RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1922:48)

RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1922. Ändra kammaren. Nr 48.

Onsdagen den 31 maj, f. ni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 24 innevarande
maj förda protokollen.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr
85, 119 och 120, bevillningsutskottets betänkande nr 55 samt bankoutskottets
memorial nr 77.

§ 3.

Till avgörande förelåg nu första särskilda utskottets utlåtande,
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Ryssland avslutet preliminärt avtal
ävensom i ämnet väckta motioner.

I proposition, nr 96, av den 3 mars 1922, vilken hänvisats till
första särskilda utskottet, hade Kungl. Maj:t under åberopande av
propositionen bilagda statsrådsprotokoll över handelsärenden för den
27 februari 1922, över utrikesdepartementsärenden för samma dag
och över handelsärenden för den 3 mars 1922 samt med överlämnande
av ett den 1 samma mars under förbehåll av riksdagens godkännande
mellan Sverige och Ryssland avslutat preliminärt avtal, som bildade
ett oskiljaktigt helt, i vars bestämmelser någon förändring icke kunde
äga rum, äskat riksdagens godkännande av berörda avtal, i svensk
översättning så lydande:

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.

Preliminärt avtal mellan Sverige och Ryssland.

Kungl. Svenska Regeringen och Ryska Socialistiska Federativa
Sovjetrepublikens Regering, vilka båda äro besjälade av önskan att,
så snart omständigheterna medgiva, medelst en traktat slutgiltigt
ordna de ekonomiska och politiska förbindelserna mellan de båda
länderna, hava beslutat att — i avvaktan på avslutandet av en sådan
traktat — träffa följande preliminära avtal.

Andra hammarens protokoll 1922. Nr 4-8.

Nr 48. 2

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

Onsdagen den 31 maj, f. no.

Artikel I.

1) De båda regeringarna överenskomma att lämna fritt tillträde
till sina respektive områden för en officiell representant för den
andra regeringen jämte erforderliga medhjälpare (såsom sekreterare,
handelsombud etc.) till det antal, som bestämmes genom ömsesidig
överenskommelse. De officiella representanterna skola vara medborgare
i det land, de representera.

2) De officiella representanterna skola äga rätt att utfärda och
visera pass, att legalisera handlingar samt att i övrigt iakttaga och
bevaka sina landsmäns intressen.

3) I utövningen av sin verksamhet skola de officiella representanterna
äga rätt att fritt hänvända sig till ministern för utrikes
ärendena i det land. där de hava sin verksamhet. De skola vidare
kunna utan hinder kommunicera med sin regering eller dess representanter
i andra länder per post, telegraf och radio, även i chiffer,
samt mottaga och avsända diplomatiska kurirer, som skola äga att
per vecka medföra förseglade försändelser intill en sammanlagd vikt
av 10 kg., vilka skola vara fritagna från undersökning. Båda regeringarna
överenskomma att icke vägra visum för genomresa för
diplomatiska kurirer eller medlemmar av officiella missioner, tillhörande
den andra parten, vilka begiva sig genom Ryssland resp. Sverige
till andra länder, samt att tillåta dem att medföra — under iakttagande
av vederbörlig kontroll över att återutförsel äger rum —
diplomatiskt resgods, vilket skall vara fritaget från undersökning.
De officiella representanternas telegram och radiotelegram skola åtnjutanden
företrädesrätt framför privattelegram, som i allmänhet må
medgivas andra främmande regeringars officiella representanter i
resp. land.

4) De officiella representanterna ävensom deras personal, för
så vitt densamma icke åtnjuter medborgarskap i det land, varest
den uppehåller sig, skola inom det andra landets område åtnjuta sådan
okränkbarhet i anseende till person, enskild egendom, bostad och
ämbetslokal, som enligt vedertaget bruk tillerkännes diplomatiska
representanter och deras personal i överensstämmelse med gällande
folkrätt. De skola jämväl vara befriade från beskattning i samma
omfattning som övriga främmande representationers personal. De
båda ländernas officiella representanter skola hava befogenhet och
fullmakt att handla å sina resp. regeringars vägnar.

5) Ryska Socialistiska Federativa Sovjetrepublikens officiella
representant i Sverige skall betraktas såsom den enda representanten
för ryska staten med alla de konsekvenser, som följa härav.

6) De båda ländernas representanter skola hava rätt att använda
den flagga och de övriga officiella emblem, vilka fastställts
enligt deras resp. lands lagar.

Artikel II.

Båda parterna överenskomma att på allt sätt underlätta handeln
mellan de båda länderna. Denna handel skall äga rum i överens -

Onsdngen den 31 maj, f. m.

3 Nr 48,

stämmelse med i vartdera landet gällande lagstiftning. De förplikta
sig att icke till den andra partens förfång göra någon skillnad mel- ^vta^mellan
lan denna handel och den, som bedrives med något annat land. Mo- Sverige
nopolisering av utrikeshandeln från endera partens sida skall icke och Ryssland.
av den andra parten kunna anses såsom skäl för påläggande av tull- (Ports.)
avgifter eller för anspråk på vederlag.

Artikel III.

För att befrämja de kommersiella förbindelserna mellan de båda
länderna förpliktar sig vardera parten att enligt i resp. land gällande
bestämmelser angående tillträde för utlänningar och under
iakttagande av full reciprocitet bevilja tillträde till sitt område för
den andra partens medborgare i och för utövande av handels- och
näringsverksamhet. Medborgare, tillhörande den ena parten, vilka
erhållit tillträde till den andra partens område, skola hava rätt att
därstädes driva handel eller näring i den mån detta tillåtes enligt
gällande lagstiftning samt med vederbörande myndigheters medgivande.

Artikel IV.

Medborgare, tillhörande den ena parten, vilka för utövande av
handels- och näringsverksamhet erhållit tillträde till den andra partens
område, skola därstädes åtnjuta samma rätt till skydd för person
och egendom som andra utlänningar samt vara befriade från militärtjänst
till lands och sjöss och tjänstgöring vid milis samt från arbetsplikt
ävensom från alla i stället härför utgående pålagor, vare sig i
penningar eller in natura.

Artikel V.

De officiella representanterna, deras medhjälpare, handelsombud
etc. samt andra personer i den ena partens tjänst, vilka erhållit tillträde
till den andra partens område, skola avhålla sig från att därstädes
driva eller understödja någon som helst politisk propaganda
samt från att inträda i tjänst hos eller mottaga något uppdrag av
regering, firmor eller enskilda personer i något annat land än deras
eget.

Artikel VI.

1) Båda regeringarna förklara, att de icke hava för avsikt att
företaga eller understödja någon åtgärd i syfte att beslagtaga eller
eljest taga i besittning penningmedel, varor, lös eller fast egendom
eller fartyg, vilka tillhöra den andra parten.

2) Båda regeringarna erkänna varandras rätt att med rättslig
verkan ingå i alla slags transaktioner av kommersiell, kredit- och finansiell
natur med det andra landet och dess medborgare inom ramen
för respektive lands lagstiftning. Likaledes erkänna båda regeringarna
varandras rätt att uppträda med laga verkan inför det andra
landets domstolar såsom kärande och svarande, såvitt angår rättig -

Jfr 48. 4

Oasilagen den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

heter och skyldigheter, uppkomna antingen efter det detta avtal trätt
i kraft eller dessförinnan, därest rättegång är. anhängig vid svensk
domstol vid tidpunkten för avtalets ikraftträdande. Stämningar och
andra handlingar skola, så framt icke annorlunda överenskommits,
anses hava vederbörligen delgivits vardera regeringen, så snart de
överlämnats till en av dess officiella representant utsedd medlem av
den officiella representationen eller i denne medlems frånvaro till annan
medlem av sagda representation.

, 3) Egendom av diplomatisk karaktär, tillhörande svenska regeringen,
skall i Ryssland åtnjuta samma rättigheter som andra vänskapligt
sinnade främmande regeringars egendom.

Svenska regeringen lämnar motsvarande garanti vad angår diplomatisk
egendom, tillhörande ryska regeringen. ''

Artikel AMI.

Penningmedel, varor, fast eller lös egendom, tillhörande medborgare
i det ena landet och lagligen införda till eller förvärvade i
det andra landet i enlighet med detta avtal, skola icke därstädes vara
underkastade — från regeringens eller någon lokal myndighets sida
vare sig konfiskation eller rekvisition utan skäligt vederlag.

Medborgare, bolag och firmor, tillhörande den ena parten, skola
vara berättigade, att (under iakttagande av gällande lagstiftning)
i det andra landet uppträda inför domstolarna såsom kärande eller
svarande samt att hänvända sig till myndigheterna.

Artikel VIII.

Pass, fullmakter och andra handlingar, utfärdade eller bestyrkta
av vederbörande myndighet i ettdera landet, skola i det andra landet
behandlas, som om de vore utfärdade eller bestyrkta av en formligen
erkänd främmande regerings myndighet.

Ryska resp. svenska regeringen skall icke vägra visum för
genomresa för svenska resp. ryska medborgare, vilka önska genom
Ryssland resp. Sverige begiva sig till andra länder, dock med iakttagande
av vad angående utlänningars genomresa är eller kan varda
stadgat samt med tillämpning av full ömsesidighet.

Artikel IX.

Svenska och ryska handelsfartyg, deras befäl, besättning och last
skola i ryska resp. svenska hamnar i alla avseenden åtnjuta den behandling,
de lättnader och förmåner samt det beskydd, som enligt vedertaget
bruk handelsidkande nationer emellan vanligen i deras hamnar
medgivas utländska handelsfartyg, deras befäl, besättning och
last, häri inbegripna de förmåner, vilka vanligen medgivas i fråga
om kol och vatten, kaj- och ankarplats, torrdockor, kranar, varumagasin,
reparationer och lotsning, och över huvud taget alla tjänster,
hjälpmedel och lokaler, vilka stå i samband med sjöfarten.

Ojifcdttj$tn den 31 njnj, f. in.

5 Nr 48.

Artikel X.

Båda länderna äro ense om att tillåta transitering av varor från
eller till det andra landet i överensstämmelse med resp. lands lagar.
Sådana transitovaror må omlastas, magasineras eller återutföras i
enlighet med gällande bestämmelser i resp. land. De skola vara befriade
från tull- och transiteringsavgifter i samma utsträckning som
transitovaror till eller från något annat land. Ingendera parten skall
dock på grund av vad bär ovan stadgats kunna göra anspråk på att
komma i åtnjutande av sådana speciella transiteringsförmåner, vilka
av den andra parten medgivits något tredje land.

Artikel XI.

Svenska medborgare, som uppehålla sig i Ryssland eller efter
detta avtals ikraftträdande erhålla tillträde till detta land, skola tilllåtas
lämna landet, när de så önska. De skola äga rätt att till Ryssland
införa hushållsvaror, avsedda för deras eget bruk, samt att —
när de lämna landet — utföra de varor av dylikt slag. vilka införts
efter detta avtals ikraftträdande.

Artikel XII.

Vardera parten förpliktar sig att på begäran efter bästa förmåga
bistå den andra partens officiella representant med anskaffande
av nödiga bostads- och arbetslokaler.

Artikel XIII.

Båda parterna överenskomma att — omedelbart efter detta avtals
ikraftträdande ■—- återupptaga regelbundna postförbindelser mellan
de båda länderna i överensstämmelse med de villkor, som kunna
bliva fastställda genom överenskommelse mellan de båda ländernas
postförvaltningar.

Artikel XIV.

Från rysk sida skall icke på grund av bestämmelserna i detta
avtal anspråk kunna göras på förmån, som svenska regeringen medgivit
eller kommer att medgiva Danmark eller Norge eller båda dessa
länder, så länge icke samma förmån medgivits ytterligare något land.

icke heller skall från svensk sida anspråk kunna göras på någon
förmån, som ryska regeringen medgivit eller kan komma att medgiva
de nya randstater, vilka utgjorde delar av det förra ryska riket
sådant detta bestod den 1 januari 1917, så länge icke samma förmån
medgivits ytterligare något land.

Artikel XV.

Båda parterna förklara, att alla anspråk från endera partens eller
dess medborgares sida gentemot den andra parten i fråga om egendom
eller rättigheter eller i fråga om förpliktelser, som åvila nuvarande
eller föregående regeringar i resp. land, skola rättvist regleras
i det i inledningen omförmälda avtalet eller enligt internationell upp -

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Hyssland.
(Forts.)

Sr 48. 6

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Förtal

görelse eller på, annat sätt, varom ömsesidig överenskommelse må
kunna träffas.

Artikel XVI.

I fall endera parten skulle önska frånträda avtalet, skall tillkännagivande
härom ske tre månader i förväg. I det fall att detta
avtal upphör att gälla —- vare sig på grund av uppsägning eller
ömsesidig överenskommelse — skola de officiella representanterna
jämte deras personal äga tvärstanna i det land, varest de varit bosatta,
under den tid, som är nödvändig för det fullständiga avvecklandet
av handelstransaktionerna samt för avyttrande eller utförsel
av de varor, vilka tillhöra deras resp. regeringar, dock att denna tidrymd
icke må överstiga tre månader efter det avtalet upphört att
gälla.

Artikel XVII.

Detta avtal skall ratificeras av Hans Maj.-t Konungen av Sverige,
under förutsättning av riksdagens bifall, och av Ryska Socialistiska
Federativa Sovjetrepublikens Regering.

Ratifikationshandlingarna till avtalet skola utväxlas i Stockholm
snarast möjligt, och avtalet skall träda i kraft den dag, ratifikationshandlingarna
utväxlas.

Upprättat i tvenne exemplar i Stockholm den 1 mars 1922.

C. E. Svensson.
(L. S.)

P. M. Kergentzeff.

(L. S.)

Till utskottet hade jämväl överlämnats två i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

nr 114, i första kammaren av herr Enhörning, som hemställt,
att riksdagen vid granskningen av ifrågavarande proposition måtte
beakta vissa av motionären angivna synpunkter; och

nr 199, i andra kammaren av herr Vennerström m. fl., i vilken
motion föreslagits, att riksdagen måtte godkänna det mellan Ryssland
och Sverige upprättade preliminära avtalet, enligt Kungl. Maj :ts
förevarande proposition, samt att riksdagen måtte i samband härmed
föreslå Kungl. Maj :t att omedelbart även de jure erkänna den ryska
so v j et regeringen.

Utskottet hemställde,

l:o) att Kungl. Maj.ds förevarande proposition icke måtte av
riksdagen bifallas;

2 :o) att herr Enhörnings ovanberörda motion måtte anses besvarad
genom vad utskottet under l:o) hemställt; samt

3:o) att herr Vennerström m. fl. i ämnet väckta motion, i vad
den icke kunde anses besvarad genom vad utskottet hemställt angående
propositionen, icke måtte av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet var fogad reservation av herrar Eriksson i Grängesberg,
Thorberg, Wigforss, Walles, Engberg, Bärg i Katrineholm

Ouid&i^on don 31 maj, f. m.

7 Xr 4H.

och Johanson i Stockholm, vilka hemställt, att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition måtte av riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Chefen för handelsdepartementet herr statsrådet Svensson:
Herr talman, mina damer och herrar! Det utlåtande, som första särskilda
utskottet efter 2 */2 månaders arbete avgivit över den kungl.
propositionen om ratifikation av avtalet mellan Sverige och Ryssland,
innefattar, som ju framgår av den nyss upplästa klämmen, ett
avslagsyrkande. Detta resultat är visserligen icke ägnat att framkalla
någon större överraskning i betraktande av det sätt, varpå
den borgerliga opinionen och enkannerligen den borgerliga pressen
reagerat i denna fråga. Icke desto mindre är ståndpunktstagandet
att beklaga. Det är enligt min uppfattning byggt på felaktiga utgångspunkter,
och det är icke ägnat att gagna svenska intressen.

Det är huvudsakligen två avsnitt i utskottets utlåtande, som
jag för min del i detta anförande, som icke skall bli så långt, skall
taga upp till granskning. Det är två mera praktiska synpunkter,
som jag vill syna litet grand i sömmarna. Utskottet uppställer den
frågan, huruvida en sådan uppgörelse, som här föreligger, kan beräknas
leda till de praktiska resultat, som med densamma avses.
Ja, vad avses då med denna uppgörelse? Utskottet har självt. sammanfattat
den definition, som givits i den kungl. propositionen,
så, att överenskommelsen avser att i avvaktan å ett definitivt ordnande
av de ekonomiska och politiska förbindelserna mellan de båda
länderna fastställa en efter de föreliggande förhållandena avpassad
grundval för fortsatta och om möjligt utvidgade handelsförbindelser
mellan dem. Utskottet fråndömer överenskommelsen varje värde
i sådant avseende. Den är enligt utskottets mening icke ägnad att
bereda ökade möjligheter för svenska affärsmän att upptaga verksamhet
i Ryssland, och den är icke ägnad att skapa nya möjligheter
för ryska beställningar här i Sverige. Någon utsikt till sådana
lärer icke föreligga under nuvarande förhållanden, förklarar
utskottet kategoriskt. Varpå stöder nu utskottet denna sin uppfattning?
Vad åberopar det för skäl? Jo huvudsakligen uttalanden
från svenskar, som förut varit verksamma i Ryssland. Det är rysslandssvenskarnas
uppfattning, som utskottet, såsom det självt yttrar,
»självfallet ansett sig böra fästa det största avseendet vid». Ja,
-utlåtandet bär i det fallet syn för sägen. Av allt det mångskiftande
material, som utskottet infordrat till sin information, har icke
åberopats mer än skrivelsen från rysslandssvenskarnas förening.
Och dess syn på hela problemet har även i övrigt starkt färgat
utskottets utlåtande. Jag måste för min del säga, att jag icke anser
rysslandssvenskarnas uppfattning vara förtjänt av det utomordentliga
avseende, som av utskottet tillmätes densamma. Hela
deras tankevärld kretsar ju, som helt naturligt är, omkring det
förflutna, omkring de oförrätter och de olyckor, som de blevo offer
för därute under den framträdande revolutionen. Deras intressen

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige

och Ryssland.
(Forts.)

Nr 48. 8

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang.

•preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forte.)

äro knutna till det förgångna, till frågan om upprättelse för dem.
tillfogade skador och oförrätter. Av deras förmåga att verkligen
objektivt bedöma möjligheterna nu till kommersiella förbindelser med
Ryssland tror jag icke, att man skall vänta sig alltför mycket.
Det vore till och med mänskligt, skulle jag vilja säga, om
dessa män med en viss jalusi betraktade försöken av andra att
vinna fotfäste i och få förbindelser med Ryssland. Rysslandssvenskarnas
synpunkter, på vilka utskottet sålunda bygger ifråga om
utvecklandet av våra handelsförbindelser med Ryssland, måste enligt
min uppfattning ses mot bakgrunden av dessa förhållanden,
vilka gorå, att de icke kunna utan vidare godtagas, såsom utskottet
har gjort.

Jag vill erinra om att när det s. k. Krassinavtalet på sin tid
slöts, uttalades precis på samma sätt, som utskottet nu gör, i den
mest kategoriska form, att detsamma icke skulle komma att medföra
någon nämnvärd handel mellan de båda länderna. Icke desto
mindre bär, såsom ju utskottet själv vitsordat, detta avtal på sin tid
i hög grad främjat handelsförbindelserna emellan de båda länderna.
Det skulle, säkerligen bli fallet även med detta avtal. Talet om
det totala ekonomiska sammanbrottet i Ryssland, som skulle omöjliggöra
tills vidare alla ytterligare handelsförbindelser och affärsuppgörelser,
det är en sanning med modifikation. Faktiskt är ju,
att ryska beställningar alltjämt placeras i de länder, med vilka
Ryssland _ har avtal av ungefärligen den beskaffenhet som det
här föreliggande. Såsom utskottet har sig väl bekant, har under
senare tider dessa beställningar placerats i dessa länder med förbigående
av vårt land. Varför skulle för övrigt överallt i världen
det finnas ett sådant starkt intresse att provisoriskt jämna vägen
för ett varuutbyte, om det i verkligheten vore så illa ställt, vore
så fullkomligt hopplöst, som utskottet vill göra gällande? Jag vill
erinra om, hur under den tid, som förflutit, sedan utskottet justerat
sitt betänkande, Italien och, efter vad tidningspressen uppger, även
Tjeckoslovakiet slutit avtal med Ryssland, i syfte att befordra
handelsförbindelserna. Båda dessa länder deltogo som bekant i Genuakonferensen,
och vad beträffar inträngandet i Ryssland av utländska
ekonomiska intressen, så äger detta rum alltjämt från alla
kanter. Vid sidan av ett pågående gigantiskt förberedelsearbete från
den tyska industrien och affärsvärlden arbetar den amerikanska
och internationella finansen i betydande utsträckning. Medan politikerna
bry sina hjärnor med att, såsom det heter, slå bryggor
mellan rysk och västeuropeisk rättsuppfattning, arbeta finansmännen,
industrimännen, affärsmännen i det tysta med att skapa
och förbereda vinstgivande ekonomiska förbindelser. Skola vi här
i vårt land försätta oss i den passive, förnäme åskådarens roll?
Ha vi råd till det? Kunna vi med gott samvete låta någon enda
chans gå förlorad i fråga om förbindelser med ett land, med vilket
vi ha naturliga förutsättningar såsom få andra länder att idka
och utveckla för framtiden till ömsesidig fördel en livlig handel
och köpenskap? Nej, vi böra ställa det så, att det finnes åt -

Onsdagen den 31 maj, f. m.

9 Nr 48.

minstone eu provisorisk grundval, på vilken de handelsförbindelser ..

kunna fortgå, för vilka det finnes praktiska förutsättningar. Det Mtal”mdivn
avtal, som föreligger, är väl ägnat att utgöra en sådan provisorisk Sverige
grundval, sedan det s. k. Krassinavtalet icke längre är tillräck- och Rysslandligt
för det ändamålet. (Ports.)

Vi ha också, mina damer och herrar, att se till, att icke genom
ett ståndpunkttagande, som av andra parten uppfattas såsom
en tillskärpning av förhållandena, stora ekonomiska intressen, vilka
ligga i redan bär i landet pågående produktion för rysk räkning,
på ett ogynnsamt sätt beröras.

Ur dessa synpunkter anser jag det vara ett svenskt intresse
av stor betydelse, att detta avtal kommer till stånd. Jag är så
mycket fastare i denna min uppfattning, som jag icke kan finna,
att de invändningar i övrigt, som utskottet gjort mot att godkänna
avtalet, skulle ha avgörande betydelse eller ens i vissa avseenden
vara välgrundade. Jag skall i det avseendet upptaga den andra
punkten i utskottets motivering, som jag från början avsåg att
gå in på.

Utskottet måste, heter det, fästa synnerlig vikt därvid, huruvida
och i vad mån avtalet kan anses främja en skälig uppgörelse
av de anspråk på gottgörelse, valka uppkomma såsom eu följd
av de revolutionära rörelserna i Ryssland och särskilt genom den
nuvarande ryska styrelsens ingripande i fråga om svenska undersåtars
egendom och förvärvsmöjligheter. Av resonemanget om
denna sak drager utskottet framförallt tvenne slutsatser. Den ena
är den, att innan ett principiellt erkännande av våra skäliga anspråk
kan komma till uttryck i samband med återupptagandet av
handelsförbindelserna, synes det kommersiella utbytet, som skulle
genom ett avtal befordras, komma att vila på allt för osäker grund
för att skänka svenskt näringsliv och svensk företagsamhet någon
bestående fördel. Den andra slutsatsen är den, att den solidaritetskänsla,
som alltid besjälat Sverige i dess förhållande till andra
stater, bör föranleda oss att nu ej sluta ett avtal med Ryssland,
som skulle i sin mån försvaga ett gemensamt uppträdande på den
europeiska rättsordningens grund. Dessa uttalanden äro, synes det
mig, utomordentligt anmärkningsvärda ur den synpunkten, att de
ställa frågan om våra handelsförbindelser med Ryssland på en synnerligen
oviss framtid, förknippar den med omständigheter, om
vilka man intet vet, om, när och hur de komma att föreligga. Men
frånsett denna allvarliga sida av saken, vill jag framhålla, att på
frågan, huruvida avtalet kan anses främja en skälig uppgörelse
och anspråken på skälig ersättning, är det ett något egendomligt
svar att säga, som utskottet gör, att då icke skadeståndsfrågan
blivit löst, så kan det kommersiella utbyte, som genom avtalet
skulle befordras, komma att vila på alltför osäker grund för att
skänka svenskt näringsliv någon bestående fördel. Det är ju här
icke fråga om grunden för de bestående förhållandena, de bestående
fördelarna, det är ett provisorium i avvaktan på den definitiva
och solida grund, som alla äro ense om sedermera skall komma

Nr 48. 10

Onsdagen den 31 maj, f. m.

eUminärt att lä^a’s- liksom Krassinavtalet på sin tid befordrat för svenskt
näringsliv betydelsefulla fördelar, utan att därmed var förknippad
Sverige någon uppgörelse i skadeståndsfrågan, så kan också detta avtal
.och Ryssland, komma att göra detsamma utan att på något sätt föregripa den
(Forte.) grund, på vilken en bestående ordning skall byggas. Enligt mitt
sätt att se böra vi ställa frågan så: Kan ett avslutande av detta
provisoriska avtal anses komma att i någon mån försämra vår
möjlighet att nå en uppgörelse om ersättnings- och skadeståndskraven?
Svaret på den frågan kan enligt mitt förmenande icke
bli mer än ett. Genom detta avtal avhända vi oss intet, som kan
vara av betydelse vid den definitiva uppgörelsen. Frågan om
uppgörelsen av skadestånds- och ersättningsfrågorna hålles ju i
detta avtal fullkomligt öppen. Den hänskjutes till rättvis reglering
i annat sammanhang. För det praktiska utförandet och förverka
bundet av en kommande uppgörelse i skadestånds- och ersättningsfrågorna
kan det däremot vara av verkligt stort värde, att vi
genom detta avtal bli i tillfälle att i Ryssland ha en kvalificerad
representation, och att svenska intressen hunnit återfå ett visst
fotfäste därute. Att vi, såsom utskottet anser, skulle försvaga den
europeiska enhets front, om vilken utskottsmajoriteten talar, genom
■att sluta detta avtal, det är att påstå för mycket. Vi gorå ju
därvidlag intet annat, än vad ett stort antal europeiska stater
gjort före oss, bland dem England, och, som .jag tidigare påpekat,
tvenne stater gjort efter Genuakonferensen. Slutandet av ett avtal
sådant som detta torde väl snarare än ett försvagande vara
ett uttryck för ett välbetänkt successivt steg framåt till möjliggörande
och vinnande av ett slutligt samförstånd.

Vad utskottet sålunda anfört i de av mig nu berörda avseendena
såsom skäl för ett förkastande av det av regeringen ingångna
.avtalet, finner jag icke vara av tillräckligt bärande art. Icke heller
i övrigt anser jag, att utskottet har anfört tillräckliga skäl för
-ett sadant beslut. Av denna anledning, och då jag är förvissad om,
att det skulle vara, såsom jag förut sagt, ägnat att i betydande grad
-gagna svenska intressen, om detta avtal komme till stånd, tillåter
jag mig att vädja till kammaren att bifalla den kungl. propositionen.

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! .lag såg i morse
i en bekant svensk tidning ett uttalande, som jag finner mig nödsakad
att i någon män fästa kammarens uppmärksamhet på. Det
.står att låsa i en tidning, redigerad av en av första särskilda utskottets
liberala ledamöter, och det är ett uttalande av en man, på
-vars omdöme jag annars brukar sätta mycket stort värde. Denna
gång har han emellertid uttalat sig på ett sätt, som jag anser vara
minst sagt betänkligt. Det är en anklagelse riktad gentemot reservanterna
inom utskottet, det är en anklagelse, riktad gentemot socialdemokraterna,
en anklagelse av den art, att den måste på det eftertryckligaste
tillbakavisas.

Den ärade författaren skriver följande: »Men de socialdemokra -

Onsdagen den 31 maj, f. in.

11 Nr 48.

tiska representanterna i utskottet lia inte blott inte kunnat förmå An9-sig att gorå gemensam sak med de andra; de ha inte heller nöjt sig
med en mera försiktig reservation av ungefär den allmänna inne- Sverige
hörd, att väl även de insett avtalsförslagets brister, men i alla fall och Rysslandkommit
till den uppfattningen, att dessa inte borde förhindra ett bi- (forts.)
fall, då o. s. v., utan de ha nitiskt ansträngt sig för att så grundligt
som möjligt nedgöra majoritetens ståndpunkt. ''De svenske’
framträda sålunda inbördes starkt söndrade inför sovjetregeringen.

Hur försvagande detta måste verka för deras ställning till denna vid
eventuellt kommande nya förhandlingar, behöver ju inte sägas. Men
den synpunkten har tydligen varit av mera underordnad betydelse
för dem som också i detta fall velat visa sig artiga mot den proletära
diktaturen och väl även angelägna att presentera en svensk proletär
enhetsfront.»

Herr talman, jag säger icke för mycket, om jag påstår, att den
ärade utskottsledamot, som nedskrivit detta, kan knappast ha gjort
det i klart medvetande om, huru dessa ord måste komma att verka på
oss, som nu i två månaders tid ärligen och redligen inom detta utskott
ha utvecklat våra åskådningar, på oss, som icke på minsta
sätt ha dolt, att också vi funnit vissa svaga sidor i detta avtal, men
bestämt ändå kommit fram till den slutsatsen, att de goda och starka
sidorna till den grad överväga, att avtalet bör bifallas. Jag vill
tillägga, att det är knappast i enlighet med sanningen och redbarheten,
när författaren mot oss riktat beskyllningen för att hava velat
kurtisera sovjetregeringen, mot oss, som dock uti det föregående ■—
det tror jag, att herrarna kunna ge oss det vitsordet — alltid ha
bekämpat och som alltjämt komma att bekämpa hela den åskådning,
som varit bärande för sovjetregeringen, mot oss, som ha partivänner,
kamrater av samma uppfattning, som jagats av sovjetregeringen, mot
■oss, som också i dag -—- och det känner jag för min del som ett behov
att säga ifrån — orubbligt och energiskt vidhålla och upprepa
vår flammande internationella socialdemokratiska protest mot det
sätt, varpå våra meningsfränder där borta behandlats. Jag ber, herr
talman, att få säga, att vi under sådana förhållanden undanbedja oss
att av herr Hellberg framställas såsom de där under bugningar för
sovjetregeringen velat med fjäskande kryperi vara »artiga» mot densamma.
Sådana synpunkter ha varit helt och hållet främmande
för oss.

När man tagit del av de borgerliga inläggen i den pressdebatt,
som stått kring detta avtal från dess första framträdande, har man
icke kunnat undgå att göra den reflexionen, att vi enligt den borgerliga
opinionen genom ett accepterande av detta avtalsförslag
skulle låta så klavbinda oss, skulle så giva oss en främmande ^makt
i våld, att situationen nu vore ungefär densamma, som den gången
det gällde att avsluta »tonnageavtalet», med den skillnaden, att den
gången var det icke en enhetlig front av borgerliga tidningar som
nu, utan då var det bara högerpressen som skötte om oväsendet. Man
kan ju också förstå, att med den uppfattning, som hyses pa vederbörande
håll, där man riktat denna kritik, med den uppfattning, som

Kr 48.

Onedagen den 31 maj, f. m.

reUnunäri *^''r hyses oin Ryssland och vad som ägt rum och äger rum där borta..
avtal mellan °ch me(f ^en man där bär om. den hållning, som Europa i

Sverige övrigt bör visa, sa är det ganska naturligt, att man kommit fram till
och Ryssland, att se detta avtal såsom någonting högst betänkligt.

(Forts.) ilan har i denna kritik icke underlåtit att gorå gällande, att

det från reservanternas sida vore fråga om ett uppgivande av svenska
krav och synpunkter, en efterlåtenhet gentemot andras intressen på
ett sätt, som icke vore förenligt med Sveriges intressen och värdighet.
Jag ber för min del att få bestämt tillbakavisa alla dylika
beskyllningar och anklagelser. De äro ogrundade. Vi ha samvetsgrant
prövat detta förslag, vi ha gjort det utan förutfattad mening,
och vi ha kommit fram till det resultatet, att förslaget bör av riksdagen
bifallas. Och vi ha tillåtit oss att i den reservation vi fogat
till utskottets betänkande leverera en kritik av de synpunkter, som
varit för utskottet bärande och avgörande. Vi kunna ju icke rå för,
i händelse någon av utskottsmajoriteten liksom herr Mauritz Hellberg
_ finner, att denna kritik varit »nedgörande». Det beror i så
fall icke så mycket på kritiken, som fastmer på beskaffenheten av
det utlåtande, som första särskilda utskottet har presterat.

I det här sammanhanget vill jag för övrigt säga. att vad som
passerat gjort mig en smula betänksam angående själva det förfaringssätt,
som här föreligger, att dylika utrikespolitiska frågor bli
kastbollar uti ett inrikespolitiskt spel. Ty det kan dock icke fördöljas,
att i denna fråga liksom i åtskilliga andra har smugit sig
in åtskilligt av ovidkommande synpunkter. Man har från vissa håll
sett den val mycket ur partisynpunkter. Detta har gjort, att den från
början vid utskottsbehandlingen bär kommit i en skev ställning. Det
är emellertid på samma sätt här hemma hos oss, som det varit uti
de förhandlingar, som internationellt ha förts, det är så, att trots
alla olika känslonyanser, som vi kunna befinna oss i gentemot avtalet,
dock en gemensam känsla råder härutinnan, att vi bomma icke
förbi det ryska problemet, vi komma icke förbi frågan om en uppgörelse
med Ryssland. Jag måste därför först tillåta mig med några,
ord beröra den allmänna utgångspunkten för den åskådning å reservanternas
sida, som utmynnat i hemställan om bifall till Kung!.
Maj:ts förslag.

Som herrarna veta, befann sig Ryssland i isolering, långvarig
och fruktansvärd isolering, utsatt som det var för blockad från ententens
sida, vilken genomfördes med den största stränghet från 1919
pa hösten, en blockad, som avskar Ryssland från förbindelserna med.
yttervärlden, en blockad, som tvivelsutan var ett enda stort politiskt
missgrepp, i det den ingalunda medverkade till, vad man avsett
att den skulle medverka till, nämligen att åvägabringa någon systemförändring
där borta. Det gick här som en gång efter den franska
revolutionen, då man trodde sig genom intervention och dylikt kunna
slå ned den nyskapade ordningen. I stället för att försvaga sammansvetsade
man de olika lägren, i stället för att splittra skapade
man en enhetsfront mellan alla, som kände, att bär stod landets väl
och ve på spel, och som visste, att bakom de härar, som med enten -

Onsdag eu den 31 maj, f. in.

13 Nr 48.

tens understöd opererade mot Sovjetryssland, stodo de gamla godsägarna,
som ingenting lärt och ingenting glömt. Denna politik har
vållat, att, i stället för att förutsättningar skapats för att så snart
som möjligt få Ryssland med i det internationella umgänget, isoleringen
skärpts och fått till följd ett inre sönderfallande och ett förstörande
av värden, som annars kunnat komma den internationella ekonomiska
samfärdseln till godo. Denna isolering har givetvis medverkat
till att det ekonomiska eländet och förfallet inom Ryssland tilltagit.
Det säger sig självt, att, när ett så jättestort folk, som varit
utsatt för ett så oerhört lidande under krigsåren och revolutionsåren
•och som har större behov än något annat folk i Europa av att få
hjälp utifrån, få hjälp till självhjälp för att komma på benen, för
att åter få sin ekonomi i gång, åter framskapa värden och träda i
förbindelse och handelsutbyte med utlandet, det säger sig självt, att
när ett sådant folk blivit utsatt för en dylik isoleringspolitik, då
måste följderna, de ekonomiska, sociala, politiska och moraliska följderna,
bli rent av katastrofala. Det är därför otvivelaktigt, att utlandet,
Europa i övrigt — icke minst ententemakterna — ha eu
moralisk skuldbörda att avlyfta, i vad det gäller denna politik gent
emot Ryssland. Ty isoleringstaktiken har bidragit till att av Ryssland
göra både ekonomiskt och politiskt en sumpmark, som det nu har
blivit det stora och allt överskyggande problemet att på något sätt
kunna dränera.

Det är också uppenbart, att Rysslands avlägsnande från det internationella
ekonomiska samlivet har haft sin återverkan på övriga
länder. Ty det sker icke ostraffad, att ett så ofaniigt konsumtionsområde
som Ryssland med dess hundramiljonfolk med ens skäres av
från det internationella samlivet på varuutbytets område. Det säger
sig självt, att det måste återverka i den riktningen, att avsättningsmöjligheterna
för övriga länders näringsliv bliva mycket mindre, och
detta i sin tur ökar den allmänna ekonomiska depression, i vilken
världen befinner sig. Hjälpen åt Ryssland, att få dess ekonomi på
benen, få dess näringsliv att återuppblomstra, bryta dess isolering
•och infoga det åter i den internationella samfärdseln är därför detsamma.
som Europas hjälp åt sig självt i det fruktansvärda nödläge, där
Europa för närvarande befinner sig. Men man har en känsla av att
det bär i bedömandet av det ryska problemet smugit sig in en stämning,
som för mitt sätt att se är farligt för en förnuftig politik i
dessa stycken. Det är detta, att vi alltjämt skola behandla Ryssland
som en utstött, som ett land, vilket man ej bör taga befattning
med. Man kan mycket väl förstå denna känslostämning efter allt
vad som inträffat; det är samma känslostämning, som gjorde sig gällande
mot Frankrike under tiden närmast efter 1789, sedan revolutionen
i sitt hänsynslösa bortsopande av den gamla ordningen kommit
att kränka en hel mängd av ovägbara värden, som te sig som omistliga
för kulturella och civiliserade människor. Detta har bidragit till
att skapa ett känsloläge, vilket är förklarligt som sådant, men icke
.är försvarligt som underlag för en förnuftig och ändamålsenlig politik.
Hur var det icke här? Är det egentligen så besynnerligt, det

Ant],

preliminärt
årtal mellan
Sverige.

och Ryssland.
(Korts.)

Nr 48. 14

Onsdagen den 31 maj, t. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

som inträffat? Vi sågo, hurusom den ryska revolutionen liksom alla
revolutioner visserligen slog över men gav till resultat något annat
än vad revolutionsideologerna åsyftat. Den kom att äga rum som
en gång den franska revolutionen i tecknet av idéer, som man icke
kunde förverkliga, i tecknet av en åskådning, som man satte upp på
sitt baner men som man icke kunde genomföra, därför att den ekonomiska
verkligheten visade sig starkare än alla dylika idéer. Det
har visat sig, att den bolsjevikiska revolutionen, som genomfördes
hänsynslöst och gick fram med den allra strängaste teoretiskt revolutionära
uppfattningen, utmynnade i ett faktiskt läge, som var helt
annat än det av revolutionsledarna avsedda, utmynnade i återställande
av den privatkapitalistiska äganderätten till jorden. Den fick därmed
ett resultat, som man icke kunde göra om. Vi fingo bevittna en
upprepning av det som ägde rum i den franska revolutionen. Att man
i den ryska revolutionens bolsjevikiska skede hissat den doktrinäTa
kommunismens fälttecken, är det månne besynnerligare än att under
den engelska revolutionen Cromwell drömde om att med sina »järnsidor»
upprätta ett Kristi rike eller att Frankrikes jakobiner under
den franska, revolutionen trodde sig kunna förverkliga principen om
frihet, jämlikhet och broderskap. Det blir ideella maximer, som livet
icke är moget för. Utvecklingen går sin gilla gång, men vad son*
kvarstår är dock omvälvningen själv, och varje revolution är suverän
i den mån den lyckas. Så har det också varit med den ryska. Då är
det klokt att inrätta sig därefter och bedöma tingen sådana de äro
och icke invagga sig i föreställningen, att man skall kunna kasta,
tillbaka utvecklingen och åter införa »1’ancien régime», återupprätta
det gamla godsägarväldet med dess förtryck och den gamla autokratiska
och aristokratiska ordningen. Det är något nytt, som inträffat,
det är ett historiskt nytt läge, vari Ryssland kommit efter den revolutionära
perioden. Jag skulle därför tro, att det vore oklokt för vilket
land det vara månde att inrätta sig så, som om den nya ordningen
vore en tillfällighet och som om man snart skulle kunna komma
igen till den gamla. Denna vanföreställning har emellertid, det
har man lagt märke till, börjat maka åt sig en smula. Man har icke
kunnat undgå att finna, att här står faktiskt en ny bourgoisie. Man
kan i likhet med Lenin kalla den »sovjetbourgoisien». Den står där
likvisst som bärare av den nya ordningen. Den stöder sig på militära
maktmedel. Den har haft vissa kommunistiska idéer, som den
flaggat med, men i själva verket ha alla s. k. kommunistiska, åtgärder,
som genomfördes under revolutionens tre första år, undan för undan
börjat upphävas, och de ha faktiskt i största utsträckning redan
upphävts. Jag vill erinra om att nästan samtliga dekret, som utfärdats
fram till våren 1921, modifierats eller helt avlägsnats. Så
var det med dekretet om industriens socialisering, så var det med
dekretet om bankerna, så var det med den industriella demokratien
o. s. v. Vi ha funnit, att, såsom man på förhand kunde räkna ut,
Ryssland inträder i de borgerliga staternas ram och står redo att
lägga sig ombord med en borgerlig ekonomi. Vi måste säga, att det
under sådana förhållanden finnes ganska liten grund för den gängse

Onsdagen den 31 maj, f. m.

15 Nr 48.

föreställningen, att vi ha att göra med en strängt kommunistisk samhällsordning
där borta, när vi sett, hurusom exempelvis det för ett
agrarland högviktiga dekretet om spannmålsmonopolet upphävts, när
vi sett, huru den inre handeln lösgivits, när vi sett, hur industrien
från förstatligande kommit att läggas på utarrenderingens väg o. s. v.
Då frågar jag: är det icke självklart, att denna process fortsätter med
all makt för att ge utrymme, såsom Lenin för icke länge sedan uttalade,
åt det privata initiativet och för att, som han betonade, se
till, att man utnyttjar det goda i kapitalismen, och på det sättet får
Ryssland på benen igen. Jag tillåter mig säga utan att taga tillbaka
det, att den åskådning, som inom kort kommer att knäsättas i Rysslands
näringsliv och redan faktiskt är rådande, är en åskådning, med
vilken herr Lindman har ofantligt mycket lättare att komma till samförstånd
än vad den internationella socialdemokratien har. Ty av det
där, som man först skyltade med, återstår i själva verket ingenting.
Den bolsjevikiska revolutionens historiska och betydelsefulla insats ärr
att man har fått en privatkapitalistisk äganderätt till jorden såsomgrundläggande
för Rysslands kommande utveckling. Det borde ju
herr Lindman icke ha så mycket att erinra emot. Det är en tingens
ordning, som är löftesrik för den utveckling, som komma skall, och
det vill även jag såsom socialdemokrat bekänna. Man springer nämligen
icke från en halvt medeltida samhällsordning in i en socialistisk..
Även Ryssland får genomgå sin kapitalistiska period liksom Västeuropa,
och det är såsom upptakt till denna period bolsjevikernas revolution
haft sin största betydelse.

Om man ser saken så, måste man säga sig, att i det fruktansvärda
nödläge, vari Europa befinner sig, alla aldrig så förklarliga
psykologiska stämningar och stämningsmoment få lov att träda tillbaka
inför den stora frågan: hur skola vi nu få detta genom revolutionen
nyskapade Ryssland in i den ekonomiska samfärdseln? Hur
skola vi bäst både till Rysslands egen och till Europas båtnad få
varuutbytet och produktionen i gång och därmed också stärka Europas
ekonomiska liv i dess helhet? Det är uppenbart, att det icke
går med en fortsatt isoleringspolitik. Det är uppenbart, att det
icke går genom att, såsom utskottsmajoriteten gör, ställa sig på
den ståndpunkten, att vi få lov att såsom förutsättningar avpressa
den ryska regeringen vissa principiella medgivanden åt västerländsk
rättsuppfattning. Det går icke, såsom utskottsmajoriteten förmenar,
att ställa sig och dekretera, att vi kräva vissa garantier för eu
ny inre ordning där borta, innan vi kunna träda i kontakt med
vederbörande. Detta är en förnämlighet, som är ohistorisk i sitt betraktelsesätt
och i längden straffar sig. Den riktiga politiken är
den, som allt starkare markeras i det ledande europeiska landet, i
England, en politik, som redan signalerats av Lloyd George i underhuset,
jag tror dagen, innan han begav sig till Genuakonferensen.
Han betonade med tydlig fingervisning åt den franska politiken med
avseende på den tyska skadeståndsfrågan, som är och måste vara
denna politiks hjärtpunkt, att den står i oupplösligt sammanhang
med det ekonomiska återbyggandet av Ryssland. Ja, det visar..

Ang.

preliminäri
avtal mellan*
Sverige

och Ryssland,-(Vorts.)

Nr 48. 16

Onslagen den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige

och Ryssland.
(Forts.)

att den av Lloyd George i detta stycke företrädda politiken — ocli
det har också med all önskvärd tydlighet framgått av förhandlingarna
i Genua — har klarare blick för vad som tarvas för att få
Europa tillfrisknat, än den politik, som halsstarrigt och med juridiskt
formskäreri tror sig kunna betvinga den faktiska verkligheten,
tror sig kunna återinföra en historiskt redan passerad rättsordning i
ett land, som genomgått en så omfattande och fruktansvärd revolution.
Det är en felsyn detta, och det är enligt min uppfattning utskottsmajoritetens
stora missgrepp att ha bundit sig så hårt som den
gjort vid en åskådning, som börjar bli mer och mer en isolerad fransk
ståndpunkt. Såsom fransk är denna ståndpunkt förklarlig med
hänsyn till hela det läge, vari Frankrike står till Ryssland. Den
är förklarlig med hänsyn till de många miljarder, som Frankrike
har att fordra av _ Ryssland och som ställa Frankrike i en helt
annan position än vårt land, som icke har några förkrigsfordringar,
vars fordringar äro av helt annan art och icke ha med en gammal
lånepolitik att. göra. Det är — jag upprepar det — ett missgrepp av
utskottsmajoriteten att vilja fastlåsa den svenska riksdagen vid en
sådan enligt min uppfattning ödesdiger åskådning, som säkerligen
också kommer att få underbetyg av livet och verkligheten själv.
Svika ej tecknen, blir det ändå till sist den mera resonliga uppfattningen
om sättet för Europas ekonomiska återuppbyggande, som
Lloyd George företrädde i Genua, vilken kommer att avgå med
segern.

Jag skulle alltså tro, att, på vilken sida man än står, man väl
ändå måste medge, att det vore en olycka, ett fruktansvärt öde för
Europa och världen, ifall det alltjämt skulle vara så, att man hölle
uppe isoleringen av Ryssland, berövande de övriga länderna möjlighet
att få det till avnämare för sin produktion och vidmakthållande
jordmånen för en social sjukdom, som alltid komme att vara ett
irriterande febermoment i Europas liv. Jag skulle därför också
tro, att det icke var en tillfällighet utan så att säga ett naturens
eget tvång, att den blockadpolitik, som sattes i scen 1919, icke
blev långvarig utan avlöstes av den ena trevaren efter den andra
till kommersiella uppgörelser med Ryssland. Det visar sig också,
när man ser på Cannes-resolutionen, att den röjer klar blick för
nödvändigheten att återigen få Ryssland med i den ekonomiska samfärdseln.
Det heter i denna resolution bl. a.: »De allierade mak terna

anse, att återupptagandet av den internationella handeln inom
Europa ävensom utvecklandet av alla länders naturliga möjligheter
äro nödvändiga för att öka det produktiva arbetets kvantitet
och för att lindra de europeiska folkens lidanden. Det erfordras ett
gemensamt bemödande av de starkaste staterna för att åt det europeiska
systemet återgiva dess nu förlamade livskraft.

Ett sådant bedömande bör inrikta sig på att undanröja alla
hinder, som nu uppresa sig mot handeln. Det bör även inrikta sig på
att bereda avsevärda krediter åt de sämst ställda länderna ävensom
på allas samarbete för att återställa den normala produktionen.»

Detta är grundsatser, som alla måste underskriva, vilka ha

Onsdagen den 31 maj, f. in.

17 Nr 48.

någon känsla för att det nuvarande läget är ohållbart. Ett påtag- Anyligt
bevis på denna känsla för, att isoleringspolitiken måste upp- avtal^ndlan
hävas, är den omständigheten, att redan före Cannesresolutionen en Sverige
serie handelsavtal med Ryssland kommit till stånd. Vi började här och Ryssland.
hemma med vårt Krassinavtal, som visserligen icke var ett rege- (Ports.)
ringarnas avtal, utan utgjorde en mellan Centrosojus och Svenska
exportföreningen sluten överenskommelse. Det fick till efterföljd
en råd handelsuppgörelser av i stort sett samma typ, som det nu
föreliggande avtalsförslaget representerar. Så kom England den
16 mars 1921 — jag fäster uppmärksamheten på att England även
här går i spetsen, när det gäller att bryta isoleringen av Ryssland
— sedan Tyskland den 6 maj, vidare Norge den 2 september, ytterligare
Österrike den 7 december och så Italien den 26 december
samma år.^ Och vad ha vi nu i de sista av dessa dagar bevittnat?

Jo, att tva av de tre europeiska länder, med avseende å vilka det
auktoritativt och uttryckligt sades ifrån i Genua, att intet hinder
för dem förelåge med hänsyn till den internationella europeiska
solidariteten att sluta särskilda avtal, ingått sådana, nämligen Italien
och Tjeckoslovakiet. Samtidigt sitter emellertid första särskilda
utskottet här hemma och river sig i huvudet och arbetar på att
fundera ut teoretiska betänkligheter mot ratificerandet av föreliggande
avtal; majoriteten inom utskottet står besluten att avvisa
detsamma och hoppas naturligtvis, att riksdagen skall fatta samma
beslut.

Nåväl: dessa avtal, som här slötos å de särskilda ländernas
sida, utgöra bevis för, att isoleringspolitiken icke längre höll. Nog
skall man vara ganska blind för verkligheten, om man icke vill
medgiva, att såväl Cannesresolutionen som vad som ägde rum sedermera
i Genua är ett enda bevis för, hur oundgängligt det ändå är för
Europa att söka få Ryssland med, även om det av naturliga skäl
kan komma att gnissla, i vad gäller ordnande av de tidigare ekonomiska
mellanhavandena.

Hurudant är nu vårt läge? Jo, läget är såsom redan herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet har angivit, att vi
genom Krassinavtalet på nytt började få igång ett handelsutbyte
mellan Sverige ^och Ryssland, men att man å ömse sidor fann det
vara skäl att få detta mera begränsade avtal vidgat till att bli ett
avtal av samma typ, som redan slutits av de länder, som nyss uppräknats.
Resultatet av de i detta syfte inledda och slutförda förhandlingarna
är det, som nu här föreligger. Detta avtal utger sig
icke för att vara något annat än ett modus-vivendi-avtal, ett avtal,
avsett att provisoriskt ordna våra handelsförbindelser på en vidgad
basis, att provisoriskt hjälpa till att icke bara hålla uppe utan också
om möjligt utöka handelsutbytet mellan de båda länderna i avvaktan
på en definitiv reglering av våra inbördes förhållanden. Jag måste
säga mig, att vi ha all anledning att med tillförsikt och förhoppning
se framtiden an, i vad det gäller möjligheten för oss att vinna fördelar
genom ett utbyte med Ryssland. Utskottet har icke alls aktat
Andra kammarens protokoll 1928. Nr 1/8.

Nr 48. 18

Obetagen den 31 maj, f. m.

Än9-nödigt att beakta den sidan av saken: man har bara pekat därpå,
avtal''mellan bär föreligga icke stora förhoppningar. Man har nöjt sig med
Sverige att saga detta helt allmänt, men man har aktat sig för att på
och Ryssland, minsta sätt redogöra för vad som här dock meddelats inför utskottet.
(Forte.) Allra mest har man aktat sig för att meddela resultaten av de
avtal, som redan slutits med andra länder. Det fanns dock material
insamlat till belysning av den saken. Det fanns material insamlat
till belysning av det norska avtalets verkan, till belysning
av det engelska och det tyska avtalets verkan. Allt detta
material har man emellertid alldeles förbigått. Jag måste därför
besvära kammaren ett ögonblick med att angiva några siffror ur
infordrade utredningar, siffror, som visa hän på, att från den tidpunkt,
då dessa länder slöto sina avtal, det ägt rum en viss stegring,
en viss uppblomstring i deras exportförhållanden på Ryssland.

Jag tager först det engelska avtalet, som slöts i mars 1921.
Det visar sig, att under tiden från den 1 april till den 31 december
1921 uppgick importen från Ryssland, inklusive Sibirien, till England
till ett värde av 2,499,726 pund. Exporten från England till
Ryssland av brittiska varor och industriprodukter uppgick samma
tid till 2,130,908 pund. Under perioden från den 1 januari till den
28 februari 1922 synes en viss tillbakagång ägt rum, ty under
sistnämnda period utgjorde importen från Ryssland, inklusive Sibirien,
till England 343,403 pund och exporten av engelska varor till
Ryssland 376,120 pund. I dessa exportsiffror har nu inte inräknats
vare sig värdet av den export, som endast indirekt gått till
Ryssland över andra länder, särskilt de baltiska staterna, eller den
reexport av varor från andra länder och engelska kolonier, som gått
från England till Ryssland och vilken under tidsperioden den 1
april till den 22 februari 1922 sammanlagt uppgick till 1,306,553
pund.

Om vi nu se på det tyska handelsavtalet, som avslöts den 6 maj
1921, så framgår fördragets betydelse av den export till Ryssland,
som ägde rum första halvåret 1921. Den uppgick då endast till 2
miljoner pud, medan den under andra halvåret belöpte sig till 11 miljoner
pud, tillhopa 13 miljoner pud, varav omkring 3 miljoner pud
livsmedel och 9 miljoner pud metaller eller metallvaror. Det är vidare
att märka, att dessa siffror avse endast det direkta varuutbytet
mellan Ryssland och Tyskland samt att den största delen av varuutbytet
mellan de båda länderna lär gå över Riga eller eljest över
de baltiska staterna. Av den ryska totalinförseln under år 1921
kommer 24 procent på Tyskland.

Det har vidare framhållits, att den moraliska verkan av detta
avtal kan betraktas som än större än den omedelbart ekonomiska, då
det nämligen, enligt uppgift, från Rysslands sida lämnats försäkringar
på papperet om ytterligare varuutbyte i större omfattning.

Jag kan också som exempel anföra det norska avtalet. Detta
är i stort sett av samma typ som det svenska, ehuru det otvivelaktigt
kan sägas, att det senare ap fördelaktigare. Norge har aldrig haft
någon större handel med Ryssland — exporten före världskriget

Onsdugeu (len 31 maj, f. m.

19 Nr 48.

uppgick årligen till blott omkring 11 miljoner kronor, varav 5 miljoner
gällde fiskeriprodukter från det nordligaste Norge -—- men det
visar sig av de siffror, som anförts och som vi inhämtat i utskottet,
att även där en ökning inträtt. Jag skall för att icke trötta kammaren
underlåta att ga in på de olika posterna; resultatet är i varje
fall, att avtalet även där verkat en ökning.

Det hade varit önskvärt, att man delgivit riksdagen några av
dessa resultat.. Detta har man icke gjort. Utskottet har nöjt sig
med att inledningsvis i sitt utlåtande omnämna, att man inhämtat
vissa uppgifter, men man har icke låtit riksdagen få taga del av
dem. Man måste också fästa visst avseende vid vad som anförts av
de personer, som inkallats inför utskottet. Utskottet har förfarit på
det sättet, att man publicerat rysslandssvenskarnas skrivelse och —
såsom, också herr statsrådet anmärkte — till denna knutit sin framställning
på ett sådant sätt, att den genomgående i hög grad andas
rysslandssvenskarnas grundsyn. Jag vill då säga, att vi reservanter
självfallet ha den allra största förståelse och den största sympati för
dessa rysslandssvenskar, som förlorat sin egendom där borta under
revolutionens fruktansvärda omskiftelser. Men det kan icke och får
icke anses riktigt, att man till den grad skjuter deras synpunkter i
förgrunden, att hela fragan: handelsuppgörelse eller icke, blir betingad
av deras ersättningskrav. Det finns andra synpunkter, som
maste gå före. Det är vår övertygelse, att allt måste göras som göras
kan för att rysslandssvenskarnas rättsanspråk skola bli tillgodosedda,
men vi kunna icke anse det rimligt att till den grad nu skjuta
denna fråga i förgrunden, att den helt och hållet dominerar avtalet.

Därmed är jag inne på att med några ord beröra vad som synes
mig vara den springande punkten i utskottsmajoritetens framställ0C1
V1 anknyta här till avtalets artikel 15. Denna artikel innehaller,
som herrarna torde ha lagt märke till, en bestämmelse, gående
ut därpa, att de ekonomiska mellanhavanden, som vi ha med Iiyss.
nd, skola regleras pa ett rättvist sätt och att vidare denna reglering
icke skall ske i förevarande avtal utan antingen i det definitiva avtal,
som omnamnes i inledningen, eller vid den internationella uppgörelse,
som man försökt få till stånd senast i Genua, eller slutligen
för det tredje på de eventuella andra sätt, som kunna bestämmas. Nu
[lar ufskottsmajoriteten erkänt, att det varit riktigt, att denna fråga
hanskots till Genua.. och man har icke alls funnit det anmärkningsvart,
att det där gjordes ett försök att internationellt ordna dessa
frågor. Men under sådana förhållanden måste jag säga, att det är en
ganska underlig logik, när utskottsmajoriteten icke kan finna det
lika naturligt att erkänna, att denna bestämmelse kan ha skäl för
sig, da nu denna fråga ifrån Genua går till Haag. Nej, då står man
^ottsmajontetens sida med ens oförstående och förklarar
att detta kan man inte vara med om. Vi måste ha bestämdare utfästelser
an vad som inrymmes i artikel 15, för att vi skola kunna
vara med,o sagesman. Detta är väl ändå att gå alltför långt. Har
man eu gång från Sveriges sida varit med om en internationell ak -

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forte.)

Nr 48.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

20 Onsdagen den 31 maj, f. m.

tion för att få de mellanhavanden med Ryssland ordnade, som föreligga
med olika länder, och har man till på köpet från auktoritativt
håll fått makternas medgivande om att oberoende av dessa internationella
försök till uppgörelse ingå det handelsavtal, om vilket vi legat
i förhandlingar, synes det mig mycket, mycket underligt att med ens
nu börja skjuta fram denna fråga att bli till den grad avgörande, att
i dess tecken hela spörsmålet om avtalets öde skall avgöras. Jag kan
för min del inte se saken pa detta sätt. Jag maste säga mig, att lika
väl som det var naturligt, att man hänsköt frågan till Genua, lika naturligt
är det att den hänskjutes till Haag. Vi kunna icke rimligtvis
antecipera, föregripa den slutliga ståndpunkt, som kan varda
intagen i Haag. Det är möjligt, att denna slutliga ståndpunkt kan
komma att ligga långt närmare den franska ståndpunkten än vad
det nu kan synas, men det är lika möjligt -— och jag skulle tro: mycket
möjligare — att det är den engelskt betonade linjen, som kommer
att bli den definitiva. Vilketdera av dessa resultat, som än må komma
till stånd, är det uppenbart, att vi icke ha någon anledning att
för den sakens skulle vägra att sluta detta avtal. Ty, mina herrar
av utskottsmajoriteten, i vilket bättre läge ha herrarna tänkt försätta
Sverige genom att för den sakens skull nu säga nej till avtalet? Vad
blir följden, om icke avtalet tages? Jo, att det icke ens finnes cn antydan
om några uppgörelseformer i dessa frågor.

Tas avtalet, så har dock vunnits, att där hänvisas till tre alternativa
former för en rättvis reglering av dessa mellanhavanden. Tas
icke avtalet, då stå vi med ett avtalslöst tillstånd, med det tömma
intet i avtalsväg mellan oss och Ryssland. Jag skulle vilja fråga,
huruvida rysslandssvenskarnas anspråk bli bättre tillgodosedda jpå
den linjen än på den linje, som propositionen anvisar att här låta
dessa frågor regleras särskilt, såsom man börjat, och låta det fortsättas
i Haag. Man har från utskottsmajoritetens sida slagit dövörat
till. Man har i stället ställt sig på den ståndpunkten, att vi
skola upprätthålla en europeisk enhetsfront gentemot Ryssland i vad
gäller vissa rättsanspråks framställande. Vi skola icke »uppluckra»
den gemensamma fronten, har det hetat i debatterna. Vi uppluckra
den kantänka, om vi skulle gå med på det här handelsavtalet! Och
varför? Jo, därför att vi, i stället för att kräva en separat utfästelse
i dessa stycken, skulle hänskjuta saken till en fortsatt internationell
uppgörelse. Det är ju besynnerligt, att vi skulle i det stycket vara
förnämligare och strängare än andra europeiska makter i liknande
läge. Det är besynnerligt, att vi i det stycket icke skulle få lov att
jämföras med Italien och Tjechoslovakiet, som också i likhet med
Sverige äro inbegripna i en internationell aktion för att få dessa angelägenheter
ordnade.

Jag skall öppet erkänna, att jag icke förstår hela detta formskäreri.
Det är, efter mitt sätt att se, ett stycke av de obotfärdigt
förhinder. Det är att skjuta fram rent formalistiska synpunkter på
bekostnad av innehållet och av vad det här i själva verket gäller. Nu är
också å andra sidan uppenbart, att utskottsmajoriteten, genom
att ställa sig på denna ståndpunkt, skjutit ut i det fullständigt ovissa

Onsdagen den 31 imij, f. in.

21 Nr 48.

hela frågan om en kommande handelsuppgörelse mellan oss och Ryss- r^inärt
land. Ty det förstå herrarna, att om riksdagen tager detta utlåtan- avtai menan
de, blir det bestämt fastslaget, att ingen uppgörelse kan komma till Sverige
stånd mellan Sverige och Ryssland med mindre än att vissa till en och Ryssland.
internationell uppgörelse i annat sammanhang hänskjuta frågor äro (Forte.)
på tillfredsställande sätt ordnade. Därmed följer också, att vi ställt
denna sak långt, långt ut i det ovissa, som bäst framgår av det fall,
att Haagkonferensen skulle ge ett negativt resultat och man sålunda
icke heller diir komme till en uppgörelse. Äro vi verkligen redobogna
att ta detta steg ut i det ovissa? Äro vi beredda att här avvisa
en möjlighet att få till stånd en överenskommelse med Ryssland?
Yi vilja sannerligen icke från reservanternas sida på något
sätt göra gällande, att den omedelbart skulle ge stora vinster, men
vi ha påstått och påstå alltjämt, att den dock innebär en första
brygga, en första möjlighet, en första ansats till att åter få på benen
förbindelserna mellan Sverige och Ryssland och lägga de nödvändigaste
förutsättningarna för handelsutbytet å det håll, där Sveriges
ekonomiska framtid av allt att döma dock måste ligga.

Är det nu rimligt och är det riktigt, att för dessa formaliteters
skull, på vilka utskottsmajoriteten ridit, avvisa det här förslaget?

Det är min övertygelse, att vi därmed ej göra Sverige någon tjänst,
att vi allra minst göra Ryssland någon tjänst och att vi icke heller
göra Europa och det allmänna återuppbyggnadsarbetet någon tjänst.

Ty ju flera länder, som här kunna bryta isoleringen och komma till
uppgörelse med Ryssland, desto större möjlighet finnes också att få
ett blomstrande handelsutbyte i Europa till stånd igen och därmed
råda bot på depressionen. Jag skulle därför tro, att det vore en ödesdiger
och en olycklig politik, därest vi avvisade detta handelsavtal.

Det har naturligtvis, vilket säger sig självt, uti vissa bestämmelser
den konsekvensen, att den ena parten kan så att säga taga ut, kan
förverkliga sina avtalsmässiga rättigheter i större utsträckning än
den andra. När exempelvis utskottsmajoriteten pekar på, att transiteringsbestämmelserna
skulle bli till större praktisk fördel för den
andra parten än för oss, så är detta verkligen en truism, som är något
uppseendeväckande. Vi ha ju det läget geografiskt, att det är uppenbart,
att Ryssland har transiteringsbehov i vad det gäller Sverige,
men att vi ha icke samma transiteringsbehov i vad det gäller Ryssland.
Jag undrar verkligen, huruvida det skulle vara så besynnerligt
och så märkvärdigt, att de möjligheter att utnyttja transiteringsbestämmelserna,
som föreligga, också måste bli olika med anledning
av det olika geografiska läget. På samma sätt är det också med den
mycket bekanta och mycket diskuterade artikel III.

