anläggas i denna interpellation, är detta en mycket värdefull
upplysning.

Jag är också tacksam för att statsrådet inte har avvisat den1 tanke, som
jag framförde i min interpellation, att man skulle kunna minska tidsavståndet
genom att° decentralisera behandlingen av olycksfalls- och ersättningsfrågorna.
Statsrådet har ju inte i det fallet tagit ståndpunkt, något som är
helt naturligt, eftersom denna fråga är föremål för utredning. Jag tror dock,
att man pa denna väg skulle kunna åstadkomma en förkortning av dröjsmålet
med utbetalningarna. Statsrådet nämner att man kunde tänka sig, att
sjukkassorna i en viss utsträckning skulle anförtros detta arbete, och det
finner jag ganska rimligt. Det innebär, så vitt jag kan förstå, ett slags decentralisering.
Jag tror att man på den vägen kanske också kunde åstadkomma
en rimligare ordning för utbetalningen av förskott, när utbetalandet av
den slutliga ersättningen dröjer. Jag föreställer mig åtminstone, att det på
detta område skulle vara lättare att med sjukkassorna som organ åstadkomma
ett sådant utbetalande av förskott än enligt de bestämmelser, som finnas
i olycksfallsförsäkringslagens § 13 och enligt, vilka ett sådant utbetalande
under vissa förhållanden kan ske.

Man erkänner i detta interpellationssvar, att det kan ta ganska lång tid,
innan ersättningen utbetalas. Detta framgår inte minst av upplysningen, att
det genomsnittligt dröjer omkring 15 dagar efter olycksfallet, innan anmälan
kommer in till riksförsäkringsanstalten. Detta är ju ett mycket beklagligt
förhållande, men det måste betyda, att tidsavståndet utöver'' dessa 15 dagar
ytterligare blir kanske en vecka eller 15 dagar eller någonting i den vägen.
Då kunna sådana situationer inträffa som den, att människor, som inte ha
möjlighet att skaffa sig inkomst, under mellantiden nödgas vända sig till
respektive kommuns fattigvårdsorganisation för att få hjälp. Det är enligt
mitt sätt att se ytterst beklagligt, om en människa, som råkar ut för ett
olycksfall, skall tvingas att anlita fattigvården för att hjälpa sig fram. överhuvud
taget berör denna lagstiftning, så vitt jag förstår, i mycket stor utsträckning
arbetstagare och arbetare, som leva ur hand i mun och som inte
ha några sparade medel. För dem uppstår den situationen, om de inte få sin
inkomst pa den vanliga veckodagen, att det blir svårt att klara familjens ekonomi.
Det kan nog kännas bittert för en sådan människa, som exempelvis
arbetar inom ett farofyllt yrke, där olycksfall äro ganska vanliga, att samhället
inte har ordnat det så, att han i händelse av olycksfall får sin inkomst
på den bestämda dagen.

Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen, att den nu pågående utredningen
även på denna punkt skall leda till en effektivare olycksfallsförsäkring,
d.^v. s. att utbetalandet av olycksfallsersättningen i görligaste mån
skall ske så fort som möjligt efter det inträffade olycksfallet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtanden nr 252 och 253,
sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtanden nr 4 och 5 samt andrå
lagutskottets utlåtanden nr 48 och 54.

Nr 35.

Lördagen den 12 juli 1947.

Ang. vissa
anslag till
universiteten

m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 247, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa anslag till universiteten och den medicinska
undervisningen m. in. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 272, hade Kungl. Maj:t framlagt
vissa förslag i fråga om anslag till universiteten och den medicinska undervisningen
m. m.

Därefter hade riksdagen den 28 juni 1947 under hänvisning till utskottets
utlåtande nr 226 beslutat, såvitt nu var i fråga, att

I. för budgetåret 1947/48 under åttonde huvudtiteln anvisa följande förslagsanslag,
att av Kungl. Maj:t disponeras i enlighet med den specificerade
uppdelning å anslagsrubriker riksdagen kunde komma att fastställa, nämligen 1.

till Uppsala universitet 6 684 000 kronor,

2. till Lunds universitet 6 084 000 kronor,

3. till Karolinska mediko-kirurgiska institutet 5 702 900 kronor,

4. till Gemensamma universitetsändamål 1 802 300 kronor,

5. till Stockholms högskola 42 500 kronor,

6. till Göteborgs1 högskola 14 400 kronor,

7. till Statliga forskningsråd m. m. 2 925 400 kronor,

8. till Understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker
200 000 kronor;

II. bemyndiga Kungl. Maj:t att av förenämnda anslag bestrida oundgängliga
kostnader för med anslagen avsedda ändamål intill dess specificerad uppdelning
å anslagsrubriker kunde varda av riksdagen fastställd.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft ett flertal i ämnet
väckta motioner.

Det nu föreliggande utlåtandet var avfattat i 13 särskilda, med I—XIII
betecknade avdelningar. I avdelningarna I—XII hade utskottet, utan att
framlägga några förslag, lämnat en redogörelse för vissa av Kungl. Maj:t
och i enskilda motioner gjorda framställningar samt angivit sin ståndpunkt till
desamma. Avdelningen XlII, som hade rubriken Anslagsberäkningar, omfattade
11 särskilda, med 1-—11 betecknade punkter, av vilka punkterna 1—9
innehöllo utskottets hemställanden i ärendet.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande på det sätt, att de under avdelningen XIII upptagna punkterna
föredroges var för sig.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionen II: 493,

a) godkänna av departementschefen förordade grunder för provisoriskt lönetillägg
under budgetåret 1947/48 åt professorer, laboratorer och med dem
jämställda befattningshavare med oreglerad lön;

b) medgiva, att den i avlöningsstaten för universitetskanslersämbetet för
budgetåret 1947/48 med 17 000 kronor uppförda anslagsposten till avlöningar
till icke-ordinarie personal finge för av departementschefen angivet ändamål
överskridas med högst 20 000 kronor;

B. att motionerna 1:186 och 11:295 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Lördagen den 12 juli 1947.

Nr 35.

Ang. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)

Herr Pauli: Herr talman! Såsom kammaren torde ha observerat, är detta
utlåtande från statsutskottet på alla punkter enhälligt. Några reservationer
ha ej avgivits. Enligt vanliga föreställningar borde därför behandlingen av
detta utlåtande i kamrarna kunna ske utan några vidare kommentarer. Det
är inte heller min avsikt att på något sätt provocera en debatt. Jag har endast
velat dels i egenskap av utskottsmedlem, dels såsom medlem av universitetsberedningen
uttala min djupa tillfredsställelse över vad som i den kungl.
proposition, som utlåtandet gäller, har givits åt universiteten och den vetenskapliga
forskningen och undervisningen.

En stor del av vad som i propositionen föreslås vilar på förslag, som framställts
av universitetsberedningen. Det är därför jag tillåter mig att i detta
sammanhang nämna den. Yi ha givetvis inte kunnat vänta, att alla de förslag,
som framlagts av universitetsberedningen och de andra kommittéer, på
vilkas arbete propositionen är grundad, skulle med detsamma ha upptagits och
i hela sin omfattning accepterats av regeringen. Såsom kammaren kan se i
början av propositionen och utskottets utlåtande, är det flera frågor, delvis
av stor vikt, som ställts på framtiden. Men det finns grundade skäl för detta,
och jag skall inte på något sätt uttala missnöje över att så har skett.

Tvärtom vill jag framhålla, att man vid studiet av denna proposition erfar
en känsla av lättnad och glädje. Det är någonting ganska nytt, att statsmakterna
intaga den positiva ställning till universitetens arbete och behov, som
sedan några år tillbaka och särskilt här har blivit fallet. Länge var det tyvärr
så, att de vetenskapliga institutionerna fingo stå tillbaka för andra kulturändamål
här i landet. Studentantalet har år för år växt, men man har inte
i motsvarande takt ökat uppsättningen av lärarkrafter och tillgången på materiel.
Det har i dessa avseenden uppstått en verkligt svår disproportion.
Vad som i främsta rummet drabbades härav var kanske inte den akademiska
undervisningen, ty den måste ju skötas, utan den vetenskapliga forskningen.
Professorernas tid och krafter togos i så hög grad i anspråk för undervisningsändamål,
att alltför litet blev kvar till forskningsarbetet, vilket ju dock
inte är den minst viktiga, utan i grunden den allra viktigaste uppgiften för
universiteten och högskolorna. Dess bättre har en tydlig frontförändring inträtt
i de avseenden jag nu har berört, och denna proposition betecknar ett
mycket viktigt led i den nya politik, som de svenska statsmakterna nu bedriva
i förhållande till den vetenskapliga forskningen och undervisningen.

I denna proposition föreslås inrättandet av en råd underordnade lärartjänster
och även en rad nya lärostolar. Beträffande de underordnade lärartjänsterna ha
vi observerat, att universitetsberedningens förslag inte i allo följts. Jag skall
dock inte resa någon opposition mot den anordning Kungl. Maj:t föreslår beträffande
den nya grupp av underordnade lärare, som kallas för preceptorer och som
enligt förslaget kommer att inom de humanistiska sektionerna och de teologiska
och juridiska fakulteterna intaga en ställning, motsvarande laboratorernas och
prosektorernas inom det naturvetenskapliga och medicinska universitetsarbetet.
För min del anser jag nämligen, att detta förslag om en mera stadigvarande
anställning av preceptorerna är en nyttig reform, och jag tvekar inte att säga,
att jag anser detta vara ett bättre sätt att tillgodose det föreliggande behovet
än den anordning, som förordas av universitetsberedningen.

På en punkt måste jag emellertid beklaga, att propositionen inte bär upptagit
universitet sberedningens förslag beträffande de underordnade lärarkrafterna,
nämligen när det gäller de s. k. pedagogiska lektorerna i språkliga ämnen.
Vid universiteten har man redan en lång erfarenhet av sådana pedagogiska
lektorer i svenska språket. Resultaten av deras verksamhet ha varit så
gynnsamma för utbildningen av modcr.smålslärare, att statsmakterna inte tve -

Nr 35.

Lördagen den 12 juli 1947,

Ang. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
kat att låta dessa lektorers verksamhet fortsätta. Nu hade beredningen föreslagit
liknande pedagogiska lektorer — uttrycket får kanske betraktas som mera
provisoriskt — i andra språkämnen, särskilt då moderna språk. Jag är övertygad
om att detta förslag, för den händelse det accepterats, skulle ha varit
till utomordentlig nytta för utbildningen av blivande språklärare. Den nuvarande
universitetsutbildningen av dessa lärare tar inte tillräcklig hänsyn till
deras blivande pedagogiska verksamhet. Skälet till att departementschefen,
med skolöverstyrelsen bakom sig, i detta avseende har vilat på hanen, är givetvis
att en utredning om lärarutbildningen pågår. Jag tror dock inte, att det
på något sätt hade varit till skada, utan tvärtom till nytta, om man trots
den pågående utredningen hade inrättat dessa lärartjänster och därigenom tillfört
universitetens undervisning av blivande språklärare ett verksamt stöd.
Jag skall emellertid inte yttra någonting mera om denna sak annat än en
förhoppning att den tanke, som ligger i förslaget om sådana pedagogiska lektorer,
snart på ett eller annat sätt skall bli förverkligad.

Det är alltså min förhoppning, att statsutskottets utlåtande beträffande
denna proposition kommer att i båda kamrarna utan några väsentliga ändringar
bifalla,s. Jag tror mig kunna försäkra, att ett sådant beslut av riksdagen
kommer att hälsas med stor tacksamhet och tillfredsställelse på alla
de håll, där man intresserar sig för vetenskaplig forskning och undervisning.

Jag ber med dessa- ord, herr talman, att få yrka bifall till den föreliggande
punkten i utlåtandet.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag tror mig stå i samklang med en enhällig
opinion inom universitetsvärlden, om jag instämmer med herr Pauli i de erkännsamma
ord, som han har uttalat i anledning av årets proposition beträffande
universiteten.

Sedan världskrigets slut har frågan om att genom förbättrade anslag aktivisera
forskningen och universitetens undervisning stått på dagordningen.
Samlingsregeringens sista ecklesiastikminister tog därvid betydelsefulla initiativ.
Den nuvarande statsministern framlade såsom ecklesiastikminister den
första stora propositionen, och statsrådet Weijne, som vid universiteten mötts
av mycket stort förtroende, har energiskt trätt i sina föregångares fotspår.

Genom de beslut, som föreslagits av Kungl. Maj:t och tillstyrkts av ett enhälligt
statsutskott, komma många viktiga önskemål att bliva tillgodosedda.
Professurer i ämnen, vilkas lärjungeantal har starkt vuxit, komma att delas.
Nya ämnen — jag tänker särskilt på sociologien — få företrädare. Nya lärostolar
inrättas för den medicinska utbildningen och forskningen, och medel
ställas i rikligare mån än förut till förfogande för samma ändamål. Framför
allt för de humanistiska sektionerna med deras viktiga uppgifter är årets universitetsproposition
av stor betydelse. Jag erinrar om det stora antal lektorat
i främmande språk, som kommer att beslutas, och om de biträdande lärare i
preceptors tjänsteställning eller eljest, som komma att föreslås. För den naturvetenskapliga
forskningen kommer årets proposition att få stor vikt genom
att ett mycket betydande anslag, nämligen 300 000 kronor, ställes till förfogande
för publiceringsändamål.

Vad jag särskilt vill framhålla är emellertid det betydande antal stipendier,
som genom årets proposition och riksdagens beslut kommer att ställas till förfogande
för högre vetenskapliga studier, för licentiat- och doktorsstudier.
Tanken, att staten skall ställa stipendier till förfogande för högre vetenskapliga
studier, är icke helt ny. Den avsatte praktiska resultat första gången
för några år sedan. Men under det att man hittills vid universiteten haft 26
stipendier, får man genom årets proposition 336 stipendier, och beträffande

Lördagen den 12 juli 1947.

Nr 35.

Ang. vissa anslag till universiteten ni. m. (Forts.)
vida mer än hälften av dessa komma beloppen att i jämförelse med förut fördubblas.
Detta innebär, att en ung man med vetenskaplig begåvning skall
kunna driva högre vetenskapliga studier utan skuldsättning, och vad detta
betyder för hans framtid och för den kulturella utvecklingen ligger i öppen
dag. Hans doktorsavhandling kommer genom årets beslut att kunna publiceras
till 75 % på statens bekostnad. Även detta befriar honom från en ekonomisk
tunga, som förut har åvilat de unga akademikerna.

Stipendier ha genom enskild frikostighet inrättats vid universiteten, sedan i
varje fall ett par århundraden tillbaka. Nu träder staten helt in vid sidan
av de enskilda, och den gör det på ett effektivt sätt. Det sammanlagda belopp,
som enligt årets beslut kommer att fördelas, blir större än summan av de enskilda
stipendier, som man hittills har haft att fördela vid universiteten.

I anledning av årets universitetsproposition ha åtskilliga motioner väckts,
en företeelse som naturligen i sin mån är ett uttryck för det intresse, propositionen
väckt. Dessa motioner kunna vara viktiga i och för sig, men jag tror
man kan säga att de endast gälla detaljspörsmål. I varje fall är detta händelsen
med de fem motioner, som jag bär tillåtit mig att väcka i anledning
av propositionen. Ett par av dem ha föranlett positiva beslut av statsutskottet,
för vilket jag givetvis är tacksam. I andra fall har utskottet uttryckt sig välvilligt,
men inte nu ansett sig kunna biträda mina önskemål.

Jag skall bara tillåta mig att här beröra ett av dessa spörsmål, nämligen
angående en intendentsbefattning vid gymnastik-, och idrdttsinstitutionen i
Uppsala. När jag väckte motion härom, hade jag givetvis inte någon förhoppning
om att riksdagen i år skulle komma att fatta positivt beslut. Ärendet
låg helt enkelt inte så till. Jag väckte motionen, därför att jag^ önskade, få till
stånd en diskussion i frågan. Utskottet har nu uttryckt sig så välvilligt, att
det efter vederbörlig utredning vid universiteten bör bli möjligt att kommande
år fatta ett positivt beslut i den riktning, som jag vågat föreslå i min motion.

Vad beträffar utskottets utlåtande har jag bara en invändning, och. den
gäller en mycket periferisk punkt, nämligen vissa kontorsbiträden vid universiteten
och iönegången för dem. Där har utskottet liksom förut Kungl. Maj :t
sagt, att man skall tillämpa den gällande befordringsgången. Det går emellertid
inte, på grund av att man vid universiteten måste fordra större kvalifikationer
än eljest av vederbörande biträden. Jag tror att denna sak skall kunna
ordnas utan att det behöver bli något särskilt nytt riksdagsbeslut, och
därför har jag heller inte väckt någon motion i den frågan.

Såsom framgår både av propositionen och av utskottets utlåtande, är det
meningen att årets proposition nästa år skall följas av ytterligare förslag.. Så
blir det fråga om professorernas löne- och undervisningsförhållanden, ett spörsmål
som kammarens ledamöter förstå att jag här inte vill uttrycka någon som
helst mening om, åtminstone inte vad gäller dess första del. Vidare återstår
en reglering av de ekonomiska förhallandena beträffande Stockholms och Göteborgs
högskolor, en fråga som det enligt min uppfattning är av° synnerlig betydelse
att man bringar till en lösning. Också andra frågor återstå. .

Jag vill sluta mitt anförande, herr talman, med att med glädje yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr Bergfiuist: Herr talman! Uksom de två föregående ärade talarna vill
jag uttala min uppriktiga glädje över den friska beslutsamhet med vilken herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet gripit sig an med den kvarstående
upprustningen av den vetenskapliga forskningen vid våra universitet
och högskolor.

Då jag haft äran att vara ordförande i en av de kommittéer, vilkas arbete

Nr 35.

Lördagen den 12 juli 1947.

Ang. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
ligger till grund för propositionen, nämligen den socialvetenskapliga forskningskommittén,
vill jag helt. naturligt uttrycka en särskild tillfredsställelse över
att departementschefen i så stor utsträckning bär ansett sig kunna tillmötesgå
de önskemål, som ha framlagts från denna kommittés sida. En kommitté kan
ju aldrig begära att alla dess förslag omedelbart skola realiseras, även om kommittén
anstränger sig att endast lägga fram sådana förslag, som den själv anser
nödvändiga att genomföra, men i detta fall kan jag säga, att departementschefen
tillmötesgått kommitténs önskemål så långt som man nästan kan begära. Det
kan naturligtvis föreligga delade meningar om en del av de förslag, som här
ha framlagts av departementschefen, och det kan vara föremål för tveksamhet,
om lösningarna i alla fall ha blivit de lyckligaste. Jag ställer mig till exempel
ganska tveksam mot det förslag, som framlagts angående sammansättningen
av det samhällsvetenskapliga forskningsrådet, men jag anser inte att denna
fråga är av sådan betydelse, att man har anledning att ta upp någon debatt
om den.

Det är egentligen på två punkter som jag har ansett, att det kan finnas anledning
till invändningar mot de förslag, som departementschefen har framlagt,
och där man skulle önska, att departementschefen hade gått något längre än han
ansett sig kunna göra. Den ena gäller frågan om undervisningen i nationalekonomi,
beträffande vilken jag har tillåtit mig att väcka en motion med hemställan
om en förstärkning av undervisningskrafterna i nationalekonomi vid
Lunds universitet. Propositionen och utskottet föreslå inrättande av en professur
vid juridiska fakulteten i finansrätt och finansvetenskap och vidare av en professur
i nationalekonomi vid filosofiska fakulteten. Dessutom skall det finnas
en biträdande lärare, med det egendomliga namnet preceptor, som skall vara
knuten till den filosofiska fakulteten. Han skall vara preceptor i nationalekonomi
och socialpolitik. Vidare skall det anställas ytterligare en biträdande lärare i
nationalekonomi, vilkens huvudsakliga arbetsuppgifter komma att falla inom
den juridiska fakulteten.

Från den socialvetenskapliga forskningskommitténs sida hade framförts förslag
om att ytterligare en biträdande lärarbefattning i nationalekonomi skulle
inrättas vid Lunds universitet. Departementschefen har inte ansett sig kunna
tillmötesgå, det önskemål, som framförts, och departementschefen har därvid
byggt på ett uttalande av universitetskanslern, vilken framhållit att det kan
vara en fara att på en gång inrätta alltför många nya befattningar, eftersom
man kanske då inte kunde få kvalificerade sökande och kanske inte kunna upprätthålla
de fordringar, som böra ställas på innehavaren av en sådan befattning.
Det är självfallet att det är ett skäl, som man ingalunda kan förbise. Det kan
vara ep risk ur vetenskaplig synpunkt att på en gång upprusta alltför hastigt,
då det gäller vetenskapliga befattningar. Man måste för att våga göra det vara
övertygad om att det finns personer, som äro kvalificerade för att på ett
tillfredsställande sätt kunna fylla dessa uppgifter.

Nu har det emellertid uppgivits för mig. att det just på nationalekonomiens
område finns en mängd unga vetenskapsidkare, som utan tvivel skulle kunna
vara kvalificerade att på ett rätt sätt utöva befattningen såsom biträdande
lärare i nationalekonomi, och jag tror inte att det råder någon tvekan om att
det finns behov av en ytterligare förstärkning av undervisningen i nationalekonomi
vid Lunds universitet.

I det läge. .som frågan nu har, kommer jag emellertid inte att framställa
något yrkande, utan jag vill endast genom protokollet till ecklesiastikministern
framställa en vädjan, att han uppmärksammar denna fråga och att han snarast
möjligt vidtar åtgärder för inrättande av ytterligare en biträdande lärarbefattning
i nationalekonomi vid Lunds universitet. Man kan nog inte säga, att na -

Lördagen den 12 juli 1947.

Nr 35.

Ang. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
tionalekonomien där är tillfredsställande företrädd, förrän man har fått ytterligare
läTarkrafter.

Sedan är det en annan fråga där man skulle önska, att departementschefen
och kanske även statsutskottet hade gått något längre än de ha gjort, och det
gäller docentstipendierna i statskunskap. Beträffande ämnet statskunskap har
den socialvetenskapliga forskningskommittén varit mycket blygsam, tror jag
man kan säga, i fråga om sina önskemål rörande en förstärkning i detta avseende.
önskemål har emellertid framställts om att det vid Stockholms högskola
och vid Göteborgs högskola skulle finnas ett speciellt docentstipendium, och
jag har tillåtit mig att väcka en motion i denna fråga.

Statsutskottet har delvis bifallit denna motion genom att anvisa medel för
inrättande av ett docentstipendium vid Göteborgs högskola, men har inte ansett
sig kunna föreslå att ett särskilt docentstipendium i statskunskap skulle kunna
ställas till förfogande för Stockholms högskola. Statsutskottet har därvidlag
åberopat, att man vid Stockholms högskola redan har en stipendierad docent i
statskunskap, och vidare har statsutskottet hänvisat till att det pågår utredning
om förhållandet mellan staten och Stockholms högskola. Det är alldeles riktigt,
att man för närvarande har en stipendierad docent i statskunskap vid Stockholms
högskola, men det är att märka, att Stockholms högskola, bortsett från
ett speciellt docentstipendium, endast har fem allmänna docentstipendier, och
ett av dessa har utnyttjats för statskunskapens, vidkommande. Det hade enligt
min mening varit mycket önskvärt att man nu hade kunnat få ett speciellt stipendium
för statskunskap, så att man därigenom kunnat avlasta trycket på de
få docentstipendier som finnas vid högskolan.

Jag antar emellertid, att det avgörande för Kungl. Maj:t och statsutskottet
har varit, att det pågår utredning om förhållandet mellan staten och Stockholms
högskola, och jag vill i detta sammanhang endast uttala en önskan, att de pågående
utredningarna inte länge skola lägga hinder i vägen för en förstärkning
på detta område även vid Stockholms högskola.

Jag bär, herr talman, endast velat framhålla dessa synpunkter, och jag har
för närvarande inte något annat yrkande än om bifall till statsutskottets förslag.

Herr Lundgren: Herr talman! Det är för en förutvarande akademiker utomordentligt
glädjande att få deltaga i ett beslut, som innebär en så avsevärd
förbättring av standarden vid våra universitet både kvalitativt och kvantitativt.
När jag nu begärt ordet, är det, herr talman, för att göra en randanmärkning
i en detalj i hela denna stora fråga, nämligen beträffande inrättandet av
biträdande lärartjänster, preceptorer.

Under förra hälften av 1800-talet funnos vid våra universitet två slag av lärarbefattningar,
dels professurer och dels adjunkturer. Adjunkterna voro från
början blott ett slags bättre avlönade stipendiater, avsedda att vikariera och
fylla uppkomna luckor i de ordinarie professorernas led. Långt fram i tiden
ålades dem särskild offentlig lärarverksamhet, och de blevo ordinarie tjänstemän,
men erhöllo en mycket knapp avlöning, varför deras ställning i regel blev
rätt osjälvständig och de blevo hänvisade att söka sin utkomst i sysselsättningar,
främmande för deras egentliga kall. På grund av dessa olägenheter beslöt
1878 års riksdag en omorganisation av de förutvarande adjunkturerna. Å ena
sidan inrättades extraordinarie professurer, vilkas innehavare fingo högre lön
än adjunkterna och en självständig lärarverksamhet med ansvar för undervisningen
i eget ämne och rättighet att föra dess talan i vederbörande fakultet.
Från de ordinarie professorerna särskildes de därigenom, att de ej skulle deltaga
i examination och ej heller i universitetsförvaltningen samt genom den

Nr 35.

Lördagen den 12 juli 1947.

Ang. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
lägre avlöningen. Ä andra sidan skulle den del av adjunkturernas uppgift, som
innebar att vid universitet kvarhålla yngre framstående förmågor, anförtros
åt docenter, försedda med stipendier, vilka genom sitt belopp och tiden för åtnjutandet
befordrade rörligheten bland innehavarna.

Den sålunda 1878 beslutade extraordinarie professorsinstitutionen kom dock
att bliva åtminstone till en del något annat än vad vid dess inrättande avsetts.
Extraordinarie professurer inrättades även i ämnen, vilka saknade representant
bland de ordinarie professorerna, och på grund härav började examinationsrätt
att tillkomma även de extraordinarie professorerna. Den vetenskapliga
utvecklingen och specialiseringen medförde vidare att extraordinarie professurer,
som vid upprättandet kunnat anses såsom parallellprofessurer till ordinarie,
snart nog kommo att intaga en annan och vida självständigare ställning.
Den skillnad, som från början fanns mellan ordinarie och extraordinarie
professurer, blev så småningom praktiskt taget utplånad utom i fråga om avlöningen
och i fråga om rätten att deltaga i universitetsförvaltningen. Detta
medförde att vid den stora universitetsreform, som beslöts vid 1908 års riksdag,
de extraordinarie professurerna avskaffades och med några undantag förändrades
till ordinarie professurer.

Universitetsberedningen, vars förslag ligger till grund för förevarande proposition,
föreslår inrättande av en ny typ biträdande lärartjänster, som skulle
benämnas preceptorer. Såsom kompetenskrav för innehavarna av dessa tjänster
uppställes både framstående vetenskaplig skicklighet och framstående undervisningsskicklighet.
Som allmän regel angives god docentkompetens. Preceptoraten
föreslås bli arvodesbefattningar, vilka tillsättas på tre år av kanslern.

Av olika skäl ansågs det emellertid olämpligt att göra dessa tjänster till
förordnandetjänster. Kungl. Maj :t föreslår därför i propositionen att precepturerna
bliva ordinarie tjänster, tillsatta med fullmakt och förenade med pensionsrätt.
Man kommer på detta sätt tillbaka till det system med två olika
typer av lärartjänster vid universiteten, som man hade under åren 1879—1908
och som av många skäl då ansågs olämpligt. Det torde medföra att inom en
icke alltför långt avlägsen framtid önskemål framkomma att omvandla dessa
tjänster till professurer, och detta torde i själva verket vara det enda rationella.

Jag har, herr talman, velat göra dessa kommentarer utan att därför framställa
annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har i en motion yrkat, att den ena av de
föreslagna professurerna i romanska språk, förslagsvis den i Uppsala, skall utgöras
av en professur i romanska språk, särskilt spanska och italienska. Motiveringen
härför är den stora betydelse som dessa språk alltmera fått för oss
genom våra ökade kommersiella förbindelser med ifrågavarande språkområden
— jag tänker särskilt på det spanska och det därmed besläktade portugisiska
språket.

Departementschefen och utskottet ha hänvisat till att denna fråga borde tagas
upp i samband med en utbyggnad av Göteborgs och Stockholms högskolor.
Det anges emellertid inte, om denna utbyggnad är avsedd att ske genom inrättande
av självständiga professurer eller på annat sätt. Jag skulle på denna
punkt vilja understryka, att även om det här gäller ett praktiskt syftemål, nämligen
att åstadkomma goda kunskaper i de ifrågavarande språken för att befordra
våra kommersiella förbindelser, är det mycket angeläget att dessa stora
och viktiga språkområden företrädas av en självständig lärostol. Intresset för
ett ämne blir större och lockelsen för duktiga krafter att ägna sig åt studier
på området blir mera betydande, om det verkligen finns en speciell företrädare
för ämnet och vetenskapliga studier kunna bedrivas inom området. Det är en -

Lördagen den 12 juli 1947.

Nr 35.

Ang. vissa anslag till universiteten m. in. (Forts.)
dast om vi kunna få duktiga krafter att ägna sig åt studiet av dessa språk som
vi kunna räkna med att få fullgoda lärarkrafter till de olika kommersiella utbildningsanstalterna
i landet och därmed också den goda språkkunskap, som
är önskvärd hos de ungdomar, vilka skola ägna sig åt handeln med ifrågavarande
länder.

Jag har i frågans nuvarande läge intet särskilt yrkande.

Herr Ström: Herr talman! Jag vill liksom föregående talare uttrycka min
stora tacksamhet för att regeringen, med herrar Erlander, Weijne och Wigforss
i spetsen, i denna sak ha kommit med ett så viktigt och utomordentligt
förslag som det, som här föreligger och som kommer att reparera den likgiltighet
statsmakterna under många år — under alltför många år — ha ådagalagt
gentemot universiteten.

Jag har, herr talman, i anledning av den förevarande propositionen väckt
ett par motioner, som liksom alla övriga motioner, utom jag tror en eller två,
ha blivit avstyrkta.

Den ena motionen gäller inrättandet av en förste assistentbefattning vid institutionen
för folklivsforskning i Lund. Universitetsberedningen har tillstyrkt
inrättandet av en dylik tjänst, men universitetskanslern bär inte funnit tillräckliga
skäl att biträda universitetsberedningens förslag. Här är dock, enligt
min åsikt, fråga om en viktig uppgift, som måste fyllas och där tiden hastar
i allra högsta grad. Vårt gamla svenska kulturarv på folklivets och folkminnenas
område är i stor fara att förskingras. Den nya tiden med dess teknik,
dess nya kommunikationer och dess väldiga omvandling av de gamla förhållandena
undergräva den nuvarande möjligheten att i tid tillvarata dessa folkminnen
och att skildra detta folkliv. Det är därför av den största vikt att vi åtminstone
så mycket stärka denna forskning vid universiteten, att lärarna där bli
i stånd att fylla sin uppgift. Eljest blir ju själva lärostolen delvis mindre
värd. Jag tycker att detta är en sak som alla parter och alla partier borde
kunna ena sig om. Att bevara de g-amla svenska traditionerna i vårt land är
ju en urgammal konservativ princip, som högerkretsarna i samhället alltid
tidigare slagit vakt om. Det är också någonting som har legat de liberala
kretsarna varmt om hjärtat, då det har gällt att förena det nya med det gamla
på ett sätt som gör det möjligt att icke störa den naturliga utvecklingen på
dessa andliga områden. Och för arbetar- och bondeklasserna måste det ju vara
av den mest livsviktiga betydelse att de icke bli rotlösa, utan att de kunna
bevara sina rötter i den gamla svenska kulturen. Jag kan därför inte finna
annat än att här alla skulle kunna enas om att stödja den mycket ringa utbyggnad
av folklivsforslmingen — det gäller nu närmast folklivsforskningen
vid Lunds universitet — som det här är fråga om.

Jag skall emellertid, herr talman, inte ställa något yrkande, då utskottet
har uttalat, att det inte funnit tillräckliga skäl föreligga för ett bifall till motionen,
och då jag tror att den lucka, som utskottet möjligen har funnit, skall
kunna fyllas till ett kommande år. Jag vill hoppas att ecklesiastikministern
då beaktar denna sak — han har ju visat sig vara en utomordentlig tillgång
för hela vårt kulturella liv.

Sedan har jag också väckt en motion, som avser att något stärka ortnamnsforskningen
i landet. Ortnamnsforskningen har ju inte bara ett teoretiskt värde,
utan den har även ett mycket praktiskt värde. Den är av stor betydelse
för både det rättsliga och det praktiska livet vid många tlilfällen.

Nu har ortnamnsseminariet i Uppsala — det rör sig här om nordisk ortnamnsforskning
— ett utomordentligt värdefullt bibliotek. Detta bibliotek
omfattar icke mindre än 8 000 volymer utomordentligt värdefull litteratur,

Nr 35.

Lördagen den 12 juli 1947.

Ang. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
delvis resultat av mycket betydelsefulla donationer, varför det inte kostat:
staten något väsentligt. Vidare har detta bibliotek en synnerligen värdefull
kartsamling, som anlitas i allra högsta grad inte bara av de studerande på
detta område utan även av utomstående. Materialet för undervisningen i ortnamnsforskning
hämtas ur svenska ortnamnsarkivets vetenskapliga samlingar.
För skötsel och vård av det ständigt växande seminariebiblioteket, för handledning
av särskilt de yngre eleverna, för utlåning av böcker och arkivalier
å svenska ortnamnsarkivet, såväl under pågående seminarieövningar som eljest,
och för utskrivning av materiallistor till övningarna och meddelanden till
deltagarna erfordras oundgängligen en medhjälpare. Det har funnits en sådan,
men det har varit en tredje amanuens. Nu gäller det att få en förste amanuens,
alltså en, som mera odelat kan ägna sig åt denna utomordentligt viktiga tjänst.

Universitetsberedningen har också i sitt betänkande förordat inrättandet av
en amanuenstjänst, knuten till ämnet nordisk ortnamnsforskning, men Kungl.
Maj:t har icke velat följa universitetsberedningen. Nu kan man ju inte anklaga
Kungl. Maj:t, som gått universiteten så mycket till mötes som detta
utlåtande utvisar, och man kan inte heller anklaga statsutskottet, som haft
så ringa tid till sitt förfogande att granska alla dessa luntor, för att utskottet
inte har kunnat penetrera varje motion och kunnat undersöka dess berättigande
eller icke berättigande.

Jag skall därför icke heller här yrka bifall till motionen, utan nöjer mig
med att hemställa till ecklesiastikministern och statsutskottet att ett kommande
år, då det kanske också blir litet bättre om tid, söka komma fram till en
lösning, som gagnar dessa båda viktiga grenar vid våra två universitet.

Då herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet är närvarande
här i kammaren, skall jag be att få ta upp ett par frågor,_ som jag gärna ville
lägga honom på hjärtat att fundera över; mera begär jag inte, ty jag är denna
gång ganska rimlig i mina krav. Den ena gäller en professur i etnologi vid
Uppsala universitet som komplement till tidigare där företrädda, nära etnologien
belägna forskningsområden, och den andra är, om inte tiden snart är inne
att upprätta en professur i isländska språket och litteraturen. Det är ju så, att
isländska språket och litteraturen äro moderspråket och moderlitteraturen för
de nordiska språken och den nordiska litteraturen. Många islänningar ligga
för närvarande i Sverige och studera, och förbindelserna mellan Island och
Sverige äro mycket starka, Jag skulle endast vilja hemställa, att herr statsrådet
skulle vilja fundera på den saken till något kommande år.

Slutligen kommer jag till en sak, som jag förstår att herr statsrådet behöver
god tid på sig för att fundera över; jag har inte själv funderat slut på det
ämnet, och jag behöver också litet mera tid därtill. Jag syftar på frågan, om
inte något bör göras i vårt land för att genom universiteten eller på
annat jämbördigt sätt lägga en grund för forskning på ett område, som i allra
högsta grad influerats av utländska förebilder och inspirationer och där det
svenska initiativet och intresset ännu ligger i sin linda, nämligen i fråga om
den filmatiska konsten som har en så enorm påverkan på människorna, Skulle
icke tiden snart vara mogen att göra någonting från statsmakternas sida, vare
sig det nu skall ske genom att upprätta en professur vid något universitet eller
genom en akademi nära anknuten till universiteten. Till detta vore det då i hög
grad lämpligt att ansluta den dramatiska konsten, som ju är oerhört illa behandlad
i vårt land. Ja, det är så illa ställt därmed, att jag tror att så småningom
inte någon möjlighet kommer att finnas att få svenska författare att intressera
sig för den dramatiska konsten, om inte statsmakterna visa ett större intresse
för denna gren av kulturen och särskilt för de dramatiska och filmatiska författarna
och deras möjlighet till utbildning i sin konst vid universiteten.

Lördagen den 12 juli 1947.

Nr 35.

Ang. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)

Herr talman! Jag har velat erinra om denna sak, som jag tror kommer att
bli mycket betydelsefull i framtiden, och jag vill vid detta tillfälle rikta en
viss kritik mot de svenska myndigheter, som handha ledningen på dessa områden,
för att de alltför litet ha intresserat sig för den svenska dramatikerkonsten
och den svenska filmkonsten.

Herr statsrådet Weijne: Herr talman! Jag skall bara ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk under ett par minuter, men jag känner mig skyldig att
avge en förklaring.

Den proposition, som här föreligger till kammarens behandling, avlämnades
inte förrän den 17 maj, och den förelåg då, som en ledamot av kammaren påpekade,
icke i tryck vid det tillfället utan först några dagar senare. Jag vill
här inte påstå att det är en lämplig arbetsmetod från Kungl. Maj :ts sida att
framlägga betydande propositioner så sent under riksdagen. När jag emellertid
inte har vågat ta på mitt ansvar att uppskjuta denna fråga till ett kommande
år, £,r anledningen helt enkelt den, att under de krigsår, som vi ha genomlevat
och genomlidit, de kulturella ändamålen ha blivit starkt eftersatta.
Jag riktar #ingen anklagelse åt något håll, jag endast konstaterar ett faktum,
som väl för mången ter sig som rätt naturligt. För den, som bär ansvaret för
åttonde huvudtiteln, måste det nu te sig i hög grad önskvärt att så snart som
möjligt, när det blir något så när normala tider, återhämta det som har försummats
under kriget och att ta nya steg framåt.

Jag tror också att det med skärpa bör understrykas, att när vi vilja bygga
upp en ny och bättre värld efter kriget, räcker det inte med sociala reformer,
och det räcker inte med ekonomiska åtgöranden, utan vi måste nog betänka
det gamla ordet att människan icke lever av bröd allenast. Om man nu har
den uppfattningen, är det med mycket stor glädje, som man tar del av statsutskottets
utlåtande i denna fråga. Man kan trots den sena timmen på riksdagen
inte beskylla utskottet för att ha slarvat ifrån sig sina uppgifer — utskottet
har inte kunnat det redan av det skälet, att ett mycket stort antal motioner
ju förelegat med ändringsyrkanden i detaljer.

Jag vill till statsutskottet och främst dess andra avdelning uttala ett varmt
tack för den grundliga och välvilliga behandling, som utskottet har ägnat propositionen,
en behandling, som utmynnat i att utskottet praktiskt taget oförändrat
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag. Vad utskottet har gjort i fråga om
ändringar avser ju endast detaljer, där jag inte har någonting att invända.

Men, herr talman, jag skulle gärna vilja begagna detta tillfälle också för att
framhålla, att bakom denna proposition ligger ett arbete i departement och hos
kommittéer, där man ■— det gäller i varje fall departementet, där jag haft tillfälle
att se arbetet på nära håll — inte har kunnat tillämpa någon normal arbetstid,
utan där tjänstemännen bokstavligen ha pressats till det yttersta. Man
bör någon gång ha rätt att ge ett offentligt erkännande åt dessa tjänstemän,
som, med uppbjudande av det yttersta av sina krafter, pressa fram propositioner,
som det egentligen ser nästan omöjligt ut att få fram, innan det blir för
sent.

Det är klart att den vetenskapliga upprustning, som riksdagen i dag beslutar,
inte är ett avslutat helt. Den företer skönhetsfläckar, och redan de många
motionerna, som avse olika detaljer, visa ju att man kan ha delade meningar.
Jag skall nu inte uppehålla mig vid detta utan vill endast konstatera, att
de enskilda högskolorna stå utanför. Det har inte varit möjligt att hinna med
utredningen om Stockholms och Göteborgs högskolor inom sådan tid, att även
de skulle kunna få sin upprustning vid detta års riksdag. Jag förstår väl, att
det kommer att möta betydande svårigheter att nästa år, då val andra synpunk -

Nr 35.

Lördagen den 12 juli 1947.

Ang. vissa anslag till universiteten m. m. (Forts.)
ter i viss mån komma att läggas på anslagskraven, få utrymme för dessa
högskolor. Men då upprustningen där endast är en detalj av det större problemet
om den vetenskapliga upprustningen, böra ju dessa högskolor inte komma
i en ofördelaktigare ställning, därför att man mte har hunnit med utredningen
nu. Jag vill därför uttrycka den förhoppningen, att man nästa år skall kunna
fullfölja vad som har beslutats i dag, även med avseende å Stockholms och
Göteborgs högskolor.

Herr Holmbäck: Herr talman! Beträffande tiden, då denna proposition kom
till riksdagen, tror jag att det är en enhällig känsla på universitetshåll, att
det var vida bättre att den kom, låt vara på ett sent stadium av riksdagen, än
att den inte skulle ha kommit alls och de frågor, den behandlar, skjutits över
till ett följande år. För min del hade jag det intrycket, när jag i maj läste
propositionen, att den som väntar på något gott, han väntar inte för länge.

Om det vore brukligt här i kammaren att instämma med ett statsråd, så
skulle jag instämma i de allmänna uttalanden, herr statsrådet gjorde. Jag tolkar
hans ord såsom innebärande en stark uppskattning av den humanistiska forskningens
betydelse för det kulturella livet i vårt land och i andra länder, en
betydelse som har understrukits genom årets statsverksproposition.

Jag begärde emellertid ordet långt innan herr statsrådet yttrade sig, nämligen
med anledning av herr Lundgrens anförande. Den tankegång, åt vilken herr
Lundgren givit uttryck, har givetvis inte på något vis varit obeaktad vid den
diskussion som förekommit i de spörsmål propositionen behandlar. Även jag
anser, liksom herr Lundgren, att det är mycket sannolikt att de preceptorat,
som nu komma att inrättas, en gång i framtiden komma att förvandlas till
ordinarie professurer, och jag får säga, att om innehavarna av de nya preceptoraten
i ekonomisk historia göra verkliga insatser i forskningen och i den akademiska
undervisningen, så är det intet ont i att de en gång i framtiden få sina
lärarbefattningar förvandlade till professurer. Men i det läge, som utvecklingen
för närvarande befinner sig i, är det en utomordentlig fördel att få dessa lärarbefattningar,
som de nu föreslås, och den föreslagna organisationen med preceptorer
godtages också från universitetshåll med tillfredsställelse.

Herr Lindblom: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av frågan
om professuren i missionshistoria. Det är som bekant så, att vi ha en personlig
professur i ämnet, vilken emellertid utgår 1948, och då har frågan uppstått,
hur med denna disciplin skall förfaras. Universitetsberedningen har stannat för
en kombination mellan missionshistoria och kyrkohistoria, men universitetskanslern
och de förenade studentkårerna ha ansett, att man i detta avseende bör
ge ett företräde åt ämnet missionshistoria, och därför föreslagit, att benämningen
på denna professur skulle vara professur i »kyrkohistoria, särskilt missionshistoria».
Från detta ställningstagande har emellertid departementschefen
gått över på en annan linje och föreslagit, att professuren skall heta professur i
»kyrkohistoria med missionshistoria». Denna namnfråga kan synas vara litet
ovidkommande, men den är dock av den allra största betydelse, ty man befarar,
att om man väljer den benämning som föreslagits i propositionen, kan man
riskera att missionshistorien kommer i ett slags undantagsställning, och önskemålet
är ju, vilket också tydligt framgår av universitetsberedningens yttrande,
att denna professur skall om möjligt få en starkare ställning än vad fallet varit
hitintills.

Det har väckts motioner i frågan, men jag anser mig icke ha anledning att
ställa något särskilt yrkande i anledning av dem utan har endast velat med
detta korta anförande framställa ett par önskemål.

Lördagen den 12 juli 1947.

Nr 35.

Ang. vissa anslag till universiteten ni. m. (Forts.)

När utskottet tagit ställning till detta spörsmål, så har man där liksom
departementschefen utgått ifrån den förutsättningen, att det skulle finnas
visisa garantier för att denna professur även i fortsättningen skulle vara personlig,
d. v. s. att det skulle ske en insamling, som skulle säkerställa densamma.
Emellertid förhåller det sig så, att dessa uppgifter äro felaktiga, och jag tror
att både departementschefen och utskottet på den punkten ha utgått ifrån en
förutsättning, som icke bär faktiskt underlag, och att de alltså äro i någon mån
vilseledda. Emellertid har även utskottet likväl insett den stora betydelsen av
dessa spörsmål, så att det starkt understrukit denna fråga och uttalat önskvärdheten
av att framdeles en professur må upprättas enbart i missionshistoria.
Jag uttalar min tillfredsställelse över den ståndpunkten. Då är ju frågan
bara den, vad man lägger i ordet »framdeles», och huru länge man skall tänka
sig att den nuvarande kombinationen skall fortfara. Men om departementschefen
tillgodoser utskottets övriga önskemål, så synes det mig, att man kanske kan
vara tillfredsställd i alla fall, ty utskottet har uttalat, att det vid tillsättandet
av den nu ifrågavarande professuren skall iakttagas, att den blivande innehavaren
har fullgod kompetens i missionshistoria. Jag menar alltså, att om
dessa riktlinjer följas, torde man kanske kunna nöja sig med detta under förhoppning
att det inte skall dröja så synnerligen länge, förrän vi få en särskild
professur i missionshistoria. När man ser, hurudant läget är i andra länder,
tycker jag för min del att det är något genant för Sverige, att vi icke skulle
kunna kosta på oss en professur i detta så oerhört viktiga ämne.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 2—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 10 och 11.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m., i vad
propositionen avser anslag å driftbudgeten, jämte i ämnet väckta motioner;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hyresavdrag
för folk- och småskollärarnas tjänstebostäder;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor; samt
nr 251, i anledning av väckta motioner angående anvisande av medel för
inlösen av den s. k. Bjärås Bräcka i Halland m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 57, i fråga om
ordnandet av anställnings- och avlöningsförhållandena för riksdagens vaktmästare
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets memorial nr 27,
med förslag till ändrad lydelse av'' § 17 reglementariska föreskrifter för riksdagen,
bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Nr 35.

Lördagen den 12 juli 1947.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 58, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till nytt avlöningsreglemente
för riksdagens verk m. rn.;

nr 59, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till 1947
års tjänste- och familjepensionsreglementen för riksdagens verk;

nr 60, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till tjänsteoch
familjepensionsbestämmelser för arbetare vid riksdagens verk;

nr 61, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag angående
reglering av vissa tjänste- och familjepensioner vid riksdagens verk;

nr 62, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändringar
i vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret;

nr 63, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;
nr 64, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till avlönings- och pensionsstat för riksbanken; samt

nr 65, med förslag till avlöningsstater för riksdagens verk med undantag
av riksbanken.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöts att sammansatta stats- och
andra lagutskottets utlåtanden nr 4 och 5 skulle på föredragningslistan för
kammarens sammanträde måndagen den 14 i denna månad uppföras näst efter
bevillningsutskottets betänkande nr 51.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial nr 254, i anledning av
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.33 på dagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 85.

Måndagen den 14 juli förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogs och bordlädes ånyo statsutskottets memorial nr 254.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 50, i anledning av FörordningsKungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskatte- förslag om
lagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte i ämnet väckta motioner, fomstskalt

I en den 11 april 1947 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad pro- m• mposition,
nr 212, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning om statlig inkomstskatt;

3) förordning om statlig förmögenhetsskatt;

4) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379);

5) förordning om ändring i förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om
kupongskatt;

6) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

7) förordning om kvarlåtenskapsskatt; samt

8) förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt.

Till utskottets behandling hade hänvisats ett flertal i ämnet väckta motioner.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på åberopade grunder
hemställt /

A) att riksdagen måtte med förklarande, att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, nr 212, såvitt anginge nedan under 2), 3) och 7) angivna författningsförslag,
icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas, med bifall i övrigt
till propositionen,

1) för sin del antaga i betänkandet infört förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) antaga i betänkandet infört förslag till förordning om statlig inkomstskatt; 3)

antaga i betänkandet infört förslag till förordning om statlig förmögenhetsskatt; 4)

för sin del antaga i betänkandet infört förslag till förordning om ändring
i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379) ;

5) antaga i betänkandet infört förslag till förordning om ändring i förordningen
den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt;

6) för sin del antaga i betänkandet infört förslag till lag angående ändrad
lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar;

7) antaga i betänkandet infört förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt;
samt

Första kammarens protokoll 1947. Nr 35.

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

8) antaga i betänkandet infört förslag till förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt;

B) att följande motioner, nämligen de likalydande motionerna I: 278 av
herr Sundelin m. fl. och II: 415 av herr Fröderberg m. fl.,

de likalydande motionerna 1:282 av herr Gustaf Elofsson m. fl. och II:
424 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,

de likalydande motionerna 1:283 av herr Ljungdahl och 11:425 av herr
Sandberg,

de likalydande motionerna I: 284 av herr Näsgård och II: 423 av herr Liedberg
m. fl.,

de likalydande motionerna 1:289 av herrar Öhman och Linderot samt II:
433 av herr Adolfsson m. fl.,

de likalydande motionerna I: 290 av herr Wahlund och II: 439 av herr Pettersson
i Dahl m. fl.,

de likalydande motionerna 1:291 av herr Domö m. fl. och 11:442 av herr
Skoglund i Doverstorp m. fl.,

de likalydande motionerna 1: 293 av herr Elon Andersson m. fl. och II:
437 av herr Ohlin m. fl.,

de likalydande motionerna 1:294 av herr Gränebo m. fl. och 11:440 av
herr Rubbestad m. fl.,

de likalydande motionerna I: 296 av herr Hagman m. fl. och 11:436 av herrar
Ljungqvist och Birke,

de likalydande motionerna 1:298 av herr Mannerskantz m. fl. och 11:441
av herr Kyling m. fl.,

motionen 1: 288 av herr Hage,
motionen 1:292 av herr Ewerlöf,
motionen 1:295 av herr Gottfrid Karlsson,
motionen 1:297 av herr Axel Ivar Anderson,
motionen I: 299 av herrar Englund och Wetter,
motionen 11:431 av herr Gustafsson i Bogla m. fl.,
motionen 11:432 av herr Gustafsson i Bogla m. fl.,
motionen II: 434 av herr Dickson ävensom
motionen II: 438 av herrar Ståhl och Svensson i Ljungskile,
i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Till vissa av de av utskottet tillstyrkta författningsförslagen funnos fogade
tabeller och anvisningar.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Elon Andersson och Sandberg, vilka på anförda skäl yrkat,
att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 212 måtte,
med bifall till de likalydande motionerna 1:293 och 11:437, besluta,

A) att 10 § 1 och 2 mom. i förslaget till förordning om statlig inkomstskatt
skulle erhålla den lydelse, reservationen visade;

B) att 11 § 1 mom. i förslaget till förordning om statlig förmögenhetsskatt
skulle erhålla i reservationen angiven lydelse;

C) att avslå Kungl. Maj:ts förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt
och förslag till förordning om ändring i förordningen den 6 juni 1941 (nr
416) om arvsskatt och gåvoskatt;

II) av herrar Veländer, Wehtje, Hagberg i Malmö och Olson i Götehorg,
vilka av angivna orsaker hemställt, att riksdagen måtte

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

>Tr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. rn. (Forts.)

1. avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 212 med förslag till ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) m. m.,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förnyad och allsidig utredning
rörande den direkta statsbeskattningen, därvid i reservationen angivna synpunkter
borde vinna beaktande, samt

3. i avvaktan på sådan utredning besluta att med avseende å utskylder, debiterade
på grundval av taxering för beskattningsåret 1948 eller motsvarande
räkenskapsår, en provisorisk skattelättnad skulle utgå enligt de likalydande
motionerna 1:291 och 11:442 med till familjer 200 kronor och ensamstående
130 kronor genom avdrag å inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt
jämlikt nu gällande grunder;

III) av herrar Näsgård, Hammarlund, Jonsson i Skedsbygd och Sandberg,
vilka ansett dels att utskottets yttrande beträffande ortsavdragen och dyrortsgrupperingen
bort hava den lydelse, som i denna reservation angivits, dels ock
att utskottet bort med anförda motivering hemställa, att riksdagen måtte besluta,

1) att 8 § 1 mom. i förslaget till förordning om statlig inkomstskatt skulle
hava den lydelse, reservationen visade,

2) att en vid nämnda förordning fogad tabell skulle erhålla viss i reservationen
angiven ändrad lydelse;

IV) av herrar Näsgård, Hammarlund och Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett
dels att utskottets yttrande beträffande förmögenhetsbeskattningen av
fysiska personer bort hava den lydelse, reservationen visade, dels ock att utskottet
bort med anförda motivering hemställa, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 212 måtte besluta, att 11 § 1 mom. i
förslaget till förordning om statlig förmögenhetsskatt skulle erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits;

V) av herrar Näsgård, Hammarlund och Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett
dels att utskottets yttrande beträffande kvarlåtenskapsskatten m. m. bort
hava den lydelse, reservationen visade, dels ock att utskottet bort med anförda
motivering hemställa, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 212 måtte besluta att avslå förslaget till förordning om kvarlåtenskapsskatt
och förslaget till förordning om ändring i förordningen den 6
juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt;

VI) av herrar Näsgård, Hammarlund och Jonsson i Skedsbygd, vilka ansett,
att utskottets yttrande beträffande allmänna synpunkter på förslaget
bort hava viss i reservationen angiven lydelse;

VII) av herrar Björnsson och Sundström i Skövde, vilka på anförda skäl
hemställt, att 9 § i förslaget till förordning om statlig förmögenhetsskatt
måtte erhålla den ändrade lydelse, som i reservationen angivits.

Dessutom fanns vid betänkandet fogat ett särskilt yttrande av herrar
Björnsson och Sundström i Skövde beträffande 8 § i förslaget till förordning
om statlig inkomstskatt.

Angående sättet för betänkandets föredragning yttrade

Herr Biirg, Johan: Herr talman! I avseende å föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 50 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis och punkten A på det
sätt, att först föredragas de däri tillstyrkta författningsförslagen vart för sig,
de med 2 och 3 betecknade, där så erfordras, paragrafvis samt med iakttagande,
att vid förslagen fogade tabeller och anvisningar behandlas i sammanhang med

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
de paragrafer, vartill de höra, ävensom att slutbestämmelser, ingresser och rubriker
förekomma sist, varefter och sedan alla författningsförslagen blivit
genomgångna, utskottets hemställan i punkten A föredrages;

att vid behandlingen av den del av betänkandet, varom först uppstår överläggning,
denna må omfatta betänkandet i dess helhet; samt

att författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Utskottets under 1) upptagna förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Då riksdagsdebatten om skattereformen
nu börjar, förmodar jag, att de allra flesta ha samma känsla som
jag själv, nämligen att debatten om denna reform kanske mer än i de flesta
andra frågor redan har förts med en sådan utförlighet och under så lång tid,
att någonting nytt inte torde kunna komma fram under debatten i dag. Då jag
nu har begärt ordet i början av debatten, är det för att ändå försöka att så kort
som det överhuvud taget är möjligt sammanfatta de synpunkter som varit bestämmande
för regeringen, då denna skattereform har lagts fram, och anledningen
till att jag för min del kan ansluta mig till de modifikationer i regeringspropositionen,
som bevillningsutskottet har företagit.

Alla veta, att utgångspunkten för hela skattereformen är en mycket allmän
önskan, att det höga skattetryck, som krigsåren hade framtvingat, skulle
kunna väsentligt lättas. Denna synpunkt har varit bestämmande, skulle jag
vilja säga, för diskussionen ända fram till allra sista tiden; den har varit bestämmande
trots de invändningar, som i ett läge som det nuvarande kunna göras
emot alla skattesänkningar. Denna synpunkt, att en skattesänkning var önskvärd,
bestämde borttagandet av omsättningsskatten, och samma synpunkt har
förmått regeringen att även i det nuvarande läget vidhålla sin uppfattning, att
en sänkning av den direkta inkomstskatten för den överväldigande delen av
skattebetalarna är försvarlig.

Jag behöver inte påpeka, att samma tveksamhet, som kan föreligga när det
gäller en skattesänkning i vårt land, måste finnas i andra länder, och jag kan
säga, antingen det nu är ett försvar eller inte för regeringens ståndpunkt, att
man i dessa länder har kommit fram till samma resultat. När den amerikanske
presidenten inlade sitt veto emot en skattesänkning, som en stor majoritet av
kongressen hade beslutat, skedde det visserligen också med åberopande av det
allmänna ekonomiska och penningpolitiska läget, men hans veto berodde framför
allt på att han ansåg, att utformningen av skatteförslaget i alltför liten utsträckning
tog hänsyn till den stora massan av mindre inkomsttagare och tog
för stor hänsyn till de största inkomsttagarna.

I Kanada, som i många hänseenden är jämförligt med vårt eget land, har i''
våras en ny skattesänkning beslutats i fråga om inkomstskatten, och finansministern
yttrade därvid, att det fanns åtskilliga anledningar till tveksamhet,
men att han ansåg, att folks förväntningar efter krigets slut att skatterna
skulle sänkas voro så berättigade, att man trots betänkligheterna borde vidta
denna nya och icke obetydliga skattesänkning.

När jag säger, att betänkligheterna i penningpolitiskt hänseende ha fått övervinnas,
tror jag därmed inte att det är riktigt att dra den slutsats, som man
möjligen kan utläsa ur en av reservationerna till utskottsbetänkandet, nämligen
att sedan man väl beslutat att inte begagna skatteinstrumentet för att skapa ett

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordning sfär slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
mycket stort överskott i budgeten och därigenom sterilisera köpkraft, kan
synpunkten om budgetens balansering skjutas undan såsom inte längre betydelsefull.
I alla händelser kan denna reservation från folkpartiet möjligen
uppfattas så, att sedan vi avvisat tanken att skapa ett stort överskott i budgeten,
är det inte så nödvändigt att ta hänsyn till det nuvarande penningpolitiska
läget. Om reservationen skall uppfattas på ett sådant sätt, tror jag
inte att resonemanget är riktigt. Här är det alltid fråga om gradationer, om
ett mer eller mindre. Man kan mycket väl, om jag får gå tillbaka till vad som
skedde vid omsättningsskattens avskaffande, ha varit med om att avskaffa
denna skatt, men ändå i fråga om inkomstskatten tveka, huruvida man skall
fortsätta på skattesänkningsvägen. På samma sätt kan man vara med om att
sänka inkomstskatten men likväl fasthålla vid att budgeten i det nuvarande
läget skall vara balanserad, och väl balanserad.

Den skattesänkning, som här är föreslagen, är visserligen inte oväsentlig,
men den är inte mycket betydande. Vår skattenivå kommer även efter genomförandet
av denna skattesänkning att vara synnerligen hög. Man kan fråga sig,
varför detta är nödvändigt, och man kan peka på att- Sverige inte har varit
med i kriget och att det alltså förefaller egendomligt, att vi i vårt land skola
ha. en skattenivå, som är jämförbar med de länders som ha deltagit i kriget.

Jag behöver inte för denna kammare tala om att vår höga skattenivå väsentligen
hänger samman med de nya och stora statsutgifter, som vi dels ha beslutat,
dels äro i färd med att besluta. Om vi inte hade haft och fortfarande bevarade
den mycket stora ökningen av utgifter för militärväsendet, om vi inte hade
genomfört en väsentlig förbättring av folkpensionerna, om vi inte vore beredda
att införa de kontanta barnbidragen, så skulle det skattebelopp, som staten behöver
ta ut av medborgarna, vara betydligt mycket lägre än det nu kommer
att bli. Det skulle vara så betydligt mycket lägre, att om hela skattelättnaden
skulle kunna läggas enbart på inkomstskatten — vilket väl då inte vore möjligt,
eftersom också andra skatteformer förvisso skulle komma under övervägande
— skulle inkomstskatten kunna reduceras låt mig säga åtminstone till hälften
av vad den nu kommer att bli, d. v. s. vi skulle komma tillbaka till skattesatser,
som säkerligen inte överstego dem vi hade före kriget.

Frågan är, om en sådan skattehöjd kan motiveras av de nya utgifterna, och
även på den punkten kanske kammaren är intresserad av att höra, hur man
resonerar på andra håll i världen.

Jag nämnde om det nya förslaget till skattesänkning i Kanada. När detta
förslag lades fram yttrade den kanadensiske finansministern — som anses
tillhöra den mera moderata delen av det liberala partiet — att om skatterna
hade ökats till sin nuvarande höjd för att skaffa täckning för produktiva, fredsmässiga
utgifter för landets utveckling och för socialpolitiska ändamål i stället
för improduktiva krigsutgifter, skulle den nuvarande skattenivån kanske ha
kunnat accepteras och.tolereras som en permanent nivå. Han skiljer alltså liksom
vi mellan skatter, som påläggas för olika slag av ändamål. Jag förmodar, att
hur mycket vi än klaga över den höjd på skatterna, som vi fortfarande måste
hålla, äro vi praktiskt taget ense om att vi inte vilja undvara de utgifter, särskilt
för de socialpolitiska åtgärderna, som ha beslutats eller komma att beslutas.

Men när vi på detta sätt kommit fram till denna höga skattenivå, kunna
vi naturligtvis inte underlåta att fråga, om de nu föreslagna skatterna verkligen
äro nödvändiga för att täcka de utgifter, som vi kanske praktiskt taget
alla äro ense om. Man säger, och det kommer fram även i någon av reservationerna.
att man avvisar höjningen av beskattningen — särskilt syftar man
då på den kompensation för skattesänkningen, som består i höjningen av bolagsskatten
och förmögenhetsskatten — på grund av att den är onödig. Om

Nr 85.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
den saken ha förts så inånga, så långa och så ingående diskussioner, att jag
endast vill konstatera, att regeringen från början har ställt sig på den ståndpunkten,
att när vi i år genomföra en skattereform och besluta om en viss
höjd på skatterna, skall reformen inte vara sådan, att vi redan nästa år måste
göra ändringar i höjande riktning.

Det är klart, att man kan ha en annan mening därom. Jag kan dock till
min glädje konstatera, att ett av de partier i riksdagen, som inte stödja regeringen,
uttalar sig för regeringens uppfattning på denna punkt. Det är
bondeförbundet, som också menar, att vi nu böra besluta en skattereform, som
är sådan att vi inte behöva höja skatten vid nästa års riksdag. Däremot äro
både högern och folkpartiet tydligen beredda att ta denna risk. Folkpartiet
säger uttryckligen, att för den händelse en dylik höjning skulle bli ■ nödvändig,
skall den inte drabba inkomstskatten. På vilken väg höjningen skulle genomföras
få vi inte reda på. Jag tror att det vore önskvärt för allmänheten att
få veta, vilka utvägar till en sådan täckning som man ifrån den sidan har i
tankarna. Jag anser, att det är riktigare att säga — såsom regeringen har
gjort —■ att man finner täckningen vara nödvändig. Regeringen ser ingen
möjlighet att undvara den, och vi ha föreslagit, att den skall komma till
stånd genom en höjning av bolagsskatten och förmögenhetsskatten.

Om denna regeringens ståndpunkt — att vi med all sannolikhet inte kunna
undvara höjningen av bolagsskatten och förmögenhetsskatten — ett kommande
år skulle visa sig vara alltför pessimistisk, har regeringen och även
utskottets majoritet sagt, att man under sådana förhållanden inte anser det
riktigt att lägga sänkningen på bolagsskatten och förmögenhetsskatten, utan
då bör sänkningen läggas på ett sådant sätt, att den blir till större fördel för
den stora massan av skattebetalare, vare sig detta sedan sker i form av en
sänkning av den statliga inkomstskatten eller man finner någon form för
lättnad i den kommunala beskattningen.

Men i och med att man på detta sätt har kommit fram till en viss nödvändig
utgiftssumma och därmed en viss nödvändig skattesumma, är man
inne på den gamla striden om avvägningen av beskattningen mellan olika
samhällsgrupper. Det är i grund och botten denna avvägning, som är den
egentliga tvistepunkten. Om den1 inte hade funnits, om man inte hade haft
delade meningar om hur hög bolagsskatten bör vara och hur hög förmögenhetsskatten
bör vara, tror jag inte, att tvisten om ett par hundra miljoner
mer eller mindre, som skulle skaffas skattevägen, hade behövt ta sådana former
som den har tagit.

Denna tvist om en avvägning av skatterna är lika gammal som allt tänkande
över beskattningen. Jag tror, att det skulle vara till gagn för diskussionen
rörande dessa intressefrågor — där också föreställningarna om vad som
är rättvist eller orättvist spelar en sådan roll — om man mera allmänt hade
klart för sig, hur skiftande uppfattningarna både om vad som är rättvist och
om vad som är nyttigt under tidernas lopp ha varit och kanske även i vilken
riktning förändringarna i vår västerländska kulturvärld ha gått.

Det är egentligen två synpunkter på skatterna, som bli avgörande. Den
ena är just frågan om vad som menas med en rättvis beskattning. Den andra
frågan är: hur påverka skatterna vårt ekonomiska liv, därigenom produktionen
och därigenom till sist också hela folkets välstånd? Jag tror inte, att man
kan utesluta någotdera av dessa båda led. När återigen i folkpartireservationen
säges, att hänsynen till beskattningens verkan på produktionen och därmed
levnadsstandarden måste vara avgörande, skulle jag inte göra någon invändning
däremot, om man lade den mening i ordet levnadsstandard, som jag anser
att man borde lägga. Det är nämligen klart, att om man menar, att den

Måndagen den 14 juli 1947 fm. Nr 35. 23

För ordnings för slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
enda hänsyn man skall ta vid beskattningen är hänsynen till hur mycket
som produceras i samhället, kunna vi från vår sida inte godta denna uppfattning.
Vi kunna inte underlåta att också fråga oss, hur det som produceras
kommer de olika samhällsgrupperna till godo. Men man måste beräkna hur
skatterna påverka levnadsstandarden och avväga skatterna så, att levnadsstandarden
inom hela folket blir så hög som det överhuvud taget är möjligt,
och då kommer man inte undan frågan om vad jag kallar för det rättvisa
i beskattningen.

Den stora tvistefrågan är ju, hur mycket skatt som skall tas ut av olika ekonomiska
grupper, av folk med olika inkomster och i olika förmögenhetsställning.
De allra flesta veta, att ännu för hundra år sedan rådde nog en ganska
allmän mening i vårt västerländska samhälle om att en riktig beskattning av
inkomsterna var den, som tog samma del av varje inkomst, alltså vad man
brukar kalla för en proportionell beskattning. Man uttryckte det ofta så —
det är kanske ännu någon som har en viss förkärlek för det uttrycket — att
sedan skatterna blivit betalade, skulle medborgarnas ekonomiska läge i förhållande
till varandra vara oförändrat. Den utgångspunkten innebär, att om
man tar 10 procent av en liten inkomst, skall man ta 10 procent och ingenting
mera av en stor inkomst.

Jag erinrar om detta, eftersom den som en smula följt den historiska utvecklingen
bör veta, att den intensitet i känslorna, med vilken man slog vakt om
den proportionella beskattningen gentemot de nya kätterier, som så småningom
trängde fram och krävde en progressiv beskattning, var fullt jämförbar med
den som nu kommer till uttryck, när det är fråga om att minska på de stora
förmögenheterna.

Ännu Stuart Mill — som ni alla känna såsom en stor liberal ekonom och
överhuvud taget en frisinnad personlighet och som dessutom hade starka sympatier
för en begränsning av arven och ansåg, att ingen borde få ärva mer än
en viss högsta summa — var en så avgjord anhängare av den proportionella
inkomstskatten, att han till och med förklarade, att om man skulle ta en
större del av de större inkomsttagarna, var det en särbeskattning, som inte
kunde karakteriseras som annat än »en mild form av röveri». Även åtskilligt
senare — jag tror inte, att det är mer än sjuttiofem år sedan — uttalade en
av de mest framskjutna engelska ekonomerna, att ju mer han hade sysslat med
skattefrågor, desto mer hade han blivit övertygad om att den proportionella
beskattningen var den enda riktiga. Han uttalade, att man visserligen av
mänskliga känslor, av hänsyn till de fattiga, skulle kunna frestas att lägga
mera på de rika för att lätta skatten för de fattiga, men att man borde värja
sig för den frestelse, som ligger i denna missriktade humanitet.

Det var först under senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet
som den progressiva beskattning, som vi nu här alla betrakta såsom fullständigt
självklar, slog igenom. Om nu någon begärde, att vi skulle ta ut samma
procenttal av de små inkomsterna som av de stora, är jag övertygad om att
den överväldigande majoriteten i riksdagen och även i denna kammare skulle
anse detta i hög grad orättfärdigt.

Jag tror att det är skäl att man —• om inte för annat, så för att möjligen
mildra häftigheten i de känslor, med vilka man bekämpar varandra — på detta
sätt erinrar om hurudan utvecklingen har varit.

Emellertid är det klart, att i samma ögonblick som man ger sig in på den
linjen, att större inkomster skola beskattas hårdare än mindre inkomster, frågar
sig var och en: var skall man stanna? Hela idén om en progressiv beskattning
bygger, som vi alla nu veta, på den föreställningen, att om man tar bort
den översta dolen av en stor inkomst, så berövar man inkomsttagaren mindre

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

För ordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
av välstånd än om man tar samma procentdel av en mindre inkomst. Åtminstone
för den, som skulle vara frestad att tillämpa vad jag skulle vilja kalla för ett
schematiskt tänkande, är det uppenbart, att om han vill fullfölja denna tanke
till slut, så kommer han fram till att på denna väg skulle alla skatter betalas
av de högre delarna av inkomsten, och till sist skulle skatten läggas så, att alla
människor hade lika stora återstående inkomster.

Att frågan om den progressiva beskattningen hänger ganska nära samman med
föreställningarna om vad som är en rättvis inkomstfördelning i samhället, kommer
man inte ifrån. Hur lätt det är att angripa motståndare under förebärande.
att de hysa samhällsomstörtande och revolutionära idéer, då de vilja ändra
inkomstfördelningen genom beskattningen, har till och med den mycket litet
revolutionäre amerikanske presidenten fått veta i dessa dagar. Jag nämnde,
att han inlade sitt veto emot det nya skatteförslaget, framför allt på grund
av att han ansåg, att det fördelade skattelättnaden orättvist emellan medborgarna.
Enligt, förslaget sänktes visserligen inte, såsom från början var
tänkt, skatten med 20 procent för alla inkomsttagare, utan den sänktes med
30 procent för de allra lägsta inkomsterna, med 20 procent för ett mycket stort
skikt rätt långt upp på inkomstskalan och med 10 procent för de allra största
inkomsterna. Men presidenten framhöll i sitt offentliga tal, att han ansåg att
även denna proportion var oriktig, och han belyste det med ett exempel. Han
sade, att en familj, som inte hade mer än 2 500 dollars i inkomst, skulle genom
skattesänkningen få sin återstående inkomst ökad med litet över en procent,
under det att en familj med en inkomst på 50 000 dollars skulle få den
återstående inkomsten ökad med över 18 procent. Detta uttalande framkallade
vredesutbrott på många håll. Särskilt minns jag en artikel i en amerikansk tidskrift,
som undrade varför presidenten inte sade ifrån med en gång, att det var
galet att somliga människor hade 50 000 dollars i inkomst — den uppfattningen
hade man i Moskva och i alla vänsterkretsar -—• och varför han inte
sade rent ut, att han i grund och botten ogillade den nuvarande inkomstfördelningen.

Jag skall till min glädje erkänna, att i den reservation från folkpartiet, som
jag här har nämnt flera gånger, säger man klart och tydligt, att en skattereform
bör lätta bördan mera för de mindre inkomsttagarna än för de större.
Överhuvud taget går hela vår politik ut på att åstadkomma en viss utjämning
av de ekonomiska förhållandena i samhället, och det är någonting som man kan
gilla.

Frågan är bara: hur långt kan man gå? Om jag skulle formulera ståndpunkterna
i abstrakta ordalag, tror jag inte, att det finns mycket stora olikheter
mellan partierna, i den mån som de äro villiga att erkänna, att en sådan utjämning
av de ekonomiska förhållandena är önskvärd och att även skatteformema
kunna utnyttjas för denna. Jag tror, att om man kan formulera det
mycket abstrakt, kunna vi alla säga, att en dylik utjämning är nyttig, men
den får inte ske på ett sådant sätt och skatterna få inte användas på ett sådant
sätt, att det skadar det ekonomiska livet och därigenom minskar hela den
kaka, som vi ju sedan skola dela.

Men det beklagliga är, att sedan man väl har kommit överens om denna allmänna
abstrakta formel, komma olikheterna fram, då man skall försöka tilllämpa
den i praktiken. På vilka punkter kan man anta, att en skatt av en
viss höjd medför skadliga verkningar? I och för sig är det ju alldeles klart,
att en skatt, som tar den del av inkomsten som annars skulle ha sparats,
minskar den enskilda kapitalbildningen i samhället. I den mån detta inte
kompenseras genom att de medel, som staten får i sin hand, användas för
ett lika nyttigt ändamål, är det klart att det är till skada för hela samhället.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
Och om en skatt av en familjs inkomster tar en del, som denna annars skulle
ha använt för nödvändiga utgifter, som skulle ha ökat familjens effektivitet,
är det lika. klart, att skatten medför en minskning av den allmänna effektiviteten,
i samhället och sålunda är skadlig, såvida man inte också där skulle
kunna peka på att dessa medel, när de användas av samhället, komma till
sådan nytta, att den väl kompenserar den skada, som det har betytt att man
har tagit medel från de enskilda.

När man skall gå till en sådan avvägning, söker man sålunda efter vad
jag kan kalla för tecken, som tyda på att skatter av en viss höjd eller av ett
visst slag skulle vara mer eller mindre skadliga respektive nyttiga. Det är
ganska naturligt, om man under sådana förhållanden vänder sig dels till
den erfarenhet, som man har haft under den föregående skatteutvecklingen,
dels också till de erfarenheter som man möjligen kan hämta från andra länder.
Men tolkningen av dessa erfarenheter är utomordentligt vansklig.

Om man finge hålla sig bara till våra egna erfarenheter, skulle jag tro att
envar kan finna att de äro ägnade att inge oss eu ganska stor optimism. Ty
ingenting är vissare än att så långt vi minnas tillbaka -— eller åtminstone
så långt jag minns tillbaka — i vårt politiska liv har varje höjning av beskattningen,
som träffat folk med någorlunda stora inkomster och som inneburit,
som det heter, en ny börda på näringslivet, framkallat förklaringar från
många håll att den kommer att leda till stagnation av vårt svenska näringsliv
och därför bli till skada inte bara för dem, som få bära skatten, utan för
hela samhället.

Jag har ett levande minne av att ännu så sent som under remissdebatten
1938 förklarade folkpartiets dåvarande ledare här, att nu hade vi kommit
till den punkt i fråga om våra statsutgifter och därför också i fråga om våra
skatter, som betydde, att vi praktiskt taget voro vid bristningsgränsen. Det
yttrandet fälldes säkerligen av fullaste övertygelse, och jag är lika övertygad
om att de, som i dag tala om de skadliga följderna av det nya skatteförslaget,
äro lika övertygade om att de ha rätt. Men det kan ju inte förnekas, att under
hela den tid från låt oss säga sekelskiftet till nu, under vilken vår beskattning
har gått över från att vara en proportionell beskattning —• jag tänker
nu på alla skatteformer sammanlagt — eller till och med en regressiv beskattning,
som beskattade de mindre inkomsttagarna hårdare än de större, och till
att bli en progressiv beskattning av den höjd, som vi nu ha — under hela
denna tid, säger jag, har inte välståndet gått tillbaka eller det ekonomiska
livet stagnerat, utan vi kunna tvärtom trots våra ögonblickliga svårigheter
säga, att så mycket som det nu produceras har icke förut producerats och en
sådan höjning av den allmänna standarden som vi under dessa femtio år ha
upplevat bade vi kanske för femtio år sedan inte ens ansett vara möjlig.

Men därför att man gång på gång har sagt, att man varit framme vid
bristningsgränsen och att. det skulle gå galet, men har tagit fel i sina spådomar,
vill jag visst inte förneka, att man kan komma till en punkt, där man får
rätt om man ständigt upprepar samma spådom. Men bevisbördan påvilar utan
tvivel dem, som spå att det skall gå galet.

Om man vill göra jämförelser med andra länder kan man säga. att hela
den utveckling, som har försiggått i den västerländska världen, har skett under
ständig stegring av skatterna på både större inkomster och större förmögenhcter.
Var vi själva stå vid en sådan jämförelse är utomordentligt svårt
att avgöra. Vi ha försökt att göra jämförelser i propositionen. Fria organisationer
i detta samhälle ha mödat sig utomordentligt om att också belysa
dessa frågor. Jag vågar bara säga. att olikheterna mellan länderna äro så
stora, att jämförelserna äro synnerligen vanskliga. Man får akta sig både

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
för att tro på att de siffror som läggas fram äro riktiga och för att dra långtgående
slutsatser av dem.

Jag skall kanske även på den punkten anföra något exempel. Under jämförelserna
mellan vårt land och andra länder har jag, det erkänner jag, haft
mina blickar i stor utsträckning riktade västerut, mot den anglosaxiska världen,
mot England och alla dess dominions och mot det stora Förenta staterna.
Många tecken tyda på att skatter, som vi här anse för alltför nya och
farliga, har man där kunnat acceptera och leva ganska bra med.

Då har det sagts: Låt oss i stället se på Schweiz! Ja, jag skall inte förneka,
att Schweiz och Sverige ha vissa beröringspunkter. Men om man fulltriktigt
konstaterar, att Schweiz har en lägre skattenivå än vårt land, får man
å andra sidan också fråga sig: Har det schweiziska folket samma sociala förmåner
som vi ha eller komma att få? Det är först sedan denna jämförelse har
skett som man kan draga några slutsatser. Att jag nämner Schweiz beror på
att även i detta land har det under det sista året försiggått en synnerligen
livlig diskussion om beskattningen och om skattereformer. Även där har man
försökt att göra jämförelser med andra länder, och hur svårt det är att göra
jämförelser och hur olika resultaten bli skall jag belysa med ett par uppgifter.

Den mycket bekanta Neue Ziiricher Zeit-ung, som är ett mycket ansett organ
med mycket goda ekonomiska medarbetare och som när den gör utredningar
gör dem så ingående och vederhäftiga som utredningar överhuvud taget kunna
göras, har haft intresse av att visa upp att den schweiziska beskattningen i
stort sett är lägre än skatterna i både England, Förenta staterna och Sverige,
och tidningen har samtidigt försökt visa, att den schweiziska förmögenhetsbeskattningen
är ojämförligt mycket hårdare än i något av dessa länder. De
jämförelser, som vi här i landet ha gjort med de anglosaxiska länderna, ha
ibland framställts såsom inte tillförlitliga. Jag vill inte åberopa denna schweiziska
utredning såsom något avgörande bevis, därför att det är så svårt att göra
jämförelser, men jag vill dock anföra den. Tidningen gör först en jämförelse
mellan skatterna på inkomst av arbete och börjar med en inkomst av 3 000
francs — tidningen sätter francs lika med kronor, och det må så vara — och
kommer då till att i Schweiz utgör skatten på denna inkomst mellan 2,9 och
4,8 procent. I New York, där man skulle kunna vänta att det inte blev någon
skatt alls på eu så låg inkomst, är siffran 6 procent och i Stockholm 3,5 procent.
Vid en arbetsinkomst av 4 000 francs blir skatten i Schweiz 4,5, i London
6,5, i New York 10 och i Stockholm 12 procent. Vid 10 000 francs eller
kronors -arbetsinkomst ligger skatten i Schweiz — den varierar i olika kantoner
— mellan 9 och 16, i London är den 25, i New York 19,5 och i Stockholm
20 procent. Vid 15 000 francs och kronor är den schweiziska skatten mellan 12
och 17 procent, skatten i England 32, i New York 23 och i Stockholm 23. Vid
20 000 i inkomst är skatten i Schweiz 15, i England 36, i New York 25 och
i Stockholm 24,5 procent, och vid 100 000 francs eller kronors inkomst behöver
schweizaren inte betala mer än 25 procent, under det att engelsmannen betalar
55,5, new yorkbon 55 och stockholmaren 41.

Jag har inte brytt mig om att se efter, hur pass riktiga dessa siffror äro för
Sveriges del. De äro i alla händelser någorlunda riktiga. De vittna om att
har den schweiziska tidningen rätt, skulle våra uppgifter om de anglosaxiska
skatterna vara ungefär riktiga.

Beträffande förmögenhetsbeskattningen, som ju är särskilt intressant därför
att den nu är så aktuell, har tidningen räknat ut att vid en ren förmögenhetsinkomst
på 3 000 francs betalar en schweizare för närvarande 33,5 procent
i skatt, en engelsman inte mer än 5, en new yorkbo 8 och en stockholmare 15
procent. Vid en förmögenhetsinkomst av 4 000 betalar schweizaren 36 pro -

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
cent, engelsmannep 10, new yorkbon 14 och stockholmaren 28, alltså dubbelt
så mycket som amerikanen men betydligt under schweizaren. Vid en inkomst
av 10 000 bli procenttalen ungefär lika, nämligen 43, och vid 15 000 i inkomst
är det ungefär 47 procent i alla länder. Vid 20 000 är skatten 50 procent i alla
länder; möjligen litet mer i England. Beloppen vid 100 000 i inkomst förefalla
mig vara omöjliga: där är det en siffra på 72 procent för Schweiz, 80 för England,
95 för Amerika och 64 för Sverige.

Man kan dra den slutsatsen, att det kräves mycket stor försiktighet när man
gör dessa jämförelser mellan olika länder. Jag tror dock att man inte kommer
undan den slutsatsen, att skatterna i hela världen för närvarande måste sägas
ligga mycket högt. Detta har ändå inte hindrat, att främmande länders ekonomi
löper om inte i normala banor, så ändock på ett sätt, som väl gör att utsikterna
till en höjning av välståndet inte böra vara mindre på grund av dessa
skatter.

Bland de särskilda skatteformerna är det speciellt en sak, som under sista
tiden har tilldragit sig mer uppmärksamhet än tidigare — jag skulle nästan
vilja säga större uppmärksamhet än som varit nödvändigt. Det är den s. k.
marginalskatten. Det är klart, att en enskild medborgare, som betalar skatt,
har anledning att fråga sig: hur mycket får jag behålla, om jag ökar min
inkomst med en viss summa? Men för de allra flesta människor är det inte
möjligt att på det viset bestämma över sina inkomster. Man kan göra det, om
man har ett arbete, där man kan utföra övertidsarbete. Under sådana förhållanden
får man väl snarast säga, att det är önskvärt, att marginalskatten inte
blir för hög när det gäller den stora mängd av människor, som utföra ett
arbete där de kunna öka ut sin arbetsprestation. Men vi få komma ihåg, att vill
man hålla marginalskatten nere för den stora mängden av arbetare och löntagare,
så leder det till att de pengar som behövas få skaffas från dem, som
icke ha arbetsinkomster utan rörelse- och förmögenhetsinkomst. Även där gäller
det alltså en avvägning, som man kan göra på olika sätt men där skillnaderna
mellan de skatteförslag, som nu föreligga, inte äro mycket betydande. Ty även
den sänkning av marginalskatten, som föreslås i folkpartiets reservation,
leder inte till några sådana olikheter i marginalskatten, att åtminstone jag för
min del kan tänka mig att den, som hade möjlighet att utföra eu timmes eller
en dags extra arbete, skulle avhållas därifrån av den marginalskatt, som propositionen
innehåller, men däremot utföra det vid den marginalskatt, som denna
reservation föreslår. Bondeförbundslinjen är ju densamma som regeringens, och
om jag går till högerns linje, innebär den att man bibehåller den nuvarande
progressionen, eftersom man åtminstone inte tillfälligt vill ändra på skattesystemet.
Det gör att marginalskatten blir praktiskt taget densamma, kan man
säga, som den som föreligger i regeringsförslaget.

Den punkt, som efter vad alla veta har framkallat den största mera ingående
diskussionen, är frågan om den årliga förmögenhetsskatten. Det är inte den, som
bär framkallat de häftigaste känslorna, ty det har soin bekant kvarlåtenskapsskatten,
men den årliga förmögenhetsskatten har framkallat ingående diskussioner
därför att det i det ursprungliga kommittébetänkandet fanns en sak.
om vilken man med skäl kunde vänta, att meningarna skulle bli delade och
där förslaget var så pass, jag skulle vilja kalla det nytt, att det inte var förvånande,
om folk gjorde invändningar från sina utgångspunkter. Inom kommittén
gick man nämligen ut ifrån att när man kom över en viss förmögenhetsgräns
och kom upp till vad vi anse vara verkligt stora förmögenheter. skulle
man inte behöva ta några hänsyn till den inkomst, som medborgaren hade. Han
skulle kunna betala åtminstone en del av denna förmögenhetsskatt av själva
förmögenheten. Det var en klar utgångspunkt, den uttalades ganska tydligt i

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
betänkandet. Klart är emellertid, att går man ut från detta, kan det i extrema
fall inträffa att den förmögenhetsskatt och den inkomstskatt, som skattebetalaren
har att betala, överstiger hela inkomsten. Det innebär alltså uppenbarligen
eu viss förmögenhetsindragning, och framför allt kan man i viss utsträckning
komma fram till vad man skulle kunna kalla för en marginalskatt, som ligger
över avkastningen av förmögenbetsdelen, alltså över 100 procent.

I propositionen gick man till mötes de invändningar, som gjordes på denna
punkt, därför att det var tydligt, att här hade man att göra med en uppfattning,
som många och även jag för min del mycket väl kunna förstå. Jag har redan sagt
det tidigare och jag skall gärna upprepa det nu, att jag kan mycket väl förstå
den, som säger: en förmögenhetsskatt i form av arvsskatt varken kan eller bör
betalas helt och hållet av inkomsten, utan den innebär, att samhället drar in
en del av förmögenheten vid en förmögenhetsägares död, men den årliga förmögenhetsskatten
bör aldrig vara sådan, att den överstiger hela avkastningen
av förmögenheten. Vi ha därför infört den s. k. 80-procentsregeln. Det är klart,
att denna regel inte löser de delproblem, som uppstå i skatteskalan. Dessa lösas
inte heller helt av den modifiktion, som utskottet har gjort genom att föreslå
en lindrigare skala inte bara upp till 100 000 kronor utan också över de 1001 000.
Men jag vill fästa uppmärksamheten vid att förslaget om 80-procentsregeln i
utskottsmajoritetens förslag väl får uppfattas såsom ett provisorium. De starka
invändningar, som ha gjorts emot denna utformning av förmögenhetsskatten,
böra leda till en ny undersökning, om det finns något sätt att komma fram på
en linje, där de olika intressena och synpunkterna kunna bli tillgodosedda.

När jag kommer till bolagsskatten, har jag inte mycket att säga. Högerreservationens
yttrande, att vi kanske ha det hårdaste skattetrycket i världen på
näringslivet, har väl knutits till bolagsskatten. Jag har inte så noggrann kännedom
om bolagsskatten i andra länder, att jag vågar att säga någonting om
den saken. Det är riktigt, att bolagsskatten nu föreslås till 40 procent medan
den är bara 38 % i Förenta staterna, men man får komma ihåg, att en bolagsbeskattning
inte kan bedömas bara med hänsyn till skattesatsen utan måste
bedömas också med hänsyn till de andra regler, som gälla för beskattningen av
bolag. Om de 40 procent, som här föreslås i skatt för de svenska bolagen, skulle
vara det högsta procenttal för bolagsskatt, som finns i världen, skulle jag å
andra- sidan nästan våga säga, att de avskrivningsregler, som de svenska bolagen
få lov att tillämpa, äro de mildaste, som vi ha i världen. Man får väl väga det
ena mot det andra.

Jag tror också, att det är svårt att finna någon verklig bakgrund för kravet
att avslå detta förslag med en hänvisning till bolagens ekonomiska läge. Det
gäller ju dock nu, som var och en vet, att försöka få fram medel för att genomföra
en någorlunda omfattande skattesänkning för den stora massan av inkomsttagare.

När man i högerreservationen säger, att här fastlåses ett procenttal på 40,
så är det inte riktigt. Var och en vet, att detta procenttal kan ändras lika bra,
fastän man inte har en rörlig skala, som om man hade en sådan och tog ut
skatten med ett visst indextai.

Kommer jag slutligen till kvarlåtenskapsskatten, har jag inte mycket att
tillägga till vad som har sagts tidigare i den offentliga diskussionen. Här stå
känslor emot varandra. Hänvisningen till de skadliga verkningarna tror jag inte
har spelat samma roll som hänsynen till den enskilde. Det är dock alldeles uppenbart.
att en kvarlåtenskapsskatt, som praktiskt taget lämnar förmögenheter upp
till 100 000 kronor ograverade, inte kan ha någon mycket väsentlig inverkan
på det svenska näringslivet. Jag skulle tro, att en del av oppositionen har
kommit fram därför att formen för denna skatt är ny. Man har inte vant sig

Måndagen den 14 juli 1047 fm.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt rn. in. (Forts.)
vid att ha annan arvsskatt än den, som går ut över arvslotterna, och har funnit
det egendomligt att man vid avmätandet av en arvsskatt också skulle ta hänsyn
till förmögenhetens storlek. Jag vet, att de finnas, som anse detta uppenbart
orättvist, men innan man redovisar, vad man har för utgångspunkter, när man
talar om vad som är rättvist och orättvist, är ju en diskussion faktiskt omöjlig.
Om det är orättvist inom vissa svenska kretsar, är det ju alldeles uppenbart inte
orättvist inom hela den västerländska värld, som kallas för den anglosaxiska,
där man i större eller mindre utsträckning har nästan enbart kvarlåtenskapsskatt
eller en kombination med en arvslottsbeskattning.