Här har utskottsmajoriteten försökt framställa denna artikel angående
reciprocitet för det ena landets medborgare att komma över till
det andra landet såsom några eftergifter från Sveriges sida, som skulle
betyda, att vi komma i sämre läge än andra länder med dylika avtal.

Det kan jag rakt icke begripa. Jag kan så mycket mindre begripa
detta, som det dock är allom bekant, att denna bestämmelse är en av
de chanser, som man ifrån svensk sida med rätta har kunnat önska

Nr 48. 23

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

sig. Ty det är ju så, att före kriget har på grund av tradition
handelsutbytet mellan de båda länderna haft karaktär av ett utbyte
mellan svenska företag där borta och svenska företag här hemma.
Följden har också varit, att man funnit det ganska angeläget att
kunna bibehålla dessa traditionella möjligheter för handelsutbytet.
Men även detta har man från utskottsmajoritetens sida på något
besynnerligt formalistiskt sätt lyckats tolka till att innebära raka
motsatsen till vad som är avsett, eller till en nackdel för Sverige under
det att det notoriskt är en fördel.

Jag kommer så till den tredje punkten, där man satt in med sitt
förstoringsglas, nämligen första artikelns moment 5, där det enligt
avtalets svenska lydelse finnes ett litet tillägg lydande: »med alla
de konsekvenser, som följa härav». Detta har man från utskottsmajoritetens
sida ansett innebära en fruktansvärd eftergift och en
fara, som vi lupit in uti. Där står uppfattning mot uppfattning;
där står mot den ena juridiska auktoriteten den andra; där står mot
herr Trygger utrikesdepartementets specielle folkrättsexpert, professor
Undén, som gentemot den förre har en rakt motsatt mening och
som anser, att detta har ingenting annat att betyda, än att därigenom
uttryckligen utskrivits endast vad som redan ligger i de-facto-erkänmandet,
att det sålunda ingen reell betydelse har utöver vad som
i övrigt står i punkten, en uppfattning, som också med skärpa understrukits
av en av de juridiskt sakkunniga ibland underhandlarne,
häradshövding Sandström. Men icke förty anser man från utskottsmajoritetens
sida det vara en fara att gå in på denna punkt. Vi reservanter
kunna omöjligen dela en sådan uppfattning.

Det vore frestande att gå in i detaljer på vad utskottsmajoriteten
anfört i övrigt, men jag skall icke göra det, ty vi ha därtill för ont
om tid, och jag vill icke trötta kammaren längre.

Jag vill, herr talman, som mitt slutomdöme om detta avtal säga,
att det väl i visst avseende kan ha bestämmelser, som skenbart skulle
bli till besvikelse för oss i sin tillämpning, men att det i realiteten
dock utgör i stort sett ett betydelsefullt steg framåt till ett närmande
igen på det kommersiella området efter den långa isoleringen mellan
Sverige och Ryssland och att det i själva verket kommer att lägga
den brygga, på vilken handelsutbytet kan börja ta upp sig och att
det på ett efter förhållandena lämpligt avpassat sätt förbereder ett
avtal av definitiv karaktär. Jag tror, att riksdagen, därest den avvisar
detta avtal, icke gör landet någon som helst tjänst, icke gör
Europa någon som helst tjänst, utan den fortsätter då att försöka
stärka den allmänna isoleringspolitik, som varit den stora olyckan
och som vi i vår ringa mån genom detta avtal skulle kunna bidraga
till att övervinna. Det må vara sant, att här vinka ej omedelbart
konkreta handelsuppgörelser. Men detta är dock icke huvudfrågan,
utan huvudfrågan är den, att vi äntligen kunna, även från de små
ländernas sida, särskilt när vi icke komma i konflikt med något internationellt
engagemang, göra allt vad i vår förmåga står att hela,
vad katastroferna ha brutit ner, och att se till, att det återigen blir
ett umgänge mellan nationerna, där vi kunna tillgodose å ömse sidor

Onsdagen den 31 maj, f. m.

23 Nr 4$.

våra ekonomiska fördelar och få Europas förhärjade näringsliv åter ,4”?’..

o t ''preliminärt
Pä benen. . avtal mellan

Just därför är avtalet ett stycke på väg i den rätta riktningen. Sverige
Det inleder för Sveriges vidkommande en politik till fromma för en och Kyssland.
återuppblomstring av Europas ekonomiska liv. Just därför ånger (Forte.}
jag, herr talman, att vi befinna oss på rätt väg och att vi fullgöra en
internationell plikt, om vi ge vår anslutning till Kungl. Maj :ts proposition.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till den kungl. propositionen.

Häruti instämde herrar Bärg i Katrineholm, Andersson i Katrineholm,
Jonsson i Eskilstuna, Karlsson i Nynäshamn, Karlsson i
Yätö, Andersson i Igelboda och Holmström i Stockholm, fru Östlund,
herrar Borg, Sjögren, Magnusson i Kalmar, Johansson i Uppmälby,
Fast, Svärd, Törnkvist i Karlskrona, Berg i Karlskrona, Jensen,
Wagnsson, Björklund, Dalgren, Knutsson, Norling, Norselj, Pettersson
i Köping, Olovson i Västerås, Höglund, Uddenberg i Karlskoga,
O. Nilsson i Örebro, Anderson i Råstock, Molin, Granath, Olsson
i Gävle, Lagerkvist, Svensson i Skönsberg och Höglund, fru
Thuring samt herr Eriksson i Stockholm.

Herr Eden: Herr talman! När jag nu i denna^ talarstol

har äran att efterträda huvudtalaren för reservationen, så må det
inte begäras, att jag från början skall lyckas att anlägga och sedermera
förmå fullfölja ett anförande i samma fortissimo, som han
med sina resurser har presterat under den senaste timman. Men
däremot skall det vara mig ett nöje att söka på vissa punkter, så
långt det kan bli mig möjligt att följa honom, upptaga åtminstone
hans viktigaste tankegångar till någon granskning.

Jag kan så gärna göra början med några ord, med vilka han
tydligen ville bereda den rätta psykologiska bakgrunden för det
följande stora angreppet med tungt artilleri. Det var den vändning
i herr Engbergs inledningsavdelning, där han ville med sittliche
Entriistung tillbakavisa alla »beskyllningar och anklagelser» gentemot
reservanterna, och där han högtidligt förbehöll reservanterna
det betyg, att de »samvetsgrant och utan någon förutfattad mening
hava prövat detta avtalsförslag».

I den del, som denna reprimand var riktad mot ett av honom
uppläst stycke ur en svensk tidning, tillkommer det icke mig att
svara. Jag känner mig över huvud icke fullt övertygad om, att det
är så lyckligt, att talare här i kammaren gång på gång passa på att
från kammarens talarstol gorå upp sina mellanhavanden med motståndare
i pressen. Herr Engberg har också han en tidning att skriva
i, och lian brukar där icke bli andra tidningar svaret skyldig. Däremot
skall jag tillåta mig att anmärka, att så vitt jag vet, har från
riksdagshåll, från herr Engbergs och reservationens motståndare i
denna fråga, aldrig sagts någonting annat än att vi tro, att herrarna
prövat denna fråga »samvetsgrant» — huruvida det också skett

Nr 48. 24

Onsdagen den 31 maj, f. m.

eUminärt >>utan förutfattad mening», skall jag låta vara osagt, men det vore
avtal^meUan kanske också obilligt att begära, att så skulle vara, då man väl torde
Sverige fatta sin mening ganska snart i ett sådant ärende som detta.
och Ryssland. Emellertid: om nu herr Engberg förbehåller sig och sina med(Forts.
) reservanter all möjlig égard — skulle då icke också vi, majoriteten i
utskottet, få gorå anspråk på samma behandlingssätt från utskottsminoritetens
sida? Eller anser herr Engberg, att hans omdömen om
utskottsbetänkandet vore fullt överensstämmande med dessa nobla
grundsatser om aktning för en motsatt åskådning, som han
gång på gång med rätta framhållit här i sitt anförande?
Jag vet icke hur många gånger han i sitt bedömande av
utskottet kom tillbaka till sådana uttryck som »formskäreri» och
»formalism i yttersta grad»; jag erinrar om hans betyg, att utskottsmajoriteten
»söker med förstoringsglas leta upp svagheter i avtalet»,
och att utskottsmajoriteten representerade »de obotfärdigas förhinder».
Jag måste verkligen hemställa, huruvida den ärade talaren
anser, att det sättet att karakterisera utskottsmajoriteten överensstämmer
med de grundsatser, som han själv med allt skäl ville lägga
på denna frågas behandling. Vi! våga verkligen, vi som tillhöra
utskottsmajoriteten, pretendera, att också vi gått till behandlingen
av detta ärende med den allvarligaste avsikt att pröva det »objektivt
och samvetsgrant».

Herr Engberg låtsade tro, att det skulle förhålla sig så, att vi,
som representera utskottet, skulle på något vis ha blivit, såsom orden
visst folio sig, så förkrossade av kritiken i reservationen, att utskottsmajoriteten
skulle finna denna »nedgörande». Jag kan väl tänka
mig, att den ärade talaren gärna skulle önska, att det vore så. Det
är ju alltid på det sättet, att faderskapet medför vissa ömma känslor
för en liten ättling. Och att herr Engberg med stolthet ser på denna
sin, jag vill icke säga förstfödde, men sistfödde i riksdagen, kan jag
gott förstå. Men nu händer det tyvärr ofta, det bekräftas av erfarenheten,
hos mången, som är fader även utom riksdagen, att pojkarna
ingalunda äro så duktiga, som pappan tror dem vara. Och
därför tror jag herr Engberg helt lugnt kan lägga bort varje tanke
på, att utskottsmajoriteten skulle känna sig »förkrossad» eller finna
reservationen alldeles »nedgörande».

Om vi nu efter denna ingress få gå till saken, så skall jag
tillåta mig säga, att utskottsmajoriteten verkligen har prövat detta
avtalsförslag ur just de synpunkter, som såväl herr statsrådet som
herr Engberg velat anlägga. Vi ha icke på avtalet ställt större
anspråk än vad som kan begäras av ett »preliminärt» avtal, såsom
herr handelsministern kallade det. eller ett »provisorium», såsom
orden folio i herr Engbergs anförande. Vi acceptera denna utgångspunkt.
^ Vi gå fullt och helt med på, att det här endast
är. fråga om något sådant och icke om någon total
eller definitiv uppgörelse. Men herrarna, såväl reservanterna som
herr statsrådet, behagade dock finna, att man har både rätt och
skyldighet att. pröva, huruvida avtalet just såsom preliminärt och
såsom provisorium fyller det ändamål, som med detsamma är avsett.

Onsdagen den 31 maj, f. in.

Nr 48.

Det är den prövningen, som utskottet gjort. Och besynnerligt nog Ang.

har mot den prövningen och dess resultat, trots de långa anföranden,

som hållits, egentligen icke upptagits någon saklig motkritik. Sverige

Vad är det nämligen som utskottet vid denna prövning funnit och Ryssland.
sig nödsakad att konstatera? Jo, i korthet följande. (Forts.)

Detta avtal, som skulle vara ett provisoriskt avtal för handelns
räkning, är först och främst ett i många avseenden markerat politiskt
avtal. Genast anmärkes från reservanterna: Tänk, så okunnig

utskottsmajoriteten är! Tror den, att man kan sluta ett handelsavtal,
utan att det också blir ett politiskt avtal? Nej, för all del,
det tror utskottsmajoriteten icke; det är bara reservanterna, som roa
sig med att föreställa sig saken så. Men vad majoriteten däremot
tror, det är att handelsavtal kunna läggas på olika sätt, att i dessa
handelsavtal kan läggas in niet eller mindre av bestämmelser av
sådan innebörd, att vid sidan av de egentliga handelssyftena rent
politiska synpunkter komma fram. I detta avseende tillåter jag mig
för dem, som eventuellt icke skulle ha observerat det i utskottets utlåtande,
och i varje fall för kammarens protokoll att framhålla några
fakta.

I hela den rad av avtal, som hittills äro avslutna mellan Ryssland
och andra makter, finnes icke något, som innehåller ett sådant
antal bestämmelser antingen av direkt politisk natur eller med politiska
konsekvenser som det nu föreliggande svensk-ryska. Herr
Engberg har nyss sagt, att utskottsmajoriteten därvidlag endast
skulle ha fäst sig vid några ord i avtalets första artikel, femte punkten.
nämligen den bekanta punkten, där man icke nöjer sig med att
åt Sovjet-Rysslands representant i Sverige tillerkänna ställningen
som den statens »enda representant», utan också göra det ominösa
tillägget: »med alla de konsekvenser, som följa härav». Jag skall
icke giva mig in i något resonemang med den ärade reservanten om
betydelsen av detta sista tillägg. Det är ju klart, att om jag skulle
våga ett omdöme därvidlag, skulle jag genast få det underbetyg han
med varm hand utdelar åt utskottsmajoriteten. Jag vill bara påpeka,
att de orden stå där naturligtvis icke för ro skull -— ty varför har
man annars från rysk sida varit så angelägen att få dem med i förslaget?
Jag skall vidare be att få påpeka, att utskottsmajoriteten
ingalunda framhållit denna artikel såsom den enda, vilken markerar
avtalets politiska karaktär. Utan utskottsmajoriteten framhåller,
att avtalet därjämte genomgås av en hel serie sådana artiklar med
politisk innebörd eller politiska konsekvenser. Skall jag behöva
erinra om, att det redan i artikel I finnes en bestämmelse om rätt
för diplomatiska representanter från Ryssland till genomresa utan
någon slags närmare kontroll till andra länder, en bestämmelse, som
icke finnes på andra håll? Skall jag behöva erinra om, att här finnas
i det svenska avtalet bestämmelser rörande skyldighet att genomsläppa
även andra ryska medborgare till andra länder och om transitering,
vilka bestämmelser icke heller finnas i något annat avtal?

Eller kan det vara möjligt, att herr handelsministern och herr Engberg
icke förstå eller vilja förstå innebörden av vad utskottet till

Nr 48.

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

sist påpekat i detta avseende, nämligen att hela den nya grundsats,
som är införd i detta avtal till skillnad från alla de övriga, nämligen
att medgiva fritt tillträde för enskilda svenskar till Ryssland och
för enskilda ryssar till Sverige, att denna nya grundsats dragit med
sig en serie följdbestämmelser i fråga om ryssars behandling i Sverige,
som sakna all motsvarighet i övriga länders avtal, och som åt
dessa ryssars ställning i Sverige ger en helt annan betydendet än
vad något annat avtal ger? Det ligger i öppen dag, att då man
i andra avtal medger en liten delegation att komma till sitt land och
beviljar denna vissa privilegier, så är detta en ofantligt mycket
mindre viktig punkt i förhållandet mellan de båda länderna, politiskt
sett, än om man medger enskilda i obegränsat antal att komma och
ger dem rättskapacitet i Sverige samt rätt att utan vidare här driva
sin näring. Det är genom dessa bestämmelser som det svenska avtalet,
det tillåter jag mig uttryckligen hävda, äger en mera markerad
politisk innebörd än något hittills slutet avtal, som jag känner.

Nu kan man säga: Nåväl, om så vore, så behöver väl detta

ändå icke föranleda till ett förkastande av avtalet. Jag skall därpå
svara, att det kan naturligtvis ses något olika allt efter olika utgångspunkter,
men för min del är jag beredd att gå med på den
tankegången, under vissa förutsättningar å la bonne heure; jag kunde
gå därhän, att jag har ingenting emot att ändå sluta ett handelsavtal
i all synnerhet om man finge bort en eller annan punkt av de politiskt
längstgående medgivandena — jag kan tänka mig möjligheten
av ett handelsavtal även med starkt politisk bismak, men på ett
uttryckligt villkor: då skall jag åtminstone vara på det klara med
att detta handelsavtal som sådant fyller sitt ändamål. Det är detta,
som är huvudsumman av utskottets granskning. Och det är denna
huvudpunkt i utskottets granskning, som man antingen gått förbi
eller också icke velat förstå, så, som den av utskottet blivit framlagd.

Jag vågar nämligen göra gällande, att i samma ögonblick som
man tager det viktiga steg, vars politiska innebörd jag nyss har påpekat,
steget att öppna Sverige för enskilda ryssar och reciprokt
Ryssland för enskilda svenskar, i samma ögonblick som man anser
det vara en kärnpunkt i avtalet, i samma ögonblick som man på.
grund därav stadgar reciprocitet i behandlingen av ryssar i Sverige
och svenskar i Ryssland, i samma ögonblick man det gör, måste man
väl i all rimlighets namn ändå fråga sig: är nu hela detta nya system
av den beskaffenhet, att det för Sverige, för dess handelsförbindelser
med Ryssland, ja, säg gärna: för Ryssland självt ur handelsförbindelsernas
synpunkt medför de fördelar, man därmed velat vinna? Det
är på den frågan, utskottet svarat nej. Och jag vågar verkligen påstå:
med goda skäl.

Det är inte riktigt, att, när utskottet påpekar, hur fullkomligt
illusorisk denna reciprocitet i Ryssland och i Sverige är, detta bara
skulle vara något »formskäreri», någon slags juridisk spetsfundighet.
Tror herr Engberg eller någon annan, att svenska affärsmän,
som kunna tänkas bege sig till Ryssland, känna medgivandena om

27 Nr 48.

Onsdagen den 31 maj, f. m.

en sådan reciprocitet där vara lika mycket varda, som ryssar i Sverige?
Tror man verkligen, att det innebär någon reell trygghet för avlal rneHan
dessa svenskar, som skulle få komma till Ryssland, att de bli till- Sverige.
försäkrade att behandlas efter nuvarande ryska lagstiftning och icke och Ryssland.
sämre än någon annan nations medborgare? Och tror man, att man (torts.)
på detta vis verkligen kan få fram de handelsförbindelser mellan
Sverige och Ryssland, som man vill ha fram?

Det är ur den synpunkten, som utskottet har hört såväl representanter
för de egentliga »Rysslandssvenskarna» som representanter
för andra utanför deras grupp stående i Ryssland nu eller förut
verkande affärsmän. Herr Engberg gjorde en anmärkning mot utskottet,
för att utskottet endast hade tagit in Rysslandssvenskarnas
skrivelse och icke de andras uttalanden. Skälet är naturligtvis, att
det är endast Rysslandssvenskarna, som avgivit ett skriftligt formulerat
yttrande, medan de andra hörts muntligen, och det hade väl
ändå inte varit någon rimlighet i att utskottet skulle inför riksdagen
framlagt ett protokoll över hela den omfattande enquéte, som med
dem föranstaltats. Men det skall jag tillåta mig såga, att ingen skall
här i denna kammare komma och med sanning påstå, att det. i den
springande punkten, som det här nu gäller, varit någon egentlig meningsskiljaktighet
emellan å ena sidan Rysslandssvenskarna och å
andra sidan representanter för andra firmor och företag i Ryssland
eller med kännedom om Ryssland. Ty den springande punkten är,
såsom utskottet också framhållit, denna: Kan man på grund av detta
avtal vänta sig, att svenskar skola våga sig på att begiva sig till
Ryssland och där börja ekonomiska företag? Är det att vänta,. att
de skola begagna sig av »Rysslands öppnande» för svenskar på de
villkor, avtalet innehåller, och att de skola göra det på det viset, att
det bleve någon handel av? På denna fråga har man praktiskt taget
enhälligt svarat nej. Det finns mig veterligt inte en, som har vågat
säga, att det skulle bli några dylika svenska företag i Ryssland.

Detta gäller icke blott Rysslandssvenskarna i egentlig mening, det
gäller också representanter för de företag här i. Sverige, som annars
stå som allra vänligast till avtalet i övrigt och till den ryska handeln
här i Sverige. Jag kanske kan få tillåta mig att i detta sammanhang
läsa upp ett yttrande, som av mig antecknades vid utfrågningarna
uppe i utskottet, och som fälldes av en man, som annars var
synnerligen vänligt stämd emot avtalet och över huvud taget emot
ryska handelsförbindelser, därför att han hör till dem, som nu ha
beställningar här i Sverige. Han svarade på frågan, om .man kunde
vänta, att svenskar skulle resa till Ryssland: »Jag tror inte, att de
resa dit och börja affärer där, även om avtalet blir av. De behöva
nog särskilda garantier utanför avtalet.»

Ja, så ligger saken i denna kärnpunkt, och detta är den betydelse.
som utskottet har tillmätt Rysslandssvenskarnas yttrande. Utskottet
har sålunda alldeles icke åberopat detta yttrande pa det sätt,
som herr Engberg och herr handelsministern framställt saken, nämligen
att Rysslandssvenskarna skulle ha fått skjuta sina skadestånds -

Jfr 48. 28

Onsdagen den 31 maj, f. m.

reUminärt krav sasom sådana så i förgrunden, att utskottet icke velat eller kunavtallndlan
nat se något annat. För utskottet har resultatet av enquéten helt
Sverige enkelt tett sig så: Genom dessa vittnesbörd får det lov att anses
och Ryssland, vara styrkt, att avtalet icke kan fylla sitt eget ändamål. I själva
(Forts.) verket ha så, även reservanterna erkänt — såsom uttryckligen står
på sidan 30 i reservationen — att »den långt övervägande delen av
handelsutbytet mellan Sverige och Ryssland av tradition ägt rum
mellan svenskar i Sverige och svenskar i Ryssland», och att de vänta,
att så skall fortsätta, om det skall bli någon ny handel av. Men kan
man nu inte få några svenskar att slå sig ned i Ryssland, då äro därmed
avtalets verkningar för närvarande visade vara väsentligen illusoriska.

Jag skall under sådana förhållanden, herr talman, icke gå in
på någon ytterligare detaljkritik av avtalet. Jag förmodar, att den
kan i den fortsätta, debatten komma från andra talare. Men nog kan
man ändå redan på detta stadium få fästa uppmärksamheten på den
behändighet,^ den virtuositet, med vilken försvararna av detta avtal
gått förbi sådana ömma punkter som vad som skulle kunna inträffa
med svenskar, som komme till Ryssland, enligt den ominösa bestämmelsen
i artikel VII, som medger den ryska statsmakten att rekvirera till
Ryssland införd svensk egendom »mot skäligt vederlag». Detta är
inte någon detalj av ringa betydelse. Det är ingenting mindre än
ett livsvillkor, för allt affärsliv att veta, vilken trygghet vederbörande
ha för sin till annat land införda egendom. Huru går det med
den tryggheten, när man i detta avtal infogat ett medgivande, att
svensk egendom i Ryssland får rekvireras »mot skäligt vederlag»,
när man givit detta medgivande åt den ryska sovjetmakten? För
mig ger svaret sig självt och jag nödgas säga, att de som kunnat vara
med om ett sådant medgivande, de skola inte komma och tala om att
de representera de praktiska affärssynpunkterna.

Herr talman! Jag kan kanhända likaledes förbigå den del av
utskottets undersökning, som rör frågan om möjligheten till ryska
beställningar här i Sverige. Även den frågan lär väl komma
upp i fortsättningen av debatten. Jag skall bara i förskott be
att få göra den lilla anmärkningen, att man inte torde höra låta
för mycket imponera pa sig av de möjligheter i det avseendet,
som berättas vare sig från den ena eller från den andra sidan,
och med vilka man på sina håll vinkar i det ögonblick, som nu
är. Det är långt emellan sådana lockelser och verkligheten. I varje
fall tror jag, att man,gjorde klokast i att reducera varje sådan förhoppning,
, så att man inte sedan blir för mycket besviken. Utskottet
har för sin del inte kunnat finna, att något väsentligt åtminstone
för närvarande tycks vara att vänta ifrån den andra sidan, efter de
underrättelser, utskottet har kunnat få.

Nåväl, om nu detta är förhållandet, om således detta avtal har
sökt bygga upp »en bred grund», såsom herr handelsministern uttryckte
sig, men vi inte kunna se, att det vill resa sig ens den
minsta, lilla spirande växt på den grunden, eller om avtalet, som det
sades i början av riksdagen, skulle tjänstgöra som »ram» för handeln

29 Nr 48.

Onsdagen den 31 maj, f. in.

— men vi ha svårt att skönja något innehåll i den ramen — då åter- e^indrt
står till sist att spörja: var ligger den yttersta förklaringen här- avtal meUan

till? . „„ Sverige

Det är här, mina ärade ledamöter av kammaren, som vi åter- och Ryssland.
komma till de principfrågor, vilka stå i sammanhang med Rysslands- (lorta.)
svenskarnas skadeståndskrav. Vi ha ifrån utskottets sida ingalunda
dolt, att dessa skadeståndskrav i och för sig äro av den beskaffenhet,
att de verkligen böra påkalla de svenska statsmakternas mest intresserade
och verksamma stöd. Men vi ha icke gjort ^deras uppfyllande
såsom sådana, i hela deras utsträckning, till något villkor
för en uppgörelse. Vi ha endast resonerat pa följande sätt. När de
skadeståndskraven blivit så betydelsefulla, så^är det därför, att uti
behandlingen av dessa krav ligger inneslutet någonting av själva den
princip, som är ofrånkomlig för att fa en handel med Ryssland till
stånd. * Varför vilja de svenska affärsmännen icke nu tänka sig att
fara till Ryssland? Därför att de icke under nuvarande förhallanden
vänta att få den trygghet för sin egendom,_ sitt kapital och sitt
arbete i Ryssland, som kan medföra, att de vilja riskera att där pa
nytt nedlägga arbete och kapital. Det är denna trygghetskänsla, som
är den oumbärliga grunden för varje ekonomiskt samarbete med Ryssland.
Det är den, som man icke fått genom avtalet. Det är den,
som skjutes undan, så länge man bara går förbi frågan om skadeståndet
och ställer den på framtiden. Så som läget nu ligger, hänger
denna fråga om skadeståndet tillsammans med hela grunden för ett
samarbete med Ryssland. Jag vågar verkligen säga, att ur den
synpunkten är det för Ryssland lika angeläget som någonsin för
Sverige att komma till en uppgörelse om dessa principiella punkter,
att skapa den grundval, som ger trygghet för nya ekonomiska
företag i Ryssland. Får man inte den, så blir det ingenting utav
_och hur går det då med allt detta tal om samarbete och om åter uppbyggande

av Ryssland? . „ ... ,

Det är en fullständig, låt mig säga misstydning saval av herr
statsrådet som av herr Engberg, då de påstå, att detta ifrån utskottets
sida skulle innebära, att vi fordra, att man skall tvinga den ryska
regeringen att »uppge sin principiella ställning» o. s. v. Utskottet
har aldrig sagt någonting sådant. Utskottet har talat om att man
är nödsakad att söka »slå en brygga» emellan den ryska och (ten
västeuropeiska rättsuppfattningen, att man får lov att trots motsättningarna
komma därhän, att man kan »röja mark för en fru
bärande ekonomisk samverkan». Hur det skall ske, det skall jag
lämna osagt i detta sammanhang — här är nog, att det maste ske.

I all synnerhet skall jag inte inlåta mig pa att med herr Engberg
diskutera frågan om företrädet emellan »den franska» och »den
engelska» uppfattningen i detta stycke. Jag tror verkligen att det
vore klokast, om vi här i Sverige inte ginge och pa något vis pa
förhand försvure oss till varken den ena eller den andra. Huvudsumman
är, att det blir ett resultat, att man kommer till eu utgångspunkt,
från vilken såväl svenskar som andra affärsmän kunna företaga
någonting i Ryssland.

Nr 48. 30

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

Nu ha reservanterna i den reservation, som av nyss nämnda skäl
så livligt påminner om herr Engbergs anförande — det är ju helt
naturligt, att likheten är stor, ty man kan utan tvivel säga, att
de i det närmaste äro tvillingbröder — mot denna utskottets ståndpunkt
gjort gällande, att den skulle bero på att vi ha begått »ett
antal missförstånd». Det går aldrig av för mindre än »ett antal»,
naturligtvis, när det är en sådan kritiker, som för färlan.

Det första i detta »antal missförstånd» skulle vara, att Sverige
därmed skulle tolka solidaritetskravet i förhållande till Ryssland
»strängare» än andra länder, strängare än Italien och TjeckoSlovakiet
gjort, eftersom nu meddelas, att de skola hava slutit avtal,
och strängare än Sverige skulle ha behövt, eftersom Sverige nu
i Genua godhetsfullt »fått medgivande» att sluta avtalet. Det är
herr Engbergs egna ord: »Sverige har fått medgivande att ingå en
sådan handelstraktat med Ryssland.» Jag tror nu för min del icke,
att Sverige behöver något sådant »medgivande» i den delen; och jag
skall återkomma till den synpunkten senare. Men vad är i realiteten
detta, som herrarna åberopa från Italien och Tjecko-Slovakiet?

Vad Italien angår ber jag att få erinra om, vad som inte kan
vara herr Engberg obekant, för att icke tala om herr handelsministern,
att det italienska avtalet med Ryssland, som slöts i december
1921, var slutet på sex månader; det utgår sålunda i juni 1922, och
det måste helt enkelt enligt sina egna bestämmelser ersättas med ett
nytt provisoriskt avtal, om man icke alldeles skulle upphöra med
de förbindelser, som genom decemberavtalet knutits. Det nya avtal,
som nu omförmäles, är sålunda ingenting annat än ett fullföljande
av vad som redan var stadgat i bestämmelserna av december
1921. Och ingen av de här uppträdande herrar, som åberopat detta
nya rysk-italienska avtal, har haft ett ord att säga om vad det
innehåller. Kan någon av dem komma och säga, att det är byggt
på samma grunder som det svenska avtalet, att Italien verkligen
gått till sådana medgivanden som Sverige utan att vinna mer än
Sverige, att Italien har samma förhållande i fråga om sina undersåtars
anspråk i Ryssland som Sverige o. s. v.? Därom är ingenting
upplyst. Vad Tjecko-Slovakiet beträffar kunna vi nöja oss med
att konstatera, att handelsministern därom endast åberopade en tidningsuppgift
och att man ännu mindre vet något om innehållet i detta
avtal, ifall det nu är slutet.

Nej, Sverige bör icke alls tänka sig att vara mera »solidariskt»
med europeisk rättsuppfattning än andra länder. Men väl har utskottet
tänkt sig, att Sverige inte skulle behöva använda sig av ett
godhetsfullt »medgivande» i Genua till att sluta ett nytt handelsavtal,
om icke detta ur svensk synpunkt och ur europeisk synpunkt,
såsom vi betrakta den, kan anses vara verkligen nyttigt. Och det är
detta som vi på nu anförda grunder icke ansett vara förhållandet.

Det andra av de »missförstånd», som reservanterna och herr Engberg
anmärka, är, att varje tanke på en europeisk solidaritet i dessa
principfrågor skulle vara en illusion. Man säger, att den illusionen
har brustit redan i Genua; konferensens förlopp, heter det, »är ett

Onsdagen den 31 maj, f. in.

31 Nr 48,

enda stort bevis för att en dylik enhällig rättsuppfattning icke existerar».
Jag skall inte tillåta mig att i det avseendet ge ett så ka- ''vtal mejjan
tegoriskt omdöme, vare sig för eller mot. Jag tror det är tryggast Sverige
att låta bli varje förhastad slutsats. Men hur mycket man också och Ryssland.
måste observera skiljaktigheter mellan makterna i Genua, särskilt (Forts.)
mellan Frankrike och England, så lär väl ändå inte ens herr Engherg
kunna förneka, att det är en allmän principiell utgångspunkt, som
för dem båda och för alla andra makter än Ryssland har varit och
alltjämt är gemensam, och vilken gemensamma utgångspunkt ställdes
mot den ryska i Genua, den nämligen, att det är ej möjligt att bygga
upp ekonomiska förbindelser utan sådana garantier för dessa förbindelsers
skötande, som kunna animera affärsmän att verkligen påtaga
sig nya risker i Ryssland och där börja nya företag. Detta får väl
ändå anses vara en verkligt gemensam ståndpunkt, och det var på den
gemensamma ståndpunkten, herr Engberg, som förhandlingarna strandade
i Genua, när de ryska representanterna där icke ville gorå de
medgivanden däråt, som voro nödvändiga. Vi skola sålunda icke bagatellisera
solidariteten, om vi också inte veta hur långt den sträcker
sig. Den sträcker sig alltid tillräckligt långt för att våra anspråk från
svensk sida skola få rum inom den och för att vi skola känna på oss,
att det vore oförnuftigt och ej heller nyttigt under nuvarande situation
att bryta oss ut ur denna solidaritet.

Utskottet har för övrigt tillåtit sig påpeka, att genom händelserna
i Genua och genom den bebådade konferensen i Haag hela
denna fråga har kommit i ett så förändrat läge, att även ur den synpunkten
det vore oklokt att nu gå till ett avtal av denna art. Häremot
hava reservanterna anmärkt och herr Engberg sedan återupprepat
i sitt anförande, att det resonemanget är fullkomligt oriktigt;
det kan man icke förstå. Jag vill minnas,, att ibland^ de älskvärdheter,
som herr Engberg presterade mot utskottet, också var den, att
ett sådant resonemang skulle vara fullkomligt utan logik — om det nu
inte hörde till »formskäreri» eller »formalism» eller något annat i
den vägen. Jag skall tillåta mig att i all anspråkslöshet invända, att
jag nödgas returnera artigheten i fråga om såväl bristande logik som
i fråga om formskäreri i den punkten.

Eller kan man verkligen ändå på allvar bestrida, att det är en
avgjord skillnad mellan läget nu och läget sådant det var, när regeringen
först preliminärt avslöt detta avtal?. Man hade ju då ännu
Genua framför sig och förhoppningar om en internationell uppgörelse
just där. Man hade veterligen icke framför sig — jag ber att på det
kraftigaste få understryka det — ifrån rysk sida några bindande
yttranden, som behövde omintetgöra sådana förhoppningar. Det
var rimligt, att man då kunde säga: Vi kunna ju taga detta
avtal, så få vi se, om inte den stora skadeståndsfrågan och
därmed förbundna principfrågor lösa sig genom denna internationella
uppgörelse. Nu, mina damer och herrar, har dock någonting
hänt i Genua. Det har hänt, att man försökt komma, överens
och icke lyckats. Det har hänt, att de ryska delegaterna i Genua
gent emot sådana försök hava mycket skarpt hävdat, om ock med

Nr 48. 32

Onsdagen ckn 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

någon variation mellan de olika handlande personerna, den ryska kommunismens
principer, hävdat principen om att nationaliserad egendom
är en gång för alla nationaliserad, att om statens lagar i Sovjetryss•
land tillåta nationalisering, så kan nationalisering också i fortsättningen
äga rum och allt vad därav följer. Då frågar jag: Kan verkligen
den svenska regeringen, och kunna de reservanter, som nu stödja
avtalet, förbise, att detta spörsmål har blivit tillspetsat genom vad
som sålunda hänt? Det ligger inte längre så, att det kan skjutas åt
sidan. Vi kunna icke gömma undan för oss, att detta spörsmål mer
än någonsin kräver en lösning. Vi måste säga oss, att så som man
nu i Genua från rysk sida tagit ståndpunkt, så har denna blivit en
ytterligare anledning för svenska affärsmän till att de icke våga taga
på sig de risker, som skulle följa med att ge sig in i och börja arbeta i
Ryssland, såsom också mycket riktigt från deras sida blivit framhållet.
Ur den synpunkten är det, som utskottsmajoriteten verkligen
anser, att ställningen är förändrad i den riktning, att ett avtal ej längre
kan förbigå dessa frågor på samma sätt, som man gjorde vid dess
preliminära avslutande. De frågorna tvinga sig nu fram, de ha blivit
aktuella pa sadant sätt, att man icke lärer lyckas skymma dem
undan.

Vi hade verkligen trott — jag kan ju säga det — att man även
inom ^regeringen skulle haft en viss känsla av att ställningen har blivit
pa detta sätt förändrad, att man skulle haft en känsla av att detta
avtal icke längre är avfattat efter tidens fordringar, att det kan vara
lika gott att låta det förfalla och i stället börja på ny bog med utgångspunkt
från de förändringar i det europeiska läget, som inträffat
och som under de följande månaderna kunna komma att inträffa.
Det är sålunda^ den delen icke någon anmärkning mot regeringen,
när Ulan framhåller detta förändrade läge. Det är tvärtom, i varje
fall från min och många andras sida, ett yttrande, som vi trodde skulle
kunna ge regeringen en uppfattning av, att även ifrån dess synpunkt
det måhända kunde finnas anledning nu icke längre hålla på
detta avtal, så som man förut gjort.

Vi ha haft sa mycket starkare anledning härtill som även vissa
uttalanden, vilka regeringen själv har haft i propositionen, synas ge
ett ytterligare starkt stöd åt den uppfattning, som utskottet just i
detta stycke har anfört. När regeringen ansåg, att man icke kunde gå
till något annat än ett provisoriskt avtal, leddes den enligt propositionen
av den uppfattningen, att en definitiv uppgörelse måste göras
på basis av ersättningsfrågans uppgörande. Regeringen förklarade
vidare, att när man försökte sig på ett provisoriskt avtal, »det syntes
från svensk sida skäligen kunna fordras såsom villkor även för
ett sådant avtal, att ryska regeringen avgåve en mera bestämd förklaring
beträffande sin vilja att, låt vara i annat sammanhang, komma
till ett samförstånd med svenska regeringen i ersättningsfrågan.»
I propositionen upprepas sedermera längre ned, att man syntes »kunna
begära ett uttalande från rysk sida, som gåve vid handen, att vad
Ryssland beträffade, förutsättningarna funnes för att en sådan internationell
samverkan» — i ersättningsfrågan — »inom kort kunde

Onsdagen den 31 maj, f. m.

33 Nr 48.

komma till stånd». Detta kunde sägas före Genua. Och man kunde
i artikeln 15 i avtalet, såsom förhållandena då voro, hänvisa på Genua.
Jag nödgas nu fråga, om inte regeringen själv har en känsla av,
att detta anspråk, dessa villkor numera, efter vad som hänt i Genua,
icke kunna sägas vara tillfredsställda. Eller anser verkligen regeringen,
att vad som hänt i Genua för närvarande kan sägas vara liktydigt
med »ett uttalande från rysk sida, som ger vid handen, att vad
Ryssland beträffar förutsättningarna finnas för att en internationell
samverkan inom kort skall kunna komma till stånd?» Jag måste för
min del hålla före, att det förhåller sig alldeles tvärtom, och att detta
resonemang i propositionen, som jag till fullo förstår och ur regeringens
synpunkt sett gillar, synes mig vara ett synnerligen starkt skäl
just för den uppfattning utskottet haft, nämligen att förhållandena
hava så förändrats, att detta avtal icke längre är avpassat efter det
nuvarande läget.

Det är av dessa grunder, herr talman, som utskottet har kommit
till det resultatet, att det icke kunnat tillråda riksdagen att
godkänna det nu föreliggande avtalet. När så skett, vågar jag lugnt
försäkra, att det icke berott på någon sådan »förutfattad mening»,
något sådant »formskäreri» eller något sådant »jurister!», som herr
Engberg nyss påtalade, därför att det roade honom att konstruera
upp något dylikt.

För min del har jag icke alls någon tanke på att Sverige
skulle, vare sig självt eller i förening med andra makter, vara
kallat att idka någon slags missionsverksamhet för en bättre statspolitisk
och allmän rättspolitisk uppfattning i Ryssland. Herr
Engberg har här utvecklat nödvändigheten av att gent emot revolutionerade
stater taga ställningen sådan den är och inrätta
sig efter de nya förhållandena. Han har illustrerat detta tema
med hänvisning för säkerhets skull icke blott till en utan till två
tidigare revolutioner, inte blott till den stora franska utan också
till den stora engelska. Jag får säga, att vad den engelska beträffar,
så tror jag, att det hade varit klokast att låta den hänvisningen
vara, då mig veterligen ingen europeisk makt tvekade
att snart nog träda. i förbindelse med den engelska revolutionens
ledning och regering på 1650-talet och då överhuvud de problem,
som nu föranlett svårigheterna med Ryssland eller som på sin
tid föranledde svårigheterna med Frankrike, icke alls voro uppe
under 1600-talets mitt. Det är ibland så, att det kan bli för
mycket lärdom i hastigheten. Yad återigen angår den franska
revolutionen, så kan jag fullkomligt uppriktigt säga herr Engberg,
att jag har samma grunduppfattning om dess lärdomar som
han. Erfarenheterna från de europeiska ländernas ställning till
den franska revolutionen under 1700-talets sista år böra lära
vår tids statsledare, att med doktrinära uppfattningar om möjligheten
att utifrån omstörta en revolutionens verk kommer man
ingen vart, och att varje förhoppning att gent emot en sådan revolution
samt till och med gent emot sådana, låt mig säga, av Andra

kammarens protokoll 1922. Nr 48. 3

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

Nr 48. 34

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forte.)

skyvärda företeelser, som förekommit både under den franska och
nu senast under den ryska revolutionen, åstadkomma en återgångtill
»ancien régime» är lika fullständigt förfelad. Det behövde
verkligen inte herr Engberg undervisa oss om, ty det kunde vi
ändå. Det är ingen här, som överhuvud har drömt om att göra
något villkor av den innebörden för förbindelserna med Ryssland.
Men vad man däremot i all anspråkslöshet vågar drömma om och
även vågar tala om och lägga fram såsom positiv handlingslinje,
det är det mycket realistiska betraktelsesättet, att när en stat är
revolutionerad och denna stat skall träda i förbindelse med andra
stater, då kan det inte hjälpas, att av rent ekonomiska skäl möjligheterna
för sådana förbindelser måste bero på vad jag nyss
kallade den trygghet, den säkerhet, som den revolutionerade staten
erbjuder — må vara på grundvalen av andra principer, men i alla
händelser en reell trygghet och en reell säkerhet. Det är detta,
herr Engberg, som fattas nu. Det är detta krav, som de svenska
affärsmännen icke ha funnit nödtorftigt tillgodosett. Och det
är ur denna mycket nyktra och mycket realistiska synpunkt, som
utskottet måste hålla fast vid den avgörande betydelsen därav, att
man kan »slå en brygga mellan de skilda rättsuppfattningarna».

Herr Engberg gjorde slutligen en vältalig framställning av betydelsen
för Ryssland och för Sverige av att Sverige skulle bidraga
till att föra Ryssland ut ur den isolering, i vilken. det

har råkat. Jag tillåter mig säga, att även den lilla predikan var

inte behövlig, åtminstone inte för dem, som, såsom herr Engberg
själv vet, i utskottet utan tvekan ställt sig på samma ståndpunkt
i princip. Någon som helst avsikt att kvarhålla Ryssland i dess
isolering föreligger icke från utskottets sida. Ingen i utskottet förbiser
den utomordentliga vikten av att denna isolering brytes,
att Ryssland träder i förbindelse med det övriga Europa. Ingen
i utskottet är så oklok, att han inte begriper, att detta är ett
villkor för hela Europas tillfrisknande, eller så hjärtlös, att han
icke känner, vad det betyder för Ryssland och dess folk just nu.

Men detta är en sak. Vad däremot herr Engberg icke har be visat,

det är, att det rätta sättet att försöka bidraga till att få
Ryssland ut ur denna isolering, så att samarbetet må börja och
det ekonomiska utbytet komma i gång, skulle vara att utan vidare
bara taga detta avtal. Jag tror icke på värdet av ett sådant bidrag
till att bryta isoleringen. Avtal äro papper, mina damer
och herrar, och om icke på grund av ett avtal kan förväntas
uppkomma ett verkligt ekonomiskt liv, om det inte blir någon reell
följd därav, då är avtalet föga mer värt än det bläck, varmed
det är skrivet, och de blad, som det är skrivet på. Åtminstone inte
ur den synpunkt, som det nu faktiskt gäller. Kanhända däremot
ur synpunkten av Rysslands politiska prestige och Rysslands framstöt
på det rent politiska området — men det var ju inte meningen från
svensk synpunkt. Skall det bli någon sådan samverkan med R5*ss!and,
som verkligen ger ett resultat för det stora målet att få detta land ut
ur den ekonomiska isoleringen, skall det bli er. sådan uppgörelse

Onsdagen den 31 maj, f. in.

35 Nr 48.

mellan Sverige och Ryssland, genom vilken Sverige kan göra en ^»flin
sats för nytt ekonomiskt samarbete och för Rysslands återupp- avtaVmdlan
byggande — då behöver man andra grundvalar än dem, som äro aVSverige ”
lagda i detta avtal. Det är av detta skäl, av detta enkla men och Ryssland.
ofrånkomliga skal, som vi icke kunna finna, att det nu föreslagna (Forts.)
avtalet bidrager till det stora mål, som man här låter hägra för
oss.

Man har sagt, att om avtalet icke skulle slutas, så skulle följderna
därav bli betänkliga. Man har målat upp för oss i reservationen
den »efterhandsställning», i vilken vi skulle komma, och herr
Engberg har nu ytterligare utvecklat samma tes. Jag skall därpå
inte tillåta mig att svara mera än några få korta satser. Sverige
har genom Krassinavtalet visat, att det är fullkomligt villigt att
tråda i förbindelse med Ryssland, och gjort det först av alla länder.
När nu här talas om den »opposition», som det avtalet skulle
hava rönt, så kan jag svära mig fullkomligt fri ifrån någon del i
eu sådan opposition .— jag var tvärtom från första stund övertygad
om att det var ett klokt och riktigt steg av regeringen, som
därmed togs, och gav också detta tillkänna. Skulle det då finnas
någon anledning, när på grund av detta avtal förbindelser kommit
i gång och lett till vissa av utskottet konstaterade resultat, att, därför
att den svenska riksdagen inte finner ett nytt avtal av den
art, som det här är fråga om, i närvarande stund vara lämpligt, från
rysk sida bryta handelsförbindelserna eller låta dem utslockna?

Jag nödgas säga, att jag inte tror, att de goda räknemästare, som
Rysslands ledande män äro, skulle finna det klokt att begagna en så
besynnerlig taktik. Inte ha vi fått de ryska beställningarna här
i Sverige för våra vackra ögons skull, utan naturligtvis därför, att
det för Ryssland varit fördelaktigt att placera dem här. Och var
det fördelaktigt hitintills, så lär det nog förbli så även under den
korta tid, som kan återstå, till dess man kan på nytt upptaga frågan
om ett mera omfattande avtal.

Men jag kan ej underlåta att dessutom påpeka, att det ligger, jag
vill förmoda oavsiktligt, uti denna antydan om »följderna» förstucket
någonting av vad man nödgas kalla ett hot. Jag tror inte,
att den svenska riksdagen vill böja sig för något sådant, vare sig
det framkommer i mjuk form eller mera tydligt. Jag tror inte, att
förhållandet mellan de båda länderna far väl av att man överhuvud
använder sådana synpunkter.

För min del vågar jag hoppas och vänta, att de redan inledda
förbindelserna, de faktiska förbindelserna, komma att alltjämt fortgå
under den korta tid, som kan återstå, till dess ställningen så
klarnat, att man har en utgångspunkt, på vilken man kan bygga ett
verkligt tillfredsställande avtal, det må nu bli provisoriskt eller
definitivt. Att det är ett sådant uppskov, en kort frist, som utskottet
tänker på, att dess utlåtande utmynnar i en hänvisning
på en uppgörelse, som bör ligga inom en ganska nära framtid, det
bar utskottet tydligt uttalat, och jag skall för min del be att få
bestyrka, att detta varit dess mening.

Nr 48. 36

Onsdagen den 31 maj, f. m.

tf™?- Jag tror således, att det riktiga är, att den svenska riksdagen,

avUdmeUan me<^ hänsyn till vad som anmärkts mot detta förslag till avtal och
Sverige, till det nuvarande läget, icke nu bifaller regeringens proposition. Men
och Ryssland, om riksdagen följer utskottet, så betyder det också, att riksdagen
(Forts.) i alla fall liksom regeringen är fullt övertygad om den synnerliga
önskvärdheten, för att inte säga nödvändigheten av att så
snart, som det någonsin är möjligt, komma till en god uppgörelse
med Ryssland, en uppgörelse av den art, att den verkligen kan
ge några resultat. Om så sker, då har man efter utskottsmajoritetens
mening och efter min mening ingenting förlorat. Men man har
vunnit möjligheten att lägga en bättre grundval, en grundval, som
är någonting att bygga på, för det verkliga samarbetet mellan
Sverige och Ryssland.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Med herr Edén förenade sig herrar Bengtsson i Norup, Olsson i
Ramsta, Björnberg, Gustafson i Vimmerby, Janson i Kungsör, Andersson
i Kroken, Igel, Nilsson i Yibberbo, Olsson i Mora, Karlsson
i Gasabäck, Andersson i Rasjön, E. A. Nilson i Örebro, Rehn och
Jansson i Edsbäcken.

Hans excellens herr statsministern och ministern för utrikesärendena
Branting: Herr talman, mina herrar och damer! Jag
begärde ordet med anledning av det senast hållna anförandet, där
herr Edén på sitt vanliga eleganta sätt i mjuk form utvecklade skälen,
varför han ansåg, att riksdagen för närvarande borde förkasta
det föreliggande avalet. Jag skall icke alls giva mig in på den
kanske mindre eleganta, säkert mindre mjuka polemik han därvid
förde med herr Engberg. Det är en fortsättning, förmodar jag, på
diskussionerna i utskottet, och jag har därmed ingenting att skaffa.
Men beträffande några huvudpunkter, som voro avgörande för herr
Edéns yrkande måste jag nu säga några ord, då jag tror det kan
vara skäl i att dessa omedelbart klargöras.

En huvudanledning till den ståndpunkt, till vilken herr Eden
och hans partivänner i utskottet hava kommit, synes uppenbarligen
vara, av hans framställning att döma, att man icke kan vänta sig,
att några svenskar komma att giva sig in till Ryssland för att där
upptaga någon ekonomisk verksamhet och bliva som bryggor ^och
mellanled i förbindelserna mellan Sverige och Ryssland. Rån åberopade,
att ingen av dem, som han hade hört och som hade hörts
i utskottet, skulle ha sagt något positivt ja på frågan, om de voro
benägna att under nuvarande förhållanden giva sig dit. ^Jag kan
förstå, att sådant kan verka tveksamhet. Jag kan^ förstå, att det
kan medföra, att man är osäker, om det kan bli så mycket resultat
omedelbart av ett avtal av den typ, som här är föreslaget. Men
däremot tycker jag det är en litet för långt driven sats, ifall man
anser, att man bör icke ens giva möjlighet till någonting sadant,
ifo.ll
samma. Jag nödgas i detta sammanhang erinra om, att ifall tvek -

Onsdagen den 31 maj, f. m.

37 Nr 48.

samheten här i Sverige synes vara i vissa kretsar stor, så se vi An».-..
dock dagligen i tidningspressen, att det från allehanda länder göras avtaTmdlan
förberedelser för att knyta förbindelser i Ryssland, och väldiga an- Sverige
satser tyckas på sina håll göras för att börja företag och företag- och Ryssland.
samhet där, utan att man tycks avvakta de garantier och den ytter- (Forts.)
ligare rättssäkerhet och trygghet, som utan tvivel kräves, och som
efter min uppfattning också utan tvivel kommer att arbeta sig fram.

När så är fallet, tror jag icke man bör tillmäta, låt mig säga försiktigheten
hos vissa affärskretsar här i Sverige en så avgörande betydelse,
så att man skulle därför förhindra de möjligheter, som skulle
öppnas genom detta avtal.

Talaren berörde det italienska avtalet. Han känner det icke,
sade han. Jag anser mig vara förhindrad att i nuvarande situation
meddela de detaljer, som jag känner om detta avtal, på grund
av att vad jag känner om det har jag fått veta under sådana förbehåll,
att jag icke här kan gå närmare in på ämnet. Men så mycket
är jag oförhindrad att säga, att nog rör sig detta avtal ytterligare
på samma linje, som vi ha kunnat undan för undan konstatera
i den råd av avtal, som ingåtts mellan de europeiska staterna och
Sovjetryssland, så att det innebär ett de-faeto-erkännande av den
ryska regeringen med så nära liggande villkor till ett de-jureerkännande,
att, som ofta säges i detta sammanhang, skillnaden
egentligen blir ganska ringa. Det är ju ingalunda säkert, att steget
till de-jure-erkännandet i det italienska avtalet har tagits, men det
har ju icke heller så stor betydelse, när man dock kom i Genua
till en överenskommelse om fortsatta förhandlingar. Det har icke
så stor betydelse, när det föreligger ett avtal med de-faeto-erkännande,
ett avtal, som betecknar eu ytterligare framryckning i öppnandet
av förbindelserna mellan ett europeiskt land och den nuvarande
ryska staten.

Fn huvudpunkt för den ärade talaren var emellertid, att han
syntes ganska väl förstå, och t. o. m., om jag förstod honom rätt,
folio hans ord så, att han skulle kunnat vara med om att tillstyrka
riksdagen att ratificera detta avtal, därest det hela hade förelegat
före Genua. Men nu har Genua ändrat läget, och efter hans uppfattning
är Genuas innebörd den, att där har man försökt komma
överens, men man har icke lyckats. Detta är mycket sant. Försök
gjordes i Genua att förmå ryssarna till eftergifter för de västerländska
synpunkterna på äganderätten. Försök gjordes, som avvisades
delvis av några av de rj^ska delegaterna på ett minst sagt
brutalt sätt, medan andra, som också herr Edén anmärkte, höllo sig
på en bättre linje i formen. Men i alla fall, man kom icke till någon
överenskommelse i den frågan. Men vad blev resultatet av att man
icke kom överens där? Det blev icke något avbrytande av förhandlingarna,
utan det blev ju i stället, att man kom till den efter min
tanke helt säkert lyckliga lösningen, att man skulle fortsätta överläggningarna
genom experter. Man skulle gorå saken mindre politisk
och ha mera expertis i den. Och då händer det mycket väl,
att man har att förvänta i fortsättningen i Haag ett bättre resultat

Nr 48. 33

OnsJagcn den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

beträffande de rent praktiska uppgörelserna, än vad som kunde uppnås
i Genua.

Man far ju komma ihåg om Genua, till dess försvar, att svårigheterna
där voro ofantligt stora, att det där var första gången man
sammanförde representanter för nationer, vilka hade varit skilda från
varandra efter världskriget och revolutionerna i så djupa klyftor som
kanske knappast förr i mänsklighetens historia. Man kan icke begära,
att man vid några veckors sammankomst genast skall förstå
varandras synpunkter, att man skall giva varandra vad man dock
kan ha rätt att kräva som erkännande för sin egen ståndpunkt, sin
egen uppfattning. Det gick alltså icke där, men man ville icke
kasta yxan i sjön, utan det blir, som alla känna, en fortsättning
i Haag. _ Och då ligga ju förhållandena på det viset, att där blir
det möjligt för experterna från olika länder att närmare gå in på
realitetsfrågorna än fallet var i Genua. Man får hoppas, att politiken
där kommer att intaga en mera tillbakaskjuten plats i jämförelse
med de stora ekonomiska frågorna. Men nog är det å andra
sidan klart, att ingen kan med någon bestämdhet förutsäga, huru
lång tid det kommer att dröja, innan man genom dessa förhandlingar
eller eventuellt på vissa punkter ytterligare fortsatta förhandlingar
kommer fram till ett sådant modus vivendi, som kan vara ifrån den
ärade talarens utgångspunkter att betrakta som ett acceptabelt tillstånd,
där tillräcklig trygghet finnes i Ryssland för upptagande av
svensk företagareverksamhet.

Jag kan icke hjälpa, att jag måste se saken så, att det är möjligheter,
att om vi lita på detta och sätta alla våra förbindelser med
Ryssland på kortet Haag, så kunna vi komma att få vänta synnerligen
länge på, att det verkligen blir en uppgörelse, som kan vara
tillfredsställande för den majoritet, som i utskottet har dirigerat beslutet.
Jag tror man därför är något oförsiktig, ifall man säger, att
därför att för närvarande den reala tryggheten fattas och därför att
vi skola ha den först genom den internationella uppgörelsen, därför
böra vi svenskar icke begagna oss av den rätt, som är oss i Genua
uttryckligen tillförsäkrad. Den rätten tillförsäkrades där tre nationer
att fullfölja sina separatavtal med Ryssland, och de två nationerna
— åtminstone Italien, som vi känna, och Tjecko-Slovakiet, efter
vad som synes ytterst sannolikt — ha redan begagnat sig av densamma.
Men vi skulle under tiden låta det bli ett traktatlöst tillstånd!
Ty vi måste säga oss, att huru gott och erkännansvärt framsteg,
Krassinavtalet 1920 var på sin tid, så är det ju rätt så naturligt,
att man från rysk sida icke längre betraktar det som ett avtal
up to date. Det är rätt så naturligt, att ett avtal, som är ingånget
mellan två affärsorganisationer, icke mellan staterna, icke längre står
inför den ryska uppfattningen såsom någonting, som man fäster synnerligen
stort avseende vid. Och jag kan icke hjälpa, att jag förstår,
att ifall man från rysk sida nu ser, huru från den ena stora
staten efter den andra, från England, Tyskland, Italien och andra
stater man gör upp enskilda avtal de båda staterna emellan, man icke
längre med någon synnerlig tillfredsställelse ser denna kvarleva från

Ouftdugoo (len 3J maj, f. m.

39 Nr 48.

en tid, då varje avtal med den ryska staten betraktades i de väster- Ang.
ländska staterna såsom någonting i viss mån förnedrande och som
icke kunde komma i fråga. I det fallet instämmer jag fullkomligt sverige
med den ärade talaren, herr Eden, då han i sin tur instämde med och Ryssland.
herr Engberg i parallellen rörande förhållandena efter den franska (Forts.)
revolutionen och vad dess erfarenheter från historien ha att lära oss.

Nu säger herr Edén emot förslaget om att bryta isoleringen:
men detta avtal är icke det rätta sättet. Men skulle det verkligen
vara det rätta sättet, att man nu förkastar ett avtal, som självt
angiver sig som provisoriskt och som uttryckligen pekar på, att
man vill komma fram till något annat och definitivt, när det ligger
så att dit kan man icke komma förrän — det veta vi alla — på
samma gång dessa invecklade och svåra skadeståndsfrågor blivit
lösta? Är det verkligen det rätta, att hålla oss tillbaka på det sätt,
som här ifrågasattes?

Herr Edén bygger på, att det skall bli en kort tid, som skall
förgå, innan vi kunna på nytt upptaga avtalsförhandlingarna och
att man då skall kunna få så snart som möjligt en god uppgörelse.

Jag har för min del icke kunnat bliva övertygad av hans argumentation
på den punkten. Och medan vi räkna på, att detta skall gå
kvickt och raskt, så handla andra. Då vi svenskar komma efter i
tillgodogörandet av de möjligheter, som för vår industris avsättning
och våra handelsförbindelsers utveckling finnas i Ryssland, så finns
det andra, som tränga sig fram med större resurser, med större djärvhet
än åtminstone de företagare på området besitta, med vilka utskottet
haft beröring. Och jag tror icke det är lyckligt, ifall svenskariksdagen
genom avslag på detta avtalsförslag sätter en definitiv
bom och ett uppskov på obestämd tid tills vi på nytt kunna tala om
dessa ting.

Jag är herr Edén uppriktigt tacksam för många av hans uttalanden
i avseende å den goda viljan att komma till en uppgörelse
och för den förståelse, han visade med avseende å det önskvärda,
för att icke säga nödvändiga för vårt land att komma fram° till
sådana relationer till vårt stora östra grannland där borta, att återigen
avsättningsmöjligheter med framgång finnas där. för svensk
företagsamhet. Men jag fruktar, att den väg han väljer kan leda
oss alltför lätt bort från det mål, han själv liksom vi alla här önska
komma till. Jag tror för min del — ty jag har icke känt mig
övertygad av hans bevisföring -— att det är klokare och säkrare, att
man nu godkänner detta avtal och sedan samtidigt fullföljer förhandlingarna
om upprättande av ett sådant modus vivendi i Ryssland, så
att tryggheten där blir större än den för närvarande är. Detta är,
synes det mig, den riktiga vägen att gå, icke att nu skapa en barriär
genom avslag på avtalet. Yad blir den psykologiska verkan av detta?

Det måste naturligtvis bli, att trots alla de skäl, som finnas och som
jag hoppas skola verka i längden för återupplivande av förbindelserna
mellan svensk industri och ryska avsättningsområden, kommer svenska
riksdagens vägran i denna situation att för en viss tid framåt
göra förhållandena kyligare och göra återupptagandet av dessa för -

Nr 48. 40

OnsdngeD den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

bindelser svårare. Jag vill för min del icke taga på mig ansvaret
att ha bidragit till ett sådant tillstånd. Regeringen har ansett sig
handla rätt, när den lagt fram detta avtal, trots att för visso där
finnas otillfredsställande punkter. Det har aldrig bestritts från
vår sida. Men det har lagts fram som en möjlighet att nu komma
ett stycke vidare på vägen framåt för reglerande av dessa ting, och
jag vidhåller min uppfattning, att efter Genua liksom före Genua är
det alldeles visst, att svenska riksdagen skulle handla klokare, ifall
den icke stänger vägarna utan beviljar det provisoriska avtalet i
motsats till vad utskottet föreslår, och därigenom möjliggör, att man
kan komma fortare framåt med avseende å våra handelsförbindelser
med det störa ryska folket.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Om man ser
på förhållandena i vårt land, måste man ovillkorligen säga sig, att
det är en tvingande nödvändighet, att så långt det är görligt bereda
möjligheter för vår exportindustri att få avsättning i de länder, som
man möjligen kan tänka sig bliva en avsättningsplats för oss. Ett
av dem är Ryssland. Om man ser på förhållandena, huru de voro
före kriget, så har vår officiella statistik vissa data, som jag icke kan
låta bli att i någon mån peka på.

1913, det sista normala året före kriget, hade vår export på
Ryssland ett värde av icke mindre än 32 miljoner kronor. Det kan ju
i förhållande till hela vår export anses vara en relativt obetydlig
summa, men vi skola komma ihåg vad det var för varor vi exporterade
till Ryssland. Det var icke malmer såsom till Tyskland
eller andra råfabrikat, utan det var färdiga fabrikat. I fråga om
t. ex. en sådan artikel som lokomobiler utgjorde Rysslandsexporten
85 procent av hela vår export av detta fabrikat. Av ångturbiner
utgjorde den 66 procent, av skördemaskiner 82 procent och av hela
maskinindustriens tillverkning 28 procent. Det var sålunda helfabrikat,
på vilka nedlagts ett betydande arbete. Efter 1913, då
exportens värde uppgick till 32 miljoner kronor, sjönk densamma
undan för undan, så att den 1919 var så gott som ingen. Så fingo
vi genom Krassinavtalet 1920 åter plats för exoort till Ryssland,
och från den tiden och till utgången av 1921 hade vi en export dit
på omkring 80 miljoner kronor. Under 1921 hade vi en export på
Ryssland till följd av Krassinavtalet uppgående till 73 procent av
1913 års export, eller om man evalverar exporten i förhållande till
de priser, som gällde 1913, så utgjorde hela vår export detta år till
andra länder endast 53 procent men till Ryssland 73 procent av
1913 års export. Således var vår export till Ryssland under fjolåret
i jämförelse med förhållandena före 1913 betydligt större än
till andra länder.

Vad jag har avsett med dessa siffror är bara att visa. att
Ryssland är ett land, som köpt varor från oss under gångna tider,

Onsdagen den 31 maj, f. m.

41 Nr 48.

och det är ju för alla känt. Men det är en sak som måhända icke
alla tänkt på, och (let är, att det vi salt till detta land har vant tar- £vtal
diga maskiner och andra fabrikat, på vilka mycket arbete blivit Sverige
nedlagt här i Sverige. Nu gäller det att få ny marknad där ute och och Ryssland.

så mycket av intima förbindelser som möjligt inom de kretsar, där
vi kunna få avsättning för våra produkter. Det hade naturligtvis
varit önskvärt, om vi kunnat få ett handelsavtal av annan typ än •
detta avtal, ett handelsavtal, där det varit bestämda förbindelser från
Ryssland, att köpa vissa mängder varor från Sverige, men det har
icke gått att komma fram på den vägen. Vi känna ju förhållandena.
Föregående sommar underhandlades först om att komma fram pa
den linjen. Men det hade mast innebära för svenska staten kreditförbindelser
av så betydande omfång, att man kan vara förvissad
om, att hade ett sådant förslag förelagts riksdagen, skulle det ingalunda
vunnit riksdagens bifall. När det sålunda icke går att komma
fram till ett handelsavtal efter dessa linjer, då måste man gå fram
efter de linjer, som återfinnas i detta avtal. Detta avtal har ingen
annan innebörd, än att det giver möjlighet till förbindelsers knytande
i ekonomiskt avseende mellan svenskar och ryssar.