Jag erinrar även i det fallet om Kanada som ju, som jag redan nämnt, i så
många hänseenden är jämförbart med Sverige. I Kanada har man tidigare haft
en kvarlåtenskapsskatt som gällde inom hela unionen. Dessutom hade man i de
särskilda provinserna arvslotts- och kvarlåtenskapsskatter. Men numera har man,
tydligen efter ingående överväganden, så att säga konsoliderat hela denna beskattning.
Den konsoliderade arvsbeskattningen har fått samma form som den
allmänna skatten hade i Kanada redan förut. Den har formen av en arvslottsbeskattning,
men i realiteten är det en kombination av kvarlåtenskapsskatt och
arvslottsbeskattning. Skatten uttas med ett visst procenttal på varje arvslott,
men detta procenttal på arvslotten bestämmes dels med hänsyn till hur stor
arvslotten är och dels med hänsyn till hur stor den förmögenhet är, av vilken
arvslotten är en del. Om det alltså gäller en förmögenhet på t. ex. 100 000 dollars,
ser man efter i skattetabellen, vilken procentsats som skall användas. Det är
kanske fem procent. I en annan tabell får man besked om vilken procentsats
som skall tillämpas för en arvslott på 50 000 dollars. Denna procent är, låt mig
antaga, sex procent. Man lägger därefter helt enkelt ihop 5 plus 6 procent,
vilket blir sammanlagt 11 procent, som skall uttagas på arvslotten 50 000 dollars.
Detta är uppenbarligen en kombination av skatten på den samlade förmögenheten
och skatten på arvslotten av samma art som den kombination som blir
resultatet av den nu här i Sverige föreslagna skattelagstiftningen.

Jag förmodar emellertid, att det trots allt mindre är formen än höjden av
denna skatt, som har framkallat invändningar. På den punkten finns inte något
annat att säga än att här, liksom när det gäller den progressiva skatten på
stora inkomster, är det fråga om vad man anser vara skäligt. Jag vill inte upprepa
allt vad som har sagts rörande det orättmätiga och orättfärdiga i denna
beskattning — det har ju till och med påståtts att den strider mot något slags
grundläggande rättsmedvetande — men även på den punkten vågar jag göra
en erinran. likaväl som den progressiva beskattningen har varit omtvistad
och man i sin opposition mot densamma betecknat den såsom orättfärdig
och såsom röveri, har man sagt detsamma när frågan om en arvsskatt
av en viss höjd kom fram. Jag tillåter mig anföra ett klassiskt uttalande
av den engelske finansminister, som först lade fram förslaget om en
sådan arvsskatt i England. Det var den icke obekante sir William Harcourt,
som framförde sitt förslag år 1894. Då det mot hans kvarlåtenskapsskatt invändes,
att den berövade människorna deras rättmätiga egendom, svarade han:
»Ingen enskild har av naturen makt att bestämma över sin egendom efter sin
död. Den makt som en enskild har att bestämma över sin egendom sedan han
är död kommer helt och hållet av statens lagar. Eftersom staten har gett honom
denna rätt, har staten också rätt att modifiera gällande lag och bestämma, under
vilka villkor arvsrätten skall utövas.»

Vi måste komma ihåg, att det icke finns någon naturrätt vid sidan av de
lagar som människorna stifta. Inte minst förmögenhetsägarna böra vara tacksamma
för att de leva i ett rättssamhälle, där det är lagar som bestämma över
deras rättigheter.

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Fn annan sak är det, när vi komma till frågan om nyttan eller skadan av
den föreslagna beskattningen. Jag tror att även på den punkten kunna vi
vara överens om att i den mån en skärpt arvsbeskattning leder till att vissa
grupper samhällsmedborgare komma att äga något mindre än förut, men denna
mellanskillnad användes för att andra samhällsgrupper skola bli bättre ställda.
kan detta i och för sig inte innebära någon skada för samhället. Att -det
skulle vara till gagn för samhället att den stora mängden av egendom finns
hopad hos ett begränsat antal enskilda medborgare är väl ändå inte sannolikt.

Det finns en viss form av företag som kunna komma att drabbas särskilt
hårt i den betydelsen, att det kanske kan leda till att företagen få andra sin
form. Jag syftar på vad man kallar för de stora familjeföretagen. Den sidan
av saken har givetvis alltid varit föremål för uppmärksamhet i de länder, där
sådana här höga arvsskatter ha genomförts. Även vid den senaste höjningen av
arvsskatten i England framfördes, låt vara mycket stillsamt,, den invändningen,
att det skulle bli ytterligt svårt för stora familjeföretag att fortsätta i den
gamla formen. Jag kan även erinra om något som kanske inte är allmänt
känt, nämligen att när man i mitten av 1930-talet genomförde den starka höjningen
av den amerikanska kvarlåtenskapsskatten, frågade man i den diskussionen,
hur det skulle gå med ett sådant företag som Ford och hur Fordbolaget
skulle kunna fortsätta i sin gamla form, om det skulle betala de nya väldiga
skatterna. Den invändningen vägde emellertid inte så tungt, att den amerikanska
kongressen avslog presidentens förslag.

Trots allt är det nog i hög grad ändå hänsynen till de enskilda arvtagarna,
som spelar en roll i oppositionen mot det föreliggande skatteförslaget. Mest
av allt är det dock, skulle jag tro, en viss obekantskap med vad förslaget innebär
och hur det kommer att verka, som starkast påverkar uppfattningen. När
man ständigt upprepar talet om att bondebefolkningen skulle bli särskilt utsatt
för svårigheter på grund av den föreslagna kvarlåtenskapsskatten, har
man tydligen inte undersökt, hur den verkar. Det är ju ändå ett faktum, att
nettoförmögenheter i en bondefamilj på över 100 000 kronor äro mycket få till
antalet i vårt land. Nettoförmögenheter ens över 60 000 kronor äro även de
av mycket begränsat antal, och på förmögenheter upp till 60 000 kronor blir
det ju i vanliga fall ingen kvarlåtenskapsskatt alls. Uppfattningen om vad som
i detta fall är riktigt, hänger säkerligen samman med vad man anser vara
rättvist.

När man här talar så mycket om att det finns olika och helt oförenliga rättsuppfattningar
och när man tycks antyda, att de, som inte finna det särskilt
lämpligt med de mycket stora arven, måste vara något slags besynnerliga människor,
kanske jag till kammarens uppbyggelse kan få läsa upp några rader
av vad en stor svensk en gång har yttrat. Orden ha fällts av en svensk
man, som åtminstone hittills har åtnjutit stort anseende även inom de
kretsar där man nu anser socialdemokratiens syn på arven vara någonting
upprörande. Mannen är Alfred Nobel. Han lät i testamentsvittnens
närvaro uppteckna följande: Jag är i grund och botten socialdemokrat, dock
med moderation. Särskilt anser jag stora ärvda förmögenheter vara en olycka,
som blott verka till människosläktets försoffning. Den som vore i besittning av
en större förmögenhet borde därför ej låta den mer än till någon liten del övergå
till sina släktingar. Till och med då bröstarvingar funnes, ansåg han det
orätt att utöver vad de behövde för sin uppfostran ytterligare lämna dem i
händerna en större penningsumma, av vilken de ej själva gjort sig förtjänta.

Vi ha inte uttryckt det på det sättet, men det är väl ändå svårt att så att
säga föra undan en'' sådan uppfattning såsom oförenlig med vad man här i
Sverige på borgerligt håll kallar för sin rättsuppfattning. Därför har jag ansett
det vara skäl att anföra detta citat.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om statlig inkomstshatt m. m. (Forts.)

Men jag skall sluta med något som är allvarligare. I högerns reservation åtminstone
säges det, att kvarlåtenskapsskatten står i klar strid med det allmänna
rättsmedvetandet. Jag undrar, hur länge vår svenska höger skall fortsätta
med att framställa sig såsom representant för samhället och rättsmedvetandet.
Det har skett så länge jag minns tillbaka. Då arbetarrörelsen först
började tränga fram, ansågos rörelsens medlemmar vara samhällsfiender. Samhället
representerades, hävdade man, av de förutvarande maktägarna. Jag
undrar, om detta sätt att framställa sig själva såsom de enda representanterna
för ett allmänt rättsmedvetande kan bidra till att möjliggöra det samarbete, som
vi ju ändock till sist tvingas till. Om man på det hållet på allvar menar, att
man själv representerar rättsmedvetandet och att socialdemokratien, som nu
sluter sig samman bakom förslaget om kvarlåtenskapsskatten, står emot detta
rättsmedvetande, hur tänker man sig då att den striden skall sluta? Den kan
bara sluta på det viset, att det ena rättsmedvetandet förgör det andra. Då
kanske man ändock på högerhåll efter all den historiska erfarenhet, som man
har varit med om, kan dra någon slutsats om vilket rättsmedvetande som kommer
aft bestämma den fortsatta utvecklingen.

Jag tror för min del, att detta tal från de borgerligas sida om att det föreliggande
förslaget står i strid med rättsmedvetandet är överord. Det finns säkerligen
inte några dylika absoluta motsättningar mellan de olika medborgargruppernas
rättsmedvetanden. Det är här enligt min uppfattning fråga om en
gradation. Jag tror att det skulle vara möjligt att komma till en sammanjämkning
mellan uppfattningarna, om man ifrån det som kallas för den borgerliga
sidan ville finna sig i att rättsmedvetandet inom arbetarrörelsen, som på vissa
punkter avviker ifrån det rättsmedvetande som behärskar de borgerliga klasserna,
skulle få någon del i den grundval för ett fortsatt samarbete, som vi
alla ändå till sist måste eftersträva. Det har inte varit till gagn för detta samarbete
att man på, det sätt som bär skett har gjort klyftorna djupare än vad de
överhuvud taget behövde vara.

I detta ögonblick torde det dock inte vara mycket skäl att försöka att jämna
ut dessa klyftor, ty tills vidare står den politiska striden så hård, att varje
medgivande från den ena eller andra partens sida komme att uppfattas såsom
en svaghet, som man inte vill ge motståndarna möjlighet att påpeka. Det vore
dock nyttigt, om man inte gör denna motsättning mer absolut än vad den behöver
vara. Yi skulle nog ha gagn av om man i denna diskussion, som väl kanske
inte ens kommer att sluta efter 1948 års val, nöjde sig med litet mindre
starka ord och litet mindre framhävande av sin egen rättfärdighet gentemot
motståndarnas orättfärdighet än vad som hittills har kommit till synes.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! I likhet med herr finansministern har
jag den uppfattningen, att den diskussion som redan har förts i denna fråga
har varit så livlig och uttömmande, att alla synpunkter ha blivit berörda och
belysta, varför det inte finns så många nya argument att anföra. Jag skall
emellertid försöka att så kortfattat som möjligt belysa några av de synpunkter
som jag har på det föreliggande förslaget och som jag vet delas av mina
politiska meningsfränder.

Under de diskussioner som ha förts om vår ekonomiska politik har det framgått,
att enighet icke kunnat vinna.s om ett program, som infogade skattefrågan
bland de nödvändiga åtgärderna för inflationens bekämpande. Tanken
att skattevägen åstadkomma ett budgetöverskott av sådan omfattning, att det
skulle vara av betydelse för att mota inflationstrycket, har av regeringen
avvisats såsom en icke lämplig åtgärd i nuvarande läge. Under sådana omständigheter
har jag ingen anledning att på skattefrågan lägga andra synpunkter
än rent skattetekniska.

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 im.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Från dessa, utgångspunkter bär jag ingenting att invända mot utskottets
uppfattning, att frågan om skattesystemets utformning och beskattningens
höjd nu bör ses på. längre sikt. Beskattningens ändamål begränsas då även i nuvarande
läge till att täcka statens nu förefintliga utgiftsbehov inom ramen
av en väl balanserad budget. De erinringar, som finansministern gjorde på
denna punkt, sakna för min del relevans. Vid min bedömning av läget har
jag ej ifrågasatt annat än att de föreslagna åtgärderna skola rymmas inom
en budget som är balanserad med tillräcklig marginal.

Om jag således liksom utskottet bedömer frågan ur skattetekniska synpunkter
på längre sikt, så är det två omständigheter som i första hand ge
mig anledning till några reflexioner.

Den första är, att de skattelättnader, som nu kunna åstadkommas, i första
hand böra komma dem till godo som ha svårast att bära den nuvarande skattebördan.
Den andra synpunkten är, att den nya avvägning av skattebördan,
som då måste ske, icke får göras på sådant sätt, att den får uppenbart ogynnsamma
återverkningar på det ekonomiska livet och därmed på lång sikt försämrar
våra möjligheter att bära en fortgående standardhöjning.

Båda dessa synpunkter äro lika viktiga- Men jag undrar, om det inte finns
en viss benägenhet att övervärdera den synpunkt som ligger närmast till.
Den för närvarande mest aktuella delen av frågan är angelägenheten att
lätta skattebördan för de hårdast ställda. Jag tycker också, att detta är en
synnerligen angelägen sak, men det är farligt att så låta denna synpunkt dominera
tänkesättet, att man glömmer det som på lång sikt är lika viktigt och
kanske viktigare: att den grund på vilken avvägningen i framtiden skall
ske, lägges på ett riktigt sätt. Man får för den ena angelägenhetens skull
inte glömma den andra.

Det råder ingen oenighet om att den skattelättnad, som nu kan komma
i fråga, i första hand skall komma de mindre inkomsttagarna till del. För
min del har jag inte heller någon principiell erinran mot att dessa skattelättnader
åstadkommas inte genom provisoriska åtgärder utan genom en ny
utformning av skattesystemet. Jag är på det klara med att man därmed lägger
grunden till en viss omfördelning av skattebördan mellan olika inkomstoch
förmögenhetsklasser. Jag tror att det finns ett visst utrymme för en
sådan omfördelning och att den inom detta utrymme också kan vara berättigad.
Den försiggår för övrigt även på andra vägar än med skattesystemets
hjälp, och ingen har i det hänseendet något att invända mot en standardhöjning
som även innebär och möjliggör en påtaglig utjämning. Men denna
utjämning sker i kapp med produktionens växande förmåga att bära den.
Här gäller det att genom samhälleliga ingrepp åstadkomma en omfördelning,
vars sammanlagda effekt ytterst drabbar produktionens förutsättningar och
möjligheter. Då får man lov att gå försiktigt fram. Omfördelningen får inte
köpas med åtgärder som genom sina verkningar försvåra den ekonomiska, utvecklingen,
som hämma arbetslust och sparvilja och som hindra en för produktionens
utveckling nödvändig kapitalbildning hos enskilda och inom företagen.
Det är den synpunkten som är av synnerlig vikt då det gäller att pröva
avvägningen av skattebördan inom det nya. skattesystemet.

I den allmänna diskussionen har man, som sagt, gärna velat göra gällande
— det sker även i utskottets utlåtande — att den avvägning mellan olika
inkomsttagare och mellan inkomst och förmögenhet, som föreslås i propositionen,
är nödvändig för att bereda de lägre inkomsttagarna den nu föreslagna
skattelindringen. Det framgår emellertid både av propositionen och
av utskottets betänkande, att detta inte är det enda eller ens huvudsakliga
motivet. Den nya avvägningen skall tjäna även andra ändamål. Jag erinrar

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
om de bestämda uttalandena att förmögenhetsbeskattningens höjd ej skall
röna någon inverkan av inkomstutvecklingen. Blir denna gynnsammare än
vad man har trott sig kunna beräkna, skall överskottet användas till ytterligare
lättnader av inkomstbeskattningen, i första hand för lägre inkomsttagare.

_ Utskottet understryker med gillande denna departementschefens uppfattning,
som finansministern i sitt anförande i dag ytterligare understrukit. Det
är för övrigt en mycket intressant synpunkt, om man betraktar den med hänsyn
till den fara för ett ökat inflationstryck som alltjämt finns. Den hårda
förmögenhetsbeskattning, som man nu inför med åberopande av det nuvarande
lägets krav, få vi behålla även om läget skulle bli ett annat och bättre. Finansministern,
och med honom utskottsmajoriteten, diskuterar således den föreslagna
avvägningen inte blott såsom en nödvändig angelägenhet för ögonblicket,
utan såsom en medveten åtgärd på lång sikt, grundad på övertygelsen
att den beskattning, som nu föreslås, är riktigt avvägd och inte innebär
några risker för vår framtida ekonomiska utveckling.

Det är mot detta betraktelsesätt som jag nödgas anmäla opposition.

Man kan naturligtvis diskutera, när den gräns är nådd och överskriden då
beskattningen verkar hämmande på arbetslust och sparvilja. Det är svårt att
materiellt fastställa den gränsen, eftersom uppfattningarna om var den går
torde vara mycket subjektiva. Men man borde kunna komma överens om att
då skatterna ta i anspråk inte blott hela avkastningen av det nysparade kapitalet
utan mera därtill, så verkar den på detta sätt. Man skall inte bagatellisera
detta och tro, att den enskilde medborgaren inte sätter sig ned och räknar
ut hur beskattningsreglerna husera med hans sparmedel. Källskatten har lärt
även menige man att intressera sig för beskattningens verkningar vid förändringar
i inkomstlägena. Och så mycket bär diskussionen om marginalbeskattningen
lett fram till att förslagets verkningar i dessa hänseenden äro ostridiga.

Det har sagts så mycket om dessa ting, herr talman, att jag inte behöver
uppehålla kammaren därmed. Det mesta skulle bli en upprepning av förut kända
argument. Men jag skulle dock vilja hänvisa till att utskottet under sin
behandling av propositionen samlat åtskilligt nytt material av stort värde. Jag
hänvisar kammarens ledamöter till de tabeller, som äro fogade till utskottets
utlåtanden. Särskilt skulle jag vilja anbefalla till studium den sista av dessa,
den som återfinnes på s. 226 i utskottsbetänkandet. Den visar vad man får behålla
av sin inkomst, sedan skatterna till stat och kommun blivit gäldade. Även
vid rätt blygsamma inkomster och förmögenheter konsumerar det allmänna så
stor del av inkomstbehållningen, att lusten att försaka för att spara riskerar
att få en allvarlig knäck. Kommer man upp i de inkomstlägen, där ett effektivt
sparande kan sätta in, bli de hämmande verkningarna påtagliga. En man
t. ex. med en inkomst av 100 000 kronor kan inte ha intresse av att öka sin
förmögenhet över 150 000 kronor. Höjer han den till 300 000 kronor får han
behålla mindre del av sin sammanlagda inkomst än han fick vid ett förmögenhetsläge
av 150 000 kronor. Hans lust att spara för att öka sin förmögenhet
måste under sådana förhållanden allvarligt trubbas av. Men därmed minskas
också de möjligheter till en produktiv utveckling, som hans sparande skulle ha
medfört. Produktionen undandrages det nya kapital och de möjligheter till utveckling,
som hans sparande skulle ha tillfört den. Jag kan gå längre ned i
inkomstskalan och ge fler exempel, men jag överlåter med fullt förtroende till
kammarens ledamöter att själva studera resultatet av den avvägning, som förslaget
innebär.

Vad liar nu utskottet att säga därom? Jo, utskottet konstaterar, att cn långsammare
progression otvivelaktigt skulle ge större möjligheter till ökat sparande,
och tror också att en viss minskning av beskattningen av större inkoms Första

kammarens protokoll 1947. Nr 35. 3

Xr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Föror dningsförslag om statlig inkomstshatt m. m. (Forts.)
ter och förmögenheter kan antas ge upphov till en relativt större ökning av det
totala sparandet än en skatteminslming på samma belopp i lägre inkomstlägen.
Utskottet bestyrker alltså riktigheten av de reflexioner, som tabellen givit bland
annat mig anledning till. Men utskottet tröstar sig dels genom att plocka fram
argumentet om denna riskabla avvägnings nödvändighet för att möjliggöra
skattesänkningarna, dels genom att hänvisa, till att det ju är så få, som drabbas
av skatteskärpningarna. Problemet, reduceras till ett kvantitetsproblem.
Det säger en hel del om från vilka synpunkter frågan bedömes.

Förutsättningarna för ett ökat sparande bli ännu sämre, om man kopplar
in kvarlåtenskapsskatten. Motiven för denna nya skatteform äro alltjämt mycket
oklara och mycket motsägande. Jag skall inte återuppta den gamla diskussionen
omkring begreppet »den avlidnes skuld till samhället». Men det
är alltjämt ovisst om den av sin upphovsman och sina tillskyndare inom utskottet
betraktas som en komplettering av arvsbeskattningen eller som en uppskjuten
förmögenhetsskatt. Än betraktas den som det ena-, än som det andra
av dessa skatteslag. Skall jag döma av ordalagen i utskottets betänkande är
man där mest sinnad att acceptera den senare ståndpunkten. »Utskottet är icke
främmande» heter det. »för tanken att rubricera kvarlåtenskapsskatten såsom
ett särskilt slag av förmögenhetsbeskattning, för vilken är utmärkande att
staten — i motsats till vad som är fallet i fråga om annan förmögenhetsbeskattning
— medgiver uppskov med skattens erläggande till en såsom lämplig ansedd
tidpunkt.» Denna synpunkt återkommer även senare i utskottets argumentering.

Utskottet kan således för sin del inte ha något att invända mot att man vid
beräkningen av förmögenhetsbeskattningens verkningar tar hänsyn även till
k v a r 1 å t e n s k ap s s k a ,t te n s inverkan. Den är svår att exakt beräkna, beroende
främst på den skiftande tidslängden för det. förmögenhetsinnehav, som beskattas,
men det är uppenbart att progressiviteten i den är ännu starkare än i den
årliga förmögenhetsbeskattningen. Jag har erinrat om att redan denna i vissa,
inte alltför fåtaliga lägen tar i anspråk mera än avkastningen på det nysparade
kapitalet, och utskottet har i annat sammanhang karakteriserat detta som
en olägenhet och föreslagit åtgärder för att lindra skadan. Skadan blir avsevärt
större, om även den uppskjutna förmögenhetsskatt, som utskottet kallar
kvarlåtenskapsskatt, kopplas in i sammanhanget. Hur utskottet då kan skriva,
att »större förmögenheter, vid sidan av den årliga förmögenhetsbeskattningen,
äro i stånd att utan mera betydande olägenheter och utan att rättvisesynpunkter
trädas för nära, tåla ytterligare belastning» i form av en kvarlåtenskapsskatt,
det vill säga en uppskjuten förmögenhetsskatt, är för mig oförklarligt.

Medan jag är inne på kvarlåtenska.psskatten, herr talman, skall jag tillåta
mig ytterligare ett par reflexioner. I diskussionen om denna skatt har den synpunkten
framförts, att de medel, som denna skatt tillför staten, i varje fall ej
böra tagas i anspråk för löpande utgifter utan bindas i kapitalinvesteringar. För
denna synpunkt, som enligt min uppfattning vilar på ett riktigt betraktelsesätt
om karaktären av de medel, som inflyta genom skatten, saknar utskottet
all förståelse. Utskottet betonar tvärtom att grunden till skatteförslaget är att
söka däri, att statsmakterna med utnyttjande av den skattekraft, som utan
större olägenhet kan tas i anspråk av det allmänna, måste tillföra statsverket
ökade inkomster, och det framhålles vidare som uppenbart, att »medel som
inflyta till statsverket i form av kvarlåtenskapsskatt komma att tagas i anspråk
för täckande av utgifter för driftbudgeten». Försöken att camouflera
denna användning genom en hänvisning till att åtskilliga av driftbudgetens
poster ha karaktär av kapitalinvesteringar förefalla tämligen svagt grandade.
Vägbyggnaderna t. ex. hänföra sig ju till en redan bunden inkomsttitel.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Det ligger inte mycket mera beviskraft i utskottets andra, till försvar för
kvarlåtenskapsskatten framförda argument. »Den kritik», säger utskottet,
»som i förevarande avseende riktats mot förslaget om kvarlåtenskapsskatt kan
framställas även mot varje annan skatt, vilken betalas med medel som eljest
skulle blivit kapitalbildande.» Men bär är det fråga om att för löpande utgifter
använda medel, som redan äro sparade, att för dylika ändamål taga i
anspråk kapital, som redan äro investerade i produktionen. Jag kan inte komma
till annat resultat än att detta måste betyda ett skingrande av de tillgångar,
som nu stå till produktionens förfogande, en fortgående minskning
därav, som måste försvåra det ekonomiska framåtskridandet. Man må bygga
kvarlåtenskapsskatten på vilken teoretisk grund som helst, men dessa verkningar
kommer man inte ifrån.

Detta gäller för övrigt om hela förmögenhetsbeskattningen, och dessa betänkligheter
kunna inte viftas bort bara med nakna påståenden om att de äro oberättigade.

Jag tror, att jag vågar säga att det är ostridigt, att den höga förmögenhetsbeskattningen:
och de höga procentsatserna i inkomstbeskattningens högre skiktskalor
medföra en besvärande och olycklig belastning för arbetsvilja och sparvilja
och därmed för den kapitalbildning, som är nödvändig för produktionens
upprätthållande och utveckling. Detta måste i det långa loppet lända till skada
ä.ven för dem, som man nu främst vill skydda, eftersom en fortsatt produktivitetsstegring
med därav följande ökad nationalinkomst är nödvändig för att
skapa en ekonomiskt bärig grundval för fortsatt framåtskridande. Även finansministern
är på det klara med den höga marginalbeskattningens olägenheter
och har sökt åstadkomma rättelse genom förslaget om en 80-proeentig skattespärr.
Utskottet har under sin grundligare utredning kunnat konstatera, att
inte ens denna är tillräcklig, utan föreslår ytterligare spärregler. Utan tvivel
är detta en förbättring, men den har inte förmått helt övervinna de olägenheter.
som äro förknippade med förslaget.

Den enda rationella vägen, herr talman, att övervinna dessa olägenheter är
att jämka skatteskalorna i de översta skikten. Detta veta både finansministern
och utskottet, men vägra dock att gå på den linjen. Jag skulle nödtorftigt förstå
deras motvilja, om det gällde en tillfällig merbelastning i en särskilt hårt
trängd statsfinansiell situation, Här är det emellertid fråga om ett system, som
är avsett att bli bestående. Det skattesystem, som finansministern utformat
och med utskottsmajoritetens hjälp nu för ut i livet, är redan vid sin födelse så
ofärdigt och lemmalytt att det måste ta sig fram med hjälp av kryckor. I stället
för att söka den rationella bot, som ligger i att justera skatteskalorna, hänvisar
man det till att halta sig fram med skattespärrarnas hjälp.

Det är således självklart, att utskottet från dessa utgångspunkter ansett sig
böra _ avstyrka den motion, som väckts av folkpartiets representanter i denna
och i andra kammaren och i vilken föreslås sådan ändring av skatteskalorna,
att den höga marginalbeskattningens olägenheter till väsentlig del försvinna.
Inte ens den förändring i förmögenhetsskatteskalan, som innebär en lindring
för förmögenhetsägare i skiktet mellan 30 000 och 50 000 kronor och som
skulle kunna stimulera det frivilliga sparandet i denna rätt talrika och för
sparsamhetssynpunkter säkert mycket tillgängliga grupp, har man ansett sig
kunna reflektera på. Det påstås, att det genom vårt förslag ökade intäktbortfallet,
cirka 75 miljoner kronor, är så betydande att utskottet ej kan reflektera
på denna naturliga utväg. Det medges att 75 miljoner kronor är en stor
slant, men den är inte så dominerande i en skattebudget på 1,5 miljarder kronor,
att den bör få hindra en rationell lösning av ett besvärande problem.
Den är inte heller så stor, att den bör hindra en avvägning inom skattesyste -

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
met, som bättre än den av regeringen föreslagna tillgodoser rättvisa och billighet
i den ekonomiska utvecklingen.

Jag kommer, herr talman, att vid behandlingen av de paragrafer, där folkpartimotionen
föreslår ändringar, yrka bifall till den.

Jag skall, innan jag slutar, säga ett par ord även om bolagsbeskattningen.
Också på den punkten kan jag fatta mig kort, Jag skall nöja mig med att
hänvisa till vad som sagts i vår motion och i vår reservation om nödvändigheten
att bereda tillbörligt utrymme för det sparande från företagens sida,
som är nödvändigt för att utan alltför tyngande skattebördor utvidga företagen
och deras produktivitet och för att undvika den snedbelastning, som
uppstår om nybildningen av företag försvåras och de mindre företagen hämmas
i sin utveckling. De utredningar, som företagits av vissa remissinstanser,
visa vilken begränsning i företagens möjligheter att med hjälp av eget kapital
bygga ut produktionen, som skulle bli en följd, om den statliga företagsbeskattningen
fastlåses vid en så hög normalnivå som 40 procent.

Finansministern har i sitt anförande här i dag tröstat sig med att det gått
bra förut; trots det alltjämt höga skattetrycket har det lyckats det svenska
näringslivet att producera i en större omfattning än någonsin tidigare. Man
skall dock inte glömma, att denna produktiva utveckling under vad man skulle
kunna kalla normala konjunkturer har kommit till stånd under ett skattetryck,
som är avsevärt lägre än det som nu föreslås. Den erfarenhet, som finansministern
åberopar, säger därför inte någonting alls om utvecklingsmöjligheterna
under det avsevärt hårdare skattetryck, som han nu förutsätter såsom en normal
uttagning från bolagen. Utskottet erkänner, att bolagsskatten blir hög,
men förskansar sig återigen bakom påståendet om dess ofrånkomlighet. Den
är ofrånkomlig för att man skall kunna genomföra skattesänkningarna. Man
återkommer till detta betraktelsesätt om vad som med rätt eller orätt anses
nödvändigt i dagens läge och bygger därpå en avvägning, som avses bli den
normala och riktiga för lång tid framåt.

Detta sätt att lägga kortsiktiga synpunkter på ett problem, som har sin största
betydelse för utvecklingen på lång sikt — det går igenom hela betänkandet
-—■ måste väcka allvarliga gensagor. Detta med »ofrånkomligheten» har för
övrigt blivit finansministerns och utskottets magiska trollformel, deras mystiska
ord. Alla erinringar, alla anmärkningar och alla frågor studsa tillbaka
mot detta ord »ofrånkomligt». Alla tvivel, allt ansvar inför en fruktad utveckling,
allt begraves bakom detta »ofrånkomligt». Men är verkligen allt så
ofrånkomligt? Om man ser att någonting är på tok, om man känner på sig
att man är inne på en felaktig och riskfylld väg — är det då i alla fall
ofrånkomligt att gå den? Bör man inte först pröva om man inte kan komma
fram på annat sätt? Bör man inte söka rädda sig ur den fara, som man ser,
i stället för att rusa emot den och bara ropa: »Ofrånkomligt, ofrånkomligt!»?

Utskottet hyser uppenbarligen självt vissa betänkligheter mot den betydande
skärpningen av företagsbeskattningen. Det erkännes, att skatten blir hög.
Betänkligheterna ha fått ett materiellt uttryck i utskottets förslag om en
lägre skattesats för ekonomiska föreningar. Motiveringen för denna åtskillnad
kan inte med bästa vilja i världen betecknas som stark. Den affär, som ligger
bakom denna förändring i propositionen, förefaller rätt tvivelaktig till sin
karaktär. Den uppdelning, som här skett, innebär onekligen vissa risker för en
sund utveckling. De farhågor, som utskottet självt ger uttryck åt, äro säkerligen
välgrundade. Jag tror, att de kunna ytterligare understrykas och att till
dem även bör läggas den viktiga synpunkten om rättvisa i beskattningen olika
företagsformer emellan. Utskottet tror, att de ekonomiska föreningarnas medlemmar
ha mindre enskilda inkomster än bolagens aktieägare, Jag är verkli -

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
gen inte säker på att detta håller streck. För övrigt förefaller mig hela detta
hetraktelsesätt, att bolagens beskattning skall avvägas med hänsyn till aktieägarnas
enskilda inkomster och beskattning, såsom en vådlig konstruktion.
De skäl, som enligt utskottet tala för en skattelättnad för ekonomiska föreningar,
skulle enligt mitt förmenande med samma styrka kunna åberopas även
för bolagen.

Jag har åtskilliga gånger, herr talman, erinrat om att det skatteförslag,
som nu diskuteras, avser en utformning av vårt skattesystem, som skall bli
bestående för åtminstone de närmaste åren. Dess verkningar komma att sträcka
sig långt fram i tiden. Det är av synnerlig vikt, att den ändrade fördelning
av skattebördan, som föreslås, sker med hänsyn till dess verkningar på lång
sikt. Den, som anser sig ha grundad anledning befara, att verkningarna av de
skattehöjningar på förmögenheter och produktiv verksamhet, som här föreslås,
skola bli till skada för vårt ekonomiska liv och därmed hela vår samhällsutveckling,
kan inte med gott samvete acceptera förslaget i denna del.

För min del måste jag anmäla dylika allvarliga betänkligheter. Finansministerns
och utskottsmajoritetens påstående, att några dylika risker inte föreligga,
äro inte på något sätt dokumenterade och styrkta. De grunda sig icke
på sådana undersökningar och utredningar, som lämna faktiskt underlag för
ett dylikt påstående. I den mån några undersökningar gjorts och i den mån
den praktiska erfarenheten har något värde, ge de stöd för en motsatt uppfattning,
nämligen för de farhågor, som även jag givit uttryck åt.

Finansministern har i sitt anförande i dag åberopat till stöd för sin ståndpunkt
bland annat en del utländska erfarenheter. För ovanlighetens skull anförde
han därvid även Schweiz. Jag skulle vara intresserad av att veta, huruvida
de jämförelsesiffror, som finansminisaern i det sammanhanget anförde, grundade
sig på en jämförelse mellan den nuvarande beskattningen i Sverige och
den schweiziska beskattningen och således inte hänförde sig till det skattetryck,
som kommer att uppstå i vårt land, därest det nya skatteförslaget blir
genomfört.

För min del sätter jag också stort värde på de varningar, som den praktiska
erfarenheten i vårt land har uttalat emot en skatteskärpning av den omfattning,
som här föreslås. Jag kommer också att rösta emot dessa skattehöjningar.
Jag kan göra detta så mycket hellre som de enligt min mening inte äro nödvändiga
för att nu kunna genomföra de skattesänkningar för i första hand
lägre inkomsttagare och mindre förmögenhetsägare, varom alla äro ense. Kammarens
ledamöter ha av de siffror, som för några dagar sedan lades på deras
bord, kunnat förvissa sig om att budgetöverskottet för det nu påbörjade budgetåret
är tillräckligt för att utan skattehöjningar medgiva skattesänkningarna.
Jag är medveten om att läget kan bli sämre under budgetåret 1948/49. Det
är bekant från fjolårets ekonomiska prognos för de närmaste åren, att just budgetåret
1948/49 kommer att bli det svåraste ur statsfinansiell synpunkt med
hänsyn till de sociala reformer, som då komma att träda i kraft. Men trots alla
våra försök att skapa ett inkomst-stopp är inkomstutvecklingen alltjämt så oviss,
att ingen lär med bestämdhet kunna säga något om det faktiska inkomstunderlag.
som då kommer att föreligga. Ingen vet, om en skatteskärpning då blir
nödvändig för att åstadkomma de nödvändiga skatteintäkterna och hur stor
den i så fall behöver bli. Jag och mitt parti äro liksom andra beredda att pröva
den saken då, och jag skall gärna säga, att jag förutsätter, att andra utvägar
än en höjning av inkomstskatterna i första hand böra prövas. Utskottet hyser
sådan motvilja mot tanken att uppskjuta de eventuella skattehöjningarna till
nästkommande år, att det hellre vill ta dem i år, även om de inte behövas,
för att då vara på den säkra sidan. Jag kan inte dela denna motvilja. Jag

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

För ordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
tycker inte att man för en obestämd och obestyrkt fruktan för vad som händelsevis
kan komma nu bör ta ut mera än vad som behövs. Man skall framförallt
inte låta sig förledas att tillgripa åtgärder, som inte äro av tillfällig och
övergående natur, utan som för lång tid framåt låsa fast vårt skattesystem i
en utformning, vars verkningar för samhällsekonomien äro outredda, men där
all erfarenhet höjer hårda och bestämda varningsord.

Herr talman! Det beslut som riksdagen nu går att fatta är uppenbarligen
ett av de viktigaste som ha ifrågakommit de senaste åren. Knappast någon fråga
har såsom den nu förevarande upprört medborgarnas sinnen. Beslutet kommer
att fattas av en majoritet, som visserligen är fullt klar, men som inte_ är
större än att den haft goda skäl att ta större hänsyn till minoritetens mening
än vad som här skett. Regeringen har haft i sin hand möjligheten att åstadkomma
en lösning i en större enighets tecken utan att därför behöva uppge det,
som för dagen måste vara det väsentliga, nämligen en skattelindring för de
inkomsttagargrupper, som därav mest äro i behov. Den har saknat intresse
härför, och jag beklagar, att så varit fallet. Jag tror, att hela vårt land skulle
vunn.it
terna och vägarna att nå fram till denna större enighet.

Herr Domö: Herr talman! Den mjukhet i tonen, som gav karaktär åt största
delen av det anförande, med vilket finansministern enligt av regeringen nu
snart vedertagen metod inledde dagens debatt, hade ingen motsvarighet i
några modifikationer i sak. Man frestades nästan, när man hörde statsrådet
Wigforss inlägg, att något justera det gamla talesättet »starkt i sak, mjukt
i form» till »älskvärt i form, envist i sak».

En gammal god regel säger, att anfall är den bästa formen för försvar.
Att en erfaren och skicklig politisk taktiker som finansministern tillämpar
denna regel, är endast naturligt. Anfallet ligger väl till för honom personligen
och stämmer väl också gott överens med hans uppfattning om svensk
socialdemokratis uppgift på det politiska fältet. Finansministern hör till den
riktning inom sitt parti, som på en gång gör anspråk på regeringsställningens
makt att regera och oppositionens rätt att kritisera. Därför gick han in
för att göra en blixstöt mot min partigrupp. Att han omedelbart sedan han
gjort detta anfall, försvann ur kammaren, tar jag inte som ett uttryck för
att han drog sig undan, utan det beror väl på att regeringen just nu är upptagen
med andra saker. Finansministern trodde sig emellertid tydligen med
detta blixtanfall göra en snabb stöt mot högern, då han ju argumenterade mot
vad som i högerreservationen säges om att kvarlåtenskapsskatten strider mot
svensk rättsuppfattning. Men finansministern vet säkerligen mycket väl, att
det är många flera än högermän, som ha den av oss angivna uppfattningen,
att den konfiskatoriska kvarlåtenskapsskatten strider emot vad som anses
vara förenligt med gällande rättsuppfattning. Jag tror inte ens, att man i
socialdemokratiska kretsar är helt främmande för den uppfattningen.

När finansministern koncentrerade sitt uttalande på den punkten mot högern,
hade han tydligen helt glömt alla de remissinstanser, som yttrat sig
över detta förslag. Många av dem och däribland också domstolsmyndigheter
ha sagt, att denna kvarlåtenskapsskatt strider emot den uppfattning i skattehänseende,
som hittills ansetts vara inskriven i svensk lag. Finansministern
tillät sig göra gällande, att högern förmenar sig företräda lagstadgad rättsuppfattning,
som vi till och med ansågo oss ha något slags monopol på, under
det att socialdemokraterna inte tillerkänts att hysa svensk rättsuppfattning.
Jag vill gentemot deta säga, åt från högerns sida göra vi inte anspråk

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordning sför slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
på att ensamma och emot socialdemokraterna företräda svensk rättsuppfattning,
som tagit gestalt i svensk lagstiftning och svensk rätt. Den rättsuppfattningen
hoppas vi, att vi skola kunna hävda tillsammans med socialdemokraterna.
Jag förmodar att det ändå inte är på det sättet att socialdemokraterna
ha en helt annan uppfattning än den, som tagit gestalt i vår nuvarande
lagstiftning.

Jag måste förklara, herr talman, att finansministerns anförande i dag har
lämnat mig ganska kall. Jag känner mig varken förförd av tonfallens mjukhet
eller skakad av anfallens häftighet. Med nästan mekanisk regelbundenhet
upprepas påståendet, att de av utskottsmajoriteten på förband beslutade
skattehöjningarna äro nödvändiga av statsfinansiella skäl. I något annan
utformning återkom — jag höll på att säga naturligtvis — denna tanke i
finansministerns inledningsanförande. Än en gång fingo vi höra talet om att
det svåra statsfinansiella läget tvingar till att öka bördan på sparsamhet. något
större inkomster och företagsamhet. Först måste jag säga, att finansministern
hade varit mera övertygande som företrädare för den statsfinansiella
nödvändigheten, om han kunnat åberopa sig på en någorlunda konsekvent
inställning i detta avseende — åtminstone under den tid som skattedebatten
pågått. Alla äro överens om att inkomstskatten skall tjänstgöra som budgetregulator
men att förmögenhetsskatten, bolagsskatten och kvarlåtenskapsskatten
inte lämpa sig härför. Vad har emellertid inträffat? I november förra året,
då statsskatteberedningens förslag framlades, stod finansministern uppenbarligen
på den linjen, att ett uttag av 110 procent vore nödvändigt och att de föreslagna
skattehöjningarna även under sådana förhållanden vore nödvändiga.
Sedan följde en tids tvekan, men så småningom kom man till uppfattningen,
att ett uttag av 100 procent vore möjligt. Men fortfarande vore skatteskärpningama
nödvändiga, även de 40 miljoner man räknade med att draga in på
den otympliga kvarlåtenskapsskatten, trots detta belopps relativa litenhet. På
den punkten står man fortfarande, men man leker med tanken på ytterligare
sänkningar av inkomstskatten eller bidrag till sänkning av den kommunala
beskattningen. Men alltjämt äro de för länge sedan fixerade höjningarna
nödvändiga. Hur denna reträtt låter sig förenas med kravet på trovärdighet,
då man försäkrar, att man helt enkelt av statsfinansiella skäl måste tillgripa
de vådliga utvägar man väljer, förstår väl knappast någon annan än den,
som har svårt att skilja mellan statsfinansiella och valtaktiska hänsyn.

För budgetåret 1947/48 räknar man med ett överskott på driftsbudgeten
på omkring 190 miljoner. Det är emellertid att märka, att riksräkenskapsverket
visserligen utgått från att regeringens skatteförslag skall bli gällande
från och med 1948 men samtidigt understrukit, att de nya skattebestämmelserna
inte komma att i någon mera betydande grad påverka storleken av skatteintäkterna
under budgetåret 1947/48. Härtill kan läggas en erinran om
den utomordentliga försiktighet, med vilken riksräkenskapsverket alltid gör
sina inkomstberäkningar. För budgetåret 1944/45 överstego de verkliga inkomsterna
de beräknade med 64 miljoner, för budgetåret 1945/46 med 819
miljoner och för 1946/47 med 258 miljoner kronor.

För det budgetår man närmast liar att ta ställning till, alltså 1947/48, föreligger
sålunda inte någon statsfinansiell motivering för skatteskärpningarna.

Man kan på goda grunder ifrågasätta, huruvida det överhuvud taget finns
någon möjlighet att nu bedöma det statsfinansiella läget för mera avlägsen
tid. Osäkerheten i den ekonomiska situationen och riskerna för kastningar i
vårt läge göra, att graden av sannolikhet i alla beräkningar blir mycket obetydlig.
Under alla förhållanden kan det betvivlas, att det är förenligt med
verklighetens krav att motivera fastlåsta skattehöjningar med åberopande av

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
kalkyler så osäkra, att de soin göra dem, själva understryka deras otillförlitlighet.

Vad som är troligt för budgetåret 1948/49 är, att statens inkomster komma
att återspegla en allmän inkomststegring, till en del åstadkommen av en
fortsatt stegring av statens socialpolitiska åtgärder. Man vågar därför räkna
med sannolikheten av en fortsatt stegring av statens inkomster, som blir tillräcklig
för att undanröja nödvändigheten av de skattehöjningar, om vilka vi
i dag resonera. Denna sannolikhet är minst lika stor som den finansministern
och bevillningsutskottet åberopa.

Man bör heller inte glömma den produktions- och därmed inkomsthöjande effekten
av skattesänkningar utan höjningar. Naturligtvis kan detta icke beräknas
i kronor nu, men att den kommer, är lika säkert som att skattehöjningarna
enligt socialdemokratisk modell äta upp sitt eget underlag och därmed på
längre sikt själva reducera sin betydelse som källa för statsinkomster.

När det sedan gäller att avgöra, huruvida det för budgetåret 1948/49 är
absolut nödvändigt att vidta de skattehöjningar, som man nu påfordrar, vill
jag erinra om att förhållandena utvecklat sig så, att en hel del av de åtgärder,
som äro beslutade och till vilka medel anslagits, på grund av omständigheterna
helt enkelt inte kunna verkställas. Man glömmer också vid resonemanget
om budgetbalanseringen, att det finns något, som heter återhållsamhet i utgifter.
En sådan åtgärd kan också vara att rekommendera, och bör övervägas
innan man går att fastställa höjda skatter.

Trots finansministerns anförande, i vilket han försökte bortförklara eller bagatellisera
kritiken mot sitt skatteförslag, står sakfrågan kvar oförändrad och
orörd i alla sina väsentligheter. Vi ha från finansministern hört ett skickligt
försvar för en svårförsvarad position, men nu gäller det något annat och något
mer än skickliga förklaringar och oratoriska triumfer. Det gäller försöket att
skattevägen omdana samhället i socialistisk riktning, för att citera ett åtminstone
för statsrådet Wigforss välbekant dokument, arbetarrörelsens efterkrigsprogram.
Det gick ju — det märkte vi alla — som en röd tråd genom finansministerns
anförande, att det för honom framför allt väsentliga är att
komma fram till en inkomstutjämning, som på ett annat sätt än nuvarande
system ger uttryck för den riktning, som han anser bör vara framtidens. Denna
linje var så genomgående i finansministerns anförande, att jag tyckte, att den
inte kunde undgå att fästa sig särskilt i ens sinne.

Åtskilligt av vad finansministern sade har redan bemötts här av utskottets
vice ordförande, och andra delar komma säkerligen att rätt närgånget granskas
i sömmarna av kommande talare, som i utskottet eller på annat sätt trängt
in i skattefrågans detaljer. Jag har en känsla av att åtskilliga sömmar redan
ha visat sig vara tråckelarbete och att flera komma att framträda som mindre
hållbart skrädderiarbete under debattens gång. Det mesta av den direkta polemiken
mot dagens öppningsföreläsning får väl som sagt komma senare. Jag
skall till största delen uppehålla mig vid den politiska sidan av hans anförande.
Att upprepa eller föregripa tjänar inte mycket till, men med hänsyn till
vad finansministern sade i fråga om min meningsriktnings ställning skall jag
söka att på några punkter ta upp den handske han kastade.

Inte endast regeringens ledamöter, som nödgats stanna kvar här i arbetet
långt in på högsommaren, utan även den politiskt intresserade delen av svenska
folket har val fått en mycket bestämd känsla av att det skatteförslag yi
i dag behandla forcerats fram till ett avgörande. Man fick ett intryck av en sådan
avsikt redan under remissbehandlingen av skatteutredningens betänkande.
Detta stärktes, när propositionen pressades fram, och har sannerligen inte blivit
svagare i kraft av det utlåtande bevillningsutskottets majoritet presterat.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Den omstöpning] av vår beskattning, riksdagen fått sig ålagd att i dag företa,
bottnar inte i något starkt aktuellt behov att täcka statens utgifter. Jag
sökte nyss belysa detta. I någon sådan närliggande plikt att anvisa erforderliga
medel vila inte motiven för forceringen. Om man väljer att tala finansdepartementets
och därmed utskottets språk, kan man uttrycka saken så, att
vad som i dag skall beslutas är en förnyad avvägning av skattebördan. Det
gäller alltså i allt väsentligt en omfördelning av skattetrycket, inte en förändring
av detsamma. Starka skäl tala för att allvarliga försök snarast möjligt
böra göras för att systematisera och modernisera ett skattesystem, som
under krigets påfrestningar tänjts ut i en utsträckning, som inte förutsetts, då
systemet skapades. En sådan översyn bör naturligtvis göras med hänsyn till
normala förhållanden och inte under ett allmänt intryck av en typisk överkonjunktur
av en styrka och en art, som inte kan undgå att påverka uppfattningarna.
Den bör av lättförståeliga skäl göras efter en allsidig och förutsättningslös
utredning av de konsekvenser, tänkta åtgärder komma att medföra
enligt säkra erfarenheter. Då dessa förutsättningar inte kunnat åstadkommas,
komma vi fram till att provisoriska lösningar böra eftersträvas. Även i skattepolitik
gäller ju regeln, att forcerade lösningar ofta äro dåliga lösningar.

Uppenbarligen ligga de Verkliga skälen till den beskäftiga iver, med vilken
majoritetspartiet driver skatteproblemet till definitivt avgörande, förborgade
i den lösning man anser sig ha presterat. Det är mindre en avvägning
än en viss bestämd avvägning man vill genomdriva. Utskottets flitigast
utnyttjade ordvändningar äro »Utskottet har i likhet med departementschefen
funnit» och »Utskottet kan helt instämma i vad departementschefen anfört».
Detta är ingalunda någon tillfällighet eller något bevis på ovanlig följsamhet.
Det är ett uttryck helt enkelt för det faktum, att svensk socialdemokrati
i dag i skattefrågor tänker vad statsrådet Wigforss för länge sedan —- närmare
bestämt för nitton år sedan — tänkt ut. Man har sin koran: färdig, och
i urkunder av detta slag ändrar endast den otrogne, som inte fattar verbalinspirationens
bindande kraft.

Det finns intet skäl att än en gång söka sammanfatta eller ens beskriva
omfattningen av den kritik, för vilken skatteberedningens formuleringar utsatts
av opolitiska och politiska institutioner. Det finns inte heller orsak att
nu än en gång framhålla, vilken verklig sakkunskap som ligger bakom denna
kritik. Det finns inte ens anledning att något närmare granska bevillningsutskottets
säregna uttalande, att om en ännu icke genomförd kvarlåtenskapsskatt
i en framtid kommer att få allvarliga återverkningar på skattemoralen,
så beror detta på agitationen mot skatteförslaget, innan skatten genomfördes.
Det räcker att konstatera, att kritiken inte på någon avgörande punkt
förmått rubba finansministern i hans uppfattning och därför inte heller majoritetspartiet.
Man står kvar där man stått eller ställts, fast i tron. Man
anser icke ens kritiken värd annat bemötande än allmänna resonemang. Att
man under sådana förhållanden genomdriver sina teser, är inte märkvärdigt,
inte ens att man gör det utan minsta hänsyn till en utbredd allmän opinion.

Ingen begär, att minoriteten skall regera. Det må emellertid vara tillåtet
att fråga, huruvida det inte kunde vara klokt att vid ett beslut av detta slag
ta nagon hänsyn till opinionen bland en minoritet, som i och för sig inte är
så särskilt mycket mindre än den majoritet, som har beslutanderätten, speciellt
då denna rätt bygger på fullmakter, som inte äro alldeles färska. Visst
kan man, med utnyttjande av den politiska maktens alla möjligheter, diktera
sin vilja för hela svenska folket. Visst kan man i lag och författning föreskriva
vilka förpliktelser som helst för medborgarna utan hänsyn till vad
stora, grupper bland dom tänka, och känna. Statens makt har ingen begräns -

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

F förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
ning, detta bär världen sannerligen fått klart för sig under det sist gångna
decenniet. Men håller det inte också på att växa fram en förvissning, att
man i ett effektivt samhälle behöver något annat än medborgarnas passiva
lydnad inför överhetens påbud, att en samhällsutveckling i lycklig riktning
förutsätter aktiv lojalitet, vilja till aktivt medansvar från alla medborgares
sida. Denna inställning stärker man inte genom beslut, som strida. mot spridd
uppfattning om rätt och billighet. Möjligheten att diktera har sina gränser,
satta av människors krav på hänsyn även till en minoritets uppfattningar och
stämningar. Man må tala aldrig så väl avvägt och mjukt, herr finansminister,
så är det dock på det sättet, att finansministern just nu vill, åt hans vilja
i beskattningsavseende ovillkorligen skall bli den, som blir giltig för alla.

Synpunkter av den art jag nyss antytt behöva dragas fram, därför att de
för skatteförslaget ansvariga gärna motivera sina ståndpunktstaganden med
hänvisningar till verkliga eller förmenta krav från de grupper, på vilka herr
Wigforss’ parti bygger sin maktställning. Frågan, huruvida dessa krav, som
riksdagen alltså skulle fått sig förelagt att uppfylla, verkligen existera eller
ej, kan diskuteras i oändlighet. Sedan skatteförslaget fått bestämda konturer,
har man ej inhämtat valmanskårens mening, och därför kan en sådan diskussion
aldrig bli annat än ett uttryck för mer eller mindre sannolika gissningar.
Vad som förtjänar att slås fast är, att den socialdemokratiska regeringen
och dess socialdemokratiska riksdagsmajoritet bära det hela och fulla
ansvaret för dagens beslut, ansvaret för beslutets allmänna inriktning och för
varje dess detalj.

Förslagets svagheter och orimligheter i detalj och i stort ha framhållits
och komma väl även i dag att ytterligare framhävas. Genom att de lagt fram
detta förslag och driva det igenom ta socialdemokraterna hela ansvaret för
beslutets alla samhällsekonomiska eller samhällspsykologiska och politiska
konsekvenser. Jag förmodar, att man inte känner denna börda nämnvärt lättad
av kommunisternas flåsande iver att hänga sig med på ett hörn. Denna
iver borde snarare öka än minska betänksamheten hos ett parti med känsla
av ansvar inför svensk samhällsutveckling.

Statsministern vittnade för någon tid sedan om den avspänning, som skett i
svensk politik. Om jag inte missuppfattade referatet av hans inlägg, uttalade
han sin glädje över att de politiska partierna kommit varandra närmare på
väsentliga områden. Man kan oreserverat instämma med honom, och man kan
tillägga, att denna ömsesidiga förståelse varit och är av betydande värde för
svenskt samhällsliv. På ett alldeles särskilt sätt motsvarar en sådan ekumenisk
inställning också svensk tradition och det moderna svenska samhällets byggnad.
I själva verket ha vi inte de skarpa motsättningar i vår sociala organisation,
som på andra ställen i världen skapat så stora svårigheter. Svenskar, som
fylla sin samhällsuppgift i olika egenskaper, ha ingen svårighet att umgås
med varandra och förstå varandra. Gammal svensk bondedemokrati har överlevt
organisatoriska omstöpningar i samhällslivet och förmått överbrygga konstruerade
motsättningar genom sin vana att låta detta vara detta och att praktiskt
lösa frågorna.

Jag hörde av herr finansministerns anförande, att han för sin del inte fäste
sig så mycket vid, om det kom till en ganska stark uppdelning av de olika
grupperna här i samhället. Jag förmodar, att det i någon mån var i hastigt
mod och i känslan av att han har rönt rätt hårt motstånd, som han gjorde detta
uttalande, och jag hoppas, att det i varje fall inte skall vara uttryck för
åsikten hos alla ledande krafter inom den grupp han representerar.

Denna politiska och samhälleliga tillgång -— att vi försöka förstå varandra
•—■ bör omsorgsfullt vårdas. Den bör framför allt inte riskeras genom ett hårt

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
utnyttjande av politiska maktbefogenheter. Den kan vara mera värd än tillfälliga
segrar för en doktrinär uppfattning och en obehövlig politisk prestige.

Med mina utgångspunkter är jag allvarligt bekymrad för de samhällsekonomiska
konsekvenser, majoritetens skatteförslag kommer att få, men — och det
vill jag uppehålla mig vid — jag hyser också mycket stora farhågor för de
politiska följderna av ett beslut utan hänsyn till minoritetens mogna övertygelse.
Det kommer naturligtvis att sägas, och det har redan i skiftande formuleringar
sagts, att motståndet mot skatteförslaget är uppagiterat, att det
bottnar uteslutande i omsorg om den egna privatekonomien. Med en viss resignerad
trötthet väntar jag på beskyllningen att företräda en handfull miljonärers
intressen. En sådan beskyllning är naturlig, då man motsätter sig ett förslag,
vars ekonomiska risker till och med den främst ansvarige söker reducera
genom att redovisa, hur många eller rättare hur få, som han anser komma
att lida men av förslaget. Hans teknik är densamma, som om man skulle anbefalla
riskfyllda hastigheter på järnvägarna under framhållande av att det dock
är relativt få, som utsättas för olyckor på grund av hastigheten i jämförelse
med alla dem, som inte åka tåg. Utan förhoppning att bli trodd på mitt ord
av dem, som betrakta kritik mot skatteförslaget som högmålsbrott, deklarerar
jag, att övertygelsen om det föreliggande förslagets skadlighet bygger på en
uppfattning om dess samhällsekonomiska riskfylldhet och dess i väsentliga delar
oförenlighet med svensk rättsuppfattning. Man kan naturligtvis förneka
hållbarheten av denna uppfattning, men man kan inte vägra att se, att själva
uppfattningen finns och att den är spridd i stora befolkningsgrupper. Det är
de psykologiska och politiska konsekvenserna av detta faktum man underlåter
att draga, när man i oträngt mål tvingar igenom sitt skatteförslag.

Vill man tala i årtal, kan man säga, att dagens beslut kommer att draga ett
brett streck över det som trots allt skett under 1930-talet och under detta decennium
i svensk politik. Genom en enkel votering för man utvecklingen tillbaka
till tiden före 1928. Man aktualiserar motsättningar, som aldrig varit
annat än konstruktioner. Man skärper en strid, som i sin tillspetsning är politiskt
och samhälleligt steril. Man riskerar resultat, som en framgångsrik och
verklighetsbetonad svensk politiker i kraft av sin övertygelse och sin personlighet
nådde. Man bereder marken för en sådd, som kan komma att bära tvedräktens
skörd. Dagens skattebeslut för in den föråldrade, den utvecklingskvävande
klasskampsmentaliteten på ett nytt område, där den mindre än någonstans
hör hemma: på skattepolitikens domäner. Det gör det kanske mindre genom
beslutets faktiska konkreta detaljer än genom hela den inställning, åt vilken
det ger uttryck och om vilken jag förut har talat här. Även i det avseendet
äro vi i dag tillbaka till år 1928, till dåvarande riksdagsmannen Ernst
Wigforss revolutionära skattemotioner, som dock hade den fördelen, att de föredrogo
rent språk framför allmänna undanflykter och en allt döljande ordakonst.

Med den åsikt jag har om målet för klokt politiskt arbete och om de medel,
som i detta böra användas, beklagar jag uppriktigt, att denna situation drivits
fram. Möjlighet hade dock inte saknats att åstadkomma en samlande lösning,
som ingalunda hade betytt, att majoriteten skulle ha behövt ge avkall på
eu god lösning. Alla antydningar om en sådan utväg ha emellertid avvisats,
inte utan självmedveten överlägsenhet. Så har omgestaltningen av vårt skattesystem
blivit det definitiva beviset för vad olika förvarningar, inte minst under
denna riksdag, låtit oss ana — att den svenska socialdemokratien är sig
själv nog, att detta parti ämnar driva en hård linje, en hård ideologisk linje
i förlitan på den makt majoritetsställningen skänker.

Däremot kunna inga konstitutionella invändningar resas. Det finns riktningar,
som hysa den uppfattningen, att makt iir till för att begagnas. Det skall

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
bara sägas, att svensk socialdemokrati därmed tar på sig ett tungt ansvar,
uppenbarligen fullkomligt medvetet, och att oppositionen, åminstone den del
jag företräder, inte kan försumma att draga sina slutsatser av det nya läget.
Svenska folket bör också hållas underrättat om denna utveckling. Det bör veta,
att vi nu ba ett målmedvetet majoritetsvälde.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Herr Veländer: Herr talman! Folkpartiets ordförande i kammaren och högerns
ledare ha här från sina utgångspunkter — jag skall kanske säga utsiktspunkter
— deklarerat sin inställning till de föreliggande skatteplanema.
Turen har så kommit till högerns representanter i utskottet, som ha att svara
för den till utskottets betänkande fogade, med nr 2 betecknade reservationen.

Denna reservation bygger på den uppfattningen, att en lösning av skattefrågan
överhuvud taget icke nu bör genomföras. Det tillkommer sålunda reservanterna
att främst söka prestera skäl för denna ståndpunkt, däremot icke
en ingående detaljkritik av utskottets förslag och den till grund därför liggande
propositionen. En annan sak är, att vi under debattens fortgång, i den
mån anledning och tillfälle därtill gives, självfallet icke avse att undanhålla
kammaren våra meningar på de olika avsnitten av betänkandet.

Innan jag går in på reservationen, skall jag i anslutning till finansministerns
anförande i debattens början tillåta mig några erinringar.

Finansministern framträder i olika sammanhang såsom den verklige för
att icke säga den ende representanten för den allmänna välfärden. Han sökte
också att nu illustrera detta genom åberopande av ett testamente, som upprättats
av en man, vilken gått bort för över ett halvt sekel sedan, och där det
förekom någonting om att förmögenheter verkade till människornas olycka.
Det förefaller mig, som om finansministern tog detta uttalande något för
allvarligt. I varje fall bör man inte därav draga den slutsatsen, att man uppträder
såsom lyckobringare, om man söker hjälpa människorna -— förmögenhetsägama
— bort från denna olycka och detta genom att förgöra dem. Det
sker mot deras egen vilja, och fråga är, om det inte också sker till samhällets
ofärd. Och sker det, så blir det med utnyttjande av den politiska makt, som
är finansministern given och som han är beredd att med den största hänsynslöshet
till det yttersta utnyttja.

Hur tillämpade för resten Alfred Nobel själv denna sats i sitt testamente?
Lade han inte upp saken på det sättet, att hans stora förmögenhet skulle förbli
ograverad och att många människor skulle tillföras mycket betydande förmögenhetsbelopp?
Och finansministern själv har ju för övrigt helt nyligen
befordrat denna Alfred Nobels avsikt och strävan genom att föreslå en vidsträckt
skattebefrielse för Nobelstiftelsen, därvid det också förutsatts, att mottagarna
av de stora nobelprisen icke skulle behöva erlägga skatt för dem.
Med sådana exempel kommer nog inte finansministern så synnerligen långt i
sin bevisföring.

Däremot tror jag, att finansministern kommer och har kommit väsentligt
längre genom sin ständigt upprepade hänvisning till att målet för hans strävan
på skattepolitikens område det är och har varit att lätta skattetrycket för
de små, för de många i samhället. Nu är det emellertid så, att detta inte är
någon finansministerns speciella linje. Det är, så vitt jag vet, alla partiers
linje, och de borgerliga partierna vilja till och med utsträcka den förmån, som
finansministern vill bereda det stora flertalet, alltså de många, till att omfatta
även de få.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

I det ''sammanhanget skulle jag vilja ''ställa en fråga till finansministern.
När man i alla möjliga sammanhang talar om angelägenheten av att lätta skattetrycket
och detta enkannerligen för de många, då är väl detta inte blott
ett talesätt, utan man har väl ett utformat program! Finns det då någon
gräns för denna skattelättnad? Eller med andra ord: vilket mål eftersträvar
finansministern, när det gäller skattelättnaden? Ett genomförande av de nu
aktuella skatteplanerna kommer väl att medföra, att omkring 1 300 000 inkomsttagare
i detta land bli helt befriade från statsskatt; jag vet. inte, om
siffran är exakt, men den är nog det åtminstone i det närmaste. Är det ur
olika synpunkter önskvärt och lämpligt, att man går hur långt som helst på
skattelättnadens väg? Man kan väl inte mena, att det gäller att helt planlöst
gå hur långt som helst, blott man kan upprepa, att man skärper skattetrycket
för de få och därigenom hjälper de många! Är det inte ur samhälleliga
synpunkter önskvärt, att det stora flertalet medborgare, de som ha att
utöva beslutanderätten i samhället, få en erinran — om än blygsam ^— därom
att det gives någonting som heter statens utgifter och att det är en allmän
plikt att efter förmåga bidraga därtill? Företrädarna för denna majoritet
få inte handskas hur som helst med statens angelägenheter, och detta därför
att de själva undgå att bidraga till kostnaderna för dessas bestridande;
de böra m. a. o. känna att också de själva äro bidragsgivare. Jag har för min
del den inställningen, att, även om jag är anhängare av tanken på skattelättnader,
jag dock vill ha. något av ett program även på den punkten. Vart vill
sålunda finansministern komma? Skall man eliminera skatteplikten för alla
icke-förmögenhetsägare, så länge det finns någon förmögenhetsägare att hålla
sig till? För min personliga del ansluter jag mig till den uppfattningen, att
när man lättar skattebördan för de många på bekostnad av de få, kunna dessa
senare till sist komma att helt försvinna från arenan. Jag tror att det kan
komma att gå på det sättet. Vi kunna alltså komma i ett sådant läge, att
finansministerns efterföljare får arbeta i motsatt riktning mot vad herr Wigforss
nu gör och alltså öka beskattningen undan för undan för de lägre och
lägsta inkomstskikten- Hur skall eljest det allmännas inkomstbehov fyllas,
sedan herr Wigforss och hans meningsfränder slaktat samhällets bästa mjölkkor? Jag

är inte säker på att finansministern gjorde full rättvisa åt de synpunkter,
som uppburit skattepolitiken i det förflutna. Finansministern talar
om att man städse på borgerligt håll, och kanske särskilt på högerhåll, har
varit motståndare till alla skattelättnadsprogram. Jag tror emellertid, att detta
icke är riktigt och att därtill en jämförelse mellan förhållandena nu och i
det förflutna inte ger något rättvist utslag, vare sig man håller sig till abstrakta
resonemang eller till siffror. Vad som har kunnat genomföras i skatteväg
under tidigare skeden har nämligen varit utomordentligt begränsat, jämfört
med hur det ställer sig i dag, och jag tror därför, att det inte är någon mening
med att här falla tillbaka på uppfattningar, som fördes till torgs för t. ex.
50 år sedan i det ena eller andra sammanhanget.

Men om jämförelser av dylik art ändå skola göras, så bör herr finansministern
inte glömma bort sig själv. Han har i olika sammanhang präglat en del
slagord, som förmodligen ha haft en utomordentlig betydelse, när det har
gällt att påverka den allmänna opinionen kanske oftast i felaktig riktning.
Han bär t. ex. anfört, att de fattiga »ha rätt att minska på de rikas rikedom,
rätt att på allvar främja en jämnare fördelning av välståndet». — De fattiga
»förstå inte, att en begränsning av dessa förmögenheter skulle skada produktionen,
skulle minska hela samhällets välstånd och därigenom skada även de
fattigas egen ekonomiska ställning». —- »Var krona, som flyttas över från

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
den rike till den fattige, kommer alltså till bättre användning». — »Fn åsna,
lastad med guld, stiger över murar som obevekligt stänga vägen för den naturliga
begåvningen.»

Ha dessa ord eller uttalanden någonting att göra med dagens läge, herr finansminister?
Och detta är uttalanden, som Ni själv har fällt. Det är kanske
inte påkallat att mera ingående syssla därmed.

Det är därför kanske onödigt att fråga: inte är det väl exempelvis några
av regeringens ledamöter som i egenskap av åsnor, lastade med guld, ha äntrat
taburetterna? Vilka andra vägar för deras naturliga begåvning och ambition
är det som ha varit obevekligt stängda? Det nuvarande samhället ser inte ut
på sådant sätt, att uttalanden sådana som dessa kunna eller böra användas såsom
illustration.

Att herr Wigforss har varit intresserad av de fattigas förhållanden, är
uppenbart, men detta har inte på något sätt varit ett särmärke just för honom.
Herr Wigforss menar dock, att de fattiga böra få mera och de andra
medborgarna mindre, men även den borgerliga uppfattningen går ut på att
de fattigas ställning undan för undan skall förbättras. Detta skall emellertid
enligt denna vår uppfattning inte ske genom ett utskiftande eller en omfördelning
av den egendom, som finns, utan genom skapande av nya värden, av
ökade möjligheter att tillgodose och tillfredsställa människornas behov. På
den vägen vilja de borgerliga nå fram till en jämnare egendoms- och inkomstfördelning
och jämväl i övrigt åvägabringa större trygghet och högre välstånd
för alla.

År det inte en sådan utveckling som har pågått och pågår sedan årtionden
tillbaka? Sedan herr Wigforss år 1928 började framföra sina paroller om
egendomskonfiskation till varje pris, har vår nationalinkomst stegrats från
åtta miljarder kronor till tjugu miljarder kronor, alltså med 150 procent, och
den taxerade inkomsten har stigit med drygt samma procenttal, eller från
cirka fem och en kvarts miljard till nära fjorton miljarder kronor. I det sammanhanget
har herr Wigforss tillfredsställelsen att kunna konstatera ett för
honom säkerligen, mycket glädjande faktum, nämligen att kapitalinkomsten
under denna period siffermässigt knappast undergått någon ändring alls;
om. hänsyn tages till penningvärdesförsämringen, finner man alltså att kapitalinkomsten
starkt nedgått.

Utvecklingen av statens inkomster under angivna tid markeras av att dessa
exempelvis år 1928 uppgingo till 787 miljoner kronor, under det att desamma
år 1947 beräknas utgöra 4 867 miljoner kronor, således mer än sex gånger så
mycket.

Resultatet av den utveckling, som sålunda antytts, belyses ock av ett uttalande
förliden höst av statsrådet Möller vid en stor kongress här i Stockholm
med starkt internationellt inslag. Hans vittnesbörd gavs den formen, att intet
annat land i världen erbjuder sina medborgare sådana sociala förmåner som
Sverige av i dag.

. Jag utgår ifrån att finansministern inte vill jäva detta vittnesbörd. Det
visar, som jag nyss sade, att vi äro på rätt väg, det visar att de välståndsskapande
faktorerna inte böra beskäras eller hämmas, utan att det är deras
effektiva utnyttjande som bildar utgångspunkten och grunden för ett ökat välstånd
inom vårt svenska samhälle och därigenom överhuvud taget för ett rikare
mänskligt liv.

Finansministern hade mycket litet att säga om högerns reservation till utskottets
betänkande. Han var dock upprörd över att det i denna förekommer en
mening, i vilken det heter, att förslaget till kvarlåtenskapsskatt måste anses stå
i uppenbar strid med det allmänna rättsmedvetandet. Ja, vad innebär detta

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

För ordnings förslår/ om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
vårt uttalande? Det överensstämmer med inånga av remissinstansernas uttalanden.
Det är nog rent nonsens att i likhet med finansministern säga, att högern
med detta uttalande har velat göra sig till någon speciell bärare av det allmänna
rättsmedvetandet och därmed utmanat andra folkgrupper. Vårt uttalande rör
dock ett förslag, vilket vilar på grunder, som icke ha något gemensamt med de
principer, varpå den nuvarande rättsordningen på området är uppbyggd. Och
hur än finansministern ser på dessa ting, tror jag, att han måste medge, att
detta är riktigt. Kvarlåtenskapsskattens karaktär och konstruktion strida bestämt
mot det rättsmedvetande och den rättsuppfattning, som uppbära den nu
gällande lagstiftningen på området. Detta är vad vårt uttalande innebär, och
följaktligen är det icke någon mening med att söka blåsa upp till strid mellan
olika folkklasser med utgångspunkt från detta uttalande.

Finansministern uppehöll sig något vid bolagsskatten, och det framgick, att
han hade uppmärksammat och fäst ett visst avseende vid kritiken mot dess
föreslagna höjning. Han var därför försiktig och yttrade huvudsakligen, att i
nuvarande läge kunde man nog ta ut 40 procent i skatt. Ja, jag skulle för min
del måhända kunna dela finansministerns uppfattning därvidlag; om man betonar,
att det är just med hänsyn till det nuvarande läget, som en skatt av
denna höjd ifrågasattes, så kan man nog säga, att det inte är någon olycka som
sker i och med en sådan beskattning just nu. Bolagsinkomsterna ha ju stegrats,
det kan ingen förneka, och de största inkomsterna ha väl, kan jag tänka mig,
fallit på skogsindustrierna och verkstadsindustrien. Om finansministern i dagens
läge med utgångspunkt från den ökade skatteförmågan vill belasta dessa inkomster
med ytterligare 25 procent av den gällande skatten, så vet jag inte,
om den saken skulle behöva väcka så synnerligen starkt motstånd. Men nu
har frågan inte lagts upp på det sättet. Den nuvarande bolagsskatten är ju en
rörlig skatt, som alltså utan någon författningsändring eller överhuvud taget
några speciella åtgärder kan ändras. Om det är finansministerns mening, såsom
han här antydde, att det endast är i nuvarande läge, man skall räkna med ett
skatteuttag av 40 procent, och att man sedan, så snart konjunkturförändringar
inträda, som försätta företagen i ett sämre läge, automatiskt skall gå in för
en reduktion, varför har han då ansett, att den nuvarande rörligheten i företagens
beskattning skall elimineras och ersättas med en fast skatt? Man kan inte förtänka
de människor, som taga del av finansministerns resonemang, om de inte
kunna draga de slutsatser, som finansministern här avsåg att framhäva.

När finansministern berörde de juridiska personernas ställning i beskattningshänseende,
åberopade han vidare, att dessa nu kunna falla tillbaka på
avskrivningsregler, som äro de mildaste, som finnas i något land. Jag begagnar
tillfället att konstatera, att finansministern således vid diskussionen om de
ekonomiska företagens beskattning har byggt på existensen av dessa avskrivningsregler,
och jag vill göra finansministern den frågan: är det alltså finansministerns
mening, att dessa avskrivningsregler icke skola elimineras utan fortbestå?
Jag blir tacksam för ett uttalande på den punkten.

Det är ytterligare eu sak, som jag i inledningen till mitt anförande såsom
reservant icke kan förbigå med tystnad. T skatteberodningens betänkande, i den
kungl. propositionen och i utskottsbetänkandet antydos det, att de borgerliga
partierna, och bland dem högern, redan år 1940 och jämväl i senare sammanhang
skulle ha uttalat sig för eller rekommenderat en skärpning av förmögenhetsbeskattningen
och att högern sålunda nu hade att ta konsekvenserna_ av
denna sin tidigare ståndpunkt. Denna historik är emellertid icke blott missvisande,
den är, skulle jag vilja säga, osannfärdig. Den bygger på ett allmänt
uttalande, gjort av inom finansdepartementet i januari 1940 tillkallade särskilda
sakkunniga för övervägande av värnskattens utformning, och på det

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
förhållandet, att bevillningsutskottet har åberopat detta i ett sitt betänkande
till 1940 års riksdag. Vid dryftande av frågan, huru tillräckliga medel skulle
kunna uppbringas för försvarets tryggande, anförde de sakkunniga: »Starka
skäl tala däremot för att låta det särskilda bidrag, som förmögenheterna synas
böra lämna till täckning av krigsperiodens utgifter, få karaktären av ett engångsoffer.
Därmed torde emellertid följa, att ett visst uppskov med utformningen
av en värnskatt på förmögenhet får tagas i övervägande. Sålunda har
anförts, att en förmögenhetsskatt av här åsyftade storleksordning icke bör uttagas
samtidigt med en sådan skärpning av krigsbeskattningen i övrigt, som nu
överväges. Vikten av denna synpunkt bör erkännas liksom även önskvärdheten
av att skatten uttages vid en sådan tidpunkt och på ett sådant sätt, att olägenheterna
för näringslivet och de enskilda medborgarna icke bliva alltför stora.»

Sedan har man i skilda sammanhang funnit det lämpligt att åberopa detta
uttalande med uteslutande av vad de sakkunniga anfört därom, att en förmögenhetsskatt
av då åsyftad storleksordning icke borde uttagas samtidigt med en
sådan skärpning av krigsbeskattningen i övrigt, som av de sakkunniga övervägdes.

De sakkunnigas förslag till skatteskärpningar genomfördes vid 1940 års
riksdag, och därefter ha jämväl andra och betydande skatteskärpningar genomförts
och blivit bestående.

Det förefaller, som om man med denna utgångspunkt borde vara litet försiktig,
när man söker falla tillbaka på högerns rekommendationer av en skärpt
förmögenhetsbeskattning. Det är nämligen inte alltid en förvanskning av fakta
blir sannfärdig, blott den upprepas tillräckligt ofta.

Högern har alltså utan att vara bunden av några tidigare utfästelser kunnat
överväga innebörden och de förutsebara verkningarna av de föreliggande förslagen
till omläggning av vårt beskattningsväsen. Det är klart, att, om vårt
finansiella läge blir sådant, att man tvingas att överväga även en skärpt förmögenhetsbeskattning,
högern inte kommer att undandraga sig sin medverkan
vid ett sådant övervägande, men förutsättningen är den sålunda angivna, och
måste det i sådant sammanhang ingående övervägas, vilka principer som böra
tillämpas för att de samhällsekonomiska verkningarna skola bli så litet förödande
som möjligt.

Med detta, herr talman, kommer jag så in på reservationen. Jag anhåller om
tillgift för att jag, efter vad jag nu kan finna, blir en smula långrandig.

Att de förslag, som möta oss i bevillningsutskottets föreliggande betänkande,
äro av en för vårt ekonomiska och samhälleliga liv synnerligen ingripande och
till sina verkningar mycket svåröverskådlig natur, är uppenbart. Reservanterna
ha därför, såsom redan antytts, ställt den frågan, huruvida de förhållanden,
som i skilda hänseenden nu känneteckna läget i vårt land, bilda en lämplig
utgångspunkt för genomdrivande av dessa förslag.

På den ekonomiska politikens område råder för närvarande förvirring. Denna
förvirring sammanhänger till väsentlig del därmed, att tiden sprungit ifrån så
många av våra gamla föreställningssätt. Detta gäller, såsom någon av våra
mest kända nationalekonomer starkt hävdat, i hög grad frågan om sparandets
ställning och betydelse i den ekonomiska utvecklingen. Det är här icke fråga
om den icke så alldeles okända tesen, att sparandet till och med kan bliva för
stort; den är icke aktuell just nu. Enligt hävdvunnen konservativ uppfattning
bör den förtänksamma människan avstå från stundens njutning eller konsumtion
för att bygga upp något för framtiden, vare sig syftet är en egen pension eller
de efterkommandes väl. Genom att samhällsmedlemmarna avstå från att använda
en viss del av sina inkomster för omedelbar konsumtion bli produktionsfaktorer
tillgängliga för långsiktiga investeringar i bostäder, fabriker, kom -

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
munikationsanläggningar m. m. Därigenom ökas samhällets produktionsförmåga,
så ock förutsättningarna för fortsatt framåtskridande.

Den nu antydda inställningen har, även om den offentligt icke underkännes,
uttunnats och förflackats. Människorna äro icke längre allmänt på det klara
med att de i olika sammanhang främst skola lita till sig själva och först i
andra hand till samhället och dess hjälpåtgärder. Dagens tendens till minskat
sparande sammanhänger åtminstone delvis därmed. Har den synpunkten månne
på något sätt beaktats vid förberedelserna till och framläggandet av skattepropositionen?
Den frågan synes mig böra besvaras nekande. Man har inte varit
inne på någon diskussion därom.

Vårt penningvärde, som sedan tiden för krigsutbrottet nedgått med över 50
procent, är alltjämt på glid, efter allt att döma på starkt glid. Efter misslyckandet
av tvenne s. k. rundabordskonferenser har regeringen äntligen nått
därhän, att den funnit sig böra presentera något av ett program för inflationens
motverkande. Huru det kommer att fullföljas och med vad resultat, därom
kan i varje fall nu ingenting sägas. Kvar står emellertid, att inflationens bekämpande
utgör vårt mest trängande problem just nu och att detta faktum icke
borde förbises av någon.

Rörande löneutvecklingen och inkomstbildningen på något längre sikt kunna
vi näppeligen göra oss någon föreställning. Den allmänna konjunkturen kan,
innan världsläget nått ens någon nämnvärd grad av stabilitet, komma att undergå,
snart sagt, vilka kastningar som helst. Detta betyder emellertid, enligt mitt
sätt att se, att förutsättningar nu helt saknas för att med utsikt till bestående
resultat på allvar diskutera skatteunderlagets och därmed de direkta statsskatternas
storlek, skattebördornas avvägning samt möjligheterna att upprätthålla
vår ekonomiska och sociala standard. Ett uttryck för denna ovisshet är kanske
ock, att till och med finansministern själv börjat tala om någon paus i reformsträvandena,
vad som än kan menas därmed.

Ett annat uttryck därför utgöra måhända de undersökningar eller utredningar,
som lära ha igångsatts för åstadkommande av något slags nationalbudget.
Meningen därmed måste väl vara, att man skall söka nå fram till ett klarläggande
så långt möjligt av våra ekonomiska och statsfinansiella möjligheter även
på något längre sikt.

Den händelseutveckling, ekonomiskt och socialt, som vi befinna oss mitt
uppe i, kan utan överdrift betecknas såsom något av en det svenska samhällets
kris. De föreliggande skatteplanerna understryka detta förhållande. Den nya
romantiken om statens förmåga att dirigera och reglera ntgör dess bakgrund.
Denna romantik har visserligen många och energiska tillskyndare, men den
har hitintills näppeligen presterat något av bestående värde i fråga om den
allmänna ekonomiska utvecklingen och våra möjligheter att i olika sammanhang
hävda oss. Den har sålunda ännu icke bestått något allvarligt prov.

Allting flyter, kan man sålunda säga, och till detta kan man knyta den
frågan: bör under sådana förhållanden verkligen ett fastställande av ramen
för ett nytt skattesystem och en avvägning av skattebördans fördelning medborgarna
emellan komma till stånd? Kan en sådan fördelning bli något att
lita på, att tro på? Ur sakliga synpunkter kan svaret på den frågan inte gärna
bli annat än nekande. Andra skäl peka i samma riktning.

Den utredning, som ligger till grund för propositionen, kan icke anses utgöra
någon verklig utredning. Den har begränsats till element och faktorer
av rent formell eller teknisk art, och även i fråga om dessa lider den av en
starkt framträdande brist på klarläggande.

Skatteberedningen har sålunda enligt mitt sätt att so icke sökt åvägabringa

Första kammarens protokoll 1047. Nr 35. 4

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
någon ökad kännedom om företeelser och sammanhang på beskattningsområdet
eller att analysera och klarlägga dessa.

Sedan man tagit del av betänkandet, vet man icke mycket mer om de föreliggande
problemen än förut. Man har endast fått beredningens subjektiva
syn på de olika tal, efter vilka de direkta skatterna skola uttagas. Beredningen
har helt godtyckligt bestämt vissa belopp, vilka de olika skatterna
skola avkasta, och lika godtyckligt fastställt skalor för dessa skatter. Motiveringar
förekomma mycket sparsamt, och i de fall, beredningen gjort sig besvär
att anföra sådana, äro de ofta oriktiga. Beredningens resonemang gå i
många fall icke alls ihop, och starkt missvisande uppgifter och framställningar
förekomma i skilda hänseenden. Jag är beredd att lämna exempel på det anförda.
I detta sammanhang hänvisar jag till åtskilliga remissinstansers uttalanden.

Beredningen har eftersträvat att draga till skatteskruven på alla håll, bortsett
från de lägsta inkomstskikten. Beredningens fiskaliska inställning karakteriseras
bäst därav, att den visat en påtaglig kallsinnighet gentemot de
särskilt hårt drabbade i samhället, i det att den icke föreslagit någon höjning
av det nuvarande avdraget å 1 000 kronor för ömmande omständigheter, trots
penningvärdets kraftiga försämring.

Yad beredningen åstadkommit kan i korthet sägas vara det, att den petat
upp de flesta skattesatser, som den uppmärksammat, samt åter presenterat
den förlegade kvarlåtenskapsskatten från år 1933, knappast ens nödtorftigt
avdammad.

Verkningarna av beredningens förslag äro föga belysta i betänkandet. De
rent tekniska verkningarna för de enskilda fysiska personerna äro mycket
ofullständigt redovisade. De sammanlagda verkningarna av olika skatter för
en och samma skattskyldig, som drabbas därav, ha icke undersökts, såvitt
framgår av betänkandet. Frågor angående skatteövervältring och förslagens
nationalekonomiska verkningar har beredningen praktiskt taget icke ägnat någon
uppmärksamhet. Det har icke övervägts, huruvida de föreslagna skatteskärpningarna
kunna föranleda emigration, kapitalflykt, ökad konsumtion, tesaurering
eller andra åtgärder, som i det långa loppet kunna åstadkomma en
sammankrympning av produktionsapparaten och en nedgång i produktionen.
Beredningen har med ett ord sagt icke sökt lösa sin uppgift, om därmed avsetts
att åstadkomma en verklig och objektiv utredning.

Skulle beredningens förslag genomföras, bleve skatterna i vårt land de allra
hårdaste i världen. Den slutsatsen är riktig. Vår beskattning skulle alltså
bli kännbarare än i de länder, som drabbats av kriget. Man måste fråga sig,
varför vårt land, som undgått kriget och har sin produktionsapparat oförstörd
och som hade ett mycket gott finansiellt utgångsläge både vid krigets utbrott
och vid dess slut, skall behöva göras till det mest skattetyngda landet på vår
jord, och var ligger i så, fall felet därtill och ansvaret därför?

Vad här sagts om skatteberedningen respektive dess betänkande gäller även
om den kungl. propositionen, som helt bygger därpå.

Det aktuella statsfinansiella läget, som man i alla sammanhang skjuter
framför sig, kan näppeligen heller åberopas till stöd för en lösning i nu förevarande
sammanhang. Departementschefen har visserligen ansträngt sig för
att åstadkomma luckor i budgeten. Den skattelättnad, som kalkylerades med
i den framlagda finansplanen våren 1946, rörde sig om cirka 100 miljoner
kronor. Nu är det fråga om kanske 350—400 miljoner kronor, således en väsentligt
högre siffra. De direkta barnbidragen ha också rört sig uppåt. Finansministern
har dock haft väldigt svårt att hålla farten i jämförelse med
inkomstutvecklingen. Redan den vid riksdagens början framlagda statsverks -

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
propositionen för det nu inträdda budgetåret upptog en inkomstökning av icke
mindre än 735 miljoner kronor i förhållande till de av departementschefen våren
1946 beräknade statsinkomsterna.

I en sådan situation och mot bakgrunden av en sådan utveckling, och för
resten oberoende därav, måste det framstå såsom orimligt att söka göra gällande,
att det för vinnande av täckning av statens utgifter är motiverat eller
ofrånkomligt att exempelvis genom en från alla håll, bortsett från departementschefen
själv och hans skatteberedning, så fullständigt underkänd skatteform
som kvarlåtenskapsskatten tillföra statskassan ca 40 miljoner kronor eller
sålunda knappt 1 % av de beräknade inkomsterna för det nu sedan den 1 juli
löpande budgetåret. Argument och synpunkter av dylik art äro ingenting annat
än förevändningar.

Finansministern yttrade i debattens början, att man nu måste avväga beskattningen
så, att man slipper en höjning nästa år. Jag skulle vilja ställa
frågan: varför skall man inte uppskjuta skattehöjningen, till dess det visat
sig, att den blir absolut nödvändig? Varför skall man gå händelserna i förväg?
Uppenbart är ju, att hur man än ser dessa ting, bär man inga fasta utgångspunkter
för att ange, hur det statsfinansiella läget ter sig, när vi om ett år
skola börja tänka på budgeten för budgetåret 1948/49. Det förefaller mig således
rätt anmärkningsvärt, att man i olika sammanhang gör gällande, att den
skatteavvägning, som skall ske just nu, måste ske med utgångspunkt från beskattningsåret
1948/49, om vars ingårfg eller utgång vi för närvarande bra
litet veta.

Denna erinran framträder med särskild tyngd icke minst mot bakgrunden
av den nyss omnämnda differensen på 735 miljoner kronor i inkomstberäkningen
för budgetåret 1947/48 våren 1946 och vid riksdagens början.

Den mångfald av spörsmål av grundläggande betydelse för vårt beskattningsväsen,
som herr Wigforss enligt direktiven för 1944 års allmänna skattekommitté
själv ansett böra utredas och klarläggas, har knappast ännu hunnit fram
till något stadium av utredning. De betydelsefulla frågorna om en kommunal
skattereform och en effektiv kommunal skatteutjämning vila alltjämt i finansdepartementet
utan att till synes föranleda något större intresse från departementschefens
sida. Och dock kommer det sätt, varpå dessa sistnämnda frågor
lösas, att öva en väsentlig inverkan på belastningen av underlaget för den
statliga beskattningen.

Med hänsyn till nu antydda omständigheter framstår det såsom naturligt, att
tveksamhet måste råda om lämpligheten att i närvarande läge gå in för en
reformering eller omvandling av den direkta statliga beskattningen respektive
grunderna därför. Jag och mina medreservanter ha i varje fall icke kunnat
ansluta oss till inom utskottet uppkomna förslag i sådan riktning.

Under diskussionen inom utskottet av propositionen och de föreliggande
motionprna ha vi emellertid sökt rikta uppmärksamheten på angelägenheten av
inflationens motverkande och i anslutning därtill främst velat hävda synpunkter
av penningpolitisk art. I det sammanhanget ha vi mött den frågan: kan något
av de politiska partierna engagera sig för ett sådant program med hänsyn till
sitt förflutna — jag kanske skall säga sina vallöften? Den frågan har emellertid
icke krävt något svar, Vi ha nämligen icke förutsatt någonting annat än att
alla vid ärendets utskottsbehandling representerade partier skulle samfällt
gå in för en sådan linje eller rekommendera ett sådant program. Konsekvensen
därav skulle ha blivit bland annat ett undanskjutande av skattelättnadsprogrammet.
Vi ha för vår del oförbehållsamt accepterat icke blott satsen, att ett
stabilt penningvärde är en oundgänglig förutsättning för en sund ekonomi
allmänt taget, utan också den uppfattningen, att i närvarande läge ingen uppgift

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
vore mera trängande eller angelägen än penningvärdets stabilisering, en stabilisering,
som då borde eftersträvas och befordras, icke allenast genom någon
enstaka åtgärd eller någon viss typ av åtgärder utan genom ett insättande av
alias våra gemensamma ansträngningar på snart sagt alla områden, även beskattningens.

Mitt eget resonemang inom utskottet har fallit sig så mycket lättare, som
det utgjort en upprepning i stort sett av den tankegång, som jag något utvecklade
vid behandlingen förliden höst av propositionen om omsättningsskattens
slopande såväl inom bevillningsutskottet som här i kammaren. Jag
menade då, att man inom utskottet borde förena sig i en hemställan om propositionens
avvisande. Det var nämligen enligt min mening en ur sakliga synpunkter
sett felaktig och missriktad — jag vill icke säga misslyckad — politik,
som triumferade med omsättningsskattens avveckling i dåvarande läge.

För den penningpolitiska linjen, om jag så får uttrycka det, har emellertid
icke heller nu funnits någon resonans inom utskottet.

Icke utan beklämning tar man del av utskottets motivering på denna punkt
— den återfinnes å s. 43 i betänkandet. Frågan om vidtagande av åtgärder till
förhindrande av en inflatorisk utveckling, säger utskottet, är visserligen den
mest betydelsefulla i svensk politik, men eftersom Kungl. Maj:t nu framlagt
förslag om skattelindring, ansluter sig utskottet till den meningen, att bekämpandet
av de inflatoriska tendenserna icke bör ske genom ett bibehållande av
det nuvarande höga skattetrycket. För omvårdnaden av vårt penningvärde, som
enligt utskottet kräver åtgärder av allenast mera tillfällig art, böra för den
skull andra vägar väljas. — Detta är innehållet av vad utskottet har att säga
rörande den enligt dess eget förmenande mest betydelsefulla frågan i svensk
politik!

Utskottet har icke ens antydningsvis några! vägar att rekommendera i
kampen mot inflationen. Utskottet aktar sig också väldigt noga för att i något
sammanhang antyda sin uppfattning om betydelsen av de avsedda skattelättnaderna
samt dessas illusoriska karaktär mot bakgrunden av ett försämrat penningvärde.

Skattelättnaden, hur stor är den egentligen? Kompenserar den verkningarna
av en eventuellt fortsatt inflation eller riskerna för produktionens utveckling
och därmed för minskningen i skatteunderlaget för det allmänna?

I detta läge ha emellertid högerreservanterna nödgats överväga, hur i avvaktan
på en mera definitiv skattereform skattelättnadskravet lämpligen bör
tillgodoses. Alla mena. ju att det måste ske. Därvid ha självfallet olika möjligheter
stått öppna. Motiv skulle icke ha saknats för att, med bibehållande av nu
gällande skattesystem i övrigt, komplettera detta med de enligt propositionen
föreslagna förhöjda ortsavdragen, vilket skulle ha inneburit en icke föraktlig
skattelättnad. En annan linje har anvisats i de av herr Domö m. fl. väckta
motionerna, avseende införande såsom ett provisorium av schablonmässiga skatteavdrag.
Avvägningen av dessas storlek kan visserligen diskuteras, men vi ha
till sist ansett oss kunna stanna för att förorda deras införande med i motionerna
angivna belopp.

Någon frågar måhända i detta sammanhang, huruvida utskottsbehandlingen
varit av klarläggande innebörd och om den utgjort en fri prövning, en objektiv
prövning? I sådant hänseende vill jag till en början hänvisa till vad jämväl
förut anförts, nämligen att den föreliggande propositionen helt bygger på de
av skatteberedningen utarbetade förslagen i ämnet. Ordföranden i skatteberedningen
och dess dominerande kraft har varit finansministern själv. Av skatteberedningens
åtta övriga ledamöter har en blygsam minoritet sitt politiska hemvist
inom de borgerliga partierna. Fyra tillhöra finansministerns eget parti och

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
en det kommunistiska partiet. De socialdemokratiska ledamöterna av beredningen
äro samtliga ledamöter jämväl av bevillningsutskottet, en tillika dess ordförande.
Utskottets sekreterare har varit sekreterare även hos beredningen. Han
har förmodligen också, vilket jag inte har kunnat konstatera, fungerat såsom
konsult under propositionens utarbetande. Yågar man tro, att den majoritet av
beredningen, som såsom ledamöter av utskottet haft att deltaga i utskottsbehandlingen
och jämväl leda denna behandling, skulle på någon mera avgörande
punkt kunna springa ifrån sina uppfattningar såsom ledamöter av beredningen
och därmed desavuera beredningen, sig själva och sin ledare, finansministern?
Nej, det vågar man icke tro. Detta måste också innebära, att majoriteten av utskottet
gått till utskottsbehandlingen med, praktiskt talat, förutfattade meningar.
Till sina grunder och på varje punkt av nämnvärd betydelse har propositionen
därmed varit att betrakta såsom av riksdagens majoritet redan på förhand
prövad och antagen. För folket och landet, dess framtid och utveckling
avgörande spörsmål bestås väl som regel, objektivt sett, just en dylik behandling.
Med mitt sätt att se kan jag icke annat än beklaga detta, dock utan hopp
att kunna komma fram till någon annan ordning.

Utskottets föreliggande betänkande utgör heller ingenting annat än ett
svärjande på magisterns ord. Ingenting ses i sitt sammanhang. Varje avsnitt
eller förslag betraktas med hänsyn till sina verkningar såsom helt isolerat. De
totala verkningarna för exempelvis en och samma skattskyldig låtsas man
inte om. Man avväger inkomstskatten för sig, den årliga förmögenhetsskatten
för sig, dess komplement kvarlåtenskapsskatten för sig, bolagsbeskattningen
för sig o. s. v. Ordet »avvägning» är förresten missvisande i detta sammanhang.
Utskottet självt uttalar nämligen, att det gäller, icke ett avgörande, fotat på
objektiva grunder, utan en subjektiv prövning. Och denna subjektiva prövning
sammanfaller helt med departementschefens intentioner. Det talas icke om någonting
annat än skattelättnader för de många, departementschefen har uttalat
sig så och så, Kungl. Maj:t har menat det och det, och utskottet menar precis
detsamma!

Ur departementschefens synpunkt lämnar utskottets nit intet övrigt att
önska. Ett exempel härpå. Å s. 81 nederst i utskottets betänkande läsa vi följande:
»Ytterligare en av invändningarna mot förslaget om införandet av en
kvarlåtenskapsskatt anser utskottet böra särskilt omnämnas, nämligen invändningen
att en dylik skatt skulle komma att verka undergrävande på skattemoralen.
Utskottet ställer sig tvivlande till riktigheten av en sådan slutsats.
Därest det emellertid skulle kunna göras troligt, att införandet av en ny skatteform
på arvsbeskattningens område skulle få en sådan allvarlig återverkan
som den nyss angivna, vill utskottet göra gällande, att detta i viss mån kan
bero på den agitation, som bedrivits mot skatteförslaget och som icke i alla
avseenden varit av saklig natur.»

Vad säga damerna och herrarna om detta? Mot bakgrunden av en enhällighet
från de många remissinstansernas sida som förmodligen saknar varje motsvarighet,
därvid i olika sammanhang bestämda uttalanden förekommit, att
en utomordentligt hård beskattning och i detta sammanhang särskilt kvarlåtenskapsskatten
måste verka undergrävande på skattemoralen, finner sig utskottet
böra göra gällande, att agitationen mot skatteförslaget kan medföra
ett undergrävande av denna skattemoral. Och märk val, att inom utskottet ha
vi i skilda sammanhang fått veta, att klandret eller kritiken mot de wigforsska
skatteplanerna, även remissinstansernas, ha varit ingenting annat än agitation
och propaganda! För mig såsom mångårig ledamot av bevillningsutskottet
har det känts förödmjukande att. behöva, konstatera, att dess betänkande
i en av våra avgörande livsfrågor skulle komma att ligga på det plan, jag här
antytt.

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Tillåt mig att här omnämna en interiör från utskottsarbetet. I diskussionen
ha understundom uttalats farhågor för att kvarlåtenskapsskatten skulle komma
att hårt drabba även den jordbruksidkande befolkningen. Från deras håll.
som gjort till sin uppgift att försvara propositionens linje, ha dessa farhågor
viftats bort med tvärsäkra förklaringar att desamma voro fullständigt ogrundade.
På initiativ av ordföranden och sekretariatet i utskottet föranstaltades
så en undersökning, avseende Södermanlands län, för att söka fastslå, hur
det i anmärkta hänseende kunde komma att ligga till. Utredningsresultatet
avlämnades till utskottet redan den 21 juni, men kom av åtminstone för mig
obekant anledning icke att inflyta såsom bilaga till utskottets betänkande.
Det omnämnes emellertid däri med följande å s. 81 i betänkandet angivna
slutsats: »Genom denna undersökning bestyrkes utskottets uppfattning, att
huvuddelen av kvarlåtenskaperna efter yrkesverksamma jordbrukare utgöres
av förmögenheter av sådan storleksordning att kvarlåtenskapsskatten icke kan
anses utgöra någon mera väsentlig skuldpost i den avlidnes bo.» Denna slutsats
säger i sak ingenting alls. Den synes i stället vara avsedd att dölja det
verkliga resultatet av utredningen, då väl ingen kunnat göra gällande eller
trott, att exempelvis flertalet yrkesverksamma jordbrukare i landet skulle
drabbas av kvarlåtenskapsskatt i sådan utsträckning, att denna skulle komma
att, såsom utskottet säger, utgöra någon mera väsentlig skuldpost i deras
dödsbon. Utredningsmannen själv formulerar emellertid utredningsresultatet
på följande sätt: »Såsom slutomdöme vill jag uttala, att något tvivel knappast
kan råda om att den föreslagna kvarlåtenskapsskatten, vad rikets landsbygd
beträffar, till övervägande del kommer att få bäras av jordbrukarna.»

Jag tillåter mig ställa den frågan: varför fick icke denna utredningsmannens
egen uppfattning komma till synes i utskottets betänkande? Även om den icke
kunde utnyttjas för att övertyga våra jordbrukare om kvarlåtenskapsskattens
menlöshet, hade det väl varit rent spel, att så skett!

Mot denna bakgrund kunde jag inte annat än uppmärksamma herr finansministerns
uttalande i debattens början. Han menade, att obekantskapen med
de föreliggande förslagen föranlett uttalanden, som inte voro berättigade. Finansministern
säger, att när man påstår, att särskilt bondebefolkningen kommer
att hårt drabbas av kvarlåtenskapsskatten, då ställer man sakerna på huvudet.
Vem har sagt, att särskilt jordbruksbefolkningen kommer att drabbas
av kvarlåtenskapsskatten? Man har förmodat, att jordbruksbefolkningen kommer
att i likhet med alla andra drabbas kännbart av kvarlåtenskapsskatten,
men inte mer än andra. Snarare har man väl förmenat, att eftersom jordbruksbefolkningen
som regel inte representerar de stora förmögenheterna, skulle väl
inte jordbrukarna kunna drabbas hårdare än andra. Det använda uttryckssättet
innebär, synes det mig, ett försök att komma förbi att ange sakerna så som
de i verkligheten äro.

Jag har, herr talman, kanske missbrukat kammarens tid, men jag måste
ändå fortsätta ännu en stund.

Motiveringen för kvarlåtenskapsskatten har ju sorgfälligt angivits i skatteberedningens
betänkande. Den är enligt skatteberedningens uppfattning en
förmögenhetsbeskattning, motiverad av att den årliga förmögenhetsskatten
är alltför låg, att den sålunda måste kompletteras med en kvarlåtenskapsbeskattning.
Man behöver inte särskilt tala om skuldteorien eller dylikt. Man
behöver blott tala om det faktum, att kvarlåtenskapsskatten är avsedd att
utgöra ett komplement till den årliga förmögenhetsskatten. Om man gör det, är
det väl ganska klart, att man också måste ställa denna skatteform i relation
till förmögenhetsbeskattningen i övrigt. Men, såsom jag tidigare har anfört,
man gör inte det, utan man resonerar om varje skatt för sig och låtsas, när man

Måndagen den 14 juli 1947 fm. Nr 35. 55

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
talar om en viss skatt, som om man inte hade att ta hänsyn till någon annan
än just den.

Någon har sagt, att skuldteorien, som man på sina håll har börjat åberopa
mot bakgrunden av skatteberedningens betänkande, skulle av finansministern
ha övergivits i propositionen. Jag har ingenting funnit därom i propositionen.
En ärad talare i kammaren hade väl vid remissen av propositionen denna
uppfattning, men, såvitt jag har kunnat finna, föreligger det inte något som
helst skäl för ett sådant antagande. Inom utskottet ha vi också genom dess
ordförande fått otvetydigt klarlagt, att kvarlåtenskapsskatten är ett supplement
till den årliga förmögenhetsskatten och att det varit främst med hänsyn
till den skattskyldige, som man har uppskjutit en del av förmögenhetsbeskattningen
till vederbörandes frånfälle.

Beredningens argumentering till förmån för den sålunda föreslagna skärpningen
av den så kraftigt höjda årliga förmögenhetsbeskattningen genom en
kvarlåtenskapsskatt utvecklar beredningen på följande sätt i betänkandet, s.
214 och följande: »Såsom framgår av vad ovan nämnts anfördes i remissyttrandena
över 1933 års förslag bland annat betänkligheter mot den skärpning
av förmögenhetsbeskattningen, som förslagets genomförande skulle föranleda.
— Skälen för att en sådan skärpning enligt beredningens mening nu bör äga
rum har beredningen närmare utvecklat under kap. VI och VII.» ■— I kap.
VI och VII har man inte talat om kvarlåtenskapsskatten, utan man bär där
sökt motivera andra former för förmögenhetsbeskattning. De motiveringar,
man i det sammanhanget faller tillbaka på, gälla därför inte kvarlatenskapsskatten.
— »Beredningen anser sålunda skäligt, att förmögenheterna även i
annan form än genom skärpning av den årliga förmögenhetsbeskattningen bidraga
till täckande av den minskning av statsinkomsterna, som uppkommer
genom den av beredningen föreslagna skattelättnaden för mindre inkomster.»

Beredningen har funnit en skärpning av förmögenhetsbeskattningen motiverad
och på grund härav föreslagit en betydande höjning av den årliga förmögenhetsskatten.
Men beredningen] har även upptäckt en möjlighet att i samband
med dödsfall lägga beslag på ytterligare en del av förmögenheterna och
kan givetvis icke lämna en sådan möjlighet outnyttjad- Alldeles som om en
skärpning av förmögenhetsskatten ej ägt rum, åberopar beredningen de i avsnittet
om förmögenhetsbeskattningen anförda »skälen» till förmån för en
skärpning av beskattningen jämväl vid dödsfall. På detta sätt tror man sig
uppenbarligen kunna, hur svaga skälen än må vara, motivera vilken skatteskärpning
som helst för en viss kategori skattskyldiga, blott man icke förlägger
skärpningen till ett enda område, där verkningarna för de olika skattskyldiga-
skulle kunna direkt utläsas, utan iakttager, att den sker genom olika
skatteformer. Då kan man nöja sig med att varje gång åberopa. enahanda
»skäl» som vid den första skärpningen och i fortsättningen endast tillägga ordet
»sålunda».

Beredningen söker göra gällande, att kvarlåtenskapsskattens införande är
dikterat av hänsyn och välvilja gentemot de därav berörda skattskyldiga, och
säger därom följande: »Ej mindre betydelsefullt är, att såvitt beredningen
kunnat finna, det i flertalet fall torde kunna antagas vara till fördel även för
den enskilde att icke hela förmögenhetsbeskattningen äger rum under den
skattskyldiges livstid utan att någon del av denna beskattning får anstå till
dödsfall.»

Beredningen menar med andra ord, att om en person får slita spö, så är
detta dock »till fördel» för honom, eftersom lian slipper att bli hängd. Följaktligen
har han ingen anledning att beklaga sig över att han får slita spö.
På detta enkla sätt kan beredningen bevisa, att varje skatteskärpning är eu

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt rn. m. (Forts.)
ren välgärning mot dem, som träffas därav, därför att man icke skärper skatten
ännu mera.

Utgår man från att kvarlåtenskapsskatten är en uppskjuten förmögenhetsskatt,
finner man, att den blivit helt felkonstruerad. Den kommer att verka
så ojämnt och godtyckligt som det gäma är möjligt. För den, som haft sin
förmögenhet under exempelvis sex år före dödsfallet, kan den uppskjutna förmögenhetsskatten
komma att motsvara ända upp till 10 ä 11 procent av förmögenheten
för varje år som förmögenhetsinnehavet varat, medan skatten
för den, som haft sin förmögenhet under sextio eller sjuttio år,
endast motsvarar en årlig förmögenhetsskatt av någon procent eller mindre.
Kvarlåtenskapsskatten kan sålunda i vissa fall innebära detsamma
som en under en följd av år utgående »engångsskatt» av den storlek,
som diskuterats av beredningen. Man kan komma fram till att denna
kyarlåtenskapsskatt i vissa fall blir så stor som fem ä sex gånger den engångsskatt,
som man i början av 40-talet resonerade om. Beredningen har sålunda^
avvisat en viss engångsskatt, men den har funnit sig böra förorda en
kvarlatenskapsskatt av denna omfattning och med dessa verkningar. Om behållningen
i dödsboet är större än förmögenhetens medelstorlek under de år,
den avlidne disponerat den, blir skatten för hög och i motsatt fall för låg. Felmarginalen
i detta avseende kan betecknas med ordet »oerhörd».

Jämsides med utskottsbehandlingen har jag för egen del sökt att genom
statistiska bearbetningar klarlägga skatteförslagens verkningar i olika hänseenden.
Dessa beräkningar ha varit så arbetskrävande, att de kommit att föreligga
i färdigt skick först för ett par dagar sedan. Det kan inte gärna komma
i fråga att jag skulle belasta kammarens protokoll med någon utförlig redogörelse
för dessa beräkningar och därmed ta kammarens tid i anspråk i
en omfattning, som eljest skulle vara betingad med hänsyn, till angelägenheten
av att klarlägga verkningarna av propositionens förslag. En sådan redogörelse
far bringas till offentlighetens kännedom på annat sätt. Beträffande verkningarna
i fråga om kombinerade arbets- och kapitalinkomster har herr Elon Andersson
hänvisat till en del tabeller, som finnas i utskottsbetänkandet. Jag anser,
att kammarens ledamöter böra intressera sig för dessa tabeller. Jag skulle
vara i tillfälle att här i kammaren i olika hänseenden komplettera dem, men
det kan med hänsyn till tiden inte ske. Jag skall blott ge ett exempel. Det
kommer att röra sig om de stora talen, vilket psykologiskt sett kanske inte är
det lämpligaste. Jag tänker mig dock, att debatten i fortsättningen kan ge
anledning att även söka belysa skattetrycket för de små, både vid kombinerad
inkomst, alltså arbets- och kapitalinkomst, och när det gäller marginalbeskattningen.
Om damerna och herrarna inte riktigt fatta innebörden i det exempel,
som jag avser att redogöra för, vill jag rekommendera det till närmare studium
med stöd av protokollet. Det visar vad resultatet kan bli av det här föreliggande
förslaget. Det är inte fråga om något extremt fall, utan om vad man
i många sammanhang har anledning att räkna med.

En person, bosatt i en kommun tillhörande ortsgrupp V med en kommunalskatt
av 10 kronor per skattekrona, avlider, efterlämnande två söner, A och
B. Kvarlåtenskapen uppgår till något över 6 700 000 kronor — alltså ett stort
belopp. Sedan kvarlåtenskaps- och arvsskatterna — drygt 3 400 000 kronor —
betalts, komma arvingarna vardera i besittning av ett kapital å 1 650 000 kronor.
Avkastningen härå förutsättes utgöra 31/3 procent.

Kvarlåtenskaps- och arvslottsskatterna utgöra som sagt över 3 400 000 kronor,
alltså mera än 50 procent av kvarlåtenskapen. Jag behöver inte fästa damernas
och herrarnas uppmärksamhet på i vilket läge ett sådant dödsbo kommer,
då denna summa skall betalas. Vid diskussionen om dessa ting anser man

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
ofta, att den, som äger en förmögenhet, har den liksom i en säck och att det
blott är att plocka fram pengarna och betala vad det allmänna vill ha. Men
så enkelt ligger det inte till. Bakom denna förmögenhet kan finnas en stor
skuldsumma, och tillgångarna kunna vara och äro ofta placerade i rörelse och
därmed i realtillgångar av något slag.

Sönerna äro till en början ogifta. De ha kommit sig upp i livet och ha vardera
en årlig arbetsinkomst av 30 000 kronor.

A beslutar sig för att under alla förhållanden lämna kapitalet orört.
Han vill komma lika långt som sin fader. Han är ingen sofflocksliggare, utan
strävar till produktiva insatser för att i sin mån befordra den ekonomiska utvecklingen.
Han finner visserligen, att hans skatter ökat med 2 606 kronor
mer än inkomsten, men detta föranleder honom icke att frångå sitt beslut. Han
vill spara.

B däremot tar saken så, som väl de flesta människor komma att göra efter
genomförandet av finansministerns skatteplaner. B börjar omedelbart tära på
sitt kapital. Han bedriver kapitalkonsumtionen i sådan takt, att han under
vart och ett av de tio första åren gör slut på 60 000 kronor av kapitalet. Efter
10 år har hans kapital sålunda nedgått till 1 050 000 kronor.

Vid denna tidpunkt ingå bröderna äktenskap och begåvas så småningom med
två barn vardera. A rör fortfarande icke sitt kapital, medan B beslutar sig för
att begränsa sin kapitalkonsumtion till 30 000 kronor per år. Detta fortsätter
i 20 år, varefter B, vars kapital då nedgått till 450 000 kronor, finner tiden
vara inne att begränsa sin konsumtion till vad som återstår av inkomsterna,
efter det skatterna betalts. Hans inkomst är då 45 000 kronor, d. v. s. 40 000
kronor mindre än broderns. Trots detta finner han sig väl till freds, emedan
han fortfarande kan konsumera åtskilligt mera än brodern. Hans inkomster
överstiga nämligen skatterna med 22 795 kronor, medan motsvarande differens
för brodern är 4 160 kronor lägre. A får nämligen av sin inkomst behålla
18 635 kronor.

Nu sägs måhända, att A mycket väl bör kunna leva på ett sådant belopp.
Men då vet man inte, hur en sådan person har att skicka sig. Nästan alla veckans
dagar uppsökes han av supplikanter, som be om hjälp till utbildning av
sina barn eller liknande. En fattig arbetare, som är skötsam och duktig, vill
ha hjälp för att kunna förvärva ett eget hem etc. A är hårdhjärtad, om han
inte lystrar till sådana framställningar, men hur långt kommer han med
18 635 kronor?

Sedan detta tillstånd emellertid fortgått i tio år, avlida bröderna och följas
snart av sina änkor. Kvarlåtenskaperna, uppgående till samma belopp som förmögenheterna
under brödernas sista levnadsår, ävergå till barnen, sedan vederbörliga
skatter erlagts. Ars barn erhålla vartdera 558 000 kronor och B:s barn
vartdera 192 000 kronor. De förra erhålla sålunda sammanlagt 732 000 kronor
mer än de senare. Frågan är då: vad har det kostat A att tillförsäkra sina
barn denna förmån?

B har av sitt kapital konsumerat 1 200 000 kronor. A har med hänsyn härtill
under sina 40 sista levnadsår haft sammanlagt 1 100 000 kronor högre inkomster
än B. Å andra sidan ha hans skatter under denna tid varit 1 235 000 kronor
högre än B:s skatter. B har sålunda av sina inkomster kunnat konsumera
135 000 kronor mera än A. Räknar man med Brs kapitalkonsumtion, finner
man att A måst i jämförelse med B avstå från konsumtion av 1 335 000 kronor
för att kunna lämna sina barn 732 000 kronor mer än B lämnat sina, och
ändå har A icke kunnat efterlämna samma belopp till sina barn som han mottagit
av sin fader, utan beloppet är 534 000 kronor lägre, motsvarande kvarlåtenskapsskatt
och arvslottsskatt vid hans och hans hustrus frånfälle. Ars spa -

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Tande har skett under 40 år. Räntan har emellertid som synes givit ett fullständigt
negativt resultat.

Den merkonsumtion, som B (jämte familj) kunnat tillåta sig, kan med propositionens
utgångspunkt sägas ha betalts av det allmänna. Om man tar hänsyn
även till skatterna i samband med dödsfallen, har det allmänna tillförts
drygt 1 700 000 kronor mera i skatter från A än från B.

Det är genom förslag med sådana verkningar som de antydda man tror
sig kunna i fortsättningen befrämja sparandet. Det är klart att dessa förslag
icke innebära, att vederbörande kommer att få en skälig andel i avkastningen
av sina initiativ, sitt arbete och sin inkomst. Den stora frågan i detta sammanhang
är, om den ekonomiska utvecklingen i vårt land befordras genom
de föreliggande skatteplanema eller ej. Det är knappast nödvändigt att besvara
frågan. Det exempel, jag här har anfört, är inte ett extremt fall, och
jag hoppas som sagt få tillfälle att under den fortsatta debatten ge även
ruågot exempel på hur förslaget verkar beträffande de små, blandade inkomsterna
och särskilt i fråga om marginalbeskattningen.

Jag tror för min del inte på herr finansministerns recept, när det gäller
att befordra frivilligt sparande och därmed utvecklingen och framåtskridandet
överhuvud taget. Denna min tro eller misstro kommer måhända, såsom nu
så ofta sker, att betecknas som propaganda i syfte att motverka eller skada
strävandena att befordra just sparandet. Ingenting står dock i detta ögonblick
mera klart och mera visst för mig än att finansministerns metod att befordra
detta sparande och därmed förutsättningarna för vårt svenska samhälles fortsatta
utveckling endast kan medföra ödeläggande verkningar och detta på
längre sikt även för dem, som nu hoppas någonting annat och bättre genom de
tillfälliga och för deras ekonomi långt ifrån betydande skattelättnader, varmed
man städse vinkar.

Herr Domö har redan erinrat om herr Wigforss’ tidigare framstötar i skattefrågan.
Alla känna vi till motionerna vid 1928 års riksdag. De innefattade
yrkanden om utredning av det sätt, varpå arvsskatten borde utbyggas
och omformas för att åvägabringa en begränsning av de stora förmögenheterna
och en jämnare egendomsfördelning. Bland motionernas undertecknare
lägger man främst märke till den nuvarande finansministern och bevillningsutskottets
ärade ordförande. Den gåva, varmed man i det sammanhanget avsåg
att berika det svenska folket men som då av en otacksam och oförstående
riksdag avvisades, erbjudes i dag ånyo, man kan möjligen säga såsom ett
de båda herrarnas testamente. Den trohet, varmed de genom mångfalden
av år har hållit fast vid ståndpunkten i 1928 års motioner, torde nu få sin
belöning; de socialistiska partierna äro ju i majoritet, och de ha deklarerat,
att de äro beredda att utnyttja sin makt. Det är inte fråga om någon kompromiss.

Inställningen av årgång 1928 illustrerades genom ett åberopande av den
italienske nationalekonomen Rignano: »När en förmögenhet» — förkunnade
denne — »första gången går till en arvtagare, skall skatten vara mild eller
ingen. När samma förmögenhet går i arv till en ny ägare, tar staten minst
hälften, och när återstoden för tredje gången skall ärvas, blir det hel konfiskation.
» Motionärerna voro redan då på det klara med att en utbyggnad
av arvsskatten ä la Rignano syntes »böra allvarligt övervägas vid sidan av
en förmögenhetsbegränsning efter arvsskattens gamla linjer».

En viss förskjutning i denna inställning har dock inträtt sedan år 1928.
Då tog man uttryckligen sikte på endast en av våra skatter, nämligen, skatten
på arv. Det instrument, som man nu trakterar, omfattar samtliga direkta
statsskatter, främst dock beskattning av förmögenhet respektive förmögen -

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

För ordnings för slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
hetens avkastning. »Den onda skattebetalarnaturen», som herr Wigforss tidigare
har talat om, ansåg man sig tillförene icke kunna angripa annat än genom
»en skärpning steg för steg», som doek förmenades ge »ett utmärkt resultat».
I dagens läge fruktar man icke längre för att »en revolution i beskattningen
kan ha ödesdigra följder». Man tar sålunda ett »jätteskutt» och
lämnar till och med liignanos sats helt bakom sig, satsen att »när en förmögenhet
första gången går till en arvtagare, skall skatten vara mild eller
ingen». Man konfiskerar nämligen i extrema fall även första gången måhända
över hälften av förmögenheten.

Jag vill ge ytterligare ett exempel på förskjutningen i uppfattning hos
vårt majoritetsparti. År 1928 förutsattes uttryckligen, att syftet var »en
begränsning av de stora förmögenheterna i och för sig, icke att skaffa statskassan
ökade inkomster». Otvetydiga deklarationer ha inom utskottet mött
oss av innehåll, att skattefrågan också nu måste primärt betraktas såsom en
ren omfördelningsfråga. Men i förevarande sammanhang gäller därjämte, att
genom förmögenhetsbegränsningen och endast via den kan och skall täckning
vinnas av statens löpande, d. v. s. årliga utgifter.

För att tala med en ärad ledamot av kammaren, herr Sandler, komma vi
alltså i det läget, att den privata sektorn bildar kapital, som den statliga
förtär. Konfiskationen av egendom skall inte utnyttjas för skapande av
värden i form av realtillgångar o. dyl., utan det är kostnaderna för den
löpande konsumtionen som man därigenom skall bestrida.

För min del kan jag inte annat än med djupt vemod beklaga, att vårt
majoritetsparti har funnit sig böra sluta upp omkring och helt följa sin verklige
ledare i detta sammanhang, nämligen herr finansministern. På dagens
triumf följa emellertid morgondagens ansvar och framtidens dom. För min
del hoppas jag innerligt, att utvecklingen skall förlöpa på sådant sätt, att
den domen blir mild, d. v. s. att finansministerns förhoppningar komma att
infrias. Med hänsyn till de berättigade tvivlen i detta hänseende nödgas emellertid
högern fritaga sig från varje delaktighet i detta ansvar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen nr IT, särskilt punkten 1.

I herr Veländers yttrande instämde herrar Nordenson, Ewerlöf, Johan Bernhard
Johansson, Löthner, Mannerskantz, Carl Eric Ericsson, Björkman och
W istrand.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Efter herr Veländers utförliga
redogörelse för sina synpunkter med bland annat berättelser ur levande livet
skall jag be att med några ord få beröra det här föreliggande s katteförslaget.
Enligt min mening innehåller detta förslag så pass stora och väsentliga förändringar
i hela skattesystemet, med bland annat införande av en ny skatt -—
kvarlåtenskapsskatten -—- och förskjutning av skattebördan från inkomst till
förmögenhet, att förslaget borde ha varit bättre utrett än det var den dag,
då det kom på riksdagens bord.

Mot förslaget, sådant det utformats och utarbetats av skatteberedningen,
har ju riktats skarp och berättigad kritik, och den kvarstår till stor del ännu.
Skatteberedningens förslag modererades visserligen på åtskilliga punkter i den
proposition, som framlades av finansministern. Man sänkte uttagningsprocenten
från 110 till 100, man sänkte den högsta procentsatsen, efter vilken förmögenhetsskatten
skall utgå, och man höjde det skattefria beloppet till 30 000
kronor när det gäller såväl förmögenhetsskatt som kvarlåtenskapsskatt. Där -

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

För ordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forte.)
jämte företogos vissa smärre förändringar i propositionen. Utskottet har sedan
gjort ytterligare ett par förändringar i Kungl. Maj :te förslag, som jag
skulle vilja beteckna såsom förbättringar. Skatteprocenten för ekonomiska
föreningar föreslås sänkt från 40 till 32, och spärregeln när det gäller skatt
på inkomst av förmögenhet har utsträckts till att gälla obegränsat belopp;
Kungl. Maj :ts förslag innebar som bekant en begränsning till högst 100 000
kronors inkomst.

Trots detta riktas fortfarande berättigad kritik och anmärkningar mot hela
förslaget. De många och olika reservationerna vid utskottets utlåtande vittna
därom. Skatteförslaget borde, innan det framlades för riksdagen, ha blivit
föremål för ytterligare utredning, ty så ingripande äro dess verkningar för
näringslivet och när det gäller förvärvs- och sparviljan inom folket. Det rör
sig här om ett så kraftigt ingrepp i den enskildes förvärvsverksamhet, att man
bort ytterligare undersöka och överväga i vad mån skattesatserna kunnat omläggas.
Man borde också noggrannare ha undersökt, vilka verkningar på näringslivet
dessa skattesatser komma att ha och huruvida man inte genom en
annan avvägning kunde ha fått fram ett lämpligare förslag.

När herr finansministern i dag öppnade debatten och bemötte den kritik, som
har riktats mot förslaget, framställde han ju sitt eget skatteförslag såsom
ganska tilltalande. Hans framställning var, såsom herr Domö här har antytt,
mjuk i tonen, men vad innehållet beträffar var hans förslag tydligen detsamma
som tidigare. Herr finansministern slutade sitt anförande med yttrandet,
att ett medgivande skulle komma att betecknas såsom en svaghet. Detta
var det sista skälet herr Wigforss framförde såsom motivering för att han
inte gått till ytterligare överväganden och överläggningar med oppositionen
rörande skatteförslaget. Jag skulle då vilja fråga: hade det varit en svaghet
hos finansministern, om han gått till ytterligare överläggningar och överväganden
även med oppositionen för att få fram ett förslag som inte mött så
starkt motstånd? Jag för min del skulle snarare ha ansett, att ett sådant tillvägagångssätt
skulle ha stärkt herr Wigforss’ positioner och den ställning,
som han ändå intar i svensk politik. Herr Wigforss har dock ofta visat sig
ganska frigjord från förutfattade meningar. Ett sådant tillvägagångssätt
skulle enligt min mening ha hälsats med tillfredsställelse av stora delar av
vårt folk. Nu har denna fråga fått en politisk innebörd, och den kommer under
ganska lång tid framåt att verka som en surdeg inom svensk politik.

Med dessa erinringar mot herr Wigforss’ ståndpunkt och hans förslag vill
jag inte ha sagt, att jag går emot hela förslaget som sådant. Jag anser att
det måste hälsas med tillfredsställelse, att man har lyckats åstadkomma en
sänkning av skatterna för de mindre inkomsttagarna i den utsträckning, som
här föreslås. Med penningvärdets förändring och de till följd därav stigande
penninginkomsterna ha även de mindre inkomsttagarna fått ganska stark
känning av de direkta skatterna, och för de små inkomsterna måste skattebördan
vara ännu mera kännbar än för de stora. Det är därför en fördel, att man
nu kan sänka skatterna för de stora grupperna av små skattedragare.

Men var det för den skull nödvändigt att framlägga ett så omfattande förslag
som det, vilket nu ligger på riksdagens bord? Skattefrågan är egentligen,
sådan den nu föreligger, en avvägningsfråga. Samtliga politiska partier
äro ju eniga om att man skall sänka skatterna för de lägre inkomsttagarna,
så på den punkten råder numera ingen meningsskiljaktighet. Skulle då inte
denna avvägning kunnat modereras på sådant sätt, att den vunnit mera förståelse
och större anslutning? Jag kan icke frigöra mig från tanken, att bakom
det föreliggande skatteförslaget ligga andra syften än enbart att skaffa
de statsinkomster, som äro nödvändiga för statens behov, och till de reformer,

Håndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordningsfurslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
som riksdagen, har beslutat eller kommer att besluta. Det ligger obestridligen
andra syften bakom, som avse en större utjämning av inkomst- och förmögenhetsförhållandena.

Herr Wigforss yttrade för några år sedan, att man inte utan vidare är villig
att betala hur mycket skatter som helst men att man får vänja sig vid att
betala högre skatter, att man så småningom lär sig att betala högre skatter.
Herr Wigforss har lyckats utmärkt i detta avseende, men här tror jag att han
har tagit ett för stort steg. Han har i varje fall inte fått svenska folket med
sig, och de praktiska kalkyler, som uppgöras och framläggas, visa ju att skatteförslaget
icke är utarbetat på sådant sätt, att det kan vinna hela folkets
förtroende, ty då skattebeloppen äro så pass höga, att skattebetalaren, när
han kommer upp i en viss inkomst, inte anser att det är någon mening med
att ytterligare söka öka sin inkomst eller sitt kapital, då har det gått för långt.
Då kommer man att undergräva den moraliska känslan för skattesystemet,
och då kommer man också att på det sättet indirekt motverka näringslivets
utveckling. I stället för att man skulle befrämja detta kommer man snarare
att motverka en sund och för landet gagnelig utveckling i detta avseende. För
min del menar jag, att man här har gått för långt, när t. ex., som det i debatten
här framhållits, marginalskatten är så pass hög, att icke inkomsten
räcker till för att betala den eller i varje fall hela inkomsten åtgår för att
täcka skatten. Det torde väl vara få som under sådana förhållanden anse att
det är någon mening med att ytterligare öka sina inkomster för att eventuellt
förtjäna några kronor mer. Det finns ju ändå människor, som icke få detta
till skänks, utan som måste genom arbete förskaffa sig dessa inkomster: framstående
läkare, konstnärer eller andra utövare av fria yrken, som kanske under
ett par tiotal år ha ganska goda arbetsinkomster av sin verksamhet. Finna
dessa att de, sedan de arbetat hela dagen, skulle ha möjlighet att få en merinkomst
av ett par tiotal kronor ytterligare men att största delen av denna inkomst
skulle gå åt till skatter, så måste de naturligtvis i viss mån förlora
lusten att förvärva denna inkomst.

Yi ha redan sett praktiska resultat av detta. Det finns många, som anse
t. ex. att det inte är mening med att arbeta mer än fem dagar i veckan, ty
om de skulle arbeta även den sjätte, skulle de inte själva få någon vinst av
det, och detta har ju, som herr Elon Andersson nämnde, sträckt sig ganska
långt ned, icke blott till sådana yrkesutövare, som jag här nämnt, utan långt
ned i arbetarnas led i och med källskattens införande. Det är ju ett psykologiskt
misstag att i sådana fall låta skatterna stiga till en sådan höjd.

Å andra sidan är det klart, att staten måste på skattevägen skaffa sig de
inkomster som den behöver, och då måste man lägga skatten så, att de största
bördorna komma på dem, som bäst förmå bära dem. Men det är frågan om hur
långt man kan gå, och jag återkommer då till vad jag sade nyss, att detta är
en avvägningsfråga. Även finansministern framhöll i sitt anförande, att det
är en avvägningsfråga, på vilket sätt man skall ta ut skatterna. För min del
skulle jag tro, att om staten skulle ha så stort behov av inkomster och om man
vill fritaga de lägre inkomstskikten från att betala några nämnvärda direkta
skatter, så går det, om man när det gäller de högre inkomstskikton kommit
så långt, att man i stor utsträckning tar mera än hälften av den skattskyldiges
inkomst, sannolikt inte att ta ut mera skatter den direkta skattevägen, utan
då får staten so sig om efter andra utvägar för att få sina skattebehov tillgodosedda.

Att det parti jag tillhör likväl biträtt den avvägning beträffande inkomstskatten
som nu gjorts, visar ju att vi till fullo inse, att det i nuvarande läge
med de beslut, som riksdagen tidigare har fattat i fråga om de sociala väl -

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt m. rn. (Forts.)
färdsåtgärderna och i fråga om undervisningsväsendet, och då man har vetskap
om vilka kostnader som försvarsväsendet kommer att kräva, är nödvändigt att
nu biträda propositionen i detta avseende. Yi ha icke funnit det möjligt att
gå någon annan väg, och likaså ha vi uttalat, att vi anse det nödvändigt, att
statsmakterna, när de nu skola bedöma inkomstbehovet, icke inskränka sig
blott till budgetåret 1947/48, utan även taga i betraktande följande budgetår.
Dessa budgetår hänga ju mycket nära samman, icke minst på grund av besluten
om höjda folkpensioner och barnbidrag jämte åtskilliga andra utgifter för
sociala ändamål. Yi ha därför icke kunnat nöja oss med att endast se till, att
staten får tillräckliga inkomster för budgetåret 1947/48, i synnerhet som utgifterna
följande år bli betydligt större. Det skulle väl icke vara lämpligt att
i större utsträckning sänka skatterna nu, när dock inkomsterna flöda i högre
grad än vad sannolikt kommer att bli fallet senare, och då det från åtskilliga
håll har framställts förslag om att man, för att hålla inflationen tillbaka, icke
skulle minska skatterna.

Däremot ha vi icke ansett oss kunna biträda förslaget, när det gäller förmögenhetsbeskattningen.
Här ha vi ju nu först och främst den direkta förmögenhetsskatten
och den nu föreslagna kvarlåtenskapsskatten och därtill arvsbeskattningen.
Man borde ha närmare utrett frågan om hur förmögenhetsbeskattningen
i olika hänseenden kommer att verka och, om det redan visat sig,
att det varit nödvändigt att höja den form av förmögenhetsskatt, som utgår
efter dödsfallet, höjt arvsskatten, ty kvarlåtenskapsskatten och arvsskatten äro
ju strängt taget av samma natur — de skola båda betalas efter dödsfallet.
Yarför skall man då skilja på dem och införa två skatter med olika beteckning?
Dessutom kommer denna nya skatt att verka ganska orättvist för de
skattskyldiga i jämförelse med arvsskatten. Arvsbeskattningen är ju så utformad,
att de olika arvsberättigade få betala skatt var och en efter storleken
av sin arvslott. Om det då finnes många barn i en familj, så blir skatten för
varje barn lägre, än om det bara är ett enda.

Vad kvarlåtenskapsskatten beträffar kommer ju skatten att betalas efter
hela behållningens storlek, oavsett hur många arvsberättigade det är och oavsett
hur nära de stå den avlidne. Därigenom kommer ju skatten att drabba
ganska or.ättvist och det tages ingen hänsyn till de arvsberättigade, och om det
behövts en omarbetning och kanske en skärpning av arvsskatterna, borde dessa
ha sammanslagits i en enda skatt. Den nu föreslagna skatteformen kan icke
blir tillfredsställande, och inom det parti jag tillhör, anse vi att kvarlåtenskapsskatten
kommer att bli hämmande för jordbruksbefolkningen och jordbrukets
utveckling. Det är nödvändigt, att det i jordbruket är nedlagt ett ganska
betydande kapital, vilket till beloppet blir större efter den försämring som
penningvärdet nu undergått. Det blir numera ganska höga värden även på små
fastigheter med därtill hörande inventarier. Ofta lämnar detta kapital ganska
ringa avkastning, men enligt det här föreslagna skattesystemet skulle vid innehavarens
frånfälle betalas en kanske betydande kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt.
Detta kan då bli ganska betungande och utgöra ett hinder för den succession,
som vanligen förekommer inom jordbruksbefolkningen, i det att ett
av barnen övertar gården efter fadern.

Vi ha därför ansett denna skatteform olämplig, och vi kunna icke heller anse
att den är rättvis. Jag kan härvid erinra om vad som påpekas i den av herr
Näsgård m. fl. avgivna reservationen nr V. En lantbrukare har behov av ett
visst kapital vid starten av sin verksamhet som egen jordbrukare, medan en
löntagare i allmänhet inte har något liknande behov av kapital för förvärvandet
av sin inkomst. Han kanske har möjlighet att ge sina barn en dyrbar utbildning,
medan lantmannen å sin sida kanske vill se till, att hans söner, om de

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
skola efterträda fadern, i hans yrke, böra få något startkapital att börja med.
Stärbhuset efter löntagaren undgår skatt för kostnaderna för barnens utbildning,
medan stärbhuset efter lantbrukaren kanske får betala ut betydande summor
i såväl kvarlåtenskapsskatt som arvsskatt.

När man övergår till att införa höga skatter i denna form, borde dessa förhållanden
ha varit närmare utredda och undersökta, och saken borde icke ha
kommit fram till avgörande så sent på riksdagen isom här varit fallet, så att
frågan måste behandlas först den 14 juli i riksdagens kamrar. Jag anser att
denna fråga är så betydelsefull, att riksdagen borde ha kunnat vänta med att
taga ståndpunkt till den del av det föreliggande skatteförslaget som rör kvarlåtenskapsskatten.

För att tillgodose inkomstbehovet betyder denna heller inte så mycket. Det
är endast fråga om 40 miljoner kronor, och det är ju en mycket liten del av
hela den beräknade budgeten; som det tidigare sagts här, är det inte mer än
ca en procent, och det kan inte betyda någonting. För övrigt kan man ju inte
räkna så noga med budgetutfallet, utan det kommer alltid att slå fel på några
tiotal miljoner, så att om riksdagen nu skulle vilja besluta sig för att avslå
förslaget om kvarlåtenskapsskatt och skjuta på det, till dess en närmare utredning
ägt rum, skulle inte detta ens för regeringen och majoritetspartiet, som ju
stöder regeringens förslag, betyda något, och jag tror inte heller att det på
något sätt skulle betraktas så, som om finansministern hade gjort något medgivande.
Jag tror att han skulle vinna på om han ytterligare ville föra underhandlingar
om denna sak, innan beslut fattas rörande den skatten. Nu har det
väl gått så långt, att detta är omöjligt, men jag anser att det skulle ha varit av
betydelse.

Representanter för det parti jag tillhör ha inom bevillningsutskottet reserverat
sig, icke blott mot kvarlåtenskapsskatten, utan även beträffande förmögenhetsskatten,
och därjämte ha de ju ansett, att tiden vore mogen för att avskaffa
dyrortsgraderingen beträffande statsskatterna. Om det hittills icke varit
möjligt att få igenom förslaget rörande avskaffande av dyrortsgraderingen av
tjänstemannalönerna, så borde det väl å andra sidan inte vara omöjligt att avskaffa
detta system beträffande skatterna. Vi ha ju så att säga samma system
dels överst i toppen beträffande lönerna och dels underst, när det gäller skatteavdragen.
Skall man alltfort behöva tillämpa ett -sådant dubbelt system? Utjämningen
av dyrortskostnaderna har ju fortgått och fortgår fortfarande, och
t. o. m. utskottet har ju, om inte tillstyrkt förslaget, så i alla fall ställt sig
ganska förstående och sagt, att skulle det visa sig att utjämningen kommer
att fortgå och spänningen minskas, skulle inte heller utskottet ha någonting
emot att tänka sig, att man så småningom toge bort denna dyrortsgradering.
Personer, som tidigare varit emot ändring i fråga om dyrortssystemet, ha ju
dock nu anslutit sig till den tanken, vilket vi finna av såväl motioner som utskottets
betänkande.

Jag skall nu, herr talman, icke uppta tiden längre. Jag har endast velat framföra
vissa mera principiella synpunkter på denna fråga. Jag ber att få uttala
min anslutning till de reservationer, som till detta betänkande äro avgivna av
herr Näsgård m. fl.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag skall först be att få säga några få ord
i anledning av herr förste vice talmannens anförande bär. Herr förste vice talmannen
citerade finansministern, och om jag fattade herr vice talmannen rätt,
så sökte han i en liten utvikning i sitt anförande ge finansministerns yttrande
den innebörden, att finansministern och det parti han tillhör eller, som herr
vice talmannen sade, det parti som regerar å sin sida icke skulle vara benägna.

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

För ordning sförslag om statlig inkomstskatt ra. m. (Forts.)
att göra några som helst jämkningar, emedan detta skulle betraktas som om
man hade vikit ifrån en ståndpunkt. Ja, finansministern konstaterade att båda

parterna äro likadana--det var ju så — och det kan inte gärna tolkas så, att

den ena parten håller fast vid sin ståndpunkt och den andra gör jämkningar för
att visa att man vill ett närmande till varandra.

Jag säger detta som inledning till ett yttrande, som jag tänkte fälla, när jag
satt i min bänk och lyssnade på herr Veländer. Efter att ha hört hans anförande,
bör man vara på det klara med huruvida det kan vara möjligt att tänka på
några jämkningar. Det räcker att säga detta.

Herr förste vice talmannen fällde också ett yttrande, som jag tycker var
för gammalt och nött. Han sade att Wigforss »lyckats» få så höga skatter,
att folk nog har fått tilfälle att vänja sig vid sådana nu. Det var väl ungefär
så, om jag fattade det riktigt. Som om det skulle vara värt att i denna församling
odla den uppfattningen, att finansministern kommer med skatter bara för
att folk skall få vänja sig vid att betala! Det är väl ändå — förlåt, herr talman
! — alltför larvigt att bjuda på en sådan argumentering. Är det inte så
att såväl herr vice talmannens parti som andra lagt det underlag som gör den
beskattning som nu äger rum nödvändig? Det är märkligt, att ingen av de
ärade talare, som nagelfara detta betänkande — jag säger gärna: med mer eller
mindre rätt — har besvärat sig med att utpeka, vilka vägar de anse att man
bör beträda för att få en inkomst som täcker de nödvändiga utgifterna. Man
snor sig med att det inte behövs i år; man kan vänta till nästa år, då man får
se hur det ställer sig. Herr talman! Jag föreställer mig, att man redan nu inom
regeringen, enkannerligen inom finansdepartementet, har börjat göra förberedelser
till nästa års statsverksproposition och den budgetberäkning som skall
läggas till grund. Hurudant skulle det se ut, om man hade avstått ifran att nu
tänka sig en skatteform, som skulle täcka dessa utgifter, och väntat till dess
att 1948 års riksdag sammanträder, då man blir absolut tvungen att finna
täckning? Det bör man kunna räkna ut redan nu, och man har vid den beräkning
som skett funnit att med de utgifter som förestå är man tvungen att
1948 hitta på intäktsmöjligheter utöver dem som vi nu ha; det kan inte hjälpas.
Man klarar inte av det genom att rycka på axlarna. Här talas det om att vi
böra ha en politik på längre sikt. Ja, då måste vi väl också föra en budgetpolitik,
som räcker längre än till slutet av budgetåret 1947/48.

För egen del skulle jag vilja säga, att jag har nödgats deltaga i detta arbete
såväl i förberedelserna som i avslutandet nu, och det är ingen nöjsam sak. Det
har aldrig varit någon nöjsam sak att syssla med skatter, och ändå är_ det
ofrånkomligt och lär bli det i fortsättningen. Det nu föreliggande skatteförslaget
är ett hårt förslag. Det är det hårdaste vi haft i topparna. Det tjänar ingenting
till att hålla handen över den saken. Det är sådant, att vi åtminstone
i denna församling gärna kunna nöja oss med att tala om realiteter sådana de
äro och inte om en hel del saker, som göra sig bättre ute på agitationsmötena än
då det gäller att överväga, hur man skall knäcka en allvarlig och ytterst besvärlig
fråga.

Herr Gränebo sade här, sedan han hade slutat sin klagovisa över detta skatteförslag
och dess brutala verkningar och allt det där, att vi måste ha de inkomster
som staten behöver, och då måste de bära dem som ha förmåga att bära dem.
Ja, det får jag säga, var inget nytt påhitt. Det var ingen utväg som herr Gränebo
kommer med och som ingen annan förut kommit att tänka på. Något annorlunda
måste nog de anvisningar vara, som man skall kunna bygga ett skatteförslag
på, och är det bara den sortens anvisningar som krävas för att få ett
bättre förslag, då skulle jag vilja se på vad sätt det förslaget skall kunna
skapas fram.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Herr Gränebo ansåg att 50 procent var maximum för det man skulle kunna
få ta ut av inkomsten i skatt, och täcker man inte intäktsbehovet med det, så
måste staten hitta på något annat sätt att skaffa sig pengar än genom skatter —
genom direkta skatter var väl meningen. Herr Velander klarade skivan för sitt
vidkommande genom att säga att han beklagade att vi hade slopat omsättningsskatten.
Ja, herr Velander klarar sitt samvete i det avseendet, ty han var emot
omsättningsskattens borttagande, men hur är det med herrarna i övrigt
här? Men det är en sak som ingen har velat sjunga ut med riktigt, och jag
förstår att det sätter sig på tvären i halsen. Man vill skona de höga inkomsterna;
det anföres många skäl för det — dels gripa vi annars in i den enskildes förmåner
alltför hårt, och dels kunna vi skada vårt näringsliv. Vi skulle väl i stället
då lägga skatterna på dem som äro i den blygsamma ekonomiska ställningen i
samhället, att man inte kan befara sådana följder. Det är kärnpunkten, mina
herrar, men ingen vill säga ut det, åtminstone inte när man har ett val framför
sig.

Jag vill säga några ord i anledning av herr Velanders anförande. Jag skall
inte polemisera emot hans beräkningar alls — det får någon annan göra, som
har större talang än jag -— men det var några yttranden som gjorde mig beklämd.
Herr Velander säger att utskottets behandling icke har skett under fri
prövning, utan finansministern har legat bakom, utskottets ordförande hade
sitt namn under kommittébetänkandet, till och med sekreteraren har varit
konsult i utredningen, och det skulle ha spelat sin roll. Det sista tycker jag
är hårt. Den som känner utskottets sekreterare, den vet att han skriver icke
ett ord som inte är i överensstämmelse med meningarna hos den majoritet som
dikterar besluten, vare sig den består av höger, folkpartister, socialdemokrater,
bondeförbundare eller kommunister. Sådan är den mannen; alla som känna honom
äro villiga att vitsorda det. Detta vill jag, herr talman, ha in i kammarens
protokoll. Sedan går det mycket väl an — det spelar ingen roll -— att säga
vilket ibland sker att de socialdemokratiska ledamöterna såväl i kommittén som
i utskottet bara äro ett transportkompani. Herr Domö ville jag ge en komplimang
i det avseendet. Han sade, att man genom det föreliggande betänkandet vet,
hur svensk socialdemokrati ser på dessa ting. Det var mera sanning i det ordet
än vad herr Domö själv, det är jag säker på, avsåg med det. Så är det, herr
Domö och mina övriga damer och herrar, med denna sak; variationerna kunna
vara större eller mindre •— det äro de inom varje parti — men huvudriktningen
är densamma inom hela partiet.

Vad herr AVlander vidare här sade i fråga om utredningen i Sörmland
stötte mig också, Om herr Velander hade velat vara riktigt objektiv, kunde
herr Velander gärna ha sagt, att den som kraftigast påyrkade och genomdrev
i utskottet att denna undersökning i Sörmland kom till stånd, det var
utskottets ordförande. Jag frågar er mina kamrater i utskottet: är det inte
sant? Jag hör, att ni bekräfta det. Det har nämligen framhållits för mig,
att om den föreslagna kvarlåtenskapsskatten genomfördes, skulle allra största
delen av skattebördan komma att vila på jordbruksbefolkningen. Det kan
inte vara möjligt att få en sådan undersökning till stånd i en hastig vändning.
Vi fingo inskränka oss till att endast undersöka förhållandena på landsbygden.
Hade man kunnat ta med städerna, är det klart att resultatet skulle
ha sett helt annorlunda ut. Men hur det såg ut där, behövde vi inte veta,
utan vi ville so, hur förhållandet var på landsbygden. Vi fingo då som sagt
en sådan utredning till stånd som framgår av sammandraget i det tryckta
betänkandet och av den maskinskrivna promemoria, som också finns tillgänglig
här med alla dess tabeller .Vi tyckte att det var alldeles för mycket

Första kammarens protokoll 19Jt7. Nr Sfi. 5

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
att kosta på tryckning därav, men det maskinskrivna betänkandet finns tillgängligt,
och är det några av herrarna, som särskilt intresserar sig för denna
sak, finnas säkerligen så många exemplar kvar hos bevillningsutskottet,
att ni kunna få läsa det. Det framgår av denna undersökning — det kan jag
få säga i detta sammanhang ■—■ att om alla arvlåtare på landsbygden skulle
avlida samtidigt och det skulle bli fråga om att ta ut kvarlåtenskapsskatt
efter alla dessa på en gång, så skulle på landsbygden falla icke mindre än
ca 34 miljoner kronor. Av dessa 34 miljoner skulle endast 17 miljoner eller
jämnt hälften bäras av jordbrukare. För mig var detta förvånande med kännedom
om det välstånd, som ändå råder bland den sörmländska bondeklassen.
Där finnas naturligtvis inte endast vanliga bönder utan också storgodsägare,
och ser jag på tabell 3 i denna maskinskrivna PM, finner jag att kvarlåtenskapsskiktet
med 30 000—50 000 kronors kvarlåtenskap utgöres av 738 fall,
skiktet 50 000—100 000 kronors kvarlåtenskap — således det, där en mycket
liten skatt skulle utgå, eftersom boets behållning är uppdelad på två
poster, man och hustru — utgöres av 424 fall samt skiktet 100 000—200 000
kronors kvarlåtenskap av 129 fall. Först när man kommer över det sistnämnda
skiktet kan man säga att kvarlåtenskapsskatten griper in och tar
ett mera betydande tag. Men om herrarna vilja titta på skalorna, skola herrarna
finna, att upp till detta belopp är det icke fråga om några stora summor.
Då återstå sammanlagt 265 fall, där skatten går upp till mera betydande
belopp. Detta var för mig förvånansvärt. Skulle det vara, herr Velander,
någonting att förtiga? Nej, herr Velanders yttrande, som antydde att
något avsiktligt skulle dolts, påminner mig om den »sensationella» artikeln
i Aftonbladet häromdagen om »frisering» av betänkandet. Så var det
med den »frisering» som herr Velander här menade att utskottet hade tilllåtit
sig. Det bär, herr Velander, inte gjorts något försök att angiva sakerna så,
som de inte ligga till.

Herr Velander talade om morgondagens ansvar och domen därför. Ja, vi
få bära var och en sin andel av detta. Jag har många gånger under mitt nära
nog livslånga politiska arbete med den ringa lott, som kan falla på mig,
känt att ansvar vilar på en vid besluten. Jag minns att jag tyckte att av
de mest tyngande ansvar jag påtagit mig var när jag 1913 röstade för den
då föreslagna dåliga folkpensioneringen. Jag och min gamle vän Kropp
gingo fram och tillbaka, på gatan till klockan två på natten och frågade
oss: »Skola vi våga oss på ett sådant experiment? Det är dåligt att bjuda
folket, men det kostar pengar ändå.» Sedan har det varit en rad av sådana
beslut, och jag säger nu i avskedets stund, att det gudskelov inte har varit
svårt att bära ansvaret. Ingen vet med säkerhet, som utskottet säger, hur
utvecklingen kommer att gå. Det får framtiden visa. Jag har dock en stark
förtröstan om att på det sätt dessa hopbringade medel skola användas, kommer
det inte att bli så svårt att bära ansvaret även för detta beslut. Och i
den mån jag kommer att hänga kvar i livet, herr Veländer, är jag villig
att bära folkdomen över det.

o Men utom detta är det en annan sak, som vi, som syssla med skatter, ha
fått lära oss mer än de flesta, och det är det, att ingenting är evigt bestående;
ideligen varsna vi att man behöver göra jämkningar hit och jämkningar
dit. Det är inte alls uteslutet att man också kan komma att finna,
att det förevarande skatteförslaget på vissa punkter är sådant, att man behöver
göra jämkningar beträffande det. Jag bar den förtröstan, att Sveriges
riksdag i fortsättningen inte skall vara okänslig för de argument, som realiter
tala för sådana jämkningar. På tal om den mycket omdiskuterade skattespärren
har finansministern själv tydligen sagt ut, att den spärranordning,

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
som nu göres, få vi göra så gott vi kunna göra den, och sedan få vi avvakta
dess verkningar och inrätta oss därefter. För min del tror jag, att man kommer
att göra jämkningar i fråga om denna skattespärr, så att marginalskattetrycket
kommer att mildras på ett eller annat sätt. Likaså kan det komma
att göras jämkningar när det är fråga om bolagsskatten. Det kanske var
mera ett påhitt, till vilket jag i det förberedande arbetet har bidragit, att
man inte skall tillämpa en1 skala med vanlig uttagningsprocent i fråga om
bolagsskatten, ty när det nu är en proportionell skatt, är det ju fasligt lätt,
lika väl som vi hittills beslutat en uttagningsprocent i fråga om inkomstoch
förmögenhetsskatten, att besluta, om man skall ha 40 eller 45 eller 35
procents uttagning i fråga om bolagsskatten, allt efter som skälen tala. Uttagningsprocenten
skall inte vara någon direkt budgetregulator. Den behöver
inte heller vara det för att man ändock skall kunna göra jämkningar i den.

Medan jag är inne på talet om dessa erinringar och yttranden som gjorts
emot skatten, kan jag säga att det har förundrat mig att man kört upp och
ned med det där uttrycket som användes i betänkandet, då skattekommittén
talar om att kvarlåtenskapsskatten kunde betraktas såsom en den avlidnes skuld
till det allmänna. Det var detta, som var så upprörande. Det har kokats 6å
mycket soppa på den där spiken, att jag har förundrat mig över att det fanns
kockar, som hade mod att göra eu så mager anrättning. Jag har i detta sammanhang
mer än en gång erinrat mig vad som står i en motion i första kammaren
av herr Nordenson om ändrade bestämmelser rörande avdragen vid beräkningen
av skattepliktig förmögenhet. Herr Nordenson menar där, med
mer eller mindre rätt, att man inte allenast borde ha rättighet att göra avdrag
för de skatter, som vore förfallna och påförda, utan jämväl för sådana
skatter, som inte voro påförda men som väl påvilade till följd av att man
äger en förmögenhet eller har en inkomst. Det där talet om kvarlåtenskapsskatten
som skatteskuld har ju framkommit därigenom, att man med utgångspunkt
från vad som förekom 1940 ansett att förmögenheterna borde bära en
större andel av beskattningen än vad de hade gjort. Det var fråga om hur man
skulle uttaga denna förmögenhetsskatt. Det kunde ske genom en engångsbeskattning;
det är en skatteform, som jag näppeligen har trott på, med alla
de vanskligheter och oformligheter som följa med den, men det skall jag inte
ge mig in på här. Om man emellertid håller fast vid denna tankegång och
säger, att förmögenheterna skola bära en större andel av beskattningen, blir
frågan: hur skall detta ske på minst störande sätt? För mig har det stått
klart, att det mera störande sättet skulle vara att i livstiden avhända den, som
hade förmögenheten, en del av vad han sparat — damerna och herrarna få
ursäkta, att jag använder begreppet sparande i så vidsträckt mening, att jag
däri inbegriper 1)1. a. även arv liksom ock allt det som andra ha arbetat
ihop åt den skattskyldige; vi kunna ju kalla detta för sparande. Den som således
har sparat en slant, stor eller liten, är obehagligare berörd av att denna
avhändes honom medan han lever och gör sin gärning i livet än när han har
flytt över gränsen, som finansministern sade, där han själv inte har någon
bestämmanderätt över det som är kvar utan andra träda till och ta såväl
bestämmanderätten som fördelarna. Jag hade trott alt det var en mildare och
behagligare form att taga ut beloppet såsom en slags arvsskatt än att taga
ut det genom en höjd årlig förmögenhetsbeskattning. Ginge man den linjen,
skulle det innebära, att på en viss förmögenhet vilade en skuld, som skulle
komma att tagas ut vid ägarens frånfälle, och det är detta uttryck som man
säger är så grovt och grymt. Herr Nordenson anser, som jag nämnde, att man
inte allenast bör räkna med förfallna skatter utan även med andra skatter,
som påvila men som inte äro förfallna, och han stöder sig därvidlag på inkomst -

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
s kattesakkunnigas betänkande, i vilket de ha sagt — och han gör deras ord
till sina — att »skuld för utskylder föreligger strängt taget i och med det,
att den skattskyldige åtnjutit inkomst eller haft förmögenhet, som är underkastad
beskattning. Att denna skuld icke är förfallen, är utan betydelse för
dess förefintlighet.» Detta finner herr Nordenson obestridligt. Han har så rätt,
så rätt. Det är detta man har kokat soppa på, men nog är det ett gansk magert
ben.

I stil med det ha många yttranden fällts. Jag skall inte tynga kammarens
protokoll med några citat. Jag skulle kunna ta en del brottstycken ur officiella
myndigheters yttranden, som äro av sådant slag. Bland annat finns det ett,
där det säges att kvarlåtenskapsskatten kommer att åstadkomma förfärliga
störningar för den jordbrukande befolkningen, barnen kunna inte övertaga gårdarna
efter föräldrarna o. s. v., men, tillägger man, detta är väl meningen med
det föreliggande förslaget! Det skulle således vara ett huvudsyfte med denna
lagstiftning, att söner till jordbrukare inte skulle kunna fortsätta sina fäders
gärning i framtiden. Och för sådana yttranden skall man stå med hatten i
hand, herr talman. Förlåt mig, mina damer och herrar, men det kan jag verkligen
inte vara med om.

Detta om detta.

Herr Domö höll ju ett storpolitiskt anförande. Jag är inte någon storpolitiker,
och han får väl göra upp sina mellanhavanden med finansministern, som
ju var hans vederdeloman här.

När herr Elon Andersson här talade om de medborgare, som få betala de
största skatterna, kom jag, mina damer och herrar, att tänka på en gammal
klok man, som satt i andra kammaren för många år sedan och så småningom
blev dess talman, nämligen Daniel Persson i Tällberg. Han sade, att när man
bedömer skatter, skall man se mindre på vad skattedragaren betalar än vad
han har kvar att leva av, sedan han betalat skatten. Detta är ju en sak. Om
man ser på denna fråga som ett kvantitetsproblem och framhåller att det är
så få, som drabbas särskilt hårt av beskattningen, så är det, som herr Elon
Andersson sade, en felaktig bedömningsgrund om man lägger rättvisesynpunkter
som grund. Man kan inte säga, att en sak blir rättvisare, därför att
orättvisan träffar ett fåtal. I det praktiska handlandet råder det dock mycket
varierande meningar om vad som är rättvisa i fråga om beskattningen. Det är
till och med svårt att definiera vad som är billighet — man eftersträvar ju
billighet, rättvisa och jämlikhet. Men saken bör ses i sammanhang med resonemanget
om de ekonomiskt skadliga konsekvenserna av beskattningen. Och
då är det väl obestridligt, mina herrar, att om skattetrycket skulle bli så
gruvligt, att det skulle pressa vissa människor att avstå från sparandet och
avstå från att ta risker, och det å andra sidan visade sig att antalet sådana
människor är försvinnande litet, så kan samhällsskadan inte bli så fruktansvärt
stor. Det är i detta sammanhang som det kan vara värdefullt att ha ett
begrepp om huruvida det som för hårt ansedda skattetrycket träffar ett fåtal
eller ett flertal. Men med rättviseproblemet, det vill jag framhålla, har den
synpunkten ingenting att göra, och det är inte heller i det sammanhanget som
den har berörts.

Herr Elon Andersson gör sig rolig, i den mån det är möjligt att göra sig
rolig i sådana här ting, över att man i förslaget strukit hundratusenkronorsgränsen
för spärrens verkningar, och han säger: »Det hjälper ej. Det enda
möjliga är att ändra skatteskalorna, men det vill man inte.» Ja, det låter som
om det bara vore fråga om ett litet besvär med att ändra skatteskalorna och
att man kan lösa problemet på det enkla sättet att man sätter dit andra
siffror. Så enkelt menade inte herr Elon Andersson heller att det var, utan

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
det är ju fråga om att bygga om skalorna, och det har folkpartiet gjort. Det
har ändrat om skalorna i fråga om inkomstskatten och i fråga om förmögenhetsskatten.
Förslaget om kvarlåtenskapsskatten avstyrkes och likaså förslaget
om höjning av bolagsskatten.

Vad betyder då denna ändring av skalan i fråga om inkomstskatten? Den
betyder enligt beräkningarna en minskning av 30 miljoner kronor. Vad betyder
ändringen av skalan i fråga om förmögenhetsskatten? Jo, den betyder
40 miljoner kronor mindre i skatteintäkt. Det är en rätt kostbar ändring av
siffror. Stryker man därtill kvarlåtenskapsskatten, så ramla ytterligare 40
miljoner bort, och vill man inte gå in för bolagsskattens höjning, blir det ytterligare
en minskning med 119 miljoner kronor.

Dessa ändringar sammanlagt betyda enligt beräkningarna 229 miljoner kronor
i minskade intäkter mot vad utskottets förslag skulle ge. Nu vill jag inte
gå in på resonemanget om att vi kunna reda oss ändå under det närmaste budgetåret,
men jag undrar, hur det går nästa budgetår. Om inte tanken på det
hade legat tvingande över oss, skulle jag, trots att jag är en rätt villig knekt
och ett lydigt stadsbud i transportkompaniet, ha sagt till finansministern:
»Det här sätter jag aldrig mitt namn under.» Men det finns en herre, som är
strängare än Wigforss, och det är nödvändigheten. Om vi under ett halvår
kunna hålla den herm utanför dörren till 1948 års riksdag, så bli vi sedan
tvungna att släppa in honom och höra på vad han har att säga. Det är min
fullkomliga övertygelse.

Ja, herr Elon Andersson säger, att det inte hjälper att vi stryka den där
hundratusenkronorsgränsen utan vi måste ändra skatteskalorna i stället; om
vi inte göra det,, blir det hela en ofärdig och lemmalytt skapelse, som inte kan
klara sig genom livet utan stöd av kryckor, ja, jag vet inte, hur den skapelse
skulle se ut, som måste träda in 1948, då nödvändigheten kommer innanför
dörrarna. Jag vet, att herr Elon Andersson inte gillar en sådan rakryggad
och spänstig skapelse som omsättningsskatten, och då blir det svårt att hitta
på några formler för att slippa den fula min, som marginalskatten visar. Som
bevis på detta vill jag säga, att om ni tittar efter på folkpartiets skatteskala,
så skola ni finna den där lemmalytta skapelsen även där, fastän den inte haltar
så mycket som socialdemokraternas gör. Men över 100 procent tar den ut,
och ändå har folkpartiet accepterat den kryckegubbe, som heter reduktionsregeln.
Folkpartiet kan inte heller undvara den, inte sant, herr Elon Andersson?
Och vi äro inte så obekanta med den där gubben, som vi ha fått hålla i
armen och stödja oss på. Redan nu ha vi en reduktionsregel — inte sant? Redan
nu är det så ställt, att i vissa fall räcker inte avkastningen av ett kapital
att betala skatten med. Om jag inte har någon avkastning på ett kapital, får
jag betala förmögenhetsskatt på åtminstone 25 procent av förmögenheten, och
därtill läggs en hundradel av denna till inkomsten, som jag får skatta för.
Vi ha haft en sådan där tråkig figur i sällskap i många år. Han har aldrig
blivit framförd på arenan på samma sätt som nu, men alldeles främmande för
honom äro vi inte. Och jag är tämligen övertygad om att om herr Elon Andersson
och jag hade fått förmånen att arbeta tillsammans i fortsättningen,
skulle vi nog ha ordnat upp det här, genom att vi hade tagit gubben under var
sin arm och gått rakryggade liksom vi ha gått hittills.

Herr talman! Jag har kåserat, jag ber om ursäkt för det, men jag får säga,
att det gravlika allvar, med vilket man skulle behandla en sådan bär fråga,
har jag efter all den kasperuppvisning som har förekommit inte makt till.
Jag vet, mina damer och herrar, att det är en allvarlig sak, en ytterst allvarlig
sak, men det skulle ha varit önskvärt, om de, som skapade opinionen i
bygderna, hade tagit på den såsom en allvarlig sak. Och i allvarliga ting skall

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
man tala om sakerna sådana de äro. Det är det enda riktiga. Det har man
långa stycken undvikit här. Den där opinionen, som herr Domö betraktade
såsom allmänt utbredd — ja, jag kunde hålla en lång betraktelse över den.
Det är fråga om vad som är »allmänhet» i vårt land. Finansministern var
inne på den frågan, och jag erinrar mig mycket väl den tid då vi socialdemokrater
voro ställda utanför samhället. Vi voro dess fiender. Det är kanske
en reflex av den åskådningen, när man säger att allmänheten uttalat sin dom
över förslaget.

De, som ha sökt skapa opinion i denna fråga, ha använt metoder, som utskottet
betecknar som mindre sakliga. Det är mycket milt sagt, och jag har sökt
bidraga till att uttalandet fått den formen. Kan någon av er hitta på ett
mildare uttryck om den propagandan? Överdrifter ha skett från båda sidor,
ty tal kräver svar, det vet jag också. Jag nämnde nyss den där tidningsartikeln
om »friseringen», som väl skulle göra sista susen, och det har förekommit
mycket sådant. När jag har läst en del ämbetsbetänkanden i denna fråga,
bär jag verkligen frågat mig, om inte denna propaganda i åtskillig män avspeglas
i de officiella yttrandena. ,Jag säger inte, att den gör det i alla, nej
gubevars, men i åtskilliga. Jag skulle önska, att ingen provocerar mig att
senare läsa upp en bit ur ett officiellt betänkande, som tydligt ådagalägger
detta.

Det må nu vara hur som helst med den saken. Jag är övertygad om att
när människorna i landet, näringsidkare och andra, möta den nya skattelagstiftningen,
komma de att varsna, att den ser åtskilligt annorlunda ut än vad den
har gjorts till i propagandan. Det är ingen trevlig gäst de få, nej då — jo,
om de få skattelindringar, men då tillhöra de inte »allmänheten». Dessa sistnämnda
komma säkerligen att hälsa den med tillfredsställelse, och om de inte
äro allmänhet, så äro de människor, som vi inte kunna undvara — som ni,
som skola fortsätta att leva, inte kunna undvara i detta land. Vi ha inte för
många nu av de arbetande krafterna. De komma att känna sig till freds. Andra,
som obehagligt beröras av detta förslag, komma att bli förargade, och det
kommer att pratas mycket om wigforssdagar och om den hårdhet och oresonlighet,
för att inte säga illvilja, mot ett i övrigt lyckligt lottat näringsliv,
som finns hos vår finansminister. Jag befarar, mina damer och herrar, att
om vi byta finansminister och få en annan, som känner sitt ansvar, så kommer
han icke att bli mera älskad än vad herr Wigforss är.

Ett sätt att klara det hela är att avstå från det sociala arbetet, att ta tillbaka
de beslut som vi ha fattat, och framför allt inte komma fram med nya
beslut, som kosta pengar. Det är ett sätt. Ett annat sätt, som jag skulle
vilja rekommendera -— och det kan jag göra, därför att jag begriper saken
så litet, och då är man ju alltid så tvärsäker att rekommendera lösningar, det
ha ni nog hört, mina damer och herrar — är att se efter, om vi inte kunna
spara några hundra miljoner på våra försvarskostnader. Man frågar sig i
våra dagar, hur stor nytta man egentligen har av dem. Kan det inte ske nu,
är jag dock övertygad om att det icke dröjer många år, förrän det kommer
att ske. Om världen skall bestå, måste det bli en annan ordning även på det
området. Hade inte de omständigheter, som hänga samman med detta, skapat
villervallan i världen, hade vi inte behövt sitta i denna klämma, som vi nu
äro i, och jag hade sluppit att stå här och kåsera i en allvarlig sak.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Velander erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Den siste ärade
talaren gjorde något av en personlig hänvändelse till mig. Ifall den lämnade
något intryck, skulle jag vilja bidraga till att klara upp dess innebörd. Herr

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
Bär# förklarade, att herr Velanders yttranden gjorde honom beklämd. Jag hade
påstått, att det inte hade varit en fri prövning i utskottet. Sammanhanget var
det, att sedan jag hade skildrat skatteberedningens verksamhet och propositionens
tillkomst, anförde jag, att någon möjligen kunde fråga, huruvida utskottsbehandlingen
varit av klarläggande art och om det varit en fri och objektiv
prövning. Sedan var jag ytterligare något inne på förberedelserna till propostionen
och även utskottsarbetet. Jag nämnde om att finansministern hade
igångsatt utredningen, bestämt direktiven därför och varit utredningens dominerande
kraft, att av utredningens ledamöter majoriteten tillhörde utskottet och
att någon hade i egenskap av ordförande lett utskottets arbete, att utskottets
sekreterare hade varit beredningens sekreterare och att denne måhända också
hade varit konsult under propositionens utarbetande. Jag vet, att det brukar
tillgå på det sättet. Sedan sade jag: tror någon, att denna majoritet i beredningen,
som suttit i utskottet och företrätt majoritetspartiet i riksdagen, har
varit benägen att springa ifrån sina tidigare intagna ståndpunkter och därmed,
desavouera beredningen, sig själva och departementschefen? Skulle detta vara
obehöriga uttalanden, vill jag dock i full utsträckning bära ansvaret för dem.
Men jag kan inte dela herr Bärgs mening, att det låg något oriktigt eller obehörigt
däri. Att i det sammanhanget antyda något angrepp på utskottets sekreterare
utgör endast ett försök att blanda bort korten.

Sedan talade herr ordföranden om undersökningen i Södermanland. Jag vägde
orden beträffande hur den hade tillkommit, och jag sade, att den tillkommit
på initiativ av utskottsordföranden och utskottets sekretariat. Det var
inte felaktigt. Däremot konstaterar jag alltjämt, att utredningsmannens resultat,
så som han själv sammanfattat och karakteriserat det, inte fått komma
till synes i utskottets betänkande, utan där gör man i stället det meningslösa
uttalandet, som återfinnes å mitten på s. 81.

Jag kan tillägga, att jag vet, att resultatet av utredningen framstod såsom
en obehaglig överraskning för flera av herr Bärgs meningsfränder.

Herr Wetter: Herr talman! När finansministern vid skattepropositionens

remiss i andra kammaren i ett anförande sade, att »bevisbördan åligger dem,
som vilja gå emot det som uppenbarligen är till fördel för den stora massan
människor för ögonblicket», tecknade han enligt min uppfattning på ett ganska
klart sätt svagheten i det nu föreliggande skatteförslaget. Det är nämligen
lätt att visa, att de på vissa områden föreslagna mycket höga skattehöjningarna
kunna medföra och medgiva skattesänkningar för stora kategorier. Det har
också skett på många ställen, men jag bär förgäves letat efter en saklig utredning
beträffande konsekvenserna av dessa skattehöjningar inom det allmänna
ekonomiska livet. I propositionen och i utskottsbetänkandet finner man
egentligen bara allmänna fraser härom, såsom att »avvägningen skall ske med
beaktande i största möjliga utsträckning av bärkraften hos alla kategorier»,
»avvägningen stödes på en förhärskande mening om en i nuvarande läge skälig
avvägning». Skatternas verkningar ha, säger man, beaktats i olika avseenden,
såsom deras inverkan på det ekonomiska livet, på produktionens utveckling
och därmed på de inkomster, varur skatterna skola betalas, etc. När man behandlar
bolagsbeskattningen, stöder utskottet sin uppfattning om konsekvenserna
bland annat på att det anförts att bakom förslaget om bolagsbeskattningens
skärpning givetvis låge den uppfattningen att densamma icke kunde anses oskälig,
liksom även att den kunde äga rum utan skada för företagsamhet^ och sparande.
Sedan måste man ju medgiva, att man inte där kan tala om någon bärkraft,
och man kommer till att det enda rättesnöret vid bolagsbeskattningens
avvägning är en skälighetsprövning, att man behöver så och så många miljö -

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordninfisförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
ner, d. v. s. just att den blir den budgetregulator, som utskottets ärade ordförande
ansåg, att den icke borde vara.

Ja, herr talman, om önskvärdheten av de föreslagna skattesänkningarna är
man i nästan alla kretsar'' fullt ense. Här är det lätt att påvisa konsekvenserna
för den enskilde. Konsekvenserna med hänsyn till penningvärdet — jag
tänker då på den: ökade köpkraft, som släpps ut — vill utskottet icke behandla.
För inflationens mötande, anser utskottet, böra andra vägar väljas. Konsekvenserna
av skattehöjningarna äro också klara efter utskottsbehandlingen
för alla dem, som träffas därav. Men nog tycker man att det borde ha varit
regeringens sak och icke oppositionens att söka utreda och påpeka de konsekvenser,
som dessa skattehöjningar otvivelaktigt komma att få på det ekonomiska
livet i vårt land, på företagsamhet och sparande, och det på ett
helt annat sätt än med användande av de allmänna fraser, som jag här nyss
citerat. Detta gäller, även om antalet av dem, som erhålla en skatteökning,
är oändligt mycket mindre än antalet av dem, som få skattelättnader.

Det aktningsvärda utredningsarbete, som bevillningsutskottets kansli har
utfört, liksom också en del tabeller, som uppgjorts av riksräkenskapsverket,
ge vissa hållpunkter för en bedömning av detta skatteförslags konsekvenser,
som böra uppmärksammas. Det gäller beträffande den i ett föregående anförande
omnämnda marginalskattens storlek vid vissa inkomst- och förmögenhetsbelopp
samt särskilt — vilket är mest talande — det belopp, som står
till disposition för envar, sedan han betalat den sammanlagda stats- och kommunalskatten.

Man har inom utskottsmajoriteten a priori vägrat att vara med om annat
än ett mycket obetydligt inkomstbortfall i förhållande till vad propositionen
har upptagit, och då har det icke varit möjligt för utskottet, även fastän
man har utsträckt den s. k. 100 000-kronorsregeln, att komma fram till ett
resultat, som man när man studerar tabellerna inte måste beteckna såsom
långt ifrån logiskt.

Kombinationen av inkomstskatten och förmögenhetsskatten, som vardera
utgår efter vissa »av skälighetsskäl och bärighetssynpunkter» av majoriteten
fastställda skalor, har lett till ett resultat, som exempelvis gynnar de allra
största förmögenheterna men som på lång sikt absolut förhindrar varje förmögenhetsbildning
över någonting mellan 200 000 och 300 000 kronor. Herr
Elon Andersson har pekat på den sista tabellen i betänkandet. Det är en
tabell, som är väl värd att studera. Där framgår att den, som har en inkomst
över 10 000 kronor, under varje förhållande icke bör eftersträva att ha eller
skaffa sig en förmögenhet, som överstiger 200 000—300 000 kronor, ty i så
fall blir hans inkomst årligen stadigt mindre, ju mer han sparar, detta om han
inte på ett slag kan hoppa upp till en mycket stor förmögenhet, på en tre
miljoner, vilket ju i framtiden blir fullständigt omöjligt.

Det är riktigt, att detta inte gäller så många. Om jag har läst tabellerna
i skattebetänkandet riktigt, gäller det ungefär 80 000—90 000 individer. Omkring
hälfen av dem kan betraktas såsom enskilda företagare, vilkas förmögenhet
ligger i deras företag. Kan man verkligen tro, att detta förhållande
icke kommer att inverka på den enskilda företagsamheten eller på sparandet?
Och komma icke de, som ha en förmögenhet över 300 000 kronor
— om jag har läst tabellerna rätt, uppgå de till ungefär 6 000 individer —
att genom ökad konsumtion: utan saknad se sin förmögenhet minskad, varigenom
de öka sin årliga inkomst?

Sammanlagt representera dessa förmögenheter, som ligga över 300 000 kronor,
enligt tabellerna ungefär 2 400 000 kronor. En del av dem äro kanske
inte kombinerade med en arbetsinkomst, som överstiger 10 000 kronor, men

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
nog kan det bli en mycket stor köpkraft, som genom en sådan skattepolitik
manas fram i tider, då man just borde söka motverka en sådan köpkraftsökning.

Man kan inte, som man velat, säga, att agitationen emot skatteförslaget
skulle vara drivkraften till att en sådan köpkraft kommer fram. Det är faktiskt
sakförhållandet med dess orimliga konsekvenser, som är skulden. Jag
har då inte alls räknat med kvarlåtenskapsskatten, som inte är någonting annat
än en mycket starkt ökad förmögenhetsskatt och som därigenom kommer
att ytterligare öka denna inverkan på köpkraften, så att den lösgöres.

Nu säger man, att det inte är bevisat, att den nu existerande förmögenhetsbildningen
har någon större inverkan på produktionen eller på vårt ekonomiska
liv. Huvudsaken är, att vi kunna genomföra skattesänkningarna för
de många. Skulle det inte varit rättvist att stödja detta med en utredning,
i vad mån förmögenhetsbildningen i vårt land inverkat och inverkar på utvecklingen
av svensk produktion, företagsamhet och sparsamhet. En sådan
utredning borde kunna ge en god ledning vid bedömandet av många viktiga frågor,
såsom till exempel: Är det riktigt eller är det fel, att svensk produktion
och företagsamhet i hög grad utbyggts och utbyggas genom privat, personlig
förmögenhetsbildning? Är det riktigt eller är det fel, att det huvudsakliga
sparandet kvantitativt sett till allra största delen kommer från de
medelstora och stora inkomsterna och förmögenheterna? Enligt siffror från
Amerika komma fyra femtedelar av sparandet på inkomster över 5 000 dollar
och en tredjedel på inkomster om 25 000 dollar och däröver. Hur kommer
förmögenhetsbildningen att se ut fem eller tio år efter det att detta skatteförslag
varit i kraft, och hur kommer ett då uppkommet läge att inverka på
skatterna för olika kategorier? Ja, det finns många sådana frågor, och det är
inte skolmästeri att stå här och föreslå dylika utredningar. Man borde grundligt
ha framlagt de framtida konsekvenserna av detta förslag och ej endast
tecknat ögonblickets vackra tavla.

En av majoritetspartiets representanter jämförde i utskottet skatteförslaget
med en julgran, som Kalle i Göteborg hade köpt åt Ada. När hon såg den,
frågade hon: »Hur kunde du köpa en sådan gran? Den har ju många torra
barr.» Då svarade Kalle: »Det är perspektivet som gör det.» Ja, perspektivet
kan för vissa kategorier i dag se bra ut, men hur ser det ut om en tid? Blir
det då som granen med de torra barren, som står där med endast kala kvistar?

Lika litet har man utrett konsekvenserna av de föreslagna skatterna på företagsamheten
i vårt land, i den mån den bedrives i aktiebolagsform. Det konstateras
blott, att det är skäligt, att bolagens andel i den sammanlagda inkomstocli
förmögenhetsskatten, som enligt 1938 års skattereform uppgick till 20 %,
under kriget steg till 25 %, nu skall kunna höjas till 32 %. Skatten höjes ju till
40 %, och därtill kommer kommunalskatten, så att sammanlagt blir det ungefär
50 % på bolagen.

Departementschefen och utskottet synas också hysa en viss tveksamhet beträffande
bolagsskattens konsekvenser, särskilt för nya företag. Så vitt jag
förstår och bedömer denna sak, kommer det att bli mycket svårt att starta nya
företag i detta land, och det kommer att bli svårt även för de små företagen.
Jag tror inte, att det blir till gagn för svensk företagsamhet. Emellertid hänvisar
man här till 1941 års allmänna skattekommitté och menar, att denna håller på
att utreda eu hel del frågor beträffande bolags beskattningen. Men hade det då
inte varit bättre att vänta med att fastställa skatten för bolagen, tills denna
skatteutredning kommit fram? Ingen kan med visshet säga, att så och så
mycket kunna bolagen betala i skatt utan att skadliga inverkningar inträda,
ej minst för de anställda, men jag tror inte, att det finns någon, som har rätt

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

För ordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Foris.)
att ens uttrycka en förmodan om skäligheten av en viss bolagsskatt, förrän
man fått se den detaljutformning av bestämmelserna, som skattekommittén kommer
med. Helst skulle man ju även vilja ha någon annan grund att stödja sig på
än erfarenheten från krigs- och kristider.

Det är naturligtvis inte så, men man skulle ju kunna betrakta det som ett
belägg på att utskottet verkligen är tveksamt på denna punkt, då utskottet
föreslår, att skatten på den företagsverksamhet, som sker i form av ekonomiska
föreningar, icke skall höjas utan bibehållas. Det sker med en motivering, som
åtminstone jag har svårt att finna bärande. I varje fall blir konsekvensen, att
man nu inför olika skattebetingelser från statsmakternas sida för bedrivande
av rörelse, beroende av under vilka former denna rörelse bedrives.

Herr talman! Nu kan man fråga: vart ta skattesänkningarna vägen, och var
är budgetöverskottet, om man fortsätter med att utreda och belysa dessa frågor,
som jag bär dragit fram. Såsom framhållits i reservation nr 1 av herrar Elon
Andersson och Sandberg, kunna skattesänkningarna genomföras för budgetåret
1947/48, utan att skattehöjningarna behöva ta de extrema former, som skatteförslaget
innebär och vilkas konsekvenser icke blivit utredda. Utskottets ärade
ordförande sade i sitt anförande nyss, att man nu måste fatta beslutet för
1948/49, men är det inte bättre att vänta, tills man verkligen behöver det? Då
kan man grunda sitt beslut på bättre och tydligare utredningar än som nu
föreligga vid beslutets fattande. Då skulle man också få tid att undersöka
den fråga, som väckts i en motion i denna kammare av herr Englund och mig;
nämligen huruvida icke vissa indirekta skatter borde kunna höjas åtminstone i
ungefär motsvarande proportion som inkomst- och förmögenhetsskatterna, så
att dessa senare skatter icke behöva höjas till skadlig nivå. Därigenom skulle
man få större lätthet att vidta de ändringar, som skulle ta bort de värsta olägenheterna
i det här föreliggande förslaget. Jag tänker närmast på tobaks- och
spritskatterna, eventuellt skatterna på andra icke alltför oumbärliga varor.
Utskottet har med väl lätt motivering avfört denna viktiga fråga från diskussionen,
men med tanke på inflations faran är det kanske nödvändigt att snart på
ett helt annat sätt än hittills kunnat ske ge sig i kast med en sådan utredning,
och det oberoende av vad man tidigare beslutat.

Det har talats mycket, herr talman, om hur skattetrycket under kriget särskilt
hårt drabbat de mindre inkomsttagarna. Det är nog riktigt, men å andra sidan
ha väl livsmedelsrabatterna och de sociala välfärdsanordningarna i första hand
— och detta helt rättvist — kommit desisa mindre inkomsttagare till del. Då
man nu kan skönja det socialpolitiska programmets åtminstone för en tid framåt
slutliga utseende, borde det vara riktigt att få en möjlighet att se hur kombinationen
av skattelättnader och sociala välfärdsanordningar gestaltar sig, ty först
då borde man kunna anse sig ha tillräcklig grund att döma om skälighet eller
avvägning av olika skattetryck pa olika kategorier.