Nu har det sagts här — och det har varit den stående termen
— att avtalet är övervägande politiskt. Jag vill icke ingå på den
saken annat än i ett enda avseende, och det är den punkt, herr Edén
här tagit upp till skärskådande och som tagits upp. inom utskottet,
liksom den även tagits upp till skärskådande i tidningspressen. Det
är den punkten, där man ansett, att de svenska synpunkterna kommit
minst till sin rätt. Det gäller där rätten för ryssar att komma
över till Sverige och bliva näringsidkare. Nu har man sagt, att den
stadgade reciprociteten har intet värde för Sverige. Ryssarna skola
komma hit, och det blir möjligheter för dem även för politisk propaganda,
men svenskarna kunna icke komma dit över. Ja, men huru
ser nu affärsvärlden på den saken? Därom ha naturligtvis meningarna
varit delade. Herr Edén tillät sig att här citera ett uttalande,
som inom utskottet fällts av en av de inkallade experterna. Jag
skall tillåta mig att i det avseendet citera innebörden av ett annat
uttalande, gjort av en av de främsta. Rysslandskännare, som var inkallad
till utskottet, en man, som vistats därute i årtionden. . Han
förklarade, att vårt lands handel med Ryssland var före kriget i
likhet med Tysklands handel med detta land och i viss man även
andra länders ryska, handel, helt och hållet förlagd inom Ryssland.
D. v. s. man har icke försålt varor till Ryssland pa samma sätt, som
när det gäller andra länder, d. v. s. till dessa länders egna innebyggare,
utan man har haft filialkontor där ute eller egna försäljare.
Och han säger, att 1913 var minst 3/4 av all svensk export på Ryssland
baserad på export just genom svenska firmor där ute eller till
svenska agenturer eller, liknande. Beträffande sedan detta avtal och
deri nu berörda punkten säger han på följande sätt: »Avtalet har

många brister, men har tillförsäkrat Sverige denna principiella företrädesrätt
framför alla andra nationer genom avtalets artikel III,
där det är fastslaget, att enskilda svenska företagare hava rätt att

(Forts.)

>Tr 48. 42

Onsdagen den 31 maj, f. m.

refiminärt TeSa in ocl1 sig. necl * Ryssland samt deltaga i landets återuppavtaTmMan
byggande. Räckvidden härav är mycket svår att överskåda och
Sverige måste givetvis bliva beroende på den vidare utvecklingen i Ryssland.
och Ryssland. Man kan invända, att klausulen tills vidare har huvudsakligen teo(Forts.
) retiskt intresse, men det är av en viss vikt, att principen fastslagits.

Man kan icke underskatta betydelsen av att svenskar, som hava an•
läggningar i Ryssland eller andra intressen att bevaka, tillåtas resa
över för att där bevaka sina intressen.» Ja, det där är nu en synpunkt,
som kom tillbaka hos flera av de experter, som voro inkallade.
Man kunde icke såga, att förhållandena voro sådana, att genom avtalet
svenskar ögonblickligen skulle komma att resa ditöver, men man
uttalade från upprepade håll, att om man skulle kunna komma in
i Ryssland och verkligen göra affärer där, så gick det icke genom
att bara skicka dit priskuranter och prospekt, utan man fick lov att
resa dit själv och upparbeta en marknad. Man fick naturligtvis olika
intryck av de experter, som voro inkallade. Mitt intryck var, att
storindustrien icke har så mycket under de närmaste åren att hoppas
på Ryssland, och det därför att man icke kan prestera de väldiga
kapital, som därför behövas. Men den mindre industrien, särskilt
den exportindustri, som har jordbruksmaskiner och sådana alster att
tillverka, har möjlighet att kunna gorå en hel de! där. Det är det
bestämda intryck jag fick av de inkallade experternas uttalanden
i olika avseenden. Man får naturligtvis icke överskatta betydelsen
av en sådan åtgärd. Men nog fick jag åtminstone den bestämda
uppfattningen, att man* får icke heller underskatta betydelsen av
att kunna slå en bräcka i den isolering, som Ryssland nu är underkastad.

Så har man sagt, att Ryssland har ingenting att betala med.
och det lär nog i många avseenden vara riktigt. Men det har också
framhållits inom utskottet och även av andra, att Ryssland har betydande
naturrikedomar. Bland annat har det framhållits, att där
finnas stora ^råvarulager, som kunna exporteras, och att det endast
gäller att få förbättrade transportförhållanden, att få till stånd
en bättre ordning för varuutbytet. Alla utsikter att kunna få ett
stort varuutbyte till stånd hava alltså ingalunda ansetts uteslutna.
Bland annat lämnade en av experterna den upplysningen, att till
exempel hudar finnas i betydande omfattning. Garveriindustrien
har icke lyckats att i Ryssland behålla sin ställning under kriget,
utan råa hudar finnas i stor utsträckning och till utomordentligt låga
priser i förhållande till de priser, som betalas på världsmarknaden.
Detsamma är förhållandet med lin och hampa och flera sådana artiklar,
som vi behöva för vår svenska industri. Detta är några synpunkter,
som synts mig tala för att, därest ett handelsavtal kommer
till stånd, det är utsikter till att det kan bli betydande handelsförbindelser
med en export från Sverige av avsevärd omfattning.

Nu säger man, att det råder en sådan rättsosäkerhet i Ryssland,
att man icke vågar resa dit. Icke fick åtminstone jag det intrycket
av de experter, som voro inkallade, att det var rättsosäkerheten, som
var avgörande härvidlag, utan det var andra svårigheter, som de pe -

Onsdagen dcu 31 maj, f. in.

43 Nr 48.

kade på, svårigheter med avseende på transportväsendet, med att skaf- diminäri
fa mat åt de arbetare, som man sysselsätter på fabrikerna, och svårig- ^t^m^ian
heter av ekonomisk art. Visserligen är man naturligtvis också osäker Sverige
i rättshänseende, men detta förhållande torde icke vara så avgörande, och Ryssland.
att man av den anledningen icke skulle kunna komma till någon upp- (Forts.)
görelse. Jag har åtminstone icke fått det intrycket.

Vad gäller nu frågan? Jo, frågan gäller icke i dag, att de svenskar,
som resa till Ryssland i affärer eller för bedrivande av fabriksverksamhet,
skola få någon garanti från svenska ^statens sida,
utan det är klart, att de få finna sig i förhållandena, sådana de äro.

Men är det så, att svenskar vilja göra försök att tränga sig in på den
ryska marknaden, bör det val ändå vara statens plikt att medverka
till att dessa försök kunna göras. Nu har man sagt, att man icke
skall vara rädd för framiden och att man icke skall uttala något
hot i fråga om hur ställningen blir, om avtalet avslås. Jag
vill icke göra så, men jag vill framhålla en realitet. Det är ett
faktum, som icke kan bestridas, att före kriget var det tyska ingenjörer
och tyska arbetare, som i stor utsträckning voro de ledande
inom de ryska fabrikerna. Det var tyska ingenjörer, som egentligen
byggde upp den ryska industrien, och det var tyska arbetare,
som förnämligast utförde det arbete, som var av högre kvalitet. När
kriget bröt ut, utvisades dessa ingenjörer och arbetare ur landet Men
tror någon, att dessa dugliga män underlåta att komma dit igen?

Tror någon, att när Ryssland med Tyskland slutit ett avtal, som går
längre än något annat lands avtal, de tyska ingenjörerna, affärsmännen
och arbetarna icke komma att uppbjuda hela sin förmåga, för att
tränga in på den ryska marknaden igen? Ett land sorn vårt behöver
ju göra allt för att få avsättning för sina varor och få ut det överskott
av arbetskraft som finnes både på intelligensens och kroppsarbetets
område. Nog är det väl då i hög grad egendomligt, om. icke
Sverige skall anse, att det är nödvändigt att försöka vara med i den
tävlan, som kommer att uppstå där. Ingen kan bestrida vad jag här
har sagt, att från tysk sida torde det bli ett sådant inträngande på
den ryska marknaden. Det ligger i sakens natur, och det är en självklar
sak, när man vet, hur tyskarna arbetat i Ryssland före kriget,
och vet, vad det avtal innehåller, som nu träffats mellan Rj^ssland och
Tyskland. . .

Det kunde naturligtvis vara en hel del ytterligare att säga i denna
fråga, men sedan herr statsministern haft ordet, skall jag icke ga
in på en del saker, som jag tänkt yttra mig om. Vad jag närmast
med detta anförande velat framhålla är några, som det synts mig,
praktiska skäl, några rent svenska intresseskäl, som Jula för att detta
avtal nu bör ratificeras. Jag vill icke därigenom på något sätt hava
sagt, att jag överskattar avtalet, så att vi, om det antages, skulle hava
kommit fram till en tid, då arbetslösheten försvinner eller något sadant.
Svårigheterna i Ryssland äro naturligtvis utomordentligt stora,
men vad jag velat framhålla med mitt anförande, det är den uppfattning,
som jag kommit till efter att ha studerat denna fråga och
genom att höra dessa olika experter från olika industrier och i olika

Nr 48. 44

Onsdagen den 31 maj, f. m.

prefiminärt stälInin£> nämligen att det är skäl för oss att vara med i den konkuravtal
mellan som blir därute. Det finns möjlighet för oss att kunna få för Sverige

sälja en del varor, och det finns möjlighet för oss att få vara med

och Ryssland, om att starta industriföretag, som kunna bära frukter av betydande
(Forts.) värde för framtiden och som icke heller för närvarande äro alldeles
värdelösa.

Herr talman! Jag ber att fa yrka bifall till Lungl. Maj:ts proposition.

Häruti instämde herrar Pettersson i Hällbacken, Hansson i Trollhättan,
Brännberg och Carlsson-Frosterud.

Herr Lindman: Herr talman! Det är kanske så, att kammaren
börjar ^få nog av. det ryska handelsavtalet. Man kanske icke
skall ga in sa vidare djupt pa det, men det är i alla fall en fråga
av den stora betydelse, att man svårligen kan underlåta att behandla
den någorlunda utförligt.

När man ser tillbaka på hur detta avtal tillkommit, måste man
ihågkomma, hurusom det på ryssarnas begäran upptogs förhandlingar,
^ därför att de önskade ändringar i Krassinavtalet, som de icke
ansago tillfredsställande, och hurusom de företrädesvis ville ha fram
tvenne för dem viktiga saker, nämligen kredit och ett erkännande
de jure. Dessa förhandlingar ledde emellertid, såsom vi alla känna,
icke till något resultat, utan sedan man måste avstå från varje
tanke på kredit, kom man fram till det nu föreliggande avtalet.
Men vad som vanns av de ryska önskemålen, det var dock, att
man fick ett avtal, som i det närmaste innebar ett erkännande de
jure, d. v. s. ett erkännande så helt och fullt, som det över huvud
taget kan vara. Härigenom har avtalet ifråga förvandlats från att
vara vad vi hade önskat, nämligen ett verkligt handelsavtal, ett avtal
om försäljning av varor, till ett politiskt avtal, som för Sveriges
vidkommande naturligtvis, är av väsentligt mindre betydelse, men
där de störa fördelarna ligga på den ryska sidan. Det lider icke
heller något tvivel om att redan i den första artikeln har denna
avtalets karaktär fastslagits på ett sätt, som går utöver vad som
skett i något annat avtal, som var upprättat vid den tidpunkt, då
detta avtal ingicks. När man till exempel läser det engelska avtalet,
finner man, att man där visserligen håller på, att om man
skall ha handelsförbindelser, måste man naturligtvis ha något organ,
genom vilket man kan förhandla med varandra, men att bestämmelserna
härom äro helt olika dem, som förekomma i vårt
avtalsförslag. När man kommer till detta, finner man, hurusom
man genast skjutit fram de officiella representanterna med deras
ställning icke blott som ombud för den ryska regeringen utan även
som dess representanter, vilka äro de enda bestämmande, de enda
representanterna för den ryska sovjetstaten med »alla därav föl,
jand konsekvenser». Detta avtal går längre än något av de avtal,
som funnos då propositionen framlades, och den sista bestämmelsen
finnes icke i något annat avtal.

Onadagen den 31 maj, f. in.

45 Nr 48.

Nu försvarar man denna bestämmelse med att om den också
icke stode där, så gällde den i alla fall. Bet är det försvar, som
presterats av utrikesdepartementets folkrättsexpert, professor Undén.
Man skulle dock vilja fråga: varför skall den stå där,
när den aldrig brukar stå i något annat avtal, om den
icke har någon betydelse? Och hur kunde herr handelsministern
vid ett tillfälle säga, att det är blott en oratorisk utsmyckning, då
vi likväl alla veta, att bestämmelsen har kommit till på rysk begäran,
och att det är de ryska underhandlarna, som begärt, att denna
punkt skulle införas i avtalsbestämmelserna? Det skulle kunna
vara intressant att ingå på att kritisera den Undénska ståndpunkten;
må det emellertid vara nog sagt, att hans uppfattning motsäges av
folkrättslärda, som kunna vara fullt så kvalificerade som han.

Men jag går ifrån dessa synpunkter och övergår till den, som
efter min uppfattning skulle hava varit den för Sverige vägledande
och den, som borde från svensk sida hava kunnat föranleda till ett
avtal, nämligen vilka möjligheterna äro att kunna åstadkomma några
handelsförbindelser med Ryssland under nuvarande förhållanden.
Man har sagt vid ett tillfälle, att detta avtal skapar ingen försäljning
av varor, såsom Krassinavtalet gjorde, detta avtal är blott en
ram, det innehåller endast vissa bestämmelser, på grundval av vilka
man sedan har möjlighet att kunna upptaga förhandlingar. Jagtycker
för min del, såsom jag en gång förut uttalat, att det varit
bättre för Sverige, om man i stället för ramen fått tavlan, ty den
brukar i allmänhet vara mera värdefull än ramen. Med andra ord,
det hade varit bättre, om man möjliggjort försäljning av svenska
produkter emot betalning i ryskt guld eller ryska varor. Men om
den saken finns icke någonting i avtalet. Fråga kan då vara, om
detta avtal skulle komma att föranleda till att en sådan försäljning
kommer till stånd. Reservanterna och handelsministern hava kritiserat
utskottsmajoriteten, därför att den skjuter fram Rysslandssvenskarna
och talar om vad de ha för uppfattning om saken. Jag
skulle vilja fråga kammarens ledamöter: varför skulle icke utskottet,
som hört Ryslandssvenskarna, av vilka- många ha en mångårig erfarenhet
och kännedom om Ryssland — varför skulle icke utskottet
fästa avseende vid vad de hade att säga mera än vid vad de säga,
som aldrig satt sin fot i Ryssland och icke känna ryska förhållanden?
Och varför skulle vi icke tala om i betänkandet, vad de hade
att anföra, då de till utskottet inlämnat en skrivelse, vid vilken ju
var och en får fästa det avseende, som han anser, att den förtjänar.

Reservanterna uttala fullt tydligt, att de vänta sig icke så
mycket av det hela för ögonblicket; det är ställt på framtiden. Och
varför kan man icke vänta, att det blir så stora handelsförbindelser
med Ryssland? Jo, därför att den ryska utrikeshandeln är monopoliserad.
Om man från Sverige skall sälja något till Ryssland, skall
det gå genom det ryska statsmonopolet, men den delegation, som
handhar det ryska statsmonopolets uppköp, sitter i Stockholm. Rysslandssvenskarna
ha föga att göra i Ryssland under sådana förhållanden,
och genom det nålsöga, om jag så får säga, som består i den

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

Nr 48. 46

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

organisation, som skapats här i Stockholm, skulle avsättningen av
svenska produkter till Ryssland gå. Den som kunde finna nåd inföi^
denna mäktiga delegations ögon, kunde möjligen få göra en del försäljningar
mot de betalningsmedel, som ännu kunna finnas kvar.
Men om någon frihet för svenskar att i Ryssland sälja svenska varor
kan man icke tala, så länge detta avtal medgiver, att den ryska utrikeshandeln
får vara monopoliserad.

Om man också tänker sig, att det kunde finnas svenskar, som
på grund av detta avtal skulle begiva sig till Ryssland, så är det i
avtalet särskilt en avgörande faktor, som, om den skall stå kvar,
gör, att man icke gärna skulle vilja uppmuntra någon att fara dit.
Det är nämligen den mycket bekanta artikeln VII i avtalet, i vilken
det talas om att »penningemedel, varor, fast eller lös egendom, tillhörande
medborgare i det ena landet och lagligen införda till eller
förvärvda i det andra landet i enlighet med detta avtal, skola icke
därstädes vara underkastade — från regeringens eller någon lokal
myndighets sida — vare sig konfiskation eller rekvisition utan skäligt
vederlag». Redan det förhållandet, att i ett handelsavtal talas
om konfiskation eller rekvisition av varor ifrån det främmande landets
undersåtar är väl något ganska ovanligt. Men där det kommer
att ske på grund av detta avtal, skall därför lämnas skäligt vederlag.
Är det någon av dem, som vilja stå för detta avtal, regeringen
och utskottsreservanterna, som inte dock känner en stor farhåga inför
denna bestämmelse om »skäligt vederlag»? Vad är skäligt
vederlag? Vem bestämmer, vad som är skäligt vederlag? Därom
finnes intet uttalat. Hur stort skall det vara, och i vilket mynt
skall det utbetalas? Om till exempel ett skäligt vederlag i dag utmätes
i ryska rubler, då.kanske den svenska kronan är värd en miljon
rubel, så vet man icke, om, när vederlaget kommer att utbetalas, den
svenska kronan står i 2 miljoner rubel. Man vet ingenting om detta,
och jag vågar påstå, att det vore lättsinnigt — och det vill jag säga
i ren motsats mot vad herr Eriksson i Grängesberg nyss anförde —
att söka genom statens underskrift på ett avtal locka svenskar att
i tro på detta avtals förträfflighet bege sig till Ryssland för att där
bli utsatta för vad som möjligen kan hända dem, så länge denna artikel
VII är i laga kraft. Engelska avtalet innehåller förbud mot
tvångsrekvisition. Artikel VII gör i och för sig ett antagande av
förslaget omöjligt. Men även artikel XI är mycket betänklig med sin
bestämmelse om att svenska medborgare, som uppehålla sig i Ryssland
efter avtalets ingående och vilja återvända, tillåtas detta men
få då endast medtaga hem hushållsvaror för eget bruk, således icke
något av annan egendom, som de kunnat förvärva under vistelsen i
Ryssland. Herr Eriksson i Grängesberg säger, att man icke bör
hindra folk från att resa dit. Det kan ju vara sant, men med samma
styrka vågar jag å andra sidan hävda, att man icke heller bör från
statens sida förleda folk att fara dit, så att de sedan bli utsatta för
missräkningar.

Handeln i Ryssland sker efter sovjetregeringens lagar, efter de
lagar, som tid efter annan fastställts. Herr Engberg har nyss talat

Onsdagen den Öl mnj, f. m.

47 Nr 48.

om här, hurusom eu mängd bestämmelser blivit upphävda och större Ang...
frihet rådande i jämförelse med vad som tillämpades, då de kommuinsticka
principerna voro gällande över allt annat både på det ena Sverige
och det andra området. Men dessa lagar äro förordningar, utfärdade och Ryssland.
av sovjetregeringen. En förordning, som utfärdas i dag, kan annul- (Forts.)
leras i morgon eller ersättas med en annan, som går åt annat håll.

Jag vet icke, och vågar icke förespå, vilka strömningar, som framåt
i tiden komma att göra sig gällande i Ryssland. Vi hava sett,
att det varit olika strömningar, som medfört en återgång till kanske
något litet mera av den uppfattning, som vi önska, men ingenting
borgar för att detta kommer att fortfara. De svenskar, som bege
sig till Ryssland under skydd av nuvarande ryska lagar, veta ingenting
om vad som kommer att hända dem i morgon eller längre fram.

När utskottet talar om de rättsregler och den rättssäkerhet, som
finnes i Ryssland och att det är uppenbart, att man dock får tänka
på sådant, när det gäller att genom ett avtal skydda svenska undersåtar,
som komma till Ryssland, så har detta uttryck icke funnit nåd
inför reservanterna och herr Engbergs ögon. Reservanterna göra
sig ganska löjliga över utskottets ståndpunkt och uttala, att »utskottets
krav på att formell reciprocitet skall i den meningen motsvaras
av reell, att båda parternas möjligheter att realisera sina avtalsmässiga
rättigheter skola vara lika, betyder en lika originell som uppseendeväckande
ståndpunkt i den internationella rätten». Jag undrar,
om icke i detta avtal som i varje annat det är så, att vardera parten
söker att tillvinna sig så många fördelar som möjligt. Om man icke
kan få full likställighet på en punkt, söker man i stället på en annan
punkt tillvinna sig något, som kan bättra upp avtalet, och därigenom
göra det möjligt att antagas. Reservanterna säga, att man bör väga
även den ryska partens fördelar, och säger, att vi framställt som ett
argument mot avtalet, att dessa fördelar äro större än de, som vi
själva under nuvarande förhållanden kunna påräkna. Jag för min dej
har verkligen trott, att när man sluter ett avtal är det bäst, när båda
parterna äro nöjda. Om i detta avtal ryssarna fått mycket större
fördelar än vi, skulle vi kunna vara med på det i alla fall, om vi
vunne något, som vore för Sverige tillfredsställande. Men ingalunda
kan man väl nöja sig med vad som uttalas av reservanterna, att varje
möjlighet för svensk företagsamhet måste betraktas som en ren vinst.
Naturligtvis är det en vinst, men även sådana vinster kunna köpas
för dyrt och det är, vad vi förmena, att i detta fall skett. Man har
köpt för dyrt.

Hans excellens herr statsministern uttalade med anledning av
ett yttrande av herr Edén, att man icke kunde vänta, att svenskar
skulle bege sig till Ryssland av det skälet, som jag nu bland annat
tillåtit mig utveckla, att de måste känna sig ytterst tveksamma för
att göra det. Men bör man ändå icke, säger hans excellens, skapa
en möjlighet för något sådant. Man gör förberedelser från andra
länder utan att avvakta några garantier. I detta fall vill jag blott
säga, ätt jag tror nog, att förberedelser gjorts i andra länder, därför
att man trott, att det skulle kunna uppstå en handel med Ryssland.

Jfr 4 8. 48

Ousdagen den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

Det ryska guldet har flödat ganska ymnigt västerut, och därmed
har man nog kunnat betala de stora beställningar, som gjorts i Europa.
Men i den mån som den ryska guldfloden sinar, är jag övertygad
om, att dessa förberedelser komma att försvinna ganska hastigt.
Så till exempel kunde man ju tänka sig, att det tysk-ryska
Rapallofördraget skulle medföra, att tyskarna skulle göra stora
ansträngningar för att vinna insteg i Ryssland, och vi veta också,
att saken varit på tal, särskilt beträffande vissa mycket stora affärer.
Men i samma ögonblick, som den tyska kontrahenten begärde,
att det skulle deponeras ryskt guld i Tyskland, om man över huvud
taget skulle inlåta sig på affären, gick den om intet. Den har i
varje fall för närvarande icke lett till något resultat.

I samma mån som tiden lider, bliva utsikterna till att få några
handelsförbindelser med Ryssland av värde förminskade. Det är
uppenbart, att redan nu äro betalningsmöjligheterna högst betydligt
reducerade. Det vitsordas från alla håll och det torde icke
finnas något tvivel om att det förhåller sig på det sättet. Men
även möjligheterna att giva varor i utbyte äro förminskade. Man
står därför nu vid den tidpunkten, eller i varje fall är man där
ganska snart, då det icke finns någon möjlighet att göra affärer
med Ryssland annat än på kredit. Man kommer att börja med de
korta krediterna, och sedan komma dessa krediter att förlängas,
och man kommer att begära längre krediter. Man förstår också
mycket väl, att så blir fallet. Det framgår av allt, som framkommit
under detta år. När ryssarna ville förhandla med Sverige om
det nya avtalet, började de med att begära kredit. När ryssarna
kommo till Genua, begärde de kredit, och kredit är, vad som nu
står på dagordningen i Haag. Det är nämligen om den frågan, hur
stor kredit övriga länder vilja giva åt Ryssland, som hela det
stora problemet där kommer att röra sig. Några betalningsmedel
har man icke att kunna räkna på, ty som betalningsmedel lär man
väl knappast kunna räkna koncessionerna inom Ryssland. Utom
att man i så fall icke skulle våga övertaga några andra koncessioner
än dem, som varit i ryska statens besittning, och icke koncessioner
på sådan egendom, som förut tillhört andra, vilket naturligtvis
skulle medföra ytterst stora risker, utom detta är det uppenbart, att
varje övertagande av koncessioner i Ryssland kommer att medföra
ytterst störa svårigheter, ytterst stora penningutlägg. Hur kan
man överhuvud taget tänka sig möjligheten, att vi skulle gå in i
Ryssland i detta nu. Om någon erhåller koncession på eu skog, ett
sågverk, eu gruva eller något annat, så måste han för att exploatera
denna koncession givetvis ha pengar till förfogande. Man måste nedlägga
pengar på sågverkets reparation och utrustning, utforsling
av virke vid sågverket o. s. v. för att taga det exemplet, och ändå
har han icke någon trygghet för att han slutligen skall få tillgodogöra
sig frukterna av en sådan koncession. Koncessionsvägen anser
jag, att vi måste betrakta som en chimär, så länge den skall utnyttjas
och tillgodogöras med översändande av svenska pengar till
Ryssland.

Onsdagen den 31 maj, f. m.

49 ?ir 4&

Herr handelsministern uttalade här nyss: ha vi råd att helt
passivt åse, att icke något göres i fråga om vårt förhållande till Mtal™ineUan
Ryssland? Ha vi råd till detta? I detta hans uttalande ligger un- Sverige
derförstått, att han skulle förmena, att om vi finge detta avtal, och Ryssland.
skulle vi komma till stora handelsförbindelser. Jag skulle vilja (Porto.)
fråga herr handelsministern: när vi ha råd att låta till exempel
tyska varor strömma in till Sverige såsom vi gjort de senaste åren
och därigenom minska produktionen och arbetsmöjligheterna för
svenska fabriker och arbetare, varför kunna vi då icke ha råd att
avvakta, vad som kan bli möjligt att göra i Ryssland? -Vore det
icke då bättre, om man vore handelsminister, att gorå något förslag
i en riktning, som motverkar denna import? Att köpa tyska
varor och betala dem kontant och sedermera tillverka och försälja
svenska varor till Ryssland, för vilka man icke får kontant betalning,
kan väl icke vara god handelspolitik, såvitt jag kan bedöma.

Herr Engberg var i sitt anförande inne på, att utskottsmajoriteten
icke talat om vad utskottsmajoriteten fått reda på i lämnade
uppgifter om huru utvecklingen av handeln gått i en del andra
länder, och därför lämnade han en del sådana upplysningar. Ja,
man kan fråga, varför icke reservanterna gjort det i stället och
tryckt det i sin reservation, det finns ju icke någon begränsning på
storleken av en reservation, så att det kunde de väl ha gjort. Det
är emellertid möjligt, att ihåligheterna i siffrorna då framträtt i
något skarpare ljus. Det går över litet lättare, om man läser upp
siffrorna från ett papper från kammarens talarstol. Jag skall emellertid
be att få belysa herr Engbergs siffror något för kammarens
ledamöter.

Herr Engberg säger, att under tiden 1/4 och 31/12 1921, alltså
efter det engelsk-ryska avtalets tillkomst, importerats från England
till Ryssland inklusive Sibirien varor för 2,500,000 pund, och
England fick exportera till Ryssland varor för 2,130,000 pund. Det
är sålunda, låt mig säga, ungefär 40 ä 45 miljoner kronor, som England
fick skicka till Ryssland under 3/4 år. Låt mig tillägga, att
den exporten bestod till huvudsaklig del av födoämnen. Födoämnen
intogo den största posten och därnäst textilvarorna. Hen,
mina herrar, vad betyder det för England, för dess arbetslöshet, för
dess fabriks-, industri- och näringsverksamhet, då de få exportera
varor för 40 miljoner svenska kronor? Jag ber att få erinra kammarens
ledamöter om, att Sverige importerade under år 1920 för
över 3 miljarder kronor. Herr Engbergs siffror må känneteckna eu
ökning, men de äro i och för sig såsom ett absolut tal mycket betydelselösa.
För England äro de säkert så betydelselösa, att de icke
betyda något, vilket också föranledde Englands primiärminister
Lloyd George att en gång beklaga i parlamentet, att det engelska
avtalet icke medfört någon bättre valuta än vad som ligger i de av
herr Engberg här angivna siffrorna. Från Tyskland har till Ryssland
gått 13 miljoner pud varor. Jag ber att få fästa kammarens
uppmärksamhet^på, att det går 16 pud på eu ton. Det blir sålunda
800,000 ton. Yad det är för varor vet jag icke annat, än att x/4

Andra hammarens protokoll 1922. Nr 48. 4

Nr 48. 50

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang.

•preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

utgöres av livsmedel och ungefär 3/4 eller i det närmaste så mycket
av metaller och metallvaror. Vad de representera för summa i pengar,
vet jag icke. Vet möjligen herr Engberg det? Vad man emel.
lertid kan tillägga är, att i de uppgifter, som lämnats om denna
export från Tyskland till Ryssland, talas det om, att förhållandena
i Ryssland utveckla sig till det bättre, därför att exporten till Ryssland
ökats och man kan nedsätta krediten, så att man icke behöver
taga växlar på mer än 18 månader, följaktligen 1 V, år. Vilja vi
verkligen inleda vårt folk och vår affärsvärld till att taga rysk
kredit på 1 år och 6 månaders växlar?

Herr Eriksson i Grängesberg, som har gjort detta till huvudtemat
i sitt anförande, talade om att exporten till Ryssland från Sverige
ökats på grund av Krassin-avtalet. Han säger, att procentuellt
sett har Sveriges export till Ryssland ökats. Ja, det är sant, att den
har ökats något, men siffrorna äro absolut sedda jämförelsevis små.
De betyda helt enkelt mycket litet i det svenska handelsutbytet. Om
Sverige får exportera till Ryssland nu såsom det var före kriget varor
för ungefär 4 % av hela Sveriges utförsel, förstår man väl ändå
vad det betyder. Om nu dessa små siffror gått ned till noll och sedan
höjas till 1, 2 eller 3 %, så betyder det i varje fall för hela den
svenska handeln ganska litet i jämförelse med den stora importen,
som Sverige har. Vad betyda då dessa 2 eller 3 tiotal miljoner i
export till Ryssland? För min del skulle jag vilja fråga herr Eriksson
i Grängesberg, om han verkligen tror, att Sverige kan arbeta upp
sin export på Ryssland under nuvarande förhållanden och erhålla betalning
för sina varor.

Efter detta beT jag att få övergå till en fråga, som efter min uppfattning
är av mycket stor betydelse vid uppgörandet av ett avtal
med Ryssland. Det är nämligen det kapitel, som handlar om Sveriges
fordringar i Ryssland. Svenska undersåtar ha fordringar i
Ryssland, som uppgå till 6 å 7 hundra miljoner kronor. Dessa ha
tillkommit, under det att man befann sig i fredstillstånd med Ryssland,
då handeln utvecklade sig och då svenskar nedlade pengar i
Ryssland på anläggningar och diverse företag, och nu sitta dessa
personer med dessa fordringar. Många ha blivit fullkomligt ruinerade
av detta. När jag läggeT en så stor vikt på denna sak, är det
därför att jag anser, att de svenska fordringarna i Ryssland ha en
mycket större betydelse för Sverige i detta nu än vad den chimära
förhoppningen på nya avsättningsmöjligheter i Ryssland inom det
närmaste året, kanske vi få säga, har. Det är detta, man från rysk
sida vill komma ifrån. Man vill slippa betala, likvidera och återställa
dessa svenska tillgodohavanden. Men det är ju likväl så, att
även regeringen varit mycket starkt inne på att man icke bör släppa
detta så lätt. I Kungl. Maj:ts proposition står det att, om man skall
göra ett avtal om kredit, måste det förbindas med en tillfredsställande
reglering av dessa fordringar. Skulle man gå på kreditlämnande,
skulle det vara fullkomligt självklart, att man icke kunde
förbise de svenska fordringarna. Då man icke fick eu nöjaktig reglering
av Sveriges fordringar, förföll också det handelsavtal, om vil -

Öl Nr 48.

OuBilugeu den 31 maj, f. m.

ket det förhandlades förliden höst. Även med det nya avtal, det
som regeringen, nu iramlagt, anser jag, att Sverige bör fordra såsom
skähg-t mera bestämd reglering av Ryssland beträffande de svenska
o ohavandena. När man icke kunde få fram något annat, kom
sa nästan såsom en räddande ängel för regeringen Genua emellan och
gjorde, att man kunde skriva in i 15 :e artikeln att man hänsigt
frågorna om fordringarnas betalning till ett rättvist reglerande. Man
nöjer sig med detta uttryck, »ett rättvist reglerande», och man låter
saken bero vid, att den varit före i Genua. Så sent som vid remissdebatten
uttalade hans excellens statsministern här i kammaren att
varje svensk regering med bestämdhet måste hålla på att det skipas
rättvisa, där orättfärdighet begåtts, och att det måste träffas någon
uppgörelse av skadeståndet för de plundringar, som ägt rum, varvid
störa värden, tillhörande svenskar, gått förlorade liksom’ även
^svenska statens egendom. Detta är således regeringens uppfattning
om ersättningen. Jag anser, att Sverige icke utan vidare kan lämna
i sticket dessa fordringar, som för svenska undersåtar uppkommit
Det ar därför, jag förmenar, att det föreliggande handelsavtalet brister
i vasenthga punkter, därför att det ger bort vad som är för Ryssland
mycket önskvärt nämligen så nära ett de jure erkännande, utan
att det skapar en motsvarande trygghet för svenska fordringsägarna
att erhålla sitt tillbaka. Det är ett uppgivande för hastigt inför detta
ryska kruv utan att hava ställt upp ett motsvarande krav från svensk
sida.. Erkännandet av Ryssland, såsom det föreligger i detta avtal,
skulle vara ett kompensationsobjekt, med vilket man kunde tilltvinga
mg något bättre förmåner, då det gäller en rättvis reglering av dessa
svenska fordringar i Ryssland. Emellertid har man nöjt sig med
vad som står i artikel 15 i avtalet, där parterna förklara, att de vilja
fata dessa frågor rättvist regleras antingen i blivande avtal eller i
internationella uppgörelser eller på annat sätt, varpå uppgörelse kan
trallas. b ragan blev ju behandlad mycket ingående i Genua, och
sverige har ju klokt nog hitintills låtit anstå med godkännande av
ett avtal av den art, som kunde komma fram i Genua. Erågan var
iöre och det förlopp, den fick, känna vi. Det blev ingenting’ avgjort
utan saken sköts upp för att ytterligare behandlas i Haag.

Reservanterna säga nu, att hela Genuakonfe rens ens förlopp är
ett enda stort bevis för att en enhällig rättsuppfattning i dessa
frågor icke existerar: och herr Engberg har i sitt anförande starkt
pomterat, vilken skillnad det ligger mellan engelsk och fransk uppfattning
i dessa stycken. Vi veta, huru Frankrike understödde Belgien,
da detta land höll på den uppfattning, som jag förmenar borde
vara den svenska, och herr Engberg ånger nu att det är eu stor
skillnad emot den engelska. Ja, jag vill säga kammarens ledamöter,
att någon skillnad i rättsuppfattningen finns icke ifråga om En o*-land och Frankrike i detta fall. Båda hålla på att dessa egendomar
skola återställas, att de skola återlämnas, och om man från engelsk
Sida gått en nyans längre än man från fransk sida gjort, innebär
detta icke något uppgivande av rättsståndpunkten utan är endast
ett av opportunitet förestavat skäl, att man gärna något kan till -

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Korta.)

Nr 48. 52

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

mötesgå härvidlag genom att t. ex. för full äganderätt fordra 99
års arrenderätt, vilket i England för övrigt betraktas såsom nästan
likvärdigt. Vidkommande själva uppfattningen om egendomens
återställande skall icke herr Engberg kunna inbilla någon i denna
kammare, att någon skiljaktighet föreligger. Det gör det icke. För
övrigt undrar jag, om icke på den sida jag befinner mig, vi även
ha den stora republiken i väster, Förenta Staterna. Man känner ju
icke så uttryckligt, vilken ståndpunkt Förenta Staterna intaga, då
de icke deltagit i Genua, men jag undrar, huruvida de icke i alla
fall stå på denna samma sida.

Herr Engberg säger, att det är förklarligt från den franska
sidan, om Frankrike, som bär många miljarder francs i Ryssland,
intager en sådan ståndpunkt, att den vill ha ett återställande av
egendom. Ja, herr Engberg, hur är det, skulle det vara mera underligt,
om vi skulle kräva återställande av de kanske 700 miljoner
kronor, som vårt lilla land bär att fordra av Ryssland? Vilken
skillnad ligger det dessutom icke i Frankrikes miljarder och den
svenska egendomen i Ryssland. Frankrikes miljarder kunna icke
återställas annat än i den mån, Ryssland får pengar att betala tillbaka
sin skuld, men till den, som bär att fordra ett stycke egendom,
borde denna egendom kunna omedelbart återställas. Egendomen
finns ju kvar på den plats, där den svenske undersåten har byggt
upp den eller verkställt sin anläggning. Den kan utan vidare lämnas
tillbaka. Det är det lättaste av allt för den ryska regeringen,
om den vill nämligen, att återställa sådan egendom, som finnes in
natura.

Nu har man här talat om att man borde skjuta upp saken till
dess att konferensen i Haag gått av stapeln. Reservanterna förmena
dock, att situationen icke har undergått någon förändring genom
att Genua icke lyckades och genom att Haag skall komma till om
några månader. Jag skulle för min del däremot vilja påstå, att det
vid Genua inträffat ofantligt mycket. Det har verkligen i Genua
inträffat något, som borde öppna ögonen på envar. När regeringen
i det handelsavtal, som nu ligger på kammarens bord, skrev in den
bestämmelsen i den 15 :e artikeln, att fordringarna skulle rättvist
regleras, förmodar jag av de yttranden, som gjordes, och ''av de
uttalanden, som nyss citerades, att regeringen med rättvisa menade,
att den beslagtagna egendomen skulle återställas, och där så ej
kunde ske, skulle Ryssland ge skadestånd. Nu kom emellertid
Genua och gav oss en inblick i den ryska uppfattningen om vad
som på den ryska sidan förstås med rättvisa i detta fall. Det finns
från konferensen ett dokument, som heter »Ryska handelsdelegationens
svar på de allierades memorandum av den 8 maj 1922». Det
är ett långt dokument, och jag skall icke skrämma kammaren med
att läsa upp det i sin helhet, men jag måste dock be, herr talman,
att för fullständighetens skull ur detta dokument få påvisa, vad
man på den ryska sidan hyser för mening om vad som menas med
rättvisa, då det gäller återställande av beslagtagen egendom.

Det sägs sålunda här i detta dokument, att »i enlighet med

Onsdagen den 31 maj, f. m.

53 Nr 48.

inbjudan från Cannes har den ryska delegationen kommit till
Genua med ett flertal planer och förslag beträffande den kredit och
det lån, som Ryssland behöver, och vilka bjuda reella garantier,
ävensom med en förteckning över redan i rysk lagstiftning genomförda
rättsliga garantier, vilka skola tillförsäkra främmande länders
undersåtar, vilka önska ställa till Rysslands förfogande teknisk
erfarenhet och kapital, skydd för egendom, rättigheter och avkastningen
av deras företag». Man uttalar alltså här, att man vill ha
lån, och man vill ha kredit, och man framhåller, att utlänningar
behöva icke vara rädda för att ställa teknisk erfarenhet och kapital
till Rysslands förfogande, ty detta skall respekteras. Men, säger
den ryska delegationen, »sakkunnigeutskottet har såsom grundvillkor
uppställt betalning av statsskulderna och erkännande av de
privata fordringarna», och därigenom har sakkunnigeutskottet enligt
delegationens förmenande gjort ett grundfel, ty till följd härav
»hava de allmänna framtidsproblemen underordnats det förflutnas
intressen, valka senare endast beröra vissa grupper av utlänningar».
Alltså, menar man, bry er icke om att tala om de fordringar, som
ni tha. De tillhöra det förflutna. Tala i stället endast om det, som
rör framtiden, nämligen om hur ni skola få trygghet för att få de
pengar tillbaka, som ni nu låna åt oss.

»Kravet på erkännande av tidigare ryska regeringars skulder
och privata personers skadeståndsanspråk såsom det oundgängliga
villkoret för det utländska kapitalets medverkan vid återställandet
av kredit för det nya Ryssland», säger delegationen vidare, »står
i motsättning till det faktum, att flera utländska kapitalister hava
erhållit tillstånd att arbeta i Ryssland redan före skuldfrågans
reglering», och sedermera säger man, att om ni vilja ha trygghet
för att få tillbaka de pengar, som ni låna åt oss, så giv oss ett
erkännande »de jure». Det är sålunda det andra ryska önskemålet,
som skulle motiveras med att man uppfyller det första ryska önskemålet
om att få kredit.

Sedan fortsätter delegationen att tala om att Rysslands förutvarande
skulder och betalningsförpliktelser ingåtts av en utav
folket avskydd tidigare regering, men, därför att man icke vill
erkänna denna tidigare regering, föreligger det väl intet hinder för
den nuvarande regeringen att återbetala det, som nu kan återlämnas.
Man ser här i detta dokument locktoner men icke något som
helst tillmötesgående beträffande ersättningar för utländska tillgodohavanden
i Ryssland, om man icke möjligen kan finna detta,
i allra sista slutet av det föreliggande uttalandet, där det heter:
»Den ryska regeringen har å sin sida, för att giva de förutvarande
ägarna till den nationaliserade egendomen möjlighet att använda
sin tekniska kännedom och sitt kapital till sin fördel vid Rysslands
ekonomiska återuppbyggande, tillerkänt desamma en företrädesrätt
i alla de fall, där deras föregående egendom skall lämnas till
koncession, vare sig diet sker under form av arrende eller under
form av ett blandat bolag, bildat av staten och utländskt kapital»,
eller på annat sätt. Yad man alltså vill göra är att ge de förut -

om/.

preliminärt
avtal mellan
Sverige

vch Iiystland.

(Forts.)

Hr 48. 54

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

varande ägarna företrädesrätt till erhållande av koncessioner å
deras egen egendom. Det är allt, som här kommer fram av tillmötesgående.

Jag förmenar alltså, att det verkligen hänt mycket i Genua
just i denna punkt. Vi hava nämligen fått klarhet över den ryska
regeringens uppfattning av spörsmålet om ett rättvist återställande.
Detta framgick även tydligt av eu episod, som stått omtalad i
svenska tidningar, och som ägde rum i expertutskottet i Genua
mellan den belgiske ordföranden och den ryske ledamoten Rakowski.
Den belgiske ordföranden frågade: »Vad mena ni egentligen
i Ryssland, då ni säga er icke vilja återlämna en belgisk undersåtes
egendom, men ni samtidigt fordra återställande av det tillgodohavande,
som en rysk undersåte har på en bank i Belgien? Är
detta likställighet eller vad mena ni?» Det ryska ombudet Rakowslu
förklarade då helt kategoriskt: att det väl icke var något underligt
i detta. Sovjets lagar erkänna ju ingen enskild egendom. Om
alltså en belgare haft enskild egendom i Ryssland, har han det
icke längre, utan den är nationaliserad och konfiskerad och existerar
icke längre för honom. Belgiens lagar tala däremot, om äganderätt,
och om alltså en ryss har egendom i Belgien, skall den naturligtvis
återställas till honom,_ och han bör sitta i okvald besittning
därav, därför att enligt Belgiens lagar har egendom icke blivit nationaliserad.
Detta uttalande ger en inblick'' så god som någon
i den ryska tankegången.

Ja, herr talman, det är ju mycket, som jag vidare skulle kunna
tala om, men jag är rädd för att jag redan hållit på alltför länge
och alltför mycket tagit kammarens uppmärksamhet i anspråk.
Innan jag slutar, skulle jag emellertid vilja fästa uppmärksamheten
på en punkt, som jag icke tror, att någon talare förut i dag har
vidrört, då det talats om den svenska egendomen i Ryssland, och
det är svenska statens egendom i Ryssland.

Enligt det så kallade Krassinavtalet skulle svenska legationshuset
i Retrograd och konsulatet i Moskva återställas, därest svenska
regeringen förklarade, att den icke hade för avsikt att för någon
sin fordran beslagtaga guld, som tillhörde ryssar i Sverige. Denna
förklaring gavs, men varken legation,shotellet eller konsulatet blevo
återställda. Det föreligger sålunda på denna punkt ett rent och
klart kontraktsbrott emot Krassinavtalet. När den svenska regeringen
sedan hä.nvände sig till den ryska och begärde ett sådant återställande,
fick den till svar, att man visst icke kunde lämna tillbaka
denna svenska statens egendom, men man kunde ju möjligen tänka
på att hyra ut statens möbler i det svenska konsulatet i Moskva åt
Sverige emot en dryg penning till sovjetregeringen. Sverige kunde
få erlägga en dryg hvra, men något återställande kunde det icke
vara tal om. Oaktat försök från svenska regeringen att få bestämmelsen
i kontraktet uppfylld, ha vi icke lyckats härmed. Det är
karakteristiskt för uppfattningen på den rvska sidan, hur man
skall fylla sina avtalsmässigt ingångna förpliktelser. I ett appendix
till det föreliggande avtalet har man nu ''skrivit in, att de ifråga -

Onsdagen den 31 maj f. m.

55 Nr 48.

varande byggnaderna skola återställas efter avtalets ikraftträdande.

Jag vill påpeka, att under tiden sitter den .svenska handelsdelega- £vlal meKan
tionen i Moskva och betalar hyra till ryska regeringen för möbler, Sverige
som tillhöra svenska staten, och som den ryska staten enligt Kras- och Ryssland.
sinavtalet är skyldigt att återställa. _ _ (Forts.)

Jag kommer så till sist in på den fråga, som det ordats.så
mycket om, kanske allra mest av herr Engberg i hans störa oration
i början av debatten, nämligen behovet av ett återuppbyggande av
Ryssland och Sveriges skyldighet att deltaga däri. Det var, vad
man ville vinna i Genua. Alla makter förenade sig om att försöka
åstadkomma något för att komma till ett återuppbyggande, men
om Europa, om Sverige, skall vara med om att offra mycket på
Rysslands återuppbyggande, är det väl icke förmätet att begära,
att man från rysk sida skall visa det största förstående, och att
Ryssland skall vara den, som skall visa det mesta tillmötesgåendet.

Hur det är med den saken, det ha herrarna nyss hört av vad jag
tillåtit mig läsa upp ur detta ryska memorandum.

Herr Engberg må väl säga, att det icke går att .avskära ett
folk på ett hundratal miljoner människor från all förbindelse utan
att Europa i övrigt lider stor skada därutav. Ja, i vad mån .Europa
i detta nu lider skada av att Ryssland är avskuret, det kan jag icke
så säkert bedöma. Det är möjligt, att den skadan med Rysslands
nuvarande tillstånd icke är så synnerligen stor. Ett är dock säkert,
och det är, att Ryssland lider en oerhörd skada, om ett sådant återuppbyggande
icke kommer till stånd. Om jag har rätt i detta, att
Ryssland bör ha det största intresset av ett återuppbyggande och
av att åter komma i kontakt med Europas folk, är idet väl bra
underligt, att Ryssland då ställer sig så avvisande mot det krav,
som reses från deras sida, vilka säga sig vara beredda att hjälpa,
om blott ett avtal kan komma till stånd på rimliga villkor. Skall
Ryssland, säger herr Engberg, ständigt tillhöra de utstötta? Från
svensk sida ha vi icke något därutinnan att förebrå oss. Vi ha icke
utstött Ryssland från något, och det är icke vårt fel, att handelsförbindelserna.
mellan Sverige och Ryssland ha upphört. ''Vi ha
icke deltagit i någon blockad, utan de förutvarande handelsförbindelserna
ha upphört till följd av åtgärder., som vidtagits av Ryssland
självt, och om Ryssland vill komma i nya förbindelser, så får
det också bekväma sig till att visa något tillmötesgående.

Hans excellens statsministern sade, att Genua blev icke ett avbrytande
av förhandlingarna, utan man skall fortsätta i Haag, där
han hoppades, att man skulle komma till bättre resultat. Och han
tilläde, att vid de förhandlingar, som ägt rum i Genua, där folk
möttes efter att ha varit skilda från varandra under flera år, under
vilka år många omstörtningar inträffat, kunde man icke begära,
att de genast skulle vara färdiga att komma till förståelse med
varandra. Det är riktigt, och man har ingenting att säga om., att
denna förståelse icke då kom till stånd i Genua. Men nu skall en
fortsättning på dessa förhandlingar äga rum, och man frågar sig
då: kan det verkligen vara klokt av oss att ge oss in på ett avtal, i

Sr 48. 56

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang. vilket dock vissa förhållanden skulle prejudiceras. då man dock står
ZdmMan nara inför ett återupptagande av dessa förhandlingar? Hans excel8ver
ige lens herr statsministern sade liksom utskottsreservanten herr Engberg,

och Ryssland, att vi komma i efterhand, och andra tränga sig fram. Jag skulle
(Forts.) till detta vilja säga, att vi måste väl från Sveriges sida se till, att
vi få ett avtal, som är av den beskaffenhet, att det är möjligt för
oss att kunna acceptera det. Och det avtal, som här föreligger, är
åtminstone i vissa delar sådant, att det efter min mening är fullständigt
omöjligt att kunna godkänna detsamma. Man får icke
bygga på dessa överdrivna avsättningsmöjligheter, som herr Eriksson
i Grängesberg och handelsministern och delvis kanske även andra
talare varit inne på, man får icke bygga på, hur man skulle vilja,
att det vore i förhållandet mellan Sverige och Hyssland, eller att
allt gick sin gilla gång alldeles som i gamla tider, och att svenskarna
skulle, kunna fara över till Ryssland och börja en verksamhet där, att
svenskar skulle kunna skicka varor till Ryssland, och det komme
betalning för dessa varor. Men så ligger inte landet, och dit komma
vi icke inom en tid, som ligger inom den närmaste räckvidden. Därför
finns det heller ingen anledning att påskynda en sådan uppgörelse
som denna, då man står inför Haag.

Skulle vi nu, som herr Engberg menar, komma inför den situationen,
att om vi icke nu godkänna detta, så få vi kanske sedan
ingenting, så vill jag därtill svara: är icke avtalet mera värt för
Ryssland, då är det heller icke mycket att bygga på, detta avtal
med tre månaders uppsägning. Har det icke större betydelse än att
man från rysk sida icke kan låta oss vänta tre ä fyra månader, till
dess ordet blivit uttalat i Haag, då är avtalet ingenting värt från
Sveriges sida.

Till vad reservanterna säga om, att man bör ingå ett avtal, om
det icke finns några tvingande skäl, som tala däremot, vill jag
svara, att sådana skäl finnas. Man skall tvärt om icke ingå ett avtal,
om man icke ser, att man åtminstone kan ha någon fördel av ett
sådant.

Nu vill jag, herr talman, tydligt och klart säga ifrån, att för
min del — och jag tror mig även kunna tala å deras vägnar, som
dela min politiska åskådning i allmänhet —- från vår sida finnes
icke någon annan mening, än att man skulle vilja, att relationerna
upptoges med .Ryssland, och att man kunde komma i förbindelse
med Ryssland, även om det icke skulle leda till alltför stora handelsförbindelser.
Det är, vad vi vilja. Men då har det mer och mer
kommit att sta klart för oss, att det avtal, som här föreligger, icke
är sådant, som man skulle vilja önska, att det vore. Och följaktligen
kan en önskan att komma i förbindelse med Ryssland icke på
något sätt förminskas eller förringas, därför att man nu vill ha uppskov
med. förhandlingarna om ett nytt avtal, till dess konferensen
kommer till stånd i Haag.

Ja, herr talman, det är mig omöjligt att kunna komma till den
uppfattningen, att man från rysk sida skulle kunna uttrycka något
ogillande över, att vi inta denna ståndpunkt. Svenskarna hava varit

Onsdagen den 31 maj, f. m.

57 Nr 4H.

väl sedda i Ryssland förut. Vi gorå icke Ryssland någonting ont, -4n?-vi säga endast att vi icke äro nöjda med detta avtalsförslag. Vi avUdnidlan
vilja avvakta Haag, vi vilja se, om avtalsförhandlingarna där ånyo Sverige
kunna upptagas. Däri kan efter min mening icke ligga någonting, och Ryssland.
som kan verka oförmånligt ifrån svensk synpunkt. Och därför, herr (Forts.)
talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen
av förhandlingarna, instämde herrar andre vice talmannen Nilsson,
af, Ekenstam, Björkman i Norrköping, Norman, Olsson i Kalmar,
Laurén, Nilsson i Landeryd, Persson i Fritorp, Lindskog, Hermelin,
Jönsson i Boa, Sommelius, Pehrsson i Göteborg, Fjellman, Uddenberg
i Varberg, Larsson i Kroken, Johansson i Krogstorp, Jonsson
i Hökhult, Gustafsson i Älvsered, Leffler, Bengtsson i Kullen,

Gustafson i Kasenberg, Lorichs, Gustafsson i Örebro, Bos, Wiklund,
Brännström, Lindmark, Magnusson i Tumhult, Lundquist och Lithander.

Herr K i 1 b om: Herr talman, ärade kammarledamöter! Så som

suppleant inom särskilda utskottet bär jag naturligtvis med
mycket stor vördnad, för att icke säga beundran, åhört de förhandlingar,
som där hava ägt rum, och är givetvis böjd för att utan varje
inskränkning erkänna den statsmannavisdom och den blick för framtiden,
som framför allt från utskottsmajoritetens sida har lagts i
dagen i denna fråga.

Då jag emellertid ber att här få säga ett par ord, så är det
delvis på grund av utskottets sätt att, trots att i detsamma setat,
om jag icke misstager mig, två stycken historieprofessorer, skriva
historia om våra förbindelser med Sovjetryssland. Jag kan också
i detta omdöme inbegripa herr Lindman. Han säger med emfas i
stämman: »Vi ha ingenting att förebrå oss, då det gäller handelsförbindelserna
med Ryssland, vi äro icke skuld till att dessa avbrötos».
Ärade herr Lindman, vid 1919 års riksdag förekom till behandling
ett memorial från konstitutionsutskottet, bärande nr 33,
som talar ett fullständigt annat språk. Jag måste med detta i handen
konstatera, att utskottsmajoritetens sätt att i nu förevarande utlåtande
skildra, huru förbindelserna med Ryssland avbrötos, liksom
herr Lindmans storslagna förklaring om »Vi, som ingenting ha att
förebrå oss» äro — må herr Lindman tillägga ordet själv! Och
jag tror, att jag gör de kammarledamöter, som kommit till riksdagen
sedan 1919, en tjänst med att erinra om de telegram, återgivna
i förenämnda memorial, som växlades mellan vår dåvarande
utrikesminister Hellner och våra representanter i Retrograd och Moskwa.
Med stöd av dessa telegram skall jag visa upp, huru det var
nätt upp Sverige, som tog initiativet till brytande av förbindelserna
och direkt framprovocerade den rekvisition av svenska värden från
sovjets sida som till den tiden icke hade skett i Ryssland. Först
sedan den svenske utrikesministern Hellner, ursprungligen påstött
därom av den dåvarande generalkonsuln Asker, hade givit order om,

Nr 48. 58

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

att förbindelserna skulle brytas, först sedan det skett ■— det borde
utskottsmajoriteten såsom sanningskära män hava meddelat ■—- var
det, som ryssarna vidtogo repressalieåtgärder gentemot Sverige. Om
ni icke tro mig så var så goda och titta i konstitutionsutskottets
memorial nr 33 för 1919 på de telegram rörande frågan som där
äro publicerade! Är allt, vad som i övrigt sagts från utskottsmajoritetens
sida, lika vederhäftigt som denna punkt, tror jag, kammarens
ledamöter redan på den grund skulle kunna vara färdiga med domen
över majoritetens förslag.

Låt mig anföra ett par citat ur de nämnda telegrammen. Generalkonsul
Asker, som väl hade sina »randiga skäl och rutiga orsaker»
att få »järnridån» fälld mellan Ryssland och Sverige — detta styrkt
visst icke enbart av ryssar utan även av många rysslandssvenskar,
som dag som är stå på annan ståndpunkt än jag ifråga om våra
förbindelser med Ryssland ■— skildrar i ett telegram till utrikesministern
ett samtal, som han haft med Radek, vilken då var adjungerad
utrikeskommissarie. Herr Asker hade nämligen hört någon
skvallerhistoria från någon utländsk representant i Moskva och höll
ögonblickligen på att tappa byxorna och sprang upp till Radek.
På herr Askers framhållande, att man icke borde bryta förbindelserna
— jag erinrar om att han samtidigt i telegram till vår utrikesminister
arbetade för förbindelsernas brytande — svarade Radek,
att han var fullständigt ense med honom därom, att han, Radek, i
ett samtal med Tjitjerin skulle framhålla nödvändigheten av, att
man läte svenskarna vara i fred, samt att man icke ens av militära
eller andra statliga orsaker skulle lägga beslag på svenska bostäder,
trots att det på den tiden var stor brist på sådana i Moskwa. Herr
Asker telegraferade detta till herr Hellner, och herr Hellner blev
naturligtvis mycket förskräckt och telegraferade till vår representant
i Retrograd, herr Brändström, vilken därpå svarade: »Någon
fara för härvarande svenskar finnes icke.» På sidan 37 i omnämnda
memorial talas det så i ett telegram om, att man borde ta alla rykten
med försiktighet, därför att tillsvidare hade det icke på ryskt håll
varit tal om avbrytande av förbindelserna eller om någon konfiskation
av svensk egendom. I ett nytt samtal med en av utrikesledningens
i Ryssland representanter några veckor senare förnekar herr
Asker uttryckligen, att det varit något som helst tal från svensk
sida om brytande av förbindelserna, detta sedan han själv, herr
Lindman, i ett telegram till vår dåvarande utrikesminister hade yrkat:
»Bryt förbindelserna.» En utmärkt diplomati, herr Lindman!
Jag undrar, om den också bedrevs den tid då andra herrar sutto
som representanter för vår utrikesledning? Nu hade man emellertid
också vunnit herr Brändström för förbindelsernas brytande, vilken
hemställde om, att ifall man nu skulle bryta förbindelserna, man
måtte se till, att icke de ryska bolsjevikema i Stockholm finge lämna
Sverige förrän svenskarna kommit ur Ryssland. Den danska representanten
i retrograd, herr Scavenius, telegraferade ungefär samtidigt
till danske utrikesministern och förklarade, att alla de rykten,
som gått om förestående mord å utlänningar m. m., vore fullständigt

Onsdagen den 31 maj, f. m.

59 Nr 48.

osanna. »Någon Bartholemei-natt förestår bär icke», som herr Scavenius
uttryckte sig. Och samtidigt meddelas i ett telegram, visst till
svenske utrikesministern, att ryssarna för att visa sitt goda sinnelag
mot svenskarna med anledning av den brist på födoämnen, som
1918 rådde i Ryssland, vidtagit speciella åtgärder för att skaffa mat
åt de svenskar i officiell ställning, som funnos där. På sidan -10
återges ett telegram från herr Hellner, vari han säger, att han givit
herr Brändström fullständigt fria händer att bryta förbindelserna.
Och i ett telegram till vår minister i Köpenhamn, vilket återgives
på sid. 42, talar han också om, att man har planer på att bryta förbindelserna.
Herr Vorovsky, Sovjets representant här, som också
hört dessa rykten, var uppe hos herr Hellner och frågade om det låg
någonting i dem. Herr Hellner svarade: »Nej, det ligger alls ingenting
i detta, här finnas inga som helst planer på att bryta förbindelserna.
» Herr Vorovsky meddelade, att han skulle delgiva sin
regering svaret, och han skickade ett telegram, som man också fått
reda på, däri han meddelade herr Tjitjerin, att det icke vore någon
sanning i ryktena om förestående brytning mellan Sverige och Ryssland,
samt att man borde vara försiktig i beröringen med svenskarna
och icke vidtaga några åtgärder mot dem, som kunde försvåra de
sig i allt bättre riktning utvecklande förbindelserna. På sidan 46
meddelas dock att regeringen är färdig att bryta förbindelserna och
vidtaga effektiva åtgärder mot ryssarna i Sverige.

Herr Lindman och ni, mina herrar, som i övrigt tillhöra utskottsmajoriteten,
tala icke dessa aktstycken från utrikesdepartementet
ett tydligare språk om var skulden ligger till avbrytandet av
förbindelserna, än utskottets självsäkra förklaring att Sverige är
utan skuld. Jag slår ännu en gång fast inför kammarens ledamöter
och till riksdagens protokoll, att utskottets sätt att framställa denna
sak har ingenting med sanningen att göra!

Efter över 1 års avbrott kom ändock till slut Krassinavtalet.
Här har anförts en hel del siffror av dem herr Engberg citerade angående
Krassinavtalets omfattning. Herr Lindman, betecknande nog
för den replikkonst, som han använder sig av, vågade icke säga, att de
äro oriktiga, men däremot framhöll herr Lindman att beställningarna
som avtalet medfört voro betydelselösa för vår samlade export. 1920
importerade emellertid Ryssland från Sverige och betalade kontant
varor för 24 miljoner kronor, 1921 för 141 miljoner kronor och 1922
hava de köpt varor under de gångna fem månaderna för 56 miljoner
kronor. Då återstå ändå icke effektuerade beställningar i Sverige för
131 miljoner. Ryssarna ha alltså lämnat order till Sverige under
dessa två år för icke mindre än 353 miljoner kronor och utav detta
betalat 221 miljoner kronor. Jag undrar, om icke dessa 221 miljoner
kronor äro ett bättre vittnesbörd om de nuvarande makthavarnas
i Ryssland vilja att hålla ingångna förbindelser än alla antaganden
om motsatsen och om icke orderna för 353 miljoner under dessa två
svåra år icke betyda något? Denna uppfattning är tydligen beroende
på att vissa personer i med- och motgång äro vana att röra sig
med så stora siffror. Vi andra och säkerligen alla de 100,000 arbets -

Ang.

''preliminärt
avled mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

Nr 4a 60

Onsdngen den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Byssland.
(Forts.)

lösa i vårt land, som ingenting högre önska än att få arbete, hysa
icke samma uppfattning som herr Lindman, att de ryska orderna icke
betyda något nämnvärt jämförda med vår utrikeshandel i allmänhet.
Jämför man för övrigt 1914 med 1921, skall man finna, att vår export
på Ryssland av svenska varor har fyrdubblats tack vare detta
Krassinavtal, som emellertid nu, herr Lindman, torde vara uppsagt.

När här talas om, att man på sista tiden — det står i utskottets
betänkande -— förmärkt en avmattning i de ryska affärerna, så är
väl det måhända beroende på icke, som man har velat söka framställa
saken, på bristande vilja hos ryssarna att göra affärer med Sverige
— det torde vara motsatsen — utan på att ryssarna hava, sedan det
s. k. Krassinavtalet ingicks, fått så mycket bättre avtal med andra
länder, vilka åtminstone på tidigare stadium, hava varit i tillfälle
att lämna ryssarna varor för billigare priser än de svenska. Herr
Lindman torde emellertid veta, att under de senaste månaderna har
ett annat förhållande inträffat, i det att nämligen framförallt den
svenska maskinindustrien nu bär goda utsikter att kunna konkurrera
också på den ryska marknaden med den tyska industrien.

Men i övrigt, då man från herr Lindmans och utskottsmajoritetens
sida klagar över, att man icke bär blivit tillräckligt väl behandlad
från ryssarnas sida, så undrar jag ändock, om man icke kan säga
detsamma från deras sida, om man nu vill se saken opartiskt. Jag
tillåter mig, ärade kammarkamrater, att erinra en liten smula om,
huru våra förbindelser med Ryssland skötts, sedan Krassinavtalet
ingicks. Handen på hjärtat, herr Lindman, hava vi gjort allt möjligt
för att ställa det på bästa sätt med Ryssland, eller hava vi gjort
något annat?

Krassinavtalet ingicks den 20 maj 1920. Det innehöll s. k. persona
grataklausul. Det var en redaktör för en av Stockholms kvällstidningar,
som på ett tidningsmannamöte tolkade persona grataklausulen
sålunda, att det, som han sade, var en sådan klausul, som staterna
skriva in i avtal, då de icke vilja hava förbindelse med varandra,
, och nog får man den uppfattningen, att det är riktigt, då man
ser, hur man använt klausulen i Krassinavtalet. Jag antar att herr
Nyländer, den ärade direktören i exportföreningen, som väl gjort allt
möjligt för att förbättra vår export till Ryssland, icke minst under
dessa sista dagar -— eller kanske är det motsatsen, så att herr Nyländer
bakom kulisserna varit den mest drivande motorn för att slå
ihjäl detta avtal? -— känner till hur man uppträtt från svensk sida.
Sovjet erbjöd först som chef för den ryska handelsdelegationen i
Sverige Vorovsky. Nej, han var icke persona gråta, han var icke
vänskapligt sinnad. Sedan erbjöd man Litvinow. Han var icke heller
persona gråta, icke heller vänskapligt sinnad. Den tredje i ordningen
var Rothstein, men icke heller han var vänskapligt sinnad.
Slutligen bekvämade man sig att taga herr Kersjentiev, men då hade
åtta månaders dyrbar tid gått. Vad hade under den tiden inträffat?
Jo, i stället för att vi vid Krassinavtalets ingående stodo kanske mest
gynnsamt av alla nationer till den ryska marknaden, så stodo vi efter

Onsdagen (len 3L maj, f. m.

til Nr 48.

de åtta månaderna, då Kersjentiev kom hit, sämre ställda än inånga AW andra.

Under tiden hade t. ex. Finland, som vid Krassinavtalets ingående
befann sig i krig, om icke formellt så dock reellt, slutit fred avsv™i(/e ”
och inlett fullständiga förbindelser, och en del andra länder hade och Byssland.
följt efter. Så kom sedan Litvinow, som icke kunde få komma till (Forts.)
Sverige, därför att han icke var persona gråta, till Köpenhamn och
förhandlade med den engelska regeringens direkt utsände representant.
England betydde väl icke så mycket som Sverige, men det var
belysande ändå. Han begärde att samtidigt få komma till Sverige
för att förhandla med eu massa svenska affärsmän och med den
svenska regeringen om placerande av order i vårt land och om ordentliga
förbindelser. Saken var nämligen den — och jag antar, att en
del av kammarens ledamöter veta om det — att en del svenska affärsmän
höllo på att springa benen av sig i Litvinows trappor i Köpenhamn,
alldenstund de, professor Edén, hade en annan uppfattning
redan då om möjligheten att göra affärer med Ryssland — men Litvinow
kunde icke få komma hit, det avslogs helt enkelt. Senare var
Litvinow i Reval, han hade placerats där efter sin vistelse i Kristiania
och förhandlingarna med den norska regeringen. Han hade, när
han kom till Reval, fått lämna sin sjuka hustru och två barn på ett
sjukhem i Kristiania. Barnen blevo friska, och då begärde han av
den svenska regeringen att få resa igenom Sverige för att fara till
Kristiania och hämta sin sjuka hustru och sina barn. Vad gjorde
nu dessa stora statsmän och diplomater, som hade hand om styret i
vårt älskade fosterland? Jo, de fra.mhöllo för Litvinow att ville
han avge en skriftlig förklaring att han skulle resa genom Sverige
utan att tala med någon svensk, så skulle det gå för sig — det var
oss bolsjeviker man var rådd för -— jag bugar mig för den komplimangen.
En dylik förolämpning begick man alltså mot en man,
som dag som är är en av de främsta ledarna för utrikespolitiken i
Ryssland. Ett annat exempel: sommaren 1920 började det förhandlas
med en massa svenska firmor —- jag undrar om icke ett bolag,
som herr Lindman har en liten smula med att gorå, har kännedom
om förhållandena — om man icke kunde skicka en del svenska järnmanufakturvaror
och andra artiklar till Obfloden i Norra Ishavet.
Förhandlingarna drogo ut på tiden, så att man hann icke den sommaren.
En svensk representant hade allt klart med den ryska regeringen,
han fick visum att resa till Sibirien, dit varorna skulle skickas
o. s. v. Året därpå tänkte man, nu skall det ändock bliva av: en
ny representant för svenska firmor for över till Ryssland, fick allting
klart och fick en rysk representant för utrikeshandelskommissariatet
att taga sig hit. Denne hade några kartor med sig över Norra Ishavet
och Obflodens mynning, för att man med dessas tillhjälp skulle
klara de svenska båtarna med varorna. Men nu tog det svenska statsmannasinnet
sig uttryck igen: så fort ryssen kom till tullhuset i Stockholm,
plockades kartorna fram, och så tog man ifrån honom dem
och behöll dem i tullen, ty man kunde ju aldrig veta, vad som var
meningen med dem, och Aftonbladet, denna dumhetens representant
i den svenska pressen, skrev dagen därpå: ryssarna hava stora sjö -

Nr 48. 62

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang. krigsplaner i Norra Ishavet, ja, de skulle skicka undervattensbåtar
aLTmdUin oc^ allt möjligt. Nå, ryssarna funno sig naturligtvis icke i denna
Sverige behandling, utan planen om en svensk expedition till Obfloden gick
och Ryssland, om intet. Det var fråga om 15 miljoner kronors order, som skulle
(Forts.) placeras inom den svenska järnmanufakturindustrien och andra företag;
denna order lämnades efter några dagar till en engelsk firma och
gick således den svenska industriens näsa förbi.

På det viset hava vi alltså skött våra förbindelser med Ryssland,
och jag kan därför mycket väl förstå, att herr Lindman tar till
sina djupaste brösttoner nu och talar om, att vi icke hava något att
förebrå oss.

Vidare skall jag med ett par ord gå in på det omtalade kreditavtalet,
om vilket man förhandlade förliden höst. Hur var det därmed?
Jo. då Litvinow slutligen — och det skall sägas till vederbörandes
heder — tack vare den nuvarande regeringens rakryggighet
i den punkten fick komma hit i slutet av föregående år och förhandla
om ett kreditavtal, fanns det utsikt till att gorå upp allt vad
som nu är svävande mellan Sverige och Ryssland. Det fanns utsikt
till att få ett erkännande av våra fordringar i Ryssland, det fanns
utsikt till en hel del annat, förutsatt att vi lämnade ryssarna en
kredit för inköp av varor i Sverige och lämnade erkännande de jure.
Det var den gången fråga om 400 miljoner svenska kronor. Av dessa
voro ryssarna benägna att som säkerhet deponera 100 miljoner kronor
i guld, och så skulle visst de enskilda bankerna övertaga 200
milj. och riksbanken, om jag icke minns fel, taga de andra 100 miljoner
kronorna. Tillfölje svenskarnas motstånd blev det emellertid
ingenting av med hela saken — men dag som är stiger herr Lindman
upp och klagar över, att det föreliggande avtalet ger oss inga
affärer! Jag är icke i tillfälle att yttra mig om den saken, men jag
skulle vilja fråga herr Lindman: om man verkligen ville åstadkomma
ett kreditavtal med åtföljande affärer med Ryssland, vad var det
för sorts politik, som i slutet av föregående år icke gjorde allt för
att åstadkomma detta utan väntade tills nu? Jag vill fråga: äro
våra aktier bättre nu, våra möjligheter att åstadkomma något större
nu än tidigare?

Så talades slutligen — jag skall därmed gå in på ett par punkter
i det föreliggande förslaget — om att artikel I: 5 innebär så
vittgående konsekvenser. ,Vad är det nu för konsekvenser? Jag
skulle vilja framställa den måhända närgångna frågan till herrarna
i utskottet, varför äro ni så rädda för konsekvenserna? Dessa konsekvenser
ligga dock lika till för den ryska reperesentationen i England,
i Norge och i en hel del andra länder. De innebära alltså bl. a.
processrätt för den ryske representanten. Och jag vill fråga herrarna:
när man framställer så störa anspråk på Ryssland, är det då
rimligt att icke ens medgiva ryssar rätt att föra process i Sverige
inför svensk domstol om saker, som överhuvud äro tvistiga? Herr
Nyländer har ordet efter mig, och jag är tacksam för svar. Är det
måhända avgörande för herrarna att det vitryska konsulatet på Hantverkaregatan
måhända skulle få tvingas att upphöra med sin verk -

Onsdagen deri 31 maj, f. rn.

63 Nr 48.

samhet, en verksamhet, som jag i detta sammanhang vill beteckna som
fullkomligt otillständig ur mer än en synpunkt, då vi faktiskt ha officiella
förbindelser med den nuvarande regeringen i Ryssland.

Jag vet icke, om det var herr liden eller herr Lindman, som
uttalade sin förvåning över, att sovjetregeringen gjorde anspråk på
att ensamt representera Ryssland. Herr Lindman har själv varit
utrikesminister. Har han något exempel från denna sm verksamhet
på, att två olika mot^varandra stridande representationer för ett
land funnits i ett annat? Jag tror icke, att något dylikt förekommit.

_När det talas om artikeln VII och kritiseras uttrycket, att rekvisitioner
eller konfiskationer icke få företagas utan skäligt vederlag,
så skulle jag vara tacksam om t. ex. herr Nyländer kunde svara
på frågan: är icke kravet på införande av orden »utan skäligt vederlag»
^fram st allt från svenskt håll? Jag tror mig veta, att så är fallet,
alltså att dessa ord utgöra ett skydd för svenska intressen. Då ni,
mina herrar, i samma ögonblick ni anse, att detta är en så förgriplig
punkt, uttala — jag tror det var herr Edén, som gjorde detta —
att ni till varje pris önska ett avtal med Ryssland med regelrätta förbindelser,
varför ha ni då icke försökt möjligheten att fn bort orden
»utan skäligt vederlag». Ty då hade ni haft förbud mot konfiskation
och rekvisition. För övrigt ställer sig frågan med avseende på denna
bestämmelse så: bör man icke taga hänsyn till det verkliga läget i
Ryssland? Hurudant är läget där? Ligger icke Sovjetryssland för
närvarande och arbetar pa att komma i förbindelse med samtliga
länder? Det har ernatt en hel del och det torde komma att ernå
ytterligare en hel del, även om svenska riksdagen avslår detta avtal.
Ligger det under sådana omständigheter i Rysslands intresse att
företaga konfiskationer och rekvisitioner? Jag tror det icke. Är
det icke på det sättet, att vederbörande där själva uttryckligen förklara,
att här föreligger ingen avsikt_ att företaga några rekvisitioner,
om det icke blir krig och om de icke bliva anfallna av de kontrarevolutionära
trupperna. Men då inträffa i Ryssland som i andra
länder i liknande fall sådana förhållanden, som det knappast lönar
sig att här diskutera.

• Utskottsmajoriteten har — herr Engberg var visst också inne
pa den saken — återgivit Rysslandssvenskarnas skrivelse, och tilllägger,
att praktiskt taget ha alla, som hörts inför utskottet, enhälligt
uttalat, att det icke torde bliva många svenskar, som resa till Ryssland
för att öppna affärer. Herr Edén fällde bär i debatten också
samma omdöme. Jag maste såga, att detta påstående har ungefär
lika mycket att gorå med sanningen som förklaringen, att ryssarna
ä_ro orsaken till brytandet av handelsförbindelserna med Sverige. Jag
fick ju det betyget av en tidning, att jag förde mycket noggranna
anteckningar i det särskilda utskottet. Tack vare dessa noggranna
anteckningar erinrar jag mig åtskilligt och vill fråga herrarna: vad
sades av den representant, som var uppe någon av de sista dagarna,
den, som kanske bäst känner förhållandena i Rjissland, därför att
han varit där under hela revolutionstiden, nämligen herr Laurin, vad
sades av ingenjör Adrian, ledaren av svenska kullagerfabriken i

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

Nr 48. 64

Oasdagen deu SI maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

Moskwa, som också varit där under revolutionen, vad sades av herr
Hamrin och vad sades av en hel del andra? Skulle det icke vara skäl
för herrarna att friska upp minnet om detta en smula, eljest hoppas
jag, att andra medlemmar av utskottet erinra sig och kunna tala
om för kammaren, hurusom man här försöker — jag skall yttra mig
med en viss nyansering —- fördölja vissa upplysningar för kammaren.
Jag tror mig veta, att de anföranden, som de tillkallade hållit
inför särskilda utskottet, finnas skrivna och ligga tillgängliga för
att eventuellt publiceras, och det torde kunna visa, vem som har rätt,
reservanterna och undertecknad eller majoriteten.

Jag tror verkligen, att man kommer sanningen närmast, om man
säger, att det förefanns två olika riktningar som företräddes inom
det särskilda utskottet bland de inkallade. Den ena representerades
av Rysslandssvenskarna, närmast generalkonsul Hagelin. Men icke
ens han fick understöd av den man, som var uppe samtidigt med
honom själv, nämligen herr Hamrin, ty denne tog indirekt avstånd
från påståendena, att ingen skulle resa till Hyssland o. s. v, Slutligen
skulle jag vilja fråga: gälla alla dessa förklaringar, även om
de fällts i det särskilda utskottet, måhända mera än det stora antal
ansökningar om pass från svenska affärsmän för resa till Ryssland
för drivande av affärer, som ingivits?

Man säger emellertid, att då utrikeshandeln i Ryssland är monopoliserad,
så kan man härvidlag ingenting göra. Enligt ett meddelande
i Rosta har det dock förklarats, att lantbruksmaskiner och
lantbruksprodukter redan äro frigivna i Ryssland, så att vem som
helst kan handla med dem, och i övrigt undrar jag, om man icke
kan våga det påståendet, att de svenskar, som under den sista tiden
varit i Ryssland, bättre känna förhållandena vis ä vis möjligheterna
för affärer än det särskilda utskottets majoritet.

Vad beträffar punkten om att ryssar skulle få komma till
Sverige och svenskar till Ryssland, vilken punkt åtminstone på ett
tidigare stadium har intagit en stor plats i diskussionen, så undrar
jag, vem som bestämmer denna sak, även om en bestämmelse om
reciprocitet är införd i vederbörlig artikel. Om ryssar få komma
till Sverige, så är det väl på av svenska myndigheter beviljade pass
och dessa ha i sin hand att utvisa dessa ryssar för den händelse —
vilket är kärnan bakom allt talet — de skulle bedriva otillåten agitation.
Vidare tror jag mig veta, att också denna punkt införts
på svensk önskan därför att man utgick från att genom densamma
tillmötesgicks ett speciellt svenskt intresse.

Det sades, att man bör vara försiktig med löften om beställningar,
ty det finnes i Ryssland icke betalningsmöjligheter o. s. v. I
Dagens Nyheter för den 27 maj publicerades ur en engelsk tidning
en artikel, författad av en av Englands och kanske hela världens
främste finansiella experter, mr Keynes. Det heter i Dagens Nyheter:
»Författaren har kommit till ett i flera avseenden överraskande
resultat». Och så tillägges det bl. a.: »De senaste månadernas
prisstegring finner företrädesvis sin förklaring i den omständigheten,
att återinförandet av penningekonomien krävde en väl -

Onsdagen don 31 maj, f. in.

65 Nr 48.

ilig emission, av omsättningsmedel. Nu sedan övergångsstadiet är ^”ilöverståndet,
försiggår sedelutgivningen i betydligt långsammare Prelimin°-rt
tempo, vilket även kan märkas på pappersrubelns värde, som under sverige
de senaste veckorna visat tecken till stabilitet.» — »Antager man», oc7i Ryssland,.
tillägges det längre ned ifråga om statsutgifterna, »att guldpriset (Forts.)

ligger cirka 50 procent högre än före kriget, får man en årlig
utgift av cirka 180 miljoner pund sterling, ett belopp som i beaktande
av förvaltningsområdets storlek är högt, men icke orimligt.
» Och så övergår Keynes att tala om skatterna och meddelar
— om nu icke beräkningarna slå fel —■ att i själva verket kommer
lantbrukets produktionsutbyte att under innevarande år uppgå till
över 700 miljoner pund sterling. Detta utgör ungefär 2/3 av fredsårets
medelskörd, tillägger han. Han belyser vidare, huru staten
täcker sina utgifter genom skatteintäkter och tillägger: »Planen
att stabilisera pappersrublens värde är i varje fall icke svårare att
genomföra än för åtskilliga andra valutors vidkommande». »Yem
vet», säger han, »om icke Ryssland en vacker dag överraskar
Europa med att vara den första av de krigförande staterna, som
uppnår ordnade förhållanden inom sitt myntväsen? I ett avseende
kommer just penningsystemets fullständiga sammanbrott att underlätta
en nyordning. Man kan hänvisa till Frankrikes exempel efter
den störa revolutionen», o. s. v., o. s. v. Jag tror, att de uttalandena
i fråga om möjligheterna för Ryssland att skapa betalningsmedel
tala ett fullt ut så vederhäftigt språk som både det, som anförts
av herr Edén och av herr Lindman.

Det var här också fråga om rysslandssvenskarnas fordringar
i Ryssland. Herr Lindman betecknade dem såsom uppgående till
600 ä 700 miljoner kronor. Jag ber att få konstatera, att icke ens
särskilda utskottet har lyckats att få kasta en blick på dessa fordringar,
icke på något sätt. Det har gjorts en framställning om
saken, men_ jag vet icke, vad resultat den medfört. Äro månne
dessa fordringar av den natur, att de icke tåla att ses på? vilket
jag tror att en del rysslandssvenskar kunna intyga. Det finnes
t. ex. enligt vad som uppgives kontorister, som suttit på svenska
firmors kontor i Moskva och Petersburg med 150 kronor i månaden
i lön, men som sedan stå upptagna med fordringar på 700,000 svenska
kronor eller något sådant. År det så, ärade kammarledamöter,
att våra fordringarna samma bakgrund, då tror jag icke, att herr
Lindman bör tala så ingående om dem. Åtminstone på mig verkar
det ytterst misstänkt, då man förklarar: se, dessa listor på fordringarna
äro konfidentiella; dem får ingen se. Är det meningen, att
svenska staten och svenska riksdagen skola sätta sin kraft bakom
sådana fordringar? Och till på köpet utan att se dem? Är det för
sådana^ fordringars skull som herrarna anse, att detta avtal bör avslås,
då synes det mig, att man har anledning vara ytterst betänksam.

. Slutligen har här talats om, att vi borde visa europeisk solidaritet.
Jag måste då fråga mig: vilketdera av de olika slag av

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 48. 5

Nr 48. 66

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang. _ europeisk solidaritet som vi ha, avser man? Det finnes nämligen tre
preliminärt sorters europeisk solidaritet i förhållande till Ryssland. Vi ha den
aVtSverige ” solidaritet, som alla de stater visa, vilka erkänt Sovjetryssland de
och Ryssland, jure, nämligen Tyskland, Österrike, Estland, Lithauen, Polen, Tur(Forts.
) kiet, det senare sådant det representeras av Angoraregeringen. Det
finnes en annan solidaritet, som representeras av de stater, som erkänt
Ryssland de facto* nämligen Italien, Tjeckoslovakiet — jag
kan meddela från tillförlitlig källa, att avtalet med detta land
nu är slutet — Norge, England o. s. v. Eller är det till sist —
herr Lindman var åtminstone icke oklar på den punkten -—• den
europeiska solidaritet, som representeras av Frankrike, som icke
vill ha något att göra med Ryssland officiellt, men reellt medger
Ryssland att upprätta en handelsdelegation i Paris? Är det den
solidariteten, som herr Lindman och herr Eden, vilka tyckas vara de
speciella representanterna för en sådan, åsikt tillsammans med den
övriga utskottsmajoriteten, förfäkta? Är det den franska politiken
mot Sovjetryssland, som herrarna vilja, att även vi skola följa?
Då tror jag, att det är bättre att säga ifrån, att vi icke vilja ha
något avtal alls, än att intaga en dylik ståndpunkt.

Det talades här för övrigt om Amerika. Såvitt herr Lindman
trodde sig veta, så hade Amerika intagit en liknande ståndpunkt,
och han ansåg det vara belysande. Dagens telegram meddela emellertid,
att representanter för den amerikanska automobilfirman Lord
samt en lantbruksmaskinfirma anlänt till Moskva och tagit itu med
att bereda handelsförbindelser med Ryssland. Och så en annan sak,
som jag antar, att herr Nyländer känner till. Är det icke så, att
amerikanska kapitalister hålla på att i Stockholm bilda ett bolag
för att med svenska ombud driva affärer med Sovjetryssland? Jag
vågar vädja till er, kammarledamöter, är det icke bättre då att
ställa sig på den ståndpunkt, som regeringen intagit och öppet och
ärligt säga att vi taga detta avtal därför, att det åtminstone icke
kan skada oss?

Herr Lindman ville också, såvitt jag fattade honom rätt, framställa
saken så, att av den tyska regeringen och från tsTsk sida gjordes
icke något nämnvärt för att få igång förbindelser med Ryssland.
Man hade blivit avkyld, därför att Ryssland vägrat lämna gulddeposita
som säkerhet. Jag känner ej till den saken, men jag tror icke,
att det förhåller sig så. Jag vill meddela som belysande för, hur
handelsförbindelserna mellan Ryssland och Tyskland utvecklat sig,
att ett av de sista telegrammen angående saken talar om, att den
rysk-tyska handelskammaren i Petersburg återupptagit sin verksamhet,
En tysk rederifirma i Hamburg har i mycket stor utsträckning,
jag vill icke säga monopol, men i alla fall fått hand om den
ryska handeln på Östersjöhamnarna, alltså den, som skulle beröra
också Sverige. Vidare meddelar ett annat telegram av dagen, att
en representant för en stor amerikansk rederifirma erbjudit sig att
upprätta regelbundna fraktförbindelser mellan Petersburg och de
viktigaste hamnstäderna i Europa och Amerika. Allt detta är belysande
för det tal, som här presterats, gående ut på, att det i själva

Onsdagen den 31 maj, f. in.

67 Nr 48.

verket icke är så många makter, som vilja ha handelsförbindelser
med Ryssland. Jag tror mig ej säga för mycket, om jag påstår, att
motsatsen är fallet, att det för närvarande pågår, om ej från regeringarna
officiellt, så dock från mycket stora banker samt industrioch
näringsgrupper i hela världen en fullständig kapplöpning på den
ryska marknaden,

För övrigt har nyligen meddelats i en intervju, återgiven i en
tidning i Riga, att genom avtalet med Tjeckoslovakiet det landet förbundit
sig att leverera en massa järnvägscisterner till Ryssland. I
Tyskland har beställts tusen cisterner, och England har fått stora
beställningar på telefon- och telegraf apparater. När så är fallet,
och då denna strävan som sagts finnes från alla håll att komma in
i .Ryssland, framför allt från metallindustriens sida, då skulle jag
vilja fråga vederbörande härvidlag, kanske icke minst herr Nyländer:
År det icke så, att vår maskin- och metallindustri har det sämst?
Och visar icke statistiken, att denna industrigren haft största nyttan
av handelsförbindelserna med Ryssland? Ha vi icke i fortsättningen
utsikt att få stor nytta av dessa förbindelser? År det då att
tillvarataga den industriens intresse, då man yrkar avslag på Kungl.
Maj:ts förslag och därigenom vill bidraga till —- ty det är fara
värt, att så blir fallet -— att järnridån på nytt fälles mellan Ryssland
och Sverige?

J a g kan sluta här. J ag skulle emellertid, innan jag slutar, kunna
hänvisa till_ett uttalande av tyske rikskanslern, d:r Wirth, som
han gjorde för ett par dagar sedan i tyska riksdagen, angående avtalet
mellan Tyskland och Ryssland. Han säger, att det icke finnes
nå,got annat att gorå,.och han citerar ett uttalande av den engelske premierministern,
nämligen att de tyska och ryska folken ha drivits ut
i en. ställning, som måste leda till dylikt. Och vidare säger han,
att. icke på tysk och icke på rysk sida ligger misstaget, utan i de
allierades uppträdnade,. som gjort, att de tyska och ryska folken ha
all anledning att gå tillsammans. Jag tror, att sådant läget är i
vårt land, är det mera anledning att taga fasta på detta omdöme,
som dock kommer från ett land, som konkurrerar med oss industriellt,
än att taga hänsyn till de varnande ord, som fällts, exempelvis nu
senast från herr Lindmans sida.

Vad blir nu följden, om riksdagen avslår detta avtal? Det blir
d.a ett avtalslöst förhållande mellan Ryssland och Sverige. Krassinavtalet
är, om jag icke är dåligt underrättad, redan tidigare uppsagt.
Om nu detta förslag faller, då skulle jag vilja fråga er: Vad
är det då, som förestår? Rån man månne då icke räkna med, att
ryssarna skola försöka att avveckla de beställningar, som de hittills
placerat i vart land. Kan man icke räkna med, att de beställningar
av delar till lokomotiv, som gjorts hos Nydqvist & Holm i Trollhättan
på 20 miljoner kronor sedan skulle gå till Tyskland? Kan man
måhända räkna med, om riksdagen avslår detta avtal, att det avtal
om leveranser för 50 miljoner kronor, som Centrosojus för kort
tid sedan träffat med en svensk bankirfirma, kommer att upprätt -

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Byssland.
(Forts.)

Nr 48. 68

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

hållas? Enbart detta, som alltså gäller 70 miljoner kronor^ synes
mig tala ett tydligt språk i motsatt riktning mot vad här påståtts
om de »ögonblickliga fördelar», som Sverige har av att sluta detta
avtal med Sovjetryssland. . .

Till sist, herr talman, ber jag att få säga, att från kommunistisk
synpunkt kan jag icke annat än tacka utskottsmajoriteten för det
avslagsyrkande, till vilket den kommit. Och från kommunistisk synpunkt,
om jag såge saken uteslutande ur partisynpunkt, skulle jag
kunna tacka riksdagen, om den avslår detta avtal. Men över dessa
synpunkter står dock något annat och viktigare, nämligen hänsynentill
hela den svenska arbetarklassen. Detta avtals slutande ger oss
mycket större möjligheter att få igång industri och näringar och arbete
åt arbetslösa och större möjlighet att komma in på den ryska
marknaden än om vi gå den väg, som utskottets majoritet föreslagit
och avslå propositionen. Jag fruktar, att detta senare kan leda till
ett fullständigt avbrytande av förbindelserna med Ryssland och vårt
lands utestängande från den ryska marknaden. Men det är väl ej
detta, som herrarna avse?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Med herr Kilbom förenade sig herrar Dahlén, Samuelsson, Molander,
Herou, Karlsson i Grängesberg och Spångberg.

Herr Nyländer: Herr talman! Jag skall till en början be
atf få tacka herr Kilbom för hans vänlighet att befordra mig till ordförande
i Exportföreningen. Jag intar eljest fortfarande den mera
blygsamma ställningen som dess verkställande direktör, och jag vill
i denna ställning och från denna plats kraftigt understryka, att under
hela den tid, Krassinavtalet existerat, har Exportföreningen till
punkt och pricka infriat alla förbindelser, som för föreningens vid,
ko;mmande äro i avtalet intagna. Jag tror, att det pfter herr Kilboms
anförande är lämpligt, att detta här kraftigt understrykes.

Jag vill också, underligt nog kanske, i en punkt något instämma
med herr Kilbom, nämligen i så måtto, att jag åtminstone i ett eller
två fall ej för min personliga del kunnat gilla det förfaringssätt i
fråga om persona grata-klausulen, som våra myndigheter använt. Men
för övrigt ber jag att på det bestämdaste få protestera mot herr Kilboms
antydan, att jag bakom kulisserna av några mer eller mindre
underliga skäl skulle arbeta för att söka fälla detta nu föreliggande
avtal. Varför jag för min del icke kan godtaga detsamma, skall jag
närmare redogöra för, och jag vill då lägga mera svenska synpunkter
på hela problemet, än herr Kilbom gjorde. Innan jag övergår att
förklara, varför jag icke för min del kunnat gå med pa avtalet, vill
jag emellertid i korthet besvara de frågor, som herr Kilbom direkt
framställde till mig.

Han frågade bland annat, om det förhållandet, att utskottets
majoritet ej kunnat gå med på avtalet, hade haft sin orsak däri, att
det gamla ryska konsulatet på Hantverkaregatan existerar. Herr Kil -

Onsdagen den 31 maj, f. m.

6‘J Nr 48.

horn vet mycket vill, att det icke är den enda konsekvens, lian där- f{2närt
vid åsyftade, utan att det är många andra mera allvarliga, som skulle avtal
följa om avtalet i föreliggande form godkändes. Sverige

Vidare sade lierr Kilbom, att såvitt lian hört, skulle den kriti- och Ryssland.
serade punkten om rekvisitionerna, nämligen att dessa ej skulle för- (lort».)

siggå utan skäligt vederlag, hava framlagts tran svensk sida. Jag
får uppriktigt erkänna, att jag icke vet, om så är förhållandet. Men
är detta riktigt, kan jag ej finna, att något större försvar för saken
därmed föreligger, ty då ha våra förhandlare gjort sig skyldiga till
en blunder, som utskottet velat korrigera.

På frågan, huruvida icke vår metall- och maskinindustri är i
nödläge, behöver jag ej närmare ingå. Men jag vill betona, att herr
Kilbom gör sig skyldig, liksom också herr Engberg och herr Eriksson
i Grängesberg, till absolut överdrift, då han påstår, att avtalet,
som det nu föreligger, skulle medföra omedelbara fördelar för dessa
industrier. Det påståendet ha för övrigt reservanterna själva slagit
ihjäl i en passus i betänkandet.

Härefter vill jag i korthet övergå till att lägga fram de skäl,
varför jag för min del ej kunnat gå med på avtalet i dess nuvarande
form. Men jag ber, innan så sker, herrarna vara övertygade om, att
ingen mer än jag önskar livliga handelsförbindelser med Ryssland,
och att det därför varit tungt vägande skäl, som för mig förelegat,
då jag ej kan ge avtalet min röst.

När i maj 1920 det s. k. Krassinavtalet genom svenska regeringens
försorg avslöts mellan Exportföreningen och Centrosojus, förelåg
därmed en början till ett upptagande på nytt av de då så gott som
helt och hållet avstannade förbindelserna mellan. Ryssland och utlandet.
Detta avtal blev nämligen inledningen till en del överenskommelser
med andra länder, och resultatet blev alltså ur denna synpunkt
— det hör i denna stund ej här glömmas — även Ryssland
till nytta. Att vårt land haft betydande fördelar genom de störa
beställningar, som genom detta avtal placerats inom den svenska industrien,
är bekant, varför jag ej här närmare behöver ingå på den
frågan. Sedan denna bräsch emellertid blivit slagen, avslöt Ryssland
som sagt nya avtal, och sedan detta hade skett var det enligt
min uppfattning alldeles naturligt, att man därefter kom tillbaka till
Sverige och önskade ett vidgat avtal med oss.

Då dess önskemål och förslag från rysk sida förlidet år förelädes
bland annat Exportföreningen till prövning, är det nu icke
längre någon hemlighet att meddela, att denna förening ställde sig
sympatisk till detta förslag, vilket också blev fallet inom andra grupper
av vårt svenska näringsliv. Oaktat åtminstone enligt en punkt av
Krassinavtalet, nämligen den av herr Lindman berörda, återlämnandet
av beskickningshuset i retrograd och generalkonsulatet i Moskva
ej ägt rum, så kommo också förliden höst förhandlingar till stånd,
vilka resulterade i det förslag som framlagts till ratifikation av riksdagen
och som vi här i dag behandla.

Jag kan när så sker från denna plats icke underlåta att uttala
den uppfattningen, att det troligen skulle ha varit till nytta om nä -

Nr 48. 70

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Sysslande
(Forte.)

ringslivets egna målsmän i större utsträckning, än nu varit fallet,
kade beretts möjlighet att framlägga sina synpunkter och önskemål
under förhandlingarnas gång. Ty ur rent praktiska affärssynpunkter
måste det sägas, att avtalet, när det publicerades, blev på de
flesta håll i många hänseenden en stor besvikelse. I politiskt avseende
utomstående, men av de svensk-ryska förhandlingarnas utveckling
verkligen varmt intresserade, sunt, och framför allt svenskt
tänkande svenske män funno i detta avtal punkter, som omöjliggjorde
vad avtalet dock först och främst borde vara, nämligen en verklig
bas för återuppbyggandet av de ekonomiska förbindelserna mellan
Sverige och Ryssland. Att kritiken på vissa håll, där den blev alltför
mycket inblandad med politik, sköt över målet, är jag den förste
att erkänna. Men försvaret blev också bemängt med politik och
målade från sin utgångspunkt de ekonomiska fördelarna av ett dylikt
avtal på ett sätt, som sannerligen kom de verkligt vederhäftiga
och för Ryssland intresserade läsarna att ställa sig mer än skeptiska,
då de mer än väl insågo — med den erfarenhet de hade från landet
i fråga -—• de stora svårigheter, som föreligga i ett återuppbyggande
av landet i fråga, man må sedan ha vilka avtal eller överenskommelser
som helst. Resultatet blev emellertid, att den tavla, om vilken
avtalsförslaget skulle utgöra ramen, blev skäligen matt, d. v. s. i få
ord, att det stora flertalet av de på Ryssland inriktade vederhäftiga
svenska företagen, d. v. s. de som verkligen kunde komma i fråga
om större leveranser, funno avtalet sakna de förutsättningar, som
voro nödvändiga för att dessa företag på allvar skulle kunna återupptaga
eller börja verksamhet på mera lång sikt. Och det, mina
herrar, är givetvis nödvändigt. Att mera korta affärer fortfarande
skulle kunna göras, var givet, ty härtill fanns redan möjlighet genom
Krassinavtalet.

När nu Ryssland, enligt vad herr Kerschentzeff senast i går
i en intervju meddelat, från Sverige erhållit varor av god kvalitet,
har därigenom också Ryssland haft fördelar av nyssnämnda avtal.

Jag vill i det sammanhanget begagna tillfället att framhålla, att
Exportföreningen haft ett angenämt samarbete med härvarande ryska
handelsdelegation och likaledes att de företag, som utnyttjat Krassinavtalet,
på det hela taget skött sina affärer på ett synnerligen målmedvetet
och energiskt sätt, i det de med några få undantag levererat
varor av en kvalitet, som bidragit till att stärka den välvilliga
uppfattningen i Ryssland om svensk industri och dess kapacitet. Jag
vill också antyda att, såvitt jag vet, har hittills betalningen ordentligt
influtit för dessa leveranser.

Men, ärade kammarledamöter, även från håll inom de företag,
som genom sina affärer under Krassinavtalet haft ett särskilt intresse
av ett nytt avtal, erkändes, när förslaget kom, att detta innebar flera
från svensk synpunkt svaga detaljer, mot vilka som sagt från näringslivet
i övrigt de allra skarpaste betänkligheter rests. Det är
mot denna, jag vågar säga den största delen av de svenska företagens
uppfattning, som bakgrund, som hela förslaget enligt min åsikt
bör betraktas. Ty finner den stora massan av de företag, som verkli -

Onsdagen den 31 maj, f. m.

71 Nr 48.

gen kunna göra sig gällande i Ryssland och som också ha större er- é”^rt
farenhet från detta land än Sveriges riksdag, 1 inner den delen att aviai mellan
avtalet för dem innebär för stora risker och ur svensk synpunkt ej Sverige
tillräckliga fördelar, så skall sannerligen icke Sveriges riksdag tvinga och Ryssland.
vårt land in på ett avtal, som under dylika förhållanden ej kan bli (Forts.)
annat än till mindre nytta för vårt land och likaså till mindre nytta
för Ryssland.

Även reservanterna erkänna ju, att ett övervägande av sakens
praktiska sida bort leda till en varning mot att överskatta de omedelbara
fördelarna av ett handelsavtal. Jag kan endast beklaga, att
man, såvitt jag kali förstå, inom vida kretsar av vår arbetarvärld
fått för sig, att genom detta avtal våra fabriker skulle i många fall
åter kunna sättas i gång och arbetslösheten avsevärt minskas. Jag
skulle önska att så varit fallet, men jag vet att det icke är så. Förutom
att stämningen bland de flesta svenska, företag med verklig
leveranskapacitet för Ryssland är av den art jag nyss nämnt, kommer
härtill den omständigheten, att Genuakonferensen skall fortsättas
i Haag, varigenom åtminstone en ny möjlighet skapas till att på ett
eller annat sätt internationellt söka ordna de gamla tvistigheterna
mellan Ryssland och övriga länder, således även Sverige, På den
frågan vill jag icke vidare ingå, då den sa utförligt behandlats både
av herr Eden och herr Lindman, utan jag vill instämma i vad dessa
herrar härvidlag framhållit såsom mest praktiskt, nämligen att tiden
icke är så brådskande i detta fall, utan att vi kunna vänta.

När nu emellertid utskottet gick till att behandla förslaget, sa
vände det sig givetvis till näringslivets målsmän försatt skaffa sig en
uppfattning om deras mening. Och jag vågar påstå, att majoriteten
kommit till det resultat den gjort efter mycket omfattande undersökningar.
Jag vill vidare begagna tillfället att i det fallet inlägga
en skarp gensaga mot herr Kilboms påstående, att majoriteten sökt
undertrycka vad som i detta sammanhang från en del håll framhållits.
Så är icke fallet. Reservanterna anmärka’™ visserligen att
utskottet nått detta resultat genom att, som det står, »skjuta i^ förgrunden
uppfattningen hos vissa rysslandssvenskar». Detta påstående
har ju i förbigående blivit bemött av föregående talare, men jag
anser mig icke desto mindre icke kunna gå förbi den punkten. Ty
för mig står det klart, att av var och en, som något känner till
ryska förhållanden, det måste erkännas, att det är nödvändigt att
höra personer med mångårig och även ny erfarenhet från detta land,
som för en utlänning alltid är så svårt att verkligen lära. känna.

Skälet till att höra dessa representanter har ju också varit desto
större, som reservanterna själva på sidan 30 påpeka, att den långt
övervägande delen av handelsutbytet mellan Sverige och Ryssland av
tradition ägt rum mellan svenskar i Sverige och svenskar i Ryssland.
Är det då så märkvärdigt, att man ingående hört dessa
svenskar, som så bidragit till utvecklingen av den svenska handeln
där ute? Det är säkerligen på dem vi få räkna även i framtiden
och naturligtvis även på andra, som komma dit, ty herrarna kunna
vara övertygade om, att arbetet på Rysslands återuppbyggande får

Nr 48.

Onsdagen den 31 maj, f. m.

Ang.

''preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

börja i grunden för att så småningom växa mot höjden. Och detta
kommer att taga tid, erfarenhet och pengar. Påståendet, att dessa
rysslandssvenskars blickar äro riktade mera mot det förflutna, såsom
reservanterna anföra, än mot framtiden, uppväges för övrigt av
vad reservanterna redan i följande punkt säga, nämligen att dessa
svenskar själva betonat Sveriges stora framtidsmöjligheter i Ryssland
och vikten av att snarast möjligt träffa förberedande anstalter för
verksamhetens återupptagande där ute. Vad dessa rysslandssvenskar
emellertid liksom det stora flertalet av det svenska näringslivets egna
män understrukit är att det nu föreliggande förslaget icke erbjuder
tillräckliga garantier för att här ifrågavarande verksamhet skall
med säker framgång kunna återupptagas. Motsatsen mot detta påstående
ha heller icke reservanterna kunnat bevisa. De ha tvärtom
på ett ganska lätt sätt förbigått denna viktiga punkt och trots all
herr Engbergs vältalighet står den punkten orörd. Jag tror verkligen
ofantligt mycket mera på vad dessa det praktiska livets män
med mångårig erfarenhet från Ryssland ha sagt och likaså på vad
den svenska företagsamhet, som skall taga riskerna där ute, har för
åsikt än på vad reservanterna i utskottet ha framfört. Det torde verkligen
mina kamrater ursäkta mig, ty så vitt jag vet, är det bland
utskottsminoriteten endast herr Kilbom, som har ekonomisk erfarenhet
från Ryssland.

Jag vill icke för övrigt trötta kammaren med att ingå på de
olika punkter i förslaget, som från svensk synpunkt kunna anses särskilt
otillfredsställande, då ju detta skett både i pressdiskussionen
och i utskottsbetänkandet. Jag kan emellertid icke underlåta att i
likhet med herr Lindman påpeka, att de flesta affärerna, så länge
utrikeshandeln är monopoliserad, fortfarande torde komma att göras
genom de ryska handelsdelegationerna i utlandet, och jag är säker
på, att dessa affärer under den närmaste tiden, då guldet börjat sina,
måste komma att begränsas. Därigenom bli fördelarna av att få
svenska män etablerade i Ryssland mindre. Jag vill för övrigt i det
sammanhanget framhålla, att om exempelvis en svensk affärsman
beger sig.dit. och tar med sig ett konsignationslager för att tack vare
den fria inrikeshandeln försälja det där, så kan lian, även om hans
varor icke rekvireras, dock råka ut för en annan eventualitet, som
varken av utskottet eller här i debatten berörts. Han kan nämligen
råka ut för den omständigheten, att myndigheterna, om de behöva
hans varor, åsätta dem maximipris. Hurudant detta maximipris
blir är icke gott att saga. Sättes det för lågt, gör han förlust, och
han har icke rättighet enligt avtalet att utföra sina varor. Utan att
komma i konflikt med rekvisitionsparagrafen och punkten om »utan
skäligt vederlag» kan man ändå råka illa ut. Innan äganderätten
erkännes och verkligen respekteras, torde, säga vad man vill, tillräcklig
grundval näppeligen förefinnas från allmän ekonomisk verksamhet
från utlandets sida i Ryssland.

_ Herr Kilbom nämnde, hur livlig önskan var från en del företag
i olika länder att börja ekonomisk verksamhet i Ryssland. Ja, den
önskan förefinnes även här, såsom herr Kilbom mycket väl vet, hos

Onsdagen den 31 maj, f. m.

73 Nr 48.

flora stora företag, däribland sådana, som i första hand skulle komma ^^nårl
ifråga, när det gäller koncessionsverksamhet. Men dessa ha funnit ^vtal menan
villkoren för koncessionerna vara sådana, att de icke kunna taga på Sverige
sitt ansvar att börja en verksamhet där ute. Om vi nu i tidningarna och Ryssland.
få se dylika blänkare från olika länder, är det icke alls säkert,_ att (Forts.)
resultatet blir bättre än vad vi hittills i vårt land sett. Nu skall icke
herr Kilbom säga, att det är märkvärdigt, att exportföreningens chef
kan tala mot en verksamhet på Ryssland. Nej det går ej, ty jag är
minst lika intresserad därav som herr Kilbom. Men det gädler, i
vilken ända vi skola börja, och jag vill för min del icke tillråda
svenska köpmän och industriidkare att kasta goda pengar efter de
600 eller 700 miljoner kronor, som redan ligga där ute. Ifall någon
frågar, om jag ställer mig utanför strävandena att återupptaga förbindelsen
med Ryssland, vill jag alltså svara ett bestämt nej, och jag
begagnar tillfället kraftigt understryka, att både utskottsmajoriteten
och säkerligen hela vårt land och framför allt det svenska näringslivets
representanter icke önska något högre än att vårt land snarast
möjligt skall komma i intimaste förbindelse med det stora framtidslandet
Ryssland. Ett handelsavtal bör därför snarast möjligt komma
till stånd, men det bör vara, om man skall utgå från föreliggande
förslag, så ändrat, att det i väsentlig mån bidrager till att skapa det
ömsesidiga förtroende, som inom det internationella varuutbytet är
den viktigaste och nödvändigaste förutsättningen för verkliga och
goda resultat. Genom ett så avpassat avtal vinner också Ryssland den
fördelen, att en bas skapas för en allmän uppslutning från den svenska
industriens sida för återuppbyggande av Rysslands ekonomiska
liv. Med nu föreliggande avtal våga emellertid som sagt icke en stor
del företag inlåta sig på affärer med Ryssland, och till dem höra
flera av de leveranskraftigaste. Under sådana förhållanden har ej
heller Ryssland någon glädje av det nu föreliggande avtalet.

Då jag efter samvetsgrann prövning av detta ärende funnit, att
det föreliggande avtalet genom sina brister i vissa punkter icke är
ägnat att skapa en dylik grundval för det ömsesidiga förtroende, som
är nödvändigt för en sund och på lång sikt gående utveckling av
de svensk-ryska handelsförbindelserna, ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag i förhoppning om, att nya förhandlingar skola
upptagas, ledande till det av alla svenskar önskade målet, nämligen
vänskapliga, förtroendefulla och bägge länderna gagnande ekonomiska
förbindelser mellan Sverige och Ryssland.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig
för yttrandes avgivande, heslöt kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga å föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
lomme att fortsättas.

§4.

Herr talmannen tillkännagav, att enligt överenskommelse mellan

Nr 48. 74

Onsdagen den 31 maj, e. m.

kamrarnas talmän gemensamma voteringar komme att äga rum fredagen
den 2 nästkommande juni.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,26 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den Bl maj, e. m.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Ang- Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning första sär ^avtaTmellan

skilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts proSverige
position angående godkännande av ett mellan Sverige och Ryssland
»ch Ryssland, avslutet perliminärt avtal ävensom i ämnet väckta motioner; och
(Forts.) lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr V e n n e r s t r ö m, som yttrade: Herr talman! Med hänsyn
till de glest besatta kammarbänkarna kan det anses icke för
något särdeles stort nöje att vara förste talare nu, efter middagsrasten.
Jag är synnerligen tacksam mot de 20 ledamöter, som underkastat
sig besväret att börja lyssna även till mitt anförande. Men
det är icke bara detta olycksöde, som träffat mig, utan också att
den senaste talaren före middagen, nämligen herr Nyländer, mot
vilken jag skulle rikta en replik, för tillfället är från kammaren
avviken.

Herr Nyländer har i dag i den ryska frågan liksom tillförene
visat, att det bor tvenne själar i hans bröst. Hen ena själen tillhör
den gode högermannen, den andra tillhör verkställande direktören
för exportföreningen. Det borde väl enligt min tanke förhålla
sig så, att den senare själen nu talade med en sådan styrka, att
herr Nyländer skulle vara villig att avgiva sitt votum till förmån
för handelsavtalet. Vi finna emellertid, att vid detta tillfälle är det
den gode och trogne högermannen, som fått övertaget. Högermannen
ställer sig likgiltig mot avtalet, under det att den som önskar
största möjliga export för Sveriges industri självfallet måste ställa
sig mera förstående mot avtalet såsom varande en hjälp att hålla
maskineriet i gång genom att bereda utbyte för Sveriges industri.
Det är med beklagande, som man vid detta tillfälle kan finna att

Onsdagen den 31 iunj, e. m.

75 Nr 48.

samme herr Nyländer, som år 1920 var verksam för tillkomsten av J*?-Krassinavtalet, vilket för Sverige lämnat stora ekonomiska resultat, avtdTmMan
hjälpt till att utplåna väsentliga delar av frukterna av detta avtal. Sverige

Det finnes enligt min tanke tvenne olika principer, efter vilka och Ryssland.
man kan gå, när det gäller att få en överenskommelse med Ryss- (Forts.)
land. Den ena principen är mera passiv, den andra mera aktiv.

Man skulle med användande av termer, som begagnades under krigstiden
i England, kunna jämställa den aktiva principen med den princip,
för vilken Idoyd George gjorde sig till tolk, då det gällde alt
om möjligt vinna kriget för ententens vidkommande. Den andra
principen skulle kunna jämställas med Asquiths bekanta grundsats:

»Wait and see»; vänta och se; vi skola tills vidare ingenting gorå
utan lägga armarna i kors. Det är denna »wait-and-see»-princip
ifråga om affärerna gent emot Ryssland, på vilken även exportföreningens
verkställande direktör vid detta tillfälle slagit in. Herr
Nyländer, som nu är återkommen — jag tackar — ville som talesman
för sin ståndpunkt inregistrera samtliga det praktiska livets män
och förklarade i detta sammanhang, att han toge mest hänsyn till
dessa i detta fall. Jag undrar emellertid, herr Nyländer, om det
icke är en sanning med mycket stor modifikation, att samtliga det
praktiska livets män omfatta samma åsigt, som herr Nyländer härvidlag.
Jag vill erinra herr Nyländer därom, att han inom sitt
eget parti har en sådan man som f. d. finansministern Vennersten,
en välkänd finans- och industriman, som i detta fall ställt sig på samma
ståndpunkt, som vi talesmän för den socialdemokratiska ståndpunkten
göra. Jag vet icke, om herr Nyländer är färdig att ge även
denne man samma dåliga betyg som han gav alla andra på vår sida.

Jag har här i min hand en tidning, som heter »Svensk export».
Huvudredaktören är en välkänd man, nämligen herr Erik Nyländer.

Som första ledande artikel i häftet nr 6 för mars månad läses en artikel
om ryska handelsavtalet, som är undertecknad icke av filosofie
kandidat Nyländer utan filosofie doktor Karl Hildebrand. Denne
man ställer sig nu i herr Nyländers egen tidning på samma ståndpunkt
som vi; han för med största möjliga energi talan för att detta avtal
snarast möjligt bör bifallas. Jag ber då å doktor^Hildebrands vägnar
att få nedlägga min starka protest mot denna något oförsynta behandling
från huvudredaktörens sida mot en av hans mest ^aktade^ och
värderade och dugande medarbetare, en person, som på många håll i
samhället gjort sig bekant som en synnerligen kunnig och även praktiskt
duglig man.

Vi kunna också ett ögonblick förflytta oss utanför Sveriges landamären
— det gäller ju här i alla fall en liten internationell angelägenhet.

Herr Nyländer höll sitt stora tal ungefär kl. 4 på middagen. När
vi läste morgontidningarna, funno vi, att det meddelades i telegrammen,
att några sådana talesmän för tysk industri och finansliv som
Krapp och Stinnes slagit sig tillsamman med sovjetregeringen om ett
gemensamt bolag med ett kapital på, jag vill minnas, cirka 30 miljarder
pappersmark. Det visar sig sålunda, att även dessa män ha en

Nr 48. 76

Onsdagen den 31 maj, e. m.

réuminårt annan uppfattning om de bästa metoderna vid ställningstagandet till
avtallnMan Rysslands ekonomiska liv än den, som herr Nyländer givit uttryck
Sverige åt. Jag ber verkligen herr Nyländer om ursäkt, då jag begagnar
och Ryssland, samma vändning, som han använde mot oss, då jag yttrar, att jag
(Forts.) tager mera hänsyn till både f. d. finansministern Vennersten och
doktor Hildebrand och även herrar Krapp och Stinnes såsom talesmän
för det praktiska livet, än till den i övrigt dugande man, som är
direktör för exportföreningen.

Det föreföll mig för övrigt, som om herr Nyländers syn på möjligheten
att göra någonting reellt härvidlag i hög grad vore färgad av
den pessimistiska och mörka uppfattning om den ekonomiska framtiden,
till vilken rysslandssvenskarna kommit så väl ute i den offentliga
debatten som även, då de voro kallade till handelsavtalsutskottet.
Man kan förstå, att rysslandssvenskarna huvudsakligen vilja begagna
dessa förhållanden som en press för att åstadkomma bästa möjliga
resultat med hänsyn till sina fordringsanspråk. Jag kan emellertid
icke underskriva herr Nyländers starka protest mot den skildring,
som herr Kilbom gav från det utskott, där såväl herr Nyländer som
undertecknad haft äran att vara suppleanter och mot de uttalanden,
som han i anledning därav gjorde. Jag har liksom herr Kilbom fört
synnerligen noggranna anteckningar, och jag ber att få instämma i
vad herr Kilbom sade, att man blev minst sagt överraskad, då man
läste utskottets betänkande och fann, att man där anser, att inga av
de talesmän, som voro tillkallade som experter, hade uttalat sig förmånligt
och hoppfullt om de ekonomiska möjligheter, som skulle följa
av detta avtal. Jag har med stöd av mina anteckningar den bestämda
uppfattningen, att från utskottets sida skett en avsevärd färgläggning.
Det har förekommit uttalanden från experternas sida, som ge en annan
bild av deras tankegång än den, som utskottet för sin del uttryckt.
Jag vill nu på tal om rysslandssvenskarnas agitation säga, att jag
finner deras ståndpunkt mycket förklarlig, ty det är klart, att människor,
som förlorat miljoner kronor, ögonblickligen vilja hava allt
tillbaka. Denna agitation var för övrigt framme redan före Krassinavtalets
tillkomst 1920. Man kom från detta håll den gången med
samma spådomar som nu: att det funnes inga möjligheter att gorå
några nämnvärda avslut, några nämnvärda affärer med Ryssland, en
uppfattning, som ledde till, att de för sin del icke ville vara med om
ett sådant avtal som Krassinavtalet. Utvecklingen har emellertid
mycket bestämt desavuerat dessa olycksprofeter och olyckskorpar.
Den har desavuerat »wait-and-see»-politiken. När utvecklingen
alltså gått i den riktning, att den visat, att Krassinavtalet varit av
det största möjliga värde för Sverige, ligger däri ett vittnesbörd, att
utvecklingen med framtiden troligen kommer att med samma styrka
desavuera dem som nu föra en liknande talan med hänsyn till Rysslandsavtalet.

Sedan vill jag för min del gentemot herr Nyländer yttermera
säga-, att vi å vår sida visst icke ha den tron, att man omedelbart
skall kunna åstadkomma så synnerligen stora affärer eller att man
tack vare detta nya avtal genast skall få skåda några verkliga

Onsdagen den 31 maj, c. in.

77 Nr 48.

underverk. Jag liar inte alls denna uppfattning, men jag liar den ..

tankegången, att genom avtalet en av förutsättningarna för detta avtaTmellan
pioniärarbete skulle skapas, detta preliminära undersökningsarbete Sverige
rörande de ryska förhållandena, som är oundvikligen nödvändigt, och Byssland.
om man sedan skall kunna göra något nämnvärt i affärsväg. Det (Forts.)

har här talats om de ryska koncessionerna. Jag instämmer med
herr Nyländer och herr Lindman däri, att vi säkerligen icke under
den närmaste tiden kunna tänka på att få några mera betydande
sådana. Men jag vill ställa till herr Nyländer den frågan, om han
icke i alla fall tror, att koncessionsvägen blir den väg, på vilken
de ryska myndigheterna i det väsentliga komma att avveckla skadeståndsproblemet.
Är detta fallet, borde det väl också vara tämligen
självklart, att man måste se till, om man inte i förväg kan
skaffa sig möjlighet till de föregående undersökningar, som äro
nödvändiga, om man sedan på grundval av dessa skall våga hoppas
att få några -större eller mindre koncessioner till stånd genom de
män, som ryska regeringen utser. Jag vill i det fallet fullständigt
instämma i den åskådning i frågan, som förfäktats av den av herr
Nyländer underkände värderade medarbetaren, nämligen doktor
Karl Hildebrand. lian säger nämligen: »Men vad varje land kan
göra i förväg, det är att undersöka de koncessioner, som Sovjetregeringen
föreslår, och att utarbeta program för deras utnyttjande,
eventuellt förhandla om samarbete med utlänskt kapital. De förberedande
utredningarna måste göras i Ryssland på ort och ställe,
och för den saken erfordras generellt inresetillstånd, d. v. s. en av
huvudbestämmelserna i det nu framlagda avtalet.» Jag ber att
helt få instämma i denna doktor Hildebrands ståndpunkt, och jag
tror, att denna är tillräckligt stark för att utgöra ett avgörande stöd
för att ändå detta avtal snarast möjligt bör komma till stånd.

Det har i denna debatt resonerats allt för mycket-, synes det
mig, om vad som möjligen kan komma i fråga i affärsväg, ifall
avtalet antages. Men man har glömt att ställa den enligt min tanke
väsentligen viktigare frågan: I vad mån kommer exporten att
minskas, i vad mån kan industrien komma att lida, för den händelse
avtalet icke genomföres? Herr Nyländer klandrade Sveriges
arbetare, därför att de levde i de glada fantasierna, att finge vi väl
avtalet, skulle Sveriges industri ögonblickligen fullt komma i gång.

Jag vill emellertid som talesman för arbetarna säga, att jag för
min del anser det väsentliga i spörsmålet vara, i vad mån möjligen
avtalsförslagets fall skall kunna minska industriens arbetsförmåga,
minska dess arbetstillgång och göra större eller mindre
delar av det antal arbetare, som ha sysselsättning i denna stund,
arbetslösa. Det är där, som Sveriges arbetare sätta in sin skarpa
protest gent emot de representanter för den svenska industrien, so-m
här ställa sig fullkomligt likgiltiga och söka gå andra vägar, t. ex.
yrka på valutadumpingtullar och andra tullar för att om möjligt
därigenom hålla maskinhjulen i gång.

Herr Lindman yttrade för sin del, att exporten till Sovjetryssland
enligt hans uppfattning icke skulle komma att betyda nå -

Nr 48. 78

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. _ gonting alls. Det är klart, att från denna utgångspunkt kvittar
mAalmdlan ^ h°nom lika* ifall avtalet faller eller ej. Men hur är det ställt
Sverige i det avseendet? Jo, det förhåller sig ändå så, enligt uppgifter
ech Ryssland, som lämnats, att Gunnar-Andersson-koncernen, detta företag, som
(Forts.) ju arbetar med Rysslands leveranser, har icke mindre än cirka 4,000
svenska arbetare anställda. Kunna verkligen herr Nyländer och
herr Lindman garantera, att dessa 4,000 eller kanske ännu flera, som
ha arbete och utkomst på grund av Krassinavtalet med därav följande
leveranser, verkligen få sysselsättning, för den händelse avtalsförslaget
faller? Om jag för min del icke är felaktigt underrättad,
så började Ryssland omedelbart efter Rapalloavtalet att från
vissa av de svenska verkstäderna draga in en del av de s. k. underbeställningar,
som enligt uppgift uppgå till ett sammanlagt värde
av cirka 20 miljoner kronor. Det har sagts mig, att avtalet mellan
Tyskland och Sovjetryssland ögonblickligen förde med sig, att ett
antal svenska arbetare blevo arbetslösa.

Nu lever man i den glada och sorglösa förvissningen, att det
visst icke skulle skada den svenska industrien, ifall avtalsförslaget
folie. Ja, hur är det ställt? Från Sverige exporteras till Sovjetryssland
huvudsakligen varor, som äro tillverkade inom metall- och
maskinindustrien, och jag kan med stöd av tillgängliga rapporter
lämna den uppgiften, att redan i denna stund levererar Tyskland
till Sovjetryssland inte mindre än 79,9 procent, alltså 4/s, av hela
den leverans av sådana varor, som gå från hela världen till Sovjetryssland.
Man kan vara tämligen viss om, att skulle avtalsförslaget
falla och skulle det behaga de ryska makthavande myndigheterna
att vända sig åt annat håll, är det säkerligen en ganska enkel
historia för Tyskland, vars maskiner i denna stund gå med full
fart, att övertaga hela den leverans av liknande varor, som Sverige
haft om hand. Den föreställningen råder på många håll, att avtalsförslagets
fall ingenting skulle betyda gentemot de ryska myndigheterna.
Man tror icke, att detta skulle verka som eu knuten
näve, utan man bär den åsikten, att avtalsförslagets fall skulle —
på grund av den mjuka formulering, som utskottet givit i slutet av
sån motivering —- verka rent av som en framsträckt hand. Man
skall vara fullständigt blind för all folkpsykologi, om man verkligen
tror, att avvisandet av avtalet ingenting skulle betyda för
det framtida föiihållandet mellan Sverige och Sovjetryssland. Ty
hur vi än motivera förslagets fall, kommer avslaget ändå att verka
som en knuten näve. Sovjetryssland har i alla fall haft ett årtal
slutet med den svenska regeringen. Man lever i förvissningen om,
att avtalet är klart, ända till dess att utskottsbetänkandet kommer.
Fäller nu svenska riksdagen avtalet, är det tämligen självklart,
att det kommer att skapas en kylig stämning där borta, en stämning,
som nog på många håll rent av kan övergå till en ganska
markerad fiendskap.

Herr Edén talade därom, att om man går in på sådana tankelinjer,
vore det rent av fråga om ett hot från Sovjetryssland gent
emot Sverige. Jag vill då hänvisa till det uttalande som ryska

Onsdcgcn den 31 maj, c. m.

79 Nr 48.

händelse!elegationens chef Kergenizeff gjorde i »Aftonbladet» för
gårdagen. Han sade bestämt ifrån, att vad följderna av avtalsförslagets
fall beträffar, ville han för sin del ingenting yttra. Det
kan alltså från det hållet icke vara tall om ett hot. Vi böra emellertid
underskriva den gamla socialisten Ferdinand Lassalles bekanta
ord, att man bör säga ut vad som verkligen är. Jag skulle
vilja göra herrar Edén och Lindman den frågan, hur de skulle
ställt sig till avtalsförslagets förkastande, för den händelse de
själva för ett ögonblick skulle haft nöjet att vara iklädda Lenins
kläder och att sitta och styra och ställa i det väldiga ryska riket.
Skulle de icke i sådant fall ha resonerat ungefär så här: därborta
i Mellan- och Sydeuropa, som ändå huvudsakligen drager landets
blickar till sig, ha vi fullkomligt öppna dörrar. Vi ha avtal med
Tyskland och Italien och Tjeckoslovakiet, och vi få kanske också
snart andra avtal till stånd, med den påföljd, att dessa länder kunna
och vilja leverera nästan allt vad Ryssland för sin del begär. Na
har man däruppe i norr, i periferien, i utkanten, en liten stat närmare
nordpolen, som slår sina dörrar igen och ingenting vill göra
härvidlag; den fäller det förslag om handelsavtal, som är i fråga.
Jag skulle tro, att även herr Lindman och herr Edén under sådana
förhållanden skulle känna sig obundna att överflytta väsentliga
delar av de forna affärerna mellan Sverige och Sovjetryssland på
andra håll.

Jag vill sedan rikta en liten replik till såväl herr Lindman
som herr Edén med hänsyn till deras tal om att avtalet icke, vid
ett ömsesidigt vägande av fördelar och nackdelar, ger vederbörande
den eftersträvade s. k. reciprociteten. Jag tror, att herrarna begära
väl mycket av vårt land och vår regering, om ni anse, att en
full reciprocitet skall kunna åstadkommas i ett sådant fall, där
naturen själv lägger hinder i vägen. T. o. m. ett sådant rike som
det engelska världsväldet har i sina förut ingångna avtal med
Sovjetryssland icke kunnat få fram samma reciprocitet, som man
här anser oundgänglig. Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att när herr Lindman och herr Edén tala så starka ord om att det
ställer sig ofantligt olika med rättssäkerheten å ena sidan i Sovjetryssland
och å andra sidan i Sverige, så är förhållandet fullkomligt
analogt, då det gäller Sovjetryssland och England. Herr Edén
frågar: äro alla svenskars i Ryssland ställning lika trygg som ryssarnas
i Sverige? Nej, det är självklart, att så icke är. Men en
liknande fråga kan man ställa med hänsyn till det engelska avtalet:
äro de engelsmäns ställning, som på grund av det engelskryska
avtalet bege sig till Ryssland, lika trygg som de ryssars ställning,
som bege sig till England?

Sedan vill jag även i fråga om fordringarna erinra herr Lindman,
att när han rentav begärt, att den svenska regeringen skulle
ha klarat fordringsfrågan, och då han säger, att den svenska regeringen
lämnar fordringarna i sticket — då vill jag erinra honom om
innehållet i det engelska avtalet på denna punkt. Även i detta avtal
skjuter man fram fordringsfrågans definitiva lösning till en rätt -

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Uyssland.
(Forts.)

Kr 48. 80

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

vis uppgörelse i det slutliga och allmänna fredsfördraget. Där ha
visserligen ryssarna givit sitt principiella medgivande, då de förklarat
sig skyldiga att utbetala ersättning till de privatpersoner, som
levererat varor eller uträttat tjänster till Ryssland, utan att därför
erhålla betalning, men det är att märka att detta erkännande icke har
något värde för Sverige, då svenskarna icke ha några sådana fordringar.
Vad jag nu nämnt om England visar ju att även det mäktiga
engelska riket icke kunnat komma till någon nämnvärt större
reciprocitet än vad Sveriges regering för sin del har gjort.

Nu vill jag till sist säga några ord med anledning av att man
sammankopplat denna fråga med frågan om den stora internationella
uppgörelse, som möjligen kan komma, men som möjligen icke kommer
från Haag. Det har talats om, att Sverige rentav på något sätt skulle
svika solidariteten mellan de europeiska staterna, om vi inginge avtalet
innan en allmän uppgörelse kommit till stånd i Haag.^ Hur
är det nu ställt i denna fråga? Ja, jag ber för min del att få göra
den frågan om några av de kärnpunkter i det ryska problem, som
skulle avgöras i Haag, verkligen äro inbegripna i det avtal vi nu
diskutera, så att man med rätta kan säga, att det svenska avtalet går
avgörandet i Haag i förväg och alltså på något sätt verkar prejudicierande.
Som bekant är det tre kärnpunkter i det ryska problemet,
som skola behandlas i Haag. Det är först kreditfrågan. Den förekommer
icke i det svenska avtalsförslaget. Det är vidare fragan om
Rysslands erkännande de jure. Det spörsmålet föreligger icke heller
i det svenska avtalet. Slutligen ha vi frågan om skadeståndet, men
icke heller denna förekommer i det nu föreliggande avtalsförslaget.
Alltså, samtliga de kärnpunkter i det ryska problemet, som skola behandlas
i Haag, äro uteslutna ur det svenska avtalsförslaget. Vi
kunna alltså taga detta förslag utan att på något sätt föregripa den
lösning, som kan vinnas i Haag eller gå denna på något sätt i förväg.