.Vid remissdebatten om denna proposition lät det i andra kammaren, som
om man från olika sidor ville försöka komma fram till ett samförstånd. Samförståndsviljan
inom utskottet försvann allteftersom behandlingen fortskred.
Man hårdnade till, som man uttryckte det. Det är att beklaga, att motsättningarna
mellan partierna på detta sätt kommit att ökas, detta särskilt med hänsyn
till den allmänna utvecklingen såväl inom landet som utom dess gränser. Det
är beklagligt att majoriteten går att genomföra ett förslag, som enligt en mycket
stor minoritets åsikt kommer att medföra skadliga följder. Den voteringsseger,
som majoritetspartiet i dag kommer att vinna, kommer kanske därför inte att
medföra de fördelar, som man hoppas på, vare sig för socialdemokratiska partiet
eller — vilket är långt mera väsentligt — för strävandena att bygga upp
Framtids-Sverige, om vars utseende våra åsikter icke mycket skiljas.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herrar Elon Andersson
och Sandberg avgivna reservationen.

Herr Wehtje: Herr talman! När den skärpta beskattningen under de första
krigsåren beslöts, var det ju nödvändigt för att man skulle finna täckning för
statens våldsamt stegrade utgifter. Redan år 1939 angav finansministern, att
tilläggsbeskattningen var av mycket betydande omfattning. Vid 1940 års riksdag
anfördes, att en så betydande skärpning av de direkta skatterna, som då
vidtogs, komme att verka synnerligen betungande. År 1941 ansåg man sig inte
kunna förorda en ytterligare höjning av den direkta beskattningen, trots att
det statsfinansiella läget var mycket ansträngt. Men inför den direkta krigsfaran,
som vårt land blev utsatt för år 1942, med kriget alldeles utanför landets
gränser, skärptes beskattningen ännu en gång genom att värnskatten gavs
en förhöjd skatteskala för fysiska personer och genom att värnskatten för bolagen
höjdes från 10 till 12 procent. Det är från denna av krigsförhållandena
påkallade, utomordentligt höga belastning, som finansministern nu utgår, när
han föreslår en skatteavvägning för normala förhållanden. Man har helt visst
ansett, att starka skäl skulle föreligga för finansministern — som under de
gångna åren efter krigets slut dock fått betydande skattesänkningar genomförda
genom avskaffande av krigskonjunkturskatten och genom slopande av
omsättningsskatten — att nu också framlägga förslag om en allmän lättnad
i inkomst- och förmögenhetsbeskattningen. Så har emellertid inte blivit fallet.

Att lägre skatter i första hand skulle komma dem med mindre inkomster och
smärre förmögenheter till godo, därom har ju allmän enighet rått. Men förväntningarna
ha helt visst sträckt sig längre. Finansministerns förslag går ju
nu endast ut på en skattesänkning för gifta med mindre än 25 000 kronors inkomst
och för ensamstående med mindre än 10 000 kronors inkomst. På inkomster
däröver kommer toppbelastningen från kriget att skärpas. För bolagen
ökas skatten med ytterligare 25 procent till fyra gånger det grundbelopp, som
fastställdes före kriget. Och slutligen skärpes beskattningen högst väsentligt
för förmögenheter, som överstiga 30 000 kronor, både genom en årlig förmögenhetsskatt
och genom den nya kvarlåtenskapsskatten.

Vi ha i dag av finansministern fått höra hans förklaring till att skatterna
inte kunde sänkas i vidare utsträckning och att kompensation måste sökas genom
skattehöjningar. Förklaringen gick ut på att de utgifter, för vilka vi
bundit oss, göra det nödvändigt med en sådan avvägning som den föreslagna.
Men det är väl en förklaring för dagen. Man måste fortlöpande pröva avvägningen
av skatterna, och det gäller väl att då rätta mun efter matsäcken och
inte leva över sina tillgångar. Det föreligger helt visst en stor fara härför.

Vid behandlingen i utskottet har majoriteten på praktiskt taget alla punkter
godtagit finansministerns förslag. Det framgick visserligen, att förslaget var
mycket bristfälligt genomarbetat och att dess verkningar voro föga utredda,
men det godtogs av finansministerns meningsfränder. De mest stötande resultaten
justerade man till nöds bort genom en jämkning på de säkerhetsventiler
i form av spärregler, som visade sig vara ofrånkomliga.

Nu hörde jag i dag av utskottets ärade ordförande, att man inte hade funnit
denna justering tillfredsställande, utan att man senare viil kunde tänka sig
jämkningar. Finansministern var också inne på samma sak. Han visade på
att spärreglerna angivits vara av provisorisk natur. Jag frågar nu, om det inte
vore en del vunnet med att vi i denna diskussion finge ett närmare uttalande,
huruvida inte den tekniska lösningen av marginalskattefrågan kanske vore att
finna till exempel efter de linjer, som motionsvis framförts och som gå ut på
en ren,odling av inkomsten genom en avräkning av förmögenhetsskatten.

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Enligt min mening, som kommer till uttryck i den under II) angivna reservationen,
tala i första hand starka skäl för att den direkta statsbeskattningen
bibehålies som den nu är. Förutsättningen för eu förnyad skatteavvägning
skulle ju vara, att det allmänna ekonomiska läget medgåve en skattelättnad.
Emellertid befinna vi oss nu i en svår situation med en betydande monetär köpkraft,
som vida överstiger varutillgången. Den största försiktighet med åtgärder,
som inte öka produktiviteten, utan blott bidra till att skapa ny köpkraft,
synes mig därför vara av nöden. Bevillningsutskottet är också av denna mening
och säger i sitt betänkande, att frågan om åtgärder för att hindra en
inflatorisk utveckling är av synnerlig vikt, för närvarande den otvivelaktigt
mest betydelsefulla frågan inom svensk politik. Men då finansministern anser,
att bekämpandet av inflationen inte bör ske genom bibehållandet av de nuvarande
höga skatterna, förlitar sig utskottet därpå och förordar att den skattesänkning
för det stora flertalet skattskyldiga, varom enighet rått, inte skall
uppskjutas. Enigheten, mina damer och herrar, nåddes visserligen under andra
förhållanden, men nu känner man sig bunden av sitt ställningstagande, och nu
är det inte politiskt opportunt att säga hur förhållandena äro. Från den förutsättningen,
att man inte gemensamt kunnat samtidigt pröva skattefrågan
och frågan om vårt penningväsende, ha vi alltså måst ta ställning till propositionens
förslag om ny avvägning av våra direkta skatter.

Den skattelättnad, som jag under dessa förhållanden skulle vilja förorda,
bör göras provisorisk enligt förslaget i motion av herr Domö med flera och bör
utgå å skatterna enligt nu gällande grunder.

Som jag redan nämnt, anser jag att förslagen i propositionen inte kunna
läggas till grund för en så genomgripande ändring av vårt skattesystem som
ifrågasättes. De utredningar som man gjort äro, såsom jag också sagt, ytterst
bristfälliga, och de ge intet material för bedömande av de verkningar, som det
nya skattesystemet får för de skattskyldiga, för företagsamheten, ja, för det
ekonomiska livet i dess helhet i vårt land. Visserligen har den under finansministerns
ordförandeskap verksamma skatteberedningen avgivit ett betänkande,
som varit utsänt för yttrande till ett stort antal myndigheter och organisationer;
dessa ha gjort värdefulla uttalanden, och mycket material har
framkommit, som bort kunna utgöra underlag för en fortsatt bearbetning. Men
finansministern har inte blott underlåtit att ta hänsyn till dessa på praktisk erfarenhet
grundade yttranden, utan han har, där han inte direkt klandrat dem
— fastän de ju äro avgivna bland annat av regeringens egna tromän under
tjänsteansvar — nöjt sig med att i allmänna ordalag bemöta dem, och dock
voro praktiskt taget samtliga starkt kritiska mot beredningens förslag. Behandlingen
är ju mycket beklaglig, men förklaringen ligger nära till hands. Såsom
redan tidigare i debatten här i dag påvisats, ligger förklaringen i att finansministern
bundit sig, främst som ordförande i beredningen — ett uppdrag,
som han ju inte hade bort åta sig — men också som ledare av det socialdemokratiska
partiet.

Enligt finansministerns förslag skulle det stora flertalet skattskyldiga, i
första hand de minst bärkraftiga, få sänkta skatter, och detta fastän i främsta
rummet de få del av de betydande sociala förmåner, som de beslutade reformerna
medföra. Härom äro som sagt alla ense. Men jag ifrågasätter starkt
om någon fördel i längden kan vinnas genom finansministerns linje, eftersom
denna innebär en ytterligare skärpning av de redan mycket höga skatterna å
medelstora och större inkomster och ett fåtal större förmögenheter. Det verkliga
resultatet blir ju inte det som framgår av skattesatserna för den enskilde,
utan det kommer att bero på hur skatterna inverka på den ekonomiska utvecklingen.
I allmänhet räknar man med en stegring av vår reella national -

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordningsfurslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
inkomst med 2 k 2,5 procent om året. Vår nationalinkomst uppskattas till 18
å 20 miljarder kronor, och ökningen skulle då bli 400 ä 500 miljoner kronor
om året. Detta är ett belopp av den storleksordning, att det är fullt jämförbart
med de skatter, som skulle flyttas över. Bevillningsutskottets ärade ordförande
räknade i det sammanhanget ihop ett belopp för skatteöverflyttning på 229
miljoner kronor, och vad jag här sagt visar ju, att den av honom avvisade
andra vägen i själva verket mycket väl skulle kunna vara framkomlig. Det
föreligger ju intet tvång, efter vad jag kan tänka mig, att välja den ena
eller den andra vägen. Man behöver inte, för att tala med herr Bärg, släppa
in den stränge herrn nödvändigheten. Talar man om sammanhanget för vårt
folk, tror jag, att man precis lika väl hade kunnat komma fram den väg, som
jag härmed vill ha antytt. Pekar man på den utomordentliga välståndsstegring,
som har blivit resultatet av att de produktiva krafterna ha fått spela
fritt, anser jag, att valet inte hade behövt bli så svårt, inte ens för gemene man.
Till de beräkningar, som jag här har nämnt, vill jag ytterligare anföra, att
den inkomstökning, som uppkommit genom den ständigt stigande nationalinkomsten,
ju summeras för varje år, och därför framstår det väl som alldeles
klart, att man bör vara mycket försiktig, innan man företar sig något som
kan hämma en gynnsam ekonomisk utveckling. Det är helt visst på en sådan
utveckling vårt välstånd vilarv och det är i sanning inte på en utjämning av
inkomster och förmögenheter, hur väl och fullständigt den än genomföres.

För en gynnsam ekonomisk utveckling kräves, att man inte binder eller motverkar
de produktiva krafterna. Farhågorna för att det höga skattetrycket
skulle vara till skada för sparsamhet, företagsamhet och andra välståndsskapande
krafter äro dock enligt finansministern överdrivna och i allt väsentligt
utan grund. Men arbetsvilligheten har förvisso påverkats av den höga direkta
beskattningen. Genom källskattesystemet får den enskilde inkomsttagaren snart
nog klart för sig, hur stora avbränningar som skatten medför på en ökad inkomst
eller på en sparad slant. Reaktionen mot detta se vi i självtagna fridagar,
krav på fria lördagar, vägrat övertidsarbete eller på annat sätt minskad
arbetsinsats. Även sparsamheten, som redan är låg — kanske också till en
del beroende på det osäkra penningvärdet — kommer helt visst att ogynnsamt
påverkas av den väsentligt skärpta beskattningen av sparade medel. Det blir
ju enligt det nya förslaget inte avkastningen på sparmedel, som beskattas,
utan kapitalet som sådant, och efter de nya reglerna blir ju dessutom kapitalet
belastat inte blott med en årlig skatt utan också genom en betungande
skatt på kvarlåtenskapen. Bevisen för det minskade sparandet se vi dagligdags.
Numera håller ju ingen på sina pengar. Pengarna faktiskt bränna i händerna
på folk, och den tanke, som folk allmänt hyser, att man skall se till, att man
själv får njuta frukterna av sin möda, återfinnes inte blott hos dem, som bli
berörda av de skärpta skatterna, utan också hos sådana som långt ifrån kunna
komma i fråga härvidlag. De ha väl en intuitiv känsla av att det nästa gång
är deras tur.

Att detta inte skulle komma att påverka företagsamheten är otänkbart. Hur
kapitalförsörjningen under dessa förhållanden skall säkerställas är en fråga,
som kräver ett svar. Redan nu föreligger det otvivelaktigt, en brist på riskvilligt
kapital. Utan sådant få vi intet nyskapande, och därför blir det klent
med framstegen för våra produktiva krafter. Vilken betydelse det har, att
tillräckligt kapital ställes till näringslivets förfogande för upprätthållande
och uppbyggande av dess effektivitet, ha vi sett och so vi av utvecklingen i
olika länder. Denna följer helt olika banor, beroende på hur mycket sparmedel
som har kunnat disponeras. I England ha gjorda beräkningar visat, att sparandet
uppgår till endast 5 procent av nationalinkomsten. För eif verkligt

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordnings för slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
framåtskridande och nyskapande är detta för litet, och det har också satt sina
spår i näringslivets utveckling. I Förenta staterna är sparandet omkring 15
procent av nationalinkomsten, och i detta land se vi också en helt annan och
mycket gynnsammare utveckling, en utveckling som vi helt visst gärna skulle
vilja ta som mönster. I Sverige ha vi under de gångna åren haft någorlunda
tillfredsställande sparande. Finansministern anger, att åtminstone 1 500 miljoner
kronor skulle ha sparats, och det skulle ju bli 8 ä 9 procent av nationalinkomsten.
Men det är inte nog, och det är inte oväsentligt mindre än vad
man gärna skulle vilja räkna som normalt. Så är det nu, men vi kunna Ju
inte räkna med att den nuvarande konjunkturen blir bestående. Man frågar
sig då, hur det skall gå när vi komma in i andra förhållanden och när företagens
vinster bli lägre än nu. Då måste företagen av vad som återstår, sedan
de betalat de till 46 procent ökade skatterna, finna möjligheter till förräntning
av sitt kapital och till en fortsatt utveckling. Det är fara värt, att
i den situationen våra resurser inte räcka till.

Finansministern har efter vad jag kan se inte någon känsla härför. I avsnittet
i propositionen om företagsbeskattningen lägger han mycket utförligt
ut möjligheterna för en företagare att bygga upp och utveckla ett företag.
Det låter mycket trovärdigt och realistiskt, men i själva verket är det ganska
verklighetsfrämmande. Hur många företagare i detta land skulle inte kunna
vittna om vilka svårigheter som redan den nuvarande beskattningen bereder
dem! I propositionen talar finansministern om vilka möjligheter som vår bolagsbeskattning
ger. Men de äro säkerligen betydligt överskattade. Det är
ju så, att vinsterna för de företag, som drivas i bolagsform, bli dubbelbeskattade.
Detta omtalas endast i förbigående, och dock är ju innebörden den, att
staten av företagsinkomsterna genom dubbelbeskattningen tar lejonparten, i
allmänhet minst 70 procent, och sedan lämnar hela risken till företagaren. Frågan
är, om det inte ä.r en alldeles orimlig fördelning.

I dag har finansministern också framhållit våra avskrivningsreglers fördelaktiga
utformning. Det är ju riktigt, att de lämna vissa fördelar, men vi
blevo också varnade under förra kriget. Då funnos inte de nuvarande medgivandena
att göra avskrivningar. Nu har man fäst ett stort avseende vid dessa,
inte minst från statens sida. Avskrivningsreglerna äro ju uppställda med
tanke på att en konsolidering inom företagen skulle vara möjlig, och därigenom
skulle en konjunkturutjämning kunna äga rum. För att ytterligare befrämja
denna konsolidering och med insikt om att avskrivningsmöjlighetema
inte voro tillfredsställande, har man ju ökat ut dessa till att omfatta även
konjunkturinvesteringsfonder i större utsträckning än tidigare.

Jag bär redan förut pekat på den väsentliga höjning, som är ifrågasatt för
aktiebolagen. Det är ju en ökning med 25 procent från förutvarande skatt under
krigstiden, och den nya skatten innebär 400 procent av grundbeloppet från
förkrigstiden. Nu föreslås denna höjning endast för aktiebolagen. För de ekonomiska
föreningarna skulle skatten bibehållas vid 32 procent. Den föregående
ärade talaren har uttalat sin uppfattning om detta förslag, och jag kan
helt instämma i vad han sade. Jag ställer mig mycket frågande till om det
verkligen är välbetänkt att frångå den likställdhet mellan företag i olika former,
som hittills har förefunnits.

Den höga bolagsbeskattningen har man inte ansett sig böra tveka om att
införa. Finansministern säger, att det i nuvarande läge är uppenbart, att också
med den höjda skatten når man en nettoförräntning, som är fullt tillräcklig
som stimulans för produktionen. Det kan nog, såsom jag förut sagt, va.ra
sant nu, men ett omslag kan ju komma — när vet ingen. Då kunna vi få
räkna med ett betydande inkomstbortfall och med nödvändigheten av att före -

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Nr 35.

Förordnings för slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
ta en väsentlig- justering nedåt av bolagsskatten, och det utan alltför långt
dröjsmål, så mycket mer som konsolideringsmöjligheterna under tiden till dess
säkert påverkats av de höjda skatterna.

För övrigt verkar det, som om finansministern inte har någon känsla för
att bolagsvinsterna nu äro starkt påverkade av inflationen och röna inverkan
även av viss lageravveckling. Dessa förhållanden bli emellertid inte bestående,
och i en annan situation kommer detta helt visst att ge anledning till bekymmer.

Också i andra avseenden borde ökningen av bolagsskatterna beaktas. De
svenska företagens konkurrenskraft kommer givetvis att påverkas härav. I
början av diskussionen om det nya skatteförslaget använde finansministern
ofta förhållandena utomlands som bevis för att det inte låg någon fara i de
föreslagna skattehöjningarna. Tvärtom, framhöll han, hade vi ett gott utrymme
för dem. I dag har finansministern ju också varit inne på denna fråga,
men vi ha inte om bolagsskatten fått veta mera än att det inte är lätt att få
noggrann kännedom om förhållandena utomlands. Det är emellertid faktiskt
att åstadkomma en fortsatt dimbildning. För några månader sedan visste finansministern
mer än i dag. Det har talats så mycket om dessa jämförelser,
att det förvisso vore på sin plats att finansministern medverkade till ett klarläggande.
Det har ju. såsom finansministern är väl medveten om, gjorts en
del omsorgsfulla utredningar om skattebördan på företagsamheten i olika länder.
Det har av dessa framgått, att skattebördan efter det föreliggande förslagets
genomförande blir större hos oss än i andra, närmast jämförbara och
aktuella länder. I England exempelvis förekommer ingen dubbelbeskattning,
med undantag av en skatt på fem procent som tas ut både av företagen och deras
aktieägare. Inkomstskatten för enskilda är visserligen högre i England
än i Sverige, men i England utgår ingen förmögenhetsskatt. I Förenta staterna
sker en viss dubbelbeskattning, men inkomstskatten är där väsentligt
lägre än i vårt land, och någon förmögenhetsskatt uttas helt enkelt inte. I
Schweiz har man en särskild bolagsskatt, men inkomstskatten är lägre än i
Sverige, och detsamma gäller om förmögenhetsskatten. Jag tycker därför att
finansministern, även om det hade varit förenat med vissa svårigheter, hade
kunnat kosta på sig att lämna en allmän redogörelse för motsvarande förhållanden
i andra länder. En översikt av de verkställda utredningarnas resultat
har ju lämnats i tryck. Det borde ha varit lätt nog för finansministern att
peka på eventuella fel eller misstag i dessa undersökningar. Varför han inte
gör detta, undandrar sig mitt bedömande och är desto märkligare, som han
tidigare så mjmket har intresserat sig för dessa jämförelser.

Jag hade, herr talman, ytterligare en del att säga inte blott om företagsbeskattningen
och önskvärdheten att få de föreslagna ökade skattesatsernas
inverkan på våra ekonomiska förhållanden utredd, utan också om förmögenhetsbeskattningen
och dess verkningar. Jag förmenar, att även förmögenhetsskatterna
komma att få ett starkt inflytande på vårt ekonomiska liv och
vårt. samhälles framtida gestaltning. Kapitalbildningen måste bli försvårad,
om inte helt omöjliggjord, i varje fall vad beträffar riskvilligt kapital. Jag
vet inte, om man tänker sig att försörjningen med sparmedel framdeles skall
omhänderhas av staten. Utvecklingen kommer väl även att leda därhän att
ägandet och förvaltandet av. företag efter hand kommer att bli statens uppgift.
Det tycks ju vara meningen att utvecklingen skall gå i den riktningen.
Vid uppbörden av kvarlåtenskapsskatt tänker man sig bli tvungen att mottaga,
aktier, inteckningar och värdepapper som skattelikvid. — Verkställda
undersökningar anses visa, att det i kvarlåtenskaperna i allmänhet skulle
finnas likvida medel i sådan utsträckning, att det inte kommer att uppstå

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 fm.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
någon svårighet för vederbörande att utbetala skatten. Jag vågar bestämt
göra gällande, att resultatet av dessa undersökningar icke är rättvisande. Undersökningarna
avse ju dels ett par utpräglat gynnsamma högkonjunkturår,
och dels ha undersökningarna gjorts innan den skärpta årliga förmögenhetsskatten
tillämpats eller kvarlåtenskapsskatt uttagits. Slutsatser som dras av
utredningar som icke tagit hänsyn till dessa skärpta skatter bli helt visst
felaktiga. På den föreslagna vägen kommer alltså produktionsmedlen att
överföras i statens ägo, och den vägen komma vi väl nu att gå.

Utskottets ärade ordförande reagerade mot ett uttalande i ett remissvar. Vore
det inte skäl att han, innan han visade sitt missnöje med ett uttalande av
den art han angav, försökte klargöra för sig, om det ändå inte kommer att
inträffa många fall, då det på grund av den höga beskattningen blir omöjligt
för de efterlevande till en företagare att behålla den arvfallna egendomen.

De ytterligare synpunkter, som jag har på det föreliggande ärendet, ha
närmare utvecklats i den till utskottets betänkande fogade reservationen II).
Jag avstår därför från att nu utveckla dem vidare.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till reservationen II), som utmynnar
i ett yrkande, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts föreliggande förslag
till ny avvägning av skatterna, att en ny utredning måtte begäras om den
direkta, statsbeskattningen och att i avvaktan på denna utredning en provisorisk
skattelättnad måtte utgå.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 445, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1947/48 till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet m. m., i vad
propositionen avser anslag å driftbudgeten jämte i ämnet väckta motioner;

nr 482, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hyresavdrag för
folk- och småskollärarnas tjänstebostäder;

nr 483, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för statsbidrag till avlöning av lärare vid folk- och småskolor; samt

nr 484, i anledning av väckta motioner angående anvisande av medel för
inlösen av den s. k. Fjärås Bräcka i Halland m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5.07 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

Måndagen den 14 juli eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen; och dess förhandlingar
leddes till en början av herr förste vice talmannen.

Fortsattes överläggningen angående bevillningsutskottets i betänkande nr Förordnings50
punkten A: under 1) upptagna förslag till lag om ändring i kommunal- förs^9 om
skattelagen den 28 september 1928 (nr 370). komstskatt

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag har i en motion yrkat avslag (Forts.)
på hela skattepropositionen och begärt en ny och allsidig utredning om den
direkta stat sbeskattningen. Motiveringen för detta mitt yrkande har givits genom
den ekonomiska utvecklingen framför allt under det senaste halvåret. Det
kan näppeligen bestridas, att denna utveckling starkt ökat inflationsfaran och
därmed risken för en sådan penningvärdesförsämring, som, om den inte kan''
hejdas, skulle komma att fullständigt omintetgöra verkningarna av det sociala
reformarbetet och den uppnådda ekonomiska och sociala standardförbättringen.

Vårt ekonomiska läge har hastigt försämrats, trots yttre tecken på fortsatt
högkonjunktur. Jag anser därför, att den allt överskuggande uppgiften för
vår ekonomiska politik nu måste vara att bevara penningvärdet, och att andra
intressen, i och för sig befogade, måste stå tillbaka för denna uppgift. Hur
starkt .och välmotiverat kravet på skattesänkningar än‘är, så måste även detta
sättas i efterhand, tills man med något större säkerhet kan bedöma den ekonomiska
situationen och de sannolika framtidsutsikterna. I dag saknar man
denna möjlighet.

Min uppfattning, att man bör skjuta på hela skattereformen, är inte hastigt
påkommen; jag uttalade den redan för mer än ett halvår sedan i slutet av år
1946, i en tidningsartikel, där jag ifrågasatte, om det inte vore klokare att
uppskjuta alla skatteförändringar under ett år, att således varken göra några
skattelindringar eller skattehöjningar och att även låta de stora sociala reformer,
som ännu inte äro beslutade, vila, tills man fått något bättre överblick
över läget och framtidsutsikterna.

Under de månader, som gått sedan dess, har utvecklingen givit ytterligare
stöd för denna uppfattning, och jag finner av bevillningsutskottets betänkande
och av reservationerna, att den vunnit ett visst beaktande under utskottsbehandlingen.
Högerreservanterna medge, att starka skäl tala för en sådan linje som
den, vilken uppdragits i min motion, men då enighet ej har kunnat uppnås om
denna, ha de icke velat undandraga sig att ingå på realprövning av skattefrågan.
Utskottsmajoriteten medger, att bekämpandet av inflationen för närvarande
otvivelaktigt torde vara det mest betydelsefulla inom svensk politik. Så
tolkar utskottet finansministerns uppfattning, till vilken utskottsmajoriteten
naturligtvis helt ansluter sig. Utskottets egen reflexion blir då, att frågan om
skattesystemets utformning och beskattningens höjd bör ses på längre sikt,
medan däremot den föreliggande inflationsrisken kräver åtgärder av mera tillfällig
art.

Utskottet fortsätter: »För omvårdnaden av vårt penningvärde böra för den
skull väljas andra vägar.» Detta uttalande kan betecknas som minst sagt anmärkningsvärt.
Finns det någon genomtänkt uppfattning bakom dessa ord,

Första kammarens protokoll 7947. Nr 85.

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
eller är uttalandet bara ett uttryck för allmän förlägenhet och brist på argument?
Jag är närmast böjd för att misstänka det senare. Så oklart uttalar man
sig inte, och så valhänt uppträder man inte, om man har ett handlingsprogram
att följa. Skattepolitiken är och måste vara mycket nära förknippad med penningpolitiken.
Det lär väl inte utskottet kunna bestrida efter alla de debatter,
som ha förts här i kammaren om dessa ting. Nu gör man emellertid gällande,
att vi skulle kunna avgöra frågan om beskattningens höjd och skattesystemets
utformning utan att taga hänsyn till återverkningarna på penningvärdet. Utskottet
gör intet försök att bestrida, att den skattereform, som nu ligger på
riksdagens bord, i förening med de föreslagna barnbidragen kommer att medföra
ett väsentligt tillskott av monetär köpkraft. Detta resultat, som utskottet självt
pekar på och anser som ofrånkomligt, står i strid mot regeringens antiinflationsprogram,
sådant det utformats i den kommuniké, som utfärdades, när de senaste
s. k. rundabordsförhandlingarna hade spruckit.

Även i ett annat hänseende strider bevillningsutskottets uttalande mot detta
program. I programmet rekommenderas ett ökande av budgetöverskottet. Hur
stämmer detta med det faktiska läget? — Jag måste nu nämna några siffror,
vilka delvis redan ha anförts i denna debatt, men jag skall inskränka mig till
kortast möjliga sammanfattning och bara anföra de siffror, som jag anser
vara särskilt talande i detta sammanhang.

Budgetöverskottet för innevarande budgetår, således det som började den 1
juli, beräknas nu till 190 miljoner kronor. Det nu beräknade budgetöverskottet
är således betydligt mindre än det som angavs i årets statsverksproposition,
detta trots att inkomsterna ha kunnat räknas upp högst väsentligt. För nästa
budgetår, budgetåret 1948/49, beräknas föreligga en budgetbrist på 175 miljoner
kronor, en brist som måste täckas genom ökade statsinkomster eller genom ytterligare
reduktion av vissa statsutgifter, såsom bevillningsutskottet anför. Hur
vill utskottet bringa detta resultat av bl. a. skattereformen i överensstämmelse
med finansministerns deklaration att ett väsentligt budgetöverskott, således en
betydligt överbalanserad budget, är ett av de viktigaste medlen till stabilisering
och till skydd för penningvärdet?

Skattereformen innebär — trots de betydande höjningarna av skatterna pa
förmögenheter, bolagsvinster och större inkomster — ett nettobortfall av statsinkomst
för år 1948 med 165 miljoner kronor. Med öppna ögon och sedan den
själv har pekat på konsekvenserna går utskottsmajoriteten här fram på en väg,
som måste leda till ett betydande och sannolikt växande budgetunderskott och
därmed ett försvagande av vår statsfinansiella ställning inför kommande, ytterst
ovissa situationer.

För min del betraktar jag detta som en på längre sikt ännu allvarligare sak
än den köpkraftsökning, som skattereformen skulle åstadkomma, ehuruväl även
denna kan komma att ytterligare skärpa den penningpolitiska krisen genom
att öka efterfrågan i en knapphetssituation. Men det som mest förvanar mig
är, att finansministern och hans meningsfränder kunnat ta så lätt på det statsfinansiella
problemet. Är man beredd att i strid med tidigare utfästelser, upprepade
i propositionen och utskottsbetänkandet, underbalansera budgeten under
en högkonjunktur i stället för att i god tid vidta de ekonomiska saneringsåtgärder,
som äro nödvändiga, för att man skall kunna uppnå och bibehålla budgetbalans? Sedan

utskottet bär pekat på de följder, som nu äro oundvikliga, sager man
plötsligt med en mycket karakteristisk kullerbytta — för övrigt sannerligen
inte den enda kullerbytta som göres i detta betänkande — att om skatteunderlaget
ökas betydligt under de kommande åren, skall ytterligare sänkning av
inkomstskatten övervägas. Det är tydligt att man avser, att denna skattesänk -

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

Förordnings för slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
ning endast skall komma vissa skikt av skattebetalare till del. Dessutom skall
man samtidigt överväga en minskning av de kommunala skatterna. Hur rimmar
nu detta med löftet om överbalansering? Hur skall man lösa problemet att på
en gång ytterligare sänka skatterna och åstadkomma ett kraftigt budgetöverskott,
och det en tid, då man av allt att döma måste räkna med sjunkande statsinkomster,
i varje fall på något längre sikt?

Nu användes tydligen i propositionen och i betänkandet talet om överbalansering
av budgeten såsom argument för vad som ju är den innersta avsikten
med denna skattereform, nämligen höjningen av skatterna för vissa samhällsskikt.
Det är detta som det hela går ut på, den saken kan väl knappast bestridas
— ibland har man en stark känsla av att även skattelindringarna huvudsakligen
ha till uppgift att motivera de skattehöjningar, som föreslås för
andra grupper.

Dessa skattehöjningar huvudsakligen på kapital och på produktivt arbete
medföra en allvarlig risk för att den ekonomiska framstegstakten kommer att
minskas och statens inkomster därigenom komma att sjunka. A andra sidan
ha vi under dessa år bundit oss för stora och automatiskt stigande utgifter på
olika områden. Hur skall detta gå ihop? Vilka besparingsmöjligheter har finansministern?
Han antyder att sådana finnas, och det skulle vara värdefullt, om
riksdagen i detta sammanhang kunde få reda på vad det är för några möjligheter
han syftar på. Det enda faktum, som här kan konstateras, är, att finansministern
föreslår en skattereform, som både direkt och indirekt kommer att betydligt
minska statsinkomsterna i framtiden.

År man optimist — och man måste nästan vara professionell sådan för att
kunna följa med i det här arbetet under nuvarande tider —- så kan man naturligtvis
slå bort alla dessa farhågor som ogrundade och hänvisa till att olycksprofeterna
tidigare ha fått orätt och att det kanske går likadant nu; vi ha
klarat oss i alla fall, och vi ha det för närvarande bättre än något annat land
o. s. v. Ja, vi dela nog alla den förhoppningen, att det till sist skall gå väl.
Ingen av oss önskar att vi skola komma i ökade svårigheter, att vi skola glida
in i ett tillstånd med ständig budgetbrist och fortgående inflation. Men å andra
sidan är det dåraktigt och brottsligt att blunda för att utvecklingen kan bli ännu
ogynnsammare än den för ögonblicket ter sig. Och ingen kan påstå, att utsikterna
just nu äro så särdeles gynnsamma i något av de hänseenden som vi här
diskutera.

Den beräkning av de ökade statsinkomsterna, som man tydligen stöder sig på
och som man behöver för att få täckning för redan beslutade eller väntade utgifter,
bygger på antagandet, att penninginkomsterna, d. v. s. framför allt lönerna,
komma att stiga även under år 1948 med fem å tio procent. Det är emellertid
att märka, att denna lönestegring icke grundar sig på en motsvarande
ökning av den reala nationalinkomsten. Det är fråga om en ren penninginkomstökning
och således om fortsatt inflation. Man kan inte i närvarande stund räkna
med eu real nationalinkomstökning, som kan bära upp de starkt stigande utgifter
vi ha att möta.

Vad sker nu, om ett ekonomiskt bakslag inträffar? Vi ställas då inför vissa
omedelbara svårigheter, men vi ställas också inför svårigheter på längre sikt,
som bli utomordentligt svåra att bemästra. Det är mycket sannolikt att inkomsterna
från bolag och förmögenheter komma att sjunka med hundratals
miljoner kronor. Vi stå då där med statsutgifter, som inte kunna reduceras,
och med inkomster, vilka hastigt sjunka till belopp, som inte på långt när
täcka de föreliggande behoven. Skall man då nödgas tillgripa nya skattehöjningar,
vilka då givetvis inte kunna läggas enbart på ett litet fåtal si k. rika,
utan måste drabba praktiskt taget alla skattebetalare? Mod andra ord: man får

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. in. (Forts.)
ta igen den skattelättnad, som nu bjudes, och kanske därutöver göra ytterligare
skattehöjningar. Eller skall finansministern försöka klara sig med en fortsatt
inflation? Jag befarar att det kan bli den sista utvägen som kommer att
följas.

Det är särskilt denna sista fråga, som för mig har blivit mer och mer oroande.
Kan man lita på finansministerns uppriktiga vilja att med alla medel bevara
penningvärdet? När jag söker följa hans slingrande och motsägelsefyllda
resonemang i olika propositioner och anföranden, blir jag mer och mer misstrogen.
Och det sätt, på vilket denna skattefråga av finansministern förts
fram och behandlats, har ytterligare skärpt denna, misstro. I stället för en
politik, som syftar till stabilisering av penningvärdet, till sunda statsfinanser
och överhuvud taget till en inre ekonomisk balans, ha vi nu gått in på en
linje, som innebär en årlig kapitalförtäring, en straffbeskattning på sparande
och kapitalbildning och en skattebörda på näringslivet, som visserligen för
ögonblicket kan bäras men som mycket snart kan visa sig vara en ytterst allvarlig
belastning av produktionen. Inga allvarliga försök ha ännu gjorts att
hejda den nominella inkomststegringen, och försöken att med hjälp av en åtdragen
priskontroll ersätta vad som försummats på andra områden äro dömda
att misslyckas. Man saknar en klar handlingslinje och en fast hand vid rodret.
En främmande iakttagare måste förvåna sig över vårt sätt att behandla
de ekonomiska spörsmålen. Medan hela världen våndas under bördan av efterkrigstidens
ekonomiska problem, handla och vandla vi här hemma, som om vi
vore fullständigt oberoende av vad som sker utanför våra gränser. Då och
då rycker man upp sig, men bara till en diskussion, och inrikespolitikens huvudlinje
beröres inte därav. Vi besluta sociala reformer utan att ha någon
aning om huruvida vi om tre eller fyra år kunna effektuera dem i nuvarande
penningvärde. Regeringens förslag på skattepolitikens och socialpolitikens områden
läggas fram utan hänsyn till de analyser av vårt ekonomiska läge och
våra framtidsutsikter, som regeringens sakkunniga organ tillhandahålla. Man
måste fråga sig, vad dessa organ tjäna till, när man inte''tar några hänsyn till
dera«s uttalanden, då dessa stå i strid med de politiska intressen, majoritetspartiet
företräder. Detta är ett ansvarslöst och ohållbart tillstånd. Vårt folk
måste inse, att även Sveriges läge har förändrats och väsentligt, försämrats
genom kriget och att det välstånd, som vi nu glädja oss åt, i mångt och mycket
är skenbart.

Jag tror inte att vi stå inför något blint och obevekligt öde. Min fasta tro
är att Sverige genom en klok ekonomisk politik, genom återhållsamhet i goda
tider, kan väsentligt mildra följderna för oss av ett ekonomiskt bakslag ute i
världen. Men då måste man tala om sanningen för folket i stället för att,
såsom finansministern utti^ckte saken, »välja den för väljarna mest behagliga
linjen». Detta var inte en rekommendation, det var tvärtom en utväg,
som han i denna kammare pekade på med ett visst och enligt mitt tycke mycket
berättigat medlidande, men när han förebrår andra partier att söka den för
väljarna mest behagliga linjen, ställer jag frågan till honom: är det inte han,
som mer än någon har ivrigt lyssnat till rösterna från väljardjupen, röster
som han själv har kraftigt bidragit till att framkalla genom sin agitation?
Nu åberopar han dessa röster som argument för sin linje och söker framställa
sig själv som ett viljelöst redskap i folkviljans hand. Det är herr Wigforss’
demokrati!

I stället för att bedriva en klok ekonomisk politik, som verkligen kan trygga
vårt välstånd för framtiden, ha vi under en högkonjunktur i ganska stor
utsträckning redan förskingrat våra resurser och försvagat våra statsfinanser.
Vi ha i stället för att skaffa oss reserver tagit på oss nya utgifter utan tanke

M&ndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
på framtiden. Bakslaget kan komma mycket snart och bli mycket hårt. och
vårt folks levnadsstandard kan försämras långt mer än vad som skulle behövt
bli fallet, om vi skött vår ekonomiska politik förståndigt.

Det är mot denna bakgrund som jag har betraktat det föreliggande skatteförslaget
och den därtill knutna reformen av barnbidragen. I motsats till finansministern
och hans meningsfränder anser jag, att skattereformen måste
ses i sammanhang med den allmänna ekonomiska politiken. Den kan inte betraktas
som en isolerad reformfråga.

Jag konstaterar, att bevillningsutskottets ordförande här i kammaren har
uttalat som sin åsikt, att det är ett hårt förslag, »det hårdaste skatteförslag
som vi ha haft». Jag ställer detta uttalande av bevillningsutskottets ordförande
mot ett par uttalanden, som finansministern fällde i denna kammare för
ett par veckor sedan under den ekonomiska debatt som då fördes. Herr Wigforss
betecknade då skattereformens innebörd såsom mycket blygsamma förändringar
i nuvarande skattefördelning, och han förklarade, att enligt regeringens
uppfattning var detta ett. förslag av mycket obetydliga proportioner.
Herr Bärg i Katrineholm har tydligen en annan mening, och jag undrar, om
inte flertalet av åtminstone denna kammares socialdemokrater tycka och tänka
som han. I varje fall måste de, som ha deltagit i arbetet inom bevillningsutskottet,
ha fått en uppfattning som nära sammanfaller med ordförandens.

Jag har en stark känsla av att det i vida kretsar råder mycken olust inför
detta skatteförslag, som redan vållat så mycken söndring och splittring. Alla,
som verkligen ha bemödat sig om att tränga in i dess innebörd, måste känna
olust och oro, men jag måste samtidigt konstatera, att tydligen inte alla ha
satt sig in i förslaget ens inom regeringskretsen — man får kanske skylla på
att man haft så mycket annat att göra.

Nu yttrade bevillningsutskottets ordförande såsom en tröst till de oroliga
— han tänkte väl då inte bara på oppositionen utan även på sina meningsfränder
— att ingenting är evigt bestående. En skattereform kan ändras, och
skatteskalor kunna ändras — mildras, menade han väl. Det ha vi från tidigare
år erfarenhet av, fastän inte så värst många. Vår erfarenhet har mest
gått i den riktningen, att skattesystem kunna ändras i skärpande men sällan i
lindrande riktning.

Men låt oss ta fasta på bevillningsutskottets ordförandes uppfattning, att
detta är ett provisorium och att det bör kunna, ändras! Han betonade, att det
var ett provisorium när det gällde marginalbeskattningen, vars verkan han
tycktes särskilt oroa sig för. Det förstår jag mycket väl, ty verkningarna måste
bli mycket olyckliga särskilt för sparandet i landet. Men herr Bärg menade
även, att man kunde räkna med en förändring i fråga om bolagsbeskattningen,
om situationen för näringslivet förändras. Jag hoppas att han blir
sannspådd, och jag hoppas också att man vidtar dessa åtgärder i så god tid,
att man kan avvärja åtminstone en del av de skadeverkningar som eljest måste
bli följden av denna reform.

Men det har kanske väl mycket och väl ensidigt pekats på de ekonomiska
skadeverkningarna av denna skattereform. Jag skulle vilja framhålla ett annat
resultat av detta skatteförslag, som jag måste räkna såsom oundvikligt,
nämligen de moraliska skadeverkningar som det kommer att få. Jag anser
dem vara lika allvarliga som de ekonomiska. Jag syftar särskilt på den försämring
av skattemaralen, som måste följa av en sådan skattereform. Jag
skall därvidlag nöja mig med att citera vad kammarrätten, vår högsta juridiska
auktoritet på beskattningsområdet, har uttalat. Kammarrätten anför:
»Frånsett förslagets inverkan på företagsamheten och arbetslusten och därigenom
på de skattskyldigas verkliga inkomster måste (let enligt kammarrät -

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
tens mening, befaras, att den föreslagna höjningen kominer att medföra en stark
minskning i de deklarerade inkomsterna i förhållande till de verkliga. Ett beskattningssystem
som grundas på skattebetalarnas heder och samvete förutsätter
för sin effektivitet lojalitet från medborgarnas sida. Tillgänglig statistik
och erfarenheter från kammarrättens arbete tyda på att denna lojalitet redan
utsatts för alltför stora påfrestningar. Deklarationsmoralen synes befinna
sig i sjunkande, och man måste förmoda att beskattningens höjd och faktiska
ojämnhet därvid medverkat.»

Jag måste beklaga alla de ämbets- och tjänstemän på olika områden, som
mot bättre vetande ha nödgats vara med och utarbeta detta skatteförslag, som
av sakkunniga myndigheter karakteriseras på ungefär liknande sätt som av
kammarrätten. Men vad hjälper varningar? Beslutet skall nu trumfas igenom,
och de oroliga komma val så småningom att lugnas med försäkringar av olika
slag, och man hoppas att det hela snart skall vara passerat. Man hoppas också
att alla de hundratals medborgare, som nu utlovas skattesänkningar, skola
visa sin tacksamhet för den present, som man nu överräcker till dem. Jag
skulle vilja säga ett ord om dessa skattesänkningar.

Ingen bestrider, att skattesänkningar äro önskvärda och i och för sig välmotiverade,
och jag kan helt och hållet ansluta mig till finansministerns uppfattning,
att om vi anse oss kunna göra en skattesänkning, skall den i främsta
rummet komma de mindre inkomsttagarna till godo. Verkningarna av de starka
skatteskärpningar, som ha ägt rum sedan vi 1938 antogo det nuvarande
skattesystemet, ha i mycket stor utsträckning gått hårdast fram över mindre
inkomsttagargrupper. Det är således fullt befogat, att man i första hand
lägger lindringarna där. De skattelättnader, som här föreslås, äro emellertid
— låt oss erkänna detta — ingalunda av den storleksordning, att de komma
att framkalla någon större tacksamhet hos vederbörande. Härtill kommer en
omständighet, som man visserligen inte kan ha förbisett men väl blundat för,
nämligen att vi under detta år ha genomfört inkomstförbättringar för de
flesta samhällsgrupper, varigenom den beskattningsbara inkomsten för det alldeles
övervägande flertalet av svenska skattskyldiga medborgare kommer att
ökas så mycket, att den därav föranledda skatteökningen kommer att mer än
uppväga de skattelindringar som här föreslås. Jag tror att det är mycket lätt
för vem som helst att konstatera detta. Tag och räkna ut vad en inkomstökning
på, låt mig säga 1 000 kronor från 6 000 till 7 000 kronor medför i ökad
skatt, och jämför det ökade skattebeloppet med den skattelindring, som en person
med en inkomst av 7 000 kronor kommer att få! I bästa fall får han sin
skattehöjning eliminerad. Han får samma skatt på 7 000 kronors inkomst
som han tidigare fått på 6 000 kronors inkomst. Men det kan i vissa fall inträffa,
att han får en skattehöjning i stället för en skattelindring, och jag
undrar, hur tacksamheten då mot denna skattereforms genomförare kommer
att te sig, sedan detta blivit konstaterat.

Jag tror att den olust, som vi litet var här känna, kommer att sprida sig i
mycket vida. kretsar, och man kommer — inte för första gången — att konstatera
att statsmakterna inte driva öppet och ärligt spel, när de behandlade dessa
frågor, som för svenska folket ha en så utomordentlig betydelse.

För mig står det klart, herr talman, att i den situation, i vilken vi nu befinna
oss, böra vi icke göra någon förändring. Vi böra lägga hela skattereformen
åt sidan och därmed också naturligtvis den sociala reform, som ännu
återstår att behandla under detta års riksdag, nämligen frågan om barnbidragen.
Jag beklagar detta, ty barnbidragssystemet kan, om det bara utarbetas
på ett riktigt sätt, i och för sig vara en mycket önskvärd reform. Men här
har man liksom i fråga om skattereformen hastat fram och inte f.unnit den riktiga
avvägningen.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Det är enligt min uppfattning därför klokast, att vi nu dröja både med skatteförändringarna
och med barnbidragsreformen, tills situationen klarnat och
vi bättre kunna överblicka läget och våra möjligheter. Det avslagsyrkande som
jag framfört i min motion, måste jag därför upprepa här i kammaren.

I detta anförande instämde herr Lundgren.

Herr Sjödahl: Herr talman! När herr Domö hade ordet, nämnde han med
ett visst beklagande, tycktes det mig, att förslaget innebar mera en omfördelning
av skattetrycket än en skattesänkning. Nu senast ha vi hört en verklig
politisk Kassandra, som med stor pessimism i rösten och i själen har talat
om den hotande inflationen och de olyckor som förslaget skulle medföra. Det
är omöjligt att spå, men det är ju tämligen uppenbart, att en så pessimistisk
syn på framtiden, som herr Ivar Anderson gav uttryck för, ha i vart fall inte
hans partiledare och andra representanter för högern här inom riksdagen.
Inflationen kan vara en möjlighet, men det är en möjlighet som vi räkna med
att kunna undvika. Vi behöva inte i denna dag ta den starka medicin, som
herr Ivar Anderson här rekommenderar.

Men när herr Domö säger, att detta inte är ett skattesänkningsprogram i
den utsträckning som det kanske även enligt hans mening har sagts att det
är, vill jag erinra om att man i detta sammanhang också får ta hänsyn till
den skattesänkning på 400 miljoner kronor, som riksdagen för inte så länge
sedan beslutade genom avskaffandet av omsättningsskatten, och de 100 miljoner
kronor i krigskonjunkturskatt som fallit bort. Det är en skattesänkning
på 500 miljoner kronor, som väl betyder en del och borde väga åtskilligt även
i herr Domös ekonomiska vågskål. Och genom det föreliggande förslaget blir
det en skattesänkning på i stort sett halvt annat hundratal miljoner kronor
och för den stora massan av inkomsttagare en skattesänkning på ungefär 360
miljoner kronor. Men jag erkänner, att samtidigt som det är ett skattesänkningsprogram,
är det också ett omfördelningsprogram.

Det är uppenbart att när man gör upp ett skatteförslag, som ju inte kan
vara avsett för ett år, utan måste avse en del år framåt, måste man beräkna
de sannolika utgifterna under de närmast följande åren för att kunna avväga
inkomsterna så, att dessa utgifter skola kunna täckas. Man måste därvid ha
upp frågan om hur vår socialpolitiska utveckling kommer att gestalta sig. Om
det veta vi åtskilligt. Vi måste också ta i betraktande vår försvarspolitiska
utveckling, varom vi veta ofantligt mycket mindre. Man måste ta hänsyn
till detta och se till, att man får de inkomster, som erfordras för att täcka
såväl det ena som det andra. Därvid måste man givetvis se till, att man har
några lämpliga regulatorer med hänsyn till de ändringar i skattebehovet som
kunna inträda. På den punkten råder det kanske litet olika meningar.

Vi socialdemokrater mena, att arvsskatten är en synnerligen olämplig regulator
för tillfälliga skiftningar i budgetens behov av skatter, att förmögenhetsskatten
inte är så värst mycket bättre, att man kan resonera om lämpligheten
av att använda bolagsskatten såsom regulator, men att framför allt inkomstsskatten,
såsom den under långliga tider varit, bör vara den skatt, med vilken
man reglerar de skiftande behoven under olika år. Det är från den utgångspunkten
som detta förslag har förts fram.

Vad beträffar det mera dagsaktuella läget, är man ju ense om att för budgetåret
1947/48 få vi med det förslag, som regeringen bär framlagt och bevillningsutskottet
tillstyrkt, ett budgetöverskott. Man måste väl säga, att ett
budgetöverskott i nuvarande inflatoriska situation måste betraktas såsom
lämplig. Jag skulle emot detta vilja ställa högerns förslag, som ju går ut på
en intäktsminskning för statsverket, som man nog måste beräkna till om -

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordnings förslå g om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
kring 500 miljoner kronor eller mer. Intäktsminskningen enligt regeringens
förslag skulle hålla sig omkring halvtannat hundratal miljoner kronor, cirka
160—165 miljoner kronor. Då högern i denna situation framlägger ett förslag
som innebär en intäktsminskning, som sannolikt inte understiger 500 miljoner
kronor och kanske går åtskilligt därutöver, skulle man, om man, såsom
nyss min företrädare på denna talarstol, ville vara elak i sina antydningar,
kunna misstänka att högerns förslag framlagts bara i hopp att det skall kunna
bli avslaget. Att högern i sitt ekonomiska betraktelsesätt skulle vara så vettlös,
att den skulle framlägga förslaget i hopp att man skulle kunna minska intäkterna
följande år med 500 miljoner kronor, har jag litet svårt att tro.
Men i dessa tider har ju partitaktiken lysande tider, och högern och högerns
ledare ha uppenbarligen i hög grad uppmärksammat det.

Men när vi komma till budgetåret 1948/49, kunna vi räkna med ett underskott
i budgeten med hänsyn till de inkomster och utgifter som vi då
kunna vänta oss. Vi ha alla klart för oss, att det bör om möjligt genomföras
en utgiftsminskning, men frågan är, hur det skall kunna ske. Jag har suttit
här i dag och lyssnat för att höra, om några förslag på den punkten skulle
väckas. Det har talats från konservativt och från liberalt håll om nödvändigheten
av utgiftsminskningar, men något preciserat förslag kom man inte
med. Jag har inte hört det ens knystas om de sociala utgifterna eller försvarsutgifterna
från vare sig högerhåll eller liberalt håll. Intet gripbart förslag
har framlagts, utan det har endast varit ett litet allmänt prat om att
utgifterna borde minskas. Det skulle vara mycket tacknämligt att få verkligt
konkreta förslag.

När det gäller en inkomstökning, som man till äventyrs också måste tillgripa,
anse de pessimistiska att vi stå inför en inflation. Stiga inkomsterna,
ha vi enligt deras mening också inflationen över oss, och inkomster av den
arten få vi väl be alla goda makter bevara oss från. De mest optimistiska
härvidlag äro å andra sidan, efter vad jag förstår, folkpartiets representanter,
vilka nu som alltid ha eu mycket stark tro på att någon ekonomisk försyn
skall klara saken, så att inkomsterna skola flöda till statskassan, men
om de skola flöda med risk att samtidigt inflatoriska tendenser göra sig
gällande, måste man väl säga att det vore synnerligen beklagligt. Men vi
andra som hoppas, att vi skola kunna hålla inflationstendenserna i schack,
måste givetvis leta- efter eventuellt ökade inkomster. En skattesänkning kan
under sådana omständigheter sannolikt inte komma i fråga, då vi nog måste
ha inkomster som betydligt överstiga dem vi för närvarande ha att räkna
med. Jag tror att det närmast var herr Wetter, som antydde att man kunde
tänka sig vissa indirekta skatter. Ja, det kan man ju göra, men jag tycker
att de indirekta skatter, som vi ha, äro rätt kraftiga både i det ena och
andra avseendet. Tobaksskatten är t. ex. eu skatt som verkar synnerligen blint,
och att den träffar folk efter deras skatteförmåga, kan man nog ställa sig
mycket tveksam till. Men jag anser, att läget kan bli sådant, att det måhända
blir nödvändigt med en höjning av skatten på tobak och kanske även skatten
på andra varor fastän jag gärna skulle se, att den kalken ginge ifrån oss.

När man från folkpartiets talesman här i dag tyckte sig höra, att man
skulle kunna reflektera på en höjning av förmögenhetsskatten för budgetåret
1948/49, vill jag först erinra om att sådana beslut inte kunna träda i kraft
förrän den 1 januari 1949 med det källskattesystem som vi för närvarande
ha. Under sådana omständigheter dröjer det ett och ett halvt år, innan det
kan träda i funktion. Jag undrar dessutom, om efter det starka fördömandet
av höjningen av förmögenhetsskatten och av kvarlåtenskapsskatten vad som nu
anses så fördärvligt redan vid nästföljande riksdag skulle kunna vara användbart.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
Det skulle ju vara angenämt, om denna ändring kunde ske. Ändringar i uppfattningarna
inträda ju gudskelov, och om vi ställas inför frågan om ökning
av inkomsterna, få vi alltså avvakta den sinnesändring, som till äventyrs
folkpartiet skulle undergå.

Om vi däremot skulle komma i det läget följande år, att det skulle bli ett
nämnvärt överskott, få vi enligt min mening överväga att å ena sidan sänka
inkomstskatten och eventuellt bolagsskatten men å andra sidan framför allt
försöka nedbringa den skatt som pressar det stora flertalet här i landet mest,
nämligen kommunalskatten. Om det kan ske genom en: omläggning av sättet
för uttagande av kommunalskatten, vågar jag* inte ha någon bestämd mening
om. Det kan också ske genom ökade statsbidrag för olika kommunala
uppgifter. Det är en väg, som säkerligen kan beträdas, och jag är av åtskilliga
skäl övertygad om att det skulle innebära en hjälp för de små inkomsttagare,
som ändå ha rätt stora skatter.

Jag skulle vilja betona, att man från olika håll tycks vara tämligen enig
om inkomstskatten. Bondeförbundarna och socialdemokraterna äro ju där fullständigt
eniga utom när det gäller dyrortsgrupperingen, och folkpartiet har ju
numera anslutit sig till en linje, som inte nämnvärt skiljer sig från socialdemokraternas
linje. Jag vill gratulera folkpartiet till den uppsnyggning av
skatteskalan, som folkpartiet gjort, då man strukit den enligt min mening
osnygga åtgärden att taga ut några tiotal miljoner kronor av de ensamstående
med små och medelstora inkomster för att få pengar till en minskning av
skatten för dem som ha större inkomster. Folkpartiet tyckte så småningom,
att det var en skönhetsfläck eller vad man vill kalla det, och jag vill, som
sagt, gratulera folkpartiet till denna putsning. Men därigenom har folkpartiets
förslag kommit det socialdemokratiska mycket nära. Nu skilja de sig
bara i fråga om de mera betydande inkomsterna, där folkpartiet har lättat
skatten litet i jämförelse med det förslag, som socialdemokratien och bondeförbundet
stå bakom. För arbetslustens bevarande, som man talar om, betyder
säkerligen den ringa skillnad, som ännu förefinns i fråga om de högre
inkomstskikten praktiskt taget ingenting.

En annan sak är det med bolagsskatten. Jag vill framhålla vad som har
betonats här, att den är avsedd att vara rörlig, fastän det inte direkt har inskrivit»
i lagtexten. Den föreslagna höjningen av bolagsskatten är ju rätt
betydande; det är fråga om en höjning från 32 till 40 procent, men —- det
har sagts förut, och jag vill upprepa det i allra största korthet — med hänsyn
till de, såsom finansministern uttryckte saken i morse, mycket milda avskrivningsregler
som gälla för bolagen här i landet tror jag att denna skattehöjning
inte är så tung att bära för bolagen. Jag har träffat åtskilliga stora
industriledare, som, när man riktigt har känt dem på pulsen på den punkten,
ha sagt, att bara bolagen få behålla den fria avskrivningen, kunna de nog
klara höjningen av bolagsskatten. En industriledare, med vilken jag förde en
offentlig diskussion och vars uttalande jag således kan återge, sade, att bolagsskatten
kan bäras i dagens läge. Förutsättningen för detta var naturligtvis,
att möjligheterna till den fria avskrivningen skulle kvarstå. Han ville avpressa
mig ett bestämt löfte i fråga om denna, ett löfte, som jag naturligtvis inte
kunde ge annat än för egen del. Jag kunde emellertid hänvisa till skrifterna,
enligt vilka den fria avskrivningen ingår i motiveringen för höjningen av bolagsskatten,
och min uppfattning, att den fria avskrivningen skall bibehållas,
var såledesi säkerligen riktig.

Annat blir det emellertid när det gäller förmögenhetsskatten. Enligt alla
de fiirslag till förmögenhetsbeskattning som föreligga, alltså både folkpartiets,
bondeförbundets och vårt — högern har ju i den sista omgången undandragit

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
sig att framlägga något utformat förslag när det gäller förmögenhetsskatten
och i stället velat skjuta den frågan på framtiden — skall ju förmögenhetsskatt
utgå, även om förmögenheten lämnar ringa avkastning eller inte lämnar
någon avkastning alls. I fråga om denna mycket viktiga princip äro vi alltså
alla ense. Alla ha vidare anslutit sig till den principen, att 80-proeentsregeln
inte skall medföra någon reduktion av kommunalskatten och att den inte skall
gälla förmögenhetsskatten; jag kan inte erinra mig att vare sig folkpartiet eller
bondeförbundet har någon reservation på den punkten.

Om den principiella uppbyggnaden äro vi alltså ense, och om man ser på
de olika skattesatserna, finner man, att skillnaden mellan de olika förslagen
är praktiskt taget obefintlig i fråga om de mindre förmögenheterna. Det är
först vid förmögenheter på ett par hundratusen kronor »om skillnaden börjar
göra sig gällande, men inte heller där är den av alltför stora proportioner. För
en förmögenhet på en miljon kronor är dock förmögenhetsskatten enligt vårt
förslag ungefär 50 procent större än enligt folkpartiets förslag och bondeförbundets
förslag.

Jag tror att det är mycket litet att säga om förmögenhetsskatten i och för
sig, men jag vill gärna erkänna, att det är uppenbart att de undersökningar,
som ha gjorts beträffande marginalskatten, ha givit resultat som inte se riktigt
vackra ut. Jag vill dock erinra om hur denna skatt kommer att verka
enligt de olika förslagen. Jag skall ta ett exempel, som mycket nära ansluter
sig till det av herr Wetter anförda.

Låt oss alltså ta en person med en årsinkomst på 120 000 kronor och med
en förmögenhet på 300 000 kronor, och låt oss räkna med att kapitalet ger
en avkastning av två procent. Det är nu en mycket låg avkastning, men folkpartiet
och högern räkna ju med förtjusning med mycket låga avkastningar
— jag undrar, hur förmögenheterna i landet överhuvud taget ha kunnat åstadkommas,
om avkastningen verkligen har varit så liten, men det är väl kapitalisternas
lilla hemlighet. Om nu den person det är fråga om sparar 100 kronor
och om avkastningen är två procent, så skall han enligt vårt förslag,
där marginalskatten vid denna kombination av inkomst och förmögenhet
blir 150 procent, erlägga i skatt, inte bara dessa två kronor som
han får i avkastning, utan 50 procent därutöver, alltså ytterligare en
krona. Om han sparar 100 kronor och avkastningen därav, så får han
alltså behålla 99 kronor. Enligt folkpartiets förslag blir marginalskatten
i det anförda exemplet i stället ungefär 125 procent, varför skatten skulle
bli inte tre kronor, utan 2: 50, så att vederbörande sparare skulle få behålla
99: 50 mot enligt vårt förslag 99 kronor av de 100 kronorna. Skillnaden är
ju uppenbar, och räknar man med litet större inkomster och förmögenheter, så
framträder den ännu tydligare, men den är, som synes, ändå inte så särdeles
stor.

Om man vill minska marginalskatten under 100 procent genom en minskning
av förmögenhetsskatten, så måste skattesatserna för förmögenhetsbeskattningen
göras mindre än de äro enligt den nu gällande beskattningen, och
för den skull skulle min ärade vän herr Wetter ha mycket svårt att i kväll
yrka bifall till folkpartiets förslag, som, även det, innebär att hela avkastningen
på en förmögenhet i vissa fall går åt till skatt och litet till. Om han
skall hålla fast vid sitt resonemang om marginalskatten, så måste han väl antingen
avstå från att rösta eller också rösta emot alla förslag; den negativa
ståndpunkten är ju också en ståndpunkt.

När man hör detta resonemang om marginalskatten, så undrar man, om företrädarna
för de borgerliga partierna ha glömt bort de solskenshistorier, som
ha dragits under de sista åren och som handla om de där företagarna, som bara

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
tänka på sina företag och som låta kapitalet stå kvar i dessa; företagarna i
fråga bygga ut sina företag undan för undan och räkna givetvis inte med
några, marginalskatter, utan arbeta och stå i och övervinna alla svårigheter.
Jag har tröstat mig litet med dessa solskenshistorier. Det finns inte bara marginalskatteräknare,
utan det finns annat folk också.

Vidare har man ju att ta hänsyn till att det inte är så, att alla förmögenheter
blott lämna två eller två och en halv procent eller någonting sådant i
avkastning, utan många lämna mera. Jag må kanske tillåtas att säga, att då
vi i skatteberedningen undersökte den skatteflykt, som äger rum här i landet
med anledning av de höga skatterna och som innebär att förmögenhetsägare
minska förmögenheternas storlek genom gåvor till närskylda, så funno
vi, att i de exempel vi hade på fall, där föräldrarna hade skänkt sina barn en
del av sin förmögenhet, förbehöllo sig givarna en avkastning av sex procent
eller i några undantagsfall fyra procent, och det var aldrig ett knyst om två
eller två och en halv procent. Men, som sagt, kapitalisterna ha ju sina hemligheter.

Nu får jag emellertid säga, att det finns saker i samband med denna marginalskatt
som göra, att det är med tillfredsställelse jag konstaterar att finansministern
har uttalat, att han till ett följande år vill ytterligare undersöka
dessa olika spärrar för skatten. Jag kan nämligen efter de undersökningar,
som hittills ha gjorts, inte säga att det är väl beställt i detta hänseende, utan
en omprövning av vissa fall — det gäller säkerligen framför allt vissa undantagsfall
— kan nog vara nyttig och värdefull.

Jag skulle vilja komma med en liten invändning emot det tal, som föres av
näringslivets män och av förespråkarna för de stora förmögenheternas bärare.
Denna invändning är, att det ju ändå finns massor av företagare som få en
utomordentlig vinst av skattesystemets nya utformning. Jag vill inte alls
förringa de svårigheter, som kunna uppstå för ägare av mycket stora förmögenheter
med ringa avkastning och med stora arbetsinkomster, men man får
väl ändå i rimlighetens namn erkänna, att det enligt vårt förslag och genom
tillkomsten av barnbidragen kommer att bli lättnader för inkomster på
upp till 20 000 ä 25 000 kronor, alltså för medelstora och måttliga inkomster.
Jag skulle också vilja erinra därom, att det även finns företagare med små
inkomster. Enligt 1945 års skattestatistik — den enda vi ha — som gäller för
taxeringsåret 1946, var det av 520 000 företagare i landet 380 000 som hade
mindre än 5 000 kronors årsinkomst. För alla dessa små företagare måste den
nu föreslagna skattesänkningen och de samtidigt föreslagna barnbidragen —
ty även en del företagare ha som bekant barn, icke minst jordbrukarna — medföra
en utomordentlig lättnad. Av 330 000 jordbrukare hade 275 000 mindre
än 5 000 kronors inkomst. Bara 11 000 personer hade över 20 000 kronors inkomst,
och av dessa voro blott 1 500 jordbrukare. Jag vill med dessa siffror
belysa, att detta förslag för det överväldigande antalet företagare måste betyda
en ökad möjlighet att antingen leva livet rikare — och med hänsyn till
de små inkomsterna borde detta vara ett önskemål — eller också att spara
inom och för företagen. Detta skattesystem måste för deras del ge upphov till
ett ökat sparande.

Den fråga, som mest har upprört en del sinnen, är givetvis den om kvarlåtenskapsskatten.
Det var väl närmast med tanke på den som herr Domö kände
sin rättsuppfattning kränkt. Då vill jag fråga, om 8-timmarslagen eller semesterlagen,
när dessa lagar genomfördes, lågo inom ramen för högerns rättsuppfattning.
Högerns rättsuppfattning har sedermera ändrats diirvidlag, och nu
omfattar den även dessa ting. Men om vi vid varje sådant tillfälle skulle ha
byggt på högerns rättsuppfattning, så skulle läget ha varit sådant, att högern

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt in. in. (Forts.)
i dessa dagar kanske skulle ha skämts. Men det gjorde den absolut inte, då dessa
frågor voro aktuella. Såsom finansministern påpekade, har rättsuppfattningen
ändrats också när det gäller proportionella och progressiva skatter.

Jag skulle vilja fråga högern: var säger högerns rättsuppfattning stopp?
Är det vid 50 eller 60 eller 70 procents uttagning på stora inkomster, eller var
är det denna rättsuppfattning säger stopp? När man kan göra en sådan fråga
och när högerns rättsuppfattning numera också omfattar den progressiva beskattningen,
kan det uppenbarligen inte alls vara fråga om någon principiell
åtskillnad, utan endast om en gradskillnad mellan det ena och det andra förslaget.
Jag skulle kunna uttrycka saken så, att när rättsuppfattningen hos ett
flertal förändras, ändras också lagarna. Även högerns rättsuppfattning kommer
såsom följd härav att ändras. Jag tror att det är nödvändigt att gå den
vägen, att allt eftersom rättsuppfattningen förändras, ändra vi lagarna, och
därigenom omvandlas även högern, som väl så småningom får en rättsuppfattning,
som närmar sig vad man skulle kunna kalla en modern sådan.

Herr Domö var missbelåten med att i finansministerns yttrande i förmiddags
fanns en underton av att inkomstutjämningen är något mycket önskligt.
All progressiv beskattning är en inkomstutjämning. Går man den progressiva
beskattningens väg, har man godkänt inkomstutjämningens idé. Och genom vår
socialpolitik både på inkomst- och utgiftssidan ha vi i det moderna svenska
samhället godkänt inkomstutjämningen. Även där kan det vara en gradskillnad,
men inte någon principiell skillnad. Vad beträffar förmögenheterna och
utjämningen av dem, ha vi en arvsskatt på 40 miljoner kronor. Redan den innebär
en förmögenhetsutjämning. Vi ha också en förmögenhetsskatt, som måhända
i någon mån kan bidraga till en utjämning. Även där har utjämningens
idé godtagits, och det är endast gradskillnader mellan våra respektive ståndpunkter.

Jag skulle vara. glad, om jag med bestämdhet kunde säga, att inkomst- och
förmögenhetsutjämningen är en socialdemokratisk uppfinning. Det är känt, att
alla socialister ha eftersträvat och eftersträva en sådan utjämning. Så långt
kan det alltså vara riktigt. Men de, som fört ut den i praktiken, ha inte varit
socialister utan liberaler. Englands liberaler säga, att den engelska kvarlåtenskapsskatten
är en liberal uppfinning. Jag vill låta vara osagt, om den är
liberalernas uppfinning eller inte, men att det är de, som bragt den ut i livet,
är tämligen uppenbart. Det pekar kanske i någon mån på en socialistisk ursprungsbeteckning,
när den liberale engelske finansminister, som år 1894 genomförde
kvarlåtenskapsskatten, i det sammanhanget sade: »Vi äro alla socialister
nu.» Detta var i allt fall en socialism, som liberalerna för sin del hade
anammat.

Herr Velander nämnde Rignano. Efter vad jag tror mig veta, var Rignano
en liberal. I varje fall ha hans idéer propagerats och propageras fortfarande
av Englands liberaler. Enligt Rignano skulle ju de stora privata förmögenheterna
efter ett par släktled vara praktiskt taget utplånade.

I det sammanhanget skulle jag vilja nämna några ord om en annan välkänd
engelsk liberal statsman vid namn John Simon, som i ett tal om socialisering
bland annat yttrat, att vi måste jämka på fördelningen av ägodelar. Han fortsatte:
»Jag tror, att vi i framtiden skola få höra mycket mera talas om begränsning
av vinst och begränsning av arv än vi gjort hittills.---Det

är i själva verket endast de, som hårdnackat motsätta sig sådana förändringar,
som ombesörja propagandan för socialismen.» Jag vill hälsa herrar Domö,
Elon Andersson och Velander m. fl. hjärtligt välkomna i de socialistiska propagandisternas
skara.

Mot denna historiska bakgrund är det förklarligt, om högern motsätter sig

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
införandet av en kvarlåtenskapsskatt. Däremot är det rätt oförklarligt, att liberalerna
göra det. Naturligvis kan man säga, att den tekniska uppläggningen
skulle kunna göras på ett annat sätt, genom en arvslottsskatt. Mot en sådan anordning
har mig veterligt ingen socialdemokrat några principiella invändningar
att göra. Men det är när man kommer till frågan om storleken som det hela
spricker. Vårt blandade system har föregångare på annat håll, och jag tror
att det är ett ganska gott system.

Man hör ofta talas om remissinstansernas enhällighet, och detta tal har, herr
talman, även givit genljud under debatten i dag. Man har sagt, att denna enhällighet
är utan motstycke. Jag skulle vilja be dem, som påstå och ha påstått
detta, att studera ett av de sista häftena av Tiden, där man kan finna
exempel på en liknande enhällighet tidigare bland remissinstanserna, då det
gällt statsfinansiellt betydande ting, men där den svenska riksdagen trots remissinstansernas
avstyrkande har genomfört reformerna.

När jag läste remissinstansernas uttalanden, kom jag att tänka på en undersökning,
som en gång gjordes om den lagprövningsrätt, som tillkommer domstolarna
i Förenta staterna. Det visade sig, att domstolarna i stor utsträckning
motsatt sig alla socialpolitiskt mera långtsyftande förslag. Den ärade
författaren skrev: »I stort sett har lagprövningsrätten varit ett värn för den
ekonomiska liberalismen och därmed för de högre klasserna och i synnerhet affärsintressena.
Ehuru domstolarna säga sig uttrycka folkets i författningen
fixerade vilja hindra de i själva verket folkmajoritetens önskningar att realiseras.
Domstolarnas verkliga uppgift har sålunda blivit att begränsa demokratien.
» När denne författare skall förklara detta förhållande, säger han
att domarna generellt kunna anses representera »en konservativ opinion», att
de »rekryteras ur och känna sig nära förbundna med de högsta socialgrupperna».
Jag skall inte knyta några egentliga kommentarer till detta, utan bara
lämna en upplysning: författare av denna vetenskapliga skrift är en fordom
mycket framstående socialvetenskaplig forskare, nämligen professor Herbert
Tingsten.

Nu vill jag inte med det anförda, på något sätt ha antytt mer än vad professor
Tingsten antyder — jag vill inte ens säga så mycket om de svenska ämbetsmännen
som han yttrar om de amerikanska. Jag tror fullt och fast, att
de svenska ämbetsmännen inte äro medvetet partiska. Men de äro alltid mer
eller mindre bundna av sin miljö. De äro inte heller alltid fackmän just på
skattelagstiftningens område, även om de ha att yttra sig rörande skattefrågor.

Man har också pekat pa de socialdemokratiska landshövdingarnas remissyttranden.
Det har bedrivits ett otroligt missbruk av dessa yttranden. Om
man skulle studera dem litet närmare — vilket säkerligen inte de ha gjort, som
i propagandan använt vissa av deras uttalanden — skulle man finna exempelvis
att^en landshövding inte vill ha någon förmögenhetsskatt, men i stället
en engångsskatt, Fn annan landshövding är i viss mån tveksam beträffande
förmögenhetsskatten men har inga invändningar mot skatteskalorna, för den
händelse en förmögenhetsskatt med hänsyn till statsutgifterna befinnes nödvändig.
Vad beträffar kvarlåtenskapsskatten råder en viss tvekan om huruvida
det skall vara kvarlatenskapsskatt eller arvslottsskatt, men något principiellt
motstånd är det inte. fråga om, vare sig från landshövdingen i Göteborg
eller från hans kollega i Gävle. Skall man döma av dessa uttalanden, äro
de ur principiell synpunkt säkerligen ett starkare stöd för regeringens och socialdemokraternas
uppfattning än man från de borgerligas sida har ansett dem
vara.

Man har här sagt, att detta är ett diktat från regeringens eller från det

94 Nr 35. Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
socialdemokratiska partiets sida och att vi inte velat diskutera en uppgörelse.
Man kan öppna en diskussion på många olika sätt, men den diskussion, som
här i landet förts både om denna och om en hel råd andra frågor, sedan skatteförslaget
framlades, har inte varit ägnad att inge alltför stora förhoppningar
om en överenskommelse. Vid ett tillfälle här i kammaren öppnades diskussionen
till exempel på det sättet, att man begärde de ledande socialdemokraternas
huvuden på ett fat. Börjar man en diskussion på det sättet, mina damer
och herrar, finns det väl inte anledning vänta, att den skall bli särskilt
fruktbar. Man får nog i så fall börja på annat sätt. Och vill en minoritet
föra en diskussion med en majoritet, som har vissa bestämda uppfattningar
om en rad skattefrågor, så får man väl inte börja med att säga från minoritetens
sida: »Detta är vår ståndpunkt, och den är riktig. Fall till föga på
alla punkter, så kunna vi bli eniga!» En minoritet kan också vara övermaga.
Men vi skola kanske inte gräla om denna sak. Med hänsyn till oppositionens
taktiska beräkningar är det fullt förklarligt, att enigheten inte har kunnat bli
större. Vi få i denna slutliga strid tyvärr genomföra detta förslag på en så
viktig punkt som den om inkomstskatten, visserligen med stöd av praktiskt
taget både bondeförbundet och liberalerna — av liberalerna med ett visst undantag
— och med stöd av bondeförbundet i fråga om bolagsskatten, men när
det gäller ökningen av förmögenhetsskatten och införandet av kvarlåtenskapsskatten
få vi fatta beslutet även mot dessa båda partier, bortsett från ett principiellt
stöd från liberaler och bondeförbundare beträffande en del av konstruktionen
av förmögenhetsskatten. Jag beklagar, att enigheten inte har kunnat
bli större, men vår uppfattning är att pengarna behövas för socialpolitiken
och för de statliga utgifterna i övrigt. Vi betrakta skatteförslaget såsom eu
nödvändig byggnadssten i den ''samhällsbyggnad som vi vilja uppföra i detta
land.

Med den motiveringen, herr talman, ber jag för min del att få yrka bifall
till utskottsförslaget.

Häri instämde herr Eriksson, Einar.

Under herr Sjödahls anförande hade herr talmannen infunnit sig och övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Anderson, Axel Ivar (kort genmäle): Herr talman! Herr Sjödahl
yttrade bland annat, att en hel del näringsidkare genom detta förslag otvivelaktigt
skulle komma att få betydligt ökad skatt, men man kan ju trösta sig
med, sade han, att det blir så många flera som få minskad skatt. Han gjorde
gällande, att skattelindringarna skulle komma att uppgå till betydande belopp
och att de skulle väcka stor tillfredsställelse i vida skikt av det svenska folket.

Det är tydligt, att här pågår en mytbildning. Man vill göra gällande, att
skattesänkningarna ha en utomordentligt långtgående verkan, inte minst för
vida kretsar av svenska näringsidkare. Jag ber då att få fästa uppmärksamheten
vid vad som framgår av bevillningsutskottets eget yttrande, nämligen
att den högsta skattesänkningen uppgår till 230 kronor och erhålles vid en årsinkomst
av 15 000 kronor. En näringsidkare med 15 000 kronors inkomst skulle
alltså, om han har familj utan barn, få en skattesänkning av 230 kronor. Men
om han under året lyckats öka sin inkomst till 16 000 kronor, kan ju herr
Sjödahl lätt räkna ut, att han inte får någon skattesänkning alls, utan i stället
får betala mera i ökad skatt för dessa 1 000 kronor än det belopp, han får
i skattelindring. Och skulle han ha en förmögenhet på 150 000 kronor — vilket
kanske inte är alldeles uteslutet i fråga om en sådan näringsidkare som herr

M&ndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
Sjödahl tänker på — ökas beloppet på debetsedeln till följd av den skärpta
förmögenhetsskatten från 690 till 920 kronor.

Jag har bara velat nämna detta exempel för att understryka vad jag nyss
sade, att verkningarna av detta skatteförslag i realiteten inte bli av sådan betydelse,
som man söker förespegla breda skikt av skattebetalarna. Jag tycker
att det skulle vara renhårigt, att man öppet och klart sade ifrån detta i stället
för att söka förespegla folk någonting, som sedan inte kommer att infrias.

Herr Sjödahl (kort genmäle): Jag vill bara påpeka för herr Ivar Anderson,
att jag är väl medveten om att dessa skattesänkningar för åtskilliga skattebetalare
inte uppgå till så värst många hundratal kronor, men att skattesänkningen
blir avsevärd, när den sammankopplas med barnbidragen. Barnavdragens
ersättande med barnbidrag åstadkommer tillsammans med skattesänkningen
en avsevärd lättnad i skattebördan.

Herr Ivar Anderson märkte nog, att jag underströk detta. Jag påpekade,
att även företagare ha barn och därför kunna göra en ekonomisk vinst på barnbidragen
— jag tänker här särskilt på den stora mängden av företagare i de
låga inkomstgrupperna. Att förhållandet blir ett annat för vissa grupper av
höga inkomsttagare, har i varje fall jag icke fördolt i mitt anförande.

Herr Anderson nämnde ett exempel, som jag gärna skulle vilja granska
litet närmare. Jag undrar, om det inte också i det fallet blir en skattesänkning.
Redan enligt inkomstskatteförslaget bör denne näringsidkare få en
skattelättnad, och detta blir fallet i ännu högre grad, om man tar hänsyn
till barnbidragen.

Herr Ekströmer: Herr talman! I den ekonomiska debatten här i kammaren
för någon tid sedan tyckte jag mig höra herr finansministern säga någonting
om att för den händelse han kunnat bli övertygad om att det verkligen funnes
en någorlunda objektiv grund för oppositionens farhågor beträffande detta
skatteförslag, så skulle han under vissa förutsättningar ha tvekat att framlägga
skatteförslaget för riksdagen. Detta yttrande borde, tycker man, logiskt
ha siktat till en grundlig och förutsättningslös utredning rörande de ekonomiska
verkningarna av skatteförslaget som nu helt saknas. Ty om herr finansministern
menar, att vi inom oppositionen röra oss blott med gissningar, ^å
måste väl detta i ännu högre grad vara fallet med finansministern. Näringslivet
har dock en grundlig praktisk erfarenhet i ekonomiska frågor, som inte
står herr Wigforss till buds.

Någon sådan utredning har emellertid icke kommit till stånd. Herr finansministern
har tydligen inte vågat sig på den. I stället får man i dag höra,
att bevisskyldigheten när det gäller eventuella skadeverkningar av skatteförslaget
helt åligger oppositionen. På det sättet kommer ju denna i ett ganska
betänkligt läge, ty vilka skäl som av oss än anföras — hur allvarliga och
sakliga de än äro — betraktas de endast såsom illvillig propaganda och behandlas
därefter. Till och med utskottet har på något ställe, såsom förut i dag
påpekats, påstått att invändningarna ha varit osakliga. Utskottets ordförande
tyckte, att detta var ett mycket milt uttryck. Jag finner tvärt om att det
är högst betänkligt.

Nu ligger det i sakens natur, att det inte är så lätt att göra prognoser om
hur ett sådant här skatteförslag verkar. Det blir kanske alltid en i viss mån
subjektiv bedömning, från vilket håll den än kommer. Men i fråga om en skatt
kan man säga, att saken i detta avseende ligger gynnsammare till, och det är
beträffande kvarlåtenskapsskatten. Där kan man verkligen med kalla siffror
visa de olyckliga följderna. Jag har tidigare yttrat mig här i kammaren om

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordningsfförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
denna skatt, och då påstod herr finansministern med vänligt överseende, att jag
överdrev. Jag skulle gärna önskat att jag hade gjort det, men hur jag än bär
mig åt, kan jag icke förstå, att jag då skulle ha tillåtit mig någonting sådant.

Det har ju sagts, att bevisskyldigheten skulle åvila oppositionen. För att då
bidraga med någonting, som man kan taga fasta på, skall jag välja ett konkret
exempel. Inte för att jag har någon som helst förhoppning, efter vad jag
hittills i dag har hört, att detta kan inverka på majoritetens ståndpunkt, men
jag anser det i alla fall tillfredsställande att få lägga fram fakta. Jag väljer
då e.tt exempel från det område, som jag bäst känner till, nämligen jordbrukets:
jag tänker mig att en jordbrukare efterlämnar en förmögenhet av en halv
miljon kronor i form av en jordbruksfastighet, vilket med nuvarande höga taxeringsvärden
och efter avdrag för yttre och kanske även en del inre inventarier
betyder, att han har brukat en gård på 200 ä 300 tunnland öppen jord jämte
skog i olika storleksordning, allt efter belägenheten. När ägaren till denna gård
faller ifrån, skola hans arvingar, om jag har läst rätt, betala en kvarlåtenskapsskatt
av högst 91 000 kronor, och därtill kommer arvsskatten. Allt efter
antalet arvingar blir beloppet olika, men man kan säga, att den sammanlagda
skatten i ogynnsamt fall kan belöpa sig till uppemot 150 000 kronor. Om giftorätt
finnes blir ju skatten mindre och utbetalas i 2 etapper, men det blir i alla
fall fråga om en högst betydande summa.

Utskottet finner, att sådana utgifter äro en bagatell; de kunna »ej anses vara
en mera väsentlig skuldpost i den avlidnes bo». När man läser någonting sådant,
blir man verkligen beklämd, ty det vittnar om en rent skrämmande okunnighet
rörande t. ex. jordbrukets betingelser. Jag kan försäkra, att en dylik
åderlåtning av ett företag sådant som det jag här nämnt •— och observera att
denna utgift är rent improduktiv och måste göras utan något som helst vederlag
— är en verkligt väsentlig sak.

Nu brukar herr finansministern säga, att det väl inte är så farligt. Man har
ju bara att ta en inteckning. Ja, visst är det lätt att ta inteckningar, men en
skuld skall ju också betalas. Eftersom jag är inne på rent praktiska saker får
jag kanske då fästa uppmärksamheten vid hurudant läget i detta fall blir: en
gård av denna storleksordning borde, om tiderna inte äro alltför ogynnsamma,
avkasta 20 000 å 25 000 kronor. Detta ser ju inte så illa ut. Men nu kommer
inkomstskatten och den årliga förmögenhetskatten in, och har jag räknat rätt,
skulle dessa skatter årligen belöpa sig till 12 000 ä 13 000 kronor, om avkastningen
beräknas till 25 000 kronor. På resterande 12 000 eller 13 000 kronor
skall alltså familjen leva, varjämte ränta och amorteringar på skatteskulden
skola göras. Hur detta sista skall kunna åstadkommas, är svårt att förstå.
Man kan ju inte trolla, och varje försök att öka gårdens avkastning resulterar
i ökade skatter, kanske också ökat taxeringsvärde och därmed också ökad förmögenhetsskatt.
Jag misstänker, att det inte finns stora möjligheter för ägaren
att skaka av sig denna skuld under sin livstid. Företaget kommer då i ett
mycket ogynnsamt läge, soliditeten och likviditeten försämras, och den kredit
som kunde behövas för förbättringar och rationaliseringar, vilka framdeles säkerligen
mer än någonsin krävas i ett jordbruk, tages i anspråk av denna
besynnerliga skatt. Vid nästa arvfall kommer så en ny kvarlåtenskapsskatt,
givetvis något mindre än den förra, men dock tillräckligt stor för att sannolikt
tvinga företaget på knä. Fn gård tål inte hur höga skulder som helst — det
borde var och en begripa, till och med herr Wigforss.

Nu säger utskottet att det inte är så farligt, ty en undersökning har visat,
att en hel del jordbrukare utöver fastigheten ha lösa tillgångar, vilka kunna
tagas i anspråk för att erlägga kvarlåtenskapsskatten. Detta kan vara sant,
men det är väl inte något hållbart argument, ty skattens verkningar kunna

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
härigenom endast uppskjutas. De lösa tillgångarna stryka kanske med redan i
första ronden, och till nästa arvfall blir det bara fastigheten kvar.

Jag har i propositionen hittat en liten upplysning av finansministern, enligt
vilken han har för avsikt att göra en utredning om effektivisering av förmögenhets
deklarationer. Jag vet inte riktigt vad man där siktar på. Det gäller
kanske också en »effektivisering» av bouppteckningar. Meningen är måhända,
att inre lösegendom skall upptagas till toppvärden, alltså konstverk till konstvärde
och antikviteter till antikvitetsvärde o. s. v. Sådant måste ytterligare
förvärra dödsboets ekonomi.

Det blir nog så, som jag fruktar, att efter två eller kanske tre arvfall är företagets
saga slut. Att döma av uttalanden både utom kammaren och även i
dag av utskottets ärade ordförande förefaller det, som om detta också vore
vad man egentligen vill. Troligen är själva ordet herrgård en styggelse för
både herr Wigforss och hans vänner. Annars lär det vara allmänt erkänt, att
våra herrgårdar i alla tider haft och ännu ha en mycket stor kulturell och ekonomisk
betydelse för landsbygden. Den kulturella betydelsen är väl bäst att
jag i denna skattedebatt lämnar å sido. Men jag undrar, om svenskt jordbruk
skulle nått den höga standard som det nu har, om inte våra större gårdar med
sina resurser och därmed möjligheter att våga något hade verkat såsom föregångare
och vägvisare och stimulerat till allehanda experiment och forskningar
på jordbrukets område. Kanske tycker man att de nu gjort sin tjänst och
därför knnna gå, men jag är övertygad om att de för framtiden äro lika
nödvändiga som förut och att deras försvinnande skulle innebära ett betydligt
avbräck för landets framtida jordbruksproduktion.

Nu har jag av naturliga skäl, såsom jag sade, uppehållit mig vid jordbruket,
men vad jag sagt gäller givetvis i tillämpliga delar även andra avsnitt
av den enskilda verksamheten. Det borde kunna anses såsom ostridigt, att
kvarlåtenskapsskatten i förening med ökningen av de övriga skatterna måste
verka rent produktionshämmande.

Herr finansministerns mentalitet är egentligen ganska underlig: man har
just aldrig förmärkt, att han har något emot nog så höga inkomster för ämbets-
och tjänstemän, men så snart en man, som kanske inte alls passar till
ämbets- eller tjänsteman, vill ha utlopp för sin energi och sina gåvor och vill
göra sin samhälliga insats i ett eget företag, då skall denna företagsamhet
kväsas. Jag minns, när jag för några år sedan hade äran att arbeta i det utskott,
som förberedde den nya aktiebolagslagen, med vilken iver man — även
från socialdemokratiskt håll — förfäktade nödvändigheten av att säkra aktiebolagslagens
stabilitet genom stränga bestämmelser om reservfonder och skuldregleringsfonder
och åtskilliga andra föreskrifter. Här går man nu precis
den motsatta vägen: de enskilda företagen skola medvetet avtappas på sina
tillgångar. Likviditeten tänker man inte på, och stabiliteten skall på allt sätt
undergrävas. Det gäller visserligen, såsom här har sagts, inte alla svenska
företag, men dock en stor mängd och mycket viktiga sådana. Den, som kan
stå upp och vittna och säga att sådant inte är produktionshämmande, måste
vara mycket modig.

Den föreslagna kvarlåtenskapsskatten skall ju inbringa 40 miljoner kronor
om året. Det är ett egendomligt sammanträffande att riksdagen för några dagar
sedan utan att blinka anslog precis denna summa till ett så pass omdiskutabelt
ändamål som importregleringar. Jag undrar, om det var den där stränge
herrn, Nödvändigheten, som utskottets ordförande talade om, som då visade
sig! Jag tror det knappast utan lika gärna kunde man nog ha kastat dessa
40 miljoner i sjön. Och nu vill man för just denna summa medvetet förstöra

Första kammarens protokoll 1947. Nr SB. 7

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
stora och viktiga delar av vårt näringsliv. Det synes mig verkligen, som om
man inom vår ekonomiska ledning hade mycket litet sinne för proportioner!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Velander m. fl. avgivna
reservationen nr II.

Herr Björnsson: Herr talman! Den viktigaste principiella anmärkning som
har riktats mot det nu föreliggande skatteförslaget är, såvitt jag kan förstå,
att det skulle bromsa företagsamheten och uppmuntra till lättja och slöhet.

Jag väljer som exempel en skattskyldig med en inkomst per år av 220 000
kronor och en förmögenhet av 300 000 kronor. Jag gör det, herr talman, därför
att en sådan skattedragare är så illa ute som någon kan bli, ifall han vill
öka sin inkomst eller sin förmögenhet. Om man har en förmögenhet av 300 000
kronor och vill öka den, får man nämligen betala i förmögenhetsskatt per år
1,8 procent, och har man 220 000 kronor i inkomst och vill öka den, får man
betala 70 procent av det belopp, varmed den beskattningsbara inkomsten växer.
Det kan då vara av intresse att se, hur det ligger till för en sådan man, om
han vill öka sin inkomst eller sin förmögenhet. I den allmänna diskussionen,
särskilt i den vulgära, har man ju av exempelvis tidningskåsörer fått höra —
dessa ha ju den enligt min mening föga avundsvärda uppgiften att de skola
vara kvicka och spirituella varje dag, och de ha naturligtvis därvidlag mycket
ofta utnyttjat det nya skatteförslaget —- att folk säkerligen komma att
ta s. k. Wigforssdagar, således slå sig till ro, därför att skatten växer, så att
de inte få behålla någonting av vad de förvärva. När jag väljer en så ojämn
siffra som 220 000, utgår jag från att den vanliga kommunalskatten utgör
10 procent, alltså i detta fall 22 000 kronor. Den beskattningsbara inkomsten
blir i detta fall således ungefär 200 000 kronor. Om vi nu anta att en sådan
person kan förtjäna 100 kronor eller låta. bli att göra det, men vi anta att han
väljer att förtjäna dem, kunna vi se efter vad han får betala i skatt för dessa
100 kronor. Vi finna då att han får betala 73 kronor i skatt och således får
endast 27 kronor över. Men något får han dock över, i varje fall under förutsättning
att han konsumerar hela beloppet, således använder det på något behagligt
sätt.

Det är klart att man kan tycka, att det inte är så mycket som tillfaller den
stackars strävsamme mannen, om han får behålla 27 kronor av en hundralapp.
Men det kan då vara skäl att jämföra honom med en skicklig hantverkare, låt
oss säga en murare. Om denne murare åtar sig ett lönande ackordsjobb en
söndag med övertidsersättning, kan han kanske komma upp till någonting sådant
som 10 kronor i timmen, och arbetar han då 10 timmar, kan han förtjäna
eu hundralapp på en söndag. Hur mycket får han över? Ja, han får väl betala
ungefär 10 procent i statsskatt, om han har sådana inkomster som folk av
hans kategori brukar ha, och så får han betala 10 procent i kommunalskatt.
Det blir 20 kronor i skatt. Han får alltså behålla 80 kronor. Då säger man
naturligtvis, att det är rätt orimligt, att en duktig man, som kan skaffa sig
220 000 kronor om året eller 200 000 kronor i beskattningsbar inkomst, inte
skall få ut mera än 27 procent av sin förtjänst, under det att muraren får ut
80 procent. Det förefaller orättvist. I andra kammaren fälldes nyligen några
mycket tänkvärda ord om procentberäkningar. Han sade att det inte är procent
man lever på, utan att det är kronor och ören. Hans tillämpning av denna
förnuftiga sats lär dock inte ha varit lika lyckad som satsen i och för sig själv.
Om jag emellertid antar, att denne 200 000-kronorsman vill arbeta tio timmar,
och jag utgår från att han arbetar med samma intensitet som i vardagslag •—
vi kunna säga att de 20 000 kronorna utgöra avkastningen av en väl placerad
förmögenhet på 300 000 kronor och att återstoden 200 000 kronor är arbetsför -

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

Förordnings för slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
tjänst — kommer han således med ungefär 100 kronor i timmen att förtjäna
en tusenlapp. Nu förstår jag, att det är många som tycka, att det är dåraktigt
att tala om timpenning för en framgångsrik affärsman, en industriidkare
eller en affärsjurist, eller överhuvud tagget för människor som befinna
sig i dessa inkomstlägen, men en industrichef har väl ändå till sin viktigaste
uppgift att sätta sina medarbetare i arbete genom att ge direktiv och genom
att följa och kontrollera arbetet, och han får lov att använda en viss tid till
att göra detta, även om sedan kanske själva snilleblixtarna födas, när han
vaknar på morgonen. Om nu en sådan relativt rik man — jag antar att en
man med 300 000 kronors förmögenhet inte betraktas såsom rik i absolut mening
— förtjänar 1 000 kronor på tio timmar, när muraren förtjänar 100, och
han får behålla 27 procent av de 1 000 kronorna, får han således 270 kronor
att använda för egen del, medan muraren får 80. Då ter sig murarens 80 procent
inte lika groteskt orättvisa som om man bara säger att industrimännen
inte får mer än 27 procent och muraren tre gånger så mycket. I kronor och
ören blir det ju tvärtom så, att industriidkaren får tre, fyra gånger så mycket
över som muraren.

Om det nu bara är utsikten till förtjänst som lockar våra enskilda företagare,
tror jag således inte, om man resonerar kallt, att denna förmögenhetsskatt
och inkomstskatt i kombination verkligen komma att minska företagsamheten
i sådan utsträckning, som man har förutspått. Jag tror inte det blir
många som verkligen komma att ta Wigforssdagar, även om de prata om det.

Jag förutsatte, att de personer, som jag här jämförde med varandra, företagsledaren
och muraren, båda förbrukade vad de fingo över på en dylik extra
arbetsdag. Om de skulle vilja spara detta belopp, ligger saken litet annorlunda
till. Om man vill öka sm förmögenhet, när man har 300 000 kronor och däröver,
med 100 kronor, får man, eftersom förmögenheten vid årets slut är 100''
kronor större än vid årets början, betala förmögenhetsskatt med 1,8 procent,
även om man gjort besparingen på nyårsafton och således inte har haft ett
öres avkastning. Detta tycker jag är en skönhetsfläck i förslaget som inte
borde finnas kvar. Det blir en extra skatt på den del av en persons inkomst,
som sparas. Jag har därför tillsammans med herr Sundström i Skövde undertecknat
en reservation, som går ut på att man skulle förebygga detta. Denna
reservation ber jag, herr talman, att få yrka bifall till.

. Det har i det resonemang, som jag hittills fört, varit tal om den skattehöjning
som en 100 kronors merinkomst föranleder. Denna skatt brukar kallas
för marginalskatt. Detta är en av de mest använda skattetekniska facktermer,
som ha varit i bruk under de senare åren. Men tyvärr finns den icke någonstans
definierad. Om jag definierar marginalskatten såsom den skatteprocent
man får erlägga för en ökning från givna förutsättningar med 100 kronor på
inkomsten, är saken enkel. Marginalskatten blir i det anförda fallet 73 procent.
Den blir inte högre, även om den skattskyldiges förmögenhet är aldrig eå
hög eller om hans inkomst är högre än vad jag har förutsatt, men den blir
lägre om endera ar lägre. Den blir, som sagt, i nämnda fall 73 procent, dock
under förutsättning naturligtvis att vederbörande konsumerar inerinkomsten.

Men nu har man tyvärr i den litteratur, som föreligger i denna skattefråga,
använt beteckningen marginalskatt i en helt annan betydelse, och jag tycker
det är beklagligt att man inte i kommittén har rett upp begreppen. Det är ju
inte lämpligt att använda samma fackterm såsom benämning för två olika
begrepp.

Man har velat pa något sätt få en liknande norm när det gäller förmögenhetsskatten
på det sättet att man säger: om en person har t. ex. en förmögenhet
på 300 000 kronor och har cn avkastning av 2 procent, och det är hela

100

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
hans inkomst, hur går det för en sådan person, om han ökar sin förmögenhet
med 5 000 kronor — detta belopp valt, därför att det skall ge 100 kronor i
avkastning efter 2 procent? Ja, då kommer man till följande resultat. Inkomstskatten
på de 100 kronorna kan för en person som ligger mycket högt upp i
inkomstskalan bli någonting sådant som 50 kronor, men om vederbörande
inte har någon annan inkomst, blir den helt säkert mycket låg. Men så får
han vid årets slut betala 90 kronor i förmögenhetsskatt, och om han ligger
tillräckligt högt, så att inkomstskatten uppgår till 73 kronor, kan han få betala
163 kronor i förmögenhetsskatt, under det att han har en avkastning av endast
100 kronor på de 5 000 kronorna. Allt enligt propositionens grundförslag, innan
man infört spärregler och vad det kan finnas som sätter en broms för
skatten i detta hänseende.

Nu säger man: det är ju uppenbart orimligt att skatten skall sluka mera än
avkastningen av förmögenhetsökningen. Det kan naturligtvis diskuteras. Vid
första påseendet förefaller det ju utan tvivel orimligt. Jag skulle vilja illustrera
det hela genom att ta saken i omvänd ordning. Om en person har 305 000
kronor i förmögenhet och en rätt stor inkomst, skulle det, om man följer deras
sätt att resonera, som ha tagit marginalskatten i den bemärkelse som beredningen
i detta sammanhang har tagit den, löna sig för honom att göra sig av med
de 5 000 kronorna. De 5 000 kronorna ha bara givit honom 2 procent, alltså
100 kronor, i inkomst. Gör han sig av med de 5 000 kronorna, mister han uppenbarligen
de hundra kronorna, men i stället slipper han betala 163 kronor
i skatt. Han skulle således till synes förtjäna 63 kronor per år på att göra sig
av med de 5 000 kronorna.

Nu frågar jag: är det verkligen någon, som vill ta på allvar, att det lönar
sig för en person, som har samlat en viss förmögenhet, att göra sig av med
5 000 kronor för att förtjäna 63 kronor om året? En förmögenhet har väl
ändå värde, inte bara därför att den ger avkastning under den tid, som man
har den, utan också därför att den skänker trygghet för ålderdomen, och det
är ju i själva verket oftast för att ernå en sådan trygghet som man lägger undan
av sin inkomst. Om man är bortåt 70-årsåldern, kan man för 5 000 kronor
få köpa en livränta, uppgående till 9, kanske 10 procent av det satsade kapitalet.
Jag kan inte säga exakt, hur mycket det blir — jag bär inte tabellerna
med mig —- men någonting sådant som en tiondel av insatsen, alltså 500 kronor
om året, bör det bli. När man kallar det för marginalskatt och säger att
den utgör skatten på 100 kronors inkomst, glömmer man innehavet, respektive
förlusten, av förmögenhetsandelen på 5 000 kronor.

Men detta är naturligtvis inte något skäl för att man inte tekniskt bör söka
komma till rätta med detta problem. Jag tror att det är utomordentligt viktigt
att man gör det. Det är inte nog med att en skatt är försvarlig, utan man
bör också begära att den skall inte bara förstås, utan också kunna accepteras
såsom rimlig. Jag kan naturligtvis godkänna en sådan uppfattning — och
jag tror det är praktiskt att göra det — att man om möjligt inte bör göra
skatterna högre än årsavkastningen av en förmögenhet. Vi leva kvar under
intrycket av den uppfattningen, att personer som ha samlat en förmögenhet,
det må vara jordbrukare eller andra människor, skola kunna leva på räntorna.
Jordbrukarna t. ex flytta till sta’n, som det heter, och skola leva på pengar.
Jag tror inte denna uppfattning kan gälla för framtiden. Under förutsättning
att vi utnyttja tekniken med allt större framgång, och produktionen således
ökar, tror jag att kapitaltillgången blir så god, att man på lång sikt
måste räkna med en ännu lägre ränta än vi nu ha. Man måste räkna med att
det inte går att leva på avkastningen av en förmögenhet, utan att man på
ålderns dagar får vara beredd att också nagga på förmögenheten. Jag tror

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

101

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
visserligen inte vårt folk är moget för en sådau uppfattning ännu, men jag
tror att utvecklingen kommer att tvinga fram en dylik.

Jag har, herr talman, med detta velat illustrera en liten detalj i det föreliggande
förslaget, som jag ansett att man bör söka komma till rätta med.

Jag har emellertid också tillsammans med herr Sundström skrivit under
ett särskilt yttrande, som mera utgör en principförklaring. Det gäller frågan
om de skattefria avdragen. Vi ha velat framhålla, att vi betrakta det såsom

1 hög grad önskvärt, att man kunde få ett enhetligt skatteavdrag för alla personer,
oberoende av civilstånd och bostadsort. Jag tycker det ligger mycket
sunt förnuft i vad t. ex. lantbruksstyrelsen i sitt remissyttrande har sagt,
när styrelsen talar för ett enhetligt skattefritt avdrag, oberoende av dyrort.
Lantbruksstyrelsen säger, att om man tar hänsyn till dyrorten vid avpassandet
av lönerna, skall man göra det i tillräcklig grad för att slippa att ha en
dyrortsgradering också beträffande skatteavdraget. Det tycker jag låter förnuftigt.
Men jag kan inte, såsom bondeförbundets representanter göra, nu yrka
på genomförande av en sådan drastisk, ehuru enligt min mening i hög grad
önskvärd rationalisering av vårt skattesystem, ty när man inom bondeförbundet
resonerar i denna fråga, förutsätter man att den ändring i skattebelastningen,
som dyrortsgrupperingen skulle åstadkomma, skall kompenseras
genom högre löner. Bondeförbundet har således sagt, att det, om man minskar
de skattefria avdragen i orter med högt skatteavdrag, är helt naturligt att
man där åstadkommer kompensation i form av högre löner. Jag tycker inte
att tiden är mogen för att på detta sätt just nu ge statligt stöd för kravet på
ökade löner. Det är ett skäh varför jag inte kan gå med på detta resonemang.

Vidare vill jag säga, att vår s. k. ungkarlsskatt efter min mening är utomordentligt
litet tillfredsställande ordnad. Professor Wahlund har i kammaren
en gång, jag vill minnas i en remissdebatt och sedan i en motion — kanske i det
senare fallet mindre verkningsfullt än när han gjorde det muntligt — ägnat denna
skatt en, såvitt jag förstår, fullt- hållbar kritik. Han påpekar t. ex. att vid
låga inkomster en ensamstående person har, låt oss säga, 2 000 kronor i skattefritt
avdrag, men när två ensamstående personer, som således var för sig ha haft

2 000 kronor i skattefritt avdrag, gifta sig, få de bara 3 000 kronor i avdrag.
Vad stöder man detta på? Ja, man stöder det på den omständigheten att en
ensamstående skattskyldig, som inte har kunnat betala eller velat betala sina
skatter eller låt oss säga barnuppfostringsbidrag, när exekutor skall göra införsel
i hans löneförmåner, anses böra tillförsäkras ett existensminimum, som
motsvarar ungefär två tredjedelar av vad ett gift par behöver. Detta är emellertid
enligt min mening inte någon hållbar grund för att alla ensamstående skola
ha ett proportionsvis större avdrag än två gifta, ty indrivningspersonalen får ju
dock icke erfarenhet om andra än dem, som inte vilja eller kunna sköta sina
förpliktelser. Det finns en mängd människor som äro ensamstående i den meningen,
att de inte äro gifta, men som bo och leva i sina hem och som säkert
inte ha några extra svårigheter jämfört med äkta makar. Jag tror att man på
den punkten skulle komma ifrån många besvärligheter, om man liite skatteavdragen
gälla lika för alla vare sig de äro gifta eller ogifta. Därmed har jag
inte alls velat yttra mig om sambeskattningen i fråga om högre inkomster.
Att det är litet besynnerligt som det nu är, framgår emellertid därav, att man
medger gift kvinna ett visst avdrag, om hon har egen inkomst av arbete eller
rörelse. Nu säger man från jordbrukarhåll och från mindre handlandes sida,
och med all rätt: »Våra hustrur hjälpa till i vårt arbete inte bara med de
vanliga hushållssysslorna, med att sköta och vårda hemmet och att laga mat
till man och barn, utan också med jordbruksarbetet, respektive med affärsrörelsen,
och varför skola inte våra hustrur då få ett motsvarande avdrag?» Jag

102

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordningsförslag om statlig inkomstshatt m. m. (Forts.)
tycker det är alldeles riktigt resonerat, och jag tror att det vore lättare att
komma ifrån denna orättvisa, om man kunde låta man och hustru behålla samma
avdrag efter vigseln, som de var för sig haft före vigseln. Redan enkelheten
i och för sig är en utomordentlig tillgång för ett skattesystem. Det gör det
möjligt för folk att beräkna den skatt som skall betalas. För närvarande är det
inte lätt — den saken ha ju även människor, som borde ha goda förutsättningar
därför, klickat på — att ta reda på, hur stor skatten blir för exempelvis äkta
makar.

Om jag sedan går till ensamstående, som ha över 11 000 kronor i inkomst, ha
de ju icke något avdrag alls, vare sig de bo på en dyrare ort eller på en billigare
ort. Deras skatt är således på intet sätt dyrortsgraderad. Det har emellertid
sagts, att detta är ett provisorium, och det är bekant, att en utredning om dessa
frågor pågår i en kommitté, som sysslar med familjebeskattningen.

Herr talman! Jag har på detta sätt velat framföra önskemålet att få desså
synpunkter beaktade. Jag tror att hela vårt skattesystem skulle mista en väsentlig
del av sin impopularitet, om man försökte hyfsa till en del av det som
nu kan åberopas mot det.

Det är enligt min mening en fullkomligt hopplös uppgift att försöka få ett
skattesystem, som gör full rättvisa åt individuella behov, lika hopplöst som
det är att försöka få en ransonering av bröd, kött och smör, som ansluter sig
till det individuella fysiologiska behovet för den ene eller den andre, och det
har ju heller aldrig fallit någon in att försöka få en sådan anslutning. Det är
alldeles märkvärdigt att konstatera, hur folk fann sig i förhållandena t. ex.
under förra kriget, då det inte var -som nu, när ransonerna räcka bra till, utan
vi verkligen hade knappa ransoner. Då nöjde man sig i alla fall med att spädbarnen
fingo lika stora ransoner som vuxna, arbetande personer — jag bortser
från att de som hade särskilt hårt arbete fingo extra tilldelning. Folk fogar sig
i ett enkelt system, även om det är uppenbart orättvist.

Jag vill också erinra om våra gamla arvslagar: om det fanns två eller tre eller
fyra barn, ärvde de alla lika, alldeles oberoende av om de behövde mycket eller
litet. Det fick bli föräldrarnas sak att sörja för dem genom lämpliga åtgärder
före sin död.

Ja, herr talman, sedan skulle jag bara med ett par ord vilja beröra en sida
av vår beskattning, som intresserar mig på grund av min verksamhet i riksbanken.

Herr Ivar Anderson riktade en tungt vägande kritik emot det nu föreslagna
skattesystemet väsentligen därför, att skatten inte inbragte så mycket som
enligt hans mening skulle behövas för att ge den överbalansering, som rent
penningpolitiskt skulle varit önskvärd och som skulle ha rekommenderats av,
som han uttryckte sig, finansministerns organ för studiet av inflationskrisen.
Jag ger honom alldeles rätt i, att det skulle ha varit önskvärt att denna skatt
hade gett ett mycket bättre resultat, än vad nu verkligen sker. Men om t. ex. jag
skulle resonerat med herr Ivar Anderson om hur man skulle gå till väga för
att få en sådan skatt, så skulle jag ha sagt: »Vi börja resonera om detta skattesystem,
men vi säga, att vi ta inte ut 100 procent, utan vi ta ut 110 procent,
såsom finansministern i statsverkspropositionen har tänkt sig.» Jag beklagar
lika mycket som herr Ivar Anderson borde göra, att finansministern sedermera
har frångått denna uppfattning och nöjt sig med att ta 100 procent. Men
jag tror inte att herr Ivar Anderson i djupet av sitt hjärta beklagar denna
reduktion. Jag sluter mig till det därav, att herr Ivar Anderson inom sitt parti
tycks vara en ropandes röst i öknen, då det gäller att få budgeten överbalanserad.
Och vilka som säkert icke beklaga den äro de representanter för folkpartiet,
som ha yttrat sig i den å sitt partis1 vägnar avgivna reservationen. De säga näm -

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

103

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
ligen, att man kan mycket väl kosta på lsig att välja andra skatteskalor för inkomstskatten
ock för förmögenhetsskatten ock att man kan låta bli kvarlåtenskapsskatten.

Herr Bärg, utskottets ordförande, kar ju visat, att om man skulle följa folkpartiets
reservation, så skulle inkomsten av skatten bli 229 miljoner kronor
lägre än den nu är avsedd att bli enligt Kungl. Maj:ts förslag. Och en expert
på området har för mig förklarat, att om högerreservationen skulle accepteras,
skulle bortfallet av skatteinkomster bli mycket, mycket större än vad
följden skulle bli efter ett bifall till herr Elon Anderssons reservation. Jag
erinrar mig att jag har hört herr Elon Andersson en gång här i kammaren
säga, kort innan vi på allvar gingo till att tala om skatterevisionen: »Jag vet
inte, om det är möjligt med skattelättnader, men jag vet, att de äro politiskt
nödvändiga.» Om han uttalade sig så, är det ett uttryck för ett lättsinne, som
gudskelov inte synes finnas hos bondeförbundet. Jag kan inte neka till att
jag blev verkligt glad, när jag fick läsa vad bondeförbundets representanter
i sin reservation ha skrivit om den sidan av saken, nämligen att har man beslutat
utgifter — jag översätter det fritt ■—• skall man också sörja för att man
får inkomster till att betala dem med. Detta är, såvitt jag förstår, att på en
punkt ta upp det bästa av det gamla lantmannapartiets traditioner, och jag
erinrar mig särskilt att en av bondeförbundets ledare för några år sedan, hem
Olsson i Kullenbergstorp, hade som en av sina viktigaste riktpunkter i sitt
politiska liv, att man skulle sörja för att alltid ha budgeten balanserad. Hade
man fått skulder, skulle man försöka att bli kvitt dem, i den mån de inte motsvarades
av räntabla tillgångar.

Av vad jag nu sagt, vågar jag dra den slutsatsen, att om herr Ivar Anderson
och jag lyckats komma överens om att väcka en motion, som skulle gå ut
på att dels ge skattelättnader för mindre inkomsttagare och dels ge några
hundra miljoner kronor mer i statskassan än utskottsförslaget av i dag beräknas
ge, så skulle vi aldrig lyckats få riksdagen att godkänna den.

Herr talman! Jag tror, att när man inte kan få det bästa, som herr Ivar
Anderson uppenbarligen inte kan få och inte jag heller, får man nöja sig med
det näst bästa, och det är ur penningpolitik synpunkt, såvitt jag förstår,
Kungl. Maj :ts förslag, även om man kan ha vissa detaljanmärkningar att göra
emot dess utformning.

Herr Näsgård: Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse att herr Björnsson
har närmat sig oss bondeförbundare i fråga om dyrortsgrupperingen, och
jag skulle tro, att om vi få närmare resonera om den saken, så kanske vi till
slut skola komma helt överens.

För en stund sedan beklagade herr Sjödahl, att det inte hade kunnat bli
större enighet i utskottet om de föreliggande förslagen, och det kan jag gärna
instämma i. Men då måste jag säga, att förutsättningen för detta skulle ha
varit, att herr Sjödahls parti hade visat ett betydligt större tillmötesgående
än fallet varit. Herr Sjödahl nämnde särskilt kvarlåtenskapsskatten, som ju
är en svår stötesten om man vill komma till enighet i skattefrågan. Han sade
nu att hans parti skulle ha kunnat lämna den, om man i stället hade kunnat
ta ut ungefär lika mycket på arvslottsbeskattningen. Jag må säga, att det
vore ett framsteg, om man skulle kunna komma ifrån principerna för kvarlåtenskapsskatten,
men å andra sidan är det ett synnerligen magert kompromissbud
att säga, att man i alla fall skall taga ut lika mycket pengar årligen
på den samlade arvsbeskattningen.

Trots vad finansministern yttrade under förmiddagen, måste jag vidhålla
vad vi sagt i reservationen, att skärpningen av förmögenhets- och arvsbeskatt -

104

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em

För ordnings förslå q om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
ningen är en mycket ömtålig sak just för jordbruket. Det må aldrig så mycket
framhållas, att större delen av bondejordbruket blir tämligen oberört av
skärpningen, så kvarstår likväl tendensen med tillräcklig tydlighet för att
väcka allvarliga betänkligheter. En jordbrukares behållna förmögenhet består
nästan alltid i en beräknad marginal mellan tillgångar och skulder. Mera
sällan förekommer det att realiserbara värden finnas, som kunna användas till
att erlägga- exempelvis kvarlåtenskapsskatt. Man måste därför befara att ökad
skuldsättning blir ett av resultaten av skatteskärpningen för jordbrukets del.
Särskilt för större jordbruk kan kvarlåtenskapsskatten i många fall få till
följd, att gårdar måste säljas vid arvsfall. Eftersom det inte lär förefinnas
några svårigheter för rikt folk utanför jordbruket att få tillstånd att köpa
större gårdar -—- det har statsrådet Sköld sagt här i riksdagen, då koncessionslagstiftningen
antogs — lär det väl ofta komma att inträffa att jordbruk under
dylika omständigheter inte kunna bevaras i jordbrukarhänder.

Gentemot vad finansministern framhöll och vad vi ha hört i utskottet gång
på gång måste jag säga, även om jag själv har alla mina rötter och även mina
intressen i bondejordbruket, att det är en olycklig utveckling om man pressar
de stora jordbruken på skatter i sådan utsträckning, att de måste överlåtas av
de gamla jordbrukarfamiljerna på landsbygden och övergå till penningaristokratien
i städerna. Jag anser inte att den utvecklingen är lycklig, och jag
tycker inte, att någon borde kunna ha den uppfattningen heller.

Det har lagts ned mycken möda på att bevisa att kvarlåtenskapsskatten
inte i högre grad kommer att träffa det egentliga bondejordbruket. Finansministern
nämnde här några siffror. Han sade på förmiddagen, att det är
sällan som det finns en behållning på 100 000 kronor i bondejordbruk; inte
heller fanns det så ofta någon behållning på 60 000 kronor, som i vanliga fall
blir skattefri. Sanningen är väl i alla fall, att kvarlåtenskapsskatten även
kommer att träffa stora delar av de breda lagren bland de yrkesverksamma
jordbrukarna. De undersökningar, som på initiativ av bevillningsutskottet företagits
i ett mellansvenskt län, visa — som förresten naturligt är — att kvarlåtenskapsskatten
vad rikets landsbygd beträffar till övervägande del kommer
att få_ bäras av jordbrukarna. Det behöver inte vara ett så stort jordbruk för
att skillnaden mellan skulderna och taxeringsvärdet samt för jordbruksdriften
nödvändiga inventarier tillsammans representera ett sådant belopp, att kvarlåtenskapsskatten
blir en kännbar extra pålaga. Det är typiskt för jordbrukarfamiljerna,
att de med förenade krafter söka göra allt vad som står i deras
makt för att minska skulderna och om det finns någon möjlighet få sina gårdar
skuldfria-, De uppväxande barnen arbeta på gården för liten eller ingen
lön, och när föräldrarna falla ifrån, består arvet som skall delas i verkligheten
till en mycket betydande del — ibland kanske huvudsakligen ■— av barnens
inbesparade arbetslön. Denna vana må utdömas — med all rätt i många fall
— men den finns där ändå. Innan arvingarna få någonting alls, skall nu staten
lägga sig till med den så kallade kvarlåtenskapsskatten, som uttages på
den samlade förmögenheten utan hänsyn till arvingarnas antal.

Kvarlåtenskapsskatten beräknas inbringa omkring 40 miljoner om året, ett
relativt litet belopp i förhållande till de samlade skatteintäkterna men kännbart
för de enskilda, som skola betala denna extra skatt.

Det är en given sak att om statens utgifter äro stora, måste skatterna bli
höga, och eftersom alla partier ha medverkat till de flesta besluten om de stora
utgifterna, kan inget parti skylla ifrån sig när det gäller att ta konsekvenserna.

Den största utgiftshöjningen under de senare åren kommer på de förbättrade
folkpensionerna, ett beslut som ingen vill ha ogjort; de höjda lönerna till stats -

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

105

För ordnings för slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
tjänstemännen från 1 juli i år kosta ett par hundra miljoner om året; nyligen
beslöt riksdagen förbättra pensionerna för f. d. statstjänare, vilket ökar de årliga
pensionskostnaderna med nära 40 miljoner kronor, o. s. v. Allt sådant
måste betalas.

Av kalkylerna för kommande budgetår framgår det dock icke, att man ovillkorligen
måste ta ut 40 miljoner om året i form av en extra arvsskatt för att
få inkomster och utgifter att gå ihop.

Det har gjorts stor affär av att propositionen innebär en skattelindring för
mindre inkomsttagare på sammanlagt 360 miljoner kronor om året. Alla äro
också ense om denna skattelindring. Men man har gått så långt i omsorgen om
de mindre bemedlade, att man sänkt skatten för ensamstående med upp till
mellan 10 000 och 11 000 kronors inkomst om året och för gifta med upp till
omkring 26 000 kronors inkomst per år. Den största skattesänkningen inträffar
för ett gift par vid 15 000 kronors inkomst, det har redan nämnts här i kammaren,
och uppgår då till 230 kronor per år.

Medan man alltså sänker skatten för årsinkomster på så stora belopp, inför
man en ny arvsskatt — kvarlåtenskapsskatten — som börjar utgå vid förmögenheter
— beräknade eller verkliga — på 30 000 kronor eller — om giftorätt
finnes — 60 000 kronor. I förbigående vill jag säga, att det måhända talas
litet för mycket om giftorätten då det gäller kvarlåtenskapsskatten. Det
är inte alla som vid sitt frånfälle efterlämna make eller maka, och ibland kan
det finnas äktenskapsförord, så att giftorätten inte gäller. Man får därför snarare
räkna med 30 000 kronor än 60 000 kronor som gränsen, fastän man alltid
får höra den sista siffran nämnas.

Vi ha sagt i vår reservation, att om kvarlåtenskapsskatten nu slopas och något
tiotal miljoner kronor ytterligare av denna anledning eventuellt skulle behövas,
borde bristen kunna fyllas genom att låta sänkningen av inkomstskatten
stanna vid en något lägre inkomstnivå än som föreslagits i propositionen.

Jag vill också påpeka, att förmögenhetsskatten många gånger kan drabba
jordbruket hårdare än andra näringar, därför att kapitalavkastningen där nästan
uteslutande är förenad med arbetsinkomst. Om en person endast har kapitalinkomst
och får låg ränta, kan han få reduktion på förmögenhetsskatten,
ifall kapitalet uppgår till mer än 30 gånger årsinkomsten. Det inträffar väl
knappast i något fall vid jordbruket, att en sådan reduktion kan erhållas, därför
att arbetsinkomsten, kommer till.

Jag tror det var herr Sjödahl, som var inne en stund på att tala om att
så många näringsidkare — han använde uttrycket flera, flera hundratusen,
och jag förstår, att han då inbegrep även de mindre jordbrukarna — få sänkt
inkomstskatt. Det är ju riktigt. Men å andra sidan säger utskottet självt, att
för de mindre inkomsttagarna, och till dem få i synnerhet de mindre jordbrukarna
räknas, blir skattelindringen obetydlig. Den blir störst, som jag nyss
sade, vid 15 000 kronors inkomst. Det gör nog mera för det stora flertalet av
dessa mindre jordbrukare, att barnavdragen komma att ersättas av barnbidrag.
De mindre jordbrukarna ha ofta inte haft möjlighet att utnyttja barnavdragen.

I propositionen finnes ett provisoriskt förslag, som har tillstyrkts av utskottet
och givetvis nu kommer att antagas av riksdagen, om avdragsrätt för förvärvsarbetande
gift kvinna. Den som haft inkomst av rörelse eller av eget arbete
kan få avdrag med hälften av inkomsten, dock högst 1 000 kronor.

Vi ha varit tveksamma på vårt håll, hur vi skulle ställa oss till denna
fråga, därför att inte samtidigt frågan om jordbrukarhustrurnas avdragsrätt
har tagits upp. Rätteligen borde den frågan ha ordnats samtidigt. Det finns
hundratusentals jordbrukarhustrur, som hjälpa sina män i förvärvsarbetet, som
hjälpa dem att skaffa familjen inkomster utan att få någon avdragsrätt. Dessa

106

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordningsförslag om statlig inkomstshatt m. m. (Forts.)
familjeinkomster spela ibland också en ganska otrevlig roll i statistiken vid
jämförelser med andra inkomsttagare. Vi ka i utskottet tryckt hårt på att
den frågan måste ordnas upp, och att vi ha nöjt oss utan något särskilt yrkande
i våra reservationer beror därpå, att det från en representant för sambeskattningssakkunniga
har försäkrats, att frågan om jordbrukarhustrumas avdragsrätt
vid beskattningen skall tagas upp med det allra snaraste. Jag skulle
vilja vädja till regeringen att inte dröja längre än till nästa år för att ordna
upp den frågan.

Det har i dag talats en hel del om bolags- och föreningsskatten. Jag kan
gärna hålla med de talare, som ha beklagat sig över att bolagsskatten har satts
så högt som till 40 procent. Men det är ganska svårt att göra ett yrkande om
att den bibehålies vid de nuvarande 32 procenten, därför att det här rör sig om
så pass stora belopp; det gäller nämligen över 100 miljoner kronor, som då
måste tas på annat håll. Jag är emellertid glad över att utskottet har föreslagit,
vilket jag hoppas att även riksdagen skall godtaga, att skatten för ekonomiska
föreningar skall bibehållas vid de nuvarande 32 och ej sättas till 40
procent. Jag tror inte på, såsom eu del av talarna här gjort gällande, att det

1 själva verket inte skulle existera några egentliga skillnader mellan ekonomiska
föreningar och bolag. Det är säkerligen inte utan skäl, som de flesta affärsrörelser
bedrivas såsom bolag och inte såsom ekonomiska föreningar.

Vad beträffar ortsavdragen och dyrortsgrupperingen har departementschefen
sagt i propositionen, att för full jämlikhet såväl löner som avdrag måste
ha samma realvärde på de olika orterna och således, uttryckta i penningar,
vara större på de dyrare än på de billigare orterna. Eljest bleve skatten, fortsätter
departementschefen, reellt och icke endast i penningar räknat, större
på den dyrare orten än på den billigare. För lekmannen •— den som varken
är skatteexpert eller matematiker — må jag säga att detta är ett dunkelt tal,
och finansministern borde nog ha utvecklat Tesonemanget mera. Om det finns
så stor skillnad i levnadskostnader mellan högsta och lägsta dyrort, när alla
faktorer tagits med i beräkningen, att den nuvarande lönedifferentieringen är
berättigad, då måste väl detta betyda, att tjänstemannen på den högsta dyrorten
så att säga får sin lön i deprecierad valuta — pengarna anses ju mindre
värda på dyrorten. Men varför skall han, när han sedan betalar skatt, betala
mindre i penningar räknat än tjänstemannen på lägsta dyrort, som erlägger sin
skatt i en bättre valuta? Ibland får man svaret, att dyrortsgrupperingen av
ortsavdragen måste finnas, därför att de som inte äro löntagare annars skulle
bli utan kompensation. Vore detta riktigt, skulle löntagarna alltså få kompensation
två gånger, men de övriga bara en gång.

Herr Björnsson har nu i kväll sagt, att ett bifall till vårt förslag skulle betyda,
att löntagarna i de högre dyrorterna skulle behöva kompensation genom högre
löner. Det har också sagts i vår reservation, att man kunde tänka sig att såsom
enhetligt ortsavdrag bestämma ortsavdraget i den högsta ortsgruppen, men
vi ha tillagt, att eftersom dyrortsgraderingen vilar på ganska svag grund, ha
vi ansett oss kunna välja den mellersta. Detta är ju en kostnadsfråga: om herr
Björnsson anser att staten kan få in tillräckligt i skatter även om man går
upp till högsta ortsgruppen, alltså med ortsavdrag på 3 000 kronor för gift och

2 000 kronor för ogift, så ha vi naturligtvis ingenting emot den saken.

Jag tror jag kan säga som avslutning, att dyrortsgrupperingen nog i alla
fall sjunger på sista versen. Därpå tyder bl. a. den senaste omgrupperingen i
fråga om dyrorterna, som socialstyrelsen nyligen har gjort och där det har
hänt att så gott som hela län uppe i Norrland, både landsbygd och städer,
flyttats upp i högsta dyrort. Jag får tillägga: minst berättigad måste denna

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

107

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
gruppering enligt min mening anses vara, då det gäller skatterna. Jag kan inte
förstå varför den, som bor i en dyrort, skall betala lägre skatt, i penningar
räknat, än den som bor på en så kallad billig ort.

Med dessa ord, herr talman, har jag velat motivera de reservationer, som jag
jämte några kamrater har fogat till utskottets betänkande och till vilka jag ber
att få yrka bifall.

Herr Franzon: Herr talman! Debatten har nu pågått under många timmar.
Det har sagts mycket i denna fråga, och det kanske är svårt att komma med
några nya synpunkter.

Jag vill dock till en början, herr talman, framhålla, att jag under mitt
politiska såväl som kommunala liv har lärt mig att respektera mina motståndare
och även deras uppfattningar, och jag väntar ju att även min och mina meningsfränders
uppfattning skall respekteras av motståndare. Jag har emellertid
litet svårt att tro det, därför att man ju under många månaders debatt i tidningspressen
har gjort gällande, att vår grupp, som dock är ganska stor, endast
är ett transportkompani, som inte har någon egen uppfattning utan blint lyder
och litar på vad finansministern har sagt. Ingenting är osannare än detta.

När jag tar till orda i denna fråga, som i många punkter är ömtålig, gör
jag det därför att jag har noga övervägt förslaget ur alla synpunkter. Jag gör
det inte enbart såsom politiker, jag gör det även såsom företagare -—• det
finns även företagare inom det parti, som jag representerar.

Herr Wetter och även herr Elon Andersson ha sagt att vi för framtiden påtaga
oss ett mycket drygt ansvar för vad som kommer att hända och ske, när
detta skatteförslag är genomfört och man fått känna verkningarna av det. Ja,
herr talman, vi påtaga oss detta ansvar. Det är inte första gången, som vi ha
blivit påminda om vårt ansvar. Det ha vi blivit såvitt jag vet ända från första
stund vi hade något att säga till om. Det är sannerligen många spådomar, som
ha uttalats med tanke på vårt regerande och vårt ansvar för framtiden av vår
politik, utan att mig veterligt någon spådom tills dato har gått i uppfyllelse.
Vi kunna peka på 1930-talet och vi kunna peka även på senare årtal, och
därför anser jag att vi även i dagens läge kunna bära vart huvud ganska högt
i vad det gäller ansvar.

Denna skattefråga har nu blivit detta års största politiska fråga, och man
kanske vågar säga, herr talman, att valrörelsen 1948 har börjat redan 1947
enbart på denna fråga. Det kanske är den politiska skärpningen som har gjort,
att man icke har kunnat genomföra någon jämkning, som måhända hade samlat
eu större majoritet.

Vad företagarna beträffar hyser jag inga farhågor för förslagets framtida
verkningar. Vi ha väl ändå någon erfarenhet att bygga på från de sex krisår
som vi nu ha genomlevat, då vi haft högre skatter än någonsin förr, om man
inräknar värnskatten och krigskonjunkturskatten. Vad sade man inte, när krigskonjunkturskatten
första gången genomfördes, om de betänkliga verkningar den
skulle medföra! Den skulle också lamslå näringslivet, och man skulle inte
kunna få till stånd investeringar i framtiden. Nu skall krigskonjunkturskatten
i år avskaffas. Den tillämpas nu för sista gången, men den medför dock i inkomst
för staten ca 100 miljoner kronor för detta budgetår mot 50—65 miljoner
förut. Man måste väl ändå räkna med detta bortfall av 100 miljoner
i skattebördan, då man talar om den här föreliggande stora skatteökningen på
190—200 miljoner på de större företagarna.

Jag tillhör en skattemyndighet på så sätt, att jag som ledamot i prövningsnämnd
varit med och behandlat alla taxeringar till krigskonjunkturskatt. Va,rje

108

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordningsförslag om statlig inkomstshatt m. m. (Forts.)
år ha samma företagare kommit tillbaka med samma inkomster som tidigare
om inte högre, och krigskonjunkturskattens verkningar äro åtminstone för småföretagare
minsann mera kännbara än verkningarna av de nya skatteskalorna
för samma företagare.

Man kan väl taga några exempel utan att trötta kammaren. Vår sista beredning
i Stockholms läns prövningsnämnd omfattade omkring 130 ärenden.
Inte mindre än 112 gällde personer, vilkas till krigskonjunkturskatt beskattningsbara
merinkomst understeg 20 000 kronor. Vad var det för folk? Det var
i regel trädgårdsmästare från Hässelby och Svartsjölandet samt ett otal konditorier
och kaféer, som 1937—1938 haft en blygsam inkomst på 5 000—6 000
kronor, medan deras inkomster nu äro avsevärt högre. Och på grund av att deras
jämförelseinkomster voro så små och inkomsterna under de sista beskattningsåren
stego till 16 000—18 000 kronor, blev krigskonjunkturskatten mycket hög
med tanke på uttagningsprocenten, som är 50—60 eller 70. Så har det varit
alla år så länge krigskonjunkturskatten funnits, men dessa företagare ha varje
år ändå fortsatt på samma väg, utvidgat sina företag och ökat omsättningen
— och även förtjänat mer pengar — trots vetskapen om att de varje år skulle
drabbas av krigskonjunkturskatt. Jag anser att det kan vara lämpligt att anföra
ett sådant exempel nu, då man talar om de nya skatternas verkningar i
framtiden.

Herr Sjödahl anförde några siffror om företagare. Om jag håller mig till de
fysiska personerna, voro företagarna inom industri och hantverk år 1944—-man har ju inte färskare uppgifter — i runt tal 76 000; inom handeln var motsvarande
siffra 72 000. Statistiken visar, att av de förstnämnda var det cirka
64 000 som hade en inkomst under 7 000 kronor, och inom handeln var det
cirka 21 000, som hade inkomster under samma belopp, under det att de som
hade inkomst över 15 000 kronor voro 3 000 respektive 5 000. Alla dessa företagare
med låga inkomster komma väl också att få nytta av det nya skatteförslagets
lättnader för inkomster upp till 15 000 kronor.

Man kanske invänder, att de kunna ha förmögenhet. Ja, jag vill se den
företagare, som med dessa låga inkomster åren igenom har kunnat samla en
större förmögenhet än låt mig säga 100 000 kronor, och förmögenhetsskatten
på det som kommer att beskattas eller 70000 kronor blir mycket, mycket
ringa — omkring 420 kronor — i jämförelse med vad skattetrycket var när det
gällde krigskonjunturskatten.

Vad är det då vi skola diskutera här? Jo, det är en minskning av skatterna
för det stora flertalet. Vilka äro det stora flertalet? Ja, det är i regel löntagarna,
dessa löntagare som i motsats mot oss företagare få skatta för vartenda
öre de ha i inkomst utan att ett enda öre kommer undan. De komma väl
att hälsa skattesänkningarna med den allra största tillfredsställelse. För oss
företagare är det helt annorlunda, och säkerligen äro de flesta löntagare —
kanske med all rätt — misstänksamma mot företagarna ur skattesynpunkt. En
företagare har, vare sig han är fysisk eller juridisk person, rätt till fri avskrivning
på sitt varulager. En juridisk person har också rätt till fri avskrivning
på sina inventarier, och även en fysisk person har en sådan rätt under
betryggande omständigheter. Man gör ju även avskrivningar på fordringar
och ställer därigenom en viss del av sin inkomst på framtiden. Det är väl
detta som gör, att företagarna i allmänhet komma till en så pass låg inkomst
i förhållande till löntagarna. Det är ju ganska märkligt att se, hur genomsnittsinkomsten
för företagare inom industri och hantverk 1944 var 4 938 kronor
och för de anställda inom samma företag 4 010 kronor. För företag inom
handeln var genomsnittsinkomsten 6 979 kronor och för de anställda 4 215
kronor.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

109

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Jag måste säga, att det är ett stort mått av trygghet, som företagarna åtnjuta
genom sina avskrivningar, och den kommer kanske att bibehållas även
i fortsättningen. Riksdagen har i år antagit en lag, som tidigare bara varit
provisorisk men som från och med i år är permanent. Det gäller avsättning eller
fondering av medel för användning i konjunkturutjämnande syfte. Vad betyder
det för juridiska personer? Varje år kan man avsätta 20 procent av vinsten
och under 10 år framåt slippa att skatta för den; i vissa fall kan det bli
35 procent, och tiden kan i vissa fall förlängas till 15 år. Även denna nu permanenta
lag om rätt till avsättningar kommer väl ändå att i någon mån lindra
den merbeskattning man får genom det nya skatteförslaget. Man skulle säkerligen
kunna draga fram många flera exempel, men, herr talman, jag vill inte
trötta.

Nu säger man i denna debatt, att man inte vet exakt vilka verkningarna
bli, men att det ovillkorligen måste bli skadeverkningar. Folk kommer inte
att intressera sig för att investera i framtiden, och i synnerhet kommer kvarlåtenskapsskatten
att medföra sådana menliga verkningar. Ja, denna skatt är
inte ny för i dag; man har diskuterat den sedan mars månad. De företag som
nu äro i gång ha nog i många fall startats på mycket lång sikt, och många av
dem ha tagit emot beställningar som kanske komma att upptaga dem i flera
år, men jag märker inte någon minskning av företagsamheten den dag som i
dag är. Alla äro fortfarande lika intresserade av att fortsätta verksamheten,
att skaffa sig nya kunder, att öka sin omsättning, även om de veta att skatteförslaget
i dag kommer att genomföras.

Man har sagt att regeringen och även utskottet skulle ha gjort en utredning
om skatteförslagets verkningar. Till det vill jag svara, herr talman, att det
är väl deras skyldighet, som göra gällande att skatten skall få skadliga verkningar,
att förebringa bevis om detta. Jag kan inte heller undgå att säga, på
tal om dem som önskat att man skulle ha uppnått jämkningar och samförstånd,
att dels har detta varit omöjligt på grund av den politiska tillspetsning, som
denna fråga fått, och dels har vår grupp vid otaliga tillfällen diskuterat denna
fråga och tagit upp remissyttrandena till mycket mer ingående skärskådande
än vad de borgerliga ledamöterna tyckas tro. Jag vill särskilt understryka,
att det är vår grupp och icke finansministern, som är ansvarig för att icke
jämkningarna, ha blivit större och gått längre. Jag säger detta därför att man
till och med i Svenska Dagbladet under flera veckor i ledarna har talat om
att vi bara äro ett traskapatrulloparti, ett transportkompani som inte gör annat
än lyder order.

Herr Elon Andersson nämnde, någonting om att ordet »ofrånkomligt», som
finns i propositionen och även i utskottets utlåtande, är en myt, som vi ha
samlat oss. om. Jag vet inte det. Vi ha sagt ifrån att skattehöjningarna äro
ofrånkomliga, om man skall , kunna sänka skatten för det stora flertalet och
dessutom ta hänsyn till utgifterna för ett kommande budgetår. För övrigt
vill jag replikera, att om ordet ofrånkomligt är en myt för oss, så är ordet
företagsamhet en myt från opponenternas sida.

Då man här talar om ansvar och ansvarslöst handlande ifrån majoritetens
sida, vill jag fråga om det inte är ändå ansvarslösare, med vetskap om utgifterna
ett kommande .budgetår på grund av de beslut, som ha fattats, och med
vetskap om att man inom departementet kanske nu i augusti och september månader
måste börja med budgetbehandlingen för nästkommande budgetår, att
säga som herr Elon Andersson här sagt, att vi bara skola handla i dagens läge
och vänta till nästa år för att se om vi då skola behöva höja skatterna. Jag
skulle önska att man här skulle handla precis som man gör i de kommunala
förvaltningarna. Hur gör man där? Kanske även de högermän och övriga bor -

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
gerliga ledamöter, som här intaga en annan ståndpunkt, i sitt kommunala
handlande följa den regeln, att man under goda år tar ut så mycket skatt som
möjligt för att slippa höja den vid en tidpunkt, då skatteintäkterna äro mindre.
Det är kanske en enkel synpunkt. Man säger att staten inte handlar på
det sättet, att staten inte sparar som kommunen gör. Staten får inget överskott.
Finansministern har ju också sagt, liksom utskottet, att om det kan bli
lättnader, skall man använda detta till att ytterligare sänka skatten, i synnerhet
kommunalskatten. Men jag vill hänvisa till vad både departementschefen
och utskottet sagt, att om man kan sänka skatten, så skall man också göra det,
i synnerhet om det skulle besanna sig, att skadeverkningarna skulle bli sådana
som man här i debatten gör gällande. Men skulle det mot förmodan bli sådana
verkningar, då kanske det vore önskvärt att man prövade detta, innan
man prövar ytterligare skattesänkningar.

Herr talman! Jag har velat säga detta som en enkel man i ledet, även om
det kanske försvinner i den stora debatten. Jag och flera med mig äro beredda
att taga ansvaret och även bära det. Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

I herr Franzons yttrande instämde herrar Nils Elowsson, Dahlström, Gustaf
livar Anderson, Widner, Alfred Andersson och William Ohlsson.

Herr öhman: Herr talman! I den offentliga debatten liksom i de två debatter
vi ha haft här i kammaren ha skatteförslagets samhällsekonomiska verkningar
överdimensionerats på ett nästan otroligt sätt.

I dagens debatt förklarade exempelvis herr Domö, att vad det nu gäller ■—-så föllo hans ord — det är att skattevägen omdana samhället i socialistisk riktning,
och herr Domö förklarade, att han därvid stödde sig på vissa formuleringar
i arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Nå, detta liksom åtskilligt av det
andra, som herr Domö sade, måste ju hänföras till de överdrifter som blivit så
vanliga i skattedebatten och också i viss mån till de förvanskningar av fakta,
som också blivit allt vanligare från borgerligt håll när det gäller dessa problem.
Det är nämligen inte alls på det sättet, att arbetarrörelsens efterkrigsprogram
förutsätter att samhället skattevägen skall omdanas i socialistisk
riktning. Samhällets omdaning i socialistisk riktning är i verkligheten inte så
enkel, att riksdagen bara har att besluta om en mer eller mindre genomgripande
reformering av skattepolitiken. Jag kan försäkra herr Domö och andra ledamöter
av högerpartiet, som kanske hylla samma uppfattning, att när tiden
kommer för samhällets socialistiska omdaning — och den kommer helt säkert
-—- då fordras det betydligt hårdare ingrepp i samhällsekonomien än vad föreliggande
skatteförslag innebär.

Men jag förstår ju så innerligt väl det politiska syftet med den borgerliga
oppositionens metod att framställa skatteförslagets samhällsekonomiska verkningar
större än de i verkligheten äro. Det är ju nämligen en livsfråga, skulle
jag vilja säga, för högern och folkpartiet, kanske inte minst för högern, att
inför valet 1948 söka piska upp en folkopinion emot arbetarrörelsen i syfte
att om möjligt för de borgerliga kunna återvinna majoriteten i riksdagens
andra kammare.

Denna målsättning är ju väldigt högtflygande och osannolik, men då man
har den, är det ju klart, att man på den borgerliga sidan inte heller blir så
värst nogräknad med de metoder man använder för att söka uppnå det mål
man ställt. Jag är för min del inte alls övertygad om att folkmajoriteten här
i landet så lätt faller för högerpartiets och folkpartiets demagogiska kampanj.
Ty vad är det saken i dag i själva verket gäller? Ja, det har sagts så många

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

Förordning sförslag om statlig inkomst skatt m. rn. (Forts.)
gånger tidigare, att det är nästan banalt att upprepa det, men det gäller ju
bara att omfördela skattetrycket, så att de stora inkomsttagarna, aktiebolagen
och förmögenheterna och de stora kvarlåtenskaperna få bära ungefär 200 miljoner
kronor mera än under nuvarande skattesystem. Det gäller med andra ord
att få till stånd en bättre avvägning av skattebördan, så att den i någon mån
åtminstone kan sägas börja anpassa sig till de olika folkgruppernas faktiska
ekonomiska bärkraft.

Man kan inte, när man tar ställning till det föreliggande skatteförslaget, se
bort ifrån det förhållandet, att de små inkomsttagarna och de mindre förmögenhetsägarna
under krigsåren ha fått bära en orimligt tung skattebörda, under
det att de stora förmögenheterna och aktiebolagen ha sluppit tämligen lindrigt
undan tack vare den ekonomiska politik som samlingsregeringen genomfört.
Detta omdöme gäller såväl de direkta skatterna som också de indirekta
skatter som äro pålagor för vårt folk.

Nu föreslår regeringen på grundval av den utredning, som gjorts av 1945 års
skatteberedning, att riksdagen skall besluta en sådan fördelning av skattebördan,
att krigsårens snedbelastning åtminstone delvis blir justerad, och det är
uppenbart, att inför ett sådant förslag de partier, som företräda storfinansens
politiska och ekonomiska intressen, måste motsätta sig en sådan omfördelning
av skattebördan. Men även om man kan förstå detta, så borde man åtminstone
kunna begära, att dessa partier i någon mån skulle försöka att mildra sina
omdömen om det föreliggande förslaget. Jag tror också att det vore klokt ur
dessa partiers egen synpunkt att göra det, ty när skatteförslaget har praktiserats
någon tid, kommer ju folk tämligen lätt att få klart för sig, att de ödeläggande
samhällsekonomiska verkningarna endast finnas i de borgerliga partiernas
propagandaarsenal och icke i det levande livet.

I den högerreservation som är fogad till utskottets utlåtande anklagas regeringen
och skatteberedningen för att de icke undersökt skatteförslagets inverkan
på, som det heter, samhällets struktur. Jag måste fråga: menar man inom
högerpartiet, att en överflyttning av 200 miljoner kronor i skatter från mindre
inkomsttagare till de förmögna skikten på något sätt skulle kunna påverka vårt
nuvarande samhälles ekonomiska struktur? Jag måste säga, att jag inte tror
att ett sådant påstående verkligen är allvarligt menat. Om det skulle vara allvarligt
menat, om denna tämligen blygsamma omfördelning av skattebördan
verkligen skulle förändra samhällets struktur, ja, då stå de borgerliga partierna
på en mycket bräcklig grund, när de vid varje tillfälle försvara det nuvarande
samhällssystemet.

Man säger vidare ifrån såväl högerns som folkpartiets sida, att skatteförslaget
kommer att medföra synnerligen ogynnsamma inverkningar på näringslivet.
Jag skall i detta sammanhang inte taga upp till granskning den argumentering,
som anföres om skatteförslagets inverkan på näringslivet, men jag
skulle gärna vilja ställa ett par frågor till de borgerliga partierna, som ständigt
göra sig till tolk för näringslivets intressen. Vad innefatta ni egentligen i begreppet
näringslivet? Såvitt jag förstår av alla uttalanden som jag hört ifrån
den borgerliga sidan, har man en stark benägenhet för att identifiera näringslivet
med monopolen och trusterna, kartellerna och de stora enskilda företagen.
Eller, för att uttrycka saken med andra ord: i frasen »skydd för näringslivets
intressen» inlägga ni på borgerligt håll endast uppgiften att skydda aktieägarnas
och de s. k. företagarnas intressen.

Men näringslivet består ju av någonting mera. Den ojämförligt viktigaste
beståndsdelen i vad vi kalla näringslivet är ju den mänskliga arbetskraften,
som håller hjulen i gång och som producerar samhällets nyttigheter. Det är ju
detta som är det mest betydelsefulla kapital vi ha här i samhället, och detta

112

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
kapital är viktigare att skydda än det anonyma kapital som högern och folkpartiet
ständigt vilja slå vakt om. Föreliggande skatteförslag — så uppfattar
i varje fall jag detsamma — är ett led i de strävanden som gå ut på att skydda
just denna viktiga del av svenskt näringsliv genom skattelättnader, genom
att skapa ekonomiska möjligheter för en bättre social omvårdnad och allt vad
därtill hörer.

I folkpartiets reservation hävdas att skatteförslaget kommer att hämma,
som man säger, arbetslust och sparvilja, och det är också i folkpartiets inlägg
i debatten här i dag omvittnat, att man har den ståndpunkten. När jag läste folkpartiets
reservation, ställde jag mig omedelbart en fråga, och jag skall be att få
vidarebefordra den till någon av folkpartiets representanter här för att om möjligt
kunna få den besvarad: hur kunna ni inom folkpartiet hävda, att arbetslust
och sparvilja hämmas genom att 98 procent av skattedragarna få sänkta skatter?
Mig förefaller det som om motsatsen skulle bli fallet. Eller är det verkligen
på det sättet, att folkpartiet menar, att det bara är det lilla överklassskiktet
på så där ett par procent, som har arbetslust och sparvilja?

Jag måste nog säga att för min del har jag aldrig kunnat upptäcka vare sig
det ena eller det andra hos överklassen. De stora inkomsttagarna bruka inte
just utmärka sig för någon sparsamhet, annat än då det gäller att söka hålla
tillbaka arbetarnas lönekrav. I det fallet är man på det hållet väldigt sparsam.
Det är ju på det sättet att de, som dirigera det svenska näringslivet,
ingalunda öka sitt kapitalinnehav genom sparande, såsom exempelvis herr
Elon Andersson försökte hävda, utan genom spekulation och genom utsugning
av sina anställda arbetare. De som egentligen försöka att spara — om
de nu överhuvud taget ha någon ekonomisk möjlighet därtill — äro de mindre
inkomsttagarna och de mindre förmögenhetsinnehavarna. När nu dessa grupper
få lättnader i sina skattebördor, bör detta vara en stimulans till ökat sparande,
och därmed borde väl åtminstone folkpartiet, som i sin propaganda
framställer sig som småspararnas parti framför alla andra, kunna vara tillfredsställt.
Eller är det måhända så, att det är folkpartiets konkurrens med
högern om ökat inflytande hos det s. k. ledande skiktet som gör, att folkpartiet
så öppet i denna debatt och vid andra tillfällen islår vakt om storfinansens
intressen?

Man hävdar vidare i folkpartiets reservation, att en höjning av bolagsskatten
från 32 till 40 procent medför vådor för den samhällsekonomiska utvecklingen.
Jag har inte kunnat genom att läsa reservationen eller genom att höra
på folkpartiets inlägg i denna debatt få klart för mig, vari dessa vådor egentligen
skulle bestå. Det skulle vara intressant att få ett mera konkret besked
på den punkten än vad vi hittills ha fått. Menar man verkligen °inom folkpartiet,
att de stora aktiebolagen komma att gå över styr, om de få betala ytterligare
119 miljoner kronor i statsskatter? De senaste årens vinstutdelningar
tyda ju på att aktiebolagen mycket väl kunna bära denna tämligen blygsamma
skattehöjning. Enligt taxeringsstatistiken ökade bolagens vinster enbart under
år 1945 med inte mindre än 225 miljoner kronor, och boksluten för 1946^ tyda
på en åtminstone lika stor, om inte än större vinstökning. Om staten, således
bara tar en del av själva vinstökningen, kan ju detta inte i och för sig medföra
någon risk för företagens stabilitet eller fortsatta konsolidering,, och
därtill kommer ju, som senast herr Franzon påpekade, den fria avskrivningsrätten,
som gör att aktiebolagen inte behöva skatta för ett enda öre mera
än vad de själva vilja uppge i vinst. Jag vill dessutom erinra om att genom
källskattens införande blevo 600—700 miljoner kronor av fonderade skattemedel
i aktiebolagen disponibla, och enbart dessa medel borde räcka åtminstone
några år för att betala de ökade skatter som nu föreslås.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

113

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt ni. m. (Forts.)

Jag kan således inte, herr talman, finna att folkpartiets och högerns farhågor
för den samhällsekonomiska utvecklingen grunda sig på en verklig
analys av läget, utan det är liksom så mycket annat i skattepropagandan tämligen
innehållslösa fraser.

Jag skall inte här med hänsyn till den sena timmen uppta tiden med att
granska de borgerliga reservanternas argumentering om förmögenhetsskatten.
Jag vill bara notera, att för mig står det klart, att några samhällsekonomiska
vådor inte kunna uppstå, om staten tar ut 40 miljoner kronor mera om året
av de stora förmögenheterna. Förmögenhetsökningen har ju under de senaste
åren i genomsnitt uppgått till icke mindre än 1 800 miljoner kronor om året.
Då är det uppenbart, att de stora förmögenheterna utan några som helst större
svårigheter kunna bära den merbelastning som här föreslås.

Vi ha från kommunistiskt håll velat gå längre i förmögenhetsbeskattning
än skatteberedningens majoritet och regeringen. Vi ha i en motion yrkat, att
riksdagen nu i praktiken skulle genomföra vad som principiellt uttalades 1940,
nämligen en engångsskatt på förmögenheter. Vi ha däri fixerat gränsen för
skattepliktiga förmögenheter till 40 000 kronor. Denna motion har avstyrkts
av utskottet med motivering, att den föreslagna skärpningen av förmögenhetsskatten
och kvarlåtenskapsskatten skola ersätta den engångsskatt, varom riksdagen
1940 var enig.

Jag kan inte ansluta mig till denna utskottets argumentering, ty den engångsskatt
på förmögenheterna, som riksdagen uttalade sig för 1940, avsåg
att vara ett slags värnskatt, som skulle uttagas av de större förmögenheterna
och vara dessa förmögenheters bidrag till de extra kostnader, som staten åsamkades
under krigsåren. Den nu föreslagna beskattningen av förmögenheter, vilken
skall uttagas under en lång följd av år, kan ju inte betraktas som ett
bidrag till statens utgifter under åren 1939—1945. Ett sådant betraktelsesätt
förutsätter ju för övrigt, att den skärpta årliga beskattningen av förmögenheterna
skulle begränsas framåt i tiden, någonting som ju inte förutsättes
i propositionen eller i utskottets betänkande.

Jag kan heller inte godkänna departementschefens argumentering, 6om går
ut på att tiden är för kort för att man skall kunna hinna med att genomföra
en förmögenhetstaxering, som blir tillfredsställande, och för att man skall
kunna övervinna de svårigheter av taxeringsteknisk natur, som skulle uppstå
med en sådan engångsskatt. Det är ju i och för sig riktigt, att mycken dyrbar
tid har försuttits när det gällt att ordna denna fråga, men det är verkligen
en smula egenartat •— för att nu använda ett mycket milt uttryck —
att de som förhalat frågan nu åberopa just den omständigheten som argument
mot att genomföra riksdagens beslut från år 1940.

Som sammanfattning om det föreliggande förslaget vill jag, herr talman,
slutligen säga att det kommunistiska partiet, som medverkat i skatteberedningen,
betraktar det förslag, som nu riksdagen går att ta ställning till, som
ett steg i rätt riktning. Den princip, som ligger till grund för förslaget, är
enligt vår mening riktig, och det gäller bara att fortsätta på den nu inslagna
vägen. Av detta konstaterande följer också, att det kommunistiska partiet
är berett att ta sin del av det politiska ansvaret för förslagets praktiska genomförande.
Men vi vilja understryka, att vi icke anse att skattefrågan är
slutgiltigt och rättvist ordnad med detta förslag, ty de skatter, som enligt
förslaget komma att uttagas från mindre inkomsttagare, komma ändå att vara
mycket höga och i överkant med hänsyn till bärkraften hos många arbetare
och därmed jämförliga folkgrupper. Om jag bara erinrar om att i en kommun
med 10 kronors utdebitering kommer efter det nya förslagets genomfö Försfa

kammarens protokoll 1947. Nr 35. 8

114

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
rande en ensamstående person med 5 000 kronor i årsinkomst att få betala
807 kronor i stats- och kommunalskatt, säger det tillräckligt om den tyngd
skattebördan även i fortsättningen kommer att ha för arbetarklassen och med
denna jämförliga folkgrupper.

Det är därför av yttersta vikt, att regeringen och riksdagen, såsom för
övrigt utskottet har förordat, ta itu med en omprövning även av den kommunala
beskattningen i syfte att få den mildrad för mindre inkomsttagare. Likaså
hoppas jag att de indirekta skatterna, som mycket hårt drabba de små
inkomsttagarna, i snabbaste möjliga tempo kunna avvecklas. Om det alltså,
såsom herr Domö och andra förutsätta, skulle bli ett stort budgetöverskott,
bör detta enligt vår mening användas inte för att sänka skatterna på förmögenheter
och bolagsvinster och kvarlåtenskap utan i första hand för att sänka
skatterna för de mindre inkomsttagarna på det sätt detta lämpligast kan genomföras.

Med det anförda ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sundberg, Carl: Herr talman ! Skatteförslagets innebörd och verkningar
ur allmän synpunkt ha behandlats av så många talare, att jag skall begränsa
mig till att något beröra de återverkningar som förslaget, om det antages av
riksdagen i sin nuvarande utformning, kommer att få på skogsbruket.

Om jag börjar med den skärpta progressiviteten i inkomstskatten, är det ju
så att den progressiva beskattningen verkar orättvist för alla skattskyldiga med
varierande inkomster, och denna orättvisa blir större ju större variationerna i
inkomsterna äro. Om vi tänka oss en person, som under 20 år har sparat skog
med ett årligt tillväxtvärde av, låt oss säga, 3 OCK) kronor och därefter under
ett år avverkar denna tillväxt, så blir det beskattning för 60 000 kronors inkomst.
Det blir utom förmögenhetsskatten en sammanlagd skatt på mellan
25 000 och 30 000 kronor. I det närmaste hälften av inkomsten konsumeras
alltså av skatter. Hade det varit möjligt att avverka skogen successivt, så att
inkomsten varje år utgjort 3 000 kronor, skulle, om skogsägaren inte haft annan
inkomst till sitt förfogande, beloppet ha blivit praktiskt taget skattefritt.

Exemplet är ju schablonartat och extremt, men det ger dock en bild av de
olägenheter, som en skärpt progressiv beskattning måste vålla skogsbruket.
Nu är det så, att ägare till större skogar ha bättre möjligheter att hålla jämna
avverkningar än mindre skogsägare, varför skatteförfarandet i detta stycke
särskilt hårt drabbar denna senare kategori. Kommunalskatteberedningen, som
på sin tid föreslog, att inkomst av skogsbruk skulle få fördelas på fem år, har
också bekräftat, att beskattningen verkar orättvist. Det är emellertid inte
endast skogsägarna, som drabbas orättvist genom en skärpt progression, utan
alla skattskyldiga med varierande inkomster äro i detta läge. Botemedlet mot
denna orättvisa bör först och främst sökas i en rimlig begränsning av progressionen,
och i andra hand synas mig goda skäl tala för skogsinkomstens uppdelning
på flera år.

De enskilda skogsägarna deklarera i allmänhet enligt den s. k. kontantprincipen.
Varje beskattningsår är ett avslutat kapitel för sig. De pengar, som
inflyta för en avverkning under ett år, bli obönhörligen beskattade, även om
avverkningen framdeles nödvändiggör kostbara skogsplanteringar och andra
skogsvårdande arbeten. Det vore därför önskvärt att hinna med dessa arbeten
under samma år, pengarna för avverkningen influtit, men detta är av biologiska
och arbetstekniska skäl icke möjligt. Man är således så gott som undantagslöst
tvingad att utföra och bekosta dessa arbeten under ett följande år, då kanske
ingen som helst inkomst inflyter från skogen. Då emellertid garantiskatt för

M&ndagen den 14 juli 1947 om.

Nr 35.

115

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
skogsvärdet måste utgå varje år, kan följden bli, att mången skogsägare med
svag ekonomi icke har möjlighet att utföra erforderliga skogsvårdsåtgärder.
Det är därför av vikt att skattelagstiftningen utformas så, att den inte onödigt
försvårar dessa ur allmän och enskild synpunkt nyttiga och nödvändiga åtgärder.

De skogsägare, som deklarera efter bokföringsmässiga grunder — i allmänhet
de större skogsägarna — kunna visserligen i någon mån moderera nu nämnda
svårigheter. Men eftersom det här i allmänhet är fråga om större belopp och
starkare progression, bliva verkningarna å skogsvården ogynnsamma även när
det gäller dessa skogsägare.

Skatteskalan för förmögenhetsskatten har utarbetats år 1945 med då gällande
taxeringsvärden till bakgrund. De inflatoriska tendenserna driva emellertid värdena
i höjden och komma givetvis att medföra högre progression, trots att
realvärdena icke undergått någon förändring. Detta förvärrar svårigheterna även
för de större skogsägarna, som under förlustår måste komma ut inte bara med
den kommunala fastighetsskatten utan även med den årliga förmögenhetsskatten,
något som trots den jämkning utskottet föreslagit ändock måste bli betungande
och kan medföra svårigheter även för dessa större skogsägare att vinnlägga
sig om den rationella skogsvård, som är önskvärd.

Den skärpta progressionen kan även i ett annat avseende få menliga inverkningar,
såsom nyligen påpekats i ett föredrag här i Stockholm. För personal
med kvalificerad utbildning och därav betingad högre avlöning kan nämligen
den skärpta progressionen komma att verka så betungande, att en övervältring
av skattebelastningen å arbetsgivaren blir följden. Det har uppgivits, att det
vid tillsättandet av ledande poster inom näringslivet, särskilt å orter, där befattningshavaren
måste räkna med höjda levnadskostnader exempelvis av den
anledningen, att han nödgas bekosta barnens skolgång å annan ort, ofta ställes
som villkor, att avlöningen skall uppgå till ett så avvägt belopp, att den skattskyldige
efter skatternas erläggande får viss angiven inkomst till sitt förfogande.
Detta sägs vara ett ganska vanligt betraktelsesätt från den anställdes
sida. Om han blir erbjuden en bättre avlönad anställning å en ort med dyrare
levnadskostnader och måhända också högre kommunalskatter, blir nämligen
mycket ofta en även rätt avsevärd löneökning helt konsumerad av de ökade
levnadskostnaderna och skatterna. Skatteskärpningen å medelstora och högre
inkomster driver sålunda inkomsterna än mera i höjden, och arbetsgivaren måste
i sin tur medräkna löneökningen i sina produktionskalkyler. Denna utveckling
är naturligtvis inte önskvärd för företag i allmänhet och allra minst för ett
exporterande företag, vars konkurrenskraft därigenom kommer att minskas.

Om man sedan betraktar läget för skogs- och egendomsägarna inte endast
med utgångspunkt från den årliga skattebelastningen utan även från den föreslagna
kvarlåtenskapsskatten, blir deras läge i sanning oroväckande.

Även om den enskilde skogs- och egendomsägaren är besjälad av en ambitiös
känsla och vilja att lägga undan pengar till kvarlåtenskapsskatten, så att arvingarna
icke skola behöva att med lånade medel betala denna s. k. skuld till staten,
är detta i regel icke möjligt för den, som med det ena eller andra penningvärdet
kommit upp på en viss förmögenhetsnivå, överhuvud taget föreligger här med
den föreslagna kvarlåtenskapsskatten risk för att de skattskyldiga hellre konsumera
sina tillgångar än låta dem konfiskeras genom förmögenhets- och kvarlåtenskapsskatter.
Med andra ord, det föreslagna skattesystemets inneboende
idé motverkar just det sparande, som är och måste vara dagens och framtidens
lösen för att rädda land och folk från inflationens skadegörande verkningar.

Finns emellertid förmögenhet kvar vid dödsfallet, ha arvingarna välvilligt
beretts möjlighet att betala en del av kvarlåtenskapsskatten med räntebärande

116

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
inteckningar. De skatter, som sålunda i form av ränta och dylika inteckningar
komma att belasta fastigheterna, påminna otvivelaktigt på ett mycket obehagligt
sätt om de gamla grundskatterna, som vi trott för alltid vara försvunna.
För att slippa ifrån dessa nya grundskatter torde endast två vägar
vara öppna: den ena att genom höga eller för höga avverkningar mobilisera
pengar för infriandet av skattegälden, den andra att stycka fastigheterna för
att avyttra den del, som erfordras för att betala kvarlåtenskapsskatten. Att
det förra alternativet inte är rekommendabelt ur skoglig och nationalekonomisk
synpunkt, ligger i öppen dag, och vad det andra alternativet beträffar, förefaller
det inte troligt att försäljningar, tillkomna av dessa motiv, i allmänhet
komma att underlätta bildandet av lämpliga brukningsdelar.

Den betydelsefulla produktionsfaktor, som skogsbruket utgör i vår försörjning,
förutsätter ovillkorligen tillvaron av en skog, med andra ord en förmögenhet.
Denna förmögenhets realvärde må vi bevara och om möjligt förkovra. Nu
inriktar man sig på att klämma åt förmögenheterna, men man träffar därvid
även produktionsmedlen, bland dem inte minst skogen, som vi skola leva av
och som vi oundgängligen äro i behov av.

Liksom all annan näringsverksamhet, som bedrives i aktiebolagsform, komma
även skogsbolagen att drabbas av den föreslagna skärpta bolagsbeskattningen.
Propositionen liksom utskottsmajoriteten går nu in för en skattesats
för bolagen, som med icke mindre än en fjärdedel överstiger den nuvarande
—- den skall höjas från 32 till 40 procent. Hittills har skattesatsen för bolagen,
liksom för enskilda skattskyldiga, bestämts av riksdagen för ett år i sänder
genom fastställande av en viss utdebiteringsprocent. Nu föreslås, att skattesatsen
skall låsas fast och angivas i författningen, så att någon jämkning icke
skall kunna ske utan särskild författningsändring. När det nuvarande beskattningssystemet
infördes år 1938, kalkylerade man med en skattesats för bolagen
av omkring 11 procent. Då underströk bevillningsutskottet med instämmande
av finansminister Wigforss, att skatten borde göras rörlig, så att den kunde
jämkas nedåt under för näringslivet brydsamma tider. Man frågar sig, vad
som nu har inträffat, som gör det mindre angeläget att hålla denna möjlighet
till stimulans av näringslivet vid lågkonjunktur öppen, och detta när man nu
rör sig med en mer än tre gånger så hög skattesats som 1938. Man borde besinna,
att när det gäller skogsindustri, liksom exportindustri överhuvud taget,
ha varken statsmakterna eller de enskilda företagen i vårt land i regel möjligheter
att nämnvärt påverka eller reglerande ingripa i konjunkturutvcklingen.
Det vittnar därför om dåligt förutseende, om man pumpar ut dessa industriers
reserver och gör industrierna inkapabla att möta lågkonjunkturer, som utan
att man kan hindra det återkomma med vissa intervaller.

För egen del har jag från det företag jag representerar en levande erfarenhet
av hur förhållandena utvecklat sig under de relativt hyggliga skattebetingelser,
som förr rådde, och jag kan göra en jämförelse med dem som skulle ha inträffat,
därest den nu föreslagna ordningen varit rådande. Nu är företaget i
fråga en lovande industri, som bereder bröd och bärgning åt en befolkning, som
i snart 300 år varit verksam i bygden. Skulle den nu föreslagna bolagsbeskattningen
varit i tillämpning under någon längre tid, hade säkerligen denna befolkning
utplånats från bygden, och denna industri skulle nu icke ha funnits
till, som särskilt under krigsåren liksom i dagens läge utgjort en väsentlig faktor
för förseendet av det svenska jordbruket med nödvändiga maskiner och redskap.

För mig har det därför varit av särskilt intresse att taga del av Gävle handelskammares
yttrande över skatteberedningens förslag, däri man framlägger en
specialundersökning rörande den skärpta bolagsbeskattningens inverkan på före -

Måndagen der. 14 juli 1947 em.

Nr 35.

117

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
tagsexpansionen. Undersökningen avser fem medelstora företag. Den expansion,
som företagen visat, har huvudsakligen kommit till stånd genom självfinansiering.
Någon nyemission har icke företagits under den period, undersökningen
avser och som i huvudsak infaller under 1930-talet. Utredningen visar, att fondbildningen
inom företagen skulle ha minskats under denna tid till omkring 50
ä 60 procent av den fondbildning, som faktiskt förekommit, trots att därvid
antagits, att utdelningarna skulle ha minskats i samma proportion som vinsten.
Att en sådan minskning av fondbildningen måste hämma utvecklingen, synes
klart ha ådagalagts genom denna utredning.

Beträffande hemmaindustrien föreligger i vissa fall möjlighet att övervältra
bolagsskatten på konsumenterna genom höjda priser. För exportindustrien är
detta dock icke i regel möjligt. Då härtill kommer, att den höjda bolagsskatten
måste verka hämmande på villigheten och möjligheten att starta nya företag,
måste resultatet ofrånkomligt bli stagnation eller rent av minskning av skatte^
underlaget såväl i vad skatterna härflyta från bolagen direkt som från de anställda
och aktieägarna.

Om jag summerar de återverkningar, det föreliggande skatteförslaget kommer
att få för skogsbruket, vare sig detta bedrives i bolagsform eller i direkt
enskild ägo, bli dessa synnerligen ogynnsamma. Då samma resultat tyvärr måste
inregistreras för näringslivet överhuvud taget, breder sig en orons och beklämningens
slöja över framtidens Sverige och dess invånare. Det är ingalunda så,
att denna oro emanerar blott från de mycket apostroferade 35 000. Det är hundratusenden
och åter hundratusenden reflekterande och ansvarskännande svenska
män och kvinnor, som utan att tillhöra de närmaste offren för det tillämnade
skatteröveriet klart se framför sig den ekonomiska utveckling vi gå till mötes,
om det föreliggande förslaget som troligt är nu går igenom, en utveckling, som
för den stora massan utgör en Döbelnmedicin, som hjälper för i dag — inte
mycket, visserligen, ehuru något — men som i morgon och för framtiden gör
situationen sjufalt värre för allt Sveriges folk. Detta är eu lika naturlig som
ofrånkomlig konsekvens, när man sågar av den gren, på vilken man sitter, och
vingklipper den kapitalbildning, som är den oundgängligt nödvändiga faktorn
för produktionens höjande och skapandet av nya företag.

Mot den bakgrund, jag sålunda ser hela detta problem, står det för mig klart,
att regeringens av utskottet i stora drag anammade skatteförslag ej är landsgagneligt.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på detsamma i enlighet
med den av herr Velander m. fl. avgivna reservationen.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag ber att först få instämma i vad herr
förste vice talmannen och herr Wetter sade angående önskvärdheten av mera
ingående utredningar, för att man skall kunna bilda sig en riktig uppfattning
om det föreliggande skatteförslaget.

När herr Wetter höll sitt anförande, rann mig i minnet ett samtal, som jag
hade med en utlänning, som kommit till Sverige för att studera våra sociala
och ekonomiska förhållanden. Jag frågade honom, vad han hade för intryck.
Han sade: »Vad jag särskilt fäst mig vid är ert ypperliga utredningsväsende.»
Han talade också om riksdagsarbetet och uttryckte sin beundran för den noggrannhet,
varmed riksdagsärendena förberedas. Han sade vidare: »Ni handla
inte på en slump i Sverige. Skola ni göra ett socialt ingripande, skola ni genomföra
en reform, ta ni alltid noga reda på alla väsentliga fakta. Del är därför
som ni i Sverige arbeta så säkert med era samhällsreformer.» Det kan
ligga mycket i det där talet. Ibland tycka nog vi svenskar, att utredningsmaskineriet
arbetar till överdrift, men ibland anse vi också, att det borde göras
mera noggranna undersökningar. Det kan inte hjälpas, herr talman, att jag

118

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
tycker mig finna, att de gånger en fråga börjar bli mera politisk, tar man inte
längre så allvarligt på de sakliga utredningarna. Då är det inte längre så viktigt
vad man vet, utan då är det viktigare vad man vill. Finansminister
Wigforss sade på förmiddagen, att »uppfattningen om vad som är riktigt överensstämmer
med vad man anser vara rätt». Kanske det. Det påminner mig
om den något dubbelbottnade devis, som står ovanför portalen till Uppsala universitet:
»Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.»

Beräffande det föreliggande skatteförslaget skulle man vilja veta litet mera
om dess ekonomiska och sociala verkningar. Herr Wetter var inne på den saken.
Han hade en lång önskelista på utredningsobjekt, och jag skulle kunna
fortsätta på denna lista. Jag tror, att herr Wetter har rätt, när han säger,
att kvarlåtenskapsskatten kommer att ha besvärliga konsekvenser. Jag misstänker,
att så blir fallet även med den skärpta förmögenhetsskatten. Men jag
tror inte, i motsats till högern och folkpartiet, att de små skillnader, som föreligga
mellan de olika partiernas förslag beträffande skattesatserna för inkomstskatten,
kunna inverka på ett avgörande sätt på låt oss säga folks vilja att
spara och på folks vilja att arbeta. Mer än en tro kan det inte bli.

Finansministern sade vidare på förmiddagen, att det är besvärligt att göra
utredningar om en skatts sannolika verkningar och att det är besvärligt att
tolka sifferresultaten. Detta är naturligtvis alldeles riktigt, men man bör försöka.
Jag kan däremot inte instämma i vad finansministern och en annan socialdemokratisk
talare nyligen sade här, nämligen att det skulle åligga oss,
som äro kritiskt inställda mot vissa delar av skatteförslaget, att verkställa de
erforderliga utredningarna. Finansministern uttryckte saken så, att bevisbördan
åvilade oss, som »trodde, att det skulle gå galet». Nej, herr talman, det
måste rimligtvis vara så -—• om inte annat av rent praktiska skäl — att bevisbördan
och utredningsarbetet böra vila på dem som ha hand om utredningsapparaten,
i första hand då i detta fall finansdepartementet.

Nu står vi här och kunna inte annat, som det heter. Vi ha att besluta om skatteförslaget.
Men det må förlåtas mig, herr talman, om jag säger, att jag för
min del gör det med en viss olust. Jag tycker, att det inte är tillräckliga sakskäl
bakom våra vota. Jag menar, att vi denna gång kanske mer än annars
få handla på känn.

När jag nu, herr talman, har denna inställning till skatteförslaget i dess
helhet, är det klart, att jag inte på något sätt har någon anmärkning att rikta
mot bevillningsutskottet för att utskottet mera summariskt har behandlat den
motion, som jag har avgivit och som har nr 260. Jag förstår utskottet mycket
väl. Motionen handlade om rätt intrikata spörsmål, den innebar —- om dess
förslag skulle genomföras — en radikal teknisk omläggning av hela vårt system
för inkomstbeskattningen. Jag förstår så väl, att bevillningsutskottet inte har
kunnat göra något definitivt bedömande på den korta tid, som har stått till
buds.

Vad avhandlar då motionen? Jag skulle kunna som rubrik över den sätta:
»Bort med Krångel-Sverige i fråga om inkomstbeskattningen.» Jag vill, att
vi skola försöka genomföra ett förenklat skattesystem, ett skattesystem som
är så enkelt, att den enskilde medborgaren lätt kan räkna ut hur mycket han
skall betala i skatt. Jag vill ha bort det ganska invecklade och för vanligt
folk obegripliga system, som vi ha i ortsavdragen. För övrigt befinner sig ju
det dyrortsgrupperade ortsavdragss.ystemet i sin helhet på avskrivning. År
1938 avskaffade vi ortsavdragen för ensamstående i beskattningen, inte till
namnet, men väl till gagnet. I den föreliggande propositionen avskaffas ortsavdragen
med avseende på barnen, och det konstatera vi med tillfredsställelse.
Varför skall man inte kunna ta steget fullt ut och göra rent hus med ortsav -

Måndagen den 11 juli 1947 em.

Nr 35.

119

pår ordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
dragen, då man på det sättet kan komma fram till ett mycket enkelt och lätt
överskådligt skattesystem?

Utskottet har inte alls kritiserat de argument, som jag har anfört i min motion,
men utskottet påminner om att det av mig föreslagna förenklade skattesystemet
skulle innebära, att dyrortsgrupperingen avskaffas, och utskottet vill
vänta, till dess man anser sig kunna avskaffa denna. Då skola vi ta upp dessa
synpunkter och behandla den sak, som dras fram i motionen nr 260, säger utskottet.
Jag är mycket tacksam för detta medgivande, särskilt som jag menar,
att dyrortsgrupperingen befinner sig på avskrivning, såsom också herr
Näsgård nyss har sagt. Men när resultaten föreligga av de nu pågående hostadskostnadsundersökningarna,
anser jag, att vi med all sannolikhet kommit i
en situation, då en dyrortsgruppering redan av rent tekniskt-statistiska skäl

blir omöjlig. ...

Till slut några ord om dyrortsgrupperingen speciellt i skattesystemet. Jag
tror, att det räcker, om jag hänvisar till bevillningsutskottets betänkande nr 50.
Där står på s. 19, något under mitten, »att det torde vara omöjligt att logiskt
motivera ett system, som för gifta från beskattning undantoge.ett dyrortsgrupperat
belopp i toppen på inkomsterna, alltså vad som ''sist intjänats’, under
det att ortsavdragssystemet för ensamstående innebure, att en lägre del av inkomsterna
dyrortsgrupperades vid skattesättningen, ett mellanskikt av inkomsterna
omvänt dyrortsgrupperades och ett högsta skikt av inkomsterna undantoges
från dyrortsgruppering». Jag har redan tidigare i denna kammare fragat,
vad det kan finnas för logisk motivering för ett system soin för till så
orimliga verkningar, och jag upprepar frågan nu. Jag har inte fått den frågan
besvarad förut, och jag väntar mig inte heller att i dag få^ något svar.

Vid denna sena timme på kvällen anser jag det inte vara någon mening att
gå in på skatteförslaget i övrigt. Jag har uppehållit mig vid de ting, som behandlas
i reservationen nr III, men jag vill med hänvisning till vad. jag sade
i remissdebatten, herr talman, yrka bifall till samtliga de reservationer, som
avgivits av herr Näsgård med flera.

Herr Strand: Herr talman! Vid denna sena timme skall jag inte uppta kammarens
tid med att gå in på de olika detaljerna i det föreliggande skatteförslaget.
Jag har endast fäst mig vid att bevillningsutskottet ändrat propositionens
förslag beträffande beskattningen av ekonomiska föreningar och hypoteksinrättningar.
Jag har ingenting emot den företagna ändringen, men jag
tycker att såsom en konsekvens av denna böra också sparbankerna ställas i
samma skatteklass som man föreslår för de nämnda institutionerna, nämligen
32 procent i stället för 40 procent, vilket innebär ett bibehållande av den nuvarande
skattesatsen.

Jag ber alltså att få yrka, herr talman, att sparbankerna strykas under a)
i 10 § 2 mom. och i stället placeras under b), vilket medför en skattesats av
32 procent.

Häri instämde herr förste vice talmannen samt herrar Bergquist, Anderberg,
Holmbäch och Ivar Persson.

Herr Wistrand: Herr talman! Statsrådet Wigforss vände sig i sitt anförande
mot högern och yttrade ironiskt, att den alltid har uppträtt som representant
för rättsmedvetandet. Så till vida har han otvivelaktigt rätt, att vi högermän
i vår politik så gott vi ha förstått ha låtit oss ledas av rättsmedvetandet, och
det även i de fall, där vi ha gått socialdemokraterna till mötes. När den allmänna
rösträtten på sin tid genomfördes, medverkade högern i känslan av att
samhället inte for väl av att det fanns folkgrupper som stodo utanför avgöran -

120

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordnings för slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forte.)
dena i samhället, avgöranden som på det intimaste berörde dem. När vi på senare
år ha — med övervinnande av i och för sig mycket berättigade ekonomiska
betänkligheter — gått med på en mycket vittgående sociallagstiftning,
har det också varit under intrycket av vår rättskänsla, i känslan av att samhällets
väl krävde, att var och en kunde känna, att samhället var hans och att
han hade sin del i det.

Nu vänder finansministern vår medverkan i dessa frågor hånfullt emot oss.
När herr Wigforss har vunnit sina mål på dessa punkter, då utropas det gentemot
oss endast: »Ni ha gått med på allt detta.» Nu har samhällssolidariteten,
i vars namn dessa krav ha genomförts, föga eller ringa värde. Ur denna synpunkt
måste jag se detta skatteförslag såsom det är uppgjort. Jag vill bara
ta den lilla punkten, hur man för ett företag, som drives i bolagsform, tillämpar
en skattesats, men när samma rörelse drives i en annan form, där man förutsätter,
att samhällsmedlemmar, som stå det egna väljarunderlaget närmare,
företrädesvis äro intresserade, tillämpar en lägre skattesats. Nu är det inte
längre någon olägenhet ur samhällets synpunkt, att andra grupper känna, att
den politik, som föres, är direkt riktad mot dem och att denna politik måste
äventyra det goda samarbetet i staten.

Regeringsförslaget har ju en Öppet tillkännagiven mening att skapa en rättvisare
fördelning av inkomsterna i samhället. Nu kan man tvista om vad som
är en rättvis fördelning och om det överhuvud taget ligger i statens makt att
skapa en rättvisa, som är högre och varaktigare än den som livets egna lagar
ha förmått frambringa. Jag vill inte säga att uppgiften är olöslig, men om staten
tar på sig denna nästan övermänskliga uppgift, måste förutsättningen
vara, att den handhas på ett sätt, som inte förtorkar det ekonomiska livets
egna källsprång. Här har talats länge fram och tillbaka om vem som har bevisbördan
i detta fall. Mig förefaller det, att bevisbördan ligger klart på den
sida, som vill ta bort så gott som den huvudsakliga delen av varje avkastning
av kapital och tro att det ändock fortfarande skall bli samlat. Blir det ekonomiska
livet härigenom -— såsom jag bestämt håller före — skadat, då har skett
långt större skada än som kan uppvägas av vinsten av den ganska obetydliga,
skattelindring, vars finansiering man nu föreslår skall verkställas genom nya
bördor på andra samhällsmedlemmar.

I våra dagar, när finanspolitiken har fört hän emot ett sviktande penningvärde
och när regeringen till penningvärdets stöd har åkallat spararnas hjälp,
faller tvetydigheten i regeringspolitiken i dagen. Å ena sidan ger sig till känna
en bestämd känsla, att den ekonomiska situationen inte kan behärskas
utan medverkan ifrån spararna, å andra sidan bär man den gamla dogmatiska
ovänligheten — för att nu använda ett eufemistiskt uttryck — mot dem som
förverkliga sparviljan. Jag vet väl, att finansministern kommer att emfatiskt
framhålla, att just de små förmögenheterna, de som enligt hans uppfattning
skapa det aktuella sparandets väsentliga resultat, skola lämnas fria eller erhålla
lindring i de nya skattebördorna. Jag tror, att han ingenting kan visa
med detta. Den svenska allmänheten förnimmer nog ganska oförtydbart, vilken
vind som länge har blåst. Det är en fåvitsk visdom, om någon tror sig med säkerhet
för framtiden kunna räkna på att han skulle komma att stå utanför,
därför att han inte uppnått den nu föreslagna gränsen för konfiskationsfritt
kapital. Man må väl hålla i minnet vad statsrådet Wigforss en gång i tiden
yttrade: »Ett steg åt gången ger förträffliga resultat.» Det är icke tidvattnets
höjd för dagen som är det avgörande. Den som har följt svensk politik under
några decennier finns det inte någon möjlighet att dupera; han förnimmer redan
bruset av nästa bölja. Har man, såsom man på de yttersta av dessa dagar
synes ha gjort, kommit till insikt om sparandets betydelse, inser man sparan -

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Nr 35.