Det har klandrats, att skadeståndsfrågan icke är medtagen i avtalet.
Jag ber emellertid att få fråga herr Lindman, när han talade
om de sex, sju hundra miljoner, som vi skulle ha att fordra av Sovjetryssland,
jag skulle vilja fråga herr Lindman, om han tror att vi få
ett enda öre mer betalt av dessa gamla fordringar i Sovjetryssland,
därest avtalet denna gång faller. Tror herr Lindman eller kan han
möjligen bevisa, att man förlorar ett enda öre av dessa fordringar genom
att nu taga detta från den svenska regeringen _ framlagda avtal?
Frågan blir här i alla avseenden densamma, och, i vad det gäller
skadeståndet, kvittar det fullkomligt lika, om vi taga eller icke taga
avtalet, ty under alla omständigheter kommer det icke att inbringa
något mera i fråga om indrivningen av de svenska tillgångarna. Herr
Lindman bevisade litet väl mycket, i sitt anförande. Han talar för
uppskov, men hela hans argumentering, samtliga de skäl han anförde
gällde icke uppskov för att vi senare skulle taga upp frågan till behandling,
utan det var endast argument till förmån för ett fullkomligt
avtalslöst tillstånd mellan Sverige och Sovjetryssland. Herr Lindman
talade om, att det för närvarande icke finnes några betalnings -

Onsdagen den 31 maj, e. in.

81 Nr 48.

medel där borta i det utarmade ryska riket och därlor vore det full- Anlkomligt
oriktigt att nu sluta detta avtal. Ja, är det sant, då är det altal^nrilan
väl också sant att det finnes ändå mindre betalningsmedel där om ett Sverige
halvår, och då blir väl den rätta slutsatsen den att ett ingående av och Ryssland.
avtal vid denna senare tidpunkt är fullständigt omöjlig. Herr Lind- (Ports.)
man framhöll att rättsförhållandena och det revolutionära tillståndet
i Ryssland vore sådana, att de icke lämnade någon trygghet för ett ingånget
avtal. Ja, är det sant, då frågar jag herr Lindman om han
tror att exempelvis ett halvår senare rättstillståndet i Ryssland skall
vara bättre än nu. Konklusionen är väl ovillkorligen densamma, nämligen
att icke heller i detta fall något avtal bör komma till stånd.

Då herr Lindman har denna ståndpunkt, vore det väl skäl i att ärligt
och klart bekänna, att han icke vill ha något avtal, i stället för
att med vackra talesätt bemantla sin ovilja att göra någonting. Jag
tror att en sådan ärlig bekännelse skulle på alla håll verka mera sympatisk
än den argumentation han nu gjort gällande.

Jag ber att på de av mig nu anförda skälen få yrka bifall till
reservationen, och alltså till att avtalet bör av de svenska statsmakterna
godkännas.

Vidare anförde:

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman, mina damer och
herrar! Jag vill icke underlåta att, innan denna för landet mycket
viktiga fråga avgöres, uttala, att vårt lands arbetare ställt mycket
stora förväntningar på de mellan Sverige och Ryssland förda förhandlingarna
om upprättande av nytt handelsavtal. Ett avtal, som
vore mera tillfredsställande för båda parterna än Krassinavtalet,
skulle medföra en lättnad för det svenska näringslivet och minska
den rådande arbetslösheten därigenom att, sedan Sverige fått ett dylikt
avtal med Ryssland, ökade arbetstillfällen skulle uppstå för vårt
land och ett vidgat avsättningsområde uppkomma för vår handel.

Arbetarna förmena, att de stora statsbeställningar, som Ryssland, sedan
Krassinavtalet kom till, gjort i Sverige, motiverat dessa förväntningar.
Herr Lindman utropade visserligen triumferande under sitt
anförande att reservanterna själva icke väntade sig några omedelbara
fördelar av avtalet. Alldeles så ha dock icke reservanterna uttalat
sig. De hava framhållit, att de omedelbara fördelarna icke böra överskattas,
men att de heller icke böra underskattas, och det blir väl något
annat.

Ku har det framhållits beträffande de möjligheter, som förefinnas
i Sverige att bedriva ekonomisk verksamhet i Ryssland, att dessa
möjligheter, även om avtalet kom till stånd, vore ganska begränsade
för att icke säga lika med noll. Man har också från utskottsmajoritetens
sida velat göra gällande, att denna uppfattning vore enhällig
bland de hörda Rysslandssvenskarna. Nu var det emellertid icke
blott herr Kilbom, som förde noggranna anteckningar i utskottet, utan
även andra, och som belägg för att denna enighet, som majoriteten

Andra hammarens protokoll 1922. Nr lf8. 6

Nr 4a 82

Onsdagen den 31 maj, e. in.

preliminärt talar om’ icke var sa allmän, som man från (len sidan velat göra gälavtal
mellan lande, skall jag tillåta mig att här återgiva, vad en av våra främsta
Sverige Rysslandskännare yttrade i utskottet. Jag skall icke nämna hans
och Ryssland, namn, men jag har tillåtelse att återgiva vad han yttrade beträffande
(Forts.) möjligheterna för den ekonomiska verksamheten i Ryssland. Hans
yttrande var av följande lydelse: »Otvivelaktigt kan arbete inom

Ryssland bedrivas med ekonomisk framgång i den mån dylikt arbete
är oberoende av råmaterial från utlandet. Exempel på sådana industrigrenar
är produktion av byggnadsmateriel, t. ex. tegelstensfabrikationen.
Jag vet exempel på företagare, som under förra året
på dylik. fabrikation förtjänat 54 miljarder sovjetrubler, vilket investerat
i svenskt mynt, torde hava motsvarat 1/2 miljon svenska
kronor.

Andra möjligheter till verksamhet äro anskaffandet av virke för
järnvägarnas behov, slipers, pitprops, aspvirke, ved m. m. Torvindustrien
är för närvarande nästan lika väl i gång som år 1914. Då
funnos 1,300 s. k. Ahnrepsverk i arbete. Av dessa äro nu över 1,000
i gång med forcerad produktion, till stor del utlämnade till enskilda
’kontraktorer’ eller arrendatorer. Genom torvindustrien avser man
särskilt att kunna tillfredsställa en stor del av de elektriska kraftstationerna
och de större städernas bränslebehov.»

Detta är ju ingalunda ett uttalande, som kan tydas så, att man
från detta håll, som denne med förhållandena i Ryssland synnerligen
välförfrogne person tillhör, ansåg ekonomisk verksamhet omöjliggjord
under nu rådande förhållanden. Jag fick för min del den bestämda
uppfattningen, att representanterna för våra större industriella företag
också voro synnerligen intresserade av att man skulle kunna fortsätta
den verksamhet, som redan vid tiden före kriget bedrivits av
svenskar i Ryssland. Men nu är det ju så att vi icke blott förvänta
av avtalet, att svenskar skola kunna få ett verksamhetsområde i Ryssland.
Vårt lands organiserade arbetare förvänta i första hand av avtalet,
att _ detsamma skall medföra statsbeställningar från SovjetRyssland
i Sverige, och som jag nyss nämnde kan man ju icke anse
dessa förväntningar vara alldeles obefogade då man vet — det framhölls
här under debatten — att sedan Krassinavtalet träffades statsbeställningar
gjorts i vårt land för icke mindre än 353 miljoner
kronor.

Om vi se efter, i vilken mån Sverige gynnats framför andra nationer
med hänsyn till ryska statsbeställningar, så framgår det tydligt
av den sammanställning, som varit offentliggjord i pressen och
där det nämnes, att Sovjetryssland under 1921 gjort statsbeställningar
i utlandet för ett belopp av 514,500,000 svenska kronor, varav
icke mindre än 240,000,000 utgjorde Sveriges anpart.

Nu ar det jir bekant att sistnämnda belopp lclre blott avser de
1,000 lokomotiv, som förfärdigats i Trollhättan, utan det är ju mycket
annat, som ingår i dessa ryska statsbeställningar, framför allt
maskiner, maskindelar och oförädlade järn- och stålvaror.

När man nu spörjer sig vad den förnämsta anledningen kan vara
till den kallsinnighet mot tanken på ett handelsavtal med Ryssland

Omdagen den 31 maj, e. m.

83 Nr 4a

som förefinnes inom de borgerliga kretsarna — jag vill icke Anosäga
allmänt, men det är dock uppenbart att tänkesättet i dessa avtalTndhn
kretsar är förhärskande i riksdagen, något som ju voteringen snart °Sverige ”
kommer att angiva — ja, då finner man av den debatt, som pågått bär och Ryssland.
i dag, att ^det är uppenbart, att man i första hand anser det nödvän- (Forts.)
digt att få Sveriges fordringar på Ryssland reglerade, innan ett sådant
avtal bör komma till stånd. Det är ju helt naturligt att Rysslandssvenskarna
i första hand skola vara intresserade av att denna
fråga blir på ett tillfredsställande sätt reglerad. Men även om man
val kan förstå den misstämning, som är rådande bland vissa — jag
betonar vissa ■— Rysslandssvenskar och erkänner det berättigade i
vissa av deras invändningar mot avtalet, så måste man väl ändå ifrågasätta,
om dessa_ misstämningar och dessa invändningar verkligen kunna
vara anledning nog för oss att avstå från de fördelar, som ett nytt
handelsavtal otvivelaktigt kommer att medföra för vårt lands näringsliv
under nu rådande svåra depression. Utan att närmare ingå
på Rysslandssvenskarnas mellanhavanden med Sovjetryssland vill
jag mot detta säga, att vårt lands arbetare, som under snart två år
lidit under en exempellöst svår ekonomisk kris, aldrig skola kunna
förstå en politik, som före hela landets intressen sätter vissa enskildas
och som fördröjer och försvårar återställandet av ett normalt handelsutbyte
mellan två nationer, som båda lida av nu rådande isolering och
abnorma förhållanden.

Jag erinrar om att det inte blott är vårt land, som svårt lider av
arbetslösheten. De arbetslösas antal i hela världen uppskattades i
början av året till omkring tio miljoner, och det är uppenbart, att
dessa tio miljoner, som äro direkta offer för den beklagliga ekonomiska
politik, som rått i världen, ständigt utgöra en fara. Man bör
icke utmana faran i onödan. Det vore kanske skäl i att man i tid
sökte undanröja den i stället. Och vill man verkligen försöka att
komma ur de rådande svårigheterna på det ekonomiska området i världen,
så är väl första villkoret härför, att man försöker ordna de ekonomiska
förbindelserna. Det förslag till handelsavtal, som nu föreligger
och som om endast någon timme kommer att avgöras här i
riksdagen, är ju ett försök till att återuppbygga våra ekonomiska förbindelser
med Ryssland, och vilket beslut, som än kommer att fattas
i riksdagen, är jag likväl övertygad om att Sveriges arbetare och
framför allt de arbetslösa skola hålla regeringen räkning för att den
försökt att lösa^ denna fråga och försökt att återknyta normala förbindelser
med vår stora granne i öster, som otvivelaktigt, trots dagens
svårigheter, likväl skulle kunna bereda vårt lands industri ett väsentligt
vidgat avsättningsområde för dess produktion.

Jag skall icke taga tiden i anspråk i onödan utan vill, under
åberopande i övrigt av vad som framhållits i reservationen, till vilken
även jag anslutit mig, yrka avslag på utskottets hemställan och bifall
till reservationen.

Häruti instämde herrar Söderberg, Carlsson i Mölndal och Kloo.

Nr 48. 84

Onsdagen den 3L maj, e. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

Herr Win kl er: Herr talman! Det är icke endast av detta
förslag eller rättare sagt det mellan vår regering och ryska sovjet
träffade avtalet utan i minst lika hög grad av den här föregående diskussionen
alldeles uppenbart, att detta avtal mera är att betrakta såsom
ett avtal av politisk art än som ett verkligt handelsavtal. Jag
har visserligen icke mycken kännedom om hur handelsavtal i vanliga
fall bruka vara avfattade, men av särskild anledning har jag på sin
tid med intresse studerat avtalet mellan Tyskland och Sverige, och
nog får jag säga., att man där från affärssynpunkt kände sig bra mycket
mera övertygad om att det då var fråga om ett verkligt handelsavtal,
än man gör vid genomläsandet av det här föreliggande avtalet.

Det var med ganska stor överraskning, jag tog del av detta handelsavtal.
Jag trodde, att det skulle åtminstone i någon man innebära
vissa försäkringar eller garantier för beställningar i Sverige,
antingen mot kontant betalning eller också mot utbyte av varor från
Ryssland, men därom finns ingenting, utom att i inledningen till
den kungl. propositionen talas om att det varit tal om att få till stånd
ett sådant avtal, innan det s. k. Krassinavtalet avslutades. Då var
det tillämnade avtalet emellertid från ryssarnas sida baserat på att
ett lån samtidigt skulle lämnas från Sverige.

Vidare framgår av den ifrågavarande propositionen, att i Kras--sinavtalet träffats överenskommelse om att, såsom kompensation för
en fri transitering av guld över Sverige, vårt beskickningshus i Retrograd
och vår konsulatsbyggnad i Moskva skulle återlämnas till svenska
staten. Men vi ha ju här i dag hört uppgivas — och det lämnades
även på sin tid i utskottet ett sådant meddelande — att detta
icke har ägt rum. Det tycker jag är en ganska betänklig sak, då
det visar, att man icke kan så helt och fullt lita på att det avtal, som
träffas, uppfylles av den ryska regeringen. I varje fall kan man
väl icke förneka, att ryssarna ha förstått att genom sina diplomatiska
representanter göra det ena avtalet efter det andra något mera^ fördelaktigt
i politiskt avseende, än de förut träffade avtalen. Vi farväl
säga, att av dessa avtal det norska avtalet är det, som står det ifrågavarande
svenska närmast. Här sades i dag av en talare •— jag. tror
det var herr Engberg — att vårt avtal var betydligt fördelaktigare
än det norska. Jag vet icke i vilket avseende han menade. För mig
står det klart, att de äro ungefär av samma art, men man kan dock
inte förbise, att bland annat med avseende å den punkt, som talar om
att sovjetregeringens representanter skulle vara ansedda såsom de enda
representanterna för Ryssland, finns icke i det norska avtalet det
tillägg, som i det svenska förekommer, nämligen »med därav följande
konsekvenser».

Går man så till det engelska avtalet, som man här pastatt skulle
vara av ungefär samma art. som det svenska, finner man, att det i åtskilliga
punkter är betydligt tydligare avfattat, och man kan väl
även säga fördelaktigare än det svenska. Detta gäller t. ex. med a\ -seende å den punkt, som avser konfiskering av egendom. I detta afseende
stur där i det engelska avtalet, att dylik konfiskering får icKe

Onsdagen den 31 maj, e. in.

85 Nr 48.

äga ruin, men däremot i det svenska avtalet, att den får äga rum mot
skäligt vederlag. Här liar förut påpekats, att det kan bli en ganska
tvistig fråga, vad som menas med skäligt vederlag. Det är ju uppenbart,
att då de belopp, varmed dylika konfiskerade varor skulle ersättas,
skulle bestämmas i Ryssland, det huvudsakligen blir de ryska
synpunkterna, som bli de avgörande.

Det är säkerligen icke utan skäl, som man har påpekat olikheterna
i de svenska och de ryska förhållandena. I flera av de artiklar,
som återfinnas i det svenska avtalet, talas det om rättigheterna för
ryssar inför svenska domstolar och för svenskar inför ryska domstolar,
d. v. s. att de skola ha rätt att på samma sätt, som landets
egna inbyggare föra sin talan. Jag tvivlar icke ett ögonblick på
att varje ryss skulle inför svensk domstol få ut sin rätt, och får han
inte det i första instans, så finnes ju två och ibland tre högre
instanser. Men då man tar i betraktande det ryska domstolsväsendet
för närvarande och hur dessa domstolar tillsättas, betvivlar jag, att någon
verklig utredning och några verkliga sakskäl där få tala. Det är
icke många dagar sedan vi här i tidningarna läste, att en rysk domstol
dömt åtskilliga ryska medborgare till döden, därför att de sökt
hindra användandet av kyrkans egendom för regeringens vanliga utgifter.
och att såsom ordförande i den rätt, som hade dömt, satt en
före detta matros. Jag undrar, hur säker en svensk skulle känna
sig, om hans ekonomiska förhållanden skulle avgöras av en dylik
domstol i Ryssland.

Nu tror jag, att det ifrån de svenska näringsidkarnas sida varit
ett allmänt önskemål att komma till ett lyckligare och lämpligare
avfattat avtal med Ryssland, då nämligen ryssarna förklarat, att de
icke längre kunna nöja sig med Krassinavtalet. Men då detta avtal
är så avfattat, att det skulle antingen antagas i sin helhet eller
förkastas, har det varit uteslutet för utskottet att göra de jämkningar
och förslag i dess olika paragrafer, som kunna anses lämpliga eller
nödvändiga. I avtalet finnes även en bestämmelse om att om svenskar
resa till Ryssland och de skulle vilja resa tillbaka, få de taga
med sig de nödvändiga hushållsartiklarna. Man har icke varit på det
klara inom utskottet vad som avsetts med hushållsartiklar, om det
var vad en enda person med nödvändighet behövde eller om all deras
egendom, som bestod av möbler och husgeråd, skulle få medföras. Men
vad man var alldeles på det klara med, det var, att man inte finge taga
med sig tillbaka till Sverige sådana varor, som t. ex. en svensk fört
med sig eller låtit försända till Ryssland i och för försäljning där,
och jag undrar då, hur det skulle vara möjligt för eu svensk ägare
av dylika varor att få ut sin rätt, i händelse avtalet skulle bli uppsagt
och han på grund därav skulle vara tvungen att bege sig hem
till sitt land igen inom den föreskrivna korta tiden.

Nu har här talats om, att i utskottet hörts en mångfald representanter
för såväl den svensk-ryska föreningen som för näringsidkarna
i landet. Såvitt jag kunnat riktigt fatta de uttalanden, som gjorts
där — och jag bär varit närvarande vid de allra flesta sammanträdena
— ha endast två personer uttalat, att de för sin del skulle anse

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

Nr 48. 86

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. det för oss vara någon fördel förenat med att antaga detta avtal, unavUd^mdlan
^er ^et samtliga Övriga inför utskottet inkallade personer för sin
Sverige del ha förklarat, att de icke ansåge det vara någon fördel med det.
ock Ryssland. Och en hel del ha ansett, att det skulle vara en stor olycka, om det
(Forte.) antoges. Det kanske inte kan anmärkas på, att jag säger, att de två
personerna, som talat för avtalet och påpekat de fördelar, som skulle
uppstå genom dess ingående, båda tillhörde det s. k. rysk-svenska,
konsortiet här. En av dessa personer var dock, när man för honom
påvisade, att det var så mycket politiska frågor intagna i detta avtal,
nog ärlig att framhålla, att det var självklart, att Ryssland använde
sig av alla tillfällen, då avtal i handelsavseende träffades, att även
skaffa sig bättre och bättre politiska villkor för att slutligen komma
fram till ett erkännande de jure; under det att den andra personen,
tillhörande samma grupp, svarade så, som herr Edén här förut relaterat.
Enligt mina anteckningar medgav han, att för närvarande och
tills vidare var det för allvarligt både att personligen resa till Ryssland
och att där nedlägga kapital, utan man finge tills vidare ställa
sig avvaktande. Det är inte att undra på, att en del av de personer,
som yttrat sig i utskottet, gjorde detta mycket försiktigt och i mycket
väl valda ordalag. Att detta verkligen var av behovet påkallat,
det framgår alltför tydligt av herr Kilboms för några timmar sedan
hållna anförande. Jag skall be att för min del få inlägga en bestämd
protest mot hans tillvägagångssätt att inte endast nämna vad olika
personer yttrat i utskottet utan även personernas namn. Det är en
allmän kutym och en god kutym — om det inte rent av står i överensstämmelse
med gällande bestämmelser för riksdagsarbetet, vilket
jag icke känner till, men jag har förmodat, att så är förhållandet —
att ingå namn å i utskott hörda personer här få nämnas. Och åtminstone
jag för min del är mycket glad över att, då jag i utskottet
vid ett tillfälle relaterade vad en framstående industrimän i flera personers
närvaro hade talat om för mig om de förhållanden, som förelegat,
då han försökte träffa ett avtal med sovjetregeringen om drivande
av verksamhet i Ryssland, jag inte i det sammanhanget nämnde
några namn, vilket berodde därpå, att jag med den sammansättning
utskottet hade, icke ansåg det lämpligt. Det får ju emellertid
stå för herr Kilboms egen räkning vad han i det avseendet brutit
mot god sed.

Den senaste ärade talaren på Stockholmsbänken påpekade, att en
person, som nyligen kommit tillbaka från Ryssland, inför utskottet
hade uttalat, att det fanns stora möjligheter att driva verksamhet där
och att han därvidlag särskilt fäst sig vid tegelbruksdrift och torvfabrikation.
Ja, det är riktigt, att han sade ungefär så. Men han
sade också någonting mer, och jag tycker, att rättvisan borde ha
krävt, att herr Johanson omnämnt även detta. Han sade nämligen,
att proviantförhållandena för närvarande i Ryssland lägga hinder i
vägen för samlande av större arbetarmassor på ett ställe, i det arbetarna
i så fall måste få vara fria två dagar av tre för att anskaffa
mat och till följd därav endast kunna arbeta två dagar i veckan. Under
de övriga dagarna måste de gå långa sträckor från storstäderna

Onsdagen den 31 maj, e. m.

H7 Nr 48.

ut på landsbygden dels för att äta sig mätta och dels för att föra An9-mat med sig tillbaka till staden. Det iir uppenbart, att detta förhål- aviaTmdlan
lande tydligt visar omöjligheten av att under nuvarande förhållanden Sverige
på ett rationellt sätt bedriva fabrikation i Ryssland. Samma person och Ryssland.
påpekade dessutom, att vi hade haft en guldperiod och att vi nu gå (Forts.)
emot en kortkreditsperiod och därefter mot en långkreditsperiod. Jag
undrar, om detta icke betyder, att såväl Sveriges som andra länders
hittillsvarande affärsförbindelser med Ryssland komma att betydligt
inskränkas, av det skälet nämligen, att Ryssland för närvarande
saknar åtminstone något betydande återstående belopp av guld och
det dessutom är ett faktum, att Ryssland icke lyckats att till exporthamnarna
framföra något nämnvärt av sina förnämsta råvaror, t. ex.
hampa, lin och dylikt, för vilka varor det nog eljest finns marknad
i världen. Samma person sade även, herr Johanson, att han icke ansåg,
att man borde riskera nya pengar eller värden. Men han ansåg
däremot, att man kunde sälja varor, som voro tillverkade speciellt
för Ryssland, då han förmenade, att dessa varor ändå icke skulle
kunna försäljas på andra marknader.

Jag erinrade nyss i fråga om sovjetregeringens uppfyllande av
sina förpliktelser till den svenska regeringen om konsulatbyggnaden
i Moskva och ambassadbyggnaden i Retrograd. Det har inför utskottet
av en av ledarna för en av vårt lands största exportindustrier, som
förut haft mycket stor marknad i Ryssland, även påpekats, att detta
företag hade träffat avtal med sovjetregeringen i Moskva om inköp
av ett mycket stort antal specialmaskiner för lantbruket och att överenskommelsen
var, att betalning skulle ske genom ställande av rembours
i bank i Stockholm före varans avskeppning. Han meddelade,
att alla dessa maskiner voro tillverkade och lågo färdiga för export
till Ryssland men att sovjetregeringen aldrig öppnade den rembours,
som den utfäst sig till vid kontraktets underskrivande. Samtliga utskottets
ledamöter veta, att så är förhållandet.

Herr Engberg har förut i dag talat om för oss, huru i Sovjetryssland
det ena dekretet avlöser det andra. Det är ju det sätt, på
vilket man där för närvarande stiftar lagar. Man utfärdar ett dekret
i dag och ett annat i morgon, och det är verkligen svårt att hålla
reda på alla dessa förordningar, framför allt för utlänningar, men
säkerligen även för de fabriksidkare och köpmän, som driva fabrikation
eller sälja varor i Ryssland. Bland de handlingar, som varit
tillgängliga för utskottet, finns även ett meddelande om att sovjetregeringen
den 20 november 1920 utfärdade ett dekret att nationaliseringen
av fabriker, med undantag för de allra största, gruvor och
dylikt, skulle upphöra. Det var då en fransk maskinfabrik, vars
egendom ännu icke blivit nationaliserad, som ville begagna sig av detta
dekret och sålunda hos sovjetregeringen anhöll att även formellt
och på ett klart sätt återfå sin egendom. Detta skedde i början av
år 1921. Men vad inträffade då? Jo, då begagnade man tillfället
att nationalisera även den egendomen. Hur skall man kunna lita på
de dekret, som utfärdas i Ryssland, då man förfar på det sättet?

Härtill kommer, att man här talar om Ryssland och den ryska

Nr 48. 88

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

marknaden, såsom om detta land befunne sig i fullt ordnade förhållanden.
Så är det dock icke. Ty osäkerhet, fattigdom och nöd råda
över hela landet. De flesta ryssars huvudsakliga åtrå för närvarande
är faktiskt att skaffa sig'' mat för dagen eller för de närmast kommande
dagarna, och man är tacksam, om man kan göra detta. Det
är ingen nämnvärd produktion för närvarande ens vid de ryska fabrikerna.
Det har sagts t. o. m. av en ryss, som för kort tid tillbaka
höll ett föredrag bär i Stockholm, till vilket även utskottets ledamöter
voro inbjudna, att inom vissa branscher är produktionen ännu icke
uppe i mer än 4 eller 5 procent av den produktion, som vid samma
fabriker framställdes före kriget. Jag har själv varit med om att
både sälja varor till Ryssland och köpa därifrån såväl före krisens
inträde som sedan sovjetmakten kom till. Och jag har icke, lika litet
som någon annan vare sig handelsfirma eller industrifirma, i och för
sig någonting emot att fortfarande sälja till Ryssland. Men mina
erfarenheter äro sådana, att jag för min del icke, förrän andra förhållanden
inträtt i Ryssland, vill vara med om att sälja fler varor dit på
andra villkor än att full säkerhet för betalningen ställes i Sverige innan
varorna skickas, och jag vill icke heller vara med om att köpa
liera varor från Ryssland, förrän varorna befinna sig i Sverige. Jag
skulle kunna andraga åtskilliga detaljer, som skulle kunna övertyga
herrarna om att det verkligen är vanskligt att göra affärer med Ryssland
för närvarande. Men det skulle taga alltför lång tid. Jag vill
emellertid för min del icke tillråda någon att från Sverige gorå affärer
med Ryssland på andra villkor än jag nyss angav. Det är förenat
med alltför stor risk.

Herr Kilbom bär i dag —och sedan har herr Johanson varit inne
på samma tema — påstått, att vi skulle tillföra Sverige betydande
ytterligare beställningar, om detta avtal godkändes av riksdagen, och
att vi också därigenom skulle kunna betydligt minska den rådande
arbetslösheten. Om så skulle vara förhållandet, så anser jag,
att vi borde taga i allvarligt övervägande, huruvida vi icke, trots de
många otrevliga bestämmelser som finnas i avtalet, nu borde acceptera
^detsamma. Men, mina herrar, så är icke förhållandet. För min
del åtminstone är jag övertygad om, att arbetslösheten icke kommer
att röna något nämnvärt inflytande av, om detta avtal accepteras av
riksdagen eller icke. Man får nog börja i Ryssland, så förfaret som
allt där är, på samma sätt som de första nybyggarna gjorde förr i vilda
västern. De behov, som förut funnits av mera förarbetade varor,
maskinella anordningar och dylikt, av sanitära anordningar och sådant,
som varit till människornas så att säga komfort, trevnad och
välbefinnande, dem får man nog under en mansålder se bort ifrån.
Jag tror, att vad Rs^ssland under den närmaste tiden och ganska lång
tid framåt kommer att behöva är huvudsakligen mycket primitiva
lantbruksredskap. Man kommer no g inte att inom en överskådlig
framtid — såsom det stod i en tidning här för kort tid sedan — elektrifiera
lantbruket. Jag tror, att de bönder, som förut haft hundratals
hästar och nu icke ha tio, få vara tacksamma, om de ens ha något
dragdjur.

Ouidagen den 31 maj, e. m.

89 Nr 48.

Hur ha förhållandena kunnat bli sådana i Ryssland? Jo, det är Anor
klart, att det är därför, att man suspenderat äganderätten och bestäm- Pl^ltmina-rl
manderätten över vad var och en själv tidigare fick förfoga över. ""sverige ”
Detta gör, att lantbrukarna inte producera mer mat än de själva bo- och Jiyssland.
höva, >då de veta, att man inom kort kan börja på samma sätt som man (Korts.)
gjorde för icke så länge sedan, nämligen att utan ersättning taga
ifrån lantmännen deras produkter för att använda dem till stadsbefolkningens
bästa.

Vad jag vill säga är, att affärer, såvitt jag förstår, mycket val
kunna göras med Ryssland fortfarande på samma sätt som hittills,
nämligen om de vilja betala varorna kontant eller ställa fullgod säkerhet.
Då stå vi med största nöje till tjänst med såväl offerter som
varuleveranser. Det finns ingenting, som näringsidkarna och framför
allt de, som tidigare idkat affärer på Ryssland, hellre önska än
att åter komma i förbindelse med sina gamla hus i Ryssland. Men
för närvarande kan man inte göra det. Ty all utrikeshandel är nationaliserad.
Man får icke lov att stå i förbindelse med sina gamla ryska
affärsvänner. Man får inte lov att skicka varor utan att de skola gå
genom detta centralställe.

Vidare påpekades bär i dag av en talare, jag tror det var herr
Kilbom, att om svenska staten på den tid, då man underhandlade om
Krassinavta.let, hade velat låna Ryssland 400 miljoner kronor så skulle
Ryssland vid det tillfället även velat erkänna de föregående skulderna
å 600 miljoner. Ja, jag får säga, att från affärssynpunkt sett
är det ett mycket märkvärdigt anspråk. Jag undrar, vilken borgenär
som gent emot gäldenären skulle vara till freds med att, mot att
gäldenären erkände en tidigare skuld, låna honom ytterligare 2/s av
det gamla fordringsbeloppet. Jag tror, att varenda gäldenär blankt
skulle skriva under någonting sådant. Men om borgenären sedan
fick ut vare sig sin gamla eller sin nya fordran, det fick bli en annan
sak. Så är det nog här också.

Man kan lika litet i Ryssland som i något annat land framtrolla
ekonomiska värden. De ekonomiska värdena komma fram genom arbetsamhet
och genom organisation, och framför allt kommer det an
på, hur landets lagar äro, hur de uppmuntra till arbetsamhet och sparsamhet.
Och det är i sanning icke uppmuntrande i det avseendet för
närvarande i Ryssland, även om jag medger, att man, såsom herr Engberg
riktigt angav, ändrat kurs. Men jag tror, att man får taga steget
fullt ut. Jag tror, att man framför allt får till såväl inlandet som
utlandet återlämna vad man med orätt tagit, visserligen genom lagstiftning,
som man kallar det, nämligen genom dessa dekret, utfärdade
ofta av en enda person men i de flesta fall kanske av en liten
klick av personer. Annars blir det nog ingen reda där.

Här har påpekats, att man trodde, att det skulle bliva bättre
resultat i Haag än i Genua. Ja, det är mycket möjligt, att så blir
förhållandet, men såvitt jag förstår saken riktigt, blir resultatet i
Haag icke annorlunda än det i Genua, såvida icke Ryssland vill
intaga en annan ståndpunkt med avseende å nationalisering av
egendom och i fråga om äganderätten, såvida de inte komma att göra

Nr 48. 90

Oasdagen den 31 maj, e. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

det antingen vid början av förhandlingarna i Haag eller under
dessa förhandlingar. Ty för min del tror jag icke, att de civiliserade
stater, vilka komma att möta Ryssland i och för underhandlingar,
komma att ge med sdg på den punkten.

Amiral Lindman har redan i dag talat om den jämförelsevis
obetydliga skillnad, som i Genua fanns mellan Lloyd Georges
ståndpunkt och Barthous, d. v. s. den franska och den engelska.
Ehuru jag för min del helst skulle se, att alla stater, även England,
intoge samma bestämda ståndpunkt som Frankrike i avseende
å äganderätten, kan jag icke underlåta påpeka, att Lloyd
George hittills formulerat sitt avsteg från denna ståndpunkt på det
sättet, att han sagt, att ryssarna skola antingen lämna tillbaka
egendomen eller lämna fullt värde för den eller också lämna besittningsrätt,
som i värde är likställd med äganderätten. Huru en besittningsrätt
eller koncession skall se ut för att vara jämställd med
äganderätt, förstår åtminstone inte jag. Ty hur fördelaktig den
än är, blir den dock enligt mitt förmenande sämre än äganderätten.
Jag tror dock icke, att ståndpunkterna äro så olika, och ej heller
tror jag, att det är så säkert, att Lloyd George har majoritet i England
för sin ståndpunkt. Jag tror då förr, att engelsmännen i stort
sett hava samma mening som fransmännen. Vad amerikanarna beträffar
skulle jag dåligt känna detta folk, om jag icke vore bestämt
övertygad om, att, även om alla andra nationer ge efter i denna
fråga, Amerika och den amerikanska såväl senaten som kongressen
sannerligen icke skola giva efter på den punkten. Äganderätten
innebär något, som de sätta mycket högt i det landet.

Här har sagts så mycket i denna fråga, att det icke är mycket
att tillägga. Jag vill därför nu endast med bestämdhet hävda, att
vad som anförts av herr Edén och av herr Lindman med avseende
å de uppgifter, som äro lämnade i utskottet, är med verkliga förhållandet
överensstämmande. Och såvitt jag kan tolka uttalandena
riktigt, även om de äro försiktigt formulerade, hava uppgifterna
utan undantag gått ut på, att det är till ingen nytta att försöka
resa till Ryssland och där starta någon fabrik för närvarande för
svensk firmas räkning. Likaledes är det ingenting att gorå i stort
sett med ytterligare försäljning till Ryssland, förrän andra förhållanden
inträtt i det landet.

Herr talman, med vad jag här sagt ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan och avslag å den kungl. propositionen.

Herr Lithander: Herr talman! Herr statsrådet och chefen

för handelsdepartementet riktade i förmiddags en vädjan till kammaren,
att den skulle antaga det föreliggande förslaget, och hänvisade
då bl. a. till att England antagit ett liknande handelsfördrag.
Amiral Lindman har redan påvisat, hurusom det nu framlagda
svenska avtalet går vida utöver vad England tagit. Det engelska
avtalet är rätt och slätt ett handelsavtal och ingenting annat.
Det kan kanske intressera kammaren höra, till vilken uppfattning
Sir Robert Home kommit, den man som å Englands vägnar under -

Onsilnge» den 31 maj, e. in.

91 Nr 48.

tock na/t detta avtal. Sedan detta avtal ägt någon tids bestånd, ut- refi^närt
talade lian, efter ett referat i »Times», pa ett möte i Glasgow, »att £v(al meHan
avtalet både blivit verkningslöst dels på grund av den ryska liun- Sverige
gersnöden och dels på den grund, att ytterlighetsmannan i Ryss- och Ryssland.
land ha funnit det mera maktpåliggande att använda sitt guld på (Forts.)
propaganda än att byta ut det mot varor, som landet behöver».

Han tilläde: »Afl. sända varor till Ryssland är att skänka bort
dem, och vi äro icke i det läget, att vi kunna giva presenter.» Detta
kan ju vara av vikt för oss att observera i det ögonblick det hänvisas
till England som ett föredöme.

Herr Kilbom sade i förmiddags att det gått ifrån oss order
på viss järnmanufaktur för 15 miljoner kronor, och att de hade
gått till England i stället. Jag undrar, om icke dessa beställningar
äro sådana poster, för vilka leverantören icke fått betalt. Mycket
av denne talares yttrande tyder på, att så är fallet. Man. har
vunnit erfarenheter. Jag vill då fråga er, mina herrar, om vi icke.,
som land betraktat, på det hela taget gjorde en god affär, när vi
läto den ordern gå ifrån oss och till England.

En stor norsk affärsman, som under eu människoålder verkat
i Ryssland, har sänt sin regering en framställning så lydande:

»Vet icke den norska regeringen, att den genom ett avtal främjar
handeln med rövat gods? Mitt sågverk och min trälast i Ryssland
ha fråntagits mig av sovjetregeringen. Någon ersättning. för detta
rov har jag icke mottagit. Och när mina varor komma till Norge,
skola de ''njuta den .immunitet, som enligt folkrätten tillkommer vänskapligt
sinnade regeringars egendom''. Jag har därigenom berövats
den rätt, som jag eljest enligt norsk lag skulle, haft att lägga
beslag på dessa varor. Denna lag upphäver regeringen nu ^i ett
handelsavtal.» Det är nu i alla fall rätt märkvärdigt, att sådana
ord skola kunna riktas gent emot ett avtal sådant som det, man nu
förelägger oss till antagande.

Jag skall också be att få fästa kammarens uppmärksamhet på
vad en framstående kännare av såväl svensk industri som Ryssland
har att säga om saken. Det heter i en skrivelse till en av riksdagens
ledamöter helt kort följande: »För 50 år sedan blev jag disponent och
omsider ordförande i styrelsen för ett större industriellt, svenskt .företag,
som då inlåtit sig i ganska betydande affärsförbindelser inom
Ryssland. Det var endast genom att iakttaga den mest rigorösa
försiktighet i affärernas handhavande, som vi ansågo oss vara på den
säkra sidan och vågade inlåta oss på ytterligare transaktioner i det
landet. Sålunda fordrade vi som regel likvid vare sig förskott
eller vid uppvisandet av konossementet å våra varor, eller åtminstone
innan de betingade varorna finge av vårt ombud överlämnas till de
ryska köparna. Många svenska leverantörer,.som ej iakttogo lånande
försiktighetsmått, fingo bittert ångra sin lättrogenhet. Vid
nyssnämnda tidpunkt var dock Ryssland ett slags rättssamhälle med
lagenliga institutioner och domstolar, om ock långsamt fungerande,
men huru skall man numera kunna göra sin rätt gällande, då varken
svenska staten eller långt mäktigare stater förmå göra det.» — Man

Nr 48.

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forte.)

vill locka oss in i, giva oss anledning att gå in i företag,, som avvika
just ifrån den försiktighet, som här gör sig gällande, och gå in på de
linjer, som förut, även med bättre förhållanden i Ryssland, förorsakade
svenska industrier och svenska köpmän avsevärda förluster.

Hans excellens statsministern yttrade, att han förstår tvekan om
ett omedelbart resultat, men han förstår inte, att man icke ens
vill försöka. Ja, det är nog icke försöket, som man är rädd för. Vi
vilja nog gärna försöka litet var av oss, de som representera exporten
på Ryssland, men göra det först sedan det blivit andra och bättre
förhållanden rådande; risken är eljest för stor. Jag vill nu också
understryka, att det är säkerligen ingen, vare sig i denna kammare
eller i medkammaren eller över huvud taget i hela vårt land, som inte
gärna gör avtal med verkliga representanter med det stora ryska folket.
Men det är det vi reagerat mot, att de som nu lägga fram förslaget
ej hava kommit till makten på grund av allmänna val. Det har
icke använts en enda valsedel för att få fram den rådande regimen,
och jag kan icke neka till, att det förvånar mig, att en regering, för
vilken det allra heligaste i avseende å trosbekännelse är, att makt
skall vara grundad på allmänt förtroende lika för alla, nu har blivit
målsman för en åtgärd, som, om den går igenom, i alla fall stärker
makten av någonting, som är i diametral motsats till vad den regeringens
medlemmar anse vara riktigt och rätt. För mig står det som en
fullkomlig gåta, att något sådant kan äga rum. Jag tror, att om
regeringsledamöterna tänka tanken till slut, tänka efter vart det
leder hän, de säkerligen ur den synpunkten skola komma att taga
avstånd från förslaget, såsom vi, vilka äro representanter för industri.
handel och näringar, gjort, därför att vi anse, att man är ute i
alltför ovissa förhållanden.

Hans excellens herr statsministern sade också, att man skall
icke tillmäta försiktigheten hos svenska affärsmän avgörande betydelse.
Jag skulle vilja säga, att det är just vad man bör göra. Vi
skola gå försiktigt, fram och gå försiktigare fram i vår export dit,
där det råder så ovissa förhållanden, än vad vi behöva göra i handeln
med andra länder.

Herr handelsministern sade. att rysslandssvenskarnas tankar
kretsa endast runt omkring det förflutna, och att rysslandssvenskarna
se tillbaka på det förgångna. Ja, mina damer och herrar, är det
att undra på, om hos dessa, personer, som tillbragt hela sitt liv i
Ryssland, förlorat allt vad de äga, därtill förlorat understundom familj,
tankarna kretsa tillbaka till det som de förlorat och att de
väja för att vara .med om anordningar, där man förbiser att skänka
dem tillbaka åtminstone det materiella, som för dem gått förlorat.
Det är nog inte så, som herr handelsministern menade, att hos dessa
personer skulle förefinnas en viss jalousi, därför att andra få fotfäste
därute. Med den kännedom jag har om rysslandssvenskarna tror jag
inte, att det skall göra sig gällande någon jalousi hos dem, om det
skulle lyckas för andra att vinna framgång i Ryssland. Fältet är
där stort, och det finns rum för många. Men jag tror i stället, att
de komma att hava medkänsla för dem, som obekanta med de rådande

Onsdagen den 31 maj, e. in.

93 Nr 48.

förhållandena fara dit ut och där få göra samma rön som de själva f(^inärt
gjort. Det är inga fördomar härvidlag, som det står i reservationen. av[al meuan

Herr handelsministern yttrade, att beställningar komme att pla- Sverige
ceras i länder, som hava avtal, som det här nu föreslagna. Det är och Ryssland.
möjligt, det känner jag inte. Men ha de. som verkställt sådana be- (Förbi.)
ställningar, fått betalt och få de betalt? Det är väl det, som det huvudsakligen
här rör sig om. Vad som hittills skickats till Hyssland,
det har varit i mycket stor utsträckning produkter av ryssarnas
egna verk här.

Herr Engberg yttrade, att genom isoleringen från Västeuropa
förstöring av värden ägt rum i Ryssland. Det är nu inte isoleringen,
som varit det väsentliga därvidlag, utan den regim, som åstadkommit
frånvaron av ordning och stadga och allt det som över huvud taget
varit betecknande för det nuvarande. Det är den som är anledningen
till det ödesdigra resultatet.

Herr Engberg sade, att man måste skapa sådana förhållanden,
att enskilda svenska firmor kunna avsätta varor. Men med nuvarande
missförhållanden går det helt enkelt icke längre att driva den
satsen.

Han visade vidare på, att det i Ryssland finns naturrikedomar
och råvarulager. Jag skall då bara erinra om, att svenska tillverkare
ha haft råvarulager där liggande, som de betalt, inköpta för
länge sedan för över 10 å 15 miljoner kronor. Och de
ha haft den allra största svårighet att kunna få dem tillbaka. År
det någonting, som lockar till att lägga ned nya pengar för att göra
samma erfarenheter?

Jag förstår herr Erikssons i Grängesberg omvårdnad om arbetarna,
och jag respekterar den. Han ser i detta avtal en möjlighet att
öka deras arbetstillfällen. Men jag skulle vilja peka för honom på
det att för det första är det en sådan liten del av den svenska exporten
(cirka 3 ä 4 %), som det rör sig om på Ryssland, och för det
andra att om han vill verkligen få fram huvudmålet, nämligen att
giva arbete åt arbetarna, så måste han stödja de förslag, som komma
undan för undan för att bevara hemmamarknaden åt oss själva.

Då vinna vi vida mer än vi kunna vinna under nuvarande ovissa
förhållanden i Ryssland.

Jag vill till sist, herr talman, uttrycka den förhoppningen, att
regeringen skall låta sig angeläget vara att komma fram med ett
nytt förslag, där vi icke giva vika på den punkt, som rör rysslandssvenskarnas
fordringar. Vi kunna icke gå till avtal med Ryssland
med mindre än att den punkten i första linjen är klarerad. Ty vi
kunna få arbeta här under decennier, innan vi lyckas återförvärva
åt Sverige vad som är svensk egendom i Ryssland och som utan regeringens
åtgärder är kanske för alltid förlorat.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr L ii b e c k: Jag föreställer mig, att kammaren nu kanske
kan vara tämligen tillfredsställd med den argumentering, som förts i
denna fråga. Men jag ber likaväl, då jag haft tillfälle att deltaga

Nr 48. 94

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland
(Forts.)

i utskottsarbetet och där dragit något strå till stacken, att få anföra
några synpunkter i denna fråga.

Man har väl litet var av den debatt som förts i dag fått det in•
trycket, att det är icke så mycket ett handelsavtal vi resonera om,
utan att detta avtal har till mycket väsentlig del en politisk bakgrund.
Det är därvid mycket ömtåliga politiska förhållanden, som spela in
vid avgörandet. Det har väl knappast från någon sida här uttalats
annat, än att man önskar goda kommersiella förhållanden till Ryssland,
ehuru meningarna synas gå så skarpt isär. Den huvudfråga,
som i dag uppställer sig, är, så vitt jag kan finna, den: skola vi
nu i dag klämma till med just det handelsavtal, som här föreligger,
eller böra vi ur landets synpunkt vänta och se? Förlora vi på att
vänta? Jag skall icke inlåta mig på detaljer. De äro tillräckligt
berörda. Jag vill i det fallet endast säga, att vi, som arbetat i det
s. k. ryska utskottet, ha nog icke kunnat göra annat än att samla de
intryck, vi fått av uttalanden från olika håll, från dem, som äro mera
sakkunniga i detta ärende än vi. Jag inräknar då också herr Kilbom.
Och vi samlade oss så en uppfattning av frågan, om det var
klokt att taga eller icke taga detta avtal. Jag skall nu i största
korthet nämna de skäl, som för mig varit bestämmande, då det gällt
mitt ståndpunktstagande till saken.

Utskottet uttalar bär på ett ställe — kanhända det har blivit
åberopat förut under debatten — att »då utskottet sålunda för riksdagen
framlägger det resultat, vartill utskottet kommit beträffande
denna fråga, vill utskottet därmed förena ett uttalande av den förhoppning,
att de fortsatta internationella förhandlingar, som äro beslutna,
inom kort måtte skapa sådana förutsättningar för samarbetet
mellan Sverige och Ryssland, att en uppgörelse på tillfredsställande
grunder kan träffas». Och därmed sammanhänger sålunda den frågan,
huruvida vi skola vänta på Haag eller icke vänta på Haag. Då
jag tror, att vi böra vänta på Haag, så är det därför, att jag icke kan
se, att vi förlora någonting på att göra det; vi ha tvärtom åtskilliga
anledningar att först vänta på Haag. Detta beror helt enkelt därpå,
att det ryska återuppbyggandet, så vitt jag kan se, måste ske inifrån
i vida större omfattning än man föreställer sig när man hör de åsikter,
som uttalas från vissa håll. Men man måste likvisst komma ihåg,
att Rysslands näringsliv i det störa hela är jordbruk. Det lär utgöra
90 % av Rysslands näringsliv enligt vad som från sakkunnigt håll
visats.

En annan fråga är den inre ordningen och rättssäkerheten i
Ryssland. Herrarna ha nog fått litet var anledning att tänka sig in
i den saken på grund av en artikel i en tysk tidskrift, som blivit utdelad
i kammaren och där en man, som, hur man än bedömer hans
antecedentia, har, tror jag man kan säga, en intim kännedom om de
ryska förhållandena, uttalar följande —- jag översätter det fritt från
tyskan: »Säkerhetsåtgärder äro nödvändiga icke mot det ryska folket,
utan mot sovjetregimen. All tillförsäkran om handelsfrihet, om
förvärvsfrihet, om skydd för egendom och person etc. blir tom luft,
så länge självförhärligandet och godtycket hos de särskilda sovjet -

Onsdagen den 31 maj, e. m.

95 Nr 48.

organisationerna och sov,jetämbetsmännen bli bestående. Att bär Ang.
bringa ordning är en uppgift för centralregeringen. Det är ingen författningsfråga;
det är en maktfråga. Först sedan regeringen i prak- Sverige
tiken har visat, att den kan skaffa ordning i de egna leden, kan man och Ryssland.
förlita sig på sovjetregeringen.» Jag har med detta icke på något (Forte.)
sätt velat inlåta mig på något bedömande av hurudana för närvarande
de inre förhållandena i Ryssland äro. Men jag har fått den ganska
starka uppfattningen från utskottsarbetet — och trodde den delades
på de mest skilda båll — att de inre förhållandena i Ryssland,
även sett ur sovjetregimens synpunkt, lämna mycket övrigt att önska.

I mångt och mycket är det föreliggande avtalet otillfredsställande,
och vi anse oss kunna se tiden något an utan risk för våra svenska
intressen.

Till sist skall jag också be att i allra största korthet få vända
mig mot herr Johanson i Stockholm med anledning av det yttrande
han hade i frågan. Herr Johansons tankegång var, om jag uppfattade
riktigt, ungefär följande. Vårt lands organiserade arbetare vänta
för närvarande en lättnad genom ett avtal som detta, vilket bör ge
bättre resultat än det s. k. Krassinavtalet. Vidare säger herr Johanson,
att de stora beställningar, som ingåtts på grund av Krassinavtalet,
motivera dessa förväntningar från de organiserade arbetarnas
sida. Jag vet nu i förbigående icke, varför det enbart skall vara organiserade
arbetare, utan jag förmodar det gäller samtliga landets
arbetare. Jag skulle då vilja till herr Johanson ställa den samvetsfrågan:
är det enbart rena affärsavtal, som ingåtts under de senare
åren på grund av Krassinavtalet? Sådana avtal, som man till ömsesidig
kommersiell fördel vill ha till stånd. Herr Johanson yttrade
och belyste med siffror, hurusom Sverige har gynnats framför andra
nationer med beställningar från Ryssland. Då tillåter jag mig göra
den frågan: varför har detta skett? Varför har man överbetalat beställningar
i Sverige? Jag kan icke i detalj bedöma, huru detta gått
till, men det har kommit till mina öron från åtskilliga håll, att man
gjort beställningar från Sverige, ehuru man notoriskt skulle från annat
håll ha kunnat köpa varorna till väsentligt billigare pris, kanske
2, 3 gånger billigare. Jag frågar: Varför ha då dessa avtal träffats
med oss?

I det sammanhanget säges också, att om vi icke göra detta avtal
med Ryssland, så komma underbeställningarna för Nydqvist &

Holms lokleveranser att gå till Tyskland, och kanske förlora vi 20
miljoner om året. Men varför skulle dessa underbeställningar gå till
Tyskland? År det därför att det skulle bli billigare för Ryssland
att köpa dessa varor i Tyskland och att man kan tvinga Nydqvist &

Holm att köpa dessa varor i Tyskland? Jag tillåter mig bara att
ställa frågan.

När man så kommit fram till det läget, att våra arbetare bibringats
den föreställningen, att det för oss är av stor vikt, att dessa
arbeten få fortgå i Sverige — och jag erkänner, att vid första påseendet
så är förhållandet — då kör man fram med krav på ett nytt
avtal. Krassinavtalet räcker icke längre, utan det behövs ett nytt.

Nr 48. 96

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forte.)

Och då kommer politiken in i spelet. Jag röjer ingen hemlighet —
det har kanske sagts förut — om jag säger, att från detta avtal närstående
hall haf uttalats, att man fick komma ihåg, att vad som här
åsyftas är icke endast att köpa varor utan även att köpa politik. Jag
tillåter mig därför också framställa den frågan: vad menas med att
köpa politik i detta fall? För min del vill jag, så högt jag än skattar
möjligheten att få produktivt arbete i Sverige, erinra att det som
bekant finns affärer, som man icke gör.

Nu ha i dag herrar Vennerström och Kilbom försökt lyfta debatten
över partierna något, var och en på sitt sätt. Från herr Vennerströms
sida skedde det därigenom att han såsom sina auktoriteter
åberopade dels herr Vennersten, vars mycket energiska och omfattande
arbete i denna fråga vi alla väl känna, och dels doktor Hildebrand,
som ju också har bildat sig en självständig mening i denna fråga.
Herr Kilbom lyfter frågan över partierna genom att oväntat nog säga
att över de kommunistiska synpunkterna i denna fråga stod hänsynen
till. den svenska arbetarklassen. Det var något överraskande, att
herr Kilbom såg saken på det sättet, men det är väl en utvecklingslinje
detta, lika väl som när herr Engberg åberopade, att man i Ryssland
stod det parti, som jag tillhör, närmare än vad man stod herr
Kilbom. . Emellertid, vad som gagnar den svenska arbetarklassen är
enligt min uppfattning ingenting annat, än vad som gagnar landet.

Till sist vill jag säga, att jag för min del är mycket intresserad
av att Sverige åter må komma i goda kommersiella förbindelser med
Ryssland. Personligen har jag haft tillfälle att arbeta något i Ryssland
och har gjort det med glädje. Jag tror också mycket på svenska
industrimäns och kanske icke minst svenska ingenjörers möjligheter
att arbeta i Ryssland, där de helt visst ha en mycket stor mission
under någorlunda normala förhållanden, och jag hyser icke alls några
trånga fördomar, att man skall vänta för länge med att stiga in och
försöka sig på de möjligheter, som där kunna finnas. Men det måste
jag saga, att det skall ske på grundvalen utav ett avtal, som är byggt
på klara och öppna kommersiella grunder och som icke har någon
bismak av den politiska köpenskap, vilken, så vitt jag kan finna, ligger
som en mycket stark underström i det avtal riksdagen nu inbjudes
att deltaga i.

Jag kan, herr talman, på de skäl, som jag nu anfört, icke biträda
Kungl. Maj:ts förslag, utan nödgas yrka bifall till utskottets förslag.
Men jag vill samtidigt säga, att detta sker med utsträckt hand
till återupptagande av ett ordnat samarbete med Ryssland.

Herr N yl ander: Herr talman! J ag nödgas ännu en gång
begära ordet för att göra en replik till herr Vennerström. Men innan
jag det gör, vill jag framställa en fråga till herr Kilbom, en fråga
som jag glömde att till honom rikta på förmiddagen, nämligen huruvida
verkligen Krassinavtalet är uppsagt, vilket han påstod. Det
känner jag åtminstone icke till, och jag tror icke, att svenska regeringen
därom fått någon underrättelse. Det vore ytterst intressant
att få den frågan besvarad av herr Kilbom.

Onsdagen den 31 maj, e. m.

97 Nr 48.

Jag ber därefter att få övergå, som sagt, till att säga ett par ord
såsom replik till herr Veunerström, ehuru lian tyvärr icke tycks vara
här närvarande. Jag vill då börja med att uttala min stora tillfredsställelse
över att han verkligen synes läsa den tidning, för vilken jag
är redaktör, nämligen »Svensk export», och jag hoppas att så är fallet
i allmänhet här i kammaren; ekonomisk upplysning behöves nog
även i denna församling. Han invände mot mig, att vi i denna tidskrift
intagit en ledare av doktor Hildebrand, vilken talade för det föreliggande
avtalsförslaget. Ja, till herr Vennerström, som nu kommer
in i kammaren, ber jag få säga, att »Svensk export» kanske i motsats
till herr Vennerströms egen tidning med nöje tager in artiklar även
från personer, som ha en helt annan åsikt än tidningen. Det är vår
princip i »Svensk Export». Och jag vill i det sammanhanget påpeka,
att nä? doktor Hildebrand skrev sin artikel, så var det strax efter sedan
avtalet kommit fram, och då var det nog många som funderade,
huru de skulle ställa sig i denna fråga. Till dem, som allvarsamt
funderade på saken, hörde även jag. Men ju mer jag satte mig in i
saken och det svenska näringslivets önskningar, ju mer kom jag till
den uppfattning, i vilken jag slutligen hamnat, nämligen att jag måste
yrka avslag på förslaget.

Herr Vennerström åberopade som auktoritet mot min enkla person
direktör Vennersten, Stinnes m. fl. storheter. Jag vill säga det,
att jag vill naturligtvis icke på något sätt jämföra mig med dem. Men
jag vill understryka, vad jag redan förut sade, att sådana meddelanden,
som exempelvis herr Vennerström i kväll åberopade om vad Stinnes
både för planer i Ryssland, ha vi haft mycket gott om sedan 1 7»
år tillbaka. Men vill herr Vennerström svara mig på den frågan: Har
det blivit något av dessa koncessioner i Ryssland? På den frågan vill
jag ha svar. Det har såvitt jag vet icke blivit någonting bestämt av
på ett enda undantag när. Men jag är övertygad om, att om verkliga
möjligheter uppdyka, så komma även våra svenska företagare att
hålla sig framme.

En liknelse mellan Stinnes och mig kan ju lätt föra tanken till
att draga en liknelse mellan Lenin och herr Vennerström. Det tror
jag smäller lika högt.

Jag vill _ verkligen säga det att man bör med stor försiktighet
taga — och jag säger det särskilt till herr Vennerström, som anser
sig vara och verkligen är en representant för arbetarklassen — alla
dessa blänkare, som komma in i tidningarna om det ena och det andra
företaget i Ryssland. Ty annars kanske man vilseleder folk och drager
på sig ett ansvar, som sedan kanske icke är så lätt att stå för.

Herr Vennerström anförde vidare liksom herr Kilbom, att enligt
hans åsikt vi inom utskottsmajoriteten — ja, jag har ju icke äran att
tillhöra annat än suppleanterna •—■ hade undertryckt åsikter, framförda
från vissa näringsidkarehåll som enligt herr Vennerströms mening
voro för ett avtal. Jag vill säga vad jag förut sade att detta är
icke riktigt. _ Men jag vill tillägga det, att jag har för min del icke
inskränkt mig till att noggrant höra på vad de inför utskottet inkal Andra

hammarens protokoll 1922. Nr-i-8. 7

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland
(Forts.)

Nr 4a 98

Onsdagen den 31 maj e. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

lade näringsidkarna och representanterna för rysslandssveuskarna
sagt, utan jag har försökt att inom vidare kretsar göra mig underrättad
— och vederhäftigt underrättad —• om vad den allmänna uppfattningen
överhuvud taget är. Och jag ber i det sammanhanget, utan
att jag tror jag gör mig skyldig till någon indiskretion, att få hänvisa
till den utredning, som bl. a. från Exportföreningens sida är inlämnad
till utskottet.

Herr Yennerström påpekade vidare de möjligheter, som förelågo
för att erhålla koncessioner i Hyssland och nödvändigheten av att utredningar
gjordes från svenskt håll, så att vi icke bliva på något
sätt efter i den eventuella konkurrensen. Gentemot det vill jag ännu
en gång påpeka, att sådana undersökningar ha gjorts, men att de lett
till det resultatet, att under nu föreliggande förutsättningar intet
svenskt ansvarskännnade^företag ansett sig kunna gå in på dem. Jag
hoppas, att de förhandlingar, som kanske i visst fall pågå, skola leda
till, att garantier framkomma, som äro så tillfredsställande, att vederbörande
kunna gå in för dem.

Herr Vennerström visade på Tyskland och allt vad det gör och
att vi löpa den risken, att det landet kommer före oss. Ja, det är
ju möjligt att det i vissa fall kommer före, därför att Tyskland har
en större erfarenhet om Ryssland än vi ha. Men det landet använder
sig av fackmän, som känna Ryssland och som vad Sverige vidkommer
herrar Vennerström m. fl. vilja desavuera. För övrigt räcker nog
Ryssland till även för oss och om jag icke känner tyskarna fel, så se
de till, att de få betalt och reella fördelar. Men det vet jag icke om
vi ha några garantier för att vi få enligt detta avtal.

Herr Vennerström slöt sitt anförande med att säga, att om vi
icke sluta detta avtal nu, så räcka vi därmed en knuten näve till Ryssland.
Jag vill gentemot detta invända, att med den motivering, utskottet
har framlagt, och med de ord, som jag för min del har framfört,
är det i stället en utsträckt hand till förtroendefullt samarbete,
som vi till Ryssland framsträcka. Och den handen bör icke tillbakavisas.
Jag hoppas också, att så icke kommer att ske.

Herr K i 1 b o m: Herr talman! Jag ber om ursäkt att jag nödgas
besvära kammaren en gång till men det är ju så, att en stridbar
tupp får många rivna fjädrar, och då jag sannolikt betraktas som en
stridbar tupp, så anser man förmodligen också, att man givit mig
många rivna fjädrar. Jag känner mig emellertid icke ha fått några
sådana. Nu skall emellertid icke herr Winkler tro, att jag begärt ordet
för hans skull. Men då han frågar hur man skall kunna lita på
de män, som handla såsom hans exempel visar d. v. s. nationalisera en
fransk fabrik efter det att innehavaren av denna franska fabrik hemställt
hos vederbörande sovjetmyndigheter att få driva den, så vill
jag erinra herr Winkler om, att vid den tidpunkten då de ryska
sovjetmyndigheterna i Retrograd — jag är måhända litet mer detaljupplyst
än herr Winkler — nationaliserade den franska fabriken,
så befann sig Frankrike om icke formellt så dock reellt i krig med
Sovjetryssland. Och jag tror, att vilket land som helst under sådana

Onsdagen den 31 milj, e. in.

99 Nr 48.

förhållanden skulle ha nationaliserat denna franska fabrik, jas tror Ang.
t. o. in., att herr Winklers eget älsklingsland skulle ha gjort på lik- Pre^min"rt
nande sätt. _

Så talar herr Winkler om, att han vill visst icke vara med om och liysslund.
att sälja varor till Rj^ssland, förrän han får betalt, och han vill icke (Forts.l
heller köpa och betala förrän han har varorna här. Men det är ju
icke fråga om att just herr Winkler skall göra affärer nu. Det
skulle ju kunna tänkas, att man blott önskar det herr Winkler underlåter
att ställa hinder i vägen för andra, som vilja sälja varor dit.

Jag hörde herr Lithander häromdagen tala om Kungl. Maj ds
proposition om partihandel med rusdrycker. Ett stort bevismedel i
hans anförande var, att de franska vinfabrikerna, eller vad det var,
fingo icke sälja sprit här i landet. Ja, i dag kommer herr Lithander
och talar om,. att i Ryssland har icke använts en enda valsedel för att
skaffa. regeringen makten. Jag kan emellertid icke förstå, varför
herr Lithander är så inkonsekvent, varför han den ena dagen klandrar
förhållandena i ett land där icke någon valsedel använts och
den andra dagen till skyarna upphöjer ett land, där ej heller någon
valsedel använts. Ty, herr Lithander, för den maktregim, som finns
i Frankrike, har heller från början icke använts någon valsedel.

Vidare var det herr Liibeck, som jag skall be att få med användande
av hans egna ord gentemot herr Johanson i Stockholm ägna ett
par minuters samtal. Han talade om, att det var icke så mycket ett
handelsavtal detta, det gällde fastmer mycket ömtåliga politiska förhållanden.

Jag- ser, att herr Eden nu löper i väg sin vana trogen. Jag
undrar just, herr Liibeck, ni som ändå är styrelseledamot i ett av
vårt lands största med en viss bank lierade företag, vet icke ni, att
alla de affärsavtal, som ingås eller ingåtts efter kriget, tyvärr vill
jag tillägga -— jag hörde dock icke den reservationen från herr Liibecks
sida — till 90 % äro politiska och till 10 % affärsavtal.

Vidare talades här om av herr Edén, herr Liibeck och herr Nyländer,
naturligtvis, samt av en hel mängd andra, att de alla önska
förbindelser med Ryssland. Ja, det önska herrarna visst, det är icke
tvivel om den saken. En riksdagskamrat, som är äldre i församlingen,
talade om för mig en historia, som inträffat här för många
år sedan och som passar på herrarnas kasus. Det var också den
gången någon av de liberala talarna, som hade ordet, en professorsliberal.
Han hade hållit ett en och en halv timmes anförande, och när
han slutade hade någon sagt till en kamrat: kan du säga mig, vad
som blev kvar av detta; det blir knappast snömos. Jag kan icke
hjälpa, att jag har gjort den reflexionen vid varje tillfälle, då jag
hört herr Edens anföranden. Varje gång har han sagt: visst vilja vi
åstadkomma drägliga förhållanden för arrendatorer, visst vilja
vi skapa drägliga förhållanden för de arbetslösa och visst vilja
vi ha utmärkta förbindelser med Sovjetryssland. Men när någon
då säger: tag konsekvenserna — så blir svaret: men detta kunna vi
verkligen icke vara med om, kunna vi icke göra något annat. Herr
Engberg använde visst uttrycket de obotfärdigas förhinder. Jag

Nr 48. 100

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

undrar, om icke kammaren är beredd att tillämpa herr Engbergs uttryck
på professorsliberalismen, sådan den i detta som i många andra
fall framträtt.