121

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
dets ofrånkomliga funktioner i ett framåtskridande samhälle, och uppbådar
man dem till bemästrande av en situation, som vuxit regeringspolitiken över
huvudet, då måste man också föra över politiken på andra banor, där den icke
vänder hela sin udd mot äganderätten. Motsatsen är inte ärlighet och kan
inte förnimmas som sådan. Sparare låta sig inte födas upp som kalvar och
grisar för att nackas i slaktmånaden, vilket kanske i detta sammanhang är det
mest adekvata uttrycket för skördetiden.

Inom vårt folk har i mycket vida kretsar skatteförslaget mötts med oro,
häpnad och ovilja. Det har en mycket vittgående syftning, långt mera vittgående
än man alltid velat vidgå. Vore det icke så, vore den envishet, med vilken
förslaget fasthålles, fullkomligt obegriplig. Förslaget syftar mot en ändring
i samhällsstrukturen, vars möjligheter icke äro undersökta och vars följdverkningar
icke ha utretts. Jag måste fråga: är det då inte ett medborgerligt,
ett demokratiskt krav, att denna sak — som så djupt ingriper i vad stora
medborgargrupper anse vara en enkel rättvisa och som andra, oavsett om de
skulle kunna enas med finansministern om förslagets syften, måste anse ytterst
äventyrligt —■ inte avgöres av en majoritet emot en stor och betydelsefull
minoritet? I en fråga, som så nära berör de vitala förutsättningarna för
hela det framtida samhällsarbetet, bör avgörandet icke träffas med så svag
täckning.

Ingen vet, vilka prov vårt samhälle kan komma att ställas inför i framtiden,
och ingenting kan vara mer angeläget, förefaller det mig, för en regering att
vårda än det demokratiens andliga underlag, varur folkväldet måste hämta
sin väsentliga och bestående styrka •— inbördes hänsyn. Denna hänsyn är
det kanske i nuvarande stund angelägnare att vårda än någonsin. De föreslagna
skattelättnaderna föra oss ut i ett samhällstillstånd, där majoriteten av väljare
inte längre betalar direkt skatt till staten. Man kan tvista om huruvida ett sådant
samhällstillstånd överhuvud taget i längden är hållbart. I och för sig är
det ju mycket glädjande, att skattelättnaderna kunna sträckas ut över så stora
grupper som möjligt, och någon invändning emot den saken göres det inte.
Men ställes man i en sådan situation som nu, att majoriteten av väljarkåren

icke längre utgöres av direkta skattebetalare till staten, då resas också de

största krav på dem, som i regeringsställning bära ansvaret för landets utveckling,
att de icke av det förhållandet, att makten kan förvärvas enbart med

stöd av dem som inga skatter betala, förleda sig att av den skattebetalande

minoriteten skapa en folkgrupp, som utan delaktighet i avgörandena blir mer
eller mindre skattskyldig till den maktägande majoriteten. Ett annat slag av
statskonst komme att ställa samhällssolidariteten på mycket svåra prov.

En stor engelsk statsman, Disraeli, frammanade på sin tid i ett annat sammanhang
bilden av två nationer inom folket. Den bild han för hundra år sedan
tecknat saknar lyckligtvis numera all aktualitet i vårt samhälle. Men i stället
hotar det att växa fram en annan och lika farlig tveklyvning av folket, där
man med lika rätt skulle kunna tala om två nationer •— en som bestämmer
skattebördans storlek och fördelning och en annan som utan politiskt inflytande
får bära samma börda.

Om det ännu finnes utrymme för statskonst i detta land, borde den äga till
uppgift att samla till gemensamma mål och inte genom åtgärder, som äro direkt
riktade mot vissa samhällsgrupper, fördjupa klyftan mellan dem som
äga makten och dem som ha fått rollen av inflytelselösa bärare av de skattebördor,
som möjliggöra maktutövningen. Jag vet, att en vädjan härom i dag
är förgäves, men dilrför känna vi också innerst inne, att de beslut, som nu fattas,
beteckna ingången till en väg som leder bort från samhörighetskänslan i
samhället,

122

Nr 35.

Måndagen den 14 juli 1947 em.

Förordningsförslag
om
statlig inkomstskatt

m. m.
(Fort8.)

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Då tiden nu var långt framskriden och många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på framställning av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 11.28 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 15 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herrar Isaksson och Linderot anmälde, att de åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 9, 10 och 11 innevarande månad.

Fortsattes överläggningen angående bevillningsutskottets i betänkande nr
50 punkten A under 1) upptagna förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Herr Bergvall: Herr talman! När finansministern inledde gårdagens debatt
i den fråga, som vi i dag skola avgöra, angav han redan från början, att han
i vissa avseenden måste begränsa sitt anförande. Han sysslade också ganska
litet med de olika skatteformerna, med deras inbördes sammanhang och med
den totala belastning som dessa skatteförslag sammanlagt komma att innebära
för olika skattebetalargrupper. Han bara snuddade vid marginalskatteproblemet,
som ju är mycket bekymmersamt och besvärligt ur olika synpunkter.
Den samhällsekonomiska effekten av skatteförslaget, dess verkningar med
andra ord på svenskt näringsliv och därmed på svenskt välstånd, fick också
ett ganska begränsat utrymme.

Det hade otvivelaktigt varit intressant, om vi, när vi nu stå inför frågans
avgörande, från finansministerns sida hade fått mera klara och preciserade
besked om regeringens synpunkter i olika avseenden.

Inte desto mindre kan jag väl förstå, att finansministern på detta sätt begränsade
sitt anförande. Den föreliggande frågan är ju så stor, man kan
lägga så olika synpunkter på den och den är så rik på detaljer, var och en
i och för sig synnerligen betydelsefull, så att om man skulle behandla problemet
på det mera utförliga sätt, som i övrigt vore önskligt, skulle man säkerligen
få mycket svårt att pressa in det hela inom ramen av den tid, som står
till ens disposition i en riksdagsdebatt. Jag förstår också, om finansministern
har den känslan, att diskussionsfältet är tämligen avbetat under den mera än
halvårslånga diskussion som sedan skatteförslaget framlades har pågått på

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

123

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
offentliga möten, i radio och press och för övrigt även här i kamrarna.

Jag konstaterar också, att gårdagens diskussion, trots att den rymde åtskilliga
både intressanta och värdefulla inlägg, inte gav något väsentligt nytt
i argumentationshänseende. Jag gör ingalunda heller i fortsättningen av mitt
anförande, som skall bli ganska kort, anspråk på att själv komma med några
nya synpunkter. Man kan bara precisera och sammanfatta vad man har sagt
förut, begränsat till vissa områden, om man inte skall bli för långrandig.

En utflykt gjorde emellertid finansministern som var tämligen vidlyftig.
Det var när han berörde skatteläget i Sverige, jämfört med situationen i skatteavseende
i en serie främmande länder. Han återgav därvid både bestämmelser,
som gälla i dessa andra länder, och en hel serie siffror. Han läste bl. a
upp en samling siffror, hämtade, om jag uppfattade honom rätt, ur en ansedd
schweizisk tidning som innebar en jämförelse mellan skatteförhållandena
i Sverige och Sch wc i z och ett antal andra länder.

När jag hörde finansministerns yttrande på denna punkt, fick jag emellertid
inte klart för mig, vad de svenska siffrorna egentligen avsågo. Det har ju
också redan i den föregående diskussionen på den punkten framställts en direkt
fråga till finansministern. Antingen hänföra sig de svenska siffrorna
till det nuvarande skatteläget eller också avse de det svenska skatteläget
sådant det blir, om riksdagen i dag godkänner det föreliggande utskottsutlåtandet.
Om siffrorna avse det framtida skatteläget sådant det blir sedan det
föreliggande skdtteförslaget genomförts, måste jag säga, att det förefaller
mig egendomligt, att finansministern tillgriper citat ur en låt vara mycket
ansedd utländsk tidning för att belysa den saken. Mig hade det förefallit
naturligt och rimligt, om vi före avgörandet av en så betydelsefull fråga
som den vi nu behandla hade haft en verkligt klarläggande svensk officiell
utredning på denna punkt. Så grundligt och detaljrikt som det svenska utredningsmaskineriet
fungerar även när det gäller små och betydelselösa frågor,
hade man kunnat begära, att man från finansministerns sida hade låtit
verkställa en dylik utredning även om denna fråga. Det skulle ha varit av
största värde, om vi nu hade haft till vårt förfogande en jämförelse mellan
skattetrycket i Sverige sådant det kommer att gestalta sig efter det föreliggande
förslagets genomförande och skattetrycket i andra länder, en officiell
utredning på den punkten som verkligen gått till botten med frågan så långt
det överhuvud taget är möjligt att göra dylika jämförelser.

Om det däremot är på det sättet, att de siffror, som finansministern anförde
för Sveriges vidkommande, hänföra sig till skatteläget i dag, således före
skatteförslagets genomförande, kan jag inte komma ifrån att ge uttryck åt
den meningen, att siffrorna äro ganska vilseledande. Jag misstänker att flertalet
av kammarens ledamöter, liksom de som från läktaren åhörde anförandet
eller som få läsa eller höra det på annat sätt, måste få det intrycket, att en
jämförelse, som skall vara belysande i sammanhang med den diskussion, som
vi nu föra, måste avse nya siffror och icke gamla. Det skulle därför vara av
största intresse om finansministern ville göra ett klarläggande på denna punkt.

Finansministern ägnade en väsentlig del av sitt anförande åt tre olika punkter,
som jag här i korthet skall försöka belysa. Han försökte för det första
ge en psykologisk bakgrund till dagens diskussion genom att göra en liten
historisk återblick på gångna tiders skattediskussioner. För det andra ägnade
han stor uppmärksamhet åt den del av skattediskussionen, som har rört
frågan om det nu framlagda skatteförslagets förenlighet med svensk rättsuppfattning,
eller med svenskt rättsmedvetande, som han formulerade det. För det
tredje berörde finansministern, låt vara mindre utförligt, en fråga som han
älskar att ta upp i olika sammanhang, nämligen förhållandet mellan majoritet

124

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
och minoritet när man står inför problem, där motsättningarna äro skärpta.
Jag har en känsla av att finansministerns yttranden på alla dessa punkter
kräva åtskilligt av en kritisk kommentar för att få sin rätta belysning. Jag
skall därför också, herr talman, knyta några reflexioner till hans uttalanden
i dessa avseenden.

Herr Wigforss skildrade, hurusom den svenska skattelagstiftningen liksom
skattelagstiftningen i andra länder på ett tidigare stadium var proportionell.
Man betalade då vare sig man hade stora eller små inkomster ungefär lika
stor del av sin inkomst i skatt. Han beskrev, hurusom denna ståndpunkt med
skärpa försvarades, när krav började resas på införande av en progressiv
beskattning, och hurusom argumenten då hämtades från samma fält som i
dag, nämligen från frågan om vilken effekt införandet av den progressiva beskattningen
skulle få på det ekonomiska livet överhuvud taget, på företagsamhetens
utveckling, på levnadsstandarden o. s. v. Finansministern konstaterade
vidare, att vi trots det motstånd som den gången restes — arten av
det motståndet belyste han genom olika citat — så småningom gledo över
till de progressiva skatteskalorna. Inom parentes sagt skedde detta långt innan
socialdemokratien överhuvud taget hade något inflytande på den politiska
utvecklingen i vårt land. Herr Wigforss fastslog, att vi i dag alla äro ense om
att icke vilja återvända till den proportionella beskattningen, utan att tvärtom
en progressiv beskattning nu för oss alla ter sig som berättigad, ja, rent av
som självklar.

Jag måste onekligen fråga mig: vad innebär denna erinran om det historiska
förloppet av skattediskussionen under gångna tider? Jag gjorde mig
den frågan redan under gårdagen, sedan jag hört finansministerns anförande.
Jag kan inte komma ifrån att finansministerns avsikt med denna argumentation
ändå måste vara att försöka suggerera åhörarna till den uppfattningen, att
eftersom den argumentation, som tidigare förts mot en viss förändring av
skattesystemet, visat sig ohållbar och eftersom de farhågor för utvecklingen
i detta land som då restes inte ha besannats, så äro argumenten mot den i
dag föreslagna förändringen lika litet värda. Voro argumenten ohållbara den
gången, äro de det också i dag, vill han antyda. Någon annan betydelse kan
ju en sådan analys av problemet, såvitt jag förstår, knappast ha.

Att vissa människor tagit miste en gång i tiden, kan emellertid alls icke
åberopas för att andra människor i ett helt annat och förändrat läge skola ta
miste även i dagens diskussion. En sådan argumentering är, såvitt jag förstår,
helt betydelselös. Den är ett exempel på de falska historiska paralleller, som
möjligen kunna göra intryck på den okritiske åhöraren, men som i realiteten
icke säga någonting och icke betyda någonting.

En av de frågor som även om den inte ensam varit avgörande för min inställning
dock i väsentlig mån bestämt mitt ståndpunktstagande i dag är, vilken
effekt det nu föreliggande skatteförslaget kommer att få på den ekonomiska
utvecklingen i vårt land och därmed på möjligheterna att förverkliga det som
måste vara målet för allas våra gemensamma strävanden, nämligen att skapa
förutsättningar för en höjning av de breda lagrens levnadsstandard. Den frågan
kunna vi inte besvara genom någon demonstration av argument fram och tillbaka
under tidigare tidsskeden, utan svaret kunna vi få först genom en undersökning
av det faktiska läget i dag, en undersökning som drives så långt det
överhuvud taget är möjligt med hänsyn till våra nuvarande kunskaper om samhällsekonomiska
och andra förhållanden och våra nuvarande hjälpmedel. Det
är en dylik undersökning som saknas!

Jag vill också, som jag redan sagt, knyta några reflexioner till finansministerns
yttranden om skatteförslaget och den rättsuppfattning i det avseendet,

Tisdagen den 15 juli 1947.

\Tr 35.

125

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
som finns inom olika lager av det svenska samhället. Jag skall, herr talman,
vara utomordentligt försiktig på den punkten. Även om man bara ytligt studerar
den politiska diskussionen genom tiderna, tror jag, att man får lov att
erkänna, att det inte är svårt att hitta exempel på att en starkt intressebetonad
åskådning medvetet eller omedvetet försökt identifiera sig med något som man
kallat hävdvunnen rättsuppfattning, allmänt rättsmedvetande eller något dylikt.
Jag har inte heller personligen någonting till övers för de naturrättsliga föreställningar,
som finansministern yttrade sig ganska ironiskt om. Jag är för
min del fullt på det klara med att det är riktigt som han säger, att de gränslinjer,
inom vilka vi få fritt förfoga över våra inkomster och de pengar som vi sparat
ihop, icke kunna dras på annat sätt än genom en lagstiftning, genomförd på
det sätt som sker i ett demokratiskt samhälle. Jag är också fullt på det klara
med att den lagstiftning, som man under dylika former inför, i det långa
loppet kommer att påverka det allmänna rättsmedvetandet, den hävdvunna
rättsuppfattningen eller vad man nu kallar det för.

Men jag tror, trots vad jag nu sagt, att finansministern i denna diskussion
tar ytligt även på detta problem. Det är odiskutabelt på det sättet, att om man
gar ut och talar med folk i vårt svenska samhälle för närvarande, träffar man
på en hel mängd människor som känna sig illa berörda, kränkta, om jag får
använda ett så starkt uttryck, av det skatteförslag som för närvarande ligger
på riksdagens bord. Det gäller ingalunda bara de människor, som själva bli
direkt hårt tryckta av skatteförslaget, utan massor av medborgare, vilkas personliga
ekonomiska belastning genom skatteförslagets genomförande kommer
att bli ganska obetydlig. Jag har till och med träffat åtskilliga som haft denna
uppfattning, även om de själva faktiskt skulle få ekonomiska fördelar av skatteförslagets
genomförande.

Det nya skatteförslaget innebär helt enkelt ett radikalt brott mot vad vi vant
oss vid att betrakta såsom normerande för svensk skattelagstiftning. Vi ha betraktat
skatterna såsom något som man tar ut för att bestrida statsutgifter,
som man enat sig om eller som i varje fall majoriteten ansett nyttiga, nödvändiga
eller ofrånkomliga. Det nya är — även om jag medger, att det kanske redan
tidigare pa enstaka punkter funnits vissa ansatser i den riktningen — att man
med det nu framlagda skatteförslaget inte bara syftar till att ta ut skatter
för detta ändamål, utan även vill använda skatteinstrumentet direkt i inkomstutjämnande
syfte. Detta är klart utsagt från regeringens sida.

Jag skall inte ge mig in på detta problem i och för sig för att fördjupa den
sakliga diskussionen härom. Jag tror personligen på en ganska långt driven
inkomstutjämning, ehuru jag inte anser att skatteinstrumentet är lämpligt att
tillgripa i detta sammanhang. Jag menar, att vi skola få till stånd den utvecklingen
på andra och naturligare vägar, som inte medföra de tråkiga biverkningar
som ett utnyttjande av skatteinstrumentet för detta ändamål otvivelaktigt
kommer att dra med sig. Men även om jag bortser från hela det sakliga
underlaget, måste jag komma till det resultatet, att det i föreliggande situation
skulle varit klokt av finansministern, regeringen och den socialdemokratiska
riksdagsmajoriteten att ta hänsyn till de mycket starka, mycket levande och
mycket djupt kända föreställningar om det föreliggande skatteförslagets oförenlighet
med den traditionella uppfattning om beskattningens mål, som finnes
inom icke betydelselösa kretsar i vårt samhälle.

Herr Wigforss gör då i detta sammanhang vissa invändningar; jag minns
inte, om han framförde dem i gårdagens anförande, men han har gjort det vid
flera tidigare tillfällen. Han säger, att det är riktigt att dessa synpunkter leva
starkt inom vissa grupper av det svenska folket och att man naturligtvis inte kan
bortse härifrån. Men jag vill påpeka, fortsätter herr Wigforss, att eu motsatt

126

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
uppfattning lever lika starkt inom andra grupper av det svenska folket, speciellt
inom de grupper som den nu sittande socialdemokratiska regeringen anser sig
i första hand böra företräda och vars intressen regeringen anser sig böra tillgodose
i första rummet. Vore det på det sättet, är det klart, att även jag måste komma
till herr Wigforss’ slutsats, nämligen att finns det oförenliga motsättningar
mellan olika delar av ett folk, existerar det i ett demokratiskt samhälle till sist
ingen annan utväg än att låta majoriteten fälla utslaget.

Men förhåller det sig verkligen på det sättet, om man ger sig in på eu
undersökning av skattefrågan? Jag skulle ha lust att till de här närvarande
socialdemokraterna ställa det spörsmålet: tro ni, att, om herr Wigforss i det
förslag till ny skattelagstiftning, som han nu presenterat för svenska folket,
hade utlämnat förslaget om kvarlåtenskapsskatten eller eventuellt ersatt det
med en måttlig skärpning av arvslottsbeskattningen, det finns många svenskar
som i detta sammanhang skulle ha känt sitt rättsmedvetande kränkt eller känt
sig sårade i sin hävdvunna rättsuppfattning?

Nej, jag måste säga, att den som vågar påstå detta, är nog alltför djärv i sina
omdömen eller också duperar han sig själv med hänsyn till dagens diskussion.
Min tro är att herr Wigforss i detta fall ingalunda enbart är den, som har burit
fram ett förslag, som i sin helhet är resultatet av ett krav från de djupa folkseden.
Det framlagda förslaget är i stället på väsentliga punkter hans eget verk,
som han, sedan det väl en gång framförts, med större eller mindre tvekan fått
dessa grupper att acceptera. Det är sålunda inte här fråga om tva olika uppfattningar,
som länge ha kämpat mot varandra, utan om å ena sidan en uppfattning,
som är djupt rotad, och å den andra en uppfattning, som skapats fram
sedan förslaget framlagts.

Jag kanske gör det ännu tydligare, om jag hänvisar till den position, som
folkpartirepresentanterna i bevillningsutskottet ha intagit. Det förslag, som
från folkpartiets sida framlagts, innebär ett fullt accepterande av skattelättnaderna,
men det avvisar samtidigt skattehöjningarna, då de för ögonblicket icke
äro erforderliga. Skulle ett nytt läge uppkomma, i vilket det visar sig erforderligt
att tillgripa skattehöjningar, får man enligt folkpartiets förslag ta frågan
under omprövning. Folkpartiets förslag accepterar således skattelättnaderna,
men avvisar skattehöjningar just nu. Är det någon som tror, att det finns någon
allmän rättsuppfattning hos svenska folket, som skulle känna sig kränkt och
upprörd, om detta förslag vore finansministerns? Jag tror det för min del
icke!

Så ligger det, såvitt jag förstår, till med den föreliggande frågan, som jag
fäster precis den betydelse vid som jag låtit framgå av vad jag sagt i det
föregående. Jag sammanfattar mina synpunkter på denna punkt i följande
fråga: är det. när läget är sådant som jag här beskrivit, klokt att underlåta att
ta hänsyn till styrkan i denna reaktion?

Den för mig avgörande synpunkten är emellertid inte den, som jag nu uppehållit
mig vid, även om man enligt min uppfattning också på den punkten bör
göra rent hus med den argumentation, som förts från finansministern sida.
Lika väsentlig, och kanske ännu väsentligare, är frågan om skatteförsl agets
ändamålsenlighet. På den punkten kan jag bara konstatera vad jag konstaterade
redan i början av mitt anförande, nämligen att trots att vi i dag stå inför
beslutet, så föreligga inte de utredningar, som man skulle önska att man hade
haft tillgängliga i detta sammanhang. Man har, inte här i riksdagen men i
den offentliga debatten, i mycket stor utsträckning sökt trolla bort diskussionen
på den punkten genom att söka ge dem, som uppträda kritiskt mot det
Wigforsska skatteförslaget, den etiketten att de värna om »deras intressen,
som ha det väl ställt». Man har inte velat tillerkänna dem den grad av objek -

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

127

Förordning sför slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
tivitet, som ligger däri att man erkänner, att de utan att vara gripna av något
medlidande med miljonärer och andra mycket förmögna människor överhuvud
taget kunna ställa sig frågan: är det sannolikt att ett genomförande av detta
skatteförslag kommer att gagna det, som måste vara vårt gemensamma mål,
nämligen en sådan utveckling av vårt ekonomiska liv att bättre förutsättningar
skapas för ett förbättrande så snabbt som möjligt av det svenska folkets levnadsstandard? Härmed

kommer jag in på det sista som jag hade för avsikt att beröra i mitt
anförande, nämligen — och även: det problemet tycker jag att finansministern
något förenklat -— förhållandet mellan majoritet och minoritet.

Jag sade förut, att om det förhöll sig på det sättet att mot varandra stodo
alldeles oförenliga uppfattningar, mellan vilka det inte fanns någon medellinje,
skulle jag tycka att det vore naturligt och självfallet att man sade: här kunna
vi inte avgöra någonting på annat sätt än genom en enkel omröstning. Såvitt
jag kan förstå föreligga dock inte sådana motsättningar här. Utan i det
här läget, då man diskuterar en fråga, som bör göras till föremål för en bedömning
ur praktiska ändamålsenlighetssynpunkter, bör man fråga sig, om det
inte finns möjligheter att nå en rimlig och hållbar kompromiss. Såvitt jag förstår,
ha socialdemokraterna i det här sammanhanget haft en väsentligt större
lust att lita till dagens röstmajoritet än att undersöka förutsättningarna för
någon slags samförståndslösning. Det är få modifikationer, som gjorts i förslaget,
sedan detta framlades, trots all den kritik, som rests från politiskt håll,
och jag vill tillägga också från opolitiskt, eftersom man förstår att de som äro
anhängare av skatteförslaget borde vara känsligare för den kritik, som kommer
från det opolitiska hållet.

Även om de förändringar, som på några punkter vidtagits, ur min synpunkt
innebära förbättringar, röra de dock inte vid de väsentliga frågorna. Man har
justerat förmögenhetsgränsen något, och man har infört en 80-procentig spärrregel,
som är ett ganska ohanterligt instrument, och man har inom utskottet
lindrat beskattningen även av förmögenheter, som äro större än 100 000 kronor
men som ha särskilt låg avkastning; det fanns här i propositionen en gräns
vid 100 000 kronor. Man har vidare gjort en modifikation beträffande de ekonomiska
föreningarnas skattebörda, vilket om man får döma av utskottets motivering
är en mycket egendomlig historia, Jag har sällan läst en så litet genomtänkt
motivering som utskottets motivering på den punkten. Man argumenterar
väsentligen emot och har sedan bara skrivit ett par rader som motiv
för denna ändring. Jag skall inte söka analysera vad som varit drivfjädern
i detta sammanhang.

Det har överhuvud taget inte funnits någon vilja att söka en samförståndslösning.
Jag kan inte komma ifrån att oavsett hur man handlar under normala
förhållanden, skulle man väl ändå ha rätt att säga att i dagens situation
borde eu sådan samförståndslösning ha kunnat vara ovanligt värdefull.

Jag kan, herr talman, för min del inte sluta detta anförande på annat sätt
än genom att ansluta mig till vad ordföranden i folkpartiets förstakammargrupp,
herr Elon Andersson, yttrade när han slutade sitt anförande i går, nämligen
att regeringen haft i sin hand möjligheten att genom rimliga modifikationer
medverka till en samförståndslösning i denna fråga. Regeringen bär
inte utnyttjat denna möjlighet, och därför stå vi i det läge där vi stå i dag.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Den risken föreligger ju när man
tänjer ut en debatt på två dagar, att talarna samla nya krafter till den andra
dagen och att man återigen får höra samma synpunkter framförda som man
fick höra den första dagen.

128

Nr 35.

TisdageD den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Jag skall försöka värja mig mot den frestelsen — den föregående talarens
anförande har jn inte heller varit så långt — och jag skall bara be att få
framföra några få synpunkter. Det finns inte någon anledning att dra upp alla
de argument, som framfördes av de olika talarna i går. Alla de skäl, som ha
kunnat framföras till förmån för den kungl. propositionen och utskottets förslag,
ha säkert framförts, och alla de skäl, som ha kunnat framföras emot
dessa förslag, ha säkerligen också blivit ventilerade i denna debatt. Jag vill
inte upprepa alla dessa argument. Jag tror inte, att så många av kammarens
ledamöter skulle lyssna på dem, och framför allt tror jag inte att så många
skulle ta intryck av dem.

De borgerliga partierna, om jag får uttrycka mig så, ha sökt att i denna
debatt skapa den föreställningen, att en svårare orätt håller på att ske emot
vissa skattebetalare här i landet. Man talar om att följderna av detta förslag,
om det antages av riksdagen, komma att bli katastrofala. Jag har frågat mig
själv hur sådana föreställningar verkligen kunna både spridas och vinna tilltro,
ty när man läser utskottets förslag och den kungl. propositionen finner
man, att det inte kan bli fråga om några så förfärligt svåra konsekvenser eller
följder, om det framlagda förslaget godkännes. Om vi se på de båda punkter,
där meningarna stå skarpast emot varandra, finna vi att det rör sig om något
över ett par hundra miljoner kronor av statens inkomster. Är det verkligen
på den summan, som hela vårt lands välfärd beror i den föreliggande situationen?
Det skulle förvåna mig om det förhölle sig så, och jag vågar också påstå,
att det inte förhåller sig på det sättet.

Herr Domö frågade, om det inte håller på att växa fram ett medvetande om
att det kräves någonting annat än medborgarnas lydnad för myndigheterna.
Jag vet inte om jag antecknade hans yttrande på den punkten alldeles riktigt,
men någonting i den stilen sade han. Det förvånar mig verkligen, att herr
Domö i dag har den meningen^ att en sådan ny uppfattning om medborgarnas
förhållande till myndigheterna’ håller på att växa fram. Det skulle väl i så
fall bero på att det blivit i någon mån andra myndigheter än det varit förut.

Socialdemokraterna få ta alla politiska och samhällsekonomiska konsekvenser
av de beslut, som vi nu gå att fatta, sade herr Domö vidare, och han tilläde,
att han var bekymrad över de politiska konsekvenserna av detta beslut. Man
frågar sig vilka politiska konsekvenser det är, som herr Domö räknar med som
ett resultat av det beslut, som vi komma att fatta i dag. Det kan inte gärna
gälla någonting annat än ett politiskt nederlag för det parti, som fört fram
förslaget och driver fram det till ett beslut. Är det detta som herr Domö är
så rädd för? Är han bekymrad för ett politiskt nederlag för den svenska socialdemokratien?
För ett sådant har han ju kämpat i många år. Han har profeterat
därom. Och nu säger han, att han är bekymrad för det.

Herr Domö må vara bekymrad. Vi socialdemokrater äro i alla fall inte rädda
för de konsekvenser, som herr Domö talar om. Om man skulle kunna tvinga
herr Domö att avge en bestämd deklaration på den här punkten, skulle han
nog få lov att deklarera, att han. mest är rädd för att hans profetior inte komma
att slå in.

Herr Ivar Änderson påstod, att regeringen inte har någon klar handlingslinje.
Den beslutar, sade han, stora reformer utan att veta varifrån pengarna
härför skola tas. Vad menas med detta tal? Vad är det för stora reformer,
som regeringen har föreslagit och riksdagen antagit och för vilka regeringen
inte har klart för sig varifrån pengarna skola tas? Det tycks väl snarare vara
så att högern är något förvånad över att pengarna tas ut på det sätt, som regeringen
har anvisat. Men någon bristande uppfattning om varifrån pengarna
skola hämtas har sannerligen inte deklarerats från regeringens sida.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

129

''Förordning sfär slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Det mest kapitalkrävande beslutet, som vi fattat under de senaste åren, om
vi bortse från försvarsbudgeten, är ju beslutet om folkpensionerna. Jag bär
ett svagt minne av att högern gjorde allt vad den kunde för att ta patent på det
beslut, som riksdagen fattade i den frågan. Åtminstone gjorde den gången
högerns talare allt för att söka få valmännen här i landet att bli på det klara
med att högern hade lika stora intressen som varje annat parti för alla stora
sociala reformer, som voro under utredning här i landet. Eftersom högern nu
inte vet varifrån pengar skola tas för dessa reformers genomförande, så är
det väl högern, som drabbas av herr Ivar Andersons förkastelsedom i går. Det
är högern, som varit med om att fatta beslut om stora utgifter och som nu inte
vet varifrån pengarna skola tas.

Vad försvarsutgifterna beträffar, så äro de i högsta laget. Vi kunde aldrig
före kriget drömma om att vi skulle få en försvarsbudget, som närmade sig
miljarden. Men vi ha fattat besluten om både folkpensionerna och försvaret
tämligen enhälligt, och jag vill inte skjuta över ansvaret för dessa ökade utgifters
tillkomst på något särskilt parti, även om högern varit pådrivare i båda
dessa fall. Jag vill inte påstå, att det finns möjlighet att slopa utgifterna
för vare sig folkpensionerna eller försvaret, men om vi kunde skriva ned
dem till något så när rimliga proportioner, skulle vi kanske kunna komma
dithän, att vi kunde börja fundera på en sänkning av våra skatter på det
sätt, som särskilt högern ivrar för i den här diskussionen.

Herr Wistrand påstod, att högern hade hånats för att den varit med om
dessa beslut. Han menade tydligen i främsta rummet beslutet om folkpensionerna.
Jag vet inte om någon har hånat högern för att den var med om
den saken. Va ha bara från vårt håll påpekat, att den hållning, som högerpartiet
intog, när denna fråga avgjordes, har sina konsekvenser: man måste
nämligen söka skaffa pengar för att kunna finansiera de beslut, som riksdagen
har fattat. Det är alltså, som jag nyss sade, högern som drabbas av den
förkastelsedom, som herr Ivar Anderson ville fälla över regeringen och det
socialdemokratiska partiet. Med högerns sätt att besluta utgifter kommer man
fram till samma konsekvenser i fråga om nödvändigheten att skaffa pengar
som genom de beslut, som regeringen föranlett riksdagen att fatta.

Beträffande skatterna kan man naturligen fatta besluten på olika sätt. Man
kan göra det lättare för bolagen och för de rika här i landet, vilket är detsamma
som att göra det sämre för den stora massan av skattedragare. Jag
kan inte se, att innebörden av alla de borgerliga partiernas ståndpunkter i
denna fråga är någon annan än att det kommer att bli svårare för de fattiga
människorna i landet och bättre för de rika. Jag är visserligen inte blind för
att man i fråga om skatterna kan gå allt för långt, men jag hävdar bestämt,
att de beslut, som riksdagen nu i dag kommer att fatta, inte äro av den arten,
att de gå för långt.

Herr Domö påstod, att denna fråga har forcerats fram och att vi gå att
fatta beslut, som inte äro väl övertänkta. Jag har svårt att förstå sanningsenligheten
i det resonemanget. Det finns väl ingen angelägenhet, som det
under de senare åren resonerats så mycket om som just om skattefrågan.
Herr Bergvall sade, att vi hållit på med den ett halvt år. Om jag inte tar
fel, ha vi diskuterat denna fråga i mer än ett helt år. Man kan således inte
säga, att vi nu stå inför ett beslut, som utgör ett hastverk.

Trots detta tyckte herr Bergvall, att det skulle ha varit intressant, om
vi hade kunnat få en grundlig utredning, som gav belägg för hur skatteläget
är i andra länder, jämfört med förhållandena i Sverige. Finansministern pekade
redan i går på hur svårt det är att härvidlag få fram eu verklig jäm Första

kammarens protokoll 7947. Nr 85. 9

130

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
förelse. Även i andra länder pågå utredningar och föreligga förslag om ändring
av de bestämmelser, som där gälla. Hos de olika nationerna bygger man
också på olika skattesj^stem. Vi skulle få hålla på att utreda denna fråga i
evighet, om vi skulle få fram en verkligt tillförlitlig jämförelse mellan vårt
land och andra länder i skattehänseende. Vi här i Sverige ha våra utgifter,
och vi måste försöka rätta inkomsterna efter dem, och statens inkomster utgöras
ju dock, när det kommer till kritan, huvudsakligen av skatter.

Herr Wetter ville ha ökade indirekta skatter i stället för skärpta direkta
skatter. Vi ha ju redan många indirekta skatter. Jag har dessutom många
gånger här deklarerat, att jag beklagar, att omsättningsskatten avskaffades,
men jag vill i alla fall inte söka tillägna mig herr Wetters uppfattning, att
det skulle vara så mycket bättre, om vi togo ut de ökade skatteinkomster,
som vi vilja ha, på den indirekta skattevägen i stället för den direkta.

Även om vi med de nu föreslagna skatterna skulle komma något över
skattenivån i de flesta andra länder, så kan detta inte hjälpas. Om vi inte vilja
finna oss i det, skulle det vara nödvändigt för att ändra de beslut, som vi fattat
här i riksdagen under senare år. Vi skulle få ändra våra beslut om folkpensionerna.
och om anslagen till försvaret och slopa en hel del annat, som
vi beslutat om på olika sociala områden.

Jag ser, att finansministern nu kommit in i kammaren, och han är ju den
som lämpligast bör svara på de frågor, som ställts till honom. Emellertid
kan jag säga, att jag fattade hans redogörelse i går beträffande en jämförelse
mellan skatterna i Sverige och Schweiz på det sättet att de siffror, som han
återgav, avsågo de nuvarande skatterna i Sverige och således inte skattetrycket
sådant det blir enligt det förslag, som vi nu ha att ta ställning till. Jag
understryker dock, att enligt den jämförelsen låg Schweiz över Sverige i
fråga om skattetryck. Vi kanske i vår tur komma en smula högre än Schweiz
genom de beslut, som vi nu gå att fatta, men man kan i varje fall inte säga,
att skattetrycket kommer att bli katastrofalt för vår del.

Herr Bergvall uppställde den frågan, om folk verkligen anser att detta
skatteförslag är så förträffligt och att det måste anses vara ett uttryck
för rättsmedvetandet hos människorna i landet. Han frågade om det var någon
som trodde, att om man skulle ta bort kvarlåtenskapsskatten, så skulle
folk ute i landet tycka att detta vore någonting, som stred emot deras rättsmedvetande.
Nej, det tror jag visst inte! Man kan ju plocka sönder ett förslag
vilket som helst, ta ut en detalj och fråga om den inte skulle kunna
vara borta ur förslaget. För min del skulle jag inte gråta alls om kvarlåtenskapsskatten
togs bort. Jag kan erinra, om att jag vid ett tidigare tillfälle
faktiskt föreslagit, att den skulle tagas bort. Å andra sidan vill jag inte
göra gällande, att den är någon stor sak i den nu föreliggande kombinationen
av skatteförslag. Om kvarlåtenskapsskatten tas bort, betyder detta ingenting
annat än att 40 miljoner kronor måste skaffas på annat sätt, eller också
får staten låta bli att skaffa sig dessa inkomster. Men det är ju inte bara
om kvarlåtenskapsskatten, som vi resonera i dag, utan om åtskilligt annat.
Kvarlåtenskapsskatten räknar jag som en av de mindre frågorna i det föreliggande
förslaget.

. Hem Bergvall yttrade till slut, att det i dag skulle varit lämpligt med en
rimlig kompromiss, en samförståndslösning. Det hade naturligtvis varit det
allra trevligaste även för regeringen och finansministern. Men de som velat
ha en sådan samförståndslösning skulle väl i så fall ha börjat att arbeta härpå
på ett tidigt stadium, när det varit möjligt att få till stånd en sådan. Det
har inte varit möjligt att åstadkomma en samförståndslösning i bevillningsutskottet,
sedan regeringen en gång framlagt sitt förslag. Försök att få till

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

131

Förordnings för slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
stånd en sådan skulle naturligtvis ha gjorts redan från början i den kommitté,
som ursprungligen framlade det skatteförslag, vilket nu efter många remissyttranden
framlagts för beslut här i riksdagen. Men jag måste verkligen fråga
mig: om denna kommitté på sin tid hade stannat vid ett mindre långtgående
förslag, hade herr Bergvall då varit nöjd? Nej, måste jag svara. Han hade
då säkerligen här i dag stått upp och sagt, att vi likväl kommit alltför högt
i fråga om skattetryck. Hade det inte varit rimligt, skulle herr Bergvall ha
sagt, att vi kommit till en kompromiss, en samförståndslösning? Jag är alldeles
säker på att herr Bergvall då skulle ha kommit med ungefär samma
resonemang om önskvärdheten av en rimlig kompromiss och en samförståndslösning,
som han gör nu.

Jag har, herr talman, ingenting ytterligare att tillägga. Jag har inte kunnat
finna att vad som här sagts emot det föreliggande förslaget är av den
naturen, att det finns anledning att frångå detsamma. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Anderson, Axel Ivar (kort genmäle): Herr talman! Det var kanske
inte meningen, att herr andre vice talmannens lilla dagen-efter-kåseri skulle tas
så allvarligt. Men jag måste be att få rätta en feltolkning, som han gjorde sig
skyldig till av mitt anförande i går.

Han påstod, att jag skulle ha yttrat, att vi här beslutat stora reformer utan
att veta varifrån pengarna skola tagas. Så förmodar jag, att herr Åkerberg
menade, att jag skulle ha sagt, ty det passar precis in i hans kanske på förhand
uppgjorda schema för anförandet. Så sade jag emellertid inte, utan jag
påpekade, att vi här i riksdagen inte bara nu utan ofta besluta om stora sociala
reformer utan att veta om dessa kunna effektueras i nuvarande penningvärde.
Jag ville därmed illustrera angelägenheten av att vi först och främst
föra en sådan politik, som bevarar penningvärdet.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att
förlänga den allmänna debatten utan bara för att ge svar på en del frågor,
som ha ställts till mig i går och enligt referat, som jag har fått från dagens
debatt, även i dag.

Den första frågan gäller de siffror, som jag anfört rörande en schweizisk
utredning om skatternas höjd i Schweiz, England, Förenta staterna och Sverige.
Jag anförde dem inte för att belysa läget i Sverige. Det är alldeles riktigt
som herr Åkerberg sade, att siffrorna röra de nu gällande skatterna, nämligen
skatterna för 1945. Min avsikt var inte att med dessa belysa skillnaden
i skattehänseende mellan Sverige och Schweiz •— det var i alla händelser inte
det väsentliga —• utan att visa, att en schweizisk utredning, som gäller skatterna
i England och Förenta staterna, kommer till siffror rörande skatternas
höjd i dessa länder, som bättre överensstämma med de utredningar, som vi
inom finansdepartementet kunnat göra rörande de anglosaxiska länderna, än de
motsatta påståenden, som framkommit från andra sidan.

Jag hörde, att herr Bergvall i anledning av mitt påpekande om övergången
från proportionell till progressiv beskattning yttrade någonting om att denpa
hade skett under borgerlig regim o. s. v. Inte heller på den punkten var
det min avsikt att söka belysa någonting annat än den kända utomordentliga häftighet,
med vilken denna progressiva beskattning bekämpades, när den först,
fördes fram. Den betraktades, kan man säga, av hela affärsvärlden såsom ren
stöld, d. v. s. på samma sätt som många nu beteckna t. ex. kvarlåtenskapsskatten.

I fråga om kvarlåtenskapsskatten vill jag erinra om att när skatteberedning -

132

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordninysförslag om statlig inkomstshatt m. m. (Forts.)
en hade till uppgift att undersöka, på vilka vägar en höjning av förmögenhetsskatten
kunde äga rum, var det naturligt, att en höjning av arvsskatten ansågs
vara den lättast framkomliga vägen, eftersom arvsskatten är den enda
förmögenhetsskatt, som inte varit föremål för någon, höjning. När sedan fråga
uppstod hur en sådan höjning av arvsskatten skulle effektueras, kom förslaget
om kvarlåtenskapsskatt upp med anglosaxisk förebild. Det är klart, att hade
inom kommittén tanken uppkommit att i stället försöka med en viss höjning
av arvsskatten, skulle den saken ha undersökts. Jag kan bara uttrycka som
min mening, att resultatet säkert hade blivit, att man funnit det förenat med
mycket stora svårigheter att på den vägen ta ut samma summor, som det här
är fråga om. Dessutom hade man inte vid en sådan arvsbeskattning kunnat
ta häpsyn till storleken av den sammanlagda förmögenheten, vilket enligt majoritetens
i kommittén mening innebär en riktig och rättvis avvägning.

Sedan skulle jag vilja besvara en fråga till, som jag tror framställdes av
herr Velander. Han frågade, varför vi inte inväntat 1944 års skattekommittés
utredningsresultat. Jag tror, att alla som känna till det sätt, på vilket denna
kommitté arbetar — det är stora områden, som den har att syssla med — skall
förstå, att det inte varit möjligt att vänta med det föreliggande skatteförslagets
framläggande till dess att denna kommitté färdigställt sitt arbete.

Sedan är det två detaljer, som jag skall be att få beröra. Herr Björnsson bär
yrkat bifall till sin reservation i fråga om beräkningen av förmögenhetsskatten.
Jag vill inte förneka, att det är ganska godtyckligt om man, när man skall
ange den förmögenhet, på vilken skatt skall utgå, räknar med förmögenhetens
storlek vid närmast föregående års utgång. Det vore precis lika naturligt att
räkna med förmögenhetens storlek vid beskattningsårets början. Jag skulle
till och med kunna tänka mig att man räknar med den genomsnittliga förmögenheten
under ett antal år. Men nog förefaller det mig litet svårt att i en
hastig vändning på den här punkten anta en sådan formulering, som herr
Björnsson föreslagit. Då frågan om den årliga förmögenhetsskatten måste bli
föremål för förnyad utredning, eftersom maximeringsbestämmelserna förklarats
utgöra ett provisorium, är det mycket naturligt, om även de synpunkter,
som framförts i denna reservation, föreläggas kommittén, som då kommer att
ta hänsyn till dem vid den fortsatta utredningen.

Det har framställts ett yrkande om att även sparbankerna skola inbegripas
under det lägre procenttal, som föreslagits beträffande de ekonomiska föreningarna.
Jag yttrade inte någonting i går om utskottets förslag på den punkten.
Den ändring, som föreslagits beträffande ekonomiska föreningar, förefaller
mig något tvivelaktig. Jag har emellertid inte gjort någon invändning
mot den efter ett resonemang med bevillningsutskottets ordförande. Men denna
sak torde kanske komma att bli föremål för förnyad översyn, när man får se,
om det blir några konsekvenser av det slag, som man talat om, d. v. s. att bolag
skulle gå över till att bli ekonomiska föreningar. Jag tror inte att riskerna
härför äro så stora, men jag är inte alldeles övertygad om att ep ändring på
den här punkten varit nödvändig. I alla händelser är jag inte ovillig att acceptera
den, och om man accepterar den, är det naturligtvis inte mycket att invända,
om även sparbankerna komma att inbegripas under denna regel om en
lindrigare beskattning.

Herr Elofsson, Gustaf: Herr talman! Då finansministern i går framhöll, att
när riksdagen varit med om att besluta utgifterna får den också tänka på att
skaffa fram inkomsterna, är ju detta mycket riktigt. Men när det gäller att
skaffa fram inkomster, kan man göra detta på många olika sätt. Man har från
regeringens sida framlagt ett skatteförslag, om vilket man kanske kan säga,

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

133

Förordning sfär slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
att det tillfredsställer en viss grupp av medborgare men ingalunda är tillfredsställande
för medborgarna överlag i vårt land.

Jag har vid flera olika tillfällen hört regeringen avgiva förklaringar om
önskvärdheten av samförstånd, när det gäller att lösa de stora spörsmålen, och
inte minst i våras deklarerade herr statsministern, att det var av stor vikt att
man sökte samförstånd för att kunna häva den inflationstendens, som var rådande,
för att kunna bevara penningvärdet. När jag studerar det här framlagda
skatteförslaget, kan jag för min del inte finna att regeringen eller den socialdemokratiska
gruppen varit angelägen om att komma till det samförstånd, som
man så många gånger förut har talat om. Om vi litet närmare granska det framlagda
skatteförslaget, finna vi att det i väsentlig grad skiljer sig från de
borgerligas förslag.

Jag fäste mig särskilt vid ett anförande, som herr Franzon höll i går kväll.
Han sade att den socialdemokratiska gruppen står bakom det förslag, som finansministern
har framlagt. Jag skulle tro att det hade varit bra mycket klokare,
om den socialdemokratiska gruppen inte uteslutande hade använt den
maktställning, som den har i riksdagen, utan i stället i något högre grad än vad
som har skett sökt kontakt med den borgerliga gruppen. Då hade kanske dagens
skattedebatt inte legat på det plan, som den nu befinner sig på.

Jag skall inte, herr talman, ingå på några detaljer beträffande den ökade inkomst-
och förmögenhetsskatten. Jag skall i stället uppehålla mig vid en
skatt, som jag för min del känner mig mycket illa berörd av, nämligen den skatt
som har benämnts kvarlåtenskapsskatt. Jag vet inte om man egentligen kan
kalla den en skatt; jag skulle hellre vilja ge den namnet kapitalkonfiskation.
Det har ju tidigare talats om förmögcnhetsutjämning, och det är just den saken
det här gäller. Man har velat jämna ut förmögenheterna, och därför passar
benämningen kapitalkonfiskation. Denna skatt kommer att drabba dödsbon på.
ett sådant sätt, att barn och efterkommande många gånger inte få möjlighet att
fortsätta den avlidnes verksamhet. Jag tänker då närmast på jordbruksfastigheter,
familjebolag o. dyl. När denna skatt har införts — det är väl antagligt
att riksdagen kommer att antaga förslaget — inträder en situation, där det
inte är någon möjlighet för efterkommande att fullfölja det verk, som deras
förfäder ha byggt upp.

Man får inte glömma, hurusom många gånger konstlade taxeringsvärden tillskapas.
Det är inte alls ovanligt, att man ser en fastighets taxeringsvärde höjas
med både 50 OCH) och 100 000 kronor från den ena fastighetstaxeringen till den
andra. Det är klart, att man har pengarna på papperet och får skatta för dem,
men man har ingalunda någon garanti för att denna konstlade förmögenhet
kommer att kunna tagas ut den gång, när egendomen skall realiseras. Den
kvarlåtenskapsskatt, som här är föreslagen, kommer emellertid att tagas ut
oavsett hur ställningen är då egendomen realiseras.

Herr Franzon sade i går kväll, att trots att de flesta företag här i vårt land
visste, att det diskuterade skatteförslaget skulle komma att genomföras, hade
han inte märkt att några företag på något sätt avstannat, utan allting gick sin
gilla gång. Man kunde enligt hans mening nästan säga, att företagens omsättning
ökats. Men, herr Franzon, nog har det väl stått klart för företagen, att
detta skatteförslag inte skulle inverka på beskattningen av inkomsterna under
innevarande år? Jag tror att varken herr Franzon eller jag kan spå, hur det
kommer att ställa sig med produktionen under kommande år, sedan skatteförslaget
trätt i kraft.

Herr andre vice talmannen framhöll, att om man kunde utbyta kvarlåtenskapsskatten
mot någonting annat, så hade han ingenting emot det, och han
skulle inte gråta för det. Det hade varit av stor vikt, om socialdemokraterna

134

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
hade tillkännagivit denna sin ståndpunkt litet tidigare. Då hade man kanske
inom utskottet även kunnat diskutera de olika åtgärder, som man hade kunnat
vidtaga för att jämna ut motsättningarna på det området.

Det talades i går också om att när det gällde införandet av omsättningsskatten
voro motsättningarna lika stora inom riksdagen och att man hyste lika stora
farhågor för näringslivet den gången. Jag tror dock, herr talman, att när omsättningsskatten
infördes vid krigsutbrottet, var det inte på långt när så delade
meningar som när det nu gäller införandet av särskilt kvarlåtenskapsskatten.

Vad beträffar bolagsskatten bär det parti, som jag tillhör, inte framlagt
några motförslag till det förslag, som finansministern har framlagt. Jag vill,
herr talman, inte underlåta att säga, att vi ha funnit, att det nuvarande läget
medger att skatteprocenten för bolagen höjes från 32 till 40 procent. Men däremot
vill jag redan nu deklarera, att om det i framtiden visar sig, att näringslivet
får sämre inkomster, måste man vara beredd på att sänka skatten, så att
vi inte lamslå vårt näringsliv.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla tiden längre. Jag skall bara till sist
understryka, att det skatteförslag, som här kommer att genomföras av socialdemokraterna,
är ett allvarligt ingrepp i vårt näringsliv och i den enskilde medborgarens
liv. Vad detta betyder i framtiden inte minst för sparandet få de
svara för, som komma att genomföra detta förslag. Jag tror att en klok och
förståndig skattepolitik hade bättre gynnat det svenska folket än en brutal
och hänsynslös.

Med dessa ord har jag, herr talman, velat ge till känna min åsikt i denna
skattefråga.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! I det älskvärda kåseri,^med vilket bevillningsutskottets
högt värderade ordförande i går bemötte några av skatteförslagets
vedersakare och försvarade utskottets ståndpunkt, hade han några
erinringar att göra också mot ett par av de synpunkter, som jag anlade i
mitt anförande i går.

Den ena av dessa erinringar handlar om skatteförslaget som ett långtidsprogram
och om dess samband med den budgetära situationen, inte bara under
budgetåret 1947/48 utan också under budgetåret 1948/49. Talar man om en
politik på längre sikt, erinrade herr Bärg, bör man väl också inrikta sig på
en budgetpolitik på längre sikt.

Det ligger någonting i den invändningen, men den bör ses mot bakgrunden
av de särskilda förhållanden, som göra budgetåret 1948/49 till ett problem för
sig. Jag erinrar om att i den ekonomiska prognos, som vid fjolårets riksdag
låg till grund för vissa av de beslut, som vi då fattade av mycket stor ekonomisk
betydelse för framtiden, budgetåret 1948/49 framstod såsom det mest
känsliga året, för vilket finansministern till och med såg sig nödsakad att
räkna med ett icke obetydligt budgetunderskott. För att undvika missförstånd
vill jag redan från början bestämt framhålla, att jag är fullt medveten om
det ändrade läge, som sedan dess har inträtt i den allmänna syn, som man
har på budgetspörsmålet för den närmaste tiden, och de ändrade förutsättningar,
under vilka vi nu kunna bedöma de ekonomiska förhållandena. Men
tendensen i den utveckling, som denna prognos skildrade, är densamma, om också
siffrorna ha ändrat utseende. Och den särställning, som 1948/49 års budget
har, beror förnämligast därpå, att de nya sociala utgifterna då komma att
verka med hela sin kraft utan att den inkomstutveckling, som skulle bilda
grundvalen för det sociala reformverket, har hunnit komma i fatt utgiftss
tegringen.

Budgetåret 1948/49 måste således enligt min mening alltjämt förete så -

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

135

Förordningsförslag om statlig inkomstshatt m. m. (Forts.)
dana alldeles särskilda förhållanden, att tillfälliga åtgärder kunna bli nödvändiga
för att då klara den nödvändiga budgetbalansen. Men det är väl inte efter
sådana tillfälliga förhållanden, som skattesystemets grunder skola läggas upp?
Den långsiktiga politik i beskattningsfrågan, som jag bar talat om, kan inte
få innebära, att skattesystemets utformning skall bedömas med hänsyn till
utgifterna under ett eller ett par övergångsår, då utgifterna sätta in med hela
sin kraft, och inkomstutvecklingen inte har hunnit i kapp utgifterna. En tillfällig
situation bör enligt min mening i första hand bemästras med tillfälliga
åtgärder, och det kan inte vara riktigt att låta den bilda en utgångspunkt
för åtgärder, som ha en verkan långt därutöver och även i ett läge, då de tillfälliga
åtgärderna måhända skulle bli onödiga.

Låt det, för att nu använda det målande språk, som bevillningsutskottets
ordförande använde, vara så att den hårda herre, som heter nödvändigheten,
väntar utanför dörren! Han hör inte till de gäster, som äro så älskade och så
välsedda, att man bereder honom husrum i onödan. Nu ha vi ingen anledning
att bjuda in honom. Det är ett resonemang, som jag har försökt föra och som
jag alltjämt vidhåller. Det kan hända att vi kunna hålla honom utanför porten
även nästa år, och även om vi nu skulle vara rädda för att vi då få släppa
honom en smula innanför dörren, ha vi ingen anledning att inrätta vårt hus
för framtiden på det sättet, att vi för att fylla utrymmet i huset måste förutsätta
att ha honom ständigt inneboende.

Åtskilligt av vad herr Sjödahl hade att säga sammanhänger med vad jag nu
har sagt. Jag skulle inom parentes vilja komplimentera herr Sjödahl för den
uppenbarligen mycket djupt rotade respekt för liberala synpunkter, som finns
i hans sinne. Jag är både rörd och smickrad över den respekt för socialliberal
uppfattning, som sken igenom i en del av hans anförande, och jag skulle gärna
varmt och hjärtligt vilja tacka herr Sjödahl för den nyttiga upplysning han
på det sättet sprider om liberal åskådning. — Det var som sagt en parentes,
och jag kunde kanske med större fördel säga detta till herr Sjödahl personligen.

I sin argumentation för skatteförslaget var herr Sjödahl villig erkänna, att
vi för budgetåret 1947/48 kunna räkna med en tillräckligt vid marginal för
att kunna undvara skatteskärpningarna och ändå slippa ett budgetunderskott.
Det förefaller således, som om herr Sjödahl och jag skulle vara ense så långt,
att vi båda anse att något omedelbart behov av skattehöjningar för att möjliggöra
skattesänkningarna och ändå balansera budgeten inte finnes. Men herr
Sjödahl hänför sig liksom förslagets förespråkare i övrigt till förhållandena
under budgetåret 1948/49 och hävdar då med mycket stor bestämdhet, liksom
alla förslagets förespråkare, att man måste genomföra skattehöjningarna för
att klara skattesänkningarna. Det huvudsakliga argumentet för skatteskärpningarna
skulle således alltjämt enligt herr Sjödahls uppfattning vara deras
behövlighet för att i framtiden klara de nu föreslagna skattesänkningarna.

Jag kan inte komma ifrån, att däri och i fortsättningen av argumentationen
ligger en motsägelse. Om det är på det sättet, att vi måste ha skattehöjningarna
för att klara skattesänkningarna, förefaller mig den logiska fortsättningen på
resonemanget vara, att om skattesänkningarna nu eller i sinom tid kunna
bäras utan skattehöjningar, skola dessa antingen inte komma till stånd eller
också bortarbetas. Men detta är enligt herr Sjödahls uppfattning inte meningen.
Om den ekonomiska situationen utvecklar sig gynnsammare än man har
tänkt sig, skola de skatteskärpningar, som nu beslutas, ändå bestå. Tydligare
kan man inte uttala, att skattehöjningarna i själva verket ha ett annat huvudsakligt
ändamål än att trygga skattesänkningarna, och därför förstår jag

136

Nr 35.

Tiadagen den 15 juli 1947.

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt rn. m. (Forts.)
också ivern att genomföra skattehöjningarna i år, då man kan åberopa de
mörka utsikterna för 1948/49, och inte spara dem till nästa år, då den mörka
horisonten kanske ter sig ljusare än nu. Det vore ju ganska obehagligt för
herr Sjödahls argumentation, om man då skulle stå inför samma situation som
i år, nämligen att skattehöjningarna inte äro nödvändiga för att trygga skattesänkningarna.
Då skulle man nästa år inte kunna varna kammaren för den
nödvändighetens hårde herre, som står och väntar utanför dörren. Man skulle
riskera att komma i det läget, att man nödgades erkänna, att det inte ens det
året var nödvändigt att bereda denne hårde herre rum.

Herr Sjödahl hade några invändningar att göra emot de anmärkningar mot
marginalbeskattningens hårdhet, som i går hade gjorts av bl. a. mig och herr
Wetter. För att bevisa, att jag och herr Wetter egentligen inte hade någon
anledning att rosa vår egen ståndpunkt, sade herr Sjödahl, att även med det
förslag till jämkning av skatteskalorna, som folkpartiet föreslår i sin motion
och i sin reservation, skulle kunna förekomma fall, där marginalbeskattningen
skulle överskrida 100 procent. Det är riktigt, att det finns ogynnsamma
kombinationer, där även med tillämpning av de jämkade skalor för inkomstskatt
och förmögenhetsskatt, som vi föreslå, en alltför hög överbeskattning
skulle äga rum. Bevillningsutskottets värderade ordförande påpekade också,
att jag skulle vara nödsakad att finna mig i att ha den där fula kryckegubben
i min omedelbara närhet.

Jag passar på att uttala min tacksamhet för den förtröstan på möjligheterna
till ett gott samarbete för uppnående av praktiska resultat, som jag tyckte
sken igenom i herr Bärgs yttrande, när han trodde sig kunna anta, att om
vi hade haft tid att ta kryckegubben under var sin arm, skulle vi till sist
kanske kunnat klara oss ganska väl.

Det är emellertid sant, att det även enligt vårt förslag kan behövas en
krycka eller låt mig säga en stav till hjälp för att komma över de största groparna.
Men det är en avsevärd skillnad mellan förslagen, ty enligt propositionens
förslag börjar marginalbeskattningen att överstiga 100 procent redan
v id en inkomst på 30 000 kronor och en förmögenhet på 300 000 kronor, som
avkastar tre procent. Folkpartiet räddar genom sitt förslag inkomsttagare och
förmögenhetsägare med en inkomst av ända upp till 120 000 kronor och en
förmögenhet _ av upp till 300 000 kronor från att behöva gå med kryckor.
Överbeskattningen är när det gäller 30 000-kronorsinkomsten enligt propositionens
förslag 105,4 procent, medan enligt folkpartiets motion marginalbeskattningen
inskränker sig till 80,2 procent. Vid en inkomst på 40 000 kronor
och _ en förmögenhet av 300 000 kronor är marginalbeskattningen enligt
propositionen 109,9 procent och enligt folkpartiets motion 85,6 procent. På
det sättet kan: jag fortsätta ända upp till en inkomst av 120 000 kronor, innan
det enligt folkpartiets förslag blir fråga om överbeskattning vid dessa
kombinationer.

Jag vågar således göra gällande, herr talman, att även om det förhåller
sig så, att man i varje fall skulle vara i behov av ett mekaniskt hjälpmedel
för att klara sig från alltför hård överbeskattning, är man tvungen att gå
med kryckor långt tidigare enligt propositionens förslag. Man är tvungen
att använda kryckor även i sådan terräng, där det skulle vara ganska rimligt
att man kunde ta sig fram utan käpp.

Jag har, herr talman, ytterligare en sak att säga, Det rör också erinringar,
som bevillningsutskottets ordförande i går hade mot mitt anförande. Jag hade
antytt, att man uppenbarligen fäste stort avseende vid att de diskuterade
skatteskärpningarna skulle drabba ett relativt fåtal och att man hade benägenhet
för att göra hela frågan till ett kvantitetsproblem. Utskottets ordfö -

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

137

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
rande tog upp den saken och sade bland annat, att om man såg frågan om
kvantiteten som ett rättviseproblem, var han beredd att utan vidare erkänna,
att orättvisan inte blir mindre genom att den träffar ett fåtal. Något annat
skulle inte heller vara att vänta från bevillningsutskottets ordförande med
kännedom om den räjtsinnighet och den känsla för rättvisa, som präglar honom.
Jag inskränkte mig emellertid inte till bara den bedömningen och när
det sedan gällde den andra delen av problemet var bevillningsutskottets ordförande
inte lika ense med mig. Han utvecklade nämligen saken vidare på
det sättet, att så mycket bör vara klart att den samhällsskada, som man talar
om att skatteskärpningarna skola föra med sig, inte kan bli så stor, om olägenheterna
träffa bara ett litet fåtal. Jag hoppas att jag rätt uppfattade den
invändning, som bevillningsutskottets ordförande sålunda hade att göra mot
mitt resonemang.

Jag undrar dock, om man får bedöma den frågan bara med hänsyn till de
rent matematiska förhållandena och siffrans storlek i och för sig. Jag undrar,
om man inte måste se på betydelsen av siffran, inplacerad i hela det sifferkomplex,
som man här har att göra med. En nolla betyder som bekant
ingenting, om man sätter den före, men den har åtskilligt att betyda, om man
sätter den efter ett tal. Och här förhåller det sig väl på det sättet, att om man
talar om det lilla fåtal, som skulle drabbas av skatteskärpningarna, får man
i alla fall bedöma det fåtalet mot bakgrunden av den plats, som de själva
och deras kapitalinsats verkligen ha i den svenska produktionen. Den betyder
med största sannolikhet relativt mera än vad bara siffran i och för sig
kan ge anledning till att tro.

Jag skulle därför vilja hävda, att det inte är skäl att endast bagatellisera
den omständigheten, att det bara är 35, 40, 50 eller 60 tusen människor som
drabbas av skatteskärpningarna. Både de själva och deras verksamhet äro av
sådan betydelse för det svenska näringslivet, att kvantiteten får lov att bedömas
från andra utgångspunkter än bara den rent siffermässiga.

Jag har, herr talman, inte för tillfället något mer att säga. Jag skulle
bara till slut vilja konstatera någonting, som jag tycker är så pass värdefullt,
att man inte nog ofta kan framhålla det, nämligen den enighet, som
råder om att de förändringar i vårt skattesystem, som nu skola företagas, i
första hand skola avse att bereda lättnader åt de hårdast ställda, de mindre
skattedragarna. Den enigheten borde faktiskt bevaras igenom de tvister, som
vi ha om hur man i det sammanhanget skall se sig nödsakad eller berättigad
att behandla andra skattedragargrupper. Enigheten om skattesänkningarna
till förmån för de lägre inkomsttagarna och de mindre förmögenhetsägarna är
i dagens i övrigt ganska splittrade läge en så värdefull tillgång, att jag, herr
talman, inte har velat underlåta att ännu en gång betona den.

Herr Heiiman: Herr talman! Då debatten har pågått så länge som nu är
fallet, är det inte mycket att tillägga. När jag i går begärde ordet var det
främst för att beröra frågan om finansministern och »transportkompaniet», som
har behandlats i borgarpressen. Nu talade ju i viss utsträckning herr Franzon i
går om denna sak. Jag skall därför inte i den delen säga mera, än att finansministern
på intet som helst sätt har dikterat i denna fråga, ty innan skattepropositionen
framlades, förekom det kommunikationer mellan ilen socialdemokratiska
riksdagsgruppen och finansministern, som gjorde att man kanske skulle
kunna säga att den socialdemokratiska gruppen i viss mån har rekommenderat
framläggandet av propositionen. Myten om diktatur och »transportkompani»
tycker jag således borde reduceras till sina rätta proportioner.

Ledamöterna i den socialdemokratiska riksdagsgruppen ha ju under ett

138

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947,

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
helt liv fått vänja sig vid att bilda sig uppfattningar på olika områden och
handla därefter. De ha så pass lång erfarenhet, att de säkerligen inte låta vare
sig finansministern eller oppositionen diktera deras beslut. De ha emellertid
också lärt sig någonting annat under ett helt livs verksamhet, de ha lärt sig att
värdesätta samverkans och kompromissernas många gånger förträffliga linje.
Men, herr talman, det får inte förvåna oppositionen, att vi ha hårdnat till när
vi ha tagit del av den borgerliga pressens skriverier under den sista tiden. Vi
ha hårdnat till i så hög grad, att vi nästan börja bli rädda för oss själva. Jag
skulle vilja säga till oppositionen och speciellt till dess press, att det kan inte
vara till gagn för samhället i fortsättningen om den största gruppen medborgare
i samhället skulle hårdna till i det politiska umgänget.

Men, herr talman, då jag nu tillhör den del av bevillningsutskottet, som betecknas
som »transportkompaniet», så skulle jag vilja säga några ord för att
klargöra min ställning inom utskottet och speciellt min ställning till frågan om
förmögenhetsbeskattningen, som ju är den fråga som har ägnats den mesta uppmärksamheten
här i diskussionen. Jag skall göra det genom att i viss mån knyta
an till ett exempel som herr Velander anförde i diskussionen här i kammaren i
går. Herr Velander drog upp ett fall, där en enskild person hade en förmögenhet
på sex miljoner kronor, och redogjorde för hur denna förmögenhet enligt skatteförslaget
skulle minskas från generation till generation; om jag inte missminner
mig gick han ända till den fjärde generationen.

Herr Velander uraktlåt emellertid att beröra frågan ur en annan synpunkt,
som kanske skulle ha givit ett helt annat helhetsintryck av saken. Han berörde
inte frågan om på vad sätt denna enskilda person hade kunnat skaffa sig denna
förmögenhet på sex miljoner kronor, d. v. s. hur han hade kunnat skapa den.
Ja, herr Velander, utgår man från att det är en företagare som har skaffat
sig denna förmögenhet, så finns det strängt taget inte mer än tre sätt på vilka
han har kunnat göra detta. Ett sätt är att inte låta de anställda — arbetare och
tjänstemän — få en skälig andel av företagets avkastning; det har då gått ut
över de anställda och deras anhöriga. Ett annat sätt är att hålla en prisnivå som
är för hög i förhållande till framställningskostnaderna för de produkter det
gäller — det har då gått ut över allmänheten — och det tredje sättet är spekulation.
Jag har dragit upp ganska strikta linjer, men det har jag gjort för att
man skall förstå vad jag menar.

Nu frågar man sig: finns det något berättigande för åsikten, att denne förmögenhetsägares
avkomlingar i tredje, fjärde och femte generationen skola ha
större moralisk rätt till delaktighet i denna förmögenhet än barnen i de familjer,
som ha bidragit till att skapa förmögenheten? Ser man frågan ur den
synpunkten, herr Velander, så blir man nog sedan inte så högljudd när det
gäller det rättskränkande, som det föreliggande skatteförslaget har påståtts
innebära.

Det har sagts, att skatteförslagets genomförande kommer att hämma sparandet.
Mot detta skulle jag vilja säga, att en stor grupp bland spararna här i
landet består av småsparare, som säkerligen aldrig ha räknat med att en gång,
när de icke längre kunna stå kvar i den produktiva verksamheten, kunna leva
på avkastningen av den förmögenhet de ha kunnat skrapa ihop. De ha sannerligen
sparat enbart i syfte att en gång, då de inte längre kunna skaffa sig inkomster
genom produktiv verksamhet, kunna leva på kapitalet så länge det
räcker till och sedan tänka: kommer dag så kommer råd. Jag tror inte att skatteförslagets
genomförande kommer att ha den minsta inverkan på den sparargruppens
beteende.

Jag tror inte heller att de större spararna komma att bli mindre entusiastiska
för sparandet på grund av skattereformens genomförande, ty även om det skulle

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

139

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
medföra, att en stor del av avkastningen på det sparade kapitalet går till skatt,
så blir det väl dock så, att det kapitaltillskott, som vederbörande får, fortfarande
har sin stora betydelse.

Jag har, herr talman, i princip ingenting emot förmögenhetsbildandet, men
när det gäller de stora förmögenheterna, som tillkommit på det sätt jag här
har försökt relatera, har jag ur moralisk synpunkt ingenting att erinra mot
att samhället sucessivt — det kan diskuteras med vilken hastighet det skall
ske — tar tillbaka en del av kapitalet för att ge tillbaka till dem, som ha varit
med om att skapa detsamma men som inte ha kunnat skaffa sig någon
egen förmögenhet.

Man har sagt, att skatteförslaget också innefattar en viss kapitalkonfiskation
och som en följd av denna en viss kapitalförstöring. Men det är ju inte
nödvändigt att kapitalet förstöres bara därför att det omflyttas. Det kapital,
som nu kommer att dras in från förmögenheterna, skall gå till staten, och riksdagen
får i framtiden vara med och bestämma hur detta kapital skall användas,
antingen man nu skall använda det på driftbudgeten eller på kapitalbudgeten.
Om riksdagen anser att skattereformen innebär en inskränkning av
kapitalbildningen, så kan den fatta beslut om att en viss del av inkomsterna
användes på statens egen kapitalbudget. Det blir i så fall infe ett raserande
av kapitalet, utan i realiteten endast ett överflyttande av detsamma från enskilda,
som på sätt jag förut har beskrivit ha skapat förmögenheter, till staten,
till det allmänna.

Herr Elon Andersson sade i sitt första anförande i går förmiddag, att skattereformen
kommer att medföra ett hämmande av arbetslusten. Jag kan, herr talman,
inte ansluta mig till hans uppfattning därvidlag. Ty om hela vårt lands
framåtskridande i ekonomiskt avseende skulle bero av den enskilde samhällsmedborgarens
möjligheter att skaffa sig förmögenhet och kapital, då skulle
vi inte stå där vi stå i dag, utan då skulle faktiskt samhällsutvecklingen ha
stått stilla. Nej, det finns miljoner människor i detta land, som inte ha några
som helst möjligheter att skapa sig förmögenheter på sina inkomster, men som
lika fullt göra sitt allra bästa på de platser i samhället där de ha blivit
satta. Det som åstadkommer framåtskridandet i samhället är glädjen att känna
att man kan uträtta någonting, få fram något resultat, och därvidlag spelar
det inte någon nämnvärd roll huruvida skattetabellerna se ut på det ena eller
det andra sättet.

Om jag skulle vilja vara elak så skulle jag kunna ta den borgerliga pressens
journalister som exempel. Ha de några större möjligheter att skaffa sig stora
förmögenheter? Nej, det ha de inte. Men de göra ändå i dag allt vad de kunna
för att i största möjliga utsträckning tillfredsställa sin uppdragsgivare, låt
oss säga Bonnier eller Wallenberg eller någon annan.

Låt oss se på ett företag. Jag hade vid pingsttiden en diskussion med några
herrar under en järnvägsresa. En av herrarna var förgrymmad på herr Wigforss.
Det är orättfärdigt, sade han, att staten skall komma och ta hälften av
vad jag har sparat i mitt liv. Han utgick ifrån att han hade tre miljoner
kronor; jag vet inte om han hade det, men .jag fick i alla fall klart för mig, att
han var den inom sitt företag, som skötte den rent affärsmässiga delen av detsamma.
Vid sidan om honom satt en ingenjör från en grannstad till den stad
där jag bor. Jag sade till denne: vi utgå ifrån att herrn där är ägare till ett
företag, att han således är den som rent affärsmässigt driver företaget, och
att ni är den anställde teknikern, som rent tekniskt driver fram företaget. Och
så utgå vi ifrån att denne herre har tre miljoner kronor. Hur stort kapital kan
ni samla med sparsamhet under ett helt liv? Ingenjören svarade, att det var
svårt att säga. — Låt mig säga en summa, sade jag. Jag säger 100 000 kro -

140

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
nor. Då log han. — Det är knappast troligt att jag kan få ihop så mycket
pengar, sade han. Den ingenjör, som tänktes ha tekniskt drivit fram företaget
till dess fulländning, kunde alltså inte skaffa sig en större förmögenhet
än låt oss säga 100 000 kronor under ett helt livs verksamhet, men den som
hade skött den rent affärsmässiga sidan av saken hade kunnat skapa en förmögenhet
på tre miljoner kronor åt sig. Finns det något socialt berättigande i
detta? När jag sade detta svarade den andre herrn: »Det är jag som har satt in
kapitalet i företaget.» — Det är alldeles riktigt, sade jag, men varifrån har
detta kapital kommit? — Låt oss säga att jag har fått det i arv, sade han.
— Ja, men varifrån har det en gång kommit, frågade jag. Jag frågade honom
om det inte hade alstrats genom en sådan process, som jag nu här i kammaren
har talat om. Jo, det måste han erkänna att det hade. Teknikern har satt in sitt
liv och kanske sin hälsa i verksamheten — han har kanske sysslat med farliga
kemiska vätskor — och arbetaren, som står vid sin maskin och sköter sin del
av produktionen, får kanske* sätta till sitt liv, kanske bli invalid för hela livet,
men dessa personer, som stå i produktionens tjänst, förmå icke skapa några
förmögenheter. Deras chef däremot, som har hand om kapitalet, han kan göra
det.

Ser man saken ur den synpunkten, herr talman, så har man inga samvetsförebråelser
för att man vid behandlingen av detta skatteförslag har följt den
linje som jag har följt.

Jag skulle vilja anföra ett enda exempel som en illustration till talet om att
vinstbegäret är sporren för framåtskridandet, speciellt kanske inom företagsamhetsvärlden.
Jag skulle vilja svara på det talet genom att ställa en fråga
till oppositionen: kan man påstå, att exempelvis de kooperativa företagen drivas
mindre rationellt än de enskilda, på grund av att produktionen vid de förstnämnda
icke är inriktad på vinst? Jag tror knappast att så är fallet.

Herr talman! Med vad jag nu har sagt skall jag be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Domö: Herr talman! När statsrådet Wigforss i går höll sitt stora
försvarstal för det skatteförslag, som han har låtit bevillningsutskottet tillstyrka,
fick man ett intryck av att han var ytterst angelägen att skaffa sig
fina namn på sitt papper. Han nöjde sig inte med borgen av engelska och kanadensiska
finansministrar, utan spädde på med filosofer och ekonomer som
sedan länge vila i sina gravar, och som ett sista stödnamn klämde han fram
Nobel.

Man måste säga, att om inte finansministern har annat stöd för sin skattepolitik,
så har han åtminstone gott om lösryckta citat, som tydligen ge honom
själv en viss tillförsikt och förtröstan. Huruvida de, som skola betala skatter,
hämta samma tröst ur skrifterna är väl än så länge en öppen fråga. Jag förmodar,
att de arvingar till en jordbrukare, vilka ha att skaffa pengar till kvarlåtenskapsskatten
för att kunna övertaga faderns gård, där de kanske själva
arbetat i decennier, känna sig styrkta i själen av vetskapen om att Nobel
under förhållanden, som voro radikalt olika de nu rådande, har sagt, att det
är orätt att ärva. Huruvida de känna sig styrkta av herr Bärgs åsikt, att kvarlåtenskapsskatten
inte är så stor att den egentligen generar, är ju en, fråga som
vederbörande själva bäst kunna bedöma.

Finansministern menade, att det är en naturlags nödvändighet som driver
utvecklingen åt det håll han anser vara det rätta. Det är alltid bekvämt att
gömma sig bakom detta slags personligen framletade naturlagar — lika bekvämt
som att använda sig av hastigt skisserade historiska paralleller. Men
uttrycket »det personliga är det högsta i historien» betyder icke — vilket man

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

141

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt to. to. (Forts.)
tycks tro på vissa håll — att den personliga uttolkningen av historien är det
högsta och inte heller att skisser av händelseförlopp ha någon beviskraft.
I samhällslivet finns det inga oblidkeliga naturlagar. Det sker ingenting där,
som inte människorna ha inflytande över och kunna inverka på.

Icke utan eftertryck deklarerade statsrådet Wigforss också att vad han kallade
naturrätt inte funnes utan endast vore en konstruktion, och han tilllade,
att speciellt förmögenhetsägare borde vara tacksamma mot ett samhälle
och en rättsordning, som överhuvud taget låter något av deras egendom övergå
till deras närstående efterlevande.

Ja, visst ha förmögenhetsägare liksom alla andra människor anledning att
vara tacksamma för att vi leva i ett rättssamhälle och att inte den starkares
rätt ensam regerar, men denna tacksamhet ger, herr finansminister, varken
samhället som sådant eller någon maktägande grupp inom detsamma någon
rätt att förfara efter godtycke med förmögenhetsägarnas egendom. Om man
försöker göra det, har man lämnat rättens domäner och kommit in på andra,
som inte äro alldeles okända för Europas människor enligt senare tiders
erfarenheter. Det är möjligt att det inte finns några formella gränser för
samhällets befogenheter, men jag upprepar vad jag sade i går: det finns andra
begränsningar, skapade av djup mänsklig övertygelse om personlig integritet.
Man må sedan kalla detta naturrätt eller vad man vill.

Det var tydligen åtskilliga, både här i riksdagen och ute i landet, som fingo
det intrycket, att finansministerns anförande här i går var ganska dunkelt
och hade åtskilligt av sofistisk utläggning över sig. Jag har här fått ett telegram,
som jag tar mig friheten att läsa upp. Där står: »Godhetsfullt framhåll
i dagens debatt att av ett skatteförslag som måste försvaras med spetsfundigheter
icke kan bli en bra lag.» Detta är ett exempel på den reaktion som
kommer från allmänheten.

Finansministern erkänner marginalskattens arbetshämmande verkan i vissa
fall, men han tröstar sig med att den saken medför bättre fritidsmöjligheter.
Ja, på tal om fritidsmöjligheter, herr talman, undrar jag om inte även ledamöterna
av riksdagen nu skulle ha börjat tycka, att också vi skulle behöva
ha litet fritid. Även riksdagen har ju erfarenhet av Wigforssdagar, men i en
helt annan bemärkelse än den vi bruka nyttja i den allmänna skattediskussionen.
Jag kommer senare att framhålla, att vad som nu behövs framför allt
är arbete, och det gäller naturligtvis för oss riksdagsmän också, men huruvida
ett arbete kan rekommenderas eller ej beror på i vilken grad arbetet i fråga
är till nytta, och det är nog åtskilliga av riksdagens ledamöter som mena,
att det skulle vara bra att få uträtta arbete på annat sätt än som sker i sådana
här forcerade, långvariga riksdagar.

När det gäller skatteförslagets hämmande inverkan på arbetslusten kommer
jag för min del fram till att vad vi nu behöva är mer produktivt arbete och
minsta möjliga reglerings- och kontrollarbete. Den parollen borde nu komma
från regeringen. Insatserna för ökad produktion äro viktigare än kontrollen av
insatserna. Den nya skatteordningen kommer, tror jag, ej att öka summan av
arbetsinsatserna, men väl att minska den, och den kommer säkert att öka arbetet
med fiskalisk kontroll.

Herr Bärgs anförande i går kunde ge anledning till åtskilliga påminnelser,
men då han i huvudsak inskränkte sig till delfrågor, vilka andra kunna bemöta
bättre än jag och även ha gjort det, skall jag fatta mig kort om hans
anförande. Det heror ingalunda på någon ringaktning. Tvärtom, herr Bärgs
anförande var både intressant och i sina försiktiga — jag höll på att säga —-samtalsvändningar mycket givande. Det gav dock framför allt det intrycket,
att även han — sin försiktighet och klokhet till trots — hade låtit bedåra

142

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
sig av ett skattetänkande, som borde vara honom som en praktisk karl främmande.

Bevillningsutskottets ärade ordförande hade uppenbarligen känt sig en
aning illa berörd av det ohöljda talet om skattesänkning för »de många och
små men ej för de rikaste få», som socialdemokratiens hovpoet uttrycker det
faktum, att man medvetet mot varandra ställer de många och de få i ett försök
att få till stånd ett motsatsförhållande. Utskottets ordförande tolkade
detta så, att man härmed avsåg att ge uttryck för att det endast vore ett
ringa antal sparare, som sågo sina möjligheter att spara minskade, under det
att det överväldigande flertalets möjligheter skulle öka. Man kan endast fråga:
om skatteskärpningamas advokater ha avsett att sätta olika grupper sparare
i relation till varandra, varför använda de sig då av olika grupper av
inkomsttagare, varför tala de om inkomstgruppernas fördelar och nackdelar?
Inkomsttagare och sparare äro tyvärr icke samma sak.

Herr Bärg lade stor vikt vid gjorda inkomst- och utgiftsberäkningar. Vi
kunna, antar jag, vara överens om läget för budgetåret 1947/48. Då behövas
inte skatteökningarna. Beträffande tiden därefter veta vi ingenting. Herr
Bärgs sakkunskap är mycket stor, men den är inte profetisk. Vi leva i osäkra,
egendomliga tider. Herr Bärg kan göra gissningar om framtiden, och det
kan jag också, men ingen av oss kan säga någonting säkert. Riksräkenskapsverket
brukar räkna säkert och med en viss marginal, och det verket räknar
med att inkomststegringen skall fortsätta. Herr Bärg leker själv med tanken
att vi skola kunna ytterligare sänka inkomstskatten eller kommunalskatten.
När vi se denna utveckling och veta, att statsinkomsterna räcka till i år, men
inte veta någonting om hur det blir sedan, säg då som det är, mina herrar,
att ni vilja ha denna kvarlåtenskapsskatt och dessa skärpningar av skatterna
på företagsamhet, sparmedel och vissa inkomster, vad som än händer.

Bevillningsutskottets aktade ordförande veklagade sig i går över propagandan
mot skatteförslaget. Han fyllde sin uppgift med takt och urskillning,
varvid han fördelaktigt skilde sig från mången sin trosfrände, men det självömkans
sackarin, som man vant sig vid att finna i de socialdemokratiska bullarna,
kunde inte heller han utelämna; även i ädelt vin tränger smaken av
syntetiska kryddor igenom.

Herr Heiiman framhöll här nyss, att det har sagts många överord och att
det i den borgerliga pressen har förekommit agitatoriska utfall som ha varit
ganska anmärkningsvärda. Jag har förut sagt, att det förvisso har förekommit
överord i motståndet mot den signalerade skattepolitiken och att sådana
tyvärr höra till all propaganda -— även till den socialdemokratiska; man behöver
endast erinra sig vad som förekommit i de annonser, med vilka den socialdemokratiska
partistyrelsen hugnat den av statsministern och hans fyrtiotalistiska
vänner så djupt föraktade kolorerade pressen. Ute på folkmöten har
man också — till och med från ledamöter av riksdagen — fått höra saker och
ting som väckt en stilla förvåning. Jag försvarar, herr Heuman, ingalunda
dessa överord. De komma från olika håll, och jag beklagar att de så ofta
medverka till att förvanska den politiska debatten. Men jag tror mig kunna
lugna de oroliga och kanske också i någon mån dämpa de förtrytsammas vrede.
Svenska folket låter inte sin uppfattning bestämmas av agitatoriska förlöpningar.
Det förstår mer än propagandamännen tro och även mer än finansministern
ibland kunde frukta.

Den socialdemokratiska ömtåligheten för tillspetsad kritik är i själva verket
rätt svårförståelig. Man har själv inte skjutit med fuktigt krut under den
tid som har gått, och inte minst statsrådet Wigforss torde väl, om han anstränger
sig, kunna erinra sig ett och annat folkmöte, där han har använt

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

143

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt nu. m. (Forts.)
sin pedagogiska talang till annat än att prisa överheten. Icke ens i dag, då
man sitter i maktens någorlunda dragfria lokaler, tvekar man att säga ifrån
— ganska fränt och icke alldeles polerat. Menar man att rätten att använda
tillspetsade formuleringar och förenklade utläggningar skall vara ett monopol
för Nordens Karlsson och andra, mindre kvicka men mera uppsatta regeringsadvokater,
eller tror man verkligen på medlidsamhetskampanjens värde ur
taktisk synpunkt?

Den fränare tonen i kritiken av regeringen och dess skatteförslag uttrycker
naturligtvis helt enkelt ett förändrat politiskt läge. I den mån regeringspolitiken
blir hårdare och enligt vår uppfattning äventyrligare, i samma mån
hårdnar också kritiken. Man lär nog få vänja sig därvid inom regeringspartiet
antingen man vill eller ej. De meningsriktningar som bekämpa de socialistiska
och halvsocialistiska experimenten lära icke komma att bli så hövliga,
att de under vördnadsbetygelser för motståndarna låta hänga sig.

Jag kan tillägga: om finansministern tror, att motståndet mot hans skatteförslag
är framagiterat, att det bygger på missförstånd och vantolkningar,
så misstar han sig. Stora medborgargrupper -— även sådana som icke själva
direkt och omedelbart ha nackdel av förslagets genomförande eller som till
och med ha fördel därav — reagera spontant och ganska hårt. De reagera
så hårt att man blir förvånad, även när man står på samma linje som de.
Promemorian om kvarlåtenskapsskattens verkningar för jordbrukarna i Södermanlands
län återfinnes, såsom vi hörde i går, i registret till bevillningsutskottets
betänkande, men icke in extenso i texten. Bönderna behöva ingen
promemoria. De kunna räkna själva, och de ha också gjort det. På samma
sätt ha även många andra bedömt förslaget och bildat sig en mening om det.
Det finns inga skäl att understryka denna mening.

Under debatten har från socialdemokratiskt håll sagts — det var måhända
i andra kammaren — att man vill bekämpa inflationen, men inte med skatteinstrumentet.
Trots detta gör man från samma håll antydningar om indirekta
skatter. Inflationen är icke blott ett spöke, utan en bister verklighet,
som det gäller att komma till rätta med. Jag vill understryka vad här i dag
sades av herr Ivar Anderson, nämligen att sociala förmåner till följd av inflationen
minska i värde. Att införa indexreglering för att motverka detta
tycks nu ligga i luften. En indexreglering av förmåner, som ännu inte börjat
utgå, skulle vittna om bristande tilltro till möjligheten att bevara kronans
värde. Enligt mitt sätt att se är det i rådande läge ganska verklighetsfrämmande
att ur resonemangen helt enkelt eliminera den, faktor, som heter
skatterna.

I denna debatt ha många redovisat de troliga samhällsekonomiska följderna
av skatteförslagets genomförande. Jag skall endast upprepa och understryka
tidigare gjorda konstateranden, att dagens makthavare äro beredda att genomdriva
eu genomgripande förändring av vår skattepolitik utan erforderlig
grundlig utredning av denna omgestaltnings samhällsekonomiska konsekvenser,
men med så mycket mera allmänna talesätt.

Det erkännandet skall emellertid ges majoritetens företrädare, att de i ett
avseende _ icke dolt sin uppfattning. De ha tämligen klart sagt ifrån, att
skattepolitik väsentligen är en fråga om att avväga bördorna mellan olika
grupper av inkomsttagare. För dem är skattepolitik väsentligen endast ett inkomstfördelningsproblem.
De ha icke ens försökt konstruera något rättvist
system för beskattningens anordnande. Det synes stå klart för dem, att det
enda som kan göras är en subjektiv värdering och en subjektiv avvägning.
Klarare kan man icke ge uttryck åt maktens möjligheter och maktägandets
fördelar.

144

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Uppenbarligen har bevillningsutskottet känt sig illa till mods, när det gått
att bedöma frågan huruvida skattesänkningsprogrammet i nu rådande inflationsläge
borde genomföras eller ej. Man behandlar detta problem på ett i hög
grad pappersbesparande sätt, vilket ju alltid betyder ett om än litet bidrag
i kampen mot inflationen. I glidande formuleringar undviker man sakfrågan.
Därtill lämnar man — naturligtvis, höll jag på åt t säga — ett nytt bidrag
till kunskapen om den kolartro på Kungl. Maj :ts förmåga och vilja,
som tydligen är så spridd. Från mitt partis sida ha vi framkastat möjligheten
av en förskjutning i tiden av skattesänkningsprogrammet. Vi ha därvid utgått
ifrån, som jag tidigare sagt, att en sänkning av den direkta skatten icke
har ensartad inverkan på inflationsförloppet, att det alltså gällde att åstadkomma
en avvägning mellan styrkan i skattesänkningens produktions främjande
kraft och i dess konsumtionsökande egenskap. Må det tillåtas mig att
än en gång bestämt säga ifrån, att detta erbjudande icke innebär något avsteg
från högerns konsekventa linje om skattesänkningens nödvändighet. Vårt
förslag gällde endast ett övervägande om en förskjutning i tiden med hänsyn
till vår önskan att göra sänkningen till en verklig minskning i bördorna
för medborgarna. Det är icke säkert, att ett sådant resultat kan nås genom
en sänkning just nu.

Vårt erbjudande har avvisats. Den enighet, som skulle ha varit en förutsättning
för tidsförskjutningen, har icke kunnat nås. I detta läge vidhåller
högerpartiet sin principiella ståndpunkt. Det gäller för oss att efter måttet
av vår förmåga medverka till ett resultat, som ger bästa möjliga effekt ur
social och ekonomisk synpunkt och som är möjligt att genomföra utan stockningar
och svårövervinneliga tekniska hinder.