Så ifrågasatte också herr Lubeck om det var klokt eller icke
att just nu taga avtalet? Och för att styrka, att det icke var klokt,
så .gjorde herr Lubeck nästan det olyckligaste, han kunde göra. Han
citerade nämligen ett uttalande av en tysk, ett uttalande som utdelats
här i kammaren. Men nog är det litet tråkigt, att samtidigt som detta
uttalande utdelas här i kammaren, så sluter tyska regeringen med
Hyssland ett avtal, som innebär ett dejureerkännande.

Så framställdes här också den frågan: varför skulle underbeställningar
på lokomotiv gå till Tyskland hädanefter? Herr Lubeck,
som jag respekterar mycket högt, vet mycket väl, att om man gör
ett avtal med två parter av vilka det ena är bättre och man är oförhindrad
att gynna den part som har detta bättre avtal, vilket är
fallet med Tyskland, så gör man naturligtvis det. Jag antar, att
detta har också det bankinstitut, där herr Lubeck har något att säga
till om, gjort mer än en gång.

Så talades här om, att det finnes affärer, som man köper för
dyrt, och det påmindes om att det var en stark politisk köpenskap
med detta avtal. Jag måste för mitt vidkommande -— egentligen vidkommer
det icke mig utan representanter för ett annat parti -—■ inlägga
en bestämd protest mot att det är någon politisk köpenskap
i hela denna historia. Jag har icke så länge varit med i det politiska
livet, men det vill jag säga, att då jag deltagit i behandlingen av denna
fråga, har jag hela tiden förvånat mig över den »renhet» i politiskt
avseende för att icke säga flathet, då det gällt att driva ett avtal igenom,
som vederbörande visat. Jag har många gånger inom mig själv
protesterat mot det sättet att företräda arbetarklassen i vårt land.
Det må gälla både som ursäkt och måhända också som något annat
för regeringspartiet.

Så talade herr Lubeck också om—- jag ber herr Lubeck personligen
om ursäkt — att han icke ville känna till någon fackföreningspolitik
i detta avtal. Alltså, inom parentes sagt, fackföreningspolitik
är det, för den händelse man vid fördelningen av vårt lands ekonomiska
möjligheter i första hand tager hänsyn till de hundra tusen
arbetslösa, som nu finnas, och i andra hand till, låt oss säga lindrigt
talat, andra intressen. Må min replik bli: jag vill heller icke känna
någon bankpolitik i detta avtal, och för den skull tillåter jag mig,
herr talman, yrka bifall till Kungl. Maj ds förslag.

Herr Nyländer frågade mig: är Krassinavtalet uppsagt? Jag
kan icke svara något annat, än vad jag sade på förmiddagen, att såvitt
jag känner, är Krassinavtalet uppsagt. Men för den händelse
det formaliter icke skulle vara det, så förefaller det mig från min
personliga utgångspunkt rätt naturligt, att det realiter till sina verkningar
kommer att sättas ur kraft, sedan riksdagen icke blott har
desavuerat de under två år uppbyggda vänskapliga förbindelserna
med ett grannland — ett grannland, som under dessa två år marsche -

Omdagen den 31 maj, e. in.

101 Nr 48.

rat med stormsteg in på det europeiska erkännandets mark — utan ..

till på köpet desavuerat^sin egen regering. _ _ Zial^lUn

Det framhölls också, att flera stora svenska företag erbjudits Sverige
koncessioner men att de icke kunna antaga dem, och följaktligen och Ryssland.
äro vi icke i efterhand. Jag undrar just, herr Nyländer, vad som är (Forts.)
orsaken till att exempelvis kullagerfabrikerna i Moskva icke kunna
taga koncessioner på sina verkstäder på platsen? Är det månne
bristande förmåga eller något annat? För övrigt har jag visst icke
sagt, att vi för närvarande befinna oss i efterhand utan att vi kunna
komma. Men jag vill säga herr Nyländer, att om vi för närvarande
icke äro i efterhand, så är det icke vare sig exportföreningens
eller andra halvofficiella eller officiella myndigheters förtjänst. Det
är andras förtjänst, och det kan måhända sägas, att det framför allt
är Litvinovs. Så pass klok och praktisk karl är väl också herr Nyländer
att han inser, att man icke kan uppträda och avslå detta avtal,
på sätt som från högerhåll rekommenderas, utan att sättas i efterhand,
samtidigt som, om också icke vederbörande länders regeringar, så i
alla fall mycket stora, för att icke säga bland de största finansgrupperna
i världen öppet och mindre öppet ha en kapplöpning att komma
in i Ryssland.

Det har här talats om ny förhandling, utan att klart säga ut
vad därmed menas. Vid ett annat tillfälle förklarade man, att om
detta avtal avslogs, så är regeringen oförhindrad —- den gången talades
icke alls om Haag på något sätt -—- att med utrikesnämnden
tillstånd sluta ett nytt avtal, ett »annat» avtal -—■ jag tror dock att
detta måste bli mycket sämre. Regeringen skulle alltså i detta fallet
ha rätt att omedelbart, sedan riksdagen fattat beslut, upptaga
nya förhandlingar om avtal. Är detta herrarnas på den kanten
mening? Det har skurit sig en liten smula där. Herr Nyländer har
— om med avsikt eller icke, lämnar jag därhän — uttalat ett
önskemål om nya förhandlingar, jag hoppas ärligt och icke platoniskt.
Herr Lindman förklarade däremot, att förr än efter Haag
kunde det icke bli tal om nya förhandlingar. Jag ber att få till
högern —- jag tror att liberalerna anse, att man bör upptaga förhandlingar
snarast —• ställa följande öppna och bestämda fråga: har
regeringen rätt att upptaga förhandlingar på nytt om ett avtal och
bör den göra det, därvid i någon mån tages hänsyn till den kritik som
här framförts? Den frågan önskar jag att här få ett bestämt
svar på.

Då herr Liibeck talade om, att med utskottets motivering och
hans ord bakom sig skulle regeringen måhända kunna gå till en dylik
förhandling, måste jag säga, att herr Liibeck lika väl som jag vet,
att innehållet i utskottets motivering och meningen i hans ord svära
mot varandra och måste till följd av materiella bakom liggande förhållanden
göra det. Ty utskottets motivering är ett klart ståndpunktstagande
för den franska ståndpunkten. Och det skall eftertryckligt
sägas ut till kammarens protokoll, att riksdagens första
särskilda utskott har med sin motivering tagit ståndpunkt för Frank -

Nr 48. 102

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

rike och icke för en uppgörelse efter samma linjer som England. Det
tjänar icke något till att dölja den saken.

Anse nu alltså herrarna, att regeringen är oförhindrad att efter
riksdagens beslut i natt upptaga nya förhandlingar och efter utrikesnämndens
hörande före nästa riksdag sluta ett avtal med Sovjetryssland?
Jag ställer frågan så mycket mera och väntar ett så mycket
klarare svar på den, som ingen av herrarna ett ögonblick eller i
varje fall så mycket tror på, att förhandlingarna i Haag komma att
leda till resultat. Om så icke blir fallet -—- som jag tror — och
England, låt oss antaga det som ett tankeexperiment, sluter avtal
efter dessa förhandlingar till exempel i början av september, vad vilja
herrarna då göra, sedan ni fyra månader tidigare avslagit det föreliggande
avtalet med Sovjetryssland? Tro ni, att vi stå i någon gynnsam
utgångsställning vid förhandlingar med Ryssland den dagen eller
icke?

Jag vill till sist, herr talman, säga, att om jag i denna debatt
gjort två inlägg, som, det förstår jag mycket väl, enligt mångas mening
ifråga om tonen lämnat en del övrigt att önska, så är det icke
därför, att jag som kommunist skulle vilja ha igenom detta avtal,
utan jag är tillräckligt öppen och ärlig för att säga, att för oss
kommunister må ni gärna avslå avtalet. Det göra ni oss som parti
den bästa tjänsten med. Men som representanter för Sveriges arbetare
anse vi som vår plikt att företräda den samlade svenska arbetareklassens
intressen, och deras intressen i detta avseende är handelsförbindelser
med Ryssland, som lättare än något annat land under nuvarande
världsmarknadsläge kan giva beställningar och arbete åt framför
allt vår verkstads- och metallindustri men också i stor utsträckning åt
våra andra industrier.

Ur den synpunkten vågar jag alltså vädja till mina kammarkamrater,
som icke låta leda sig så mycket av »fackföreningspolitik»
men måhända ännu mindre av bankpolitik, ävensom ur den
synpunkten, att det under inga omständigheter han skada men väl
gagna att rösta för bifall till den kungl. propositionen.

Herr Johanson i Stockholm: Herr talman! Endast ett par

korta repliker. Herr Liibeck riktade till mig den frågan, om det icke
var så, att Krassinavtalet icke var allenast ett affärsavtal utan jämväl
ett politiskt avtal. Jo, naturligtvis var det även ett politiskt avtal;
vilket avtal mellan olika nationer kan betecknas såsom rent affärsavtal?
Yar exempelvis tonnageavtalet ett rent affärsavtal? Krassinavtalet
gav i varje fall arbete åt tusentals svenska arbetare, och
det bör man väl också fästa något avseende vid. Samma resultat kan
man på goda grunder påräkna att det nu föreliggande avtalet skall ge.

Nu frågade herr Lubeck mig också, varför jag blygsamt talade
endast å de organiserade arbetarnas vägnar. Ja, hade jag utsträckt
det till vårt lands arbetare i allmänhet, är jag övertygad om att man
hade riktat den frågan till mig, med vilken rätt jag talade å vårt lands
arbetares vägnar. Jag begränsade mig därför till de organiserade
arbetarna, som jag föreställer mig, att jag kan åberopa.

Onsdagen den 31 maj, c. in.

103 Nr 48.

Herr Winklor försökte trots allt gorå gällande, att den av mig ^ninäri
åberopade framstående rysslandskännaren, även om lian icke upp- YvlalmeOan
trätt som motståndare till det föreliggande avtalet, i varje fall ställt Sverige
sig rätt tveksam till detsamma. Naturligtvis yttrade ifrågavarande ocä Ryssland.
rysslandskännare betydligt mer än jag anfört; han yttrade för övrigt (Forts.)
betydligt mera än vad både herr Winkler och jag tillsammans anfört
här, men om vi skola draga konklusionen av vad han yttrade, framgår
det väl tydligt, vilken mening han hade. Till sist säger han nämligen
: »För att underlätta allt det arbete och all den företagsamhet,

som från svensk sida kan ifrågakomma därute, är det emellertid ett
nödvändigt villkor att erhålla ett avtal, om ej mera så åtminstone det
nu föreliggande, och såsom en konsekvens därav en svensk representation
därute.» Han blev då tillfrågad av en utskottsledamot: »An ser

ni alltså, att det nu föreliggande avtalet blir till nytta för Sverige?»
Härpå svarade han: »Ja, betraktat som ett preliminärt avtal,
till dess vi kunna få ett bättre. För närvarande är vår ställning
jämförelsevis svag, och vi kunna ofta endast genom särskilda tillmötesgåenden
från enskilda tjänstemän eller regeringsmedlemmar nå
åsyftat resultat därute.» Herr Winkler, detta är väl ett klart besked
som svårligen skall kunna bortförklaras.

Herr Lindman: Jag hade verkligen icke tänkt ingå i något
vidare yttrande i denna fråga, och jag hade icke tänkt svara något
på allt det som herr Kilbom talat om, men då han framställde en direkt
fråga, förmodar jag, att om han icke får^ något svar, kommer
han att på ett eller annat sätt upprepa denna fråga och såga, att han
icke kunnat få svar på den. Det är väl därför bäst, att jag svarar
herr Kilbom. Jag vill då säga, att naturligtvis kan regeringen, vad
högern beträffar, ingå i förhandlingar med Kyssland, om detta avtal
faller. Om man icke ingår i förhandlingar, blir det ju aldrig något
avtal. Huruvida regeringen anser det vara opportunt att börja sådana
förhandlingar förr eller senare, kan jag naturligtvis icke säga. Det
är en sak, som regeringen bäst kan bedöma, om det skall ske före eller
efter mötet i Haag. Jag har blott sagt, att enligt min mening bör
man låta mötet i Haag komma emellan och att det är oklokt att sluta
bindande avtal, förrän man fått veta, hur det kommer att ställa sig i
Haag.

Vad beträffar den andra frågan, om regeringen kan efter utrikesnämndens
hörande själv besluta i denna fråga, innan nästa riksdag
sammanträder, vill jag endast säga, att det står i grundlagen,
vad regeringen kan göra i det fallet. Det beror naturligtvis på om
detta avtal är av sådan beskaffenhet, att det faller under regeringsformens
§ 12 där det heter: »Skulle i något fall rikets intresse kräva,
att överenskommelse, som är av större vikt men ej angår fråga,
som riksdagen äger avgöra, varder avslutad utan riksdagens godkännande,
må det ske», dock skall utrikesnämnden erhålla tillfälle att
yttra sig. Där har ju regeringen alltså en möjlighet, men det beror
helt och hållet på vad detta avtal kommer att innehålla. Det är litet
för mycket begärt av herr Kilbom, att jag skall uttala mig om vad

Nr 48. 104

Onsdagen den 31 maj, e. m.

prefiminärt en reSering ska11 gorå, som tillhör ett annat parti och har andra synavtal
mellan punkter än jag. Det är bäst, att herr Kilbom fragar lians excellens

Sverige statsministern Bran ting och icke mig. J ag skall icke bilda någon reoch
Ryssland- gering, utan det är ju herr Branting, som sitter som statsminister.

(Torts.) Eftersom jag har ordet och då jag nu har svarat herr Kilbom på

denna fråga, skall, jag be att fa säga, att det förvanade mig att höra
herr Kilbom både i det sista anförandet och i det förra göra framställningar
här i kammaren om vad en del personer uttalat inför riksdagens
särskilda utskott. När vi i utskottet bett personer komma upp
och redogöra för sina intryck rörande så ömtåliga förhållanden, som
hur de ha det med sina fabriker och sin egendom i Ryssland, hur de
tänka göra och hur de se sakerna, ha vi sagt dem, att de kunde tala
i fullt förtroende, ty det skulle stanna oss emellan. Det är uppenbart,
att då man talar om sådana ömtåliga saker, förutsätter man, att
det icke sedan skall läggas fram utanför utskottets krets. I sitt
sista anförande var herr Kilbom inne på vad en av dessa personer hade
sagt. Det förvånar mig nu efteråt icke, att två personer vände
sig till mig och förklarade, att de, med hänsyn till de förhållanden
som nu råda i Ryssland, icke ville yttra sig i utskottet, då de icke
visste, vart deras ord skulle komma att taga vägen. De ville gärna
i förtroende lämna upplysningar, men inför en så stor församling
ville de icke lägga fram sina åsikter. De uteblevo därför — ja, jagtror,
att en av dem infann sig sedan. Man bör icke göra på det sätt,
som herr Kilbom här gjort, ty denna fråga är verkligen så ömtålig,
att när. man ber folk att helt öppet lägga fram sin åsikt, skall man
icke missbruka deras förtroende på något sätt genom ett offentliggörande.

Ännu en sak, herr talman, eftersom jag har ordet. Herr Kilbom
ville liksom också herr Johanson i Stockholm göra gällande, att hela
den svenska arbetarklassens väl och ve skulle hänga på detta avtal.
Om det komme till stånd, skulle här bli sådana utomordentligt stora
beställningar. Ja, vi veta, att den koncern, som fått dessa mycket omtalade
stora beställningar, sysselsätter, enligt vad den själv uppgivit,
ungefär 3,500 arbetare. Det är naturligtvis ett betydande antal,
som sålunda bär sysselsättning, men när man ser på våra 150,000
arbetslösa, kan man ju icke inbilla sig, att arbetslösheten härigenom
i någon mera betydelsefull grad blivit avhjälpt. Det är klart, att
genom ett avtal det kan bli någon smula lindring, men det kommer
i alla fall att bli ytterst obetydligt, och jag tror, att man gör orätt
i. att framställa saken, som om ett avslag på detta avtal skulle vara
till stor skada för den arbetande klassen i Sverige. Vore det så,
skulle det väl också lika mycket vara till skada för dem, som skulle
få beställningarna, nämligen fabrikanter och näringsidkare, men någon
större längtan efter detta avtal har man icke försport från deras
sida.

När jag talat emot detta förslag och alltjämt anser mig böra yrka
bifall till utskottets hemställan och avslag på detta avtal, har
jag gjort det efter att hava allvarligt och noggrant prövat och undersökt
för mig själv, huruvida jag kunde tänka mig, att det skulle med -

Onsdagen den 31 mnj, e. in.

105 Nr 48.

fora några fördelar för Sverige, som vore av någon vidare betydelse. 4”?''..
Jag bär kommit till den slutsatsen, att så icke iir fallet, utan att detta avta^mdlan
avtal tvärtom innehåller bestämmelser, som äro av beskaffenhet att Sverige
icke lämpligen böra antagas. och Ryssland.

(Forts.)

Hans excellens herr statsministern och ministern för utrikes
ärendena B rån ting: Herr talman! Jag lyssnade naturligtvis med
största intresse och uppmärksamhet på den förklaring, som herr
Lindman gav angående sin tolkning av det avslag, han nu på nytt
förordade. Jag måste säga, att jag blev icke tillfredsställd av hans
förklaring. Den gav icke full klarhet beträffande den kurs, som
man skulle följa annat än på en punkt, nämligen att så länge Haagförhandlingarna
pågå, vore det icke klokt och icke lämpligt, att
Sverige på något sätt skulle taga initiativ till nya förhandlingar med
Sovjetryssland, ifall detta avtalsförslag nu folie. Det må jag säga,
att med hänsyn till den osäkerhet, som vidlåder dessa förhandlingar
i avseende på den tidsutdräkt, som de kunna medföra, i avseende på
huruvida de liksom Genuaförhandlingarna kunna komma att följas
av ytterligare förhandlingar på vissa punkter, ligger däri en anmodan
— jag vet icke om det är från högerpartiet eller från hela det borgerliga
block, som i denna punkt bildat sig, —- att man skall vänta
länge med upptagandet på nytt av frågan, därest den faller. Och jag
måste säga, att jag tror av skäl, som förut här anförts, att det skulle
vara olyckligt för Sverige, om vi komme in i en så lång uppskovsperiod,
som av herr Lindman här antytts.

Det är ju klart, att det är svårt att i detta ögonblick säga, hur
många som votera nej av det ena skälet och av det andra. Men det
måste naturligtvis av regeringen på det allvarligaste övervägas, huruvida
det lägges in i ett »nej» ett sådant förbud emot ett snart återupptagande
av förhandlingarna i händelse av avslag, ett förbud, som
regeringen svårligen kan komma förbi. Jag måste säga, att detta är
ett ytterligare starkt skäl, varför kammaren icke bör i denna osäkra
situation följa herr Lindmans råd och avslå det hela. Yar och en förstår,
att vi skulle komma till dessa förhandlingar i hög grad bundna
av misstankarna om att bakom oss står en riksdag, som egentligen
icke önskar några förhandlingar, och den, som under sådana förhållanden
skulle kunna lyckas att mot de ryska förhandlarnas sätt att
föra fram sina intressen verkligen åstadkomma något gagneligt, skulle
jag vilja se. Jag tror alltså, att genom de förklaringar, som avgivits
här, har man sannerligen skapat en ganska dålig plattform för
eventuella nya förhandlingar, och de vänliga vinkar, som givits här
av flera talare, bland andra herrar Lubeck och Nyländer, om att
man snart skall komma med ett nytt och bättre avtal, måste jag för
min del betrakta såsom mera ägnade att maskera, att man för närvarande
vill avböja denna möjlighet, än att de skulle vara avsedda
att tagas fullständigt efter orden.

Så som herr Lindmans uppfattning har kommit fram, önskar han
för närvarande icke något avtal med Sovjetryssland. Det är en
ståndpunkt, som man kan förstå. Han har den uppfattningen, att där

Sr 48. 106

Onsdagen den 31 maj, & m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

är just ingenting att vinna; således skola vi icke engagera oss däri.
Men det är väl en betydlig skillnad, ifall denna uppfattning skulle
vara det avgörande för andra kammarens votum, eller ifall den icke
är det.

Såsom saken nu ligger bar, synes det mig, att genom svaret på
herr Kilboms fråga endast skapats en ytterligare oklarhet på denna
punkt, och så mycket starkare måste jag understryka min allvarliga
vädjan till andra kammaren att icke lämna sakerna i ett sådant skick
utan i stället försöka samla sig om ett beslut att verkligen få detta
avtal godkänt. Det har icke kunnat visas på något sätt, att dess
godkännande skulle bli till någon skada för vårt land. Bevisföringen
har lagts efter den linjen, att sådana fördelar icke skulle vinnas,
som man på somliga håll har hoppats på, men någon skada därav
har sannerligen icke uppvisats.

Herr talman, jag vidhåller således bestämt mitt yrkande från i
förmiddags, att kammaren måtte benäget bifalla Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr Edén: Herr talman! Jag kan icke dölja en viss överraskning
över att, när herr Kilbom framställde en fråga och därpå
fick svar, var det ingen mindre än hans excellens statsministern, som
förklarade sig icke belåten med detta svar. Jag trodde, att då frågan
var framställd av herr Kilbom och svaret gick till herr Kilbom, det
sålunda egentligen var han, som hade att uttala sin tillfredsställelse
eller sitt missnöje — att det naturligtvis skulle bliva missnöje, visste
man ju i förväg.

Jag hade emellertid bestämt mig för att begära ordet, redan innan
herr statsministern tog till orda, för att säga något med anledning
av ett par andra sidor av hem Kilboms anförande. Men det skall
begränsas till två punkter. Kammaren behagade ursäkta, om jag
icke följer denne talares metod att föra debatter här i kammaren. Jag
tror icke, att herr Kilbom skall vänta, att det för framtiden går att
ropa upp den ene efter den andre av kammarens ledamöter, personligen
apostrofera dem samt sedan vänta svar på alla de »frågor», som
han tillåter sig att framställa. Det är ett gammalt ordspråk, som
säger något om, att det finnes många frågor, som kunna framställas,
men icke alltid ens av den visaste kunna besvaras. Herr Kilbom
skall sålunda icke uppfatta detta svar i två punkter såsom något prejudikat.
Det är icke min mening att uppmuntra till någon fortsättning
av denna taktik. Jag ger svar för denna gång och i dessa två
punkter uteslutande därför, att jag tror, att det kan vara nyttigt och
riktigt att slå fast, av vilket slag hans argumentation i verkligheten
är.

Herr Kilbom har här inför kammaren på förmiddagen i upprepade
vändningar förklarat, att det nu gällande Krassinavtalet
»vore uppsagt» eller »komme att uppsägas». Det upplystes då
av Exportföreningens direktör, som i detta fall är rätter vederbörande,
eftersom Krassinavtalet är slutet med Exportföreningen, att någon
uppsägning icke skett, och samme man meddelade, att såvitt han kän -

Ousdagen den 3L maj, e. m.

107 Nr 48.

de till, regeringen icke fått någon underrättelse därom. Jag kan AnV- ..
ifrån ett samtal med herr statsministern på förmiddagen bestyrka, avtal^idlan
att herr statsministern ingenting känner om någon »uppsägning». Sverige
Vad sker då? Jo, när det sålunda framlägges, att herr Kilbom påocft Krjssland.
förmiddagen farit med sådana uppgifter, som nu genom dessa upp- (Forts.)
lysningar äro karakteriserade, svarar herr Kilbom i kväll, att »om
icke avtalet är uppsagt» förefaller det i alla fall honom »naturligt,
att det skulle uppsägas», eller att det åtminstone skulle ifråga om
sina verkningar »sättas ur kraft» — d. v. s. beställningar skulle upphöra,
kanske kontramenderas. Jag kan icke underlåta att säga ifrån,
att om det också må vara förklarligt, att herr Kilbom anser sig kunna
komma med en sådan deklaration å ryska vederbörandes vägnar -—
vilket i och för sig synes betecknande nog •— är det däremot
icke förklarligt, att den lägges på ett sätt, som jag har
svårt att betrakta såsom annat än provokation. Det är verkligen
icke på det sättet som man skapar en atmosfär för
beredande av möjlighet till nya förhandlingar och ett bättre resultat,
såsom faktiskt alla önskat i andra kammaren i dag.

Den andra punkt, i vilken herr Kilbom bör ha ett svar, är den,
att han tillåtit sig påstå, att utskottets motivering är »ett klart uttryck
för den franska ståndpunkten i skadeståndsfrågan». Jag har
på förmiddagen tillåtit mig för min del anhålla, att vi icke här skulle
göra något försök att börja bena upp vad som är den franska och den
engelska ståndpunkten i skadeståndsfrågan, så mycket mindre, som
ju både franska och engelska ombud jämte andra nu, såsom vi hoppas,
skola möta våra ombud i Haag och där taga upp nya försök
att komma till en gemensam ståndpunkt. Men om det skulle vara
meningen att i detta sätt att karakterisera utskottets utlåtande lägga
in någon sådan omedgörlighet, någon sådan oresonlighet eller något
sådant hållande på de strängaste ersättningskraven i full utsträckning.
som man vanligen i de svenska tidningarna sett angivas såsom
den franska ståndpunkten, då förklarar jag nu, liksom jag förklarade
på förmiddagen, att det finns icke någon som helst grund för ett
sådant misstydande av utskottets utlåtande. Detta utlåtande är skrivet
så, att det är avsett att bereda möjlighet för nya förhandlingar
och ett bättre resultat. Det är också uppenbart för dem, som vilja
gå igenom det, att så ligger det, och det är bestyrkt av debatten i
dag.

Jag måste vidare fråga, om det överhuvud taget kan vara någon
mening i att motståndarna till utskottet här skola försöka i utskottets
motivering lägga in en hårdare hållning, en mera oresonlig ståndpunkt
än den, som utskottsmajoritetens egna medlemmar på något
som helst sätt vilja vidkännas eller här i debatten bringat till uttryck.

Jag tror. att detta är en synnerligen olycklig taktik. De, som använt
denna taktik i pressen eller använda den i dag, tro kanske, att de
därmed skola vinna en eller annan röst för Kungl. Maj:ts förslag.

Man söker tydligen att skrämma för detta »oresonliga» utskott. Men
om nu, såsom jag tror och såsom jag naturligtvis önskar, eftersom
jag står på utskottets ståndpunkt, utskottets utlåtande går igenom

Sr 48.

108

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och, Ryssland.
(Forts.)

— kunna icke herrarna med hänsyn till den eventualiteten vara goda
att observera, att ni icke kunna göra själva saken, en blivande uppgörelse
med Ryssland, en större otjänst än genom att på detta sätt
utmåla utskottets ståndpunkt i en falsk dager. Det är efter min
mening icke blott fullkomligt orättfärdigt att göra denna karakteristik,
det är dessutom i hög grad politiskt oklokt, om man önskar, såsom
ju framför allt herr Kilbom väl måste göra, att det dock skall
bli förbindelser med Ryssland, om också icke detta avtal kan accepteras.

Hans excellens herr statsministern har i sitt anförande slutat
med en vädjan till kammarens ledamöter att trots alla anmärkningar
dock ge sina röster för Kungl. Maj:ts proposition, och han har särskilt
motiverat denna sin vädjan med att regeringen, om utskottets
förslag bleve bifallet, på grund av vad som förekommit skulle komma
till de blivande förhandlingarna »med händerna bundna» av misstanken,
att bakom regeringen skulle stå en riksdag, som »icke önskar
förhandlingar». Efter vad som nu är sagt, anser jag denna farhåga
vara minst sagt fullständigt överflödig. Jag är viss om, åt t andra
kammaren, liksom riksdagen i sin helhet, önskar förhandlingar. När
de skola tagas upp är regeringens sak att bedöma. Att de böra tagas
upp under sådana förhållanden, som kunna ge utsikt till ett annat
och lyckligare — efter vår uppfattning lyckligare — resultat än
det, till vilket man nu kommit, det är ju uppenbart. Att därutöver
av oss begära uttalanden om huru och när dessa förhandlingar skola
tagas upp, är naturligtvis en orimlighet, därför att den frågan
kan ingen annan än regeringen själv verkligen pröva. Så mycket är
visst, att icke behöver regeringen, när den tiden är inne, gå till dessa
förhandlingar med några sådana misstankar om att ha händerna
bundna, som av statsministern antyddes.

Jag kan till sist icke finna annat än att, om man önskar ett
nytt avtalsarbete med Ryssland, och om man önskar ett gott resultat
därav, då kunna icke bättre utgångspunkter ges för detta, än
att båda kamrarna ansluta sig till utskottets förslag. Ty detta förelag
ger regeringen ett klart stöd i ryggen, därigenom att utskottet
å ena sidan påvisar, vilka eftergifter den svenska riksdagen icke kan
vara med om, men på samma gång också, såsom det här gång på
gång blivit framhållet, avfattat sitt utlåtande så, att det är avsett
att vara och faktiskt är en utsträckt hand för vinnande av ett bättre
resultat under bättre förhållanden.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Hans excellens herr statsministern och ministern för utrikes ärendena
B rån ting: Herr talman! Jag kan icke låta passera oan märkta

inledningsorden i den siste ärade talarens anförande. Han
synes i dem vilja bestrida rättigheten för statsministern att göra ett
uttalande med anledning av en replikväxling mellan herrar Kilbom
och Lindman. Jag kan icke förstå, att det skulle kunna vara någonting,
som endast angick herr Kilbom, vad som svarades på de förfrågningar,
som av honom framställdes till herr Lindman. Jag tror,

Ousdagcn den 31 maj, e. m.

109 Nr 48.

att när vi alla hört uttalanden av herr Lindman och när vi alla hört
nu senast uttalandena av herr Edén, var det också sannerligen nöd- preliminärt
vändigt, att det klargjordes, vad som ligger i dessa uttalanden, huru UV Sverige111
mycket som riksdagen vill göra till sitt av en del uttalanden med och Ryssland.
tvetydig innebörd i utskottets betänkande och vad riksdagen vill lag- (Forte.)
ga in i sin kritik av den hållning, som regeringen intagit, när den
förordat och sökt föra fram detta avtalsförslag. Jag tror, att det
är nödvändigt att söka skapa verklig klarhet häri. Jag beklagar,
att icke så skett, men anledningen är emellertid, om vi skola vara
uppriktiga mot varandra, synnerligen enkel, den nämligen att åsikterna
gå isär emellan, för att säga namn, herrar Lindman och Edén,
angående den riktiga politiken gent emot Ryssland. Det har åstadkommits
i detta utskottsutlåtande en tillfällig endräkt beträffande
det att man icke vill vara med om det förslag, som regeringen framlagt.
Men huru fortsättningen i själva verket skall vara, från vilka
utgångspunkter, man skall utgå, därom råder olika meningar inom
den majoritet, som inom utskottet dikterat utlåtandet. Detta är en
oklarhet, som jag försökt få litet klarhet uti, men som tyvärr ändå
står kvar efter dessa förklaringar.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag bär icke anledning annat
än att konstatera, att i herr Edéns senast hållna anförande en bestämd
nyansskillnad i fråga om innehållet gent emot utskottsmajoritetens
motivering är tillfinnandes. Jag har så mycket större anledning
att konstatera och uttala min tillfredsställelse över densamma.

Då herr Edén emellertid har undanbett sig varje som helst förklaring
för hans vidkommande om någon solidaritetskänsla med den franska
ståndpunkten, kan jag icke finna annat än att denna solidaritetskänsla
från herr Edéns sida, såsom tillhörande utskottsmajoriteten, ligger
uttalad, ibland annat, i det yttrande i motiveringen, där utskottet säger,
att »redan den solidaritetskänsla, som alltid besjälat Sverige i
dess förhållande till andra stater, bör föranleda oss att ej nu sluta
ett avtal med Ryssland, som skulle i sin mån kunna försvaga ett gemensamt
uppträdande på den europeiska rättsordningens grund
o. s. v.» För att nu icke tala om ett annat ställe i motiveringen,
där det så klart som helst — jag kan i varje fall, det må förlåtas mig,
icke utläsa något annat — sker ett ståndpunktstagande för den franska
uppfattningen, att, innan ett avtal slutes med Ryssland, skall Ryssland
erkänna de skulder, det har till respektive länder och deras undersåtar.
Jag vågar alltså ännu en gång uttala den förhoppningen,
att herr Edéns sista anförande innebär en avvikelse från den ovannämnda
solidaritetsförklaringen, men jag måste därvid konstatera, att
det hade varit bättre att tillse, att denna avvikelse skett redan i motiveringen.

Jag skall icke nu, det vill jag säga herr Edén, taga upp den
handske, som kastades från herr Edéns sida — jag antar, att det var
på skämt, ty var det något annat, skulle jag ta det på fett annat
sätt — om att tio visa icke kunna svara på en dum fråga. Jag skulle
ju kunna replikera och säga, att det är möjligt, att så är fallet, för

Nr 48. 110

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland.
(Forts.)

den händelse de tio visa äro professorer i praktiska ting, men vore
de praktiskt folk, skulle de nog kunna svara.

Då herr Edén talar om att hans svar till mig icke skulle utgöra
något prejudikat, vill jag hoppas, att valmännen i Stockholms
stad komma att draga försorg om den saken.

I övrigt har jag icke någon anledning att taga upp uttrycket
provokation. Det förefaller mig dock, som om i det sammanhanget
det gamla ordspråket skulle kunna äga en viss tillämpning,
att därav hjärtat är fullt, därav talar munnen, ty hela herr Edéns
ton i denna debatt har om något varit provokation. Det är dock ett
ord, som herr Edén har fällt, som jag är angelägen om att svara på,
ehuru kommunist, herr Edén, och det är det ordet, att jag vis ä vis
Krassinavtalet, som från svenskt affärshåll bestämt för mig har
uppgivits vara uppsagt, skulle ha talat å ryska vederbörandes vägnar.
Jag ber att få säga herr Edén, att ehuru kommunist, och ehuru
utsatt för glåpord här och var, speciellt från herr Edéns meningsfränder
i pressen och annorstädes, i utskottet och överallt, vågar jagpåstå,
att också en kommunist kan ha rätt till det erkännandet, att
han talar, så långt hans förstånd räcker, för den svenska arbetarklassen.
Jag har icke, ärade kammarkamrater, kunnat finna något
annat, än att ett avslag på Kungl. Maj:ts förslag till avtal i dag
måste, det förstår vem som helst, ovillkorligen innebära, att vi stå
sämre vid nya förhandlingar med den ryska sovjetrepubliken, upptagna
vid den tidpunkt, som herr Edén tycks luta åt, eller vid den
tidpunkt, som herr Lindman tycks anse lämpligast, alltså i förra
fallet omedelbart, såvitt jag fattade herr Edén rätt, och i andra fallet
efter Haag. Följaktligen måste även ett avslag å det föreliggande
förslaget medföra större svårigheter att ernå ett för Sveriges
arbetarklass gynnsamt resultat.

Det är ur denna synpunkt, herr talman och ärade kammarkamrater,
som jag ännu en gång vädjar till er att rösta för bifall till Kungl.
Maj:ts förslag. Jag tror, att det skulle vara att placera ett kapital,
bildlikt talat, som för framtiden, för svensk industri och för svenskt
näringsliv kommer att medföra, att vi på den ryska marknaden, kanhända
icke allra först, men dock till sist ha utsikt att vinna något,
då den stora tävlingskampen på allvar kommer att börja.

Herr Lindman: Herr talman! Jag kan icke annat än ut trycka

någon förvåning över att hans excellens statsministern på
detta sätt ingriper i debatten i dess sista skede. Hur uppkom denna
lilla debatt på slutet? Jo därigenom, att herr Kilbom vände sig direkt
till mig med en fråga, om jag hade något emot att regeringen
upptoge nya förhandlingar, och att regeringen, innan riksdagen ånyo
sammanträdde, avslöte ett avtal efter utrikesnämndens hörande. Härpå
svarade jag, att jag anser, att det är regeringen, som skall bestämma,
när nya förhandlingar skola upptagas. Jag har i mitt första
huvudanförande på förmiddagen sagt, att jag icke har något emot, att
nya förhandlingar upptagas, men jag förmodar, att regeringen själv
vill förbehålla sig rätt att avgöra, när de skola upptagas.

Omdngen den 31 maj, e. in.

in Nr 48.

Då jag lämnat detta svar, kommer hans excellens herr statsmi- Ang.
nistern och säger, att det är absolut nödvändigt att få klarhet i detta. avtaXmdlan
Här gäller det ju dock en fråga, som hans excellens herr statsministern Sverige
aldrig tänkt på att framställa, om icke herr Kilbom hade gjort det. och Ryssland.
Ja, jag vet ju icke, vilka tankar hans excellens statsministern hade, (Forts.)
och kanhända satt hans excellens just och tänkte på att framställa
frågan och blev bara förekommen av herr Kilbom!

Vad är det för oklarhet, som hans excellens vill ha klarhet över,
när han strax före voteringens början står här och säger till kammaren,
att det här föreligger en oklarhet och sådana meningskiljaktigheter,
att regeringen icke vet, vad den bär att gå efter? Jag vill då
framhålla, att jag vid besvarande av den fråga, som riktades till mig,
om regeringen kunde upptaga nya förhandlingar, blev förekommen
av herr Edén, som framhöll ungefär vad jag själv skulle ha sagt.

Visst kan regeringen upptaga förhandlingar. Det bestämmer ju för
övrigt regeringen själv. Skulle det däremot komma saker emellan,
som göra, att regeringen anser det oklokt att upptaga nya förhandlingar,
så förmodar jag, att regeringen icke heller gör det. Från alla
håll har det dock under debatten i dag uttalats den meningen, att man
vill ha en uppgörelse, men att man naturligtvis icke vill godkänna
flera av de bestämmelser, som finnas i det nu föreliggande avtalet.

I fråga om huruvida förhandlingar kunna upptagas och när de kunna
upptagas, föreligger det sålunda icke någon skiljaktighet emellan
herr Edén och mig. Jag måste verkligen i det fallet beröva hans excellens
herr statsministern den möjligheten att kunna så ett splittringens
frö.

Vad för övrigt själva saken beträffar, kunna vi ju icke gärna
nu återigen taga upp en debatt om vad det föreliggande avtalet innehåller
och vad vi ha att invända emot det. Utskottsmajoriteten har
i betänkandet framlagt sin uppfattning av saken och sin mening. Den
står ju där ganska tydlig och ganska klar. Hans excellens statsministern
känner mer än jag. när han säger att betänkandet är resultat
av någon kompromiss eller av försök att övertyga varandra. Jag
har åtminstone icke varit närvarande vid några sådana kompromisser,
och jag känner icke till några. Jag förmodar dock, att på grund
av den ställning, jag har inom det parti, jag tillhör, och inom utskottet,
sådana överläggningar och kompromisser knappast kunnat förekomma
utan att jag borde ha vetat om det. I detta fall har jag emellertid
icke hört talas om något djdikt.

Ånej, det går nog icke att här försöka åstadkomma någon splittring.
Av de anföranden, som här ha hållits från utskottsma.joritetens
sida, både av herr Edén och av mig, framgår för övrigt alldeles tydligt
och klart, vad vi ha haft att anmärka emot avtalet. Det vill jag
öppet säga ifrån, att om och när regeringen går till nya förhandlingar,
kommer jag icke att bliva belåten, om icke regeringen tar hänsyn till
dessa anmärkningar.

Hans excellens herr statsministern och ministern för utrikes
ärenden Branti n g: Jag måste ännu en gång understryka, och det

Nr 48. 112

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Än9- _ kanske ännu kraftigare, än jag ansåg nödvändigt att göra förra gånavMmdlan
6ens att jag anser mig ha ovillkorlig rätt, både som ledamot av kamSverige
maren och som statsminister, att få uttala min egen mening om de
och Ryssland, förklaringar, som här äro avgivna både av herr Lindman och av herr
(Forts.) Edén, och som ju varit av stor vikt att de blivit framförda, utan att
jag därför behöver dras inför rätta såsom den, vilken blandat sig i
en sak, som egentligen bara angår ett mellanhavande mellan herr
Lindman och herr Kilbom.

På själva sakfrågan skall jag icke ingå något vidare, utan
jag vill endast konstatera, vilken endräkt man här tycks vara så
angelägen om att få fram mellan de båda partier, som ha dikterat
utskottsutlåtandet, och hur man velat göra gällande, att partiledarna
egentligen stå på en gemensam ståndpunkt. Jag tror ändå, att jag
icke uttalar någon från sanningen avvikande sats, om jag vidhåller
den uppfattningen, att, om vi gå till grund och botten med den
föreliggande frågan, förefinnes det ganska långt gående meningsskiljaktigheter
mellan de olika personer, som gemensamt ha förordat
utskottets utlåtande och gemensamt gått emot Kungl. Maj:ts
förslag. Det är däruti, som den av mig påtalade oklarheten bottnar,
och det är detta, som medför, att svenska riksdagen, om den
ställer sig bakom utskottets utlåtande och avslår Kungl. Maj:ts
förslag, icke kommer att på något sätt stödja blivande eventuella
förhandlingar utan i stället har skapat en oklarhet, som kommer
att försvåra de blivande förhandlarnas uppdrag. Detta har jag
velat framhålla, och därvid står jag.

Andra kammaren skulle under sådana förhållanden på det bästa
sätt gagna saken och visa, att den på allvar vill räcka en hand åt
Ryssland, som det här flera gånger så vackert har sagts, genom
att bifalla Kungl. Maj :ts förslag. Men den gagnar icke saken genom
att följa de oklara och inbördes motsägande linjer, som här hava
framförts av olika talare för avslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Votering begärdes likväl, i anledning
varav nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren bifaller första särskilda utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Mej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 31 maj, e. m.

113 Nr 48.

Omröstningen utföll med 105 ja mot
ren alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

94 nej; och hade kamma -

Ang.

preliminärt
avtal mellan
Sverige
och Ryssland,
(Forts.)

Föredrogos vart för sig.

statsutskottets utlåtanden:

nr 114, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t under riksstatens
sjätte huvudtitel gjorda framställningar om anslag till vägar in. m.
jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om beredande
av medel för återbetalning av vissa till rörelsekapital för statens
bränslekommission anvisade anslag; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under år 1922 och första halvåret 1923 för viss
personal inom den civila statsförvaltningen, i vad avser pensionsoch
indragningsstaterna; och

nr 67, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning
om tillfällig löneförbättring under år 1922 och första halvåret 1923
för en tjänsteman i riksbanken samt vissa befattningshavare vid
Tumba bruk.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Vid härpå skedd föredragning av bankoutskottets utlåtande nr An{!'' .
68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående beskattning av socker m. m., i vad propositionen befaUnings avser

pensionsförhållanden m. m., begärdes ordet av kavare vid

soclcer Herr

Paul sen, som yttrade: Herr talman! Jag vill endast raffinaderier''
säga ett par ord i denna sak.

Angående de föreslagna pensionerna är jag fullt med på det
förslag, som här föreligger, men däremot angående engångsbetalningen
till dessa kontrollörer, som tidigare varit i annan statstjänst
och därifrån pensionerats, tycker jag, att det är alldeles för litet
tilltaget. Nu föreslås till dessa kontrollörer, som icke tidigare varit
i statstjänst, en pension beräknad efter tjänsteår med 90 kronor för
förste kontrollör och 60 kronor för andre kontrollör för varje år.

Då kan en sådan andre kontrollör, som varit anställd sedan denna
kontroll kom till, alltså sedan 1905, få en pension av 1,020 kronor
per år. Får han så dyrtidstillägg på detta, kommer han upp till
1,887 kronor per år, då däremot en person, som varit kontrollör lika
länge och skött sig lika väl, men som varit i statens tjänst tidigare

Andra kammarens protokoll 1922. Nr i-8. 8

Sr 48.

Ang. ''

pensionering
av vissa
befattningshavare
vid
sockerraffinaderier.

(Forts.)

Ang. Sveriges
deltagande i
arbetet för
Europas ekonomiska
återuppbyggande.

114 Onsdagen den 31 maj, e. m.

och erhållit pension därifrån, får nöja sig med en engångssumma
av 1,200 kronor.

Jag skulle önskat, att det skulle vara möjligt, att dessa kontrollörer,
som tidigare pensionerats från staten, skulle kunnat få en
något större engångssumma, än nu är fallet, men då jag vet, att det
icke går för sig att framställa yrkande därom, skall jag naturligtvis
icke göra det. Jag har blott, herr talman, velat fästa kammarens
uppmärksamhet på detta förhållande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Härefter föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 9, i anledning av första kammarens beslut rörande
väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande besvär
över förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärkningsmål; och biföll
kammaren därvid utskottets hemställan.

§ 5.

Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 117, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av medel för Sveriges
deltagande i det internationella arbetet för Europas ekonomiska
återuppbyggande. Därvid yttrade:

Herr K i 1 b o m: Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
finnes en punkt, i den promemoria, som avgivits av den svenska delegationen
i Genua — den återfinnes på sidan 3 —-så lydande: »Konferensens
medlemmar hyste enhälligt den uppfattningen, att instituten
icke skulle bedriva affärsverksamhet med eller i något land som
icke: a) erkände alla offentliga skulder och förbindelser, som staten
tidigare iklätt sig eller komme att ikläda sig ävensom förbunde sig
att återställa eller, om återställelse ej kunde ske, att ersätta alla utländska
intressenter för förlust eller skada, som föranletts därav att
egendom konfiskerats eller undanhållits ägaren, b) genomförde ett
rättsligt system som opartiskt skyddade och gåve gällande kraft åt
kommersiella och andra avtal, c) gåve trygghet för handelns utövande.
»

Då jag finner detta uttalande fullständigt i strid med de uttalanden,
som gjorts på Genuakonferensen, liggande till grund för Haagkonferensen,
och ett antagande av detsamma alltså skulle innebära ett
förhandsingripande i de frågor, som skola avgöras i Haag, tillåter
jag mig, herr talman, att få yrka ogillande av motiveringen utan att
hava något yrkande i fråga om klämmen i utskottets utlåtande.

Herr Rydén: Herr talman! Det går icke för sig, då det är
ett referat, som föranlett herr Kilboms avslagsyrkande, och motiveringen
här innehåller vissa direktiv beträffande det sätt, på vilket

Onsdagen den 31 maj, c. in.

115 Kr 48.

regeringen skall utfästa Sverige att åtaga sig dessa kostnader. Jag
finner, att det alltså skulle vara rent oklokt att stryka motiveringen.
Jag yrkar därför bifall till utskottets utlåtande oförändrat.

Vidare anfördes ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
å dels bifall till utskottets hemställan, dels ock bifall till samma
hemställan med ogillande av motiveringen, fattade kammaren beslut
i överensstämmelse med förstnämnda proposition.

§ 6.

Till avgörande förelåg nu statsutskottets memorial, nr 118, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för bekämpande
av arbetslösheten jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en till riksdagen den 7 januari 1922 avlåten, till statsutskottets
förberedande behandling överlämnad proposition, nr 11,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden samma dag, föreslagit
riksdagen att för bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet angivna grunder, under riksstatens
femte huvudtitel anvisa dels på tilläggsstat för år 1922 ett
förslagsanslag, _ högst,_ 85,000,000 kronor och dels på extra stat för
tiden 1 januari—30 juni 1923 ett förslagsanslag, högst, 5,000,000
kronor.

Med bifall till statsutskottets framställningar i ämnet hade
riksdagen såsom förskott å det anslag, som kunde komma att av
riksdagen beviljas för bekämpande av arbetslösheten, genom beslut
den 8 sistlidna februari och den 5 påföljande april å tilläggsstat för
år 1922 anvisat tillhopa 35,000,000 kronor.

Utskottet både nu upptagit Kungl. Maj:ts ovanberörda proposition
till slutlig handläggning och därvid jämväl till behandling
företagit följande i anledning av propositionen väckta, till utskottet
remitterade motioner, nämligen:

inom första kammaren:

nr 18 av herr Frändén m. fl.;

nr 42 av herr Tjällgren m. fl;

nr 46 av herr Nils Anton Nilsson m. fl.;

nr 59 av herr Winberg;

nr 60 av herr V. Edward Larson;

nr 61 av herr Åström;

nr 63 av herr Rosén;

nr 83 av herr von Sydow;

nr 84 av herr Sederholm m. fl.; och

nr 85 av herr Karl Andreas Andersson m. fl.; samt

inom andra kammaren:

nr 31 av herr Hedlund i Häste m. fl.;

A 7i/j. Sveriges
deltagande i
arbetet för
Europas ekonomiska
återuppbyggande.

(Forts.)

Ang. anslag
för bekämpade
av arbetslösheten.

Nr 48. 116

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

ur 42 av herr Björnberg;

nr 43 av herrar Svensson i Grönvik och Johanson i Hörninge;

nr 70 av herr Pehrsson i Göteborg m. fl.;

nr 71 av herr Andersson i Grimbo m. fl.;

nr 72 av herr Olsson i Ramsta m. fl.:

nr 76 av herr Nyländer m. fl.;

nr 77 av herr Jönsson i Friclhill;

nr 99 av herr Hamrin;

nr 101 och 102 av herr Lindman m. fl.;

nr 104 av herr Kilbom m. fl.;

nr 111 av herr Dahlén m. fl.;

nr 114 av herr Lindberg m. fl.;

nr 120 av herr Lövgren m. fl.;

nr 158 av herr Osberg m. fl..j och

nr 159 av herrar Andersson i Igelboda och Borg.

Utskottet hemställde,

I) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med avslag å följande motioner, nämligen nr
18:1, nr 42:1 och nr 71:11 i vad de båda sistnämnda motionerna
ej avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t i visst syfte, nr 46:1, nr 58:1,
nr 61:1, nr 63:1, nr 83:1, i vad motionen avsåge anslagsbeloppet,
nr 31: II, nr 70: II, nr 76: II, i vad motionen avsåge disponerande av
visst belopp av arbetslöshetsanslaget för exportkredit, nr 77: II,
nr 104:11, beträffande anslagsbeloppet, i vad motionen skiljde sig
från Kungl. Maj:ts förslag, nr 111:11, nr 114:11, nr 120:11 och
nr 159: II, för bekämpande av arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen i statsrådsprotokoll över socialärenden
den 7 januari 1922 angivna grunder, anvisa

a) å tilläggsstat för år 1922, utöver de förut för samma ändamål
beviljade beloppen å sammanlagt 35,000,000 kronor, ett reservationsanslag
av 50,000,000 kronor; och

b) på extra stat för tiden 1 januari—30 juni 1923 ett reservationsanslag
å 5,000,000 kronor;

II) att motionerna nr 42:1 och 71:11, i vad desamma avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t angående allmänna verks och inrättningars
anskaffande av ved m. in., ej måtte vinna riksdagens bifall;

III) att följande motioner, nämligen nr 60:1, nr 83:1, i vad
motionen avsåge villkoren för anslagets utgående, nr 84:1, nr 85:1,
nr 42:11, nr 43:11, nr 70:11, nr 72:11, nr 101 och 102:11, nr
158: II samt nr 76: II, i vad motionen avsåge användningen av det å
1921 års tilläggsstat uppförda reservationsanslaget för beredande av
varukredit åt vissa nödlidande länder, måtte anses besvarade, genom
vad utskottet anfört samt under punkterna I)—III) hemställt; samt

IV) att motionen nr 99:11 måtte anses besvarad, genom vad
utskottet i sitt memorial nr 28 anfört och riksdagen i anledning därav
beslutat.

Onsdagen den 31 maj, e. m.

117 Nr 48.

Reservation hade likväl avgivits av herr Olsson i Kullenbergs- A,%!''b“^9
torp, vilken ansett, att utskottet bort hemställa pande av ar I)

att riksdagen måtte med anledning av Kungl. Maj:ts före- beiMsheien.

varande proposition och med avslag--—- för bekämpande av ''''orte''''

arbetslösheten, i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen
i statsrådsprotokollet över socialärenden den 7 januari 1922
angivna grunder, med iakttagande dock av vad i reservationen anförts
angående statsbeställningarna och kristidsarbeten anvisa

a) å tilläggsstat för år 1922, utöver de förut för samma ändamål
beviljade beloppen å sammanlagt 35,000,000 kronor, ett reservationsanslag
å likaledes 35,000,000 kronor.

b)------------------------•

n.-----------------------------------.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lövgren: Herr talman, mina herrar och damer! När
jag begärt ordet som förste man på detta spörsmål, har jag gjort
det, för att jag känner mig såsom representant för en av de arbetargrupper,
som lidit mera av arbetslösheten än kanske någon annan
arbetargrupp i detta land, jag menar sågverksarbetarna.

Det är ju så, att vi hava ett ovanligt enhälligt utskottsutlåtande
emot oss, ett utskottsutlåtande, som i formuleringsskicklighet icke
lämnar något övrigt att önska, som såvitt jag kan förstå, låter varje
av de grupper, som deltagit i utformningen tillskriva sig segern.

Högern tillskriver sig segern, liberalerna tillskriva sig segern, och
i Socialdemokraten läsa vi, att det också är en seger för socialdemokraterna.
Nu vet jag icke, vilken av dessa tre grupper, som har segrat,
men vad jag vet är, att de arbetslösa hava förlorat.

En gång under förliden vinter var det en grupp av arbetslösa,
som bad mig, att jag skulle hålla ett föredrag om de arbetslösas rättigheter.
Jag gjorde då en undersökning, ty jag lovade i hastigheten
att hålla föredraget, om vilka rättigheter de arbetslösa eventuellt
kunna hava, och resultatet blev, att de arbetslösa icke hava
någon annan rättighet än den att svälta ihjäl. De äro fullkomligt
utlämnade åt godtycket, fullkomligt utlämnade åt den politik, som
föres av herrar Järte och Pegelow i arbetslöshetskommissionen. Ty
även om man kan hänskjuta en fråga till Kungl. Maj :t till en efterprövning,
så kommer denna efterprövning så långt efteråt, att de
arbetslösa sannerligen icke äro hjälpta därmed.

Jag kan icke underlåta att draga upp en parallell mellan det
sätt, på vilket samhället behandlat de arbetslösa, och det sätt, på
vilket andra medborgargrupper i detta land blivit tillgodosedda av
statsmakterna. Det förefaller mig då märkvärdigt, att en riksdag,
som förlidet år fattade ett beslut, som faktiskt gav landets sockerproducenter
150,000,000 kronor mer än deras skörd var värd, sedd

Nr 48. 118

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

mot världsmarknadspriserna som bakgrund, att samma riksdag i år
betraktar ett belopp av 85,000,000 kronor för arbetslöshetens avhjälpande,
d. v. s. för att hjälpa en kår, som är fem, sex gånger så stor
som betodlarkåren, som ett oerhört belopp. Och det är med yttersta
nöd och stor jämmer man kan avtvinga samhället detta. Ser jag
åter på det sätt, på vilket denna riksdag lämnat bankerna ett understöd
på 50,000,000 kronor, så måste jag säga, att bankerna blivit
ovanligt bra tillgodosedda jämfört med de arbetslösa. Ty det kan
ju icke förnekas, att femtiomiljoner-kronors-krediten till bankerna
kan betyda, att aktievärden fastlåsas på en hög nivå, och att denna
bank- och industrivärld, som nu strävar efter att pressa ned arbetslönerna,
erhåller ett så gott handtag därav, att arbetslönerna nu
komma att gå ned något pinnhål lägre, än de annars skulle kommit
att göra. Om jag så också ser över på det sätt, på vilket riksdagen
beskattar det svenska folket, så finner jag, att i stället för att ta
någonting, som hade varit naturligt och riktigt, nämligen en höjning
av den direkta skatten, för att täcka den brist, som fanns i
budgeten, så tar man och plundrar de fattigaste bland de fattiga
på det belopp, som behövs, genom kaffetullen. Och så ha nu till sist
de borgerliga förenat sig i det hån mot Sveriges arbetare, som ett avslag
på handelsavtalet med Ryssland innebär.

Det börjar verkligen bli litet grand för starkt, och man kan
fråga sig, om det verkligen finnes något skäl, varför det skall sitta
en socialdemokratisk regering, en regering, som är uppburen av Sveriges
arbetare, för att tjänstgöra som profoss åt den svenska borgarvärlden.
Jag medger, att när denna regering tillkom förliden höst,
så tyckte jag, att det var bra. Men när jag sett, hur sakerna utvecklats
under denna riksdags lopp, så måste jag verkligen fråga
mig, om Sveriges arbetare kunna ha någon nytta av en regering, som
saknar förmåga att säga ifrån. Ty hade regeringen sagt ifrån, så
förmodar jag, att handelsavtalet gått i en annan riktning och en del
andra saker likaså.

Jag vet icke, på vilket sätt och under vilka former utskottet
kommit till det beslut, som nu föreligger. Men vad jag vet är, att
de arbetslösa blivit fullkomligt utlämnade åt arbetslöshetskommissionens
godtycke. Och jag måste ställa den frågan till åtskilliga av
de borgerligas representanter i denna kammare: kunna ni som människor
gilla den politik, som föres av arbetslöshetskommissionen och
som nu direkt stödjes genom att gå på de linjer, som utskottet går?

Jag vill taga ett konkret fall för att visa, hur omänsklig och
obillig behandlingen av de arbetslösa är. När sågverkskonflikten
kom, fanns det inom Kalix’ distrikt 470 man i arbete vid sågverken.
Det var dessa 470, som voro direkt berörda av konflikten. Arbetslöshetskommissionen
ger order om avstängning av samtliga sågverksarbetare
från nödhjälpsarbeten och arbetslöshetsunderstöd. Och vad
betydde det? . Jo, det betydde, att folk, som på sex, tolv, aderton
månader icke haft ett dagsverke vid sågverken, blevo avstängda från
nödhjälpsarbeten och arbetslöshetsunderstöd, d. v. s. de lämnades att
svälta ihjäl eller att bli utlämnade åt de smulor, som deras något

Onsdagen den 31 maj, c. in.

110 Nr 4H.

bättre ställda kamrater eventuellt kunde ha. Åtgärden var så brutal,
att arbetschefen vid Norrlands statsarbeten gjorde en förfrågan p''"''de ea“"‘t''r
hos arbetslöshetskommissionen, om man icke kunde få luta dem fort- betslöshet eu.
sätta i arbete, vilka sedan augusti förlidet år icke både haft något (Forte.)
arbete vid sågverken. Men han fick blankt nej. Jag är säker om
att inom det distrikt, där detta hände, fanns det icke många ens ibland
borgarna, som gillade den åtgärden. Men när jag kom ned till Stockholm
och i detta ärende gick upp till arbetslöshetskommissionen, fick
jag den överraskande upplysningen, att arbetslöshetskommissionen
var fullständigt enig på denna punkt, d. v. s. att arbetslöshetskommissionen,
inklusive dess socialdemokratiska ledamöter, var mera reaktionär
på den punkten än någon högersinnad eller liberal bonde i
Norrbotten.

Sedan kom ju herr Hagman med en reservation, däri han begärde
en regel bakåt på tre månader, så att de, som inom de tre
sista månaderna icke haft arbete vid sågverken, skulle få fortsätta
med nödhjälpsarbete. Men regeringen har, såvitt jag vet,, icke följt
reservanten utan godkänt arbetslöshetskommissionens politik på denna
punkt. Och jag måste verkligen fråga: finnes det någon rim
och reson uti att beröva 1,000 till 1,500 personer , arbete och arbetslöshetsunderstöd,
därför att 4-70 man ligga i konflikt? Och även om
de ville ha arbete vid sågverken, så skulle det dröja veckor och
månader, innan de kunde få arbete, på grund av de förhållanden, som
klimatiskt sett rådde.

Detta konkreta fall visar, huru samhället behandlar de arbetslösa,
huru brutalt och hjärtlöst man far fram, huru man uppträder
som direkt understödjare av arbetsgivareföreningens politik, ty något
annat än en drängtjänst åt arbetsgivareföreningen är detta icke. Man
säger så vackert, att samhället skall stå neutralt i konflikter. Men
är detta en neutralitet, då den endast kan gagna den ena parten, som
är indragen i konflikterna, då är det verkligen en underbar neutralitet Nu

har utskottet utformat direktiv, som äro ungefär desamma
som förut, men med den skärpning, såvitt jag kan förstå, att varje
större partiell konflikt jämställes med allmän konflikt, och följaktligen
kan det inträffa, att om eu arbetaregrupp går ut i strejk för
ett aldrig så berättigat krav, så betyder det, att dessa, som gå ut
i strejk, beröva andra kamrater, som stå fjärran ifrån arbetsplatsen,
understöd och nödhjälpsarbete. År detta verkligen neutralitet från
samhällets sida, att därför att, låt oss säga, Kalix’ arbetare äro indragna
i konflikt, skola arbetare i Piteå berövas arbete och arbetslöshetsunderstöd?
Det hedrar icke dem, som utformat dessa direktiv.

Nu säger man visserligen, att regeringen skall pröva i varje
fall, där arbetslöshetskommissionen är oenig, och det är bra, så långt
det räcker, men blir denna prövning sådan den blev beträffande sågverkskonflikten,
så är intet vunnet därmed. Det betyder bara, att
det dröjer några veckor längre, innan de få besked om att samhället
tänker låta dem svälta ihjäl. Jag får verkligen säga det, att det är
få män, som haft min aktning i så hög grad som de män, som nu

Sr 48. 120

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. anslag bilda detta lands regering, men sitta de kvar länge på taburetterna,
oande ^av^ar- efter vad som hänt vid denna riksdag, så vet jag icke, huru det
betslösheten. kan gå med mitt omdöme om dem. Ty den politik, som nu föres,
(Forte.) är verkligen icke på något sätt ägnad att gagna detta landets arbetare
— det påståendet vågar jag —• men den innebär ett understödjande
av den hänsynslösa lönenedpressningspolitik, som pågår, en lönenedpressningspolitik,
som går utöver vad som kan anses skäligt med hänsyn
till prisfallet på produkterna.

Jag skall taga ett konkret fall. Uppgörelsen i sågverkskonflikten
ger arbetarna en lön som icke ligger mera än 25 och högst 35
procent över 1914 års nivå, uttryckt i penningar. Men priserna på
trävaror äro nu i dag 80, 100, och upp till 140 procent över 1914
års nivå. Om man pressar ned lönerna till denna nivå, vad betyder
det? Jo, det betyder, att man ger dem, som äro innehavare av
aktierna en möjlighet att få utdelning på det uppjobbade och urvattnade
kapital, som man fått under kristiden.

Jag skall icke vid denna sena timme uppehålla mig så länge vid
denna sak, men jag kan icke underlåta att peka på ett sådant bolag
som Ytterstfors-Munksund, som nästan suveränt behärskar hela övre
Norrland. Detta bolag har urvattnat sitt kapital genom snart sagt
alla möjliga fusioner, konster och knep, att det nu står två eller tre
gånger så mycket kapital bakom detta företag som det, som fanns
före krigsutbrottet. Det är ju sorgligt nog så, att det- är folk, som
sparat litet, som köpt aktierna till högt pris, det är de, som nu göra
förluster. Men det är likväl uppjobbat kapital och står icke i rimlig
relation till fabrikernas och övriga tillgångars värde. Jag har hört
sägas av en intresserad och initierad man, att den Wallenberska koncernen
förtjänat mellan 16 och 20 miljoner på Ytterstfors-Munksund
genom sina manipulationer med dessa aktier. Det är sådant, som skall
finansieras genom avtalet om de låga lönerna, som arbetarna fått skriva
under. Och samhället tar parti för arbetsgivareföreningen i dess
politik, för aktieägarna och aktiejobbarna, vräker till på köpet genom
den lagstiftande församlingen ökade skatter på dessa de fattigaste
bland de fattiga genom huvudlöst höga garantipris på sockerbetor,
genom kaffetull och tull på allt som behöves till livets uppehälle och
nödtorft. Kalla det ett civiliserat samhälle! Ett samhälle styrt av
brottslingar vore bättre att uttrycka saken.

Jag har ju väckt en motion, som också är avlivad i detta utskottsbetänkande.
Det är klart. Einnes det något skäl att gå med
på något så förnuftigt som att bygga kommunikationsleder, som
folk ha nytta av? Jag skall på grund av den sena timmen icke dröja
många minuter vid saken, men jag är tvungen att i alla fall något
redogöra för huru frågan ligger.

Det har ju varit så under hela den tid, man byggt järnvägar i
Norrland, att stambanorna byggts för långt från mera bebyggda
trakter, och resultatet har blivit, att vi ha ett norrländsk järnvägsnät,
som dagligen går med förlust, om jag undantar malmbanan.
När vi nu ha 2,500 man arbetslösa i Kalix, så tycker jag, att det
skulle vara förnuftigt att använda dem för att bygga järnväg från

OneJogen flen 31 mnj, e. in.

121 Nr 48.

Morjärv nedför Kalix’ älvdal och sedan eventuellt fortsätta till Haparanda
och upphöra med trafikleden Morjärv—Karungi, där det
icke bor något folk. Riksdagen medgav i fjol, att detta arbete skulle
få tagas i anspråk i sista hand, och vi trodde, att det kunde vara i
sista hand, när 2,500 man blevo arbetslösa i höst utan någon utsikt
att på 7 eller 8 månader komma in i sågverken. Men det tyckte
icke arbetslöshetskommissionen, ty den letade upp alla möjliga och
omöjliga arbetsställen eller gav dem understöd. Men att de skulle få
arbeta på något så nyttigt som på en kommunikationsled, efter vilken
folk bor, det ville man icke vara med om.

Jag skall, som sagt, icke längre uppehålla mig vid saken, men
jag lovar, att om jag sitter kvar här, jag kommer att besvära denna
kammare med denna järnvägsfråga, till dess den gått igenom. Ty
någon gång skall väl ändå ögonen öppnas, så att man börjar inse
det orimliga i, att järnvägar dragas fram genom trakter, där ingen
bor. Utvecklingen av en sådan kommunikationsled som den, jag
talade om, och utbyggandet av en annan järnväg, nämligen
mellan Jörn och Gubblijaure skulle icke bara medföra produktivt
arbete för dem, som äro bosatta där uppe, utan också möjliggöra en
nödvändig utflyttning från de tätt befolkade kusttrakterna. Som
det nu är, är det ganska trist att flytta in åt landet, ty de, som göra
detta, ha inga utsikter att komma i beröring med industrien, så att
de kunna kombinera arbetet på jordbruket med arbetet vid industrien.

Jag skall icke uppehålla mig vid allt detta, ty saken är ju klar.
Hela riksdagen, så när som på det kommunistiska partiet och det
vänstersocialistiska, har ju beslutat, att det skall vara på sådant sätt.
De arbetslösa skola misshandlas av ett oblitt öde. De skola i bästa
fall hållas vid liv, men man vill icke göra något för att föra dem
ut till verkligt produktivt arbete, utan de skola bilda en stor barlast
uppgående till 50—60,000 man, även sedan exportindustrien kommit
igång i normal utsträckning, en barlast på 50—60,000 man, som
skall pressa ned lönerna, till dess vi äro nere i en nivå, som ej står
över galiziernas. Något så förnuftigt som att bygga kommunikationsleder,
som verkligen äro kommunikationsleder, kan ju aldrig
komma ifråga. Jag kan ej kalla det att bygga kommunikationsleder,
när arbetslöshetskommissionen eller Norrlands och södra Sveriges
statsarbeten låta folk ligga och rota i några myrar, där för övrigt i
stor utsträckning intet blir gjort.

Nej, försök att få ut folket till jordbruket! Herr Fabian Månssons
interpellation kommer, efter vad jag hört, att besvaras i morgon,
och det blir i det sammanhanget tillfälle att taga upp den frågan
till behandling. Men nog förefaller det mig, som om det vore naturligare
och rimligare, att man skapar 40—50,000 nya jordbrukarehem
i detta land, än att man fortsätter med en arbetslöshetspolitik,
som i längden icke kan föra till annat än armod och nöd och elände.

När man fastställer understödsbeloppen till en summa av 1
krona 50 öre per dag, så finnes det ingen möjlighet att leva på det

Ang. anslag
för bckämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 48. 122

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

beloppet. När man fastställer lönen i den öppna marknaden ocli använder
sådana metoder som arbetslöshetskommissionen för detta ändamål,
finnes det ingen möjlighet att leva på nödhjälpsarbetet, då
detta i varje fall skall betalas lägre än det, som arbetslöshetskommissionen
behagar kalla lönen i den öppna marknaden.

I detta sammanhang skall jag be att få fråga dels arbetslöshetskommissionens
ledamöter och dels socialministern, på vilket underbart
sätt lönen i den öppna marknaden fastställes, när den på
plats efter plats visar sig ligga så mycket under det, som verkligen
betalas, så att det skiljer på 40, 50, 60 %. Medan en sågverksarbetare
i Kalix har en verklig lön på 5 kronor 50 öre, 6 kronor och 7
kronor per dag, har arbetslöshetskommissionen på något underbart
sätt totat till det så, att nödhjälpsarbetslönen skall vara. 2 kronor
90 öre per dag och vid ackordssättning 4 kronor per dag. Man har
i detta betänkande lagt fram en beräkning, där man talar om 6 kronor
50 öre per dag åt dem som äro anställda vid nödhjälpsarbetena.
Hur stor del av dessa 6 kr. 50 öre skall gå till annat, som icke kommer
de arbetslösa till godo, när lönerna nu fastställas till så orimligt
låga belopp, vartill arbetslöshetskommissionen fastställer dem? Det
är verkligen en politik, som arbetslöshetskommissionen har fört, som
jag icke skall försöka att bedöma, ty jag förmodar, att talmannen
skulle anse det vara ganska oparlamentarisk^ om jag skulle ge den
den beteckning, som den verkligen förtjänar. De löner i den öppna
marknaden, som arbetslöshetskommissionen på något underbart sätt
fått fram, svara icke mot de löner, som verkligen betalas i den öppna
marknaden. Det är ett faktum, som man icke skall komma ifrån.

På grund av hela frågans läge finnes det ingen möjlighet att
med någon utsikt till framgång framställa något yrkande, och jag
måste därför, herr talman, sluta detta anförande med att säga, att
jag djupt beklagar, att den nu sittande regeringen i denna fråga och
i andra frågor, som intimt beröra Sveriges arbetarklass, icke hellre
avstått från att regera än att sitta där och utföra ett arbete, som endast
kan glädja och gagna arbetsgivareföreningen och dem, som ha
den ekonomiska makten i detta land.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr O 1 s s o n i Kullenbergstorp: Herr talman! När man riktar
blicken ut över kammarens bänkar, så ser man, om man icke visste
det förut, hur gräsligt arbetslösheten härjar här i landet. Det är en
sak, som man ej kan komma ifrån, och den slår djupa spår överallt i
vårt land.

Jag tror ej, att den siste ärade talaren hade rätt, när han ville
vindicera det påståendet, att man ej hade någon medkänsla med de
arbetslösa. Vad på mig ankommer, har jag det. Men mången gång
är det så, att förmågan icke sträcker sig lika långt som viljan. Jag
skall nu icke gå in på något bemötande av vad den ärade talaren ytt -

Onsdagen den .31 maj, e. in.

123 Nr 48.

rade. Det var i huvudsak adresserat till annat håll, och jag förmodar,
att svaret kommer därifrån. Men det var särskilt de skånska
betodlarna, som voro ute igen, och då jag är en av dem, så skall jag
be den ärade talaren, att han icke måtte bortjustera den miljonernas
mängd, som han sade, att de skånska betodlarna förtjänat, eller att
han icke måtte förändra siffrorna för mycket. Det har ingen betydelse
i och för sig, men då de i Skåne få se de många miljonerna, så
komma de att glädja sig, även om de ännu icke kunnat hitta dem.

Jag skall nu bo att få övergå till den delen av utskottets memorial,
där jag avgivit en reservation. Jag försäkrar kammarens ledamöter,
att denna reservation icke avgivits i det syftet att på något
sätt kringskära möjligheten att ge hjälp åt de arbetslösa. Men jag
kunde icke med bästa vilja finna, att om vi i utskottet ginge med på
det kungl. förslaget om statsbeställningar, så kunde vi icke, som skett,
gå fram och säga: Ingen av de motioner, som väckts, bör föranleda
till åtgärd. Det är många av motionerna, som säkert, om de ur ekonomisk
synpunkt kunnat bifallas, haft mera fog för sig än just denna
sak om statsbeställningar. Ty man skall komma ihåg, att dessa
beställningar skola gälla föremål, som staten till äventyrs själv kan
behöva. Men är det starkt behov av dem för staten, står ju möjligheten
kvar att gå den vanliga vägen. Av den långa önskelista från
statens affärsdrivande verk och andra håll, som förelåg i utskottet,
framgick, hur angelägen man var att avkasta en del på arbetslöshetsanslaget,
både likt och olikt. Då blev jag betänksam mot denna
taktik. Ty jag fann det vara endast eu fiktion, att det blir billigare
för staten om en del av kostnaden bestrides av vederbörligt anslag och
en del av arbetslöshetsmedel. Jo, säger man: i senare fallet skall
man slippa att från statens affärsdrivande verks sida förränta den
summa, som eljest går åt för utförande av visst arbete. Även detta
är eu fiktion. Vad är egentligen denna förräntning? Ingenting.
Kan verket lämna ett sådant överskott, så är det bra, och kan det
icke göra det, så går det lika bra ändå. Då får staten fylla bristen.
Allt det där tyckte jag vara meningslöst.

Om jag så vidare ser på de här beställningarna, så måste jag
fråga mig, vilken lättnad i stort sett därav uppstår i fråga om arbetslöshetsproblemet.
Det blir så oändligt litet. Ja, säger man, det är
icke gjort för detta, det är, så att säga, ett preventivt medel för att
förhindra, att arbetslösheten griper omkring sig, att överhuvud kvalificerade
arbetare ej behöva skingras från sina respektive verkstäder,
utan få arbeta i det yrke, som de ha lärt, och som är av större
betydelse än vanligt grovarbete. Det där läte säga sig, om man
kunde gå fram någorlunda över hela linjen i verkstäder, där nu råder
arbetslöshet eller förekomma arbetarpermitteringar. Men det är
omöjligt. Det får vara beroende på, om staten kan ha någon användning
för de saker, som där skulle framställas. Det kan lika
väl hampa sig så, att beställningen kommer till en fabrik, där det är
mindre arbetslöshet. Hur jag vrider och vänder på saken, kan jag
icke se annat än att man håller fast vid, att våra ekonomiska resurser
icke räcka mera än att hjälpa själva de arbetslösa, så ha dessa

Ant7. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 48. 124

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. (inslag statsbeställningar icke det stora berättigande, att jag kan vara med
wmdewTar- om tillstyrka anvisandet av 15,000,000 kronor.
betslösheten. Sedan var det en sak, som för mig spelat en avgörande roll. Jag

(Forts.) yttrade häromdagen, att jag tycker, att det ser så svårt nt att skrapa
rent i alla fonder över allt och gå till den yttersta punkten, så att
det ser ut, som om vi ekonomiskt skulle vara renskrapade på alla
reserver. Som enskild man har jag alltid varit rädd därför, och jag
tror också, att det är farligt för staten. Jag bekänner uppriktigt, att
jag ej har det minsta hopp om att arbetslösheten och därmed arbetslöshetsanslaget
skulle försvinna med detta år. Allt tyder på, att
detta kommer att vara längre, och då vill jag sannerligen beklaga
dem, som skola göra upp nästa års statsreglering. Så grundligt, som
man anlitat kassafonden och annat, tror jag, att det vore bättre att
taga det säkra för det osäkra och spara in dessa 15,000,000 kronor
och ha något att möta nästa vinter med. Jag tvekar ej att säga, att
detta var en mycket bidragande orsak till mitt ståndpunktstagande i
denna fråga. Jag tvekar icke att säga, att det är en i högsta grad bidragande
orsak, och sedan vill jag tillägga, att vi icke sågo någon ekonomisk
möjlighet att tillstyrka de här motionerna, ehuru vissa av
dem voro ytterst behjärtansvärda, det vågar jag påstå. Man
skulle hålla sig inom den ekonomiska ramen och kunde icke gå med
på stora summor utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit. Ty då stodo vi
inför problemet, varifrån man skulle taga pengarna.

Jag står ensam som reservant, åtminstone ser det ut så, ehuru
det kanske icke precis var förhållandet inom utskottet. Faktum är
emellertid, att jag här står ensam, men det rubbar icke min övertygelse,
ty säkert är, att det stundar bistra tider. Allt tyder härpå,
och därför vill jag, om Kungl. Maj:t får de här 15 miljonerna, vilket
väl nästan är säkert, rikta en vädjan till regeringen, att den måtte
om möjligt inbespara en större eller mindre del av anslaget, ty det
kan helt visst ske utan någon skada, och det behöver icke alls gå ut
över de arbetslösa.

Jag skall härmed sluta och vill som sagt icke ingå på problemet
i dess helhet. Det resultat vi kommit till är ju en kompromiss,
det vet envar, och då äro vi alla lika skyldiga. Åtminstone få vi på
sammansatta tredje och fjärde avdelningen av statsutskottet stå för
vad här sagts, och jag står för det vad mig beträffar. Men på den
punkt, som jag nyss yttrat mig om, anser jag mig icke kunna avvika
från min mening. Och därför ber jag på samma gång jag yrkar bifall
till statsutskottets hemställan att få yrka avslag på den del, som
rör statsbeställningar, och bifall till min reservation.

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman! Det är rik tigt,

att utskottets betänkande är enhälligt så när som på en enda
punkt, och det kan förefalla egendomligt. När man ser på betänkandet,
framgår därav, att utskottet tillstyrkt vad regeringen begärt
eller 90 miljoner, därav 85 miljoner för i år och 5 för nästa år. Vad
beträffar de ändamål, vartill pengarna skola användas, har utskottet
tillstyrkt beviljande av 15 miljoner för statsbeställningar. Ifråga

Onsdagen den 31 maj, c.

125 Nr 48.

om donna del av förslaget liar herr Olsson i Kullenbergstorp yrkat
avslag. Jag anser icke, att det iir nödvändigt att närmare motivera
utskottets förslag i denna del, då herr Olsson i Kullenbergstorp är
ensam reservant, utan jag vill blott säga, att utskottet kommit till
den uppfattningen, att det icke är riktigt att enbart ge nödhjälpsarbete
och arbetslöshetsunderstöd, utan att man borde även genom
statsbeställningar söka stödja industrien. Vidare har vad Kungl.
Maj it begärt i fråga om rätt till statsbidrag vid nödhjälpsarbeten i
kommunal regi blivit tillstyrkt. Övriga ändringar av grunderna
för hjälpverksamheten, som gälla statsunderstöd till hyresbetalning
samt hjälpverksamhetens utsträckning till utländska arbetare, hava
likaledes tillstyrkts i enlighet med propositionen.

Nu har det anförts av den förste ärade talaren, att de 90 miljonerna
äro i förhållande till den nöd och arbetslöshet, som råder i
landet, ett alltför otillräckligt belopp, och jag tror helt säkert, att
han har rätt däri, att om landets resurser räckte till, skulle det vara
nödvändigt, att man lämnade väsentligt mera än denna summa. Men
då budgeten skulle göras upp vid jultiden, ansåg regeringen, att den
icke mäktade begära mera än detta belopp. Det är ju så, att kassafonden
är så gott som bottenskrapad, och vi ha fått votera extra
skatter för att fylla de hål, som måste fyllas i budgeten. Och när vi
socialdemokrater inom utskottet prövat dessa ting, ha vi måst stanna
vid vad regeringen begärt. Vi ha sagt oss, att när vi kunde få de
andra partierna med om att bevilja detta belopp, det icke var möjligt
att komma längre. Därmed vill jag icke säga annat, än att det nog
förelegat behov av att man givit mera. Men det är också utsikt till
att arbetslösheten avtager. Det ser ut, som om det blivit en väsentlig
lättnad på arbetsmarknaden, och det vore utomordentligt glädjande,
om så varaktigt skulle bli förhållandet.

Den förste ärade talaren uttryckte sin stora förvåning över att
betänkandet var enhälligt, och det är kanske många flera än han,

som blivit förvånade häröver. Det är klart, att man i en fråga så

svår som arbetslöshetsfrågan, där det icke blott gäller att bevilja
pengar till ett visst belopp utan även att bestämma sättet för deras
användning, kan vara oense både om hur mycket pengar, som skola
beviljas, och om deras användning. Den ena meningsriktningen står
mot den andra. Nu har man emellertid i utskottet lyckats sammanjemka
de olika uppfattningarna, så att partierna kunnat enas om
det föreliggande förslaget. Det är med denna kompromiss som med
alla andra kompromisser, att det är en del brister på olika punkter,
beroende på hur de olika partierna se på saken. Men för egen del

har jag den uppfattningen, att det för de arbetslösa i vårt land och

för arbetarklassen i dess helhet är lyckligare, att man löst frågan
på detta sätt, än att vi här i kamrarna gått till en öppen strid, om
vars utgång jag i så fall icke kan yttra mig.

Den förste ärade talaren var mycket bekymrad över regeringens
hållning och ansåg för sin del, att den icke kunde gagna arbetarklassens
intressen. Jag har måhända icke så i detalj som talaren
följt regeringens verksamhet, men mig synes att regeringen under

Ang. anslag
för bekärnpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 48. 126

Onsdageu den 31 inaj, e. m.

Ang. anslag
för bekämpande
av arbctslösheien.

(Forts.)

dessa svåra vårmånader gjort allt vad den kunnat göra för att tjäna
landets och enkannerligen arbetarklassens intressen. Jag tror mig
veta, att regeringen och särskilt socialministern lagt ner ett intensivt
arbete för att få arbetsförhållandena ordnade genom avtal och jag är
förvissad om att denna hans strävan varit till stor nytta för arbetarna;
och jag är icke alls säker på att den svenska arbetarklassen har den
uppfattningen, att det skulle vara bäst, om regeringen packar sina
kappsäckar. Jag tror, att regeringen gjort en god insats för att
tillgodose arbetarnas intressen, och jag har den uppfattningen, att
den även i fortsättningen kan göra mycket härför.

Detta var några allmänna reflexioner över det utskottsbetänkande,
som här föreligger. Det är som sagt resultatet av en kompromiss,
och det har en kompromiss’ förtjänster och svagheter.

Nu skulle jag kanske säga några ord om den speciella fråga,
som herr Lövgren berört, nämligen om Morjärv-Kalixbanan. Det är
ju ur ortens synpunkt önskvärt, att man får denna bana till stånd,
men bland myndigheterna äro meningarna delade. Det är under
sådana förhållanden alldeles för mycket begärt, att statsutskottet nu
skulle taga ståndpunkt till frågan, när man icke gjorde det i fjol,
och då det icke kan påvisas, att arbetslösheten särskilt skulle ge anledning
till att föregripa en saklig prövning av ärendet. Statsutskottet
har icke motsatt sig banans byggande. Statsutskottet har sagt
detsamma i år som i fjol, nämligen att det ankommer på Kungl.
Maj:t att, om det är trängande behov, igångsätta arbetet med banans
byggande, men det borde vara sista reserven i nödhjälpsarhetet. Man
har icke vågat sig på att direkt tillstyrka banans byggande. När
vi se, hurusom den ena statsbanan efter den andra bygges och går
med betydande förlust, blir man ytterligt betänksam. Det gäller
icke blott att bygga banan utan också att hålla trafiken i gång. Om
den år efter år icke ger några inkomster, kan den visserligen vara
till nytta för orten, men den medför betydande förlust för statsverket.

Vidare framhöll herr Lövgren, att man skulle göra mera för
den inre kolonisationen, och det är alldeles riktigt. Det har väckts
en hel serie motioner, som gå ut på att befordra egnahemsbyggandet
och främja skogskultur, dränering o. s. v. Ifråga om dessa motioner
var det en enhällig mening inom utskottet, att man icke kunde dela
upp arbetslöshetsanslaget efter de olika ändamål som härmed skulle
tillgodoses. Vad särskilt beträffar den inre kolonisationen ber jag
få erinra om, vad som säges på sid. 12. Det heter där: »I sådant
hänseende anser utskottet, att i den mån så lämnligen kan ske företräde
bör lämnas åt jord- och skogsförbättringsarbeten, varjämte hinder
icke synas böra möta att jämväl använda statsarbetena som ett
led i det arbete för den inre kolonisationens befrämjande, som påkallas
av önskvärdheten att till jordbruket återföra övertaliga industriarbetare.
»

Man har icke pekat på några särskilda åtgärder men flera sådana
ha varit under diskussion och särskilt den, som herr Lövgren

Onsdagen den 31 innj, e. in

127 Kr 48.

talade om, men utskottet har överlämnat alla dessa krav till vederbörande
myndigheters närmare bedömande.

Så till sist skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på en passus
i utskottets betänkande, som är skriven så, att det skulle kunna råda
missförstånd om vad man menar. Det gäller sammansättningen av
arbetslöshetskommissionens verkställande utskott, varom det heter:
»Oaktat tillämpningen av nyss angivna grundsatser lärer medföra en
begränsning av området för denna prövning och ehuru Kungl. Maj :t
vid sitt ståndpunktstagande skulle hava stödet av en särskild nämnds
bedömande, ligger det dock enligt utskottets mening stor vikt på,
att vid hithörande frågors behandling inom arbetslöshetskommissionens
arbetsutskott representanter för såväl arbetsgivare som arbetare
beredas tillfälle att deltaga vid sidan av det allmännas representanter.
»

När man läser detta, kan man lätt få den uppfattningen, att arbetslöshetskommissionens
arbetsutskott skall få ändrad sammansättning.
Så är icke meningen. Arbetsutskottet består för närvarande
av representanter för det allmänna och för arbetarna, någon arbetsgivarerepresentant
finnes icke inom utskottet. Övriga ledamöter
av kommissionen och däribland även representanter för arbetsgivarna
och arbetarna ha ägt att med yttranderätt vara närvarande vid arbetsutskottets
sammanträden. Vad som menas med det återgivna utskottsutlåtandet
är sålunda, att den nuvarande ordningen skall fortfarande
bibehållas. Jag har velat säga detta, så att icke det missförstånd
skall behöva uppstå, att arbetsutskottet skall hava ändrad
sammansättning, och jag antar, att denna min mening kan bestyrkas
även från representanter för andra politiska uppfattningar än
den jag företräder.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr D a h 1 é n: Det påpekades av oss kommunister redan vid
behandlingen den 8 februari av denna fråga, att arbetslöshetskommissionen
på grund av de då fastställda direktiven skulle i praktiken
visa sig bli ett Arbetsgivareföreningens verkställande utskott.
Jag vill icke säga, att detta medvetet varit kommissionens uppgift,
men i hela sin praktiska verksamhet har den i alla fall verkat på
detta sätt. Jag vill hoppas, att åtminstone de arbetarrepresentanter,
som då protesterade mot denna värdesättning av resultaten av kommissionens
verksamhet, nu, när vi ha tre månaders praktisk erfarenhet
av densamma, skola vara villiga att ge oss rätt i vårt omdöme.

De direktiv, som då fastställdes, och som sedan visat sig vara
för de arbetslösa så ödesdigra, ha av utskottet i det nu föreliggande
förslaget blivit ytterligare skärpta. Det fanns en passus i de den
8 februari fastställda bestämmelserna, som gick ut på, att »skälig
hänsyn skulle tagas till vederbörandes möjligheter att bereda sig uppehälle
på de av kommissionen fastställda nödhjälpslönerna». Detta
uttalande har av kommissionen tolkats så, att på vissa ställen, exempelvis
i Norrbotten, begäres, att de arbetslösa skola kunna leva på

Awj. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Kr 48. 128

Onsdagen den 31 inaj, e. m.

Ang. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

en inkomst av 2 kr. 80 öre om dagen. Är det någon av kammarens
ledamöter, som här öppet vill deklarera, att han anser, att i sådana
fall skälig hänsyn tagits till vederbörandes möjligheter att på detta
sätt försörja sig själv och sin familj? Ty vi få komma ihåg, att vi
ännu stå i omkring 100 % förhöjning på 1914 års livsmedelspriser.
En avlöning på 1 kr. 40 öre om dagen enligt 1914 års penningvärde
skulle således enligt kommissionens uppfattning vara tillräcklig
som skäligt uppehälle för en familj. Mig förefaller det vara alldeles
orimligt, och jag förvånar mig över, att kammarens socialdemokrater
kunnat gå med på något sådant.

Utskottet understryker vidare kommissionens beslut, att nödhjälpslönerna
med en tredjedel skola understiga de på resp. orter
rådande lägsta grovarbetarlönerna. När man så vet, att på detta
område knappast existera några avtalsenliga löner alls, varpå de
s. k. nödhjälpslönerna skola kunna byggas, förstår man alltför väl
av erfarenhet, hur dessa av kommissionen fastställda löner komma
att se ut. Och vem hindrar förresten arbetsgivarna att under hot
om inställande av driften sätta lönerna till snart sagt vilket belopp
som helst? Om så arbetsplatsen av arbetarna blockeras, blir detta
endast en ytterligare anledning att skicka dit arbetslösa understödstagare
och, om dessa neka att utföra blockerat arbete, även indraga
det lilla understöd de eljest skulle vara berättigade till. När därför
utskottet i detta sammanhang talar om statens opartiskhet gent
emot arbetare och arbetsgivare, är ju detta raka motsatsen till verkliga
förhållandet. Jag kan förstå den uppfattningen, som säger, att
de i en konflikt direkt indragna, d. v. s. de, som själva beslutat
strejken, icke skola erhålla understöd. Men var ligger statens opartiskhet,
när det gäller andra arbetargrupper, låt vara av samma yrke,
då man indrager deras understöd och praktiskt tvingar dem att bli
strejkbrytare, d. v. s. tvingar dem att taga arbete till det pris arbetsgivarna
själva bestämma. Detta kan man med skäl kalla en något
egendomlig opartiskhet från statens sida. Bli arbetarna utkastade i
lockout, är det samma förhållande, arbetslöshetskommissionen indrager
även då arbetslöshetsunderstödet icke bara för de direkt lockoutade
utan för alla, som någon gång kunna vara misstänkta för att ha
utfört ett sådant arbete, som lockouten gäller. Nog förefaller det
egendomligt, att regeringen och i synnerhet socialministern, när
man tar i betraktande hans 20-åriga verksamhet som ledare för den
svenska fackföreningsrörelsen, kunnat gå med på en sådan uppgörelse,
som praktiskt taget tvingar hederliga arbetare att bli strejkbrytare
för att kunna uppehålla livet.

Man har också skäl att efter genomläsande av utskottets utlåtande
fråga sig, vem som egentligen är den högsta myndigheten,
när det gäller denna fråga, om det är regeringen eller arbetslöshetskommissionen.
Såvitt jag kan finna, anser utskottet det vara arbetslöshetskommissionen,
som bör intaga en verkligt ledande central
ställning på detta område. Det uttalades av herr Lithander i annat
sammanhang här i kammaren för en tid sedan den uppfattningen,
att en regering var tillkommen för att regera. Jag skulle ha önskat,

O lind ngen den 31 maj, c. in.

129 Nr iS.

att regeringen hade följt herr Lithanders råd i detta fall och verkligen
i någon man regerat i denna så viktiga fråga. Hade regeringen
stupat på ett sådant försök, tror jag i alla fall, att det hade
varit till betydligt större nytta för arbetarklassen.

När man läser de borgerliga tidningarnas uttalanden angående
de av utskottet föreslagna direktiven, kan man också konstatera en
mycket stor belåtenhet. I synnerhet den föreslagna skärpningen
ifråga om understödets indragning vid konflikter anses vara mycket
tillfredsställande. Jag skall be att få citera några rader ur Svenska
Dagbladet, som skriver: »Genom dessa förtydliganden har icke

blott kommissionen utan även Kungl. Maj:t fått ett direktiv, och
det är slut på det nuvarande oskicket, att arbetsvägrande få åtnjuta
understöd under hela den tid, som förflyter, innan konfliktens
karaktär blir fastställd». Detta innebär ju en fullständig desavuering
av regeringen beträffande dess ståndpunkt till detta spörsmål
för att icke tala om landsorganisationens representantskap med
hänsyn till dess förut tillkännagivna uppfattning.

Det torde numera heller icke kunna bestridas, att regeringens
ursprungliga förslag om 85 miljoner för här ifrågavarande ändamål
är otillräckligt. Arbetslöshetskommissionen har redan förstått detta
och därefter inrättat sin verksamhet, när den utfärdat meddelanden
om ytterligare stora inskränkningar av det förut otillräckliga
understödet. Dessa, senaste indragningar anges ju av kommissionen
vara beroende på .bristande medel. Jag kommer därför, herr talman,
att yrka bifall till det högre belopp, som av herr Kilbom m. fl.
föreslagits.

Jag. vill dock, innan jag gör detta yrkande, säga, att det förefaller
mig, som om de herrar, vilka här i riksdagen ha avgörandet
av denna fråga i sin hand, icke skulle vara fullt medvetna om den
rent katastrofala ställningen, för alla de arbetslösa ute i landet. Det
finns ju tusental av dessa ofrivilligt arbetslösa, som icke endast blivit
tvungna att göra skulder, de ha också i många fall fått sälja
sina husgerådssaker och t. o. m. kläder för att kunna uppehålla
livet. En blick pa pantbankerna endast här i Stockholm borde verka
tillräckligt övertygande i detta fall.

Herr talman! I anslutning till vad jag nu sagt ber jag få
hemställa, att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
och i ämnet väckta motioner, för bekämpande av arbetslösheten, må
anvisa a) å tilläggsstat för 1922 utöver de förut för samma ändamål
beviljade beloppen å sammanlagt 35 miljoner kronor ett reservationsanslag
av 115 miljoner kronor, b) å extra stat för tiden 1 januan
SO juni 1923 ett reservationsanslag å 5 miljoner kronor.

Herr Eu beck: Herr andre vice talman! Herr Lövgren i Nyborg
började sitt anförande med att beklaga, att en av honom väckt
motion icke blivit av statsutskottet behandlad så, som han önskat.
I det fallet vill. jag säga, att det nog är motioner, som rönt ett
mycket mera oblitt öde än den av honom väckta. Vi hade från vårt

Andra hammarens protokoll 1922. Nr b8. 9

Ang. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

>Tr 48. 130

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

håll en serie motioner, som avsågo att utfinna en mera produktiv
användning av arbetslöshetsmedlen än Kungl. Maj:t föreslagit. Jag
vill icke säga, att alla dessa motioner blivit illa behandlade. Det
har varit så, att frågorna till en del löst sig av sig själva under
den tid utskottet arbetat, och i betänkandet har man fått in en del
uttryck av gillande av de tankar, som ligga bakom motionerna.

Vad speciellt beträffar de motioner, som gå ut på att använda
arbetslöshetsmedlen till torrläggning av mark och odling av skogsmark,
vill jag för min del vid detta tillfälle lägga arbetslöshetskommissionen
alldeles särskilt på hjärtat att ha sin uppmärksamhet
fäst vid allt, som kan befrämja en förbättrad skogstillgång för
framtiden. Under de gångna krisåren har man skattat vårt skogskapital
på ett ödesdigert sätt, och såväl med hänsyn till medlens
nyttiga användning som med tanke på att våra efterkommande skola
finna skogen i gott skick är det angeläget att så mycket som möjligt
göres för att befrämja skogsull växten.

En annan motion gällde fraktlindringar. I det avseendet ha åtgärder
vidtagits från den 1 juni. Men jag är för min del övertygad
om, att en tidigare sänkning av järnvägsfrakterna kunnat motverka
en del arbetslöshet, särskilt på de mest kritiska punkterna.

Jag kan för övrigt instämma med herr Lövgren såtillvida, att
vi icke heller ha anledning att vara så nöjda i allo med det betänkande,
som här föreligger från statsutskottet. Det är naturligtvis
så, som herr Bernhard Eriksson sade, att när det gjorts en kompromiss,
är egentligen ingen nöjd; frågan är endast om alla ha anledning
att vara ungefär lika missnöjda, ty det brukar ju anses som
bevis för att det är en lycklig kompromiss.

Vad vi emellertid skatta högst är, att man genom, detta betänkande
vunnit ökad klarhet över arbetslöshetspolitiken i fortsättningen.
När man från det s. k. borgerliga hållet har varit med om den
lösning, som här framkommit, vill jag för min del saga, att detta
också ''får uppfattas som ett erkännande av den goda vilja, som icke
minst från socialministerns sida visats, när det gällt, att komma till
avtalsmässiga arbetsförhållanden under de svåra tider vi leva i.
Jag hoppas, att icke detta erkännande från vårt håll måtte skada
herr socialministern.

Beträffande en punkt, nämligen ifråga om statsbeställningar,
ha rått delade meningar, såsom framgår av den .reservation herr
Olsson i Kullenbergstorp avgivit. För min del vill jag säga, att det
synes mig vara den bästa punkten i Kungl. Maj :ts förslag, därför
att den syftar till att i möjligaste mån få en produktiv användning
av nödhjälpsmedlen. Den syftar till att hålla kvar yrkesskickliga
arbetare i arbetet, så att man slipper visa ut dem i nödhjälpsarbete,
där de utveckla en dålig arbetsintensitet, eller i värsta fall ge dem
understöd.

Jag vill också påpeka, att dessa statsbeställningar till den allra,
största delen omsättas i arbetslöner. En undersökning ger i det fallet
vid handen, att ungefär 60—90 procent av beloppet i olika grupper
gå till arbetslöner, och om man dessutom tager hänsyn därtill,

Onedagcn den 31 maj, c. m.

131

alt vid nödhjälpsarbetena arbetsintensiteten, på sätt från alla håll
vitsordats, ar ganska, dålig, medan man däremot bör kunna förutsatta,
att den vid utförandet av dessa statsbeställningar skall hålla
sig pa en väsentligt högre nivå, tror jag mig kunna såga, att det

nlVilt d >r- an-T?nida |mnfar'' ST *k 1111 statsbeställningarna, utan
r..Jf d"f,or. Vl] lla sagt. att dessa på något .sätt böra forceras.

var om vi jag hoppas^ att man även i detta avseende håller väl
i minnet att medelstillgangen med hänsyn till nästa års budget
maste betraktas som strängt begränsad, och att därför icke utan
nödtvång de nu anslagna medlen till statsbeställningar skola omsattas
i beställningar redan under detta år.

Pa de mycket avhandlade direktiven i detta sammanhang skall
jag; icke mycket inlåta mig. Emellertid uttryckte sig herr Bernhard
Jff™, oavsiktligt antager jag — något otydligt beträffande
den särskilda punkt i statsutskottets utlåtande, som behandlar sättet
för provningen av partiella konflikter. Det heter där, att enligt utskottets
mening ligger det stor vikt på, att »vid hithörande frågors
behandling inom arbetslpshetskommissionens arbetsutskott representanter
tor saval arbetsgivare som arbetare beredas tillfälle att deltaga
vid sidan av det allmännas representanter». Herr Eriksson
yttrade, att arbetsutskottet för närvarande vore sammansatt av
representanter dels för det allmänna, dels för arbetarna. Därvidlag
galler val emellertid att aven de sistnämnda äro representanter för
det allmänna och i denna egenskap sitta i arbetsutskottet. Jag är
vilanded S5? att detta icke strider mot innebörden i herr Erikssons
yttrande. Efter denna kila reservation vill jag för övrigt säga att
det aven från vart håll förutsättes, att arbetslöshetskommissmnens
arbetsutskott skall ha en oförändrad sammansättning,
fällt. V?/!11 emellertid också med anledning av de yttranden, som
iallts har i afton i detta sammanhang framhålla, att vi alla äro
skyldiga arbets oshetskommissionen och dess arbetsutskott ett tack
tor det offervilliga och till synes otacksamma arbete, som de nediagt
pa dessa synnerligen ömtåliga och sorgliga frågors behandling.
Vi kunna också utgå ifrån, att kommissionen vid handläggningen
av dessa frågor icke haft något, annat än landets väl för ögonen
varvid man tagit särskilt fasta på den synnerligen viktiga synpunk tmi''H™

tilTsnn w- och ®å väl som möjligt, må komma

tillbaka till smida förhållanden inom vart näringsliv.

däld°rj med den kännedom jag har om herr Löv fndet

atfhan^r °? ,praktlska Gerning, våga göra det påstå endet,

att han anvander starkare ord än nöden kräver, när han uttalade

«? o arbetsloshetskommissionen. Det föreligger icke heller på
något hall såvitt jag vet, en avsiktlig strävan att pressa ned lönerna
för lonenedpressningens egen skull. Herr Lövgren i Nyborg trodde
att man med en annan politik från arbetslöshetskommissionens och
legeringens sida skulle ha kunnat stanna ett och annat pinnhål höo-re
nPpi *a£a °.m arbetslönerna. När man emellertid tänker på, hur
det ar ställt for stora och viktiga grupper av vår industri med hänsyn
till konkurrensen med t. ex. Tyskland, borde vi alla kunna vara

Nr 48.

Ang. anslag
för bekämpande.
av arbetslösheten.

(Korts.)

Nr 48. 132

Oasdagen den 31 maj, e. m.

Ang. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

ense om det sorgliga nödtvånget att gå ned med arbetslönerna. Man
kan däremot ha delade meningar om, hur fort detta behöver ske,
hur hastigt vi skola komma till den jämvikt, som vi alla sträva
efter. I det fallet vill jag säga, att man från vårt håll framlagt
en del förslag och önskat en del åtgärder, som skulle ha förorsakat
en mindre brådstörtad nedgång än den som nu nödvändiggjorts, när
man åter vill komma till sundare förhållanden. Vi hade önskat, att
man skulle ha bromsat litet mera i utförsbacken och sålunda erhållit
en mjukare övergång. På andra håll har man däremot som bekant
icke varit av samma mening — jag vill emellertid icke nu taga upp
den frågan till närmare behandling.

Blott en enda punkt i fråga om direktiven skall jag här beröra.
Det gäller frågan om sättet för beräkningen av nödhjälpslönerna.
Skall man nå fram till ett sådant förhållande, att man kommer bort
från nödhjälpsarbetena och nödhjälpsunderstöden, är det nödvändigt,
att man följer de direktiv, som här kommit till enhälligt uttryck i
statsutskottsbetänkandet. För att taga ett exempel, inser nog var
och en, att det är orimligt att driva en sådan politik som att, om på en
plats lantbrukets grovarbetare i den öppna marknaden ha en lön på
t. ex. 4 kronor om dagen och industriens grovarbetare på samma
plats eller i dess närhet ha en lön av 6—7 kronor, man skulle söka
sig fram till ett medelpris, med påföljd, att enligt gällande direktiv,
nödhjälpsarbetarna skulle få högre löner än dem som gälla för lantbrukets
grovarbetare i öppna marknaden. Ingen kan önska en sådan
anordning; jag tror inte, att herr Lövgren i Nyborg gör det heller.
Att fel kunna förekomma vid uträknandet av dessa normerande
värden beträffande grovarbetslönerna i den öppna marknaden, säger
sig självt med hänsyn till den väldiga apparat, som det gäller
att styra. Man har därför också i statsutskottsbetänkandet framhållit,
att dylika fel naturligtvis skola rättas.

Herr talman! Med dessa ord tror jag mig ha berört det viktigaste
av vad som här kommit på tal. Jag vill till slut endast
uttala den förhoppningen, att vi under slutet av detta år och
under det nästkommande måtte gå ljusare tider till mötes, så att
det nästa gång, då vi få anledning att upptaga till behandling
frågan om arbetslöshetsanslag, icke skall råda en så pass bitter
stämning, som man nu på många håll av begripliga skäl ansett
sig böra ge uttryck åt. Jag vill gärna tro att vi nu skola gå mot
ljusare tider, och att vi följaktligen, när det gäller att finansiera
nästa års budget, inte skola ha att räkna med allt för stora krav
i fråga om arbetslöshetsanslagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lindqvist:
Herr talman! Det återstår nu endast några få dagar, innan riksdagen
i år avslutar sitt arbete. När man då låter tanken glida tillbaka
till riksdagens början och erinrar sig den stämning, som upp -

Ousdugeu den 31 maj, e. in.

133 Ni- IN.

stod, da Kungl. Maj:ts proposition med äskanden om 90 miljoner
kronor i arbetslöshetsanslag framlades; när man vidare minnes, hurudan
stämningen var vid remissdebatten och vid de två särskilda tillfällen,
då förskottsbetalning härvidlag gavs av riksdagen, och
man härmed jämför förhållandena i dag, så måste man konstatera,
att del försiggått en ofantlig förändring. Det kan dock icke undgås,
att man här i dag får konstatera missnöjda toner, t. o. in. i ganska
skarp form. Jag får emellertid för min del beträffande eu hel
del av vad som hittills sagts i denna debatt förklara, att jag beklagar,
att detta missnöje på så många punkter grundar sig på rena missförstånd.

Det har sagts här, att detta utskottsutlåtande är resultatet av
en kompromiss. Endast ordet kompromiss är ju alltid mindre angenämt
att höra. Att ett beslut grundas på en kompromiss, betyder,
menar man, att eftergifter fått göras, och det ligger då nära
till hands att tolka läget så, att eftergifter gjorts mera på det ena
än på det andra hållet. Hur förhåller det sig nu med denna kompromiss?
Jo, det förhåller sig på det sättet, att regeringens framställning
till riksdagen otvivelaktigt i dag blir i båda kamrarna materiellt
sett godkänd i fullaste utsträckning. Till sista öret bär
framställningen från regeringen tillstyrkts av utskottet och kommer
säkerligen också att bifallas av riksdagen. Jag är viss om, att det
var många, som vid riksdagens början kände sig övertygade om,
att alla dessa miljoner, som regeringen begärde, ingalunda skulle
komma att i sin helhet beviljas som hjälp åt de oförskyllt arbetslösa
i landet. Nu äro vi framme vid denna punkt, och då måste jag
för min del säga, att det är orätt att bedöma detta utskottets förslag
så, som vore det en kompromiss, som vore till skada, till förfång,
ja som vore otjänlig för dem, som man avser att hjälpa med
det begärda anslaget. Det förefaller mig som om herr Lövgren, på
vars logiska tankegång vi så ofta fått se prov här i kammardebatterna,
i dag väsentligt slog över, när han fällde sitt omdöme om
utskottsutlåtandet. Här har man, som jag säger, föreslagit ett godkännande
av äskandet om 90 miljoner kronor i arbetslöshetsunderstöd
och till nödhjälpsarbeten. Här föreligger ett förslag till godkännande
av den anordning, som kallas för statsbeställningar, varom
det så mycket talats man och man emellan under de gångna månaderna,
och över huvud har allt beviljats, som begärts för såväl innevarande
som nästkommnde år. Därjämte har statsutskottet medgivit,
att en förändring i vissa fall skall kunna ske beträffande nödhjälpsarbetena
på det sättet, att kommunerna skola kunna utföra arbetena
i egen regi, vilket hittills icke medgivits.

Jag må säga — då jag nu uttalar min tillfredsställelse med det
slutresultat, vartill utskottet kommit -— att jag hoppas, att t. o. in.
herr Lövgren skall erkänna, att det inte finns någon möjlighet för mig
att visa upp något missnöje i det stycket.

Att sedan icke allting löper så lekande lätt, när det rör sig om
eu anordning som denna — ett alldeles nytt och oprövat system, som
man nödgats skapa mitt under en kristid för att hjälpa de arbets -

Ang. anslag
för bckäkipande
av arbetslösheten.

(Förbi.)

Jfr 48. 134

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

lösa — är icke så underligt; till den slutsatsen tror jag, att var och
eu, som vill ägna litet eftertanke åt saken, ovillkorligen skall komma.
Då man nu i detta sammanhang riktar anmärkning mot regeringen
och till och med i dag kommit med eu uppmaning, att vi skulle
lämna våra platser och ge rum för andra, nödgas jag fråga de personer,
som gjort en sådan framställning: vad begär man av regeringen?
Tro de, som gjort dylika påståenden och som anse, att det
vore ett lämpligt tillvägagångssätt om den socialdemokratiska regering
avginge, som nu har setat under denna brydsamma vinter och
försökt —- det försäkrar jag -— att gorå sitt bästa, tro de, säger
jag, att ställningen för de arbetslösa i landet därigenom skulle bli
bättre? Jag betvivlar, att så skulle bli förhållandet, och det är
därför, som jag för min del — oaktat jag rysligt gärna skulle vilja
kasta yxan i sjön och försvinna ■—- har sagt mig, att om man gått
in för en uppgift och beslutat att söka göra något, har man därmed
iklätt sig ett ansvar att fullfölja saken, så länge man själv är övertygad
om att någon nytta därigenom kan åstadkommas. Därför har
jag inte kunnat finna, att man borde besvara statsutskottets tillstyrkande
av den kungliga propositionen i sin helhet på det sättet, att
vi, när vi fått allt vad vi begärt, skulle säga: nu gå vi vår väg! Eu
sådan metod är orimlig.

Jag har från första stund jag tillträdde denna befattning inriktat
mitt strävande på att åstadkomma en förändring till det bättre
rörande arbetsförhållandena i landet. Det har gått ut på att, såsom
jag förut sagt här i kammaren, söka åstadkomma överenskommelser
mellan arbetsgivare och arbetare för att få stadgade förhållanden
ute på arbetsmarknaden, vilket jag hela tiden varit övertygad
om är det säkraste sättet att komma fram till en lättnad i våra arbetslöshetsförhållanden.
Jag kan nu nämna i dag, att dessa strävanden
krönts med så god framgång att för närvarande äro träffade
kollektiva överenskommelser för 196,800 arbetare. Jag behöver
i det fallet endast erinra om det värde, som ligger i de två sista stora
uppgörelserna rörande sågverksindustrien och byggnadsindustrien.
Jag har tagit uppgifter ifrån arbetsgivarnas kontor inom sågverksindustrien.
Därifrån har blivit meddelat, att om uppgörelse komme
till stånd, så skulle man inom mycket kort tid, sedan flottning och
skeppning av trävaror kommit i gång och sjöfarten sålunda öppnats,
kunna anställa inom denna industri minst 20,000 arbetare. Därtill
fogades också den upplysningen, att man kan hysa ganska stort hopp
om att man sedan i sommar skall kunna visa upp en arbetsstyrka
på omkring 27,000 arbetare. När vi då ha avtal även med cellulosaindustrien
och pappersindustrien samt med transportarbetarna i Norrland,
så är hela detta stora fältet renodlat i fråga om överenskommelser.
Jag tror därför, att när vi få rapporterna för maj månad
färdiga i juni, skola vi kunna konstatera med siffror, vilken utomordentligt
viktig och lycklig verkan dessa överenskommelser fört
med sig.

Jag kan ju tillägga en upplysning — det är kanske ett något
drastiskt exempel att ta, men uppgiften har lämnats av en person, som

Onsdagen den 31 maj, e. m.

135 Nr 4*.

känner förhållandena mycket väl — som går ut på, att förhållandena
ha uti Norrland redan ändrats så, att Norrlands statsarbeten för närvarande
äro i svårighet att erhålla arbetare till nödhjälpsarbetena.
Detta låter ju ganska egendomligt, ty man tänker sig väl, att några
sådana ansträngningar icke behöva göras; ty det är bara att koppla
av hela historien och stanna av med arbetena; men det förhåller sig
emellertid icke alldeles på det sättet, ty det är kontrakt uppgjorda
mellan statsarbetena och den, för vilken arbetet utföres, och dessa
kontrakt förbinda naturligtvis till att det kontraherade arbetet också
skall göras färdigt.

Allt vittnar om att nu en lättnad inträtt, och jag är viss om att
när uppgörelsen inom byggnadsindustrien får låta sina verkningar gå
ut över landet, så skola vi få bevittna ytterligare lättnader på dessa
områden, lättnader, vilka göra, att arbetslösheten minskas och medföra,
att våra arbetare i verkligheten komma i åtnjutande av en betalning,
som överstiger den, som kan komma dem till del i form av
nödhjälpsarbetslöner. Beträffande dessa nödhjälpsarbetslöner, har det
riktats här i dag liksom tidigare klagomål till mig över dessa arbetens
oriktiga anordnande. Jag har tagit emot säkerligen hundratals resolutioner
och klagomål samt yrkanden från landets alla delar angående
den saken, och deputationer ha i massa gjort besök för att relatera
de förhållanden, som råda beträffande den lönesättning, som ägt
rum under senare tider.

Herr Lövgren riktade också sina anmärkningar mycket strängt
på den punkten; men det är en av dessa anmärkningar, som jag menar,
att han framförde utan att dock ha gjort sig underkunnig om
hur saken för närvarande ligger till på det området.

Vi ha haft besvärsskrivelser hos regeringen, som regeringen har
behandlat, och vi ha avgivit till arbetslöshetskommissionen regeringens
beslut i dessa frågor. Nu har arbetslöshetskommissionen fått
förständigande att verkställa revision av den fastställelse, som skett
av grovarbetarnas löner i öppna marknaden. Detta arbete pågår inom
arbetslöshetskommissionen och torde inom allra närmaste tiden vara
avslutat. Arbetslöshetskommissionen är själv, såvitt jag kunnat
utröna, medveten om att den första fastställelsen härutinnan icke blivit
väl och jämnt avvägd. Man är nu, såvitt jag förstår, där ense med
regeringen om att en revision uppåt på en hel mängd platser i landet
är absolut nödvändig och måste komma till stånd, för att en sådan
ordning icke skall verka så orättvis och ojämn som den för närvarande
gör.

Det är att hoppas, att när den revisionen blir verkställd, så skola
de direktiv, som i övrigt äro utfärdade, komma till användning och
verka till nytta på alla områden. Jag delar denna förhoppning och
tror även för min del, att så blir förhållandet.

Det har vidare utav herr Lövgren riktats en mycket stark anmärkning
mot att man ej i stället för nödhjälpsarbeten, vilka man,
såsom han säde, hade öppnat däruppe i Kaiixtrakten, börjat bygga
den järnväg, som han säger är så nödvändig. Herr Lövgren har varit
hos mig flera gånger under de sista månaderna., och vi ha haft

Ang. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 48. 136

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. anslag överläggningar om den saken. Vi ha prövat den, och landshövdingen
patide Ra™ar- i lanet ^lar ocksa varit nere och givit sina relationer om förhållandena
''betslösheten. därstädes. Jag har blivit medveten om att den frågan dock ligger så
(Forts.) till, att det ej vore möjligt att under dessa månader bringa den till
slutgiltig lösning, så att banbygget kunde börja. Bansträckningen
är nämligen ännu icke definitivt avgjord till hela sin längd, och det
är överhuvud taget ännu ej bestämt, huruvida den banan inom närmaste
tiden kan komma till stånd. Det är givet, att vi nu omedelbart
icke kunna taga upp ett så stort projekt, där staten går in med
förpliktelser för uppfyllandet av en sådan bansträckning. Man bör
ha ärendet slutgiltigt prövat på alla de håll, där det skall prövas,
innan det definitiva beslutet om byggandet kan ske.

Herr Lövgren anmärkte också, att man i stället skulle slå sig
på att göra någonting för att kunna återföra folket till jordbruket.
Även där svävar han i ovetskap om vad regeringen har i görningen,
vilket kanhända är mera förklarligt, ty det är kanske ej känt ännu;
men jag kan ge den upplysningen, att inom jordbruksdepartementet är
utarbetat ett förslag, som går ut på att vi så fort som möjligt med bidrag
av arbetslöshetsanslaget skola verkställa stora utdikningar och
torrläggningar av marker på kronans jord, på kronodomänerna för att
sedan stycka dessa till kolonihem. Det har också tänkts, att man möjligen
skulle verkställa grundläggningar för husen på dessa lotter och
sedan hembjuda desamma till alla de arbetare, som vilja återgå till
jordbruket. På det sättet skulle man på krono jorden bereda möjligheter
för de arbetare, som så önska, att finna sin försörjning. Det
har ju redan en hel del Eskilstunaarbetare rest upp till Wilhelmina,
och jordbruksministern skall i dagarna upp till övre Norrland för att
beresa både Norrbotten och sydligare delarna där uppe i och för inspektion
av förhållandena därstädes. Det har sålunda från regeringens
sida vidtagits åtgärder för att i största utsträckning just åstadkomma,
vad herr Lövgren påpekade. Jag har för min del personligen
givit min alldeles odelade anslutning till det uppslaget, emedan jag
anser det mycket lyckligt, om det kan förverkligas. Man skulle ju
därigenom få fram jord, som kunde brukas och skänka avkastning åt
dem, som bosätta sig på de områdena.

Det har vidare sagts någonting, som gjort mig verkligen bekymrad.
Det var herr Dahlén, som förklarde, att här kan man konstatera,
att denna regering, som har ett så nära samband med arbetarklassen
här i landet, nu har intagit en sådan ställning, att man ifrån
statens sida skall kräva, att arbetarna antingen skola bli strejkbrytare
eller också få svälta. Härav ser man, hur sakerna bedömas. Jag
trodde eljest, att en så pass markant sak som denna skulle fästa sig i
minnet hos alla. Det är ju icke längre än sedan den 10 mars i år,
då regeringen gav sitt bestämda besked och satte, som man brukar
säga, allt på ett kort med den förklaringen, att det system, som hittills
använts icke vidare skulle tillämpas; det systemet nämligen, att man
hänvisade arbetslöst folk till konfliktplatser eller till arbetsplatser,
som av arbetarorganisationerna äro förklarade i blockad och att, om
de ej böjde sig och toge detta strejkbrytarearbete, skulle de straffas

Outslagen deri 31 maj, e. m.

137 Nr 48.

med att berövas riitten till arbetslöshetsunderstöd och nödhjälp. Regeringen
bar på den punkten sagt klart ifrån, att den kommer icke eavmar.
att böja sig för ett sådant system, den kommer icke att stödja något betslöahäen.
sådant. n o (Ports.)

Nu ligger utskottets betänkande här på bordet, och jag frågar
herr Dahlén, vad begär han mer? Utskottet har här böjt sig helt och
hållet för denna regeringens ståndpunkt, och det system, som innebär
anvisning på strejkbrytararbete med påföljd, att de arbetare, som ej
vilja gå med på något sådant, mista sitt understöd, är skaffat ur
världen. Jag trodde, att man i stället för den anmärkning, som herr
Dahlén här riktade, borde haft anledning att ge erkännande åt regeringens
ståndpunkt i det avseendet. Men så olika bedömas sakerna,
och då är ej underligt, att debatterna om dessa frågor komma att gå
i sär.

Jag har nu konstaterat och vill ännu en gång understryka, att
den s. k. kompromiss, som ligger på bordet i dag, är ingen kompromiss
till förfång för de arbetslösa; den är en klar seger för regeringen. I
den mån som utskottets motivering kan avspegla skiljaktiga meningar,
så vill jag därom be att få säga, att det förekommer ej i denna motivering
några nya direktiv, som omkasta förhållandena från vad de
varit förut. Man har ju visserligen velat begagna sig i utskottet av
den möjligheten att framhålla arbetslöshetskommissionen som det centrala,
men det finnes ingenting, som förändrat det förhållandet, att
regeringen även har sin hand med i saken och att det till sist på den
punkten självfallet måste bli regeringen, som också har sista ordet,
om tvister uppstå.

Vad tidningspressen beträffar, mina damer och herrar, vill jag
endast säga det, då en talare här har åberopat en konservativ tidning,
som skrivit något klandrande i detta sammanhang, att skall man
fästa avseende vid tidningspressen i dessa dagar, då vet jag inte, hur
det skulle se ut här i landet. Den snedvridning och den förvrängning
av fakta, som där ägt rum, är ju häpnadsväckande. Men det är dock
alldeles naturligt, att framför allt den sittande regeringen icke kan
få taga sådan hänsyn därtill, att den betraktar vad jag nu berört som
en förevändning att lämna det uppdrag den åtagit sig att fullgöra.

Skulle regeringarna handla på det sättet, skulle det bli regeringsskifte
mycket oftare än nu; det inträffar verkligen tillräckligt ofta ändå.

Herr talman! Såsom frågan ligger i dag, har jag icke anledning
att gå längre in i detta ämne. Jag trodde, när vi behandlade detta
ärende sista gången, då riksdagen beviljade förskottsbetalningen, att
det här problemet få vi nog tillfälle att mera ingående sysselsätta oss
med, när vi komma till slutspurten vid behandlingen av den nu förevarande
kungl. propositionen, och då blir det kanske nödvändigt att
här utlägga detta ämne i hela dess vidd. Men med det godkännande
av allt det materiella i frågan, som utskottet givit, och med den läggning,
som utskottets utlåtande har fått, har jag icke funnit anledning
att ytterligare upptaga tiden nu.

Som vi hört, är man ju icke riktigt tillfredsställd på något håll,
det gäller nu egentligen ytterlighetssidorna. Jag skall därför sluta

Nr 48. 138

Onsdagen den 31 maj, e. m

för behäng !aec^ a.^ u^»aIa ^en önskan, att man på båda hållen sätter sig ned och
pande av ar- överväger fragan något närmare, ty da skall det kanske visa sig, att
betslösheten. man även pa de hallen maste säga sig, att ha vi nu genomlevat derin a
(Forts.) vinter med en arbetslöshet så stor, som vi aldrig förr haft, ha vi kommit
igenom detta utan att, som herr Lövgren yttrade, behöva konstatera,
att de arbetslösa svultit ihjäl, då skola vi väl, så tror och hoppas
jag, också kunna bedriva saken så, att den tid vi nu gå till mötes
skall skänka, en ljusare tillvaro även åt dem, som hittills saknat arbete
och utkomst. ^ Jag tror det är riktigare att avvakta förhållandena än
att giva rum åt ett missnöje, som ovillkorligen kommer att vältra nya
stenar. i vägen för den regering, som, jag tror dock vi måste erkänna
det, visat, att den vill göra sitt bästa till förmån för landet i sin
helhet.

Herr Hagman: Herr talman! Då vi äntligen ha kommit så
långt, att statsutskottets utlåtande angående det sista anslaget till
arbetslöshetens bekämpande nu ligger på bordet, skall jag också be
att få begagna tillfället att säga ett par ord.

Jag anser mig kunna gorå det så mycket lättare, som jag ju tillhör
en av dessa olycksaliga reservanter inom arbetslöshetskommissio11
en, som arbetat med dessa angelägenheter sedan ett par år tillbaka.
Helt säkert kunna vi allesammans vara överens om, att missnöjet
med den arbetslöshetspolitik, som föres i vårt land, är ganska omfattande,
och ganska djupgående. Orsaken härtill är till en stor del
att söka. däruti, att vi ha delat upp hjälpverksamheten på tvenne
olika linjer, nämligen dels kontant understöd, dels statliga nödhjälpserbeten.
Erfarenheten ger vid handen, att i de länder, där man
uteslutande koncentrerat sin hjälpverksamhet på rent understöd, är
det mycket^ lättare att komma över med en dylik hjälpverksamhet
förenade svårigheter. När man återigen, som i vårt land, utgår ifrån
att det huvudsakligen bör erbjudas arbetstillfällen med lägre löner
än som .i regel gälla på den öppna marknaden, är det mycket lättförståeligt,
att missnöjesanledningar skola uppstå i mycket stor omfattning.

Man kan lättare finna sig i, att det understöd, som utgår är
lågt, än att man skall arbeta för mycket blygsamma lönebelopp.
Jag tror därför, att ^själva principfrågan om lägre löner vid nödhjälpsarbeten
bort från början underkastas en ingående granskning,
sä att man fått klarhet i, huruvida man skulle välja den linje, som
man har i vårt land, eller den danska metoden att ransonera själva
arbetstiden vid dylik hjälpverksamhet.

Det finnes intet område, där det över huvud är så svårt att erhålla
ett tillfredsställande resultat, som när det gäller att meddela
hjälp, vid ofrivillig och oförvållad arbetslöshet. Det förhåller sig
nämligen så, att en åtgärd, som kan te sig rätt så tilltalande för
dem, som skola hjälpas, kan medföra andra förvecklingar, som på
längden kunna skada de arbetslösas intressen. Åtminstone får jag
för min del erkänna, att man fått lära sig en del saker under arbetet

Onsdagen den 31 maj, e. in.

139 Nr 48.

med (lönnt, verksamhet, saker som man tidigare icke kände till. Hit Ang.
hör naturligtvis speciellt dessa ömtåliga relationer, som förefinnas &ar"armellan
den öppna arbetsmarknaden och understödsverksamheten som beislösheten.
sådan, i vad det gäller arbetskonflikter. — Då nu herr Lövgren som (Forts.)
förste talare här i afton på ett synnerligen ingående sätt behandlat
dessa förhållanden, skall även jag ett ögonblick dröja vid dessa.

Då man bedriver en sådan omfattande understödsverksamhet,
som nu är fallet i vårt land, finnes det ingen möjlighet att undvika,
att det uppstår konflikter av det slag jag nyss berörde. Intet
försök, hur välment det än må vara, att gå omkring svårigheterna,
har någon utsikt att lyckas, utan man måste på ett eller annat sätt
taga ställning till dessa svårigheter. Vi hava försökt att göra detta,
samt kommit fram till vissa godkända regler för dessa frågors bedömande,
och från arbetarrepresentanternas sida har man sökt jämförelsepunkter
med andra länder, där man i huvudsak genomkämpat
samma svårigheter. Det kan då förefalla, som om den enklaste och
riktigaste vägen vore att bara utestänga dem, som deltaga i en konflikt,
från det allmänna understödet. Detta ter sig enkelt och tilltalande,
men jag tror icke det är möjligt att på längden stanna vid
denna princip, och erfarenheten från andra länder ger också vid
handen, att man måste gå längre i restriktioner än att endast avstänga
dem, som direkt stå i stridsställning på arbetsmarknaden. Vi
ha för vårt vidkommande såsom representanter för arbetarna i arbetslöshetskommissionen
sökt förebilder till de principer vi fört fram
från förhållandena i Danmark, där man kommit mycket längre än
vi hava gjort här, och där man sedan 1907 har en verklig, väl ordnad,
rationell arbetslöshetsförsäkring, där arbetarna själva bidraga
till sitt understöd med vissa avgifter. I Danmark har man genomfört
en synnerligen systematiserad ordning på detta område, innehållande
principer som medfört att arbetsgivarna åtminstone i vårt land betrakta
den danska arbetslöshetsförsäkringen som omöjlig, därför att
den påstås i speciellt hög grad gynna arbetarnas intressen. Vad nu
en allmän konflikt, sådan som exempelvis sågverkskonflikten, beträffar,
förhåller det sig icke så, som herr Lövgren synes antaga.

Enligt en handbok för arbetslöshetskassorna i Danmark, jag medtagit
för att, om det så skulle behövas, överbevisa någon tvivlare, förhåller
det sig i Danmark vid ett dylikt fall på det sättet, att hjälpverksamheten
skall avstängas för alla, som tillhöra yrket och detta
trots att arbetarna själva med egna avgifter bidragit till sitt understöd.
På den punkten — säger angivna handbok — får icke råda
det allra minsta tvivel, det får icke uppstå ens en misstanke, ^att
det skulle utgå offentligt understöd, då den öppna marknadens båda
faktorer, kapital och arbete, befinna sig i konflikt med varandra.

Då man därför från herr Lövgrens sida säger att det var med förvåning,
som man fann, att även arbetarnas representanter voro eniga
med de borgerliga representanterna om att en avstängning skulle
ske, och att vi då befunno oss på en mera konservativ ståndpunkt
än en bonde i Norrland, då måste jag för min del säga, att detta
måste vara beroende därpå, att denna sistnämnda medborgare studerat

Nr 48.

Ang. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

140 Onsdagen den 31 maj, e. m.

dessa förhållanden alltför litet för att kunna lämna ett objektivt,
slutgiltigt omdöme, om hur dessa ting skola betraktas.

Jag sökte visserligen, det är alldeles riktigt, att vid konflikten
inom sågverksindustrien finna en regel för avstängningen, vilken
skulle gälla bakåt och omfatta 90 dagar. De som kunde styrka sig
hava varit arbetslösa mera än 90 dagar skulle ej berövas rätten till
nödhjälpsarbete eller understöd. Tanken uppstod naturligtvis därför,
att den arbetslöshetsperiod, vari vi nu befinna oss, är av osedvanligt
stor omfattning och långvarighet. Även i Danmark, där förhållandet
är analogt, har man sökt finna en bakåt verkande regel;
där hade man fastställt 60 dagar, men jag föreslog tiden till 90 dagar.
Detta godkändes icke av Kungl. Maj:t och jag medger, att det
är en godtycklig gräns, ty den kommer att verka olika för olika fack.
Den omständigheten att vissa till ett yrke eller en industri hörande
arbetare varit arbetslösa en mycket lång tid eller att en mycket stor
procent av arbetarstammen gått arbetslös, är ju i och för sig ett vittnesbörd
om att läget på arbetsmarknaden är dåligt, vilket måste uppmärksammas
av båda parterna, både arbetarna och arbetsgivarna,
eftersom det är klart och tydligt, att en konflikt under sådana förhållanden
alltid blir av mycket ömtålig natur. Jag tror därför, att
man bör intaga den ståndpunkten, att understöd icke kan utgå till
vederbörande arbetargruppe.r vid en allmän konflikt, utan då få de
söka att med hjälp av sitt medlemskap i fackliga organisationer bära
de kostnader denna strid medför, lika väl som de få åtnjuta de fördelar,
som en dylik strid eventuellt kan medföra. Men så snart det
allmänna kommer till och betalar ut understöd till överskottet av
arbetskraft på arbetsmarknaden, kommer detta naturligtvis att medföra
en förskjutning i läget, som kan synas för tillfället innebära en
fördel för ena sidan, men som helt säkert på längden skall visa sig
vara mycket svår att bibehålla.

Erfarenheten från andra länder, där man gått in på dessa problem,
visar att man hävdat den ståndpunkt, som vi här i Skandinavien
intagit på detta område.