Vi avvisa de föreslagna skattehöjningarna, därför att dessa på förhållandevis
kort tid äta upp sitt eget underlag, såsom jag tror att jag uttryckte det i
går. Vi vägra att godtaga skattesatser och skatteformer, som äro oförenliga
med erfarenhetsmässigt grundade uppfattningar om villkoren för ekonomiskt
framstegsarbete, som i avseende på den konfiskatoriska förmögenhetsbeskattningen
äro stridande mot svensk rättsuppfattning. Det förefaller oss
till exempel orimligt att genomföra en skatteform, vilken förklaras vara en
uppskjuten förmögenhetsskatt, som i så fall skulle vara en form av förmögenhetsbeskattning,
där skattesatsen bestämmes av en för skattetekniken så
främmande omständighet som förmögenhetsinnehavarens återstående livslängd.
Vi vägra att godtaga konfiskation i beskattningens form. Vi vägra
att godkänna den uppluckring av förutnämnda grundsatser, som därigenom
skapas.

Vårt skattesänkningsprogram är ett provisorium. Det ger medborgarna den
efterlängtade och stimulerande lättnaden utan att binda statsmakterna i ett
läge, där hela skattefrågan i alla dess aspekter ligger under utredning. Detta
borde vara den naturliga lösningen i dagens läge med all dess osäkerhet. Det
ges ingen möjlighet att överblicka ens den närmaste ekonomiska utvecklingen.
Finansministern är själv medveten om att såväl hans inkomst- som hans utgiftsberäkningar
för de närmaste åren äro minst sagt osäkra. Denna känsla
av osäkerhet ökas av bevillningsutskottets sätt att resonera runt dessa problem.
Allt detta borde anvisa vägen till en mera tillfällig lösning.

Jag kan icke undgå att i detta sammanhang framhålla, hurusom karaktären
av hastverk i hög grad vidlåder den Wigforsska skattereformen. Från olika
håll talas det om felande utredningar och om brister, som redan nästa år skulle
medföra ändringar. Sådana uttalanden komma också från socialdemokratiskt
håll här i riksdagen. Bristen på utredning rörande skattereformens samhälls -

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

145

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. in. (Forts.)
ekonomiska konsekvenser är så uppenbar, att till och med en av majoritetspartiets
egna män förklarat sig ej kunna biträda förslaget.

Herr Åkerberg ansåg det alldeles felaktigt att påstå, att denna fråga skulle
lia forcerats fram. Han sade, att man har arbetat med den under en lång tid.
Men vi skola inte glömma bort vad finansministern själv yttrade när 1944 års
skattekommitté tillsattes. Då ansåg han många och ingående utredningar behövliga
för att man skulle kunna bedöma verkningarna av nu gällande skattesystem
och avgöra, hur beskattningen i framtiden skulle ordnas, för att man
skulle undvika nackdelar och komma fram till de lämpliga formerna. Jag
ber kammarens ledamöter att på s. 184 i betänkandet konstatera, vilken rad
av problem som finansministern då ansåg kräva en utredning, innan skattereformen
kunde genomföras. Men man avvaktade inte resultatet av dessa utredningar
— jag vet inte av vad orsak. Helt plötsligt körde man fram med
en skattereform. Såsom jag i går uttryckte det, var en sådan önsklig, men
den borde ha föregåtts av ordentliga utredningar. Utan att avvakta resultatet
av arbetet inom 1944 års skattekommitté förde man fram den nya linjen. Det
var kanske två synpunkter, som därvidlag voro bestämmande. Man ville kanske
inför valet 1946 föreslå skattelättnader, och vidare önskade man kanske,
samtidigt som reformen genomfördes, åstadkomma den inkomstutjämning
skattevägen, som alltid har hägrat för finansministern. Därför skulle detta
skatteförslag nu drivas igenom.

Eftersom jag nyss kom in på herr Åkerbergs yttrande, skall jag, herr talman,
ett ögonblick dröja vid några av de anmärkningar han gjorde i sitt anförande.
Han frågade, huruvida högern inte hade varit med om att fatta beslut
rörande utgifter av skilda slag, och menade, att vi borde stå för vår ståndpunkt
vid de tillfällena. Det göra vi också, herr Åkerberg. Jag har förut antytt,
att vi i våra inkomstberäkningar anse oss ha täckning för dessa utgifter.
Det är icke nödvändigt att höja skatterna för att fullfölja de beslut, varom vi
ha varit ense. Här i debatten liksom i utredningarna har icke givits belägg för
att skattehöjningar behövas. Snarare ligger det väl så till att man har kunnat
visa, att skattehöjningar äro onödiga. Skattehöjningar behövas icke, men ändå
skall man genomföra dem.

Vidare sade herr Åkerberg, att jag inte i onödan skulle vara bekymrad för
det politiska nederlag, som möjligen kunde drabba socialdemokraterna, om alla
de risker med detta skatteförslag, som från oppositionens sida framhållits,
skulle visa sig verkligen vara för handen och medföra ett débåcle för socialdemokraterna,
därför att de genomdrivit det. Det är inte alls så, herr Åkerberg,
att vi äro oroliga för följderna härav för det socialdemokratiska partiet,
utan, vår oro gäller den ekonomiska utvecklingen i landet och skatteprogrammets
verkningar för svenska folket.

När jag här har pläderat mot att det framlagda skatteförslaget skall antagas,
har det i särskilt hög grad grundat sig på att utredningarna äro mycket
bristfälliga. Man vet inte, varthän förslaget för. En förnyad utredning
borde kunna ge riktlinjer för den framtida beskattningen, som tillfredsställde
statens behov av inkomster och samtidigt läte medborgarna behålla största
möjliga del av sitt arbetes frukter. Vi måste få en skattepolitik, som icke endast
ser till statens krav utan också ger den enskilde arbetsglädje, framåtanda
och den känsla av trygghet, utan vilket ett gott arbete icke kan utföras, ett
arbete för allmänt och enskilt väl.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Första kammarens protokoll 1947. Nr 35.

It)

146

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1047.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Herr Bärg, Jolian: Herr talman! Jag ber kammaren om överseende för att
jag nödgas under några minuter uppta tiden.

Jag har inte begärt ordet i anledning av den siste ärade talarens anförande.
Herr Domös filosofiska funderingar kunna knappast ge mig anledning att orda
om hans mera principiella syn på detta skatteförslag. Det var emellertid några
saker i hans anförande, som jag skall be att få beröra.

Herr Domö uppläste nyss ett telegram, där det talades om att finansministern
har använt vissa spetsfundigheter för att motivera det föreliggande skatteförslaget.
Jag kunde inte underlåta att göra den reflexionen, att den arme
man, som skickat detta telegram, måtte ha lidit sataniska kval, då han i pressen
läst alla inlägg mot skatteförslaget. Man tycker nästan synd om honom,
när man tänker på en sådan plåga. Med detta vill jag inte ha sagt, herr Domö,
att man på andra sidan är så alldeles vit heller. Ty tal kräver svar, och emellanåt
har man ju givit svar på tal.

Mitt resonemang om rättvisesynpunkter avsåg att klarlägga, att när man
talade om kvantiteten av dem, som skulle få skattehöjningar, motiverades detta
av något annat än rättvisesynpunkter. Jag ville markera, att den samhällsekonomiska
störning, som skulle kunna inträffa, inte har någonting med rättvisesynpunkterna
att göra.

Herr Domö säger, att det har lyst fram att socialdemokraterna velat genomföra
kvarlåtenskapsskatten vad som än händer. Detta är i stor utsträckning
ett misstag. Men om någon tvivlar är jag beredd att säga, att den samhällsekonomiska
utjämning, som sker genom införandet av denna skatt, enligt
min mening icke är av ondo. Om den saken behöver ingen sväva i tvivelsmål.
Jag föreställer mig, att också mina partivänner här i kammaren äro villiga att
säga, att vi med tacksamhet notera den utjämningsprocess, som det här är fråga
om, såsom ett påbröd till den uppgift kvarlåtenskapsskatten rent statsbudgetärt
sett har att fylla.

Det låter, som om man trodde, att den ekonomiska utjämningen skulle vara
något påhitt som man bär börjat laborera med under senare tid. Så länge jag
deltagit i det offentliga livet, har jag ständigt mött en strävan att åstadkomma
en sådan samhällsekonomisk utjämning. Dessa strävanden ha pågått i smått
såväl som i stort. Man skyller här på progressionen i beskattningen. Det är
sant, att progressionen mera markerar den förskjutning som sker, men det är
väl ändå klart för oss alla, att även en proportionell beskattning skulle verka
i samma riktning. I den mån en skattedragare inte får fullt vederlag för de
tillskott han ger till det allmänna, utan en del därav kommer andra till godo,
måste ju en sådan förskjutning anses föreligga. En skattedragare betalar kanske
endast ett par hundra kronor i kommunalskatt, medan en annan betalar
måhända tiotusen kronor. Inte får den senare skattedragaren ett vederlag, som
motsvarar hans större tillskott, utan till en del komma hans pengar fattiga
människor andligt och lekamligt till godo. Han kan inte påräkna, att dessa
tiotusen kronor i skatt till kommunen, skola ge exempelvis bättre skolundervisning
åt hans barn än åt fattigmans barn. Även på så sätt sker en utjämning,
som har pågått, så länge jag minns, och säkert långt före min tid.

Jag medger att detta skatteförslag har en utjämnande verkan i släptåg, och
jag för min del anser att detta är gagneligt. Naturligtvis får man vara rätt
försiktig, när man vidtar sådana- här åtgärder, så att man icke åstadkommer
någon samhällsekonomisk skada. Att detta förslag kommer att vålla störningar
på vissa håll, är jag övertygad om, men jag tror att det är en felbedömning,
om man vill betrakta detta såsom någonting så betydelsefullt, att
man av den anledningen vill underkänna skatteförslagets allmänna berättigande
liksom ock den gagnande samhällsekonomiska utjämningen. Ställningsta -

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

147

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
gandet till frågan, herr talman, beror på vilka motiv vi ha och med vilka ögon
vi se på den samhällsekonomiska utjämning som sker. Tycker man, att utjämningen
är någonting oberättigat och att den är av ondo, måste man naturligtvis
underkänna förslag, som syfta till en utjämning. Jag har, herr talman,
inte svårt att förstå dem, som se saken på det sättet. Var och en bär sina intressen
att bevaka, och det är inte lätt — antingen man är fattig eller rik,
antingen man är företagare eller icke företagare — att övervinna sina egna
intressesynpunkter.

Herr Domö säger, att ingen känner framtiden och vad den kan bära i sitt
sköte. Nej, det göra vi inte. Vi få blicka framåt, så gott vi kunna. I högermotionen
framlägges ett förslag, som innebär ett underskridande av propositionens
inkomstberäkningar med, om jag minns rätt, 539 miljoner kronor. Underskottet
gent emot propositionen i fråga om inkomstskatten beräknas av
motionärerna själva till 340 miljoner kronor. De vilja inte ha någon bolagsskatt,
vilken enligt Kungl. Maj ds förslag skulle ge 119 miljoner kronor. Inte
heller äro de med om en höjning av förmögenhetsskatten, vilken enligt propositionen
skulle ge 40 miljoner kronor, och slutligen avstyrka de kvarlåtenskapsskatten,
vilken likaledes i Kungl. Maj :ts förslag beräknas ge 40 miljoner kronor.
Tillsammans innebär detta ett underskridande av inkomstberäkningarna
i propositionen med cirka 540 miljoner kronor. Herr Domö är ju mycket pessimistisk
och osäker beträffande framtiden, och herr Ivar Anderson antydde i
sitt anförande under gårdagen, om jag fattade honom rätt, att det inte finns
någon särdeles stor utsikt till ljusning. Det förefaller mig med hänsyn härtill
vara ganska djärvt av högerns representanter att föreslå ett så pass stort intäktsbortfall,
som här har skett, och att rekommendera detta förslag till antagande
av riksdagen.

Om situationen på det ekonomiska området skulle förbättras — vilket vi alla
önska — har man inom utskottet resonerat så, att vi i fråga om inkomstskatten
ha en regulator, nämligen uttagningsprocenten. Den kan sänkas. Vi behöva inte
ta ut 100 procent, utan kunna sänka uttagningsprocenten till 90. Man skulle
till och med kunna sänka uttagningsprocenten till 80, men jag tror för min
del inte att detta är lämpligt, lika litet som jag tror att man kan använda en
uttagningsprocent, högre än 110. Denna regulator rör sig alltså inte över något
•större område, men man har där i alla fall en viss marginal. Dessutom finns
möjligheten att rucka på bolagsbeskattningen eller beskattningen av juridiska
personer. Att jämka skattesatserna nedåt låter sig nog göra, men det är ipte
lika roligt att höja dem.

Utskottet har i likhet med departementschefen framhållit, att det bortsett
från statsskatten finns ett skattetryck här i landet, nämligen kommunalbeskattningen,
som är så ojämnt fördelat och på vissa håll så tyngande, att statens
medverkan till en skatteutjämning länge har ansetts såsom ett aktuellt krav,
som måste bättre tillgodoses.

Herr Domö talar om att socialdemokraterna äro känsliga för kritik. Det
kan hända, att vi ha varit det en gång i tiden, men den känsligheten har nötts
bort under den propaganda som följt. Vad jag och andra borde vara mera
känsliga för år, att kritiken — ilven om den förvränges — hör vara anständig,
och i det fallet iir det mycket som har brustit. Jag vill bara erinra om de personliga
angreppen mot finansminister Wigforss såsom skattedragare. Något
så ruskigt har jag icke upplevat sedan Staaffs dagar. Men det är kanske bäst
att gå med svampen över detta och sudda ut det.

Jag begärde närmast ordet med anledning av herr Strands yrkande, att skatten
för sparbankerna inte skulle höjas från 32 till 40 procent liksom för bolag.
När den frågan dök upp i utskottet, sade jag mig, att det ändå finns ett be -

148

Nr 35.

Tisdagen deli 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
rättigande i att inte jämställa alla ekonomiska föreningar med bolagen. Vissa
ekonomiska föreningar driva industri- och distributionsrörelse av stor omfattning,
och dem kan man gärna jämställa med bolagen, även om utdelningarna
inte ske på samma sätt och även om andelarna i äganderätten till den ekonomiska
föreningen inte gå i handeln och utsättas för alla kursändringar
och spekulationer, som äro ett särdrag för bolagens aktier och skilja dessa
från föreningsrörelsens andelar. Men det finns som sagt ekonomiska föreningar,
som man med fullt fog skulle kunna inrangera bland bolagen när det gäller
beskattningen.

Å andra sidan finns t. ex. en lång rad av små ekonomiska föreningar, som ha
till uppgift att tillgodose behovet av lokaler ute i landet. Många hundra sådana
små föreningar finnas inom nykterhetsrörelsen och hembygdsrörelsen liksom
inom de religiösa samfunden. Vilken skillnad är det inte mellan dessa
små föreningar och storföretagen med deras trustbildningar. Ingen människa
placerar sina slantar i dessa små föreningar i avsikt att tjäna.pengar. Ofta är
det inte heller mycket att beskatta i dessa föreningar. Men skillnaden i struktur
mellan ett storföretag och en sådan liten förening är himmelsvid, och man
tycker att det är en bekvämlighetsåtgärd utan berättigande att inrangera dessa
föreningar i samma grupp som bolagen Om

man nu skulle anse det berättigat att, visserligen inte befria dessa ekonomiska
föreningar från skatt, men undantaga dem vid höjningen av bolagsskatten,
så gäller det att dra upp en gräns och ange vilka ekonomiska föreningar
som skola falla på olika sidor om denna gräns. Detta är ingen lätt sak,
och jag är övertygad om att det kommer att finnas anledning till en sovring,
för den händelse riksdagen skulle bifalla utskottets förslag på denna punkt.
För egen del skulle jag önska att det vore möjligt att utskilja de stora, affärsdrivande
ekonomiska föreningarna från småföreningarna, som fylla en helt annan
uppgift än att tillföra sina medlemmar vinst. Huruvida detta kan, lyckas,
vet jag inte, men jag tror det vore värt att underkasta saken en omprövning. Vi
ha redan i viss män gjort detta genom att ställa i särklass vissa föreningar
som äro inregistrerade och drivas såsom ekonomiska föreningar men som ha
ett ideellt syfte.

För min del hade jag trott, att det skulle vara klokt att dra gränsen under
sparbankerna. I långa stycken driva sparbankerna en penningrörelse som liknar
affärsbankernas. Jag är själv huvudman i en sparbank och skulle kunna ha
speciella intressen att hålla sparbankerna om ryggen. Men sådant skall man
lära sig att frånse. Det gäller att bedöma detta problem i stort. Jag har varit
mycket tveksam om hur man i detta fall skulle förfara, men i den mån jag
kunnat öva inflytande på denna frågas behandling, har jag ansett, att det är
bättre att draga strecket under sparbankerna. Fn justering — om en sådan
senare kommer till stånd — skulle då kunna innebära, att man sänker procentsatsen
för sparbankerna från 40 till 32, och det är alltid tacksammare än om
man funne sig böra höja procentsatsen för dem från 32 till 40. Detta var min
tankegång, men om kammaren för sin del är beredd att dra strecket ovanför
sparbankerna, så har jag ingenting emot den saken. Finansministern har ju betygat,
att inte heller han skall streta emot.

Det är en sak till, herr talman, som jag skulle vilja beröra. I debatten har
framskymtat ett resonemang, som även förekom i utskottet, nämligen att förslaget
om skattehöjningar inte skulle ha varit så motbjudande, om man hade
gått fram efter linjen att införa en höjd arvslottsskatt i stället för en kvarlåtenskapsskatt.
När denna tanke framkastades inom utskottet, skyndade
jag att ordna bordläggning av denna fråga, så att vi skulle kunna undersöka,
huruvida det fanns förutsättningar att följa denna linje. Men jag ber mina

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

149

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
kammarkamrater komma ihåg-, att jag för min del ville betona, att arvslottsskatten
i så fall skulle i stort sett fylla samma intäktsbehov som kvarlåtenskapsskatten.
De undersökningar, som jag under hand gjorde, gåvo emellertid
till resultat — jag ber herrarna från höjgerhåll att observera det också, ty
det var från detta håll som denna tanke kraftigast fördes fram — att denna
väg inte var framkomlig. Den har således stått öppen ända in i utskottet,
men icke begagnats, och jag förstår mycket väl, att det är tacksammare att
ha kvar en skatteform, som man har större chanser att få betraktad såsom
omöjlig, än att bättra på en skatteform, som man förut har erkänt såsom en
praktikabel sådan.

Bevillningsutskottets vice ordförande har haft åtskilliga erinringar att göra
mot vad jag i går yttrade. Nu är han, när han vill, liksom jag en mycket foglig
människa, och jag har inte någon anledning att bemöta några spetsfundigheter
från hans sida. Han försökte emellertid förklara, hur omotiverat det var
att komma med en skattehöjning just nu. Herr Bergvall gick litet mera på
tvären i saken och förmenade, att det just i år inte skulle behövas någon skattehöjning.
Ja, jag vet inte, hur herr Bergvall tänker sig att man skall klara
utgifterna. Fram i augusti—september börjar man ju göra upp budgetförslaget
för nästa år, och då måste man ju veta vad man har att räkna med. Man
skulle visserligen kunna skjuta på den saken och vid en höstriksdag bestämma
var man skall ta pengarna ifrån. Gärna för mig, men jag tvivlar på att det
är den rätta vägen.

Detta har jag endast sagt såsom en erinran mot den tanke, som ligger till
grund för ett uppskov med denna fråga. De sakliga erinringar, som man har
gjort mot förslaget i övrigt, äro ju av helt annan art. Det är ju möjligt att
herr Elon Andersson, herr Bergvall och herr Domö m. fl. ha så mycket bättre
insikt i hur stort intäktsbehovet för närvarande är än finansministern och hans
experter och att det är dessa som i detta fall ta miste. Det är emellertid väl
knappast någon som tror på en sådan förändring i det ekonomiska livet, att
vi skola få ett så väsentligt mycket bättre skatteunderlag än vi för närvarande
ha. Skulle inflationen leda därhän, vilket Gud förbjude, följer ju därav
emellertid inte bara ökade inkomster, utan även ökade utgifter.

Man skulle ju vidare kunna tänka sig att fylla en eventuell lucka i 1948/40
års budget med lån i avvaktan på ett skatteförslag, som ger den nödvändiga
intäkten. Jag har kanske inte rättighet att tänka statsfinansiellt — man har
ju intet annat verktyg att använda än den egna slitna hjärnan — men det vore
visst tänkbart att gå den vägen, om vi hade varit i ett annat läge. Men för
att i dessa goda tider öka vår statsskuld genom att låna för driftsändamål vill
det sannerligen ett gruvligt mod till. För min del har jag alldeles släppt tanken
på en sådan åtgärd. Om man inte nu har täckning för de närmaste åren,
måste man omedelbart se till, att man får det. Men då frågar jag mig: vad
tjänar det till med ett uppskov? Dessutom vill jag understryka angelägenheten
av att do skattesänkningar, som förslaget innebär, så fort som möjligt
komma de människor till godo, som komma att få njuta av dem. Det är inte
mycket de få, men i kombination med barnbidragen blir det, såsom i går påpekades,
ett rätt betydelsefullt tillskott, och då det även finns så många andra
skäl som tala därför, tycker jag att man bör skynda ut till människorna med
denna lilla gåva.

Jag undrar, om inte ni, som äro unga och som skola fortsätta detta arbete,
komma att göra den erfarenheten att detla skatteförslag, när det förts ut i livet
— visserligen efter vissa putsningar, det få vi alltid räkna med, men dock
med i stort sett ett bibehållande av den princip som det avspeglar — icke kommer
att medföra större samhälleliga rubbningar än något annat av de förslag,

150

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
som vi godkänt här i riksdagen och som betecknats såsom minst lika farligt
som detta skatteförslag. Om man har denna tro, står man inte så skräckslagen
inför problemet som man skulle göra, om olyckskorparnas spådomar skulle
kunna tillmätas fullt vitsord.

Det har ifrågasatts, att man skulle utreda skäligheten av de föreslagna skattehöjningarna.
Ja, skäligheten är ju någonting som är beroende på omdöme
och knappast på utredning. Ingen lär kunna utreda skäligheten i detta fall.
Det blir endast en fråga om vad man tycker är möjligt och inte möjligt, och
en ytterligare omprövning tror jag inte skulle ge så mycket mera. Det är här
intressemotsättningar som brytas mot varandra, och det har ju visat sig, att
dessa inte mildrats under den tid som utredningen har pågått, utan tvärtom.
Ja;g tror att det är ännu ett skäl att göra slut på en strid, där man otillbörligen
har sökt att resa samhällsskikten mot varandra. Vilken uppfattning vi
än ha, om vi äro socialdemokrater, högermän eller folkpartister — på den
sista tiden har jag varit benägen att kalla anhängarna av den nuvarande folkpartistiska
rörelsen för ohlinister; denna rörelse är icke en principiell rörelse,
utan en taktisk rörelse — och hur vi än se på dessa ting, måste vi väl ändå
leva bland varandra. Om vi trivas mer eller mindre gott tillsammans, är en
sak, men vi måste ändock leva tillsammans, och då är det icke någon samhälisgagnande
gärning man gör, om man på osakliga grunder söker att resa
samhällsskikten mot varandra.

Herr Anderson, Axel Ivar (kort genmäle): Herr talman! Bevillningsutskottets
ordförande lämnade nyss några uplysningar om de överläggningar,
som hade förts angående en kompromiss, varigenom kvarlåtenskapsskatten
skulle ha kunnat ersättas med en arvslottsskatt. Då jag var vittne till ett
samtal, som herr Bärg förde med två medlemmar av bevillningsutskottet,
skall jag be att få relatera detta såsom komplettering till vad herr Bärg nyss
yttrade.

Detta samtal rörde sig om under vilka förutsättningar ett utbyte skulle
kunna ske av kvarlåtenskapsskatten mot en skärpt arvslottsbeskattning, och
bevillningsutskottets ordförande betonade, att det skulle kunna tänkas, att han
skulle kunna få sina meningsfränder med på en sådan åtgärd under en bestämd
förutsättning, nämligen att utskottets borgerliga ledamöter förklarade
sig acceptera skattereformen i övrigt utan någon ändring och utan något undantag.
Då de två medlemmarna i bevillningsutskottet förklarade, att detta
inte läte sig göra, sade herr Bärg, att han mycket väl insåg att en sådan lösning
inte var möjlig. Då framställdes direkt till honom den frågan, om han
inte skulle kunna tänka sig den kompromissen, att man helt enkelt bytte
kvarlåtenskapsskatten mot en skärpt arvslottsskatt. Herr Bärg förklarade för
egen del, att han inte kunde ta ögonblicklig ståndpunkt till detta, men han
trodde sig redan då kunna, säga, att det inte skulle vara möjligt att få resonans
inom utskottet för en sådan åtgärd.

Jag har ansett mig böra lämna dessa uppgifter, herr talman, för att visa
att det nog har funnits någon grund för den förhoppning som en talare här
uttalat — jag var själv inte i tillfälle att höra hans anförande — att det
skulle vara möjligt att få till stånd en kompromiss, som innebar att man i
stället för kvarlåtenskapsskatten kunde tänka sig eller ta i övervägande en
i någon form skärpt arvslottsbeskattning.

Herr Bärg, Johan (kort genmäle): Herr talman! Jag kan inte för ögonblicket
i detalj komma ihåg — man har haft så mycket i huvudet den senaste
tiden, och hjärnan börjar bli sliten — hur det resonemang fördes, som herr

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

151

Förordnings för slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
Axel Ivar Anderson här återgav, men det förefaller mig vara ganska otroligt,
att jag skulle kunnat vara så naiv, att jag trott, att det skulle vara
möjligt att få högern att godkänna hela skatteförslaget, bara vi ville utbyta
kvarlåtenskapsskatten mot en något skärpt arvslottsskatt. Om jag sade det,
herr Anderson, då var jag väl inte nykter, ty någonting så vansinnigt har
jag aldrig kunnat drömma om.

Jag skulle gärna vilja höra någon annans relation, som var med, när ordbytet
skedde i utskottet. För min del har jag inte varit så kär i kvarlåtenskapsskatten,
att jag inte gärna kunde ha bytt ut den mot en arvslottsskatt,
som hade givit samma eller ungefär samma belopp som kvarlåtenskapsskatten,
men att få igenom en kompromiss efter sådana linjer som här angivits har
jag aldrig kunnat hoppas på.

Herr Andersson, Elon (kort genmäle) : Herr talman! Jag måste säga att jag
har precis samma uppfattning av det resonemang, som fördes i utskottet
angående möjligheten att ersätta kvarlåtenskapsskatten med en arvslottsbeskattning,
som herr Ivar Anderson här givit uttryck åt.

De samtal, som jag personligen har fört med bevillningsutskottets ordförande,
ha alltid givit till resultat, att man mycket väl skulle kunna tänka sig
möjligheten att ersätta kvarlåtenskapsskatten med en arvslottsskatt, sopa skulle
ge ungefär lika mycket. Men förutsättningen har nog varit, att det i övrigt
inte skulle bli några ändringar i regeringsförslaget.

Herr Sjödahl (kort genmäle): Herr talman! Jag vill bara säga att det enda,
som jag har varit med om i denna fråga, är vad som har förekommit inom
själva utskottet. De samtal, som ha förts utanför utskottet och vad de kunna
ha inneburit, kan jag inte avgiva något som helst vittnesbörd om.

Inom utskottet ställdes emellertid från högerhåll frågan: hur vore det att
slopa kvarlåtenskapsskatten? Så lät det först. På den saken kunde vi inte
reflektera, men på ett utbyte av kvarlåtenskapsskatten mot en arvslottsskatt,
som gav ungefärligen detsamma, skulle vi möjligen kunna reflektera. Jag
hade emellertid det intrycket, att högern, som närmast hade rest spörsmålet,
inte alls var intresserad av ett sådant utbyte. Vad som sagts nu i dag är för
mig fullständigt nytt, och eftersom det kommer så sent som det gör, kan jag
knappast säga, att det ens har nyhetens behag.

Herr Veländer (kort genmäle) : Herr talman! Då det förmodligen anses vara
ett viktigt spörsmål som här rests, skall jag också be att få avge ett vittnesbörd.

Jag har icke utanför utskottet hört talas om möjligheten av en kompromiss.
Jag bär aldrig hört ett ord om den saken.

Inom utskottet har jag inte heller hört någon antydan om en kompromiss
utom att det vid visst tillfälle sades någonting om att en fullständig kompensation
för kvarlåtenskapsskatten kanske kunde vinnas i andra former av
förmögenhetsbeskattning; denna antydan framfördes av utskottets ärade ordförande.

Herr Nordenson: Herr talman! I diskussionen om det föreliggande skatteförslaget
förefaller det mig, som om argument och repliker i ovanligt hög grad
ha gått förbi varandra. När man från ena sidan bär pekat på något fall med
orimligt hög beskattning, har man från den andra dragit fram ett annat fall,
som visat att beskattningen blir lindrigare. När Svea hovrätt bär ifrågasatt,

152

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
huruvida kvarlåtenskapsskatten är grundlagsenlig, har man svarat med att
fråga vad Svea hovrätt sade på 1800-talet om de sociala förhållandena.

Man får det intrycket, att det inte skulle kunna finnas någon gemensam
plattform för en diskussion om detta förslag. Enligt min mening finns det
emellertid en sådan. Det finns vissa riktlinjer och principer, som vi tillämpat
i vår skattelagstiftning och som praktiskt taget ha omfattats av representanter
från alla läger, och jag tror att detta skatteförslag rätteligen skall bedömas
med utgångspunkt från dessa.

Jag vill sammanfatta dessa riktlinjer sålunda. Skatten skall avvägas efter
bärkraften, eller om man så vill, utmätas efter skälighet och billighet, så
nära som möjligt strävande till rättvisa. Man måste tillse, att skatten inte
inverkar skadligt på företagsamheten och produktiviteten, och det gäller också
till sist att undvika psykologiska skadeverkningar hos de skattedragande.

Det gäller således här att åstadkomma en avvägning mellan olika skikt av
inkomsttagare, men framför allt gäller det ju en avvägning rörande den enskilde
skatte dragaren. Det gäller att rätt bestämma vad staten skäligen skall
ta och vad vederbörande skall få behålla. Men om det skall vara någon mening
med att tala om en avvägning, måste det ju betyda, att man lägger någonting
i vardera vågskålen. Men när man då kommer till det nya skatteförslaget,
där det vid vissa inkomstökningar ligger så till, att alltsammans kastas
i den ena vågskålen, och det till och med fordras ett tillskott, har man ju
faktiskt kommit ifrån detta med en avvägning. Principen att skatten skall
avvägas efter bärkraft har här kommit att tillämpas så, att man utplånar
bärkraften. Detta måste sägas stå i strid mot tidigare tillämpade principer.

Jag vill erinra om hur vi gått till väga under kriget. Inför det stora penningbehov,
som då uppstod, höjde vi ju skatterna i mycket hög grad, och därvid
hade bevillningsutskottet mycket ingående diskussioner. Man stannade för
de nu gällande skatterna, i känslan av, såsom det sades från alla håll, att
man inte skäligen kunde gå längre, då det skulle vara att skada samhällslivet
i olika avseenden. När man behövde ytterligare pengar, gick man andra vägar.
Man införde bland annat omsättningsskatten. Nu motiverar man höjningarna
för vissa kategorier enbart med att det behövs pengar. Men vi måste väl säga
oss, att penningbehovet i varje fall inte är större nu än under kriget. Vi ha
dock nu på ett annat sätt än under kriget i vår hand möjligheter att reglera
och avpassa våra utgifter efter våra tillgångar.

Denna fråga om en avvägning av skatten framstår i särskilt stark belysning,
om vi se på hur vi förforo med krigskonjunkturskatten. Den var avsedd
att vara konfiskatorisk, således avsedd att dra in merinkomsterna på grund
av kriget helt och hållet till staten, men man var angelägen att inte därvidlag
begå orättvisor mot skattedragaren och vidtog därför vissa försiktighetsmått.
Det togs bort 3 000 kronor i botten, och fastän skattsatserna gjordes mycket
höga, voro de aldrig uppe i 100 procent, och man gjorde undantag för inkomstökningar,
som hade annan orsak än kriget. Vi finna således, om vi jämföra
krigskonjunkturskatten med det nuvarande skatteförslaget, att medan krigskonjunkturskatten,
som angavs vara konfiskatorisk, icke tilläts gå över 100
procent, man nu är beredd att avkräva vida mer än 100 procent på inkomstökningar
i vissa fall, och samtidigt blir man indignerad, om detta skatteförslag
sägs vara konfiskatoriskt. Jag har mycket svårt att förstå logiken i
detta.

Man har emellertid tydligen blivit litet betänksam inför de resultat, som
skatteförslaget ger, och i sista stund kastat fram en spärregel, som innebär
att skatten inte skall få gå över 80 procent. Men denna spärregel gynnar ju
endast de allra högsta förmögenheterna. Det kommer att finnas ett mellan -

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

153

För ordning sförslag om statlig inkomstskatt rn. m. (Forts.)
skikt, som fortfarande blir lika hårt drabbat, där marginalskatten kommer
att genomgående ligga över 100 procent. Jag tänker på det skikt, där arbetsinkomsten
exempelvis är 20 000 kronor. I detta fall blir marginalskatten över
100 procent, om förmögenheten ligger mellan */2 och V/s miljon kronor. Vid
en arbetsinkomst på 30 000 kronor blir marginalskatten över 100 procent, när
förmögenheten ligger mellan 300 000 kronor och 2 miljoner kronor. Det är
endast de som ligga ännu högre i inkomst och förmögenhet som få glädje av
spärregeln.

Detta marginalskatteproblem har som bekant vållat utskottet stort huvudbry,
och man har försökt att på alla möjliga sätt få fram en spärregel, som
skulle råda bot för de största orättvisorna. Sakkunskapen har emellertid ständigt
pekat på att det bara finns en lösning, nämligen att sänka skatteskalorna.
Men den lösningen har man inte velat ta, och därför stå vi inför detta ganska
groteska resultat, som i en hel del fall klart strider mot vad vi tidigare ha
tillämpat. Jag vet inte, om man har resonerat så, att man kan vara litet skonsam
mot de stora förmögenheterna, eftersom de i alla fall inom kort tid bli
bortskattade, men att det framför allt gäller att göra mellanskiktet till föremål
för så hård behandling som möjligt för att för framtiden hindra uppkomsten
av verkligt stora förmögenheter. Man har där satt en utomordentligt
hög spärr. Jag kan inte se annat än att man vid utformningen av detta förslag
har klart och i stor omfattning gått ifrån principen att göra en avvägning,
att låta vardera parten få sitt, att utmäta skatten efter skälighet och
billighet.

Jag vill sedan beröra frågan om hur denna skatt kommer att inverka på
företagsamheten. Det råder ju mycket stor enighet om att vi måste se till, att
företagsamheten och produktiviteten hållas uppe, och man ställer sig även på
socialdemokratiskt håll förstående för att de, som bidraga till detta, också skola
få sin lön, d. v. s. man gör det i princip. Jag erinrar om att man i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram har sagt ifrån, att man »icke har någon avsikt
att avstå från det medel att locka fram människornas bästa insatser, som ligger
i en högre ekonomisk ersättning». Men det är då av ganska stort intresse
att se, hur detta har tillgodosetts vid skatteförslagets utformning. Jag skall
fortfarande uppehålla mig vid detta mellanskikt, som tycks vara det som blivit
hårdast drabbat. Jag tänker på personer som ha arbetsinkomst på 20 000—
30 000 kronor. Redan för denna arbetsinkomst är skatten så pass hög, att den
måste vålla stora svårigheter för den som vill ägna sig åt företagsamhet. Jag
skall taga. ett praktiskt exempel, som har sin förebild i verkligheten.

Jag tänker mig en person i 30-årsåldem, som utbildat sig för ett yrke, vare
sig handel, hantverk eller industri, och vill ägna sig åt det. Han vill köpa sig
in i ett företag, taga ledningen av det och sätta in sitt arbete där, och han lånar
fördenskull en penningsumma i avsikt att försöka förkovra sin ställning.
Jag har räknat med att detta företag, som arbetar i bolagsform, får en vinst
av 10 procent före skatterna, och jag har även räknat med fallen 8 och 7,5
procent. Sedan bolaget skattat, delar det ut den återstående delen av vinsten.
Han uppbär utdelning på sina insatta medel men då skall lian först av de
medlen betala ränta på sitt lån — jag har beräknat den till 41/-> procent. Vad
som återstår av överskottet skall beskattas. Det är vad som därefter återstår,
som skall användas för amortering och därmed till kapitalbildning, kanske
närmast i avsikt att vid mogen ålder kunna åstadkomma en självpensionering.

Vad har han då för möjligheter? Jag bär försökt räkna ut detta, och jag
har kommit till det resultatet, alt om vinsten uppgår till 10 procent, finns det
möjligheter att inte bara förränta utan även amortera skulden. Med den nya,
skatten tar det då 40 år att amortera skulden, med de nuvarande skatterna

154

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
tar det 35 år och med förkrigsskatterna tar det 22 år. Om företaget däremot
lämnar endast 8 procent i vinst, kommer man med det nya skatteförslaget i
ett kritiskt läge. Då räcka icke pengarna till amortering och i själva verket
inte ens till ränta på lånet. Det finns ingen möjlighet att få det att gå ihop.
Med nuvarande skatter går det ihop. men amorteringen blir ringa; amorteringstiden
blir mycket lång. Med förkrigsskatterna kunde man amortera lånet
på cirka 32 år. Går jag slutligen ned till 7,5 procent, blir det med de nya
skatterna rena. förlusten och en mycket stor sådan. Med nuvarande skatter
går det ungefär jämnt ihop, och med förkrigsskatterna kan man åstadkomma
amortering på omkring 38 år.

Jag har dragit fram detta exempel, därför att det visar vilka möjligheterna
i praktiken äro för eu person, »om icke har kapital, att åstadkomma kapitalbildning
genom sitt arbete, om han skall arbeta i bolagsform. Vid höga vinster
finns möjligheten, men bli vinsterna mera måttliga, tillåta icke de nya
skatterna någon kapitalbildning. Företagaren kan, som jag sade, inte ens
betala räntan, vilket däremot de nuvarande och tidigare skatterna tillåta. Det
är ju ett ganska nedslående resultat, och det visar, hur oerhört känslig kapitalbildningen
är för skattens storlek.

Dessa exempel, som jag har anfört, ha emellertid nu fått ett alldeles speciellt
stort intresse på grund av att de skattesatser jag räknat med för bolaget
— 40 procent enligt det nya förslaget och 32 procent enligt det nuvarande —
överensstämma med utskottets förslag för bolag och för ekonomiska föreningar.
De ekonomiska föreningarna skola enligt förslaget få åtnjuta den lägre
procenten — medan bolagen drabbas av den högre. Jag antar att den man
jag talat om driver en livsmedelshandel. Då har han att konkurrera med
kooperationen, som i detta fall blir gynnad genom att den får behålla den nuvarande
skatten, medan han måste arbeta med den högre skatten. Det är ju
alldeles uppenbart, att den enskilde här pålägges ett alldeles enormt handikap.
Detta blir så svårt, att om konkurrensen blir hård, så att vinstmarginalen
går ned, vilket man ju måste räkna med, går affären visserligen ihop för
den kooperativa rörelsen, men under förutsättning att förhållandena i övrigt
äro lika, med förlust för den enskilde rörelseidkaren. Det är ytterligt märkligt,
att bevillningsutskottet, utan att saken tagits upp i någon motion, i sista
stund vidtager denna ändring att differentiera skatten mellan olika former av
juridiska personer och gör en sådan skillnad utan att på någon punkt göra en
utredning. Det är helt enkelt oerhört, att här varken av skatteberedningen
eller av utskottet gjorts några som helst utredningar, hur dessa olika skattesatser
verka, utan bär får den enskilde försöka sätta sig ned och räkna sig
fram, och det visar sig av resultatet, att olikheten i skatterna har en fullkomligt
avgörande betydelse för de olika företagsformernas möjlighet att konkurrera
med varandra. Här har man på ett ytterligt lättvindigt sätt gått ifrån
det gamla kravet på likformighet i beskattningen eller rent ut sagt på likhet
inför lagen.

Det bär frågats här av herr Heiiman, om kooperationen är välskött. Det är
ingen som bestrider det. Ingen bestrider heller kooperationens rätt att driva
sin verksamhet och att driva den konkurrens som den gör. Det är ju fullkomligt
legitimt, och jag är beredd att ge erkännande åt den utomordentliga skicklighet
och duglighet, med vilken kooperationen skötts i detta, land, men det
är ett mycket långt steg från ett sådant erkännande till att kunna gå med
på att den skall på detta sätt ställas i en särskilt gynnad klass. Detta kan
icke vara rimligt och riktigt.

Herr Bärg nämnde nyss i sitt yttrande något om att kooperationen icke driver
någon industriell verksamhet. Det gör den inte direkt, men den gör det

Tisdagen den 15 juli 1047.

Nr 35.

155

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
indirekt genom bolag, i vilka den äger alla aktierna, och det har ju i ett cirkulär,
som jag tror att alla riksdagsmän fått, just påpekats av handelns organisationer,
att här finns en möjlighet för ett sådant företag som kooperationen
att lägga hela vinsten från sin industriella verksamhet på huvudorganisationen
och därmed åstadkomma en billigare beskattning. Därigenom får den ett försteg
i konkurrensen med andra produktionsföretag inom samma grenar, och
jag kan inte finna, att detta överensstämmer med den strävan till skattens
utmätande efter skälighet och billighet som har varit ett ledmotiv för vår
skattelagstiftning åtminstone hittills. Jag vill sålunda säga, att även när det
gäller behandlingen''av företagsamheten har utskottet på ett eklatant sätt frångått
de principer som vi förut gemensamt ha strävat att tillämpa vid skattelagstiftningen.

Jag skall nu övergå till de psykologiska verkningarna av detta skatteförslag,
och jag vill då närmast taga upp frågan, hur detta kommer att verka
på den Uippväxande ungdomen. Det är enligt min mening ganska naturligt,
om ungdomen, när den planerar sin framtid, drömmer om stor framgång. Jag
tycker inte det är någonting orimligt, om en ung vetenskapsman i sina tankar
drömmer om att kunna vinna ett nobelpris, och jag kan inte se, varför det
skulle vara oriktigt att den, som vill ägna sig åt ekonomisk verksamhet, tänker
sig att på den förtjäna en stor förmögenhet. Men han kommer då att finna,
att med det nu föreslagna skattesystemet kommer han aldrig att kunna nå
ett sådant resultat. Den vägen står inte längre öppen.

Herr Heuman var inne på frågan om det berättigade i att sådana kapital
komma till, och han talade även om hur de enligt hans mening ha uppstått,
nämligen, om jag fattade honom rätt, därigenom att den, som driver verksamheten,
ger för låga löner eller tar ut för höga priser eller ägnar sig åt spekulation.
Herr Heuman framhöll också det oskäliga i att den, som drev sin
affär och satte in kapitalet, tog vinsten, medan den tekniske mannen inom
företaget, på vilkens duglighet det kanske berodde, icke kunde komma någon
vart. Jag tror att detta är en ganska snedvriden bild av hur kapitalbildningen
sker. Om vi se på de stora företag som finnas i detta land och som ha
kommit till nu under senare delen av förra seklet eller under detta- sekel, så
skola vi finna, att- de praktiskt taget samtliga äro produkter av en mans geniala
begåvning, hans kraft, hans organisationsförmåga och hans duglighet.
Jag vill erinra om sådana namn som de Laval, L. M. Ericsson, C. E. Johansson,
B. A. Hjorth, Axel Broström, J. P. Åhlén och Sven Wingquist, — man
bör inte heller glömma bort Alfred Nobel. Jag tror att det i dessa fall är
uppfinnarförmåga, duglighet och organisationsförmåga, som ha varit avgörande
och som ha skapat förmögenheterna, och det är inte det insatta kapitalet
som här har växt fram sovande. Men såvitt jag förstår komma förhållandena
nu att bli helt annorlunda. Om jag tänker mig att denne ingenjör,
som herr Heuman talade om, skulle vilja själv taga frukterna av sin duglighet
t. ex. på det sätt som jag nyss tänkte mig, d. v. s. genom att låna pengar
och sätta in dem i ett nytt företag eller i det, där han arbetar, då misstänker
;ag att med de skatter som komma att gälla och med den avoghet. som nu finnes
mot höga vinster inom industriföretagen, kommer det inte att bli så synnerligen
stora möjligheter för honom till kapitalsamling. Jag tror att han
skall finna att det inte blir någon så lysande affär, och jag tror inte heller
att han med dessa skatter får den lön för mödan som han säkerligen är värd.

Nu säger herr Heuman, att det inte är vinstbegäret som ilr avgörande, utan
det är glädjen att skapa någonting. Ja, det är riktigt, men jag tror inte man
bör alldeles underskatta det förhållandet, att det är angeläget att den, som
ägnar sig åt produktiv verksamhet och som vill skapa någonting, också har

156

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordnings för slag om statlig inkomstskatt in. m. (Forts.)
möjlighet att realisera sina idéer. Vi skola komma ihåg, att uppfinnare vanligtvis
äro män av mycket originell läggning och att de vilja ha möjlighet att
experimentera. Jag tror att det är angeläget, att en sådan man verkligen har
möjlighet att skaffa de resurser han vill ha för att experimentera på det sätt
han vill och för att kunna göra förluster på sina experiment och ändå gå vidare
och realisera sina planer efter sitt huvud. Jag tror att, detta är högst
angeläget för utvecklingen i vårt land.

Jag kunde inte hjälpa, när jag hörde herr Heiiman tala om kapital som något
som bildades genom att kapitalisten sätter in pengar och sedan sover sig
till kapitalets tillväxt, att jag särskilt kom att tänka på Alfred Nobels namn.
eftersom det har nämnts här. Jag skulle vilja föreslå herr Heiiman att gå ned
på riksdagsbiblioteket och låna hem boken om släkten Nobel och studera den.
Det är en hymn till företagsamhet, duglighet och seghet. Den skildrar, hur
den gamle Emanuel Nobel kom hem vid 60 års ålder från Hyssland efter att
ha haft mycket stor framgång men blivit ruinerad genom en process om ett
olyckligt kontrakt med den ryska staten. Han kastade sig då jämte sina söner
på det nyuppfunna nitroglycerinet och experimenterade ut cn metod för framställning
därav, men just när han skulle starta, exploderade hans laboratorium
och ryckte bort flera medarbetare, bland andra hans son. Det var då, Alfred
Nobel ryckte in på allvar och tog ledningen, och man kan icke undgå att bli
oerhört imponerad, när man ser att stiftelseurkunden till det bolag, som tog
hand om uppfinningen, lämnades in två månader senare och att Nobelarna.
sedan de blivit förbjudna att överhuvud taget någonstans i Stockholms närhet
utöva sin verksamhet, startade den på eu pråm i Bockholmssundet. Omkring
15 år senare hade Nobel skapat en världsindustri, och 32 år senare dog han,
efterlämnande sin stora förmögenhet.

Jag tror att finansministern inte har så alldeles orätt, när han säger att
Nobel umgicks med tankar som i viss mån voro socialdemokratiska, när det
gäller det ärvda kapitalet — vi skola komma ihåg att Nobel hade inga barn
— men jag tror inte han var socialist i den meningen, att han skulle ha funnit
det riktigt, att skatterna skulle ha varit sådana, att det icke hade varit
möjligt för en man av hans kaliber att skapa sig en förmögenhet, och jag
är ganska övertygad om att hade de skatter, som nu äro föreslagna, funnits i
landet på 1860- och 1870-talen, då hade Nobel aldrig inom Sverige kunnat
skapa sig någon som helst förmögenhet av betydelse, och det kan hända att
nobelprisen då aldrig hade kommit till.

Jag vill erinra om en annan sida av skatternas verkningar. Redan nu är
vårt skattesystem _ sådant, att den, som har en jämn inkomst, får jämförelsevis
mild beskattning i jämförelse med den, som uppbär samma belopp men
mera ojämnt. Om en person uppbär 50 000 kronor under en tid av tio år, så
blir hans totala skatt 5 880 kronor. Om inkomsten uppbäres under fem av
de tio åren, blir skatten 8 650 kronor, och om den uppbäres under ett år.
blir den 18 130 kronor. Nu kan man säga, att detta är ett mycket extremt
fall, och det är det, men det är icke alldeles osannolikt. Jag tänker på en
uppfinnare, som i många år fått arbeta utan lön men som sedan plötsligt får
lön för sin möda och då får allt på en gång. Han drabbas då av en utomordentligt
hård beskattning, och jag kan försäkra kammaren, att jag vét
många exempel på uppfinnare, som när de närma sig möjligheten att få resultat
och få betalt, syssla mera med skattefrågor än med sina uppfinningar.
Men det finns även många andra yrken — det gäller icke minst de fria och
konstnärliga yrkena — där inkomsten kan komma att bli mycket ojämn.
Det kan dröja länge, innan en konstnär slår igenom, men då kan han göra
en stor succé och på en gång få en stor summa. I så fall blir han utomordent -

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

157

Förordn ingsförslag om statlig inkomstskatt fn. fn. (Forts.)
ligt liårt beskattad, och detta förhållande kommer enligt det nya skattesystemet
att ännu mera skärpas.

Jag kan inte undgå att tro att detta måste komma att återverka på ungdomens
inställning. Det är klart att det hos dem måste skapas en viss benägenhet
att föredraga låga men säkra inkomster under en lång period med
lindrigare beskattning framför ätt ta dessa risker. Trygghetsandan måste
komma att växa på bekostnad av pioniärandan och riskvilligheten, och detta
kan ha sina betänkliga verkningar på vår ekonomiska utveckling och vår
standard.

Jag har ett intryck av att ivrarna för detta skatteförslag ha låtit sig till
den grad fascineras av tanken att få skatta bort de stora inkomster, varom de
ha läst i taxeringslängderna, att de glömma bort det tillstånd som kommer
att inträda, när en gång inom inte alltför avlägsen framtid de stora förmögenheterna
äro bortskattade. Då kvarstår det som resultat av detta skatteförslag,
att man för den generation som då skall gå ut i arbetslivet, har skapat
ett utomordentligt stort hinder för ekonomisk framgång. Jag skulle vilja
säga, att man gör vägen till stor ekonomisk framgång så brant och så späckad
med taggtråd, att den knappast blir framkomlig. Men jag vill fråga: är
man verkligen på det klara med detta, och är man så säker på att man verkligen
vill åstadkomma detta? Det kan naturligtvis hända, som jag sade, att
ungdomen resignerar, men det kan också hända att det kommer att finnas
många som komma att reagera hårt emot detta, och det är den dagen jag tror
att det Wigforsska skatte förslaget kommer att få sin avgörande dom. Den
kommer då inte att utgå från några förment privilegierade grupper, utan från
den ungdom som vill skapa något både för sig och sitt land och som vill ta
risker, och jag har en stark känsla av att den domen kommer att bli hård.

Jag skall inte ingå djupare på frågan om kvarlåtenskapsskatten, men jag
skulle ändå vilja yttra några ord i den frågan med hänsyn till vad herr Bärg
nyss har yttrat i fråga om det berättigade i att tala om kvarlåtenskapsskatten
som en skuld till samhället på grund av att man innehar en förmögenhet.
Herr Bärg citerade en motion, som jag väckt för några år sedan här i
kammaren angående beräkning av förmögenhet. Jag yrkade där på att den
skatt, som åvilar en skattedragare på grund av den inkomst han har haft
under det förflutna året, skulle i sin helhet få upptagas som skuld. Som bekant
får man nu endast taga upp den del av skatten som har blivit debiterad;
den icke debiterade får icke avdragas. Jag hade stött mig på inkomstskattesakkunniga
från en tidigare tidpunkt, som förklarat att det är uppenbart,
att hela denna skatt är en skuld och borde räknas med och att det endast
var av tekniska skäl som de kommit till den bestämmelse i skatteförfattningarna
som jag här nämnde. Vad jag avsåg var, att man skulle kunna finna en
metod att beräkna denna skatt, så att den kunde tagas upp bland avdragen.
Jag ville således att man skulle få möjlighet att som skuld upptaga ett skattebelopp
som faktiskt redan åvilade skattodragaren.

Herr Bärg ville nu ur detta dra någon sorts analogi med kvarlåtenskapsskatten
och säga: följaktligen är det intet orimligt i att kvarlåtenskapsskatten
betraktas som en skuld med hänsyn till innehavet av en förmögenhet. Jag
kan inte so, att det här finns något samband alls, eftersom ju kvarlåtenskapsskatten
ännu icke åvilar skattebetalaren. Skulle man dra någon slutsats, så
vore det väl den, att om man som herr Bärg anser att kvarlåtenskapsskatten
är en skuld, som åvilar förmögenhetsägaren, borde man rätteligen räkna irt
vad skatten skulle bli. om man plötsligt avlede. och sedan dra av det på sin
förmögenhet i deklarationen. Det är det enda samband jag kan se mellan min
motion och kvarlåtenskapsskatten.

158

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslaa om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Till sist skulle jag också vilja betrakta förslaget ur allmänt demokratisk
synpunkt. Det har här under diskussionen mycket kraftigt understrukits,
att detta förslag borde gå igenom därför att det omfattas av det vida övervägande
flertalet. Herr Bergvall har ju redan här ingående analyserat detta
argument och visat att det kan vara fråga om i vad mån denna ståndpunkt
omfattas så starkt av flertalet. Man har också sagt, att det vore orimligt, att
minoriteten här skulle få vara med och bestämma. Detta betraktelsesätt innebär
sålunda, att man anser sig kunna genomföra denna reform enbart med
utgångspunkt från att det är en stor majoritet som kräver den och att en liten
minoritet då bara måste finna sig.

Jag skall be att få belysa halten av en sådan tankegång genom att ta ett
exempel från ett annat område. Samhället pålägger ju den enskilde inte bara
bördor i form av skatt utan även i annan form, exempelvis i form av värnplikt.
Alla måste underkasta sig värnplikt, men en differentiering är genomförd,
så att viss kategori värnpliktiga, som ha fått högre utbildning, underkastas
en mera omfattande och långvarig militär utbildning. Låt oss antaga att
det uppstår ett krav i den större gruppen, som har kortare tjänstgöringstid,
att de skola få sin tjänstgöring ytterligare förkortad och att det samtidigtklargöres
från militärmyndigheternas sida att detta kräver att den mindre
gruppen får sin tjänst i mycket hög grad utsträckt, kanske mångfaldigad,
kanske utsträckt över flera år. Antag, att den ena gruppen omfattar, som
det här har talats om, 98 procent och den andra gruppen omfattar 2 procent
av samtliga. Menar man då, att det skulle vara så att bara på grund av sitt
större antal skulle den ena gruppen kunna kräva, att den mindre bär hela
kompensationen? Jag undrar, om det är någon här, som skulle vilja gå den
vägen och som konsekvens av att man bereder den större gruppen en förkortning
av tjänstetiden med några månader pålägga de övriga flera års ytterligare
tjänstgöring. Jag är övertygad om att man inte skulle vara beredd
att göra det. Det går naturligtvis inte att tillämpa en sådan princip. Uppenbart
är ju att det i ett sådant fall är myndigheternas plikt att se till, att
en sådan utmätning av tiden göres med hänsyn till skälighet och billighet och
så, att inte landets intressen skadas, ty det måste vara till uppenbar skada.
om den bildade ungdomen på detta sätt berövas några av sina bästa utbildningsår.

Jag vill göra gällande, att vi här stå i en i någon mån likartad situation,
och liksom det vore ansvarslöst från myndigheternas sida att vidtaga sådana
åtgärder som dem jag här antytt, anser jag, att man från deras sida måste gå
varsamt fram också i detta fall och se till, att de ekonomiskt och kulturellt
riskvilliga krafterna inom landet inte bli alltför hårt belastade. Jag vill med
detta ha sagt, att jag tror att det är både farligt och i många fall praktiskt
omöjligt att bedöma fall av denna art efter en primitivt siffermässig, demokratisk
regel. Rent teoretiskt leder ju också en sådan tankegång til] mycket
farliga konsekvenser; den för oss till sist i klar konflikt med rättssamhällets
grundvalar. Samhället har ju uppenbart skyldighet att tillse, att alla grupper,
de må vara stora eller små, och att varje enskild, eho det vara må, inte
bara bli rättvist behandlade enligt lagen utan även bli behandlade med skälighet
och billighet i olika avseenden.

Herr talman, jag har med detta mitt inlägg velat göra gällande, att detta
skatteförslag i väsentliga delar har utformats i strid mot sådana principer och
riktlinjer som varit för oss alla gemensamma i vår tidigare behandling av
skattefrågor. Och detta har skett med en motivering, som för många medborgare
har framstått såsom en tendens till avsteg från rättsstatens principer.
Det är med hänsyn därtill som .jag, herr talman, ber att få yrka avslag å
Kungl. Maj:ts proposition.

Tisdagen den lf> juli 1047.

Nr 35.

159

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Herr Heiiman (kort genmäle): Herr talman! När jag förde in Kooperativa
förbundet i denna diskussion, var det endast för att visa på att företagsamhetens
utveckling inte är beroende på det enskilda vinstbegäret i så stor utsträckning
som man tidigare här i debatten och även vid behandlingen av frågan
i övrigt, har velat låta påskina.

Jag fick mig ett papper tillstucket här, där det framhålles, att herr Nordenson
skulle ha sagt, att min framställning av kapitalbildningen var snedvriden.
Ja, herr Nordenson, jag målade denna bild i ganska grova penseldrag,
men det återstår för herr Nordenson att bevisa att den var snedvriden eller
på något som helst sätt förfalskad.

Det är inte på det sättet, herr Nordenson, att jag har den uppfattningen,
att en person bara sätter in ett kapital i ett företag och sedan sover sig till
vinsten. Jag har aldrig velat ge uttryck för en sådan uppfattning. Jag vet
väl, att enskilda, kapitalägare och företagare få arbeta oerhört och lägga ned
stora ansträngningar på sitt företags utveckling, och jag sätter ett mycket
stort värde på denna privata företagsamhet för vad den gjort för att i sin mån
hjälpa till att höja svenska folkets levnadsstandard.

Men vad jag velat säga var att denne företagare icke själv, hur mycket han
än arbetar, kan skapa en enskild förmögenhet på, låt mig säga — för att
hålla mig till tidigare exempel — 6 miljoner kronor. Därtill har han haft medhjälpare
i form av tjänstemän och arbetare. Därför menar jag, att denna kapitalbildning
av en enskild person betyder, att de som deltagit i företaget och
hjälpt till att skapa denna förmögenhet inte ha fått den skäliga andel av företagets
vinst, som de kunde varit berättigade till. Det är därför jag menar,
att när man en gång kommer därhän, att denne företagare skall lämna- ett arv
efter sig, kan det vara berättigat ur samhällets synpunkt att se till, att staten
återtar en del av denna förmögenhet för att använda den genom samhällets
försorg till nytta för, låt oss säga, avkomlingarna av dem, som inom företaget
ha bidragit till att skapa denna förmögenhet. Det är inte moraliskt riktigt att
endast avkomlingarna till förmögenhetsägaren skola vara absolut givna såsom
arvtagare till denna förmögenhet, då den inte har kunnat skapas av en ensam
person, utan det måste ha varit flera, som bidragit till att skapa den. Sedan är
det fråga om i vilken form denna återföring av tillgångar skall ske till samhället.

Herr Veländer: Herr talman! Jag medför visserligen det statistiska material,
varmed jag under gårdagen hotade att belasta kammarens protokoll. Med
hänsyn till det skede, vari debatten nu bär kommit, skall jag dock inte fullfölja
denna hotelse. Jag skall alltså söka fatta mig kort.

Jag vill börja med att bekräfta det vittnesbörd, som jag nyss avgav från
denna plats, om vad inom utskottet hade förekommit i anslutning till herr
Bärgs antydningar rörande villigheten till något slags kompromiss. Ur min
synpunkt har i det hänseendet icke förekommit någonting annat än att i anledning
av ett uttalande från en ledamot av utskottet, som icke är ledamot
av denna kammare, ställde utskottets ordförande frågan huruvida vi på
borgerligt håll till äventyrs vore villiga att låta kvarlåtenskapsskatten
falla över bord men att vi i stället kunde medverka till att motsvarande
belopp skulle uttagas genom andra former av förmögenhetsbeskattning.
På den frågan svarade jag för min del, att vi icke kände oss övertygade
om att det vore nödvändigt att i nuvarande läge inlåta sig på
en ökad förmögenhetsbeskattning överhuvud taget. Jag kunde nämligen
inte finna det motiverat, när budgetens inkomstsumma nu överstiger 4 miljarder,
att man da skulle utan vidare behöva gå in för en ytterligare

160

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
förmögenhetsbeskattning'', motsvarande mindre än en procent därav. Vidare
menade jag, att, för den händelse ett sådant läge någon gång skulle uppstå,
man skulle naturligtvis pröva, vilka vägar som då skulle följas för att så långt
möjligt förebygga de skadliga verkningarna av en sådan beskattning.

Jag vill till detta foga, att jag inte har förstått den ingående^ diskussion,
som har förekommit här i kammaren rörande möjligheten att åstadkomma
balans i budgeten för budgetåret 1948/49. Jag kan förstå dem, som äro något
pessimistiska med hänsyn till möjligheten att åstadkomma, en sådan balans.
Men om å motsidan säges, att det väl inte är nödvändigt att i detta
sammanhang ta konsekvenserna av de optimistiska eller de pessimistiska tankegångarna
i det hänseendet, utan att vi böra avvakta ett läge, där vi närmare
kunna överblicka dessa ting, och att vi alltså skola skjuta^ på frågan ett år,
måste det väl ändå ligga någonting i detta. Det måste också ligga något däri
bland annat från den utgångspunkten — och det antydde jag redan i går — att
vid inkomstberäkningen för det sedan den 1 juli löpande budgetåret utgick man
på våren 1946 från ett belopp, som med icke mindre än 735 miljoner kronor
understiger den inkomstsumma, som man har räknat med vid budgetens fastställande.
Jag menar sålunda att beträffande denna punkt kunna vi mycket
väl skjuta på den ingående diskussionen för att sedan, om det blir aktuellt
eller ofrånkommligt att höja skatterna nästa år, överväga på vilket sätt detta
lämpligast bör ske.

Herr finansministern har i kammaren i dag uppträtt huvudsakligen för
att besvara vissa frågor. Han talade därvid något om anledningarna till
att 1944 års allmänna skattekommitté inte hade kommit så långt i sitt utredningsarbete,
och han menade, att han därmed hade besvarat en av mig
under gårdagens debatt framställd fråga.

Jag har väl att tacka honom för svaret på den frågan, men jag vill meddela,
att jag inte hade ställt den. Däremot hade jag ställt två andra frågor,
och dem underlät nu finansministern att på något sätt besvara.

Den ena frågan rörde sig om bolagsbeskattningen. Den föreslagna bolagsbeskattningen
är uppbyggd på grundval av bolagens konsolideringsmöjligheter,
främst den fria avskrivningsrätten, hävdade finansministern under gårdagen.
Jag frågade då, om man alltså har att utgå ifrån att denna fria
avskrivningsrätt skulle komma att bli bestående. Det är ju eu fråga, vars
besvarande är av mycket stort intresse och värde i detta sammanhang, men
finansministern svarade ingenting på den.

Vidare efterlyste jag den planläggning, finansministern följt, då det för
honom gällt att fritaga en större del av landets 3 100 000 inkomsttagare
från varje direkt statlig beskattning. Man kommer nämligen fram till att
i detta sammanhang ca 1 300 000 inkomsttagare bli fria från sådan skatt.

Eftersom finansministern i skilda sammanhang antytt, att de bättre ställda
inkomst- och förmögenhetsskikten representeras av ett antal av ca 35 000
samhällsmedlemmar, skulle jag vara mycket intresserad av att få besked
om huruvida enligt finansministerns inställning skattebefrielsen hör omfatta
alla de 3 100 000 inkomsttagarna minus nyss angivna 35 000 skattedragare
eller om han vill stanna någonstans på vägen till detta mål. Jag har ju
inte väntat något exakt svar på den frågan, men eftersom i alla sammanhang
betonas angelägenheten av att minska skattetrycket för de många och att
denna angelägenhet är så starkt motiverad, att den överskuggar alla andra
skäl eller synpunkter, som kunna anmäla sig till övervägande i samband därmed,
efterlyste jag en plan eller ett program i det hänseendet, men finansministern
föredrog, såsom vi konstaterade, att inte säga någonting alls.

Jag skall emellertid i detta sammanhang tillåta mig att ställa ytterligare

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

161

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
en fråga. Jag har tidigare yttrat något om att de direkta barnbidragen till
sin storlek förskjutits uppåt, sedan man först började tala om dem. Det kan
ligga nära till hands att antaga, att den uppfattningen på sina håll är till
finnandes — jag är medveten om att den på många håll verkligen är till
finnandes — att, om det skall vara någon mening med barnbidragen, dessa
böra motsvara den verkliga barnkostnaden.

^Hur ser nu regeringen, enkannerligen finansministern och socialministern,
på detta spörsmål? Vi behöva ju veta något därom, för att vi skola kunna
inrätta oss med hänsyn till framtiden och bedöma våra finansiella möjligheter,
särskilt då vad som kräves för socialvårdande ändamål.

I detta sammanhang finner jag mig böra antyda, att jag inte har kunnat
förstå de s. k. skälen för barnavdragens avskaffande. Jag skall inte ta upp
någon debatt i detta ämne; såvitt jag har förstått, har dock debatten här i
kammaren icke rört sig därom, och det trots att denna fråga är av mycket
stor betydelse. ^ Jag skall emellertid tillåta mig- ett par korta antydningar.

Det är ju sa, att majoritetspartiets ledamöter i skatteberedningen ha utgjorts
av finansministern själv såsom ordförande, vidare bevillningsutskottets
ordförande samt herrar Adolv Olsson, Sjödahl och Brandt. Dessa herrar ha
samtliga i olika sammanhang tidigare varmt förordat en starkare differentiering
av beskattningen mellan de skattskyldiga med hänsyn till familjestorlek
och försörjningsplikter och uttalat sig för en relativ minskning av skattebördan
framför allt för barnrika familjer. Jag kan hänvisa till exempelvis propositionen
nr 258 till 1938 _ års riksdag, jag kan hänvisa till bevillningsutskottets
betänkande nr 32 vid samma riksdag, och jag kan hänvisa till familjebeskattningssakkunnigas
betänkande av år 1943 (SOU nr 3).

Det förefaller mig därför anmärkningsvärt, att dessa ärade ledamöter av
skatteberedningen nu ha funnit sig böra framlägga förslag om upphävande av
den nuvarande differentieringen mellan ensamstående och barnförsörjare samt
mellan barnförsörjare med olika barnantal, så att beskattningen skall drabba
ensamstående lindrigare än barnförsörjare och barnförsörjarna lindrigare, ju
färre barn de ha. Jag finner det mycket egendomligt, jag vill understryka det,
att man övergått pa denna linje i stället för att vidhålla den tidigare manifesterade
ståndpunkten. Jag finner vidare, att de skäl, som tidigare anförts
för barnavdragens bibehållande, alltjämt väga mycket tungt, och jag kan därför
för mm del icke vara med om att till beskattning återföra eller överföra inkomster,
som icke representera någon som helst skatteförmåga utan som ligga
väsentligt under existensminimum.

Herr Heiiman ställde till mig en direkt fråga. Herr Heiiman är otvetydigt
en ärlig man, och det var säkerligen allvar, som uppbar den frågan. Jag skall
därför inte undandra mig att söka ge ett svar, även om herr Nordenson redan
har givit herr Heuman besked; det kan hända, att jag anlägger en annan synpunkt
än herr Nordenson eller åtminstone använder andra ordalag. Herr Heuman
anknöt till ett exempel, som jag lämnade under gårdagen, hur en förmögenhet
påsett mycket stort belopp, 6 700 000 kronor, blir beskattad och hur
den så småningom krymper samman. Herr Heuman säger då, att ett av de tre
sätt varpå denna förmögenhet har kunnat sammanbringas, måste ha varit,
att den produktion, som legat till grund därför, befordrats av arbetskraft, som
inte hade fått sin skäliga lön. Han hade visserligen två andra alternativ, nämligen
att vederbörande hade uttagit för höga priser eller också att förmögenheten
hade tillkommit genom spekulation.

Jag utgår emellertid ifrån såsom normalt, såsom nästan undantagslöst, att
en förmögenhet av denna storleksordning har sammanbragts på grund av ''produktiv
verksamhet och att den alltså även ligger i produktiva tillgångar.

Första kammarens protokoll 1947. Nr 85.

162

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

För ordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Då säger herr Heiiman: »Är det inte så, herr Veländer, att barnen till dem,
som ha arbetat inom detta företag, ha samma rätt eller lika stor rätt för att
inte säga större moralisk rätt till denna förmögenhet än företagaren eller barnen
till företagaren, som vid en viss tidpunkt har representerat denna produktiva
verksamhet?»

Jag förstår till dels herr Heiimans fråga. Jag beklagar emellertid, att herr
Heiiman inte tycks förstå de tankegångar, som uppbära min inställning. Jag
utgår nämligen ifrån att dessa sparmedel, att dessa förmögenheter faktiskt
tjänat och skola tjäna produktionen. De skola sålunda befordra samhällsutvecklingen,
ekonomiskt, socialt och kulturellt, samt höja vår standard på alla
områden. På det sättet, herr Heiiman, bli de anställdas barn, och alla samhällets
barn för resten, delaktiga i dessa förmögenheter och det uppsamlade
sparkapitalet överhuvud taget i vårt land.

Herr Heuman utgår från den fullständigt felaktiga inställningen, i varje
fall om det skall vara någon mening med hans fråga, att sparkapitalet endast
är till för och endast förvaltas för att tjäna spararnas respektive kapitalägarnas
intressen, deras bekvämlighet och deras enskilda eller personliga fördelar.
Det är en förlegad, en verklighetsfrämmande ståndpunkt. Vi äro förmodligen
ense, herr Heuman och jag, därom att förmögenhet utan produktiva insatser
saknar berättigande. Men från sådana utgångspunkter behöva vi näppeligen
diskutera hithörande spörsmål; spararna respektive förmögenhetsägarna äro
som regel inga »sofflocksliggare». De vakta för egen del icke snålt på något
bestämt tidsmått av 8 timmar eller någon ännu kortare tid, de resonera för
egen del inte gärna om fria lördagar, de vägra att hedra herr Wigforss genom
anpassning till särskilda, från nyttig verksamhet helt fria dagar, som numera
allt vanligare tilläggas hans namn. Om nu, herr Heuman, den där särskilda
förmögenheten, som vi talat om, icke skulle ha hopsamlats, utan motsvarande
medel i stället undan för undan skulle ha fördelats bland de anställda i form
av en något högre lön, hade de därmed allenast erhållit ett mycket blygsamt
tillskott till sin konsumtion; samhället hade gått miste om varje ökning av
sina produktiva resurser. Jag utgår nämligen från att sparandet är mycket
blygsamt i de lägre och lägsta inkomstskikten. Samhället hade sålunda, jag
upprepar det, sannolikt gått miste om ökningen av sina produktiva resurser,
och herr Heuman och jag vilja väl båda gemensamt instämma, för en gångs
skull, med finansministern i hans vid något tillfälle uttalade sats, att den stora
vägen till en förbättrad standard för samhällets alla medborgare är en stegring
av produktionen. Och man skall komma ihåg att härför krävs det kapital.
Herr Hedmans hänvisning till de kooperativa företagen och deras effektivitet
understryker detta förhållande, ty denna effektivitet har, märk väl, möjliggjorts
endast genom en stark uppsamling av kapital.

Finansministern har en gång. med tanke på att landets alla medborgare i
själva verket äro att likna vid passagerare i samma farkost, yttrat: »I en segelbåt
finns inte plats för förstaklasspassagerare.» Herr Heuman! Jag tycker att
vi och alla andra med oss skola sträva efter — och vi äro för resten på god
väg i den riktningen — att i vår gemensamma farkost skall inte finnas plats
för andra än just förstaklasspassagerare!

Herr Sjödahl (kort genmäle): Herr talman! Herr Velander riktade några
frågor dels till finansministern och dels till utskottets och beredningens ledamöter.
Jag skall tillåta mig att beträffande den första frågan, om den fria
avskrivningsrätten kunde tänkas bestå, blott säga att den högre bolagsskatten
är av beredningen, regeringen och utskottet motiverad med ett ständigt påvisande
av att den fria avskrivningsrätten existerar. Under sådana omstän -

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 85.

163

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
digheter kan jag icke tänka mig något annat än att, om den, vilket jag inte
tror och ingenting vet om, vid någon tidpunkt skulle avlägsnas, man måste
ta upp hela frågan om bolagsbeskattningen i det sammanhanget.

Vidare talade herr Velander åtskilligt om de skattefria medborgarna och
om att ytterligare en miljon medborgare bli fria från direkt statsskatt. Skall
det behöva upprepas i denna kammare, att vi ha en kommunalskatt, som drabbar
små inkomsttagare mycket hårt, och att vi ha indirekta skatter på över
miljarden, som verka icke progressivt utan snarare regressivt i det att de
drabba de lägre inkomsttagarna hårdare än de högre? Måste man inte se på
hela skattesystemet i dess helhet och under sådana omständigheter finna en
förklaring till en nedsättning av den direkta statsskatten? Herr Velander frågade:
var vill man stanna vid detta avskaffande av den direkta statsskatten?
Man ropar på utredning. Att ge ett svar, innan utredningen ens har satts i
gång, är väl omöjligt.

Herr Velander sade sig inte förstå skälen för barnavdragens avskaffande.
Ja, barnbidragen betyda mera än barnavdragen ända upp till 20 000 ä 25 000
kronors inkomst, och man kan fråga, om man inte vid en social åtgärd i den ena
eller andra formen, som ger ett bidrag till barnens uppfostran, bör räkna
per huvud utan hänsyn till om familjen har stora inkomster eller mindre. En
social åtgärd måste hjälpa alla lika, och inte de rika mer än de andra. Herr
Velander säger att han inte begriper det. Men socialdemokraterna ha begripit
det, bondeförbundare och folkpartister ha begripit det. Det finns måhända
en del inom högern, som inte begripa det. men jag förmodar att den dag kommer,
då herr Velander är dep ende inom högern, som fortfarande inte begriper
det.

Herr Velander (kort genmäle): Till det sist sagda vill jag endast anföra, att
herr Sjödahl själv först på allra sista tiden tillägnat sig den av honom nu
urgerade tankegången. Jag började ju med att säga, att han under senare år
bär gjort bestämda uttalanden i motsatt riktning.

När herr Sjödahl vidare var vänlig nog att besvara min till finansministern
ställda fråga, utgår jag ifrån att det skedde på finansministerns uppdrag.
Svaret är alltså adekvat, och jag ber därför att få tacka för detsamma!

Vad herr Sjödahl i övrigt yttrade torde kunna göras till föremål för mycket
vägande erinringar.

Herr Heuman (kort genmäle): Herr talman! Om soffliggarna skall jag inte
yttra mig. ty det gjorde jag i repliken till herr Nordenson. Jag vet inte, om
herr Velander hörde mitt yttrande. Herr Velander säger, att han förstår
min uppfattning, och jag kan kvittera artigheten med att säga, att jag också
förstår herr Velanders uppfattning. Jag har aldrig sagt, att förmögenheterna
inte spela någon roll i samhället och dess utveckling. Tvärtom har jag erkänt
förmögenhetsbildningens roll. Det är inte tu tal om den saken. Men skatteförslaget
rör endast en överflyttning av kapitalet, och frågan är hur detta
kapital skall förvaltas. För att herr Velander skall förstå mig, skall jag bara
nämna ett enda fall. Därav framgår tydligt min syn på denna fråga.

Vi hade här i kammaren för eu hel del år sedan en mycket god kamrat,
som hade en förmögenhet om åtta miljoner kronor, om jag inte misstar mig.
När hans tid började gå till ända, resonerade han på detta sätt: »Jag bär
inte ensam förmått skapa denna förmögenhet på åtta miljoner, vi ha varit
många om att göra det. och dessa många andra ha också rätt att få del av
denna förmögenhet.» Resultatet var, att han testamenterade sin stora för -

164

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

För ordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
mögenhet i form av donationer till allmännyttiga ändamål, som kommo samhällets
samtliga medborgare till godo. Det var en mycket sund uppfattning,
som hans tillvägagångssätt visade.

Jag menar: kunna vi inte allesammans betrakta frågan ur den synpunkten
och erkänna att det inte går för en ensam individ att genom produktivt eget
arbete skapa en förmögenhet på sex eller åtta miljoner, utan många ha medverkat
därtill. Är det då inte ur moralisk synpunkt rättfärdigt, att alla dessa
många direkt eller indirekt också få del av den förmögenhet, som skapats?

Herr Björnssoii: Herr talman! Finansministern upplyste i går pa förmiddagen,
att han var beredd att ta upp en del frågor till förnyad behandling i dessa
lagförslag, bl. a. frågan om förmögenhetsbeskattningens ordnande på den
punkt, där jag hade avgivit en reservation. I anledning av detta ber jag att
få meddela, att jag inte kommer att vidhålla mitt yrkande om bifall till den
reservationen, när vi komma till den frågans avgörande. _

För övrigt skall jag bara be att få göra ett par randanmärkningar till herr
Nordensons yttrande, som innehöll många synnerligen intressanta^ observationer
beträffande vårt nuvarande skattesystem. Jag, skall till att börja med ge
honom obetingat rätt i att vårt skattesystem är så stelt, att en skattskyldig,
om hans inkomster äro mycket växlande ar från ar, far betala relativt sett hög
re skatt än om han har en jämn inkomst. Det är naturligtvis ett fel, som vidlåder
vårt skattesystem. Vi ha genom vissa tillfälliga lagstiftningar rått bot
på det, t. ex. beträffande inkomst av stormfälld skog. Man har ordnat på det
sättet, att folk, som haft en stor engångsinkomst på grund av stormfällning,
har fått fördela denna inkomst. Men generellt är naturligtvis problemet inte
löst. I utländsk lagstiftning har man det t. ex. så, att rörelseidkare fa lägga
medeltalet av tre års inkomst till grund för skatten. Jag rekommenderar åt
herr Nordenson att i fortsättningen försöka fundera ut något sätt att komma
till rätta med detta. Då tror jag inte, att det skall bli omöjligt att vinna gehör
för sådana synpunkter. .

När herr Nordenson talade om att bevillningsutskottet gjort sig skyldigt till
en blunder genom att acceptera en kompromiss, enligt vilken ekonomiska föreningar
skola beskattas lindrigare än aktiebolag, så medger jag, att det inte
finns några goda generella sakskäl därför, utan det enda, som kan anföras från
saklig synpunkt till försvar för detta, är att det finns en hel del små ekonomiska
föreningar, som få mycket svårt att åstadkomma den kapitalbildning,
som kan anses nödvändig, om man pa detta sätt skärper beskattningen. När
herr Nordenson åberopar möjligheten för Kooperativa förbundet, som drives i
form av ekonomisk förening, att från sina bolag flytta över vinster, som eljest
skulle ha beskattats i bolagen med den högre procentsatsen, till den ekonomiska
föreningen för att undvika den starkare beskattningen, så pekar herr Nordenson
på en möjlighet, som föreligger för alla bolag, vilka äro besläktade i
rätt uppstigande led eller i sidled, att lägga vinsten där de vilja. Det kan
naturligtvis ske i syfte att vinna skattelindring. Men jag vill hoppas, att Kooperativa
förbundet skall visa sig lojalt — det är väl den största ekonomiska
förening, som har denna möjlighet — och skulle Kooperativa förbundet eller
några mera betydande andra föreningar visa sig hitta pa sadana manövrer,
skall jag vara den förste att rösta för återställande av likheten i beskattning.
Rent principiellt finns det naturligtvis; inte några goda skäl för olikheter. Jag
har efter mycket stor tvekan gått med på denna kompromiss, och den ämnar
jag vidhålla, men jag är som sagt fullt på det klara med att möjligheten där
kan missbrukas. _

Jag skall inte gå in på dispyten mellan herrar Nordenson och Heuman an -

Tisdagen den 15 juli 1947.

>Tr 35.

165

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
gående kapitalbildningen. Jag är på det klara med att principiellt kan en person
verkligen göra sig förtjänt av en förmögenhet hur stor som helst. Om ett
geni finner en idé att göra ett arbete, som förut har krävt mycket stor arbetsinsats,
försvinnande lätt, och han för utnyttjande av den idén avlönar sitt folk
lika bra som andra arbetsgivare, sä är det självklart att hans medarbetare inte
ha större anspråk till äganderätten än några arbetare vilka som helst, som
arbeta hos andra och göra skäl för sig. Det tycker jag är alldeles klart. Men,
herr Mordenson, det är i alla fall inte på det sättet, som det stora flertalet
förmögenheter kommer till. Till att börja med är patenträtten begränsad till
femton år, o. s. v.

Vad sedan beträffar skärpningen av bolagsskatten, vill jag säga att den ju
är det enda inslag av konjunkturpolitik, som förekommer i hela detta skatteförslag.
Vår konjunkturpolitik skulle ju läggas på det sättet, att under goda
tider skulle vi ta in skatter i så hög grad, att vi få möjlighet att underbalansera.
budgeten under dåliga tider respektive använda mycket pengar för att
stödja näringslivet. Det har efter min mening skett i för liten grad under denna
glänsande högkonjunktur, då alla bolag ha i medeltal minst 50 procent större
inkomster än vanligt, alldeles oberoende av avskrivningsrätten. Det är således
den del av detta komplex, som jag har haft allra lättast för att svälja.
Det förefaller kanske herr Nordenson besynnerligt, men det har jag tagit med
mycket lätt samvete. Jag erkänner att med hänsyn bland annat till dubbelbeskattningen
är 50 procent inalles i skatt — 40 procent i statsskatt och 10 procent
i kommunalskatt — en hård beskattning, men bolagen tyckas ha möjligheter
att trots priskontrollnämnden skaffa sig sådana vinster, att de måste
få stångbetsel på sig för att inte utdela så mycket att det verkar utmanande.
Jag är också på det klara med att om det kommer nedåtgående konjunkturer,
få vi vara beredda på att släppa efter på den skatten igen.

Herr Nordenson talade sedan om den där mannen, som skulle amortera sin
skuld. Han sade, att denne man skulle kunna göra det på 35 år, om han hade
10 procent i bruttovinst, innan skatterna voro betalade. Jag fick inte klart
för mig, om det var en kapitalplacerare herr Nordenson tänkte på eller en karl,
som själv skulle sköta sitt företag. I senare fallet skall han självfallet ha
lön som verkställande direktör, och det räknas ju inte in i bolagets vinst,
även om där förekommer en gräns.

Vad sedan frågan om uppfinnare beträffar, är det ett utomordentligt intressant
problem. Det har ju alltid påpekats, att en ojämn förmögenhetsfördelning
skapar mecenater och gynnare av nya idéer, och det ligger säkert någon
sanning i det. En person, som har en stor förmögenhet och är generöst
lagd, kan naturligtvis ge en uppfinnare eller en konstnär ett handtag, och
det har säkert skett mångfaldiga gånger. Det är en sak som man naturligtvis
får försöka att skaffa kompensation för, ifall det mot all rimlig förmodan
skulle gå så, att det inte skulle finnas förmögna människor längre eller
folk som förtjänar mycket pengar — de som ha stora inkomster bruka också
vara generösa eller kunna i varje fall vara det. Jag tror, att undantagen dock
äro alltför talrika. Men jag vill erinra om att just bolagens stora vinster
och den hårda beskattningen gör, att bolagen säkert äro intresserade av att
finna s. k. avskrivningsobjekt. Det kan tänkas, att om ett bolag blir erbjudet
en uppfinning inom sin bransch, svarar det: »A la bonne heure, vi riskera
ett visst belopp på detta.» Ty bolaget kan helt cyniskt resonera, som jag
hörde någon säga till mig: »Den här hårda beskattningen gör, att det inte
finns anledning att spara någonting alls.» Skall man beställa en bolagsmiddag.
säger man: »Om den kostar 1 000 eller 2 000 kronor spelar inte så stor
roll, ty vi slippa skatt på detta belopp — vi få statsanslag med ungefär

166

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
hälften!» På samma sätt kan ett bolag, som vill utnyttja en del av sina disponibla
medel, sin årsvinst, för att prova en ny idé, som kan ge betydligt mer än
10 procent i vinst, när den har mognat ut, säga, att det på det belopp som
ges ut sparar 50 procent i skatt. Detta kan kanske i någon mån kompensera
den där bristen på förläggare till uppfinnarverksamheten.

Eljest är jag som sagt på det klara med att staten bör ingripa för att
främja utvecklingen. Vi ha ju gjort visserligen blygsamma försök att understödja
t. ex. den tekniska forskningen, vi ha visst något, som heter uppfinnarnämnden
o. s. v. Nu säger kanske herr Nordenson, att staten är för valhänt
då det gäller att handskas med sådant, men är man valhänt från början
får man väl försöka få litet bättre handlag så småningom.

Herr talman! Efter det att jag har förklarat, att jag inte ämnar göra något
yrkande beträffande den reservation jag tidigare hotat att yrka bifall till,
har jag således inte något annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.

Herr Nordenson (kort genmäle): Jag framhöll, att man kunde tänka sig, att
en ekonomisk förening, som har dotterföretag i bolagsform, skulle kunna förflytta
vinsterna, så att den får dem på det mest fördelaktiga stället. Då
sade herr Björnsson, att det kunna även de stora koncernerna göra. Men alla
bolag ha ju samma beskattning, och därför blir en sådan förflyttning inte
till någon fördel för koncernen.

Herr Björnsson gjorde också en fråga beträffande det exempel, som jag
anförde. Jag hade tänkt mig, att den man jag talade om trädde in i företaget
som verkställande direktör och där fick sin lön, men vid sidan av
detta ville han intressera sig i bolaget och lånade upp ett belopp, som han
satte in i det och på vilket han sålunda skulle betala räntan. Då ville jag
få fram, vilka möjligheter han har till att öka sitt kapital. Det skulle bli
en frukt av hans eget arbete, och han skulle därigenom få den lön för sin
möda, som herr Hedman. anser vara önskvärd. Vad jag menade var, att hans
möjligheter äro ytterligt begränsade, därför att skatterna äro så pass hårda.

Vad beträffar möjligheten att använda bolagsbeskattningen såsom utjämnande
faktor vid konjunkturväxlingar, förutsättes det ju att vi få sänka
skattesatsen, och det är väl ganska tveksamt. Förut hade vi en rörlig procent,
nu är det en fast sådan, oaktat skatten är tre gånger högre än 1938.
Det står att man kan ändra procenttalet, men det är svårare att få en sänkning
genom en lagändring än genom att enbart fastställa en uttagningsprocent,
som ändå skall fastställas vid budgetregleringen. Jag tror därför inte
mycket på att vi få skatten sänkt för bolagen vid en lågkonjunktur.

Herr Björnsson (kort genmäle): Beträffande det sista medger jag att det
är svårare att få skatten sänkt än höjd. Jag känner mig dock övertygad om
att mina meningsfränder komma att stödja ett förslag om sänkning av skatten,
ifall konjunkturen, är sådan att man blir övertygad om att skatten är
för hög, och såvitt jag förstår är utskottets skrivning på den punkten rätt
klar.

Herr Nordenson talade om en man, som blev verkställande direktör. Han
skulle skaffa sig pension inte genom sin lön, som verkställande direktör utan
med en kapitalvinst på det kapital han hade insatt. Då vill jag säga, att har
han inte sett sig för, så att han får sådan avkastning av sin insats i bolaget,
att han har de 10 procent som nå den kritiska gränsen vid 50 procents beskattning,
har han helt enkelt gjort en felspekulation. Det är något som han
bör försöka undvika.

Jag har hört talas om att en ledamot av denna kammare — eftersom jag har

Tiadagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

167

Förordnings för slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
hört det i andra hand, skall jag inte nämna hans namn; han var på sin tid
verksam i bankoutskottet — tillfrågades om hur han kunde få det att gå
ihop med de låga inkomster, som han nu kunde få på kapital, när obligationsräntan
bara är 3 procent. Han svarade helt enkelt: »Jag^har inte råd
att placera mina pengar till så låg ränta, utan måste se till att fa högre ränta,
annars skulle det inte bära sig för mig.» Det visar ju också, att höga skatter
kun.na vara stimulerande för företagarviljan att placera kapital med en viss
risk, där det är stora vinstchanser men naturligtvis också förlustrisker. Jag
har hört en person påstå, att aldrig ha Sveriges jordbrukare idkat sitt jordbruk
så rationellt som när vi hade låga priser på deras produkter.^ De började
använda konstgödsel, hade bättre kultur och ordnade det bättre på olika sätt.
De måste låta kvantiteten ersätta vad som gick förlorat genom prisreduktionen.
Någonting motsvarande gäller överallt inom näringslivet.

Herr Nordenson (kort genmäle): Avsikten med att mannen lånar upp pengar
och sätter in dem i företaget är att han skall få del av den ökning av kapitalet,
som företaget undergår. Det var den som herr Heiiman talade om
och som han fann det så angeläget att de arbetande få del av. Men får han
då inte något överskott, sedan han betalat räntorna, blir det ju bara en penningväxling.

Sedan vill jag säga, att herr Björnssons synpunkter på en hög skatt som
stimulans till djärva spekulationer äro för mig ytterligare ett skäl till att
vi skola hålla låga skatter, så att inte svenska folket i gemen placerar sina
medel i mer eller mindre äventyrliga företag. Det tror jag vore ganska osunt.

Herr Hage: Herr talman! Jag har genom att väcka en motion med anledning
av den kungl. propositionen på sätt och vis köpt mig rätten att säga några
ord i denna debatt. Men den rätten skall jag endast använda under högst fem
minuter.

Jag skall inte yrka bifall till den motion nr 288, som jag har väckt. Den har
blivit enhälligt avstyrkt av utskottet, och det tjänar naturligtvis ingenting till
att då göra ett yrkande. Men jag skall be att få framföra mina synpunkter
på ett annat spörsmål, som man har snuddat vid i denna debatt. Jag vill säga,
att den ståndpunkt och den motivering, som utskottet har presterat i den
frågan, är en av orsakerna till att jag för min del kommer att yrka bifall
till utskottets förslag.