Beträffande partiella konflikter förhåller det sig ju så, att man,
såsom också framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet, vidtagit
en ändring i sättet för behandlingen av dessa konflikter, som det kan
vara skäl att fästa sig vid, då man från olika sidor vill göra gällande
att än den ena och än den andra parten har segrat. Jag vill då säga,
att det är mycket svårt att fälla något bestämt omdöme i detta
hänseende, ty den förändring, som här har skett, innebär ju i själva
verket, att sedan understödet vid en partiell konflikt indragits på
grund av arbetslöshetskommissionens beslut, så skall understödet
upphöra att utgå, tills frågan fått behandlas av regeringen. Einner
då regeringen på grund av konfliktens karaktär att understöd
skall utgå, skall detta också ske retroaktivt. Därför kan ändringen
på sin höjd innebära två saker, dels att, därest en partiell konflikt
underställes Kungl. Maj:ts prövning, hade med den tidigare anordningen
en grupp arbetare kunnat, även om Kungl. Maj:t underkände
konfliktens orsaker, erhålla understöd ända till dess Kungl. Maj:ts

141 Nr 48.

Onsdagen den 31 maj, e. in.

beslut fallit, men med de» bär föreslagna nya ordningen skall understödet
indragas efter beslut av kommissionen, men utgar anyo retro- pan^e av ar.
aktivt därest Kung!. Maj :t godkänner konflikten som sådan, varsam- beislöshden.
te man kräver en särskild behandling av vissa partiella konflikter. (torts.)
Och det hela är ju beroende på arlen av de partiella konflikter, som
bliva föremål för behandling. Jag vill i detta sammanhang utsåga,
att sedan beslutet fattades av regeringen den 10 mars och några konflikter
samtidigt blevo avgjorda, ha vi icke halt någon enda partiell
konflikt, där denna nya anordning behövt tillgripas, och med den
lättnad, som nu äger rum på arbetsmarknaden, i vårt land, är lag
för min del böjd för att tro, att det icke blir så många ärenden under
den närmaste tiden, som behöva behandlas på detta sätt. Jag tror
därför, att utskottets förändring på denna punkt ingalunda behöver
betraktas som ett nederlag för de intressen, som jag för min del i
första hand vill förfäkta.

Men det är några andra synpunkter, som jag skall begagna
tillfället att här framföra, därför att de berörts av de föregående talarna,
och det är först och främst lönefrågan, som nu är aktuell vid
alla nödhjälpsarbeten och varifrån missnöjet synnerligen kraftigt
emanerar. Det är riktigt, att kommissionen gjort ett försök att på
cirka 700 platser i vårt land fastställa den grovarbetarelön på öppna
marknaden, som skulle ligga till grund för nödhjälpslönerna och understöden.
Det tillgick på det sättet, att det utsändes specificerade
frågeformulär till arbetslöshetskommittéerna, arbetsförmedlingsanstalterna
och arbetsledarna vid nödhjälpsarbetena och ur detta primärmaterial
bestämdes vissa lönebelopp. Jag är den förste att erkänna
-— jag har hävdat den ståndpunkten hela tiden, sedan dessa
löner fastställts — att de ingalunda äro riktigt avvägda, därför att
den diskontering av de fallande lönerna, som vid sättningen gjordes,
faktiskt kom att medföra alldeles för låga lönebelopp. Hade man
följt det primärmaterial, som man hade att tillgå, på ett noggrannaxe
sätt, skulle för visso läget på detta område tett sig bättre, och den
revision, kommissionen nn blivit anbefalld att verkställa, skulle kanske
icke fått den stora omfattning, den nu faktiskt har, i det att cirka
165 kommuner anfört klagomål över de sålunda fastställda lönebeloppen.
Emellertid pågår nu ett sådant revisionsarbete, vilket även
utskottet ansett önskvärt, och det är min förhoppning, att det vid
detta skall bli möjlighet att på ett bättre sätt tillgodose de synpunkter,
som måste tillgodoses, än fallet varit tidigare. Eastställelsen av
grovarbetarelönen på öppna marknaden är i själva verket numera
nyckeln icke endast till nödhjälpslönernas storlek utan även till understöden,
i det att lönerna vid nödhjälpsarbetena fastställas med
ledning av en interpolerande procentisk skala efter grovarbetarnas
löner och understöden utgå maximerade till två tredjedelar av den
fastställda grovarbetarelönen.

Då herr Dahlén från Kiruna här för sin del gör anmärkning
mot att understödet satts till två tredjedelar av dessa löner, måste
han vara ganska dåligt underrättad om dessa ärenden, ty det förhåller

» 48. 142

Onsdagen den ol maj, e. in.

Ang. anslag
för bekämpande
av ar
betslösheten.
(Forts.)

pu det sättet, att ända sedan 1914 har principen om att understödet
aldrig får överstiga två tredjedelar av lönen på den öppna arbetsmarknaden
förefunnits, och det är sålunda ingalunda någon nyhet,
utan det har tillkommit endast därför, att det skall vara en viss
avvägd spänning mellan understödens belopp och de löner, som kunna
förtjänas, då vederbörande ha arbete.

diet finnes eu annan sak i detta utlutande, som dels är ägnad att
tillfredsställa och dels att ingiva vissa betänkligheter. Som bekant
hade undertecknad och min kamrat herr Holmström inom kommissionen
avgivit en reservation rörande kommunernas möjlighet att få
utföra nödhjälpsarbete i egen regi, och denna reservation upptogs
sedermera av herr socialministern i bifallande riktning i den proposition,
som avlämnades av riksdagen. Utskottet har tillstyrkt
denna del av propositionen liksom allt det övriga, och sålunda
skulle det hädanefter finnas möjlighet för kommuner
att utföra^ nödhjälpsarbeten i egen regi med bidrag av statsmedel.
Så långt är ju allt gott och väl. För att få nödig
kontroll och stadga på detta område skulle för arbetena i vederbörlig
ordning uppgöras kostnadsberäkning, som skulle godkännas
av kommissionen, och arbetena skulle kunna kontrolleras under sitt
förlopp. På denna anordning har emellertid utskottet hängt upp en
mycket tvivelaktig princip, som jag verkligen här måste påtala, därför
att den, så vitt jag kan förstå, därest den skall användas inom
kommunerna i någon större utsträckning, kommer att leda till ganska
mycket trassel. Denna nya princip innebär, att man skall ha rätt
att tvinga de arbetslösa, som uppbära understöd av kontant natur
i egenskap av arbetslösa, att utföra arbete för understödet, således en
fullständigt paradoxal anordning. De få understöd, därför att de
äro arbetslösa, och de skola arbeta, därför att de få understöd. Sålunda
upphäves ju den ställning, som berättigar dem att erhålla understöd
av allmänna medel. Det har föreslagits, att arbete skulle
kunna krävas under högst tva dagar i veckan. Jag tror för min
del, att detta är en anordning, som ingalunda är ägnad att skänka
varken dem, som skola ha arbete utfört, eller dem, som skola utföra
detsamma, den allra minsta tillfredsställelse. Det hade nog varit
lämpligare, att hela denna anordning uteslutits, och den kommer naturligtvis
att beträffande det första fallet — att kommunerna kunna
få bidrag till arbeten i egen regi — medföra, att då detta bidrag endast
kan uppgå till samma belopp som understödet, ingen kommun
kommer att använda det förra sättet, utan de komma att utföra arbetet
genom arbetslösa som ha arbetslöshetsunderstöd. Därigenom
har utskottet i själva verket berövat den anordning, som medger kommunerna
att utföra arbete i egen regi, dess värde. Jag tror, att erfarenheten
kommer att ge vid handen, att de förhoppningar, man
ställt på ett medgivande i sistnämnda avseende, komma att bli dåligt
realiserade genom det påhäng, beslutet genom denna princip fått.

Att här påyrka, att den del av motiveringen, som jag på nu anförda
grunder anser olämplig, skulle utgå, är väl, som saken ligger
ganska lönlöst, och jag skall icke göra något försök i sådan riktning,

OuHclugeu den 31 maj, e. in.

143 Nr 48.

allra helst som det ju iir möjligt, att användandet av de arbetslösa
inte får någon sådan omfattning, att ds farhågor, jag här uttalat,
komma att visa sig alltför berättigade. Men jag har velat till kammarens
protokoll uttala mitt missnöje med en sådan anordning, som
här företagits.

Om man följer pressen i dessa dagar, finner man, att hela detta
utskottsutlåtande är föremål för genomgående ventileringar från olika
synpunkter och att texten utlägges på många olika sätt, i regel oriktigt.
Man gör från olika utgångspunkter gällande, att än den ena
sidan, än den andra, har förlorat i den dragkamp beträffande justeringen,
som ju faktiskt har ägt rum. Jag tror, att man, ehuru utskottets
förslag naturligtvis är en kompromiss, icke kan säga, att de
arbetslösa ha blivit ännu sämre ställda, än de voro förut. Det är
nog att överdriva sakens dimensioner, och jag tror för min del, att
man kan säga, att de svårigheter, som man förut hade att räkna
med på detta område, i varje fall icke ha blivit större. Det finns
i själva verket, som här redan förut betonats, en synpunkt, som gör,
att det hela kan komma att te sig lättare, när det nu varit absolut
omöjligt att komma längre åt det håll, som vi hade önskat, och det
är den faktiska ljusning, som inträtt på arbetsmarknaden och som
herr socialministern här förut angivit. Denna ljusning på arbetsmarknaden
är naturligtvis det allra mest löftesbringande, och om
den kommer att fortsätta, så kommer helt säkert också en hel mängd
av dessa svårigheter, som nu göra sig gällande på detta område i
vårt land beträffande arbetslöshetspolitiken, att så småningom kunna
avföras och en återgång till en mera normal arbetsmarknad att ske.
Det förhåller sig ju emellertid beträffande dessa ting på det sättet,
att möjligheten att bereda fördelaktiga villkor beträffande understöd
och nödhjälpslöner _i korthet är beroende på de belopp, som kunna
ställas till disposition. Om man har ett visst antal arbetslösa, som
skola hjälpas, och ett visst belopp till förfogande, är det ju en mycket
enkel division att se efter, hur långt det räcker. Med det antal
arbetslösa, vi här i vinter haft i vårt land, hade det verkligen krävts
mycket större summor, än vi haft, därest man på ett ännu effektivare
sätt, än det hittills varit möjligt, skulle kunna hjälpa dem.
Men alla veta ju, hur det ser ut i finansiellt avseende, och trots att
här framställts yrkanden om bifall till väckta motioner om högre
anslag,_ så tror jag väl knappast, att ens motionärerna själva anse
det möjligt att skaffa fram dessa medel.

Beträffande de. framförda önskemålen om att få till stånd vissa
arbetsföretag, vill jag begagna tillfället att säga, att den saken är
mycket svår_att ordna på. ett tillfredsställande sätt, därför att det.
enligt vad vi inom kommissionen så småningom kommit underfund
med, vid sidan om det mycket starka intresse för att hjälpa de arbetslösa,
som naturligtvis finnes, finnes någonting, som vi kalla ett
arbetsintresse, som i korthet kan definieras på det sättet, att man på
olika platser vill begagna tillfället att få arbete utfört som nödhjälpsarbete
med bidrag av statsmedel. Det har måst föras en viss
strid även på detta område, i det det finnes både enskilda personer,

Ang. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 48. 144

Onsdagen den 31 maj, o. m.

Ang. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

myndigheter och andra, som helst vilja förvandla så mycket arbete
som möjligt till nödhjälpsarbete. Arbetslöshetsanslaget har under
denna vinter varit det kapitalbelopp, på vilket oändligt många människor
fäst sin blick för att få en viss järnväg byggd eller ett visst
annat arbete utfört. Det förhåller sig emellertid på det sättet, att
man inte kan sätta i gång vilket arbete som helst, bara därför att
arbetslösa skola sysselsättas, utan man får naturligtvis också pröva,
i vad mån arbetet har någon produktiv karaktär för framtiden.

Beträffande den järnväg, som speciellt herr Lövgren mycket
kraftigt arbetat för, förhåller det sig ju, så vitt de inkomna utlåtandena
och de omdömen, som fällts av de sakkunniga, äro riktiga,
på det sättet, att detta starka behov av järnvägen icke föreligger och
i varje fall icke sådana förhållanden, att järnvägen kan bli räntabel.
Man skulle nog kunna tillgodose det intresse, som här behöver tillgodoses,
genom enklare trafikmedel. Allt detta har gjort, att kommissionen
inte kunnat beträffande järnvägen Morjärv—Kalix binda
sig för en kapitalförbrukning på cirka 8 miljoner kronor utan måst
räkna med att i stället fördela dessa medel på större områden och
på annat sätt. Det har ju dock åt Kalix, som, såsom herr Lövgren
mycket riktigt anmärkte, hårt drabbats av arbetslösheten, från statsmakternas
sida gjorts medgivanden, som icke lämnats många andra
kommuner, i det att för den omfattande understödsverksamhet, som
där bedrivits och som gått till mycket aktningsvärda belopp, 90
procent under hela vintern utbetalats av statsmedel medan kommunen
själv endast behövt tillskjuta 10 procent.

Man har vidare gjort den anmärkningen, att det i det föreliggande
utskottsutlåtandet sagts, att arbetslöshetskommissionen skulle
intaga en verkligt ledande ställning på detta område. Detta har
man tolkat så, som om det utgjorde någon slags motsättning till regeringens
inflytande över kommissionens verksamhet. Jag tror för
min del, att det är alldeles felaktigt att ur utskottets utlåtande i
denna punkt vilja utläsa någon sådan motsättning. Uttalandet står,
såsom herrarna vid en genomläsning av utlåtandet behagade finna,
i samband med omnämnandet av att förhållandet mellan kommissionen
och de underlydande organen, de verkställande organen för
södra Sveriges statsarbeten och för Norrlands statsarbeten, blivit
reglerat så, att kommissionen tillerkänts befogenhet att ensam besluta
om de nödhjälpsarbeten, som skola komma att utföras, och det torde
endast och allenast innebära ett godkännande av den anordning, som
träffats på detta område. Jag tror därför inte alls, att man kan
ur detta utläsa någon motsättning till regeringens ståndpunkt.

Av vad jag här anfört, torde framgå, att även om man inte
kan säga att utskottets utlåtande på alla områden är sådant som man
helst önskat, så kan det å andra sidan icke heller göras gällande,
såsom någon talare här sagt, att det är en försämring och innebär
försämrade direktiv för de arbetslösas vidkommande och för politiken
på detta område. Jag tror för min del, att det är en rätt hygglig
kompromiss. Och även om jag för min del skulle önskat, att vissa
saker hade varit angivna på annat sätt, så tror jag dock, att det skall

Ousdagea den 31 maj, e. in

145 Nr 48.

bli möjligt, i all synnerhet som arbetsmarknaden faktiskt förbättrats,
att få medlen att kanske bättre räcka till för sitt ändamål. Och
■det är ju i själva verket det utslagsgivande för all hjälpverksamhet,
att man är försedd med nödiga medel.

Med dessa små reservationer, herr talman, som jag ansett mig
böra göra till det föreliggande utskottsutlåtandet, ber jag att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr Lindberg: Herr talman! Jag anser, att då herr Hagman
tillåtits att i en halvtimme stå och slå in öppna dörrar, det icke
är förmätet att jag tar tiden i anspråk ett par minuter, i all synnerhet
som jag tidigare i dag avstått från ordet för att icke förlänga
debatten.

_ Jag vill då först säga beträffande direktiven, att jag finner, att
de i ett mycket viktigt avseende innebära en försämring i jämförelse
med de direktiv, som förut varit rådande. Jag syftar då på den särskilda
bestämmelsen angående avstängning av eljest understödsberättigade
i fall av konflikt. Enligt förutvarande ordning kunde denna.
avstängning ske genom de lokala arbetslöshetskommittéernas ingripande.
^ Men genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 mars bestämdes,
att ett sådant ärende skulle prövas av arbetslöshetskommissionens
arbetsutskott, och^i händelse av oenighet där skulle ärendet gå till
Kungl. Maj:t. Lnder tiden skulle emellertid icke någon avstängning
förekomma. Enligt de nya direktiven skall i fall av både allmän
och partiell konflikt avstängning automatisk inträda efter beslut
av arbetslöshetskommissionen. Detta anser jag innebära en synnerligen
stor fara för den svenska fackföreningsrörelsen. Och det
är ur den synpunkten, som det förvånar mig, att representanter för
fackföreningsrörelsen kunnat vara med om att i statsutskottet tillstyrka
denna förändring. Såvitt jag riktigt fattat formuleringen, så
måste vid så gott som varje strejk, som förekommer i landet, arbetare
tillhörande samma- arbetargrupp komma att bli avstängda från
arbetslöshetsunderstöd. Detta måste i sin tur medföra, att innan
fackföreningen kan besluta kraftåtgärder för ernående av förbättrade
löner eller arbetsvillkor, så måste den taga hänsyn till att dessa
kraftåtgärder kunna komma att drabba även fullständigt oskyldiga
kamrater. Och detta kommer att lägga en hämsko på fackföreningarna,
som enligt min uppfattning inte kan vara till gagn för arbetarklassens
intressen.

Då herr socialministern i sin replik till herr Lövgren framhöll,
att det var önskvärt, att regeringen satt kvar, därför att den nu hade
fått sin vilja igenom i arbetslöshetsfrågan, skall jag be att få säga,
att jag tror, att om regeringen under ett tidigare skede av riksdagen
hade bestämt sig för, huruvida den skulle sitta kvar även om
hyresstegringslagen och Rysslandsavtalet fälldes av riksdagen, eller
-om den skulle avgå i händelse av denna utgång, och meddelat detta,
vi inte behövt vara med om den utgång i dessa viktiga frågor, som vi
till vårt beklagande nödgats vara med om.

Andra kammarens protokoll 1922. Nr 48.

A n''j. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Korts.)

Sr 48. 146

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Aför ''bekdm^ Då jag vid ett tidigare tillfälle har anmärkt något på de höga
pande av ar- administrationskostnaderna inom statsarbetena. så kanske det inte
beiMsheten. kan vara ur vägen att jag vid detta tillfälle ber att få uttala mitt tack
<Forts.) till herr socialministern för de direktiv han utfärdade för en tid sedan,
att lönerna för den administrativa personalen skulle sänkas i
mån av prisindex’ nedgång. Det har varit min uppfattning, och jag
tror, att många ha samma mening som jag, att dessa löner i många
fall ha varit alldeles för höga och att en beskärning varit nödvändig.

Till sist skulle jag vilja säga, att med lika stor tillfredsställelse,
som jag konstaterar att kommunerna beretts möjlighet att erhålla vissa
anslag för nödhjälpsarbeten under egen regi, med lika stort beklagande
finner jag, att denna rätt icke kunnat medgivas även vägdistrikten.
Det är nämligen min uppfattning, att många av de arbeten,
som nu utföras av statsarbetena, skulle med mycket större
fördel både för samhället och med hänsyn till vägarnas beskaffenhet
kunna utföras av vägdistrikten, och man skulle på samma gång även
kunna tillse, att de mest behövande arbetarna finge sysselsättning.
Till stöd för denna min uppfattning ber jag att få åberopa ett uttalande
av schaktmästareföreningen inom Norrbottens län, som vid ett
sammanträde uttalat bland annat följande om de brister, som konstaterats
vid statsarbetena: »Dessa brister hava icke bara bestått uti

en tungrodd, onödigt invecklad och kostbar administration, utan även
i ur teknisk synpunkt felaktigt utförda vägarbeten, vilka komma att
hava till följd ett särdeles försvårat underhåll, med vilket bl. a. den
gamla schaktmästarestammen far dragas. De sparsamhetsprinciper,
som förut lagats och alltid legat länets schaktmästarekår så varmt om
hjärtat och vilka principer för övrigt gång efter annan av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän, länsmyndigheter och riksdagen:
understrukits, hava icke tillräckligt beaktats, ja^ de hava i många fall
totalt åsidosatts. Som exempel kan nämnas, att röjningsarbetena ofta
utförts, som om man här ej hade att räkna med tjäle, att vägbanan
lagts med höga banker och djupa skärningar, som om man ämnat
bygga järnvägar, att trätrummorna slopats å vägar, där de ur
nationalekonomisk synpunkt bort komma till utförande, att till nosthavande
ingenjörer, schaktmästare och inspektörer anställts personer,
som i hög grad saknat kvalifikationer för att kunna på ett ändamålsenligt
sätt handhava en sa grannlaga syssla, som schaktmästarsysslan
är.»

Jag har med detta velat säga, att jag för min del inte kan förena
mig i det i övrigt tydligen rätt allmänna omdömet från övriga
partier, att statsutskottets utlåtande varit det bästa, som kunnat
astadkommas. Jag tror, att om regeringen hade lagt in större kraft
för att pressa riksdagen, så skulle den på grund av sin starka ställning.
då den har uppburits av en praktiskt taget enhä.llig arbetaropinion
i vårt land, kunnat pressa riksdagen ännu längre^ än detta
utskottsbetänkande ger vid handen.

Herr Jönsson i Revinge: Herr talman! Därest de kommunistiska
och vänstersocialistiska talarna, under denna debatt verkli -

Onsdnpen dcu 31 maj, f. in.

147 Nr 48.

gen återspegla meningarna hos de arbetslösa, så får jag säga, att
tacksamhet tycks inte vara något utmärkande drag hos dessa arbetslösa.
Ty det är att märka, att statsutskottet har tillstyrkt vart enda
öre, som regeringen har begärt för arbetslöshetens bekämpande. Jag
för min del utgår ifrån att beträffande t. ex. socialministern och även
finansministern, som har att svara för finanserna i detta sammanhang,
man kan säga, att deras arbetarvänlighet är känd och styrkt så pass
sedan gammalt, att den fullt kan mäta sig med herrar kriticis, även
om den icke så mycket yttrar sig i tomt munväder. Ty det är ju
ingen konst att spela frikostig, när''man inte det ringaste bekymrar
sy? om, varifrån medlen skola tagas.

Då herr Dahlén nu för en stund sedan framställde yrkande om
att åtskilliga nya miljoner skulle beviljas för detta ändamål, utan att
han med ett enda ord antydde, varifrån medlen skulle tagas, så förmodar
jag, att det var hans mening, att vi skola tillämpa det ryska systemet,
d. v. s. sovjetsystemet i fråga om anskaffande av miljonerna.
Ty då medger jag, att det synnerligen bekvämt och behändigt skulle
gå för sig. Herr socialministern däremot, med sin sunda syn på
tingen, gav uttryck åt sin tacksamhet gent emot statsutskottet, vilket
givetvis berodde på, att statsutskottet har tillstyrkt hela det anslag,
som han har begärt.

Beträffande de direktiv, som innefattas i statsutskottets motivering,
sa ha dessa tillkommit efter en lång och omsorgsfull förberedande
förhandling och behandling. De äro accepterade av regeringen,
och därav följer ju såsom varande självklart, att regeringen i fortsättningen
kominer att följa dessa direktiv. Och alldenstund dessa direktiv
enligt min mening åtminstone _ och även enligt statsutskottets
mening äro fotade på sunda och riktiga principer ifråga om arbetslöshetens
bekämpande, så får man utgå ifrån, att det beslut, som riksdagen
nu kommer att fatta, trots afl den kritik, som riktats mot
statsutskottets ulatande, kommer att bil jämväl för de arbetslösa lyckobringande.

Jag skulle emellertid till dem det vederbör vilja framhålla en
sak, som kan ha viss vikt vid den fortsatta behandlingen av detta
utomordentligt viktiga spörsmål, och det är den ringa arbetsintensiteten
pa nödhjälpsarbetsplatserna. Jag har från de mest vederhäftiga
och de mest olika håll hört beskrivningar därvidlag, som inte precis
tala till de arbetslösas förman, och som absolut inte äro nyttiga för
deras egen sak. Ty det är alldeles klart, att om folket ute på landsbygden,
som får arbeta ganska hårt, får den uppfattningen, att de
som äro sysselsatta med nödhjälpsarbeten, tillåtas slå dank nära nog
hur mycket som helst, så kan detta ju lätteligen till sist skapa en opinion,
som inte kan för de arbetslösa vara så synnerligen nyttig eller
hälsosam. Därför tror jag, att det är av vikt, att arbetslöshetskommissionen
tar denna sak under allvarligt övervägande och ser till, att
man verkligen gör skäl för sig på arbetsplatserna. Ty det är väl i
alla fall meningen, att man skall göra ett samhällsgagnande arbete,
och detta blir ju ännu mera fallet, därest, såsom herr socialministern
nu meddelade, man framdeles kommer att i stor utsträckning verk -

Ang. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 4& 148

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

ställa utdikningar och dylikt på kronans marker. Det blir då av vikt,
att man verkligen gör skäl för sig även vid utförandet av nödhjälpsarbeten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Samuelsson: Ja, herrarna må gärna sjunga. Det förvånar
mig inte alls att ni så göra. Det är inte här fråga om huruvida
ett stuteri skall förläggas till Ottenby eller Flyinge eller något dylikt,
som man kan hålla på att behandla eu hel eller en halv dag. Här gäller
det bara 150,000 fattiga svenska arbetare, och en sådan fråga anser
man icke vara så viktig, att den kan ägnas några minuters behandling
här i riksdagen.

Jag begärde ordet närmast i anledning av herr statsrådet Lindqvists
yttrande. Herr statsrådet ville göra gällande, att det var endast
på ytterkanterna i kammaren man hörde missnöje mot statsutskottets
utlåtande i denna fråga. Jag vill i det fallet inte tala å
andras vägnar än det kommunistiska partiets. Jag hörde i alla fall
senast, att även herr Hagman var missnöjd med en del uttalanden i
detta memorial. Jag menar, att det visar, att missnöje gör sig gällande
även på andra håll än bara på ytterkanterna här i riksdagen.

Jag vill emellertid deklarera, att jag står inte bland de kamrater
som anse, att regeringen med anledning av utskottets memorial borde
lämna sina platser. Jag anser att, såsom herr statsrådet Lindqvist
här deklarerat, regeringen har all anledning att vara nöjd med det utlåtande
statsutskottet kommit till. Regeringen har fått sin proposition
till fullo genomförd, den har fått utskottet på de linjer, som den
dragit i propositionen. Den har alltså ingen anledning att vara missnöjd.

För de arbetslösa gäller det emellertid något annat. Jag har i
min hand en promemoria från herr Bernhard Erikssons hemort, från
Grängesberg. Där meddelas, att på den platsen för närvarande finnas
199 arbetslösa. Av dessa blevo nu den 15 maj eller bliva den 1 juni
187 arbetslösa avstängda från varje som helst understöd. Det återstår
alltså i Grängesberg 12 familjeförsörjare, som skulle kunna få någon
hjälp från statens sida. Jag är övertygad, att om man nu skulle
Ställa en fråga till dessa arbetslösa, om de äTO lika nöjda som regeringen
är eller som de statsutskottsledamöter, vilka varit med om att
utforma detta utlåtande, man skulle få ett nekande svar.

Den kommunistiska gruppen har hela tiden, alltifrån frågans
första behandling, ansett, att det i Kungl. Maj:ts proposition framställda
kravet på ett anslag av 85 miljoner kronor icke är tillräckligt,
för att de arbetslösa i landet skola bliva hjälpta. Vi hava hela tiden
utgått ifrån, att det borde lämnas större anslag från riksdagens sida,
ifall de arbetslösa åtminstone i någon mån skulle kunna hjälpas. Vi
kava alltså fortfarande all anledning att vara missnöjda med det utlåtande
utskottet kommit med.

Jag skall inte ingå så mycket på själva anslagssumman. Men
vid genomläsandet av motiveringen i utlåtandet har jag funnit en del

OiiBflngcu <len 31 ismj, t. in.

149 Nr 4S.

anmärkningsvärda punkter. Åtminstone liar det förefallit mig litet
egendomligt, att socialdemokrater kunnat underskriva och understryka
dep. I början av motiveringen uttalar sig utskottet ganska
märkvärdigt om förskjutningen i februari av proportionen mellan hela
antalet arbetslösa och de omhändertagna. Det läses, att under den
månaden antalet av statshulpna arbetslösa närmat sig 100,000. Man
anser sig då ha kommit in på vägar, som inte borde i framtiden få beträdas.
Man tycks hålla på, att det kan vara tillräckligt, om 50 %
av de arbetslösa bli hjälpta. Hela tiden skymtar det fram, att man
måste vara sparsam i det oändliga och se till att endast en viss procent
av de arbetslösa bli hjälpta. Det är egendomligt, säger jag, att
det kan finnas socialdemokrater, vilka trots ett sådant uttalande i motiveringen
kunna deklarera, att de äro nöjda med utskottets utlåtande.
Det anses alltså fortfarande av herr socialministern och här i
riksdagen, att det är riktigt, att 50 b av de arbetslösa i landet få
svälta, skola få avstängas och inte få någon som helst hjälp från statens
sida.

Jag skall icke piga på frågan om nödhjälpslönerna, som en hel del
talare varit inne på. Men jag är övertygad om, att ifall man vänder
sig till de arbetare, som för närvarande gå i nödhjälpsarbete i vårt
land med en lön av 2 kronor 40 öre upp till 2 kronor BO öre om dagen,
med förfrågan, om de äro nöjda med den arbetslöshetspolitik, som
föres från arbetslöshetskommissionens sida, de icke skola uttala en
sådan förnöjsamhet som den, som kommit till uttryck i statsutskottet
och från regeringens sida.

Jag vill även något ingå på Norrlands och södra Sveriges statsarbeten.
Herr Hagman var inne på den saken. Jag är för min del
statsutskottet tack skyldig, att det i alla fall har överlåtit något till
kommunerna. Det har i utlåtandet understrukits, att kostnadsberäkningar
rörande kommunernas nödhjälpsarbeten skola kontrolleras av
arbetslöshetskommissionen. I det sammanhanget torde det vaxa viktigt
att något belysa en hel del av de kostnadsberäkningar, som för
närvarande äro gjorda av statsarbetena, vilka jag förmodar även varit
kontrollerade av arbetslöshetskommissionen. Vi kunna med flera
exempel visa, hurusom, om kommunerna själva fått taga arbetena,
man både till väsentlig del kunnat gå under de kostnader, som statsarbetena
haft, fått procentuellt mindre kostnader. Jag har ett färskt
exempel från Luleå stad. Där verkställdes ett nödhjälpsarbete av
Norrlands statsarbeten. Staden hade kunnat utföra detta arbete 40 %
billigare än Norrlands statsarbeten. Detta bevisar, att av det statsanslag
man haft 40 % gått förlorade, enär ju kommunen kunnat utföra
arbetet för eu kostnad, motsvarande 60 % av den ifrågakomna. Där
torde man kunnat ha käft gott av att uppmana arbetslöshetskommissionen
att noggrant kontrollera de kostnadsberäkningar, som uppgöras
av statsarbetena, såväl av Norrlands statsarbeten som södra Sveriges.

Sedan vill jag endast säga några ord till herr Olsson i Kullenbergstorp.
Herr Olsson brukar mycket ofta uttala sig här i kammaren
därom, att man skall vara mycket försiktig med statens medel,
att man skall tänka på de nuvarande bistra tiderna. Därför måste

A ng. duskig
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forte.)

Nr 48.

Ang. anslag
för bekämpande
av ar.
betslösheten.
(Forts.)

150 Onsdagen den 31 maj, c. m.

man också se till, om man kan minska anslaget till de arbetslösa. Jag
vill säga till herr Olsson i Kullenbergstorp: Hur är det med dessa arbetslösa?
Tror inte herr Olsson i Kullenbergstorp, att det är bistra
tider även för dessa arbetslösa, som nu den 1 juni bli avstängda från
all hjälp från statens sida, och för övrigt jämväl för de nödhjälpsarbetande,
som gå med så låga löner, som de av mig tidigare angivna.
Är det så, att man skall vara mycket försiktig i det ena fallet, när
det gäller bistra tider, så bör man även vara det, när det gäller arbetarklassen.

Gent emot herr Lubeck, som ville påstå, att man är skyldig arbetslöshetskommissionen
mycken tack för dess arbete, vill jag säga,
att jag har en motsatt åsikt på grund av den erfarenhet jag i många
fall i fråga om detta arbete vunnit. Jag tror, att det har kunnat bevisas,
att beträffande en hel del av de arbeten, som hittills gjorts av
arbetslöshetskommissionen, det icke, åtminstone icke från arbetareklassens
sida, föreligger någon anledning att vara tacksam för de
direktiv den lämnat och det arbete den utfört. När nu herr Lubeck
gör gällande, °att kommissionen inte på något sätt arbetat på att få
ned lönerna på den öppna arbetsmarknaden eller i allmänhet, vill jag
för min del säga, att jag kan visa på exempel, vilka angiva motsatsen
av vad herr Lubeck ville göra gällande. I Luleå stadsfullmäktige
var för icke länge sedan frågan om nödhjälpslönerna uppe på ett
sammanträde. Då deklarerade chefen för statsarbetena i Luleå offentligt,
att lönerna för nödhjälpsarbetena för närvarande äro så höga,
att man måste pressa ned dem för att kunna konkurrera med utlandets
löner. Är icke detta om något ett direkt krav på lönenedsättning på
den allmänna marknaden i samma stil med det krav, som kommer direkt
från arbetsgivareföreningen? Av sådana exempel kan man taga
fram flera. Jag menar, att det går inte i längden att slå sådana
dunster.i ögonen på arbetareklassen, att icke arbetslöshetskommissionen
tagit som en huvuduppgift i många fall att pressa ned lönerna,
även när det gäller lönerna på den öppna arbetsmarknaden.

I övrigt ber jag att få instämma i herr Dahléns yrkande.

Chefen för socialdepartementet herr statsrådet Lindqvist:
Herr talman! Endast några ord!

Herr Lindberg framhöll i sitt anförande, att regeringen hade
handlat alldeles oriktigt, när den för sin del nu gått med på, att beslut
om indragning av understödsrätt skall kunna få fattas av arbetslöshetskommissionen.
Han säger då, att det hade varit lyckligare, om
detta hade fått ske lokalt, sålunda av arbetslöshetskommittéerna i landet.
Jag ber att få giva herr Lindberg och kammaren den upplysningen,
att det har ifrån statsutskottets sida, från avdelningarna, som
förberedande behandlat saken, varit framställt ett sådant bestämt yrkande,
att beslut om indragning av understöd vid konflikttillfällen
skulle få fattas av dessa olika arbetslöshetskommittéer ute i landet;
och jag har för min del ansett det vara från de arbetslösas sida särdeles
angeläget att med kraft tillbakavisa ett sådant förslag. Så där
ser man, hur meningarna kunna gå isär. Där har herr Lindberg den

Onsdagen deu 31 maj, e. m.

151 Nr 48.

uppfattningen, att det vore lyckligare, om vi överläte åt alla dessa
olika kommittéer i landet att bedöma den för de arbetslösa så utomordentligt
viktiga frågan, som att fastställa huruvida en konflikt är av
sådan karaktär och innebörd, att arbetslöshetsunderstöd skall kunna
berövas inblandade arbetare. Jag får säga, att det skulle vara orimligt
och till ofantlig olycka för de arbetslösa, om man hade gått på den
linjen ^och bifallit vad som från utskottsavdelningarna då föreslogs.
Jag håller före, att här har åtminstone jag för min del varit aktsam
och krävt att få en anordning, som åtminstone var mera tryggande än
den, som då föreslogs.

Herr Lindberg sade också i sitt anförande, att man skulle kunna
ha rätt att kräva, att regeringen satte större tryck bakom sina önskningar
för att komma fram till bättre resultat. Jag skall icke gå
in så särdeles djupt på den frågan, men om herr Lindberg ville göra
sig besvär med att söka upp de personer, som jag haft tillfälle att
hålla ändlösa samtal med under de senaste veckorna, och fråga dem,
om det saknats tryck från min sida, så kan han få det bästa svaret

— dessa personer kunna ge ett svar och ge det, så att saken blir klart
och rätt belyst.

Herr Lindberg var också missnöjd över att regeringen icke gjort
en hel del föreliggande ärenden till kabinettsfrågor, och han yttrade,
att om regeringen hade satt in allt för att få hyresstegringslagen
igenom, hade den varit prolongerad i denna stund. Jag får för min
del säga, att jag, och jag tror alla inom regeringen, övervägt den
frågan, men kan det vara rimligt att påstå, att detta var en fråga,
som låg till på det sättet, att en regering skulle kunnat göra den
till en kabinettsfråga, då man måste konstatera, att halva antalet
av dem, som under utredningen yttrat sig därom, huruvida lagen
skulle bibehållas eller upphävas, tillstyrkt lagens upphävande, medan
den andra halvan ansett, att den borde prolongeras?

Beträffande åter det ryska avtalet må det tillåtas mig att säga,
att även om jag tillhört dem, som avgjort ställt mig på den ståndpunkten,
att ifrågavarande avtalsförslag skulle föreläggas riksdagen,
då det nämligen krävdes åtgärder från regeringens sida, som
skulle hjälpa vår industri, och då jag varit av den bestämda övertygelsen,
att ett närmande till det störa landet i öster på ett eller
annat sätt skulle ha hjälpt industrien och skänkt den vissa förmåner,
så har jag icke funnit innehållet i detta avtal vara av eii
sådan karaktär, att man borde ha gjort frågan till en kabinettsfråga

— jag kan säga det nu, efter det frågan är avgjord, när det riktats
anmärkning mot regeringen i sådant avseende — jag både
ingen anledning att tidigare yttra mig därvidlag. Jag anser för min
•del icke, att det reella innehållet i avtalet var sådant, att det kunde
höjas upp på ett dylikt plan. Detta hindrar icke, att jag på det
allra djupaste beklagar, att frågan fått den behandling, som kammaren
givit den.

Sedan kan det kanske vara lämpligt att från regeringsbänken ägna
åtminstone ett par ord åt den reservation, som är fogad vid utskottsbetänkandet.
Då jag icke gjorde det förra gången jag yttrade mig,

Ang. anslag
för bekämpande
av arbetslösheten.

(Forts.)

Nr 48. 152

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Ang. anslag berodde det nog delvis därpå, att jag fann reservanten, herr Olsoavde
*atTar- son 1 Kullenbergstorp, stå så oändligt ensam. Det är en sparv i
betslösheten. tranedansen, då det beträffande denna stora proposition finns endast
(Forte.) en reservant. Herr Olsson i Kullenbergstorp kom emellertid i sitt
anförande med något, som gör, att jag måste svara honom •— jag
glömde det förra gången. Man ställde en vädjan till mig att hushålla
försiktigt med dessa 15 miljoner kronor till statsbeställningarna
och att se till, om de om möjligt kunde användas för annat ändamål.
Nej, jag må säga herr Olsson i Kullenbergstorp, att denna
vädjan kan jag icke i något avseende rätta mig efter. Jag kommer
att fullfölja den tanke, som jag härvidlag haft hela tiden. Jag
hade hoppats, att förslaget om statsbeställningar skulle ha bifallits
strax efter nyåret eller så fort riksdagen gick till behandling av
arbetslöshetsfrågan. Det hade nämligen varit lyckligt att betydligt
tidigare få bringa ifrågavarande arbeten i gång. Än i dag råda
emellertid olidliga förhållanden inom den mekaniska verkstadsindustrien
liksom även på andra håll, något som gör det behövligt att
lämna ut beställningar och arbete på dessa områden. Därför kommer
jag, i den man jag har bestämmanderätt, att använda varje
öre för detta ändamål. Jag kan alltså icke tillmötesgå den önskan,
som herr Olsson i Kullenborgstorp framställde.

Jag vill ytterligare, herr talman, utöver vad jag yttrade om det
förändrade läget på arbetsmarknaden, ge ännu en upplysning. Jag
har infordrat uppgifter om, hur det ställer sig icke allenast med de
avtal, som, enligt vad jag förut nämnde, ha blivit träffade, utan
även hur det ser ut med hänsyn till de för närvarande pågående
öppna konflikterna. Det visar sig då, att följande konflikter pågå:
vid malmgruvorna — 225 arbetare, vid de mekaniska verkstäderna
•— 500 arbetare, vid snickeri- och möbelindustrien — 200 arbetare,
vid kalk- och tegelbruksindustrien — 150 arbetare, vid bryggerierna
— BO arbetare och vid jordbruket — 500 arbetare, därav
200 industriarbetare, som sympatistrejka, tillsammans alltså 1,655
arbetare. Jag har icke haft tillfälle att genom att undersöka statistiken
i detta sammanhang få bestyrkt, hur det ställde sig motsvarande
dagar under föregående år, men jag har på känn, att vi
nog kunna gå ganska långt tillbaka i tiden för att finna ett så
pass gynnsamt förhållande med hänsyn till konfliktförhållanden som
det, som för närvarande råder. Det är då än större anledning att stryka
under, vad jag sade förut, att med den avtalspolitik. som förts, ha
vi kommit fram till det resultatet, att vi ha alla skäl att vara glada
och tillfredsställda med den närvarande ställningen härvidlag. Och
jag ber få säga, att vi fortfarande dagligen bedriva samma verksamhet
för att bringa fram nya avtal. Det är särskilt vid några områden,
som mitt intresse är fästat, och över huvud taget skola vi göra
allt vad vi kunna för att överenskommelser skola bli träffade och
lugn åstadkommet.

Så till sist ett par ord till herr Samuelsson. Jag ber att få försäkra
honom, att ingen skulle vara mera glad än jag. om man kunnat
underlåta att företaga dessa sommarindragningar av arbetslöshets -

Onndugen den 31 inaj, c*, in.

153 Nr 48.

understöd, som han särskilt talade om. Det förhåller sig emellertid
så. att indragningen av understöd under sommarmånaderna skedde e„v n''ar
även förlidet år. I de direktiv, som innehållas i arbetslöshetskom- beUlösheien.
missionens cirkulär — jag erkiinner visserligen, att desamma äro (Porto
strängare i år än i fjol — finnes nu en bestämmelse, som jag åtminstone
fäst rätt stort avseende vid. Jag syftar på en föreskrift,
som säger ifrån till arbetslöshetskommittéerna, att för den händelse
indragningen skulle visa sig åstadkomma sådana förhållanden, att
en prekär situation uppstode, man då bör ingå till arbetslöshetskommissionen
med upplysning därom, varefter det skall prövas, huruvida
icke rättelse kan göras. Jag hoppas, att arbetslöshetskommissionen
vid alla tillfällen, när det kommer meddelande om, att det icke
finns någon möjlighet att skaffa arbete och utkomst för de arbetslösa.
och att man inte kan reda sig, om statshjälpen helt indrages,
kommissionen då bör företaga förändringar och rättelser. Annars
har nämnda indragning under sommarmånaderna fog för sig, då man
märker, att statskassan fått lov att anlitas i så hög grad, som vant
förhållandet, och då det här gäller att så att säga få fram till hjälp
det enskilda initiativet för att söka upp alla de arbetstillfällen, vilka
stå till buds i större utsträckning under sommarmånaderna än under
vintern. Jag skulle vara mycket glad, om man ej behövt använda
denna indragning. Jag hoppas emellertid, att när alltför svåra förhållanden
inträda, kommissionen skall bidraga att rätta till dem. I
övrigt tror jag, att de arbetslösa själva skola inse. att man har fog
att från statens sida begära, att deras enskilda initiativ att söka upp
arbetstillfällen och möjliga sysselsättningar tages i anspråk i en sådan
situation som den nu rådande.

Herr Olsson i Ivullenbergstorp: Herr talman! Blott ett par
ord: Jag tycker verkligen, att den sista delen av herr statsrådets
anförande gick just in på samma synpunkter, som jag för min del
anlagt, när det gällt, huruvida man kunde spara en liten smula
av de begärda 15 miljonerna till statsbeställningar. Jag yttrade
nämligen icke, att dessa pengar borde användas för annat ändamål,
såsom herr statsrådet uttryckte sig — så var icke förhållandet. Jag
fann också, att herr statsrådet framhöll, att eu viss sparsamhet
måste iakttagas, även om hänsynen härtill skulle komma att strida
mot vad man i och för sig helst skulle vilja göra.

Nu förhåller det sig så, att spörsmålet om statsbeställningar
utgör ett fritt avsnitt av hela komplexen av dessa frågor. Herr
Hagman yttrade också — han bör ju känna till förhållandena
bättre än någon annan — att alla människor vilja ha arbete utfört
med arbetslöshetsanslag. Förhållandet är här analogt. Skillnaden
är endast, att vid statsbeställningar är det regeringen, som tycker,
att arbetet, bör göras, under det att vad det gäller motionerna är
den enskilde, korporationer och statens verk — det är allt. Statsbeställningarna
ingå icke som ett organiskt led i hjälpverksamheten
mot arbetslösheten. Det är därför jag ställt mig som reservant.

Jag förstår mycket väl, likaväl som herr statsrådet, att jag i denna

Nr 48. 154

Onsdagen den 31 maj, c. m.

Ang. anslag
för bekämpande
av ar
betslösheten.
(Forts.)

fråga skulle komma att stå så oändligt ensam — det är ju i regel
mängden av dem, som stå bakom en ståndpunkt, och icke den verkliga
innebörden i densamma, som mest får göra sig gällande.

Det var med tillfredsställelse jag hörde, att herr statsrådet
uttalade sitt erkännande över vad statsutskottet härvidlag gjort;
herr statsrådet var synnerligen nöjd med detsamma. När jag nu
dragit mitt lilla strå till stacken, bereder det även mig tillfredsställelse,
att herr statsrådet känner sig belåten med det arbete, som
utförts. Jag har bara litet svårt att förstå, varför det på vissa
håll nedlagts ett så intensivt arbete att bekämpa de uppfattningar,
som kommit till utryck i utskottets betänkande, sådant det till
slut blev. Det ser ut, som om man på sina håll hade varit mera
konungslig än konungen själv, och detta tycker jag helt enkelt är
en överflödsgäming. Men det kanske är en sak, som man får löst
först i framtiden; då får man se, hur det hänger ihop med det hela.

Herr Samuelsson yttrade, att jag alltid sökt slå ned verksamheten
till bekämpande av arbetslösheten. Nej, herr Samuelsson,
det har jag visst inte gjort. Jag har precis samma uppfattning som
de övriga medlemmarna av statsutskottet därom, att de arbetslösa
böra hjälpas. Det är emellertid inte så säkert, att de arbetslösa
få något gagn av dessa statsbeställningar så som de komma att
läggas.

Så nämnde herr Lubeck, att han ansåg punkten om statsbeställningar
vara den bästa punkten i hela betänkandet. Ja, detta
kan jag förstå efter vad som kommit fram under det arbete, som
utförts på avdelningen i utskottet. Det må vara herr Lubecks rätt
att betrakta saken på det sättet; jag för min del ser i dessa statsbeställningar
företrädesvis ett fabrikantintresse och inte ens i andra
rummet — nej mycket längre ned — ett verkligt arbetareintresse,
ett intresse att hjälpa de arbetslösa.

Herr Hagman: Herr talman! Jag ber att i sanningens intresse
få meddela, närmast gent emot herr Samuelsson, att det icke
förhåller sig på det sättet, att arbetslöshetskommissionen “ller statsarbetena
göra några kostnadsberäkningar. Alla kostnadsberäkningar
i fråga om utförda arbetsföretag verkställas av kommunerna
själva genom deras ingenjörer eller ock genom att väghållningsdistrikten
använda ingenjörsbyråer, vilka arbeta på olika områden.
Jag vill också passa på tillfället och säga, att på en plats här i
landet, som varit mycket omtalad och där det varit meningen, att
statsarbetena skulle utföra ett arbete, detta samma arbete sedermera
övertogs av platsens egna arbetslösa för ett pris som sammanföll
med det bidrag som kommunen skulle lämnat till statsarbetena,
därest dessa utfört arbetet. Men det högre pris till vilket
statsarbetena hade förklarat sig vilja utföra arbetet hade
uträknats av samma kommuns egen stadsingenjör.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen
gav propositioner på 1 ro) bifall till utskottets hemställan. 2:o) bifall

Onsdagen den 31 maj, e. m.

155 Nr 48.

till den vid memorialet fogade reservationen samt 3:o) bifall till det
av herr Dahlén under överläggningen framställda yrkandet; och blev
utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Härpå föredrogs sammansatta stats- och första lagutskottets Ang.
utlåtande, nr 11, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition an- Måttan* av
gående åtgärder med föranledande av ökningen i goromalen inom domare i
Södra Koslags domsaga, dels oek i anledning därav väckta motioner. Södra Roslag*
Ordet begärdes därvid av domsaga m.m.

Herr Lindley, som yttrade: Herr talman! Jag ber att
innan kammaren går till beslut i föreliggande ärende, där ett utlåtande
från ett så gott som enhälligt utskott föreligger, få andraga
ett par saker, som jag anser var nödvändiga att få fram, för att få
beslutet en liten smula fullständigare, än det annars skulle vara.

I Kungl. Maj:ts proposition ha föreslagits, att den biträdande
domaren å den nyinrättade inskrivningsavdelningen skulle äga. uppbära
en avlöning motsvarande den, som åtnjutes av byråchef i icke
nyreglerat verk, nämligen 9,100 kronor om året jämte ett ålderstillägg
å 600 kronor. Utskottet, som icke haft något att anmärka
mot den biträdande domarens jämställande med byråchef, har emellertid
ansett, att avlöningen bör utgå sålunda, att 7,500 kronor
utbetalas av statsmedel, under det avlöningen i övrigt utfylles
genom den biträdande domaren tillagd rätt att uppbära viss andel
av de sportler, som inflyta för i domsagan utfärdade gravationsbevis.
Storleken av denna andel har utmätts på sådant sätt, att den
jämte avlöning från statsverket beräknats garantera den biträdande
domaren nämnda avlöning 9,100 kronor.

Vid en uppdelning av avlöningen på sätt utskottet föreslagit
torde man emellertid icke få bortse från den försämrade ställning,
vari den biträdande domaren därigenom kommer med avseende &
dyrtidstillägg. Utgår ersättningen i form av en till hela beloppet
av statsverket direkt utgiven avlöning av 9,100 kronor, får den biträdande
domaren dyrtidstillägg jämväl å hela detta belopp. Utgår
''ersättningen däremot med allenast 7,500 kronor av statsmedel och
med återstoden i sportler, erhåller den biträdande domaren givetvis
dyrtidstillägg endast å de 7,500 kronorna. Han förlorar sålunda
dyrtidstillägg å 1,600 kronor.

Av stor betydelse, ej minst med hänsyn till den ställning den
biträdande domarebefattningen bär intaga samt de därav beroende
möjligheterna för platsens besättande med en fullgod arbetskraft,
lärer vara, att jämställigheten med byråchefstjänst bibehålies och
att sålunda dyrtidstillägg utgår med samma belopp som till byråchef.
För ordinarie häradshövding, som likaledes avlönas dels med
en viss av statsverket utbetald lön och dels med sportler, har saken
ordnats så, att han uppbär dyrtidstillägg på en antagen inkomst av

Nr 48. 156

Onsdagen den 31 maj, e. m.

AwJ- 11,500 kronor. Med billighet synes överensstämma., att samma
^‘biträdande met°d användes för ifrågavarande biträdande domare, därvid den
domare i antagna lön, å vilken dy
Södra Boslags kronor eller, om ålderstillägg av den biträdande domaren uppbäres,
domsaga m.m. gjQO kronor.

(Forts.) Jag får sålunda hemställa, att riksdagen måtte till stats utskottets

förslag beträffande avlöning till den biträdande domaren
göra det tillägg, att efter den sats, som börjar i utskottets kläm
på sidan 5, fogas ett tillägg så lydande: »dels att till den biträdande
domaren skall, enligt de grunder, som gälla för tjänsteman i
verk, som icke blivit i avlöningsavseende nyreglerat, utgå dyrtidstillägg
på en antagen inkomst av 9,000 kronor eller, när den biträdande
domaren äger uppbära ålderstillägg på en antagen inkomst
av 9,700 kronor».

Jag vill tillägga, att detta spörsmål kom upp i utskottet på ett
så sent skede som vid justeringen av ärendet och att till följd av
att samtliga ledamöter då icke voro tillstädes utskottet icke kunde
taga upp frågan till realbehandling. Man sökte då på annat sätt
få fram saken direkt i kammaren. Samma yrkande framställes i
första kammaren och torde säkerligen där vinna bifall.

Jag ber därför, herr talman, att under yrkande om bifall till
utskottets förslag få föreslå, att efter den första, satsen i klämmen
det här av mig upplästa förslaget måtte komma att införas.

Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen givit propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det av
herr Lindley framställda yrkandet, fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i sistnämnda proposition.

§ 8.

Härpå föredrogos vart efter annat:

sammansatta stats- och första lagutskottets memorial, nr 12,
med hemställan om anvisande av ersättning åt sammansatta statsoeh
första lagutskottets kanslipersonal och vaktbetjäning; samt

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
bestämmelser rörande pension för t. f. rektor vid blindundervisningsanstalt; nr

70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av 2 § i kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) med
bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra
till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga om rätt till
pension;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse med bestämmelser för ordinarie tjänstemän vid lots- och
fyrstaten i fråga om rätt till pension;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till

Onadngiin dim 31 ratt], e. in.

Nr 48.

lf>7

lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ i lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om vissa ändringar i lagen den 4 juni 1920 angående rätt till
“tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk m. in.;

nr 74, med förslag till vissa ändringar i avlöningsreglementet
för befattningshavare vid riksdagens verk;

nr 75, angående viss ändring i bankoreglementet; och
nr 76, angående ersättning åt av utskottet vid handläggning av
vissa ärenden anlitade biträden.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtanden
hemställt.

§ 9.

Första lagutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av. Kungl. . 0ynj
Ma,j:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 kap. ^ o kap!11 §
11 § strafflagen föredrogs nu; och begärdes ordet därvid av strafflagen.

Herr Pettersson i Södertälje, som anförde: Herr talman!

Penningvärdets fall under de sista åren har bland annat medfört den
följden, att bötesstraffet förlorat åtskilligt av den effektivitet, som
det hade förut. Det har sålunda inträffat, att den som blir dömd
att bota ett visst belopp, t. ex. 25 kronor, icke drabbas av samma straff
som den, vilken före penningvärdets fall under de sista åren fällts
att bota samma summa. På samma gång har det ställt sig så. att
den som icke kunnat betala sina böter utan fått desamma förvandlade
till fängelse, måst utstå ett förvandlingsstraff av samma längd, som
förut ägde rum.

Det kan inte bestridas, att detta är ett missförhållande. Detta
har nu Kungl. Maj:t sökt att avhjälpa genom det lagförslag, som är
framlagt i den proposition, som avhandlas i föreliggande betänkande.

Detta förslag går i korthet ut på att förändra bötesförvandlingstabellen,
så att det i regel skall bli ett väsentligt kortare förvandlingsstraff,
än som gällt förut. Förslaget har emellertid icke vunnit utskottets
tillstyrkande, och utskottet har åberopat, att man genom
Kungl. Maj:ts förslag visserligen skulle vinna, att det nuvarande
missförhållandet, som består däri. att den, som betalar böterna, slipper
undan med ett lindrigare straff än den, som får dem förvandlade,
skulle försvinna, men att å andra sidan det missförhållandet skulle
kvarstå, att den, som betalar böterna får mycket lindrigare straff,
än som ansågs böra utmätas, när förvandlingsstraffet infördes.

Nu ha några reservanter här visserligen erkänt riktigheten av
utskottets anmärkning, att genom detta lagförslag icke rådes bot på
bägge de nämnda olägenheterna beträffande bötesstraffet, men vi
reservanter anse, att det är icke något skäl, varför man skulle underlåta
att rätta till det missförhållande, som Kungl. Maj :t särskilt ta -

Nr 48. 158

Onsdagen den 31 maj, e. m.

ändradlidelse ^ fasta på och som består i att den, som betalar böterna, slipper
''av 2 kap. n § undan med väsentligt lindrigare straff än den, som icke kan betala
strafflagen, böterna. Vi anse, att det är så mycket mindre skäl att motsätta sig
(Forte.) denna förändring, som den är mycket lätt att verkställa; det sker genom
att endast ändra en paragraf i strafflagen. De återstående
ändringarna i denna lagstiftning, som kunna vara av nöden, kan man
ju låta anstå till framtiden. Utskottet har i detta avseende föreslagit
en skrivelse, och vi ba i detta stycke icke reserverat oss.

Jag skall nu med hänsyn till den framskridna tiden icke inlåta
mig på ett längre försvar av reservationen, utan jag ber att i korthet
få hemställa, att kammaren måtte bifalla reservanternas förslag och
således med avslag å utskottets hemställan i punkten 1) bifalla propositionen.
I fråga om punkten 2) yrkar jag bifall till utskottets
däri innefattade skrivelseförslag.

Vidare yttrades ej. Efter av herr talmannen givna propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till
det av herr Pettersson i Södertälje framställda yrkandet, blev nämnda
yrkande av kammaren bifallet.

§ 10.

Vid nu skedd föredragning av andra lagutskottets utlåtande,
nr 23, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse av § 7 i förordningen den 18 juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet, dels ock i anledning därav väckt
motion biföll kammaren utskottets däri gjorda hemställan.

§ 11.

sterilisering Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 24, i anledning av
av sinnesslöa väckt motion angående lagbestämmelser, som i vissa fall medgiva
m. m. sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka, eventuellt
sedlighetsförbrytare. Därvid anförde:

Herr Eurén: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för

att framställa något annat yrkande än om bifall till utskottets förslag.
Uti motiveringen förekommer emellertid på sida 14 ett uttalande
av utskottet, där man tager bestämd ställning till frågan om
avlägsnandet av könskörtlarna och där man säger, att en operation
i detta hänseende icke bör komma i fråga. Jag vill icke, att detta
uttalande skall stå oemotsagt, därför att redan i nästa ärende, andra
lagutskottets utlåtande nr 25, som vi sedan komma till, behandlas
just fall, där enligt min uppfattning en dylik operation skulle kunna
komma i fråga. Det gäller nämligen där förbrytare, speciellt förbrytare
mot minderåriga, och vidare sådana brottslingar, som i detta
utlåtande sägas ha »minskad tillräknelighet». Det skulle då kunna
tänkas, att dylika förbrytare finge välja mellan att bli inspärrade för
livstiden eller underkasta sig ifrågavarande operation. Det synes

Onsdag**n dru 31 inaj, t. in.

ir>9

Nr 48.

mig då, som om det vore synnerligen hjärtlöst att företaga en dylik
inspärrning i stället för att verkställa operationen. Det är visserligen
sant, att denna medför vissa förändringar i människans både
kroppsliga och själsliga tillstånd, men jag tror ändå, att detta skulle
vara att föredraga, om man stode inför möjligheten av en inspärrning
för livstiden, särskilt om personen i fråga icke har någon annan abnormitet
än den, som föranleder återfall i sådana brott, som avses i
den motion, som blivit framställd av herr Lithander och behandlats i
utlåtandet nr 25.

Jag vill alltså, att det skall stå i protokollet, att jag för min del
gent emot utskottets kategoriska uttalande, att avlägsnande av könskörtlarna
aldrig bör komma i fråga, framhållit som min åsikt, att det
dock finnes fall, där någonting sådant otvivelaktigt borde kunna äga
rum.

Ang.

sterilisering
av sinnesslcxM’
m. m.
(Förta.

Herr Björkman i Norrköping: Herr talman! Jag skall

bara be att då nu ett yttrande i saken redan förekommit få nämna,
att det stått alldeles klart för utskottet, att det varit bäst att avskilja
vissa kategorier, i fråga om vilka man kunde anse, att utsikt skulle
finnas att uppnå enighet, detta i syfte att få den viktiga frågan i någon
del fram till ett verkligt avgörande. Det spörsmål, som här föreligger,
är för oss i vårt land mycket nytt och stort, och det är viktigt
att föra det närmare sin lösning. Utskottet har varit enigt om, att i
första rummet skulle de spörsmål tagas upp till en utredning, som
omnämnts i utskottets kläm. Sedan kunde de frågor behandlas, som
röra sig därom, huruvida vissa åtgärder i avseende på förbrytare härvidlag
kunde genomföras. Spörsmålet är så oändligt invecklat och
kommer in på sådana strafflagstiftningens områden, att skulle man
här sökt föra fram saken i dess helhet, skulle man på samma gång
ha grävt en grav för hela den störa frågan, som man genom utskottets
hemställan vill föra framåt. Det skulle varit intressant att få lämna
ytterligare några uppgifter, men sent som det är på natten vill
jag inskränka mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Härefter föredrogos vart för sig andra lagutskottets:

utlåtande, nr 25, i anledning av väckt motion om skrivelse till
Kungl. Maj :t angående strängare påföljd vid vissa slag av våld mot
kvinnor och barn; och

memorial, nr 26, angående arvode åt den, som inom andra lagutskottet
biträtt vid behandlingen av dels Kungl. Maj:ts proposition
nr 251 med förslag till lag om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område m. m., dels ock
i anledning därav väckta motioner.

Sr 48. 160

Onsdagen den 31 maj, e. m.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtande och memorial
hemställt.

§ 13.

Ang. Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 54, i anledning av

kraftlednings- väckt motion om kapitalökning för kraftledningslånefonden. Därvid

lånefonden.

HerrLubeck: Herr talman! Jag skall inte säga många ord.
Jag har endast velat för kammaren uttala, att jag finner det mycket
beklagligt och oklokt av jordbruksutskottet att avstyrka föreliggande
motion. Jag ser, att jordbruksutskottet i sak icke kan åberopa
stort annat till sitt försvar än att statsutskottet ifråga om vattenkraftslånefonden
föregått med dåligt exempel, ett skäl, som jag
emellerid finner vara tämligen magert.

Jag ber, herr talman, att få avstå från att göra något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Slutligen föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 55, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängd giltighetstid
av avlöningsreglemente för tjänstemän vid domänverket m. m.;
och blev utskottets i detta utlåtande gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 15.

Herr talmannen meddelade, att hans excellens herr statsministern
tillkännagivit, att han vid morgondagens sammanträde ämnade
besvara herr Månssons i Hagaström interpellation angående vidtagande
av åtgärder för återförande till jordbruket av yngre, övertaliga
industriarbetare.

§ 16.

Upplästes ett till kammaren inkommet så lydande protokoll:

År 1922 den 31 maj sammanträdde kamrarnas valmän för utseende
av en kommitterad för tryckfrihetens vård efter justitierådet
Nils Erik Alexanderson, vilken avsagt sig detta uppdrag; och befunnos
efter valets slut därtill hava blivit utsedd:

ledamoten av riksdagens första kammare, förutvarande statsrådet
herr Eliel Löfgren med samtliga avgivna eller........ 20 röster.

Jacob Larsson. K. G. Westman.

David Norman. Ivar Vennerström.

Onsdagen den 31 maj, e. m.

161 Nr 48.

Jiimte det detta protokoll lades till handlingarna, beslöt kammaren,
att riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag av kammarens
protokoll underrättas om valet samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna avgiva förslag dels till förordnande för den valde,
dels ock till paragraf rörande valet i riksdagsbeslutet.

§ 17.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ratificering
av vissa ändringar i akten för Nationernas förbund;

nr 226, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar av förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 m. m. jämte två i anledning därav
väckta motioner;

nr 227, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med särskilda föreskrifter angående ersättning för
debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m. jämte en inom riksdagen
i ämnet väckt motion; och

nr 228, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt § 68 riksdagsordningen
jämte en inom riksdagen i ämnet väckt motion.

§ 18.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial och utlåtande:

nr 121, i ^anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande dels
täckande av å ordinarie remonteringsanslaget för år 1921 uppkommen
brist, dels ock anslag för inköp av vissa pråmar och båtar;

nr„ 1"?’ i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut angående
vissa lån till främjande av bostadsproduktionen m. m.; och

nr 123, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
dels till avlöning åt en föredragande inom finansdepartementet
i ärenden rörande sparbanksväsendet, dels ock till bestridande av
kostnaderna för sparbanksinspektörens verksamhet;

bevillningsutskottets memorial:

nr 52, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av
vissa ärenden anlitade biträden;

nr 53, angående särskild ersättning åt sekreteraren hos utskottet; nr

54, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
utskottets betänkande nr 46 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om vissa ändringar i förordningen
Andra kammarens protokoll 1922. Nr 48. 11

Nr 48. 162

Onsdagen deD 31 maj, e. m.

den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner;

nr 56, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
utskottets betänkande nr 48 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående åtgärder till skydd mot
så kallad valutadumping ävensom en i ämnet väckt motion; och

nr 57, med förslag om fortsatt tillämpning av förordningen
rörande en särskild stämpelavgift vid köp m. m. av vissa lyxvaror;

andra lagutskottets memorial, nr 27, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande
nr 21 i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 om försäkring
för olycksfall i arbete och dels en i anledning därav väckt motion;
samt

jordbruksutskottets memorial, nr 58, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande jordbruksutskottets utlåtande i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation av hushållningssällskapen
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 19.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1,50 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1922.

Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

221869