Jag representerar här i riksdagen en bygd, där det finns ett mycket stort
antal kommuner —• ja, det gäller nästan alla kommunerna där •— för vilkas
invånare kommunal- och landstingsskattens storlek har större betydelse än
statsskattens. För den stora massan av kommuner torde det väl också förhålla
sig på det sättet. Därför vill jag säga, att jag har en liten aning om att när
nu folk skall konstatera, vad den nu utlovade nedsättningen betyder för den
samlade skatten, så komma en del människor att bli besvikna, därför att det
ju kan inträffa, att både kommunal- och landstingsskatten gå upp samtidigt,
så att den vinst, som de göra genom nedsättningen av statsskatten, elimineras,
och på det sättet blir det ingen vidare behållning av det hela. Men trots detta
är det ju givet att man skall ta vad man får, och från den utgångspunkten bör
man inte på något sätt kritisera det förslag, som nu föreligger från utskottet,
utan ta det såsom varande det som för tillfället är möjligt att nå, under förhoppning
att vi så fort som möjligt skola få en lagstiftning, som innebär en
nedsättning av kommunalskatten, vilket iir det väsentliga och det mest betydelsefulla
för den stora massan av kommuner i detta land.

När det gäller spörsmålet om kommunalskattens nedsättning, måste jag

168

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
konstatera att propositionen och utskottsutlåtandet -— d. v. s. den socialdemokratiska
linjen — ha en sympatisk inställning- härtill, medan däremot hela
den borgerliga sidan åtminstone inte vid detta tillfälle har visat något intresse
härför.

Jag vill här peka på ett uttalande, som har gjorts i denna debatt av bl. a.
herr Sjödahl. Han sade någonting om — och det har upprepats vid något tillfälle
av finansministern — att i fall vi med denna skattereform, som nu givetvis
kommer att bifallas, få in mera pengar än vad vi behöva depensera,
bör man även undersöka och överväga möjligheterna att använda någon del av
de pengar, som bli över, till att sätta ned kommunalskatten, och då menade
han väl främst kommunalskatten i de skattetyngda kommunerna. Gentemot
denna inställning har hela den borgerliga sidan på sätt och vis sagt: »Det
intressera vi oss inte för. Vi äro främst intresserade av att minska uttaxeringen
av statsskatten och på det sättet åstadkomma fördelar för de burgna
i samhället och för storkapitalet. Vi äro inte intresserade av att göra någonting
för att få ned kommunalskatten.»

Om jag går upp i en valdebatt eller på något annat sätt kommer att yttra
mig i de kommuner, där man särskilt är intresserad av att kommunalskatten
sättes ned, kommer jag alltså att helt enkelt säga: »Det är tydligt och klart
att ni böra rösta med det socialdemokratiska partiet, eftersom det är det parti,
som vill hjälpa er att sätta ned kommunalskatten.» Det är inte demagogi, utan
det är en sanning, som kan bestyrkas med de riksdagshandlingar, som föreligga
här, och av den debatt, som har förekommit i kammaren.

Det är en av de orsaker, som göra att jag för min del måste med övertygelse
rösta för det föreliggande utskottsbetänkandet, varigenom jag tror mig kunna
gagna ett av mina prmterea censeo-yrkanden, som jag vid upprepade tillfällen
har framfört, nämligen att de skattetyngda kommunerna böra hjälpas fortast
möjligt, så att de få lägre skatt. Det är i detta fall en mycket avgörande synpunkt
för mig.

Sedan har jag antecknat ytterligare en hel del saker, men när jag nu har
lovat att uppehålla kammaren endast fem minuter, skall jag inskränka mig
till en liten retrospektiv betraktelse -— en blick bakåt i tiden.

Jag började syssla med politik mycket tidigt, redan under gymnasietiden.
Sedan har jag fortsatt, och jag blev så småningom frisinnad. Jag kommer ju
inte direkt från arbetarklassen, och det var så vanligt på den tiden, att man
gick vägen över det frisinnade partiet till det socialdemokratiska. Under min
frisinnade tid var jag till och med sekreterare i en frisinnad organisation i
Norrbotten, och jag kunde alltså följa med i politiken. Mitt minne sviker mig
nog inte, om jag säger, att när, som det hette på den tiden, »den samlade vänstern»,
där det frisinnade partiet var det ledande, stormade fram i detta land
i seklets morgon för att slå ned högern och kasta den från makten och härligheten
— vilket ju också lyckades så småningom — var ett av de fältrop, under
vilka man gick fram: »Vi skola överhuvud taget övergå till att i största
utsträckning tillämpa den direkta beskattningen och inte den indirekta.» Det
var en allmän uppfattning inom vänsterpartierna, även inom det frisinnade partiet.
Jag ställer detta faktum mot den ståndpunkt, som det frisinnade partiet
nu intar. Det är, såvitt jag förstår, en mycket avsevärd förskjutning.

Jag kommer ihåg, hur jag själv en gång, sedan jag blivit socialdemokrat,
deltog i en debatt med en norrlandsliberal, som var en ledande man i andra
kammaren. Han framförde -— jag vill säga det särskilt med anledning av ett
yttrande här av herr Bergvall och även ett av herr Wetter — den uppfattningen:
»Vi behöva inte gå socialiseringsvägen för att nå det mål, som det socialdemokratiska
partiet syftar till, d. v. s. en begynnande utjämning av förmögenhe -

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

169

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt in. m. (Forts.)
ter och inkomster inom samhället. Vi kunna gå skattevägen.» Vi kunna använda
beskattningen — och det bör ske •— även till att justera- om i samhället
med avseende på inkomsterna. Herr Bergvall har ju förklarat, att han inte
under några förhållanden vill vara med om det. Men det var just en gammal
frisinnad uppfattning och vänsteruppfattning, att man kunde göra detta. Jag
får för min del säga, att den ståndpunkt, som det socialdemokratiska partiet
här inta,ger, i stort sett överensstämmer med denna gamla vänsteruppfattning
om skattelagstiftningen.

Jag har ju varit med länge och har kunnat följa med de här sakerna under
alla dessa år, jag slutar med att säga: även om jag i denna dag alltjämt vore
frisinnad, skulle jag rösta för utskottets föreliggande förslag, till vilket jag
ber att få yrka bifall.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag skulle endast vilja råda herr Hage att,
när han driver sin politiska agitationsverksamhet i sina bygder, han försöker
utöka sina sanningar genom att tala om, att det väl i allmänhet i Sveriges kommuner
torde vara just högergruppen inom respektive fullmäktige, som strävar
efter att få kommunalskatterna på en lägre nivå än hans partivänner vilja.
Han kan komplettera sin i övrigt kanske motiverade tankegång med denna
sak, som också är sann,.

Emellertid var det givetvis inte för att säga detta, som jag begärde ordet,
herr talman, utan i första hand för att göra en deklaration. Utskottet har gjort
den ändringen i propositionen, att de ekonomiska föreningarna skulle slippa
undan med en lägre skattesats än bolagen. Jag har under den bästa delen av
mitt liv arbetat just för de ekonomiska föreningarnas tillkomst och förkovran,
men jag måste säga, att jag anser denna skillnad i skattesatsen vara osympatisk.
Det kan inte vara riktigt att en viss företagsform på den politiska vägen
skaffar sig en fördel, varigenom konkurrensförhållandena snedvridas. Jag anser
det snarare här vara en belastning för de ekonomiska föreningarna — i den
mån de äro affärsföretag, vilket de flesta ju äro — att de på detta sätt ha
blivit gynnade. Jag tycker för min del, att detta är oriktigt, lika väl som jag
givetvis finner det oriktigt att skattesatsen för bolagen höjes till 40 procent.
Ty vad blir det annat än, en ny omsättningsskatt?

Jag begärde ordet också för att tala om det dyrortsgraderade ortsavdraget.
Även om jag inte gillar allt som står skrivet i reservationen nr III, kommer
jag för min del att ansluta mig till dess yrkande, i fall vederbörande reservant
kommer att yrka bifall till denna reservation. Det är inte nödvändigt att
ha ortsgradering i så många olika avseenden som nu.

Slutligen, herr talman, skall jag bara meddela, att jag har gjort den reflexionen,
att man har talat om pengar och miljoner för mycket och om hur mycket
den och d.en får behålla. När de företagare, som ha familjeföretag — av sådana
är mitt hemlandskap uppfyllt •— komma att få kontakt med skattereformen,
komma de inte att tänka på pengarna såsom det avgörande, utan de resonera
som så, att förmögenhetsbeskattningen går till något mer än en månadsavlöning
i företagets drift. Beskattningen ökar alltså omkostnadsposten med lika
mycket som eu månadsavlöning. Därigenom belastar den företagen, och det
minskar deras möjligheter att i fortsättningen höja lönerna och ökar kanske behovet
av att låna upp kapital, som sedan tynger företagen med räntorna. Vid
ett arvfall resonera barnen på följande sätt: »Nu tar staten alla maskinerna,
hela rörelsekapitalet och en tredjedel av fabriken.» När det gäller en större
gård, som jag väl känner till, säga de: »Nu tar staten alla hästar och kor,
alla maskiner och redskap och hela rörelsekapitalet, och dessutom ungefär en
fjärdedel av den hittills obelånade delen av fastigheten. Hur skola vi kunna

170

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
behålla gården?» Så resonera de som syssla med den dagliga produktionen. Det
är deras reaktioner, som kanske blir det väsentliga vid bedömandet av verkningarna.

Då frågar man sig: har det någon betydelse att man skall överlämna det och
det till staten, som det talas om här? Jo. det betyder, att när utvecklingen
har gått tillräckligt långt, blir det en omläggning till statsföretag. De större
och medelstora familjeföretagen ha svårt att undgå detta, ty hellre än, att försöka
dela upp ett företag, som det kanske inte går att dela, lämna de inteckningar
till staten, och snart äro företagen i statens ägo. Jag tror, att de som
bli berörda av skattereformens verkningar i praktiken komma att tänka på
detta sätt.

Jag har endast velat tillägga detta, när jag ändå hade ordet för att avge
mina andra deklarationer.

Herr Hage (kort genmäle): Herr talman! Jag hade litet svårt att höra vad
herr Mannerskantz svarade, när han nämnde mitt namn, men jag fick den uppfattningen,
att han menade, att det främst var högern som hade sökt att
hålla tillbaka kommunalskatten. Det är mycket möjligt, att det är så, men man
kan hålla kommunalskatten nere på olika sätt. Om man gör det genom att neka
att ge nyttiga och nödvändiga anslag, är det ju inte mycket vunnet därmed.
Det är naturligtvis bättre, om man kan lämna ett stort statsbidrag till skattetyngda
kommuner, så att dessa kunna sänka kommunalskatten eller hålla den
inom rimliga gränser och samtidigt ge anslag till nyttiga och nödvändiga ändamål.

Herr Sandler: Herr talman! Jag önskar också, liksom herr Mannerskantz, att
ur synpunkter, som föga ha berörts i denna debatt, få göra en deklaration.
Den ansluter sig till mitt anförande vid remissen här i kammaren av skatteförslaget.
Jag gjorde då vissa reflektioner och framställde till utskottet några
önskemål. I förväntan på ytterligare beredning genom utskottet intog jag en
avvaktande hållning. Såvitt angår de punkter jag berörde, innebär utskottsarbetet
intet framsteg utöver propositionen. Jag har därför icke anledning
att justera de reflexioner jag tidigare gjort. Dem skall jag icke nu upprepa.
Jag begränsar mig till framställda önskemål. I vad mån de varit föremål
för utskottets uppmärksamhet vet jag ej. I ett stycke, som hänför sig till
folkpartimotionen, berör utskottet visserligen med lätt hand en huvudpunkt
bland det jag vid remissen bad utskottet överväga. Därtill återkommer jag.

Först konstaterar jag, att utskottsutlåtandet icke redovisar någon prövning
av det förmögenhetsförvaltningsproblem, som kvarlåtenskaps skatten
framkallar.

Jag anhöll vid remissen, att utskottet ville granska legitimiteten av att indra
förmögenhet i syfte att nedsätta inkomstbeskattning och konsekvenserna av
detta syftes sanktionerande. Något spår av en sådan granskning har jag icke
funnit i det föreliggande utlåtandet. Men väl skymtar tanken att en sådan förmögenhetsindragning
kan ifrågasättas jämväl för att ersätta kommunalskatt.
Saken är i princip denna: i stället för att täcka det allmännas årsutgifter
ur folkhushållets årsinkomst disponerar man en del av samhällets förmögenhetsstock.
Jag finner detta vara ett allvarligt steg, som kräver annan motivering
än att pengarna behövas. Att- utan vidare sanktionera detta motiv för
en förmögenhetsindragning har med sig betänkliga konsekvenser. För mig är
utskottets likgiltighet på denna punkt förklarlig endast från den utgångspunkten,
att utskottet icke finner något principiellt skiljaktigt i att disponera
inkomst eller att disponera förmögenhet: pengar som pengar. Detta be -

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

171

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
kräftas av det utskottsresonemang, som föres på s. 81 angående användningen
av disponerad förmögenhet.

Härmed kommer jag till det viktigaste i min erinran och hemställan under
remissdebatten, då jag som min mening angav, att skattekällan indraget kapital
bör vara en till vissa slag av utgifter bunden intäkt. Detta i anslutning
till de förutsättningar, under vilka jag som socialist anser förmögenhetsindragning
fullt motiverad.

Utskottet påpekar, att det redan finns utgifter på driftbudgeten, som kunna
anses vara kapitalinvesteringar. Detta är icke nytt, vare sig för mig eller
andra, det är en upplysning, icke en motivering för förslaget. Detta utmynnar
alls icke i förord för en sådan redovisning i budgeten, varigenom klart
framgår, till vilka ändamål den föreslagna förmögenhetsbeskattningen användes.
Resonemanget kan dessutom icke ha tillämpning på en alldeles ny skatt
som kvarlåtenskapsskatten. Det kulminerar för övrigt i uttalandet, att samma
erinringar som i fråga om kvarlåtenskapsskatten kunna göras i fråga om
varje annan skatt, betald av medel som eljest skulle blivit kapitalbildande.
Summa summarum: andra skatter drabba en potentiell kapitalbildning, den
här en faktisk, det måtte väl vara hugget som stucket. Tydligare kan man
knappast säga ut, att man icke ser någon principiell skillnad mellan disposition
skattevägen av inkomst och sådan disposition av förmögenhet.

Jag var en gång med på en begravning av en ung pojke. Prästen tröstade
föräldrarna så sägande: om pojken hade levat, kunde han ha blivit en förbrytare.
Föräldrarna blevo mycket ledsna. De funno ingen tröst i det prästen
antydde kunde ha skett. Jag läser utskottsutlåtandet på denna punkt så, att
jag inte skall vara ledsen för att man lägger inkomster och förmögenheter i
en pott utan åtskillnad, ty inkomst kunde ju ha blivit kapital. Men då jag
liksom föräldrarna till pojken tycker, att det är skillnad mellan det faktiska
och det blott potentiella, blir jag ledsen i alla fall.

Jag finner beklagligt, att utskottet trott sig komma från ett allvarligt problem
på ett så enkelt sätt. Jag betraktar det som en avgörande brist i hela
detta ärendes beredning, att den av mig antydda problemställningen undanskjutits
såsom saknande intresse.

Den princip jag velat framhålla — och vars tilllämpning jag är fullt medveten
om icke klaras i en handvändning — är givetvis tillämplig på alla
de tre slag av förmögenhetsbeskattning, som innebära, att delar av samhällets
förmögenhetsstock ställas till statens förfogande. Det framträder dock mest
pregnant och även kvantitativt mest påtagligt i fråga om den helt nya kvarlåitenskapsskatten.
För att markera min principiella inställning finner jag
tillräckligt att begränsa ställningstagandet till denna.

Jag anser det viktigt att vid dess införande hävda principen, att skattepolitiken
bör i fråga om användningen göra åtskillnad mellan att disponera
över folkhushållets löpande inkomster och att disponera över dess ur inkomsterna
utfällda förmögenhet. Jag anser, med tanke på framtiden, särskilt viktigt,
att detta blir hävdat från socialistisk utgångspunkt. Undanskjutandet
av hela detta problem är för mig en så allvarlig brist, att jag i nuvarande läge
och främst av nu angivna skäl icke kommer att ge min röst för kvarlåtenskapsskatten.
I fråga om förefintliga reservationer anmäler jag min sympati
för den av herrar Björnsson och Sundström i Skövde avgivna.

Herr Bär?, Jolian: Herr talman! Bara några få ord. Inom utskottet har
resonerats efter olika linjer för att kunna få fram någonting som gav uttryck
åt i huvudsak den uppfattning, som herr Sandler har förordat här. Även om

172

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

F örordningsf örslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
man inte har samma känsla som herr Sandler för skillnaden mellan intjänt
kapital, som skulle ha kunnat placeras i förmögenhet, och kapital, som verkligen
är undansatt, har man i varje fall liksom en större ovilja mot att fa
något av vad man kallar en undanställd förmögenhet än att ta av det man
har i portmonnän. Om jag t. ex. får en inkomst på 500 kronor i form av låt
mig säga riksdagsarvode och hinner gå till banken med beloppet, är det förmögenhet,
men infaller skatteperioden, medan jag bär det i fickan, är det inte
längre förmögenhet. Oaktat detta har jag en förnimmelse av att vad herr
Sandler talat om är någonting som påverkar människorna, och denna påverkan
är ju av godo, då den leder till att de inte i onödan ta av de slantar, som
de ha lagt undan.

Jag begärde under utskottsbehandlingen att från finansdepartementet få
en uppgift på de utgifter, som påtagligen inte äro vanliga driftskostnader,
men som finnas på driftsbudgeten och som i statens hand äro av kapitalbildande
natur. Jag fick inte några definitiva siffror -—■ det har varit bråttom
att få utskottets arbete klart — men jag fick en uppgift, som pekade hän
mot minst 40 miljoner kronor, och jag lät nöja mig med det. Annars skulle
jag ha hållit på att i betänkandet hade gjorts något uttalande, som hade hävdat
en synpunkt av ungefär ''samma art som den herr Sandler har givit .‘till
känna.

Jag vill inte förorda, att man avsätter medel på samma sätt som man förut
gjort exempelvis till rusdrycksmedelsfonden. Man skulle ha medlen i ett särskilt
fack, som man inte fick röra annat än för vissa ändamål. Jo, pytt gjorde
man det! Vi ha en annan sådan där ficka — jag tänker på bilskattemedlen.
Jag är tämligen övertygad om att det inte dröjer så länge, förrän
man kommer underfund med att det inte är någon större nytta eller välsignelse
med att ha en sådan åtskillnad. Man skulle kunna tänka sig, att
skattemedel, som tagas av förmögenheten, lades för sig eller redovisades för
sig för att användas för speciella ändamål. Jag är för litet erfaren bokföringsmänniska
för att kunna säga, om det tjänar något till, men den tankegång,
som ligger bakom det hela, vill jag för min del rekommendera.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på godkännande av det nu föredragna
lagförslaget samt vidare därpå att detsamma skulle avslås; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Nu föredrogs

Utskottets under 2) upptagna förslag till förordning om statlig inkomstskatt.

1-7 §§.

Godkändes.

8 § jämte därtill hörande tabell.

I denna paragraf var 1 mom. så lydande:

Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret,
äger, med undantag varom nedan närmare förmäles, att å den
taxerade inkomsten åtnjuta statligt ortsavdrag, vars storlek bestämmes med
hänsyn till de ortsgrupper, som angivas i 48 § 1 mom. kommunal skattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

173

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
i ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp II 2 625 kronor, i ortsgrupp III 2 750
kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig
anställd, äger, därest han varit ogift (varmed i denna paragraf jämställes
änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till
allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta statligt ortsavdrag med belopp som
i föregående stycke sägs.

1 ortsgrupp III 1 800 kronor, i ortsgrupp IV 1 900 kronor och i ortsgrupp V

2 000 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för vilket allmänt
barnbidrag utgått men vilket icke stått under hans vårdnad, äger han,
därest han helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta ortsavdrag
efter vad i detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige icke levt tillsammans
med den som har vårdnaden om barnet.

För annan skattskyldig än i andra, tredje och fjärde styckena sagts (ensamstående)
bestämmes det statliga ortsavdraget på sätt framgår av en vid
denna förordning fogad tabell. Då den taxerade inkomsten uppgår till i ortsgrupp
I minst 10 600 kronor, i ortsgrupp II minst 10 700 kronor, i ortsgrupp
III minst 10 800 kronor, i ortsgrupp IV minst 10 900 kronor och i ortsgrupp
V minst 11 000 kronor, åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortsavdrag.

I den av herr Näsgård in. fl. avgivna, med III betecknade reservationen
hade för ifrågavarande moment föreslagits följande avfattning:

Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret,
äger, med undantag varom nedan närmare förmäles, att å den taxerade
inkomsten åtnjuta statligt ortsavdrag med belopp som i det följande angives.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans
med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med 2 750 kronor.

Skattskyldig, som---(—utskottet)---stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregående
stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt
eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för vilket rätt
till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag med 1 800 kronor.
Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för vilket allmänt barnbidrag
utgått men vilket icke stått under hans vårdnad, äger han, därest han
helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta ortsavdrag efter vad i
detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige icke levt tillsammans med
den som har vårdnaden om barnet.

Därjämte hade reservanterna förordat viss ändrad lydelse av den till paragrafen
hörande tabellen.

174

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Herr Näsgård: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr III.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu förevarande
paragrafen jämte därtill hörande tabell samt vidare därpå att förslaget i
nämnda delar skulle godkännas med de ändringar, som förordats i den av herr
Näsgård m. fl. vid betänkandet avgivna, med III betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på godkännande
av utskottets förslag i angivna delar, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Näs gård begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 8 § jämte därtill hörande tabell i bevillningsutskottets
i betänkande nr 50 framlagda förslag till förordning om statlig inkomstskatt,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes förslaget i nämnda delar med de ändringar, som förordats
i den av herr Näsgård m. fl. vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Näsgård begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 34.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

9 §.

Godkändes.

10 §.

Denna paragraf var så lydande:

1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon
och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av i nästföljande
stycke angivna grundbelopp.

Grundbeloppet utgör:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 1 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten;

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

175

Förordning sf förslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
när den beskattningsbara inkomsten överstiger

1 000	men	icke	2 000 kr.	100 kr. för	1 000 kr. och 11 % av återstoden
2 000	»	J>	3 000	3»	210			2 000	>	>	12% »
3 000		y>	4 000	2>	330	2>		3 000	2>		14 % »	>
4 000	$	T>	6 000	2>	470	2		4 000	2>	2>	16 % »	2>
6 000	»		8 000	»	790	»		6 000	2>		18 % >
8 000	3>	»	10 000	>	1 150	3>	>	8 000	»	*	20% »
10 000	»	T>	12 000		1 550	»	»	10 000		1	24 % »
12 000		2>	14 000		2 030		2>	12 000	2>	>	28 % »	»
14 000	>	»	16 000	>	2 590		2>	14 000	»	T>	32 % »
16 000	>		20 000		3 230	»	2	16 000	2>		36 % »	2>
20 000		2>	30 000	»	4 670	2>	»	20 000	>		40 % »
30 000		2>	40 000	»	8 670	»		30 000		3>	45 % »	>
40 000	2>	Tf	60 000	2>	13 170			40 000		2>	50% »	2-
60 000	>	»	100 000	»	23 170	Tt	>	60 000		>	55 % »	>
100 000			200 000	It	45 170	2>		100 000		2>	60 % »
200 000	kr.				105 170	1	3>	200 000	2>		70% »	>

Ändå att statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 procent av
grundbeloppet, må likväl icke den å någon del av den beskattningsbara inkomsten
belöpande skatten uppgå till högre belopp än som motsvarar 70 procent
av denna inkomstdel.

Med familjestiftelse avses i denna förordning stiftelse, som enligt de för
densamma gällande stadgar har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss
familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen.

2 mom. Den statliga inkomstskatten utgör:

a) för svenska aktiebolag, svenska försäkringsanstalter som icke äro aktiebolag,
sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa samt sådana utländska juridiska
personer som, ej beskattas enligt 1 mom.:

fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten, i den mån skatten icke
skall beräknas enligt c) här nedan;

b) för svenska ekonomiska föreningar, Sveriges allmänna hypoteksbank,
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan
och bostadskreditföreningar:

trettiotvå procent av den beskattningsbara inkomsten;

c) för försäkringsanstalter, i den mån de driva livförsäkringsrörelse:

tjugufem procent av den beskattningsbara inkomsten; samt

d) för andra skattskyldiga än dem som avses i 1 mom. eller under a), b)
eller c) här ovan:

femton procent av den beskattningsbara inkomsten.

Vid tillämpningen av bestämmelserna under a) och c) här ovan skall iakttagas
att, därest försäkringsanstalt driver jämväl annan försäkringsrörelse än
livförsäkringsrörelse, skatten skall beräknas enligt c), såvitt angår svensk
anstalt, allenast beträffande den del av anstaltens beskattningsbara inkomst
som efter förhållandet mellan den i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamheten
hänförliga nettointäkten och anstaltens sammanlagda
nettointäkt belöper å livförsäkringsrörelsen och, såvitt angår utländsk anstalt,
allenast i fråga om den del av nämnda inkomst som efter förhållandet mellan
den skattepliktiga nettointäkten av livförsäkringsrörelsen.och anstaltens sammanlagda
skattepliktiga nettointäkt av försäkringsrörelse belöper å livförsäkringsrörelsen.

176

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

För ordnings för slag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

I den av herrar Elon Andersson och Sandberg vid betänkandet avgivna, med
I betecknade reservationen hade för paragrafen påyrkats följande lydelse:

1 mom. Statlig inkomstskatt — — — (= utskottet) — — — angivna
grundbelopp.

Grundbeloppet utgör:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 1 000 kronor: 10 procent
av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

1 000 men

icke

2 000

kr.: 100

kr.

för

1 000

kr.

och 11 % av återstoden;

2 000

3 000

» : 210

2 000

12 %

» ;

3 000

4 000

> : 330

3 000

14 %

4 000

6 000

» : 470

4 000

16 %

» ;

6 000

8 000

» : 790

6 000

18 %

1 ;

8 000

10 000

» : 1 150

8 000

20 %

» ;

10 000

14 000

» : 1 550

10 000

24 %

» ;

14 000

18 000

»: 2 510

14 000

28 %

» ;

18 000

24 000

» : 3 630

18 000

32 %

» ;

24 000

30 000

» : 5 550

24 000

34 %

» ;

30 000

40 000

»: 7 590

30 000

40 %

» ;

40 000

60 000

» : 11 590

40 000

45 %

» ;

60 000

100 000

» : 20 590

60 000

50 %

^ i

100 000

kr.

: 40 590

100 000

60 %

Med familjestiftelse---(= utskottet)---ekonomiska intressen.

2 mom. Den statliga inkomstskatten utgör:

a) för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkrings
anstalter som icke äro aktiebolag, sparbanker, sparbankernas säkerhetskassa,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar
samt sådana utländska juridiska personer som ej beskattas enligt 1 mom.:

trettiotvå procent av den beskattningsbara inkomsten, i den mån skatten icke
skall beräknas enligt b) här nedan;

b) för försäkringsanstalter, i den mån de driva livförsäkringsrörelse:

tjugufem procent av den beskattningsbara inkomsten; samt

c) för andra skattskyldiga än dem som avses i 1 mom. eller under a) eller b)
här ovan:

femton procent av den beskattningsbara inkomsten.

Vid tillämpningen av bestämmelserna under a) och b) här ovan skall iakttagas
att, därest försäkringsanstalt driver jämväl annan försäkringsrörelse än
livförsäkringsrörelse, skatten skall beräknas enligt b), såvitt angår svensk
anstalt, allenast beträffande den del av anstaltens beskattningsbara, inkomst
som efter förhållandet mellan den i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamheten
hänförliga nettointäkten och anstaltens sammanlagda
nettointäkt belöper å livförsäkringsrörelsen och, såvitt angår utländsk anstalt,
allenast i fråga om den del av nämnda inkomst som efter förhållandet mellan
den skattepliktiga nettointäkten av livförsäkringsrörelsen och anstaltens sammanlagda
skattepliktiga nettointäkt av försäkringsrörelse belöper å livförsäkringsrörelsen.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

177

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Herr Strand: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa om godkännande av
bevillningsutskottets förslag till lydelse av 10 § i förordningen om statlig
inkomstskatt med den ändring däri, att ordet »sparbanker» i 2 mom. a) utgår
och insattes i stället i 2 mom. b) omedelbart efter orden »ekonomiska föreningar».

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den
reservation till utskottsutlåtandet, som är betecknad med I).

Herr Domö: Herr talman! Sedan högerpartiets yrkande om avslag på propositionen,
förnyad utredning och provisoriska skattelättnader nu avslagits,
kommer högergruppen att i kommande voteringar rösta för enligt dess åskådning
minst skadliga förslag.

Detta innebär naturligtvis icke, att gruppen övergivit sin principiella uppfattning
eller kompromissat med sina ståndpunkter utan endast att den enligt
parlamentarisk praxis med sina röster stöder de bästa bland kvarstående
yrkanden.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den under behandling varande paragrafen yrkats l:o) att densamma
skulle godkännas enligt utskottets förslag; 2:o) att paragrafen skulle
godkännas med den lydelse, som påyrkats i den av herrar Elon Andersson och
Sandberg vid betänkandet avgivna, med I betecknade reservationen; samt 3:o),
av herr Strand, att paragrafen skulle godkännas med den ändring, att det i
2 mom. a) förekommande ordet »sparbanker» utelämnades och i stället infördes
i 2 mom. b) näst efter orden »svenska ekonomiska föreningar».

Vidare yttrade herr talmannen: Då det av herr Strand framförda yrkandet
endast har avseende på frågan, huruvida det i 2 mom. a) förekommande ordet
»sparbanker» skall inplaceras i nämnda moment eller i 2 mom. b), framställer
jag nu först propositioner beträffande 10 § med det förbehåll, att,
därest utskottets förslag godkännes, kammaren senare skall fatta särskilt beslut
angående placeringen av ordet »sparbanker». •

Först skiljes alltså mellan utskottets förslag och reservationen I, och om
utskottets förslag därvid segrar, har kammaren därefter att fatta särskilt
beslut angående sparbankerna.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner, först på godkännande av ifrågavarande
paragraf med angivna förbehåll samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som påyrkats i herrar Elon Anderssons och
Sandbergs reservation; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande med berörda förbehåll, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Elon, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 10 § i bevillningsutskottets i betänkande nr 50 framlagda
förslag till förordning om statlig inkomstskatt med det förbehåll, att, därest

Första hammarens protokoll 1947. Nr 85. 12

178

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)
paragrafen godkännes, särskilt beslut likväl skall fattas angående placeringen
av det i 2 mom. förekommande ordet »sparbanker», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, som påyrkats i
den av herrar Elon Andersson och Sandberg vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu början omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Andersson, Elon, begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösternahava
utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 38.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på godkännande av
utskottets förslag angående placeringen av det i 2 mom. av förevarande paragraf
förekommande ordet »sparbanker» samt vidare enligt herr Strands yrkande;
och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på godkännande
av utskottets förslag i nu berörda del, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller bevillningsutskottets förslag angående placeringen av ordet
»sparbanker» i 10 § 2 mom. av utskottets förevarande förordningsförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Strands yrkande, att ordet »sparbanker» skall utgå
ur 2 mom. a) och införas i 2 mom. b) näst efter orden »svenska ekonomiska föreningar».

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Återstående delar av ifrågavarande förordningsförslag.

Godkändes.

Utskottets under 3) upptagna förslag till förordning om statlig förmögenhetsskatt.

]—10 §§ jämte till nämnda paragrafer hörande anvisningar och tabeller.

Godkändes.

11 §.

På framställning av herr talmannen heslöts att förevarande paragraf skulle
företagas till avgörande momentvis.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

179

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

1 mom.

Detta moment lydde:

Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo, utländskt
bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse
utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor: sex
promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
30 000 kronor, dock lägst en krona;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr.: 420 kr. för 100 000 kr. och 10 °/oo av återstoden;
150 000 » » 200 000 > : 920 » » 150 000 » » 12 o/oo > > ;

200 000 > » 300 000 » : 1520 > » 200 000 » » 15 °/oo » » ;

300 000 kr. : 3 020 > » 300 000 » » 18 °/oo » »

I den av herrar Elon Andersson och Sandberg avgivna, med I betecknade reservationen
hade föreslagits, att ifrågavarande moment skulle erhålla följande
avfattning:

Statlig förmögenhetsskatt---(= utskottet)---familjestiftelse

utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 50 000 kronor: fyra
promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
30 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

50 000 men icke 100 000 kr: 80 kr. för 50 000 kr. och 6 °/oo av återstoden;

100 000 » » 150 000 » : 380 » » 100 000 > » 7 °/oo » >

150 000 » > 200 000 » : 730 » » 150 000 » » 8 °/oo » » ;

200 000 » ■ > 300 000 » : 1 130 » » 200 000 » * 10 °/oo » > ;

300 000 kr. : 2 130 > » 300 000 » » 12 °/oo > >

I den av herr Näsgård m. fl. anförda, med IV betecknade reservationen hade
för samma moment påyrkats följande lydelse:

Statlig förmögenhetsskatt — — — (= utskottet)---familjestiftelse

utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 50 000 kronor: fem
promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger
30 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

50 000 men icke

100 000 » »

150 000 » »

200 000 »

300 000 > »

1 000 000 kr.

100 000 kr
150 000 >
200 000 »
300 000 »

1 000 000 »

: 100 kr. för

: 400 > »

: 750 » »

: 1 150 » »

: 2 150 > »

: 10 550 i» »

50 000 kr. o. 6 %o
100 000 » 5 7 °/oo

150 000 » » 8 °/oo

200 000 » »10 °/oo

300 000 » »12 °/oo

1 000 000 » »14 °/oo

av återstoden -

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag hemställer om bifall till den i betänkandet
med I betecknade reservationen.

Herr Näsgård: Herr talman! Jag hemställer om bifall till den med IV betecknade
reservationen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag hemställer om bifall till Utskottets förslag.

180

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordningsförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att det nu föredragna momentet skulle godkännas enligt
utskottets förslag; 2:o), av herr Andersson, Elon, att nämnda moment
skulle godkännas med den lydelse, som föreslagits i den av honom och herr
Sandberg avgivna, med I betecknade reservationen; samt 3:o), av herr Näsgård,
att momentet skulle godkännas med den avfattning, som förordats i den
av honom m. fl. anförda, med IV betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets förslag till
momentets lydelse vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Elon, begärde votering, i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Elon Anderssons yrkande.

Herr Näsgård äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående 11 § 1 mom. i
bevillningsutskottets i betänkande nr 50 framlagda förslag till förordning om
statlig förmögenhetsskatt antager bifall till herr Elon Anderssons yrkande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Näsgårds yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

J Ui — 55;

Nej — 56.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 11 § 1 mom. i bevillningsutskottets i betänkande nr 50
framlagda förslag till förordning om statlig förmögenhetsskatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda moment med den lydelse, som förordats i
den av herr Näsgård m. fl. vid betänkandet avgivna, med JV betecknade reservationen.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

181

Förordning sförslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen förklarade, att enligt haPs
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Näs gård begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 54.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

2 mom.

Godkändes.

Återstående delar av förevarande förordnings förslag.

Godkändes.

De under 4)—6) upptagna för fattnings för slagen.

. Godkändes.

Utskottets under 7) upptagna förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt.

Såsom förut omnämnts hade i den av herr Näsgård m. fl. avgivna, med Vi
betecknade reservationen hemställts, utom annat, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 212 måtte besluta att avslå förslaget till
förordning om kvarlåtenskapsskatt.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! I anslutning till det yrkande, som framställts
i reservationen nr I, ber jag att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Näsgård: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen
nr Y.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på
godkännande av samt vidare på avslag å det under behandling varande förordningsförslaget;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på förordningsförslagets godkännande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Elon, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner det av bevillningsutskottet i betänkande nr 50 framlagda
förslaget till förordning om kvarlåtenskapsskatt, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Yinner Nej, avslås nämnda förordningsförslag.

182

Nr 85.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Förordnings förslag om statlig inkomstskatt m. m. (Forts.)

Då emellertid herr Andersson, Elon, begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 56.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Det under 8) upptagna förordnings förslag et.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å författningsförslagen.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Slutligen gjordes enligt de yrkanden, som under den tidigare överläggningen
framställts beträffande utskottets yttrande under rubriken »Allmänna synpunkter
på förslaget», propositioner, först på godkännande av detta yttrande
samt vidare på godkännande av den av herr Näsgård m. fl. vid betänkandet
avgivna, med VI betecknade reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Herr Domö erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Då enligt min
uppfattning de nu fattade besluten icke blott i väsentliga delar strida mot
vedertagna rättsgrundsatser utan även genom sin återverkan på arbetshåg,
sparvilja och företagarlust äro ägnade att hålla tillbaka välståndsutvecklingen
i vårt land, till skada inte bara för dem, av vilka nya offer nu krävas,
utan för hela vårt folk, ber jag att till kammarens protokoll få anteckna min
reservation mot beslutet.

I herr Domös yttrande instämde herrar Ewerlöf, Nordenson och Wistrand,
fröken Andersson samt herrar Beck-Friis, Herlitz, Gunnar Andersson, Axel
Ivar Anderson, Ekströmer, Johan Bernhard Johansson, Löthner, Hagman,
Mannerskantz, Carl Sundberg, Wehtje, Carl Eric Ericsson, Arrhén, Isaksson,
Björkman, Velander, Ragnar Bergh och Lundgren.

Ang. begräns. Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 51, i anledning av

"f"vism fält* Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om begränsning i vissa
fall av skatt till staten på grund av 1948 års taxering, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

I detta betänkande hade utskottet hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 299 samt med avslag å motionen 1:193 av herr Beck-Friis, antaga vid
propositionen fogade förslag till

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

183

Ang. begränsning av skatt i vissa fall. (Forts.)

1) förordning om begränsning i vissa fall av skatt till staten pa grund av

1948 års taxering, samt .

2) förordning med provisoriska bestämmelser om begränsning av skatt i vissa
fall; ävensom

B) att de likalydande motionerna 1:359 av herr Axel Ivar Anderson m. fl.
och 11:515 av herrar Sefve och Ljungberg måtte, i den man desamma icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet förut anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

I det av utskottet tillstyrkta förslaget till förordning med provisoriska bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall voro 1 § och 2 § 1 mom. så
lydande:

1 §''

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, sa ock oskift dödsbo efter
person, som vid dödsfallet var här bosatt eller här stadigvarande vistades,
äger under de förutsättningar och i den omfattning nedan sägs åtnjuta avkortning
av den skattskyldige påförd statlig inkomstskatt eller restitution av redan
erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening.

2 § 1 mom.

Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt denna förordning
skola avse det belopp, varmed den skattskyldige pa grund av taxering
för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt
samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel sammanlagt
överstiga 80 procent av den för honom samma år enligt förordningen om statlig
inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag för
allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må hava vid taxeringen
medgivits, dock att avkortningen och restitutionen sammanlagt icke må överstiga
den statliga inkomstskatten.

Vid fastställande av det belopp, för vilket avkortning eller restitution sålunda
må åtnjutas, skall i förekommande fall med taxerad inkomst förstås ett
med motsvarande tillämpning av föreskrifterna i 9 § femte stycket förordningen
om statlig förmögenhetsskatt beräknat belopp.

Enligt en vid betänkandet avgiven reservation hade herrar Velander, Wehtje,
Hagberg i Malmö och Olson i Göteborg i anslutning till de likalydande motionerna
I: 359 av herr Axel Ivar Anderson m. fl. och II: 515 av herrar Sefve
och Ljungberg inom utskottet ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
för sin del måtte besluta sådan begränsning av skattskyldigheten, att i
förslaget till förordning med provisoriska bestämmelser om begränsning av
skatt i vissa fall föreskreves, att då de kommunala skatterna och den statliga
förmögenhetsskatten sammanlagt överstege åttio procent av den i 2 § 1 mom.
angivna taxerade inkomsten med däri omförmält tillägg, i samma författningsrum
stadgad skattereduktion finge ske genom nedbringande av förmögenhetsskatten.

Herr Veländer: Herr talman! Till utskottets betänkande finns fogad en
reservation, som bygger på den uppfattningen, att vid beskattningen ett bestämt
samband måste upprätthållas mellan inkomst och förmögenhet. Dessa
utgöra ingalunda särskilda förvärvskällor, som i beskattningshänseende böra
behandlas var för sig. Det samband, som således otvetydigt föreligger, kan

184

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Ang.

allmänna

barnbidrag.

Ang. begränsning av skatt i vissa fall. (Forts.)
näppeligen beaktas på ett mera ändamålsenligt och praktiskt sätt än det som
i reservationen antydes.

I detta läge, då våra majoritetspartier säkerligen avse att marschera upp
på samma sätt och i samma obrutna ordning som vid behandlingen av bevillningsutskottets
betänkande nr 50, underlåter jag, herr talman, att här ställa
något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om allmänna
barnbidrag, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten, den 11 april 1947 dagtecknad proposition, nr 220,
hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden, föreslagit riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag om allmänna barnbidrag,

dels ock till Allmänna barnbidrag för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 210 000 000 kronor.

I anledning av propositionen nr 220 hade väckts sex motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 300 av herr Anderson, Axel Ivar, samt
nr 301 av herr Domö m. fl. ävensom

inom andra kammaren:

nr 419 av herr Andersson i Dunker m. fl.,

nr 420 av herrar Hansson i Skediga och Persson i Norrby,

nr 443 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl. samt

nr 444 av herr Håstad m. fl.

Propositionen nr 220 samt motionerna I: 300, I: 301 och II: 443, såvitt de
angingo anslag under femte huvudtiteln, ävensom motionerna II: 419 och 420
hade hänvisats till statsutskottet. I övrigt hade propositionen nr 220, motionerna
I: 300, I: 301 och I: 443 ävensom motionen II: 444 hänvisats till lagutskott
och tilldelats andra lagutskottet.

Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hade
propositionen nr 220 samt i anledning därav väckta motioner hänskjutits till
behandling av sammansatt stats- och andra lagutskott, vilket utskott i det nu
föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna I: 300, I: 301, II: 443 och
11:444 och med förklaring, att det genom förevarande proposition, nr 220,
framlagda lagförslaget icke kunnat i oförändrat skick antagas -—. måtte för
sin del antaga under punkten infört förslag till lag om allmänna barnbidrag;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville till omprövning upptaga frågan om ersättning till kommunerna för kostnader
i anledning av de allmänna barnbidragen och för riksdagen framlägga
förslag härom;

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

185

Ang. allmänna barnbidrag. (Forts.)

C. att riksdagen måtte till Allmänna barnbidrag å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
208 000 000 kronor;

D. att motionen II: 420 måtte anses besvarad genom vad utskottet under B.
hemställt; samt

E. att motionen II: 419, i den mån den icke besvarats genom vad utskottet
under A. och B. hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

I förslaget till lag om allmänna barnbidrag hade 1 och 2 §§ följande avfattning: (i

Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

1 §•

För barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets uppehälle och uppfostran utgå allmänt barnbidrag
med 260 kronor om året i enlighet med vad nedan närmare stadgas.

Allmänt barnbidrag skall utgå jämväl för här i riket bosatt barn, som icke
är svensk medborgare, såframt barnet fostras av någon som
talsskriven i riket.

2 §.

Allmänt barnbidrag utgår från och med kvartalet efter
net fötts eller rätt till sådant bidrag eljest uppkommit, till
tal, varunder barnet fyller sexton år.

För barn, som fyllt sexton år och
som kan antagas på grund av fortsatt
utbildning, sjukdom eller av annan anledning
icke kunna genom eget arbete
i mera avsevärd mån bidraga till sitt
uppehälle, må, om barnet ej heller
äger egna tillgångar av betydenhet,
allmänt barnbidrag utgå jämväl för
senare tid än i första stycket sägs,
dock längst till och med det kvartal,
varunder barnet fyller aderton år. Åtnjuter
barnet folkpension eller försörjes
det eljest i väsentlig mån av det
allmänna, skall vad nu sagts dock ej
gälla.

Bestämmelserna om lagens ikraftträdande voro så lydande:

(i Kungl. Maj.ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Denna lag träder i kraft den 1 juli Denna lag träder i kraft den 1 au1947,
dock att allmänna barnbidrag gusti 1947, dock att allmänna barnbiicke
skola utgå för tid före 1948 års drag icke skola utgå för tid före 1948
ingång. års ingång.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits av herrar Mannerskantz och Hagård,
vilka ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade. I reservationen hade för utskottets hemställan upptagits två
särskilda, med A och B betecknade alternativ. I det senare alternativet, som
var avsett för det fall, att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 212 med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28

är bosatt och man -

dat, varunder baroch
med det kvar -

186

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Ang. allmänna barnbidrag. (Torts.)

september 1928 (nr 370), m. m. antoge av Kungl. Maj:t i nämnda proposition
framlagt förslag om slopande av de skattefria barnavdragen vid statsbeskattningen,
hade hemställts,

1) att riksdagen — med bifall till motionen II: 444 och med förklaring att
riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande proposition,
nr 220, framlagda lagförslaget — måtte för sin del antaga nämnda
förslag med den ändring, att i 1 § ävensom ikraftträdandebestämmelserna erhölle
följande lydelse:

1 §•

För barn, som är svensk medborgare och bosatt i riket, skall av allmänna
medel såsom bidrag till barnets uppehälle och uppfostran utgå allmänt barnbidrag
med för år räknat 150 kronor för första barnet, 300 kronor för andra
barnet och 450 kronor för ett vart av följande barn.

Allmänt barnbidrag skall utgå jämväl för här i riket bosatt barn, som icke
är svensk medborgare, såframt barnet fostras av någon som är bosatt och mantalsskriven
i riket.

Ikraftträdandebestämmelserna.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 1947, dock att allmänna barnbidrag
icke skola utgå för tid före 1948 års ingång.

2) att riksdagen måtte till Allmänna barnbidrag å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1947/48 under V huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 190 000 000 kronor.

Herr Wahlund: Herr talman! Under de senaste åren har det skett en radikal
omsvängning i folks inställning till barn och familj och samtidigt i inställningen
till den familjesociala politiken. Detta har skett ute i landet, men det
har också skett här i riksdagen. Vi påminna oss nog hur det var för drygt
tre år sedan, då tanken på dessa allmänna barnbidrag först väcktes i riksdagen.
Mottagandet var minst sagt blandat. Men det är glädjande att konstatera,
att det nu har skett en islossning på befolkningspolitikens område. Numera
är man, oberoende av politisk hemort, beredd att skriva under vad utskottet
inledningsvis säger i sitt utlåtande, nämligen att barnens försörjning
är en hela samhällets angelägenhet och att samhället måste lätta barnfamiljernas
försörjningsbörda. Man är på det klara med att det inte är rimliga
förhållanden som råda nu, att även för familjer högt upp på inkomstskalan
barnen betyda en avsevärd ekonomisk belastning. Det är ju inte rimligt, att
barnrikedom skall betyda sänkt levnadsstandard, sänkt klädstandard eller
sänkt livsmedelsstandard och trångboddhet. Det är ännu mindre rimligt, att
barnrikedom i de lägsta inkomstskikten faktiskt betyder ekonomisk fattigdom.
På dessa punkter äro vi överens. Vad vi nu diskutera är detaljutformningen
av barnbidragen.

Vi konstatera, att också reservanterna äro beredda att till Sveriges barn
ge ett belopp av ungefär samma storleksordning som utskottet föreslagit.
Det är för mig glädjande, att högern här i riksdagen inte ställt sig bakom
högerreservanten i skatteberedningen, som ju ville från barnbidrag undantaga
det första barnet i varje familj. Högern har nu gått en medelväg och vill
inte ge ett så stort belopp för det första barnet som för det andra, och mindre
''för det andra barnet än för ett vart av de följande. I reservationen motiveras
denna ståndpunkt av allmänna sociala rättviseskäl och av befolkningspolitiska
skäl. Jag måste medge, herr talman, att jag inte förstår vilka befolk -

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

187

Ang. allmänna barnbidrag. (Forts.)

ningspolitiska skäl, som motivera reservationen. Jag förstår ännu mindre,
att några sociala rättviseskäl skulle kunna motivera, att låt mig säga en miljonär
får 450 kronor för sitt tredje barn, medan den allra fattigaste enbamsfamiljen
bara får 150 kronor.

överhuvud taget vill jag inte, att det skall ske någon behovsprövning, när
det gäller dessa barnbidrag. Jag menar, att barnbidragen helt naturligt inte
få ha någon fattigvårdsprägel eller understödsprägel vare sig till utformning
eller motivering. Jag har sagt detta förut, men jag vill upprepa det
vid detta tillfälle. Jag vill inte att barnbidraget skall betraktas som något
slags nådegåva från samhället, utan det skall vara en ärligen förtjänt ersättning
till Sveriges mödrar för att de genom att föda och fostra barn säkerställa
släktets framtid eller — om jag får uttrycka mig mera vardagligt
-— säkerställa vårt framtida behov av arbetskraft. Därför anser jag det rimligast,
att dessa bidrag utgå med lika belopp för alla barn.

Om jag alltså inte kan biträda reservationen i vad den avser storleken av
det belopp, varmed bidragen skola utgå, kan jag till en del följa reservationen,
då det gäller resonemanget om beskattningen. Jag resonerar på
den punkten kanske på ett något annat sätt än reservanterna, men jag
kommer rent praktiskt ett stycke på väg mot samma resultat som de.
Vi ha nyss beslutat att avskaffa barnavdragen i beskattningen och gå
nu mänskligt att döma att besluta om införande av allmänna barnbidrag.
Vare sig dessa barnbidrag komma att utformas efter utskottets förslag
eller efter högerreservationen, komma de på långt när inte att utgå med
så höga belopp, som svara mot de verkliga barnkostnaderna, och detta allra
minst för familjer i de högre inkomstskikten. Även efter dessa reformers genomförande
blir det alltså alltjämt så att i ett visst inkomstskikt familjer,
som ha barn, få sänkt levnadsstandard och därmed sämre skattekraft i jämförelse
med familjer, som äro barnlösa, på samma sätt som flerbarnsfamiljen
får det sämre än enbarnsfamiljen. Vill man utmäta skatte® efter förmåga
att bära den, vore det rimligt att här göra en skattedifferentiering. Jag vill
vid detta tillfälle säga, att om från högerhåll kommer att väckas en motion,
som går ut på att i vissa inkomstskikt lätta skattebördan för barnfamiljerna
och i motsvarande mån öka den för ensamstående, d. v. s. differentiera beskattningen
efter barnförsörjningsbörda, under oförändrad progressivitet, kommer
jag, herr talman, att i princip biträda en sådan motion.

Beträffande utskottsutlåtandet i övrigt är inte mycket att säga. Jag gläder
mig åt att inte ha behövt foga någon reservation till detsamma. Det är visserligen
en punkt, där jag varit åtminstone en smula tveksam, men där utskottets
motivering blev sådan, att jag kunde biträda utskottsförslaget. Jag
syftar på vad som anförts överst på s. 22 i utlåtandet. Jag anser vad som
står där så viktigt, att jag vill läsa upp det och på så sätt föra det till dagens
protokoll. Det heter: »Utskottet föreslår därför, att allmänt barnbidrag
icke utgår för barn i åldern 16—18 år. Statligt stöd till studerande ungdom
över 16 år bör i stället lämnas i form av stipendier. I fråga om barn
i åldern 16—18 år, som på grund av sjukdom icke kan i mera avsevärd
grad bidraga till sin försörjning, bör stöd lämnas i annan form än i form av
allmänt barnbidrag. I den mån redan vidtagna åtgärder på dessa områden
icke kunna anses utgöra tillräcklig kompensation för barnavdragens
bortfallande beträffande barn i åldern 16—18 år bör en utbyggnad av åtgärderna
snarast möjligt komma till stånd.»

Jag vill, herr talman, fästa kammarens uppmärksamhet på stipendiefrågan
och där alldeles särskilt spörsmålet om de behovsprövade stipendierna. Vi
veta, att behovsprövningen på det här området blivit ganska sträng. De famil -

188

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Ang. allmänna barnbidrag. (Forts.)

jer, som ha de största inkomsterna, kunna låta sina barn studera — de ha råd
till det. Barnen i de familjer, som ha de lägsta inkomsterna, kunna också
studera — de få stipendier härför. Men det finns ett mellanskikt, där föräldrarna
inte ha råd att låta barnen studera men likväl ha för höga inkomster
för att barnen skola kunna komma i åtnjutande av stipendier. Jag bär alltid
varit angelägen att slå vakt om detta skikt. Det är klart, att vi vid all social
lagstiftning skola vara angelägna om att i första hand hjälpa dem, som ha
det allra sämst i samhället, men vi böra för den sakens skull inte glömma
bort det inkomstskikt, som ligger närmast däröver. I det inkom stskiktet får
man betala skatter, kanske dryga skatter, men man blir aldrig — eller i varje
fall sällan — delaktig av de sociala hjälpreformerna.

Jag har på det här stadiet i diskussionen inte mycket att tillägga. Eftersom
jag har haft förmånen att från början delta i arbetet för dessa barnbidrag
kanske det må tillåtas mig, herr talman, att inför kammaren uttala
ett tack till statsministern, som på sin tid var ordförande i befolkningsutredningen,
och även till socialministern, som fört fram detta förslag till politisk
realitet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag har inte samma belastning i denna
fråga som den föregående ärade talaren, men även jag uttalar min tillfredsställelse
över att frågan om barnbidragen nu kommit dithän, att staten genom
bidrag kan hjälpa dem, som genom att fostra barn säkra nationens framtid.

I den reservation, som jag fogat till utskottsutlåtandet, finns det två avdelningar
i klämmen. Den ena tar sikte på det alternativ, enligt vilket vi från
vår sida egentligen skulle velat ha frågan om hjälp åt barnfamiljerna ordnad,
nämligen genom en kombination med de skattefria barnavdragen. Nu är det
emellertid inte någon mening att tala om den saken, eftersom kammaren för
en stund sedan beslutat att avskaffa barnavdragen vid beskattningen. Jag
ber därför att få övergå till den andra delen av reservationens kläm, nämligen
den som är betecknad med B.

Genom vad vi där föreslagit ha vi velat gynna flerbarnsfamiljerna. Vi äro
inte blinda för att tillkomsten av det första barnet medför en förändrad status
för en familj, jämfört med vad familjen tidigare haft. Föräldrarna måste
t. ex. skaffa en del utrustning för barnet av engångsnatur. Vi anse emellertid,
att hjälpen till barnfamiljerna inte bara bör ha till ändamål att täcka
de kostnader, som uppstå vid det första barnets tillkomst, utan staten bör
enligt min mening sträva att gynna de familjer, som inte bara skaffa sig ett
eller två barn utan flera. Det är ju önskvärt här i landet, att familjerna få
flera än ett eller två barn. De förutvarande skattefria avdragen ha ju varit
differentierade på så sätt att högre avdrag medgivits för familjer med flera
än två barn. Det skulle stå i samklang med denna förut tillämpade princip
för de skattefria avdragen, om man nu även differentierade barnbidragen på
så sätt att högre bidrag per barn utginge till familjer med flera barn. Vi
föreslå därför att högre bidrag skola utgå efter det första barnet. Redan för
det andra barnet skall högre bidrag utbetalas än för det första. Framför allt
böra dock enligt vår uppfattning de barn, som komma efter det andra barnet,
få högre bidrag. Det är ju ett faktum, att en familj med flera barn och oförändrade
inkomster i övrigt blir hårdare belastad, även om kostnaderna för varje
nytt barn inte bli lika stora som för det första barnet. I en trebarnsfamilj
till exempel bli de sammanlagda kostnaderna för familjens försörjning så betungande,
att vi förmena att det är väl motiverat att ge en dylik familj
högre bidrag per barn.

Tisda''gen den 15 juli 1947.

Nr 35.

189

Ang. allmänna barnbidrag. (Forts.)

En familj med tre eller flera barn kommer enligt reservationen att få
större bidrag, än vad den skulle erhålla enligt propositionen. Detta skall enligt
vårt förslag åstadkommas genom att man ger mindre till de två första
barnen i en familj. Därigenom kommer man dessutom att spara icke oväsentliga
belopp för statskassan, vilket kanske också är en synpunkt, som man inte
bör så helt bortse från som Kungl. Maj :t och utskottet gjort. Vi mena således,
att vårt i reservationen framförda förslag på ett effektivare sätt stöder flerbarnsfamiljerna,
samtidigt som man kan inbespara åtminstone några tiotal
miljoner kronor i minskade årliga utgifter för staten. Genom vårt förslag når
man det väsentliga syftet, nämligen att främst hjälpa dem som ta på sig
bördan att uppfostra många barn. Vi anse, att vårt alternativ därför är det
mest praktiska och det som mest motsvarar det syfte, som vi här alla eftersträva.

Efter två dagars debatter tror jag, herr talman, att kammaren är tacksam,
om jag inte alltför länge dröjer vid denna annars i sig själv stora fråga.
Jag slutar därför nu med att yrka bifall till punkten B i den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen; samt i övrigt till utskottets förslag.

Häri instämde herr Arrhén.

Herr Norling: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av utskottets
ståndpunktstagande i fråga om 2 § i lagen om allmänna barnbidrag.

I denna punkt har utskottet frångått Kungl. Maj ds förslag. I Kungl. Maj ds
förslag till avfattning av 2 § ingick följande stadgande: »För barn, som fyllt
sexton år och som kan antagas på grund av fortsatt utbildning, sjukdom eller
av annan anledning icke kunna genom eget arbete i mera avsevärd mån bidraga
till sitt uppehälle, må, om barnet ej heller äger egna tillgångar av betydenhet,
allmänt barnbidrag utgå jämväl för senare tid än i första stycket
sägs, dock längst till och med det kvartal, varunder barnet fyller aderton år.»
Utskottets förslag innebär enligt min uppfattning en försämring, icke blott
av Kungl. Maj ds proposition utan även i jämförelse med de barnavdrag
som hittills beviljats. Barnavdrag ha ju medgetts även för barn i här ifrågavarande
ålder, om vederbörande på grund av fortsatt utbildning eller annan
dylik orsak inte haft egen inkomst.

Såsom huvudmotiv för sitt avvisande av Kungl. Maj ds förslag anför utskottet,
att man ej hyser tillräckligt förtroende för de kommunala myndigheterna,
i detta fall närmast ''barnavårdsnämnderna, som skola handhava
prövningen av här ifrågasatta utsträckta barnbidrag. På s. 21 i utlåtandet
anför utskottet: »Med den elastiska formulering bestämmelserna erhållit kan
det också befaras, att barnavårdsnämnderna komma att tillerkänna barn i
åldern 16—18 år barnbidrag i väsentligt större omfattning än som är avsett.»
Denna misstro mot de kommunala myndigheter, som skola handha prövningen
av barnbidragen, är enligt mitt förmenande icke berättigad. Barnavårdsnämnderna
komma säkerligen att vid sin prövning noga iakttaga gällande bestämmelser.

Ett bifall till utskottets förslag skulle innebära, att de ekonomiskt sämst
ställda familjerna i vårt land skulle berövas möjligheten att låta sina barn
studera och erhålla fortsatt utbildning. Även om barnen äro begåvade och
ha fallenhet för fortsatt utbildning, kommer föräldrarnas ekonomiska läge
att hindra dem att låta barnen fortsätta sin skolutbildning. Utskottets förslag
medför således ytterligare ett hinder för de fattiga och mindre välställda
föräldrarnas barn att genom studier utbilda sig för att kunna erhålla en bättre
ställning i livet. Det gäller här inte bara intellektuella studier utan också ut -

190

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Ang. allmänna barnbidrag. (Forts.)

bildning för olika yrken. Numera är det ju brukligt, att pojkar och flickor
efter folkskolan söka sig in i yrkesskolor. Denna utbildning tar ofta ganska
lång tid i anspråk. Följden av den av utskottet föreslagna ordningen i fråga
om barnbidragen blir helt enkelt, att fattiga föräldrar inte kunna låta sina
barn gå igenom yrkesskolorna.

Utskottet anför visserligen, att den studerande ungdomen i stället bör beredas
stöd genom stipendier, men antyder inte närmare hur stora och hur
många stipendier man tänkt sig. Ungdomar i den ålder, som det här gäller,
kunna i regel inte själva förtjäna tillräckligt för sitt uppehälle, även om de
ofta kunna bidra en hel del genom egna inkomster. Departementschefen anför
också, att barn i denna ålder, som icke uppnått en inkomst av 1 000 kronor,
inte kunna anses vara i stånd att mera avsevärt bidraga till sitt uppehälle.

Jag, kan, herr talman, inte komma till annan uppfattning än att det i propositionen
framlagda förslaget på denna punkt är avsevärt bättre än utskottets
förslag, framför allt för barn från hem med svag ekonomi. Jag yrkar därför
bifall till Kungl. Maj:ts förslag om allmänna barnbidrag.

Herr Englund: Herr talman! Det anfördes under debatten i den föregående
frågan med fullt fog, att riksdagen fattade sitt beslut på grundval av en
bristfällig utredning. Detta uttalande kan med ännu större fog göras om det
beslut som riksdagen nu går att fatta.

Vi ha här i Sverige haft tvenne utredningar i befolkningsfrågan, dels den
Wohlin-Myrdalska befolkningskommissionen, dels den Erlander-Wahlundska
befolkningsutrdningen. Den förra utredningen, som publicerade en hel grupp av
utlåtanden, framlade ett slutbetänkande som klart och tydligt ådagalade, att
såväl i fråga om de ändamålsenliga åtgärderna för en kvalitativ befolkningspolitik
som ur andra synpunkter fanns det anledning att göra ytterligare överväganden.
Framför allt var befolkningskommissionen tveksam om lämpligheten
av kontanta understöd. I sin slutståndpunkt beslöt kommissionen att ge ett bestämt
förord för naturaunderstöd.

Av dessa två frågeställningar, således den befolkningskvalitativa synpunkten
och spörsmålet naturaunderstöd contra kontantunderstöd, har befolkningsutredningen
överhuvud taget inte dryftat den förstnämnda.

Fattigvårdsmyndigheterna ha gjort den iakttagelsen, att de familjer, som ha
det största barnantalet, näppeligen genomgående kunna betecknas såsom de
kvalitativt bästa. Det är tvärtom ibland så, att befolkningselement, vilkas kvalitet
kan ifrågasättas och vilkas uppträdande i stor utsträckning präglas av
vårdslöshet, ha stora barnskaror. Detta borde rimligen ha föranlett befolkningsutredningen
till en allmän undersökning ur befolkningskvalitativa synpunkter
av barnfamiljer med olika barnantal. Någon uppfattning om i vilken utsträckning
den hos fattigvårdsmyndigheterna gjorda iakttagelsen är kvantitativt betydelsefull
eller inte har man — då någon sådan undersökning inte föreligger
— emellertid inte, när man går att fatta det nu förestående beslutet. Det är
ganska anmärkningsvärt, att man, när riksdagen nu skall besluta i detta ärende,
sålunda helt och hållet tappat bort den synpunkt som var den dominerande
då den ursprungliga befolkningskommissionen tillsattes. Det är klarlagt,
att exempelvis alkoholisterna i Stockholm genomsnittligt sett ha ett mycket
högre barnantal än andra befolkningsgrupper i gemen i Stockholm, som överhuvud
taget ha barn. Det kan verkligen ifrågasättas, huruvida det är ändamålsenligt
att åt familjer av denna typ ge kontanta barnbidrag av den betydande
storleksordning som här är ifrågasatt. Den omständigheten att barnbidragen
utbetalas till hustrun kan mot bakgrund av erfarenheterna på detta fält knap -

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

191

Ang. allmänna barnbidrag. (Forts.)

past ge tillräcklig garanti för att en ändamålsenlig användning av barnbidragen
kommer till stånd.

Den andra synpunkten, således huruvida natura- eller kontantbidrag är det
ändamålsenligaste på detta fält, har befolkningsutredningen knappast undersökt.
I utredningen refereras några tidigare experiment på detta område, vilka
utfallit negativt för kontantbidragets ändamålsenlighet. Trots det negativa utfallet
av dessa experiment av mindre omfattning går befolkningsutredningen
rent doktrinärt in för att bidragen skola vara av kontant natur.

Det förefaller mig således, herr talman, som om riksdagen, när den nu''går
att fatta, sitt beslut, skulle befinna sig i ett ganska otillfredsställande läge. Att
det har varit möjligt att utan vidsträcktare kritik i pressen och här i riksdagen
nå fram till ett utskottsutlåtande av denna typ, där reservationer på dessa
principiella punkter inte äro anförda, måste efter mitt sätt att se bero därpå att
riksdagen är så överbelastad med uppgifter, att man inte haft tillfälle att i tillräcklig
omfattning ägna kritisk läsning åt det grundläggande betänkandet på
detta område.

I föreliggande läge är det naturligtvis hopplöst att här ställa ett yrkande om
förnyad och mer inträngande utredning. Genom den position som enligt propositionen
ges barnavårdsnämnderna har man ju emellertid viss garanti för att
brister i kontantbidragssystemet komma att undanröjas genom att barnavårdsnämnderna
i de mest tvivelaktiga fallen själva komma att omhändertaga bidraget
för att det må användas för barnets bästa. Enligt min mening skulle det önskvärda
experimentella framgångssättet på denna punkt få större bredd, om den
paragraf, som talar om barnavårdsnämndernas befogenhet på detta område, finge
en något modifierad formulering. I paragrafen heter det: »Nämnden må ock,
då synnerliga skäl äro därtill, själv omhändertaga bidraget». Det betraktas med
andra ord som ett normalläge, att utbetalningen sker i kontant form till föräldrarna.
Jag skulle, herr talman, betrakta det såsom ett avsevärt framsteg
i fråga om nämndens befogenheter på detta område, om denna särskilda precisering
»synnerliga» i satsen »då synnerliga skäl äro därtill» försvunne.

Jag nöjer mig därför i frågans nuvarande läge. herr talman, med att yrka,
att ordet »synnerliga» måtte utgå ur 6 §. Jag hemställer således, att sista meningen
i lagförslagets 6 § måtte få följande lydelse: »Nämnden må ock, då skäl
äro därtill, själv omhändertaga bidraget för att användas för barnets bästa på
sätt som prövas vara för barnet mest gagneligt.»

Herr Norman: Herr talman! I anledning av herr Norlings yrkande vill jag
påpeka, att han lämpligen bör komplettera sitt yrkande på så sätt, att han
ansluter sig till utskottets hemställan beträffande lagens ikraftträdande, varefter
han bör framställa ett särskilt yrkande beträffande anslagsfrågan i överensstämmelse
med det yrkande han gjorde om bifall till den kungl. propositionen.

Herr Wahlund har ju här klargjort anledningen till att utskottet enigt kommit
till den uppfattningen, att vi i fråga om de allmänna barnbidragen lämpligen
böra stanna vid 16-årsgränsen, varefter vi på andra vägar få försöka lätta
bekymren för föräldrar med barn i åldern 16—18 år. Herr Norling ansåg sig
ur utskottets utlåtande kunna utläsa den uppfattningen, att utskottet intagit
denna ståndpunkt på grund av misstroende mot barnavårdsnämnderna. Jag
tror tvärtom att man kan säga att det är omtanke om barnavårdsnämnderna
som har motiverat vårt förslag på denna punkt. Det skulle nämligen bli synnerligen
besvärligt för dem att verkställa denna prövning, huruvida det ena
eller andra barnet skulle ha barnbidrag eller inte. De starkaste skälen tala enligt
min uppfattning för att vi böra stanna vid 16 års ålder. I den mån redan beslu -

192

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Ang. allmänna barnbidrag. (Forts.)

tade åtgärder beträffande stipendier o. s. v. inte täcka den kompensation som
kan behövas även för de högre åldersgrupperna på grund av barnavdragens
slopande vid beskattningen, får sedan hjälp tillföras dessa föräldrar på andra
vägar.

Beträffande herr Mannerskantz’ yrkande vill jag endast säga, att skäl givetvis
kunna tala för en differentiering av barnbidragens belopp lika väl som skäl
kunna åberopas för att barnbidragen böra utgå med enhetliga belopp. I den
mån som en enskild barnfamilj får stöd av detta slag tror jag emellertid inte
att det betyder så mycket, vilkendera formen vi välja, ty det ligger nog nacken
sanning i påståendet, att kostnaderna per barn bli relativt mindre, om de slås
ut på flera barn, än om det är fråga om ett mindre antal. Man brukar ju säga.
att räcker maten till för att mätta fem munnar, kan man också mätta sex. Det
ligger, som sagt, en hel del sanning i det uttalandet, även om det naturligtvis
inte kan tillämpas i fråga om kostnaderna för studier och andra dylika ändamål.
I många fall räcker nog den sammanlagda summan lika långt, trots att
det blir ökade kostnader för det enskilda barnet, sett från familjens synpunkt.
En trebarnsfamilj, som herr Mannerskantz tog som exempel, får enligt Kungl.
Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag sammanlagt 780 kronor i barnbidrag.
Enligt herr Mannerskantz’ yrkande skulle bidraget bli 900 kronor. Det är klart
att dessa 120 kronor mer kunna betyda åtskilligt för en dylik familj. Men vad
jag inte kan vara med om är att tvåbarns- och enbarnsfamiljerna skola behöva
hjälpa till att betala detta större bidrag till trebarnsfamiljen. Enbarnsfamiljen
behöver sina 260 kronor och tvåbarnsfamiljen sina 520 kronor minst lika val
som trebarnsfamiljen behöver sitt bidrag, vilket herr Mannerskantz vill höja
genom att för en tvåbarnsfamilj minska bidraget till 450 kronor. Det är dessa
återverkningar på andra familjer, som så att säga inte ha med saken att göra,
som föranleda att jag inte tycker om en dylik differentiering.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Karlsson, Gustaf.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Man skulle väl knappast tro, att det
förslag, som nu föreligger till första kammarens prövning, är ett av de märkligaste
som överhuvud ha passerat någon svensk riksdag. Då ärendet nu kommit
att föredragas efter en nära nog två dagar lång debatt i skattefrågan, ligger
det i sakens natur, att kammarens ledamöter vid denna tidpunkt kunna vara
trötta åtminstone på att höra tal. Jag har emellertid inte ansett mig kunna
underlåta att beledsaga det beslut, som jag hoppas att kammaren går att fatta,
med några reflexioner.

Beträffande omfattningen av beslutet vill jag påpeka, att det finns en statistik
—• som all statistik tyvärr föråldrad — från år 1940, enligt vilken det
i vårt land finns 443 700 hushåll med ett barn, 215 900 hushåll med två barn,
85 300 hushåll med tre barn, 32 400 hushåll med fyra barn och 24 100 hushåll
med fem eller flera barn. Det blir sammanlagt 801 400 hushall med barn. När
detta förslag om barnbidrag effektuerats och trätt i tillämpning, komma, jag
skall kanske inte säga alla dessa familjer, eftersom den nyss beslutade indragningen
av skatteavdragen för barn komma att ganska hårt drabba familjer i
de högre inkomstskikten, men i varje fall 760 000 eller 780 000 familjer att
välsigna denna dag då riksdagen fattade dessa beslut. Det är, som sagt, ett
av de märkligaste beslut som den svenska riksdagen överhuvud taget har fattat
under åtminstone någon generation bakåt.

Det är alldeles riktigt som herr Englund anförde, att när vi på allvar började
diskutera frågan om familjevårdande stödåtgärder här i vårt land, var

Tisdagen den In juli 1!)47.

Nr 35.

193

Ang. allmänna barnbidrag. (Forts.)

?naF "V fällde kanske framför allt den första befolkningskommissionen —
i allmänhet av den uppfattningen, att naturalinjen borde ges företräde framför
kontantbidragslinjen. Man hyste misstro mot. naturligtvis inte alla men
manga barnfamiljers förmåga att själva kunna sköta kontanta pengar. Man
var rädd för att pengarna skulle användas för helt andra syften än vad statsmakterna
skulle ha önskat. Herr Englund är ju ledamot av kontrollstyrelsen,
om jag inte tar fel och det kan hända att man i kontrollstyrelsen befarade,’
att kontanta barnbidrag skulle kunna komma att öka spritinköpen. Man hyste,
upprepar jag, misstroende mot många barnfamiljers förmåga att sköta de pengar,
som de skulle få genom barnbidragen, och framför allt misstro till att pengarna
skulle komma barnen till godo. Syftet med barnbidragen, hyresrabatterna
och manga andra åtgärder, som den svenska riksdagen har beslutat, är ju
tramior allt att de skola komma barnen till godo: I den mån fattigdomen har
satt sin prägel pa familjerna, så att barnen ha varit illa skodda, illa klädda
och illa narda, hoppas vi ju att genom de beslut, som riksdagen nu skall fatta,
kunna astadkomma en ändring härvidlag till barnens fromma. Då vi nu i hela
denna sene av åtgärder kanske inte precis lägga slutstenen, men i varje fall
, tta det ur barnfamiljernas, synpunkter måhända viktigaste och betydelsefullaste
beslutet, ar det naturligtvis önskvärt, att det inte blir några mera allvarliga
missbruk av de förmåner som på detta sätt beredas barnfamiljerna
dag sade, att man föredrog naturalinjen. Det pågick en lång diskussion här
i landet mnan man kom fram till det förslag, som riksdagen nu har att ta ställning
till och som åtminstone i princip är detsamma som det vilket befolkningsutrednmgen
stannade för.

„ Va<^. m.an syftar till med de kontanta barnbidragen liksom naturligtvis ocksa
med vissa av de konsumtionsstyrda formerna av statsstöd är ju att så långt
det star l.ens ekonomiska förmåga göra barnfamiljer och barnlösa familjer
lkstallda i ekonomiskt avseende. Det är så att säga den principiella utgångspunkten
för det förslag som här föreligger. te ä a*

Man kan naturligtvis fråga sig huruvida de familjer, som ha relativt stora
egna inkomster och som alltså egentligen inte behöva några barnbidrag i allmanliet
aro sa mycket skötsammare, ur social synpunkt sett, än familjer som
ha laga inkomster men som ändå ha relativt stora barnaskaror. Det är ingalunda
obekant, herr Englund, att man därvidlag inom fattigvården har gjort
erfarenheter som aro ledsamma, men fattigvården bär ju sitt särskilda klientel,
och de skötsammaste bland de barnrika familjerna komma aldrig i beröring
med 1 att i g värden.. Skulle man göra den undersökning, som enligt herr Engiunds
asikt egentligen borde ha föregått ett beslut i denna fråga, så hade man
nog i att ga till en.mycket närgången — jag höll på att säga nästan inkvisitoriS
17“ undersökning vai-enda barnfamilj bär i landet för att få utgångspunkter
for ett rattvist bedömande av barnfamiljernas allmänna skötsamhet
Nar man trattar pa exempel på personer, som inte äro värda någon uppmuntran
och nagot stöd, så är det alltid risk för att man därav drar generella
slutsatser. Under de stora arbetslöshetsdebatterna på 1920-talet och 1930-talet
ioll riksdagen ofta för argument, som i verkligheten endast voro tillämpliga
pa en ringa brakdel av det klientel som måste bli föremål för samhällets uppmärksamhet
under exempelvis den stora krisen 1920, efter det första världskriget,
och den stora krisen i början av 1930-talet. Vi vilja nu inte längre med
utgångspunkt från det förhållandet, att det finns enstaka exempel på missbruk
av rättigheter som statsmakterna tillerkänna vissa medborgargrupper, skapa
nagra generella regler, som drabba både skötsamma och icke skötsamma personer,
savida vi kunna utgå ifrån att i varje fall majoriteten av klientelet är
Första kammarens protokoll 1947. Nr 35. 23

194

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Ang. allmänna barnbidrag. (Forts.) o „

fullt värdig att utan någon extra sträng kontroll tå samhällets stöd. I fråga
om arbetslöshetsklientelet var detta enligt min uppfattning fallet med åtminstone
de 95 procenten. . .

Jag sade, att då det gällde naturalinjen och kontantlinjen hade vi — åtminstone
för mitt vidkommande icke oavsiktligt — hamnat i ett blandat system.
De beslut, som häromdagen fattades beträffande hyresrabatterna, äro
typiska exempel på de fall där staten styr konsumtionen. Rabatterna är0 knutna
till det villkoret, att vederbörande har eller skaffar sig en bostad av en
standard som kan godkännas. Ett annat exempel på hur man ordnar ett konsumtionsstyrt
stöd från statens sida utgöra de fria skolmåltiderna.

Den fråga, som har rest sig i det sammanhanget, är alltså denna: skall man
uteslutande gå på linjen med s. k. naturaförmåner _— hyresrabatten är ju visserligen
en peng, som utbetalas, men den är faktiskt ända ett slags naturaförmån
— eller skall man våga sig på att därjämte också gå fram på en kontantlinje?
Om man räknar efter, vad stödet enligt naturalinjen kostar per barn

— man måste då undantaga enbarnsfamiljerna, som ju inte få några hyresrabatter,
och endast räkna med familjer med två eller flera barn i skolåldern

— så finner man, att naturalinjen representerar nästan på pricken samma penningsumma
per barn som den kontantlinje, som det nu framlagda förslaget går
ut på. Det blir ungefär 260 kronor på naturalinjen, och om riksdagen följer
det nu föreliggande förslaget blir det 260 kronor pa kontantlinjen också. Jag
tror, att om man inte är — i motsats till vad herr Englund beskyllde befolkningsutredningen
för att vara — absolut doktrinär anhängare av naturalinjen,
så får man säga att denna avvägning mellan naturalinjen och kontantlinjen är
ganska’bra.

Jag kanske bör säga ett ord om orsaken till att jag i propositionen har föreslagit
en större bidragssumma — 260 kronor per barn — än den summa på 200
kronor per barn som befolkningsutredningen hade föreslagit. Det befanns vid
de utredningar, som vi försökte göra inom socialdepartementet, och de beräkningar
och utredningar, som gjordes i finansdepartementet, att om man nu
skulle acceptera befolkningsutredningens förslag om ett barnbidrag på 200
kronor per barn, skulle med afl sannolikhet nettobehållningen för landets barnfamiljer
begränsas till någonting sådant som 120 ä 130 miljoner kronor om
året; med nettobehållningen menar jag då summan av barnbidragen minskad
med den skatteökning, som uppkommer genom att barnavdragen falla bort.
Befolkningsutredningens tanke var emellertid, att barnfamiljerna skulle tillföras
ett sammanlagt nettobelopp pa omkring 200 miljoner kronor om året;
därvid hade utredningen naturligtvis utgått ifrån ett antagande om ett visst
barnantal, och den har räknat med ett betydligt mindre antal än det som vi nu
— gudskelov, få vi väl säga — ha, men från samma utgångspunkter skulle
beloppet beräknas bli enligt befolkningsutredningens intentioner 200 miljoner
kronor men i verkligheten endast 130 miljoner.

Jag sade mig för den skull, att det vore ganska orimligt att å ena sidan
föreslå avskaffande av skattelindringarna för barnfamiljerna och å andra sidan
göra barnbidragen så små, att barnfamiljernas nettovinst på transaktionen,
om jag får kalla det så, bleve väsentligt mindre än vad befolkningsutredningen
hade räknat med. Jag fann då, att om man ginge till en bidragssumma
på 260 kronor per barn så skulle det komma att innebära — det är naturligtvis
fråga om rena approximationer, ty man kan inte göra några noggrannare beräkningar
— att nettobehållningen för barnfamiljerna under antagande av
samma barnantal som befolkningsutredningen hade räknat med. och avskaffade
skatteavdrag skulle bli 211 miljoner kronor mot av befolkningsutredningen
avsedda 200 miljoner.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

195

Ang. allmänna barnbidrag. (Forts.)

Detta var den närmaste anledningen till att jag ansåg att vi borde kunna gå
till så stora barnbidrag som 260 kronor per barn. Det är ju ett mycket stort
bidrag; i Australien och framför allt på Nya Zeeland har man visserligen väsentligt
högre barnbidrag än vad som föreslås här, och där utgå barnbidragen
i likhet med vad som här föreslås till alla barn, således inte bara från och
med det andra i ordningen, men i de europeiska länder, som ha infört barnbidrag,
nämligen England och Norge, äro bidragen lägre än vad som föreslås
här, varjämte de i dessa länder icke utgå till det första barnet i familjen. I
Norge är barnbidraget 180 kronor per barn, och i England motsvarar bidraget
med nuvarande svenska kurs på pundet omkring 190 kronor per barn och år.
I Norge och England utgår som sagt barnbidrag icke till det första barnet i
familjen, men eftersom vår principiella utgångspunkt är att vi skola uppnå en
ekonomisk utjämning mellan barnfamiljerna å ena sidan och de barnlösa familjerna
å den andra ha vi icke kunnat undantaga det första barnet.

För min del är jag naturligtvis mycket tillfredsställd med det resultat, till
vilket utskottet har kommit vid sin prövning av denna fråga och som ju innebär
ett tillstyrkande av Kunad. Maj :ts förslag praktiskt taget oförändrat. Jag
kan emellertid icke betrakta det som en förbättring, att utskottet har uteslutit
16—18-åringarna. Jag har inte tänkt att här taga upp något särskilt försvar
för den kungl. propositionens förslag på denna punkt, men jag vill ändå säga,
att jag icke har blivit övertygad av den argumentation, som utskottet har drivit
i fråga om densamma. Det är visserligen klart som dagen, att man kan
ordna 16—18-åringarnas och till och med 16—21-åringarnas ekonomiska frågor
stipendievägen, såsom utskottet påpekar, men vi äro inte där, inte ännu
i varje fall, utan den tanke som utskottet där för fram får väl räknas till
förhoppningarna. Nu får ju emellertid kammaren siälv avgöra, huruvida den
vill följa den kungl. propositionen eller följa utskottet.

Ja, herr talman, detta är de kortfattade reflexioner som jag har ansett mig
böra anföra i det här sammanhanget.

Herr Norling: Herr talman! Med anledning av utskottsordförandens anmärkning
beträffande mitt yrkande om bifall till Kungl. Maj:ts förslag ber jag att
få komplettera detsamma på det sättet, att tiden för lagens ikraftträdande
bestämmes till den 1 augusti 1947 i stället för den 1 juli 1947. I fråga om
punkten C ber jag att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag, vilket innebär
att anslaget till allmänna barnbidrag bestämmes till förslagsvis 210 miljoner
kronor i stället för av utskottet föreslagna 208 miljoner kronor.

Herr Englund: Herr talman! Jag ber uttryckligen få framhålla, att om jag
hänvisar till fattigvårdsstyrelsernas obehagliga erfarenheter, vilka såvitt jag
förstår föranlett socialstyrelsen att även i sista loppet avstyrka kontantunderstöden,
är det inte av den anledningen, att jag anser dessa erfarenheter bevisande
i frågan om bristande ändamålsenlighet hos kontant! injen. Själv har
jag arbetat alldeles för mycket med statistiskt material för att från enstaka
fall dra sådana slutsatser, men det har förefallit mig, som om det hade
varit naturligt, särskilt när man i kommittén haft en professor i statistik
som energisk ledamot, att söka fastställa antalet barnfamiljer, för vilka ett
kontantunderstöd inte är ändamålsenligt.

Jag tror inte att herr statsrådet har rätt i att det skulle kräva en polismässig
undersökning i större omfattning av barnfamiljerna i riket i dess helhet.
Enligt modern statistisk metod nöjer man sig ju med stickprov, och
ett ganska begränsat antal stickprov av barnfamiljer av växlande storlek
tror jag skulle ha gett mycket bestämda upplysningar på denna punkt.

196

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Ang. allmänna barnbidrag. (Forts.)

Det är möjligt att en undersökning, såsom statsrådet tror, skulle ha visat,
att dessa barnfamiljer, som ha en påtaglig oförmåga att utnyttja ett kontantunderstöd
till barnens förmån, äro kvantitativt av så ringa omfattning, att
man finge låta den stora mängden familjer vara bestämmande för bidragens
utformning och således ge kontantunderstöd och skapa särskilda garantier,
i den mån man kan göra det, för de andra. Men innan det är fastställt, att så
är fallet beträffande de största familjerna, som få de största understöden,
måste man hysa tveksamhet, huruvida man bör gå på kontantlinjen.

Jag upprepar således, herr talman, att det är med en bestämd olust jag
står inför nödvändigheten att nu votera i detta ärende. Den obetydliga modifikation
av lagtexten, som jag föreslagit, skulle emellertid göra obehaget avsevärt
mindre.

Herr Arrhén: Herr talman! Så här på skattecyklonen.s baksida är det inte
någon anledning att bli mångordig. Jag vill likväl begagna tillfället att, liksom
flera talare tidigare gjort, uttrycka min tillfredsställelse över den klimatförändring,
som alldeles påtagligt har gjort sig gällande i riksdagens
sätt att behandla frågor, som ha att göra med familjerna och deras angelägenheter.
Det var i det avseendet en helt annan temperatur i denna församling
för några årtionden sedan, och resultatet av denna inställning, som endels
var en tidsföreteelse, märka vi kanske i dessa dagar i form av den stora
arbetskraftskrisen. Varje samhälle bör — det hoppas jag i dag är samtliga
kammarledamöters mening — ordna sina skattefrågor och organisera sina
sociala åtgärder på ett sådant sätt, att man har familjen i centrum för sina
omsorger. Jag vill tacksam notera det uttalande, som i det avseendet senast
gjordes från statsrådsbänken. Ett dylikt betraktelsesätt blev därvid mycket
markerat manifesterat.

Ytterligare vill jag endast säga, att när man här har att bedöma den rekommendation,
som föreligger i utskottets utlåtande, i jämförelse med den,
som föreligger i reservationen, är det i sak inte så stora skillnader. Men de
finnas där ändå. När det gäller befolkningsfrågan, är det så många spörsmål,
där s. k. bedömningar göra sig gällande. Jag vill emellertid erinra om att
hos den befolkningspolitiska expertisen, sådan vi före kriget mötte den i låt
oss säga Frankrike, England, Amerika och även Tyskland — jag tänker därvidlag
kanske mera på Weimartyskland än på Hitlertyskland — gjorde sig
den meningen allt mera bestämt gällande, att man. när det gällde att utdela
barnbidrag, borde göra en differentiering mellan det första och de därefter
följande barnen. Man ville samtidigt nämligen nå även befolkningspolitiska
resultat.

Herr Norman sade i sitt inlägg, att han inte gillade reservationens uppläggning
av detta problem, emedan han ansåg, att tvåbarnsfamiljen behöver de
520 kronorna. Han kunde lika gärna ha sagt, att tvåbarnsfamiljen behöver
de 70 kronorna, ty reservanterna äro ju villiga att tillerkänna dem 450 kronor.
Detta herr Normans resonemang skulle man enklast kunna bemöta på det
sättet, att vi erinra om att vi anse, att trebarnsfamiljen är i än större behov
av de 120 kronor, som utgöra skillnaden mellan de 900 kronor, som vi vilja
ge den, och de 780 kronor, som utskottet vill ge den.

Jag vill alltså endast hävda, att det från utskottets sida inte kan vara
fråga om att ha skipat absolut rättvisa mellan de olika ståndpunkter, det här
gäller. Det är ett mycket subjektivt ståndpunktstagande från utskottsmajoritetens
sida, som här kommer till uttryck, vilket man ur saklig synpunkt har
möjlighet att rikta en berättigad kritik emot.

Jag kan, herr talman, för min del inskränka mig till dessa reflexioner och
yrkar bifall till reservationen.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Nr 35.

197

Ang. allmänna barnbidrag. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Jag har inte deltagit i behandlingen av denna
fråga i det sammansatta utskottet, men jag är övertygad om att, därest jag
suttit i utskottet, hade jag utan tvekan gått på regeringens linje oavkortat både
i fråga om anslaget och när det gäller bestämmelserna om barn i åldern 16—
18 år. Det anförande, som här hållits av statsrådet Möller, ger mig anledning
att ytterligare säga, att jag tror att jag i så fall skulle ha varit på den
rätta vägen.

Från den utgångspunkten ber jag, herr talman, att få instämma- i det yrkande,
som här förut har framställts om bifall till propositionen även i vad
den avser anslaget och bestämmelsen om barn i åldern 16—18 år.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det nu ifrågavarande utlåtandet förekommit följande yrkanden: l:o)
att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr Mannerskantz,
att utskottets hemställan skulle bifallas med de ändringar, som förordats under
alternativ B i den vid utlåtandet avgivna reservationen; samt 3:o), av herr
Norling, att kammaren skulle dels beträffande punkten A godkänna det av
Kungl. Maj :t framlagda lagförslaget med den ändring i ikraftträdandebestämmelserna,
att tidsbestämningen »den 1 juli 1947» utbyttes mot »den 1 augusti
1947», dels ock beträffande punkterna B—E bifalla vad utskottet hemställt,
dock med den ändring, att det i punkten C upptagna anslagsbeloppet bestämdes
till 210 000 000 kronor.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Norling begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt, som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Mannerskantz yrkande.

Herr Norling äskade emellertid votering jämväl om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 4 antager bifall till herr Mannerskantz
yrkande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Norlings yrkande.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

198

Nr 35.

Tisdagen den 15 juli 1947.

Ang. allmänna barnbidrag. (Forts.)

Ja — 47;

Nej _ 66.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den som bifaller vad sammansatta stats- och andra lagutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 4, röstar

Den, det ej vill, röstar
Vinner Nej, bifalles herr

Ja;

Nej;

Norlings yrkande i frågan.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Pa framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till morgondagens sammanträde
samt att de anslag, som utfärdats till det pågående sammanträdets
fortsättande på aftonen, skulle nedtagas.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets memorial nr 255, angående tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1947/48;

bankoutskottets memorial nr 66, med föranledande av kammarens skiljaktiga
beslut beträffande viss del av bankoutskottets utlåtande nr 57 i fråga om ordnandet
av anställnings- och avlöningsförhållandena för riksdagens vaktmästare
m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 55, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande
i vissa fall, dels ock i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.80 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1947. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

472657